2 KEMIKALIER Föreskrifterna som gäller kemikalier grundar sig i Finland på kemikalielagen (bilaga 1), men samtidigt uppfyller de kraven i arbetarskyddslagen. Finlands kemikalielagstiftning grundar sig på EU:s kemikalielagstiftning, som utvecklas fortlöpande. Därför ändras också Finlands kemikaliebestämmelser hela tiden. Kemikalielagen och de förordningar som anknyter till den innehåller föreskrifter om tillverkning, import, försäljning och förvaring av kemikalier som är farliga för hälsan eller miljön. För att man tryggt skall kunna använda en kemikalie behöver man information om kemikaliens sammansättning och egenskaper. Information om de farliga kemikalierna ges av tillverkaren, importören och av den som ger ut dem på marknaden eller överlåter dem för användning med hjälp av påskrifter på emballagen och skyddsinformationsbladen. 2.1 Klassificering av kemikalier 2.1.1 Allmänna brukskemikalier I laboratorier används många allmänna brukskemikalier som är ofarliga för både miljön och hälsan. Exempel på sådana är buffertlösningar och ett stort antal oorganiska (NaCl, KCl), organiska (askorbinsyra) och biokemiska (trypton) ämnen. Enligt kemikalieförordningen (bilaga 2) indelas kemikalierna på basis av sina farliga egenskaper och sin styrka i följande grupper: 2.1.2 Hälsofarliga kemikalier En kemikalie är: 1. mycket giftig, om den i mycket små doser vid inandning, vid förtäring eller via huden leder till döden eller direkt eller långvarigt men för hälsan 2. giftig, om den i små doser vid inandning, vid förtäring eller via huden leder till döden eller direkt eller långvarigt men för hälsan 3. hälsoskadlig, om den vid inandning, vid förtäring eller via huden kan orsaka dödsfall eller direkt eller långvarigt men för hälsan 4. frätande, om den kan förstöra levande vävnader vid kontakt med dem 5. irriterande, om den inte är frätande men kan orsaka inflammation vid direkt, långvarig eller upprepad kontakt med hud eller slemhinnor 6. allergen, om den vid inandning eller via huden kan orsaka allergi så att kemikalien vid ny 13
exponering orsakar skadeverkningar som är typiska för denna 7. cancerframkallande, om den vid inandning, vid förtäring eller via huden kan orsaka cancer eller öka förekomsten av cancer 8. mutagen (orsakar genetiska skador), om den vid inandning, vid förtäring eller via huden kan orsaka ärftliga genetiska skador (mutationer) eller öka förekomsten av dessa 9. reproduktionsstörande (farlig för fortplantningen), om den vid inandning, vid förtäring eller via huden kan orsaka icke-ärftliga skadeverkningar eller öka förekomsten av dessa hos avkomman, eller försvaga mäns eller kvinnors fortplantningsfunktioner eller fortplantningsförmåga. 2.1.3 Brand- och explosionsfarliga kemikalier En kemikalie är: 1. explosiv, om den utan syre utifrån kan ge upphov till en reaktion vid vilken värme frigörs och gaser snabbt bildas, och som under bestämda testförhållanden exploderar när den upphettas 2. oxiderande, om den tillsammans med andra, särskilt med antändliga ämnen, kan orsaka en reaktion som kraftigt frigör värme. De oxiderande kemikalierna brinner inte själva, men de kan antända andra ämnen, varvid reaktionen kan vara explosionsartad 3. extremt brandfarlig, om den har en mycket låg flampunkt (< 0 C) och låg kokpunkt ( 35 C) eller om den bildar en antändlig blandning vid kontakt med luft 4. mycket brandfarlig, om a. kemikalien kan bli upphettad och självantändas i luft i omgivningens temperatur utan energitillförsel b. kemikalien i fast tillstånd omedelbart kan antändas efter kortvarig kontakt med antändningskällan och fortsätter att brinna efter att antändningskällan har avlägsnats c. kemikalien i flytande tillstånd har en mycket låg flampunkt (< 21 C) d. kemikalien under inverkan av vatten eller fuktig luft bildar farliga mängder lättantändliga gaser 5. brandfarlig, om den i flytande tillstånd har en låg flampunkt. 