Raskompendium för AMERICAN S T A F F O R D S H I R E TERRIER

Raskompendium för AMERICAN S T A F F O R D S H I R E TERRIER

Raskompendium för American Staffordshire Terrier Grupp 3 FCI-nummer 286 Originalstandard 1936-10-06, FCI-Standard 1997-12-01; engelska SKKs Standardkommitté 2003-05-21 Framtaget införsvtek s domarkonferens 2011 Kompendiet är sammanställt av Charlotta Mellin Övriga medverkande: Anna Nåman, Viktoria Ramström och Maria Olivemark. Fotografier av: Christofer Zakrisson, Fredrik Karlsson, Veronica Junros, Anna Nåman, Maria Olivemark, Jenny Stein, Essi Sailomäki och Luigi Ferrara. Referenser: Looking at The American Staffordshire Terrier - A Breed Study by The Staffordshire Terrier Club of America, Inc. American Staffordshire Terriers Standard and Comments of Standard, compiled by Rade Dakic, 2010 Innehållsförteckning Får användas fritt även av SVTEK samt SKK Bakgrund/ändamål... 3 Helhetsintryck... 5 Uppförande/karaktär... 6 Huvud - Skallparti - Stop - Kinder - Nostryffel - Nosparti - Läppar... 7 Huvud - Käkar/Tänder - Ögon... 9 Huvud - Öron... 10 Hals... 11 Kropp - Rygg - Länd - Kors... 12 Kropp - Bröstkorg... 13 Kropp - Svans... 14 Extremiteter - Framställ... 15 Extremiteter - Bakställ... 16 Extremiteter - Rörelser... 17 Päls... 18 Storlek/Vikt... 19 Exteriörkommentaren från RAS... 20 2

Ursprungsland/hemland: USA FCI-Klassifikation: Grupp 3, sektion 3 Bakgrund/ändamål Standard: Rasen har uppstått genom korsningar mellan bulldogg och terrier. Dagens moderna american staffordshire terrier fick sitt namn p g a sin nära släktskap med staffordshire bullterrier i England och erkändes som ras av den amerikanska kennelklubben 1936. American Staffordshire Terrier, Amstaff, var en av de första amerikanska raser som utvecklades. Hundtypen antas ha uppstått i Storbritannien och de allra tidigaste förfäderna till rasen tros vara mastiffliknande hundar som återfinns i många rasers ursprung. Långt tillbaka i England avlades sedan dessa mastiffliknande hundar ner till en mindre hundtyp och några blev bulldogs. Ursprungligen var dessa bulldogs slaktarnas och böndernas hund och hjälpte dem att förflytta och hålla still boskapen. Hundarna höll boskapen bokstavligen stilla genom att bita sig fast i deras mule. Detta utvecklades till något av ett folknöje, att se slaktarens hundar bita sig fast medan slaktaren avlivade boskapen. Av någon anledning trodde man på den tiden att boskap som blivit stressat av hundar innan de slaktades gav ett mer välsmakande kött. Detta gav i sin tur upphov till en mängd andra typer av underhållning. Ett av dessa var att se hundar jaga och döda råttor. På den tiden hade man mycket råttor i England och folk roade sig bla med att placera hundar tillsammans med hundratals råttor i sk pits (arenor). Vadslagning gjordes på vilka hundar som snabbast kunde döda det största antalet råttor. Detta ledde till att man behövde en snabbare typ av hund och man parade därför bulldoggarna med några av de dåvarande English terrierna. De raser som korsades in tros vara Black and Tan terrier och Old White terrier. Då det till sist blev alldeles för lätt för hundarna att fånga och döda råttor tänkte de tävlingsinriktade ägarna och åskådarna ut nya utmaningar. Det blev populärt att bulldoggarna och bull- och terrierhundarna användes till att slåss med björnar, grävlingar och även med varandra. Denna typ av bull- och terrierhund splittades med tiden sedan in i de tre moderna raserna Staffordshire bullterrier, Bullterrier samt American staffordshire terrier. De tidiga bull- och terrierna kom så småningom till Amerika med immigranter från England och Irland. I Amerika blev hundarna större och tyngre, sannolikt pga inkorsning av den nu utdöda Blue Paul Terriern. Några blev kvar i städerna och ägdes även här av samma typ av spel- och vadslagningsägare som i England och Irland. Hundarna slogs mot varandra på bla pubar i New York, Chicago och Boston. En 3

