Avdelning 03 DOM Meddelad i Stockholm Sida 1 (28) Mål nr 2295-14 KLAGANDE Loomis Sverige AB, 556191-0679 Ombud: Advokaterna Hans Petersson och Lisa Björk Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB Box 4291 203 14 Malmö MOTPART Länsstyrelsen i Stockholms län Box 22067 104 22 Stockholm ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 21 mars 2014 i mål nr 28696-13 SAKEN Tillsyn av bevakningsföretag KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE 1. Kammarrätten ändrar förvaltningsrättens dom endast på så sätt att Loomis Sverige AB ska upphöra med att i sin verksamhet använda värdetransportenheterna A, B och C (sekretessbelagda uppgifter, se bilaga A [här borttagen]) senast tolv månader efter det att kammarrättens dom har vunnit laga kraft, såvida bolaget inte dessförinnan visar att enheterna uppfyller kraven i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till lagen (1974:191) och förordningen (1989:149) om bevakningsföretag (FAP 579-2) i nu gällande lydelse. 2. Kammarrätten fastställer förvaltningsrättens sekretessförordnande. Dok.Id 336393 Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2302 Birger Jarls Torg 5 08-561 690 00 08-14 98 89 måndag fredag 103 17 Stockholm E-post: kammarrattenistockholm@dom.se www.kammarrattenistockholm.domstol.se 08:00-16:00
DOM Sida 2 3. Kammarrätten förordnar med stöd av 43 kap. 8 offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, att sekretess enligt 18 kap. 8 2 samma lag ska gälla för uppgifter i bilaga A till domen. 4. Kammarrätten förordnar med stöd av 43 kap. 5 OSL att sekretessen enligt 18 kap. 8 2 och 36 kap. 2 OSL ska fortsätta att vara tillämplig på uppgifter som kan lämna eller kan bidra till upplysning om säkerhetseller bevakningsåtgärd samt enskilds affärs- och driftsförhållanden som förebringats vid kammarrättens muntliga förhandling inom stängda dörrar och som inte tagits in i denna dom.
DOM Sida 3 BAKGRUND Länsstyrelsen i Stockholms län beslutade den 4 november 2013 att förelägga Loomis Sverige AB att senast den 15 maj 2014 upphöra med att i sin verksamhet använda värdetransportenheterna A, B och C. Enligt beslutet skulle Loomis, vid samma tidpunkt, lämna in en redovisning av vidtagna åtgärder till länsstyrelsen. Som skäl för beslutet angav länsstyrelsen, såvitt nu är aktuellt, bl.a. följande. Endast två av enheterna finns omtalade i ingivna dokument. Inget av dokumenten visar att produkterna uppfyller kraven i Svenska stöldskyddsföreningens, SSF, Norm för värdetransportenhet Krav (SSFN 045) eller motsvarande krav. Inte heller framgår det att produkterna har blivit certifierade av ett certifieringsorgan som uppfyller de krav som anges i 8 kap. 22 Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd till lagen (1974:191) och förordningen (1989:149) om bevakningsföretag (FAP 579-2). Loomis överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm som i dom den 21 mars 2014 ändrade beslutet endast på så sätt att Loomis skulle upphöra att använda enheterna senast den 1 oktober 2014 såvida Loomis inte dessförinnan visade att enheterna uppfyller kraven i FAP 579-2. Som skäl för avgörandet angav förvaltningsrätten sammanfattningsvis följande. Loomis har inte visat att de aktuella enheterna lägst uppfyller krav motsvarande kraven i SSFN 045. Det saknas därför skäl att pröva om kraven i övrigt är uppfyllda. Bedömningen bygger inte på ifrågasättande av det franska regelverket om och proceduren för godkännande av värdetransportenheter; den prövning som har gjorts har grundats på den dokumentation som har åberopats i målet, vilken befunnits bristfällig. Länsstyrelsen har således haft fog för sitt beslut att förelägga Loomis att upphöra med att använda enheterna A, B och C i sin verksamhet, eftersom det inte har visats att produkterna uppfyller gällande krav.
DOM Sida 4 YRKANDEN M.M. Loomis yrkar i första hand att länsstyrelsens beslut ska upphävas och i andra hand att Loomis ska upphöra att använda värdetransportenheterna A, B och C senast tolv månader från det att lagakraftvunnet avgörande föreligger, såvida Loomis inte dessförinnan visar att enheterna uppfyller kraven i FAP 579-2. Till stöd för sin talan anför Loomis bl.a. följande. Certifiering är inte ett skyddat begrepp och det finns inte heller något krav på hur en certifiering ska vara utformad. En certifiering är ett uttalande att överensstämmelse med specificerade krav i exempelvis en standard har visats. Länsstyrelsen har inte närmare redogjort för eller konkretiserat varför en certifiering ska vara tidsbunden. Detta anges inte heller som krav i FAP 579-2 eller i SSFN 045 eller SSF:s Norm för värdetransportenhet Provning (SSFN 046). Certifieringen ska utföras av en, i förhållande till tillverkaren, oberoende part. Testing Regulatory and Compliance, TRaC, är en sådan part i förhållande till tillverkaren. TRaC är ett kompetent certifieringsorgan och har genomfört en formell jämförelse mellan testresultaten och kraven i SSFN 045 samt certifierat enhet B och enhet C. Certifieringen av enhet B omfattar även enhet A. TRaC har i denna del bedömt att det saknas anledning att utföra ett separat test och certifiering avseende enhet A. Enhet A och enhet B har vissa tekniska skillnader men har av professor Paul James Davey vid Plymouth University i England konstaterats vara identiska från säkerhetssynpunkt. Som kriterium för att ett certifieringsorgan ska anses behörigt hänvisar FAP 579-2 till standarden SS EN 45 011. TRaC är ackrediterat enligt denna standard varför Polismyndighetens uttalande angående certifieringen av värdetransportenheterna är svårbegripligt. TRaC är i egenskap av test- och certifieringsorgan ackrediterat av det nationella ackrediteringsorganet United Kingdom Accreditation Service (UKAS)
DOM Sida 5 och uppfyller de krav på provnings- och certifieringsorgan som anges i FAP 579-2. Det finns inget testinstitut som är ackrediterat för att certifiera värdetransportenheter enligt SSFN 045. Det finns inte något krav i FAP 579-2 att ett certifieringsorgan ska vara ackrediterat för certifiering av värdetransportenheter. TRaC och dess underleverantör, Wiltshire Ballistic Service LtD, är behöriga att prova värdetransportenheter enligt FAP 579-2. Det finns inget som hindrar att ett och samma organ testar och certifierar en produkt. Det är tvärtom mycket vanligt att så sker. Polismyndigheten har konstaterat att TRaC är kompetent att utföra test enligt SSFN 045 och SSFN 046. TRaC är således även kompetent att bedöma hur tester ska utformas enligt SSFN 046. TRaC har tagit del av den information och de handlingar som krävs för att bedöma hur testerna ska utformas för att uppfylla kraven i standarderna. TRaC skulle inte ha genomfört testerna i frånvaro av sådan information och dokumentation. Länsstyrelsen har invänt mot utformningen av testrapporterna från TRaC trots att det inte uppställs några krav på rapportens utformning i det svenska regelverket. Vidare anser länsstyrelsen att vissa krav har redovisats på ett bristfälligt sätt. I fråga om testresultaten har länsstyrelsen invänt mot krav I III (sekretessbelagda uppgifter, se bilaga A). Det material som avser krav I och som enligt normen ska användas vid provningen finns inte tillgängligt utanför Sverige. Materialet som använts är likvärdigt med det som anges i den svenska normen, vilket intygats av testorganet. Eftersom tester enligt den svenska normen ska kunna utföras utom Sverige kan användande av ett identiskt material som anges i normen inte vara ett absolut krav. Avsikten med FAP 579-2 har inte varit att omöjliggöra tester utanför Sverige. Testresultat gällande krav I utgör enbart en standardmässig testavvikelse och uppfyller därför motsvarande krav.
