Spräckaretorpet på Sannahult i Sjönevad Torpets historia börjar 1813, när Johannes Jönsson fick kontrakt på en jordbit på Häståsaberget som tillhörde Sjönevads utmarker. Detta var före laga skiftet, så utmarken tillhörde alla bönderna (åborna) i Sjönevad. Senare kom torpet att ligga under Sjönevad 1:3 och 1:4 med sina gränser rakt igenom torpet.1844 var den årliga arrendeavgiften skatten ca 2 rdr. Johannes, som 1813 var 34 år gammal, hade varit åbo på 1/3 mtl Heden i Abild sedan 1804, då han gift sig med dottern på gården, Christina Andersdotter. Johannes var son till bonden Jöns Götharsson i Hallstorp, Abild. Hustrun dog redan vid nyår 1816 i lungsot och Johannes blev ensam på torpet med de fyra barnen. Bouppteckningen upplyser oss om att det fanns 1 häst, 2 kor, 1 kviga, 1 får och 1 bagge på torpet. Tillgångarna uppgick till 231 riksdaler, vari ingick värdet för alla På väg upp till den solbelysta gläntan husen 66 rdr, skulderna till 61. där torpstugan låg 1817 gifte Johannes om sig med Margareta Helena Möller, dotter till klockaren i Vessige. De fick 3 barn tillsammans. 1813-omkr 1855 Johannes Jönsson född 1779-05-02 i Hallstorp, Abild h1 Christina Andersdotter 1780-07-25 i Heden, Abild död 1816 h2 Margareta Helena Möller 1792-04-01 i Klockaregården 1853 Barn: Jöns f 1805, Johanna f 1807, Anna Lena f 1810 och Benedikta f 1812 i Abild, Carl Johan f 1818, Johanna Beata f 1820 och Emanuel f 1825 i Sannahult. Genom en otrolig arbetsinsats, där säkert hela familjen fick slita hårt, skapade Johannes ur vildmarken ett litet lantbruk. Han fick 1834 Hushållningssällskapets belöning på 13 riksdaler och 16 shilling Banco för sin ovanliga flit och arbetsamhet. Han hade lyckats med 3ne tunnlands odling å oländig och stening mark samt 3000 famnars (5.000 meter) stengärdesgårdar. Dessutom hade Torparens goda uppförande blifvit behörigen styrkt. Johannes var också spräckare, dvs. stensprängare och gråstensmurare. Fortfarande finns prov på hans yrkesskicklighet. Han byggde flera broar på vägen mellan Sjönevad och Krogsered på 1820-talet. Vid Månsabo, Rya, finns en bro kvar. Kungastenen i Björbexered har han också gjort. Han var ansedd som en mycket skicklig mästare i sitt yrke. Bl.a. Per Johansson har skrivit en artikel om stenarbetaren i årsskriften Hallandsbygd 1975-76. Bro vid Rya, byggd av Spräckarn oljemålning av Magnus Larsson
När Karl XIV Johan och drottning Desirée under sin eriksgata genom Halland färdades på den nya vägen mellan Vessige och Krogsered högg Johannes till deras och vägbyggarnas ära den här stenen med kungligt monogram. Kungastenen i Björbäcksered På ett par stenar vid torpet har Johannes huggit in sina initialer, Johannes Jönsson, Sannahult och datum (foto Sven Larsson) Spräckaretorpet var vackert och högt beläget på Häståsaberget med Spräckabäckens brusande fall nedanför.. Runt omkring ser vi Johannes stengärdesgårdar och går vi vägen upp i den vackra bokskogen träffar vi på Granatbrottet ett stenkast från torpet. Det var vintern 1936-1937 som det bröts granat i Häståsa-berget. (läs mera om Granatbrottet i hembygdsboken, sid 229) Vi kan fortfarande gå in i hans två stenkällare. Den här källaren användes till att förvara dynamit i för granatbrytningen. teckning av Gunnel Wennerholm