2.1.4 Miljöfarliga kemikalier En kemikalie är miljöfarlig ifall den hamnar i miljön och på så vis kan orsaka direkt eller fördröjd fara för miljön. 2.2 Varningspåskrifter för farliga kemikalier Enligt kemikalieförordningen indelas farliga kemikalier i grupper som beskriver deras farliga egenskaper och deras styrka (Social- och hälsovårdsministeriets beslut 979/1997). På kemikaliens emballage visas klassificeringen med ett varningsmärke och dess bokstavsbeteckning samt 14
med standardfraser som beskriver faran (R-fraser). Beslutet innehåller också föreskrifter om S- fraserna, med vilka man på emballaget anger de säkerhetsåtgärder som skall vidtas (Bilaga 3). E Explosiv Räjähtävä O Oxiderande Hapettava F Mycket brandfarlig Helposti syttyvä F+ Extremt brandfarlig Erittäin helposti syttyvä T Giftig Myrkyllinen T+ Mycket giftig Erittäin myrkyllinen Xn Hälsoskadlig Haitallinen Xi Irriterande Ärsyttävä C Frätande Syövyttävä N Miljöfarlig Ympäristölle vaarallinen De vanligaste farliga ämnena finns förtecknade i den s.k. ämnesförteckningen (Social- och hälsovårdsministeriets beslut 164/1998). Detta beslut fastställer varningsmärken, deras namn och bokstavsbeteckningar samt R- och S-fraser för cirka 3 000 ämnen. Förteckningen kompletteras fortlöpande. En förteckning över cancerframkallande ämnen finns i Arbetsministeriets beslut om cancerframkallande agenser (838/1993). Arbetsgivaren skall minimera arbetstagarnas exponering för dessa ämnen samt registrera de arbetstagare som exponeras för ämnena (ASA-registret). 15
2.3 Varningspåskrifter på kemikalier Den som tillverkar, importerar och överlåter en kemikalie skall sörja för att förpackningen i vilken kemikalien överlåts är hållbar och säker. Emballaget skall vara tätt och vid behov kunna tillslutas på nytt, samt klara av en den belastning och påfrestning som uppstår vid normal hantering och förvaring. Emballaget skall innehålla de uppgifter som är nödvändiga med tanke på säkerheten, varningspåskrifter och bruksanvisningar. Varningspåskrifterna på kemikaliers emballage består av varningsmärken samt R- och S-fraser. Nedan finns ett exempel på en produkts påskrifter. Påskrifterna på emballaget för en farlig kemikalie får varken avlägsnas eller skadas. Om påskriften har blivit oklar eller emballaget bytts ut, skall den som innehar kemikalien sörja för att det på emballaget görs en påskrift som motsvarar den ursprungliga, och som tydligt visar att förpackningen innehåller den farliga kemikalien i fråga. 2.4 Skyddsinformationsblad Tillverkare, importörer eller andra som överlåter en kemikalie är skyldiga att skaffa information om kemikaliens egenskaper samt hälso- och miljöpåverkan som de skäligen kan få för att klassificera och märka kemikalien samt för att uppgöra ett skyddsinformationsblad. Dessutom skall de ge information om den farliga kemikalien. Om skyddsinformationsbladet bestäms i arbetsministeriets beslut 779/1993. Ett skyddsinformationsblad görs upp ifall kemikalien är klassificerad som farlig för hälsan eller miljön eller brand- och explosionsfarlig eller om dess egenskaper annars kan ge upphov till faror. Informationsbladet uppgörs av tillverkaren eller importören, och innehåller uppgifter av vilka man kan bedöma kemikaliens fara och vidta åtgärder för att undvika faran. Skyddsinformationsbladet innehåller följande uppgifter: 1. Identifieringsuppgifter om tillverkaren och importören 2. Beståndsdelars sammansättning och uppgifter 3. Beskrivning av farliga egenskaper 4. Anvisningar för första hjälpen 5. Anvisningar i händelse av eldsvåda 6. Anvisningar för förhindrande av utsläpp 16