DOM Sida 6 Det uppställs inget krav på att testerna ska utföras i enlighet med krav II. Tolkningsdokumentet till den svenska normen anger alternativ till det angivna kravet. Kravet är därför orimligt. Anledning till avvikelsen i testet gällande krav III är att TRaC saknar sådan utrustning som krävs för att utföra testet och utrustningen går inte heller att få tag i. Andra etablerade testorgan som kontaktats har uppgett sig sakna sådan utrustning. Det saknas ett etablerat testorgan som kan utföra testerna enligt krav III. Testerna är, som de har utformats i normen, inte heller repeterbara. Överensstämmelsen med kravet kan således inte verifieras genom test. Enheterna B och C har testats i den utsträckning som det är praktiskt möjligt för att uppfylla krav III. Centre National de Prevention et de Protection, CNPP, har tillräckliga kvalifikationer att testa värdetransportenheter. Det franska inrikesministeriet har, baserat på tester utförda av CNPP, certifierat enhet B. Detta efter att en särskild kommission som är underställd ministeriet har granskat enheten och testrapporterna avseende denna. Tillverkaren av enhet B har även gjort en jämförelse utvisande att de franska kraven motsvarar de svenska kraven. Förvaltningsrätten har inte haft några invändningar mot den franska godkännandeprocessen och Polismyndigheten har förklarat att den delar förvaltningsrättens bedömning i denna del. Det franska inrikesministeriet uppvisar tillräckliga garantier vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende och är därmed ett behörigt certifieringsorgan. Certifieringen ska därför godtas. Enhet B, och därmed även enhet A, har med godkänt resultat testats i Frankrike av CNPP mot krav som motsvarar de krav som uppställs i FAP 579-2. Den franska koden och förordningen anger de övergripande kraven. Den franska standarden är inte identisk med SSFN 045. Det franska regelverket ställer i vissa delar högre krav och andra krav än den
DOM Sida 7 svenska normen. Motsvarande krav innebär inte att kraven måste vara identiska i alla avseenden. Motsvarande innebär i stället ett krav på att avsikten med det svenska regelverket är uppfyllt även i fråga om det franska regelverket som ligger till grund för den franska certifieringen. I punkten 1 SSFN 045 anges att avsikten med denna norm är att endast ställa krav på att innehållet i värdetransportenheten makuleras vid försök till otillbörligt uttag av innehållet. För att bedöma om den franska standarden motsvarar den svenska måste därför helheten bedömas. Sammanfattningsvis motsvarar den franska standarden den svenska. I detta sammanhang ska det framhållas att det inte finns någon hänvisning från FAP 579-2 till SSFN 046 och standarden äger således inte status som norm i den mening som länsstyrelsen har gjort gällande. CNPP har på uppdrag av tillverkaren utfört tester av enhet C för att bekräfta enhetens funktion i vissa avseenden. Anledningen till att endast ett sådant test har utförts är enligt uppgift från tillverkaren att enheten i övrigt har bedömts uppfylla gällande krav. Certifiering och godkännande av värdetransportenhet förutsätter inte att det föreligger testresultat som utvisar att kraven i SSFN 045 och SSFN 046 är uppfyllda. I stället görs i praktiken en skönsmässig bedömning av kraven i standarderna. Att det förhåller sig på detta sätt kan bl.a. ha sin förklaring i att krav uppställs som är omöjliga att efterleva. Det svenska ackrediteringsorganet Swedac har inte prövat om SSFN 045 är ackrediteringsbar. Varken Polismyndigheten eller länsstyrelsen har kontaktat Swedac angående en sådan begäran. För att en standard ska kunna vara ackrediteringsbar måste den uppställa tydliga skall-krav. Om en standard ger alternativ eller lämnar valfrihet är det inte fråga om en standard som ett certifieringsorgan kan få ackreditering för. Då kan det i stället vara fråga om riktlinjer. Standarderna är omkring 20 år gamla, vilket ger anledning att ifrågasätta dessa på ett mer generellt plan. SSFN 045 och SSFN 046 reglerar ett starkt föränderligt område med kontinuerlig
DOM Sida 8 produktutveckling. Internationella standarder uppdateras och ersätts kontinuerligt. Den lista som länsstyrelsen hänför sig till avseende godkänd sedelskyddsfärg avser certifiering som utfärdats av SBSC enligt SSF:s Norm för sedelskyddsfärg Krav och provning (SSF 1045). Sådan certifiering saknar emellertid betydelse vid test och certifiering av sedelsskyddsfärg enligt motsvarande krav. Sedelskyddsfärg prövas och certifieras separat från värdetransportenheten. Den sedelskyddsfärg som används i de aktuella enheterna har testats samt certifierats i enlighet med FAP 579-2. Polismyndigheten har erkänt Laboratoire national de métrologie et d essais, LNE, kompetens att prova sedelskyddsfärg och har såvitt Loomis uppfattar inte framfört någon invändning mot sedelskyddsfärgen i enheterna eller dokumentationen kring densamma. Sedelskyddsfärgen är utbytbar och kan inte utgöra grund för att förbjuda värdetransportenheterna. Förvaltningsrättens bedömning att det finns anledning att ställa särskilda krav på dokumentationen när testerna utförts i ett annat land än Sverige är felaktig. EU-domstolen har i dom den 10 november 2005 i mål C-432/03, Kommissionen mot Portugal, slagit fast att en tillsynsmyndighet är skyldig att beakta intyg som utfärdats av certifieringsorgan i andra medlemsstater, särskilt om dessa organ har godkänts av medlemsstaten för detta syfte. Andra värdetransportenheter som Svensk brand- och säkerhetscertifiering AB, SBSC, har certifierat kan inte ha testats mot krav III. Ett krav som inte går att uppfylla kan aldrig vara proportionerligt. Även om kravet hade varit möjligt att uppfylla får konstateras att ett krav på överensstämmelse med nationell standard även om det tillämpas utan åtskillnad utgör ett hinder för handeln inom EU och därmed en åtgärd med motsvarande verkan som en förbjuden kvantitativ importrestriktion.
