Långlöt kyrkogård Långlöts församling, Växjö stift, Kalmar län

Långlöt kyrkogård Långlöts församling, Växjö stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Växjö stift 2006 Cecilia Ring Kyrkoantikvariska rapporter 2006, Kalmar läns museum

Innehåll INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Kulturminneslagen och Begravningslagen 3 Kulturhistorisk bedömning 4 Inventeringens uppläggning och rapport 4 Kort kyrkogårdshistorik 5 Växjö stift en kort historik 5 Ölandsresenärer 6 LÅNGLÖT KYRKOGÅRD Kyrkomiljön 8 Kyrkan 8 Kyrkogårdens historik 8 Beskrivning av kyrkogården idag 11 Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning 15 KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET 19 ARKIV OCH LITTERATUR Bilagor: Kulturminneslagen 2

INLEDNING Bakgrund Svenska kyrkan har sedan kristendomens införande svarat för begravning och omhändertagande av döda. I varje socken har inrättats kyrkogårdar för ändamålet. I en stor del av Sveriges församlingar utgör kyrkogården den äldsta bevarade delen av församlingens anläggningar. Ofta har kyrkogården medeltida ursprung. Sedan Svenska kyrkan och staten skildes åt har kyrkan ansvaret för sina egna kulturarvsfrågor. Kunskapen om kyrkogårdarnas kulturhistoriska värden är dock fragmentarisk. Detta medför att skötseln av den vigda platsen ofta saknar antagna riktlinjer eller vårdprogram där kulturarvshänsyn utgjort planeringsförutsättning. Med utgångspunkt i behovet av att förbättra kunskapen om våra kyrkogårdar och begravningsplatser genomförs en stiftsövergripande kulturhistorisk inventering i Växjö stift. Begravningsväsendet i Sverige är numera en statlig angelägenhet bekostad av begravningsavgiften men den utförs fortfarande som under tidigare århundraden av kyrkan. Varje församling eller samfällighet som önskar söka kyrkoantikvarisk ersättning för vården av kulturarvet måste före 2009 ha upprättat en av stiftet godkänd vård- och underhållsplanering. Denna planering skall visa hur kulturarvets värden skall bevaras. Det är såväl på församlingsnivå som på stiftsnivå nödvändigt att ha kunskap om det kyrkliga kulturarvet. Såväl kortsiktig som långsiktig planering är ett ansvar för båda. För stiftets innebär planeringen att bruka de gemensamma resurserna på ett ändamålsenligt sätt. Den kyrkoantikvariska ersättningen förutsätter en övergripande kunskap om de kulturhistoriska värdena för att medlen skall göra största möjliga kulturhistoriska nytta. Länsstyrelsen skall i sin myndighetsutövning stödja detta arbete samt har ett regionalt tillsynsansvar för kulturmiljövården. På uppdrag av Växjö stift utför Kalmar läns museum inventeringen av kyrkogårdar/ begravningsplatser inom stiftets del av Kalmar län. Arbetet bekostas av medel från den kyrkoantikvariska ersättningen och omfattar de till Svenska kyrkan hörande kyrkogårdarna/begravningsplatserna som omfattas av kulturminneslagens 4. Lagen gäller begravningsplatser som är tillkomna före utgången av år 1939 och ytterligare några som skyddas genom särskilt beslut av Riksantikvarieämbetet. Syfte Den översiktliga inventerings syfte är att: - ta fram övergripande kunskap om kulturarvet som underlag för församlingens/ samfällighetens planering för och förvaltning av kyrkogårdar och begravningsplatser - ta fram underlag för myndigheter och kyrkan regionalt för handläggning av kyrkoärenden enligt kulturminneslagen och olika finansiella stödsystem - skapa ett gemensamt kunskapsunderlag för kulturhistorisk värdering och prioritering samt i sig utgöra ett samlat forskningsmaterial - dessutom verka för ökad förståelse för kyrkogårdens kulturarv såväl lokalt som i kontakter mellan kyrkan och samhället Kulturminneslagen och begravningslagen Enligt Lag om kulturminnen m m (SFS 1988:950) skall Svenska kyrkans kyrkobyggnader, kyrkotomter och begravningsplatser vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas. Tillstånd måste sökas hos länsstyrelsen för att göra väsentliga förändringar på kyrkogården. (Se vidare i bilaga om Kulturminneslagen). Begravningslagen (SFS 1990:1144). 3

