FÖRSLAG TILL VIKINGATIDA SJÖKLÄDER

Transkript

1 FÖRSLAG TILL VIKINGATIDA SJÖKLÄDER Helena Gjaerum Teknik i forntiden 2006 Bäckedals folkhögskola, Sveg Institutionen för humaniora Mittuniversitetet Härnösand

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING 3 Bakgrund 3 Syfte 3 Metod och disposition 3 TIDIGARE FORSKNING 4 SJÖKLÄDER 4 Skinnhyre 5 GARVNING AV SJÖKLÄDER 5 Skinnsort val av material 6 Förbehandling 6 Konservering 6 Skrapning 7 Rötning och avhårning 7 Garvning 8 Efterbehandling 9 Torkning 9 Uppfuktning, bultning och trantrampning 10 Mjukgörning 10 SÖMNAD AV SJÖKLÄDER 10 Snitt 10 Halshål och krage 12 Skinnrem 13 Garvning och tillverkning av syremmar 13 Sömnad 14 Hätta 14 Impregnering 15 VIKINGATIDA SJÖKLÄDER 15 Skinnhyre, rötter i vikingatid? 15 Skriftliga belägg för skinnhyre 16 Arbetsfördelning 17 Ett förslag till vikingatida sjödräkt 18 AVSLUTNING 20 REFERENSER 21 2

3 INLEDNING Skeppsbygge, fiske och sjöfart har varit aktiviteter som präglat Skandinavien ända sedan förhistorisk tid. Fiske har bedrivits kommersiellt i Sverige och Norge sedan slutet av vikingatiden. På vissa håll i Nordnorge har man använt sig av ålderdomliga skinnplagg till sjöss ända in på 1900-talet. Männen i min släkt har i alla tider varit sjömän. Min farfars far seglade med skuta från Tromsø till Argentina i början på 1900-talet och var många turer på ishavet för att jaga säl. Hur var han klädd, hur klarade han starka vindar och hårt väder, väta och kyla? Uppväxt i Bohuslän, som hade sin storhetstid under den stora sillfiskeperioden under slutet av 1700-talet, började jag fundera över om man haft liknande sjöplagg där. Hur långt tillbaka kan man spåra denna dräkt? Bakgrund Vikingatidens människor bemästrade stormar och tog sig med sina skepp längs floder och över hav. Detta gjorde de i öppna båtar, helt oskyddade från vädrets makter. Otaliga vetenskapliga och ovetenskapliga projekt har genomförts där man försökt rekonstruera dessa resor. Man har testat tekniker och verktyg. Man har rekonstruerat vikingatida skepp som man rest med längs de vikingatida färdvägarna och handelslederna. Man har rott, seglat, burit, dragit och släpat. Vart har intresset för människan i alla dessa försök tagit vägen? Hur klarade hon strapatserna? Hur levde hon och framför allt, hur klädde hon sig för att skydda sig från köld, blåst, väta, och sjukdom? De isländska sagorna berättar en del för oss om färderna. Vi vet att de flesta var vällyckade, men att det ibland gick på tok på grund av till exempel storm. Det berättas mindre om hur man skyddat sig. Jag menar att man under vikingatiden precis som idag har skyddat sig med sjökläder. Skinn kräver liksom allt annat organiskt material goda bevaringsförhållanden och därför är förhistoriska fynd av skinn sällsynta. Kanske är det så att det skapas intresse främst för det man hitar. Det som man inte hittar finns inte, inte ens i tanken. När man inte hittat några fynd av sjökläder finns det inget som kan väcka intresse för dessa. Men att man inte har hittat några fynd av sjökläder från vår förhistoriska tid behöver inte betyda att de inte funnits! Syfte Mitt syfte har varit att tillverka vattentäta sjökläder av skinn så som de skulle kunna ha sett ut och tillverkats under vikingatiden. Jag vill belysa det faktum att sjömän skyddat sig mot vind, fukt och kyla även under vikingatiden. Jag vill också lämna ett förslag på hur den vikingatida sjömannen kan ha varit klädd, inifrån och ut. Metod och disposition Mitt arbete har bestått av både en praktisk del och en teoretisk. För den praktiska delen har jag utgått från Gunvor Ingstad Trættebergs utmärkta beskrivning av hur den nordnorska fiskarbonden under 1700-talet och framåt har utrustat sig med funktionsdugliga plagg för hela kroppen och hur plaggen varit tillverkade (Trætteberg 1999). Jag har garvat getskinn enligt traditionella metoder och konstruerat ett mönster på en jacka så som den skulle kunna ha sett ut under vikingatiden. Därefter har jag sytt upp den enligt de traditionella nordnorska metoder som jag menar också skulle kunna ha använts under vikingatiden. Den teoretiska delen har bestått i att undersöka om det finns några belägg för liknande plagg under vikingatiden. Jag har studerat vikingatida dräktsnitt för att se om det finns några paralleller till de snitt som finns på de bevarade nordnorska skinnjackorna från 1800-talet. Jag har också försökt hitta skriftliga belägg i de isländska sagorna för att skinnkläder använts till sjöss under vikingatiden. 3

4 Uppsatsen börjar med att ta upp vad som tidigare skrivits om sjökläder. Därefter kommer ett avsnitt där jag skriver allmänt om sjökläder och om de nordnorska traditionella sjöplaggen. På detta följer ett kapitel om garvningsprocessen och hudens uppbyggnad. Detta kapitel följs av arbetsgången vid sömnad av sjöjackan. Jag avslutar med de belägg jag funnit för sjökläder under vikingatiden, samt ett förslag på hur den vikingatida sjömannen kan ha varit klädd. TIDIGARE FORSKNING För Norges del kan Trættebergs forskning ses som ett pionjärarbete. På och 40-talen reste hon runt och besökte bönder på gårdar och fiskare i fiskelägen runt om i Hordaland och ända upp i Finnmark i nordligaste Norge och samlade in uppgifter om äldre dagars dräktskick. Tyvärr hann hon inte sammanställa allt sitt material innan hon gick bort Trætteberg koncentrerar sig på och 1800-talens dräktskick, men hon nämner också kort de paralleller hon ser mellan de nordnorska plaggen med medeltida och vikingatida dräktsnitt (Trætteberg 1999:21, 28, 80, 132, 220). I mitten av 1990-talet startade Håndverksregisteret på Maihaugen ett projekt där de ville ta fram skinn av samma kvalitet som i de gamla norska sjökläderna. Åge Pedersen från ön Senja nära Tromsø i Nordnorge garvade, medan Ingrid Becker från Rissa i Trøndelag stod för rekonstruktionen av plaggen. De utgick liksom jag från Trættebergs beskrivningar (Trætteberg 1999:50-55, 73-75). För Sveriges del är det mer sparsamt med forskningsmaterial. Någon historik om sjökläder har jag bara funnit på företaget Grundén regnkläders hemsida på nätet. Grundéns startade tillsammans med Didriksons sin verksamhet Men några skinnkläder har de inte hört talas om (telefonsamtal med vd Berndt Grundén, april 2005). Jag har varit i kontakt med professor Olof Brattö som är en framstående kännare av fisket och dess villkor i Bohuslän. Han har utifrån domböcker och protokoll velat lyfta fram individen under 1700-talets sillfiske. Han har aldrig hört talas om sjökläder av skinn trots hans stora erfarenhet av Bohusläns fiskehistoria. Det finns en hel del litteratur om fiskets historia i Sverige och särskilt om det stora sillfiskets historia på Bohuskusten. Trots att dessa böcker kan vara på åtskilliga hundra sidor behandlar kanske endast två meningar om hur fiskarna utrustat sig dräktmässigt. Jag har varit i kontakt med olika museer och frågat vad de har i sina samlingar av sjökläder. Ingenting av skinn har varit svaret. Jag har letat i museers databaser, studerat foton på fiskare kring förra sekelskiftet. Jag har inte hittat någon information om sjökläder varken historiskt och absolut inte förhistoriskt. Det verkar alltså som att man inte använt sjökläder av skinn i Sverige. Eller så är dessa plagg bortglömda. Lika magert är det med material kring vikingatida sjökläder. Det finns dock ett undantag. Den norske filologen och språkforskaren Hjalmar Falk ( ) gjorde en grundlig studie om fornnordisk sjöfart Ur ett språkvetenskapligt perspektiv har han gått igenom de norröna skriftliga källorna och ger oss en inträngande analys av vikingatida och tidigmedeltida sjöfart fram till ungefär år 1300 (Falk [1912]1995). Harry Kahl och Ane Bendix Horn har tagit upp livet till sjöss och hur klimatet påverkar kroppstemperatur och hälsa. De har gett ett förslag till sømansdragten under vikingatid där textilhantverkaren Anna Nørgaard har sytt upp en dräkt utifrån arkeologiska fynd (Kahl & Bendix Horn 1998). SJÖKLÄDER En temperatur på grader kan göra även den bäste sjöman oduglig om han inte är ordentligt klädd. Om han uppehåller sig en längre tid i kyla, regn, blåst och vågsprut utan bra sjökläder kommer hans kroppstemperatur snart att falla, vilket kan vara farligt. Upp till 4

