Analys av ägande och boende i kvarteret Bokbindaren, Linköping, S:t Lars kvarter, tomterna nummer 21 och 22

Transkript

1 1 Dag Lindström Analys av ägande och boende i kvarteret Bokbindaren, Linköping, S:t Lars kvarter, tomterna nummer 21 och 22 I denna rapport analyseras ägande och boende på de två tomterna nummer 21 och 22 inom kvarteret Bokbindaren i S:t Las kvarter i Linköping. De första säkra beläggen kan hämtas från 1690-talet och analysen löper sedan fram till sekelskiftet Tomtnummer och i någon mån även själva tomtindelningen har under denna tidsperiod förändrats vid åtminstone två tillfällen. Under 1600-talet användes en löpande numrering för hela staden. De aktuella tomterna hade då nummer 215 respektive 216. Denna numrering återfinns i en jordebok från 1639 samt en karta och ägarlängd från Senare infördes en separat tomtnumrering inom vardera av stadens fyra kvarter. Tomt 216 blev då tomt nummer 21 i S:t Lars kvarter och tomt 215 blev tillsammans med halva tomt 214 i stället tomt nummer 22 i S:t Lars kvarter. Denna numrering återfinns i års kommunions- eller nattvardslängd, samt i mantalslängder från och med I tidigare mantalslängder saknas tomtnummer. I års kommunionslängd framgår att numreringen återigen har ändrats. Nummer 21 har där strukits och i stället tilldelats nummer 63, medan nummer 22 har ändrats till nummer 61. Den numreringen, som även överensstämmer med kartor från 1815, 1867 och 1914, återfinns i bevarade mantalslängder från och med 1780-talet. Dessutom har tomt nummer 22 vid något tillfälle åter delats upp i två delar, motsvarande 1696 års tomtindelning. Detta framgår av 1914 års karta där talets tomt nummer 22 är uppdelad på nummer 61 och Så är fallet även på 1867 års karta. Tomtnumreringen i mantalslängderna från åren 1772 och 1773 indikerar att delningen av tomt nummer 22 kan ha ägt rum mellan upprättandet av dessa två längder års mantalslängd har följande numrering inom S:t Lars kvarter: Nummer 20: obebyggd Nummer 21: ringkarlen Lars Ericsson och hans hustru Nummer 22: ryttaränkan Anna Nummer 23: mjölnare Rydbergs änka Cajsa I 1773 års mantalslängd återfinns i stället följande uppdelning: 1 Göran Tagesson & Annika Nordström, Kv Bokbindaren 28 (UV öst rapport 2009:29), Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar, 2009; Mantalslängder , Östergötlands län, Kammararkivet (KA), Riksarkivet (RA), (tillgängliga digitalt genom SVAR); Längder över nattvardsgäster (kommunionslängder), D II 1-2, Linköpings domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, Landsarkivet i Vadstena (VaLa), (tillgängliga digitalt genom SVAR).

2 2 Numer 19: obebodd Nummer 20: ringkarlen Lars Ericsson och hans hustru Nummer 21: ryttaränkan Anna Nummer 22: slottsknekten Per och hans hustru Nummer 23: mjölnare Rydbergs änka Cajsa Tomt nummer 22 synes ha delats upp i två tomter, med nummer 22 och 21. Den tidigare tomt 21 har då blivit nummer 20 och den obebyggda tomten nummer 20 har i stället fått nummer 19. Samtidigt finns det å andra sidan inte i års husförhörslängd några spår av en sådan uppdelning. Denna längd tycks i stället helt utgå från samma numrering som den i 1772 års mantalslängd. Nummer 19 i S:t Lars har blivit nummer 64 i den nya numreringen. Nummer 20 saknas och bör motsvara den tomma tomten, medan tomt nummer 21 får nummer 63, tomt nummer 22 får nummer 61 och tomt nummer 23 får där nummer 60. Ägare till tomterna nummer 21 och 22 i S:t Lars kvarter Ägande och ägarskiftena har inte kunnat rekonstrueras i sin helhet. Fastighetsköp registrerades i stadens domböcker och (från och med 1744) i särskilda uppbuds- och lagfartsprotokoll. 2 Att systematiskt söka igenom dessa volymer efter uppgifter om de aktuella tomerna är dock en mycket tidskrävande uppgift som inte rymts inom ramen för denna analys. Via andra källor har det ändå varit möjligt att rekonstruera huvuddragen i ägarförhållandena under 1700-talet. Utifrån detta underlag har det också varit möjligt att analysera samband mellan ägarförhållanden och boende på de aktuella tomterna. I Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv finns flera ägarlängder (1746 och 1783) och jordeböcker (1639, 1696, 1711, 1712/13, 1718, 1730, 1732, 1733 och 1744/45). 3 Några av dessa längder saknar dock tomtnummer vilket försvårar eller omöjliggör identifieringen. Ägande kan också fastställas via uppgifter i bouppteckningar och mantalslängder. 4 Visserligen innehåller mantalslängder vanligtvis inte några explicita uppgifter om fastighetsägare, men sådana förekommer ändå ibland. Dessutom är det från och med talet vanligt med noteringar om vilka boende som var hyres- eller inhysesfolk. Därmed kan mantalslängderna också innehålla indikationer om att någon boende också var ägare. I kommunionslängden för åren benämns gårdarna också på ett sätt som indikerar ägare, eller åtminstone innehavare. 5 2 Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv, VaLa. 3 Handlingar angående Linköpings jordar, Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv, G I, VaLa. 4 Bouppteckningar, Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv, F I, VaLa; Mantalslängder , Landskontorets arkiv, Länsstyrelsen i Östergötlands län, E III a, VaLa; Mantalslängder , Östergötlands län, Kammararkivet (KA), Riksarkivet (RA), (tillgängliga digitalt genom SVAR). 5 Längder över nattvardsgäster , Linköpings domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, D II, VaLa, (tillgängliga digitalt genom SVAR).

