ÅRGÅNG 20 TEMA: Forskning vid Linnéuniversitetet. Jakten på talangen Ishockeyns tidiga historia Promenaden som ersätter medicinen

Transkript

1 ÅRGÅNG 20 TEMA: Forskning vid Linnéuniversitetet Jakten på talangen Ishockeyns tidiga historia Promenaden som ersätter medicinen

2 INNEHÅLL nr 3/ Ledare Per Nilsson Tema Linnéuniversitetet Mats Glemne När ishockeyn kom till Europa Tobias Stark I viljan att prestera Jesper Andreasson Att utmana föreställningar om idrott Lena Larsson och Susanne Linnér De önskade och oönskade specialidrottseleverna Stefan Lund Den eviga frågan om talang PG Fahlström Utmaningar ger utveckling Arne Rosendal Hansen och Carl-Axel Hageskog London calling OS 2012 är målet för Coachteamet Mats Glemne, PG Fahlström, Carl-Axel Hageskog, Göran Kenttä och Susanne Linnér EU ställer nya krav på tränarens kompetens Per Gerrevall och Carl-Axel Hageskog Många bollar att hantera för svenska tennistränare Per Gerrevall och Carl-Axel Hageskog Coachen som utbildare och pedagog Susanne Meckbach Coachens betydelse för elitgymnasister Marie Hedberg Idrotten lär av företagsekonomin Magnus Forslund Promenaden som sänker blodfetterna Peter Pagels Oklart om bäst i test ger mest Anna Hafsteinsson Östenberg, Tina Frisk Bengtsson, Elis Weslien och Marie Alricsson Rehabiliteringstiden på väg att fastställas Kjell Svensson och Marie Alricsson Hur mycket fysisk aktivitet ger en idrottslektion? Anders Raustorp Inaktiva flickor aktiveras Yvonne Kahlin och Marie Alricsson Ansvarig utgivare Ingemar Ericson Chefredaktör Christine Dartsch Christine.Dartsch@gih.se Redaktör Johan Pihlblad Johan.Pihlblad@gih.se Redaktionsråd Jón Karlsson, Per Göran Fahlström, Karin Redelius, Ingemar Ericson, Karin Piehl Aulin, Christine Dartsch och Johan Pihlblad Adress Centrum för idrottsforskning Box Stockholm Tel Hemsida Prenumerationspris Helår med fyra nummer kostar 200 kr. Beställs på hemsidan. Prenumerationsärenden Marie Broholmer marie.broholmer@gih.se Grafisk form och produktion Tomas Svensson Grafiska Huset AB Tel tomas@grafiskahuset.se Tryckeri Grafiska punkten i Växjö AB Foto (om ej annat anges) Bildbyrån i Hässleholm ISSN-nr ÅRGÅNG 20 TEMA: Forskning vid Linnéuniversitetet Jakten på talangen Ishockeyns tidiga historia Promenaden som ersätter medicinen Framsida: Angelica Bengtsson, supertalang och gymnasielev i Växjö. 2 svensk idrottsforskning 3/2011

3 Bästa läsare! I d r o t t ä r e n v i k t i g d e l av livet för mängder av barn och ungdomar i Sverige. Vi vet också att idrott är en stark faktor för att förbättra ungas hälsa. I slutet av september i år arrangerade Ungdomsstyrelsen och Centrum för idrottsforskning (CIF) tillsammans en konferens om hbt och idrott. En undersökning som Ungdomsstyrelsen genomfört visar att unga hbt-personer mår sämre än andra unga. De idrottar dessutom i betydligt mindre grad i idrottsföreningar jämfört med unga heterosexuella personer. Skillnaderna är större bland killar än bland tjejer. Kunskap är en viktig förutsättning för att göra verklig skillnad för hbt-gruppen, men få svenska idrottsforskare har ägnat sig åt frågan. Vi behöver vi veta mer för att idrottsrörelsen ska kunna sätta in rätt åtgärder. Därför avsätter CIF projektmedel för forskning om idrott kopplad till hbt-frågor. Forskningsmedel kan sökas för planering av forskningsprojekt eller för färdiga projekt fram till 31 oktober Läs mer om utlysningen på vår hemsida. Under det senaste året har CIF arbetat särskilt med frågan om barns rättigheter i idrotten. Som ett led i det arbetet arrangerar vi konferensen Idrott för barnets Ledare nr 3/2011 bästa tillsammans med Riksidrottsförbundet i Malmö den oktober. Det blir en viktig mötesplats, inte minst för idrottsforskare och företrädare för idrottsrörelsen. Nästa nummer av Svensk Idrottsforskning som kommer i december har temat barnoch ungdomsidrott. Numret innehåller bland annat mer om konferensen i Malmö. Den här hösten har idrottsforskare från hela Sverige som vanligt ansökt om forskningsmedel från CIF. Totalt 216 ansökningar lämnades in. I nästa nummer kan du läsa om hur medlen fördelades. I den tidning som du nu håller i din hand presenterar vi forskning från Linnéuniversitetet. Ett särskilt tack vill jag rikta till Mats Glemne som koordinerat arbetet och som gjort ett urval av den forskning som universitetet bedriver. Nedan berättar Mats själv mer om numrets innehåll. Per Nilsson Ordförande, Centrum för idrottsforskning Tema Linnéuniversitetet F r å n Li n n é u n i v e r s i t e t e t s s i d a är vi både glada och stolta över att få ansvara för detta temanummer av Svensk Idrottsforskning. Det ger en möjlighet att få visa en del av de områden som vi arbetar med och som vi gärna ser en utvecklande samverkan kring tillsammans med andra forskare och lärosäten. Från vår horisont är ett öppet och engagerat forskningssamarbete en förutsättning för en stark, och för idrotten betydelsefull, svensk idrottsforskning. Som framgår av de följande artiklarna bedrivs en bred samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig forskning vid Linnéuniversitetet. I den samhällsvetenskapliga miljön studeras olika aspekter av ledarskap och lärande i relation till skilda idrottsliga sammanhang såväl kring skolämnet idrott och hälsa som i den organiserade folkrörelseidrotten och den mera professionaliserade tävlings- och arenaidrotten. Här berörs mera operativa frågor kring exempelvis coaching, ledarskap, didaktik och själva undervisnings- och träningssituationen. Inom den samhällsvetenskapliga miljön bedrivs även forskning kring idrottskulturer för barn, idrott och utbildning, kompetens hos lärare och tränare, affärsutveckling inom idrott samt forskning kring miljöer för idrotts- och talangutveckling. Miljön belyser också frågor kring idrott, doping och ideal, samt om genus och hur normer, värderingar och traditioner produceras och reproduceras. I den naturvetenskapliga miljön fokuserar forskningen på hälsofrämjande fysisk aktivitet. Denna forskning introducerade objektiv rörelsemätning med stegräknare för att mäta såväl skolbarns som vuxnas fysiska aktivitetsnivå. Undersökningarna har även kombinerats med mätning av kroppskonstitution och upplevd fysisk självkänsla. Ett viktigt och växande område för fysisk aktivitetsmätning är den fysiska miljön. Här pågår forskning kring bland annat förskolebarns och skolbarns skolgårdar, färdvägar och fritid. Ett annat aktuellt och spännande område är utveckling av evidensbaserad stegräkning för hälso- och sjukvården där behandling i form av fysisk aktivitet kombineras med läkemedel vid olika sjukdomstillstånd. Vi hoppas att du får en intressant läsning och vi ser fram emot kontakter och forskningsutbyten inom de områden som här presenteras. För Linnéuniversitetet Mats Glemne Koordinator för Svensk Idrottsforskning nr /2011 svensk idrottsforskning 3

