En dansk motståndsman

En dansk motståndsman NAT:s redaktör sitter på en engelsk pub nära Hovedbangården i Köpenhamn med några frågor på ett block. Mitt emot sitter Jørgen Jepsen, en av dem, de inte alltför många, som tillfört den nordiska narkotika- och alkoholforskningen ett danskt perspektiv. Perspektivet har ofta varit kritiskt mot de andra nordborna och ofta har åsikterna fått stå ganska ensamma. Men de har framförts i en dialogisk situation. Nu skall Jepsen pensioneras. Någon trötthet märks inte. Han är sig lik. Hur började det egentligen, Jørgen Jepsen? Mitt intresse för narkotikan tog sin början redan i New York år 1960, när jag vistades vid universitetets institut för komparativ juridik och studerade kriminalitet och kriminalitetsbekämpning. Amerikansk narkotikapolitik fångade mitt intresse. Inte minst upprördes jag över marihuana-lagstiftningen. Alldeles unga människor kunde få flera års fängelse för innehav av ganska små mängder marihuana. Sedan återvände jag till Danmark 1963. År 1965 kom narkotikafenomenet till Danmark. Jag gjorde en stu- die av den kriminella belastningen hos dem som anhölls för cannabisinnehav. Det var förmodligen den första studien av narkotikabrukare i Danmark. Ganska snart blev jag involverad i den narkotikapolitiska debatten. Jag startade ett narkotikaseminarium i Köpenhamn, för duvorna i den danska narkotikapolitiken: psykiater, jurister, folk inom behandlingssystemet. Hökarna utgjordes av en grupp läkare. De tog hem spelet i första omgången. 1969 kom strafflagen med narkotikabestämmelser. Den markerade en väsentligt repressivare linje, och en hårdare polisinsats Efter några år inom fängelseväsendet, där jag också försökte förbättra förhållandena för narkomanerna och arbetade på att upprätta en vårdkedja, tog jag en paus från narkotikaområdet. Jag återvände först på 1980-talet, när jag som lektor vid Århus universitet inviterades att vara med i alkohol- och narkotikarådets forskningsgrupp. Jag blev småningom ledare för den. År 1988 formerades vi till Rusmiddelforskningsinitiativet och fick pengar från bl.a. forskningsråden. 1991 startade Knud Erik Sabroe, Jørn Olsen och jag CANFAU (Center for Alkohol- og Narkotikaforskning ved Aarhus universitet). 1993 blev jag dess ledare och namnet ändrades till Center for Rusmiddelforskning. Från 1996 finns vi i universitetets lokaler. Danmark inte bara liberalt Du har ju varit intresserad av hur narkotikapolitiska idéer sprids och är känd som en skarp kritiker av den linje som företräds av det amerikanska war on drugs och också av den restriktiva svenska narkotikapolitiken. Danmark har valt en annan linje. Du måste ha funderat en hel del över varför vissa länder blivit narkotikapolitiskt liberala och andra restriktiva. Danmark har haft ett nästan oförtjänt rykte som narkotikaliberalt land. I själva verket är Danmarks politik ambivalent och politiken svänger mellan en repressiv, moraliserande linje och en liberal hållning, som också omfattas av det socialdemokratiska välfärdstänkandet. Till en viss del neutraliserar de två linjerna varandra, men man kan också se klara svängningar. Danmark har till exempel importerat modeller för polisarbete såsom i den s.k. Vesterbroaktionen, som hade MEDDELANDEN NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 ) 303

