Rapport om Lia3-resa till Iran november 2001 Beställd av Kulturverkstan, Göteborg Skriven av: Kim Lindberg Innehåll: Inledning sid. 2 Min frågeställning sid. 2 Begränsningar sid. 3 Kort historik om Iran sid. 3 Själva resan sid. 5 Och nu till saken sid. 8 Reflektioner sid. 10 Källförteckning sid. 12 Bilaga 1 sid. 13
Inledning En kurdisk vän berättade en gång för mig om hans och hans vänners tonårsäventyr i deras hemstad i Kurdistan (som ligger i den delen av Kurdistan som ligger innanför Irans nationsgränser). Han sa att dom ibland brukade sätta sig högst upp och längst fram i dom dubbeldäckade bussar som trafikerade staden. Där hade dom fest, delade på en flaska whiskey medan bussen rullade från hållplats till hållplats. Det har jag sett i Stockholm, sa jag, fast längst bak i bussen. En iransk vän berättade en gång att han och hans kompisar brukade bjuda tjejer dom träffade med sig upp i bergen runt Teheran om fredagarna (som är veckans lediga dag i Iran). Där avnjöt dom en picknick i klar luft och gott sällskap. Aha, sa jag, ungefär som i Sälen. En annan iransk vän berättade att han, när han besökte Iran efter närmare 14 år i landsflykt, i en stad i norra Iran hade blivit tagen av den religiösa polisen för att han vandrade gatan fram onykter. Han sa att han blivit tagen till en polisstation där man ögonblickligen dömde honom till ett straff på 80 batongslag. Han köpte sig fri från 40 av dom men dom andra 40 gjorde rejält ont. Aj, aj, aj, sa jag, i Sverige kan man visserligen få spö i både polisbussar och i häkten, men här är det i alla fall ett brott mot lagen. Min kurdiske vän tvingades fly Kurdistan på grund av den Iranska republikens trakasserier av honom och hans familj eftersom de engagerade sig i kampen för kurdernas rättigheter och för en kurdisk stat. Mina iranska vänner tvingades fly från kriget mellan Iran och Irak. Dom deserterade alltså. Men i mitten av 90-talet fick dom, enligt dom själva högst oväntat, chansen att återvända till sitt hemland genom att köpa sig fria från militärtjänsten. Det har kostat dom mellan 30 000 och 50 000 kronor per person. Så är också fallet med en annan iransk vän: Shayan Bashiri. Han åkte 1997 till Iran efter att ha bott i Sverige i närmare tio år. Den första resan var han där i drygt ett år och under det året jobbade han ihop pengar för att köpa sig fri från militärtjänsten, alltså fri lejd in i och ut ur landet. I oktober 2001 sa han till mig att han skulle ner till Iran för fjärde gången, för att hjälpa sin far i två veckor, ville jag följa med? Eftersom jag varit inbjuden förr, utan att kunna åka, och nyfiken på landet sedan länge tackade jag ja på stående fot. Jag hade dessutom ännu inte bestämt vart jag skulle göra min Lia3 på Kulturverkstan, så det passade alldeles utmärkt att göra denna resa som en studieresa. Min frågeställning Den 11 september 2001 flög två kapade passagerarflygplan in i World Trade Center i New York, ett tredje plan flög in i Pentagons försvarshögkvarter i Washington och ytterligare ett störtade i Pennsylvania. Den 7 oktober 2001 inledde USA, med viss hjälp av Storbritannien, ett militärt anfall mot Afghanistan, som då styrdes av talibanerna. Talibanerna som hade gett den, enligt amerikanerna, huvudmisstänkte för terrordåden; Usama bin Ladin, en fristad i Afghanistan. Muren mellan västvärlden och den muslimska världen tycks högre än någonsin förr. Media i väst, alltså även media i Sverige, har under hösten 2001 i hög utsträckning rapporterat om världshändelserna enbart ur ett västerländskt perspektiv. Men hur tänker muslimer egentligen? Kan man över huvud taget generalisera och säga att jordens hundratals miljoner muslimer är en homogen grupp människor som tycker likadant? Självklart inte, det vore lika befängt som att påstå att jag, på pappret varandes lutheransk kristen, skulle ha samma åsikter som någon, på pappret varandes katolik, i till exempel Brasilien. 2