7. Hantering och lagring 8. Förhindrande av exponering samt personlig skyddsutrustning 9. Fysikaliska och kemiska egenskaper 10. Stabilitet och reaktivitet 11. Uppgifter som rör inverkan på hälsan 12. Uppgifter om kemikaliens farlighet för miljön 13. Avfallshantering 14. Transportuppgifter 15. Bestämmelser om kemikalien 16. Övriga uppgifter (bl.a. användningsändamål och -anvisningar). Tillverkare, importörer eller andra som överlåter en kemikalie är skyldiga att leverera ett skyddsinformationsblad till den som tar emot kemikalien i samband med att kemikalien överlåts första gången. I bilaga 4 finns ett exempel på ett skyddsinformationsblad. 2.5 Förvaring av kemikalier och kemikaliernas hållbarhet Kemikalier bör förvaras i ett ventilerat utrymme. Vid lagring skall man beakta vilka kemikalier som inte passar ihop. De giftiga kemikalierna skall förvaras i ett separat låst skåp som är utrustat med ventilation, och etanol skall förvaras i ett eget låst skåp. En del av kemikalierna kräver förvaring i kylskåp. Höjden på utrymmena där kemikalierna förvaras skall vara tillräcklig. Tunga och stora kemikaliebehållare placeras på de nedersta hyllorna. Utrymmena skall vara välstädade och på hyllorna skall det finnas tydliga märkningar. Olika kemikalier har olika långa förvaringstider. Kemikalier i fast tillstånd bevaras i allmänhet fem år om de förvaras på rätt sätt. Hållbarheten för öppnade kemikalieförpackningar beror på vilket ämne det är frågan om. 2.6 ADR- och VAK-transporter ADR-avtalet (European Agreement concerning the international carriage of Dangerous goods by Road) är ett avtal rörande de internationella vägtransporterna av farliga ämnen. I avtalet definieras de olika parternas ansvar och skyldigheter under transporten. Även inom de interna transporterna i Finland iakttas motsvarande bestämmelser. Nästan alla europeiska stater har undertecknat ADR-avtalet. Termen VAK som används i Finland är en förkortning som nyttjas när man talar om transporter av farliga ämnen. De finländska bestämmelserna om transport av farliga ämnen kallas också VAK-bestämmelser.När man transporterar farliga ämnen på vägen märker man dem med VAK-symboler och identifieringsnummer. Symbolerna är samma typ av märken som varningsmärkena för kemikalier. 17
Explosiva varor Gaser Brandfarliga vätskor 1 2 3 Brandfarliga fasta ämnen Självantändande ämnen Ämnen som utvecklar brandfarlig gas vid kontakt med vatten 4.1 4.2 4.3 Oxiderande ämnen Giftiga ämnen Smittfarliga ämnen 5 6.1 6.2 Radioaktiva ämnen Frätande ämnen Andra farliga ämnen och föremål Bildens källa:www.ekokem.fi 18
2.7 Kemikaliers akuta (kortvariga) inverkan I laboratorier exponeras man i allmänhet endast kortvarigt för kemikalier, ifall man hanterar dem på korrekt sätt i dragskåp. Irriterande ämnen inverkar i huvudsak på andningsorganens och ögonens slemhinnor samt på huden (symptom: man hostar, ögonen svider, huden blir röd och irriterad). Ämnen som löser sig lätt i vatten, t.ex. lut, ammoniak och saltsyra, irriterar i huvudsak ögonen och de övre andningsorganen. Ämnen som är svårlösliga i vatten, t.ex. kvävedioxid, irriterar lungornas innersta delar. I detta fall kan symptomen uppträda först efter en viss tid efter exponeringen. Frätande ämnen förstör vävnader. Skillnaden mellan ett irriterande ämne och ett frätande ämne är bara en fråga om gradskillnad. Alla starka syror och baser är frätande i tillräckligt starka lösningar. Berusande ämnen förlamar