Emma Dahlgren, kvinnan som räddade Tyresta

Emma Dahlgren, kvinnan som räddade Tyresta Emma Sofia Dahlgren, född 1858 på Öster Ösby, död 1932 på Tyresta. Gick ogift genom livet, Under sin aktiva tid på gården i Tyresta skaffade hon sig respekt i det mansdominerade bondesamhället långt utanför hembyn. Den bestämda Emma Dahlgren vägrade envist att sälja sin Tyrestagård till skogsoch markspekulanterpå 1910-talet. Man kan säga att hennes hårdnackade motstånd att sälja är anledningen till att Tyrestareservaten och Nationalparken kunde bildas många år senare. Det är Dahlgrensgården som är hjärtat i området. Skogsmarkerna var relativt orörda och kan kanske med rätta kallas för urskog även om inte alla kriterier är

helt uppfyllda. Dahlgrensgården, enl. Lars Magnussons bok från 1993 om Tyresta är mangårdsbyggnaden i sitt nuvarande utseende uppförd omkring 1825. Denna byggnad markerade med sin färgsättning en avvikande ställning i Tyresta, den var ljusgul långt in på 1900-talet. Den nuvarande serveringslokalen ligger i en av gårdens ursprungliga ekonomibyggnader. I ägolängderna kan man från början på 1910 talet se en ökande försäljning av fastigheter och skogsskiften i Tyresta där utomstående personer är inblandade. Här uppstår korta äganden bl.a. för Valdemar Jäderlund på Sanda, John Upmark på Hammar, L.P. Larsson i Håga samt August Söderström. Dessa flesta enheterna samlades under disponenten på Elektraverken, Eskil af Ekenstam år 1916-17. På samma sätt köpte Elektraverken och sfären runt bolaget hela gårdar och skiften i närliggande trakter, bl.a. i Hammarby och Högsta. Vissa såldes senare tillbaks till gamla ägaren efter avverkningen. År 1916 anlades företaget en ångsåg på Tyresta. Elektraverken var ett företag med många grenar i sin verksamhet. Man var ägare till bl.a. Stockholms Glödlampsfabrik och ett flertal glasbruk. I styrelsen ingick bl.a. ASEAS vd, Sigfrid Edström. År 1928 köptes företaget av AB

Osram. Emma Dahlgren och hennes mer tillbakadragna syster Maria Lovisa, som stod under förmyndare, behöll sin ärvda föräldragård intakt och lät skogen växa. När Lovisa avlider 1927 inleder dock systern förhandlingar med en av den tidens stora finansmän, Torsten Kreüger, och 1929 köper han den anrika gården. Han är, via några korta bulvanäganden, ägare till Elektraverkens marker i byn och genom att samtidigt 1929 köpa den s.k. Erikssongården äger han hela Tyresta med undantag för några avstyckade utmarker. Torsten Kreuger hade planer på att göra en viltpark med fiskdammar ner mot Svartbäcksområdet. Det upprättades också en avverkningsplan men en framsynt länsjägmästare och kulturhistorikern Sigurd Erixon insåg värdet av skogen och området och lyckades förhindra detta och Tyrestamarkerna köptes av Stockholm Stad 1937. Utvecklingen av Tyresta fram till dagens friluftsområde är en annan historia Efter en schism i slutet på 1920-talet med myndigheterna om vägunderhåll kunde man utläsa en viss bitterhet hos den då 70-åriga hemmansägarinnan. Hon var ensam ägare till Tyrestagården och flera ärvda gårdar i Tyresö och hade inga arvsberättigade släktingar. Det var känt i trakten att hon inte avsåg att myndigheterna skulle få ta del av hennes förmögenhet. I bouppteckningen från 1932 uppgår tillgångarna till drygt 209 000 kronor, motsvarande c:a 6,5 miljoner i dagens penningvärde. I sitt testamente några månader före sin död föranstaltar Emma Dahlgren att 24 000 kronor av hennes kvarlåtenskap skall gå till troget tjänstefolk, mest får tjänaren Carl R. Nilsson, 10 000 kronor. Dessutom får Österhaninge och Dalarö församlingar, Stockholms Läns nämnd för de blinda och Svenska Djurskyddsföreningen sammanlagt 49 000 kronor. Gåvan till det blinda beror säkert på att Emma Dahlgren på äldre dagar drabbades av nedsatt syn. Resterande belopp, 136 000, går till Allmänna Arvsfonden som instiftats fyra år tidigare. Det kan tyckas märkligt att hon inte fördelade denna summa på personer och ändamål men hon kanske kände till fondens inriktning och var nöjd med det. I testamentet finns också följande:

(15000 kronor).. avsätts till en fond benämnd Emma och Lovisa Dahlgrens minnesfond. Fonden förvaltas av en direktion på tre personer som väljs av Österhaninge s:ns kommunalstämma för fyra år i sänder. Valbar är endast brukare eller ägare till jordbruksfastighet i Österhaninge. den årliga räntan skall användas till upplysningsverksamhet i Österhaninge för främjande av jordbruket och dess binäringar. Ev. utdelning av stipendium till jordbruksungdom för bevistande av lantbruksskolor, anordnande av studieresor, studiekurser o. dyl. Det kan ju tyckas att beloppet inte var så stort men motsvarade ungefär 450.000:idag! Läs hela artikeln om Emma Dahlgren och historien om hennes minnesfond fram till våra dagar.

Rågstölden på Stymninge

Här bodde torparen Lars Persson med familjen i mitten på 1800-talet. T.v. skymtar det senare byggda huset. Strax norr om bussvändplatsen vid vägen mellan Årsta Havsbad och Årsta slott finns rester av den gamla stugan kvar. På platsen för den vänstra byggnaden finns idag en modern villa. Det var hårda tider på 1860-talet, människor som levde under knappa förhållanden hade svårt att få mat till familjen. Detta gällde i allra högsta grad landsbygdens statare och torpare på storgodsen och gårdarna. Torparen Lars Persson på torpet Karlslund eller Bakom under Årsta var inget undantag. Han hade tagit över torpet efter sina föräldrar. Han städslade pigan Anna Ersdotter i början på 1830-talet, hon kom dit med sin sexåriga oäkta dotter och som ofta stod det inte på förrän ytterligare ett torparbarn kom till den hårda världen. Anna födde en son 1835 som Lars var far till, men de gifte sig inte förrän i augusti 1837 och bodde kvar på torpet. Därefter fick de tre söner tillsammans. Lars Olof 1837, Carl August 1840 och Anders Gustaf 1844. De fick en dotter 1847 men hon dog redan i mars 1848.

Utdrag ur Österhaninges husförhörslängd den aktuella tiden. Hustrun avled i maj 1856. Lars blev kvar med de två yngsta sönerna och hennes oäkta dotter från 1826, som i sin tur hade fött en oäkta son i april 1850. Vintern 1860 var särskilt besvärlig och Årstatorparen hade svårt att försörja sin familj. Tillsammans med två av sina söner stal han 1½ tunna råg ur ladan på en av Årstagodsets utgårdar, Stymninge, som då ägdes av Abraham Saxenberg. Stölden uppdagades, gärningsmännen hade inte gjort något för att dölja spåren i snön mellan Stymninge och Bakom och i mars 1860 stod trion inför rätten i Västerhaninge Tinghus. Haningegillets Mauritz Henriksson berättar här om rättegången och påföljden men också om de inblandades kommande öden.

Mauritz Henriksson på upptäcktsfärd i Haningetrakterna. Läs den här Solslätt Alby, en promenad En vår för några år sedan medan leder och muskler fungerade skapligt gick söndagspromenaden genom skogspartiet mellan Solslätt och Alby. Detta lilla område är nog okänt för de flesta haningebor. Inte så lätt att nå, men värt att pröva! Man ser området öster om motorvägen mellan Kalvsvik och Albyberg när man åker mot Stockholm, det ligger norr om ådalen som löper öster ut förbi Alby, Högsta och vidare ut mot kusten.

Promenaden gick mellan Solslätt och västra Alby längs den svarta pilen. Utgångspunkten Kikartorp och Hässlingbystenen är markerade. För att nå lägenheten Solslätt som är utgångspunkt för vandringen får man börja vid Kikartorp efter gamla vägen mellan de två Haningekyrkorna. Vägen över markerna i ådalen är sedan länge avstängd för trafik men att promenera går bra. Inledningsvis följer den östra sidan av Kikarberget längs ån för att sedan komma upp i skogskanten intill motorvägen. Har man tid och ork kan man leta rätt på Hässlingbystenen, en liggande runsten i åkerkanten, se kartan ovan.

