:BETELFÖRSAMLINGEN.. MALMÖ 1885-1935

:BETELFÖRSAMLINGEN.. MALMÖ 1885-1935

BETELFÖRSAMLINGEN MALMÖ MIN NE88'K'lUF'I utgiven med anledning av 'Betelförsamlingens femtioårsju()i.leum

'B I'BLlOFILU'P'PLAGA TRYCKT l 100 EXEMPLAR N:r 96 FOTOGRAFERINGARNA I HUVUDSAK UTFÖRDA AV FOTOGRAF OTTO OHMS ATELlER~ MALMÖ c; KLlCHEERNA UTFÖRDA AV K Ö H L E RS KLICHEANSTALT, MALMÖ c; TRYCKET UTFÖRT AV H A N DE LSTR YCKE R I E T, M.ALMÖ l 9 3 5

Förord ((;{NDERTECKNADE, som fått Betelförsamlingens uppdrag att upprätta en minnesskrift till församlingens stundande femtioårsjubileum, få härmed, efter att ha så gott vi kunnat fullgjort vårt uppdrag, överlämna resultatet av våra och våra medhjälpares bemödanden. I förhoppning om välvilligt överseende med de brister, som vidlåda detta arbete, vilja vi frambära vårt hjärtliga tack till alla dem, som varit oss behjälpliga vid arbetets utförande, vilket icke minst gäller tryckeriet och dess föreståndare. Ett särskilt tack vilja vi även uttala till Immanuelsförsamlingen för att den så välvilligt ställt nödiga protokoll och andra dokument till vårt förfogande. V åra källor för övrigt ha varit församlingens egna protokoll och handlingar samt informationer av minnesgoda personer, som ännu leva ibland oss. Den lilla expos';, vi givit av 17- och 1800-talens religiösa utveckling i Malmö, ha vi huvudsakligast grundat på uppgifter ur H i l d i n g P l e i j e l s»herrnhutismen i Sydsverige», E. J. E k m a n s»inre missionens historia» samt vederbörande församlingars minnesskrifter. En liten samling d o k u m e n t u t d r a g, originalskrivelser, brev och protokoll m. m. samt j u b i l e u m s h ö g t i d e n s p r o g r a m återfinnes i en sä, skild avdelning i slutet av boken. Självfallet blir det i en dylik minnesteckning huvudsakligast de y t t r e konturerna, skalet om det hela, som kommer till synes. På djupet gå dock livsströmmarna, och vad som inte kan präntas i skrift eller fotograferas i bild måste läsas mellan raderna och förnimmas i anden. Även bland de mänskliga insatser och trogärningar, som kunde ha blivit omnämnda i denna skrift, äro de allra flesta och kanske de största oåtkomliga, utan namn och utan historia, kända allenast av H err en och upptecknade i den stora M i n n e s s k r i f t, som Han skall låta»offentliggöra» på evighetens dag. Följe så Guds välsignelse t.iu tacksamma hjärtan vid studiet av Betelförsamlingens historia. Malmö i maj 1935. GIDEON WIREN. ERIK NYLANDER. 5

R. F. BERG. Född 31 maj 1846; död 8 dec. 1907. En av Betelförsamlingens grundare. Dess ordförande 1885~1907. 6

P. E. DALQVIST. Född 7 jan. 1851; död 11 okt. 1925. En av Betelförsamlingens grundare. Dess predikant och förest. 1885-1915. 7

~LL ÄR DEN MAN, SOM ICKE VANDRAR I DE OGUDAKTIGAS RAD OGH ICKE TRÄDER IN PA SYNDARES VÄG, EJ HELLER SITTER, DÄR BESPOTT ARE SITTA, UTAN HAR SIN LUST I H E R R E N S LAG OGH TÄNKER PA HANS LAG BADE DAG OGH NATT. c!x DE ORD, SOM DU HAR GIVIT AT MIG, HAR JAG GIVIT AT DEM; OGH DE HAYA TAGIT EMOT DEM OGH HAYA I SANNING FÖRSTATT, ATT JAG ÄR UTGANGEN FRAN DIG, OGH DE TRO, ATT DU HAR SÄNT MIG. 8GH PA DENNA KLIPPA SKALL JAG BYGGA MIN FÖR SAMLING, OCH DöDSRIKETS PORT AR SKOLA ICKE BLIVA HENNE övermäktiga. cyjll EN HONOM SOM FöRMAR BEVARA EDER IFRAN FALL OGH STÄLLA EDER INFÖR SIN HÄRLIGHET OSTRAFFLIGA, I FRÖJD, HONOM SOM ALLENA ÄR GUD OGH SOM ÄR VAR FRÄLSARE GENOM JESUS KRISTUS, VAR HERRE, HONOM TILLHöR ÄRA, MAJESTÄT, VÄLDE OGH MAKT, SASOM FÖRE ALL TID SA OCK NU OGH I ALLA EVIGHETER. AM EN. 8 (PS. 1: 1-2; JOH. 17: 8; MATT. 16: 18; JUD. BREV: V. 24-25.)