centrala nervsystemet, vilket leder till berusning. De berusande ämnena är i huvudsak lösningsmedel som löser fetter (t.ex. kolväten, alkoholer, eter). Höga halter kan leda till medvetslöshet och andningsförlamning. De kemiska ämnen som orsakar andningsförlamning inverkar antingen genom att förhindra syretransporten i kroppen (t.ex. kolmonoxid, nitriter) eller genom att inverka på den del av centrala nervsystemet som reglerar andningen (svavelväte). Vätecyanid inaktiverar cellandningen. De gaser som tränger undan luftens syre (t.ex. kväve, väte, ädelgaser) gör att luftens syrehalt blir lägre. De första symptomen på syrebrist framträder när syrehalten sjunker under 16 %. 2.8 Jämförelse av ämnens giftighet Ämnens giftighet jämförs vanligen med hjälp av djurförsök. Giftigheten anges oftast med det orala LD 50 -värdet (oral = exponering via munnen, LD = lethal dose). LD 50 -värdet anger den dosstorlek i milligram per kilogram kroppsvikt hos försöksdjuren som inom en viss tid dödar hälften av dem som svalt dosen (försöksdjuren är vanligen råttor, marsvin och kaniner). Den dos som är farlig för människan kan bestämmas genom att man multiplicerar LD 50 -värdet med kroppsvikten. T.ex. LD 50 - värdet (via munnen) för As 2 O 3 är 1,5 mg/kg. För en person som väger 70 kg är den livsfarliga dosen alltså 70 x 1,5 mg, dvs. 105 mg. LD 50 -värdet kan också bestämmas för exponering via huden. LD Lo -värdet anger den lägsta dödliga dosen. För giftiga gaser används LC 50 -värdet (LC = lethal concentration). Det anger den halt som under en viss tid dödar hälften av försöksdjuren när de inandas gasen. Den halt som är farlig för människan är densamma eftersom lungornas yta kan anses vara proportionell till kroppsvikten. När ämnen klassificeras som mycket giftiga eller giftiga beaktas förutom LD 50 - och LC 50 -värdena även de erfarenheter man fått av olycksfall som drabbat människor samt ämnenas speciella egenskaper, t.ex. ett ämnes flytande tillstånd, förångningsegenskaper, hudgenomtränglighet samt biologiska specialverkningar. 19
3 LABORATORIEAPPARATER OCH REDSKAP De maskiner och apparater som skaffas för användning i arbetet skall uppfylla de krav som finns, vara lämpliga för arbetet och trygga att använda. Maskiner som tillverkats 1995 och därefter skall vara försedda med ett CE-märke, med vilket maskintillverkaren intygar att maskinen uppfyller säkerhetskraven för EU:s lagstiftning. Maskiner och apparater skall hållas i skick under hela den tid de används. De skall användas och underhållas rätt, skyddsanordningar skall användas och t.ex. elledningar och manöveranordningar skall hållas i skick. 20
4 SÄKERT ARBETE I LABORATORIER 4.1 Allmänna anvisningar för laboratoriepersonal För att arbetet i ett laboratorium skall vara säkert förutsätts att bl.a. följande allmänna anvisningar följs: i ett laboratorium får man aldrig arbeta ensam man skall läsa arbetsanvisningarna noggrant, det är förbjudet att utföra egna experiment som inte hör till arbetet det är förbjudet att röka, äta eller dricka i ett laboratorium om man har långt hår skall det bindas upp eller täckas, och löst hängande kläder skall undvikas i ett laboratorium får man inte springa hala skor skall undvikas och vatten som hamnat på golvet skall noggrant torkas upp de som arbetar i ett laboratorium skall veta var nödduschen, ögonsköljningsutrustningen och släckningsutrustningen finns 4.2 Skyddskläder och skyddsutrustning Personlig skyddsutrustning används för att bekämpa olika mekaniska, kemiska, fysikaliska och biologiska faror. Man väljer och använder personlig skyddsutrustning på basis av en riskbedömning. Arbetstagarna måste använda personlig skyddsutrustning i arbetet ifall de fått anvisningar om det. När man väljer skyddsutrustning skall man beakta dess skyddsnivå, lämpligheten för användaren, lämpligheten för arbetet och arbetsförhållandena, användningskomfort samt synlighet och användning med eventuella andra skyddsutrustningar. 