1 /14 Historik över våra raser. För många tusen år sedan, drog sig inlandsisen undan i Norden och lämnade land efter sig som så småningom skogsbekläddes och besattes av olika djurarter. Älvar och sjöar fylldes av fisk. Som en naturlig följd flyttade så människorna efter för att ta del av vad naturen gav, det var jägare och fiskarfolk. Dessa förfäder kom inflyttande från söder och öster och hade då redan hunden som följeslagare. De vapen som jägarna hade till buds då, var som alla förstår mycket primitiva, pil och båge, giller av olika slag, och jaktlyckan var väl då som nu skiftande. Man kan förstå att de hade lätt att ta till de hjälpmedel som då fanns att tillgå och då menar jag en fyrfota vän, hunden. Det finns utgrävningar som visar att för 7000 år sedan fanns det hundar med, som var lika våra spetshundar i kroppskonstitution. För jägare på den tiden var en hund som kunde stoppa bytet med skall ett bra hjälpmedel. Det har spekulerats om inblandning av varg i våra jakthundar, och det är konstaterat att så är faktum, men mer eller mindre i olika raser. Och kanske därför en av komponenterna i olikheten i raserna. På den tiden och långt fram i nästan nutid var rasskillnaderna inte avgränsade som nu, utan de var delvis av slumpen, och av vad sorts jakt de brukades till, olika både i storlek och färg. En salig röra av hundar av olika typer. Blev de inte bra för sitt ändamål, blev de inte långlivade, ett naturligt urval. Därför är det troligt att alla spetshundar är mycket närbesläktade och i grunden kanske samma "ras". Våra raser, Norrbottenspetsen och Finsk spets, är med stor säkerhet samma "ras", med samma ursprung. När finnarna på senare delen av 1800-talet renodlade den finska spetsen var de i alla färger, med mycket vitt, grått och också svarta inslag. Finnarnas målsättning var att konsolidera den mer enfärgade finska spetsen, vilket innebar en jakt på de andra färgerna. Denna förädlingskampanj fördes i de södra delarna av Finland och med den tidens kommunikation nåddes inte de norra delarna. Detsamma gällde för Sverige i norr och fjällnära trakter och detta in i början av 1900 talet. Alla spetsraser som registrerades i svenska kennelklubben före 1906 gick då under namnet Nordiska spetsar. Norrbottenspetsen. Norrbottensspetsen forna utbredningsområde omfattade både nordligaste Finland och Sverige. Dessa hundar användes till pälsdjursjakt företrädelsevis men också till skogsfågeljakt. De var redan i början av förra seklet kända av den tidens kynologer. Bankdirektör S Sahlin skrev i sin monolog 1908 över den nordiska spetsen att "dessa i regel småväxta fågelhundar, som man finner rätt allmänt i övre Norrlands skogsbygder, vars enda egentliga hundstam de äro". Man möter också i den tidens litteratur hunden under namnet "nybyggarspets". Den beskrivs av E Orstadius i jägareförbundets tidskrift om dess arbetssätt som också i dag är helt korrekt. Svenskarna ville ta efter finnarnas initiativ och renodla Norrbottens fågelhund, som den då hette. I Svenska kennelklubbens tidskrift kunde man 1912 läsa att deras spetshundssektion beviljat "ett anslag af 100 kr till understödjandet af pågående renodlingen av Norrbottens fågelhund. Den ras man härigenom avser att fixera, påminner mycket om den finska spetsen." Löjtnant Kantzov i Boden var en av de första som intresserade sig för rasen, han skriver 1911 i brev till kennelklubben att han ända sedan 1907 med stort intresse noterat allt om Norrbottens fågelhund. Han insände också förslag till en rasstandard, som till utseende liknar en oförädlad finnspets. Han beskriver vidare den typ som allmogen anser vara den rätta fågelhunden och sorterar då bort lapphund och gråhund. Han beskriver också att den har nedärvt anlag för att skälla ekorre, "hvilket dock i så fall utan svårighet bör kunna tagas ur dem." Så fel han hade i det fallet Kantzov konstaterar att rasen för