produkt av några av dessa hundar är den ras vi nu idag känner till som Boston terrier. Under sent 1800-tal upprättades ett hundfighting-register i Amerika för att ha översikt över prisbelönta stamtavlor och publicera regler för hundslagsmålorganisationer runt om i landet. United Kennel Club, UKC, registrerade hundarna som American Pit Bull Terrier. Även om denna fighting-bakgrund är den som kanske är den mest omtalade så var det egentligen endast ett litet antal hundar som användes till fight. De flesta av bull- och terrierhundarna ägdes av bönder och övriga som bodde på landet. Där arbetade hundarna fortfarande som boskapshundar och skyddade mot både två- och fyrbenta inkräktare. Deras främsta uppgift var sällskaps-, familje- och gårdshundar. Dessa hundar kom också att betraktas som något av Amerikas nationalras och blev synnerligen populära. De förekom i filmer som Little Rascals och Our Gang. Hunden som kallas för Pete the pup i filmerna är en Pitbull terrier. De kom att pryda framsidan på tidningen Life ett antal gånger. Rasens mod är något som återfinns i dess historia och de var USA s symbol på värvningsannonser för den amerikanska krigsmakten under första världskriget. Under tidigt 1930-tal var det en grupp rasentusiaster som begärde att få registrera in sina hundar i Amerikanska kennelklubben, AKC. Hundarna var redan registrerade i UKC men dess ägare var inte intresserade av hundfight. De ville marknadsföra rasen som en familje- och utställningshund. De formade en nationell rasklubb och skrev en standard och rasen blev slutligen 1936 accepterad med rasnamnet Staffordshire terrier. Detta var bara ett år efter att den engelska kennelklubben accepterade de engelska bull- och terrierna med namnet Staffordshire bullterrier. Standarden för båda den englska och den amerikanska rasen skrevs likartat och innehöll även några identiska fraser. På den tiden var raserna mer lika varandra i storlek och struktur än de är idag. Under 1940-talet upphörde bruket av Amstaffen som slagsmålshund i Amerika. Namnet Staffordshire terrier ändrades sedan under tidigt 1970-tal till American staffordshire terrier i samband med att AKC även erkände den engelska rasen Staffordshire bullterrier. Rasen kom till Sverige i början av 1990-talet. Anteckningar: 4

Helhetsintryck Standard: American staffordshire terrier skall ge intryck av stor styrka för sin storlek. Den skall vara välbyggd, muskulös men rörlig och smidig. Rasen skall vara livligt intesserad av sin omgivning. Den skall vara kompakt byggd, inte högställd eller lätt i sina linjer. Balansen mellan styrka och smidighet är av största vikt. En amstaff ska jämföras med en atletisk mångkampare hellre än med en bodybuilder. Den ska kunna utföra många olika fysiska utmaningar och inte enbart sådana som kräver råstyrka. Den ska vara kompakt och robust byggd men ha tillräckligt med ben under sig för ett smidigt rörelseschema. En lågställd hund är lika fel som en för högställd. Inga överdriften får förekomma. Rasens ursprung som resultatet av en blandning mellan bull och terrier visar sig i en viss typspridning. Även om den perfekta blandningen av ursprungsrasena är den mest eftersträvade kan man finna utmärkta representanter för rasen också bland dem som närmar sig bully respektive terriertyp. Moderat typ - den perfekta blandningen mellan bulldoggens muskulatur och styrka och terrierns elegans och rörlighet. Bully typ - har mer benstomme och massa, kortare ben och har ett tyngre rörelseschema. Tendens till lösare skinn. Se upp för överdrifter åt detta håll! Terrier typ - har lättare benstomme och mindre muskelmassa, är snabb och rörlig och ofta högre på benen. Se upp för överdrifter åt detta håll! 5

Hanhund Tik Uppförande/karaktär Standard: Rasens mod är välkänt. En egenskap som överskuggar allt annat när det gäller det intryck en amstaff ger är dess temperament. Den måste utstråla livlighet, intelligens, mod och självsäkerhet för att vara en god representant för sin ras. Det är något som går tillbaks till dess historiska användbarhet. En amstaff är vaken gentemot sin omgivning och missar sällan något som händer omkring den. Mod får aldrig blandas ihop med aggressivitet, något som oftast istället döljer osäkerhet och den får inte vara blyg eller nervös. Istället ska den lugnt notera och interagera med allt som sker omkring den på ett frimodigt och nyfiket sätt. 6