5 hälften av den samlade kroppsvärmen förloras från ett bart huvud vid en temperatur kring 10 grader. Är det ännu kallare förloras ännu mer värme. När det blåser avdunstar värme från huden. Kläder som blivit våta av svett eller regn leder också bort värme från kroppen. En avkyld sjöman kan omöjligt sköta sina uppgifter och riskerar sin hälsa och kanske sitt liv. Därför menar jag att sjömän i alla tider har använt sjökläder för att skydda sig från väder och vind för att undvika att bli avkyld (Kahl & Bendix Horn 1998:4-5). Å vera fiskar har alltid vore eit hardt og krevjande yrke. Til alle årstider måtte fiskarane ut på havet i små båtar, utsette for ver og vind. Utstyret, og ikkje minst kleda, skulle tola sterk vind, væte og kulde. Bortsett frå båten var det meste av det dei trong produsert av fiskarbondehushaldet. (Trætteberg 1999:20) Inkaindianerna kunde redan på och 1400-talen göra sina plagg delvis vattentäta med hjälp av sav från vad som tros vara gummiträdet. I Europa var det skotten Charles Macintosh som år 1823 presenterade den nya metoden att impregnera tyg med gummi. Men det var först på 1940-talet som gummiplagg kom att slå igenom ordentligt i Europa, då Charles Goodyear och Thomas Hancock uppfann vulkaniseringen 1. För Sveriges del var det Grundén och Didriksons som år 1911 tillsammans startade Oljeklädersfabriken Didrikson Grundén & Co. i Grundsund på bohuslänska västkusten. Dessa oljekläder tillverkades från början av oblekt lakansväv och domestik 2 som efter sömnaden dränktes i kokt linolja. Innan bomullen gjorde sin entré i Skandinavien kan man ju tänka sig att man använde väv av lin eller hampa. Efter urvridning av överskottsolja och ett par veckors torkning målades plaggen med en blandning av kokt linolja och speciella fernissor. På 1930-talet introducerades gummerad väv som material till kläderna och detta material konkurrerade snart ut den gamla oljeduken. Idag är de klassiska gula eller orange oljeställen tillverkade av PVC-belagd bomull. I Sverige var det alltså sjökläder av tyg impregnerade med olja som konkurrerades ut av den gummerade väven, medan det i Norge och särskilt i Nordnorge var skinnkläder som fick stryka på foten för de mer moderna materialen. Skinnhyre Från 1700-talet och framåt har de norska fiskarna alltså varit iklädda skinnkläder för att hålla sig varma och torra på sjön. Hela dräkten, byxa och jacka, kallas för hyre. Byxan kallas för brok och jackan för stakk. Ordet hyre kommer från det gammalnorska ordet hird = en samling eller flock. Verbet betyder förse sig med, utrusta, särskilt med kläder. Skinnhyren byttes gradvis ut mot oljeställen under slutet av 1800-talet, men skinnplaggen försvann ändå inte helt förrän motor- och däcksbåtar ändrade fiskarens arbetssituation (Trætteberg 1999:18). Under och 1800-talet hade fiskarna ofta ett litet gårdsbruk vid sidan av fisket. Fiskebönderna garvade själva sina skinn och sydde skinnhyre hemma på gårdarna. GARVNING AV SJÖKLÄDER Anledningen till att man garvar ett skinn är att man vill ombilda det till ett varaktigt material, som man kan skära i och sy till exempel kläder av. Ett rått skinn är väldigt hårt när det är torrt, och ruttnar lätt när det är vått. Genom att garva skinnet kan det bli mjukt fast det är torrt och ruttnar inte när det blir vått. Det som händer kemiskt är att kollagenfibrerna i läderhuden binder sig till garvämnet. De nya förbindelserna ger läderhuden de egenskaper som kännetecknar ett garvat skinn, att det håller sig mjukt utan att ruttna. 1 Vulkanisering = den process där rågummi omvandlas till ett formstabilt och elastiskt material. 2 Domestik = grovt bomullstyg. 5

6 Det finns olika typer av garvning: Fettgarvning det fuktiga skinnet smörjes in med ett fett, till exempel tran. Skinnet blir mjukt men inte vattentätt. Mineralgarvning här använder man sig av oorganiska salter, som krom eller alun. Alungarvning är en oäkta garvning eftersom processen är reversibel. Om man tvättar skinnet kommer alunet att sköljas ur och skinnet blir rått igen. Vegetabilisk garvning här använder man sig av de naturliga garvämnen som finns i barken hos olika trädslag. Under mitten av 1800-talet började man överge de gamla traditionella garvningsmetoderna till förmån för mer industriella metoder. Kromgarvning är ett exempel. Och är den dominerande garvningsmetoden ännu idag, tyvärr till nackdel för naturen då krom är en farlig tungmetall. Genom de norska medeltidslagarna nedskrivna under och 1300-talen vet vi att garvning med bark, fett, alun och salt då var kända. Vi vet också att dessa metoder var i bruk redan under vikingatid (Trætteberg 1999:37). Skinnsort val av material När man skulle välja ut skinn till skinnstakk var det viktigt att välja ett skinn som var både slitstarkt och vattentätt. De material som främst har använts i Norge är skinn från get, får och kalv. Djurets ålder, kön och den miljö det levt i spelar roll för skinnets kvalitet. För sjökläder är getskinn bäst därefter kalv och sist får, men man fick förstås ta det man hade. Det verkar ha funnits en viss geografisk skillnad på vad man uppfattade som bäst material till sjökläderna. Geten var till exempel inte lika väl ansedd överallt. Vissa menade att spädkalvskinn var bättre än get. Men att får inte var så bra, det var alla överens om, då det inte gav ett vattentätt skinn. De olika skinnens kvalitet gjorde att de föredrogs till olika användningsområden. Kunde man inte ha get i hela dräkten kunde fårskinn användas till delen mitt fram på stakken och överarmarna. Om man hade ett kalvskinn valde man att ha det till rumpan på broken då det är kraftigare och stelare än get- och fårskinn, (Trætteberg 1999:35). Förbehandling I detta avsnitt berättar jag om de olika stegen från ett rått skinn till ett färdigt material som man kan sy sjökläder av. Jag har inte följt Trættebergs beskrivning av hur fiskarbönderna garvat sina skinn till punkt och pricka. Jag redogör för när jag valt annat tillvägagångssätt. Konservering Om man inte vill starta garvningsprocessen direkt efter att djuret är flått kan man konservera skinnet fram till dess man vill börja jobba med det. Man kan välja mellan att torka, salta eller frysa skinnet. De nordnorska fiskarbönderna torkade sina skinn. De spikade upp dem utsträckta, med hårsidan mot väggen, på en ladugårdsvägg eller liknande luftigt och dragigt ställe där skinnet kunde torka på båda sidor. Som spik användes små trätenar av asp och björk. Det var viktigt att undvika direkt sol. Om skinnets yttre delar torkar för snabbt kan det bildas en hård skorpa som hindrar fukten i det inre av skinnet att avdunsta. Den inre delen kan då istället börja ruttna (Rahme 1991:44; Trætteberg 1999:41). Jag använde mig av insaltade skinn. Det var svårt att få tag på getskinn och de jag till slut hittade var redan insaltade. Till sjökläder är det att föredra torkade skinn framför insaltade. Om det finns salt kvar i huden trots garvning suger skinnet lättare åt sig fukt. 6