femtio år sedan förekom allmänt, men nu (1912), bara på enstaka gårdar inom dess gamla utbredningsområde, som var i skogslandet fem mil från kusten, från finska gränsen till Umeå älv i söder. Kantzovs arbete med rasen ledde fram till en rasstandard, och ett officiellt godkännande, men det blev inte mycket mer. Ett av skälen till misslyckandet var att den liknade den finska spetsen alltför mycket, samt att kontakten med folk som ägde dessa hundar var bristfällig. Norrbottens skällande fågelhund avfördes så 1947 ur SKK:s register, eftersom någon individ av rasen inte varit känd sedan 1936. Men det fanns många rastypiska hundar kvar i Norrbottens inland och i slutet av 50-talet, när Stig Onnerfedt kom inflyttande till Pajala, började det hända saker. Han brann av hundintresse och hade tidigare belönats med Hamiltonplaketten för sin uppfödning av jaktspaniels. Onnerfeldt upptäckte att här och var på gårdarna fanns spetsar som han hört och läst om. Då föddes tanken på att återuppliva denna ras. Hans ambition var att få fram så många rastypiska hundar att SKK skulle godkänna den som ras. Med Blondie av Bjerkefall, reste han runt på olika utsällningar för att visa upp och skapa förståelse för rasen, och han skrev också artiklar i jakt och hundpress som väckte intresse och sympati, och han började själv med uppfödning av Norrbottenspetsar. Men att skapa en ny ras kräver förutan att ha entusiastiska hundägare och uppfödare med sig, också en rasklubb eller som i det här fallet en fågelhundssektion av Norrbottens älghundsklubb, vilken bildades 1963.
2 /14 Den upplöstes 4 år senare och ombildades till Specialklubben för Skällande Fågelhundar. 1964 kom rasen på remiss till sektionen men intresset var dåligt. Först 1966 kunde man enas om att rasen skulle omhändertas under sektionens verksamhet. Trots ett stort motstånd, där man talade om dess likhet med finsk spets och att jaktformen med ekorrjakt var en svunnen epok, lyckades man övertyga nog många i styrelsen. Rune Samuelsson fick så i uppdrag att skapa underlag för en inventering och skrev så ett upprop 1967 som tillsändes tidningar, jaktorganisationer och skogsfolk och andra som kunde ha vetskap om var sådana hundar fanns att finna. Resultatet blev över förväntan och över 100 hundar granskades, av vilka hälften håll måttet. 36 av dessa kom till den första utställningen i Öjebyn 1967. De var förståeligt av skiftande kvalité, varierande storlekar, typ och färg. Men för att SKK skulle godkänna den som ras, krävdes att det fanns en specialklubb som kunde ta hand om den och då ansökte man om att få bilda specialklubb för skällande fågelhundar, vilket beviljades 1967. Det återuppväcktes inte bara en ras detta år, utan också en ny specialklubb inom SKK bildades. Vilka som ska ha den största äran av att rasen räddades, och då i sista stund, må vara svårt att avgöra. Det var många entusiaster som la ner mycket arbete, men Onnerfeldt hade från första början idén om rasens uppbyggnad. Vi som verkar i dag, och älskar dessa hundar, är dessa människor ett stort tack skyldig, ingen nämnd och ingen glömd. Norrbottenspetsen i andra länder. Norrbottenspetsen finns i Finland, Norge, Danmark och även i Nordamerika. I Finland registreras ungefär liknande antal hundar som i Sverige, medan Norge och Danmark endast har ett fåtal årliga registreringar. I dessa två länder förekommer många svenska hundar i linjerna samt ett användande av svenska täckhundar. I Nordamerika förekommer det även uppfödning av Norrbottenspets där man importerat hundar från till stor del Sverige. Avelsarbetet SSF s avelspolicy syftar till att: 1. Bibehålla den sunda ras som Norrbottenspetsen är i dag. 2. Bredda rasens avelsbas för att trygga den genetiska mångfald som är en förutsättning för rasens fortsatta utveckling. 3. Utveckla rasens jaktliga egenskaper som skällande fågelhund. 4. Utveckla rasens exteriör.
