Karlslund, torp under Årsta

Karlslund, torp under Årsta Kallades förr Bakom Det gamla torpet och t.v. skymtar stugan som flyttades dit 1917 Det låg vid den norra utfarten från Årsta Havsbad efter vägen mot Årsta Slott och Handen. Hette från början Stymninge Bakom. Det byggdes 1811 som lägenhet på Årsta. På 1820-talet tog man bort Stymninge och använde bara Bakom som namn på stället. Från omkring 1850 blev det torp och namnet ändrades till Karlslund. Den gamla reveterade stugan var så dålig att man omkring 1917 flyttade en större byggnad till tomten från Årsta Gård. Skymtar t.v. i bilden ovan. Av den ursprungliga stugan finns inget kvar, men grundrester av den gamla ladugården

kan man se vid bussarnas vändplan. En målning av Sune Lundgren på den hitflyttade stugan På fastigheten finns idag en modern villa.

Läs Mauritz Henrikssons artikel om torpet och dess innevånare: Om Bakom-Karlslund på Årsta Hurtigs Torp i Jordbro

Har gett namn både åt ett torg och en park. Båtsmanstorp under Kalvsvik 1746 1895 Rotehemman var Kalvsvik, Broby, Arbottna och Stadsberga, sista båtsman flyttade 1891 Låg ungefär där Blockstensskolan-Höglundaskolan ligger idag. På trappan, familjen Lindqvist, foto tillhör Bertil Lindqvist och Gillet. Vill du läsa mer om det gamla båtsmanstorpet? Artikel ur Gillets Glimtar år 1987 av Inger Heijkensköld. Båtsmanstorpet Råttfällan

Torpet Råttfällan vid Dalarövägen/Albyvägen Gillets Mauritz Henriksson lägger sin hembygdsforskning med förkärlek på Gålös gårdar och innevånare. Här har han dock tagit sig längre in på fastlandet och berättar om Berga Båtsmanstorp No 6 eller oftast Råttfällan. Torpet finns i husförhörslängderna mellan 1746 till 1895, siste båtsmannen hette Dahlberg. Torpet tillhörde Sanda rote och låg under Kalvsvik, Lundby, Berga och Oppbeteby. Var sedan arbetarbostad under många år och är nu permanentbostad för Folke Svanäng, fd arrendator på Åva Gård. På tomten finns dessutom torpets ladugård. Bostadshuset är naturligtvis moderniserat i omgångar men mycket av det gamla är bevarat och torpet ligger som en pärla i skogskanten, väl synligt från Dalarövägen. Läs mera om Råttfällan här: Historien om Råttfällan Läs Harry Runqvists artikel om båtsmanstorpen

Nedan författaren Mauritz Henriksson i full forskarmundering! Vattentornen i Handen

Ny fasad på vattentornen Ett av tornen är nu klart, vackert, eller? Texten nedan från kommunens hemsida, foto Ulf Nilsson. Handens Vattentorn renoveras till vackra landmärken Nu är underhållsarbetena på vattentornen i full gång. Taket på det norra tornet är färdigrenoverat och montage av den nya fasadbeklädnaden, bestående av rektanglar med blank respektive matt yta är nästan klart. Nästa etapp är södra tornet som ska renoveras med nytt påbyggt yttertak, rostskyddsmålning och ny fasadbeklädnad. Arbetena skulle vara avslutade i maj 2015 men kommer att förlängas på grund av mer omfattande rostskyddsmålning samt takarbeten än planerat, ny sluttid är juni-juli. Entreprenören som utför arbetena heter LW AB. Det finns ingen risk för påverkan av vattenkvaliteten i tornen. Det ena tornet kommer att ha fler spegelblanka ytor upptill medan det andra är blankare nedtill, vilket ger olika karaktärer på tornen.

De reflekterande ytorna kommer att återspegla sin omgivning och skifta utseende med dygnets och årstidernas växlingar. Tornen kommer även att belysas nerifrån med LED-armaturer under dygnets mörka tid. Den totala budgeten uppgår till 13 mkr varav 10 mkr står VA-kollektivet för (de som betalar avgifter för kommunalt vatten och avlopp) och 3 mkr står skattekollektivet för genom stadsbyggnadsnämnden. Lite historia om Vega (och Söderhagen) inför byggandet av Vegastaden Vega, fastigheten som gett området dess namn. Foto: Henry Hall

