RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

"A - "A - EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION Bryssel den 27.04.2004 KOM(2004)316 slutlig RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET om tillämpningen av avdelning II av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter SV SV

INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 4 1. INLEDNING 6 AVDELNING I: BAKGRUND 6 2. HUR LAGSTIFTNINGEN OM MÄRKNING AV NÖTKÖTT TILLOMMIT OCH UTVECKLATS 6 2.1. Koppling till systemet för individuell identifiering av djur 7 2.2. Koppling till BSE-krisen 7 3. DE VIKTIGASTE MÄRKNINGSBESTÄMMELSERNA I FÖRORDNING (EG) NR 1760/2000.... 7 3.1. Systemet för spårbarhet av nötkött 8 3.2. Spårbarheten för nötkött 8 3.3. Obligatorisk märkning av nötkött 8 3.4. Det frivilliga märkningssystemet 9 AVDELNING II: UTVÄRDERING 9 4. UTVÄRDERING AV HUR SPÅRBARHET OCH URSPRUNGSMÄRKNKING AV NÖTKÖTT TILLÄMPAS 9 4.1. Tillämpning av spårbarhet av ursprung 10 4.1.1. Inverkan på aktörernas verksamhet i nötköttssektorn 10 4.1.2. Utfall av tillämpningen av spårbarhetskraven på nötkött 10 4.1.3. Behov av standardisering av systemen för spårbarhet av nötkött 11 4.2. Tillämpning av ursprungsmärkning 12 4.2.1. Märkning med nummer från flera slakterier 13 4.2.2. Märkning av produkter som inte är förpackade 13 4.2.3. Märkning vid saluföring i detaljhandeln 13 4.2.4. Märkning av styckningsrester och köttputs 13 4.2.5. Import från tredje land 14 4.3. Officiella kontroller inom det obligatoriska märkningssystemet 14 4.4. Inverkan på nötköttsmarknaden 15 2

5. UTVÄRDERING AV DET FRIVILLIGA MÄRKNINGSSYSTEMET 16 5.1. Allmän utvärdering 16 5.2. Tillämpningsområde 16 5.3. Förfarande vid godkännande 17 5.4. Organisation av kontrollerna 17 5.5. Relationerna mellan förordning (EG) nr 1760/2000 och annan gemenskapslagstiftning 18 AVDELNING III: TILLÄMPNINGSOMRÅDE 19 6. MÖJLIGHETER ATT UTVIDGA TILLLÄMPNINGSOMRÅDET FÖR URSPRUNGSMÄRKNINGEN 19 6.1. Utvidgning till produkter som utgör en kombination av nötkött 19 6.2. Utvidgning till bearbetade produkter som innehåller nötkött och produkter av nötkött 19 6.3. Utvidgning till cateringföretag, restauranger och snabbmatsföretag 20 AVDELNING IV: FÖRENKLING OCH HARMONISERING 21 7. FÖRENKLING AV BESTÄMMELSERNA OM URSPRUNGSMÄRKNING 21 7.1. Sammansättning och märkning av partier vid finstyckningen 22 7.2. Eventuellt införande av ursprungsmärkning EU 23 7.3. Märkning av styckningsrester och köttputs 24 7.4. Leveranser till anläggningar för framställning av malet kött 24 7.5. Opaketerade produkter 25 8. HARMONISERING AV DET FRIVILLIGA SYSTEMET FÖR MÄRKNING 26 8.1. Utarbetande, godkännande och kontroll av produktspecifikationer 26 8.2. Information från kommissionen och de andra medlemsstaterna om godkända produktspecifikationer 26 8.3. Harmonisering av definitionerna av olika kategorier av djur 26 9. SLUTSATS 27 3

SAMMANFATTNING I den här rapporten till rådet och Europaparlamentet utvärderar kommissionen tillämpningen av bestämmelserna om märkning av nötkött i medlemsstaterna, undersöker möjligheterna att utvidga märkningen av nötkött från uppgift om köttets ursprung till att omfatta även bearbetade produkter av nötkött, inbegripet nötkött som har bearbetats av aktörer inom catering- och restarurangnäringen, och lägger fram förslag som skall tjäna som diskussionsunderlag. Bestämmelserna om spårbarhet av nötkött och ursprungsmärkning enligt förordning (EG) nr 1760/2000 har i hög grad bidragit till att återställa nötköttskonsumtionen till den nivå som gällde före den andra BSE-krisen (bovin spongiform encefalopati) i oktober 2000. De har även lett till en djupgående förändring av de berörda aktörernas sätt att arbeta och större insyn i handeln med nötkött. De har emellertid också enligt den europeiska affärsvärlden lett till en viss åternationalisering av handeln med nötkött, särskilt för nötköttsprodukter som säljs direkt till slutkonsumenten (i detaljhandeln). Det finns därför skäl att undersöka möjligheten att använda EU som ursprungsbeteckning i stället för nationella ursprungsbeteckningar utan att för den skull försämra garantierna till konsumenterna. Denna möjlighet bör begränsas till anläggningar som producerar styckningsdelar av nötkött för saluföring direkt till slutkonsumenten. Enligt detta alternativ skulle det alltså vara aktörerna själva som får fatta beslut om nationell ursprungsmärkning eller EU-märkning beroende på efterfrågan från konsumenterna och i distributionsledet. Kommissionen konstaterar även att åtskilliga bestämmelser orsakar tillämpningsproblem för vissa typer av aktörer inom nötköttsproduktionen i alla medlemsstater. De svårigheter som uppstått berör i synnerhet kraven på homogenitet hos köttpartierna vid anläggningar som utför finstyckning, spårbarheten och märkningen av styckningsrester och köttputs, råvaruförsörjning till anläggningar som framställer malet kött och information till konsumenterna i fråga om nötköttsprodukter som inte är förpackade. Det bör i de allra flesta fallen vara möjligt att hitta en tillfredsställande lösning utan att ändra på principerna i gemenskapslagstiftningen och utan att behöva försämra funktionen hos det system för spårbarhet och ursprungsmärkning av nötkött som redan har införts av aktörerna. Kommissionen är dock inte benägen att utvidga bestämmelserna om ursprungsmärkning av nötkött till bearbetade produkter av nötkött, till produkter som består av blandningar av nötkött och andra beståndsdelar eller till nötkött som tillagas och bearbetas vid cateringföretag, restauranger eller snabbmatsföretag. Kommissionen bedömer att det skulle vara mycket svårt för de berörda aktörerna att tillämpa en sådan utvidgning både av ekonomiska och tekniska skäl. När det nu med hjälp av bestämmelserna i förordning (EG) nr 1760/2000 har varit möjligt att återupprätta konsumenternas förtroende och återställa nivån på nötköttskonsumtionen, skulle en utvidgning av tillämpningsområdet bara medföra ytterligare belastningar och kostnader utan att ge några ytterligare garantier för folkhälsan eller ha några effekter på nötköttskonsumtionen: förhållandet mellan kostnad och nytta av en sådan åtgärd skulle vara ofördelaktigt. 4