7 Skrapning Köttsidan på skinnet måste skrapas ren från fettvävnad, hinnor och köttrester för att garvämnen skall kunna tränga in i skinnet. Det är denna del i förbehandlingen av skinnet som skiljer sig mest åt mellan hur jag valde att göra och hur fiskarbönderna, enligt Trætteberg, gått tillväga. De verkar ha hoppat över skrapningen i detta skede och tagit det senare under processen istället. Jag återkommer till det under rubriken Rötning. Fig 1. Skrapningen går till så att skinnet läggs på skavbommen med köttsidan uppåt och hårsidan nedåt. Man ställer sig bakom skinnet och spänner fast det med sin mage mot stockens ände. Sedan skrapar man bort fett och andra rester. Man flyttar skinnet efterhand så att hela ytan blir jämnt renskrapad (från Rahme 1991). Skrapning kan man göra på flera olika sätt och med olika verktyg. Jag använde mig av skavbom och skavkniv (fig 1). Skavbom är en klyvd stock vars runda sida är avbarkad och släthyvlad. Stockens ena ände vilar på ett benpar medan den andra änden står på golvet. Som redskap används skavkniven av järn. Den har en rundad form för att inte skada skinnet med sina vassa hörn. Att arbeta med kniv och skavbom kräver viss övning. Det är lätt att skära hål i skinnet om man inte har rätt känsla för hur mycket kraft man kan lägga på kniven eller vilken vinkel man ska ha mellan knivseggen och skinnet. Ett hål i skinn som ska bli sjökläder får man inte göra, inte om man vill att de ska vara vattentäta. Rötning och avhårning Ett skinn som skall avhåras bör vekas några dygn först det vill säga blötläggas, helst i rinnande vatten och med pälsen vänd uppåt. Huden återfår då sin naturliga fuktighet, den mjukas upp och rengörs från smuts, blod, oönskade proteiner och salter (Rahme 1991:52). För att håren ska släppa påbörjar man en förruttnelseprocess. Det är detta som kan lukta illa vid garvning. Slemlagret mellan läderhuden och ytterhuden upplöses så att hårfästet försvagas och håren kan tas bort relativt lätt. Det är viktigt att förruttnelsen inte går för långt så att den skadar läderhuden (Trætteberg 1999:41-42). Det finns många olika rötningsmetoder man använt sig av traditionellt. Fiskebönderna har använt sig av syrning och kalkning. Syrning är förmodligen den äldsta rötningsmetoden. Skinnet får ligga med pälsen uppåt i rinnande vatten, som vid vekning. Det måste ligga utsträckt och med hela ytan under vattnet så att det blir en jämn rötning (fig 2). Skinnet får ligga i vattendraget två-tre veckor beroende på strömhastighet och vattentemperatur. Ju högre hastighet och temperatur desto snabbare rötning. Man måste se till skinnen med jämna mellanrum och se till att de ligger slätt under vattenytan och undersöka hur långt rötningen har gått genom att dra lite i håren. När håren släpper tar man upp skinnet och skrapar eller gnider bort håren med ett verktyg som inte är för vasst, till exempel ett tilltäljt vedträ eller ett ben eller med handen. När håren är borttagna sköljs skinnet och är därmed klart för garvning (Trætteberg 1999:42). Fig 2. De norska fiskarbönderna har använt sig av olika metoder för att fästa skinnen. Ett sätt jag använt mig av när jag surat i rinnande vatten är att göra små knivsnitt i skinnet och sticka i pinnar som på bilden. Här syns undersidan men hårsidan ska vara vänd uppåt. För att skinnet inte ska flyta iväg binder jag ett rep i pinnen mellan bakbenen som jag förtöjer på land. Skinnet ligger då plant och vattenströmmen ska helst gå mot håren så att rötningen går jämnare och snabbare än när håren ligger med strömmen. Eftersom träpinnarna flyter bär de upp skinnet så att det inte sjunker till botten. 7

8 Rötning med en blandning av osläckt kalk och vatten är en gammal och vanlig metod. Garvarna förr i tiden fick sitt kalk från kalkbrännerierna. Kalken luckrar upp hudens fibrer, löser ut oönskade fetter och proteiner och ger plats för garvämnen. Äggviteämnen går i upplösning och håren tappar sitt fäste, de lossnar och är lätta att ta bort. Kalkade skinn är ofta mjuka och smidiga. Man löser upp kalken i vattnet och häller allt i ett kar eller balja som är stor nog så att skinnet kan ligga fritt och väl övertäckt av lösningen. Det är viktigt att dagligen röra upp den olösta kalk som har sedimenterat på botten. Ibland måste mer kalk tillsättas. När håren börjat lossna tas det uppsvällda skinnet upp ur kalken och avhåras. När allt hår är bortskrapat måste skinnet avkalkas. Om kalk finns kvar i skinnet vid garvning blir garvningen inte fullständig. Avkalkning sker genom att skinnet läggs i en allt svagare kalklösning, lika delar gammal kalklösning och rent vatten. Denna lösning späds allt mer under en halv dag. Man avslutar med att skinnet får ligga i rent rinnande vatten under ett par timmar. Jag rötade mina skinn dels i surpåse och dels i kalk för att se om det blev någon skillnad på resultat. Tyvärr kunde jag inte sura mina skinn i vattendrag då projektet utfördes vintertid. Syrnade skinn blir tätare, fastare och mindre porösa än kalkade skinn och är alltså att föredra för sjökläder. De blöta skinnen bestryks med ett tunt lager såpa på köttsidan. Den basiska miljön som såpan skapar påskyndar förruttnelsen. Därefter viker man ihop skinnet med hårsidan utåt och lägger det i en tät plastsäck. Under de två första dagarna tar man upp skinnet och vecklar ut det så att syre kommer åt köttsidan. Sedan viker man ihop det igen och stoppar det i säcken. De första dagarna är det aeroba (syrekrävande) bakterier som verkar, och sedan är det anaeroba (ej syrekrävande). Metoden tar 5-7 dagar beroende på skinnets tjocklek. Även här är det viktigt att rycka i håren med jämna mellanrum för att veta när det är dags att avhåra. (Rahme 1991:55) Tyvärr misslyckades de flesta av mina surpåseförsök då skinnen låg för länge så att narven lossade på sina ställen. Jag använde istället kalkade skinn. Att bedöma när förruttnelseprocessen ska avbrytas är ett av de svåraste momenten i garvningen. Om processen fortgår för länge kan skador på narven uppstå, men om förruttnelsen avbryts för tidigt lossnar inte alla hår. Inget av dessa alternativ är önskvärda. Det finns även andra rötningsmetoder, t ex sjörötning, myrrötning, rötning med aska eller urin. Man kan även avhåra genom skållning. På Island rakade man av håren utan att röta skinnet först. Det föredrogs då det gav det tätaste skinnet för sjökläder. Denna metod har man inte funnit spår av i den norska traditionen. Enligt Trætteberg så har de nordnorska garvarna skrapat rent köttsidan från fett, köttrester och hinnor först efter avhårningen. Jag föredrar att göra detta före. Jag upplever att rötningen blir jämnare om man skrapat rent skinnet från fett och ojämnheter innan avhårningen. Att fiskebönderna valt att skrapa rent skinnet i samband med avhårningen är för mig en aning märkligt. När man kalkar skinnet löses fett upp av kalken och det kan vara lättare att skrapa bort fett från köttsidan då. Men jag anser inte att skrapningen är så svår att man inte väljer att göra det innan rötningen om det kan påverka resultatet. Metoderna i Nordnorge kan ha skiljt sig åt. De metoder som Trætteberg redovisar måste inte vara representativa eller allenarådande (Trætteberg 1999:38, 41-47, 50-55). Jag finner det också märkligt att Trætteberg inte skriver något om avkalkning. Har fiskarbönderna inte avkalkat sina skinn efter bortskrapning av hår på hårsidan och kött och fett från köttsidan? Har de helt enkelt skrapat bort kalken? Jag menar att det måste finnas kalk kvar i skinnet. Kanske är det så att Trætteberg missat detta steg i sina undersökningar. Garvning Skinn till sjökläder garvades med bark. Barkgarvning, eller så kallad vegetabilisk garvning, är en mycket gammal förhistorisk metod där garvämnen, tanniner, från olika träds innerbark utvinns och löses i vatten. Skinnet garvas genom att ligga i denna lösning av vatten och 8