DOM Sida 9 SSFN 046, eller i synnerhet kravet på test avseende krav III, kan ha ett konkurrensbegränsande syfte eller få faktiska konkurrensbegränsande effekter. SSF och SBSC är skyldiga att iaktta principen om fri rörlighet vid utövandet av normgivnings- och certifieringsverksamhet. SBSC har förklarat att de vägrar att certifiera enheter baserade på underlag som kommer från test- och certifieringsorgan som SBSC inte har avtal med. SBSC har utifrån detta förklarat sig inte avse att pröva eller behandla tillverkarens ansökan om certifiering av de aktuella enheterna. Att länsstyrelsen vidhåller sin invändning mot krav III står i direkt strid med Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF. Enligt fördraget är det förbjudet att direkt eller indirekt villkora användning av värdetransportenhet av att certifikat utfärdats av visst certifieringsorgan samt att inte erkänna giltigheten av provningar som gjorts enligt internationell standard av organisationer som är auktoriserade i andra medlemsstater och som utvisar att erforderliga säkerhetskrav är uppfyllda (jfr EU-domstolens dom den 16 oktober 2003 i mål C-455/01, Kommissionen mot Italien). Föreläggandet innebär såväl praktiska som ekonomiska konsekvenser för Loomis. Den sammanlagda omställningstiden uppskattas till tolv månader. Länsstyrelsen i Stockholms län bestrider bifall till Loomis förstahandsyrkande men medger bifall till en omställningstid om tolv månader räknat från det att kammarrättens dom vinner laga kraft. Länsstyrelsen anför i huvudsak följande. Värdetransporter utgör en viktig funktion i samhället. Det är en sådan verksamhet som löper en hög risk att utsättas för rån och det finns därför ett särskilt behov av att transporterna är säkra. Den verksamhet som Loomis utför kräver auktorisation som bl.a. innebär att bolaget är
DOM Sida 10 skyldigt att ha godkända produkter i sin verksamhet. Rättsområdet är inte harmoniserat och varje land bestämmer därför självt vilka krav som ska uppställas. Vid den bedömningen tas hänsyn till det skydd som i övrigt finns kring värdetransporten. Det är därför motiverat att ställa upp höga krav. Länsstyrelsen tillämpar den lagstiftning som gäller i Sverige och underkänner endast den svenska regleringen med hänsyn till EU-rätten om riksdag, regering eller en domstol ansett att länsstyrelsen ska göra det. Den svenska normen utgör en minimistandard och kraven gäller lika för alla aktörer. Motsvarande krav innebär samma kravuppfyllnad eller en högre nivå. Det är Loomis som har bevisbördan för att produkterna som de använder uppfyller de krav som ställs. Inlämnad dokumentation visar inte att aktuella enheter uppfyller kraven i FAP 579-2. Eftersom en produkt kan tillverkas i flera olika versioner ska de tester som utförs och den certifiering som utfärdas avse den specifika versionen. Det är endast ett testorgan som kan avgöra frågan om två enheter är likvärdiga från säkerhetssynpunkt. Säkerhetsprodukter blir certifierade på viss tid med möjlighet till re-certifiering. En certifiering är tidsbegränsad och gäller endast provad produkttyp. Förändringar måste som regel anmälas till certifieringsorganet. Det får inte ställas så höga krav att det blir omöjligt att visa att värdetransportenheterna uppfyller kraven om de är testade och certifierade i ett annat land. Det är möjligt att, som Loomis numera har gjort, ansöka om undantag från kraven hos Polismyndigheten. Något beslut i fråga om undantag har ännu inte fattats av Polismyndigheten. Bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2 ska tolkas på så sätt att oavsett vilket land som testar eller certifierar ska det aktuella landets förfaringssätt följas fullt ut. Det innebär att det inte går att testa de olika kravdelarna i olika länder om testorganen inte har avtal med varandra. På så sätt säkerställs kompetensen hos testorgan i hela testkedjan. Såväl test-
DOM Sida 11 som certifieringsorgan måste också vara ackrediterade för uppgiften att testa och/eller certifiera värdetransportenheter eller relaterade produkter. SBSC är inte ackrediterat för uppgiften att certifiera värdetransportenheter men är ackrediterat för att certifiera liknande produkter, bl.a. produkter med mekaniskt inbrottsskydd. SBSC anses därför vara behörigt att certifiera värdetransportenheter. TRaC är inte ackrediterat för uppgiften att testa eller certifiera värdetransportenheter eller liknande produkter. Loomis har inte heller visat att TRaC är ett behörigt organ att testa eller certifiera värdetransportenheter. Länsstyrelsen har, utöver kravuppfyllnad, inte några synpunkter avseende valet av produkt, certifieringsorgan eller testorgan. Det ligger i sakens natur att det vid val av produkt är enklare för ett företag att förvissa sig om att produkten uppfyller kraven om produkten kan certifieras. Om en produkt certifierats enligt SSFN 045 görs ingen vidare utredning om kravuppfyllnad. Avser ett certifikat en utländsk standard bedömer länsstyrelsen om aktuell standard motsvarar den svenska. En certifiering fås därför enklast genom att ett etablerat testorgan testat produkten enligt svensk minimistandard. Dessa har specialistkompetens och är knutna till ett erkänt certifieringsorgan. Väljer företaget att godta provresultatet från ett icke etablerat testorgan, måste företaget även förvissa sig om att testorganet har den specialistkompetens och det oberoende som krävs för att provrapporten ska kunna läggas till grund för en certifiering. Polismyndigheten har i sitt yttrande anfört att TRaC är ett behörigt testorgan. Med hänsyn till de brister som finns i testrapporterna kan TRaC:s kompetens ändå ifrågasättas. De uppgifter som saknas är väsentliga för att klargöra möjliga angreppssätt. Ett oberoende certifieringsorgan kan svårligen godkänna nu aktuell provning som överensstämmande med SSFN 045 och SSFN 046, eller avgöra om produkten skulle kunna leva upp till svensk miniminivå, eftersom testerna som