Johannes 2:a hustru dog 1853, 61 år gammal. Johannes var då 74 år. Enligt bouppteckningen fanns det inga kreatur kvar och endast få gårdsredskap. Alla på torpet befintliga byggnader ägdes ju av torparen och värderades fortfarande till ca 66 rdr. Tillgångar 94 rdr och skulder 31. Johannes Jönsson undertecknade bouppteckningen med hand i pennan! Hur hade han kunnat göra inskriptionerna på stenarna han huggit, om han inte ens kunde skriva sitt namn? Johannes dog 1860. De sista åren av sitt liv levde han i fattigdom, trots alla fantastiska och bestående arbeten han utfört. Han dog 81 år gammal som fattighjon. Både Johannes far Jöns Götharsson och Johannes själv hade stått inför tinget. Fadern hade anklagats för att ha slagit en granne och för svordomar på en söndag och målet hade varit uppe i tinget flera gånger. För slagsmålet frikändes han så småningom, men han fick böta 5 riksdaler för att han använt svordomar på en söndag. Enligt ett domstolsprotokoll vid Årstads tingsrätt i Heberg oktober 1800 framgår att tinget instämt gifta hustrun Börta Alfsdotter i Boberg och drängen Johannes Jönsson i Hallstorp för att de skola åhr 1798, i Boberg, med hwarannan öfwat Enfalt Hor. Till detta nekade båda. Johannes var dräng hos Börtas man i Boberg. Flera vittnen hördes, vilka vittnade mot dem. Processen varade i 2 år, men Börta och Johannes hade med Eed sig wärjat och frikändes. Straffet för enfalt hor (en av parterna var gift) var dryga böter, kunde man inte betala fick man sitta i fängelse på vatten och bröd. Äldste sonen Jöns var torpare i några år på Castellet i Sörby (se berättelsen om Castellet). Han var gift med Anna Catharina Larsdotter från Nackagård i Sörby. Med sina fyra barn flyttade de till Årstad 1849. En sonsons sonson till Spräckaren, Elias Tengroth i Linköping, har skrivit en släktkrönika, som visar att de flesta av Jöns ättlingar levde sina liv i Vessige och Årstad, flera av dem med anknytning till Sannarps gods. Dottern Benedicta gifte sig 1836 med Olof Johansson från Pukabol i Abild, f 1803. 1838 fick de bevis till Skåne för arbete. 1839 blir Olof dräng på St Elmås. Anklagad för skogsstöld flyttar de tillbaka till Olofs föräldrars gård i Pukabol 1840, där de får bo i Stugan. Olof och Benedicta dör barnlösa som fattighjon 1871 resp 1874. Sonen Carl Johan blev hemmansägare, när han gift sig 1841 med änkan Anna Britta Andreasdotter i Sörby Lassagård, f 1813. De brukade gården fram till omkr 1880, när en av sönerna, Emanuel tog över gården. Emanuels son, Carl Robert Carlsson f 1888 berättas det om i hembygdsboken under rubriken Emigranten som aldrig kom fram. Han var en av dem som var ombord på Titanic i april 1912. Dottern Johanna Beata gifte sig 1849 med Christian Eriksson på Hjuleberg, f 1820 i Getinge. 1857 flyttade de till Kråkegård i Abild som torpare. 1875 flyttade de till Ugglebo och omkring 1880 flyttade de till Amerika. De var ju då över 60 år så helt säkert hade några av alla deras barn rest dit förut. Spräckarens yngste son Emanuel gifte sig 1850 med Eva Johanna Österman från Blixtorp i Årstad. De blev åbor i Flädje i ett par år men 1854 är de bosatta på Sannahult. De fick 2 döttrar, Clarissa Emerentia f 1852 och Fredrica Charlotta f 1854. Yngsta dottern dog 3 år gammal och i maj 1855 dog hustrun. I hennes bouppteckning framgår att de övertagit torpets byggnader, som nu värderas till 33 rdr. Det framgår inte om Emanuel övertagit torpkontraktet, snarare verkar det av husförhörslängden som om han var dräng hos Peter Abraham Pehrsson i Sjönevad. De hade 1 ko, 2 får med lamm och 2 hönor. Tillgångarna uppgick till 169 och skulderna till 107 rdr.