Ristningen består endast av ett kors med runor och punkter i korsarmarna. Den upptäcktes år 1900. Stenen som är av grovkornig gnejs med höjden 228 cm och bredden 145 cm, flyttades till sin nuvarande plats vid ett dike intill norra foten av Kikarberget 1928. Har tyvärr fallit ner men se kommentar efter artikeln! Väl uppe i skogskanten kan man se rester av Solslätt, byggnaderna revs när motorvägen byggdes. Fastigheten var en avstyckning från Hässlingby så sent som mitten av 1940-talet och bebyggdes av Fritz Magnusson. Han hade en ovanlig verksamhet här, byggde fackverk till varmluftsballonger! Den stig som går i skogskanten österut mot Alby används av hästfolket i de kringliggande stallen men det är lättare att gå närmare åkerkanten, vyerna är vackra, här en bild väster ut mot motorvägen med torpet Snörom i bakgrunden.

Markerna här innehåller många märkliga inslag, här några bilder:

Ett mäktigt stenblock. Utan att vara säker tror jag att denna södersluttning var bebodd ganska tidigt, den nu ganska beskedliga lilla ån nere i dalen har ju förr i tiden säkert varit en farbar vattenväg.

Kanske någon kunnig läsare kan bidra med fakta? Gamla torpet Fågelsången När man kommer fram till Alby är det torpet Fågelsången man först träffar på. Det var ett torp under Lundby sedan 1746, kallades då Skogen. Under senare tid var det arbetarbostad under Hesslingby men avstyckades och såldes 1927 med fastighetsbeteckningen 27:1. Vi detta tillfälle pågick ett försök att rädda den gamla stugan för eftervärlden, dåvarande ägaren har skiljt farstun från övriga byggnaden. Jag kan konstatera att han har ett jättejobb framför sig. Stora delar av stommen är genomrutten. Den här bilden är tagen söderifrån. Vid närmare undersökning ser man att ytterväggarna är försedda med stående panel lagd över en liggande timmerstomme. I förgrunden en jordkällare.

Tanken var god, men mera blev det inte Här en bild på Fågelsången i vinterlandskap från 1983. Foto Gunilla Hagström Räddningsprojektet lades av förklarliga skäl ner och idag, 2015, står här en modern men vacker villa, faktiskt med vissa drag av det gamla torpet. Öster om Fågelsången ligger det egentliga Alby med mycket gammal kultur. Men

detta är som man säger ibland, en annan historia. Sandemar, slott och gods Bygdens största enskilda egendom. Sandemars slott från sjösidan. Slottet är uppfört i karolinsk stil i trä i slutet på 1600-talet. Sandemar har en av Sveriges bäst bevarade barockträdgårdar efter fransk förebild. Här finns de klippta häckarna, skulpturerna, symmetrin och perspektivet. Vid början av unionstiden ägdes Sandemar av Tyska Orden i Livland och kom sedan till Erik Axelsson som 1467 övertog Ordens alla egendomar i Sverige. Under 1500-talet är ägarförhållandena okända. På 1600-talet tillhörde Sandemar

medlemmar av ätterna Oxenstierna, Bonde och Falkenberg. Karta från 1772 som visar var Sandemar ligger. Kungliga rådet och presidenten Gabriel Falkenberg lät på 1690-talet uppföra slottet. Hans brorsbarn sålde 1738 egendomen till lagman Carl Wattrang (död 1749), som gjorde Sandemar till fideikommiss. Från hans sonsöner N. K. och Johan Gustav Wattrang, båda ogifta, övergick fideikommisset 1827 till deras kusins sonson, den då sexårige Carl-Gustav Braunerhielm, som i fjärde led härstammade från Carl Wattrang. Sandemar blev kvar i Braunerhielmsläkten ända till 2006 då det såldes för 300 miljoner kronor till Karin Nordin Mattson. Stora delar av den nordvästra delen har i modern tid avstyckats och bebyggts, bl.a. ligger Jordbro Industriområde på gammal Sandemarmark, gården Kalvsvik. Vill du läsa mer om Sandemar finns här några artiklar. Gårdens mångårige, nyligen bortgångne, kamrer Bengt Olof Bengtsson skrev om slottet och om Ferdinand Braunerhielm, en av de gamla fiedekommissarierna,

Bengt-Olof Bengtsson, Bengt Olof Bengtsson Sandemars slott Bengt Olof Bengtsson Ferdinand Braunerhielm och Harry Runqvist om egendomens historia. Tänk på att den artikeln är drygt 50 år gammal! Harry Runqvist Sandemar-Österbygden Vega, gamla centralstationen.