DOM Sida 12 genomförts innehåller brister och flera av de bärande testerna i allt för hög grad avviker från testnormen. Vad gäller testresultaten avviker dessa från den svenska normen i fråga om krav I III. De intyg, Certificate of testing, gällande enhet B och enhet C som har utfärdats av TRaC är utformade som godkännanden men är inte tidsbegränsade. Av intygen framgår även att testerna inte utförts under ackreditering. Något som visar att valt testorgan ändå är etablerat för att testa denna typ av produkter eller att testorganet har den kompetens inom mekaniskt inbrottsskydd och värdeförvaring som krävs för att kunna testa och/eller certifiera aktuella produkter har inte kommit in. Det franska förfaringssättet ifrågasätts inte men den franska normen motsvarar inte den svenska. Det franska inrikesministeriet är inte att anse som ett certifieringsorgan enligt standarden SS-EN ISO/IEC 17065:2012, Bedömning av överenstämmelse Krav på organ som certifierar produkter, processer och tjänster. Om kammarrätten ändå anser att det franska inrikesministeriet är ett behörigt certifieringsorgan åligger det Loomis att visa att det innehar tillräckliga garantier vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende. CNPP är ett etablerat organ för test av värdetransportenheter. Den franska standarden motsvarar inte den svenska bl.a. vad avser krav I, III och IV men CNPP har kompetens att prova värdetransportenheter enligt den svenska normen. Det finns ett testorgan som kan utföra testet avseende krav III. För att en komplettering av ett sådant test ska godkännas krävs att de i övrigt utförda testerna har skett enligt det svenska förfaringssättet eller att avtal finns mellan testorganen. Kravet som uppställts är adekvat.
DOM Sida 13 Loomis har att visa att den sedelskyddsfärg som för närvarande används är godkänd för krav II. Vad som anges i tolkningsdokumentet till SSF 1045 innebär inte att krav II kan frångås. Det räcker inte att sedelsskyddsfärgen i sig är certifierad, den måste även vara testad med den värdetransportenhet som den ska användas med. Om den nya sedelskyddsfärgen påverkar värdetransportenhetens säkerhet måste nya tester utföras och ett nytt certifikat utfärdas. Det är inte helt klart hur frågan ska bedömas. INHÄMTAD UTREDNING Kammarrätten har inhämtat yttrande från Polismyndigheten och hört dess verksamhetsansvarige AA vid den muntliga förhandlingen. Polismyndigheten har anfört bl.a. följande. Med hänsyn till det intresse som reglerna avser att skydda finns det ett behov av ett starkt regelverk. Avsikten med föreskrifterna var att skapa tvingande regler och höja säkerheten kring värdetransporter. Den standard som fanns tillgänglig var den som användes. Det fanns ingen uttalad teknisk kompetens vid föreskriftsarbetet och något samråd skedde inte med Swedac. Föreskrifterna riktade sig ursprungligen till svenska förhållanden och avsikten var att enheterna skulle testas mot svenska krav. Så länge samma skyddsnivå uppnås genom en annan norm kan värdetransportenheterna testas på det sättet. Fotnot 3 i FAP 579-2 infördes på rekommendation av Kommerskollegium för att säkerställa den fria rörligheten. En svaghet med bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2 är att det inte säkerställdes att det fanns ett certifieringsorgan som var ackrediterat för att certifiera värdetransportenheter innan föreskriften infördes. Avsikten var att länsstyrelsen, utan närmare teknisk kompetens, utifrån ett certifikat skulle kunna bedöma om värdetransportenheter genomgått tester och godkänts enligt vissa krav. Om test- och
DOM Sida 14 certifieringsorgan inte är ackrediterade för uppgiften innebär det en ökad bevisbörda på bevakningsföretaget eftersom det måste visas att värdetransportenheter uppfyller motsvarande krav. Det är viktigt att reglerna är förutsägbara och lätta att förstå. Värdetransportföretagen står själva risken vid en värdetransport och det finns inget skäl för dessa att välja en undermålig teknik. Det ligger i deras intresse att skydda såväl kunder som förtroendet för företaget. För att en värdetransportenhet ska kunna certifieras måste produkten först genomgå ett test. Den som tillverkar värdetransportenheter ska då vända sig till ett provningsinstitut som genomför de fysiska testerna som efterfrågats, exempelvis test mot krav enligt en viss standard. Beställaren ska därefter vända sig till ett certifieringsorgan med testresultaten för att få ett certifikat om att produkten når upp till en viss standard. Certifieringsprocessen innehåller inte några fysiska tester utan är en formell jämförelse mellan det testprotokoll från provningsorganet och de krav som ställs enligt en viss standard. Om testprotokollets resultat i varje moment är lägst i nivå med angiven standard ska certifieringsorganet utfärda ett certifikat som anger att värdetransportenheten motsvarar de krav som aktuell standard uppställer. Det finns inget hinder mot att provning och certifiering sker av samma organ. Av vad som framgår av handlingarna i ärendet bedöms TRaC, Wiltshire Ballistic Service LtD och franska LNE som behöriga testorgan enligt aktuella bestämmelser. Det franska inrikesministeriet är ett behörigt certifieringsorgan. TRaC är ackrediterat för att certifiera närliggande produkter men inte för att certifiera värdetransportenheter. Det kan inte bedömas om TRaC är ett behörigt certifieringsorgan. Handlingarna från TRaC har inte uppfattats som certifikat. Kammarrätten har den 21 och 22 oktober 2015 hållit muntlig förhandling i målet inom stängda dörrar. Vid förhandlingen har vittnena BB och CC hörts på begäran av Loomis och som sakkunnig har AA hörts.
