Förklaranderapport 1. Inledning Bakgrunden till den nordiska konventionen är en vilja att, på grundval av slutsatserna vid det nordiska justitieministermötet på Svalbard i juni 2002, förenkla och effektivisera utlämningsförfarandet mellan de nordiska staterna, med full respekt för de grundläggande rättsprinciperna, och i överensstämmelse med respektive lands internationella förpliktelser, bl.a. i förhållande till EU, särskilt rådet rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (den europeiska arresteringsordern) Syftet med konventionen är att åstadkomma smidigare regler om utlämning mellan de nordiska staterna. Den nya ordningen om överlämnande innebär att principen om ömsesidigt erkännande genomförs på utlämningsområdet. Detta innebär att när en nordisk stat begär att få en person överlämnad för lagföring eller för verkställighet av en påföljd, skall denna begäran tillmötesgås, såvida det inte föreligger någon avslagsgrund enligt konventionen. För att förenkla de administrativa förfarandena för utlämning, ersätts de traditionella framställningarna om utlämning med en nordisk arresteringsorder, som är dels en begäran om frihetsberövande för överlämnande, dels en begäran om överlämnande. Konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (Nordisk arresteringsorder) ersätter de hittillsvarande förfarandena för utlämning mellan de nordiska staterna, dvs. den nuvarande nordiska utlämningsordningen och rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. Den nordiska konventionen innehåller bestämmelser som reglerar i vilka fall de nordiska staterna skall vara skyldiga att överlämna en lagöverträdare till en annan stat, och i vilka fall staterna kan eller skall vägra att överlämna en eftersökt person. I konventionen används begreppet överlämnande i stället för utlämning, även om båda begreppen avser det fysiska överlämnandet av en eftersökt person till den anmodande staten. Vidare används den utfärdande staten i stället för den anmodande staten och den verkställande staten i stället för den anmodade staten. Eftersom inget av dessa nya begrepp har en annan innehållsmässig betydelse än de hittills använda begreppen, kan de enskilda staterna vid genomförandet av konventionen i nationell rätt även i fortsättningen använda sig av de hittills använda begreppen. Konventionen innebär en utvidgning i fråga om skyldigheten att överlämna i förhållande till såväl den nuvarande nordiska utlämningsordningen som rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. I relation till den nuvarande nordiska ordningen, som är en fakultativ ordning, dvs. en person må utlämnas, har den nordiska konventionen i stället som utgångspunkt en obligatorisk ordning, dvs. överlämnande skall ske enligt en nordisk arresteringsorder. Konventionen innehåller mot denna bakgrund ett antal vägransgrunder där den verkställande staten skall eller kan vägra att överlämna. I förhållande till den nuvarande nordiska ordningen innebär konventionen bl.a. följande. - Kravet på dubbel straffbarhet avskaffas. - Vid överlämnande görs inte någon skillnad mellan egna medborgare och utlänningar. - Konventionen upptar inte någon egentlig strafftröskel. En nordisk arresteringsorder kan således utfärdas för de brott som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan föranleda ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. - Överlämnande kan inte vägras med hänvisning till att det är fråga om ett politiskt brott. - 1 -
- Konventionen fastställer en rad frister för handläggningen och verkställigheten av en nordisk arresteringsorder. - En person som har överlämnats med stöd av en nordisk arresteringsorder kan i större utsträckning ställas till ansvar för andra före överlämnandet begångna brott, än det som omfattades av överlämnandet. I förhållande till rambeslutet om den europeiska arresteringsordern innebär den nordiska konventionen följande utveckling. - Kravet på dubbel straffbarhet avskaffas. - Konventionen upptar inte någon egentlig strafftröskel. - Vid överlämnande görs inte någon skillnad mellan egna medborgare och utlänningar. - Konventionen upptar färre fakultativa vägransgrunder än rambeslutet. 