Haninge kommun kommer att få en ny stadsdel med det pampiga namnet Vegastaden. Här kommer 10000 människor att bo om c:a fem år! Med en ny pendeltågsstation och en egen avfart från motorvägen! Enligt Haninge kommuns hemsida skall Vega står för närhet och hållbarhet. Där kan du vara både klimatsmart och ekonomisk. Det är en av anledningarna till att Vega är populärt bland barnfamiljer. De första invånarna är redan på plats i Vegas västra del där utbyggnaden pågår. Kanske kan det vara intressant att läsa en kort historik om namnet och ursprungsplatsen, en villa i området, som byggdes på 1880-talet. Namnsättningen har att göra med det fartyg som polarforskaren Adolf Nordensköld seglade med i slutet på 1870-talet, norr om Europa och Asien mellan Atlanten och Stilla Havet, Nordostpassagen. Läs mer här: Historien om Vega- Söderhagen Fakta är sammanställda av Haningegillets Mauritz Henriksson. Du finner historien om Vega på sidan 5, men även de övriga fastigheterna är intressanta! En senare men välkänd vy (om du är tillräckligt gammal) från Vega ser du här.

Jacksons affär, vykort från mitten av 1940-talet Läs mer om Vega här: Vegafortet Vega, gamla Centralstationen Gröna ladan efter motorvägen Säkert har du undrat vad detta är? Gröna ladan söder om Handen, bilden från motorvägen från söder

När man kör motorvägen mot Stockholm passerar man denna gamla byggnad på höger sida i södra kanten av Brandbergens industriområde, strax före alla bilföretagen. Ser den något malplacerad ut bland de moderna anläggningarna. Det är en sista rest av den lilla samling av torp och lägenheter som fanns här förr i tiden. Ladan tillhörde torpet Slätmossen, som gett namn till hela området som nu delvis är en välbesökt och vacker Naturpark. Öster om Slätmossen låg här Skäggsmo, Katrineberg, Stubbakärr och Larsbo. Några grunder finns kvar av vissa byggnader i skogsområdet mot Forsla kärr. Ungefärliga lägen för fastigheterna i artikeln Gillets medarbetare Mauritz Henriksson har sammanställt lite fakta om Slätmossen. Fastigheten Slätmossen avsöndrades från 1 mantal Hesslingby och 3 1/8 mantal Lundby år 1906. I ett köpekontrakt daterat 23 juli 1906 står det att : Jag Olof Persson upplåter och försäljer till August Bernhard Carlsson I köpekontraktet står det vidare att ytan var 66 hektar och 56 ar, varav 48 hektar består av den egentliga mossen, och återstoden är fastare mark. Köpeskillingen var 35 000

kronor. Olof Person var då ägare till Hässlingby, blev senare ägare till en av Ribbygårdarna i Västerhaninge. Fastigheten hade en sv-no sträckning. I sydväst begränsades den av dåvarande (numera G:a) Nynäsvägen. Där fanns också torpet Janstorp, som funnits sedan tidigare. I nordost fanns en smalare del som sträckte sig upp norr om Skäggsmo, till det som i dag kallas Brandbergens södra Industriområde. På berget vid det som i dag motsvaras av Kilowattvägen 4-6, byggdes en stuga som kom att kallas Slätmossen. Till den fanns även en ekonomibyggnad, den enda som i dag, 2015, finns kvar av stället. Det är den gröna byggnaden, på Kilowattvägen 1 med gaveln mot motorvägen Rv 73. Det är nog en tidsfråga innan den är borta. Köparen August Bernhard Carlsson bodde inte ens i Österhaninge socken. Han handlade med trädgårdsprodukter, men bodde på Adelsö. Syftet med köpet var säkert att utvinna torv ur mossen. Om han redan från början var inställd på att sälja till Sthlm-Nynäs Järnvägar, eller till någon mellanhand, finns ingen uppgift om. Enligt uppgift i boken Nynäsbanan, bröts det torv bara under första och andra världskrigen, med uppehåll däremellan. August Bernhard Carlsson sålde alltså Slätmossen den 1 februari 1918 till direktör Ernst August Frithiof Olsson. Han var kolhandlare i Stockholm. Om han såg någon marknad i mossbrytning, får vi aldrig veta. Den 27 september 1920 skrevs ett köpebrev i vilket Olsson sålde till Trafikaktiebolaget Sthlm-Nynäs. Därefter såldes fastigheten till Sthlm-Nynäs Järnvägs AB den 31 december 1932. De båda bolagen var närstående. Kunde järnvägsbolaget förutse ett andra världskrig redan då? Eller användes torv även mellan krigen? Sthlm-Nynäs Järnvägs AB sålde till Grus och Sand AB den 31 december 1945, som sålde vidare till Svenska Väg AB 30 juni 1963 och 1969 blev kommunen ägare. Hela fastigheten Slätmossen är numera uppstyckad. Dessutom delas den av Rv 73, Nynäsvägen. Bostadshuset, som låg på berget mitt emot ladan, beboddes på senare år av en äldre dam. Det var förmodligen Sigrid Regina Ström som avled i december 1971 och var den sista som bodde där.