tagit modell från Florida. Det skulle ha varit mycket klokare om vi utnyttjat den danska traditionen för polisarbete, med ett mera avslappnat förhållande. Var kan du lokalisera de olika hållningarna i den danska debatten? I narkotikafrågorna har vi på den repressiva sidan starka föräldraorganisationer, som är påverkade av att medlemmarna berörts så personligt av problemen och några läkare, som har mycket starka attityder. På den liberalare sidan finns den sociala sektorn, socialpsykiater, jurister och det socialdemokratiska välfärdstänkandet. Den här linjeuppdelningen kom redan vid debatten kring strafflagen år 1969. Kriminologer och behandlingssektorn hade funnit varandra i den tradition av behandlingsoptimism som härskade under 1960-talet. Det fanns en lång period av konsensus, med narkotikadomar och behandlingsinsatser. Debatten kring strafflagsreformen blev avgörande för det senare klimatet. Hökarna vann. Diskussionen blev mera konfliktpräglad. Som Lau Laursen visar i sin avhandling har dansk narkotikapolitik sedan dess varit präglad av starka, rätt så ensidiga, yttringar för och emot en liberal politik. Diskussionen har varit mera polemisk än djuplodande. Men man kan ju också se det som ett uttryck för demokrati att olika attityder bryts mot varandra. Det förskonar oss från de värsta villfarelserna. Dansk debatt i de här frågorna är inte så ideologisk, den är pragmatisk. Nationella traditioners betydelse Varför har vissa länder inte varit så mottagliga för den restriktiva amerikanska modellen? Holland är ju här ett särskilt intressant exempel. Visst kan man finna belägg för en konspiratorisk spridning av den repressiva linjen, där det först sker en infiltrering på polisnivå som sedan går vidare till andra nivåer. Men det måste nog alltid finnas ett godkännande av idéerna hos mottagarländerna. Holland har en lång tradition av samarbete och förståelse mellan polis och det sociala systemet. Det här påverkar polisens narkotikaarbete. Liberalismen betyder inte att man varit särskilt liberal mot de professionella narkotikabrottslingarna. Man har gjort en skillnad mellan traffickers och brukare och mellan tunga och lättare droger. Landet har haft en egen, eftertänksam politik och blivit föremål för alla möjliga obehagliga reaktioner från USA:s sida. Om man funderar över fallet Sverige, vad menar du är förklaringen till den restriktiva hållningen där? Den svenska narkotikapolitiken har sin rot i nykterhetstraditionen på alkoholområdet, där Sverige skiljer sig från Danmark. Den svenska restriktiva linjen bottnar också i en stark social engineering -tradition. Man tror att man kan lösa alla problem och är villig att satsa vad som behövs. Åtminstone i början hade man ju en kraftig satsning på både behandling och kontroll. Den här naiva tron att man kan lösa narkotikaproblemen delar man med amerikanerna. Det är nästan en religiös hållning, som kan formuleras ungefär så här: Vi vill inte ha narkotika i vårt samhälle och om vi alla tar oss samman så försvinner det ur vårt samhälle. Den kvasi-religiösa hållningen gör att både svenskar och amerikaner blir arga om man talar om kontrollens skadeverkningar. På ett stort möte, Sweden against Drugs, med många svenska behandlare blev jag förskräckt över publikens reaktion på de impopulära, liberalare åsikterna och de populära, repressiva. Det kändes som om jag var i ett orwellskt totalitärt sam- 304 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 )

hälle. Enligt min mening råder det närmast åsiktsterror på narkotikaområdet i Sverige. Norrmännen har också en repressiv linje, men de är villiga till en principiell diskussion. Ambivalent hållning till Norden Är då Norden viktig i narkotikapolitiken? Enligt min mening är det en illusion att tala om en nordisk gemenskap här. Det finns klart olika linjer. Den danska å den ena sidan och den svensk-norska å den andra, till vilken jag antar att Finland kommer att ansluta sig. Danmark är en bro till kontinenten, vilket också gjort att man fördömts av de övriga nordiska länderna. Det har varit svårt att föra en liberal dansk politik under svensk och norsk press. Ur dansk synpunkt har Norden varit en belastning för en förnuftig politik. Än inom forskningen då? Finns där ett nordiskt samhällsperspektiv eller gemensamma politiska institutioner som binder samman Norden? Där har ju alkoholforskningen och -politiken varit viktigare. Sammanfattande kan man säga att den nordnordiska forskningen har sysslat med kontrollfrågor, medan danskarna nästan inte alls har haft någon alkoholforskning. Nu är det viktigt att följa med vad som händer när de nordnordiska kontrollsystemen bryts ner. Blir situationen som den är i Danmark eller får liberaliseringen mera drastiska konsekvenser? På alkoholområdet tror jag faktiskt att Danmark kunde lära sig litet av det övriga Norden. På kontinenten kan Danmark nästan betraktas som extremt liberal i alkoholfrågor. I vilken utsträckning tror du att det nordiska kommunalväsendet ger förutsättningar för något gemensamt nordiskt i sättet att ta hand om alkohol- och narkotikaproblem? Man talar mycket i Danmark om närsamhällets betydelse och kommunerna är mycket resistenta mot försök till centralstyrning. När jag höll på med miljöfrågor på 70-talet märkte jag att kommunernas beslutsfattare ofta är alltför nära de lokala privatekonomiska intressena för att fatta goda beslut för hela befolkningen eller de svagare grupperna. Det här gäller i viss grad också på narkotikaområdet. Men här har under de senaste åren medel från central nivå stimulerat området och både behandlingsoch lågtröskelinsatserna har genomgått en väldig upprustning. Det här är en process som borde studeras. På centralt håll har man också upprättat en kommitté som skall studera hur kommunerna använt resurserna. Själv är jag nu upptagen av frågan hur resurserna fördelas mellan repressiva och behandlande insatser. Man har investerat i repression, dvs. i insatser som inte ger resultat, men det verkar vara omöjligt att avveckla dessa program och i stället ge medlen till den sociala sektorn. Vad får vi för de pengar vi investerar? RAND Corporation har beräknat att det är klart billigare att minska narkotikakonsumtionen med behandlingsinsatser än med polisinsatser. Enligt min mening är det ganska ointressant om polisen stoppar 15 % eller 20 % eller 35 % av den illegala importen av narkotika om ändå över 50 % kommer ut på marknaden. Denna slags law enforcement har snarast en rituell betydelse, ett symboliskt värde. Tolerans och prioriteringar Du har varit engagerad i sprutrumsdiskussioner, du har argumenterat för att farhågorna kring heroinförskrivning är överdrivna och för en ökning av metadon- NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 ) 305