3 3 Ingen av de aktuella tomerna finns upptagen i 1639 års jordebok. Däremot återfinns båda i 1696 års jordebok. Tomt nummer 21 (med nummer 216) ägdes enligt 1696 års jordebok av mäster Mattis Andersson. I 1695 års mantalslängd återfinns en Mattis Andersson sämskare bland de boende i S:t Lars kvarter, tillsammans med hustru och en piga. Med största säkerhet rör det sig om samma person. I års kommunionslängd benämns tomt nummer 21 som dödgrävare Jöns Bergfeldts gård. Längden är något oklar och dessutom svårläst här. Ett annat, nu oläsligt, namn har först skrivits dit och sedan strukits över. Det framgår dock att Bergfeldt och hans hustru bodde här åtminstone från 1734 och sannolikt bodde de på samma tomt åtminstone från Enligt 1746 års ägarlängd var dödgrävare Bergfeldt ägare till tomten och i den bouppteckning (23/4 1752) som upprättades efter hustruns, Annika Månsdotters, död den 23 februari 1752 nämns en stuga som beboddes av Berfedlt på stadens grund och halva delen av en annan byggnad, emot Per Matsson, med hönshus, gåshus, svinhus och svinstia. I 1753 års mantalslängd återfinns slottsknekten Per Matssons hustru som boende på S:t Lars nummer 21 och i nattvardslängden för finns en slottknekt med namnet Per Matsson inskriven under nummer 21. Detta torde visa att Bergfeldt ännu 1752 bodde kvar med ägande i en del av gården på tomt nummer 21. Eventuellt indikerar detta också att Per Mattson då ägde resten av gården på tomt nummer 21. Halva tomten, med tillhörande byggnad på ofri grund, har senare kommit att tillhöra ringkarlen (slottsväktaren och nattväktaren) Lars Samuelsson. Detta framgår av bouppteckningen från den 10 juni Lars flyttade in senast under 1756 (han och hustrun finns upptagna i 1757 års mantalslängd, vilken upprättades i november 1756) och det är möjligt att det också var då som gården förvärvades. När Lars dog övergick ägandet genom arv till änkan Catharina Eriksdotter. Catharinas dotter, Catharina Lindman, gifte sig 1789 med hovslagaren Jonas Bergstedt, som tidigare varit hyresgäst i samma gård. Bergstedt dog den 31 oktober 1792 och i bouppteckningen från den 19 januari 1793 återfinns halva gården på S:t Lars nummer 63 (tidigare nummer 21). I bouppteckningen omnämns även verkstaden där det bland annat ska ha funnits ett städ och en bälg. Gårdsdelen har säkerligen av Bergstedt förvärvats genom arv via hustrun Catharina Lindman. Bergstedt och hans hustru var i 1790 års mantalslängd ännu upptagna som hyresfolk i gården. Hustrun och änkan Catharina ägde halva gården ännu vid sin död Detta framgår av bouppteckningen från den 12 september 1817 (där hon står med namnet Catharina Bergstedt). Den andra halvan av tomten ägdes av ringkarlen (slottsväktaren, slottsknekten och nattväktaren) Lars Ericsson. Bouppteckningen efter Lars hustru Stina Persdotter, från den 18 februari 1782, visar att Lars då ägde en del i gården. Han flyttade in senast hösten 1770 och förvärvet kan ha skett redan då. Lars gifte 1783 om sig med Fredrika Andersdotter. Hon blev senare änka (troligen 1789). Enligt 1794 års mantalslängd ägde hon ¼ av gården medan Lars

4 4 Ericssons arvingar ägde ¼. Uppenbarligen har Fredrika sedan avyttrat sin del i gården och från 1795 står hon i mantalslängderna upptagen som hyresfolk. Enligt 1801 års mantalslängd ägde stadstjänaren Peter Sandelius halva gården S:t Lars 63. Detta bekräftas också i bouppteckningen från den 26/ Troligtvis förvärvades gårdsdelen redan 1799 i samband med att Sandelius flyttade in i gården. Tomt nummer 22 motsvarar den tidigare tomten 215, samt halva tomten nummer ägdes gården nummer 215 av Eric Brun, medan nummer 214 då ägdes av rådmannen Lars Andersson. Eric Bruns gård i S:t Lars kvarter finns också nämnd i 1695 års mantalslängd. Ingen av dem återfinns däremot under S:t Lars kvarter i 1697 års mantalslängd. Inte långt därefter har gården troligen förvärvats av timmermannen Måns Törnbom. Han finns upptagen bland tomtägarna i S:t Lars kvarter i jordeböckerna för 1711, 1712/13 och Där saknas emellertid tomtnummer. Troligtvis bodde han där redan 1703, eftersom han finns upptagen mantalslängden som upprättades i mars samma år. I års kommunionslängd betecknas nummer 22 som Törneboms gård och enligt 1746 års ägarlängd tillhörde den då timmerman Törnboms änka. Enligt 1746 års mantalslängd bodde Måns Törnboms änka och dottern Catharina i S:t Lars. Troligtvis är Törnboms änka identisk med den änka Catharina Knutsdotter som enligt års kommunionslängd bodde i samma gård. Dottern, Catharina Månsdotter Törnbom gifte sig den 13 december 1743 med borgaren Anders Rydberg. Samma år omtalas även att en timmerman vid namn Anders Rydberg vann burskap i Linköping. 7 Rydberg benämns emellertid senare som mjölnare. Rydberg står i kommunionslängden från och med 1747 som innehavare av gården på granntomten (nummer 23). I mantalslängderna finns Törmboms änka inskriven ännu i 1753 års längd medan Anders Rydberg och hans hustru står kvar ännu i 1755 års längd. De står detta år under både nummer 22 och 23. Därefter står tomterna som obebodda under några år, men benämns då mjölnare Rydbergs gård. Ännu i 1763 års mantalslängd skrevs de två tomterna tillsammans. I mantalslängderna för åren återkommer så mjölnare Rydbergs änka som boende i S:t Lars nummer 23. Enligt dödboken avled Catharina Törnbom den 13 december Bouppteckningen från den 22 februari 1775 visar att hon då ägde en halv gård i S: t Lars kvarter. Tyvärr har tomtnumret inte noterats i bouppteckningen. Det troliga är ändå att hon har behållit nummer 23, medan nummer 22 försålts vid ett tidigare tillfälle. Detta kan ha skett redan omkring 1757 då ryttaränkan Anna Sandström Nilsdotter bosatte sig i gården på tomt nummer 22. Anna dog den 28 september 1776 och i bouppteckningen från den 24 januari 1777 återfinns gården på nummer 22 i S:t Lars, på ofri grund. Bouppteckningen visar att gården då innehöll kammare, kök, övre kammare och vind. Dottern Christina Tranberg var enda arvtagare. 6 Handlingar angående Linköpings jordar, Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv, G I, VaLa. 7 Thord Lindell, Hantverk och manufaktur i Linköping (Linköping 1940) s. 268.