4 När ishockeyn kom till Europa Den moderna ishockeysporten tycks ha spridits från Nordamerika till Europa via sociala nätverk kring sekelskiftet Konstisbanor samt en tidigt livlig tävlings- och landslagsverksamhet bidrog starkt till att det nya vinterspelet snart fick vind i seglen på den europeiska kontinenten. Tobias Stark Universitetslektor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap Linnéuniversitetet Ä v e n o m Ka n a d a allmänt räknas som ishockeyns hemland har sportens rötter ofta sökts i olika arkaiska spelformer i det förindustriella Europa, däribland Irlands hurley, Hollands kolven och det fornnordiska knattlekir. Bortsett en del flyktiga kommentarer om att de europeiska utvandrarna tog med sig sina rekreationsaktiviteter till Nya världen, där de under 1800-talets senare del sägs ha utvecklats till den moderna ishockeyn, saknas dock ingående redogörelser för hur de påstådda förlagorna egentligen formats till det spel vi känner i dag. Vid närmare påsyn visar sig de flesta uttalanden om saken dessutom bygga på rena indicier eller grova förenklingar, eftersom avsaknaden av primärkällor är stor (1). Ett nytt spel i den gamla världen Hur och när den moderna ishockeysporten kom till Europa är oklart. Ibland sägs att den första regelrätta ishockeymatchen på europeisk mark spelades av två engelska universitetslag i St. Moritz år Andra uppgifter gör gällande att Arthur Stanley son till den brittiske generalguvernören i Kanada, Lord Stanley av Preston, som år 1892 satte upp en pokal (Stanley Cup) att utdelas till landets främsta amatörishockeylag tog med sig spelet till Europa år 1895, där han introducerade det vid det engelska hovet. I Internationella ishockeyförbundets (IIHF) 100-årsskrift, World of Hockey, noteras i stället att de moderna olympiska spelens föregångsman, baron Pierre de Coubertin, ska ha blivit mäkta imponerad av den kanadensiska ishockeyn i samband med en Nordamerikaresa vintern år 1889, men att sportens introduktion i den gamla världen dröjde till 1890-talets senare del, då den Kingstonfödde, kanadensiske skridskoåkaren George Meagher under en Parisvistelse arrangerade en rad vänskapsmatcher mellan lokala skridskoåkare och brittiska bandyklubbar (2). Bandy = hockey En komplicerande omständighet i sammanhanget är att bandyn i Europa först gick under namnet hockey. Liksom i fallet med ishockeyn har bandyns rötter sökts i olika uråldriga spelformer. Den moderna bandyns vagga brukar dock förläggas till England. Vissa uppgifter pekar på att Bury Fen-distriktet, i Englands sydöstra delar, var ett pulserande bandycentrum redan vid 1800-talets början. År 1860 ska försök ha gjorts att införa spelet i London, under det att två Bury Fen-lag spelade i Crystal Palace, medan den första bandymatchen mellan två Londonlag ägde rum år Spelet gick då under namnet hockey on ice. Andra uppgifter gör gällande att vissa bestämda bandyregler tagits fram i Bury Fen-distriktet så tidigt som år 1882, men att ett enhetligt engelskt regelverk för bandyn kom till stånd först med bildandet av National Bandy Association år Samma år ska Bury Fen Bandy Club ha introducerat bandyn i Holland. Annars hävdas ofta att engelska turister förde med sig bandyn till den europeiska kontinenten. En vidare fingervisning om sportens spridning ger noteringen att det ska ha spelats bandy i nuvarande Tjeckien på 1890-talet, men att spelet då betecknades bandy hockey. Det aktualiserar 4 svensk idrottsforskning 3/2011

5 den besvärande omständighet att det för en sentida betraktare kan vara svårt att avgöra huruvida det var en tidig form av bandy eller det vi i dag kallar för ishockey som dåtida uppgifter egentligen avser. Ishockeyn överflyglar bandyn I Nordisk familjeboks välrenommerade sportlexikon talas hur som helst om att ishockeyn omkring år 1906 hade börjat överflygla föregångaren bandy på den europeiska kontinenten. Klart är att den kanadensiska ishockeyns utbredning i Europa följde i bandyns fotspår, genom att tidigt få fäste i metropoler och fashionabla vintersportorter, såsom Wien, Prag, Berlin, Davos och St. Moritz. En historisk milstolpe är annars IIHF:s konstituerande, i Paris den maj 1908, under namnet Ligue Internationale de Hockey sur Glace (på 1950-talet fick förbundet sin nuvarande engelskspråkiga benämning, International Ice Hockey Federation) av representanter för belgisk, fransk, schweizisk och brittisk ishockey. Enligt uppgift ska bildandet ha bottnat i en önskan om kodifiering av ett gemensamt internationellt regelverk i efterdyningarna av de första landskamperna mellan Frankrike, Schweiz och Belgien 1905 (3). Den första EM-turneringen arrangerades år 1910, i den schweiziska vintersportorten Les Avants, med Belgien, Schweiz, Storbritannien och Tyskland som deltagare (ett kanadensiskt lag, Oxford Canadians, huvudsakligen bestående av Rhodesstipendiater ingick även i turneringen utom tävlan). Rinken byggdes upp framför spelarhotellet och i stället för en monterbar sarg avgränsades planen med vanliga snöhögar, något som vållade irritation bland deltagarna, så till vida att den ena änden av planen var avsevärt mycket bredare än den andra. Nya EM-turneringar anordnades sedan på årlig basis fram till första världskrigets Flerfaldige Stanley Cup-vinnaren Turk Broda, målvakt i Toronto Maple Leafs, visar hur en modern målvakt agerar anno Det var i Nordamerika som ishockeyn föddes under 1800-talet. I Europa kom bandyn först. Förvirrande nog kallades det spelet också för hockey. 3/2011 svensk idrottsforskning 5

6 utbrott, även om det så kallade LIHGmästerskapet (som genomfördes år ), där också utländska spelare fick medverka, av somliga hölls för att vara mer prestigefullt. Under första världskriget låg ishockeyn i träda i Europa, men sporten fick förnyad vind i seglen i och med den ishockeyturnering som anordnades i samband med Antwerpen-OS vintersportvecka våren år Inledningsvis tycks ishockeysporten ha varit en ytterst exklusiv företeelse som spreds via överlappande sociala nätverk inom den nordamerikanska och europeiska societeten. 1920, varunder bland annat Sverige sällade sig till den växande skaran av ishockeyspelande länder. Att turneringen ingöt nytt blod inom internationell ishockey var dock mer det amerikanska och kanadensiska lagets förtjänst. Spelarnas atletiska färdigheter och högklassiga skridskoåkning imponerande nämligen stort på både publik och motståndare. För övrigt tycks deras popularitet ha varit säkrad redan vid ankomsten i och med att många i Antwerpen hade USA:s och Kanadas insatser under kriget i färskt minne. Pionjärårens ishockeykultur När det gäller ishockeyspelets karaktär och kulturella utformning i Europa åren kring Antwerpen-OS talar följande rader, saxade ur en redogörelse för hemmafronten signerad Oxford Canadians förgrundsgestalt, Gustav Lanctôt, från år 1913 sitt tydliga språk: At the present time hockey is winning great popularity everywhere in Europe. England has erected two new artificial ice rinks in Manchester and Glasgow. Germany boasts of two rinks in Berlin, one in Munich and is building one in Hamburg. Bohemia ranks first of all, with eleven hockey clubs and Switzerland being second with seven or eight. Hungary is willing to replace bandy a short stick game unknown in Canada by the real Canadian game; and Holland, Austria, and Russia are studying the idea of founding hockey clubs. I must say to the praise of the European players that better hockeyists can really be met with, but certainly no better sportsmen. Coming nearly all from the university trained class they are gentlemen before players. They play the game for the sake of it, and always keen in a fight they would never think in order to win to resort to second-class tricks or hardly fait tactics. Needless to say, rough play is unknown. The expulsion of a player nearly creates a sensation, and the most innocent tripping is spurned and booed down the whole house, though the play begins to show tendencies of becoming more strenuous and aggressive. In Brussels hockey is not only a noble sport, but it might be called with good reasons a sport of nobles. Many a son of Belgian noblemen make it their favourite pastime. We meet on the ice young men whose name figure prominently in the Gotha. A remarkable feature of the European ice rinks is the way the spectators are accommodated. There are no rows of seats, but the place, which generally possesses a gallery, has its two floors laid up with tables at which you sit and drink and even dine, if you care for, while watching the matches.(4) Även om EM-turneringen år 1910 genomfördes under tämligen primitiva förhållanden är det sålunda tydligt att ishockeyns spridning i Europa gick hand i hand med uppförandet av konstisbanor. I övrigt noteras att ishockeysporten inledningsvis tycks ha varit en ytterst exklusiv företeelse som spreds via överlappande sociala nätverk inom den nordamerikanska och europeiska societeten, under det att personer i stil med Arthur Stanley, George Meagher och Pierre de Coubertin, fick upp ögonen för spelet och sökte inympade den i det exklusiva sällskapslivet i Gamla världen. Ett förtydligande är dock på sin plats beträffande Lanctôts hänvisning till de många ishockeyspelande belgiska adelssönerna. Även om ishockeyn under pionjäråren kan karaktäriseras som en exklusivt manlig sport i Europa var det på intet sätt bara yngre män som utövade sporten. Snarare tycks ishockeyn ha praktiserats av distingerade gentlemän i alla åldrar. Det tyska storlaget Berliner Schlittschuh Club inbegrep exempelvis en rad alte Herren, medan det franska laget i Antwerpen-OS mönstrade flera åldermän, och Schweiz lagkapten i samma turnering var den då 38-årige Max Silling, som just valts till 6 svensk idrottsforskning 3/2011