Uppf1öjen Herren, vår Gud. "fy/ten edra Ränder ul>1) Ulol lielgcdomen a Oert välsignen 1ien cll." 'Psaltaren 134: 2 TfJN GAMLA PSALM, i vilken vi finna detta maningsord till helig tillbedjan, är en vallfartssång. Ordet är således riktat till den gudstjänstfirande menigheten i det israelitiska folket. I dag ljuder det i den kristna församlingen och är där en anvisning till ett rätt gudstjänstfirande. De mot helgedomen upplyftade händerna äro sinnebilden av h ä n- g i ven o c h u P p r i k t i g b ö n. Livet i församlingen skall vara ett böneliv, gudstjänst är framför allt bön, tillbedjan. Det är ju så att överallt där Guds närvaro förnimmes där är sann bön en naturlig verklighet. I sin obeskrivliga nåd är Gud allestädes i denna fördärvade värld. Men församlingen är samlingen av de människor, som medvetet mött Gud och som alltfort förnimma Hans närvaro, så ä" församlingen en Guds boning, ett andligt tempel. Därför är det i sin rätt att på församlingen i dag tillämpa Herrens ord:»mitt hus skall vara ett bönehus.» I församlingen likaväl som i den enskildes andliga liv är bönen d e t f ö r n ä m s t a l i v s t e c k n e t.»se han beder», säger Herren om Saulus av Tarsus, då han för sin tjänare vill betyga, att den forne förföljaren mött livets Herre. Den bedjande församlingen är den levande, den friska och sunda församlingen. Och i samma mån som den helige och rättfärdige Gudens överväldigande härlighet blir uppenbar i församlingen får bönen tillbedjans karaktär. Tillbedjan är bönens högsta form och ett uttryck för den innerligaste hängivenhet. Då vi eftertänka Guds välgärningar mot oss, då vi nu låta framfarna dagar tala om Hans visa och kärleksfulla ledning och Hans mäktiga och underbara gärningar med sitt folk, då föder det tacksamhet och tillbedjan i våra hjärtan. Bönen är likaså d e n r i k a s t e k r a f t k ä l l a n för församlingens arbete. Den vittomfattande och maktpåliggande verksamhet, som den nutida församlingen har sig ombetrodd, kräver mångahanda, och huru bekymra vi oss icke över detta mångahanda. M en framför allt detta mer eller mindre nödvändiga står bönen såsom det enda verkligt nödvändiga. Spurgeon sade vid ett 9

tillfälle:»djävulen fruktar icke vältaliga predikanter och vackra sångkörer, huru förträffliga de än äro i sig själva. Vad han fruktar och måste vika för är en ödmjuk, enträgen och uthålligt bedjande församling och predikant.» Och vi hava mer än en gång lyssnat till maningen från alla tiders störste missionsarbetare:»så uppmanar jag nu framför allt därtill att man må bedja, åkalla, anropa och tacka Gud för alla människor.» De största ting som hava timat i världen äro resultat av ödmjuk och uthållig bön. Det är våra föregångares böneresultat som vi njuta idag! Händerna, som upplyftas mot helgedomen, kunna även symbolisera vardagsgärningens helgande till Herrens t j ä n s t. Det är så naturligt att lyfta knäppta händer upp emot Guds boning. M en det borde vara lika naturligt att de verksamma, de arbetande händerna lyftas upp till helgedomen. Gudstjänsten och livsgärningen få inte skiljas åt. Ett så tudelat liv behagar icke Herren och kan i längden ej heller tillfredsställa människan själv. Hela livet skall vara en gudstjänst. Den kristna församlingen skall förverkliga sin höga kallelse i världen på det sättet att varje dess medlem på sin plats i livet går sin Herres ärende. På så sätt skall himmelrikets surdeg genomsyra människor och förhållanden. Genom de enskilda medlemmarnas gudstjänst i det profana och grå vardagslivets småting har också församlingen vunnit sina segrar i det flydda. Det är vägledande för oss i dag.»vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom.» De flydda åren i Betelförsamlingens liv ooh arbete bära vittnesbörd om huru Gud i gångna tider välsignat de mot helgedomen upplyftade händerna. Av de vittnesbörden må församlingen ooh varje enskild medlem i densamma i dag ooh i kommande dagar fatta ny frimodighet i sin bön ooh sin kallelsegärning. Ja, Herren är stor i Sion, ooh upphöjd är Han över alla folk. Därför prisar man Hans namn, det stora ooh fruktansvärda. Helig är Han. Upphöjen Herren, vår Gud. ooh tillbedjen inför Hans heliga berg, Ty helig är Herren, vår Gud. 10