Jag hade med andra ord inte ambitionen att försöka förstå hur alla muslimer tänker men däremot var jag nyfiken på att se hur människor i Iran har det. Hur tänker en del av dom? Är alla verkligen så fundamentalistiska, västfientliga och USA-hatande som dom framställs i västerländsk media? Jag ville helt enkelt se med egna ögon. Min ambition var att på två veckor, vilket förstås är alldeles för kort tid, försöka skaffa mig en hyfsad bild av hur en del av Irans alla invånare tänker, speciellt efter det som hänt under hösten 2001. Jag sammanfattade min frågeställning i följande fråga: Hur ser liberala Iranier på det som har hänt i världen den senaste tiden? Begränsningar I den här rapporten begränsar jag mig till att kortfattat berätta om Iran i ett historiskt perspektiv, om min resa i Iran, om vad jag har kommit fram till och vilka reflektioner jag har gjort. Jag svarar inte direkt på min egen frågeställning eftersom jag inte är säker på om jag egentligen har fått svar på den. Jag utelämnar problematiken kring minoritetsgrupper i Iran, såsom kurdernas krav på en egen stat. Likaså berör jag bara som hastigast kvinnors situation i Iran. Dessa begränsningar gör jag eftersom jag inte är tillräckligt kunnig inom områdena, för att mitt utrymme är begränsat och för att dom områden jag utelämnar inte direkt hänger ihop med min frågeställning. Kort historik om Iran Det område där Iran idag ligger har genom århundradena styrts av en mängd olika härskare och folk, såsom Alexander den store, Araberna, Mongolerna, Afghanerna med flera. Under 1800-talet var både ryssland och Storbritannien, framför allt på grund av möjligheten att odla tobak och senare borra efter olja, intresserade av Iran. Till skillnad från tidigare århundraden var 1800-talet rätt lugnt då britterna slutit ett fredsavtal, gällande området, med Persien (som fick namnet Iran 1934), Turkiet och Ryssland. Under första världskriget var Persien neutralt men då turkarna allierade sig med tyskarna och eventuellt hotade den brittiska oljeintressen ockuperade Storbritannien delar av Persien under första världskriget och några år efter det. Efter kriget tog en officer vid namn Rezâ 3
Khân makten med våld. 1925 utropade han sig till Shah 1. Shahen Rezâ Khân hade i stort sett makten i hela Persien/Iran. Även i andra världskriget förhöll sig Iran neutralt. Men för att förhindra att tyskarna skulle kunna ta kontroll över landet skaffade sig Storbritannien och Sovjetunionen på olika sätt kontroll över Iran och Rezâ Khân tvingades i exil i Sydafrika av de båda länderna. I stället tog hans 22 årige son Shah Mohammed Resâ över och med hjälp av USA tvingades de sovjetiska trupperna ut ur Iran efter andra världskriget. Britterna hade redan lämnat landet. USA och Iran var därefter nära allierade. Shah Mohammed Resâ försökte nu snabbt modernisera landet och lyckades till stora delar men mötte så småningom motstånd från den konservativa muslimska delen av befolkningen som motsatte sig landets västerländska utveckling. Den i västerlandet kallade oljekrisen 1973, med kraftigt höjda oljepriser som följd, gav Iran stora inkomster. Snart visade det sig att dom pengar som inte hamnade i några få utvaldas fickor, med undantag för vissa investeringar i industrier, konstbevattning och kommunikationer, till största delen användes till vapeninköp. Militäranslagen mer än tiodubblades 1970 till 1977. De flesta vapnen och även den civila tekniken, kom från USA. Med dessa leveranser följde också tekniker och instruktörer från USA. Snart fanns det närmare 30 000 amerikaner i Iran och shahen levde själv som en vidlyftig västerlänning. Under tiden ökade klyftorna i samhället och förtrycket mot oliktänkande tilltog och blev allt brutalare. Shahens säkerhetstjänst SAVAK, som utbildats och organiserats med amerikansk hjälp, hade sina spioner överallt. Tortyr var vanligt i fängelserna. Motståndet mot shahen organiserades till stora delar i moskéerna där man bland annat spred inspelade tal av den i Paris landsförvisade ayatollan 2 Ruhollah Khomeini. I sina tal fördömde Khomeini den västerländska livsstilen och krävde shahens avgång. På ayatollans uppmaning trotsade en mängd människor shahens förbud och demonstrerade tillsammans med mullorna 3 på gatorna. Till en början möttes de av gevärseld men demonstrationerna fortsatte och dom dödade hyllades som martyrer. Dom demonstrerande blev fler och fler och shahen försökte med eftergifter men det hjälpte inte och till slut var det miljontals demonstranter ute på gatorna. Soldaterna deserterade, oljearbetarna strejkade, utlänningar och rika iranier flydde landet och i januari 1979 gav sig även shahen av, först till Nordafrika och sedan till Amerika, där han dog något år senare. Två veckor efter att shahen hade lämnat landet landade ayatolla Ruhollah Khomeini i Teheran och snart var revolutionen ett faktum. I en folkomröstning antogs en ny författning som gav landet namnet den Islamska Republiken Iran. Författningen gav även den högsta makten åt landets högste religiöse ledare. Samhällets hela verksamhet