anger att en gravvård ägs av gravrättsinnehavaren. När en gravanordning har blivit uppsatt, får den inte föras bort utan upplåtarens medgivande. När gravrätten upphör har ägaren rätt till gravvården. Om gravrättsinnehavaren inte vill gör anspråk på gravvården inom 6 månader tillfaller gravvården upplåtaren, alltså församlingen. Vidare säger lagen: Om en gravanordning har tillfallit upplåtaren och den är av kulturhistoriskt värde eller av annat skäl bör bevaras för framtiden, skall upplåtaren om möjligt lämna kvar den på platsen. Om gravanordningen ändå måste föras bort från gravplatsen, skall den åter ställas upp inom begravningsplatsen eller på någon annan lämplig och därtill avsedd plats. Kulturhistorisk bedömning Alla gravvårdar bär på sin historia och kan berätta om en person, en familj, stilhistoria och begravningstraditioner. I rapporten anges exempel på typer av gravvårdar som utifrån skilda kriterier bedöms som kulturhistoriskt värdefulla. Generellt gäller att ålderdomliga gravvårdar från tiden fram till 1850 bör föras in i kyrkans inventarieförteckning Detta gäller även gravstaket och gravvårdar i gjutjärn och smidesjärn liksom äldre vårdar av trä. Många andra gravstenar har också ett kulturhistoriskt värde som kan kopplas till gravvårdens utförande - material, konstnärligt utförande eller till en person- lokal/personhistoriskt värde. Inventeringen omfattar i första hand enbart gravvårdar ute på kyrkogården. I flera kyrkor finns det dock gravvårdar som förvaras i kyrkan eller i lokal i anslutning till kyrkan. Ofta har dessa ett stort kulturhistorisk värde och bör tas med i kyrkans inventarieförteckning. Den kulturhistoriska bedömningen görs utifrån principer som tagits fram av och fortlöpande diskuteras med representanter för Växjö och Linköpings stift, samt länsstyrelserna och länsmuseerna i Kronobergs, Jönköpings, Östergötlands och Kalmar län. En kulturhistorisk bedömning är aldrig definitiv utan hela tiden föremål för omvärderingar. Vid bedömningen tas hänsyn till varje enskild kyrkogårds egna värden, men också till värden i förhållande till andra kyrkogårdar i stiftet och övriga landet. Inför varje planerad förändring skall tillstånd inhämtas från länsstyrelsen och varje ärende behandlas där från fall till fall. Den kulturhistoriska bedömningen utgör underlag för beslut om vilka åtgärder som kan vara berättigade till kyrkoantikvarisk ersättning. Inventeringens uppläggning och rapport Rapporten består av en historik över kyrkogården samt en beskrivning i ord och bild av kyrkogården som helhet och de olika kvarteren/områdena. En kulturhistorisk bedömning görs av varje kvarter/område samt över kyrkogården i dess helhet. Arbetet har varit uppdelat i en fältdel med inventering och fotografering samt en arkivgenomgång. De aktuella arkiv som gåtts igenom har främst varit länsmuseets topografiska arkiv och Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Uppgifter har vidare hämtats från aktuell litteratur däribland hembygdslitteratur. I viss mån har lantmäteriets handlingar och kartor nyttjats. De i rapporten redovisade arkivuppgifterna utgör en sammanfattning av genomgångna arkiv och ska inte ses som inte en komplett beskrivning av händelser i kyrkogårdens utveckling. Arbetet inkluderar en omfattande fotodokumentation varav endast en mindre del är presenterad i rapporten. Fältarbetet och rapporterna har utförts av antikvarier Magnus Johansson, Magdalena Jonsson, Liselotte Jumme och Cecilia Ring vid Kalmar läns museum. Rapporterna finns tillgängliga på Växjö stift, Länsstyrelsen i Kalmar län, Kalmar läns museum samt på respektive kyrklig samfällighet. 4

Kort kyrkogårdshistorik En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så vis att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. En begravningsplats rymmer ofta ett kapell inom sitt område. I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar. Kristendomens införande innebar bl a att kremering av kroppar förbjöds. Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogårdens område delades först upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod uppställda. Enklare gravar kunde markeras av en liten kulle eller ett träkors. Kyrkogården omgärdades vanligen av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren som man då kallade den, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, alltså kallmurade. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på många sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till. Många kyrkogårdar lämnades vind för våg, murar revs och djuren betade fritt i markerna. Först under 1700-talet började man visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård och utformning. Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700-talets slut ökade protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag, speciellt sommartid. År 1815 beslöt Sveriges riksdag om att begravningsplatser skulle anläggas utanför städer och byar, också det av hygieniska skäl. I bland annat Västervik och Kalmar finns sådana begravningsplatser. Först efter 1815 blev det också mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem och planteringar. Det blev också allt vanligare med planteringar av träd kring kyrkogården, sk trädkrans. Genom 1815 års förordning förbjöds definitivt begravningar inne i kyrkan. Kyrkogårdar och begravningsplatser uppdelades i områden där den dödes familj fick köpa gravplats, och områden som var gratis. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Fram till 1960-talet fanns bruket av linjegravar. Under 1800- talets senare hälft blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer påkostade. Vid ungefär samma tid började man anlägga kyrkogårdar med en mindre strikt utformning, än den tidigare, och med ett mer naturinspirerat utseende. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena, bl a tillkom många skogskyrkogårdar. I och med att man började använda moderna maskiner har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Under de senaste decennierna har minneslundar tillkommit på nästan samtliga kyrkogårdar. Växjö stift en kort historik Småland och Öland var under tidigaste kristna tid knutna till stiftet i Hamburg- Bremen. År 1103 lyckades den danske kungen genom intrigerande med påven och tyska kejsaren tillskapa det nordiska ärkestiftet. Utbrytningen fick sitt biskopssäte i Lund och den nordiska kyrkoprovinsen styrdes under tre kvarts sekel från Danmark. Ärkestiftet i Lund omfattade hela nordliga Europa med Skandinavien och Island, de nordatlantiska öarna samt Grönland. Den kyrkliga expansionen med byggande av de första kyrkorna i Småland och på Öland bär därför tydliga spår av sydskandinavisk påverkan. 5

