GÖTEBORGS UNIVERSITET Sahlgrenska akademin Institutionen för neurovetenskap och fysiologi

GÖTEBORGS UNIVERSITET Sahlgrenska akademin Institutionen för neurovetenskap och fysiologi Enheten för Audiologi VT 2014 SJÄLVSTÄNDIGT ARBETE I AUDIOLOGI, 15 hp Grundnivå Titel Kvalitetssäkring av utprovningsrummen inom hörselverksamheten enligt SS-EN 15927:2010 med avseende på rumsakustik. Författare Mats Kruskopf Andersson Sebastian Waltilla Handledare Lennart Magnusson Johannes Olsson Examinator Sammanfattning Kim Kähäri Lyssnare med hörselnedsättning, ett annat förstaspråk, äldre och barn behöver i regel ett större signalstörförhållande och kortare efterklangstid för att uppnå maximal taluppfattning. Syftet med denna studie var att undersöka om utprovningsrummen på Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset uppfyller de minimikrav på bakgrundsljud, efterklang, yta och volym som finns uppställda för utprovningsutrymmen under paragraf 4.3.5 i Svensk standard SS-EN 15927:2010 Tjänster vid utprovning av hörapparater. Genom en explorativ deskriptiv studie undersöktes utprovningsrummen på Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset utefter yta, volym, bakgrundsljud samt efterklangstid. Undersökning av rena dominerande toner i bakgrundsljudet genomfördes ej. Alla parametrar som uppmättes uppfyller minimikraven förutom rum 3, där kravet för en minsta yta om 10 m 2 inte uppfylls. Då den saknade ytan är marginellt liten och rum 3 uppfyller övriga uppmätta krav, anses det att rum 3 är godtagbart för utprovning av hörapparater. Mätmetod och resultat för respektive parameter diskuteras samt om huruvida mätmetoden är fullgod för att fånga upp störningsmoment och problem i ljudmiljön på Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset.

University of Gothenburg The Sahlgrenska Academy Institute of Neuroscience and Physiology Unit of Audiology Spring 2014 BACHELOR RESEARCH THESIS IN AUDIOLOGY, 15 ECTS Basic level Title Quality assurance of rooms for hearing aid fitting within hörselverksameten according to SS- EN 15927:2010 regarding room acoustics. Author/s Mats Kruskopf Andersson Sebastian Waltilla Supervisor Lennart Magnusson Johannes Olsson Examiner Abstract Kim Kähäri Listeners with hearing loss, another first language, elderly and children generally requires a greater signal-tonoise ratio and shorter reverberation time to acquire maximal speech intelligibility. The aim of this study was to investigate whether the rooms for hearing aid fitting in a hearing aid clinic (Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset) meets the minimal requirements for backroom noise, reverberation, area and volume that are listed under section 5.3.5 in Svensk standard SS-EN 15927:2010 Services offered by hearing aid professionals. Through an explorative descriptive study the rooms for hearing aid fitting in the hearing aid clinic was investigated considering area, volume, background noise and reverberation time. Investigation of pure dominant tones within the background noise was not conducted. All parameters that were investigated meet all the requirements except for room 3, in which the requirement of a smallest area of 10 m 2 is not met. Since the missing area is marginally small and room 3 meets the other measured requirements it is regarded that room 3 is suitable for hearing aid fitting. Methods of measurements and results for each parameter are discussed, as well as whether the method is satisfactory for capturing distractions and problems in the acoustic environment within the hearing aid clinic.

Tack till: Lennart Magnusson och Johannes Olsson för handledning under arbetets gång. Tomas Tengstrand för all hjälp runt mätningar och anskaffande av mätutrusning. Stefan Wiklund för idéplank under uppsatsens upptakt. Ali Rezvanfar och Eva Börjeson för lån av utrustning. Även Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset samt dess personal tackas för tillgång av lokaler.

Innehållsförteckning BAKGRUND... 1 Inledning... 1 Bakgrundsljud... 1 Yttre faktorer som påverkar lyssnaren... 2 Perceptuella faktorer som påverkar lyssnaren... 3 Efterklang... 7 Mätmetoder efterklang... 8 Taluppfattning i efterklang... 9 Bakgrundsljud och efterklang i synergi... 11 SYFTE... 11 FRÅGESTÄLLNING... 12 METOD... 12 Mätning av bakgrundsnivå... 12 Mätning av efterklang... 14 Material efterklang... 14 Tillvägagångssätt... 15 Mätning av yta och volym... 16 Mätning av dominanta rena toner... 16 RESULTAT... 16 Resultat från mätningar av bakgrundsnivå... 16 Resultat från mätningar av efterklangstid... 19 Resultat från mätningar av yta och volym... 24 DISKUSSION... 24 Metoddiskussion... 24 Bakgrundsnivå... 25 Kontroll av mätutrustning för mätning av efterklangstid... 27 Rena toner... 28 Resultatdiskussion... 28 Bakgrundsnivå... 28 Efterklangstid... 29 Rummets yta och volym... 30 Eftertankar... 30

REFERENSER... 32 BILAGOR... 34 Bilaga 1... 34 Bilaga 2... 35

BAKGRUND Inledning Personer som söker till hörselvården har ofta stora krav på god rumsakustik för att uppnå maximal taluppfattning. Dessutom behöver personer med hörselnedsättning, personer med ett annat förstaspråk, äldre individer samt barn extra goda akustiska förhållanden för att kommunikationen ska fungera. Under de samtal som sker mellan audionom och patient i utprovningsrummet inom hörselrehabilitering ska audionomen förklara, instruera och informera om bland annat hörsel, kommunikationsstrategier och tekniska möjligheter. Det är mycket information som patienten ska ta in. Det finns även tekniska anledningar till att man i utprovningsrummet inom hörselrehabilitering vill ha en kontrollerad akustisk miljö. Förutom inställning av hörapparater utförs vid utprovningen ibland moment som återkopplingstest och uppmätning av hörtrösklar via hörapparater. Utprovningsrummen i hörselrehabiliteringen vid Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset (HSS) är belägna i en äldre byggnad. I närheten är en helikopterplatta belägen där helikopter dagligen lyfter och landar, något som personalen stör sig på och som ibland hindrar dem i sitt arbete. Utanför byggnaden finns liten vändplats för spårvagnar och lite längre bort går en väg som genererar trafikbuller. Även om akustiska åtgärder sedan tidigare har tillämpats finns intresse av att undersöka rumsakustiken i utprovningsrummen vid HSS. För att få vägledning i vilken akustik som är lämplig eller önskvärd i hörselrehabilitering kan man vända sig till standarder. Det finns bland annat standarder för vårdlokaler och undervisningslokaler, audiometrisk diagnostik, et cetera, det finns även en specifik standard för tjänster vid utprovning av hörapparater (Svensk standard SS-EN 15927:2010), vilken vi kommer att utgå från i denna studie. Under paragraf 4.5.3 beskrivs där krav på utprovningsutrymmet. Fyra parametrar listas vilka är viktiga för goda arbetsförhållanden och viktiga ur mätsynpunkt: Yta (m 2 ) och volym (m 3 ), bakgrundsljud (dba), efterklangstid (s) och krav på inga dominerande rena toner i bakgrundsljudet. Bakgrundsljud Buller, som här kommer att benämnas bakgrundsljud är ett bekymmer vid uppfattning av tal. Bakgrundsljudet maskerar de svagare akustiska och lingvistiska ledtrådarna i den önskade signalen, vilket leder till att vi inte kan kommunicera i den grad vi önskar. Benämningen brus kommer här att användas för genererat oönskat ljud som stör möjligheten att upptäcka eller mäta den önskade signalen. Hur mycket vi störs av det omgivande bakgrundsljudet beror på yttre faktorer som typ av störkälla, brusets frekvenssammansättning, signal-stör förhållandet 1