cf7.3 E T E L F Ö 'Il S A M L l N G E N i Malmöeller "Evangelisfw Missionsföl"eningen". såsom den först liailades - gildades den 16m a i 18 8 5 oett lim' sålunda nu fullgordat sitt första lialvseliel. Till att lios samtid oeli efterväl'ld liugfästa minnet av våra fäders argete oeli av Guds välgärningar under de framfarna åren teelinas liär några drag fl'ån församlingens uppliomst samt från dess vidme utveeliling oeli öden under denna femtioårsperiod. Härvid torde det vara tillf>öl'ligt att först giva en liten inglieli i det allmänna andliga läget i Malmö vid tiden för 'Betelförsamlingens gildande oeli under ål tiolldella närmast förut. 11

12

Tiden före Betelförsamlingens tillkomst 17oo-talets pietistiska och herrnhutiska väckelser i Malmö ((JR NöD OCH VANDA, under motstånd och förföljelse och under mångahanda växlande öden ha de fria andliga rörelserna växt fram i vårt land. Stundom ha dessa växlingar berott icke blott på yttre motstånd utan även på egna irrsteg och inre slitningar. Historien om våra frikyrkoförsamlingars uppkomst och utveckling är historien om de andliga folkväckelsernas framfart, den personliga avgörelsens manifestation och lekmannapredikans utnyttjande i den kristna verksamheten. Men detta skedde under ständiga angrepp dels från den allmänt härskande ogudaktigheten bland folket och dels från den officiella kyrkokristendomens företrädare. Skåne och Malmö ha häruti iclre utgjort något undantag från förhållandena på andra platser i vårt land. Visserligen frambröt här och var väckelse och föddes personligt medveten och levande gudstro även inom den officiella kyrkans råmärken, genom fromma och Gud hängivna prästers missionsgärning, och detta t. o. m. långt före de organiserade frikyrkosamfundens framträdande. Vare det tacksamt erkänt och ihågkommet. Likaså må icke förglömmas vilken grundläggande betydelse den kyrkliga kristendomsförkunnelsen och den därav uppbyggda kristendomskunskapen bland vårt folk haft och alltjämt har för våra väckelserörelser och vårt personliga själavinnarearbete, alltså även för våra frikyrkoförsamlingars uppbyggande och missionsmöjligheter bland folket. Men kyrkan som sådan hade dock näppeligen någon förståelse för detta personliga trosliv eller för de troende prästernas väckelsepredikan utan betraktade alltsammans som nymodiga och farliga påhitt, ja såsom något för den sanna kyrkan främmande, något som man i bästa och enstaka fall kunde tolerera men i de flesta fall måste bekämpa. Det är också betecknande att de präster, som voro väckta tiii andligt liv och som arbetade på människornas personliga omvändelse, fingo utstå mycket lidande för sin tro och blevo oftast av sina förmän och kolleger trakasserade och förföljda, alldeles såsom de frikyrkliga förkämparna sedan blevo förföljda. Men detta var under morgongryningens första tider, då natten tog livtag med dagen och ingen visste vem som skulle råda. Så småningom, allteftersom solen steg och ljuset växte, förbättrades förhållandena icke blott för de troende prästerna utan även för de frikyrkliga och deras arbete. De allra hårdaste striderna i nämnda 13