När det gäller malet kött anser kommissionen att det skulle uppstå svårigheter med spårbarheten av nötköttets ursprung, om nötkött med ursprung i flera slaktländer sammanfördes till ett och samma parti malet kött. Den här rapporten bör göra det möjligt att i rådet och Europaparlamentet diskutera kommissionens bedömning av situationen och om det eventuellt är nödvändigt med ändringar av de gällande bestämmelserna. När rådet och Europaparlamentet har behandlat frågan kommer kommissionen att lägga fram förslag med ledning av dessa resultat och med beaktande av olika intressenters uppfattningar. I avvaktan på detta har kommissionen för avsikt att inom ramen för förvaltningskommittén lösa de tillämpningsproblem som har kommit i dagen och särskilt att göra det möjligt att sampacka nötkött från flera olika grovstyckningsanläggningar vid en anläggning för finstyckning, fastställa förenklade regler för styckningsrester och köttputs och för nötkött som saluförs oförpackat, förenkla nationella eller regionala myndigheters ömsesidiga erkännande av överenskomna godkännanden i fråga om de specifikationer som föreskrivs för det frivilliga märkningssystemet för nötkött. 5

1. INLEDNING Enligt artikel 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 1 skall kommissionen för Europaparlamentet och rådet lägga fram en rapport om tillämpningen av avdelning II i den förordningen i fråga om märkning av nötkött och nötköttsprodukter. Syftet med den här rapporten är trefalt: Att utvärdera tillämpningen av bestämmelserna om märkning i avdelning II av förordning (EG) nr 1760/2000 i medlemsstaterna nästan tre år efter det att den trädde i kraft. Att undersöka möjligheterna att utvidga tillämpningsområdet för den här förordningen till att omfatta bearbetade produkter som innehåller nötkött och nötköttsprodukter. Att, i förekommande fall, lägga fram förslag om hur vissa bestämmelser i den här förordningen skall utvecklas i ett medellångt perspektiv. AVDELNING I: BAKGRUND Gemenskapslagstiftningen om märkning av nötkött och har utvecklats jämsides med att medlemsstaterna har infört ett individuellt identifieringssystem för djur. Den har också styrts av EU-konsumenternas krav på information i anslutning till de två BSEkriserna. 2. HUR LAGSTIFTNINGEN OM MÄRKNING AV NÖTKÖTT TILLOMMIT OCH UTVECKLATS I rådets förordning (EG) nr 820/97 2 ges föreskrifter om ett frivilligt system för märkning av nötkött för de fall som inte täcks av föreskrifterna om obligatorisk märkning i direktiv 2000/13/EG 3 om märkning av livsmedel. Där föreskrivs dessutom att de medlemsstater som har infört ett system för individuell identifiering av djur och registrering av förflyttningar får införa lagstiftning om obligatorisk märkning när det gäller vissa egenskaper hos nötkött som härrör från djur som föds, göds och slaktas på deras territorium. Under en övergångsperiod har tre medlemsstater antagit nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs obligatorisk märkning av ursprung och i tillämpliga fall även annan märkning, t.ex. kategori och typ av produktion beroende på djurens ras. 2 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 av den 17 juli 2000 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97 (EGT L 204, 11.8.2000, s. 1). Kommissionens förordning (EG) nr 1825/2000 av den 25 augusti 2000 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1760/2000 när det gäller märkning av nötkött och nötköttsprodukter (EGT L 216, 26.8.2000 s. 8). Rådets förordning (EG) nr 820/97 av den 21 april 1997 om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur och om märkning av nötkött och nötköttsprodukter (EGT L 117, 7.5.1997, s. 1). Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/13/EG av den 20 mars 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om märkning och presentation av livsmedel samt om reklam för livsmedel (EGT L 109, 6.5.2000, s. 29). 6

I förordning (EG) nr 820/97 föreskrivs även att ett system för obligatorisk märkning av nötköttets ursprung skall vara infört från och med den 1 januari 2000 i alla medlemsstater. Kommissionen har därför antagit att förslag till förordning 4 i vilken det föreskrivs obligatorisk märkning med ursprung och med den djurkategori som köttet härrör från. Till följd av förhandlingar inom ramen för medbeslutandeförfarandet har emellertid endast ursprungsmärkningen blivit obligatorisk, och märkningen av andra egenskaper har skett inom systemet för frivillig märkning enligt förordning (EG) nr 820/97. 2.1. Koppling till systemet för individuell identifiering av djur Obligatorisk uppgift om nötköttets nationella ursprung har gjorts tekniskt möjlig genom att varje medlemsstat har infört ett system för individuell identifiering av djur och en centraliserad databas med uppgifter om alla djur som befinner sig på medlemsstatens nationella territorium och om dessa djurs förflyttningar under livscykeln. 2.2. Koppling till BSE-krisen Den första BSE-krisen 1996 ledde till att konsumenterna förlorade förtroendet och till att nötköttskonsumtionen minskade kraftigt inom EU. Från och med 1999 fanns det förutsättningar för en ny kris, trots att ett antal åtgärder hade vidtagits för att bekämpa BSE både på gemenskapsnivån och i vissa medlemsstater. Förordning (EG) nr 1760/2000 antogs i juli 2000 strax innan den andra BSE-krisen bröt ut och den gjorde det möjligt att mycket snabbt reagera på konsumenternas starka krav på ursprungsmärkning av nötkött. Detta krav på information berodde dels på att BSE-risken föreföll variera från medlemsstat till medlemsstat, dels på uppfattningen att kött som kontrollerats av det egna landets nationella myndigheter var tillförlitligare. Till följd av detta blev det nödvändigt med en gemenskapslagstiftning om ett obligatoriskt system för spårbarhet och nationell ursprungsmärkning av nötköttet för att återställa konsumenternas förtroende och på nytt få igång konsumtionen av nötkött inom EU. Den samlade effekten av dessa åtgärder blev att konsumtionen av nötkött från och med 2002 återgick till den nivå den hade haft före den andra BSE-krisen. Detta relativt snabba resultat bör dock tillskrivas kombinationen av märkning av nötkött och ett antal sanitära åtgärder för att bekämpa BSE som fått mera substans allteftersom nya vetenskapliga rekommendationer har lämnats av gemenskapsorgan. 3. DE VIKTIGASTE MÄRKNINGSBESTÄMMELSERNA I FÖRORDNING (EG) NR 1760/2000 Dessa bestämmelser berör dels det obligatoriska systemet för ursprungsmärkning, dels det frivilliga systemet. De har som grund systemet för spårbarhet av nötkött. 4 KOM(1999) 486 slutlig av den 13 oktober 1999: Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet om hur långt systemen för märkning av nötkött har kommit i de olika medlemsstaterna. 7