Stiftsbildningarna i den svenska delen av kyrkoprovinsen pågick dock samtidigt och när Uppsala blev ärkebiskopssäte 1634 bestod den nya svenska kyrkoprovinsen av fyra stift jämte Uppsala, nämligen Linköping, Skara, Strängnäs och Västerås. Sex år senare omtalas i ett gåvobrev en biskop i Växjö vid namn Balduin. Växjö stift måste därför ha tillkommit mellan 1164 och 1170. Det nya stiftet skapades genom utbrytning från Linköpings stift och kom att omfatta Värend, Finnveden, och Njudung. Värendsdelen utgjordes av fem härader, Allbo, Kinnevald, Konga, Norrvidinge samt Uppvidinge. Finnveden bestod av Sunnerbo, Östbo och Västbo medan Njudung var uppdelat i två härader, Västra och Östra Njudung. Växjö stifts gränser mot Linköpings stift kom dock snart att bli föremål för diskussioner. Tvisten löstes först genom den påvelige legaten Vilhelm av Sabinas skiljedom 1248. Växjö stift kom efter domen att endast omfattas av Värend vilket gjorde stiftet till det minsta i landet vid den tiden. Området som motsvaras av nuvarande Kalmar län tillhörde under medeltiden Linköpings stift. År 1555 blev Norra och Södra Möre samt Öland ett självständigt kyrkligt förvaltningsområde, ett s k ordinariedöme, inom Linköpings stift. Ordinariedömena inrättades av Gustaf Vasa och var ett sätt att minska biskoparnas makt. Vid samma tidpunkt överfördes det gamla folklandet Finnveden till Växjö stift. Finnveden hade dessförinnan tillhört både Skara och Linköpings stift. År 1583 upphörde Kalmars och även Jönköpings ordinariedömen. Man återgick då praktiskt taget till den gamla stiftsindelningen där områdena kring Jönköping, Tveta, Vista och Norra Vedbo återfördes till Linköpings stift och Mo härad till Skara stift. Östbo och Västra Njudung lades till Växjö stift dit också Östra Njudung fogades från Linköpings stift. År 1621 fogades också Tveta och Vista härader till stiftet i Växjö. Kalmar blev åter ett kyrkligt förvaltningsområde 1603 då man blev superintendentia. En superintendentia är ett område som avskilts från ett äldre stift och som senare fick status av eget stift. Ursprungligen ingick hela Kalmar län utom Tjust i superintendentian men med tiden kom Sevede, Aspeland och Tuna län att övergår till Linköpings stift. När Kalmar 1678 blev eget stift omfattade det Södra och Norra Möre, Handbörd, Stranda och Öland. Denna indelning bevarades fram till 1903 då det beslutades att Kalmar stift uppgick i Växjö stift. Sammanslagningen realiserades 1915 då Kalmars biskop Tottie avled. För närvarande har Växjö stift 222 församlingar. Stiftets minsta församling är Jälluntofta med knappt 60 kyrkotillhöriga och den största är Jönköping Sofia med 21 850 tillhöriga. I stiftet finns drygt 300 präster och drygt 100 diakoner. Inom stiftet finns cirka 350 äldre kyrkor och antalet medeltida kyrkobyggnader är stort. De flesta sockenkyrkor omges dessutom av medeltida kyrkogårdar. Under 1900-talet har det tillkommit nya begravningsplatser och även nya kyrkor i städerna. Ölandsresenärer Öland tilldrog sig tidigt uppmärksamhet från antikvariska myndigheter och historiskt intresserade. De ålderdomliga medeltida kyrkorna, varav flera fanns kvar in på 1800-talet, samt den stora mängden av förhistoriska lämningar gjorde ön till ett spännande resmål. Somliga reste på uppdrag, andra av egen vilja och intresse. Resorna dokumenterades i dagböcker och anteckningar. I detta material finns rikligt med uppgifter om kyrkobyggnaderna, inventarier, fornlämningar m.m. Däremot finns få uppgifter om kyrkogårdarna. Flertalet av de tidiga Ölandsresenärerna var dock duktiga tecknare och deras bilder kan idag lämna många värdefulla uppgifter om hur den kyrkogård som omgav kyrkan 6

såg ut. Det är först med Gunnar Håkanssons Öländska personminnen, där flera av de äldre öländska gravvårdarna finns dokumenterade, samt Ragnhild Boströms skrifter i serien Sveriges kyrkor, Öland som mera omfattande skriftlig dokumentation om kyrkogårdarna förekommer. Sveriges kyrkor, Öland finns inte för öns samtliga kyrkor men i de fall de har utgivits finns ett kapitel om kyrkogården som berättar deras historia från 1500-talet fram till mitten av 1900-talet. I rapporterna från inventeringen av Ölands kyrkogårdar hänvisas till flera ölandsresenärer. Här följer en kort presentation av de mest betydelsefulla personerna och deras arbeten. Jonas Haquini Rhezelius J H Rhezelius gjorde 1634 en antikvarisk inventeringsexpedition på Öland och i östra Småland. Resan gjordes på uppdrag av Kammarkollegiet. Sverige hade börjat växa fram som en stormakt i norra Europa och en stormakt krävde naturligtvis en storslagen historia. Rhezelius anteckningar och bilder från resan förvaras idag på Kungliga biblioteket i Stockholm. Petrus Frigelius Petrus Frigelius var präst och en stor del av sitt liv verksam i Madesjö socken. Under somrarna 1746-55 reste han runt på Öland och dokumenterade av eget intresse bl.a. öns kyrkor. Han var den förste som gjorde avbildningar även av kyrkornas norrsida. Teckningarna återger noggrant olika detaljer, men har fel proportioner. Nils Isak Löfgren N I Löfgren var som präst verksam i bl.a. Högsby 1860-81. Han var även fornforskare och mycket intresserad av Öland i en tid då många av öns medeltida kyrkor revs eller byggdes om. Hans skicklighet som tecknare gjorde också att han på många församlingars uppdrag mätte upp den gamla kyrkan och uppgjorde ritningar för en ny. Abraham Ahlqvist A Ahlqvist var verksam som präst i Runsten 1827-44. Han var god vän med N I Löfgren som han träffade första gången 1818. Ahlqvist utgav boken Ölands historia och beskrivning där Löfgren bidragit med texter och teckningar. Arbetet hade påbörjats av Ahlqvists far och det blev för sonen en mycket viktig uppgift att fullfölja det arbetet. A Ahlqvist ligger idag begravd på Runstens kyrkogård. 7