Kvarnbro-Fredrik och hans svärfar Kvarnbro-Fredrik Några lokala spelmän Äldre tiders folkmusik handlade oftast om självlärda spelmän ur allmogen. I Österhaninge fanns vid förra sekelskiftet två fiolspelmän men anknytning till Lännåker, Anders Gustaf Jansson och hans svärson Fredrik Eriksson, kallad Kvarnbro-Fredrik efter sitt torp på norra sidan av vägen mot Dalarö. En tredje välkänd bygdespelman var torparen Anders Bergström i Grindsvreten vid Kalvsvik, samtida med Anders Gustaf Jansson. Margareta Runqvist skrev 1997 denna lilla betraktelse om Lännåkersspelmännen som publicerades i Glimtar. Läs den här: Spelmännen i Lännåker

Tror vi på det här? Atomsopor i Haninge? När jag så smått började jobba i Gillet för 15 år sedan fick jag höra att det fanns radioaktivt avfall nere i Österhaninge. Tänkte väl inte så mycket på det då men ett antal år senare hörde jag samma rykte från ett helt annat håll, källan som person kunde inte ifrågasättas men var ju själv ganska osäker. Det var inte självupplevt utan en hörsägen Marinen på Berga/Muskö skulle i början på 50-talet ha grävt ner avfallet i ett våtområde vid torpet Björkhagen paintballtorpet och inhägnat området. Idag finns någon form av deponi där av mera naturligt mänskligt avfall. Vet någon något?

En tur till Högsta och Hammarby Tillsammans med två av Gillets tunga namn, Rune Karlsson och Anders Numan (samt fotografen Ulf Nilsson) blev det en färd upp till Högsta och Hammarby. Delvis är detta Runes barndomstrakter. I ett för sommaren 2015 ovanligt vackert väder fick vi en härlig upplevelse. Rune Karlsson, Ulf Nilsson och Anders Numan.

Vi besökte först den Högstagård som numera är ett eldorado för älskare av vattenväxter och naturkonst. Den ligger några hundra meter norr om Åvavägen. Detta har jag i min dator: Högsta 1:2, litt Aa, 1/2 mtl, Sandemarsgården (del av Uppegården) Tillhörde fideikommisset Sandemar och släkten Braunerhjelm från 1869. Arrendator från detta år var Erik Eriksson därefter kommer 1903 Ferdinand Mellqvist. Han flyttar 1917 till Högsta Båtsmanstorp och då kommer Karl August Sandberg med hustrun Emma född Eriksson med bl.a. sönerna Lennart och Ernst. Byggnaderna är så omgärdade av vegetation att det är omöjligt att fotografera. Så här såg bostadshuset ut på 30-talet. Sandemarsgårdens bostadshus på 1930-talet. Därefter blev det den gård som man väl mest förknippar med Högsta, den s.k. Erikssongården, på södra sidan om Åvavägen. Högsta 1:3, litt Ab, ½ mtl, Erikssongården (del av Uppegården) Ägdes sedan 1869 av Magnus Persson, brukades av sonen Erik Magnusson med makan Anna Sofia, som genom arv tar över 1897. Han säljer gården 1918

till AB Elektraverken som efter avverkning av skogen säljer 1923 till August Eriksson och hustrun Anna Wilhelmina, går senare i arv till sonen Bertil f 1910 som var sista brukare. Erik Magnusson flyttade 1923 till Ribby i Västerhaninge, Magnusborg.