(S/N) samt hur mycket störkällan fluktuerar i tid och amplitud. Men även perceptuella faktorer som ålder, hörselnedsättning och språkkunskaper påverkar förmågan att uppfatta tal i bakgrundsljud (Katz, Medwetsky, Burkard, & Hood, 2009). Yttre faktorer som påverkar lyssnaren Hur mycket bakgrundsljud maskerar tal är till stor del beroende av förhållandet mellan medelvärdet av signalen och medelvärdet på bruset. Detta kallas signal-stör förhållande vilket förkortas S/N och redovisas i decibel (db). Förhållandet i S/N varierar stort beroende på intensiteten av störkällan, distansen från den önskade signalen och i vilken akustik miljö lyssnaren befinner sig. Normal röststyrka ligger vid ca 60 dba på 1 meters avstånd, och för att uppfatta talet fullt ut skall bakgrundsnivån ligga vid 35 dba vilket betyder att S/N är +25 db, vilket i många miljöer inte går att uppfylla (Socialstyrelsen, 2008). Ljudnivåmätningar för att uppskatta S/N i vardagssituationer ger en indikation på bakgrundsnivåer och vilket S/N som kan förväntas (Pearsons, Bennett, & Fidell, 1977). I studien av Pearsons et al. (1977) var bakgrundsnivån inomhus och utomhus i förortsmiljö 41 dba respektive 48 dba. En meter från talaren var styrkan på talsignalen vid lyssnaren 55 dba i båda miljöerna, vilket resulterade i ett S/N på +14 db och +7 db. I varuhus var bakgrundsnivån på 54 dba och lyssnarens nivå på 58 dba vilket gav ett S/N på +4 db. Betydligt sämre S/N uppmättes ombord på lokaltrafiktåg där medelvärdet av S/N var -1 db och bakgrundsnivån på 74 dba, trots att avståndet minskats till 0,4 meter från det normala 1 meter. Avstånd påverkar S/N eftersom talets energi minskas även vid korta avstånd (Jerkert, 2009). Mayer et al. (2013) lät testa taluppfattning vid olika avstånd vilket visar problematiken med S/N, eftersom resultatet av ökat avstånd till talaren ger minskat S/N. De flyttade källan av talsignalen genom att minska talsignalen från 44,4 dba till 34,9 dba vilket skulle representera en avståndsändring från 11 till 33 meter. Försökspersonen fick sitta i en brusnivå på 41,6 dba vid samtliga distanser. Det visade sig tydligt att konsonanterna var svårare att höra vid alla avstånd jämfört med vokalerna. De konsonanta språkljuden som var lättast att uppfatta genom bakgrundsljudet var frikativorna (ʃ, s, ʒ). Detta förklarades av att de är smalbandiga i frekvenssammansättning, deras energi i andra formanten ligger över bakgrundsnivån i frekvensspektrat som hade huvudenergin under 300 Hz, samt att de ligger i det område där örat är mest sensoriskt känsligt (Meyer, Dentel, & Meunier, 2013). Detta visar på att det inte bara är S/N som är viktigt för att taluppfattningen skall vara maximal. Två bakgrundsljud som har samma medelvärde i db kan ge olika resultat i taluppfattningstest med samma testmaterial, eftersom brusets frekvensspektra är olika. Det är alltså viktigt att vi vet brusets och talsignalens frekvenssammansättning och variation i amplitud och tid för att kunna 2

förutspå hur väl en person kommer höra i bakgrundsljud (Miller, 1947). När ett bakgrundsljud varierar i tid och amplitud finns det en chans för lyssnaren att uppfatta viktiga språkljud i de partier då bakgrundsljudet är som lägst, trots att bakgrundsljudet är så pass högt att merparten av talsignalen kan ses som maskerad. När normalhörande unga vuxna fick lyssna på materialet Hagermans meningar i ett lågpassfiltrerat omodulerat vitt brus, resulterade detta i ett sämre resultat än när bruset modulerades i amplitud och tid. Amplitudmoduleringen av brussignalen ±12 db och amplitudmodulering av brussignalen med 100 %, gav liknande och bättre resultat jämfört med ±6 db som endast gav en liten förbättring. När bruset modulerades med lägre frekvens än 5 Hz var intervallerna med brus så långa att de täckte fonem, stavelser och ibland hela ord. När moduleringsfrekvensen översteg 30 Hz var de svaga brusintervallerna så korta att de inte hjälpte taluppfattningen, vilket då reducerade resultatet jämfört med idealmodulationen på 10-20 Hz (Gustafsson & Arlinger, 1994). Perceptuella faktorer som påverkar lyssnaren Problemet att höra i bakgrundsljud ökar när till exempel en sensorineural hörselnedsättning drabbar oss. Detta resulterar i minskad hörbarhet vilket kan ses som förhöjda hörtrösklar i ett audiogram, där audiogramkonfigurationen visar när individen inte längre kan registrera ton vid en viss frekvens. När hörtrösklarna försämras resulterar detta i ett minskat dynamikområde, vilket minskar omfånget för svagt respektive starkt ljud. Den inkommande signalen uppfattas då först vid en högre hörtröskelnivå. Detta kan orsaka att vi upplever starka signaler obehagliga vid en lägre ljudnivå vilket brukar benämnas recruitment. Det blir också svårare att separera mellan olika frekvenser; försämrad frekvensselektivitet. Detta medför problem hos lyssnaren att urskilja de språkljud som ligger nära annat ljud, tillexempel tal i bakgrundsljud. Den temporala upplösningen försämras och det blir även svårare att höra skillnader i tid, vilket resulterar i att starkare ljud maskerar svagare efterföljande ljud, likt vokaler maskerar svagare konsonanter (Dillon, 2012). När Smoorenburg (1991) lät testa taluppfattningen för personer med en hörselnedsättning på 50 db vid frekvenserna 2-4 khz och jämförde resultatet med normalhörande behövde de hörselskadade ca +5 db i S/N jämfört med de normalhörande för att uppfatta samma andel av testmaterialet. Att förekomsten av hörselnedsättning är relaterat till ökad ålder går att läsa om i socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsrapport från 2009. I Sverige är prevalensen av typen svår och måttlig hörselnedsättning i åldersgruppen 20-50 år ca 45 000, i gruppen 51-70 är antalet ca 161 000 och gruppen >70 år är antalet ca 430 000 (Socialstyrelsen, 2009). Problematik med äldre som har svårt att höra i bakgrundsljud är ett vanligt förekommande bekymmer, och i en miljö med lågt S/N där en ung normalhörande person kan uppfatta det som en lätt störning, kan det för äldre med hörselnedsättning bli betydligt svårare att uppfatta tal 3