3 /14 Nulägesanalys Registreringar Antal reg/år 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 Tikar (varav importer) Hanar (varav importer) 104 106 97 96 83 83 82 75 73 86 89 89 83 87 82 69 1998 39 43 Totalt 201 202 172 172 165 162 155 155 82 Antal reg/år 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 Tikar (varav importer) Hanar (varav importer) 40 50 39 54 52 65 55 51 61 50 61 69 Totalt 95 101 100 104 113 (5) 91 (2) 63 (2) 55 (3) 104 (1) 94 (2) 57 (1) 134 (8) 195 (3) 157 (4) 112 (1) Importer kan visas fr.o.m. 2004 *Tabellen hämtad november 2007. Hälsostatus Norrbottenspetsens kända genetiska defekter i dag är mycket få. Enligt försäkringsbolagens statistik är Norrbottenspetsen Sveriges friskaste hundras Den katarakt, främst Övre Partiell, som i början av 1980-talet var vanlig i rasen, nära
4 /14 25 % av de hundar som ögonundersöktes 1984 hade katarakt. Har i dag till största delen eliminerats. De senaste åren har endast ett fåtal fall per år konstaterats. Detta har kunnat genomföras tack vare att ett bekämpningsprogram tidigt togs fram och därefter har följts till fullo. Programmet innebär följande (utdrag ur SKK registreringsbestämmelser): Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur som ej är ID-märkt och som ej har ögonundersökts inom ett år före parning. Hund som ERG-undersökts i Sverige vid lägst 18 månaders ålder behöver ej förnyad undersökning avseende PRA. Registreringsförbud för avkomma efter föräldradjur med PRA. Katarakt ÖP, som har en dominant arvsgång, har i stort sett kunnat eliminerats genom att i avelsarbetet konsekvent INTE använda de hundar som konstaterats ha katarakt. Kravet på ögonundersökning av avelsdjuren har också visat att den genetiska defekten PRA förekommer i rasen. Hittills har 10 fall konstaterats. PRA har en enkel recessiv arvsgång, vilket gör arbetet med att bekämpa defekten svårare. Förutom det registreringsförbud för avkommor efter föräldradjur med PRA som gäller, har vi ambitionen att i planerade parningar inte tillåta känd, eller misstänkt anlagsbärare av PRA på båda sidor i den planerade kullens 5 generationers stamtavla. Övriga i många raser vanliga, defekter, som epilepsi, HD, AD, Patella Luxation, tandbortfall mm. Förekommer i så ringa omfattning i rasen att det inte finns anledning att i avelsarbetet prioritera dessa fåtal fall ännu. Dessa dokumenteras när de rapporteras in för att vi framgent skall kunna finna gemensamma nämnare. Undersökta hundar födda 1990 2006, antal diagnos förhållande till födda. Ögonundersökningsresultat Diagnos 1990 1991 1992 1993 1994 1995 UA 50 (96,2 50 (98,0 39 (92,9 33 (91,7 28 (100,0 Diagnos 2 (3,8 3 (5,9 4 (9,5 3 (8,3 1 (3,6 4 Totalt antal undersökta Antal födda 52 51 42 36 28 31 20 9 20 3 16 8 18 4 14 6 28 (90,3% ) 16 4 (12,9 Diagnos 1996 1997 1998 1999 2000 2001 UA 37 Diagnos 4 (94,9 (10,3 36 (97,3 2 7 (93,1 2 2 (95,7 37 (97,4 1 (2,7 2 (6,9 1 (4,3 2 (5,3 3 Totalt antal 39 37 2 2 38 2 2 6 (92,9 (10,7