DOM Sida 15 SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE Utgångspunkter för prövningen Frågan i målet är om det finns fog för att förelägga Loomis att upphöra med att i sin verksamhet använda enheterna A, B och C eller om det är så att dessa värdetransportenheter uppfyller de krav som ställs på sådana enheter i FAP 579-2. Utgångspunkten är att det är Loomis som har bevisbördan för att de produkter företaget använder i sin verksamhet uppfyller aktuella krav. Kammarrättens prövning avser nu gällande föreskrifter. Kammarrätten är, liksom länsstyrelsen i egenskap av statlig aktör, skyldig att beakta EU-rätten. För det fall att det kan konstateras att en föreskrift eller tillämpning av en föreskrift står i strid med de grundläggande principerna inom EU-rätten är det länsstyrelsen som har att visa att sådan olikbehandling ändå får ske. Vidare måste proportionalitetsprincipen beaktas. Rättslig reglering Som tillsynsmyndighet på värdetransportområdet har länsstyrelsen att kontrollera att berörda aktörer uppfyller uppställda krav. Det åligger Loomis att visa att bolagets verksamhet bedrivs i enlighet med gällande bestämmelser. Länsstyrelsen får enligt 12 lagen (1974:191) om bevakningsföretag förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att vidta rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsynen.
DOM Sida 16 Gällande föreskrifter I 8 kap. 21 FAP 579-2 regleras bl.a. kravet på infärgning av värdetransportenhetens innehåll vid värdetransport av sedlar. Där anges bl.a. att sedelsskyddsfärgen lägst ska uppfylla kraven i SSF 1045 eller motsvarande krav. Sedelskyddsfärgen ska vara certifierad och enligt en fotnot till bestämmelsen kan certifieringen genomföras i ett annat land än Sverige. Av 8 kap. 22 FAP 579-2 framgår att en värdetransportenhet utöver de krav som föreskrivs i 21, lägst ska uppfylla kraven i SSFN 045 eller motsvarande krav och vara certifierad av ett ackrediterat certifieringsorgan som ackrediterats för uppgiften enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Enligt bestämmelsens fotnot 13 som i sin tur hänvisar till fotnot 3 ska prov- och certifieringsorgan vara ackrediterade för uppgiften eller på annat sätt erbjuda likvärdiga garantier vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende. Vidare framgår att provning och certifiering kan ske i ett annat land än Sverige. EU-rätten EU-domstolen har fastställt att det ankommer på samtliga myndigheter i medlemsstaterna att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten efterlevs (jfr bl.a. EU-domstolens dom den 12 juni 1990 i mål C-8/88, Tyskland mot Kommissionen). Principen om EU-rättens företräde innebär att unionsrätten har företräde framför nationell rätt. Om en nationell bestämmelse inte är förenlig med unionsrätten ska myndigheten inte tillämpa den. I artikel 34 FEUF anges att kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan ska vara förbjudna mellan medlemsstaterna.
DOM Sida 17 EU-domstolen har i dom den 11 juli 1974 i mål C-8/74, Dassonville, slagit fast att alla handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen ska anses som åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner. Av artikel 36 FEUF framgår bl.a. att artikel 34 inte ska hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hänsyn till allmän ordning eller säkerhet. Sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna. En åtgärd med motsvarande verkan kan också motiveras med hänvisning till doktrinen om tvingande hänsyn. Artikel 36 och doktrinen om tvingande hänsyn ska tillämpas restriktivt. Kraven enligt 8 kap. 22 FAP 579-2 Bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2 är uppbyggd i två led, dels måste värdetransportenheten lägst uppfylla SSFN 045 eller motsvarande krav genom provning, dels måste enheten vara certifierad. Provnings- och certifieringsorgan måste, enligt fotnot 13 som hänvisar till fotnot 3 i vart fall erbjuda likvärdiga garantier vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende. Loomis har anfört att standarden SSFN 046 som uppställer krav för provningen av värdetransportenheter inte är tvingande eftersom det saknas en hänvisning dit från FAP 579-2. Av punkten 1, Allmänt, SSFN 045 framgår att för verifiering av kraven i normen ska SSFN 046 tillämpas. Kammarrätten anser därför att såväl SSFN 045 som SSFN 046 är bindande. Vid bedömning av om en enhet lägst uppfyller kraven i SSFN 045 eller motsvarande krav måste hänsyn således även tas till provningen av enheten enligt SSFN 046.
DOM Sida 18 Kammarrätten tar först ställning till om de aktuella enheterna är certifierade. Om så bedöms vara fallet tar kammarrätten därefter ställning till om övriga krav är uppfyllda. Kravet på certifiering Allmänt om certifiering Ett certifikat är, som såväl Loomis som länsstyrelsen har anfört, ett bevis för att en produkt överensstämmer med t.ex. en standard. Som Polismyndigheten har anfört sker en certifiering genom en analys av testresultat för att garantera att kraven i en angiven standard är uppfyllda. Länsstyrelsen har anfört att en certifiering är tidsbegränsad. Kammarrätten noterar att de dokument som det franska inrikesministeriet respektive de certifikat som SBSC har utfärdat och som lämnats in av Loomis är tidsbegränsade. Detta framstår enligt kammarrätten som ändamålsenligt eftersom värdetransportenheter inte har en obegränsad livslängd. En tidsbegränsning medför att enheterna regelbundet kan kontrolleras i syfte att säkerställa att de alltjämt lever upp till de krav som från tid till annan uppställs. Mot bakgrund av detta och med hänsyn till syftet med en certifiering, dvs. att garantera en kravuppfyllnad mot en viss standard, instämmer kammarrätten i länsstyrelsens bedömning att certifiering gäller för viss tid för denna typ av produkter. Förekomsten av certifikat Loomis har till styrkande av att enheterna A, B och C är certifierade lämnat in dokument dels från det franska inrikesministeriet, dels från TRaC. I denna del är det Loomis som måste visa att det franska inrikesministeriet respektive TRaC uppfyller de krav som anges i FAP 579-2 och att handlingen som sådan utvisar att certifiering skett.