7 internationella ishockeyförbundets president. Det senare aktualiserar den beaktansvärda omständigheten att det saknades vattentäta skott mellan spelar- och ledarkadern. Under 1900-talets inledning tycks det i stället snarare ha varit regel än undantag att ishockeyfolket samtidigt iklädde sig flera roller (spelare, ledare, domare, arrangör, förbundsdelegat med mera). Lanctôts anmärkning om att ishockeyn spelades för sin egen skull skall emellertid inte tas som intäkt för att tävlingsmomentet var oviktigt i den europeiska ishockeyns barndom. Att ett mångfacetterat landskampsutbyte kom i gång tämligen omgående efter införandet kan tvärtom ses som ett tydligt tecken på att spelet redan inledningsvis var klart sportifierad. Genom den uppsjö av olika internationella turneringar som anordnades ska ishockeyn vid 1920-talets mitt ha vuxit fram till vinterns stora publiksport på kontinenten. Vid det laget hade även spelstandarden höjts, mycket till följd av de många kanadensare [som] spelade i eller verkade som tränare för europeiska klubbar, som det heter i Nordisk familjeboks sportlexikon (5). Att det länge var lite si och så med spelstandarden inom europeisk ishockey framgår mer än väl av att Sveriges nybakade landslag faktiskt kunde åka till Antwerpen-OS och spela jämnt med eller överglänsa kontinentens övriga ishockeynationer. smärtsamt överlägsna allt vad europeiska storspelare hette. Talande är att av de sammanlagt 330 matcher som olika kanadensiska landslagskombinationer spelade i Europa under 1930-talet (varav huvuddelen var rena uppvisningsmatcher) vann man hela 293 stycken och förlorade endast 16. De enda plumparna i medaljprotokollen i mästerskapssammanhang var VM år 1933, då man fick nöja sig med en silverplats efter USA, och OS år 1936, där England alltså blev för svårt. Det var också i England som den första reguljära proffsishockeyn på europeisk mark kom igång. Det första kända lag där spelarna fick betalt var Grosvenor House Canadians (säsongen 1931/32). År 1935 formades den första helprofessionella ishockeyligan, English National League (ENL), en händelse som historikerna Osmo Kivinen, Jani Mesikämmen och Timo Metsä-Tokila menar markerar slutet för den rena amatörishockeyn i Storbritannien. Ligans verksamhet hejdades dock av andra världskrigets utbrott. Ansatser till proffsishockey gjordes även på andra håll i Europa vid samma tid. I Nordisk familjeboks sportlexikon anges att amerikanen Jeff Dickson år 1932 försökte dra igång en professionell ishockeyserie i Paris, men att projektet misslyckades. En mer bestående och vittförgrenad proffsverksamhet framträdde inte heller i Europa förrän mot 1900-talets slut (6). Referenser 1. Denna artikel är en delvis omarbetad redogörelse för forskningsresultat som tidigare presenterats i Stark, T. Folkhemmet på is: Ishockey, modernisering och nationell identitet i Sverige Idrottsforum Stark, s ; Andrew Podnieks m.fl (red.), World of Hockey, Fenn Publishing Company Ltd., s Nordisk familjeboks sportlexikon, Band 4, Nordisk familjeboks förlags aktiebolag Podnieks m.fl red., s Nordisk familjeboks sportlexikon, Band 4, 1941, s. 320 (Citat). 5. Kivinen, O. m.fl. i Culture, Sport, Society, : Kontakt tobias.stark@lnu.se England Europas första stormakt Under OS i Garmisch-Partenkirchen år 1936 lyckades England snuva guldmedaljerna framför näsan på storfavoriterna Kanada och bronsmedaljörerna från USA, vilket var en rejäl fjäder i hatten för europeisk ishockey, även om laget ifråga var fyllt av kanadensiska medborgare med dubbla pass. I regel räckte dock inte ens tillgången till naturaliserade nordamerikaner för att europeiska ishockeylag skulle få stopp på kanadensiska eller amerikanska lag. Fram till och med 1950-talet var det nordamerikanska ishockeykunnandet i själva verket så stort att andra rangens student- och korporationslag vanligtvis avfärdade de europeiska landslagen utan större besvär. Detta medan de bästa kanadensiska proffsen länge ansågs vara Om barns rättigheter i idrotten: För barnets bästa en antologin om idrott ur ett barnrättsperspektiv För barnets bästa En antologi om idrott ur Ett barnrättsperspektiv NY BOK! Läs om internationell forskning, selektion, synen på tävlan, kön, funktionsnedsättning, behov av fysisk aktivitet, hälsorisker, rätten att uttrycka sina åsikter och bli lyssnad på, rätten till fritid och om barnkonventionens möjligheter. Beställ på: 3/2011 svensk idrottsforskning 7

8 I viljan att prestera Snabbare, högre, starkare är en paroll som länge dominerat i idrottsliga sammanhang. Det är också en logik som manifesteras inom gymoch fitnessindustrin, där människor försöker uppnå kroppsliga mål och ideal. Men kan viljan att förbättra kroppen bli alltför drivande? Hur kan vägarna till doping se ut och förstås? Jesper Andreasson Lektor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet M o t i v e n t i l l a t t någon väljer att använda doping i sin träning kan naturligtvis variera och bero på komplexa samband mellan en mängd olika omständigheter. Föreliggande text är ett initialt diskussionsunderlag för att försöka förstå hur några personers vägar till doping sett ut. I texten diskuteras vilka processer som föranlett användande av dopingklassade preparat, främst utanför ett elitidrottsligt sammanhang. Det empiriska materialet är hämtat ur ett pågående projekt som rör sig inom området idrott, doping och identitet. Projektet är av kvalitativ och etnografisk karaktär vilket innebär att den metodologiska utgångspunkten är att med hjälp av intervjuer och observationer få en förståelse för informanternas vardagsverkligheter och tankesätt, samt de logiker utifrån vilka de agerar och interagerar. Totalt har 23 informanter (19 män, 4 kvinnor) följts. Informanterna har olika bakgrunder och kommer från skilda delar av landet. Den äldsta som intervjuats är 52 år och den yngsta är 19 år, majoriteten är mellan 25 och 35 år. Namnen på informanterna är fiktiva. Från bisyssla till huvudsyssla Utanför elitidrottsliga sammanhang är det framför allt i samband med styrketräning på olika gym som man har kunnat konstatera ett ökat användande av olika dopingpreparat (13, jfr 1,3,8). Antalet nyetableringar av olika fitnessanläggningar sker i snabb takt och mycket talar för att olika former av gymträning håller på att komplettera eller ersätta den traditionella föreningsidrotten (4,10). Att det finns tydliga kopplingar mellan föreningsidrott och gym- och fitnessvärlden framkommer i många berättelser. Samtliga informanter bedriver i dag sin huvudsakliga träning på gym och samtliga har, främst i ungdomsåren, varit aktiva inom föreningsidrotten. Även om informanterna, i de flesta fall, inte legat på elitnivå som föreningsidrottare, så beskriver de sig själva som seriöst satsande atleter. Det första besöket i en styrketräningslokal förefaller ofta ha varit just ett uttryck för denna seriositet. Nedan resonerar Calle inledningsvis om sin idrottsliga bakgrund för att sedan övergå till att klargöra hur det kom sig att han sökte sig till ett gym. I mångt och mycket kan hans berättelse ses som representativ. Jag började ju med friidrott och såna här grejer och sen blev det handboll och badminton. Fotboll provade jag på några gånger men det var liksom inte min grej. Nä det var bara härjande efter bollen. Det hände inte så mycket. Jag fastnade för handbollen. Sen samtidigt hade jag börjat fuska lite med att lyfta skrot. Det var ju i samband med handbollen där för att man skulle kunna vara lite stabilare som niometersskytt då va. Och det märkte man ju redan då, inte bara att man liksom blev starkare och så, utan man tålde smällar. Jag tror det var jag och en kompis, plus någon till, som aldrig blev skadad. Och 8 svensk idrottsforskning 3/2011

9 vi inbillade oss då att det var för träningen på gym, man stärker ligamenten, man blir starkare och klarar mer. Man får ju tyngden också. Det gör ju att det inte blir lika kul att hoppa på en om man säger. Att idrottsföreningar uppmuntrar till och premierar kroppsbyggande är inte ovanligt (4). Logiken är enkel: styrketräning skapar konkurrenskraftiga kroppar och bättre idrottsutövare, vilket ökar chanserna till framgång för den enskilda idrottsföreningen. För Calles del kom strävan att lägga på sig några kilon för handbollen efter hand att bli ett självändamål. Styrketräningen, som till en början upplevdes som rätt tråkig, tillskrevs en ny betydelse. Intresset för hans huvudgren avtog successivt, samtidigt som de målsättningar och ideal som sattes upp i gymmiljön kom att bli allt viktigare. Värt att notera i sammanhanget är också att Calles berättelse tydliggör att det kan vara svårt att dra en skiljelinje mellan unga atleter som uppmuntras till att bygga muskler inom föreningsidrotten och atleter som använt dopingmedel för att de sökt sig till olika gymmiljöer som tillhandahåller lockande möjligheter till snabba resultat. I likhet med Calle beskriver flera informanter att styrketräningen initialt uppfattades som ett nödvändigt ont, något de pressats till av exempelvis en seriöst satsande tränare eller förening, en pådrivande förälder eller en gruppgemenskap. Andra fastnade direkt för träningsformen, som på ett utomordentligt sätt tycktes göra det möjligt att kombinera idrottsliga ambitioner med en vilja att skapa en estetiskt tilltalande fysik. Muskelfascination och identitet Oavsett hur gymträningen initialt upplevdes, så har samtliga informanter kommit att uppskatta och ibland även älska träningsformen. Friheten att kunna välja Idealiserandet av muskler har en lång historia i västvärlden. Att anstränga muskler till bristningsgränsen, få dem att växa och bli hårdare, har konsekvent sammankopplats med maskulina identitetspositioner, både inom och utom idrotten. 3/2011 svensk idrottsforskning 9