1 - En nordisk arresteringsorder skall handläggas och verkställas inom kortare tidsfrister än de som är fastlagda i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. - En person som har överlämnats med stöd av en nordisk arresteringsorder kan i högre utsträckning ställas till ansvar för andra, före överlämnandet begångna, brott än det som omfattades av överlämnandet. Konventionen är uppdelad i fem kapitel, nämligen kapitel 1 (artikel 1 7) med allmänna bestämmelser, kapitel 2 (artikel 8 21) om överlämnandeförfarandet, kapitel 3 (artikel 22 25) om följder av överlämnande, kapitel 4 (artikel 26 27) om överlämnande till eller från Island samt kapitel 5 (artikel 28 29) med slutbestämmelser. Härutöver innehåller ingressen till konventionen en rad skäl som har betydelse för tolkningen och tillämpningen av konventionen. Skälen tar sikte på bland annat att garantera grundläggande rättsprinciper i samband med överlämnande av lagöverträdare. Enligt skäl 4 bygger konventionen på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för de nordiska staterna. Konventionen respekterar de grundläggande rättigheterna, som de garanteras av den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och respekterar de nordiska staternas nationella identitet. Vidare anges i skäl 5 att konventionen inte hindrar staterna från att tillämpa sina konstitutionella regler om prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier. I skäl 6 anförs att personer inte får avvisas, utvisas, utlämnas, överlämnas, vidareutlämnas eller vidareöverlämnas till en stat där han eller hon löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 2. Förutsättningar för överlämnande till nordiska stater Enligt artikel 1.1 och 1.3 i konventionen åtar sig staterna att, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i konventionen, verkställa en nordisk arresteringsorder, utfärdad för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande 1 Fakultativa vägransgrunder enligt rambeslutet om den europeiska arresteringsordern (artikel 4): 1) Dubbel straffbarhet, 2) samtidig lagföring för samma gärning i den verkställande staten, 3) åtalsunderlåtelse, 4) preskprition, 5) ne bis in idem i förhållande till tredjeland, 6) den verkställande staten åtar sig att själv verkställa straffet, 7a) när brottet anses ha begåtts helt eller delvis på den verkställande statens territorium, 7b) när brottet är begånget utanför den utfärdande statens territorium och den verkställande statens lagstiftning inte tillåter lagföring för ett sådant brott när det har begåtts utanför den statens territorium. - 2 -
åtgärd. Överlämnande för lagföring enligt artikel 1.1 kan ske i samma situationer som enligt den nuvarande nordiska utlämningsordningen, dvs. när den eftersökta personen är misstänkt, åtalad eller tilltalad för en brottslig gärning. Det följer av artikel 1.2 att en europeisk arresteringsorder, utfärdad av Danmark, Finland eller Sverige, skall betraktas som en nordisk arresteringsorder enligt denna konvention. Avsikten med denna bestämmelse är att begränsa den administrativa belastningen genom att det inte skall vara nödvändigt att utfärda både en nordisk arresteringsorder och en europeisk arresteringsorder, om den utfärdande staten inte känner till var den eftersökta personen uppehåller sig. I praktiken kommer Norge och Island tills vidare alltid att utfärda en nordisk arresteringsorder, se artikel 7 och bilagan. Det innebär att Norge och Island kommer att utfärda en nordisk arresteringsorder att användas i någon av de övriga nordiska staterna, vare sig den utfärdande staten vet var den eftersökta personen befinner sig, eller uppehållsorten är okänd och den utfärdande staten därför efterlyser personen, t.ex. i Schengens informationssystem (SIS). Därutöver kommer Danmark, Finland och Sverige att utfärda en nordisk arresteringsorder i de fall den utfärdande staten vet att den eftersökta personen finns i en annan nordisk stat. I sådana fall kan arresteringsordern skickas direkt till den verkställande staten. Däremot kommer Danmark, Finland och Sverige att kunna använda den europeiska arresteringsordern i de fall den utfärdande staten inte känner till var den eftersökte personen befinner sig och därför efterlyser personen i t.ex. SIS. I sådana fall kommer den europeiska arresteringsordern om det visar sig att den eftersökta personen finns i en annan nordisk stat att betraktas som en nordisk arresteringsorder, och därmed handläggas enligt denna konvention. När en europeisk arresteringsorder skall betraktas som en nordisk arresteringsorder, skall den utfärdande staten tydligt ange detta på dokumentet, så att den verkställande statens myndigheter inte kan vara i tvivelsmål om hur den skall handläggas. Den europeiska arresteringsordern bör också tydligt innehålla de uppgifter som är relevanta för att den verkställande rättsliga myndigheten skall kunna handlägga enligt denna konvention. Artikel 2.1 lägger fast tillämpningsområdet för den nordiska arresteringsordern. Enligt bestämmelsen kan en arresteringsorder utfärdas för 1) verkställighet av en slutlig dom i brottmål, där den eftersökta personen i den utfärdande staten har ådömts ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, eller 2) lagföring i brottmål som kan föranleda frihetsberövande och som rör ett brott som enligt lagstiftningen i den utfärdande staten