LÅNGLÖT KYRKOGÅRD Fastighetsbeteckning: Långlöts kyrka 1:1, Långlöts socken, Borgholm kommun, Ölands Norra härad, Kalmar län, Öland. Befolkningstal: 1805: 480 inv, 1880: 660 inv, 1950: 368 inv, 2004: 185 inv Kyrkomiljön Kyrkan är belägen på norra delen av ett gravfält som använts från 200-300 talet f kr och ända till 1000-talets slut. Kyrkan ligger inte i direkt anslutning till någon by utan på östra landborgen halvvägs mellan Långlöts och Folkeslunda byar. Söder om kyrkan ligger den före detta prästgården, vars mangårdsbyggnad uppfördes 1839 och flygelbyggnaden 1844. På gårdsplanen finns en minnessten över konstnären Ivan Hoflund från 1962. Prästgården är nu såld till en privatperson. Intill kyrkplanen fanns på 1800-talet även skola och fattigstuga. Runt om breder jordbruksmarken ut sig. Under medeltiden fram till mitten av 1500-talet var Långlöt ett eget pastorat. Gustav Vasa lade dock socknen under Runsten 1545, dit det tillhörde fram till 1585. Därefter blev Långlöt åter självständigt och förblev så ända fram till 1917, då det återigen slogs samman med Runsten. Kyrkan Den första kyrkan i Långlöt bör ha varit en träkyrka. Man har kunnat datera ett stycke av en sekundärt använd takstol till omkring år 1080. Vid restaureringar av nuvarande kyrkan påträffades också ett mynt som daterades till 1084-1088. Efter träkyrkan uppfördes på tidigt 1100-tal den första stenkyrkan. Under 1100- och 1200-talet byggdes kyrkan om och till och blev en så kallad klövsadelkyrka. I slutet av 1700-talet revs stora delar av den medeltida kyrkan och dagens kyrka uppfördes. Den består av ett rymligt långhus, med det romanska tornet bevarat i väster. Norr om koret ligger sakristian byggd år 1855. Kyrkans väggar är murade av kalksten i skalmursteknik. Kyrkan är putsad och avfärgad i vitt och runt kyrkan löper en sockel. Inne i kyrkan finns en dopfunt i grå gotländsk kalksten från 1100-talets slut eller 1200-talets början. Kyrkogårdens historik Förestående historik grundar sig på arkivmaterial från ATA och länsmuseets arkiv men också till stor del på Ragnhild Boströms bok Långlöts kyrka: Långlöts kyrka är uppförd på norra delen av ett gravfält som varit i bruk från 200-300 talet före Kristus fram till 1000-talets slut. Området har följaktligen använts till att begravs folk långt innan den första kyrkan uppfördes på platsen. Man har även hittat runstensfragment som kan dateras till 1000-talet. Kyrkogården har idag samma utsträckning som i slutet av 1600-talet enligt en lantmäterikarta från 1683. En stor ask växte utanför korets södra sida, synliga på 1600-talets teckningar. På Rehzelius teckning från 1634 syns ett stort träd vid södra sidans sakristia. Likadant ser det ut på P Törnewalls ritning från 1673. Ett benhus uppmurades år 1766 i enlighet med beslut, fattade 1753 och 1765. Troligen låg det på kyrkogården, men uppgifter saknas om dess placering. Man kan också tänka sig att det sk kornhuset, vilket låg i nordväst vid långhusets norra mur, har ändrats till benhus. Kornhuset 8