9 garvämnen några veckor. Garvsyran binds kemiskt i skinnet genom att tanninerna tränger in i hudens kollagenkedjor och ändrar dess struktur (Rahme 1991:36, 71. De flesta barker går bra att garva med men inte alla, till exempel inte tall. I Nordnorge har man främst använt sig av björkbark. Själv använde jag mig av granbark eftersom det var det jag hade bäst tillgång till. Man kan antingen garva med okokt bark eller med kokt bark. Det senare går fortare så det är den metoden jag använt mig av och beskriver här. Man börjar med att koka lika volym bark och vatten i en timme. Därefter får barklagen svalna. När lagen fått lagom temperatur (svalare än fingervarmt) späder man en del lag med en del vatten och lägger i det råa, sköljda och avrunna skinnet. Den första timmen måste man röra runt så att skinnet blir jämnt infärgat av barkbadet. Om skinnet inte blir jämnt infärgat utan har vita fläckar finns det överhud kvar som hindrar garvämnena att tränga in i skinnet. Dessa fläckar måste då skrapas bort försiktigt. Allt eftersom garvämnena i badet förbrukas måste man tillsätta nya genom att stärka badet. Efter ett par dagar byter man ut en tredjedel av badet mot ny stark lag. Detta fortsätter man med tills man anser att skinnet är färdiggarvat. Det är bra att ta upp skinnet då och då för att skrapa bort ännu mer fett från köttsidan och sträcka ut skinnet. Man öppnar då upp ytan så att ännu fler garvämnen kommer åt. Skinn till sjökläder blev råbarkade. Skinnet skulle med andra ord inte vara helt genomgarvat utan man har medvetet avbrutit garvningen så att det innersta lagret fortfarande är rått. Skinn med rårand blir vattentätt eftersom vattnet inte kan tränga igenom den ogarvade delen. Garvaren måste hela tiden ha koll på skinnet så att råranden blev lagom tjock. För att undersöka hur långt garvningen gått kan man skära av en lite bit av skinnet och lägga biten i ättika. Då kan man se på färgerna och ytan på snittet hur djupt garvningen nått och hur tjock råranden är. Den garvade delen är jämnt brunfärgad, den ogarvade delen är vit och har ett glasigt utseende. Efterbehandling Efter garvningen måste man efterbehandla skinnet på olika sätt om man vill ha ett mjukt och smidigt skinn. Om man bara låter skinnet torka efter garvning får man visserligen ett skinn som inte ruttnar, men ett väldigt stelt och hårt skinn som ingenting går att sy av. Man måste mjukgöra skinnet samt fetta in det om det ska vara användbart som material till kläder. Torkning Skinn som inte behöver vara vattentätt och som genomgarvas kan mjukgöras direkt efter garvningen, eller frysas in fram till dess man vill mjukgöra det. För skinn till sjökläder är det ett annat tillvägagångssätt; de ska först torka helt för att sedan fuktas upp och smörjas in med tran innan de mjukgörs. Jag valde att spänna upp skinnet och låta det torka fastspänt i en ram (fig 3) efter att ha tagit upp det ur garvbadet och sköljt av det. Jag stack små hål längs med sidan runt om hela skinnet. Därefter tog jag ett rep och trädde genom ett hål i skinnet och runt ramen och in i ett nytt hål i skinnet och så vidare tills hela skinnet var uppspänt. Mjukgörning handlar om att sträcka ut skinnets kollagenfibrer så att de inte torkar hopkrympta vilket leder till ett stelt skinn. När skinnet torkar vill det dra ihop sig men hindras av det låsta utspända läget. Fibrerna har ingen möjlighet att krympa. Skinn som ska bli sjökläder får inte frysa under upptorkningen då iskristallerna som tar upp större plats än vatten spränger sönder fibrerna, och skinnet blir då mer poröst och otätt. Fig 3. Det färdiggarvade getskinnet får torka uppspänt i en ram. Foto: Helena Gjaerum,

10 Uppfuktning, bultning och trantrampning När det är dags för mjukgörning tar man ner skinnet från ramen. Skinnet är då stelt som plåt. Man lägger det på ett bord och fuktar upp det med en våt trasa. När skinnet är genomfuktat smörjdes det in med tran på båda sidor. Det är bra om fettet är ljummet så att det lättare kan tränga in i skinnet. Därefter rullas skinnet på längden till en lång fast rulle med köttsidan utåt. Skinnet får ligga så och vila en halv dag så att tranet kan sjunka in. Trætteberg skriver att på vissa ställen påskyndade man processen genom att banka in tranet med en träklubba, eller att trampa in fettet. Jag lät mina skinn ligga en halv dag varpå jag lade skinnet i en plastbalja som jag placerade på varm plats (framför byggfläkten). Därefter trampade jag barfota skinnen och såg till att rullen hela tiden roterade så att fettet kunde tränga in jämnt. Detta gjorde jag i många timmar tills jag kände att fettet hade sugits in. Skinnen blev alltså indränkta med tran som också, förutom råranden, bidrar till att skinnet blir vattentätt. Mjukgörning För att skinnet inte ska bli stelt och hårt måste man bearbeta det mekaniskt genom mjukgörning. De verktyg man kan ta till hjälp är exempelvis en dragvidja (fig 4) eller ett dragjärn. Fig 4. Mjukgörning i dragvidja. Dragvidjan har sågade korslagda spår på insidan. Själva mjukgörningen går till så att man drar skinnet fram och tillbaka genom dragvidjan eller dragjärnet medan det torkar. Även efter att sjökläderna var färdigsydda kunde de dras några omgångar i dragjärnet eller dragvidjan för att hållas mjuka. Dragjärnet hade sin fasta plats i stugan, ofta fastspikad i väggen vid ingångsdörren (från Trætteberg 1999). Trætteberg nämner ingenting om räckbänk (fig 5) som är en annan anordning som är praktisk vid mjukgörning. Att räcka skinnet är bra då man på ett enkelt sätt sträcker ut skinnet. Skinnet blir lättare slätt än om man bara drar det i järnet eller vidjan. Det bästa är om man kan kombinera de båda mjukgörningsmetoderna. Fig 5. Räckbänk i vilken skinnet spänns fast. Räckningen går till så att man håller änden på skaftet i armhålan och håller handen nedtill mot bladet. Sedan är det ens egen kroppstyngd som gör jobbet. Man håller upp skinnet med andra handen och lutar sig framåt och låter räckspadens blad gå över skinnet (från Rahme 1991). SÖMNAD AV SJÖKLÄDER Snitt När skinnen är färdiggarvade ställs man inför nya utmaningar. Mönster ska skäras ut. Skinnets starkaste delar ska hamna där slitaget på stakken är störst och där vätan slår in mest. Man vill ha så få sömmar som möjligt så det gäller att utnyttja skinnen rätt. Sömmarna ska placeras så att stakken blir så tät som möjligt. De norska skinnstakkarna har varit av två typer. Antingen en anorak utan huva (fig 6), eller en öppen jacka med knäppning framtill. Anoraksmodellen har ponchosnitt (tvärponcho), det vill säga utan sömmar över axlar och ärmar. Båda typerna har varit i bruk inom samma geografiska område. Teckningar och statyer visar att båda modellerna fanns på 1700-talet men att den öppna jackan kom senare till vissa platser. Anoraksmodellen verkar därför vara den äldsta modellen (Trætteberg 1999:59). Jag har valt att göra anorakstypen. När man studerar snittet närmare ser man att det är i ganska stor överensstämmelse med vikingatida snitt (fig 7). Vi har de raka linjerna och kilarna under armarna. 10