10 var, när och hur man genomför sin träning är en viktig faktor som lyfts i berättelserna. Att kroppsligt kunna känna resultaten av sin träning, se dem i den reflekterande spegelbilden och fascineras över de svällande, ömmande musklerna är också av betydelse. Karin förklarar: Jag har alltid varit sådär jätteintresserad av muskulösa djur. Ja, fascinerad av muskler helt enkelt. Tycker om det, spänstiga djur och atletiska människor. Så när jag kom in på gymmet när jag var 15 år, började träna lite grann och kände då, det här är ju jätteroligt. Just att man har fria händer. Alltså bodybuilding är ju, du skulpterar din kropp. Du kan bestämma precis hur du vill se ut, helt och hållet. Och det tyckte jag var en rätt fräck upplevelse. Jag kan bestämma över hur jag ser ut. Det belöningssystem som Karin upplevde i gymmiljön var annorlunda än det hon upplevt inom föreningsidrotten. Uppmärksamhet i form av dröjande blickar och uppmuntrande kommentarer gjorde att styrketräningen på ett tydligt sätt kopplades samman med hennes identitetsanspråk. Möjligheten att styra och kontrollera kroppens konstitution blev därmed dels ett uttryck för hennes strävan att leva hälsosamt, dels ett bejakande av skönhet och kroppsliga ideal. För Karin kom växande muskler och identitet i viss mån att bli samma sak. Idealiserandet av muskler har en lång historia i västvärlden, och att anstränga muskler till bristningsgränsen, få dem att växa och bli hårdare, har konsekvent sammankopplats med maskulina identitetspositioner, både inom och utom idrotten (7,9). Att frekventa gymbesök utgör ett bejakande av identitet är tydligt i många berättelser. Anledningarna som anges till att man initialt sökte sig till gymmet varierar och kan, förutom att man vill förbättra sig i sin idrottsliga huvudgren, exempelvis handla om en vilja att kompensera en upplevd kroppslig brist såsom för smala ben, för liten, för svag, för ranglig i kroppen, eller vara en strategi att upprätthålla en redan existerande position i en given gemenskap. Nedan ges ett exempel på det senare alternativet. Olof: Man bevakade rollen man alltid haft, som störst och starkast. Nä, men jag har alltid varit, skulle jag vilja säga, bland dom större i klassen och starkast. Sen när man var 16 så var det ju annat folk som börja styrketräna och knappa in på en. Jesper: Vad hände då då? Olof: Nä, men det var väl när man börja styrketräna. Sen börja man ju med, det kom ju ganska snabbt in med lite kamrater, med steroider. Och då tyckte man att det var bra effekter. Jag var ju ganska stor och stark innan, så då tyckte dom att det skulle vara jättehäftigt om jag använde steroider. Det råder ingen tvekan om att styrketräningen tidigt kom att bli en fråga om identitet för Olof. Ganska snart slutade han med kampsporten som tidigare utgjort hans huvudintresse. Gymmiljön, kamratgänget och intresset för kroppen blev viktigare och när han nådde en platå i I själva verket är det svårt att ens kunna värja sig från alla mediebilder av unga, vackra och vältränade kroppar som omger oss. Framgång tycks i många avseenden också kommit att inkludera bilden av en vältrimmad kropp sin träning, det vill säga när han upplevde att han inte längre växte i önskvärd takt så hade han (och hans vänner) redan tänkt ut ett recept för detta problem. Med hjälp av steroider kunde Olof och hans träningskamrater inte bara prestera bättre och växa muskulärt, de kom också att definiera sin grupp i kontrast till normer och värderingar som existerade utanför gruppen, och därmed blev gemenskapens sammanhållande och identitetskonstruerande kraft starkare (jfr. 11). Vägvalet I flera berättelser, exempelvis Olofs ovan, kom tankar på steroider in i ett ganska tidigt skede och att använda doping förefaller närmast ha betraktats som ett självklart steg att ta för att växa och bli större. Andra berättelser, som nedan, vittnar om mycket vånda inför frågan om doping. Jesper: Hur kom det sig, om du tänker första 10 svensk idrottsforskning 3/2011

11 kontakterna där? För du var helt grön 2008, sa du. Det är ju rätt nyligen egentligen. Nicke: Ja det är det, men jag ville verkligen inte göra det. Utan jag tyckte ändå att jag fick så bra utveckling som jag fick. Och dom äldre som var på gymmet och tävlade och sånt, dom tog men dom sa alltid till mig att du ska inte göra det. Det var aldrig så att någon av dom kom fram; hö, hö ska du ha här, aldrig. Utan det var; låt det vara. Dom fattade ju vilka som tog på gymmet av oss unga killar, men jag var kanske lite mer seriös än de flesta som var där. Så alltid var det så: Nej, nej, ingenting, bry dig inte om det. Och jag ville som sagt inte heller. Jag ville ha barn och jag tänkte, nä jag vågar liksom inte. Min flickvän gjorde en skoluppsats om just detta och belyste allt det negativa och sånt här. Och hon sa till mig att börjar du med det så är du över. Så jag funderade jättelänge och sen tänkte jag att, nä jag får nog göra det. Så jag och en kompis var iväg i grannstan här och fixade, för han skulle mä ha. Men sen så, jag kunde inte. Det gick inte. Det fanns inte i min värld att stoppa i mig den skiten. Så jag tränade vidare och jag boxades mycket och varvade det halvårsvis. Kanske boxades ett halvår och gick några matcher och sen tillbaka till styrketräningen och bli lite större. Jag tyckte ändå det funkade rätt så bra. Som sagt, jag ville inte bli kroppsbyggare, jag ville vara boxare, från början. Men sen ville man ha en snygg fysik också. Så flickvännen gjorde detta arbetet och sa det att det blir ingenting mellan oss. Så det var inte så svårt heller att ta det steget, att säga, nä då skiter jag i det. Jag ville ändå ha henne. (...) Men sen blir ju detta en livsstil, när man väl ska satsa. Du ska äta viss mat, vissa tider. Vi bodde ihop min flickvän och jag då, och det var påfrestande för henne. Hon upplevde det så i alla fall, att det var påfrestande. (...) Sen efter att vi hade separerat så bestämde jag mig att nu ska jag satsa på bodybuilding på allvar. Jag skaffade ny tjej som också tränade, så vi tränade tillsammans. Vi var uppe i Göteborg, på luciapokalen (bodybuildingtävling) och tittade och jag kommer ihåg att jag grät när vi åkte hem. För du vet i denna lilla stan så såg man ändå rätt så hyfsad ut, man var bland dom bättre här runtomkring. Men när man kom upp till Göteborg så är man ingenting (suckar). Nä, så jag sa till henne, när vi körde hem där och jag grät i bilen; Jag klarar inte av detta. Jag måste, jag vill också vara som dom. Jag måste konkurrera på lika allvar. Nickes svar inrymmer många dimensioner och hans berättelse visar också på komplexiteten i den beslutsprocess som föranledde hans första kur. Hans driv att prestera inom boxningen ledde honom till gymmet, boxningens betydelse för honom kom steg för steg att minska och intresset för en snygg fysik och bodybuilding blev allt viktigare. I denna process förlorade han, eller prioriterade bort, sin relation. Motstridiga tankar som å ena sidan handlade om en strävan att leva hälsosamt, vara laglydigt och en bra familjefar varvades med tankar på att nå de kroppsliga mål som satts upp, viljan att konkurrera med de bästa och den trygghet som en rutiniserad träningslivsstil innebar, å den andra sidan. I Jannes berättelse nedan, som i vissa avseenden tangerar Nickes, betonas just vikten av att först och främst ha en träningsrutin. Denna menar Janne är avgörande för att man ska kunna ha ett nyktert perspektiv på sitt dopinganvändande. Jag har hela tiden sagt att träningen kommer först och främst. Och jag var ju själv, jag började inte förrän jag var 31, det var ju första gången jag kom i kontakt (med doping). Och jag har ju tränat hela mitt liv, och tränat med människor som har hållit på. Men jag fattade inte mitt beslut förrän då. Det tog tid för mig, jag kände att jag behövde mogna. (...) Ja för det blev lite som så att antingen fortsätter jag så här, där jag är, eller så tar jag det till nästa nivå. Och jag tror, jag hade ändå fått en ganska bra, jag kände att jag hade en bra grund men jag var ändå tveksam till det, för jag var ju lite grann så här, jag vågade inte riktigt. Tänk om det händer något. För somliga har frågan om doping varit ett självklart led i en vilja att utvecklas. För andra vållar det mycket tankemöda. Funderingar kring biverkningar eller juridiska konsekvenser blandas inte sällan med ett driv att utmana och överskrida kroppens gränser för att närma sig de ideal som eftersträvas. Några informanter vittnar också om att till exempel oro för biverkningar infunnit sig med tiden. Regelmässiga läkarbesök och ständiga kontroller av blodtryck med mera har i dessa fall blivit strategier att hålla uppsikt över kroppens hälsostatus, och kanske också sin inre ängslan för hur preparaten påverkar kroppen, utöver det som syns i den reflekterande spegelbilden. Ideal och kroppsliga vinster Det finns inga enkla och tydliga svar på hur man kan förstå de prestationskrav och ambitioner som föranleder användande av doping. Inga berättelser är heller helt 3/2011 svensk idrottsforskning 11

