Guds suveränitet och goda vilja Matt 20:1-16 1 Himmelriket är som en husbonde som gick ut tidigt på morgonen för att leja arbetare till sin vingård. 2 Han kom överens med dem om en dagslön på en denar och skickade dem till sin vingård. 3 Vid tredje timmen gick han ut och såg några andra stå sysslolösa på torget. 4 Han sade till dem: Gå till vingården, ni också! Jag ska ge er en rättvis lön. 5 Och de gick. Vid sjätte och nionde timmen gick han ut igen och gjorde likadant. 6 Även vid elfte timmen gick han ut och fann några andra som stod där, och han sade till dem: Varför står ni här sysslolösa hela dagen? 7 De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till vingården, ni också! 8 På kvällen sade vingårdens herre till sin förvaltare: Kalla på arbetarna och ge dem deras lön, men börja med de sista och sluta med de första. 9 De som hade blivit lejda vid elfte timmen kom då fram och fick var sin denar. 10 När sedan de första kom trodde de att de skulle få mer, men de fick också en denar. 11 När de fick den, klagade de på husbonden och sade: 12 De där som kom sist har arbetat en enda timme, och du har jämställt dem med oss som har stått ut med dagens slit och hetta. 13 Han svarade en av dem: Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Var du inte överens med mig om en denar? 14 Ta det som är ditt och gå. Men jag vill ge den siste lika mycket som jag gav dig.15 Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är god? 16 Så ska de sista bli de första och de första bli de sista." Vi ställs idag inför ett synnerligen ödmjukande ämne nämligen Guds suveränitet och allmakt. Men inte bara det vi ställs också inför hans överväldigande godhet och hans av alla yttre faktorer oberoende och fria nåd. I den tid vi befinner oss i just nu som svensk kristenhet tror jag att detta är ett mycket relevant och aktuellt budskap. Är det något vi står i behov av att återerövra och återvända till så är det originalevangeliet - den fria nådens evangelium. I spåren av ambitiös karismatik och frustrerade gärningsläror behöver nådens läkande kraft och trons vila åter igen få bli Guds folks del och lott så att Guds frid som övergår allt
förstånd och den villkorslösa kärleken återigen får bli signalementet på församlingen, dess lära, dess förkunnelse och dess liv och praxis. Paulus utgår från denna centralpunkt i sin berömda och kärnfulla presentation av evangeliet i 1 Kor 15. Efter att ha gjort den koncentrerade sammanfattningen av evangeliet så avslutar han med att påpeka att den djupaste hemligheten i budskapet är Guds underbara, oförtjänta, fria gåva; Guds oförklarliga kärleksfulla nåd. Han säger följande i 1 Kor 15:10 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än alla de andra fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig. Och vare sig det nu var jag eller de andra, så är det detta vi förkunnar och detta ni har kommit till tro på. Liksom Paulus slutsats att evangeliet om Jesu död och uppståndelse för syndares frälsning är en gudagiven fri nåd som tas emot genom en gudagiven förtröstan på Kristus - hans person och hans verk, men också att apostelns nya identitet och kapacitet från början till slut är ett uttryck för Guds fria nåd, så landar också Jesu liknelse i vår evangelietext i att allt tjänande i Guds verk utgår ifrån nådens princip. En nåd som Herren helt och hållet förfogar över och disponerar som han vill. Av nåd är vi inbjudna - Av nåd förvandlas våra hjärtan - Av nåd delges vi andliga gåvor och av nåd rustas vi för tjänst för att verka i Guds rike. Nåden gör oss inte passiva den aktiverar oss. Paulus kunde t.o.m. säga att han arbetat mer än de flesta! Nåden är dessutom anpassad för exakt den uppgift vi fått oss tilldelad och den tid som uppgiften tar in anspråk. Att veta att det finns styrka i Gud för allt vi behöver vara, säga och göra är en oändlig tröst. Det gör att vi aldrig behöver vara rädda för uppgiften eller tro att vi inte ska räcka till. Det gör också att vi med frimodighet kan säga nej, till sådant som vi upplever att vi inte fått nåd, gåva och utrustning för. Vi behöver inte överprestera, vi behöver inte bli utmattade av sådant som är
oss för stort och svårt. Det är en förmån utan like att leva i nåd. Att leva av nåd och tjäna i kraft av nåden. Resultatet av allt tjänande i vingården, vare sig vi gick sent eller tidigt ut är ju Guds rike. Kristus säger själv att hans rike inte är av denna världen. Och aposten Paulus definierar Guds rike inte som mat och dryck, utan rättfärdighet, frid och glädje i den helige Ande. Guds rike är ett resultat av gudomligt ingripande och gudomlig verksamhet. Då säger det sig självt att vi med mänskliga medel aldrig kan uppnå gudomliga resultat. Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande säger Herren själv i Joh 3:6. Detta förhållande gör att vi ännu mer behöver bejaka och uppskatta möjligheten att tjäna Gud i nåden. Nåden är Gudomlig. Med tjänst buren och genomförd i kraft av gudomlig nåd, uppnås gudomliga, och därmed bestående resultat. Syftet med nådens princip i allt den omvända människan är och gör är naturligtvis Soli Deo Gloria - hela tillvarons innersta hemlighet och syfte - att Gud allena ska få äran för hela sitt verk. I Jesaja slår Herren själv fast med ett enkelt uttalande: Jag ger inte min ära åt någon annan! (Detta är ett tungt bevis på Jesu Gudom, eftersom Johannes evangeliet 5:23 säger att alla ska ära Sonen så som de ärar Fadern.) Bara om hela verket är Herrens, bara om alla resurser kommer från honom, ja bara om Gud verkligen får vara just Gud, så kan tillvarons yttersta syfte uppnås. Westminsterkatekesen säger: Huvudsyftet med människan är att hon ska Ära Gud och glädjas i honom för evigt. Bara om vi tillskriver Gud hela det goda verket och bara om vi erkänner att det vi medverkar till är ett uttryck för hans fria nåd och gåva kan detta syfte uppnås. Bara då hittar människan hem. Bara då blir den kristna församlingen fri, hel, ren och rätt placerad
och positionerad som ett redskap för Guds ära på jorden. Profeten Jeremia säger: Jer 9:23-24 Så säger Herren: Den vise ska inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. 24 Den som vill berömma sig, han ska berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, för i det har jag min glädje, säger Herren. Visst är det en svindlande tanke att Herren har sin glädje i att verka med nåd, på jorden. När vi öppnar oss för nåden, erkänner att allt tillhör honom så gläder vi hans hjärta och erfar hans välsignelse. Då drivs vi av kärlek till Guds ära och medmänniskan, inte av personliga vinstintressen. Vilken glädje, vilken frihet, och vilken gemenskap som då uppstår! Fjellstedt: Alltid då Herren kallar människan till att ingå i nådens rike, så är nådeslöften förenade med kallelsen. Men så snart det rätta barnasinnet är inplanterat av Herrens Ande är det Kristi kärlek som driver själen, och inte den utlovade nådelönen. På arbetet följer lön efter arbetets beskaffenhet. Men den är helt och hållet en nådelön. Liknelsen om arbetarna i vingården är ödmjukande. Men inte alls stötande för den som förstått nådens princip. Den människa som vet att synden för alltid diskvalificerat mänskligheten från gemenskap med Gud och evig salighet i himmelriket, ser att allt på den här sidan evigt fördärv, även de svåraste omständigheter, är en stor nåd jämfört med att gå evigt förlorad, och kan därför glädja sig också över endast en droppe nåd på denna sidan evigheten. Den droppen kan i perspektiv förlösa oändlig glädje och tacksamhet då den är en försmak på vad som komma skall. Guds barn de har det saligt redan här, och ännu bättre skall det bliva där. Ty vad vi smakat här en droppe endast är av sällhetshavet ovan där.
O, att vi i vår generation också förstod att mänskliga rättigheter inte går att tillämpa på den allsmäktige och att den underbara rättighet vi fått att vara hans är en nådesrättighet från början till slut. Hur ofta hålls välbesökta föreläsningar om mänskliga skyldigheter för övrigt Liknelsen om arbetarna som sändes ut i tjänst i vingården har mycket att lära oss här och nu. Den bygger på en tradition som fanns i många antika städer att samla arbetskraften tidigt på morgonen på stadens torg. Arbetslösa, men arbetsdugliga och arbetsföra män ställde sig där och väntade på att bli lejda av någon som just den dagen behövde arbetskraft. Därav meningen Varför står ni här sysslolösa hela dagen? De svarade honom: Därför att ingen har lejt oss. Han sade då till dem: Gå till vingården, ni också! Alla som nås av Guds verkningsfulla kallelse till Kristus är kallade till att verka i Guds vingård. Nya Testamentet känner ingen privatreligiositet. När den store vingårdsmannen passerar förbi, vare sig det är i den tidiga gryningen av vår ungdom, vid vår livskrafts middagshöjd eller i ålderdomens elfte timme, så är kallelsen den samma. Gå till min vingård. Varje kristen människa är kallad till gemenskap och engagemang i den lokala församlingen och så kommer det alltid att vara. Gud frälser in i gemenskap. Inte bara andlig och abstrakt utan praktisk och verklig. Det är också intressant att de som kallas sent kallas för sysslolösa Om vi inte verkar för Gud så är vi egentligen sysslolösa - vårt livsverk har inget evighetsvärde - allt är bortkastat - allt som inte sker i tro är synd och missad målsättning. Men i tron, kan allt vi gör bli en lovsång till Gud och vår inkomst i förvärvsarbete kan bli till stor välsignelse för vingården genom tiondegivande och offer. Här ligger en av de viktigaste erövringarna i den Lutherska reformationen. Det är inte bara kyrkliga ämbeten som är andliga. Allt arbete i hemmet och på arbetsplatsen kan göras till en ädel och fullvärdig lovsång till Gud. Sköta sitt jobb till Guds ära är något fint och värdefullt.
För den som förstått nåden och Guds suveränitet i utväljande, utkorelse och gåvofördelning. Jag för den som slutat se med onda ögon som Jesus uttrycker sig, på himlens fördelningspolitik, och i stället resignerat likt Emil Gustavsson och kan sjunga: Så bidar jag tålig och nöjd med min del till dess alla varför får svar. Mitt härliga hopp, det kan aldrig slå fel: ett arv utan like jag har. Ja den som kan sjunga så har verkligen vunnit en livets högvinst. Skriften själv säger ju i 1 Tim 6:6: gudsfruktan förenad med förnöjsamhet är verkligen en stor vinst.