3.1. Systemet för spårbarhet av nötkött Systemet för spårbarhet av nötkött från djurets födelse och fram till nötköttsprodukter som saluförs i detaljhandeln är ett stort framsteg, särskilt för konsumentinformationen insynen i nötköttssektorn. Spårbarheten är en funktion av systemet för individuell identifiering av djur som är obligatoriskt i alla de 15 medlemsstaterna sedan 1997, registrering i en central databas av individuella uppgifter för identifiering av djur och deras förflyttningar från födelse till slakt, individuella djurpass som är obligatoriska vid förflyttningar av djur inom gemenskapen och, i förekommande fall, inom medlemsstaten, systematisk registrering vid slakteriet av en referenskod för varje slaktkropp motsvarande det individuella identitetsnummer som varje djur har och bevarande av denna information fram till försäljningsstället i detaljhandeln. Nötköttets spårbarhet gör det möjligt för aktörerna och de behöriga myndigheterna att från marknaden dra tillbaka nötkött som kan utgöra en folkhälsorisk på det sätt som sker med hjälp av den successiva spårbarheten för alla livsmedel. Spårbarheten gör det också möjligt att spåra egenskaper hos djuren (eller köttet), som anges i den godkända märkningen inom ramen för det frivilliga märkningssystemet fram till den produkt som erbjuds slutkonsumenten. 3.2. Spårbarheten för nötkött Nötköttets spårbarhet innebär vissa tilläggsegenskaper i förhållande till den successiva spårbarheten. Dessa tilläggsegenskaper härrör från tillämpningen av artikel 13 i förordning (EG) nr 1760/2000 och från artikel 1 i förordning (EG) nr 1825/2000. Vid varje stadium där nötköttet bearbetas spåras följande uppgifter: Nationellt ursprung för de djur som köttet härrör från. Den referenskod som gör det möjligt att koppla köttet till djuret eller till gruppen av djur. Nummer avseende gemenskapsgodkännande av anläggningar (slakterier och styckningsanläggningar) där köttet bearbetas. Vidare skall i varje bearbetningsstadium som nötköttet genomgår ett samband upprättas mellan de köttpartier som kommer in och de som går ut från den anläggning där köttet bearbetas. 3.3. Obligatorisk märkning av nötkött I och med ikraftträdandet av förordning (EG) nr 820/97 förses nötköttet med uppgift om i vilket land det djur som köttet härrör ifrån har fötts, götts och slaktats. Genom förordning (EG) nr 1760/2000 har emellertid fullständiga uppgifter om djurens ursprung blivit obligatoriska från och med den 1 januari 2002. Nötköttets ursprung skall alltså tydligt särskiljas från det land som djuret eller köttet senast kommer ifrån och även från ursprung i den bemärkelse som anges i 8

tullagstiftningen, enligt vilken det land anges som ursprung där en viss tillräcklig grad av bearbetning av produkten senast har skett. I de stadier av bearbetningskedjan där nötköttet kan tänkas saluföras skall en detaljerad märkning göras med uppgift om ursprung för de djur som köttet härrör från. I de fall där aktörer eller behöriga myndigheter gör en granskning är det alltså inte nödvändigt att successivt följa hela kedjan av leverantörer och kunder för att få reda på ursprunget för den råvara som används vid livsmedelsframställningen. I den obligatoriska märkningen av nötkött föreskrivs också uppgift om den nämnda referenskoden, de länder där slakt och styckning skett och numret på gemenskapens godkännande av de anläggningar där köttet bearbetas. Dessa uppgifter skall anges i märkningen och vara direkt läsbara i varje stadium där nötköttet kan komma att saluföras. 3.4. Det frivilliga märkningssystemet Det fanns föreskrifter om det här systemet i förordning (EG) nr 820/97 för tillämpning vid nötköttsmärkningen som helhet och redan där ingick uppgifter om ursprung. Sedan förordning (EG) nr 1760/2000 antogs gäller det frivilliga systemet för märkning av nötkött alla uppgifter utom ursprungsmärkningen. Det gäller dock inte för andra obligatoriska uppgifter som föreskrivs i annan gemenskapslagstiftning, t.ex. direktiv 2000/13/EG om märkning av livsmedel. Inom tillämpningsområdet faller bl.a. uppgifter om ras, typ av produktion, djurens ålder och även uppgifter om uppfödning, utfodring och djurens välbefinnande. Användningen av denna frivilliga märkning är systematiskt underordnad utarbetande av en produktspecifikation med uppgifter om villkor för användning och kontroll, godkännande av denna specifikation av den av medlemsstaten utsedda behöriga nationella eller regionala myndigheten. Kontroll av hur den godkända specifikationen efterlevs kan göras av antingen den behöriga nationella myndigheten eller av ett oberoende fristående organ som uppfyller normen EN 45011. AVDELNING II: UTVÄRDERING 4. UTVÄRDERING AV HUR SPÅRBARHET OCH URSPRUNGSMÄRKNKING AV NÖTKÖTT TILLÄMPAS Denna utvärdering av hur bestämmelserna tillämpas om spårbarhet och ursprungsmärkning av nötkött enligt förordning (EG) nr 1760/2000 bygger på rapporter från Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) vid Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd som har reviderat tillämpningen av den här förordningen i alla de 15 medlemsstaterna och vars rapporter är tillgängliga på Europawebbplatsen, 9