(Arlinger, 1999). Äldre personer med hörselnedsättning får tillexempel mindre hjälp av variationer i amplitud och tid jämfört med unga normalhörande personer, eftersom de yngre bättre kan utnyttja dessa korta pauser. Detta testade Gustafsson and Arlinger (1994) genom jämförelser mellan äldre med hörselnedsättning och unga vuxna i ett modulerat talvägt vitt brus där amplitudvariationen var ±12 db. De äldre med hörselnedsättning fick 25 % sämre resultat vilket förklarades av en försämrad temporal upplösning. De äldre med hörselnedsättning hade behov av ökat signal brusförhållande med +11-12 db jämfört med de unga vuxna i ett omodulerat talvägt vitt brus, vilket förklarades med en försämrad förmåga till frekvensselektivitet. Det rekommenderas låga bakgrundsnivåer i skolor för att eftersträva ett optimalt S/N förhållande mellan lärare och elev, för alla elever i klassrummet (Bradley & Sato, 2008). Bradley och Sato (2008) utförde akustikmätningar och taluppfattningstest på normalhörande i 31 klassrum i Ottawa. Resultaten var tydliga, vid lägre ålder ökar behovet av högre S/N. För att en sexårig elev skulle uppnå samma resultat som en elvaårig behövdes ett 7 db bättre S/N. För att 80 % av eleverna i ett klassrum skulle uppleva optimala undervisningsförhållanden var det önskvärt med ett S/N på +20 db, +18dB och +15 db för grupperna 6, 8 och 11 år. Det har visat sig att S/N påverkar inlärningsfaktorer som minne, läsförmåga och studenternas beteende. Rekommendationen från författarna var en maximal bakgrundsljudnivå på 35 dba. I Svensk standard SS 25268:2001 rekommenderas att störning från fasta installationer inte skall överskrida 26 dba i undervisningsrum alternativt 30 dba i undervisningslandskap i Sverige. Svårigheten att uppfatta tal i bakgrundsljud blir än mer problematiskt när lyssnaren inte har samma förstaspråk som talaren. Vid lyssning på ord sammansatta av konsonant-vokalkonsonant i olika typer av brus, visades stora skillnader i hur väl en person uppfattade orden beroende på om personen hade ett annat förstaspråk, trots samma ålder och hörselstatus (Lecumberri & Cooke, 2006). Faktorer som påverkar är till exempel lingvistisk bakgrund, vilket kan bli problematiskt då förstaspråket interfererar med andraspråket. Ett exempel på detta visades i en studie av Lecumberri and Cooke (2006) där personer med spanska som förstaspråk vid lyssning av engelska fraser ofta bytte b mot v, eftersom b inte var fonetiskt representerat i förstaspråket. Det är av stor vikt hur långt personen har kommit i det nya språket samt hur länge personen exponerats, eftersom det blir svårare att urskilja de lingvistiska ledtrådarna i talet beroende hur långt individen utvecklats i andraspråket (Lecumberri & Cooke, 2006). Det har visat sig att personer med annat förstaspråk behöver 1-7 db bättre S/N för att uppnå samma taluppfattning som de med det talade språket i samma 4

miljö (van Wijngaarden, Steeneken, & Houtgast, 2002). Mätmetoder bakgrundsnivå Vid mätning av bakgrundsljud eller buller används en ljudnivåmätare. Ljudnivåmätaren är till för att mäta ljudtrycksnivå i decibel med en referens på 20 mikropascal (Ballou, 2009). Vid mätning av bakgrundsnivå krävs en ljudnivåmätare som uppfyller kraven för klass 1 alternativt klass 2 (Socialstyrelsen, 2008). Vid mätning av buller används olika tidskonstanter och integrationstider, eftersom människan reagerar olika på stationärt bakgrundsljud som ventilation eller vägbuller jämfört med transienta impulsljud som hammarslag eller stegljud. Vid mätning av buller används tidskonstanterna slow, fast och impulse. Fast har en integrationstid på 125 ms och används vid bedömning av bullerstörningsrisk. Slow används vid momentan avläsning och har en integrationstid på 1s. Impulse används till att uppskatta ljudtrycksnivån för impulsbuller eller starkt lågfrekvent buller och har en integrationstid på 35 µs (Arbetslivsinstitutet, 1999). För att beskriva hur stark den genomsnittliga ljudtrycksnivån är över en bestämd tid, används benämningen ekvivalent ljudtrycksnivå (Leq). Leq-värdet motsvarar vad den varierande ljudtrycksnivån under en viss tid skulle varit om det varit en konstant ljudtrycksnivå under samma tid (Arbetsmiljöverket, 2002). När en buller- eller Leqmätning utförs frekvensvägs resultatet med ett filter för att bättre uppskatta hur människan skulle uppleva miljön, eftersom människans hörsel är frekvensberoende. För att en ton på 1000 Hz vid 40 db skall upplevas lika starkt som en ton vid 100 Hz krävs det att ljudtrycksnivån är 52 db vid 100 Hz, se Figur 2. Dessa två frekvenser ingår i 40 phon-kurvan som beskriver ett A-vägt filter. A-vägning används vid hörselskaderisk eftersom det liknar hur det mänskliga örat reagerar på buller. Vid A-vägning reduceras energin i de lägre frekvenserna och det vägda resultatet redovisas som dba alternativt LAeq vid mätning över tid, se Figur 1. Vid mätning av lågfrekvent buller och impulsbuller används ett C-vägt filter (dbc) som inte reducerar låga frekvenser i samma utsträckning (Arbetsmiljöverket, 2002; Ballou, 2009). 5

Figur 1. Filterkurvor för A- och C-vägt filter. Arbetsmiljöverket (2002). Figur 2. Hörnivåkurvor. Arbetsmiljöverket (2002). Vid mätning av C-vägd bakgrundsnivå inomhus kan mätmetoden SP INFO 1996:17 användas. Där används tre mätpositioner, en hörnposition 0,5 m från väggen vid en höjd mellan 0,5-1,5 m där valet faller på högst uppmätta C-vägt ljudnivå. Två olika positioner med höjden som representerar användningsområdet (sittande eller stående) i lokalen väljs därefter. Mätningen görs i tredjedels oktavband och de tre resultaten redovisas i medelljudtrycksnivå av de tre mätpunkterna. Metoden kan enligt socialstyrelsen (2008) även användas till att mäta A-vägd ljudtrycksnivå. Simmons beskriver i SP INFO-Rapport PX29048 problematiken med SP INFO 1996:17 metoden. Förklaringen till valet av fler mikrofonpositioner i rummet är baserat på att minska avvikelser till följd av interferenser. Detta eftersom ljudnivån varierar beroende på plats i rummet då reflekterande ljudvågor från en vägg kommer tillföra en våg i motsatt riktning, vilken kan adderas till en totalvåg. Detta medför att stående vågor kan skapas i hörn eller intill väggar vilket resulterar i en högre ljudtrycksnivå. Det motsatta kan även ske vid mätningar i mitten av ett rum, då två vågor kan subtrahera varandra och ge en lägre ljudtrycksnivå (Ovegård & Till, 1998). En metod likt SP INFO 1996:17 är Nordtestmetoden NT ACOU 056. Där används tre mätpositioner med ett avstånd av 0,7 meter mellan mätpositionerna. Minst 0,5 meter från vägg och 1 meter från känd ljudkälla, till exempel fönster. Denna metod används för indikationsmätning av vägtrafikbuller inomhus (Nordtest, 2002). Socialstyrelsen anger i Buller: höga ljudnivåer och buller inomhus (2008) en enkel metod för att identifiera störning från lågfrekvent buller. Detta görs genom att utföra en ljudnivåmätning i rummets alla hörn, 0,5 meter från väggen med A- och C-vägning och därefter välja hörnet med högst C-vägd ljudtrycksnivå. Är den A-vägda ljudtrycksnivån under 25 eller 30 dba eller om skillnaden mellan A- och C-vägt resultat är under 20 db, är risken låg att det förekommer lågfrekvent buller i rummet. 6