Vega hållplats med väntkur och plåtstins. När Nynäsbanan kom till i början på förra seklet fanns 13 stationer mellan Nynäshamn och Älvsjö. En av dessa var Österhaninge, bytte namn 1913 till Handen. Nästa station mot Älvsjö var då Drefviken och sedan Trångsund. Vega tillkom först 1929 tillsammans med bl.a. Skogås och Forsen då SNJ började trafikera banan med motorvagnar. Dessa hållplatser var försedda med en mindre väntkur och s.k. plåtstins. Plåtstinsen var en vridbar stolpe med en gul rund skylt som vreds upp mot den kommande motorvagnen och signalerade för påstigning. När det gällde avstigning vid dessa hållplatser var det konduktörens uppgift att i god tid fråga om det fanns några avstigande annars körde man förbi.

SNJ:s motorvagn nr 9 vid Tungelsta Station på 60-talet. Hållplatsen Vega försvann 1973 och kommer nu runt 2020 att pånyttfödas, inte som hållplats men med en modern pendeltågsstation. Kanske ser den ut så här? De svartvita bilderna från Nynäshamns Jernvägsmuseum Vill du köpa en bok om Nynäsbanan, kolla här: Boken om Nynäsbanan

Stock Car i Handen på 50-talet Klart för start, nån gång i mitten på 50-talet Efter speedwayepoken på Södra Motostadion kom en ny gren av motorsport till Handen, Stock Car. År 1954 var det premiär och under några år framöver blev det nya flugan, åskådare i tusentals tog sig till banan för att beskåda denna spektakulära form av biltävling där nästan allt var tillåtet. Man byggde om och förstärkte amerikanska förkrigsbilar för att få en viss form av säkerhet för förarna. Arrangörer var Vendelsö MK, stora i Stockholmstrakten på den tiden inom motorsport, Ett flertal lokala tävlande deltog, familjen Swéden som då hade Gulfmacken i Handen och fd slaktaren från Västerhaninge, Adolf Vidlund blev publikfavoriter.

1955 spelade man in en Åsa-Nissefilm här, naturligtvis vann den klurige smålänningen det racet. Han hade ju uppfunnit ett raketbränsle för bilar Tävlingssekvenserna spelades in på Södra Motorstadion Gillets Olle Flodby skrev ner lite inhämtade fakta som publicerades i MittiHaninge 2008, se den artikeln här:

Den försvunna byn Lundby Denna karta finns som bakgrund till en artikel om de böcker som skrevs av Lars Widding på 1960-talet under samlingsnamnet Sorundasviten. Här finns 4 gårdar inritade vid Lundby Gärden. Kartans ursprung okänt för författaren. När man slår och forskar i de gamla husförhörslängderna och kyrkoböckerna träffar man på namn och platser som är mer eller mindre försvunna. Att små torpställen, lägenheter och backstugor försvinner är ganska förklarligt men när stora gårdar och byar utplånas i registren och i verkligheten är det mera svårförklarligt.

När jag letar i Österhaninge gamla böcker hittar jag bl.a. Blista, Broby och Lundby, gårdar/byar helt försvunna idag. Inga byggnader finns kvar, endast fragmentariska namn på moderna kartor och lite stenskravel i naturen, Lundby låg/ligger nere i Österhaninge Kyrkbygd, jag trasslar inte in mej i rotetillhörigheter, konstaterar att det på den moderna kommunkartan ser ut så här: Här lite kort om Lundbys historia som ju till stor del blir Hesslingbys och därmed också Årstas. Här hoppar vi över de tidigare ägarförhållandena, Hesslingby, som varit säteri i 150 år, köps 1805 av brukspatronen Fredrik Bremer på Årsta. Då ingår Lundby, Lundbytorp och Åbrunna, torpen Herrhagen, Kycklinghagen, Fogelsången och Nytorp. I Lundby ingår sex gårdar, dessutom fanns också utmarker på Gålö under Stegsholm, liksom på Slätmossen, som sträckte sig över hela nuvarande södra Handen. Familjen Bremer verkar inte ha haft något större intresse av dessa gårdar och torp. I ett brev till Esaias Tegnér 1842 har dottern Fredrika skrivit följande om ett samtal med trädgårdsmästaren på Årsta: Goa herrskapet må väl aldrig tänka på att göra sig av med denna gård (Årsta); nu då herrskapet byggt upp en så Gudommelig Lagård! Jag försäkrade honom att vi visst icke tänkte sälja den, utan däremot allt stadigare slå oss ned här och