11 Fig 6. Anoraksmodellen med ponchosnitt var den vanligaste modellen och också den äldsta. Till snittet påminner den mycket om vikingatida dräktsnitt, jämför med fig 8. (från Trætteberg 1999) Fig 7. Särk av överdelstyp. Vikingatida snitt enligt Inga Hägg. Märk att det inte är någon söm på axeln och att modellen består av en överdel samt en underdel och att placering av sömmarna påminner om skinnstakkens (från Hägg 1974). En skinnstakk består av en överdel och en underdel. Överdelen består av två stora skinnstycken (fig 8). Varken kalv eller get ger ett tillräckligt stort skinn till att täcka armarna. En oxhud kan räcka, men är för tung för sjöbruk. Överdelen sträcker sig från halsgropen ned till nedersta revben och motsvarande del av ryggen och täcker samtidigt armarna. De två skinnstyckena sys ihop med en vertikal söm mitt fram på bröstet och mitt bak på ryggen. Man kan behöva skarva på mindre skinnbitar nederst på ärmen för att få tillräcklig vidd. Underdelen består av två eller tre skinnstycken (fig 9). Dessa är för det mesta rektangulära och tas på längden av skinnet. Tillgång och storlek på skinn får avgöra antal skinnstycken. De rektangulära skinnstyckena kan variera i bredd beroende på djurets storlek. Det starkaste skinnet placeras i famnen. Där behövs särskilt skydd för slitage och mot vätan från snöre och garn. Någon söm mitt fram på underdelen förekommer aldrig på de bevarade stakkarna. Fig 8. Ett av de två skinnen som behövs för stakkens överdel. Det kraftigaste partiet på skinnet (djurets bakdel) ska vända mot halsöppningen på stakken. Djurets huvudända vänder då mot handleden. Ryggraden ska hamna över stakkens axelparti (från Trætteberg 1999). Stakken kan fållas nedtill med en enkel rad förstygn så att skinnet inte fransar sig. Ungefär hälften av de registrerade stakkarna har ett sådant uppvik. De uppmätta stakkarna visar en höjd mellan 63 och 89 cm, och vidd mellan 150 och 160 cm, med några undantag. Stakken skulle nå till mitt på låret och kunde ibland vara längre bak än fram. Vatten kan inte tränga in genom rågarvat skinn. Men om vätan inte kan tränga in genom materialet så kan det tränga in i sömmarna. Därför är sömmens placering, dvs plaggets snitt, och det tekniska utförandet av sömmen viktig. Den kraftigaste delen av skinnet (den bakre delen av ryggen) ska hamna över skuldrorna och vända mot halsöppningen. Ärmsömmen sitter på undersidan och är skärmad. Modellen har heller inga sömmar på axlarna där vatten kan tränga in (fig 9). Det var något av en konst att sy en bra skinnstakk. Särskilt om det gällde att få ärmarna riktigt skurna så att det inte fanns något som stramade när man skulle dra linor och garn. Vid tillskärning är det viktigt att tänka på hårlagets riktning. Vattnet rinner lättare av om hårlaget pekar nedåt. Även om håren är borttagna spelar hårlaget samma roll som hos ett levande djur. De skinnbitar som skarvas i stakken måste placeras så att hårlaget på alla delar pekar åt samma håll. 11

12 Fig 9. Stakkens olika delar. Nederdelen kan bestå av 2-4 rektangulära stycken beroende på storleken på skinnen. Nederst på ärmen är djurets halsskinn för smalt för att räcka runt handleden. Små skinnbitar kan behövas skarvas på vid handlederna för att få ut vidden. Från underarmen och ned till handleden kan man knäppa ärmen lite grann, man skär den något smalare än överstyckets mittparti (från Trætteberg 1999). Att ta ut mönsterdelarna på skinnet var den svåraste uppgiften. Skinn är sällan helt släta utan vågiga i kanterna. Även om man mjukgjort skinnet på ett medvetet sätt för att minimera antal vågor är det svårt att få det helt slätt, det kommer ju från ett djur och har därför former. Att tänka på är också att försöka få djurets ryggrad mitt i den aktuella mönsterdelen (fig 8). Inte alltid helt okomplicerat. Dessutom ska ju mönsterdelarna tas så att hårlaget pekar åt samma håll på alla mönsterdelarna. Att hårlaget på alla delar ska peka nedåt på den färdigsydda stakken. Att fundera ut hur jag skulle skära ut delarna på skinnet tog mig en hel dag, trots att jag hade mönstret färdigt. Det kunde också vara svårt ibland, när man hade utskurna delar och glömt att markera vad som var upp och ned, att se hur hårlaget pekade. Som tur var satt några hårstrån kvar så att jag utifrån dem kunde veta vad som var upp och ner på skinnet. Halshål och krage Halshålet är inte placerat mitt på överdelens mittaxel utan 2 cm längre fram mot bröstet. Från halshålet går ett sprund ned i bröstet (fig 9). Sprundet kan hållas ihop antingen med en knapp, med ett ullsnöre eller en skinnrem. Vissa stakkar har haft en bröstklaff, en skinnlapp, över sprundet. Brösklaffen knäpptes med knapp och knapphål i ena hörnet. Av 13 bevarade stakkar hade 8 klaff. Knapparna kan göras av en tjock rund skinnbit, eller så kan man rulla upp en 1,2 cm bred och 6 cm lång remsa av skinn. Man sticker hål tvärs igenom skinnrullen och trär en tunn skinnrem genom rullen och ner i skinnstakken. Knappen fästes med knut på insidan av stakken. Fiskarna tillverkade också knappar av horn eller av skalet på krabba eller hummer. Krage finns på vissa stakkar på andra inte. De avbildade stakkarna från 1700-talet saknar krage. Alla de 13 bevarade skinnstakkarna har uppstående krage. De är gjorda av enkelt eller dubbelt lager skinn. De dubbla kragarna har ett lager skinn på varje sida av skinnet i halsöppningen. Sömmen går då genom tre lager skinn. Trætteberg skriver att det finns de som minns väl hur ont de led på fiske när halskragen var för vid (Trætteberg 1999:65). Jag valde att ha krage och att tillverka den av dubbelvikt skinn. Jag föreställde mig att kragens kanter annars kan skava mot halsen. Då halshålet på överdelen är svängd medan kragen rak var det ganska trixigt innan de första stygnen var gjorda och kragen var fästad mot överdelen. Men slutresultatet blev en skön krage som slöt tätt kring halsen. Mitt sprund går hela vägen ned till underdelen. Jag lade de två skinnstyckena till överdelen lite omlott så att sprundet stängs lite. Jag valde att inte ha någon bröstlapp på min stakk men skulle kunna ha haft det eftersom bröstlapp var infört under vikingatid. Ett exempel på detta ät tunikan från Skjoldehamsfyndet (fig 10). Skjortan har dessutom en hög krage. Fig 10. Skjorta från Skjoldehamnsfyndet med både krage och bröstlapp. Utifrån plaggets stil trodde man att den var senmedeltida men en 14 C-datering gav den en äldre datering till sen vikingatid. Dräkten finns idag på Tromsø museum (Gjessing 1938). 12