För att mäta om bakgrundsljudet innehåller rena toner används en smalbandsanalys och mäts i den position där tonen är som högst. I metoden enligt ISO 1996-2:2007 analyseras en bullermätning i tredjedels oktavband för att se hur relationen är mellan ett energirikt band och dess närliggande band för att på så vis detektera rena toner. Efterklang Efterklang är den förlängning av ett ljuds varaktighet i ett avgränsat utrymme som skapas genom att ljudet reflekteras mot ytor i rummet. Efterklangen avtar i takt med att ljudet tappar energi, dels i och med utspridning av energi genom avståndslagen och dels via absorption i de ytor det reflekteras mot (Jerkert, 2009). Den tid det tar för ljudintensiteten att sjunka 60 db efter det att ljudkällan upphört kallas efterklangstid och är ett vanligt mått på efterklang. Efterklangstid brukar betecknas T60. Efterklangstiden är beroende av ett rums volym, dess ytor, samt ytornas absorptionsförmåga (Jerkert, 2009). Hur mycket ljudenergi som ett material absorberar brukar anges med absorptionsfaktor eller absorptionskoefficient (α), från α=0 (helt reflexivt) till α=1 (helt absorberande), givet att 0<α<1. Porösa material som mineralull och tyg är i regel mer absorptiva än hårda material som betong och gips, men materialets absorptionsfaktor behöver inte vara densamma över hela frekvensspektrat. Exempelvis är absorptionsfaktorn för fönsterglas vid 125 Hz relativt hög (α=0,35) men nästan helt reflexiv vid 4000 Hz (α =0,04) (Jerkert, 2009). Hur mycket ljud ett material absorberar beror emellertid inte bara på dess absorptionsfaktor, utan är även beroende av absorbenternas placering i rummet (Ovegård & Till, 1998). Den totala rumsabsorptionen har också betydelse för ljudnivån i rummet. Ju högre absorption i rummet desto lägre ljudnivå. Orsaken till detta är att om ljudenergin inte absorberas blir ljudnivån nästan oberoende av avståndet från källan (Ovegård & Till, 1998). Närmast runt en ljudkälla i ett rum dominerar direktljudet, men eftersom direktljudet avtar med 6 db för varje fördubbling av avståndet från ljudkällan kommer det reflekterade ljudet med ökat avstånd från ljudkällan att i allt högre utsträckning bestämma det totala ljudtrycket (Boothroyd, 2004; Jerkert, 2009; Ovegård & Till, 1998). Gränsen däremellan kallas efterklangsradien och betecknas R r. Den kan räknas ut med formeln eller med (Jerkert, 2009). Figur 3 illustrerar efterklangsradien i ett klassrum. 7

Figur 3. Estimerad långsiktig genomsnittlig talnivå som en funktion av avstånd från talaren i ett rum som mäter 30x20x9 fot med en efterklangstid på 0,5 sekunder. Boothroyd (2004). Alla rum har någon grad av efterklangstid. Några exempel på typiska lokaler med olika lång efterklangstid är: Talstudio 0,3 s; Musikstudio 0,8 s; biograf 1,0 s; kyrka 1,7 s (Jerkert, 2009). Eftersom även människor fungerar som absorptiva material påverkas efterklangstiden i ett rum om det fylls upp med människor (50-100 ms kortare) (Boothroyd, 2004). Sabines formel: T / α beskriver sambandet mellan efterklangstid (T60), rummets volym (V) och dess totala absorptionsarea (S α ). Rummets totala absorptionsarea är lika med summan av delytornas absorptionskoefficient multiplicerat med ytornas areor. Om rummets volym och dess absorptionsarea är kända kan efterklangstiden således räknas ut med hjälp av Sabines formel. Den kan givetvis även mätas upp. Mätmetoder efterklang Jambrosic, Horvat, and Domitrovic (2008) beskriver några förutsättningar vid mätning av efterklangstid. Ljudkällan bör vara rundstrålande eller vara så nära rundstrålande som möjligt. Dessutom måste ljudnivån vara tillräckligt hög för att täcka det dynamiska område, vilket är minst 45 db, som behövs för att kunna uppskatta efterklangstiden genom interpolering av T20 och T30. En av de vanligaste metoderna vid uppmätning av efterklangstid går till så att rummet fylls med ett ljud som sedan tvärt bryts av. Därefter registreras efterklangstiden med hjälp av ett mätinstrument. Signalen filtreras oftast över ett flertal frekvensband, vanligen i oktaver med centerfrekvenser från 125 Hz till 4000 Hz (Anders Ovegård & Ove Till, 1998). 8