12 Referenser 1. Bach, A.R. Mænd och muskler. Tiderna skifter Connell, R.W. Maskuliniteter. Göteborg Hoff, D. Doping- och antidopingforskning. Riksidrottsförbundet FoU-rapport nr. 2008:1. 4. Ibsen, B. Foreningsidrætten i Danmark. Idrættens Analyseinstitut s Johansson, T. Den skulpterade kroppen. Carlssons bokförlag Johansson, T. Makeovermani. Natur och Kultur s 123ff. 7. Kimmel, M. Manhood in America. The Free Press Klein, A. Little Big Men. State University of New York Press Larsson, H. m.fl. Föreställningar om kroppen. Liber Lund Kirkegaard, K. Fra muskelmasse til massebevægelse. Idrættens Analyseinstitut Monaghan, L. Bodybuilding, drugs and risk. Routledge Parkinson A.B. m.fl. Medicine and Science in Sport and Exercise, : Riksidrottsförbundet. Stärkt oberoende förbättrad folkhälsa. Riksidrottsförbundet s 30ff. 14. Tangen, J O. Hvordan er idrett mulig? Høyskoleforlaget Waddington, I. Sport, Health and Drugs. E & FN Spon Kontakt jesper.andreasson@lnu.se igenom lika. I forskningen lyfts ofta viljan att förbättra sitt utseende fram som en viktig orsakande faktor till dopingbruk utanför elitidrottsliga sammanhang (3,12). Det innebär vanligen att pojkar och män i linje med rådande maskulinitetsnormer vill få mer muskler. Viljan att förbättra eller förändra sitt utseende måste emellertid förstås som mångbottnad, och att betrakta bruket som enbart en skönhetstrend och ett uttryck för enskilda individers identitetsskapande skulle vara simplifierande. Identitetspositioner uppkommer inte ur tomma intet, utan måste förstås i relation till olika sociala och kulturella sammanhang. Ser man bortom den kroppsliga yta som skulpteras fram på olika gym och fitnessanläggningar och istället fokuserar på de livsmönster som framträder i informanternas berättelser så blir det tydligt att dessa kan relateras till olika samhälleliga ideal och trender. Ideal som att uttrycka kraft, utsätta kroppen för stora påfrestningar, utveckla okänslighet för smärta, och mod att möta smärtan är grundläggande för den typ av prestationskultur som dominerar i många idrottsliga sammanhang. Att träna hårt för att prestera bättre är kanske en av idrottens mest grundläggande funktioner och logiker (14). Som atlet förväntas du sträva efter att springa snabbare, hoppa högre och bli starkare. Det är inte osannolikt att flera av informanterna i denna studie tillämpat just denna idrottsliga logik på gymmet, dit idrottens kontrollsystem för doping inte heller sträcker sig. Ovan nämnda ideal samstämmer i hög utsträckning också med en hegemonisk maskulinitetsposition (2). Den prestationsorienterade kroppskultur, där en målinriktad, disciplinerad och asketisk maskulinitet konstrueras, underblåses dessutom av olika tränings- och bodybuildingmagasin. Där framställs personer som lyckats göra karriär inom exempelvis bodybuilding som lyckade och hälsosamma människor, således som inspirerande förebilder (5,6). I själva verket är det svårt att ens kunna värja sig från alla mediebilder av unga, vackra och vältränade kroppar som omger oss. Framgång tycks i många avseenden också kommit att inkludera bilden av en vältrimmad kropp (6). Det gör att diskussionen om muskulösa kropps- och skönhetsideal i mångt och mycket också är en diskussion om en i samhället dominerande hälsotrend (15). En trend som i många avseenden sätter fokus på kroppen, och samtidigt gör kropp och utseende till dominerande markörer för hur hälsosam eller ohälsosam en individ är eller anses vara. Och i strävan efter en önskvärd fysik så utvecklar en del personer ätstörningar eller väljer att dopa sig. Andra, vilket kanske är mer samhälleligt accepterat, väljer att tatuera sig, injicera botox i ansiktet, skönhetsoperera sig eller att utsätta sin kropp för olika träningsregimer och dieter. Allt beroende på hur långt individen är villig att gå i sin strävan efter önskekroppen och för att driva sitt estetiska identitetsprojekt framåt. Drivkrafterna till doping kan förstås på flera olika sätt. Utifrån individens horisont handlar det bland annat om på vilken idrottslig nivå man befinner sig och vilka prestationer som eftersträvas. Olika identitetsanspråk och den gruppgemenskap i vilken en individ ingår, eller önskar vara en del av, är naturligtvis också av betydelse. Men för att förstå de processer som verkar i samband med doping och också den kulturmiljö inom vilket bruket kan legitimeras, så är det viktigt att också förhålla sig till den prestationsorienterade kroppskultur som följer i kölvattnet av en samhällsutveckling där allt fler människor tenderar att oroa sig över kroppen och dess konstitution. För det är i ett sådant sammanhang som man kan förstå att vällusten i de kroppsliga vinster som görs under bänkpressen kan bli alltför lockande. 12 svensk idrottsforskning 3/2011

13 Att utmana föreställningar om idrott Forskningen och samhällsdebatten pekar på att innehåll och form kan variera inom både barn- och ungdomsidrotten och skolämnet idrott och hälsa. Vad som står i policy- och styrdokument vägleder inte alltid praktiken. Kan utbildning utmana de olika spänningsfält och värderingar som sätter ramar för verksamheten? N ä r b a r n k o m m e r till en idrottslig verksamhet, oavsett om den sker på fritiden eller i skolan, möter de ledare eller lärare som har sina erfarenheter och föreställningar om hur verksamheten ska bedrivas. I den praktiken ska samhällets intentioner ges form och förverkligas genom olika policy- och styrdokument. Dessutom ska barnens intressen och behov tas till vara. Traditioner och kultur inom föreningsidrotten och skolämnet idrott och hälsa bidrar till formandet av olika värderingar som i vissa avseenden begränsar möjligheterna för de individer som befinner sig i respektive miljö. Under de senaste åren har värdefrågor kommit att hamna i förgrunden inom idrotten till följd av olika uppmärksammade händelser. För många barn och ungdomar står idrottsverksamheten i centrum för deras socialisation och deras identitetsskapande. I många avseenden lyfts också idrottens karaktärsdanande drag fram som någonting positivt. Genom idrott får barn möjlighet att ingå i en social gemenskap, utveckla en positiv identitet och delta i en för dem meningsfull sysselsättning. Men det finns också negativa inslag som till exempelvis invigningsriter, mobbning, konkurrens, selektering och utslagning. Normer och värden reproduceras I barn- och ungdomsidrotten och i skolämnet idrott och hälsa är ledare och lärare viktiga och de har ett stort inflytande över hur verksamheten utformas med tanke på både innehåll och form. Men trots kritik och trots att lärare och många ledare i dag har en akademisk utbildning med krav på att utveckla en reflekterande förmåga och ett kritiskt förhållningssätt visar forskning att förståelseformer, normer och värden tycks reproduceras utifrån en relativt ensidig bild av vad som är syftet med idrottslig verksamhet (1,2,3). Rubriker som Toppning och utslagning inom barnidrotten, Barns idrottande - en klassfråga och En av fem skolkar från skolgympan är vanligt förekommande i samhällsdebatten samtidigt som idrottens policydokument och skolans läroplaner genomsyras av begrepp som till exempel barns rättigheter och alla barns rätt till deltagande utifrån sina villkor. Trondman hävdar att barn- och ungdomsidrotten med ungas stigande ålder tenderar att bli alltmer prestations- och resultatinriktad, träningsoch tävlingsintensiv, selekterande och rangordnande, alltmer ledd av ledare som förkroppsligar och praktiserar kärnlogik och allt mindre en breddad verksamhet som byggd på olika individers självbestämda ambitionsnivåer (1). En kultur som till vissa delar också lätt får fäste inom skolämnet idrott och hälsa (2,3). Trots olika formella uppdrag och en rad andra områden som skiljer lärare i idrott och hälsa från ledaren inom föreningsstyrd barn och ungdomsidrott så kan båda grupperna hamna i motstridiga krav och dilemman vad gäller verksamheternas innehåll och form. Det finns historiska och kulturella värderingsmönster samt strukturer beträffande försanthållanden och värderingar som kommer till uttryck i verksamheternas relationer, språkbruk och praktiska villkor som kan begränsa olika meningserbjudande inom verksamheterna om de ensidigt tillåts dominera. Dessa strukturer kan vara svåra att få syn på om man själv under lång tid varit en del av desamma. Lena Larsson Lektor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet Susanne Linnér Lektor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet 3/2011 svensk idrottsforskning 13