Huvud - Skallparti - Stop - Kinder - Nostryffel - Nosparti - Läppar Standard: HUVUD: Huvudet skall vara medellångt och djupt. Skallparti Skallen skall vara bred. Stop Stopet skall vara tydligt med en svagt markerad pannfåra. Kinder Kindmuskulaturen skall vara mycket välutvecklad. Nostryffel Nostryffeln skall vara svart. Fel: dåligt pigmenterad nostryffel Nosparti Nospartiet skall vara medellångt. Det skall vara avrundat på ovansidan för att sedan avfalla tvärt under ögonen. Läppar Läpparna skall vara åtliggande och jämna och inte löst nedhängande. Huvudet ska storleksmässigt vara i proportion till kroppen utan överdriven längd eller grovhet. Djupet ska framför allt komma från de mycket djupa och starka käkarna och inte från ett överdrivet djupt stop och hög hjässa. Nospatiet ska utgöra ungefär hälften av huvudets längd. Stopet är tydligt och den raka nosryggen är parallell med hjässan, även om man, framför allt hos hanar, upplever en lätt välvning av hjässan beroende på kraftigt utvecklad muskulatur. Ögonbrynsbågarna är framträdande och kindmuskulaturen mycket välutvecklad. När hunden spetsar öronen framträder lite rynkor i pannan men för övrigt ska huvudet vara torrt. Nostryffeln får inte vara rosa eller röd, men en något avblekt blågrå färg på tryffeln är normal hos hundar som är blå/bluefawn till färgen. Nospartiet sett framifrån ska vara rundad i sin övre del men med ganska flata sidor. Övergången till skallen är tydligt markerad. Den är endast lätt kilformad med ett trubbigt avslut. Hakan är markerad och läpparna sluter tätt. Huvudet är av största vikt hos en amstaff. Se upp med dåligt markerade stop, klena underkäkar samt alltför avsmalnade och dåligt utfyllda nospartier. Mycket välformat tikhuvud med flat hjässa och parallella plan, markerat stop och djupa käkar. 7

Ett hanhundshuvud med utmärkta proportioner, väl markerat stop och djupa käkar. Något lösa läppar och halsskinn. Ett hanhundshuvud med bra proportioner och väl utfyllt nosparti. Kraftfullt utan att vara tungt. Denna hund har torrare läppar. Ett mycket tilltalande tikhuvud med välutfyllt nosparti och uttrycksfulla ögon. 8

Käkar/Tänder Käkar/Tänder Saxbett. Käkarna skall vara kraftiga och välutvecklade. Underkäken skall vara stark för att god bitförmåga skall uppnås. Fel: under- eller överbett Eftersom denna ras specifikt avlats för att arbeta med munnen så är bettet av stor vikt. Tänderna ska vara stora för att passa i de välutvecklad käkarna. Man tolererar inte över- eller underbett. Titta även på hur väl över- och underkäkens sidotänder passar mot varandra. Det är också önskvärt med en fulltaligt tanduppsättning. Det är mycket viktigt att underkäken är tillräckligt djup och bred. Se upp med smala underkäkar som döljs av för mycket läppar. Ögon Ögon Ögonen skall vara mörka och runda. De skall vara lågt och brett placerade. Ögonkanterna får inte vara opigmenterade. Fel: ljusa ögon opigmenterade ögonkanter Ögonen är normala hundögon av medelstorlek, som upplevs som ganska runda i formen. Men de får inte vara framträdande eller utstående utan ska vara ganska djupt liggande. Viktigt är att färgen är så mörk som möjligt för att ge det rätta uttrycket som ska vara självsäkert och intelligent samt spegla rasens stora mod. Det föreligger en viss förvirring när det gäller pigmenteringen av ögon-kanterna. Hundar som är vitt tecknade över ett öga har ibland, framförallt i unga år, helt eller delvis opigmenterade ögonkanter. Det hävdas att att standarden är otydligt formulerad i detta fall och att det som står i den amerikanska standarden - no pink eyelids - avser att man inte ska se något av ögats slemhinna, dvs att ögonkanterna ska vara fasta. Tre tikar, där alla har välformade huvuden. De olika färgteckningarna gör att uttrycken upplevs olika. Öronen bärs också olika men korrekt. 9