I ISO 3382-2:2008 beskrivs tre metoder för att skilja på noggrannhet vid mätning av efterklangstid. Undersökningsmetod (survey method) är lämpligt för kontroll av ljudabsorption för bullerkontroll. Nominal noggrannhet antas vara bättre än 10 % för oktavband. Minst en position för ljudkälla krävs, och medelvärde från minst 2 ljudkällamikrofonkombinationer. Teknisk metod (engineering method) är lämplig vid verifiering av en byggnads specifikation av efterklangstid eller rumsabsorption. Nominal noggrannhet antas vara bättre än 5 % för oktavband och bättre än 10 % för tersband. Efterklangstiden mäts två eller flera gånger för varje kombination av ljudkälla och mikrofonposition. Minst sex oberoende ljudkälla-mikrofonpositioner krävs. Precisionsmetod (precision method) är lämpligt när mycket hög precision krävs. Nominal noggrannhet antas vara bättre än 2,5 % för oktavband, bättre än 5 % för tersband. Efterklangstiden mäts minst tre gånger för varje kombination av ljudkälla och mikrofonposition. Minst tolv oberoende ljudkällamikrofonpositioner krävs. Taluppfattning i efterklang Vid betraktande av taluppfattning och efterklang är det viktigt att skilja på tidiga och sena reflektioner (Boothroyd, 2004). Till de tidiga reflektionerna räknas reflektioner upp till 50 ms, de sena reflektionerna från 50 ms (Ovegård & Till, 1998). Tidiga reflektioner kan anses vara nyttiga för taluppfattningen, särskilt vid ljudlokalisation (Haas, 1972). Om förstärkningen som efterklangen ger höjer talnivån över nivån på bakgrundsljudet kan det öka taluppfattningen (Hodgson & Nosal, 2002). Att en talsignal förstärks i sin ljudnivå av efterklang behöver dock inte nödvändigtvis innebära att taluppfattningen ökar (Boothroyd, 2004). Det har ofta påvisats att taluppfattning påverkas negativt av lång efterklangstid. Bolt & MacDonnald (1949) och Nabelek, Letowski, and Tucker (1989) lägger fram två faktorer som bidrar till att reducera taluppfattning i efterklang: Självmaskering (Self masking) och överlappande maskering (Overlap masking). Självmaskering är när att ett fonem maskerar sig självt genom förändringar i tids- och frekvensdomänen. Exempelvis blir klusilen /t/ mindre abrupt i efterklang. Efterklang förändrar också övergångar mellan vokaler, genom temporal utsmetning av frekvenser i formanterna. När enkla vokaler, monoftonger, uppfattas fel kan det relateras till överskattning av vokalens tidsduration och en tendens att väga formanternas frekvens olika i efterklangsrik respektive tyst miljö (Nabelek & Dagenais, 1986). När diftonger, två vokaler som uttalas tillsammans som ett kombinerat vokalljud med en glidning, uppfattas fel är det oftast på grund av att den initiala monoftongen tolkas som hela vokalen. Vanligast är att diftonger misstas för monoftonger. Nabelek and Letowski (1988) påvisade att 9

vokaler liknar varandra mer i efterklangsrika rum än vad de gör i rum med kort efterklang. Även konsonanter har visats vara mer förväxlingsbara i efterklang än vad de är i ett efterklangsfritt rum (Gelfand & S, 1979; Nabelek & Pickett, 1974). Överlappande maskering uppstår när ett föregående språkljuds efterklang maskerar det nästkommande. Maskeringseffekten är större för vokaler än för konsonanter, som vanligen är mindre energirika och har kortare tidsduration. Efterklangen skapar en förlängning av den spektrala energin hos vokalljud vilka tenderar att maskera efterföljande konsonanter. Språkljudets position i ordet är viktigt för grad av maskering, språkljudet uppfattas oftare korrekt i initial position än när de står i slutposition av ett ord (Gelfand & S, 1979; Nabelek, 1988; Nabelek & Letowski, 1988; Nabelek et al., 1989) I Figur 4 visas spektrogram över en kort fras med och utan efterklang. Figur 4. Ett spektrogram av en kort fras utan efterklang (övre) och med efterklang (undre). Efterklangstiden är 0,5 s. Intensiteten varierar med 30 db mellan vitt till svart. Boothroyd (2004). Taluppfattningen tenderar att avta i takt med att efterklangstiden i omgivningen ökar (Gelfand & S, 1979; Neuman & Hochberg, 1983). Hur stor reducerande effekt efterklangen har på taluppfattningen är dock beroende av vem lyssnaren är (Gustafsson & Arlinger, 1994). För vuxna med audiometriskt normal hörsel, hörtrösklar uppmätta mellan -10 till 20 dbhl, påverkas taluppfattningen först när efterklangstiden överstiger 1,0 sekund (Gelfand & S, 1979; Nabelek & Pickett, 1974). Lyssnare med sensorineural hörselnedsättning behöver däremot kortare efterklangstid (0,4 0,5 sekunder) för maximal taluppfattning (Finitzo-Hieber & Tillman, 1978). För äldre lyssnare med presbyacusis minskas S/N i större utsträckning av efterklang än för yngre (Duquesnoy & Plomp, 1980), och barns fonemuppfattning påverkas negativt i 10

efterklang i större utsträckning ju yngre de är (Neuman & Hochberg, 1983). Binauralt lyssnade ökar taluppfattning i efterklangsrika miljöer för både personer med normal hörsel och personer med hörselnedsättning (Gelfand & Hochberg, 1976). Yngre barn är mer beroende av binauralt lyssnade i efterklang för korrekt fonemuppfattning (Neuman & Hochberg, 1983) Taluppfattbarhet i efterklang är även beroende av talaren (Cox, Alexander, & Gilmore, 1987; Nabelek, Czyzewski, & Krishnan, 1992). Cox et al. (1987) resonerade att vissa röster kan vara mer lättpåverkade av efterklang. Men den negativa effekt som efterklang har på taluppfattbarhet kan reduceras genom att sänka taltempot (Bolt & MacDonnald, 1949; Haas, 1972). Bakgrundsljud och efterklang i synergi Efterklang och bakgrundsljud förekommer ofta tillsammans. Summan av den skadliga effekt som efterklang och bakgrundsljud har på taluppfattning är större än att bara addera dem, i de flesta fall kombineras de på ett närmast synergistiskt sätt (Finitzo-Hieber & Tillman, 1978; Nabelek & Pickett, 1974). Efterklang fyller i tidsluckor (temporal gaps) i bullret, tidsluckor som annars bidrar till att öka taluppfattning i buller för normalhörande lyssnare (Festen & Plomp, 1990; Gustafsson & Arlinger, 1994; Hygge, Ronnberg, Larsby, & Arlinger, 1992). Eftersom efterklang fyller i dessa tidsluckor blir bullret mer jämnt (steady-state) till sin natur och därmed mer effektivt som maskör. Precis som med de resultat man sett med taluppfattning i efterklang och i buller var för sig, pekar forskning på att lyssnare med hörselnedsättning och barn med normal hörsel upplever större taluppfattningssvårigheter i bakgrundsljud med efterklang än vad vuxna normalhörande lyssnare gör. Normalhörande barn påverkas inte nämnvärt av efterklang på 0,4 sekunder, däremot av den kombinerade effekten av efterklang och buller (Neuman & Hochberg, 1983). Ökande efterklangstid medför en reduktion i orddiskrimination för både barn med hörselnedsättning och barn med normal hörsel, men kombinationen av efterklang och brus har en större negativ effekt på barn med hörselnedsättning (Finitzo-Hieber & Tillman, 1978). SYFTE Det övergripande syftet i föreliggande studie är att undersöka om de riktlinjer som finns i Svensk standard SS-EN 15927:2010 paragraf 4.3.5 minimikrav på utprovningsutrymme uppfylls på rehabiliteringsavdelningen Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset (HSS), plan 4, Gröna Stråket 11. 11