kan ha varit medeltida men knappast yngre än 1600-tal. Huset revs i slutet av 1700- eller 1800-talet. I början av 1800-talet var muren högre än nu och hade träportar under sadeltak i norr och söder, reparerade eller helt nygjorda 1740. År 1819 beslöt man att göra nya mindre luckor i norr och söder, samt en ny kyrkport emot västra kyrko-dörren År 1817 gjorde N I Löfgren en teckning av kyrkan och kyrkogården från sydväst. Kyrkan omgärdades då av en mur med stigluckor i norr och söder på samma ställen som idag. Ahlqvist skriver omkring 1820 På kyrkogården finns några sköna löfträd, som gifva ett dystert och imponerande intryck. År 1823 beslöt man dock att plantera ytterligare träd på kyrkogården, askar vid norra sidan samt rönn eller oxel på västra sidan. på så sätt att hwarje Byelag deri tager del, sätter ett litet staket omkring hwarje plandterat träd, och sedemera underhåller träden, medelst planterandet av nya, ifall några skulle dö ut. På N I Löfgrens teckning från 1823 syns ett antal trekantiga vårdar möjligen av trä samt något som sannolikt kan ses som liggande hällar. En gång löper från söder fram till den då placerade södra ingången. Man ser också på avbildningen att kyrkogården sluttade kraftigt mot öster. För att komma till rätta med lutningen på kyrkogården togs under 1800-talets sista decennium jord från gravområdets västra del och användes till att höja den östra delen. Även på 1920- talet gjordes liknande nivåförändringar, vilka medförde att å ena sidan äldre gravar i väster nu ligger alltför nära markytan, medan å andra sidan östra kormurens grundsockel befinner sig under markytan. Det tidigaste, äldsta beviset för att man begravt folk på platsen är de hällkistor som påträffades i anslutning till kyrkogården i samband med kyrkogårdens utvidgande enligt uppgift av F J Bahrendtz år 1893. åt vilket håll kyrkogården utvidgades är dock inte känt. Redan år 1933 konstaterade Manne Hofrén att gravhällen på kyrkogården, en stor häll med ringar i hörnen, vid södra porten, är alldeles söndersprucken och bör lagas. Han ställde då frågan om den möjligen kunde flyttas in i kyrkan och placeras i korgolvet. Detta kan dock aldrig ha blivit verkställt då hällen fortfarande ligger kvar ute på kyrkogården. Hällen hade, enligt uppgift, tidigare varit placerad på den norra sidan av kyrkan. Vid schaktningsarbeten för kyrkans pannrum år 1937 påträffades två stensatta gravar orienterade i nord-sydlig riktning År 1949 gjordes en enkätundersökning rörande kyrkogårdarna på initiativ av Växjö stift. Församlingarna fick svara på några få frågor om sina kyrkogårdar. Svaren från Långlöt församling berättar något om hur kyrkogården då såg ut. Ingen utvidgning är känd. Kyrkan omgärdas av en kyrkogårdsmur och utmed muren och på kyrkogården var askar planterat. Runt omkring gravplatserna var häckar av buxbom planterade. Inga kända gravsättningar fanns i kyrkan och heller inga gravvårdar. Både enskilda men också allmänna gravar fanns på kyrkogården. Det gick inte att se att vårdarna var samlade för bysamfälligheterna. Enstaka gravkullar fanns, och på barngravar var de runda. Några var utslätade och belagda med singel eller grus. Gravvårdarna var ofta av kalksten och de borde inte vara högre än en meter. Två hällar fanns på kyrkogården. Den ovanligaste vården var den av cement, föreställande ett hus. Persondata är vanligt på äldre vårdar men idag vanligast med familjegrav. Kyrkogårdens äldsta vårdar berättade kyrkoherden vidare var från 1600-talet. 9

I och med att prästgården såldes så köpte kyrkan mark både söder och norr om befintlig kyrkogård för att ha möjlighet att utöka kyrkogården vid behov. Kyrkans gångar försågs 1970 med belysningsstolpar och belades 1971 med kalkstensflis. Fragment av en ev del till en Eskilstunakista 1000-tal påträffades på 1970. På fotografier från slutet av 1960-talet och början av 1970-talet kan man se att flertalet av gravplatserna fortfarande var buxbomsomgärdade. Idag är det få gravplatser som har kvar någon form av omgärdning. Arbetet med att ta bort omgärdningar och så in gravplatserna med gräs påbörjades, med den östra sidan, i början av 1980-talet. Det var då vanligt att sådana förändringar gjordes för att rationalisera skötseln av kyrkogårdarna. En ekonomibyggnad uppfördes år 1989 i anslutning till norra kyrkogårdsmuren. Församlingen fick, 2001 tillstånd till och anlade en minneslund i den västra delen av kyrkogården. Den ritades av Ed Nilsson. Ingång Personal utrymmen Förråd N Ingång Minnes -lund Uppställnings plats för gamla vårdar Ingång Gravkarta över Långlöts kyrkogård 10 Grind in till f d prästgården

Beskrivning av kyrkogården idag Allmän karaktär Långlöts kyrkogård är i det närmaste fyrkantig till formen. Kyrkogården är utlagd runt om men med få gravplatser på den västra sidan. Det finns dock gravplatser runt hela kyrkan. Kyrkogården har ingen kvartersindelning. I kvarteren blandas gamla och nya gravvårdar. Det finns också en hel del lediga gravplatser. På kyrkogården finns flera mycket ålderdomliga gravvårdar bevarade bland annat en samling av kalkstensvårdar som står uppställda sydväst om kyrkan. I sydväst finns också kyrkogårdens nyaste inslag minneslunden som invigdes 2001. Kyrkogården omgärdas av en kallmurad kalkstensmur, foto från sydväst (KI Långlöt kyrkog 001) Huvudingången i väster, notera klivstättan till vänster om ingången (KI Långlöt kyrkog 004) Omgärdning kyrkogården hägnas på tre sidor av en tämligen låg och bred kallmurad kalkstensmur, medan den fjärde sidan, i öster består av en låg terrassmur. Muren i norr har ett parti i mitten som verkar mindre vällagd, möjligen har muren någon gång rasat och återuppförts. Den norra ingången med smidesgrind och putsade grindstolpar (KI Långlöt kyrkog 006) Grinden in till f d prästgården är en enkel trägrind (KI Långlöt kyrkog 017) Ingångar Ingångarna i väster, sydväst och norr består av dubbla järngrindar mellan murade stolpar, de västra av tuktad grå, fogstruken kalksten, de övriga av spritputsad kalksten. Invid den västra ingången är en klivstätta, i form av i muren inskjutna, långa och smala flisor. I sydöst leder en liten järngrind till den forna prästgården 11