hänseende hade utkämpats redan innan Betelförsamlingen bildades. Vi sena tiders barn ha icke mycken känning av den kamp och de lidanden våra fäder fingo utstå för sin tro och - för vår tro. * Redan på 1730- och 40-talen uppstodo i Malmö liksom på andra platser i vårt land under inflytande av den tyska pietismen* ) smärre grupper av väckta och omvända människor, som samlades i hemmen och uppbyggde varandra med bibelläsning och psalmsång och genom att läsa postillor och andra uppbyggelseböcker. Men det måste ske i största enskildhet, ty sådan verksamhet vid sidan av kyrkans officiella gudstjänstordning var genom det s. k. konventikelplakatetu) strängeligen förbjuden. Det var framförallt den av pietismen påverkade allvarlige och nitiske prästmannen Peter Murbeck, som under sin Oxie- och Malmötid (1731-36) genom sina väckande predikningar och sin praktiska själavård gav upphov till dessa»läsare»kretsar. Men han blev hårt trakasserad av konsistoriet, liksom också hans lilla skara anhängare blev förtalad och illa tåld. Längre fram, eller från ungefär mitten av 1700-talet och inemot dess slut, fingo de kristna livsrörelserna i Malmö nya krafttillskott genom impulser och missionärer från den herrnhutiska Brödraförsamlingen. ) Greve Zinzendorj själv besökte Malmö 1735 och tog in hos Murbeck. Något direkt resultat av Zinzendorfs besök förspordes dock icke. Men 1740 anlände till Malmö tvenne svenskfödda holländare, skomakaren Elias Ostergren och snickaren Oloj Björn, på väg till Lappland för att där undersöka möjligheterna av *) P i e t i s ro (= fromhet) är benämningen på en religiös rörelse, som uppstod i Tyskland på. 1600-talet och som kännetecknades av djupt kristligt allvar, personlig fromhet och praktisk kristlig verksamhet för både inre och yttre mission. Ledare för pietismen voro i Tyskland Ph. J. S P e n e r, A. H. F r a n c k e och (för den radikala riktningen) J. C. D i P P e l, samt i Sverige E. W o l k e r, E r i c T o l l s t a d i u s, P e t e r, M u r b e c k, och (för den radikal!'!. riktningen) S ven R o s e n. **} K o n ven t i k e l p l a k a t e t var en kungl. förordning av den 12 jan. 1726, som förbjöd konventiklars hällande (Konventikel = religiös sammankomst eller andaktsstund, av lat. ordet c o n ven i r e = sammankomma). Enligt k. var det vid vite eller fängelsestraff förbjudet att vid andaktsstunder i hemmen tillåta en enda att deltaga utom den egna familjen och tjänstefolket. Denna förordning skärptes ytterligare genom 1735 års religionsstadga, som medgav r ä t t s l i g a å t g ä r d e r p ä g r u n d a v b lot t a m i s s t a n k a r! Konventikelplakatet upphävdes genom kungl. förordn. 26 okt. 1858. ***) Förföljda bömiska och märiska bröder (frikyrkliga troende, som här~ stammade från anhängare till den store reformationsförelöparen J. Hus) fingo en fristad hos den gudfruktige greven N. L. von Z; i n z e n d o r f, som tog emot dem på sitt gods Berthelsdorf i tyska Sachsen. Där grundade man ett litet samhälle, som de kallade H e r r n h u t (kan antingen betyda»under Her~ rens beskydd» eller»på vakt för Herrem ). Deras församling eller samfund b:allades»b r ö d r a f ö r s a m l i n g e n». Dess religiositet utmärkte sig för varm Kristushängivelse, innerlig brödrakärlek och ett outtömligt offernit för missionen..