Entrén till mangårdsbyggnaden på Erikssongården. Gården som numera ägs av Rolf Norlin på Hammarby är i ett dåligt skick, endast en del av den ursprungliga ekonomibyggnaden används idag som stall. Den ursprungliga vackra mangårdsbyggnaden är troligen inne i sitt sista stadie men då vi tror oss se att den har en timrad stomme kanske den skulle kunna räddas. Utanför står två månghundraåriga vackra ekar samt ett antal knotiga fruktträd. Mangårdsbyggnaden på Erikssongården. Nere på åkern mot ån finns en runsten, Högsta Sö 265, ristningen är tydlig och väl bibehållen så när som på tredje runan. Stenen står uppställd där den påträffades i mitten av 1800-talet på åkern strax söder om byn. Inskrift: (Gåse) reste stenen efter Assur, sin son, och efter Ulv.

Runsten Vi hoppade över de två Högstagårdarna norr om vägen och åkte vidare upp till nästa by efter vägen, Hammarby. Man kommer först till nedre Hammarby, två gårdar, i modernare tid kallade Petterssongården och Wretmangården. Från Petterssongården, den första på höger sida, brukar ägaren Rolf Norlin och hans familj utöver hemmamarkerna stora delar av Haninge kommuns jordbruksmarker och har dessutom ett ridstall med ryska hästar.

Nedre Hammarby, till vänster.bostadshuset till Wretmangården och till höger Petterssongårdens två bostadshus.

Nutida ägaren av Petterssongården, Rolf Norlin. Detta finner jag i mina anteckningar om gården. Nedre Hammarby, Västra, 1:3, litt B, 3/8 mtl, Petterssongården Gården på Nedre Hammarby, ägs vid sekelskiftet av änkan Anna Maria Svensdotter-Nilsson och hennes måg, brukaren Erik Gustaf Pettersson, kallad Gustaf-Bonn. Han är gift med Anna född, hon har två döttrar med sig när de gifter sig 1884, Anna Lovisa född och Hilda Maria. I bouppteckningen efter Gustaf-Bonn 1930 skrivs dessa döttrar som barn på samma grunder som de tre nedan nämnda sönerna. Här framgår också att Hammarby 1:3 är hustrun Annas enskilda egendom. Dottern Anna Lovisa har i sin tur en son, Ernst Gustaf, med hemmansägaren Anders Eriksson i Alby, de gifter sig senare samma år och flyttar samman på Alby.Hilda Maria gifter sig med Harald Nilsson, son på Sipängen, år 1910 och flyttar till Katarina fs samma år. Gemensamt har Gustaf och Kristina

tvillingsönerna Erik och Anders födda 1884 samt sonen Sven född 1895. Sonen Anders gifter sig 1909 med Elna Sofia Jansson, f 1889, dotter från Tyresta, flyttar som brukare dit samma år men övertar 1914 Tjursta Torp som arrendator. Anders och Elna arrenderar sedan gården 1:4, Övre Hammarby, av nämndemannen Karl Johan Pettersson från 1928. Elna är syster till Hilda Jansson, nämndemannens livledsagarinna.tvillingbrodern Erik gifter sig 1914 med dottern på Småhamra Östra, Erika Larsson f 1887 som då flyttar till Hammarby. Yngste sonen Sven gifter sig 1921 med Klara Rosengren från Tyresö. Man har styckat av och låtit bygga en större bostad och tvätteri på Hammarby 1:8, kallat Gustafsberg (ligger efter Åvavägen på vänster sida före gårdarna) dit Anna och Gustaf flyttar i slutet på 20-talet, han avlider år 1930. Änkan arrenderar ut gården till sönerna Erik och Sven och driver själv stadstvätt på Gustafsberg. Anders löser ut sina syskon från föräldragården 1:3 efter modern Annas död 1937 och övertar den 1941. Brodern Erik flyttar då till Gustafsberg med sin familj och yngste brodern Sven övertar arrendet på Övre Hammarby. Erik och hustrun Erika fortsätter där med tvätteriet. Gården övertas på senare år av Gösta Sandberg, gift med Sigrid, dotter till Anders Pettersson som senare säljer till kommunen och ägs alltså nu av familjen Norlin. Gustafsberg, Hammarby 1:8.

Intill Pettersongården ligger Nedre Hammarby, Östra, 1:2, litt A, 1/4 mtl, Wretmangården som ägs av Karl Johan Petterssons äldre bror Per Erik Pettersson från 1898, han avlider 1903 och året efter köps den av sterbhuset av Frans Wretman med makan Arvida, som kommer från Ösmo. Övertas av sonen Otto år 1954 som gifter sig med Mimmi Pettersson, dotter till Per Erik Pettersson. Gården ägs fortfarande av släkten Wretman och är på senare år bebyggd med ett antal moderna villor. Det är här Rune Karlsson tillbringade en del av sin barndom, Mimmi Wretman var hans moster. Wretmangården från å-sidan. Nästa stopp blev övre Hammarby, nämndemansgården.