14 Hur hanteras värdefrågor? Forskning har visat att ledare och lärare i många avseenden införlivar och praktiserar det Trondman benämner idrottens kärnlogik (3,4) och att ett reflekterande förhållningssätt blir allt mer viktigt (5,6). Ett av målen med akademiska idrottsutbildningar, oavsett om det gäller lärarutbildning eller coachutbildning, är också att utveckla studenternas förmåga till ett kritiskt förhållningssätt och perspektivseende för att de bland annat ska kunna hantera en verksamhet med stor komplexitet och där det finns olika förväntningar och krav. Om vi utgår ifrån att framtidens lärare i idrott och hälsa och blivande ledare inom idrottsrörelsen ska kunna identifiera och analysera olika värdeaspekter som genomsyrar verksamheten så kvarstår en del frågor. Hur ser villkoren ut för ett utmanande och kritiskt reflekterande lärande inom våra lärar- och ledarutbildningar? Vilka möjligheter erbjuds att tillsammans med andra utveckla en reflekterande förmåga över sina egna och andras idrottsliga erfarenheter och överväganden? Vilka möjligheter och svårigheter går att urskilja vad gäller studenternas förmåga att fatta välgrundade beslut samt utveckla ett kritiskt förhållningssätt? Vi har mot denna bakgrund och utifrån två skilda kontexter fördjupat oss i frågan hur lärande och professionell kompetensutveckling kring hur värdefrågor hanteras inom olika utbildningar. Data består av texter skrivna av 31 lärarstudenter i idrott och hälsa och 36 studenter på programmet för Coaching och Sport management. Texterna är skrivna i början och slutet av respektive utbildning och belyser bland annat studenternas erfarenheter av idrott, syn på verksamheten, värdefrågor och dilemman som kan uppstå. Frågeställningarna är: Vilka erfarenheter av och föreställningar om idrott bär ungdomar med sig in i sina respektive utbildningar? Hur ser villkoren ut för lärande i våra formaliserade idrottsutbildningar på universitetsnivå? Projektet tar sin första utgångspunkt i ett förståelsebaserat tolkande perspektiv där föreställningar om verkligheten skapas av oss själva. Sanningar är utifrån detta perspektiv sociala konstruktioner som baseras på gemensamma erfarenheter. Vi tar också avstamp i ett sociokulturellt perspektiv på lärande, vilket innebär att vi ser lärande och utveckling som något som är bundet till det sociala sammanhang där människor finns. Lärande är något som sker mellan människor och genom de erfarenheter vi gör (7,8). Enligt Bourdieu är det i relationen mellan individen och dennes sociala miljö som normer, värderingar och regler för en praktik utvecklas. Det är i de vardagliga mötena traditioner, värderingar och normer formas. Det är inte enbart mötet i nutid som har betydelse, utan det är en a product of history Idrottslig erfarenhet är en tillgång på många sätt, inte minst genom att studenterna har en förförståelse och kunskap om ämnesområdet. Men erfarenhet kan också vara begränsande. som may be changed by history (9). Förändring är möjlig genom att man erhåller nya erfarenheter, till exempel genom utbildning, men om det inte sker någon förändring i betingelserna finns en tendens att vidmakthålla traditionerna. För studenterna har deras inträde i idrottslig verksamhet redan i tidig ålder inneburit början på ett lärande, där de gradvis genom samspelet med andra blivit alltmer insatta i den kunskapsbas och de normer och värden som bär upp verksamheten. Idrottslig erfarenhet är en tillgång på många sätt, inte minst genom att studenterna har en förförståelse och kunskap om ämnesområdet. Men erfarenhet kan också vara begränsande. För att handlingsmönster ska utvecklas och förändras måste dessa med nödvändighet utmanas av andras föreställningar. Att hålla en kritisk och reflekterande dialog levande och att praktisk handlingskunskap inte är, eller får vara tyst är något som också både Schön (10,11) och Nussbaum (12) har framhållit betydelsen av. Likartade erfarenheter Resultatet visar på både möjligheter och svårigheter att utmana införlivade före- 14 svensk idrottsforskning 3/2011

15 ställningar. Av utsagorna framgår att oavsett val av idrottsutbildning har studenterna gedigna erfarenheter av idrottsutövande inom idrottsrörelsen. De har idrottat genom hela sin uppväxt och idrott har ofta varit ett gemensamt intresse för hela familjen. Idrotten har alltid varit en viktig del av mitt liv. Jag har helt klart fått det intresset hemifrån, då min familj är något av idrottsfanatiker. Pappa är gammal löpare och har även smittat av sitt idrottsintresse på min mamma. Vi har därför ända sen jag var liten varit iväg på olika idrottsevenemang och varit medlemmar i ett antal klubbar. somliga har idrottat eller idrottar på elitnivå och många har ledarerfarenheter. Idrott framställs enbart i positiva termer och omfattar värden såsom att idrott är livet och idrott är bra. Deras bild av idrott är att det både är fostrande och karaktärsdanande. Genom att idrotta lär man sig ta en förlust och fungera i ett lag. När man tävlar så lär man sig göra det på rätt sätt, utan fusk och att inte vara en dålig förlorare. Jag upplever att det framförallt är lagidrotterna som gett mig mycket. Man får en stor bekantskapskrets och en gruppidentitet. För många idrottsstudenter är idrott en livsstil. Att tävla och vara framgångsrik har varit viktigt för dem sedan de var små. Jag tränade flera dagar i veckan och när jag inte tränade med gruppen så gav jag mig ofta själv ut och sprang. Jag var relativt duktig i min åldersgrupp och det blev mycket tävlande på helgerna. I och med att både mamma och pappa själva hållit på så blev det lite av en livsstil. Studenterna läser om idrott, tittar på idrott, utövar idrott och de vill fortsätta hålla på med idrott hela livet. De flesta har varit aktiva inom flera olika idrotter, Idrotten har givit och ger mig fortfarande så mycket. Drivkraften och känslan av att hela tiden bli bättre och bättre har alltid varit central för mig. Jag älskar att spela match, när vi vinner får jag en lyckokänsla i kroppen. Att åka ut på isen och känna att dragningarna sitter där och att man lyckas finta bort en av motståndarna är enormt härligt. Det gav också mycket att veta att man fick träffa och ha kul med grabbarna på träningen. Idrott för studenterna handlar om att 3/2011 svensk idrottsforskning 15

16 sig områden som idrott, humanbiologi, coaching och liknande ämnen framstår miljön som gynnsam för lärande. Om det däremot handlar om att utmana studenternas tänkande och föreställningar om allas lika rätt till idrott, barnrättsperspektiv och sociala frågor pekar resultatet delvis på något annat. Så länge barnen är på träningarna och gör sitt bästa där, så ska de få vara med och spela, men de måste alltid göra sitt bästa vi kan ju inte ha de där om de bara lattjar eller om de inte är beredda att satsa. Jag vet själv när jag spelade hur tråkigt det var med dem som inte ville ge allt. Sen kan det ändå vara så att vi ligger under med ett mål och det är tio minuter kvar av matchen och då tycker jag att det är okey att vissa ungar får sitta, så länge de alla gått med på det. En av studenterna vittnar om att utbildning har vidgat perspektiven, men att arbete återstår. När jag startade utbildningen var allt så enkelt. Jag visste precis hur och vad jag skulle göra, men nu kan jag också se att mina insatser kan få olika konsekvenser för olika grupper eller olika ungar på kort och på lång sikt. Jag tror däremot inte att alla i klassen landat i detta. tävla och vara framgångsrik, social gemenskap och att på köpet få en vältränad kropp. Uttryck som jag älskar att tävla, sammanhållningen i laget och jag kan inte tänka mig ett liv som slapp soff potatis är vanligt förekommande i studenternas utsagor. Möjligheten till utmaning varierar Villkoren för lärande skulle utifrån studenternas bakgrund och inställning till idrott kunna beskrivas som optimala. Det är få utbildningar möter en grupp studenter som både brinner för och har stora kunskaper om det ämnesområde de ska studera. Att villkoren för lärande är goda vittnar studenterna också om i sina utsagor. De beskriver hur både utbildningens innehåll, upplevelserna tillsammans med studiekamraterna samt kunniga lärare har gjort att de upplever sig väl förberedda för det kommande yrkeslivet. Jag tycker att jag har fått mer förståelse och fördjupade kunskaper i idrott. Jag vet att jag har utvecklats under min tid på utbildningen och jag är inte samma människa nu som när jag började utbildningen. Frågan är om de goda villkoren för lärande gäller allt innehåll och om utbildningen utformning innebär att studenternas utvecklar ett kritiskt förhållningssätt. Analysen av studenternas utsagor pekar på att svaret blir att det beror på. När det gäller att ta sig till Det egna idrottsutövandet och erfarenheterna av tävlings- och rangordning framstår som en referensram som ger signaler om vilken logik som gäller. Allt är så pass resultatbaserat inom dagens idrott. Vem gjorde mest mål, vem sprang snabbast eller vilket lag vann är frågor som är mycket relevanta även inom barn och ungdomsidrotten. De bästa spelarna är de som gör mest mål, mest assist eller de som kämpar mest. Det är nog dags att vi bara finner oss i detta. Man hör aldrig att den bästa spelaren på planen var han som fick dom andra i laget att prestera på topp genom sin energi och närvaro i laget. Så länge värden som är kopplade till ovanstående logik relativt ensidigt tillåts dominera blir skrivningar i policydokument och styrdokument om att idrott är för alla och att idrott är bara på skoj verkningslösa. Det inrymmer också i vissa avseenden en begränsning för hur praktikerna praktiseras. Studenterna betonar däremot också i sina utsagor att det är viktigt att bli medveten om sina föreställningar och att jämställdhets- och jämlikhetstänkande alltid måste finnas med i verksamheten. Men samtidigt visar utsagorna på svårigheten att omsätta det i handling. Jag tror man är fast lite grann i samma lektioner och att man planerar dem utifrån ett bekvämlighetstänkande. Det jag har lärt mig är att man måste tänka lite djupare så att handboll i skolan inte är samma handboll på fritiden. 16 svensk idrottsforskning 3/2011