DOM Sida 19 Loomis har företett två handlingar avseende godkännande av enhet B som har utfärdats av det franska inrikesministeriet. Giltighetstiden för det första godkännandet har numera löpt ut. Loomis har anfört att det franska inrikesministeriet uppfyller kraven i 8 kap. 22 FAP 579-2 med hänvisning till fotnot 13 och fotnot 3 första stycket på certifieringsorgan. Länsstyrelsen är däremot av uppfattningen att det franska inrikesministeriet dels inte är att anse som ett certifieringsorgan enligt de krav som stadgas i standarden SS-EN ISO/IEC 17065:2012, dels inte erbjuder likvärdiga garantier vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende. Loomis har vidare i kammarrätten gett in dokument utfärdade av TRaC benämnda Certificate of Testing avseende enhet B och enhet C. Loomis har anfört dels att TRaC är såväl ett behörigt provningsorgan som ett behörigt certifieringsorgan, dels att den handling som benämns Certificate of Testing utgör ett certifikat. Enligt Loomis bör certifikaten godtas eftersom TRaC testat enheterna gentemot de svenska normerna, SSFN 045 och SSFN 046. Länsstyrelsen anser i första hand att ingivna dokument inte uppfyller de grundläggande kraven för att vara certifikat. I andra hand anser länsstyrelsen att Loomis inte har visat att TRaC uppfyller kraven på ett certifieringsorgan i FAP 579-2. Dokument från det franska inrikesministeriet Av dokumenten från det franska inrikesministeriet och Loomis kommentarer till dessa framgår att enhet B har testats vid två olika tidpunkter och att enheten då bedömts uppfylla kraven i den franska standarden för värdetransportenheter. Av den dokumentation som Loomis har gett in framgår att det franska inrikesministeriet enligt en förordning genom en teknisk kommission med särskilt i förordningen angivna kompetenser beslutar om en värdetransportenhet kan certifieras mot vissa krav. Polismyndigheten har angett att det franska inrikesministeriet är ett behörigt certifieringsorgan för värdetransportenheter.
DOM Sida 20 Till grund för det franska godkännandet ligger testrapporter från CNPP, vars behörighet och tekniska kompetens att testa värdetransportenheter inte har ifrågasatts. Av den aktuella förordningen framgår att den tekniska kommissionen är sammansatt med det särskilda ändamålet att godkänna värdetransportenheters tekniska egenskaper. Kammarrätten anser mot denna bakgrund att det är visat att det franska inrikesministeriet i vart fall erbjuder likvärdiga garantier som ett ackrediterat certifieringsorgan för värdetransportenheter vad gäller teknisk och yrkesmässig kompetens samt garantier för oberoende. Franska inrikesministeriet är därmed att anse som ett behörigt certifieringsorgan i den mening som avses i den aktuella bestämmelsen. Varken det franska förfaringssättet eller godkännandet i sig har ifrågasatts av länsstyrelsen eller Polismyndigheten. Godkännandet uppfyller enligt kammarrättens mening de allmänna krav som kan ställas på en certifiering, dvs. att godkännandet avser en analys av testresultat för att garantera att kraven i en angiven standard är uppfyllda. Godkännandet är även tidsbegränsat. Dokumentet utfärdat av det franska inrikesministeriet ska således godtas som ett certifikat. Det innebär att det föreligger en certifiering, dvs. en bekräftelse på att enhet B uppfyller de krav som uppställs i det landets norm, dvs. den franska standarden. Det franska certifikatet avseende enhet B gäller till och med den 26 januari 2020. Omfattningen av det franska certifikatet Loomis gör gällande att enhet A och enhet B ska behandlas som en enhet eftersom enheterna är identiska från säkerhetssynpunkt. De handlingar som Loomis har lämnat in avseende certifiering och provning av enhet B omfattar därmed även enhet A. Loomis har vidare uppgett att TRaC, som har testat enhet B utifrån de svenska normerna, har bedömt att det saknas anledning att utföra ett separat test och certifiering avseende enhet A. Till stöd för detta har Loomis bl.a. gett in en rapport från professor
DOM Sida 21 DD vari det anges att enheterna har vissa tekniska skillnader men att de från säkerhetssynpunkt är identiska. Länsstyrelsens inställning är att en certifiering avser en provad produkttyp och att endast ett testorgan kan avgöra om två enheter är likvärdiga från säkerhetssynpunkt. Frågan är då om det franska certifikatet avseende enhet B även omfattar enhet A. Enhet A omnämns inte i det nu gällande certifikatet avseende enhet B. De tester som utförs sker i syfte att minimera risken för rån och tillförsäkra att produkterna utifrån olika aspekter håller hög säkerhet. Kammarrätten anser därför att det är ett testorgan med relevant kompetens som ska uttala sig om produkternas tekniska egenskaper och om egenskaperna har en avgörande betydelse för testernas utfall. För det fall ett certifikat ska avse mer än en värdetransportenhet eller olika versioner av en enhet måste det med hänsyn till det anförda framgå direkt av certifikatet. Av rapporten från professor DD framgår att utlåtandet baserats på en grundlig undersökning av enheterna. Det framgår emellertid inte att några tester utförts för att jämföra enheternas tekniska egenskaper. Såvitt framkommit i målet har inte heller aktuella certifierings- eller testorgan uttalat sig om enheternas tekniska skillnader eller att en certifiering av enhet A inte är nödvändig. Det franska certifikatet avseende enhet B omfattar således inte enhet A. Vad Loomis anfört om att TRaC inte funnit det nödvändigt att även testa enhet A mot den svenska normen föranleder ingen annan bedömning. Dokument från TRaC Loomis gör gällande att enhet B och enhet C även testats och certifierats av TRaC i enlighet med den svenska normen och att TRaC är ett behörigt provnings- och certifieringsorgan. Kammarrätten har därför att bedöma om ingiven dokumentation visar att det föreligger certifieringar utfärdade av TRaC.