undersökta 9 3 8 Antal födda 15 6 14 5 8 9 9 7 10 0 5 /14 8 9 Diagnos 2002 2003 2004 2005 2006 UA 46 (100,0 26 (96,3 24 (96,0 Diagnos 1 (3,7 1 (4,0 4 Totalt antal undersökta Antal födda 36 (90,0 (10,0 46 27 25 40 8 11 2 12 1 10 6 19 9 8 14 6 (100,0 Fördelning enl. diagnos - 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 Ögon, ua 50 50 39 33 28 28 37 36 27 Ögon, uppföljning 1 Ögon, icke ärftlig katarakt 2 1 1 4 2 1 - Ögon, katarakt bp 1 katarakt BP 1 - Ögon, katarakt öp 2 1 1 1 1 1 1 katarakt ÖP lindrig utbredning 1 1 1 katarakt ÖP 2 1 1 1 Ögon, främre y-sömskatarakt 1 - Ögon, PRA generell 2
6 /14 PRA generell 2-1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 Ögon, ua 22 37 26 46 26 24 36 8 Ögon, icke ärftlig katarakt 1 1 Ögon, katarakt total 1 1 - Ögon, katarakt bp 1 2 katarakt BP måttlig utbredning 1 1 katarakt BP 1 - Ögon, katarakt öp 1 1 katarakt ÖP lindrig utbredning 1 katarakt ÖP kraftig utbredning 1 Ögon, främre y-sömskatarakt 1 - Ögon, retinopati 1 1 retinopati, sannolikt ej ärftl 1 retinopati 1 Målsättning Att minimera mörkertalet av sjuka hundar. Att minska förekomsten katarakt i rasen. Förekomsten av övriga sjukdomar bevakas, för att kunna förhindra ytterligare spridning. Minska förekomst av tandbortfall i rasen. Tillvägagångssätt Att genom information öka kunskapen om sjukdomarna och vikten av att rapportera in fall till avelsråden. Genom att bibehålla den höga andel parningar som sker via avelsråden, för närvarande 90 95%. Detta för att minska risken av RISK kombinationer. Öka antalet ögonundersökta hundar, inte bara de som går vidare i avel. Inte kombinera föräldradjur med tandavsaknad, Fortsätta enligt Rutiner för avelsrekommendationer. Population/avelsstruktur Den stort utbredda kataraktförekomsten och arbetet med att bekämpa den defekten innebar en stark försvagning av rasens avelsbas. Omkring en 1/4 del av rasens avelsmaterial kom att slås ut. Arbetet med att bredda avelsbasen har byggt på undvikande av nära släktskapsavel i så stor utsträckning som möjligt. Med datateknikens hjälp är det möjligt att beräkna inavelsgrad på planerade kullar. Denna teknik används inom SSF sedan mitten av 1990-talet och målet är att en planerad kulls inavelsgrad skall ligga under 2.
7 /14 Enligt en undersökning på 2000-talet av dåvarande avelsråd, visade beräkningar att populationens avelsbas på den 7 års perioden mer än fördubblats. Därmed säkerställs också förutsättningarna för ett genetiskt mångfald i rasen och minskad uppkomst av nya genetiska defekter. Antalet hundar använda i avel mellan 1990-2005 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 Kullar 53 51 43 45 36 42 39 35 22 22 24 Tikar 51 51 42 44 35 42 39 34 22 22 24 Hanar 34 30 27 29 26 35 27 23 16 15 18 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 Totalt Kullar 23 25 29 25 46 34 26 620 Tikar 23 25 29 25 45 34 25 340 Hanar 19 19 21 18 30 29 18 218 Antal olika tikar resp. hanar använda i avel ett visst år. (År = födelsedatum för kull) D.v.s. Hur många tikar resp. hanar användes i avel till kullar födda år xxxx. Inavelstrend 1990-2007 Målsättning Fortsätta med att undvika nära släktskapsavel och fortsätta i den utstakade banan med att bredda avelsbasen.