kontrollbesök från Generaldirektoratet för jordbruk i tre medlemsstater som har gjort det möjligt att genom möten med de behöriga myndigheterna och övriga aktörer inom nötköttssektorn bättre förstå de svårigheter som hänger samman med tillämpningen och de olika intressenternas förväntningar, utfallet från mötet med regeringsexperter på märkning av nötkött, som ägde rum i Bryssel den 7 maj 2003. 4.1. Tillämpning av spårbarhet av ursprung Det är mera komplext att tillämpa spårbarhet av ursprung på nötkött än på andra jordbruksprodukter (frukt och grönsaker) på grund av förflyttningar av djuren under livscykeln och på grund av de olika bearbetningar som nötköttet genomgår från slakteriet fram till dess att det saluförs till slutkonsumenten. 4.1.1. Inverkan på aktörernas verksamhet i nötköttssektorn Det allmänna införande av spårbarhet för nötkött har med nödvändighet inneburit en stor förändring i aktörernas sätt att arbeta när det gäller att fastställa enhetliga partier med samma ursprung. Homogenitet när det gäller ursprung i ett parti innebär att djurens nationella ursprung är identiskt, både när det gäller ett enda ursprung 5 och blandat ursprung, slakt och styckning av djurkroppar (urbening) har ägt rum vid samma anläggning, produktionslinjerna organiseras så att arbetet sker parti för parti utan att partier med olika ursprung blandas. Aktörerna har varit tvungna att lägga om sina inköp och välja leverantörer som kan tillhandahålla partier som har homogent ursprung och är tillräckligt stora. De har dessutom varit tvungna att investera i ett databaserat spårbarhetssystem där det skall gå att registrera uppgifter om inköpen, att säkerställa den uppgiftsmässiga spårbarheten inom sina anläggningar och föra denna information vidare i märkningen av de produkter som saluförs. 4.1.2. Utfall av tillämpningen av spårbarhetskraven på nötkött Trots att aktörerna lagt om sina inköpsrutiner och arbetsmetoder och att det gjorts investeringar för att genomföra spårbarhet av nötkött, visar FVO:s rapporter från de 15 medlemsstaterna att denna spårbarhet inte är lika tillförlitlig över nötköttets hela bearbetningskedja. För att undvika förväxlingar med de definitioner som förekommer i gemenskapslagstiftningen om hygien kommer i den här rapporten följande terminologi att användas för att ange de olika stadierna av bearbetning av nötkött: slakt, där produkterna är hela djurkroppar, halvparter eller kvartsparter, grovstyckning eller urbening, där resultatet är hela muskler, i allmänhet vakuumförpackade, 5 Ett enda ursprung för djur som har fötts, götts och slaktats i samma land. Blandat ursprung för djur som har fötts, fötts upp och slaktats i minst två olika länder. 10

andra styckning eller finstyckning, där resultatet är styckningsdelar av kött avsedda för slutkonsumenten eller restaurangsektorn. Till detta stadium av nötköttets bearbetningskedja kan läggas utöver de nämnda styckningsdelarna malet kött och kombinationer av nötkött med annat kött eller andra beståndsdelar. tillverkning av bearbetade produkter på grundval av nötkött, t.ex. köttkonserver, charkuteriprodukter och tillagade rätter, där köttet har genomgått en tillagningsprocess, torkning, rökning eller liknande. För att undvika oklarheter i den följande utvärderingen är det här lämpligt att framhålla att de gällande bestämmelserna i förordning (EG) nr 1760/2000 inte omfattar kombinationsprodukter av nötkött och annat kött (utom i de fall där nötköttet överväger), av nötkött och andra beståndsdelar eller av bearbetade produkter av nötkött. Det uppges i FVO:s rapporter att nötköttet för den allra största delen av slakterierna och anläggningarna för grovstyckning har gjorts spårbart på ett tillfredsställande sätt i alla medlemsstater. Slakt och urbening utgör en fas där en djurkropp först delas upp i kvartsparter och sedan i enskilda muskler. I varje etapp förs identifieringsnumret vidare till de olika delarna från kroppen fram till den enskilda muskeln som utgör den centrala beståndsdelen i bearbetningskedjan för nötkött. Däremot betonar rapporterna svårigheterna att i större delen av medlemsstaterna tillämpa spårbarheten för de styckningsdelar som uppstår vid anläggningarna för finstyckning av nötköttet. Verksamheten vid de här anläggningarna består i huvudsak av att stycka en och samma typ av muskel från olika partier för att göra i ordning beställningar av större eller mindre mängder produkter avsedda för slutkonsumenten, eller för catering- eller restaurangföretag. Denna verksamhet, som innebär att styckningsdelar från många olika enskilda muskler sammanförs, medför regelmässigt att kött från olika slakterier eller styckningsanläggningar blandas i de partier som uppstår vid finstyckningen. I sådana fall är partiet inte längre homogent när det gäller anläggningsnummer och, med undantag för malet kött som det gäller särskilda bestämmelser för, uppfyller inte längre de gällande bestämmelserna. Det nuvarande systemet för märkning och spårbarhet av nötkött är dock inte avsett att hantera heterogena partier, vilket kan förklara vissa av de iakttagna bristerna. Vidare gör FVO i sina rapporter iakttagelsen att registren över ankomst till och avgång från anläggningarna där nötköttet bearbetas ibland är ofullständigt förda fastän detta är ett viktigt element när det gäller spårbarheten och kontrollen av denna. 4.1.3. Behov av standardisering av systemen för spårbarhet av nötkött Nötköttets spårbarhet kräver rent allmänt ett datasystem för registrering av de uppgifter om ursprung som skall ingå i den obligatoriska märkningen och även av uppgifterna för den frivilliga märkningen och med vilket det är möjligt att återge dessa uppgifter, oftast som streckkod och direkt läsbar märkning. Från kontrollbesök som har företagits vid olika företag för bearbetning av nötkött framgår det att 11