DOM Sida 22 Dokumenten som har utfärdats av TRaC benämns Certificate of testing, vilket närmast kan översättas till testcertifikat. I dokumenten avseende enhet B och enhet C framgår att enheterna har testats utifrån tretton testmetoder mot kraven i SSFN 045 och SSFN 046. Dokumenten är undertecknade av en testingenjör. I dokumentens fotnot intygas att produkterna har testats på det sätt som krävs enligt angiven specifikation, som i detta fall är de svenska normerna SSFN 045 och SSFN 046. Vidare anges att testerna utförts i enlighet med krav enligt UKAS och standarden SS-EN ISO 9001:2008, Ledningssystem för kvalitet Krav, men att själva testerna inte är ackrediterade av UKAS. Däri anges även att inga garantier kan ges beträffande de testade produkternas lämplighet för ett specifikt ändamål. I dokumenten redogörs för vilka tester som har genomförts samt resultatet av dessa. Enligt kammarrättens mening är dokumenten till såväl sin utformning som sitt innehåll närmast att likna vid testprotokoll. Dokumentens utformning avviker avsevärt från de i målet förekommande certifikaten. Det framgår inte heller att enhet B eller enhet C har certifierats, dvs. att en jämförelse har gjorts mot samtliga krav enligt den svenska normen, eller att de uppgivna certifikaten är begränsade i tid. Det finns därför inte några av TRaC utfärdade certifikat avseende enhet B och enhet C. Oaktat detta anser kammarrätten att TRaC:s kompetens att certifiera värdetransportenheter kan ifrågasättas. Eftersom de handlingar som har utfärdats av TRaC inte utgör certifikat saknas det dock anledning för kammarrätten att pröva denna fråga närmare. Sammanfattande slutsats avseende kravet på certifiering Det franska certifikatet avseende enhet B omfattar enligt kammarrättens mening inte enhet A. Loomis har inte heller genom de ingivna handlingarna visat att enhet A eller enhet C är certifierade. Sammanfattningsvis uppfyller således endast enhet B enligt kammarrättens
DOM Sida 23 mening kravet på certifiering i andra ledet i bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2. Det saknas därmed anledning att närmare gå in på om enhet A och enhet C uppfyller kraven i övrigt. EU-rättsliga aspekter Loomis har anfört att det aktuella regelverket och tillämpningen av regelverket strider mot de EU-rättsliga principerna om fri rörlighet, ömsesidigt godkännande, likabehandling och proportionalitet samt att länsstyrelsen inte har beaktat dessa i sin tillsynsverksamhet. I denna del har Loomis vidare anfört att enheterna A, B och C lagligen har godkänts, saluförs och används i andra länder. Verkningarna av länsstyrelsens beslut innebär en sådan åtgärd med motsvarande verkan som EU-rätten förbjuder. Eventuella restriktioner måste vara ägnade att uppnå det eftersträvade syftet med åtgärden, vara lämpliga och får inte gå utöver vad som är nödvändigt. Kammarrätten konstaterar att aktuella bestämmelser uppställer krav som gäller för alla aktörer på marknaden oavsett om värdetransportenheten har tillverkats, provats eller certifierats i Sverige eller i något av de länder som anges i 8 kap. 22 FAP 579-2 med tillhörande fotnot. Bestämmelserna i sig är därför inte diskriminerande. Länsstyrelsen har beskrivit att den regelmässigt godtar en certifiering som skett mot den svenska normen utan att närmare bedöma om värdetransportenheten i övrigt uppfyller kraven i bestämmelsen. Loomis har vad gäller enhet B lämnat in en certifiering som baseras på tester och godkännande enligt den franska normen. Certifieringen har inte godtagits av länsstyrelsen främst på grund av att den franska normen inte motsvarar den svenska. Länsstyrelsen har således i denna del ingående jämfört de uppställda kraven, vilket den inte hade gjort om certifieringen skett mot den svenska normen. En sådan tillämpning innebär för Loomis
DOM Sida 24 del att bolaget åläggs en tyngre bevisbörda än om enhet B hade certifierats direkt mot den svenska normen. Konsekvensen av länsstyrelsens tillämpning av bestämmelsen skulle därför kunna utgöra ett hinder för handeln inom EU. Ett sådant hinder kan dock rättfärdigas utifrån objektiva skäl. Kammarrätten kan konstatera att tillämpningen av bestämmelsen inte har varit avsedd att behandla tillverkare, testorgan eller certifieringsorgan olika på grund av dess nationalitet. Länsstyrelsens jämförelse i detta fall mellan den franska och den svenska normen framstår som objektiv i förhållande till skyddsintresset. Oaktat detta kan kammarrätten konstatera att de svenska regler som omgärdar värdetransportföretag och värdetransporter är ett utflöde av olika betydelsefulla skyddsintressen, t.ex. samhällets ansvar att motverka och försvåra brottslig verksamhet. Handels- och finansmarknaden samt flera aktörer på värdetransportmarknaden, däribland värdetransportföretagen och dess anställda, samt enskilda i den breda allmänheten har ett stort behov av att värdetransporter omgärdas av hög säkerhet. Värdetransportenheter är, trots att försök har gjorts, inte föremål för en harmoniserad lagstiftning. Vad gäller bevakningsföretag som ägnar sig åt värdetransporter bör det enligt den svenska lagstiftningen ställas särskilt höga krav såväl i fråga om företagets organisation som i fråga om mer specifika förhållanden, t.ex. användning av teknisk utrustning som kan förhindra eller i vart fall minimera risken för rån (jfr prop. 2005/06:136, s. 9 10). Likaså kan särskilda krav uppställas för auktorisation, t.ex. krav på särskilda värdeväskor (se a.a., s. 15). Värdetransportföretagen och dess verksamhet är särskilt reglerade med hänsyn till deras samhällsviktiga men samtidigt riskfyllda verksamhet. De nationella kraven på värdetransportenheter måste vidare bedömas utifrån de förhållanden som gäller i de olika länderna. De skyddsåtgärder och skyddsinsatser som vidtas i olika länder kring en värdetransport varierar i hög grad, i vissa