13 Skinnrem Ett välgarvat skinn är vattentätt, men det betyder inte att det sydda plagget automatiskt är det. Stakkens svaga punkt är sömmen. De norska fiskebönderna har använt lin, ull och hampa att sy med. Det bästa materialet var emellertid enligt de flesta skinnremmar. Lin, ull och hampa kunde vara starka nog men ruttnade efter ett tag efter för mycket väta. Lin och hampa blev dessutom stela av sjövatten. Skinnremmar varade lika länge som plagget om de blev behandlade på rätt sätt. Skinnremmen utvidgade sig på samma sätt som skinnplagget när den blev våt. På så vis förblev stygnshålen täta när de blev våta. Även ulltråden utvidgade sig när den blev våt men ruttnade alltså fortare. På Färöarna har man även använt ryggsenor av nöt och stjärtsenor från grindvalen som sytråd. (Trætteberg 1999:20) Vilken sorts skinn som användes till remskinn har växlat geografiskt. Man har använt skinn från kalv, get, killing, renkalv samt hund och katt som skulle vara segast. Några använde kobbskinnsremmar. Dessa var tjocka och inte lika töjbara som andra remmar, men kunde man få tag på små kobbskinn var ingenting bättre och starkare. Remmar av fårskinn var inte att föredra då de sprack. Garvning och tillverkning av syremmar Det är strängare krav på skinnremmarnas slitstyrka än på skinnen till resten av stakken. Remskinnet bör garvas speciellt för detta användningsområde. Remskinn ska garvas ganska svagt och ha tjockare rårand än stakkskinnen. Med tjockare rårand är de lättare att sträcka och behandla. Remmarna måste i gengäld smörjas in ofta för att inte ruttna. Remskinn tas helst från huvudskinnet på djuret och gärna från partiet under ögonen. På get ger buken och det tunna halsskinnet mjuka och fina remmar. Jag hade planerat att använda killingskinn till remmar. Men de låg för länge i surpåsen och förstördes. Istället hade jag ett getskinn som klarade surpåsen och garvades svagare än de andra skinnen. Remmarna ska vara 2-3 mm breda. Längden på remmarna varierar efter materialet. Mina remmar blev ungefär 50 cm långa. Något som skiljer sömnad av skinnstakk från annan skinnsömnad är att man använder varken nål eller svinborst. Istället fungerar remmens spets som nål. I den ena änden spetsas remmen till så att den lätt kan stickas genom de uppsylade hålen i skinnet. Den motsatta änden av remmen görs något bredare än remmen i övrigt så att den inte kan smita ut ur sylhålet när man börjar sy. På detta vis behövs ingen knut eller annan fätningsanordning. De skarpa remkanterna fasas av på köttsidan med en vass kniv. Därefter sträcks och töjs de färdigskurna remmarna mellan händerna, och läggs i munnen och förs några gånger fram och tillbaka och töjs på samma sätt som samerna sträcker ut sin sentråd. Remmen dras sedan några gånger med pekfingertoppen mot narvsidan och tumnageln mot köttsidan för att skrapa bort eventuellt löst material från köttsidan. Till sist ska remmen talgas lätt genom att dras genom en talgklump eller något annat fett, jag använde olivolja. Det underlättar oerhört mycket, och man vinner mycket tid och arbete på att vara noga med förarbetet med remmen och inte fuskar med detta. Medan jag sydde återfuktade och återfettade jag remmen många gånger så att den blev mer följsam. Man undviker också skador på remmens narv om man håller den lite fuktig när man syr. Det ställs en del krav på remspetsen. Det är viktigt att den inte smörjs då den ska träs genom sylhålet och måste vara stel och styv. Genom att värma spetsen, till exempel över en kokplatta, kan man göra spetsen hård. Jag provade att värma över ett stearinljus, det fungerade inte perfekt efterson spetsen gärna ville böja sig. En spets som höll hela remmen ut fick jag när jag valde ut ett bra skinn till remskinn, ett skinn som var tunt och fint och väldigt stelt på sina ställen. Där, på det stelaste, började jag när jag skar ut remmarna, så att det blev spetsen på remmen. Jag sparade oerhört mycket tid och onödigt arbete på detta sätt. Efter mycket experimenterande med att värma spetsen för att få den stel, och att doppa den i stearin så att man kunde forma den tunn och smal, blev metoden att välja rätt skinn den bästa lösningen. 13

14 Sömnad De flesta av de bevarade skinnstakkarna har sytts med enkel rad av små förstygn. Bara de delar av dräkten som är mest utsatt för drag har dubbel rad stygn. Den horisontella sömmen över bröst och rygg är alltid sydd med dubbel stygnsrad. Stygnen i den dubbla raden är ofta ställda i förhållande till varandra så att de bildar en zickzack-bård. Sömmen blir på så vis tätare. Varje stygn är 2-3 mm långt. Avståndet mellan stygnen är lika långt, en stygnslängd. Delarna som ska sammanfogas läggs ihop med 1 cm överlappning, överskinnets köttsida mot underskinnets narvsida. Man sticker sedan hål med sylen i de två skinndelar som ska sammanfogas. Sylen som kan göra detta måste vara en krumsyl, det vill säga något böjd, med rombiskt tvärsnitt. Sylen sticks från utsidan ned i de två skinnlagren och förs sedan inifrån köttsidan ut igen genom de två skinnlagren som nu böjs i en bukt (fig 11). Sylen sitter nu i fyra hål, genom fyra lager skinn och sylspetsen har kommit ut igen på utsidan. Genom sammanpressningen av de fyra skinnlagren blir alla syhål lika stora, lagom stora för remmen. Skinnbukten hålls fast med vänster hand, sylen dras ut, och med höger hand träs den spetsiga skinnremmen genom de fyra hålen. När remmen har kommit ut igen rätas bukten ut med fingrarna innan man sylar upp fyra nya hål för nästa stygn. Ett stygn betyder alltså: remmen in genom de två överlappande skinndelarna och ut genom nya hål i samma delar. Fig 11. Sömnad av skinnstakk. Sylen sticks ned i två lager skinn och upp igen genom de samma två lagren. Skinnremmen träs därefter igenom alla de fyra uppsylade hålen (från Trætteberg 1999). När remmen är uppsydd måste man fortsätta med en ny. Den nya remmen sticks upp i det sista sydda hålet och dras till. Den sitter då fast genom att den är skuren bredare i änden. Man kan också välja att sticka upp tre små hål på nedsidan av den sydda stygnsraden, sy tre stygn med den nya remmen och dra till så att remmen låses i den breda änden. Därefter sticker man upp i hålet vid det sista stygnet i den tidigare sydda sömraden och fortsätter att sy i linje med denna. Istället för att ha en bredare ände kan man låta de första hålen vara trängre än de andra så att remmen sitter fast. Dessa sätt att fästa syremmen på är starkare och mer hållbara än en knut som lätt kan gå upp och bli otät. Hätta Förutom stakken så tillverkade jag också en hätta (fig 14). Förlagan för min hätta är en hätta daterad till 1200-talet, från det medeltida Lödöse (fig 12). Till utseendet påminner den om en sydväst då den är längre bak än fram. Fig 12. Hätta av garvat skinn från tidigt 1200-tal, sannolikt avsedd för sjöfärd eller utomhusbruk under vinterhalvåret (från Ekre et al 1994). 14

15 Efter att ha studerat Lödösehättan noggrant och tittat efter sömmar har jag kommit fram till att den är gjord i ett stycke med endast en söm. Jag har konstruerat ett mönster utifrån min tolkning av hättans snitt (fig 13). Orginalhättan var fållad i kanterna med ett enkelt uppvik och verkade vara sydd med någon slags tråd. Jag sydde min hätta med tvinnad och vaxad lintråd. Fig 13. Mitt konstruerade mönster till sjöhättan från Lödöse Museum. Den utskurna skinnbiten viks och sys ihop med förstygn. Fig 14. Den färdiga hättan. Foto: Helena Gjaerum, Impregnering Skinnkläderna måste fettas in ofta för att hålla sig mjuka. De norska fiskebönderna kokade en smörja på tran, smält talg och lite tjära. Först hälls tranen i en stor gryta, sedan tillsättes talgen och till sist tjäran. Talgen smälter in i tranet och detta ska kokas till skummet lägger sig. Då är smörjan färdig och kan ställas för att svalna. När man kan sticka fingret ner i blandningen är den lagom ljummen att smörja in stakken med. Tranet är det viktiga i smörjan, tjära tillsätter man för att det gör skinnet tätt, men det gör samtidigt skinnet hårt, så därför tillsätts bara lite tjära. Talgen gör att smörjan får en bra konsistens och att den blir mjuk. Fiskebönderna kokade smörja några gånger om året. De hade alltid tran stående till behov. Om de inte hade tran så hade de åtminstone en tunna med lever som man kunde pina tran av. Det gjorde ingenting om tranen var så härsken att det sved i näsan. Verkan var densamma (Trætteberg 1999:73). Jag kokade smörja enligt ovanstående recept. Jag hade gettalg som jag tog när vi styckade en getabock. Tjäran jag använde var tjära framställd i tjärdal i Hammarede, Jämtland. Tranet bestod av fiskleverolja. Det blev en bra smörja. När jag smörjde in stakken blev den väldigt mjuk och smidig. Jag märkte stor skillnad på smidighet på de ställen jag inte smörjt in mot de delar jag smörjt in. VIKINGATIDA SJÖKLÄDER Skinnhyre, rötter i vikingatid? Jag har redan varit inne på sjöklädernas kopplingar till vikingatid. Jag menar att man kan härleda dessa slags plagg tillbaka till vikingatid. Även Trætteberg har haft sådana tankar. Hon har noterat likheterna i dräkt mellan mannen som är ute och fiskar i Öresund (fig 15) och männen som kastar kung Erik i sjön på Själland (fig 16). Männen på bilderna har kjortlar som är knäkorta och som verkar sitta åt i midjan. Deras huvudbonader verkar också vara av likadana snitt. Trætteberg har också jämfört Tors plagg på en runsten (fig 17) med de medeltida avbildningarna, (fig 15-16). Tors huvudbonad påminner om de på bilderna ovan men hans överplagg sitter inte lika stramt i midjan och verkar vara av annat snitt 3. Frågan är vilka paralleller man kan dra av att jämföra olika avbildningar från 3 Trætteberg utkast, finns på Bunad- og Folkedraktsrådet i Fagernes, Norge. 15