5 5 Christina gifte sig den 11 november 1777 med kopparslagaren Nils Lindqvist. Christina dog den 20 februari 1814 och i hennes bouppteckning från den 21 april 1814 återfinns gården på S:t Lars nummer 61. När Nils dog 1824 togs gården återigen upp i bouppteckningen (den 6 maj 1824). Emellertid fanns det ännu en ägare på tomt nummer 61 i S:t Lars. I mantalslängden för år 1797 anges nattväktaren Peter Appelgren som ägare till 1/8 av S:t Lars nummer 61. Peter kallas omväxlande nattväktare, arbetskarl och timmerman. Tillsammans med sin hustru flyttade han in i nummer 61 senast år Enligt bouppteckningen efter Peter Appelgren (den 5 januari 1802) ägde han en stuga i gården på S:t Lars nummer 61. Det är tydligt att arv och giftermål har spelat en viktig roll i överföringen av ägandet till dessa tomter och gårdar. Dock är det viktigt att poängtera att direkta köp tenderar att inte synas i det material som legat till grund för denna analys. Ägarna har huvudsakligen varit hantverkare, lägre ämbetsinnehavare, samt änkor och döttrar. I början av perioden finns ett tydligare inslag av hantverkare och dessa återkommer mot slutet av perioden. Gården på tomt 21 ägdes 1696 av en sämskmakare. Under perioden omkring ägdes gården i stället av några av stadens lägre ämbetsinnehavare (såsom dödgrävare, ringkarl och nattväktare), samt deras änkor och döttrar. Rimligen handlade det då om ägare med begränsade ekonomiska resurser och med relativt låg social status. Först omkring 1790 återkommer hantverket, i form av en hovslagare, men bara som ägare av halva gården. Gården på tomt nummer 22 kan förbindas med ägare som troligen har haft en något starkare ekonomisk och social position i staden. Under perioden omkring ägdes gården av en timmerman och senare av en mjölnare (vilken tidvis betecknas som borgare ). Periodvis innehades även denna gård av änkor och döttrar. Arv och giftermål hade då en viktig roll i överförandet av ägande. Under en period, troligen omkring 1760 till 1777, ägdes gården av en ryttaränka. Rimligen har hennes ekonomiska och sociala position i staden varit svagare än tidigare ägare. Bouppteckningen visar inte heller på några tillgångar av betydelse utöver själva gården. Sedan övergick gården genom arv och giftermål till kopparslagaren Nils Lindqvist, sedermera ålderman i kopparslagarämbetet. Den bouppteckning som den 21 april 1814 upprättades efter Christina Tranberg, maka till Nils Lindqvist och dotter till ryttaränkan Anna Sandström Nilsdotter, visar på ett tämligen välbeställt borgarhushåll. Utmärkande för båda tomterna är att ägandet under långa tider inte sammanföll med tomtindelningen. Tomt nummer 21 var åtminstone från 1770-talet uppdelad på två ägare. De två ringkarlarna och nattväktarna Lars Samuelsson och Lars Ericsson ägde varsin halva av gården. Detta understryker att ägarna till gården på tomt 21 inte tillhörde de mest välbeställda i staden. Det delade ägandet bestod ännu in på 1800-talet då halva gården ägdes av änkan Catharina Bergstedt och den andra halvan av stadstjänaren Peter Sandelius var gården till och med uppdelad på tre ägare: hovslagaränkan Catharina Bergstedt (½), slottsknektsänkan Fredrika Andersdotter (¼) och slottsknekten Lars Ericssons arvingar (¼).

6 6 Ägandet till gården nummer 22 har inte varit uppdelat på ett sådant sätt. Däremot tycks ägandet av tomterna nummer 22 och 23 ha sammanförts (genom arv och giftermål) på 1740-talet. Troligen har de åter delats upp mot slutet av 1750-talet eller under 1760-talet då ryttaränkan Anna Sandström Nilsdotter förvärvade nummer 22. Under eller 1790-talet kom sedan en stuga på gården att skiljas av under nattväktaren Peter Appelgrens ägande. Antagligen motsvarades den av det undantag som sedan omnämns i Christina Tranbergs bouppteckning från I den utsträckning ägarförhållandena har kunnat fastställas på dessa tomter, ter de sig relativt stabila och långvariga. Halva gården nummer 21 har troligen behållits utan försäljning från 1750-talet till åtminstone Ägandet har överförts genom arv och giftermål. På motsvarande sätt behölls nummer 22 utan försäljning från åtminstone talet fram till 1750-talet. Även här överfördes ägandet genom arv och giftermål. Sedan har gården på liknande sätt behållits inom samma familjekonstellation, troligen från 1750-talet och fram till åtminstone Boende på tomterna nummer 21 och 22 i S:t Lars kvarter Syftet med denna del av rapporten är att analysera boendet på de två tomterna. Så långt det varit möjligt har en rekonstruktion genomförts av vilka som bott på de olika tomterna. Denna rekonstruktion återfinns i slutet av rapporten. Detta har i huvudsak kunnat utföras för perioden från och med 1734 (tomt 21) respektive 1703 (tomt 22). Utifrån detta underlag är det möjligt att analysera yrkesgrupper och social tillhörighet, liksom även boendecykler, befolkningstäthet och hushållsstrukturer. Källmaterialet utgörs i första hand av mantalslängder, kommunion- eller nattvardslängder ( , ), samt husförhörslänger ( , ). 8 Det är viktigt att konstera att dessa olika källmaterial gemensamt bidrar till en rekonstruktion av boendet, men ingen av källorna utgör någon fullständig folkbokföring. Längderna har upprättats i andra syften och kan av olika skäl vara ofullständiga, innehålla gamla uppgifter eller vara på annat sätt inkonsekvent eller otydligt förda. Dessutom finns det betydande luckor i serierna. Samtidigt finns ofta möjligheten att jämföra informationen i mantalslängder och husförhörslängder. Mantalslängderna är ofta upprättade under föregående års höst. Det vill säga 1756 års mantalslängd är upprättad i november Men detta är inte alltid fallet års mantalsländ upprättades exempelvis i mars När jag anger år för konstterat boende, anger jag genomgående det år då mantalslängden upprättades, inte det beskattningsår som längden avser. Det innebär att en notering i Mantalslängder , Landskontorets arkiv, Länsstyrelsen i Östergötlands län, E III a, VaLa; Mantalslängder , Östergötlands län, Kammararkivet (KA), Riksarkivet (RA), (tillgängliga digitalt genom SVAR); Mantalslängder, Linköpings rådhusrätts och magistrats arkiv, H I a, VaLa; Längder över nattvardsgäster (kommunionslängder), Linköpings domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, D II, VaLa, (tillgängliga digitalt genom SVAR); Husförhörslängder, Linköpings domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv, A I, VaLa, (tillgängliga digitalt genom SVAR).