det kan vara svårt att genomföra spårbarheten av nötkött och att det krävs investeringar i ett funktionsdugligt spårbarhetssystem, de olika spårbarhetssystemen kan skilja sig avsevärt när det gäller funktionsduglighet, tillförlitlighet och kostnader och bör bättre anpassas till branschen och till arbetsmetoderna vid de enskilda företagen, de system som de olika företagen inför för relationerna med kunder och leverantörer inte alltid är kompatibla inom kedjan. Aktörerna måste alltså på nytt registrera uppgifter om spårbarhet med innebyggd risk för felaktigheter vid den manuella hanteringen av dessa data. det vid kontroll ibland är nödvändigt att kombinera ett stort antal uppgifter på etiketten (streckkod, partinummer, typ avstyckning, framställningsdatum osv.) för att åstadkomma spårbarhet. tillförlitligheten när det gäller spårbarhet av nötkött inte bara beror på den datautrustning och programvara som används utan också på företagets förmåga att genomföra spårbarheten generellt, på arbetsmetoderna, på anpassning av lokaler och produktionslinjer och på utbildning av produktionspersonal och arbetsledning i spårbarhet. Mot bakgrund av de särskilda egenskaper som präglar spårbarheten av nötkött inom EU, de stora skillnaderna i de spårbarhetssystem som föreslås av leverantörerna och de erfarenheter som redan vunnits av aktörerna i de aktuella medlemsstaterna rekommenderar kommissionen att branschorganisationerna inom nötköttsnäringen (inbegripet organisationerna i de nya medlemsstaterna) upprättar en vägledning på gemenskapsnivå för goda metoder i fråga om spårbarhet av nötkött, att det upprättas en kravspecifikation som är gemensam för alla system för spårbarhet av nötkött med normer när det gäller funktionsduglighet, tillförlitlighet och kompatibilitet. De olika systemen på marknaden bör åtminstone uppfylla denna kravspecifikation. Branschorganisationerna undersöker möjligheterna att hänskjuta frågan till CEN, den europeiska standardiseringsorganisationen, för att få denna kravspecifikation antagen som en gemenskapsstandard. 4.2. Tillämpning av ursprungsmärkning Ursprungsmärkning av nötkött skall tillämpas i varje etapp av bearbetningskedjan där saluföring på en marknad kan komma till stånd. Uppgifterna om ursprung skall anges så att de direkt kan läsas av köparen, konsumenten eller kontrollmyndigheterna. Det betonas i rapporterna från FVO att det finns vissa tolkningssvårigheter när det gäller förordning (EG) nr 1760/2000, t.ex. när det gäller hur förordningen skall tillämpas i fråga om märkning av nötkött som i samma parti sannolikt kommer att innehålla kött från flera slakterier, frånvaro av märkning av produkter som vid försäljningen inte är förpackade, felaktig märkning i vid försäljning i detaljhandeln, blandning av olika partier när det gäller styckningsrester och köttputs. 12

4.2.1. Märkning med nummer från flera slakterier Kommissionen har fått ta emot ett stort antal frågor om hur förordning (EG) nr 1760/2000 skall tolkas. Åtskilliga medlemsstater har t.ex. efterlyst möjligheten att kunna märka ett parti styckningsdelar med nummer från flera olika slakterier. Syftet med denna begäran har varit att kunna ange godkännandenumren för de slakterier som under en bestämd produktionsdag har lämnat djurkroppar till styckningsanläggningen. Detta innebär en lägre grad av spårbarhet, eftersom uppgifter i märkningen om alla de slakterier som nötköttet kan tänkas härröra från inte gör det möjligt att avgöra exakt från vilken anläggning som köttet i partiet kommer. Denna begäran tillbakavisades av kommissionen redan år 2000. 4.2.2. Märkning av produkter som inte är förpackade Opaketerade nötköttsprodukter som saluförs av slakterier eller styckningsavdelningarna vid storslakterier omfattas också av bestämmelserna om märkning i förordning (EG) nr 1760/2000. Det åligger de nationella myndigheterna att ange hur märkning av opaketerade produkter skall tillämpas praktiskt. Det konstateras emellertid i FVO:s rapporter att för produkter som saluförs opaketerade förekommer ursprungsmärkning eller annan obligatorisk märkning (anläggningsnummer) bara i sällsynta fall. De berörda aktörerna uppger att de på begäran lämnar muntlig information om ursprung till sina kunder, men att de inte kan visa denna information som märkning och hålla den uppdaterad. De flesta av dem har upprättat register över ankomst och avgång och ett system för märkning av nötköttet i kylrummen, vilket gör det möjligt att spåra ursprunget vid kontroll från de offentliga myndigheternas sida. Bestämmelserna om märkning av nötkött bedöms av aktörerna inom slakteri- och charkuterinäringen vara alltför stränga och de upplever en växande arbetsbörda som en följd av bl.a. ny lagstiftning. 4.2.3. Märkning vid saluföring i detaljhandeln Felaktigheter i ursprungsmärkningen har iakttagits vid styckningsanläggningar i anslutning till försäljningsställen i detaljhandeln, där nötköttet styckas, paketeras och märks innan det exponeras i hyllorna. En del av styckningsanläggningarna i anslutning till försäljningsställen i detaljhandeln har inte investerat i ny utrustning för att kunna läsa den information som finns i märkningen av det nötkött som levereras till dem. Detta är så mycket mera beklagligt som det ända fram till försäljningen i detaljhandeln säkerställs spårbarhet av ursprung, och märkningsfelet uppträder i slutet av kedjan, där köttet erbjuds slutkonsumenten. 4.2.4. Märkning av styckningsrester och köttputs Styckningsrester och köttputs från djurkroppar, ofta kallat "trimmings", undantas från de bestämmelser om spårbarhet och ursprungsmärkning som gäller för styckat kött som saluförs obearbetat. 13