Öron Öron Öronen skall vara högt ansatta. De kan vara kuperade eller okuperade. Det senare är att föredra. Okuperade öron skall bäras som rosenöron eller halvresta. KUPERING AV ÖRON ÄR FÖR- BJUDEN I SVER- IGE Hängöron är absolut inte önskvärda, men helt resta öron är inte angivna som fel. Mest önskvärda är ganska korta öron som bärs halvresta eller som rosenöron. Viktigast är att de är högt ansatta på huvudet. Fel: hängöron Anteckningar: 10

Hals Standard: HALS: Halsen skall vara kraftfull, något välvd och avsmalna från skuldrorna mot huvudansättningen. Den skall vara medellång och utan löst halsskinn. Halsen ska vara så pass lång att det ger utrymme för en välvning i dess övre del, men får absolut inte vara lång och smal. Den ska vara väl ansatt, muskulös och kraftfull samt bredda sig ner mot skulderpartiet. Löst halsskinn får inte förekomma. Hanen har en kraftfullare nacke. 11

Kropp - Rygg - Länd - Kors Standard: KROPP: Rygg Ryggen skall vara ganska kort och slutta något från manken mot bakdelen. Am Staff är inte en kvadratisk hund, men dess rygg ska ge ett ganska kort intryck på grund av den markerade manken. Den ska bilda en jämn, lätt sluttande linje. Sett ovanifrån ska ryggen vara bred och muskulös. Länden är endast svagt välvd och buken är något uppdragen. Korset ska slutta mjukt ner mot den lågt ansatta svansen. Korset ska varken vara för plant eller för brant. Länd Länden skall vara svagt välvd. Kors Korset skall ha en kort och mjukt sluttande linje mot svansansättningen Markerad manke och en lätt sluttande rygglinje ger den typiska överlinjen hos en amstaff. Lägg märke till den goda stommen och fina vinklarna hos denna tik. Välbalanserad hane av utmärkt moderat typ. 12

Bröstkorg Bröstkorg Bröstkorgen skall vara djup och bred och ha väl välvda revben. De skall vara tätt placerade och även de bakre skall vara långa. Bröstkorgen ska vara oval i sin genomskärning dvs ha mer djup än bredd. Den ska nå ner till armbågarna eller något lägre. De bakre revbenen ska även de vara långa. Bröstkorgens nedre del sett framfrån ska vara rundat och muskulöst. Bröstbenet ska inte vara utstående och benigt. Sett uppifrån ger bröstkorg - länd - höfter ett timglasformat intryck, dvs man ska se en tydlig avsmalning vid ländpartiet. Bröstkorgen ska vara både djup och lång och även de bakre revbenen ska vara välutvecklade. 13

Svans Svans Svansen skall vara kort i förhållande till hundens storlek. Den skall vara lågt ansatt och avsmalna till en fin spets. Den skall inte bäras rullad eller in över ryggen. Svansen skall vara okuperad. Svansen ska inte bilda en förlängning av rygglinjen utan vara tydligt lågt ansatt, bäras lågt och bilda ett svagt S, som ett gammalt pumphandtag. En del individer kan bära svanen högt tillfälligtvis när de är på tårna men den får inte bäras över rygglinjen i rörelse. Den ska vara förhållandevis kort, ej nå längre än till hasleden, samt vara avsmalnande. Fel: för lång eller dåligt buren svans Ett vanligt problem är att svansen bärs för högt, speciellt i rörelse. En korrekt svans bärs i nivå med rygglinjen under rörelse. Anteckningar: 14

Extremiteter Framställ Standard: EXTREMITETER: Framställ: Frambenen skall vara tämligen brett ställda för att ge plats för en väluvecklad bröstkorg. De skall vara raka och ha god benstomme. Skulderblad Skulderpartiet skall vara kraftigt och muskulöst med breda sluttande skulderblad. Framstället ska vara ungefär lika brett som bakstället, dvs framstället ska inte vara överdimensionerat. Även om framstället ska vara så brett så det ger plats för en välutvecklad bröstkorg ska man komma ihåg att bröstet bredd påverkar hundens vighet och rörlighet. Frambenen ska vara helt raka och ha mycket god, rundad stomme. Skulderbladen ska vara väl tillbakalagda, breda och muskulösa. Överarmen ska ha bra längd och vinkel så att frambenen är väl ställda under kroppen. Framskjutna skuldror och/ eller raka överarmar är ett vanligt förekommande problem i rasen. Exempel på ett mycket välbyggt framställ med väl tillbakalagd skuldra och väl vinklad överarm. Bakstället är inte i harmoni med det utmärkta framstället. 15