7 7 års mantalslängd uppfattas som ett belägg för boende under 1755 medan ett belägg i 1800 års mantalsländ behandlas som ett belägg för boende under år Mantalslängderna utgör alltså inte någon folkbokföring i modern bemärkelse. I stället handlade det om uttag av en särskild personskatt, mantalspenningen. Ursprungligen antecknades i regel namnet endast på hushållsföreståndaren. Personer och hushåll som var befriade från mantalspenningen uteslöts. Efterhand kom mantalslängdrena att ligga till grund även för andra skatter och längderna blev med tiden också fylligare. Kring mitten av 1700-talet ökade kraven på fullständighet i mantalslängderna och från och med 1765 fanns ett formellt krav på att samtliga boende oavsett kön, ålder eller ståndstillhörighet skulle redovisas. 9 Att detta krav fanns betyder emellertid inte att det alltid efterlevdes. Från och med 1752 innehåller mantalslängderna för Linköping tomtnummer, vilket gör att de boende kan knytas till specifika tomter. Även i kommunionlängder (nattvardslängder) vilka finns för åren samt har tomtnummer använts. Därmed kan boendet följas från 1730-talet. För den ena tomten (nummer 22) har det även varit möjligt att utifrån dessa uppgifter göra en trolig rekonstruktion av boende ända tillbaka till Den yngre kommunionlängden kan också jämföras med mantalslängden varigenom tillförlitligheten i källorna kan prövas. Slutligen finns från och med 1783 även husförhörslängder, vilka kan jämföras med och komplettera uppgifterna i mantalslängderna. I slutet av denna rapport finns en fullständig redovisning av alla de boende som kunnat identifieras och knytas till de två tomterna under 1700-talet. Sammanlagt rör det som mer än 250 individer under 1700-talet (närmare 140 på tomt 21 och drygt 110 på tomt 22). Siffrorna är mycket ungefärliga eftersom det inte alltid går att avgöra om vissa uppgifter i källmaterialet refererar till olika individer eller till en och samma person. Det faktiska antalet boende var naturligtvis ännu högre, eftersom det från många år saknas uppgifter. De allra tidigaste uppgifterna om boende är från 1690-talet. Utifrån uppgifter i 1696 års ägarlängd och näraliggande mantalslängder går det att ge ett slags ögonblickbild av boendet. Tomt nummer 21 (216) ägdes och beboddes säkerligen också av sämskmakaren Mattis Andersson, hans hustru och en piga, åtminstone under åren Tomt nummer 22 (215) ägdes av Eric Brun. Han tycks inte själv ha bott på tomten, utan 1695 års mantalslängd uppger att den då beboddes av fyra kvinnor: änkan hustru Sara, djäknedejan Anna, samt pigorna Ragnhild och Karin. Det finns ett nära samband mellan boende och ägande såtillvida att de personer/familjer som bebodde tomterna under längre perioder också kan knytas till ägande. I regel gäller också det omvända, det vill säga att identifierade ägare också har bott på tomterna. Det finns dock två viktiga undantag som båda berör tomt 22. Det skriftliga källmaterialet antyder att tomten i huvudsak skulle ha stått obebodd omkring Mjölnaren och borgaren Anders Rydberg gifte sig 1743 med Catharina Törnbom, dotter till den änka som 9 Gösta Lext, Mantalsskrivningen i Sverige före 1860 (Göteborg 1968) s , 149f.

8 8 ägde nummer 22. I nattvardslängden överförs paret senast år 1747 till nummer 23 och i mantalslängderna för 1753 och 1754 står paret under nummer 23. Omkring 1755 tycks tomterna betraktas som sammanslagna och de börjar då skrivas tillsammans i mantalslängderna har paret flyttat från gården och under ett par år indikerar mantalslängderna att gården var obebodd. Hur bebyggelsen på de två tomterna kan ha påverkats framgår inte av det skriftliga materialet. Senast från 1770 bosatte sig Catharina Törnbom åter i gården på nummer 23. Hon var då änka, men var sannolikt fortfarande ägare till gården. Senare kom tomt nummer 22 att ägas av kopparslagaren Nils Lindqvist och hans hustru Christina Tranberg. Christina hade ärvt gården efter son mor som dog Paret gifte sig 1777 och bodde också under några år i gården på tomt 22 (61). Under en period (troligen ) bodde de sedan i andra gårdar (S:t Lars 33 och Tannefors 3) innan de 1789 återvände till S:t Lars 22 (61). De boende representerar en mängd olika yrken och även olika sociala skikt i staden. Flera olika hantverk kan identifieras (timmermän, hovslagare, tröjvävare, färgare och kopparslagare). Vidare finns ett stor antal lägre ämbetsinnehavare i staden, samt arbetskarlar av olika slag (liksom en spinnerska). Ett mindre antal soldater och båtsmän finns också bland de boende. Här finns också ett stort antal änkor, hustrur vars män troligen vistades på annan ort, jungfrur (ogifta kvinnor), samt pigor (även sådana som inte självklart kan knytas till något av gårdarnas hushåll). Däremot återfinns inga köpmän eller högre ämbetsinnehavare bland de boende. Stadens ekonomiska och sociala elit är sålunda inte representerad på dessa tomter. Å andra sidan är inslaget av fattiga (eller utfattiga ) relativt begränsat. Det tycks snarare vara ett mellanskikt, kanske med dragning åt lägre mellanskikt, som vi möter på dessa tomter. Inom ramen för ett i huvudsak likartat mönster finns ändå en viss skillnad mellan tomterna. Inslaget av hantverkare är något mer omfattande på tomt 22, jämfört med tomt 21. Där fanns även en mjölnare/borgare, som torde kunna anses någorlunda jämställd med hantverkarna. Samtidigt är inslaget av lägre ämbetsinnehavare (såsom dödgrävare, slottknekt, nattväktare, ringkarl, gevaldigerkarl, postiljon, stadstjänare) och arbetskarlar (såsom djurgårdskarl, trädgårdskarl, salpetersjudare, magasinsdräng, bränneridräng och krutsjudare) större på tomt nummer 21 än tomt 22. Det är emellertid bara på tomt 22 vi finner kvinnliga yrkestitlar: djäknedeja (1695) och spinnerska (1789). Intrycket att hushållen på tomt nummer 22 stod något starkare (socialt och ekonomiskt) förstärks av det faktum att kopparslagarmästaren Nils Lindqvist även blev ålderman för Linköpings kopparslagarämbete år På båda tomterna finns ett tydligt boendemönster med å ena sidan ett antal ägarhushåll, som bebodde tomterna under en längre period, samt å andra sidan ett stort antal mer eller mindre tillfälliga hyresgäster; individer eller familjer som bodde i gårdarna under kortare perioder. Ofta fanns det flera sådana inneboende eller hyresgäster samtidigt. Ägarhushållen överbryggade i många fall också generationsgränser genom arv och giftermål.