17 Att utmana värderingar Resultatet pekar på att studenters gemensamma smak för idrott, avsaknad av ord för att definiera vilka kunskaper en ledare eller lärare behöver samt mer eller mindre osynliga värdestrukturer innebär vissa begränsningar i rummet av möjligheter; praktiker som organiseras utifrån vissa idrottsliga förtecken ger att vissa handlingsmönster blir givna. Tillhörigheten till en specifik idrottslig arena innebär att outtalade normer, värderingar och försanthållanden om vad verksamheten ska syfta till riskerar att segmenteras och på så sätt inte heller vidgas för andra meningserbjudande. Blivande lärare i idrott och hälsa kommer att möta många elever med olika syn på idrott, hälsa och fysisk aktivitet. Vilka didaktiska ställningstaganden kommer att behöva göras för att kunna möta både de elever som vill ge allt och de som inte vill det, de som frågar efter en vältränad kropp eller som vill prestera i tävling eller de som frågar efter helt andra meningserbjudanden? Hur kan de blivande lärarnas erfarenheter utmanas så att inte handboll i skolan behöver vara samma som handboll på fritiden? För våra blivande ledare inom föreningsidrotten innebär det kanske att förstå det Trondman skriver: att olika kan vilja idrotta på olika vis, även om det är samma idrott. Det innebär att ha en insikt i och kompetens att kunna möta de unga som drivs av leken och som vill utveckla en egen idrottslig färdighet, men också de som redan i unga år har en stark drivkraft att på sikt bli framgångsrika elitidrottare. Vi ser det som betydelsefullt att våra blivande ledare och lärare utforskar sin egen kunskap, förståelse och värderingsgrund, men det blir också viktigt att fundera över i vilket sammanhang den sätts in? Samtal som förmår någon att utveckla och fördjupa både insikter och värden är i många delar en mödosam process och att synliggöra och därigenom kunna förändra är inte enkelt. Det handlar om att ställa kritiska frågor om historiska, kulturella och sociala betingelser men också reflektera över det egna handlandet. Frågan är vilka villkor, möjligheter och hinder som finns för blivande ledare och lärare att på ett konstruktivt sätt hantera olika spänningsfält som kan uppstå. Utmaningen i att synliggöra och genomskåda de föreställningar som bär upp traditionella mönster blir komplicerat genom att dessa figurerar och skär rakt igenom olika sociala praktiker, bland ledare och lärare, i utbildningen och i en rad olika samhälleliga sammanhang. Tillbaka till vår inledande fråga: Kan utbildning vara ett sätt att utmana olika spänningsfält och värderingar som sätter ramar för den verksamhet som skapas genom att utveckla ett kritiskt förhållningssätt och en reflekterande förmåga hos ledare och lärare? Jag upplever att jag i större utsträckning förstår hur komplex barn- och ungdomsidrotten är och hur viktigt den har blivit och att alla inte har samma ingångsvärde som jag själv hade. Det är nog först nu under sista terminen som jag riktigt landat och kan se saker utifrån olika infallsvinklar. När jag startade utbildningen var allt så enkelt. Jag visste precis hur och vad jag skulle göra, men nu kan jag också se att mina insatser kan få olika konsekvenser för olika grupper eller olika ungar på kort och på lång sikt. Jag tror däremot inte att alla i klassen landat i detta, det finns fortfarande de i gruppen som stänger öronen när vi exempelvis diskuterar jämställdhetsfrågor för de tycker det är så fjantigt och oviktigt. Utifrån vår studie kan vi konstatera att det finns en potential, men våra utbildningar står då inför en pedagogisk utmaning. Om framtida ledare och lärare kan synliggöra olika kulturer och olika meningserbjudanden skulle de kunna hitta möjligheter att hantera och eventuellt lösa upp en del av de spänningsfält vi har i dag. Det är viktigt att poängtera att diskussioner om värdefrågor som innebär att studenters införlivade förståelse utmanas varken är eller kan vara enbart en utmaning för utbildningen utan också för den praktik de har varit i och kommer att vara verksamma inom. Frågan är om det finns utrymme för, och kunskaper i, att hantera en verksamhet som kan öppna upp för olika innehåll och former och för olika meningserbjudanden för att på så sätt skapa en mångfald av möjlighetsrum. Referenser 1. Trondman, Mats. Ett idrottspolitiskt Dilemma unga, föreningsidrotten och delaktigheten. Centrum för idrottsforskning 2011:3. 2. Ekberg, J-E Mellan fysisk bildning och aktivering. En studie av ämnet idrott och hälsa i skolår 9. Malmö: Malmö högskola, lärarutbildningen Larsson, L. Idrott och helst lite mer idrott: Idrottslärarstudenters möte med utbildningen. Stockholm: Stockholms universitet Redelius, K. Ledarna och barnidrotten. Stockholm: HLS förlag Elvin, G. Möjligheternas dokument. I För barnets bästa. En antologi om idrott ur ett barnrättsperspektiv. Centrum för idrottsforskning 2011:2 s Proposition 2009/10:89. Bäst i klassen en ny lärarutbildning. 7. Säljö, R. Lärande i praktiken. Stockholm: Prisma Säljö, R. Lärande & kulturella redskap. Stockholm: Nordstedts Akademiska förlag Bourdieu, P. Habitus. I Habitus: A Sense of Place, red. J. Hillier & E. Rooksby, England: Ashgate Publishing Limited Schön, D. The reflective practioner. London: Temple Smith Schön, D. Den reflekterande Turn: Fallstudieri och på pedagogiska praktiken. New York: Lärare Press, Colombia University Nussbaum, M. Känslans skärpa och tankens inlevelse. Stockholm: Symposion Kontakt lena.larsson@lnu.se susanne.linner@lnu.se 3/2011 svensk idrottsforskning 17

18 De önskade och oönskade specialidrottseleverna Antagningsreglerna för den nya gymnasiala idrottsutbildningen är tydligt elitinriktade. De elever som inte redan presterar exkluderas. Samtidigt vet vi att det är mycket svårt att identifiera talanger i den åldern och att det i hög grad är den fysiska mognaden som är avgörande. Stefan Lund Fil.Dr, lektor Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet D e n s v e n s k a gymnasieskolan ska åter reformeras. De förändringar som följer med den nya gymnasiereformen, Gy 11, kommer på ett genomgripande sätt att förändra elevers generella möjligheter att utöva ämnet specialidrott. I reformtexterna som pekar ut de förändringar som ska genomföras beskrivs den tidigare idrottsutbildningen vara alltför omfattande, vidlyftig och ensidigt relaterad mot elevers efterfrågan. I regeringens direktiv till utredarna av en ny gymnasieskola ges en bild om att den ordinarie gymnasieutbildningens kvalitet har försämrats och att det till viss del beror på gymnasieskolornas möjligheter att utforma lokala kurser, inriktningar och specialutformade program (1). Lokalt utformade idrottsutbildningar utgör en del i denna problembeskrivning. I Gy 11 påpekas vidare att skolorna använder idrott som ett sätt att locka till sig ungdomar som saknar de faktiska förutsättningarna att bli elitidrottare. Detta vill regering och riksdag göra något åt. Den gymnasiala idrottsutbildningen ska regleras, kvalitetssäkras och göras mer likvärdig. Skillnaden mot idag är att även dessa utbildningar bör vara föremål för nationell kvalitetskontroll, något som många remissinstanser välkomnar. Dessutom bör alla utbildningar tillstyrkas av Specialidrottsförbunden och vara av tydlig elitidrottskaraktär det får inte endast vara fråga om nationella program med mer idrott än vanligt i syfte att tillgodose enskilda elevers önskemål. (2) Nya nationella kursplaner i specialidrott inrättas och parallellt med riksidrottsgymnasierna (RIG) införs en ny elitidrottsutbildning, Nationellt godkända idrottsutbildningar (NIU). Det är inom dessa båda utbildningsprogram som ämnet specialidrott fortsättningsvis kan genomföras. Kompletterande idrottsutbildningar finns att tillgå för allmänt idrottsintresserade ungdomar. Dessa kan läsa fördjupningskurser i ämnet idrott och hälsa inom sitt individuella val som omfattar 200 gymnasiepoäng. Den här artikeln kommer dock endast att handla om ämnet specialidrott och de elitinriktade idrottsutbildningarna. Syftet är att synliggöra hur den utbildningspolitiska retoriken kategoriserar elever som önskade eller oönskade för deltagande i ämnet specialidrott samt relatera dessa definitioner mot vad vi känner till om talangidentifikation och talangutveckling. Gy 11 i korthet I propositionen Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan (2) vill regeringen göra gällande att nuvarande gymnasieutbildning inbjuder eleverna till att välja hobbykurser, till exempel idrott, istället för att fördjupa sig i väsentligheter som språk, matematik eller naturvetenskapliga ämnen. Likaså är man kritisk till utvecklingen av specialutformade program (exempelvis idrottsprogram). Ökningen av specialutformade program är oroande, menar regeringen, eftersom den nationella likvärdigheten inte kan garanteras: Enligt regeringens mening är det av stor betydelse att gymnasieskolan utformas så att utbildningsutbudet är kvalitetssäkrat, överblickbart och att elevernas rätt till likvärdig utbildning tillgodoses. (2) 18 svensk idrottsforskning 3/2011