kan medföra fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. En nordisk arresteringsorder kan således utfärdas dels i syfte att verkställa en dom, dels i syfte att lagföra för brott, på samma sätt som utlämning i dag kan ske för lagföring och för verkställighet av påföljd. Den nordiska konventionen skiljer inte mellan överlämnande av egna medborgare och utlänningar. I artikel 2.2 klargörs att överlämnande kan ske även om förutsättningarna enligt artikel 2.1 är uppfyllda endast i fråga om ett av brotten. Om en person överlämnas för ett brott som kan föranleda fängelse, kan personen således överlämnas också för ett annat brott, inklusive om det för det brottet endast är stadgat böter. Artikel 3 behandlar utpekande av de rättsliga myndigheterna och av centralmyndigheten. Därutöver innehåller artikel 3 en definition av tredjeland. Enligt artikel 3.1 skall staterna peka ut de rättsliga myndigheter som är behöriga att utfärda och verkställa en nordisk arresteringsorder. Utpekandet av behöriga nationella myndigheter skall ske enligt nationell rätt, se artikel 3.2. - 3 -
Enligt artikel 3.3 får varje stat utse en centralmyndighet för att bistå de behöriga rättsliga myndigheterna. Staterna förklarar vid ratifikationen av denna konvention vilka rättsliga myndigheter som är behöriga enligt dess nationella lagstiftning och om någon centralmyndighet har utsetts, se artikel 3.4. Det framgår av artikel 3.5 att med tredjeland i denna konvention förstås varje stat utanför Norden och EU. Artikel 4 i konventionen innehåller tre obligatoriska vägransgrunder. Den verkställande staten skall vägra att verkställa arresteringsordern och därmed överlämnandet, om någon av dessa grunder föreligger. För det första skall den verkställande staten, enligt artikel 4.1, vägra överlämnande om det brott som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern omfattas av nåd eller amnesti i den verkställande staten och denna stat var behörig att lagföra för brottet enligt sin egen lagstiftning. För det andra skall överlämnande till en annan nordisk stat, enligt artikel 4.2, vägras om den eftersökta personens ansvar för samma gärning har prövats genom en lagakraftägande dom i en nordisk stat eller en medlemsstat i EU, och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Denna bestämmelse reglerar principen ne bis in idem, dvs. inte två gånger om samma sak. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet för den verkställande myndigheten att på eget initiativ undersöka om den eftersökta personen har blivit slutligt dömd i en nordisk stat eller i ett EU-land för samma gärning. Vägransgrunden blir således relevant bara om detta framgår av den information som den verkställande rättsliga myndigheten besitter. Slutligen skall överlämnande, enligt artikel 4.3, vägras om den eftersökta personen, enligt lagstiftningen i den verkställande staten, på grund av sin ålder ännu inte kan ställas till straffrättsligt ansvar. Artikel 5 upptar fem fakultativa avslagsgrunder. De nordiska staterna har således möjlighet att vägra att verkställa en nordisk arresteringsorder och därmed överlämnande av den eftersökta personen, om en eller flera av avslagsgrunderna är för handen. Överlämnande kan för det första vägras, om den eftersökta personen redan lagförs i den verkställande staten för samma brott som ligger till grund för arresteringsordern, artikel 5.1. Mot bakgrund av det nära samarbetet mellan de nordiska staterna som redan i dag föreligger enligt den gällande utlämningsordningen kommer de situationer som omfattas av artikel 5.1 ofta att kunna lösas genom att de rättsliga myndigheterna kommer överens om i vilken stat lagföringen bäst kan genomföras. För det andra kan överlämnande vägras om den gärning som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern enligt den verkställande statens lagstiftning anses begången helt eller delvis på dess territorium eller på en plats som är likställd med den statens territorium och gärningen inte utgör brott enligt den verkställande statens lagstiftning, artikel 5.2. För det tredje kan överlämnande, enligt artikel 5.3, vägras om den eftersökta personens ansvar för samma gärningar har prövats genom en lagakraftägande dom i tredjeland och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet. Denna bestämmelse reglerar principen ne bis in idem, dvs. inte två gånger om samma sak. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet för den verkställande myndigheten att på eget initiativ undersöka om den eftersökta personen har blivit slutligt dömd i ett tredjeland för samma gärning. Vägransgrunden blir således relevant bara om detta framgår av den information som den verkställande rättsliga myndigheten besitter. - 4 -