9 9 På tomt nummer 21 kan tre sådana mer långlivade huvudhushåll eller familjekonstellationer identifieras: 1. Dödgrävaren Jöns Bergfeldt och hans hustru ägde och bebodde gården troligtvis under åtminstone perioden Nattväktaren, blåsaren och ringkarlen Lars Samuelsson och hans hustru Catharina Ericsdotter bodde här från De hade två barn, dottern Catharina/Caisa och sonen Eric. Lars dog Han var då ägare till halva gården. Änkan bodde kvar tillsammans med dottern Catharina ännu Catharina gifte sig 1789 med hovslagaren Jonas Bergstedt. Denne hade redan från 1785 hyrt bostad i samma gård. Bergstedt dog 1792, endast 33 år gammal. Änkan, Catharina Bergstedt, bodde kvar till sin död 1817 och ägde då ännu halva gården på tomt 21. Hon hade under flera år efter makens död fortsatt att driva hovslageri med gesäller och lärlingar. Intressant i sammanhanget är att det också dyker upp nya lärlingar ännu flera år efter makens död. Åren bodde även Jonas Bergstedts sjukliga syster, jungfru Sara Bergstedt, i huset. Från 1796 hyrde Catharina också ut bostad åt den ogifte hovslagarmästaren Jonas Ljungqvist. Omkring 1797 synes Catharina ha avvecklat sin egen hovslageriverksamhet. Då finns inte längre några gesäller eller lärlingar i hushållet. Ljungqvist hade tidigare varit gesäll hos Bergstedt och sedan hos änkan Catharina. Ljungqvist dog Han var då 43 år och ännu ogift. I bouppteckningen framgår att det var Catharina som hade lagt ut för begravningskostnaderna, samt att hon hade en fordran för hyra och för arrende på verkstaden. 3. Ringkarlen, slottsvaktaren och nattväktaren Lars Ericsson och hans hustru Stina Persdotter bodde här från Paret hade tre barn. Stina dog 1781 och halva gården finns då upptagen i bouppteckningen gifte Lars om sig med Fredrika Andersdotter. De fick två barn. Lars dog omkring 1789 och från 1790 står Fredrika som änka i mantalslängderna. Några år senare avyttrade hon troligen sin del i gården. I 1794 års mantalslängd står hon som ägare till ¼ av gården (Lars Ericssons arvingar ägde en annan ¼), men från 1795 står hon upptagen som hyresfolk och hon bodde kvar ännu efter På tomt 22 kan två sådana långlivade familje- och hushållskonstellationer identifieras. Tillsammans täcker de nästan hela 1700-talet. 1. Timmermannen Måns Persson Törnbom och hans hustru Catharina Knutsdotter bodde på tomt 22 under första hälften av 1700-talet. Troligen bodde de här senast från Måns dog Catharina bodde då kvar som änka. Jordeböcker och uppgifter i kommunionslängder visar att de även var ägare till gården. Paret hade minst tre barn, sönerna Anders och Jonas samt dottern Catharina. Hon gifte sig 1743 med Anders Rydberg. Han omnämns i källorna både som mjölnare och som borgare omnämns även en timmerman med namnet Anders Rydberg i Linköping. Han erhöll då burskap i staden. Troligen handlar det om en och samma person. Rydberg

10 10 har först blivit inskriven i nattvardslängden under nummer 22, men senast 1747 är Rydberg, hans hustru och svärmodern överförda till nummer 23. Boendeförhållandena är oklara eftersom änkan i 1753 års mantalslängd står under nummer 22 medan Rydberg och hans hustru Catharina står under nummer 23 i 1753 och 1754 års mantalslängder. De har bott kvar fram till Därefter har gården på tomt 22/23 enligt mantalslängderna stått obebodd under några år. I 1757 års mantalslängd kallas nummer 22/23 ännu för mjölnare Rydbergs gård. Änkan Catharina Törnbom återvände senare till gården på tomt 23. Hon finns upptagen i mantalslängderna för åren och hon dog i december Hon ska då ännu ha ägt en halv gård i S:t Lars kvarter. 2. Från 1757 bodde ryttaränkan Anna Sandström Nilsdotter på nummer 22. Hon var änka efter ryttaren Tranberg. I hemmet fanns även dottern Christina Tranberg. Anna dog 1776 och det framgår i bouppteckningen att hon ägde gården på nummer 22. Christian Tranberg var enda arvingen. I november 1777 gifte sig Christina med kopparslagaren Nils Lindqvist. Nils var då 33 år medan Christina var 41 år. Nils och Christina bodde kvar i gården under några år. Men åtminstone från 1783 bodde de i andra gårdar i staden (S:t Lars 33 och Tannefors 3). I mantalslängderna benämns gården ännu som kopparslagare Lindqvists gård, men beboddes då av olika hyresgäster (exempelvis under 1785: tröjvävare Kertiz, nattväktaren Appelgren och hans hustru, arbetskarlsänkan Carin Carlsdotter, samt bränneridrängen Zachris Persson och hans hustru). Första under 1789 bosatte sig Lindqvist och hans hustru åter i gården på S:t Lars nummer 22. Cristina dog 1814 och Nils dog Han var då 80 men hade hunnit gifta om sig med den 35 år yngre Brita Lisa Persdotter. Som änka fick Brita Lisa sitta kvar i orubbat bo och bland annat behålla gården på tomt 22 (61). I båda gårdarna har det funnits ett stort antal, ofta kortvariga, hyresgäster. Dessa är inte jämnt fördelade över tid. På tomt 21 kan enstaka troliga hyresgäster identifieras under tiden från 1734 fram till slutet av 1770-talet. Därefter ökade antalet hyrande kraftigt. Detta mönster kvarstår sedan ännu vid sekelskiftet Kommunionslängden för åren innehåller följande troliga hyresgäster i gården: - båtsman Jöns Clemensson med hustru Christin ( ) - båtsman Jöns [överstruket och oläsligt patronymikon] med hustru Lena ( ) - slottsknekten Per Matsson ( hustru Christin Jonsdotter ( ) - Måns Larssons änka Catharina ( ) Detta kan jämföras med förhållandena under exempelvis Utifrån husförhörslängd och mantalslängd kan följande hyresfolk identifieras i gården på nummer 21 (63). Sammanlagt rör det sig om åtta personer, utöver de sju personer som hörde till de två ägarfamiljerna:

11 11 - Stenläggaränkan Stina Persdotter (66 år), med sonen Peter - postiljonen Johan Bohman - inhysespigan Lisa Persdotter - gevaldigerkarlen/bränneridrängen Johan Abrahamsson (ogift) - arbetskarlen Hans Hansson med hustrun Maja och dottern Stina. Under 1798 kan i samma gård följande hyresfolk identifieras. Sammanlagt rör det sig då om 14 personer utöver hovslagaränkan Caisa Lindman med ett barn: - änkan Sigrid (utfattig) - hovslagaren Jonas Ljungqvist - änkan Fredrika Andersdotter med två barn - Westedts änka Caisa med två barn - arbetskarlen Lars Lundqvist med hustru och fyra barn. Även om det vanliga är att dessa hyresgäster bara stannade något eller några få år, så finns det ett par exempel på mer långvariga hyresgäster i gården. Gamal jungfru Gran bodde där från 1765 till sin död Hon blev, enligt uppgift i dödboken, 85 år och hon bodde tillsammans med pigan Botila, som då ska ha varit 73 år. Botila bodde kvar ännu Jungfru Gran är intressant även på det sättet att bouppteckningen visar att hon förfogade över betydande ekonomiska tillgångar. I hemmet fanns mynt och bancosedlar till ett värde av 1026 daler kopparmynt. Vidare fanns guld och silver till ett värde av 190 daler kopparmynt. Därutöver fanns fordringar på 1310 daler kopparmynt. Den största gällde handelsman Lundberg och omfattade 1000 daler. Skulderna var däremot begränsade och bestod huvudsakligen av begravningskostnader och avgifter för bouppteckningen. Bland de mer spektakulära föremålen i bouppteckningen finns ett par glasögon och fyra böcker (bland annat en bibel, en psalmbok och Johan Arndts Om den sanna kristendomen). Det totala överskottet i bouppteckningen uppgick till över 2500 daler kopparmynt. En annan långvarig hyresgäst var stenläggaränkan Stina Persdotter. Hon bodde här från 1778 till 1792, då hon 74 år gammal flyttade till Flistads socken. Möjligen bodde hon här redan före Under perioden fanns nämligen också en eller flera personer med namnen Stina och Stina Persdotter bland de boende. Tomt 22 uppvisar i detta avseende ett något annorlunda mönster. Fram till 1770-talet, under den tid då ryttaränkan Anna Sandström bodde här, är det svårt att knyta några hyresgäster till gården är garvargesällen Joensson, inskriven här. Gården tycks under några år också ha stått tom. Anna Sandström bosatte sig här 1757 och åren 1758 respektive 1759 kan en försvarskarl vid domkyrkan respektive pappersmakaren Jöns Staph ha bott här. Men detta är osäkert och de kan också ha bott på tomt 23. Från och med 1770 verkar emellertid änkan Anna Sandström ha hyrt ut bostader i större omfattning kan följande hyresfolk knytas till tomt 22: - gevaldigerkarlen Lars änka med ett barn

12 12 - hustru Hedvig - hustru Sara Maja Askenbom med tre barn - färgaredrängen Jacob med hustru. Förutom änkan Anna och hennes dotter bodde alltså nio personer i gården. Värt att notera att av sex vuxna individer var fem kvinnor. Men uthyrningen får inte samma omfattning som på granngården och följer inte heller samma mönster. Åren finns egentligen bara en hyresgäst dokumenterad: extra munsterskrivare Lars Wingren och hans hustru Anna Maria Mörk. Tidvis hade de även en piga i hushållet. Under denna tid övergick ägandet till kopparslagaren Nils Lindqvist och hans hustru Christian Tranberg. Under de år då de själva bodde i andra gårdar än nummer 22 (61) hyrde de ut. Åren var omfattningen relativt stor fanns följdende hyresfolk i gården: - gevaldigerkarl Nils Kullin med hustrun Ingrid - djurgårdskarlsänkan Ingrid Carlsdotter - pigan Maja - lärlingen Källström - färgaredrängsänkan Brita Hansdotter - förre bonden Anders Olofssons änka - bränneridrängsänkan Caisa Olsdotter - nattväktaren Peter Appelgren och hustru, samt ett barn - änkan Carin Carlsdotter - bondeänkan Maja - samt hustru Brita Larsdotter. Det rörde sig då om sammanlagt 14 personer och åtminstone sex av dem var änkor. Efter det att kopparslagare Lindqvist och hans hustru åter bosatte sig på gården minskade uthyrning snabbt i omfattning. Under 1790-talet var den i det närmaste obefintlig. Senast från 1793 ägde en av de tidigare hyresgästerna, nattväktare Appelgren, en egen stuga på gården. Enligt 1800 års mantalslängd fanns i slutet av 1799 endast två hushåll på gården med sammanlagt sju personer. Det är tydligt att boendet har förändrats över tid. Dels finns en långsiktig tendens till förtätning av boendet under andra hälften av 1700-talet. Dels finns det flera mer cykliska förändringar. Det handlar dels om boendets sociala sammansättning, dels om förändringar som mer återspeglar enskilda familje- och hushållscykler. Diagram 1 visar hur antalet boende på de två tomterna har förändrats över tid, enligt uppgifter i mantalslängderna. Tabellen följer mantalslängdernas år, oavsett om dessa har upprättats under första halvan av samma år eller mot slutet av föregående år. Mantalslängderna är givetvis inte fullt tillförlitliga. Dels återger de endast förhållandena under en viss tidpunkt under året, dels kan uppgifterna vara både ofullständiga och föråldrade. Jämförelser med husförhörslängderna visar att det förekommer att personer inte har registrerats i mantalslängderna även om de tydligtvis bodde på tomerna. De jämförelser som här har kunnat göras mellan husförhörslängder och

13 13 mantalslängder tyder emellertid på att avvikelserna varit mindre omfattande. Mantalslängderna kan givetvis ha blivit fylligare och mer tillförlitliga med tiden, vilket skulle kunna förklara något av den uppvisade förtätningen, men redan vid mitten av 1700-talet ökade kraven på fullständighet och från 1765 skulle i princip alla boende tas med. Mot den bakgrunden är det svårt att bortförklara bilden av en kraftig förtätning av boendet från och med slutet av 1760-talet. Diagram 2 visar det sammanlagda antalet boende på de två tomterna. Här framgår att ökningen huvudsakligen kan förläggas till perioden mellan tidigt 1760-tal och tidigt 1780-tal. Under det skedet ökade det sammanlagda antalet registrerade boende från omkring fem till runt 25. Därefter ökar det samlade antalet boende på de två tomterna inte längre. I stället sker en måttlig nedgång till ett intervall mellan 20 och 25 boende. Diagram 1: Antalet boende på tomterna S:t Lars 21 (63) respektive 22(61) i Linköping, enligt mantalslängderna för åren Diagram 1 visar också att förtätningen av boendet har följt delvis olika kronologiska förlopp på de två tomterna. Ökningen startar tidigare på tomt 21. Där blir den tydlig från tidigt tal och är egentligen fullbordad redan vid ingången av 1770-talet. Under 1790-talet minskar så antalet boende något, men under studiens sista år sker återigen en ökning, då till en ännu högre nivå än tidigare. På tomt 22 är ökningen betydligt senare. Den syns inte förrän i början av 1770-talet och ter sig då något tillfällig. Mot mitten av 1780-talet har dock tomt 22 nått upp till samma boendetäthet som tomt 21. Redan mot slutet av 1780-talet minskar emellertid boendetätheten på tomt 22 och skillnaden mellan de två tomterna blir åter markant.