4.2.1 Arbetsrock Laboratorierocken är den vanligaste personliga skyddsutrustningen i ett laboratorium. Man skall vara noggrann vid val av material. Naturfibrer, såsom bomull, är behagliga att använda, men de tål många kemikalier (t.ex. syror) ganska dåligt. Nylon och andra konstfibrer tål kemikalier bra, men de ger upphov till statisk elektricitet och är inte eldtåliga. Ett bra val kan till exempel vara en bomullsrock som är behandlad med brandskyddsmedel. 21
4.2.2 Skyddsglasögon Skyddsglasögon skall alltid användas när man arbetar i ett laboratorium. De egna glasögonen ger inte ett tillräckligt skydd. Man använder ansiktsskydd om det finns fara för explosion i arbetet. I arbeten där det förekommer irriterande gaser eller ångor kan man använda ett kombinerat andningsoch ögonskydd. 4.2.3 Skyddshandskar Skyddshandskar behövs när man hanterar lösningsmedel, allergiframkallande ämnen, cancerframkallande ämnen, gifter och ämnen som orsakar smittorisker. Engångshandskar kan användas i kortvariga arbeten där det inte är meningen att händerna skall komma i kontakt med ämnet, utan skydd behövs främst på grund av risker för stänk och smittosamma sjukdomar. Gummi- eller plasthandskar behövs ifall händerna är i kontakt med ett ämne en längre tid. Dessa skall väljas noggrant för varje enskilt arbete, eftersom det inte finns handskar av sådant material som skulle skydda mot alla kemikalier. Till exempel naturgummi tål alkoholer, ketoner och svaga syror, men inte aromatiska eller klorerade kolväten. Nitrilgummi lämpar sig för hantering av de flesta lösningsmedel. Information om hur olika material tål kemikalier kan fås av dem som tillverkar skyddshandskar samt från litteraturen. www.jokamuovi.fi/ www.suojakasine.fi/pvc.html www.tampereensuojainpiste.fi/kasineet.htm www.tohtori.fi/ihotautilaakari/115.html www.info2.info.tampere.fi/eta/sote1/aseptiikka/suojamon.html www.karske.fi/suojakasineet.html www.kemotukku.fi/hakukonesivuja/kumimuovikasineet2.html www.witre.fi/tyoymparisto/suojakasineet/suojakasineet.html www.ttl.fi/internet/suomi/aihesivut/rakennusterveys/turvapakki/suojak%c3%a4sineet.htm www.tays.fi/ohjeet/infektiotiedote82002.pdf 4.3 Ordning och renlighet i arbetsmiljön Ordning och renlighet inverkar i hög grad på arbetsplatsens säkerhet. Överflödiga ämnen och saker kan orsaka risksituationer samt leda till skada ifall de kommer i kontakt med de ämnen som för tillfället används i arbetet. Att sörja för ordningen och renligheten på arbetsplatsen är en viktig del av arbetet och hör till allas uppgifter. 22
God ordning på arbetsplatsen förebygger bl.a. arbetsolycksfall och bränder. Till god ordning hör bl.a. att: kemikalier och redskap förvaras på sina platser bord och gångvägar hålls rena och snygga man noggrant tvättar kärl och gör sig av med trasiga glasvaror på ett korrekt sätt man inte lämnar överflödiga kemikalier på arbetsstället på skrifterna på kemikalieflaskorna är i skick och flaskornas yta är ren. I laboratorier får man använda endast maskiner, arbetsredskap och övriga apparater som uppfyller bestämmelserna samt är lämpliga och ändamålsenliga för arbetet och arbetsmiljön i fråga. De skall installeras på rätt sätt samt förses med nödvändiga skyddsanordningar och påskrifter. Maskiner, arbetsredskap och andra apparater skall användas, skötas, underhållas och rengöras på rätt sätt. 