en herrnhutisk mission. öster gren stannade någon tid i Malmö och verkade till stor välsignelse, varefter han fortsatte till Hälsingborg och sedan till Göteborg. 1753 kom östergren för andra gången till Skåne och tog då in hos hovjunkaren Di.edric Christian von Conow på Kulla Gunnarstorp (Conowska stiftelsens i Malmö donator). Denne hade genom beröring med den herrnhutiska brödrakretsen i Köpenhamn blivit vunnen för Gud och blev en hängiven och frimodig befrämjare av den herrnhutiska väckelsen. Så var förhållandet även med kyrkoherden J. Sundius i Allerum, som aven kyrkohistoriker betecknas som»herrnhutismens förstling bland prästerna i dessa bygder». (PleijeI : Herrnhutismen i Sydsverige.) östergren blev nu under dessa höga mäns bistånd»resepredikant» i de skånska bygderna och besökte även Malmö. Även den av Stockholms herrnhutiska brödrakrets hitsände adjunkten Magnus Hagström hade några år tidigare besökt Malmö och verkat till stor välsignelse. Malmökretsen räknade i början av 1750-talet omkring sju medlemmar, en liten men trosfrisk skara. 1756 hade den ökat till tjugo.»bröderna samlades till möten hos skomakare Fant och systrarna i smeden Anders Clemensons hem.» Snart slöt sig till kretsen så betydande män som köpman Lorenz Faxe, rektor Jacob Quensel och pastorn, sedermera kyrkoherden i tyska kyrkan (nuvarande Caroli) Ph. Trendelenburg, samt dennes efterträdare kyrkoherde B. Cruger. Även borgmästare C. F. Widegren och kyrkoherden i S:t Petri, Sven Munthe, ställde sig på deras sida. Den herrnhutiska brödrakretsen i Malmö nådde sin glansperiod under 1770-talet men började därefter gå tillbaka. Vid sekelskiftet var den så gott som utplånad. Den kyrkliga ortodoxismen hade efter någon tids stukenhet åter repat mod och satt till alla krafter för att utrota den herrnhutiska»villfarelsen». Emellertid var 4et en annan omständighet, som betydde mycket mera för herrnhutismens öde i Malmö och Sydskåne. Den unge, sedermera så ryktbare och inflytelserike H enric Schartau, som då var stadskomminister i Lund, hade i sin andliga utveckling starkt påverkats av både pietismen och herrnhutismen och räknade sig själv såsom herrnhutismens anhängare i sex år. Men så bröt han med denna riktning och började motarbeta den. Det var»om sommaren 1787» han fick»insikt på det oriktiga» i herrnhutismens åskådning och»återvände till det rena och rätta Guds Ordet igen». Men Schartau var som bekant en stark personlighet och en genial andlig ledare, som inte bekämpade herrnhutismen negativt utan positivt: Han gav fromhetslivet näring och väckelse men lade det under en sträng intellektuell disciplin och ledde dess strömmar in i den högkyrkliga institutionalismens och klerikalismens stela fåror. Han blev den»antiherrnhutiska» fromhetens ledare 'och den kyrkliga»motreformationens» starke man. 15

De starka inflytelserna i vårt land och icke minst i Malmö frän Brödraförsamlingen i Herrnhut, förmedlade såsom vi ovan visat genom svenska präster och lekmannamissionärer och även genom herrnhutiska skrifter och tidningar, som spredos och lästes bland befolkningen, hade dock, trots Schartau och den yttre tillbakagangen, en ofantlig betydelse för det religiösa livets väckelse i vara bygder och för den fria kristliga verksamhetens framtida riktning och mentalitet. Betonandet av den omedelbara tillägnelsen av syndernas förlåtelse genom tron på den fria naden i Kristus, den hjärtevarma Kristushängivelsen och lika hjärtevarma brödragemenskapen tvärs över alla sociala skrankor samt den ljusa, naivt optimistiska och glada sinnesstämningen voro karaktäristiska drag i den herrnhutiska religiositeten, som satt djupa spår i och åtminstone delvis givit sin prägel åt vårt lågkyrkliga och frikyrkliga fromhetsliv ända in i våra dagar. Och särskilt kraftiga och bestående voro impulserna på ett i den nutida kristliga verksamheten mycket viktigt område: missionens. Brödraförsamlingen var en missionerande församling. I det stycket var den både föredömlig och oupphinnelig. Det kan förtjäna omnämnas, att den herrnhutiskt påverkade kyrkoherden i Caroli Bernhard Cruger höll en missionspredikan i Malmö trettondedagen 1770, varvid han hämtade exempel från Brödraförsamlingens mission i Grönland, och att detta anses vara»föj'sta gången, som hednamissionen kommer till tals på en svensk predikstol». (Pleijei: Herrnhutismen i Sydsverige.). 16 18oo-talet och Hagers ynglingaförening Den herrnhutiska fromhetens främsta arvtagare och förmedlare i Malmö under första hälften av 1800-talet var släkten Bager i tre generationer, den framstående kommunalmannen Lorentz [sak Bager (född i Malmö 1785), hans son handlanden Emanuel Bager (död 1866) och dennes son Efraim Bager (pastor i Caroli 1851-1863). Emanuel Bager, som var fostrad vid den herrnhutiska läroanstalten Christiansfeld, korresponderade flitigt med de herrnhutiska prästerna, och i hans hem fingo predikanterna taga in, när de kommo på besök. Han var en from man (kallad»den helige Bager» ), som nitälskade för Guds rike och själars frälsning och verkade särskilt för bibel- och skriftspridning*). Av ännu större betydelse för den kristna verksamhetens vidmakthållande och framtida utveckling i Malmö blev Sonen Efraim Bager, bl. a. genom att han 1860 organiserade en ynglingaförening -»Bagers ynglingaförening» - som blev icke blott ett sammanhållande stöd för de troende unge männen, som samlats omkring pastor Bager, utan som även blev liksom en förberedande etapp för de senare fria missionsföreningarna och församlingsbildningarna här i Malmö. Även Efraim Bager var fostrad i Christiansfeld. *) Se R. F. Bergs tal i D o k u m e n t u t d r a g sid. 13.