förskrivningen. Vilken är din syn på metadonbehandling? Är det en lösning på narkotikaproblemet? På metadonområdet har vi ju i Danmark en mycket liberal politik. Det sätt den praktiseras på på en del orter är visserligen tvetydigt. Några menar att målet med metadonbehandling är att trappa ned och slutligen bli fri från narkotikan. Det menar jag är ett missförstånd som allmän målsättning, även om det kan gälla för någon enstaka individ. Man bör ha den långsiktiga underhållsbehandlingen som princip för behandlingen. Metadon bör betraktas på samma sätt som insulinbehandling. Det löser inte narkotikaproblemet, men kan ge narkomanen ett människovärdigt liv. Var går gränsen då där den liberala, toleranta inställningen blir repressiv tolerans, där liberalismen blir likgiltighet, där man accepterar att det finns grupper som inte klarar sig utan alkohol eller droger? Det tycker jag att man måste acceptera. Vi kan inte lösa narkotikaproblemen, men vi kan lära oss att leva med dem. På samma sätt som med narkomaner menar jag att det också finns alkoholister som man inte kan göra något för. Om narkomanen eller alkoholisten inte själv satsar tillräckligt för att bli kvitt sin drog så hjälper inga samhällsinsatser. Det här resonemanget utgör också en del av grunden för den avvisande danska hållningen till tvångsvård. Det är förstås också en prioriteringsfråga. Utgångspunkten är att man har ett begränsat belopp för vård. Skall vi satsa det på dem som har mera än säg 50 % chans att rehabiliteras? Det bör man göra, enligt min mening. För den tyngsta gruppen bör man inrikta sig på harm reduction. Jag menar också att man bör satsa på billigare och lika effektiv öppenvård. Ett både svårt och lätt forskningsområde Låt oss övergå till forskningspolitik. Du hade en aktiv roll i upprättandet av det europeiska narkotika-monitoreringscentret i Lissabon, EMCDDA. Trodde du att det skulle kunna bli ett intellektuellt och resursmässigt centrum för kritisk narkotikaforskning? Hur fungerar EMCDDA i dag? Visst hade jag hoppats att det skulle ha blivit en forskningsmiljö. Det är viktigt att knyta forskning till monitorering. Men tyvärr har det visat sig att man sysslar med mycket snabba studier, med tidsfrister som forskningsmässigt är oförsvarliga. Man lägger ut en anbudstävling, sen ger man litet pengar och ännu mindre tid till dem som vinner tävlingen. Jag tycker att forskarna borde protestera mot den här typen av utsugning av forskarna, som dessutom inte ger hållbar kunskap. Relationen mellan EMCDDA och kontrollorganen i Europa är också problematisk. Jag ser gärna samarbete mellan forskare och poliser, bara inte polisen blandar sig i prioriteringarna. Jag är rädd för en indirekt styrning av forskningen. Personligen tyr jag mig mycket hellre till de redan existerande europeiska forskningsgrupperna, till exempel ESSD (Europeiska samhällsvetare om narkotika), som är liten och informell. Det finns också bra medicinarkonferenser. På de här mötena finns det rimlig tid för diskussioner och man har en viss distans till politiken. I Danmark har Center for Rusmiddelforskning i Aarhus fått en position, inte minst tack vare din insats. Hur ser dess framtid ut? Faktum är att vi hoppas få centret intaget i statsbudgeten i år, med ett ordentligt anslag. Vi har redan nu ett forskningsprogram till år 2002, med bland annat behandlingsforskning och et- 306 NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 )

nografiska studier av narkomaners livsmiljö. I Danmark har det tagit orimligt lång tid att få rusmedelsforskningen accepterad. Vad gäller narkotikaforskningen tycker jag inte vi har så mycket att klaga på längre. Det är helt annat på alkoholsidan. Anslagen till alkoholforskningen har nu flyttats till Sundhedsstyrelsens administrationsområde, vilket tycks innebära en prioritering av den medicinska forskningen. I Danmark ges det dubbelt så mycket pengar till medicinsk som till samhällsvetenskaplig alkoholforskning. Det skulle vara viktigt att få en balans här. I Norden har vi vissa forskningsfördelar framom många andra länder: vi har en mycket stark registreringstradition och länderna är små, vilket ger forskarna vissa möjligheter att påverka politiken. Å andra sidan rör vi alkohol- och narkotikaforskare oss på ett forskningsresistent område. Det finns mycket starka attityder och åsikter. Alla vet hur problemen borde lösas. När området dessutom är konfliktfyllt vill politikerna inte lyssna på impopulära budskap från forskningssamfundet. Här är det en väldig diskrepans mellan vårt område och till exempel ekonomin. I många år har vi varit tvungna att lyssna på ekonomiska forskares teser om den rätta ekonomiska politiken. Få människor och politiker förstår sig på ekonomi och då får experterna inflytande. Även om de inte alltid är särskilt kloka. Intervjuare: Kerstin Stenius NORDISK ALKOHOL- & NARKOTIKATIDSKRIFT VOL. 17, 2000 ( 1 ) 307