8 /14 Att minska inavelsökningen och att bredda avelsbasen. Tillvägagångssätt Fortsätta enligt Rutiner för avelsrekommendationer. Utökat samarbete över gränserna. Ej behöva nyttja samma hane på för närbesläktade tikar. Funktion / Jaktliga egenskaper Det verktyg som finns tillgängligt för att mäta rasens jaktliga egenskaper är jaktprovsverksamheten. Norrbottenspets ägarnas vilja att starta sina hundar på prov är långt ifrån så god som det vore önskvärt, för att kunna få ett tillräckligt stort material att värdera rasens jaktegenskaper på ett tillförlitligt sätt. Enligt tidigare beräkningar så kommer endast ca 10 % av årskullarna till jaktprovsstart, och knappt hälften av dess leder till pris. Återstår att se om det blivit någon förändring efter provregelförändringarna. Med samma bedömningar oavsett utlyst eller rörligt prov. Antalet jaktprovsmeriterade hanhundar är för litet för att det skall vara möjligt att i avelsarbetet använda endast meriterade hundar. Även hanar med andra typer av referenser på den jaktliga förmågan används därför i avelsarbetet. Ex. Känd jaktlig förmåga av tikägare eller provdomare. På senare år verkar rasen jaktligt blivit något jämnare, med flertalet hundar som presterar bra resultat på prov. Målsättning Öka antalet provmeriterade föräldrar. Verka för att fler startar sina hundar på prov. Tillvägagångssätt Information till tik ägarna att dörrarna öppnas till fler hanhundar om de har provmeriter, då många hanhunds ägare i dag inte släpper sina hane till omeriterade tikar. Öka förståelsen av vikten att provmeritera sina hundar, för att kunna utveckla rasen jaktligt. Exeriör Norrbottenspetsens exteriöra status är i dag relativt god. Även beträffande de exteriöra egenskaperna vore det önskvärt att en större andel av hundarna visades upp och bedömdes på utställningar. Storleksmässigt följer rasen väl standarden. De vanligast förekommande bristerna är brant kors, öppen svans, brett ansatta öron och lösa bogar. Mentala statusen kan anses som god. De flesta hundar motsvarar väl rasbeskrivningens krav att den skall vara skärpt, livlig, vänlig och självsäker. Fortfarande förekommer exemplar av skygga, nervösa
9 /14 och aggressiva hundar men de är dessbättre ett fåtal. Detta enligt utställnings bedömning och till viss del, mentalprov via Bhk. Målsättning Få fler att ställa ut sina hundar för att vi skall få bättre överblick på hur enhetlig rasen är. Verka för att minska bristerna och öka jämnheten. Tillvägagångssätt I största möjliga mån använda hanhundar med lägst 1:a pris i Öppenklass eller Bruksklass på utställning. Där det är så möjligt, med hänsyn till andra prioriterade avelsåtgärder, undvika att kombinera hundar med gemensam exteriör brist. Sammanfattning Norrbottenspetsen är i dag en frisk, långlivad och tålig jakthund som oftast uppfyller de krav på jaktförmåga som ställs. Målet är att ytterligare öka jämnheten, detta genom att öka andelen meriterade föräldrar, både exteriört och jaktligt. Genetiska variationen är relativt god men vi har ett stort antal barnbarn efter vissa individer som idag gör att det kan vara svårt att finna lämpliga partners inom rimliga avstånd. Inriktning för att nå målsättningarna. Arrangera exteriördomarkonferenser för att ytterligare öka kunskapen bland domare om rasstandard och dess tolkning samt kunskap om rasens exteriöra svagheter för att vid utställning åtgärda uppkomna problem. Likvärdig bedömning av svagheter och prisnedsättning i förhållande till avvikelser mot rasstandard. Arrangera jaktprovsdomarkonferenser för att ytterligare öka kunskapen bland domare om regelverk och dess tolkning. Fortsatt publicering av resultat från prover och utställningar för en möjlighet att följa upp rasen. Utveckling av rasstrategier som genom tydliga åtgärdsprogram tar fasta på de resultat som utvärdering av utställning och jaktprov identifierat. Rasbeskrivning för Norrbottenspets FCI standard nr 276, fastställd av SKK/CS 2009-02-05 Ursprungsland / Hemland: Sverige Användningsområde:Jakthund på skogsfågel. FCI-Klassikation: Grupp 5, sektion 2 med arbetsprov Bakgrund / Ändamål: Norrbottenspetsen härstammar troligen från små laikor som redan under förhistorisk tid fanns hos jägarfolket inom Nordkalottområdet.