19 Skolors möjlighet att utforma lokala kurser i specialidrott och specialutformade idrottsprogram utgår i den nya gymnasieskolan. Eleverna kommer fortsättningsvis att kunna välja mellan tolv yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. Det är inom dessa program som RIG och NIU ska bedrivas. De nationellt godkända idrottsutbildningarna ska ha en etablerad samverkan med specialidrottsförbunden samt prövas och godkännas av Skolverket. RIG och NIU kommer att få liknande former och innehåll. Båda utbildningsformerna ska kunna sökas av alla elever (nationellt frisök) och ha en tydlig elitinriktning, där skolor och specialidrottsförbund ges rätt att göra urval av elever på idrottslig grund. I den nya gymnasieförordningen I propositionen vill regeringen göra gällande att nuvarande gymnasieutbildning inbjuder eleverna till att välja hobbykurser, till exempel idrott, istället för att fördjupa sig i väsentligheter som språk, matematik eller naturvetenskapliga ämnen. framgår detta syfte väldigt tydligt: Den sökande som anses ha bäst förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen ska ges företräde vid urval till utbildningen (3). En konsekvensändring görs alltså i skollagstiftningen där skolorna ges rätt att anta elever på idrottsliga meriter. RIG och NIU har i grunden en omfattning på 400 poäng (individuellt val och programfördjupningskurser) och ska kunna kombineras med yrkesprogram och högskoleförberedande program. I den tidigare gymnasieskolan hade elitidrottsutbildningar en betydligt större omfattning, generellt 500 till 700 gymnasiepoäng specialidrott inom ordinarie programstruktur. Detta är svårt att förena med en av regeringens huvudintentioner om att elever i högre omfattning än tidigare ska nå utbildningsmålen inom det gymnasieprogram som de går. De idrottsutbildningar som kräver mer tid än vad som ryms inom ordinarie programstruktur kan använda möjligheten till utökat program (2). Vid behov kan skolor och specialidrottsförbund utöka RIG- och NIU-utbildningarna med 300 poäng under tre eller fyra år. Inom exempelvis de riksrekryterande längdskidåkningsutbildningarna praktiseras redan i dag den fyraåriga lösningen. De kompetenta och de irrationella Mot bakgrund av ovanstående presentation kan vi dra slutsatsen att Gy 11:s båda elitidrottsutbildningar, dit elever antas på grundval av sina tidigare idrottsprestationer, lägger liten vikt vid det stora intresse som gymnasieelever i tidigare årskullar visat för att utveckla sig inom sin specialidrott. Under framför allt 2000-talet har den gymnasiala idrottsutbildningen expanderat kraftigt. Under år 2010 utövade ungefär var tionde gymnasieelev specialidrott och sjuttiofem procent av Sveriges kommuner har någon form av idrottsutbildning (4). Det finns elitidrott, motionsidrott och ledarskapsprogram i olika varianter och med olika omfattning. Eleverna ges möjlighet att utöva sin specialidrott under två eller fler tillfällen i veckan. En stor andel elever som i dag befinner sig inom någon form av gymnasial idrottsutbildning ges inte dessa möjligheter inom Gy 11. I enlighet med dessa utbildningspolitiska idéer kommer elever som baserar sina utbildningsval på ett stort idrottsintresse, drömmar om att en dag bli elitidrottare och emotioner om att utvecklas inom sin idrott, eller kanske enbart valt idrottsutbildning för att avlasta sina övriga gymnasiestudier, att exkluderas i den nya gymnasieskolan. Inom den utbildningspolitiska retoriken görs gällande att ett ansvar tas för just dessa kategorier av elever. Det är dessa irrationella elever, som saknar de objektivt fastställda förutsättningarna för elitidrottande, som Gy 11 menar är i behov av styrning mot andra för dem mer lämpliga alternativ. Det är helt i linje med den utbildningspolitiska retorik som avspeglas i detta sammanhang: Varje elev efter sina förutsättningar och tidigare visade idrottsprestationer. De elever som inte når upp till specialidrottsförbundens Den tonåring som vill gå på ett specialidrottsgymnasium i framtiden måste visa att han eller hon kan prestera. Regeringen vill höja utbildningarnas kvalité och nationella likvärdighet. 3/2011 svensk idrottsforskning 19

20 Referenser 1. Dir. 2007:8 Kommittédirektiv: en reformerad gymnasieskola. Stockholm. Utbildningsdepartementet. 2. Proposition 2008/09:199 Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan. Stockholm. Utbildningsdepartementet. s SFS 2010:235 Svensk författningssamling: förordning om ändring i gymnasieförordningen 1992:394. Stockholm. Utbildningsdepartementet. s Lund, S. Idrottsutbildning och utbildningsreformer: en kartläggningsstudie av Sveriges gymnasiala idrottsutbildning. Stockholm. Riksidrottsförbundet Peterson, T. Swedish Soccer is Searching for Talent but finding Age. Idrottsforum. idrottsforum.org/articles/peterson/peterson040831_eng.pdf. 21 maj Ferry, M. & Olofsson, E. Ämnet specialidrott i gymnasieskolan: en utvärdering av ämnet läsåret 2008/09. Stockholm: Riksidrottsförbundet Wellard, I. Sport, Education and Society : Riksidrottsförbundet. Remissvar på Skolverkets förslag till nya ämnesplaner samt ämnen och kurser i inriktningar och programfördjupningar. Stockholm s Fahlström, P.G. Att finna talang och utveckla talang - en studie av specialidrottsförbundens talangverksamhet. RF FoUrapport Stockholm, Riksidrottsförbundet, 2011: Carlsson, R. Vägen till landslaget : en retrospektiv studie av framgångsrika ungdomar i sju idrotter. Stockholms universitet, Kontakt stefan.lund@lnu.se prestationskriterier har heller ingen rätt att delta i ämnet specialidrott inom gymnasieskolans ramar. En rimlig tolkning är att de utbildningspolitiska syftena om att höja gymnasieutbildningens kvalité och nationella likvärdighet inte kan nås ifall processen inte tar form via social differentiering. En logisk följd av resonemangen innebär att det är de utvalda idrottseleverna, de som definierats som dugliga och kompetenta nog att genomföra RIG eller NIU, som också kommer att få erfara ökad kvalitet och nationell likvärdighet i specialidrott. Att hitta eller utveckla talanger Idrottsutbildning får som sagts inte bedrivas av vem som helst och den är inte öppen för alla. Det är bara de gymnasieskolor som uppfyller specialidrottsförbundens certifieringskriterier och de mest lämpade eleverna, de med potential att bli elitidrottare, som kan antas till RIG och NIU. Elevselektionen bottnar i ungdomarnas tidigare idrottsprestationer, vilket antas skapa homogena idrottsklasser och därmed effektivisera och förbättra utbildningens utfall (2). I samband med att den gymnasiala idrottsutbildningen orienteras mot elitidrott, och därmed ett urval av de mest lämpade, kommer frågan om talangidentifikation att få särskild betydelse. Identifikationen av de bästa och mest lämpade ungdomarna hamnar i centrum inom detta utbildningssystem. Den principen har sedan länge praktiserats inom riksidrottsgymnasierna. De har emellertid kompletterats av lokala idrottsgymnasier där ungdomar, oberoende av tidigare elitidrottsliga erfarenheter, haft möjlighet att välja specialidrott som individuellt val. En viktig skillnad mellan den tidigare idrottsutbildningen och den nya variant som landsätts hösten 2011 är att ämnet specialidrott inte kan läsas av alla elever. Idrottsrörelsen kan därför inte längre förlita sig på att ungdomar genom sina skilda utbildningsval hittar individuella vägar till idrottslig utveckling. Det finns naturligtvis stora skillnader mellan olika idrotter, men det tycks generellt vara mycket svårt att identifiera talanger i års ålder. Tomas Peterson har visat att uttagningar till elitläger i fotboll i hög grad baseras på ungdomars fysiska mognad. Ungdomar födda under de sex första månaderna av året är starkt överrepresenterade i pojk- och flicklandslagssamlingar. Skillnaderna kvarstår inte på en senior landslagsnivå (5). I Magnus Ferry och Eva Olofssons studie visar sig detta strukturella mönster även i gymnasieskolans idrottsutbildning. Sju av tio elever vid RIG är födda under årets första sex månader (6). Det finns alltså mycket som tyder på att det finns ett samband mellan ungdomars fysisk och psykiska mognad och talangidentifikation. Internationell forskning visar att det speciellt inom olika typer av idrottsutbildningar finns diskriminerande krafter som definierar vilka ungdomar som är dugliga och vilka som inte är det: Skolornas fokus på de som är dugliga, eller mer lämpade för att delta skapar en situation där många ungdomar diskrimineras på grundval av deras fysiska prestationer snarare än på deras villighet att delta i idrott. (författarens översättning) (7) Ur ett talangutvecklingsperspektiv kan vi med andra ord inte utesluta att de elever som i propositionstexterna omtalas som irrationella i själva verket utgör en viktig plattform för talangutveckling. Den utbildningspolitiskt förespråkade modellen till talangutveckling, där samliga ungdomar ska ta liknande vägar mot ett gemensamt mål är problematiskt vilket även Riksidrottsförbundet påpekar i sitt remissvar till Skolverket: Prestationsinriktad specialidrott måste kunna erbjudas även på lokal nivå. Det förslag som nu föreligger om Idrott och hälsa specialisering, slår bort möjligheterna för acceptabla lokala alternativ för ett mycket högt antal prestationsinriktade ungdomar. (8) I sin studie kring olika specialidrottsförbunds talangutveckling menar Per Göran Fahlström att det sociala stödet kan ha stor betydelse för ungdomars idrottsliga utveckling (9). Det kan med andra ord vara viktigare att möta den idrottsaktive individen och ge honom eller henne tid och alternativa vägar för att uppnå sin potentiella nivå i lokalmiljön (10), än att som regeringspropositionen förespråkar finna den som har talang. 20 svensk idrottsforskning 3/2011