BAGERS YNGLINGAFöRENING l:a raden: A. Nilsson, E. Bager (pastor), J. P. Ma l ro g r e n (bagare till yrket, frälsningssoldat vid sin död). O. C e d e r h o l ID (under mänga år Ebenezerförsamlingens ordf., död 1918), B. P r a h l (gjuteriarbetare). 2:a raden: P. N i l s s o n (snickare), P. N o r d s t r ö ro (skollärare, fader till stadskomm. E. Nordström i S:t Petri), C. Hjertström, M. O l s s o n (mätare), Andersson (snickare), C. M. Hans s o n (»Blinde Hansson», känd för sin musikaliska begåvning), N. R u s e 11 (kompositör, sedermera avrest till Amerika), J. C h r o n vall (målare, ypperlig tenorsängare), H. M. B o r g s t r ö m. (mälaregesäll, sedermera mälaremästare, stamfader till den kända målareslåkten Borgström i Malmö), A. Pe ttersson. 3:e raden: D. C e d e r h o l m, J. Ves t i n (snickare, fader till komminister Alex Vestin),J. Svensson (lmntor), Chr. Cederholm, Aug. Stoltz (målaregesäll, sedermera mälaremästare, mangårig ordf. och stödjepelare i Ev. Luth. Missionssällskapet), A n d e r s C e d e r h O l rn. Efraim Bager var en nitisk själaherde, och i hans ynglingaförening (se bilden härovan) fostrades en elittrupp av kristna män, av vilka många blevo ledare och stödjepelare i de fria missionsföreningar, som strax därpå bildades. Bland dessa kristna pioniärer i Malmö må särskilt nämnas målaremästaren Aug. StoZtz, som sedermera blev en av de ledande krafterna i Ev. Luth. Missionssällskapet (nuv. Immanuelsförsamlingen). Man fick nu i Malmö uppleva en verklig blomstringstid för det personliga troslivets väckelse och utveckling, och det var från och 17 2