10 /14 Den lilla jaktspetsen har funnits under årtusenden och överlevt under naturligt urval där endast de starkaste och effektivaste hade en chans till överlevnad. I dessa områden var jakten nödvändig och skulle ge både föda och skinn. Pälsjägarna försågs förr med den enda gällande valutan i de här trakterna, dvs eftertraktade skinn från tex sobel, mård och hermelin. När skinnpriserna rasade efter andra världskriget försvann även intresset för Norrbottenspetsen. Det ledde till att den avregistrerades hos Svenska Kennelklubben som utdöd ras. Men det skulle visa sig att rasen hade överlevt, dock mest som vakt och sällskapshund på avlägsna gårdar i Norrland inland. Ett fåtal jägares hängivna arbete med att finna typiska hundar, under framförallt senare delen av 1960-talet, säkerställde rasens fortlevnad som jakthund. År 1967 återinförde SKK rasen i sina register och en ny standard upprättades. Numera används rasen främst till skogsfågeljakt, men den är fortfarande effektiv på hårvilt och den ställer även älg. Helhetsintryck: Norrbottenspetsen ska vara en liten och lätt spetshund. Den skall vara stramt byggd med torr, välutvecklad muskelatur. Rasen skall ha mycket god resning, bära huvudet högt och frimodigt samt vara synnerligen rörlig. De skillnader i kroppsbyggnaden som betingas av könet skall vara tydligt framträdande. Uppförande / Karaktär: I sin egenskap som jakthund skall Norrbottenspetsen till sin karaktär vara uppmärksam och oförvägen. Den skall vara alert, livlig, vänlig och självsäker. Huvud: Huvudet ska vara kraftfullt, torrt och välskuret. Det skall såväl framifrån som från sidan sett vara kilformigt. Skallparti: Skallpartiet skall vara relativt brett. Pannan skall vara lätt välvd och hjässan förhållandevis plan. Stop: Stopet skall vara tydligt men måttligt markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart. Nosparti: Nospartiets längd skall vara som halva huvudets totala längd, eller kortare. Nospartiet skall vara tydligt avsmalnande mot nosspetsen, men får inte vara snipigt. Läppar: Läpparna skall vara tunna, strama och väl slutna. Käkar / Tänder: Saxbett med väl utvecklade käkar och tänder. Kinder: Okbågarna skall vara markerade. Ögon: Ögonöppningarna skall vara mandelformade och något snett ansatta. Ögonen skall vara medelstora och klara med ett lungt men intensivt uttryck. Färgen skall vara mörkbrun. Öron: Öronen skall vara högt ansatta, något över medelstorlek och styvt upprättstående. Spetsarna skall vara något rundade.
11 /14 Hals: Halsen ska vara förhållandevis lång, torr och muskulös med lätt välvd nacke. Den skall föras med god resning. Kropp Manke: Manken skall vara markerad. Rygg: Ryggen skall vara kort och plan. Den skall vara stark, muskulös och fjädrande. Länd: Länden skall vara kort och bred. Kors: Korset skall vara förhållandevis långt och brett, svagt sluttande med välutvecklad, fast muskulatur. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara relativt djup, ungefär hälften av mankhöjden, och förhållandevis lång med välutvecklade bakre revben. Den skall framifrån sett vara oval. Förbröstet skall vara välutvecklat och tydligt markerat. Underlinje: Från sidan sett skall bröstkorgens djupaste punkt nå till armbågen eller strax nedanför. Underlinjen skall sedan mjukt övergå i buklinjen, vilken endast skall vara måttligt uppdragen. Svans: Svansen skall vara relativt högt ansatt och bäras i en förhållandevis hög båge. Den skall vara löst ringlad med svansspetsen buren utmed lårets sida. Utdragen bör svansen inte nå nedanför hasleden. Extremiteter Framställ: Fronten skall ha normal bredd. Framifrån sett skall benen vara raka och parallella. Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa och breda med väl utvecklad kam och muskelatur. De skall ligga väl an mot bröstkorgen. Skulderbladen skall vara förhållandevis väl tillbakalagda. Överarm: Överarmarna skall ha samma längd som skulderbladen och bilda en tydlig vinkel. De skall vara starka och ligga väl an mot bröstkorgen men vara fritt rörliga. Armbåge: Armbågarna skall varken vara utåt- eller inåtvridna. Underarm: Underarmarna skall vara raka och försedda med stark benstomme. Muskulaturen skall vara torr och smidig. Mellanhand: Handlovar och mellanhänder skall vara starka. Från sidan sett skall mellanhänderna vara något vinklade. Tassar: Framtassarna skall vara små, fasta och riktade rakt framåt. De skall vara väl välvda, slutna och vara försedda med välutvecklade kraktiga trampdynor. Bakställ: Bakbenen skall bakifrån sett stå parallellt. Lår: Lårbenen skall vara förhållandevis långa och bilda en nästan rät vinkel mot bäckenet. De skall ha stark muskulatur. Knä: Knälederna skall vara starka och tydligt vinklade.