FRÅGESTÄLLNING Uppfyller utprovningsrummen på Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset kraven på utprovningsutrymme enligt Svensk standard SS-EN 15927:2010 paragraf 4.3.5: - en ekvivalent A-vägd ljudtrycksnivå på mindre än 40 db SPL under arbetsförhållanden - efterklangstiden bör vara mindre än 0,5 s vid 500 Hz - en minsta yta om 10 m 2 och en minsta volym om 25 m 3 - inga dominerande rena toner i bakgrundsljudet. METOD Mätning av yta (m 2 ) och volym (m 3 ), bakgrundsljud (db SPL A-vägt och C-vägt) samt efterklangstid (ms) uppmättes i 11 utprovningsrum på Hörselverksamheten Sahlgrenska sjukhuset, plan 4, Gröna Stråket 11, 413 45 Göteborg. Mätning av rena dominanta toner genomfördes ej. Alla anteckningar och uträkningar utfördes i Microsoft Excel. Mätmetoderna för respektive parameter som uppmätts redovisas var för sig. Mätning av bakgrundsnivå För att besvara frågeställningen om huruvida rummen uppfyller kravet en ekvivalent A- vägd ljudtrycksnivå på mindre än 40 db SPL under arbetsförhållanden som utgår från SS- EN 15927:2010, utfördes två mätningar. En åttatimmars mätning utfört med Peltormeter HML115 för att motsvara det ekvivalenta A-vägda maxnivån på 40 db SPL. Då det inte går att kontrollera att det endast är verksamhetens bakgrundsljud som uppmättes vid Leq8 mätningen så utfördes stickprovsmätningar med Standard ST-850. Material bakgrundsnivå Vid mätning av bakgrundsnivån användes ljudnivåmätarna Peltormeter HML115 och Standard ST-850 (nr 2, 6, 8 och 10). Vid stickprovstagning användes en kamera av märket Sony Experia Ray och en kamera av märket Kodak Easy Share v803. Till Peltormetern användes en AC-adapter för strömförsörjning och till Standard ST-850 GP Alkaliskt 9 volts batterier. Kalibrering gjordes med kalibratorn Sound Calibrator 1252 Norsonics AS. Stickprovstagningens datainsamling gjordes i programvaran Video lan player (VLC). Tillvägagångssätt för kontroll av ljudnivåmätare Till Peltormeter HML115 medföljer kalibreringsverktyget Sound Calibrator 1252 från Norsonics AS, klass 2 enligt IEC 942-1988. Det användes för att kontrollera samtliga 12

ljudnivåmätare använda i bakgrundsnivåmätningen. Vid kontrollen var Standard ST-850 inställd på A- och C-vägning, slow (1 s) i området Hi (60-130 db). Peltormeter HML115 ställdes in på SLevel (1 s), visa A- och C-vägd ljudnivå i området INC (60-140 db). Nytt 9 volts batteri sattes in i kalibreringsverktyget. Ljudnivåmätarens mikrofon placerades i kalibreringsverktyget, som sedan startades för att spela en 1000 Hz ton vid 114 db SP och resultatet antecknades. Mätresultaten vid kontrollen av ljudnivåmätarna skiljde 0.5 db mellan högst och lägst uppmätta A-vägda ljudnivå vilket kan ses i Figur 5. Högst uppmätta värde var 114,2 dba med ST-850 mätare 2 och lägst uppmätta värde var 113,7 dba som uppmättes med Peltormetern. Eftersom skillnaden mellan mätresultaten med kalibratorn inte skiljde mer än 0,5 db mellan ljudnivåmätarna kommer vi inte justera resultat eller mätare. Inga tidigare kalibreringsvärden fanns att tillgå för Standard ST-850 eller Peltormeter HML115. Figur 5. A- och C-vägd ljudtrycksnivå för respektive mätare och avståndet från riktvärdet 114 db vid 1 khz i db SPL uppmätt med tidskonstanten slow (1 s). Tillvägagångssätt för mätning av ekvivalent ljudtrycksnivå under åtta timmar. Datum/tid 5 februari-4 april 8:00-1600, 2014. Vid mätning av den ekvivalenta ljudtrycksnivån under 8 timmar användes ljudnivåmätaren Peltormeter HML115, utan vindskydd, tillsammans med medföljande AC-adapter. Ljudnivåmätaren placerades i mitten av rummet på en höjd av 50 cm och med mikrofonen riktad mot samma vägg som skrivbordet var placerat, dock aldrig riktad mot fönstret. Peltormetern ställdes in att mäta Leq8h, långsam integrationstid (1 s), och visa resultatet i A- och C-vägning. Mätningen startades kl. 8:00-8:15 och avslutades automatiskt efter 8 timmar, måndagar till torsdagar (eftersom personalen arbetar halvtid på fredagar). Datorn i rummet startades, interiör flyttades så lite som möjligt samt dubbeldörrar stängdes. Mätaren startades 13

och författarna gick ut ur rummet. Information om mätningen, samt önskan om att rummet inte skulle beträdas sattes på dörren varvid den låstes. Slutvärdet antecknades dagen efter och resulterade i ett A- och C-vägt värde i db SPL visat på ljudnivåmätarens display. Tillvägagångssätt för Stickprovstagning av bakgrundsnivå Datum 3-4 mars, 2014 Vid stickprovstagningen användes fyra ljudnivåmätare av typen Standard ST-805 utan vindskydd. I mätarna satt alkaliska 9 volts batterier från GP med god batteristatus enligt mätaren. Två mätare placerades intill varandra i mitten av rummet riktade mot skrivbordet, dock aldrig riktat mot fönstret, på en höjd av 50 cm. Mätare 1 var inställd på att mäta A- vägning, långsam integrationstid (1 s) och mätområde 30-100 db. Mätare 2 var inställd på att mäta C-vägning, långsam integrationstid (1 s) och mätområde 30-100 db. Mätningen startades när författaren upplevde att det endast var stationärt buller i rummet för att utesluta ljud som är tillfälliga. Mätarna filmades därefter i 3 minuter med en författare i rummet. Mätningarna utfördes med A- och C-vägning i respektive rum, förmiddag (8:00-12:00) samt eftermiddag (13:00-16:00). I programvaran VLC momentanavlästes värdet på båda mätarna i videoupptagningen, med start 120 sekunder in i filmen i sju 10-sekunders intervaller. De A- och C-vägda värdena i db SPL antecknades och delades in i rum, för- och eftermiddagsvärden, vilket resulterade i fyra mätningar per rum med sju stickprov för respektive mätning. Mätning av efterklang Datum: 10 februari 17:20-22:15, 2014. Metoden som användes för att mäta efterklangstiden var en etablerad metod med avbrutet brus (Interrupted noise-method). I varje rum utfördes sex stycken efterklangsmätningar. Medelvärde av dessa sex mätningar redovisas, för både T20 och T30, i millisekunder i oktavbanden 125 Hz, 250 Hz, 500 Hz, 1000 Hz, 2000 Hz och 4000 Hz. Material efterklang Vid mätning av efterklangstid användes ljudnivåmätare Larsson & Davis 831 (IEC 61672-1:2002, ANSI S1.4, ANSI S1.43 Class 1 integrating sound level meter) och högtalare Fostex SPA11 (se bilaga 1 för utstrålning och frekvenssvar) som kopplades samman med en kabel (6.3 mm telekontakt). Ljudnivåmätaren laddades med fyra stycken nya AA alkaliska batterier (GP) vid start av första mätningen. Tumstock användes för att måtta avstånd till ytor och mellan högtalar- och mikrofonposition. Förlängningssladd (230V) användes vid behov. 14