På ömse sidor av personalbyggnaden finns moderna smidesgrindar mellan stolpar av järn som leder in på kyrkogården. Vegetation Trädkrans: På insidan av kyrkogårdsmuren finns en splittrad trädkrans av ask, lönn och någon enstaka ek. Övrigt: Innanför grinden i väster står en ensam kastanj. Runt om en del gravplatser är det planterat häckar av buxbom och på enstaka platser är det också tujaträd planterat. I söder växer murgröna på kyrkogårdsmuren. Buskar av balnd annat rosor och spirea är planterat vid en del gravplatser. Gångsystem Från grinden i väster fram till vapenhuset är en kalkstenslagd yta. På den norra sidan av kyrkan går en gång av plattor i gräs och på den södra sidan om kyrka ligger kalkstenplattor i grus. Från ingångarna i nordväst respektive sydväst markeras gångarna av kalkstensplattor i gräsmatta. Gravvårdstyper I Långlöts kyrka har det funnits hällar från 1200-talet och framåt. På Långlöts kyrkogård är den äldsta vården idag en kalkstenshäll från 1700-talet, men långt fler stående vårdar är daterade till 1800-talet. Flera av dessa är kalkstensvårdar som skall ha tillverkats av lokala stenhuggare. Ett antal av dess står idag uppställda sydväst om kyrkan. I slutet av 1800-talet blev de höga svarta gravvårdarna moderna tillsammans med mindre vårdar i samma material och utförande. Vid den här tiden fanns fler konstriktningar som inspirerade till vårdarnas utformning. En av dessa var nationalromantiken. Karaktäristiskt för gravvårdar som är nationalromantiskt inspirerade är oslipade ytor och asymmetriska krön. Tanken är att gravvården ska efterlikna förhistoriska gravmonument och runstenar. En annan viktig influens som blir allt vanligare under början av 1900-talet är antiken. Denna konststil kallas klassicismen. Typiska drag hos gravvårdar är symmetriska krön, slipade ytor och dekorelement som urnor, draperingar och kransar och girlanger av löv. När det gäller dekoren på gravvårdarna var också den kristna symboliken naturligtvis viktig. Vanliga kristna dekorelement var t.ex. kors, facklor, oljelampan och duvan. Vid tiden kring sekelskiftet 1900 förefaller det ha varit vanligt att man införskaffade en stor familjevård. Varje grav inom familjegravplatsen markerades med en gravkulle överväxt med murgröna. På äldre fotografier från Långlöt kan man se flera gravkullar över hela kyrkogården. Den klassicistiska stilen blir alltmer dominerande. Viktiga drag hos gravvårdar från 1930-50-talen är den symmetriska uppbyggnaden med parställda pelare samt de raka eller flackt trekantiga krönen. På de flesta kyrkogårdar infördes regler för hur höga gravvårdarna fick vara. Från slutet av 1950-talet och framåt blev gravvårdarna enklare och mer enhetligt utformade. Vårdarna är rektangulära med ett enkelt kors eller blomsterslinga som dekor. På 1970-talet började man att dekorera gravvårdarna med talldungar och uppgående solar. Under 1990-talet kan man se en uppluckring av bestämmelserna kring gravvårdarnas utformning. Idag är formerna mer varierande och ofta mjukare. Under 1900-talets första hälft var det vanligt att man omgärdade gravplatserna och belade dem med grus. På Långlöts kyrkogård har funnits omgärdningar i form av häckar, stenramar och gjutjärnsstaket. Idag finns enstaka rester kvar av detta. Under 1900-talets första hälft var det också vanligt att ange den dödes yrkestitel på gravvården. På Långlöts kyrkogård är det relativt vanligt med titlar. Titlarna försvann i det närmste i mitten av århundradet. På landsortskyrkogårdar har det under hela 1900-talet varit vanligt att ange från vilken by eller gård den döde kommer. På Långlöts kyrkogård finns det angivet på majoriteten av vårdarna. 12

På utsidan av den norra kyrkogårdsmuren står vårdar uppställda som tagits ur bruk (KI Långlöt kyrkog 013) I det sydvästra hörnet av kyrkogården står sju vårdar från 1800-talet uppställda (KI Långlöt kyrkog 022) Minneslund En minneslund finns anlagd i den sydvästra delen av kyrkogården. Den har en rektangulär form med rundade hörn. I väster avgränsas den av kyrkogårdsmuren och i öster, väster och söder av en låg häck av häckoxbär. I den södra delen finns en natursten omgiven av lagda kalkstensplattor. På stenen är Minneslund inristat och runt om den finns en rabatt där blommor är planterade. Där finns också ställ för blomvaser. Intill planteringen står en bänk att sitta ner på. Minneslunden invigdes 2002-3?? och ligger på kyrkogårdens västra del (KI Långlöt kyrkog 023) Personalutrymmena är inrymda i en vitputsad byggnad på norra delen av kyrkogården (KI Långlöt kyrkog 008) Byggnader Som en del av muren i norr ligger en liten byggnad vilken rymmer både personalutrymmen och toalett för kyrkogårdens besökare. Huset är putsad och avfärgad i vitt med tegeltak. Utanför muren i det nordöstra hörnet ligger en vitmålad förrådsbyggnad i trä med tak av plåt. Övrigt 13