"Trimmings" kommer från olika partier och sammanförs för att säljas pallvis. Dessutom är den kvantitet köttputs som under en dag produceras vid mindre anläggningar inte alltid tillräcklig för att fylla en pall. Aktörerna saknar alltså i allmänhet möjlighet att producera hela partier av styckningsrester och köttputs med homogent ursprung. 4.2.5. Import från tredje land Samma bestämmelser om ursprungsmärkning gäller också för nötkött som importeras från tredjeländer. I de fall där tredjelandet har ett identifieringssystem för djur som ger nödvändiga garantier när det gäller djurens ursprung får det nötkött som importeras förses med märkningen "Ursprung:" följt av tredjelandets namn. I annat fall finns det föreskrifter om undantag och då skall märkningen vara "Ursprung: land/länder utanför EU" följt av landet där slakten skett. Ingen tredjelandsproducent eller importör använder sig av undantaget: de anger "Ursprung:" följt av tredjelandets namn och stöder sig på de godkännande som kommissionen utfärdade 1998 med stöd av förordning (EG) nr 820/97, som då ännu inte hade reviderats. I dessa godkännanden anges för varje tredjeland en fullständig förteckning över märkningar som är godkända för nötkött som importeras och släpps ut på gemenskapsmarknaden. Dessa förteckningar kan på begäran av tredjelandet revideras på grundval av specifikationer som anger de villkor som aktörerna skall uppfylla för att få använda sig av denna märkning. Dessa specifikationer skall godkännas av tredjelandets behöriga myndigheter och sedan meddelas kommissionen för godkännande. Även om tredjeländer i allmänhet ännu inte har vidtagit de åtgärder som anges ovan, så har vissa av dem redan genomfört åtskilliga förbättringar i systemen för identifiering av djur och spårbarhet av nötkött för att kunna garantera ursprunget. I samarbete med kommissionen har de viktigaste exportländerna när det gäller nötkött till EU (Argentina och Brasilien) redan antagit och successivt infört lagstiftning som gör det obligatoriskt att individuellt identifiera djur vars kött är avsett för export till EU. Dessutom är det, genom ett system för spårbarhet av nötkött som i normalfallet baseras på uppfödningsgruppen, möjligt att göra en koppling mellan varje levererat köttstycke vid de olika försäljningsställena i detaljhandeln i medlemsstaterna och uppfödningen i det tredjeland som djuren härrör från. 4.3. Officiella kontroller inom det obligatoriska märkningssystemet Befogenheterna att kontrollera spårbarheten och ursprungsmärkningen är ofta komplext fördelade mellan de offentliga myndigheterna i medlemsstaterna, och omstrukturering är på gång i flera medlemsstater. Det är ofta de offentliga myndigheter som har till uppgift att genomföra hygienkontroller i slakterier och styckningsanläggningar, som har utsetts som behöriga att genomföra kontroller av systemet för spårbarhet och ursprungsmärkning av nötkött vid dessa anläggningar. Dessa myndigheter har i allmänhet inte ansvar för att kontrollera märkning av livsmedel och har ibland inte erhållit särskilda instruktioner för kontrollen av spårbarhet och ursprungsmärkning av nötkött. Dessutom uppfattar dessa myndigheter 14

i allmänhet inte denna kontroll som en prioriterad uppgift i jämförelse med skyddet för folkhälsan som de skall säkerställa. Andra offentliga myndigheter har ansvar för kontroll av spårbarhet och märkning av livsmedel i detaljhandeln men ingriper inte eller bara undantagsvis när det gäller kontroll av anläggningar i tidigare faser av produktionskedjan. Denna åtskillnad mellan kontrollerna förfaller bidra till att de offentliga myndigheterna i vissa medlemsstater inte engagerar sig i full utsträckning. Inspektörerna från FVO har också iakttagit att märkning med flera slaktländer på samma etikett ibland har tolererats av de offentliga myndigheterna. Skillnaderna i tillämpningen av kontroller mellan olika medlemsstater kan utgöra ett reellt problem både när det gäller informationen till konsumenterna och när det gäller konkurrensvillkoren mellan olika aktörer, beroende på i hur stor utsträckning som nötköttet är föremål för handel mellan medlemsstaterna, direkt från producentland till konsumentland eller i triangelhandel. 4.4. Inverkan på nötköttsmarknaden Enligt samtliga intressenters uppfattning har förordningen om ursprungsmärkning haft en avgörande betydelse för återhämtningen av nötköttskonsumtionen, som sedan 2002 har återgått till den nivå som gällde före den andra BSE-krisen. Den stora medieexponeringen under den krisen ledde till att konsumenterna blev medvetna om åtgärderna om spårbarhet och ursprungsmärkning. Institutionella informationskampanjer som medfinansierades av de europeiska gemenskaperna bidrog till att sprida denna information. Gemenskapslagstiftningen om märkning av nötkött har också haft stort inflytande på organisationen av nötköttsnäringen och nötköttsmarknaden i EU. Den har gjort att insynen i sektorn har ökat avsevärt genom att antalet mellanhänder mellan uppfödaren och slutkonsumenten och antalet leverantörer till varje aktör har minskat. Den har emellertid också enligt den europeiska affärsvärlden lett till en viss åternationalisering av handeln med nötkött, särskilt för nötköttsprodukter som säljs direkt till slutkonsumenten (i detaljhandeln). Konsumenterna efterfrågar i första hand nötkött med ursprung i det egna landet. Man kan dock iaktta en återhämtning av handeln inom gemenskapen sedan 2002. Dessutom har distributionssektorn förstärkt denna tendens genom att begränsa ursprunget för det kött som saluförs. De olika märkningarna har, genom att de i huvudsak har berört kött med ursprung enbart i det egna landet i självförsörjande medlemsstater, inte bara motsvarat kundernas efterfrågan utan också avlägsnat risken för felaktigheter när det gäller ursprungsmärkning och de eventuella konsekvenser detta skulle ha haft för image och saluföring. Dessa affärsmässiga prioriteringar kan utgöra ett avsättningsproblem när det gäller djur av blandat ursprung. Detta gäller särskilt kalvar, som till en betydande del hämtas från mjölkanläggningar i vissa av medlemsstaterna och sedan föds upp och slaktas i andra medlemsstater som har specialiserat sig på denna produktion. Liknande problem har även konstaterats när det gäller producenter av nötkött i Nordirland som fått vidkännas svårigheter i saluföringen av sina produkter till stor del framställda av djur som är födda och delvis uppfödda i Irland. 15

5. UTVÄRDERING AV DET FRIVILLIGA MÄRKNINGSSYSTEMET 5.1. Allmän utvärdering Systemet för frivillig märkning av nötkött har som huvudsakliga mål att ge aktörerna möjlighet att differentiera sina produkter genom att identifiera särskilda egenskaper och med hjälp av detta åstadkomma ekonomiska fördelar, att ge en rättslig ram som är mera precis än de övergripande principerna i direktiv 2000/13/EG om märkning. Systemet för frivillig märkning av nötkött ligger ungefär mitt emellan det som gäller för sektorn för fjäderfäkött, där alla märkningar som är godkända ifråga om uppfödning eller försörjning anges i gemenskapslagstiftningen, och det som gäller för sektorn för griskött, där samma bestämmelser gäller som för alla andra livsmedel. 5.2. Tillämpningsområde Frivillig märkning av nötkött är underkastat villkoret att det finns specifikationer utarbetade av de berörda aktörerna och att dessa specifikationer har godkänts av de behöriga nationella myndigheterna. Dessa specifikationer har mycket heterogen karaktär och kan beröra: Information som obligatoriskt anges i de enskilda djurpassen. Specifikationerna motiveras då enbart av nödvändigheten att säkerställa överföring och spårbarhet av dessa uppgifter ända fram till den produkt som är avsedd för slutkonsumenten. Åtgärder som redan tillämpas obligatoriskt till följd av gällande gemenskapslagstiftning (förbudet att behandla med anaboler). Uppgifter om uppfödning, utfodring eller djurens välbefinnande för vilka detaljerade specifikationer är obligatoriska. Antalet godkända specifikationer varierar stort mellan medlemsstaterna. Det är i första hand distributörerna och deras uppfödare som använder sig av dem. I de fall där nötköttssektorn inte är strukturerad på nationell eller regional nivå har varje aktör en tendens att utarbeta sina egna specifikationer som bara berör den egna etappen i produktionskedjan med syftet att säkerställa en marknad för sina produkter. De olika aktörerna har därför kommit att utarbeta kaskader av specifikationer, fastän det skulle ha varit tillräckligt med affärsavtal mellan parterna. Det har gett upphov till en mångfald produktspecifikationer uppemot ett hundratal i vissa medlemsstater vilket motverkar de insatser som görs för att åstadkomma differentiering av nötköttet för slutkonsumenten. Denna mångfald bidrar slutligen till att systemet med frivillig märkning successivt överges, vilket redan har observerats i vissa medlemsstater, på grund av att produkterna inte framhävs tillräckligt och på grund av tilläggskostnaderna för att utarbeta och kontrollera produktspecifikationerna. 16