14 14 De källor som finns tillgängliga tyder inte på att det under första hälften av 1700-talet skulle ha förelegat någon boendekoncentration på någon av de två tomterna som väsentligen skiljer sig från det mönster som syns i mantalslängderna från 1750-talet. De tydliga förändringarna i boendetäthet på respektive tomt kan också kopplas samman med andra iakttagbara förändringar. Under perioden från slutet av 1750-talet till början av 1770-talet övergick nummer 21 från att ha haft ett huvudhushåll (och ägare) till två mer stadigvarande hushåll med varsin del i gården. Från slutet av 1750-talet bodde ringkarlen och nattväktaren Lars Samuelsson där och från omkring 1770 fanns även ringkarlen och nattväktaren Lars Ericsson på samma tomt. Båda hade familjer med barn. Samtidigt etableras ett mönster där gården också hade ett relativt stort antal hyresgäster. Ofta rör det sig som om änkor, ogifta kvinnor, arbetsfolk och lägre ämbetsinnehavare. Sannolikt har nattväktarna haft måttliga inkomster av sitt ämbete och uthyrning har då varit ett sätt att dryga ut familjens inkomster. Den bilden stämmer också väl in med det faktum att ägandet av gården nu delades. Den relativa nedgången i boendetäthet från 1790 sammanfaller väl med att hovslagare Bergstedt gifter sig med dottern till Lars Samuelsson. Hovslagarhushållet expanderar med lärlingar, gesäller och pigor. Efter hand minskade då antalet hyresgäster i gården var de åtta stycken och 1794 var de nere i tre personer. Hovslagare Bergstedt dog visserligen redan i december 1791, men änkan drev verksamheten vidare och ännu 1797 bestod hushållet av sex personer ändrades mönstret åter. Hovslagaränkan hade inte längre några egna lärlingar eller gesäller och verksamheten drevs av den tidigare gesällen Jonas Ljungqvist. Det fanns då inte mindre än 14 personer som tillhör gruppen hyresfolk i gården. I mantalslängden för år 1800 är de 13 stycken. Påfallande många är änkor och flera av dem betecknas som fattiga. Återigen uppvisar tomten 22 (61) ett annat mönster, men även här kan förändringar i boendetäthet i någon mån knytas till andra förändringar. Den tydliga ökningen omkring 1770, liksom de lägre talen 1772 och 1773 är svåra att förklara. Detta infaller under den tid då gården beboddes (och troligen även ägdes) av ryttaränkan Anna Sandström Nilsdotter. Hon har tidvis haft en del hyresfolk, framförallt änkor och ensamboende hustrur. Anna dog 1776 och henens dotter Christina gifte sig 1777 med kopparslagaren Nils Lindqvist. Omkring bodde de på annat håll i staden. Under den tiden fanns ett stort antal hyresgäster i gården. En sådan mer omfattande uthyrning tycks ha inletts redan vid mitten av 1770-talet, det vill säga mot slutet av änkan Annas levnad. Dels fanns ett antal något mer etablerade hushåll som också stannade under flera år: extra munsterskrivare Lars Wingren med hustru och pigor ( ); tröjvävare Georg Keritz med hustru, gesäll, lärling och piga ( ); arbetskarl och nattväktare Peter Appelgren med hustru och son ( , senare som ägare till egen stuga); gevaldigerkarl Nils Kullin och hustru ( ); volontären och senare soldaten Anders Ulrich med hustru och barn ( ); samt färgaren Adam Veideman med hustru och dotter ( ). Dels fanns då ett stort antal mer tillfälliga hyresgäster, många av dem änkor eller ensamboende hustrur återvände kopparslagare Lindqvist till gården på tomt 22 (61) och inom några år upphörde uthyrningen i stort sett helt.

15 15 Diagram 2: Sammanlagda antalet boende på de två tomterna S:t Lars 21 (63) och 22(61) i Linköping, enligt mantalslängderna för åren En analys av boendet på de två gårdarna föranleder också en problematisering av hushållsbegreppet. Hushållet tilldelas generellet en central och grundläggande roll i beskrivningar av det tidigmoderna samhället (fram till det industriella genombrottet). Arbete, boende, mathållning med mera organiserades inom ramen för hushåll. Det ideala hushållet bestod av man och hustru, samt eventuellt barn och tjänstefolk. Sådana hushåll finns också representerade i gårdarna på de båda tomterna. Hovslagare Bergstedt och kopparslagare Lindqvist representerar sådana förväntade hushåll med mästare, hustru, barn, lärlingar, gesäller och pigor. Ringkarlarna och nattväktarna Lars Samuelsson och Lars Ericsson representerar också förväntade hushållskonstellationer. De var båda gifta och hade barn, men i deras hushåll saknas tjänstefolk. Men därutöver finns också ett stort antal ofullständiga hushåll och många individer som saknar tydlig hushållstillhörighet. Enligt mantalslängden för år 1784 såg boendet på de två tomterna ut på följande sätt: Tomt 21 (63): - slottsknekten Lars med hustru och två barn - hyresfolk: stenläggaränkan Stina (66 år) med sonen Peter - inhyses: pigan Lisa Persdotter - inhyses: förre magasinsdrängen Hans H. med hustru och ett barn - ogifte bränneridrängen Johan

16 16 - ringkarlsänkan Caisa med dottern Caisa och ytterligare ett bar Tomt 22 (61): - tröjvävare Keritz med hustru, en lärling och två pigor - arbetskarlen Peter Appelgren med hustru och ett barn - avskedade gardessoldatshustrun maja med ett barn - nattväktaren Anders Atterbeck med hustru och ett barn - pigan maja Andersdotter Dessa boendestrukturer väcker frågor om hushållet som den givna ramen för boende, arbete, måltider etcetera. Hur åtskilt har boende, måltider, matlagning och andra hushållsgöromål egentligen varit i dessa gårdar? Vilka typer av arbeten har utförts på gårdarna och av vem? Hur har de olika individeras försörjning varit organisrad? Under andra år uppträder också andra typer av boendekonstellationer års mantalslängd anger följande boende i gården på nummer 22 (61): - hyresfolk: gevaldigerkarlen Nils Kullin med hustru - inhyses: gamla djurgårdskarlsänkan Ingrid Carlsdotter (65 år) - inhyses: pigan Maja, l[ärlingen] Källström - färgaredrängsänkan Brita Hansdotter - förre bonden Anders Olofsson änka - bränneridrängsänkan Caisa Olsdotter - nattväktaren Peter Appelgren med hustru och ett barn - änkan Carin Carlsdotter - bondeänkan Maja Enligt 1800 års mantalslängd fanns följande boende i gården på tomt 21 (63): - hovslagare Bergstedts änka, tillsammans med änkan Sigrid och två barn - smeden Ljungqvist - Lars Ericssons änka med två barn - Wistedts änka med två barn - Fattighjonen Löthbom, Caisa och Anna, samt två barn - Stadstjänare Sandelius med hustru och ett barn - Änkan Moberg (utfattig) Återigen finns det anledning att problematisera hushållsbegreppet utifrån frågor om boende, hushållsgöromål, arbete och försörjning. Gårdarna synes ha genomgått flera yrkesmässiga och sociala cykler. Inledningsvis finns en koppling till hantverkare och därmed ett mellanskikt av stadens befolkning. Nummer 21 ägdes och beboddes mot slutet av 1600-talet av sämskmakaren Mattis Andersson, medan nummer 22 troligen från tidigt 1700-tal ägdes och beboddes av timmermannen Måns