12 /14 Underben: Underbenen skall bilda en tydlig framträdande vinkel mot lårbenen. Has: Haslederna skall vara kraftiga. Mellanfot: Mellanfötterna skall vara torra och smidiga samt ganska långa. Tassar: Baktassar, se framtassar. Rörelser: Rörelserna i trav skall vara jämna och flytande med vägvinnande steg och bibehållen fast rygglinje. Rörelserna skall fram- och bakifrån sett vara parallella. Päls Pälsstruktur: Hårlaget skall vara av två slag. Bottenull som skall vara fin och tät och täckhår som skall vara hårt, kort och rakt. Pälsen skall vara ganska åtliggande med varierade längd på olika delar av kroppen. Det skall vara kortast på nosryggen, hjässan, öronen och benens framsidor och längst på halsen, lårens baksidor och svansens undersida. Färg: Grundfärgen skall vara rent vit, alltid med distinkta, väl fördelade fläckar. Fläckarnas idealfärg kan vara i alla nyanser av rött och gult. Fläckarna på bålen skall vara tämligen stora och väl uppbrutna. Färgen skall också finnas på huvudets båda sidor samt på öronen. Fläckar i svart, någon nyans av viltfärg eller fawn kan tolereras men idealfärger skall alltid eftersträvas. Storlek / Vikt Mankhöjd: Idealhöjd för hanhund: 45 cm Idealhöjd för tik: 42 cm En variation från idealhöjden tolereras med + / - 2 cm. Fel: avvikelse. Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av Allvarliga fel: - Köttfärgad eller leverbrun nostryffel - Avsaknad av fler tänder än P1:or - Tanteckning - Skimmelteckning (små färgprickar i den vita pälsen) Diskvalificerande fel: - Stubbsvans. Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv, visar paniskt flyktbeteende eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet. Testiklar: Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. Rutiner för avelsrekommendationer Norrbottenspets Avelsutnyttjande Allmänt gäller SKK:s grundregler för avel och uppfödning.