För det fjärde kan överlämnande, enligt artikel 5.4, vägras, om de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten har beslutat att antingen inte väcka åtal för den gärning som ligger till grund för den nordiska arresteringsordern eller underlåta åtal, eller om den eftersökta personen i en annan nordisk stat omfattas av ett slutligt avgörande för samma gärning som hindrar senare lagföring. Denna bestämmelse innebär att den verkställande staten kan vägra att överlämna den eftersökta personen om åtal för gärningen har lagts ned eller om det har meddelats åtalsunderlåtelse för gärningen. Bestämmelsen i artikel 5.4 andra ledet innebär inte någon skyldighet för den verkställande myndigheten att på eget initiativ undersöka om den eftersökta personen har varit föremål för slutligt avgörande som innebär hinder mot ytterligare lagföring för samma gärning. Vägransgrunden blir således relevant bara om detta framgår av den information som den verkställande rättsliga myndigheten besitter. Slutligen kan överlämnande, enligt artikel 5.5, vägras om den nordiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av en påföljd och den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare i eller är bosatt i den verkställande staten och denna stat åtar sig att själv verkställa påföljden enligt sin lagstiftning. I de fall då överlämnande vägras enligt artikel 5.5, skall den verkställande staten iaktta den nordiska ordningen om samarbete i fråga om verkställighet av straff m.m. I förhållande till den gällande nordiska utlämningsordningen och rambeslutet om den europeiska arresteringsordern innehåller konventionen inte någon vägransgrund som rör politiska brott eller preskription. Om en nordisk arresteringsorder är utfärdad för lagföring och den eftersökta personen är medborgare i eller bosatt i den verkställande staten, kan överlämnandet villkoras med att personen, efter att ha hörts, återförs till den verkställande staten för att där avtjäna det straff eller den frihetsberövande åtgärd som han eller hon ådömts i den utfärdande staten, se artikel 6. Om en person har överlämnats enligt artikel 6 och personen döms i den utfärdande staten, skall den nordiska ordningen om samarbete mellan de nordiska staterna angående verkställighet av straff m.m. iakttas vid återförandet till den verkställande staten. Artikel 7 bestämmer innehållet i och formen för en nordisk arresteringsorder, och i en bilaga till konventionen finns det formulär som utgör den nordiska arresteringsordern. En nordisk arresteringsorder skall innehålla följande upplysningar. Den eftersöktes identitet och nationalitet. Uppgift om den utfärdande rättsliga myndigheten. Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, ett anhållnings- eller häktningsbeslut eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan som omfattas av artikel 1 och 2. Brottets beskaffenhet och brottsrubricering (relevanta lagrum). En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes delaktighet i brottet. Den påföljd som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom, eller straffskalan för brottet, om arresteringsordern avser lagföring. Eventuella andra konsekvenser av brottet. Ett flertal av de upplysningar som en nordisk arresteringsorder skall innehålla är identiska med den information som enligt artikel 95 i Schengenkonventionen skall framgå av en - 5 -
efterlysning för registrering i Schengens informationssystem (SIS), samt i hög utsträckning identiska med de upplysningar som skall framgå av en europeisk arresteringsorder. Om arresteringsordern är utfärdad för flera brott, räcker det för överlämnande att det finns ett anhållnings- eller häktningsbeslut för ett av brotten, se artikel 7.2. Artikel 8 behandlar översändande av en nordisk arresteringsorder. Bestämmelsen innebär att i de fall det är känt var den eftersökta personen befinner sig, får den utfärdande rättsliga myndigheten översända den nordiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten, se artikel 8.1. Om det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig, får den utfärdande rättsliga myndigheten, som ett led i den allmänna efterforskningen, anmoda en eller flera av de nordiska staterna att efterlysa personen enligt sitt nationella efterlysningsförfarande, se artikel 8.2. När uppehållsorten blir känd, skall den nordiska arresteringsordern skyndsamt sändas till den verkställande staten. Den utfärdande rättsliga myndigheten får besluta om en registrering av den eftersökta personen i Schengens informationssystem (SIS), i enlighet med bestämmelserna i artikel 95 i konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna. En registrering i SIS skall anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder åtföljd av den information som beskrivs i artikel 7.1. Under en övergångsperiod, till