förkovra och försköna vad vi kunna. Och så är det. Ty Årsta är ett trevligt och bastant ställe, och en god gård för inkomstens skull. men jag tror ej att vi nu mera sålde den för något pris. (Hesslingby däremot ett Säteri vi rå om och som stöter till Årsta sälja vi gärna för 100,000 rdr). Som vi vet användes ju dock Fredrika delar av Hesslingbys mangårdsbyggnad till skolundervisning under 1830-talet. En av de s,k. Lundbykullarna där troligen någon av gårdarna låg. Dessa kullar är väl synliga från motorvägen (åt öster) strax efter man i nordlig riktning passerat Kalvsviks ridhus. Finns mycket stenar men inga spårbara grunder. Lundby var troligen som störst i mitten av 1700-talet då byn synes ha haft 70 80 invånare. Mot slutet av 1700-talet börjar en avfolkning och under första året efter Bremers tillträde brukas samtliga gårdar från Hesslingby. Man kan konstatera att de personer som skrivs här vartefter är av allt lägre samhällsklass, vilket tyder på att byggnaderna som fanns i byn inte underhölls

utan fick förfalla för att slutlig raseras eller rivs. År 1810 bokför prästen 15 boende på Lundby och 1814 flyttar den siste därifrån. På Lundbytorp (som möjligtvis kan vara det kvarvarande Kikartorp) finns dock soldaten Falk med familj och några inhysingar kvar ytterligare några år. Så kan en by med lång historia försvinna helt under några decennier, i dag finns Lundby inte ens kvar som fastighetsbeteckning, trots att en stor del av tätorten Handen är byggd på byns utmarker. Slätmossen såldes till Stockholm-Nynäs Järnväg under 1910-talet och försåg ångloken med torv. Byns allmänning sträckte sig ända upp mot Brandbergen, där den gränsade till Söderby. Torvalla simhall och idrottsanläggningar ligger där den gamla byns skog växte. Kikartorp efter Kalvsviksvägen, kan vara Lundbytorp i äldre skrifter. Patron Bremer avlider 1830 och dödsboet säljer alla sina fastigheter i Österhaninge år 1853. Köpare var Aftonbladets ägare Lars Johan Hierta och kompanjonen, snuskungen Wilhelm Hellqvist. Det blir ett kort ägande och 1855 säljer man Årsta till Abraham Saxenberg och Hesslingby till en blott sju år gammal flicka, Edla Charlotta Corin, f 1849, kyrko- och mantalsskriven i Stockholm, moder okänd! Hur denna lilla flicka blir ägare till 5 1/8 mantal (Åbrunna är på 1 mantal) i Österhaninge kyrkbygd är märkligt och som man säger en annan historia..

Egendomen är socknens största brukarenhet under denna tid, med undantag för Sandemar och Årsta. Mer om detta och mycket mer om Hesslingby kan du läsa här: Hesslingby och Lundby ur Gillets skrift Gårdar i Österhaninge av Karin Aspberg/Sune Nilsson. Österhaninge kyrkbygd, en pärla i

vår kommun Kyrkan, mitt i byn, som det ska vara! På denna bild av en tavla från 1790-talet ser vi kyrkan från öster med Hesslingby i bakgrunden.