skulle följa islam, vilket bland annat innebar att straff som piskning och stening återkom. Kvinnorna fick sämre rättigheter än männen. Efter några maktkamper befäste Khomeini sin positions som den verklige makthavaren i landet. Snart försökte han på olika sätt föra den islamska revolutionen vidare till grannlandet Irak. Bland annat uppmanade han irakierna att resa sig mot sina ogudaktiga ledare. De flesta av Iraks muslimer tillhörde samma riktning av islam som var den vanligaste i Iran. De var shiamuslimer, medan de styrande i Irak, Saddam Hussein och hans närmaste män, var sunnimuslimer. Irak som var hotat från flera håll, anföll 1980 Iran. Ett våldsamt och grymt krig blossade upp. Iran sände unga pojkar mot en säker död som martyrer. Irak använde 1 Shah betyder kejsare. 2 Ayatolla betyder religiös ledare. 3 Mulla betyder muslimsk teolog. 4
giftgas. De flesta arabiska staterna, västvärden och Sovjet stödde Irak i kriget. Först 1988 lyckades man förhandla fram en vapenvila 4. Den 4 juni 1989 dog ayatolla Ruhollah Khomeini. Snart valdes Hojjat-ol-Eslâm Rafsânjanî 5 till president, en post som kom att få större betydelse efter Khomeinis död. Khomeinis plats togs av ayatolla Ali Khamenei. Han innehar den fortfarande. 1997 vann Mohammad Khatami överraskande en jordskredsseger i presidentvalet. Han ansågs vara mer reformvänlig än de tre andra kandidaterna. I presidentvalet sommaren 2001 återvaldes Khatami som president. Han fick 77 % av rösterna. Khatami har utlovat reformer och bland Irans många minoriteter 6 är hans stöd ännu starkare. Om han kan genomföra sina reformer eller inte återstår att se. Beslutsordningen i Iransk politik är svår att förstå men Khatami är hur som helst beroende av parlamentet (Majlis), som efter Iranska mått mätt, sägs vara reformvänligare än tidigare. De beslut som fattas i Majlis är förberedda av en slags regering som i sin tur består av imamer 7. Det är alltså ingen lätt uppgift president Khatami står inför. Själva resan Det första som förvånade mig inför och under resan var att det bara tog drygt fyra timmar att flyga från Stockholm till Teheran. Det är alltså inte längre till Teheran än till Kanarieöarna, tänkte jag när vi landade i 12-14 miljonersstaden 8 Teheran. Det andra som förvånade mig var att den kraftiga dimman jag såg genom flygplansfönstret inte alls var dimma, utan smog. Vi tog en taxi från flygplatsen till Shayans föräldrars hus i nordvästra Teheran 9. Där blev Shayan och jag varmt välkomnade och mottagna och strax hade jag den första av många glas persiskt te i min hand. Vi satt på golvet, vilket jag snabbt vande mig vid. Snart blev vi även serverade en utsökt middag och när den var avnjuten lutade sig Shayans bröder och far tillbaka medan mor och syster dukade av. Jag funderade på hur jag skulle göra, skulle jag hjälpa till att duka av eller göra som dom andra männen? Jag valde det senare alternativet 10. Ingen i familjen kunde engelska och jag pratade med dom genom Shayan, som tolkade. Snart kom diskussionen in på mitt, från Sverige inplanerade, besök på Teherans universitet för konst och arkitektur. Det var tänkt att jag skulle gå dit redan dagen efter ankomsten till Teheran, men Shayans äldre bror Shayar, som är professor i arkitektur, sa att det var en känslig dag för mig att besöka universitetet på. Det visade sig att det var årsdagen av stormningen av USA:s ambassad 1979 11. Stora demonstrationer var att vänta. Han föreslog att 4 En av medlarna i kriget var Olof Palme. 5 Det var Rafsânjanî som utfärdade en så kallad fatwa, dödsdom, över författaren Salman Rushdie. 6 I Iran finns det ett tiotal olika folkgrupper varav den största är perserna, som utgör cirka 65 % av befolkningen. 7 En Imam är en slags präst. 8 Folkmängdsuppgifterna varierar och därför är det svårt att säga exakt hur många som bor i Teheran, eller hur många som bor i Iran (69-75 miljoner). En del iranier jag pratade med sa att myndigheterna inte vet hur stor befolkningen är. Ett exempel på det är att man under kriget Iran-Irak gick runt i bostadsområdena och frågade hur många som bodde i husen och om man hittade några män i rätt ålder skickades dom ut i kriget. Tonårspojkar som greps för att dom gjort sig skyldiga till någon mindre förseelse (ibland fabricerad) skickades ofta raka vägen ut till fronten. 9 Trafiken i Teheran är i sig själv värd en rapport. Den som ska skriva den bör inte vara räddhågsen av sig. 10 Fjärde dagen bestämde jag mig för att hjälpa till att duka av och det visade sig vara ett lyckat drag. Jag fick nämligen veta att man hos familjen Bashiri, och säkerligen allmänt i Iran, betraktades som gäst i huset de tre första dagarna, efter det betraktades man som en del av hushållet och förväntades hjälpa till. Bröderna hjälpte till även dom. 11 En tid efter revolutionen 1979 stormades Amerikas ambassad i Teheran av studenter som ville få Shahen utlämnad och ställd inför rätta. Ett femtiotal amerikaner togs som gisslan. USA gjorde ett misslyckat fritagningsförsök och först ett år senare, sedan USA gått med på vissa ekonomiska krav från Iran, frigavs gisslan. 5
vi kunde ta besöket någon annan dag. Jag höll med och sa att jag då istället kunde åka och bevittna demonstrationerna. Familjemedlemmarna tittade på varandra och talade sedan snabbt igenom det hela på persiska innan dom sa till mig att det kunde vara farligt för mig att närvara vid demonstrationen. Dom sa å det bestämdaste åt mig att inte gå dit. Shayar, professorn i arkitektur, sa också åt mig att jag, när jag var på universitetet, inte kunde ställa några politiska frågor, bara allmänna frågor om skolsystemet och arkitektur. Jag hade fått helt andra indikationer i Sverige men beslöt ändå att gå på familjens linje. Det var första kvällen i Iran och dom var mina värdar. Senare på kvällen, när jag pratade med Shayan om vår diskussion sa han: Om vanligt folk eller studenter demonstrerar, så skulle dom ha låtit dig gå dit, men nu är det fundamentalister som ska demonstrera. Det är därför det kan bli farligt, dom kanske blir uppretade och om dom då får syn på dig spelar det kanske ingen roll att du är svensk. Angående frågorna om politik på universitetet sa han att hans bror hade sagt till honom att han riskerade att bli av med jobbet om jag ställde politiska frågor. Därmed var den saken avgjord för min del, jag skulle absolut inte ställa dom frågor jag hade förberett på universitetet. Andra dagen tog vi oss till basaren i Teheran. Vi hälsade på i familjens tygaffär. Efter ett tag stod det klart för mig hur det hela fungerade: När man sålt tillräckligt många tyger och fått ihop tillräckligt mycket pengar åkte någon i familjen över till Dubai (visum var inga problem) där man köpte tygrullar nog att fylla en båt eller ett fartyg som man hyrde. Via södra Iran smugglades sedan tygerna till Teheran där de såldes med förtjänst. I Iran kan man köpa alla slags konsumtionsvaror och alla är insmugglade. Officiellt finns det ingen handel med västerländska kapitalvaror. När jag frågade hur varorna kunde exponeras så öppet, på basaren och i skyltfönster, fick jag förklarat för mig att så fort varorna är inne i Teheran så är de legala. En något underlig förklaring och jag antar att myndigheterna helt enkelt ser genom fingrarna på den omfattande svarta handeln av varor, trots att dom inte får några skatteintäkter av den 12. Denna oreglerade ekonomi, alltså marknadsekonomi, har länge fungerat tack vare långvariga kundkontakter, heder och ärliga affärer, fick jag också förklarat för mig. Men de senaste sju, åtta åren hade det blivit värre med den saken. Ett handslag räckte inte längre som garanti för betalning. Det tyckte köpmännen givetvis var bekymmersamt och eftersom det rör sig om svarta affärer kan dom inte heller anmäla uteblivna betalningar till polisen. Idag åker därför stora skaror affärsmän runt i Iran, till de kunder som inte betalat, och tar tillbaka det dom sålt eller får betalt för det dom sålt. I ett sådant ärende flög vi till Kerman några dagar senare. Kerman är en öken- och oasstad i Göteborgs storlek, som ligger på 1800 meters höjd över havet i sydöstra Iran. Under en av alla taxiresor 13 jag gjorde i och runt staden fick jag berättat för mig varför det var så många vägspärrar med tungt beväpnade soldater överallt. Jag trodde att det kanske hade med kriget i Afghanistan (som låg 30-40 mil bort) att göra men det hade det inte. Vägspärrarnas uppgift var att försöka hindra den utbredda smugglingen av hasch och en drog gjord av saffran. Förutom att vara Irans centrum för pistageodling var trakten alltså även centrum för drogtrafiken i landet. Under en av resorna pekade en taxichaufför på några hus i en oas och sa att där bor kungen av hela området. 12 Eventuellt ger oljan så stora inkomster att myndigheterna inte bryr sig om att beskatta stora mängder varor och tjänster. 13 Det vanligaste sättet att ta sig fram i och omkring städer i Iran, om man inte har eget fordon, är att köpa sig en plats i en bil som ska åt samma håll. Framsätet är dyrast. 6
En dag tog jag taxi 25 mil till ruinstaden Arg-é-Bam 14, som är en sagolik plats. Hade den legat i Europa hade den utan tvekan varit en av Europas mest välbesökta platser. Första timmen var jag ensam besökare och när jag första gången klev upp på försvarsmuren som omgärdar staden drog jag ett djupt andetag, stum av beundran inför den enorma kulturskatt som låg där framför och under mig. Snart dök det upp ett antal iranska jordbruksingenjörer som tycktes tyckta att jag var en lika stor turistattraktion som staden. De två kvinnorna som var med i gruppen var bäst på engelska och genom dom hade vi alla en trevlig diskussion om Sverige, Europa, Iran och fotboll 15. Men så fort jag styra in samtalet mot politik bytte dom samtalsämne. När dom gått var jag ensam i ruinstaden igen. Jag stannade tills skymningen kom krypande mellan ökenbergen. Det var en underlig känsla att vandra och sitta högst uppe i en rogivande ruinstad bara 15-20 mil från Afghanistan. Ett par gånger kom jag på mig själv med att lyssna efter bombplan där mitt i den sommarvarma friden. Jag hörde inga. Arg-é-Bam Efter några dagar till i Teheran, tog vi taxi över Alborzbergen till Kaspiska provinsen och staden Rasht, inte långt ifrån Kaspiska havet. Så fort vi rullade ner från bergen blev landskapet grönare. Några timmar senare förstod jag varför; provinsen i allmänhet och staden Rasht i synnerhet är en av Irans regnigaste platser. I Rasht med omgivning guidades vi runt av några ingenjörsstudenter som inte heller dom kunde något annat språk än farsi men gärna pratade politik med mig ändå. En dag tog dom mig och Shayan till en liten by långt ut på landsbygden. Där blev vi återigen bjudna på både kost och logi och jag fick till och med ett erbjudande om att köpa ett rätt så stort hus i byn för cirka 10 000 kronor. Jag tackade för erbjudandet samtidigt som jag tackade nej till huset. Åter i Teheran kom så dagen då vi skulle besöka Teherans universitet för kultur och arkitektur. Det började med att vaktstyrkan vägrade släppa in både mig och Shayan på universitetet. När någon till slut lyckades få fram ett meddelande till arkitektprofessor Shayar kom han ner och diskuterade med vaktstyrkan som strax därpå skämdes och släppte in oss. Vi var väntade men på grund av förseningen hade vi missat de godsaker man hade bakat åt oss. 14 Muromgärdad stad byggd av lera och halm som troligen grundades någon gång mellan år 200 och år 640. Man tror att det som mest har bott 9000 till 13 000 personer i den 6 kvadratkilometer stora staden. 15 I Iran kan man följa åtminstone den engelska fotbollsligan på TV. Det finns dom som hävdar att nästa revolution kommer att starta i samband med en fotbollsmatch. När Iran vann en fotbollsmatch över USA 1991 samlades folk på gatorna och sjöng, dansade och jublade. En del kvinnor tog till och med av sig sina slöjor. För första gången sedan revolutionen gick polisen inte till attack mot glädjedemonstranterna. På vissa ställen övergick dock kravallerna i vandalisering som ledde till att polisen grep hundratals människor. I oktober 2001 besegrade Iran Irak i fotboll och liknande scener utspelade sig. När Iran, också i oktober 2001, förlorade mot Bahrain, vilket gjorde att Iran missade VM i fotboll 2002, utbröt kravaller med närmare 1000 arresterade som följd. 7
Hur som helst blev vi guidade runt och in i olika klassrum där lektioner pågick. Eftersom jag var på universitetet med täckmanteln arkitekturstuderande från Sverige hände det sig att jag i ett klassrum fick gå runt och bedöma hur tjejerna i den klassen hade klarat av ett antal skissuppgifter. Jag berömde dom allihop. En lärarinna berättade ingående för mig om sina invecklade planer på ett hus där vissa tekniska lösningar skulle ge människors sinnen större plats i rummet. Vad tyckte jag om det? En originell och alldeles lysande idé, lycka till med förverkligandet av den, frun! svarade jag. En i sanning intressant upplevelse. Efter besöket på universitetet bjöds vi hem till professor Shayar. Jag visste sedan tidigare att han studerat till arkitekt i Paris och nu visade han mig sina arbeten. Storögt imponerad lyssnade jag när han berättade vart hans hus byggts, en del i Europa och de flesta i Iran. Ändå får han aldrig betalt, sköt Shayan in. Jag undrade förstås varför. Det är så det är i Iran, svarade Shayar. I taxin på vägen hem till deras föräldrar tänkte jag att jag på två veckor hade vant mig vid att inte kunna