16 olika tider med varandra, men tankar och funderingar kan i alla fall väckas. Vad det är för material i plaggen är svårt att säga någonting om. Men det verkar i alla fall som att man haft särskilda skyddsplagg till sjöss, och att dessa plagg var utformade på ett enhetligt sätt. Fig 15. Medeltida sillfiske i Öresund. Illustration ur Historia om de Nordiska Folken av Olaus Magnus Gothus Fig 16. Kalkmålning i Sankt Bendts kyrka i Ringsted, Danmark, från omkring Den mördade kung Eriks ( ) kropp kastas i sjön Slien. Studera de tre männens plagg. ( /Kongebyen/Plovpenning/1.htm). Fig 17. Tors fiskafänge med Midgårdsormen. Runsten vid Altuna kyrka, Uppland. (Foto: Bengt A. Lundberg, RAÄ, asp). Trætteberg skriver att sjöhyrens snitt varit så gott som oförändrat från de äldsta beläggen från statyer och teckningar från 1700-talet till de bevarade plaggen från slutet av 1800-talet. Kanske har man behållt snittet ända sedan vikingatiden. Om man hade utvecklat ändamålsenliga plagg som var väl genomprovade och som fungerade tillfredställande så fanns ingen anledning till att ändra något på snittet. Det kan alltså vara ett ålderdomligt snitt som levt kvar i de stakkar som finns bevarade i Norge idag. Broken visar en yngre tillskärning än stakken, men de vida kjolliknande benen känns ändå igen från vikingatida snitt (Trætteberg 1999:28). Skriftliga belägg för skinnhyre Även om man inte kan säkert belägga vikingatida sjökläder utifrån studier av medeltida avbildningar och runstenar så finns det andra källor som kan avslöja något om de vikingatida sjöplaggen, skriftliga källor. Hjalmar Falk tar upp några citat från de isländska sagorna i sin bok om fornnordisk sjöfart (Falk 1995:17): Skinnklædi, er skiparar stódu í (Mariasagan) ferjumadr var í skinnbrókum mik lum ok þéttum (Bp. I) róá med afli allir þrír afklæddir (Bp. II) róandi menn í skyrtum einum (Bp. I) 16

17 Sjömännen använde alltså sjökläder av skinn som togs av vid rodd då man rodde i bara skjortan. Hur dessa kläder såg ut kan vi ju förstås inte veta. Men att det har funnits skinnplagg som varit ämnade just för sjöbruk kan vi vara övertygade om. Även Trætteberg tar upp några skriftliga källor. På vissa ställen i Nordnorge kallades fiskarnas plagg för våsklede. Ordet vås betecknar strapats eller besvärlig färd i väta och oväder. Ordet förekommer också i norska och isländska sagor och medeltidsdiplom. Till exempel nämns vosklæde i Olav Tryggvasons saga nedskriven i manuskriptet Flatöboken under slutet av 1300-talet. Berättelsen borde vara minst lika gammal som från Snorres författarskap ca Berättelsen handlar om den irländska drottningen Gyda som på ett ting i England skulle välja sig en man. Hövdingarna steg fram i sina finaste kläder och dräkter. Men Olafr konungr var ok þar komin ok hafde vósklæde sin ok lodkápu yzsta ok steypt hettinum. Våskledet bars här under den ludna kappan (Trætteberg 1999:29). När jag sökt på nätet har jag fått 207 träffar på skinnstakk. De flesta är på isländska och då jag inte kan isländska vet jag inte i vilka sammanhang skinnstakken omnämns. En sida förstod jag var en fornaldarsaga (forntidssaga), Þorsteins saga Víkingssonar (Torstens saga, vikingasonen). Den är skriven runt 1300 men bygger på äldre muntlig tradition och utspelar sig i Sverige och Norge på 800-talet. Jag fick hjälp med översättningen av kapitel 19 där skinnstakk nämns. Torstens saga utspelar sig på 800-talet och det berättas bland annat om fula Inigbjörg som räddar livet på Torsten två gånger. Den första gången räddar hon honom från havet när han och hans mannar har kapsejsat och andra gången från kalla klippor där han sitter skadad. Í því sá hann, hvar kerling ein stór óð út at honum ok var í skorpnum skinnstakki. Hann var síðr í fyrir, en stuttr á bak. Hún var stórskorin mjök ok heldr grepplig í ásjónu ok gekk at honum ok greip hann ór sjónum ok mælti. Så såg han en stor kvinna komma och hon var iklädd en väderbiten skinnstakk. Den var lång där fram och kort där bak. Hon var stor och såg elak ut och gick mot honom och tog tag i honom och drog upp honom ur havet. Hún segir svá vera skyldu ok tók hann upp í skinnstakk sinn ok hljóp upp hamrana, sem hún væri laus, þar til er hellir stór varð fyrir þeim. Þar fór hún inn í ok bindr sár Þorsteins ok leggr hann í hæga sæng, ok innan sjau nátta var hann gróinn at mestu. Hon tar honom och stoppar honom under sin skinnstakk och springer upp för klipporna till sin grotta. Hon lägger om hans sår och lägger honom i sängen. Inom sju nätter har hans skador läkt. Jag är övertygad om att om man går igenom sagalitteraturen så kan man hitta många fler exempel. Arbetsfördelning Det var mannen som garvade och sydde skinnhyre i Norge under och 1800-talen medan kvinnorna stod för framställning av ullunderplaggen (Trætteberg 1999:19). Det måste inte ha varit samma arbetsfördelning under vikingatiden. Kanske stod kvinnorna för garvningen då. När man hittar textila redskap i vikingatida kvinnogravar dras slutsatsen att det var kvinnan som arbetade med det textila. På gravfältet Sörby-Störlinge på Öland har man i 11 kvinnogravar, daterade till äldre järnålder, funnit krumknivar eller S-formiga knivar för läderbearbetning (Hagberg 1976:115). Troligen var garvningen då en kvinnlig angelägenhet. Någon gång under historians lopp har arbetet övergått till att bli en manlig syssla. Kanske var det när garvningen professionaliserades alltmer under medeltiden. 17

18 Ett förslag till vikingatida sjödräkt Den danska textilhantverkaren Anna Nørgaard har för Vikingeskibshallen i Roskilde sytt upp en dräkt till en tänkt vikingatida sjöman med inspiration från en färöisk fiskardräkt från talet (Kahl & Bendix 1998:6-7). Dräkten består inifrån och ut av byxor av slitstark ull efter 400-talsfynd från Thorsbjerg Mose, skjorta av underullsgarn också efter fynd från Thorsbjerg Mose, valkad ullkjortel efter fynd från Hedeby, benlindor av ull, ullhätta efter 1300-talsfynd, nålbundna vantar och sockar. Ytterst är sjömannen iklädd jacka och byxor av vegetabiliskt garvat fårskinn. Harry Kahl och Ane Bendix Horn skriver att skinnen är vattentäta då de är infettade med en blandning av fårtalg, tran, bivax och lite tjära. Det skrivs vidare att sömmarna är täta eftersom de är lagda på särskilt sätt (inte närmare förklarat vilket) och sydda med ulltråd. Jag tror säkert att dräkten tål en hel del regn och idén är riktig, men jag tror inte att en sjöman iklädd detta danska förslag skulle hålla sig torr och varm särkilt länge i öppen båt i storm ute på Nordatlanten. I mitt förslag har jag utgått från Trættebergs beskrivningar av främst de norska sjöplaggen, men också de isländska och färöiska sjökläderna. I mångt och mycket är de nordnorska tillverkningssätten de samma som de vikingatida. Mitt förslag är följande: Närmast kroppen har den vikingatida sjömannen troligen haft någon slags skjorta vävd av mjukt ullgarn och utanpå den en kjortel av kraftigare ull som troligen var valkad. Möjligen påminde den om den nordnorska slettevampen som fiskebönderna använt (fig 18). Fig 18. Norsk slettevamp av ull. Snittet påminner mycket om vikingatida dräktsnitt (från Trætteberg 1999). I vissa tillfällen kunde det räcka med ullkläder. Väl valkad ull kan stänga vatten ute under lång tid. Problemet med vadmalskläder är att de inte tillnärmelsevis är så slitstarka som kläder av skinn. Om man ska dra nät och tampar och utsätta kläderna för mycket slitning nöts snart ullen sönder. I detta hänseende var skinnstakken outstanding. Den bars över kjorteln eller vampen. Handlederna var ett utsatt ställe. De blev lätt såriga och spruckna av saltvattnet och arbetet med linor och garn samt av skav från skinnstakken. De klena, hårda snörena, som ju var tunga att dra, gjorde illa vid fingrarna, sedan dessa blötts upp av vattnet. Saltet lakade också tillsammans med vattnet ur allt hudfett och sedan händerna under natten torkat sprack huden. Därefter gjorde saltlaken sitt för att vidga sprickor och sår av den för av den för alla sjömän under ett fult namn välkända och svårläkta typen. [ ] Handlederna var ofta inte bättre. De hårda oljeärmarna och saltet skavde hål på skinnet. Av saltskavet fick många sedan eksem, som ibland spred sig uppåt armarna. (Hasslöf 1949/1985:100) Handlederna behövde skyddas. De norska fiskebönderna har använt vevlinger som var 10 cm breda och cirka en meter långa remsor av vadmal. De surrades fast kring handleden och lindades uppåt till strax under armvecket och fästes med ett långt band. På händerna har man troligen haft nålbundna vantar. Kanske har de haft två tummar så att man kunde vända dem när de blev utslitna på ena sidan. På benen har han haft ullbyxor, troligen också valkade för bättre slitstyrka och vattenavstötning. På underbenen kan han ha haft långa benlindor av vadmal som han lindat 18