Österhaninge kyrka, kyrkskolan t.v. och det gamla ålderdomshemmet, nyss byggts om och invigts som församlingshem. Bilden från 50-talet, tagen från söder. Vår kommun har ett stort antal vackra miljöer. Kanske är området runt Österhaninge kyrka den vackraste? Området är inte enkelt att precisera geografiskt. Kanske börjar det i väster med det nästan försvunna Åbrunna, Prästgården på Solberga, säteriet Hesslingby samt den gamla kungsgården Husby i söder och uråldriga Kalvsvik i norr och Sanda i öster. För några hundra år sedan skulle kanske också Lundby räknas in, få känner till den byn som fanns på kullarna norr om Hesslingby. Vissa hävdar kanske att kyrkbygden omfattas av de gårdar som kunde höra kyrkklockorna, i så fall skulle vi behöva lägga till några. Österhaninge kyrkbygd blev helt opåverkad när den moderna tiden drog in över Södertörn i form av järnvägen i början på 1900-talet. Handen blev då socknens centralort och det moderna samhället etablerades efter järnvägen och landsvägen mellan Stockholm och Nynäshamn. Omkring år 1950 fanns det två handelsbodar, postkontor, telefonstation, ålderdomshem, bysmedja och en folkskola med sina tre lärare. Flera villor hade byggts ganska nära kyrkan. Man kan säga att det blev en liten by till sist. Nu finns inga centrala funktioner kvar, som post, handelsbodar och skola, men

bebyggelsen finns där än. Och naturligtvis den gamla kyrka från slutet på 1200talet. Några korta kommentarer om delar av bygden, se referenser och länkar i slutet på inlägget. Prästgården, från prästen Frederus till Björn Skifs. Den första präst som nämns är kyrkoherde Frederus på 1300-talet, via många prästmän kommer den legendariske Åke V. Ström 1945 och den siste kyrkoherden här är Östen Rasmusson som flyttar ut 1978. Övergår i privat ägo och sedan 1983 ägs den av artisten Björn Skifs. Prästgården före 1877. Mangårdsbyggnaden hade fyra rum och kök på nedre botten, samt två rum på vinden. Flygeln till vänster användes som magasin. Flygeln till höger var arrendatorsbostad och längst till höger är prästens stall och loge.

Den f.d. prästgården 2009. Husby, från Karl Knutsson Bonde till familjen Sundelius Karl Knutsson Bonde var ägare till Husby på 1400-talet och via några Tottar och Falkenbergare hamnar gården 1827 under Sandemar och släkten Braunerhielm. Övertogs på senare tid av Carl Sundelius och ägs nu av sonen Gunnar som anlade en 18-håls golfbana som invigdes 1993. Mangårdsbyggnaden på Husby år 1894. Byggnaden finns kvar i åtgärdat skick

Den gamla vattenkvarnen på Husby, med forsnacken och laxtrappan, används i golfverksamheten. Foto: Aina Sundelius. Hesslingby, säteri under 150 år. Hesslingby nämns första gången i skrift 1539, lär betyda byn i hasseldungen. Ägdes på 1600-talet av Karl Karlsson Gyllenhielm, via bl.a. släkterna Wefverstedt, Celsius och Bergius till familjen Bremer på Årsta år 1805. Under senare delen av 1800-talet och fram till 1927 är det stor omsättning på ägare. Då kommer familjen Israelsson hit och blir de sista ägarbrukarna.

På denna bild av en tavla från 1790-talet syns Hesslingby tv. Hesslingby på 2000-talet, markerna ägs av kommunen, byggnaderna privatägda.

Familjen Israelsson i salen på Hesslingby i slutet på 1930-talet. Matilda och Axel, däremellan i övre raden Solveig, Karl-Axel och Anna och nedanför bröderna Gustaf, Bengt och Erik. På väggen bakom, Axels föräldrar. Läs mera om kyrkbygden i en kortartikel av Harry Runqvist: Kyrkan och kyrkbygden En mera fullständig beskrivning finns i Gillets bok, Gårdarna i Österhaninge 1, Karin Aspberg/Sune Nilsson.

Helge Åkerblom, Österhaningebygden profil i

Helge Åkerblom utanför sin villa Björklycke efter vägen mellan Kalvsvik och kyrkbyn. Året är 2008. Inför boken Gårdar i Österhaninge träffade jag honom vid många tillfällen, en beundransvärd människa med stora kunskaper! Inte bara om sin hembyggd utan om det mesta som timat under hans livstid. Hans konstintresse var imponerande! Helge var på senare år bygdens elektriker och kände sina kunder och grannar mycket väl och delade gärna med sig inför vår faktaforskning. Han kanske ibland kunde uppfattas som lite fåordig och sluten men när han väl kom igång flödade informationen! Det kanske ändå måste sägas i sammanhanget att han inte var nån större vän av samhällsstyrning och myndigheter. Helge var född på Årsta 1920, yngste son till Frans och Lisa Åkerblom statare där, familjen hade tidigare bott på Solberga och Husby. Hans tre äldre bröder var Rickard, Edvin och Sven.