dess att SIS kan överföra all den information som beskrivs i artikel 7, skall registreringen anses likvärdig med en nordisk arresteringsorder, så att registreringen betraktas som en efterlysning och en begäran om gripande, i avvaktan på att arresteringsordern mottas av den verkställande rättsliga myndigheten, se artikel 8.3. Likaså skall det kunna göras en efterlysning genom Interpol. Översändande av en arresteringsorder enligt artikel 8 kan, liksom i dag, översändas medelst fax. Enligt artikel 9 skall den eftersökta personen gripas, och den verkställande staten upplysa personen om den nordiska arresteringsordern och dess innehåll. Vidare skall den eftersökta personen informeras om möjligheten att samtycka till överlämnande, jfr artikel 11. Informationen skall lämnas i enlighet med nationell rätt. Den eftersökta personen har rätt till juridiskt biträde och, om nödvändigt, tolk i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande staten. Artikel 10.1 innebär att den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med nationell rätt, skall avgöra om personen fortsatt skall vara frihetsberövad under utredningen som behandlar om den nordiska arresteringsordern skall verkställas. Den gripna personen kan när som helst släppas fri enligt nationell rätt, under förutsättning att de behöriga myndigheterna vidtar de nödvändiga åtgärderna för att säkra att personen inte avviker. Därutöver kommer de nordiska staternas nationella rättsmedel om anhållande och häktning att brukas i samband med verkställigheten av den nordiska arresteringsordern, se artikel 10.2. Vidare kommer andra rättsmedel, t.ex. husrannsakan, beslag m.m., att kunna användas i samma omfattning som vid nationell utredning av motsvarande brott i respektive stat. Det är grundtanken i konventionen att den verkställande staten på grundval av den information som framgår av den nordiska arresteringsordern skall kunna fatta beslut om gripande, anhållande, häktning och överlämnande av den eftersökta personen. Den verkställande staten skall således normalt inte ha behov av ytterligare upplysningar från den utfärdande staten än vad som framgår av arresteringsordern. - 6 -
Om den gripna personen samtycker till att överlämnas skall samtycket lämnas inför den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den verkställande statens lagstiftning, liksom ett eventuellt samtycke enligt artikel 23.2 b till att lagföras för andra gärningar än de som omfattas av arresteringsordern, se artikel 11. Samtycket kan återkallas enligt nationell rätt. Om den gripne inte samtycker till överlämnandet, skall den eftersökta personen enligt artikel 12 ha möjlighet att yttra sig över arresteringsordern. Enligt artikel 13 skall den verkställande rättsliga myndigheten, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i konventionen, avgöra om den eftersökta personen skall överlämnas. Den verkställande rättsliga myndigheten kan begära kompletterande uppgifter från den utfärdande staten och får bestämma en tidsfrist inom vilken uppgifterna skall lämnas. Staterna kan bestämma att det beslut som den rättsliga myndigheten fattar skall kunna överklagas enligt nationell rätt. Artikel 14 föreskriver att en nordisk arresteringsorder skall behandlas och verkställas skyndsamt, och ställer upp vissa frister för handläggningen. Bestämmelsen innebär att ett slutligt beslut om överlämnande bör fattas senast 3 dagar efter att den gripne har lämnat samtycke till överlämnande, se artikel 14.2. I andra fall bör det slutliga avgörandet fattas senast 30 dagar efter gripandet av den eftersökta personen, artikel 14.3. Om det inte kan fattas ett slutligt beslut inom fristerna som anges i punkt 2 och 3, skall den verkställande rättsliga myndigheten skyndsamt underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och ange skälen för dröjsmålet, se artikel 14.4. Den verkställande staten skall se till att den eftersökta personen kvarblir i det landet, tills ett slutligt avgörande har fattats. Fristerna som anges i artikel 14 är väsentligt kortare än fristerna enligt den europeiska arresteringsordern. Detta skall bland annat ses i ljuset av att det inom Norden finns ett tätare samarbete mellan de rättsliga myndigheterna och att rättssystemen är i mycket lika. De fastställda fristerna är emellertid, liksom enligt den europeiska arresteringsordern, vägledande. Det är alltså eftersträvansvärt att fristerna iakttas i största möjliga utsträckning. Det kommer dock att kunna uppstå situationer när beslut inte kan fattas inom fristen som anges i artikel 14.3. Detta kan vara fallet, om ett beslut skall prövas i flera instanser. I så fall skall proceduren i artikel 14.4 följas. Artikel 15.1 behandlar situationer när det finns konkurrerande nordiska