Omkring 700 m ONO om kyrkan ligger en tresidig åker, tillhörig prästgården. Den skall en enligt traditionen ha använts som kolera- eller pestkyrkogård så långt tillbaka i tiden att östra landsvägen följde den s k Åsen, belägen närmare Östersjön än den nuvarande. Söder om kyrkan står en solvisare av röd, slipad kalksten, bestående av ett balusterformat skaft med kvadratisk fot årtalet MDCCCLIV, 1854 finns inristat på visartavlan. En äldre solvisare har stått på kyrkogården. År 1732 betalades nämligen lön för timstensstocken. Den äldsta kända solvisaren finns i den igenmurade senromanska sydportalen. Öster om kyrkan är en brunn med ett kallmurat kalkstenskar täckt av en stor kalkstenshäll med ett fyrkantigt hål i mitten, i vilket en pump är insatt. På 1700-talet användes källan för brunnsdrickning av traktens befolkning. Det har också används som offerkälla. Söder om kyrkan står en solvisare i kalksten från 1854 (KI Långlöt kyrkog 079) Utanför kyrkmuren i väster står en fattigstock (KI Långlöt kyrkog 002) Utanför västra kyrkogårdsgrinden står en fattigstock av ek, troligen identisk med den fattigstock som anskaffades 1764. Den restaurerades på 1970-talet. Både på in- och utsidan av den norra kyrkogårdsmuren står gravvårdar, vilka tagits ur bruk, uppställda. Längs den södra kyrkogårdsmuren, finns ytterligare gravvårdar. Också dessa är tagna ur bruk och till viss del helt överväxta av den murgröna som växer på kyrkogårdsmuren. 14

Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning Allmän karaktär Översikt över norra delen av kyrkogården. Foto från sydost (KI Långlöt kyrkog 026) Östra sidan och delar av den södra (KI Långlöt kyrkog 057) Långlöts kyrkogård saknar kvartersindelning. Gravplatserna är utlagda runt om kyrkan till största delen i norr, öster och söder. Gravvårdarna är placerade i rader och flertalet är vända mot öster. Undantag är e som är vända in mot gångarna och de som står längst muren i öster. Kyrkogården är till största delen insådd med gräs och endast ett fåtal grusade gravplatser finns kvar. Kyrkogården har brukats under en lång vilket speglas i en blandning av äldre och nyare drag. Nationalromantisk gravvård rest över verkmästaren A. Nilsson från Ismanstorp (KI Långlöt kyrkog 034) Familjegravvård med urna över lantbrukaren F Larssons familj rest 1928 (KI Långlöt kyrkog 028) Gravvårdstyper På Långlöts kyrkogård finns varierande gravvårdstyper från 1700-talet men med en dominans för vårdar från 1800-talet samt från 1950-talet och framåt. På den södra och den norra delen, finns ett stort antal höga vårdar, av den typ som var vanlig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Många är av svart granit och blankpolerade. Öster om kyrkan är vårdarna generellt lägre och här har många gravvårdar klassicerande stildrag. Ett relativt stort antal vårdar, på hela kyrkogården, är daterade till 1800-talet, sammanlagt kan 17 vårdar dateras till det århundradet och den äldsta läsbara är en gjutjärnsvård rest över hemmansägare Lars Jonsson 15

från Björkerum rest år 1848. 16 av vårdarna från 1800-talet står på den södra sidan av kyrkogården. Två kalkstenshällar finns på kyrkogården. Den ena är kyrkogårdens äldsta vård över Pher Stark, död 1709, och hans maka och barn. Hällen låg tidigare inne i kyrkan men flyttades ut 1795 i samband med den stora ombyggnaden. Den sprucken och är i stort sätt helt överväxt och är idag inte läsbar. Ytterligare en häll är från 1754. Texten är svårtydd men i Ragnild Boströms kyrkobeskrivning hänvisar hon till Håkansson som menar att hällen ursprungligen var lagd över en grav inne i kyrkan, i vilken kyrkoherde Johannes Petris döttrar vilade. En klassicistisk vård i svart granit över f d nämndeman Karl Petersson och hans familj (KI Långlöt kyrkog 048) Tidig 1900-tals vård med en öppen bok på krönet (KI Långlöt kyrkog 060) Äldre kalkstenshäll rest över Wice Pastorn och Nådårspredikanten W Ringberg år 1851. Typen är mycket vanlig på Öland (KI Långlöt kyrkog 076) En gjutjärnsvård rest år 1848 över hemmansägare Lars Jonsson (KI Långlöt kyrkog 080) Grå och svart granit samt kalksten dominerar som material. Fyra vårdar är av gjutjärn. Ett modernt träkors finns öster om kyrkan. En gravplats omgärdas av ett smidesstaket åt tre håll men är öppen åt väster. Där finns en kalkstensram samt formklippta buxbomsbuskar i hörnen. 16