med denna tid, 1860- och 70-talen, Som den fria andliga verksamheten på allvar började organisera sig i självständiga missionsföreningar och frikyrkoförsamlingar. För övrigt ha vi att erinra oss, att vid samma tid och årtiondena närmast förut sådana andens stormän på den»inre missionens» område verkade i Skåne som doktor Bergman i Vinslöv, kyrkoherde Birger Hammar, som bildade Kristianstads Traktatsällskap (1855) och var en varm ivrare för religiös frihet och lekmannaverksamhet, den likaledes frihetsfrämjande biskop Thomander i Lund samt predikantveteranerna Per Svensson, Vanneberga, Nils Månsson, Glimåkra, och Sven Jonsson, Vinslöv m. fl. Vid denna tid inföll också Peter Fjellstedts verksamhet. Han bildade Lunds missionssällskap 1845 och gav senare under sina besök i Malmö impulser till den första söndagsskolverksamheten här. Biskop Thomander och kyrkoherde Hammar bidrogo säkerligen icke så litet till att en så stark opinion väcktes även på kyrkligt håll och bland de bildade mot konventikelplakatet, att detta kyrkoförföljelsens instrument måste upphävas 1858. Ett flertal missionssällskap bildades också nu, mest i norra delarna av Skåne - så småningom även Skånes Missionssällskap (1877) eller»skånes fria missions- och söndagsskolsällskap», som det först kallades. Malmö Missionsförening - (Den religiösa "111oderkupalZ l< i Mabnö) "lmmanuelsförsamlingen" Sex år efter Bager-föreningens tillkomst var tiden mogen för ännu en organisation, som varit av ofantlig betydelse för den fria missionsverksamhetens bedrivande och för det frikyrkliga församlingslivets utveckling i vår stad. Det var Malmö Missionsförening (nuvarande»immanuelsförsamlingen») som bildades 1866. Det var den första egentliga missionsorganisationen i Malmö*) och den var under flera årtionden även den största och livskraftigaste bland de sedan på 70- och 80-talen bildade övriga missionsföreningarna och frikyrkoförsamlingarna. Dessutom har den, såsom vi längre fram skola se, givit direkt upphov till en hel del nya förenings- och församlingsbildningar här i Malmö, bl. a. även Betelförsamlingen. Före Missionsföreningens bildande hade åtskilliga lekmannapredikanter verkat i Malmö, bl. a. maskinisterna Johansson och Forsell samt fiskaren J onas Larsson från Blekinge, och Gud hade välsignat Ordet, så att rätt många blivit omvända. Vid det konstituerande mötet deltogo omkring 60 medlemmar. Till första styrelse valdes följande, efter protokollet uppräknade, personer:»målaren N. A. Norling (som också blev förste ordf.), Förmannen för Ångbåtarna arbetaren And. Larsson, Timmergesällen L. Cederholm, Målare Gesällen A. Stoltz, Gjuteriarbetaren C. B. Pral, Målare Gesällen J. Cronvall samt Husegaren P. Andersson.» Föreningens förste predikant blev juden Lando. År 1880 anställ 18 *} Om den tillfälliga baptistförsamlingen 1862, se sid. 21.

des som predikant P. E. Dalqvist, som sedan vid Betelförsamlingens bildande blev dess förste och»långvarigaste» predikant. Även Betelförsamlingens förste ordf. ingenjör R. F. Berg var en tid Missionsföreningens ordf. (1879-81). Föreningen gjorde i sanning skäl för namnet missionsförening. Dess ledning och medlemmar voro besjälade av framåtanda och erövrarnit för Guds rike. Predikanter och bokspridare anställdes och predikoverksamhet, söndagsskola och annat missionsarbete bedrevs icke blott i staden utan upptogs rätt snart även på utposter runtom Malmö. Gud gav också sin välsignelse till arbetet, så att ordet bar frukt och människorna blevo omvända. Det blev en härlig besökelsetid från Herren, liksom stora väckelser även gingo över andra svenska bygder vid denna tid. Ev. Luth. M. besöktes också av den tidens store andliga folktalare såsom Emil Gustavsson, F. Fransson och någon gång P. Waldenström samt Carl Andersson, Vaxholm. Den bekante Aug. Andersson, Kalmar, samt fröken Nelly Hall medverkade till väckelser under olika perioder. På Missionsföreningens initiativ bildades 1870 Sydvästra Skånes Missionssällskap, som bedrev en omfattande evangelisationsverksamhet ute i de skånska bygderna. Malmö Missionsförening var huvudorganisationen och den drivande kraften i detta missionssällskap. Dessutom upptogs mycket snart verksamhet för den yttre missionen, en verksamhet som Immanuelsförsamlingen alltjämt ägnar stort intresse och mycken uppoffring åt. Det förtjänar här omnämnas, att Missionsföreningen även ägnade sig åt vården av Malmö Barnhem, som upprättats strax före Missionsföreningens bildande. Där skulle predikanten eller»kolportören» undervisa en dag i veckan. Missionsföreningen förhyrde till att börja med en predikolokal vid östergatan, den s. k. Norborgska salen. Föreningens stormöten fingo tidvis hållas i Caroli kyrka och någon gång även i S:t Petri kyrka. Förhållandet mellan Missionsföreningen och stadens prästerskap synes i det stora hela ha varit gott (undantag härifrån förekommo dock). Vid föreningens stormöten medverkade rätt ofta präster såsom talare. Bland de prästmän, som vid denna tid voro den fria missionsverksamheten särskilt bevågna, må utom E. Bager även nämnas pastorerna Wihlborg, Trägård och Löfvall. En pastor Hallbeck var t. o. m. ansluten till Missionsföreningen. Ar 1876 inflyttade föreningen i dess nuvarande predikolokal vid Gasverksgatan. Den kallades»gasverkssalen» ända tills församlingen för ett tiotal år sedan gav den namnet Immanuelskyrkan. I detta sammanhang må även beträffande församlingens namnfråga följande upplysningar lämnas. Då ovannämnda Sydvästra Skånes Missionssällskap år 1876 beslöt att helt uppgå i Malmö Missionsförening, antogs namnet Evangelisk Lutherska Missionssällskapet i Malmö, vilket alltjämt är.dess officiella namn, ehuru församlingen i dagligt tal kallas»immanuelsförsamlingen» efter kyrkans namn. Malmö missionsförening organiserade sig icke såsom församling 19