språket, vid att inte kunna läsa vad det stod på alla skyltar 16, med att kvinnorna bar slöja, vid att jag väckte uppmärksamhet vart jag än gick och faktiskt hade jag också vant mig vid trafiken och smogen. Dagen efter tackade och packade vi och natten därpå lämnade vi sensommar- och höstvärmen i Teheran och flög hem till ett minusgradigt Sverige igen. Och nu till saken Det var relativt enkelt att prata med olika iranier om USA: s angrepp på Afghanistan. Ingen jag träffade applåderade det, alla fördömde det. Många jag träffade sa dessutom att USA aldrig skulle kunna besegra och störta talibanerna eller hitta Usama bin Ladin. I skrivande stund, med visst facit i hand, ser vi att dom hade delvis fel vad det gäller det förstnämnda och tills vidare rätt vad det gäller det sistnämnda. När jag har frågade en del personer om vad dom tyckte om att man flög passagerarplan in i World Trade Center och Pentagon fick jag inte samma entydiga svar. Många sa att det alltid är fel när oskyldiga drabbas, även om USA som land är långt ifrån oskyldigt. En del tystnade å andra sidan, svarade helt enkelt inte på frågan, eller bytte samtalsämne, när jag frågade. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tolka det men ibland har jag fått uppfattningen att dom som tystnade kanske tyckte att USA förtjänade den katastrofen men att dom inte sa det till mig eftersom dom eventuellt ansåg det som förolämpande mot mig som person, eftersom jag är västerlänning. Av en av en herre fick jag följande försök till uppdelning och förklaring: Dom som är fundamentalister tycker att det var rätt att flyga in bombplan i World Trade Center. Fast dom är inte så många, kanske 10-20 % av befolkningen. Dom flesta tycker inte om USA, fast dom tycker nog ändå inte att det är rätt när oskyldiga drabbas, även om dom vet att USA ofta har sett till att oskyldiga drabbats. Sen finns det kanske några som tycker om USA, fast det vet jag inte. Dom här fundamentalisterna, sa jag, för att ställa frågan på sin spets, om USA skulle anfalla Irak, hur tror du att dom skulle ställa sig till det? Han funderade ett tag innan han svarade: Jag tror faktiskt att dom skulle ställa sig på Iraks sida, så mycket hatar dom USA. Och dom flesta då, det stora flertalet, dom som inte är fundamentalister, hur tror du att dom skulle ställa sig till det? 16 Förutom några vänlighetsfraser var siffersystemet var det enda jag hann lära mig, upp till tio. 8
Dom skulle inte bry sig om det. Va? Dom kanske skulle tycka att det var bra men egentligen skulle dom nog inte bry sig. Hur menar du, att fotboll är viktigare, eller? Exakt! Om Persepolis vinner nästa match är för många viktigare än om USA anfaller Irak eller inte. Tror du USA anfaller Iran? Nej, varför det? Tror du att någon tror det? Nej, det tror jag inte. Jag tror inte att någon är orolig för det. Efter alla samtal jag fört med Shayan, Shayans familj och släktingar, taxichaufförer, studenter, ungdomar och äldre i Iran skulle jag egentligen kunna nöja mig med att säga att jag kommit fram till samma sak jag kommit fram till i alla länder jag varit i: De allra flesta är bra människor, intressanta människor. Människor som inget annat vill än att ha det bra. Det är likadant med människorna i Iran. Det var vad jag trodde när jag åkte till Iran och det är vad jag vet nu när jag kommit hem. Politiker, affärsmän, andra ledare, föråldrade traditioner och till och med samhällssystem däremot, kan ställa till det rejält. Det finns det utan tvekan exempel på i Iran. Ta till exempel den religiösa polisens makt att utan rättegång kunna utdela batongslag till vem som helst. Eller det faktum att det finns fria val men inga fria partier. Eller att det förekommer stening i Iran fortfarande. Eller att kvinnor inte har samma rättigheter som män. Eller att många kulturyttringar är förbjudna. Listan kan göras lång, men jag vidhåller att iranierna, liksom svenskarna, liksom alla andra, till största delen är bra människor. Det är inte det stora flertalet människor utan makthavarna som skapar motsättningarna och därmed problemen. För att inte tala om media. Vad har de flesta svenskar och västerlänningar för bild av Iran? Innan jag åkte dit fick jag höra uttalanden som: Iran, vad fan ska du dit att göra? Bara en massa muslimer som försöker spränga skiten ur oss. Iran, gör en parkeringsplats av hela skiten! Iran, jaha, då syns vi aldrig mer. Av vilken anledning har så många av oss västerlänningar den bilden av Iran? Självklart för att media