Rickard, Frans, Helge och Sven Åkerblom. Bilden tillhör Ulla Åkerblom. År 1924 flyttar de till Åbrunna och 1926, nu som torpare, till Snörom under Solberga. De två äldsta bröderna flyttar ut. Omkring 1950 köper Frans Åkerblom byggnaderna på Snörom som finns kvar i Åkerblomssläkten, Helges äldsta dotter Lena driver hästverksamhet där. På 1930-40 talet var Helge en duktig idrottsman på lokal nivå, sysslade med friidrott i Västerhaninge IF. Helge flyttade till Hägersten under kriget och arbetade som portvakt och

fastighetsskötare, han utbildade sig till elingenjör på kvällstid. Vid krigsslutet deltog han i Folke Bernadottes räddningsaktion i Tyskland med att arbeta på som röntgentekniker i en specialutrustad Vit Buss. I början på 50-talet återkommer han till Österhaninge, köper fastigheten Hesslingby 5:1 som han döper till Björklycke och får tre döttrar tillsammans med hustrun Märit. Han arbetar som elektriker men prövar också på radio/tv-branschen med en affär i Handen. Hustrun Märit avlider 2003 och Helge år 2012. Björklycke övertogs av yngsta dottern Anna. En lokal Nyholm konstnär, Hjalmar

Hjalmar Nyholm, här ett självporträtt, var produktiv som konstnär men hade problem med hälsan och sitt sociala liv. Hjalmar Nyholm föddes 1873 i Maria Magdalena församling i Stockholm såsom tredje barnet i en syskonskara på tio barn och avled 1905 i Österhaninge i följderna efter en förkylningssjukdom. Han var son till slöjdläraren och klockaren Johan Alfred Nyholm från Västerljung och dennes hustru, barnmorskan Lovisa Adolfina, född Sandberg, från Orkesta. Hjalmars far och mor var verksamma i Österhaninge i sina yrkesroller under många år. Vid fem års ålder insjuknade Hjalmar i scharlakansfeber, vilket utvecklade sig så olyckligt, att han blev döv och nästan stum resten av sitt liv. Måhända bidrog detta till att han fick möjlighet att utveckla de anlag, som tidigt uppmärksammades av omgivningen. Dåvarande prosten i Österhaninge, Carl Herman Levin, säger sålunda i ett

yttrande, som åtföljde en ansökan om inträde vid allmänna institutet för döfstumma å Manilla, att barnet synes ha lätt för att lära och ha ovanliga anlag för ritning. Efter utbildning vid Manilla under åren 1882 1889 vann han år 1892 inträde vid Konstakademiens Målare- och Bildhuggarskola, där han kvarblev till år 1897. Han gjorde en kortare studieresa till Italien men verkade sedan under sin ganska korta aktiva tid i Österhaninge där han levde under knappa ekonomiska villkor. Denna tavla av Hjalmar Nyholm skänktes till Österhaninge församlingshem vid invigningen hösten 2015 av systersonen Hans G Forsberg. Motivet är Kyrkbyn från Hesslingby Källarbacke. Av hans knappt 200 kända verk har de flesta anknytning till hembygden.

Många av Nyholms arbeten är skissartade och andra är ofullbordade, vilket kan tolkas såsom ett uttryck för konstnärens omvittnade, starka självkritik. Hans arbeten är mestadels osignerade och odaterade. Här kommer ett litet urval ur hans produktion, läs sedan Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968. Ett motiv på Högsta från ådalen, i förgrunden t.h. syns Högstastenen.

Rättarlag på Hässlingby, originalet finns i Tingshuset

Motiv från Österhaninge kyrkby.

Kalvsvik

Emma Hessling på Kvarntäppan, originalet finns i Tingshuset. Läs Harry Runqvists artikel ur Sörmlandsbygden 1968.