4.4 Hantering av kemikalier Okända kemikalier skall alltid betraktas som farliga. Ta reda på vilka eventuella farliga egenskaper de kemikalier du använder har (skyddsinformationsbladet) och vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder. Smaka aldrig på kemikalier och undvik att lukta på gaser som bildas. Om det ur identifieringssynpunkt är nödvändigt att lukta på ämnet, gör det försiktigt. Ämnen som avger obehagliga eller giftiga ångor skall alltid hanteras i dragskåp. Undvik att röra vid kemikalier med bara händer. Giftiga ämnen kan också tränga genom huden. Använd en analyssked, dvs. en spatel. Tvätta dina händer om du har fått stänk av kemikalier på huden. Namnlappar och korkar Byt inte reagensflaskornas korkar. Se till att det finns ordentliga etiketter på alla reagensflaskor som du använder. Om ämnet är giftigt eller frätande, borde det framgå från etiketten. Använd inte reagenser som inte har en tydlig etikett. På etiketten anges tydligt namn, styrka, när och vem som tillverkat ämnet och i vilket arbete det används. Att ta kemikalier ur lagerflaskan Man häller en lämplig mängd vätska ur flaskan i ett litet dekanterglas. Fasta ämnen hälls t.ex. på ett urglas. Både med tanke på miljön och för att hålla kemikaliekostnaderna nere är det viktigt att man bara tar den mängd kemikalier som behövs. Om det i alla fall blir kemikalier över får dessa inte hällas tillbaka i lagerflaskan. 23
Starka syror och baser Om det kommit stänk av en syra eller en bas på bordet eller någon annanstans skall man genast torka och rengöra ytan med vatten. Större mängder syra eller bas skall först neutraliseras. Utspädning av syror: Häll alltid den starka syra som skall utspädas ner i vattnet. Om man häller vatten på den starka syran sker en kraftig värmeutveckling och det uppstår risk för stänk. Särskilt när man späder ut svavelsyra skall man absolut följa denna regel. När man löser upp natrium- eller kaliumhydroxid utvecklas också mycket värme, så därför skall upplösningen av dem göras i ett tillräckligt stort värmetåligt kärl. 4.5 Hantering av glasvaror I laboratorier hanteras rikligt med glaskärl och glasanordningar som lätt kan gå sönder. Glaset skall vara av laboratoriekvalitet (t.ex. pyrex). Glaskärl är dyra, särskilt slipade kärl och mellanstycken. Kärl och anordningar skall hanteras försiktigt för den egna säkerhetens skull och innan man börjar arbeta skall man kontrollera att glasföremålen är hela. Med tanke på arbetssäkerheten är det viktigt att också känna till de rätta arbetsmetoderna. Att använda fel arbetssätt och hantera redskap på fel sätt kan leda till olyckor bl.a. i följande situationer: när man förser ett glasrör med kork eller ansluter en gummislang till det när man använder trasiga kärl när man tar loss glasvaror som fastnat i varandra när man värmer upp en sluten anordning när man skakar en separationstratt när man använder trasiga anordningar Diskning av glasvaror: I allmänhet räcker det om glasvarorna diskas med en borste, hett vatten och diskmedel. Innan diskning bör man dock försäkra sig om att det i kärlet inte finns kemikalier som reagerar kraftigt med vatten (t.ex. natrium). Efter en normal sköljning sköljer man kärlen med destillerat vatten och placerar dem att torka. Ingrodd smuts kan avlägsnas med ett lämpligt organiskt lösningsmedel, i huvudsak aceton. I svårare fall kan man använda någon av följande metoder: en stark syra, t.ex. stark svavelsyra (salpetersyra skall inte användas på grund av explosionsfaran). en stark bas, men inte på sintrade glasfilterplattor. Långvarig behandling med en bas löser upp glaset. kärlen blötläggs i en s.k. Beckman-lösning (stark svavelsyra och kaliumdikromat). Lämpar sig inte för sintrade glasfilterplattor. 24