har gett oss den. Likadant är det i Iran. All media kontrolleras av staten och veckorna innan vi kom till Iran hade myndigheterna beordrat nedmontering av paraboler i Teheran, med motiveringen att sattelitkanalerna sände regimkritisk propaganda. Några månader tidigare lade myndigheterna även ner de tre dagstidningar som gick längst i sin kritik mot regimen. Finns det då någon mur eller några murar mellan västvärlden och den muslimska världen? Vad det gäller dom murar politiker och andra makthavare har byggt upp så finns dom. Om det trots allt kommer något gott ur det världspolitiska läget hösten 2001, så är det just ett närmande mellan västvärlden och den muslimska världen. Även om det är risk för att det bara är spel för galleriet så finns det ändå tecken på närmanden: USA har ingått ett handelsavtal med Jordanien. Storbritanniens utrikesminister Jack Straw, har varit på ministerbesök i Teheran, Pakistans president Pervez Musharraf har besökt USA och många västerländska länder har fördömt Israels handlingar gentemot Palestina mer kraftfullt än tidigare. Vad det gäller muren mellan iranier och västerlänningar så finns den också, i allra högsta grad, även om den är byggd av luft, fabricerad av media. Det fördelaktiga med att den är byggd av luft är förstås att det egentligen bara är att gå rätt igenom den, eller flyga rätt igenom den. Till syvende och sist, jag säger det igen, är det ju faktiskt inte längre från Stockholm till Teheran än till Kanarieöarna. 9
Reflektioner Många jag träffade i Iran var nyfikna på mig, många tittade på mig men ingen stirrade. Dom jag pratade med verkade vara genuint intresserade av att få veta mer om mig. När jag frågade om dom och deras familjer blev dom ofta smickrade. Likaså om jag frågade om det var okey att fotografera dom. Många iranier tackar om man fotograferar dom, eftersom dom ser det som en ära att bli fotograferade. Utan att våga mig på en generalisering kan jag ändå säga att dom människor jag träffade i Iran nästan uteslutande var vänliga människor. Till saken hör också att de flesta jag träffade och pratade med var män. Jag undrar fortfarande hur iranska kvinnor egentligen har det. Att samhället är ett patriarkat och långt ifrån jämlikt är uppenbart. Även om många kanske, till exempel, skulle vilja bära sina slöjor så är dom ändå ett påbud, ett tvång från männens sida, eftersom dom som bestämmer är män 17. Inne i hemmen tar kvinnorna av sig sina slöjor men offentligt har dom alltid på sig dom, om så bara för att hämta posten på verandan. Även om dom kvinnor jag pratat med noga har undvikit att pratat om kvinnors situation i Iran har jag ändå fått uppfattningen av att vissa kvinnor sakta men säkert, millimeter för millimeter skulle man kunna säga, hävdar sin rätt. För att återigen nämna slöjan lärde jag mig att man kan bära den på olika sätt. Ofta äldre, och mer religiösa sa man mig ibland, kvinnor bär slöjan så att den täcker pannan och delar av kinderna. En del kvinnor jag mötte drog även slöjan så att den bara lämnade en glipa för ögonen när vi passerade varandra. Andra kvinnor, ofta yngre, bär slöjan så att den bara täcker delar av håret. Det sättet att bära slöjan är relativt nytt och det verkar sprida sig. I Teheran såg jag då och då tjejer i lappade jeans, tennisskor och slöja. En av de sista dagarna såg jag även en tjej på en moppe som bara hade en minimal stickad mössa över hjässan. Jag och Shayan jublade och sen sa han: Det där är det senaste. Detta sagt med misstankar om att situationen för kvinnor i Iran generellt sett är klart värre än jag har uppfattat den, och med insikt om min bristande insikt i frågan, men ändock med svaga förhoppningar om framtida förbättringar för kvinnor i Iran. Lektion för blivande arkitekter Innan jag varit i Iran förstod jag inte på långa vägar vidden av konflikten mellan Israel och Palestina. Idag förstår jag hur djupt rotad den konflikten är i den muslimska delen av världen. I så gott som varje diskussion om politiska händelser i världen som jag hade med människor i Iran togs konflikten med Israel upp. 17 Här kan någon hävda att påbudet inte alls kommer från männen utan från Gud eller Koranen. Jag har inte läst Koranen tillräckligt ingående för att kunna säga någonting om det, men att det finns länder med muslimsk befolkning där kvinnor inte tvingas bära slöja är ett faktum. 10