19 från ankeln upp till lite under knäet, upp över ullbyxorna. Ovanpå detta har han haft skinnbroken. Hur broken kan ha sett ut är svårt att säga. Kanske var den vid och kort liknande den nordnorska. Några sorts skinnbyxor har han i vilket fall haft. Fötterna har han förstås skyddat med skor eller stövlar. Hur dessa sett ut är också svårt att säga någonting om. Det finns belägg för stövlar under vikingatid, halvstövlar från Osebergsfyndet i Norge bland annat (dessa bars förvisso av en kvinna) och knälånga stövlar från Ryssland. Samerna har ju sedan lång tid tillbaka haft sina vattentäta näbbskor (fig 19), på norska kallade kommager och på samiska gápmagat. De var tillverkade av ren- och koskinn. Koskinnet som främst användes till sulan var inte genomgarvat så att de höll fukt ute. Om man band dessa kängor väl med band kring vristen läckte det inte in vatten. Dessa typer av skor nämns så långt Fig 19. Kommager (från Trætteberg 1999). tillbaka som till 1500-talet, troligen har de ännu äldre historia. De norska fiskarbönderna har använt nålbundna långa sockar; kan dessa ha levt kvar sedan vikingatiden? Huvudet skyddades innerst med något av ull, kanske en mössa eller en hätta. Mössor och hättor av olika slag är kända från järnålder och vikingatid. Ofta har de varit hopsydda av kilar vilket också vissa av de norska skinnhattarna och likaså den färöiska vadmalshättan var (fig 20). Sistnämnda består av en pull av sammansydda kilar och nedfallande sidostycken. Själva överstycket, pullen, känns igen från de vikingatida mössorna med samma snitt. Sydvästen kan ses som en utveckling ur dessa hättor. Den färöiska hättan har extra vadmalslappar påsydda invändigt vid öronen för att ge extra värme där. Den har ingen öppning utan dras över huvudet precis som Skjoldehamnshättan (fig 21). Även om Skjoldehamnshättan och den färöiska hättan tycks likna varandra så har de olika snitt. Den färöiska är gjord av kilar till skillnad från Skjoldehamnshättan (Trætteberg 1999:127). Intressant är att Trætteberg skriver att den färöiska hättan har slag som går ner i en spets på ryggen och över bröstet. Och det gör även Skjoldehamnshättan när den ses framifrån eller bakifrån. Om man hade en hätta med slag som gick ned över axlarna behövdes inte någon krage på stakken. Då var ju halsen skyddad från salt, blåst och väta. Men det ställer höga krav på halshålet, att det är mjukt och kanske i dubbelvikt skinn så att den inte skaver mot halsen. Fig 20. Färöisk fiskare med vadmalshätta (från Trætteberg 1999). Fig 21.Skjoldehamnshättan från sen vikingatid (från Gjessing 1938). När det gäller Lödöse-hättan (fig 12) så skulle den nog fungera bra ute till havs. Men jag saknar någon form av öronskydd och jag fann inga spår av sömmar efter sådana på orginalet. Dessutom borde den ha någon form av snörning under hakan för att hållas på plats vid blåst och hårt väder. Det är möjligt att den haft sådana lösningar fast det inte syns på orginalresterna. 19

20 AVSLUTNING Jag fann när jag började undersöka vikingatidens sjökläder att det inte fanns mycket information om detta ämne. Jag kontaktade några som varit aktiva med att bygga och segla vikingaskepp för att fråga om deras tankar kring de vikingatida sjökläderna. Ingen hade funderat på hur vikingatidens sjömän var klädda. De blev väl blöta och kalla, menade man. Om vi föreställer oss hur man har förberett och utrustat en expedition under vikingatiden, är det då rimligt att anta att man struntat i att utrusta sig själva, sin egen kropp? Knappast! Man har bekostat bygget av dugliga skepp, man har införskaffat proviant, duktiga starka mannar har rekryterats och så vidare. När skepp och alla förberedelser var klara väntade man in rätt vindar och stabilt väder. Men struntat i hur man var klädd? När man funderat ett tag, och efter att ha studerat de norska sjökläderna av skinn och sett likheterna med de vikingatida snitten så står det alltmer klart att de vikingatida sjöfararna måste ha haft liknande plagg. Så det var ingen överraskning när jag hittade skriftliga belägg för vikingatida skinnkläder till sjöss. Jag menar att jag uppfyllt mitt syfte att tillverka vattentäta sjökläder så som de skulle kunna ha sett ut och tillverkats under vikingatiden. Skinnen blev av jättefin kvalitet och skinnstakken är smidig och följsam. Jag hoppas också att varje läsare har fått nya tankar och insikter om material och metoder som sällan belyses i arkeologiska fyndsammanhang, men som med största sannolikhet har existerat under vikingatiden. Hur de vikingatida sjökläderna sett ut kan vi inte säkert veta. Att de har varit tillverkade av skinn är rimligt att anta efter beläggen i de skriftliga källorna. De vikingatida sjökläderna kan ha varit av det snitt jag föreslagit, men de kan också ha sett annourlunda ut. Kanske förändrades snittet mellan vikingatid och medeltid och det kan vara ett medeltida snitt som levt kvar i de norska sjökläderna. Kanske har de sett olika ut på olika geografiska platser. Möjligen har plaggen som svearna varit iklädda, när de seglat över Östersjön och rott längs de ryska floderna, varit av ett snitt utifrån de förutsättningar och behov som fanns där och sjökläderna vid norska kusten av ett annat snitt. Det här kan vi förstås inte veta, men man kan ju börja fundera på hur forntida och medeltida sjömän och fiskare varit utrustade. Frågor som dykt upp under arbetets gång har till exempel varit varför man inte hittar några spår av traditionella sjökläder av skinn historiskt i Sverige. Varför har man här valt de oljeindränkta vävarna istället för skinn? Och är det så att man inte hittat arkeologiska fynd av sjökläder, eller beror avsaknaden på att det kan vara svårt att veta vad skinnfragmenten som finns samlade i landets museimagasin har varit för föremål ursprungligen. Dels bevaras läder inte så bra efter hundratals år i marken och dels saknas kunskap om skinn. En stor del av fyndmaterialet blir aldrig identifierat. Här finns stort utrymme för vidare efterforskningar. I framtiden vore det roligt att tillverka en hel sjömansdräkt och sedan testa den under ett längre tag. Min stakk har varit vattentät under duschen och ute i hällregn. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att testa den ute till havs än. Jag hoppas att jag med denna uppsats har väckt läsarens intresse för ett tidigare dolt område. 20