17 17 Törnbom. Nummer 21 beboddes sedan under längre tid av en dödgrävare och tidigare dragon, samt senare av slottknektar, nattväktare, ringkarlar, gevaldigerkarlar, djurgårdkarlar, salpetersjudare, arbetskarlar, bränneridrängar, postiljoner, änkor och ogifta kvinnor. Under 1780-talet sker en väsentlig ekonomisk och social förändring i och med att hovslagaren Jonas Bergstedt flyttar in i gården och gifter sig med dottern till en av de tidigare ägarna. Då etableras ett hantverkarhushåll med man, hustru, barn, lärlingar, gesäller och pigor. Den verksamheten fortsatte sedan under ledning av Bergstedts änka och en arrenderande hovslagare. Även tomt numer 22 uppvisar tydliga sociala och ekonomiska cykler. Tomten beboddes som sagt av en timmerman. Det finns sedan vissa oklarheter kring boendet under och 1750-talen. Från 1728 till 1744 samt under perioden dominerades boendet ändå, så långt det kan klarläggas, av ett änkehushåll. Under större delen av 1780-talet hyrdes gården ut och de boende utgjordes främst av arbetsfolk, lägre ämbetsinnehavare, samt änkor och ensamboende kvinnor, men där fanns också några hantverkarhushåll. Från 1789 etablerade sig emellertid ägaren, kopparslagarmästaren och sedermera åldermannen Nils Lindqvist, med hustru, barn, lärlingar, gesäller och pigor. Översikt över de boende på tomt 21 (63): dödgrävaren Jöns Bergfeldt och hans hustru Annika Månsdotter. Paret finns upptagna i kommunionslängden Dödgrävare Bergfeldts hustru finns också upptagen i mantalslängderna från 1730 och års mantalslängd upprättades i november I tidigare mantalslängder (1728 eller tidigare) finns de däremot inte upptagna. Enligt 1746 års ägarlängd ägdes och beboddes gården av dödgrävare Bergfeldt. Annika Månsdotter dog den 23/ Enligt dödboken var hon då 56 år och dog i lungsot. Bouppteckningen från den 23 april 1752 meddelar att Jöns Bergfeldt då ännu bodde i en stuga, vilken troligen stod på denna tomt. I mantalslängderna, som fram till 1753 saknar tomtnummer, finns Bergfeldts hustru upptagen. Ibland finns i marinalen en notering om att mannen är gammal dragon. Troligen har han varit befriad från mantalspenning och därför inte förts in i mantalslängderna. Därmed kan han också ha bott kvar i gården på S:t Lars nummer 21 även efter 1752 utan att detta syns i mantalslängderna.

18 båtsmannen Jöns Clemensson och hans hustru Christin Håkansdotter båtsman Jöns [med oläsbart patronymikon] och hans hustru Lena slottsknekten Per Mattson flickan Maja Oklart vem hon är och vilket hushåll hon eventuellt tillhör hustru Christin Jonsdotter Måns Larssons änka Catharina. Därefter kan boendet åter rekonstrueras först från och med 1753 års mantalslängd slottsknekten Per Matssons hustru. Hon omtalas inte som änka, men Per själv omnämns inte som boende på denna tomt drängen Bengt och hans hustru. Bengt vistades troligtvis på annan ort, men 1756 är han åter i Linköping djurgårdskarlen Anders och hans hustru hovslagaränkan Lundberg och hennes dotter Lars Samuelsson och hans hustru Catharina Ericsdotter (f 1721). Lars benämns först som nattväktare, därefter som blåsare och slutligen som ringkarl. Från och med 1771 finns två barn upptagna i mantalslängden. Det finns dock en viss oklarhet kring boendet. I 1763, 1764 och 1765 års mantalslängder är Lars och Catharina uppförda under tomt nummer 20. Denna står emellertid såsom öde i 1766 års mantalslängd och därefter till och med såsom obebyggd. Även före 1763 ser denna tomt ut att ha varit obebodd. Åren står de åter under nummer 21, men i 1773 års mantalslängd är de återigen uppförda under

19 Lisa Lundberg. nummer 20. Det finns mycket som talar för att mantalslängderna tomtnumrering inte har varit helt stabil under dessa år (möjligen på grund av sammanslagningar och/eller delningar av tomter och gårdar under dessa år) men det troliga är ändå att paret hela tiden bott i samma gård. Åren anger mantalslängden endast ringkarlen Lars och hustru, vilket också skulle kunna syfta på ringkarlen Lars Ersson (se nedan). Jag har dock antagit att det är Lars Samuelsson som avses. Enligt bouppteckning den 10 juni 1777 ska ringkarlen Lars Samuelsson ha avlidit den 1 maj Enligt dödboken ska han dock ha avlidit redan den 20 mars samma år. Dödsorsaken var hastig feber och han blev 56 år. Enligt bouppteckningen innehade han halva tomten med byggnad på ofri grund. Bouppteckningen nämner också sonen Eric Linman 15 år (går i skola) och dottern Caisa, vars ålder där anges till 19 år. Änkan bodde kvar med två barn ännu 1780 och från 1783 med dottern Catharina/Caisa (f 1759). Ännu 1788 bodde änkan och dottern kvar i gården på tomt nummer 63. Catharina har sedan gift sig med hovslagare Bergstedt som hyrde bostad i samma gård. (Se nedan) Under dessa år kan en eller flera kvinnor vid namn Stina Persdotter knytas till tomt nummer 21. Åren bodde pigan Stina Persdotter på tomt nummer 21. Hon kan inte omedelbart kopplas till något hushåll. Från 1765 till 1770 återfinns så slottsknektsänkan Stina och hennes dotter Stina som boende på denna tomt. Om någon av dem är identisk med Stina Persdotter framgår inte, men det är inte otroligt bodde så gamla hustru Stina här, förmodligen är hon identisk med någon av de tidigare nämnda kvinnorna angavs hennes ålder till 75 år. I års nattvardslängd finns kvinnspersonen Stina Persdotter upptagen år nattväktare Söderberg och hans hustru gevaldigerkarl Lars Hallberg och hans hustru.