Mellanhand Mellanhänderna skall vara raka. Ett bra exempel på väl slutna tassar och korrekta mellanhänder. Framtassar Framtassarna skall vara måttligt stora, väl välvda och kompakta. Bakställ Bakställ: Bakstället skall ha väl utvecklad muskulatur. Has Hasorna skall vara lågt ansatta och får varken vara inåteller utåtvridna. Bakstället ska ha väl utvecklad muskulatur på skinkor, lår och underben. Även insidan av låren ska ha tydlig muskulatur. Knäleden ska vara väl vinklad men underbenen får inte vara för långa och haserna ska vara låga. När hunden står med lodräta haser ska tassarna inte stå för långt bakom hunden. Vinkling av framställ och bakställ ska vara i balans. Baktassar Se framtassar. En hane med korrekta vinklar i bakstället. Notera hur väl bakställets vinklar balanserar mot framställets. 16

Rörelser Standard: RÖRELSER: Rörelserna skall vara spänstiga men inte rullande eller övergå i passgång. Amstaff är en normalt byggd hund och ska röra sig på ett normalt sätt, utan överdrifter. Den ska röra sig atletiskt, dvs med lätthet och spänst och ge ett intryck av att vara beredd på förändringar i sin omgivning. Rörelserna får aldrig vara ansträngda eller håglösa. Rörelserna ska vara kraftfulla, smidiga och vägvinnande. Anteckningar: 17

Päls Standard: PÄLS: Pälsstruktur Pälsstrukturen skall vara kort, åtliggande, hård vid beröring och glänsande. Detta är en ras med stor variation i färger och teckning och alla färger är tillåtna. Helt vitt, mer än 80 % vitt, black/tan samt lever är inte att föredra men man ska inte slå ner på en för övrigt bra individ pga färgen. Observera att det i den svenska standarden står att helvitt inte är tillåtet, men i den amerikanska står det bara not to be encouraged. Vi har alltså ett översättningsfel i standarden. Färg Alla färger i enfärgat, flerfärgat eller fläckigt är tillåtna utom helvitt. Mer än 80% vitt, svart med rödgula tecken (black/tan) eller leverfärgat skall ej uppmuntras. Teckningen kan vara mer eller mindre tilltalande. Inget är fel. Blåbrindle tillhör de mer ovanliga färgerna. Helt vitt är inte att föredra men är inte ett fel. Tantecken är inte heller att föredra. Fawn är inte en så vanlig färg 18 Denna hund har färgen seal - svart med tanfärgade toppar.

Storlek/Vikt Standard: STORLEK/VIKT Mankhöjd och vikt skall stå i proportion till varandra. En hane på 46-48 cm ska väga mellan 22-27 kg. En tik på 43-46 cm ska väga mellan 19-25 kg. Många av dagens hundar är både större och tyngre än dessa mått. Mankhöjd:. Önskvärd mankhöjd för hanhund: 46-48 cm Önskvärd mankhöjd för för tik: 43-46 cm Fel: Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse. (Se fel vid respektive rubrik.) Nota bene: Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen. Anteckningar: 19