Dator användes för anteckningar. Två uppsättningar hörselskydd användes. Tillvägagångssätt Inför mätning av efterklangstider på utprovningsrummen på HSS genomgick författarna en kortare utbildning i den mätutrustning som sedan användes, under handledning av den ingenjör som i HSS:s regi utför efterklangsmätningar på skolor och arbetsplatser. Därefter bekantade sig författarna på egen hand ytterligare med mätapparaturen och övade mätmetod under en kväll på HSS. Högtalarpositioner som användes var: 1 - mitten av rummet, 2 - hörnposition, 50 cm från varje vägg, riktad mot mitten, 3 - hörnposition, 100 cm från varje vägg, riktad mot mitten, och 4 -mittcentrerad 50 cm utifrån väggen, riktad mot mitten. Ljudnivåmätarpositioner som användes var: A - mitten av rummet, B - hörnposition, 50 cm från varje vägg, riktad mot mitten, C - hörnposition, 100 cm från varje vägg, riktad mot mitten, och D - mittcentrerad 50 cm utifrån väggen, riktad mot mitten. Figur 7 visar en schematisk uppställning av mätpositionerna. I varje rum utfördes sex efterklangsmätningar med kombinationerna 1B, 1C, 1D, 2A, 3A, 4A. Figur 7. En schematisk bild över mätpositionerna vid efterklangsmätningarna. Stativhöjden för både mikrofon och högtalare var 50 cm från golvet. Samma stativ användes vid varje mätning. Dessutom var det aldrig mindre än 150 cm mellan mikrofon- och högtalarposition vid varje mättillfälle. I några rum justerades mittpositionen för att mikrofonoch högtalarpositionen inte skulle vara för nära varandra vid mättillfället. Ett byte av batterier från nickel-metallhydrid (NIHM) till alkaliska batterier (GP) utfördes i ljudnivåmätaren Larson & Davis 831. Därefter ändrades inställning av strömkälla från NIHM till Alkalisk. Därefter ställdes ljudnivåmätaren i läge RT60Pink för efterklangsmätning. Gain på högtalaren Fostex SPA11 ställdes till 2,75. ljudnivåmätaren kopplades med kabel (6.3 mm telekontakt) till högtalaren. Ljudnivåmätarens inre brusgenerator användes för att presentera ett brus med jämn energifördelning över alla oktavband, så kallat rosa brus, som sedan 15

avbröts abrupt. Ljudnivåmätaren registrerade en ljudtrycksnivå på cirka 100 db SPL. Ljudnivåmätaren registrerade efterklangstiden i oktavband med centerfrekvenser 125 Hz, 250 Hz, 500 Hz, 1000 Hz, 2000 Hz och 4000 Hz. Efterklangstiden mättes två gånger, när ljudnivån avtagit med 20 db och när den avtagit med 30 db. Mätutrustningen interpolerade sedan dessa värden till T60, och angav dem som T20 respektive T30. Dessa värden antecknades för varje oktavband. Inför varje ny mätning raderades föregående mätning. Båda författarna befann sig i rummet vid alla mätningar, och på samma plats vid varje mättillfälle. Interiör flyttades så lite som möjligt för att behålla rummet i det skick som det används i verksamheten, dock stängdes fönster, dörrar och luckor till diverse skrymslen. Efterklang uppmättes i varje rum sex gånger i olika mikrofon- och högtalarkombinationer, förutom i rum 10 där endast fyra mätningar användes. Trots upprepade ommätningar i rum 10 kunde svar ej uppmätas vid 125 Hz i mätposition 2A och 3A. Medelvärde beräknades separat för T20 och T30 samt oktavband. Mätning av yta och volym Datum 27/2-2014 Tillvägagångssätt Rummen måttades med måttband, från vägg till vägg och från golv till tak. Platsbyggda garderober måttades för att exkluderas i den totala ytan och volymen. I vissa rum fanns det en tambur; ett mindre rum med garderob och handfat, dessa exkluderades i mätningen och endast rummen där rehabilitering utförs måttades. Mätning av dominanta rena toner Mätning av rena dominanta toner i bakgrundsljudet utgick. RESULTAT Resultaten för respektive uppmätt parameter redovisas var för sig. Resultat från mätningar av bakgrundsnivå I Figur 8 visas resultatet från mätningarna som utfördes under en 8 timmarperiod, lika länge som en arbetsdag. Resultat visar att alla mätvärden ligger under 40 dba. Högst värde uppmättes i rum 8 där den A-vägda ljudtrycksnivån var 37,1 dba. Lägst värde uppmättes i rum 10 där den A-vägda ljudtrycksnivån var 31,8 dba. Medianbakgrundsnivån vid jämförelse av alla rummen på HSS var 35,4 dba och 52,5 dbc. Högsta skillnaden mellan A- och C-vägd ljudtrycksnivå var i rum 8 med 17,8 db. 16

Figur 8. Den ekvivalenta ljudtrycksnivån under 8 timmar uppmätt med Peltormeter HML115. Resultatet visat i db SPL med A- och C-vägning för respektive rum med tidsvägning slow (1 s). Resultatet är beräknat på medianen av 7 stickprov under en 70 sekunders period uppmätt under förmiddagen. Inget mätvärde överstiger 40 dba vilket ses i Figur 9. Högst uppmätta medianvärde med A-vägt resultat var 37,7 db som uppmättes i rum 6. Lägsta medianvärdet uppmättes i rum 10 med 32,7 dba. Högst skillnad mellan A- och C-vägd bakgrundsnivå ses vid rum 11 där det C-vägda värdet var 20,4 db högre än det A-väga. Lägst skillnad var i rum 7 där den C-vägda ljudnivån var 14,8 db starkare. Figur 9. Max, min och medianvärdet för respektive rum uppmätt på förmiddagen med ST-850. Resultatet redovisas med A- och C-vägning i db SPL med integrationstiden slow (1 s). Resultatet är beräknat på medianen av 7 stickprov under en 70 sekunders period uppmätt under förmiddagen. Inget mätvärde överstiger 40 dba vilket ses i Figur 10. Högst uppmätta medianvärde var 37,8 db med A-vägning som uppmättes i rum 6. Lägsta medianvärdet uppmättes i rum 10 med 32,5 dba. Värt att notera är mätvärdet i rum 5 där det ses ett maxvärde på 53,3 dba samt i rum 2 där det ses ett maxvärde på 70,9 dbc. Dessa baseras på stickprov i 70 sekundersperioden. 17

Figur 10. Max, min och medianvärdet för respektive rum uppmätt på eftermiddagen med ST- 850. Resultatet redovisas med A- och C-vägning i db SPL med integrationstiden slow (1 s). Vid jämförelse mellan för- och eftermiddagsmätningar ses störst skillnad i rum 1 där det var 2,4 dba högre bakgrundljud vid eftermiddagsmätningen vilket ses i Figur 11. Medianskillnaden mellan förmiddag och eftermiddag var -0,1 dba för rummen på HSS. Figur 11. Skillnad mellan för- och eftermiddagsmätningar utförda med ST-850. Skillnaden visas med A- och C-vägning i db SPL för respektive rum med integrationstiden slow (1 s). I Figur 12 visas jämförelsen mellan A- och C-vägd bakgrundsnivå. Lägst skillnad sågs i rum 7 vid mätning av ekvivalent ljudnivå. Den C-vägda ljudnivån var 14,4 db starkare än den A-vägda. Högst skillnad sågs i rum 10 vid stickprovsmätning på eftermiddagen. I rum 10 var den C-vägda ljudnivån 21,1 db starkare än den A-vägda, beräknat på skillnaden av medianen. 18