Emanuel flyttade från Sannahult 1857. Han hade gift sig med frånskilda Johanna Jönsdotter i Nr 2 Folkastad, Räfvinge, och blev dräng på gården. Vad som hänt den lilla dottern Clarissa Emerentia framgår inte av husförhörs- eller flyttningslängderna. Nästa torpare på Sannahult hette Petter Aron Bengtsson. Han gifte sig med Severina Magdalena Andersdotter från Hansabo i Askome 1864 och flyttade till Sannahult antagligen samma år 1864-1885 Petter Aron Bengtsson född 1840-09-26 i Askome Severina Magdalena Andersdotter 1834-12-24 död 1885 Barn: Bernhardina f 1865 och Josefina f 1868 i Askome, Anders Johan f 1871, Albertina f 1873, Carl f 1876 och Carolina f 1879 i Sannahult. Petter Aron hade rötter tillbaka till Abels torp i Hukered. Hans farfar Anders Björnsson gifte sig 1798 med Pernilla Svensdotter på Abels torp och Petter Arons fader Bengt Andersson föddes där 1799. I farmoderns bouppteckning 1801 kallas hon Abelsdotter, hon var dotter till rotebåtsman Sven Abel.. Sönerna på torpet dog i förtid, Carl endast några månader gammal och Anders Johan 24 år gammal i lungsot, när han var dräng i Bjerrome. Det var en fattig torparfamilj, utfattig har prästen skrivit i husförhörslängden. Hustrun Severina Magdalena dör 1885, 51 år gammal av lunginflammation. Bouppteckningen visar att man ägde manhus- och ladugårdsbyggnaderna, värda 40 kronor, att de enda djur man hade var 2 höns, att tillgångarna uppgick till 93 kronor men skulderna till 295 kronor! Petter Aron flyttar från torpet samma år. Vid folkräkningen 1890 är han antecknad som lösdrifvare. Yngsta dottern Carolina, då 11 år gammal, är bokförd tillsammans med honom, men enligt ett kommunalstämmoprotokoll från mars 1890 blev hon bortackorderad till ett års försörjning för 34 kronor till Johan Johansson i Åhs. Hon flyttade till Göteborg 1900. Petter Aron dog på fattighuset år 1916, 76 år gammal. 1885 flyttade nästa torpare in i Sannahult, Alfred Larsson och Anna Johanna Antonsdotter, 26 resp 35 år gamla. De bodde på torpet ända till 1909, i 24 år, då de flyttade till Humselynga i Abild. Alfred var systerson till Petter Aron Bengtsson. 1885-1909 Alfred Larsson född 1859-02-19 i Askome Anna Johanna Antonsdotter 1850-04-17 i Krogsered Barn: Hulda Alfrida f 1886, Leonard Albert f 1888, Andrina Sofia f 1891, Bror Anton f 1893 d 1893 och Signe Erika f 1894. Enligt vad sonsonen Einar Larsson berättat i en artikel i Hallandsbygd, En vandring till Spräckarens, fortsatte Alfred Larsson Spräckarens arbete med stengärdesgårdarna. Han gjorde dagsverken på Sjönevads mosse och på kvällarna fick han ägna sig åt sitt torp. Anna Johanna kärnade smör som hon en gång i veckan gick ner till affären i Sjönevad med för att byta till sig andra nödvändiga varor. I artikeln finns en bild på familjen Larsson. 1909-1918 Johan Bengtsson född 1865-10-10 i Träslöv d Bertha Charlotta 1888-12-16 Barn: Albert Nathanael f 1890, Gustaf Erik Herman f 1892, Gunnar Leander f 1894 och Gerda Lovisa f 1897 i Träslöv, Sigrid Elvira f 1899 i Vessige och Ellen Linnea f 1903 i Lia. Siste torparen på Sannahult var Johan Bengtsson. Han hade varit statardräng i Fogdagård och dessförinnan åbo i Lia, blev änkeman 1906 och flyttade in i torpet 1909 med tre av sina
barn. Ytterligare fyra barn bodde tidvis på torpet. Han stannade kvar till 1918/1919 då han flyttade till Alfshög. Den ca 100-åriga historien för Spräckaretorpet på Sannahult var därmed slut. några av Spräckarens alla stengärdesgårdar Källor: Kyrkoböcker Sven Larsson Vessige och Alfshög två socknar i Ätrans dalgång 1996 Elis Tengroth, Linköping (sonsons sonson till Spräckaren) Sanning och saga om Spräckaren i Sannahult och hans ättlingar, släktkrönika (1972) Per Johansson, Hukered En stenarbetare i Vessige Hallandsbygd 1975-76 Einar Larssons, Vinberg (sonson till Alfred Larsson) berättelse En vandring till Spräckarens i Hallandsbygd 1992-1993 (med familjefoto fr omkr 1905