EXTERIÖR-avsnittet från RAS Amstaffen ska ge intryck av stor styrka för sin storlek. Poängteras bör att det är en medelstor hund, inte en stor och tung, men den ska besitta stor styrka i förhållande till sin storlek. Den skall vara välbyggd och muskulös men samtidigt rörlig och smidig. En korrekt Am Staff framstår som balanserad, med god muskelutveckling utan bekostnad av rörlighet. Balansen ska även finnas i benstomme och kroppsvikt, rasen får aldrig vara överdriven. Den ska ha förmågan att utföra en mängd olika fysiska utmaningar och inte enbart uppvisa rå styrka, tänk tri-atlet snarare än bodybuilder. Rasens karaktäristiska balans mellan styrka och smidighet måste alltid kommas ihåg. Amstaffen är livligt intresserad av sin omgivning, med ett intensivt, självsäkert och intelligent uttryck i mörka, runda och djupt liggande ögon. Öronen är högt placerade och halsen är högt ansatt i relativt välvinklade skuldror, vilket ger ett alert uttryck och god resning. Huvudet är av medellängd, välskuret med torrt, stramt skinn, utan lösa läppar eller för mycket rynkor. Underkäken är kraftig och kindmuskulaturen är karaktäristiskt välutvecklad. Huvudet har distinkt stop och nospartiet är medellångt och välutfyllt och faller kraftigt under ögonen. Huvudet ska harmonisera med resten av kroppen. Amstaffens rygg är ganska kort och svagt sluttande från manken till korset, med en avslutande lätt sluttning från korset till den relativt låga svansansättningen. Svansen får ej nå längre än till hasorna och ska vara formad rastypiskt som ett svagt format S eller ett gammalt pumphandtag. Den ska ej rullas eller bäras över rygglinjen i rörelse. Vidare har amstaffen raka, relativ brett isär placerade, framben med rund benstomme, välutvecklad bröstkorg som är djup och bred med väl välvda revben. Underlinjen ska visa djup och bröstet ska nå armbågen eller något lägre. Bakstället ska vara välmusklat med välvinklade, lågt ansatta hasor. Vinklar i front och bakparti ska vara i balans. De väl slutna tassarna, moderata vinklarna, kraftfulla muskulaturen och den allmänt goda fysiska kondition skall ge amstaffen spänstiga rörelser. Både dess fysik och dess temperament ska ge rasen intrycket av vara redo för vad som än händer. Rasens rekommenderade exteriör får anses vara sund och funktionell. American Staffordshire Terrier ingår inte heller i Särskilda Rasspecifika Domaranvisningar (SRD) -rörande exteriöra överdrifter hos rashundar. Amstaffen har senaste åren blivit en mycket populär ras i utställningsringen både i Sverige och ute på kontinenten. Antalet deltagare ökar i takt med antal registreringar. Raserna existerar i tre olika typer bulltyp, terriertyp och moderat typ. Alla tre typer är representerade på utställning. Majoriteten av de visade amstaffarna på utställning i Sverige är av mycket god kvalité. Med underlag från SKK:s domarkritiker 2008 är de mest vanligt förekommande bristerna/fel nedan följande. 1:an är det som förekommer mest och 10:an de som förekommer minst, men fortfarande är en relativt vanlig brist. 1. Brant och/eller framskjuten skuldra 2. Högt buren svans i rörelse 3. Kort kors/högt ansatt svans 4. Lång länd 5. Rak överarm 6. Brant kors 7. Dåligt stop 8. Tunt nosparti/snipig/dåligt utfyllt 9. Trånga bakbensrörelser 10. Dålig benstomme 20

Andra brister/fel som också förekom ganska frekvent var; Lösa läppar, kort överarm, långt nosparti, drar upp ländryggen i rörelse, överviktig/för tung, korta steg (framförallt bak). Rasspecialisters som dömt våra inofficiella rasspeciales noterade brister stämmer väl överens med SKK:s kritiker. Många uppfödare upplever att rasstandardens rekommenderade mankhöjd ofta överskrids. En del tycker de blivit högre senaste åren. Önskvärd mankhöjd för hanhund: 46-48 cm och för tik: 43-46 cm. Mål - För att få en objektiv syn på hur höga den svenska amstaffpopulationen är, ta reda på medel/medianhöjd. - Bevara den funktionella exteriör rastandarden föreskriver. - Bibehålla amstaffens rastypiska detaljer. - Öka uppfödarnas kunskap inom det exteriöra området. - Uppmana amstaffägare att fortsätta ställa ut sina hundar på officiella hundutställningar. Strategi - Korrekt mätning utanför tävlan på våra amstaffspecialer. Därefter beräkning av medel/medianvärde. - Fortsätta att bjuda in rasspecialister att döma specialutställningen. - Publicera rasstandarden och bilder av korrekta amstaffar minst en gång om året i Amstaffnytt - Uppmana till deltagande i SKK:s studiecirklar i anatomi. - Rasklubben anordnar föreläsning i anatomi. Gärna i kombination med öppen bedömning tillsammans med auktoriserad domare av rasen. 21