5.3. Förfarande vid godkännande Förfarandena för att godkänna produktspecifikationer och den regionala eller lokala myndighet som utses har utformats av medlemsstaternas offentliga myndigheter. Kommissionen får bara information från de nationella myndigheterna om vilka produktspecifikationer dessa har godkänt. Kommissionen kan alltså ifrågasätta ett godkännande bara om detta kan utgöra ett handelshinder. Rapporterna från FVO visar att de behöriga nationella myndigheterna har vitt skilda uppfattningar om den roll som det frivilliga märkningssystemet skall spela och enligt vilka kriterier som produktspecifikationerna skall bedömas. Vissa medlemsstater tillmäter det frivilliga märkningssystemet större vikt än systemet för ursprungsmärkning, medan andra anser att syftet med ett sådant frivilligt system i första hand är kommersiellt och inte engagerar sig i någon större omfattning i tillämpningen av det. Dessa olika förhållningssätt har flera konsekvenser: ömsesidigt erkännande av produktspecifikationer begränsas, och handeln inom gemenskapen bromsas upp. De kan också snedvrida konkurrensen mellan olika aktörer som inte styrs av samma villkor för att få sina produktspecifikationer godkända eller för genomförandet av kontrollerna. 5.4. Organisation av kontrollerna De officiella kontrollerna kan skötas av den behöriga myndigheten eller av fristående oberoende organ. Kontrollerna organiseras enligt samma principer vare sig det gäller produktspecifikationer som tillämpas av ett litet antal aktörer eller av alla nationella aktörer. Å andra sidan är aktörernas kostnader för kontrollerna olika, beroende på hur dessa organiseras. När ett stort antal aktörer, särskilt uppfödare, tillämpar en gemensam produktspecifikation som har utarbetats av en gemensam branschorganisation eller av den behöriga myndigheten själv, vilar kontrollerna i allmänhet på ett dubbelt system: En första kontroll eller revision vid den branschorganisation som har utarbetat produktspecifikationen som sedan följs av kontroller hos alla som anslutit sig till den. En utvärdering av kontrollsystemet av fristående oberoende organ som kontrollerar en del av dem som anslutit sig på grundval av en riskanalys. I de fall där en sådan organisation inte har införts och godkänts av den behöriga myndigheten, blir aktörerna individuellt utsatta för en eller flera årliga kontroller från oberoende organs sida. I de fall kostnaderna för dessa kontroller åvilar endast uppfödarna, och ingen kompensation åstadkoms genom ett ekonomiskt effektivt framhävande av deras produkter, blir kostnaden ett reellt ekonomiskt problem och ger upphov till frågan om hur länge det frivilliga märkningssystemet kommer att finnas till. 17

5.5. Relationerna mellan förordning (EG) nr 1760/2000 och annan gemenskapslagstiftning Bestämmelserna om märkning i förordning (EG) nr 1760/2000 som avser enbart nötkött kan skapa vissa problem när det gäller konsekvens och samtolkning med bestämmelserna i märkningsdirektivet 2000/13/EG och annan gemenskapslagstiftning. Det gäller särskilt för uppgifterna om de kategorier av djur som köttet härrör från: Djurkategorierna definieras i många olika författningar för jordbrukssektorn, utan att någon av dessa författningar har kommit till enbart för märkningens skull. För kategorin kalv skiljer sig definitionerna avsevärt beroende på syftet. Vissa medlemsstater har på grundval av bestämmelserna om frivillig märkning antagit generella produktspecifikationer (t.ex. kalv). Även om godkännande av produktspecifikationer och märkning enligt systemet för frivillig märkning åligger de nationella (eller regionala) behöriga myndigheterna, föreskrivs det i förordning (EG) nr 1760/2000 att kommissionen får införa begränsningar, särkilt i sådana fall där godkända produktspecifikationer kan utgöra handelshinder. Andra medlemsstater anser att de generella termerna "kalv" eller "nötkött" utgör försäljningsnamnet eller en del av försäljningsnamnet i den mening som avses i märkningsdirektivet 2000/13/EG. Följaktligen bör de definitioner som motsvarar dessa reserverade beteckningar i förväg meddelas kommissionen för godkännande liksom övriga nationella åtgärder när det gäller märkning. Det gäller också märkning med namnet på en region eller en geografisk ort. I förordning (EG) nr 1760/2000 föreskrivs en möjlighet för aktörerna att få sina märkningar godkända genom att hänvisa till namnet på en region som godkänts enligt ett nationellt eller regionalt godkännandeförfarande i medlemsstaterna. I förordning (EG) nr 2081/92 6 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel förskrivs möjligheten att för andra livsmedel än vin och spritdrycker skydda en ursprungsbeteckning enligt till att börja med ett nationellt och sedan ett gemenskapsförfarande. Denna olikhet i förfarandena kan medföra en snedvridning av konkurrensen om aktörerna kan välja den ena eller det andra förfarandet för att dra nytta av en ursprungsbeteckning, eftersom föreskrifterna är mycket olika. Det tillkommer under alla förhållanden de behöriga nationella myndigheterna att säkerställa att uppgifter i frivillig märkning om regionalt eller lokalt ursprung inte skapar förväxlingar med de produkter som är berättigade till en skyddad geografisk beteckning eller en skyddad ursprungsbeteckning vid tillämpningen av förordning (EG) nr 2081/92. 6 Rådets förordning (EEG) nr 2081/92 av den 14 juli 1992 om skydd för geografiska och ursprungsbeteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EGT L 208, 24.7.1992, s. 1). 18