5 AVFALLSHANTERING I LABORATORIET 5.1 Grundprinciperna i avfallslagstiftningen Målet med avfallslagen och avfallsförordningen som trädde i kraft år 1994 är att stöda hållbar utveckling genom att främja förnuftig användning av naturtillgångarna samt förebygga och bekämpa de faror och men för hälsan och miljön som avfallen orsakar. Andan i lagen är att man skall förhindra att avfall uppkommer eller åtminstone minska mängden. Om det är tekniskt möjligt utan orimliga kostnader skall avfallet som uppstår utnyttjas. Avfall definieras som ett ämne eller föremål som innehavaren har kasserat, avser kassera eller är skyldig att kassera. Med problemavfall avses avfall som på grund av kemisk eller någon annan egenskap kan förorsaka hälsan eller miljön särskild fara eller skada. En verksamhetsidkare är skyldig att vara informerad och ge information samt har omsorgsplikt. De måste känna till de kemikalier som används och det avfall som uppstår. De skall göra sig av med avfallen på ändamålsenligt sätt och avfallen skall förpackas och märkas så att transporten och hanteringen av dem kan göras på ett säkert sätt. För att man skall kunna utnyttja det avfall som uppstår bör avfallet sorteras. För att kunna återanvända eller återvinna avfall är det absolut nödvändigt att särskilt problemavfallen samlas in skilt. Problemavfall får överlåtas endast till en godkänd mottagare. Avfallsproducenten slipper sitt ansvar för avfallet först när det rätt förpackat och märkt mottas av en avfallshanterare som har tillstånd att hantera det (en förutsättning är också att man ger korrekta uppgifter om avfallet). 5.2 Avfall som släpps ut i avloppet För att avloppsreningsverken skall fungera får man inte släppa ut vad som helst i avloppet. I avloppet får man hälla bara ofarliga vattenlösliga vätskor vars ph är 6 11. I avloppet får man inte hälla: giftiga kemikalier ämnen som fräter eller täpper till avloppet lösningsmedel som inte löser sig i vatten ämnen som eventuellt förgasas i avloppet eller spillolja eller andra oljeaktiga ämnen 25
5.3 Problemavfall I varje laboratorium skall det finnas en person som är ansvarig för problemavfallen. Denna person sörjer för att laboratoriets problemavfall tas om hand på rätt sätt. Problemavfallen förvaras i lämpliga kärl, som förses med påskrifter med information om vad kärlet innehåller. I samma kärl får man enbart förvara kemikalier som får blandas med varandra. Problemavfallen transporteras till Ekokem. Källan till bilden: www.ekokem.fi Svaga syror och baser samt i allmänhet små mängder vattenlösningar kan hällas i avloppet och spädas ut med rikligt med vatten. Starka syror och baser samt stora mängder syror och baser skall i allmänhet först neutraliseras. Övrigt problemavfall sorteras på följande sätt: 1. Organiskt avfall Kolväten, aldehyder, alkoholer, etrar, estrar och ketoner (C x H y O z ) tillsammans Lösningsmedel som innehåller kväve Klorerade lösningsmedel Fasta avfall 2. Oorganiskt avfall Fasta avfall och lösningar separat Torrt fast avfall i plast- eller glaskärl Följande samlas in skilt för sig: cyanider (nitriler), metalliskt kvicksilver, arsenikföreningar, fixeringsmedel som används för fotografier (Nitril + syra => HCN, dvs. se till att nitriler inte kommer i kontakt med syror) 3. Mikrobiologiskt avfall Avfallet autoklaveras innan det släpps ut i avloppet Var på det klara med vilka ämnen du använder så att du vet vilket avfall som uppstår. Försök att använda så små ämnesmängder som möjligt för att minimera föroreningarna i avloppsvattnet och för att skona miljön. 26