Jag hörde en del människor i Iran tala mytiskt och gott om Shahens tid. Om att allting var bättre under shahen, att revolutionen 1979 var ett misstag. Till en början förvånade det mig, eftersom shahens styre ju faktiskt hade lett till en revolution, men när jag insåg hur pass beskuren den personliga friheten i Iran är förstod jag glorifieringen av shahen lite bättre. Det ligger, i det här sammanhanget, nära till hands att dra paralleller till dom ryssar (som lider av stor brist på ekonomisk frihet) som säger sig längta tillbaka till Sovjetunionens och kommunismens tid. Jag har också funderat en del på tolkens betydelse. Helt klart är att jag utan tolkhjälp skulle stå rätt tomhänt i olika situationer. Men samtidigt som tolken är ens hjälp är han eller hon också ens filter, han eller hon har alltså bokstavligen talat tolkningsföreträdet. I familjen Bashiri duade man, till exempel, aldrig far i familjen. Om jag sa du till honom översatte Shayan det till ni. Även om det för husfridens skull var bra och jag inte hade någonting emot det så ändrade han ju faktiskt vad jag sa. Under den här resan var tolkandet inga problem eftersom jag och Shayan känner varandra sedan tio år men om jag i framtiden ska leda något projekt som kräver tolk kommer jag utan tvekan att lägga stor omsorg i valet av tolk. Under resan noterade jag även några saker som kan vara bra att tänka på om man ska genomföra ett projekt i ett land som Iran. Dom finns presenterade rakt upp och ner i bilaga 1. Det är inte speciellt långt till Iran. Skomakare med son i en liten by i sydöstra Iran Foton: Kim Lindberg Kim Lindberg Nacka, januari 2002 11
Dom böcker jag använt mig av är följande: Källförteckning Efter 1945, del 1. 49 utvecklingsländers efterkrigshistoria. Esselte Studium AB, Falköping 1986. Lonely Planet, Iran. Lonely Planet 1998. Our Homeland Iran, Cheshmeh Books, Teheran, 1994. Alla tiders historia, LiberLäromedel, 1985 Dom hemsidor jag har haft nytta av är följande: www.ui.se www.arabnet.com www.ud.se www.mediearkivet.se www.whitehouse.gob Utdrag ur min anteckningsbok: Ordlista inför resa till Arg-é-Bam utan tolk 12
Bilaga 1: Bra att tänka på om man ska genomföra projekt i länder som Iran Försök skaffa kontakter redan på hemmaplan, om så bara polares mammas polare. Försök anlita en så korrekt och bra tolk som möjligt (se rapporten). Läs på så mycket du hinner om landet redan innan du åker dit. Lär dig gärna några artighetsfraser, går alltid hem. Var beredd på en mängd frågor om dig själv, din familj, ditt yrke och så vidare. Ta seden dit du kommer. Under min resa innebar det för min del att jag alltid hade långbyxor på mig, hur varmt det än var och att jag tog av mig ringen i örat redan hemma i Sverige. Dokumentera. För dagbok. Ta gärna dina sinnen till hjälp i memorerandet, skriv exempelvis ner dofter du känt. Fotografera även det du tycker är självklart på plats, det är aldrig självklart för dom som du senare ska berätta om resan/projektet för. Försök hinna med att reflektera redan under resans gång och inte bara när du kommit hem. Försök sno åt dig en lugn stund och en egen vrå då och då. Kolla med UD innan du reser till länder där du anar att det kanske inte finns så många andra svenskar eller västerlänningar. Själv kollade jag med UD, amerikanska UD och globetrottern Jörgen Johansen innan jag reste iväg. Ta innan du reser reda på vad för slags kapital som är gångbart i landet du ska till. Kort, resecheckar eller kontanter, och i sånt fall i vilken valuta? Kolla landets helgdagar redan innan du planerar din resa. I muslimska länder kan det till exempel bli svårare att få tag på mat under Ramadan. Fundera på hur du ska kunna hålla dig informerad om händelseutvecklingen medan du är i landet. Ha alltid med dig adressen och telefonnumret till svenska ambassaden eller konsulatet. Den adressen liksom andra nödvändiga adresser är bra att ha med sig i pappersform eftersom det inte är säkert att du kan använda dig av eventuella digitala lagringsmedier. Ska du till någon riktigt avlägsen eller svårtillgänglig del av landet du är i kan det vara idé att meddela svenska ambassaden eller konsulatet om dina resplaner. Du kan till exempel meddela dom din tidsplan och sedan meddela dom när du är tillbaka i civilisationen. Detta givetvis för att du ska bli eftersökt om du av någon anledning försvinner. Liknande arrangemang kan du givetvis göra med dom där hemma, fast ofta kan det vara svårare att ringa, faxa eller E-posta till Sverige än inom landet. Hör hur som helst av dig till dom där hemma då och då, för deras skull. Kim Lindberg Kulturverkstan, januari 2002 13