AVDELNING III: TILLÄMPNINGSOMRÅDE 6. MÖJLIGHETER ATT UTVIDGA TILLLÄMPNINGSOMRÅDET FÖR URSPRUNGSMÄRKNINGEN Det uppdrag som kommissionen har fått av rådet och Europaparlamentet är att göra en prioriterad granskning av möjligheterna att utvidga tillämpningen av förordning (EG) nr 1760/2000 till bearbetade produkter som innehåller nötkött eller nötköttsprodukter. Möjligheterna att informera konsumenterna om ursprunget för det kött som tillagas och serveras från cateringföretag och i restauranger och snabbmatsrestauranger förtjänar också en granskning. 6.1. Utvidgning till produkter som utgör en kombination av nötkött Tillämpningsområdet för förordning (EG) nr 1760/2000 fastställs genom ett antal KN-nummer som hänför sig till kroppar och kvartsparter av nötkött, till produkter av rent nötkött från sådana kroppar och till malet kött. Dessa KN-nummer inbegriper inte produkter som utgörs av en kombination av rått nötkött och andra ingredienser: grillspett av nötkött med grönsaker, hamburgare från nötkött, carpaccio av nötkött osv. I den utsträckning som ursprunget till det nötkött som används som råvara vid bearbetningen av dessa produkter är spårbart skulle också dessa produkter kunna ingå i förordningens tillämpningsområde. I praktiken skulle en sådan utvidgning bli mycket komplicerad, bl.a. på grund av den stora variation som finns när det gäller sådan produkter. Dessutom gäller den successiva spårbarheten också för dessa produkter. 6.2. Utvidgning till bearbetade produkter som innehåller nötkött och produkter av nötkött Bearbetade produkter som innehåller nötkött och produkter av nötköttsprodukter omfattar t.ex. tillagat nötkött, nötköttskonserver, tillagade rätter innehållande nötkött och nötköttsprodukter och vissa charkuteriprodukter av nötkött med eller utan artblandning. För dessa produkter används i den här rapporten den generella termen "bearbetade produkter av nötkött". En utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelserna om spårbarhet och ursprungsmärkning till att gälla också de här produkterna skulle innebära åtskilliga tillämpningsproblem: Riskerna för fel när det gäller spårbarhet av ursprung mångfaldigas i varje ny bearbetningsfas som nötköttet genomgår, bl.a. på grund av att så många olika partier råvara sammanförs för framställning av ett parti färdig produkt. Det förefaller inte vara genomförbart att utvidga tillämpningen av de aktuella bestämmelserna till bearbetade produkter av nötkött innan man ännu har nått tillförlitlighet i tillämpningen för det nötkött som erhålls vid finstyckningen. Vid den industriella tillverkningen av bearbetade produkter från nötkött tas stora mängder råvara, dvs. stora partier nötkött, samtidigt i bruk. Dessa partier motsvarar de produktspecifikationer som upprättats mellan leverantör och kund och som exakt anger egenskaper hos nötköttsstyckena och restriktioner när det gäller kostnader men inte ursprunget i den mening som avses i förordning (EG) nr 1760/2000. Homogenitet i fråga om det använda nötköttets ursprung skulle 19

skapa nya inskränkningar när det gäller råvaruförsörjningen, som svårligen skulle gå att förena med produktionsvillkoren. Ursprungsmärkningen skulle tillämpas bara för ingrediensen nötkött, även om dessa produkter också kan innehålla kött från andra arter eller andra ingredienser, vars ursprung konsumenten också skulle kunna vilja veta. En utvidgning av tillämpningsområdet till bearbetade produkter av nötkött skulle skapa betydande restriktioner både för nötköttshandeln och för de närmast berörda aktörerna. Risken finns dessutom att de berörda företagen skulle ersätta nötköttet med kött från andra arter som inte omfattas av kraven på märkning. Sammanfattningsvis skulle en sådan utvidgning inte tillföra några garantier när det gäller folkhälsan de berörda företagen tillämpar redan den successiva spårbarheten för sina produkter och skulle inte heller ha effekt när det gäller att höja nötköttskonsumtionen, som redan har återgått till den nivå som gällde före den andra BSE-krisen. Förhållandet mellan kostnad och nytta skulle alltså vara ofördelaktigt. 6.3. Utvidgning till cateringföretag, restauranger och snabbmatsföretag Det kan vara på sin plats att precisera att termen utvidgning av ursprungsmärkningen egentligen inte är tillämplig på cateringföretag, restauranger och snabbmatsföretag, eftersom allt det råa nötkött som levereras dit redan ingår i förordningens tillämpningsområde. Men de konsumenter som erbjuds det tillagade nötköttet har inte utan vidare tillgång till denna uppgift, även om de skulle kunna begära att få veta köttets ursprung av restauratören. Kravet på att ursprungsmärkningen av nötkött skall utvidgas till cateringföretag, restauranger och snabbmatsföretag har framförts först den allra sista tiden, även om märkningen blev obligatorisk i Frankrike 2001. Detta krav bygger på följande överväganden: Konsumenterna, t.ex. vid cateringföretag, har ibland ingen möjlighet att välja det de konsumerar. De torde alltså kunna vilja ha kännedom om varifrån nötköttet kommer som de serveras. Nyligen genomförda undersökningar i vissa medlemsstater visar att större delen av konsumenterna antar att det nötkött som serveras på restauranger har producerats i deras eget land, trots att köttet kan komma från en annan medlemsstat eller ett tredjeland. De nationella nötköttsproducenterna vill alltså att information om ursprunget för det nötkött som serveras i restaurangen skall vara tydligt tillkännagivet i lokalen. Principen att konsumenten skall informeras om ursprunget för det nötkött som erbjuds av restaurangsektorn i dess helhet kan förefalla legitimt, i så måtto som det stöder sig på en uppenbar likhet i behandling mellan det nötkött som saluförs av detaljhandeln och det som erbjuds av restaurangsektorn. Om denna information gjordes obligatorisk skulle det medföra liknande problem som de som skulle uppstå vid en utvidgning av tillämpningsområdet till bearbetade produkter av nötkött: De kvantiteter nötkött som tillagas i cateringföretag medför att stora mängder (och alltså många partier) av samma typ av nötkött, vars ursprung inte nödvändigtvis är homogent, sammanförs. 20