DOM Sida 25 länder används t.ex. pansarfordon och själva transporten utförs av beväpnad personal. Det får därför anses befogat att ha som krav att värdetransportenheter som certifierats och testats i ett annat land än Sverige ska uppfylla de svenska kraven eller i vart fall motsvarande krav. De krav som ställs upp enligt nationell rätt får emellertid inte ställas så högt att det i praktiken blir omöjligt att visa att de värdetransportenheter, som är testade och certifierade i ett annat land än Sverige, uppfyller kraven i FAP 579-2. Enhet B och kravet på normuppfyllnad Kammarrätten har ovan konstaterat att endast enhet B uppfyller kravet på att vara certifierad. Det återstår därmed endast att pröva huruvida Loomis har visat att enhet B uppfyller första ledet i bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2, dvs. att enheten lägst uppfyller kraven i SSFN 045 eller motsvarande krav. Kammarrätten anser att bestämmelsen i 8 kap. 22 FAP 579-2, med hänsyn till bestämmelsens utformning samt vad Polismyndigheten har uppgett, ska tolkas som att certifieringen måste bedömas utifrån de tester som legat till grund för just den aktuella certifieringen. Frågan om enhet B lägst uppfyller kraven i SSFN 045 eller motsvarande krav måste således göras genom en jämförelse mellan den franska standarden och den svenska standarden. Det är Loomis som har att visa att standarderna motsvarar varandra eller att något av kraven inte är adekvat i förhållande till det intresse kravet syftar till att skydda. Länsstyrelsen gör gällande att med motsvarande krav avses lägst samma nivå. Polismyndigheten uppger att om testprotokollets resultat i varje moment lägst är i nivå med angiven standard ska certifikat utfärdas. Som kammarrätten uppfattar Loomis inställning är det avgörande om det vid
DOM Sida 26 en helhetsbedömning kan konstateras att det intresse som kraven avser att skydda uppfylls i lika hög utsträckning. Kammarrätten gör bedömningen att för att erhålla certifiering måste i varje moment lägst angivna krav i en viss standard vara uppfyllda. Begreppet motsvarande bör tolkas som lägst samma nivå som standarden eller överstigande. Detta för att i varje enskild del garantera en erforderlig skyddsnivå. Med hänsyn till bl.a. proportionalitetsprincipen kan det dock inte helt bortses från vilket intresse de enskilda kraven avser att skydda. Kammarrätten har tagit del av den franska standarden och den däri angivna proceduren för hur provning enligt standarden ska ske. Vid en övergripande jämförelse mellan den svenska och den franska standarden kan konstateras att den franska normen i vissa delar uppställer strängare eller andra krav än den svenska normen och att normerna i vissa delar överensstämmer med varandra. Avseende några få krav, krav I-IV, är det mellan parterna tvistigt om den franska normen motsvarar den svenska normen eller i vart fall uppfyller motsvarande krav. [Sekretessbelagda uppgifter, se bilaga A (här borttagen)] Kammarrätten konstaterar sammanfattningsvis att Loomis inte har visat att den franska normen motsvarar den svenska i fråga om krav I, II och IV. Detta är i sig tillräckligt för att konstatera att Loomis inte har visat att enhet B uppfyller kraven i FAP 579-2. Det saknar därmed i detta avseende betydelse att kammarrätten anser att krav III är oproportionerligt. Det finns inte heller anledning att bedöma om värdetransport enheterna uppfyller kraven på sedelskyddsfärg. Sammanfattande bedömning Kammarrätten ifrågasätter inte att det ligger i Loomis intresse att de produkter som används i verksamheten uppfyller högt ställda krav
DOM Sida 27 avseende säkerhet. Gällande föreskrifter, FAP 579-2, innefattar dock krav på att de värdeväskor som används dels är certifierade, dels lägst uppfyller kraven i SSFN 045 eller motsvarande krav inklusive kraven i SSFN 046. Kammarrätten anser att Loomis genom det mycket omfattande material som getts in inte har visat att enheterna A, B och C i samtliga delar uppfyller de krav som uppställts i de aktuella bestämmelserna. Detta mot bakgrund av att det för enhet A och enhet C inte har lämnats in något certifikat. Därmed är inte visat att kravet på certifiering är uppfyllt. Vad gäller enhet B finns en gällande certifiering som baseras på de franska kraven. Kammarrätten anser i denna del att Loomis inte har visat att den franska normen i alla delar motsvarar den svenska normen. Vidare har de svenska kraven, med undantag för krav III, varit adekvata i förhållande till skyddsintresset och Loomis har inte förmått visa att kraven, förutom krav III, skulle vara omöjliga att uppfylla. Det föreligger inte heller ett sådant klart missförhållande mellan det allmänna intresset av åtgärden och den belastning som åtgärden innebär för Loomis att länsstyrelsens föreläggande av det skälet ska underkännas (jfr HFD 2012 ref. 12). Det finns således fog för att förelägga Loomis att upphöra med att i sin verksamhet använda enheterna A, B och C. Mot bakgrund av att ett förbud avseende enheterna A, B och C innebär en förändring i Loomis verksamhet samt med beaktande av proportionalitetsprincipen, anser kammarrätten att en skälig omställningstid bör ges. Loomis har yrkat att bolaget ska medges en omställningstid om tolv månader från det att domen har vunnit laga kraft och har till grund för sitt yrkande i denna del gett in beräkningar vad avser tid och kostnader för omställningen. Länsstyrelsen har medgett Loomis yrkande i denna del. Vid angivna förhållanden anser kammarrätten att en omställningstid om tolv månader från det att kammarrättens dom vinner laga kraft är skälig.
DOM Sida 28 Förvaltningsrättens dom ska därför ändras endast på det sättet att Loomis ska upphöra med att i sin verksamhet använda värdetransportenheterna A, B och C senast tolv månader efter det att kammarrättens dom har vunnit laga kraft, såvida bolaget inte dessförinnan har visat att enheterna uppfyller kraven i FAP 579-2 i nu gällande lydelse. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B (formulär 1). Ingrid Engquist Kaj Håkansson Anna Fridh Welin kammarrättsråd kammarrättsråd tf. assessor ordförande referent Moa Ejnestrand föredragande