arresteringsorder. Om flera stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder för samma person, skall den verkställande rättsliga myndigheten avgöra vilken av dessa som skall verkställas. Avgörandet skall fattas med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, bland annat till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande samt tidpunkterna för när arresteringsorderna utfärdades. Vid konkurrens mellan en nordisk arresteringsorder och en europeisk arresteringsorder eller en utlämningsframställning, skall den verkställande staten avgöra vilken begäran som skall ges företräde, med vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i det tillämpliga instrumentet, se artikel 15.2. Konventionen påverkar enligt artikel 15.3 inte de nordiska staternas förpliktelser enligt Internationella brottmålsdomstolens stadga eller gentemot de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt, om framställningar därifrån har företräde. - 7 -
Om den eftersökta personen t.ex. åtnjuter immunitet i den verkställande staten, löper fristerna i artikel 14 för beslut i fråga om överlämnande först från den tidpunkt då den verkställande rättsliga myndigheten har underrättats om att immuniteten har hävts, se artikel 16. Artikel 17 slår fast att konventionen inte påverkar de åtaganden som staterna har gentemot en EU-stat eller en stat utanför EU, när personen har utlämnats från en sådan stat. Staterna skall således respektera eventuella förbud mot vidareöverlämnande, även i förhållande till en annan nordisk stat. Enligt artikel 18 skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart meddela den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt beslut med anledning av en nordisk arresteringsorder och därmed om överlämnande av personen kan ske. Enligt artikel 19.1 skall den eftersökta personen överlämnas så snart som möjligt enligt vad som överenskoms mellan de berörda staterna. Överlämnande skall dock ske senast fem dagar efter det slutgiltiga beslutet om att verkställa den nordiska arresteringsordern, se artikel 19.2. Fristen för överlämnande är förhållandevis kort, men i praktiken kommer överlämnande i många fall att kunna ske ännu snabbare. Om det av särskilda skäl visar sig omöjligt att överlämna den eftersökta personen inom fristen på fem dagar, skall den utfärdande och den verkställande myndigheten snarast komma överens om en ny tidpunkt för överlämnande, se artikel 19.3. Överlämnande skall dock ske senast fem dagar efter det att fristen enligt punkt 2 har gått ut. Om omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll hindrar att personen överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 3, skall den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten omedelbart kontakta varandra och komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet, se artikel 19.4. Överlämnande skall i så fall se så snart som möjligt. Överlämnande kan emellertid skjutas upp, om den eftersökta personen ålder, hälsa eller andra humanitära skäl talar för det, se artikel 19.5. Om överlämnande inte kan ske inom de frister som anges i punkt 2 5, skall personen försättas på fri fot, se artikel 19.6. Med tillämpning av artikel 20.1 får den verkställande rättsliga myndigheten, efter att ha fattat beslut om verkställighet av en nordisk arresteringsorder, skjuta upp överlämnandet av den eftersökta personen så att personen kan lagföras eller verkställa ett straff i den verkställande staten. De berörda staterna kan dock, enligt artikel 20.2, bestämma att den eftersökta personen skall överlämnas på villkor som fastställs av den verkställande och den utfärdande staten. Enligt artikel 21 får personer som skall överlämnas från en nordisk stat till en annan nordisk stat föras över eller igenom en eller flera andra nordiska stater utan särskilt tillstånd. 3. Följder av överlämnandet Enligt artikel 22 skall den utfärdande staten avräkna varje frihetsberövande, även i den verkställande staten, från det totala straff som skall avtjänas. Artikel 23 behandlar möjlighet till lagföring för andra brott. Enligt artikel 23.1 får en person som har överlämnats som en följd av en nordisk arresteringsorder ställas till ansvar i den utfärdande staten för annat brott än det brott för vilket personen överlämnades och som är begånget före överlämnandet, om inte a) överlämnande för brottet inte hade kunnat ske enligt artikel 4, - 8 -
b) överlämnande skulle ha vägrats enligt nationell rätt med avseende på artikel 27, eller c) överlämnande skulle ha kunnat vägras enligt artikel 5.2 eller 5.4 och den verkställande staten inte ger sitt samtycke. Enligt artikel 23.1 a får således en överlämnad person inte ställas till ansvar för ett annat före överlämnandet begånget brott, om överlämnande för den aktuella gärningen skulle ha vägrats enligt artikel 4. Därutöver får den eftersökta personen, enligt artikel 23.1 b, inte ställas till ansvar för annat före överlämnandet begånget brott, om överlämnande skulle ha vägrats enligt nationell rätt i den verkställande staten enligt de särskilda bestämmelserna om överlämnande till eller från Island i artikel 27. Slutligen får en överlämnad person inte ställas till ansvar för annat före överlämnandet begånget brott, om överlämnande för den aktuella gärningen skulle kunna ha vägrats enligt artikel 5.2 eller 5.4 och den verkställande staten inte ger sitt samtycke till det, se artikel 23.1 c. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet för den utfärdande myndigheten att på eget initiativ undersöka om överlämnande skulle ha vägrats enligt artikel 4 eller skulle ha kunnat vägras enligt artikel 5.2 eller 5.4. Bestämmelsen blir således relevant bara om detta framgår av den information som den verkställande rättsliga myndigheten besitter. Enligt artikel 23.2 får en person som, för lagföring eller för verkställighet av en påföljd, har överlämnats som en följd av en nordisk arresteringsorder, oavsett vad som följer av artikel 23.1, ställas till ansvar också för annat brott som begicks före överlämnandet än det brott för vilket personen överlämnades, om a) personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den nordiska stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, eller b) personen före eller efter överlämnandet har samtyckt till att lagföras också för andra brott. Enligt artikel 24.1 kan en person, som har överlämnats enligt en nordisk arresteringsorder, överlämnas vidare till en annan nordisk stat än den verkställande staten enligt en nordisk arresteringsorder som är utfärdad för ett brott som har begåtts före överlämnandet, om inte ett överlämnande från den ursprungliga staten till den nu utfärdande staten skulle ha vägrats enligt nationell rätt med avseende på artikel 26 eller artikel 27. Vidare kan en person enligt artikel 24.2 vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en EU-stat eller vidareutlämnas till ett tredjeland enligt den utfärdande statens lagstiftning, för ett brott som har begåtts före överlämnandet, om a) personen samtycker till detta, b) personen har haft möjlighet att lämna territoriet i den nordiska stat som han eller hon överlämnats till men inte har gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt till det territoriet efter att ha lämnat det, eller c) den verkställande staten ger sitt samtycke till detta. Samtycke får ges endast om överlämnande för brottet hade kunnat ske enligt den verkställande statens lagstiftning. Artikel 25 innehåller regler om överlämnande av egendom i samband med överlämnande. Bestämmelsen anger att den verkställande staten enligt nationell rätt, skall beslagta och överlämna egendom som kan behöva företes som bevis eller har förvärvats till följd av brottet av den eftersökta personen. 4. Särskilda bestämmelser för överlämnande till eller från Island Konventionens fjärde kapitel behandlar de särskilda förhållanden som gäller i förhållande till Island. - 9 -
Konventionens tillämpningsområde begränsas i artikel 26. Av den bestämmelsen framgår att artikel 2 inte skall tillämpas mellan, å ena sidan, Island och, å andra sidan, Danmark, Finland, Norge och Sverige när det är fråga om egna medborgare, se artikel 26.1. Enligt artikel 26.2 får överlämnande från Island av en isländsk medborgare till Danmark, Finland, Norge eller Sverige vägras, om inte den eftersökta personen vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande vistats i den utfärdande staten (Danmark, Finland, Island eller Norge) eller gärningen motsvarar brott, för vilket enligt isländsk rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år. På motsvarande sätt får överlämnande av en dansk, finsk, norsk eller svensk medborgare från hemlandet till Island vägras, om inte den eftersökta personen vid tiden för gärningen sedan minst två år stadigvarande vistats i Island eller gärningen motsvarar brott, för vilket enligt den verkställande statens rätt är stadgat fängelse i mer än fyra år, se artikel 26.3. Enligt artikel 26.4 får överlämnade för lagföring eller verkställighet av påföljd för flera gärningar ske, även om förutsättningarna enligt punkt 2 eller 3 är uppfyllda endast i förhållande till en av gärningarna. I fråga om utlänningar är reglerna i den nordiska konventionen tillämpliga. Det innebär att en person kan överlämnas till eller från Island till följd av en nordisk arresteringsorder, om gärningen enligt den utfärdande statens lagstiftning kan leda till ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (lagföring) eller som har lett till att det har dömts ut ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd (verkställighet av påföljd). Artikel 27 i konventionen behandlar politiska brott. Enligt artikel 27.1 gäller tillämpningsområdet för den nordiska arresteringsordern, som det är definierat i artikel 2, inte vid överlämnande för politiska brott mellan, å ena sidan, Island och, å andra sidan, Danmark, Finland, Norge och Sverige. Således får överlämnande från Island av en isländsk medborgare till Danmark, Finland, Norge eller Sverige vägras, om gärningen enligt isländsk rätt utgör ett politiskt brott, se artikel 27.2. På samma sätt får överlämnande av en dansk, finsk, norsk eller svensk medborgare från hemlandet till Island vägras, om gärningen utgör ett politiskt brott enligt lagstiftningen i den verkställande staten (Danmark, Finland, Norge eller Sverige), se artikel 27.3. Enligt artikel 27.4 får överlämnande av en utlänning för ett politiskt brott från Island till Danmark, Finland, Norge eller Sverige vägras, om inte gärningen motsvarar brott enligt isländsk rätt eller omfattas av artikel 1, 2 eller 3 i Europarådets konvention av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism. På motsvarande sätt får överlämnande av en utlänning för ett politiskt brott från Danmark, Finland, Norge eller Sverige till Island vägras, om inte gärningen motsvarar brott enligt den verkställande statens rätt eller omfattas av artikel 1, 2 eller 3 i Europarådets konvention av den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism, se artikel 27.5. Artikel 27.5 innebär att överlämnande av egna medborgare kan vägras, om överlämnande avser ett politiskt brott. Överlämnande av utlänningar för politiska brott kan emellertid inte vägras, om handlingen är straffbar i den verkställande staten (krav på dubbel straffbarhet) eller om handlingen omfattas av artikel 1, 2 eller 3 i Europarådets konvention om bekämpande av terrorism 5. Slutbestämmelser Artikel 28 behandlar förhållandet till andra rättsliga instrument. Enligt artikel 28.1 är konventionen i sin helhet tillämplig mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. Därutöver är konven- - 10 -
tionen tillämplig mellan, å ena sidan, Island och, å andra sidan, Danmark, Finland, Norge och Sverige med de i artikel 26 och 27 upptagna förbehållen. Konventionen påverkar inte användningen av förenklade procedurer eller villkor som följer av staternas förpliktelser enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna eller avtal som har ingåtts med tredjeland, se artikel 28.2. Staterna kan vidare ingå bilaterala och multilaterala avtal eller konventioner efter konventionens ikraftträdande, se artikel 28.3. Sådana avtal eller konventioner får emellertid inte påverka de nordiska stater som inte är parter i dem. Artikel 29 behandlar konventionens ikraftträdande. Bestämmelsen innebär att konventionen träder i kraft tre månader efter att samtliga stater har förklarat sig vara bundna av konventionen, se artikel 29.4. Avsikten är att konventionen skall träda i kraft under år 2007. Konventionen träder dock i kraft i förhållande till Grönland och Färöarna tre månader efter att det danska justitieministeriet har underrättat det danska utrikesministeriet och övriga staters justitieministerier att konventionen skall gälla i förhållande till Grönland och/eller Färöarna. För det fall att en eller flera nordiska stater förhindras att förklara sig bundna till konventionen före år 2007, finns det enligt artikel 29.5 en möjlighet för de stater som har lämnat en förklaring om att de är bundna av konventionen att avtala att konventionen skall träda i kraft dem emellan vid en tidigare tidpunkt än den som följer av artikel 29.4. Artikel 29.6 är en övergångsbestämmelse. Av den framgår att framställningar om utlämning som tas emot före ikraftträdandet av konventionen skall handläggas enligt den hittillsvarande utlämningsordningen. Däremot skall framställningar som tas emot därefter omfattas av de regler som antas av de nordiska staterna i enlighet med denna konvention. Vid ikraftträdandet träder konventionen i stället för den nuvarande nordiska ordningen om utlämning för brott mellan de nordiska staterna. 6. Domstolsprövning m.m. Den nordiska konventionen innehåller inte några regler om eventuell domstolsprövning av grunden för överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder. Avsikten med den nordiska arresteringsordern är ett ömsesidigt erkännande av beslut om frihetsberövande m.m., varför den verkställande staten inte skall ompröva grunden för framställningen i arresteringsordern. En eventuell domstolsprövning skall således avse endast frihetsberövandet och en bedömning av om förutsättningarna för överlämnande är uppfyllda, eller, med andra ord, om någon vägransgrund är tillämplig. - 11 -