Figur 12. Jämförelse mellan A- och C-vägd ljudnivå där resultatet visas i antalet db den C- vägda ljudnivån är starkare än den A-vägda ljudnivån. För- och eftermiddagsvärdet är beräknat på skillnaden mellan medianen för A- och C-vägd ljudnivå. I Figur 13 visas jämförelsen mellan Leq8, för- och eftermiddag. Vid A-vägd ljudnivå ses störst skillnad i rum 1 mellan förmiddag (35,1 dba) och eftermiddag (37,5 dba) där skillnaden var 2,4 db. LAeq8 mätningen låg mellan de två resultaten vid en nivå på 35,4 dba. Figur 13. Skillnad mellan median av för- och eftermiddagsmätningarna samt mätningen av den ekvivalenta ljudtrycksnivån under 8 timmar med integrationstiden slow (1 s). Som ses i Figur 8-11 och 13 uppfyller alla utprovningsrum på HSS kravet på en ekvivalent A-vägd ljudtrycksnivå på mindre än 40 db SPL under arbetsförhållanden. Resultat från mätningar av efterklangstid Efterklangstider redovisas i millisekunder. T20 och T30 redovisas var för sig. Resultaten som redovisas i Figur 14 och 15 är medelvärden avrundade till heltal, av mätvärden för varje utprovningsrum och oktavband. Medelvärdena i oktavbanden 125-4000 Hz för varje enskilt utprovningsrum utgörs av 6 mätvärden med undantag för rum 9 vid 125 Hz, där medelvärdet utgörs av fyra mätvärden vilket gäller både för T20 och för T30. Efterklangstiderna redovisas även i Tabell 1 och Tabell 2. 19

Figur 14. T20 efterklangstid (ms) i oktavbanden 125-4000 Hz för utprovningsrum 1-11. Figur 15. T30 efterklangstid (ms) i oktavbanden 125-4000 Hz för utprovningsrum 1-11. 20

Tabell 1. Medelvärde för T20(ms) i oktavbanden 125-4000 Hz för varje enskilt utprovningsrum. 125 Hz 250 Hz 500 Hz 1000 Hz 2000 Hz 4000 Hz rum1 639 395 282 230 219 204 rum2 637 389 279 226 215 201 rum3 632 400 273 225 225 202 rum4 635 416 285 259 223 213 rum5 637 420 302 262 244 244 rum6 671 428 319 278 271 253 rum7 731 421 351 333 307 282 rum8 685 412 325 286 278 253 rum9 633 378 257 172 170 156 rum10 637 382 264 191 186 176 rum11 636 388 277 225 216 201 Tabell 2. Medelvärde för T30 (ms) i oktavbanden 125-4000 Hz för varje enskilt utprovningsrum. 125 Hz 250 Hz 500 Hz 1000 Hz 2000 Hz 4000 Hz rum1 663 434 318 267 252 236 rum2 685 432 314 267 245 226 rum3 658 434 307 265 244 225 rum4 653 436 318 277 251 239 rum5 661 440 328 293 268 253 rum6 681 452 337 307 286 271 rum7 684 415 348 353 307 289 rum8 672 428 325 313 291 269 rum9 659 425 303 238 216 193 rum10 674 426 309 246 227 208 rum11 663 430 312 262 248 230 Som illustreras i Figur 16 och Figur 17 samt i Tabell 3 och Tabell 4 hade Rum 7 längst efterklangstid vid 500 Hz, och rum 9 hade kortast efterklangstid vid 500 Hz. 21

Figur 16. T20 minvärde, medelvärde, medianvärde och maxvärde för uppmätta efterklangstider (ms) vid 500 Hz i varje utprovningsrum 1-11. Figur 17. T30 minvärde, medelvärde, medianvärde och maxvärde för uppmätta efterklangstider (ms) vid 500 Hz i varje utprovningsrum 1-11. 22

Tabell 3. T20 minimivärde, medelvärde, medianvärde och maximivärde för uppmätta efterklangstider (ms) vid 500 Hz i varje utprovningsrum 1-11. Minvärde Medelvärde Median Maxvärde rum1 281 282 282 285 rum2 273 279 279 284 rum3 270 273 274 277 rum4 281 285 286 288 rum5 290 302 302 314 rum6 316 319 318 327 rum7 316 351 354 397 rum8 315 325 323 339 rum9 256 257 257 257 rum10 246 264 267 269 rum11 274 277 277 279 Tabell 4. T30 minimivärde, medelvärde, medianvärde och maximivärde för uppmätta efterklangstider (ms) vid 500 Hz i varje utprovningsrum 1-11. Minvärde Medelvärde Median Maxvärde rum1 316 318 319 321 rum2 307 314 314 321 rum3 304 307 308 310 rum4 314 318 319 320 rum5 321 328 328 336 rum6 320 337 340 344 rum7 323 348 351 359 rum8 314 325 324 341 rum9 303 303 303 304 rum10 306 309 309 311 rum11 309 312 312 315 Som man kan se i Figur 13-16 samt i Tabell 1-4 så uppfyller alla utprovningsrum på HSS kravet för längsta efterklangstid vid 500 Hz enligt Svensk standard SS-EN 15927:2010 paragraf 4.3.5. 23

Resultat från mätningar av yta och volym Det enda rummet som inte klarade kravet på minsta yta var rum 3 som hade en yta på 9,6 m 2 vilket kan ses i Figur 17. Alla rummen klarade kravet minsta volym på 25 m 3. Figur 17. Den uppmätta ytan i kvadratmeter och volymen i kubikmeter för respektive rum. DISKUSSION Metoddiskussion För att få säkra resultat användes standardiserade förfaranden vid akustiska mätningar av de parametrar som är specificerade i frågeställningen. Ett alternativ hade varit att med enklast möjliga medel mäta de parametrar som står uppställda i SS-EN 15927:2010 paragraf 4.3.5 krav på utprovningsutrymme. Mycket tid har lagts ned på att sätta sig in i mätmetod och förfarande för de akustiska mätningarna, något som skulle kunnat ha minskats genom samarbete med en expert inom akustik. Vid ett samarbete med akustikexpert hade dessutom mer precisa mätmetoder kunnat genomföras vilket skulle ha kunnat ge ännu säkrare resultat. För att minimera risk för feltolkningar av handstil, antecknades mätvärden i mjukvaran Microsoft Excel. Även statistiska beräkningar av resultat och framställningar av tabeller och diagram utfördes med hjälp av denna mjukvara. Kontroll av mätutrustning för mätning av bakgrundsnivå Till Peltormeter HML115 medföljde kalibreringsverktyget Sound Calibrator 1252 vilket kunde användas för att kalibrera Peltormetern. Eftersom vi hade påbörjat mätningarna på HSS när vi utförde kontrollen av mätaren, utfördes ingen kalibrering då vi önskade samma avvikelse för alla mätningar med Peltormetern. Standard ST-850 är fabrikskalibrerad och har 24