från början. Församlingsbegreppet och dess tillämpning var något Som klarnade först efter hand. Föreningen var tillkommen såsom ett organ för bedrivande av inre och yttre mission. Så småningom kom dock även frågan om bibliskt församlingsliv i förgrunden. Det konstituerades en församling inom Missionsföreningen.»De flesta av missionssällskapets medlemmar slöto sig samman för övandet av församlingsgemenskap, firandet av Herrens nattvard m. m. Detta skedde i sept. 1880.» (Ekman:»Inre missionens historia».) Lägg märke till ordet»flesta», sålunda icke alla. Ännu längre fram talas i protokollen om»den inom sällskapet varande församlingen». Så småningom blevo dock»församlingen» och»missionssällskapet» helt synonyma begrepp. Såsom vi förut nämnt, härstamma från den ursprungliga Missionsföreningen en hel del andra församlingar här i Malmö, vilka bildats genom utbrytning ur Ev. Luth. Missionssällskapet. De ha den ene efter den andra liksom»svärmat» ur sin»moderkupa» eller»moderförsamling», som den gamla föreningen blivit kallad. Sålunda ha på detta sätt uppkommit: år 1880-82 Malmö gamla Ev. Luth. Missionsförening (»Betaniaförsamlingell»). 1885 Ev. Missionsföreningen (»Betelförsamlingen»), 1888»lmmanuelsförsamlingen» (vilken 1896 helt förenades med Betelförsamlingen), 1893 Betlehemsföreningen (nuvarande»salemsförsamlingen») och på det allra yttersta i dessa tider F'iladelfiaförsamlingen. Bildandet av nuvarande Betlehemsförsamlingen i SofieIund (1926) och Sikemförsamlingen i Kvarnby (1929) skedde visserligen icke genom någon utbrytning i vanlig mening, men även då fick Ev. Luth. Missionssällskapet släppa till åtskilliga av sina medlemmar, vilka blevo grundstommen i de nya församlingsbildningarna. Även om motiven till ovannämnda utbrytningar och de särskilda omständigheterna därvid varit mycket olika och skilsmässans smärta därför förnummits något olika vid de olika tillfällena, så säger det sig självt att församlingen ingalunda kunnat undgå att dock känna smärta och förlust vid alla dessa åderlåtningar. Vi återkomma till denna sak beträffande Betelförsamlingens bildande men vilja här ur Ev. Luth. Missionssällskapets 60-årsskrift, författad av pastor Konrad Abramsson, återgiva hans objektiva och välvilliga omdöme härom: 20»Ev. Luth. M., som är det äldsta frikyrkliga sällskapet i Malmö, har likt en bikupa givit ifrån sig flera svärmar. Dessa ha i sin tur upptagit verksamhet i staden och byggt egna predikolokaler. Och den, som söker tänka historiskt på saken, förvånar sig icke däröver, då man vet, att sällskapet grundades redan i n n a n de lärofrägor, vilka sedan satte sinnena i rörelse, ens voro väckta till liv. Många andra församlingar däremot tillkomme först sedan dessa läro- och principfrågor voro mer eller mindre debatterade och efter att man hunnit orientera sig med hänsyn till det nya i tiden. Om blott dessa sakförhällanden rätt beaktas, så ter sig den o r O i»moderkupan», vilken föregått varje»svärmning», såsom en