13 /14 Till avel rekommenderas endast hundar som är såväl fysiskt som mentalt friska individer. Avelsbas För att bibehålla den sunda och friska ras Norrbottenspetsen är inriktas avelsarbetet på en breddning av avelsbasen. Detta uppnås genom begränsning av enskilda individers användning i avel. Inavelsgraden skall hållas så låg som möjligt i parningskombinationerna och får inte överstiga 2,0 beräknat på 5 generationer (programvaranbreed). Hälsoprogram ÖGONLYSNING Båda föräldradjuren skall vara ögonlysta inom 12 månader före parning. KATARAKT Individ med konstaterad ärftlig eller misstänkt ärftlig katarakt får inte användas i avel. PRA Individ med PRA skall ej användas i avel. Förälder och helsyskon till individ med PRA skall ej användas i avel. Risk för PRA hos avkomma i en parningskombination beaktas innan parning görs. Kända anlagsbärare i 5 generationer beaktas. ÖVRIGA DEFEKTER Förekomsten av andra defekter är idag av så ringa omfattning att annan hantering än ett strikt efterföljande av SKK regler för avel/uppfödning tills vidare inte bedöms nödvändig. Individ med övrig defekt dokumenteras för vidare uppföljning. Täckhundsanvisning Till tik anvisas om möjligt tre alternativa hanhundar. Inavelsgrad beräknas för tänkt avkomma på 5 generationer och får inte överstiga 2,0. Beräkningsprogrammet BREED används. Kända eller misstänkta anlagsbärare av PRA får inte förekomma på fars- och morssidan inom 5 generationer på tänkt avkomma Täckhundsanvisningen gäller endast för aktuellt parningstillfälle. Vid utebliven parning skall ny anvisning göras. Hanhundarnas påverkan på effektiv avelsbas och inavelsgrad på rasen som helhet skall ingå som en faktor vid val av anvisade täckhundar. Täckhund bör ej användas i för många parningar innan avkommor hunnit utvärderas. Med tanke på rasens låga numerär bör för närvarande täckhund inte användas i mer än 2-3 kullar innan utvärderingsresultat av avkommor är känt. Utvärdering via utställning och jaktlig bedömning. Tikens och hanhundens exteriöra och mentala egenskaper beaktas i tänkta parningskombinationer. Ej förstärka svagheter utan kompletterande partners väljs i möjligaste mån. Krav för täckhundsanvisning Hanhund Bör ha erövrat pris på jaktprov, helst 2:a pris i jaktklass. Bör helst vara utställningsmeriterad.
14 /14 Skall vara ID-märkt. Får ej sakna mer än fyra tänder. Skall ha godkänt testikelintyg. Skall vara ögonlyst inom 12 månader före aktuell parning. Hanhunden skall ej ha fler avkommor än vad SSF riksstyrelse beslutat om. F n max 30% (helst ej över 20 av en genomsnittlig årsproduktion av valpar under sin livstid. Antalet avkommor justeras kontinuerligt i förhållande till registreringstalen. Ägaren skall inlämna sjukdomsenkät, årligen kopia av ögonundersökning samt foto av hunden. Tik Bör helst vara jaktprovs- och utställningsmeriterad. Skall vara ID-märkt. Skall vara ögonlyst med godkänt resultat inom 12 månader före parning. Ej sakna mer än fyra tänder. Tikägaren skall ha lämnat svar på frågor angående tikens förtjänster och brister (jaktligt, exteriört och mentalt). Ej haft mer än fyra kullar tidigare. Ej haft för täta kullar (vid två kullar inom 12 månader skall tiken vila i minst 12månader före nästa valpning). Vid första parning ej paras tidigare än att tiken fyllt två år vid valpningen. Tik fyllda sju år skall ges 10 månaders vila efter valpning samt ha friskintyg från veterinär utfärdat före parning. I övrigt följa av SKK fastställda regler för avel. Valphänvisning Valphänvisning sker endast till uppfödare som fått täckhund anvisad av SSF:s avelsråd. Uppfödaren skall rapportera till avelsråden vilken hanhund som denne avser att använda innan hänvisningar börjar göras. Vid hänvisning lämnas endast officiella uppgifter såsom exempelvis stamtavla, meriter, centralt registrerade veterinäruppgifter och liknande, om tik resp. hane ut. Vid hänvisning lämnas uppgifter om samtliga planerade parningar i den turordning som tikägarna rapporterat in val av hanhund, oavsett vem som är köpare eller uppfödare. I enlighet med SKK: s rekommendation för valphänvisning har valphänvisaren även att hänvisa till uppfödare som ej vänt sig till SSF: s avelsråd. I de fall måste uppfödaren kontakta avelsråd och/eller valphänvisare och uppge vilken kombination han/hon har gjort, samt betala en administrativ avgift. Valpleverans Valpar levereras vid 8 veckors ålder och skall vid leveranstillfället vara veterinärbesiktade, ID-märkta, vaccinerade och avmaskade. Veterinärtintyget får vid leverans vara högst 7 dagar gammalt.