En gravplats omgärdas av en gjutjärnskedja med kalkstenspollare med metallknopp. Själva ytan är idag insådd med gräs men har tidigare varit grusbelagd. Fem gravplatser har buxbomsomgärdningar kvar. På tre av de omgärdade gravplatserna finns gravkullar av murgröna, sammanlagt tio kullar. Martin Perssons egenhändigt gjorda gravvård från 1932 (KI Långlöt kyrkog 027) Bokbindare Godfrid Larssons vård utformad som en uppslagen bok (KI Långlöt kyrkog 040) Innanför västra grinden finns den så kallade Kvistorpgraven från 1932 över Martin Persson och hans familj. Gravvården är utformad som ett hus i vilket de avlidna bodde. Ursprungligen var den utförd i cement och själva graven hade formen av en trädgård. Den ersattes i mitten av 1900-talet av den nuvarande, av granit, egenhändigt huggen av Martin Persson. Ett fåtal gravplatser omgärdas fortfarande av låga buxbomshäckar (KI Långlöt kyrkog 041) Ett modernt träkors med kopparskylt rest 2004 (KI Långlöt kyrkog 046) På ungefär hälften av gravvårdarna finns den dödes titel angiven. Vanligast förekommande är lantbrukare och hemmansägare. Därutöver finns titlarna verkmästaren, kyrkoherden och fil dr., fjärdingsmannen, kantor, bokbindare, trotjänaren, nämndemannen, handlanden, snickaren, friherre, kyrkoherden, köpmannen, professorn, folkhögskolelärare och Wice Pastor o Nådårs predikanten. Ortnamn förekommer på merparten av gravvårdarna. 17

En modern typ av vård med friare former (KI Långlöt kyrkog 070) En gravplats omgärdas av ett vackert smidesstaket åt tre håll (KI Långlöt kyrkog 073) Kyrkogårdens äldsta läsbara gravvård. En kalkstenshäll från 1754 (KI Långlöt kyrkog 075) På hällen över överinspektoren död 1709 och hans familj växer mycket mossa vilket gör den oläslig (KI Långlöt kyrkog 068) Kulturhistorisk bedömning Kyrkogården har brukats kontinuerligt under en lång tid och gravvårdar har med tiden bytts ut vilket givit en provkarta på vårdar från slutet av 1700-talet fram till idag. Flertalet av de äldsta gravvårdarna finns söder om kyrkan. De kvarvarande gravvårdarna från 1700- och 1800-talet samt senare gravvårdar med omgärdningar och murgrönekullar bör bevaras även då gravrätten har gått ut eftersom de utgör en länk till kyrkogårdens historia. Gravvårdar från 1800-talets mitt och äldre samt de av gjutjärn och smide bör föras in på inventarieförteckningen. 18

KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Långlöts kyrkogård ligger inte intill någon egentlig by utan ligger mitt emellan Långlöts och Folkeslunda byar, längs östra landsvägen. Kyrkogården ligger delvis på en del av ett förhistoriskt gravfält från järnåldern. Den första kyrkan uppfördes dock under 1000-talet. En utvidgning av kyrkogården är känd och den gjordes på den norra sidan i mitten av 1800-talet. Under 1900-talet har kyrkogården genomgått flera förändringar. Gravplatsomgärdningar och grusbelagda ytor som förut dominerade på kyrkogården har nästan helt försvunnit och området har såtts in med gräs. Detta var en utveckling som många av våra kyrkogårdar genomgick från 1960-talet. Spår av den äldre strukturen syns i form av att några gravplatser fortfarande omgärdas av staket eller häckar samt att ett fåtal murgrönskullar finns på kyrkogården. På Långlöts kyrkogård har sockenborna begravts sedan medeltiden men mycket få spår är bevarade från den första tiden. Dagens kyrkogård speglar mest bruket från slutet av 1800-talet och 1900-talet. En vandring över kyrkogården berättar om olika synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. Enstaka gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och ibland om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/by- /gårdsnamn och titlar. På Långlöts kyrkogård är lantbrukare och hemmansägare den vanligaste titeln. Men här finns också titlar som bland annat verkmästaren, kyrkoherden, fjärdingsmannen, trotjänaren, nämndemannen, handlanden, snickaren, friherren och folkhögskolelärare. Alla vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten. Gård- eller bynamn finns angivet på majoriteten av vårdar. Som i så många andra landsortssocknar har det här varit viktigt att tala om vilken del av socknen man kallat sitt hem. I kyrkogårdsmiljön finns flera ålderdomliga anläggningar som kyrkogårdsmuren, klivstättorna och smidesgrindarna. Antalet gravvårdar från 1800-talet och det tidiga 1900-talet är relativt stort. Vårdar från 1800-talets mitt och äldre ska föras in på församlingens inventarieförteckning och vårdas såsom kyrkliga inventarier. Detta gäller även vårdar av gjutjärn samt smides- och gjutjärnsstaketen samt de uppställda vårdarna. I många av de enstaka gravvårdarna finns kulturhistoriska värden att tillvarata. Det kan handla om personhistoriskt eller lokalhistoriskt värde, om socialhistoriskt eller konsthistoriskt värde. De kvarvarande grusgravarna och gravplatsomgärdningarna samt murgrönskullarna bör sparas som en länk till en tidigare begravningstradition. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man iden långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från olika tider. Sammanfattningsvis: Långlöts kyrka och kyrkogård utgör ett administrativt och religiöst i centrum i socknen med rötterna i järnåldern. Bland gravvårdarna, framförallt kalkstensvårdar, på Långlöts kyrkogård finns exempel på vårdar från tidigt 1700-tal fram till idag. 19

ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Lantmäteriet Boströ, Ragnhild, Långlöts kyrkor. Sveriges kyrkor- Öland. Stockholm 1973 Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985. Håkansson. Gunnar. Öländska personminnen. Göteborg. 1942 Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996 Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se Muntliga uppgifter kyrkovaktmästare Leif Larsson samt före detta kyrkovaktmästare Karl- Gunnar Larsson (vaktmästare under åren 1980-2000) 20