Gåramålning av Olle Olsson, tillhör Gun-Britt Mattson. I mitt arkiv finner jag detta. Övre Hammarby, 1:4, litt C, 1/8 mtl samt 1:5, litt D, ¼ mtl, Nämndemansgården Är på, totalt 3/8 mtl, ägs av Karl Johan Pettersson och tidigare dennes föräldrar Per och Kristina Katarina Eriksson. Han har köpt ut sina syskon efter arvsskiftet. År 1918 säljer han sina gårdar till disponenten Eskil af Ekenstam, som avverkar stora skogsarealer och sedan säljer tillbaka till honom 1924. Ekenstam är disponent på Elektraverken, det bolag som runt 1920 äger två av Högstagårdarna. Bolaget driver en ångsåg på Tyresta. Från 1920 är Anders Pettersson, son på Nedre Hammarby, arrendator på gården, när han övertar föräldragården ersätts han av brodern Sven år 1941. När Sven Petterson avslutar arrendet i mitten på 50-talet säljer Karl Johan Pettersson gården till Gösta Sandberg på Hammarby 1:3, måg till ägaren där, Anders Pettersson. I sitt testamente från 1961 överlåter nämndemannen Petterson huvuddelen av sin kvarlåtenskap på sin livsledsagarinna Hilda Jansson med tillägget att efter hennes död detta skall övergå till Gösta och Sigrid Sandbergs tre barn.

De gamla bostadshusen är delvis hårt renoverade och ekonomibyggnaderna rivna. På hemvägen besöker vi den nordligaste Högstagården, Skutan, numera ett hästcentrum. Detta finns i min dator: Högsta 2:3, litt Bb, 1/3 mtl, Skutan (del av Nedergården) Ägdes sedan 1891 av Magnus Persson f 1820, brukas av sonen Erik Magnusson, arrenderas av Ferdinand Mellqvist till 1903, sedan mellan 1904-10 av Erik Teodor Nilsson född 1865, mellan 1911-20 av Karl Gustaf Pettersson. Märkligt ägande av AB Elektroverken, säljs 1920 till Knut Oskar Hultström, f 1888 och hustrun Fanny, född Pettersson, syster till Mimmi Wretman. Går senare i arv till sonen Erik Gösta f 1916. På gården låg också lägenheten Marielund, nu borta. Det var i Marielund Rune Karlssons mormor, Anna Sofia Pettersson, levde och hans mor Elin Linnea växte upp. Elin Linnea var halvsyster med Mimmi, gift Wretman, och Fanny, gift Hultström.

Skutan

Rune Karlsson pekar ut var Marielund låg. Efterlysning

Så här skriver hembygdsforskaren Rune Karlsson, född i Österhaninge, i Glimtar för drygt 10 år sedan. Svaren uteblev så efterlysningen är fortfarande aktuell. För några månader sedan fick jag mitt livs största läsupplevelse. Jag hade av en släkting fått låna en roman med titeln Ödet står på lur, författad av Birger Wårdh och utgiven 1956. (Birger Wårdh har givit ut ett tiotal romaner, flertalet av dem recenserade i landets ledande dagstidningar). Det visade sig snart vid läsningen att den här romanen är halvdokumentär. Den ger nämligen en mycket tidstrogen och realistisk bild av de svåra levnadsvillkoren för småjordbrukare, pigor, drängar och tvättare i Österhaninge under de första decennierna av 1900talet. Mycket talar också för att romanhandlingen bygger på rent verkliga händelser. Min mormor, min morfar, vilka jag aldrig träffat, och min mamma är ett slags huvudpersoner. En biperson i romanen, kallad Kvast-Otto, torde också vara ett porträtt av en känd österhaningeprofil. Ortnamnen är autentiska. Den här romanen har givetvis ett utomordentligt läsvärde för alla medlemmar i Gillet men också andra. Kanske har några redan läst den? Kanske har den stående i bokhyllan? Personligen skulle jag mycket gärna vilja få kontakt med alla dem som har den minsta kännedom om den här romanen och kanske också dess författare, (han är född i Huddinge 1896, men bodde tidvis i Österhaninge) och/eller synpunkter på innehållet.

Med tacksam hälsning rune.austers@gmail.com Rune Karlsson Lidingö Lite mera fakta kring boken och författaren Ödet står på lur mailto: