U 29/2009 rd. Minister Stefan Wallin

Transkript

1 U 29/2009 rd Statsrådets skrivelse till Riksdagen om ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv (direktiv om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare) I enlighet med 96 2 mom. i grundlagen översänds till riksdagen Europeiska gemenskapernas kommissions förslag av den 3 oktober 2008 till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG (KOM (2008) 636 slutlig) samt en promemoria om förslaget. Helsingfors den 2 april 2009 Minister Stefan Wallin Regeringssekreterare Terhi Tulkki

2 2 U 29/2009 rd SOCIAL- OCH HÄLSOVÅRDSMINISTERIET PROMEMORIA EU/2008/ FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV OM TILL- LÄMPNING AV PRINCIPEN OM LIKABEHANDLING AV KVINNOR OCH MÄN SOM ÄR EGENFÖRETAGARE OCH OM UPPHÄVANDE AV DIREKTIV 86/613/EEG (KOM(2008) 636 SLUTLIG) 1. Bakgrund och syfte Kommissionen antog ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpning av principen om likabehandling av kvinnor och män som är egenföretagare och om upphävande av direktiv 86/613/EEG (KOM(2008) 636 slutlig). Syftet med det föreslagna direktivet är att principen om likabehandling av kvinnor och män ska tillämpas effektivare både på egenföretagare och på medhjälpande makar eller sambor. Genom förslaget upphävs rådets direktiv 86/613/EEG om tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män med egen rörelse, bland annat jordbruk, samt om skydd för kvinnor med egen rörelse under havandeskap och moderskap. Syftet med förslaget är särskilt förknippat med Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Eftersom klyftan mellan könen är stor när det gäller egenföretagande, är det mycket viktigt att överbrygga den för att uppnå målen med kvinnors deltagande i arbetslivet. Inom EU-området till exempel är var tredje egenföretagare kvinna. Familjeansvaret verkar ha negativa konsekvenser för kvinnors entreprenörskap jämfört med situationen för män. Bakgrunden till förslaget har varit rådets och parlamentets förslag om att överväga översyn av direktiv 86/613/EEG. Europaparlamentet har också fäst särskilt avseende vid förbättrande av medhjälpande makars ställning inom jordbruket. Förslaget är en del av kommissionens initiativpaket vars syfte är att förbättra möjligheterna att förena privatliv och yrkesliv. Paketet omfattar även kommissionens förslag till ändring av direktiv 92/85/EEG om skydd i samband med graviditet (KOM(2008) 637 slutlig), kommissionens meddelande om bättre balans mellan arbete och familjeliv (KOM(2008) 635 slutlig) samt kommissionens rapport om förverkligande av Barcelonamålen avseende barnomsorg (KOM(2008) 638 slutlig). 2. Rättslig grund Förslaget baserar sig på artikel i EGfördraget. Enligt denna artikel ska rådet enligt förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén besluta om åtgärder för att säkerställa tillämpningen av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i frågor som rör anställning och yrke. Beslut i ärendet antas med kvalificerad majoritet i rådet, med Europaparlamentet som medbeslutande. 3. Förslagets huvudsakliga innehåll Det handlar om ett direktivförslag som föreskriver grundläggande miniminormer samtidigt som de medlemsstater som så önskar kan gå längre. I artikel 1 föreskrivs om direktivförslagets syfte och tillämpningsområde. Syftet med

3 U 29/2009 rd 3 detta förslag är att genomföra principen om likabehandling av egenföretagare och medhjälpande makar vid utövandet av sådan verksamhet på de områden som inte omfattas av direktiv 2006/54/EG (direktivet om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet) och direktiv 79/7/EEG (direktivet om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet i fråga om social trygghet). Direktivets tillämpningsområde omfattar inte heller de frågor som omfattas av direktiv 2004/113/EG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster. Artikel 2 handlar om definitioner. Definitionen av egenföretagare motsvarar definitionen i det gällande direktivet. Med medhjälpande makar menas egenföretagares makar eller personer som likställs med makar i nationell lagstiftning (sambor), som inte är anställda eller delägare och som vanligtvis i enlighet med nationell lagstiftning deltar i egenföretagarens verksamhet och utför samma arbetsuppgifter eller arbetar som medhjälpare. Avsikten är att definitionen utöver makar ska omfatta alla personer som enligt nationell lagstiftning likställs med makar (sambor) och regelbundet deltar i familjeföretagets verksamhet, även om det inte rör sig om makar genom giftermål. Definitionerna av direkt och indirekt diskriminering och trakasserier och sexuella trakasserier är i tillämpliga delar samma som i direktiven 2000/43/EG, 2000/78/EG, 2002/73/EG, 2004/113/EG respektive 2006/54/EG. Trakasserier på grundval av kön är oönskat beteende som har samband med en persons kön även om det inte behöver vara av sexuell natur. Sexuella trakasserier är oönskat verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende av sexuell natur. I artikel 3 föreskrivs om principen om likabehandling. Principen om likabehandling betyder att det inte får förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, speciellt när det gäller upprättande, utrustning eller utökning av affärsverksamhet eller igångsättning eller utökning av någon annan form av självständig verksamhet. I artikeln klargörs det att båda formerna av trakasserier anses utgöra diskriminering på grundval av kön. Det samma gäller en föreskrift att diskriminera personer på grund av könstillhörighet. I artikel 4 föreskrivs om positiv särbehandling och särskilda situationer. Enligt artikeln får medlemsstaterna behålla eller införa särskilda åtgärder för att förhindra eller kompensera könsrelaterat missgynnande av personer av någotdera könet på det området som omfattas av direktivet. Det måste då kunna visas att åtgärderna är nödvändiga och de får inte gälla längre än vad som behövs för att hantera det specifika problemet. Det har till exempel varit svårare för kvinnor än för män att starta eget företag, bland annat på grund av problem med tillgången till riskkapital och med att få stöd för att utveckla affärsidéer. I artikel 5 föreskrivs om att bilda bolag. Enligt artikeln får villkoren för att bilda ett bolag mellan makar eller sambor inte vara mer restriktiva än för att bilda ett bolag mellan andra personer. I artikel 6 föreskrivs om socialt skydd för medhjälpande makar. Enligt artikeln ska medhjälpande makar (makar och sambor, som inte är anställda eller delägare och som vanligtvis i enlighet med nationell lagstiftning deltar i egenföretagarens verksamhet och utför samma arbetsuppgifter eller arbetar som medhjälpare) om de så begär omfattas av en minst lika god skyddsnivå som egenföretagare på samma villkor som de som gäller för egenföretagare. Medlemsstaterna kommer att behålla sina befogenheter att fastställa avgiftsnivåerna och detaljbestämma förmåner och utbetalningar, förutsatt att miniminormerna i direktivet följs. Ordalydelsen i den föreslagna artikeln avviker från ordalydelsen i artikel 6 i direktiv 86/613/EEG. I artikeln föreskrivs att om en medlemsstat har ett avgiftsbaserat system för social trygghet av egenföretagare ska det möjliggöras att makar som inte omfattas av systemet för social trygghet av egenföretagare frivilligt kan gå in ett avgiftsbaserat system för social trygghet. I artikel 7 föreskrivs om mammaledighet, ersättning under mammaledigheten och om tjänster som tillhandahåller en ersättare. Be-

4 4 U 29/2009 rd stämmelserna om mammaledighet är nya och punkten om tjänster som tillhandahåller en ersättare har skärpts jämfört med direktiv 86/613/EEG. Enligt artikel 7.1 ska kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makar om de så begär ha rätt till lika lång mammaledighet som den som föreskrivs i direktiv 92/85/EEG om skydd i samband med graviditet (14 veckor). Enligt artikel 7.2 och 7.3 ska de under mammaledigheten ha rätt till ersättning till åtminstone samma belopp som vid sjukdom, med förbehåll för ett eventuellt ersättningstak som fastställts i nationell lagstiftning. Om vederbörande inte har rätt till sjukersättning ska ersättningen under mammaledigheten åtminstone vara lika stor som lämplig motsvarande ersättning som är fastställd på nationell nivå. Enligt artikel 7.4 ska kvinnliga egenföretagare och medhjälpande makar såvitt möjligt ha tillgång till tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare eller till befintliga nationella sociala tjänster, som alternativ till ersättningen för mammaledighet. Artikel 8 handlar om tillvaratagande av rättigheter. Artikeln ger personer som anser sig ha blivit utsatta för diskriminering möjlighet att driva sitt ärende genom administrativa eller rättsliga förfaranden för att kunna hävda sin rätt till likabehandling. Rätten till rättsligt skydd är förstärkt genom möjligheten för föreningar, organisationer eller andra juridiska personer att utöva denna rätt på den skadelidandes vägnar. En motsvarande bestämmelse finns bl.a. i jämställdhetsdirektiv 2004/113/EG beträffande varor och tjänster. I artikel 9 föreskrivs om kompensation och gottgörelse. Medlemsstaterna åläggs att se till att det i deras lagstiftning finns en bestämmelse om faktisk och effektiv kompensation eller gottgörelse som i de diskrimineringsdirektiv som grundar sig på artiklarna 13 och 141 i fördraget. Sådan kompensation eller gottgörelse ska inte begränsas av ett förutbestämt tak. Artikel 10 handlar om nationella organ för likabehandling. Medlemsstaterna får besluta om att dessa organ ska vara desamma som de som föreskrivs i direktiv 2006/54/EG om jämställdhet i arbetslivet och i direktiv 2004/113/EG om jämställdhet beträffande varor och tjänster. Enligt artikel 12 får genomförandet av detta direktiv under inga omständigheter utgöra skäl för att inskränka det skydd mot diskriminering som redan finns i medlemsstaterna på de områden som omfattas av direktivet. Artiklarna 11 (Spridning av information), 13 (Rapporter), 14 (Genomförande), 15 (Upphävande), 16 (Ikraftträdande) och 17 (Adressater) är vanliga slutbestämmelser. Direktivet ska sättas i kraft inom två år. Om så behövs får medlemsstaterna ta ytterligare två år på sig för att genomföra bestämmelserna i artikel Konsekvenser för Finlands lagstiftning Definitionen av egenföretagare i artikel 2 a i direktivförslaget motsvarar den definition som ingår i det gällande direktivet. I punkt b i samma artikel finns en definition av medhjälpande makar. Med medhjälpande makar avses utöver makar också personer som enligt nationell lagstiftning likställs med makar (sambor). Makar och sambor omfattas av direktivet då de inte är anställda eller delägare men då de vanligtvis i enlighet med nationell lagstiftning deltar i egenföretagarens verksamhet och utför samma arbetsuppgifter eller arbetar som medhjälpare. Definitionen är ny. I det gällande direktivet finns inte någon definition på begreppet medhjälpande makar. Däremot finns det en bestämmelse i artikel 2 b som föreskriver att direktivet omfattar makar som inte är anställda eller delägare och som vanligtvis deltar i egenföretagarens verksamhet och utför samma arbetsuppgifter eller är medhjälpande utan att separat nämna sådana personer som medhjälpande makar. Att direktivets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även egenföretagares sambor är inte problematiskt med tanke på lagstiftningen om social trygghet. Däremot är det problematiskt att man i det nu föreslagna direktivet benämner makar och sambor som medhjälpande makar, det vill säga en egen särskild persongrupp. Därför skulle detta också förutsätta att man i den nationella lagstiftningen inkluderar bestämmelser som identifierar denna persongrupp och avskiljer den från övriga personer samt föreskriver om dessa personers rättigheter och skyldigheter.

5 U 29/2009 rd 5 Definitionerna av direkt och indirekt diskriminering och trakasserier och sexuella trakasserier motsvarar vad som föreskrivs i andra jämställdhetsdirektiv. Dessa definitioner av direkt och indirekt diskriminering ingår jämställdhetslagen (609/1986) och i den regeringsproposition som är under beredning (RP 153/2008 rd) kommer man att föreslå att definitioner av trakasserier på grund av kön och sexuella trakasserier som i sak motsvarar definitionerna i förslaget ska fogas till jämställdhetslagen. De förbud mot diskriminering som förutsätts i artikel 3 i förslaget finns redan i Finlands lagstiftning. Enligt 6 i grundlagen får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av bland annat kön eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I 7 i jämställdhetslagen förbjuds direkt och indirekt diskriminering på grund av kön, sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön samt befallningar eller instruktioner att diskriminera personer på grund av kön. Diskrimineringsförbudet innefattar även det att kvinnor och män försätts i olika ställning på grund av föräldraskap eller familjeansvar. Enligt 2 i lagen om likabehandling (21/2004) är diskriminering förbjuden i offentlig och privat verksamhet när det är fråga om villkor för självständig yrkes- eller näringsutövning eller stödjande av näringsverksamhet. Med villkor för självständig yrkesoch näringsutövning avses tillstånd, legitimeringar och motsvarande handlingar som beviljas genom myndighetsbeslut och som krävs för laglig närings- och yrkesutövning. Med villkor för självständig yrkes- och näringsutövning avses också olika stöd som riktas till nyetablerade företagare, t.ex. beviljande av s.k. startpeng och företagarlån. Förbud mot diskriminering i 6 i lagen om likabehandling gäller de diskrimineringsgrunder som specificeras i paragrafen samt andra orsak som gäller person. Finlands lagstiftning uppfyller kraven enligt artiklarna 4 och 5 i förslaget. Enligt artikel 6 om socialt skydd ska medhjälpande makar och sambor om de så begär omfattas av en minst lika god skyddsnivå som egenföretagare på samma villkor som de som gäller för egenföretagare. Detta skulle ersätta det gällande direktivets bestämmelse som föreskriver att medhjälpande makar har rätt att frivilligt gå in i något avgiftsbaserat system för social trygghet, om de inte annars omfattas av ett system för social trygghet för egenföretagare. Den finska lagstiftningen om social trygghet känner inte till eller innefattar inte någon särskild bestämmelse om vem som ska anses vara medhjälpande makar eller sambor och på vilka villkor. Den finska lagstiftningen om social trygghet uppfyller dock de krav som ställs i det gällande direktivet. Makar och sambor som deltar i företagsverksamhet är oftast antingen företagare eller arbetstagare vid företaget och har därför genom denna verksamhet rätt till social trygghet. Om en person inte förvärvsarbetar bygger rätten till social trygghet på boende. Både lagen om pension för företagare och lagen om pension för lantbruksföretagare möjliggör att en person vars arbetsinsats som företagare inte uppfyller de lagstadgade villkoren för obligatorisk försäkring och som inte är anställda hos en företagare eller en yrkesutövare kan teckna en frivillig försäkring. Om en person har en obligatorisk eller frivillig försäkring i enlighet med lagen om pension för företagare eller lagen om pension för lantbruksföretagare bestäms hans eller hennes övriga sociala trygghet på basis av arbetsinkomsten. I Finland bestäms den sociala tryggheten för både egenföretagare och makar och sambor antingen genom deras företagarställning eller arbetstagarställning eller genom deras ställning som familjemedlemmar i enlighet med direktivets mål. Till dessa delar är bestämmelsen i den föreslagna artikel 6 som likställer sambor med makar inte problematisk för Finlands lagstiftning. Bestämmelsen i den föreslagna artikel 6 skiljer sig emellertid till sitt innehåll från motsvarande bestämmelse i det gällande direktivet. Enligt den föreslagna nya artikel 6 ska medhjälpande makar ha rätt till en lika hög nivå på det sociala skyddet som egenföretagare om de så begär, på samma villkor som egenföretagare. Denna formulering är så obestämd att bestämmelsen i direktivets artikel 6 trots Finlands täckande system för social trygghet kan medföra att man också i Finland i lagstiftningen om social trygghet blir tvungen att införa medhjälpande makar som en ny grupp utöver arbets-

6 6 U 29/2009 rd tagare och företagare och definiera på vilka villkor och förutsättningar personer som i egenskap av medhjälpande makar deltar i egenföretagares verksamhet och uppgifter blir berättigade till olika förmåner inom systemet för social trygghet. Detta skulle komplicera det finska systemet för social trygghet och är främmande för det finska systemet, där rätten till social trygghet på det sätt som anges i lagstiftningen grundar sig på en persons självständiga och individuella rätt till social trygghet som arbetstagare eller företagare eller som en person som bor i Finland. Att en ny persongrupp fastställs inom systemet för social trygghet kan för sin del fördunkla den gällande gränsdragningen mellan företagare och arbetstagare och öka andelen frivilliga försäkringar inom den sociala tryggheten. Det finns inga bestämmelser i den finska lagstiftningen om företagares och medhjälpande makars rätt till mammaledighet i enlighet med artikel 7.1 i det föreslagna direktivet. Däremot har de rätt till tillräcklig ersättning under mammaledigheten som förutsätts i artikel 7.2 och 7.3. Enligt 9 kap. 2 i sjukförsäkringslagen (1224/2004) gäller rätten till moderskapspenning på samma villkor alla mödrar i Finland. Moderskapspenning betalas för 105 vardagar. Minimibeloppet av moderskapspenning betalas till mödrar om de samtidigt har eget arbete, med undantag för arbete som utförs i det egna hushållet. Enligt 11 kap. 1 i sjukförsäkringslagen bestäms dagpenningsförmånen på basis av arbetsinkomsten. I 11 kap. 2 finns bestämmelser om vad som avses med arbetsinkomst som utgör grund för dagpenning. Enligt huvudregeln avses med arbetsinkomst som utgör grund för dagpenning för egenföretagare eller företagare den fastställda arbetsinkomst för respektive år som avses i lagen om pension för företagare och lagen om pension för lantbruksföretagare. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om situationer där en person inte är skyldig att teckna försäkring enligt lagen om pension för företagare eller lagen om pension för lantbruksföretagare eller frivilligt har tecknat en sådan försäkring. Moderskapspenningen bestäms enligt samma principer och bestämmelser som sjukdagpenningen och moderskapspenningen är minst lika stor som sjukdagpenningen. I den finska lagstiftningen föreskrivs om tjänster som tillhandahåller en tillfällig ersättare och som avses i artikel 7.4 i förslaget i fråga om lantbruksföretagare. Enligt 7 c i lagen om avbytarservice för lantbruksföretagare (1231/1996) har lantbruksföretagare rätt att få vikariehjälp på grund av graviditet och förlossning för högst den tid hon har rätt till moderskaps- och föräldrapenning enligt sjukförsäkringslagen. För övriga egenföretagare finns vikarietjänster som bygger på frivillighet. Enligt artikel 9 om kompensation eller gottgörelse ska en egenföretagare eller medhjälpande make som drabbats av diskriminering ha rätt till en faktiskt och effektiv kompensation eller gottgörelse. På basis av jämställdhetslagen uppstår skyldighet att betala gottgörelse till den som diskriminerats i ett arbetsförhållande, vid en läroanstalt eller intresseorganisation eller när varor eller tjänster tillhandahålls. När direktiv 2002/73/EG om jämställdhet i arbetslivet genomfördes utvidgades möjligheten till gottgörelse enligt jämställdhetslagen så att den också omfattar den som arbetar i ett annat rättsförhållande som kan jämställas med ett anställningsförhållande. Enligt regeringens proposition (195/2004 rd) är persongrupper som avses i bestämmelsen bland andra egenföretagare och yrkesutövare med vissa förutsättningar och arbete som i allmänhet baserar sig på uppdragsavtal eller andra liknande avtal. För att rättsförhållandet ska kunna jämställas med ett anställningsförhållande förutsätts att arbetet utförs under liknande förhållanden som i ett arbets- eller anställningsförhållande. Det förutsätts också en person förbinder sig personligen till ett arbete som utförs åt en annan. Förhållandena mellan två näringsidkare omfattas i regel inte av bestämmelsen och inte heller arbete som utförs på familjerättsliga grunder omfattas av bestämmelsen. På basis av vad som framförs ovan förefaller det som att det i situationer som avses i direktivförslaget inte uppstår sådant anställningsförhållande med stöd av vilket gottgörelsebestämmelsen i jämställdhetslagen skulle vara tillämpbar. Bestämmelsen medför således ett behov att se över jämställdhetslagen.

7 U 29/2009 rd 7 Enligt 9 i lagen om likabehandling uppstår i situationer som avses i 2 i lagen (bland annat villkor för självständig yrkeseller näringsutövning eller stödjande av näringsverksamhet) skyldighet att betala gottgörelse på basis av andra diskrimineringsgrunder än annan orsak som gäller person. Som annan orsak som gäller person kan anses diskriminering på grund av äktenskaplig status enligt direktivförslagets artikel 3, som härmed också skulle falla utanför gottgörelsesanktionen. En av justitieministeriet tillsatt kommitté håller på att bereda en revidering av lagstiftningen om likabehandling, och i detta sammanhang kommer även gottgörelsesanktionen att granskas. 5. Statsrådets ståndpunkt Statsrådet förhåller sig positivt till kommissionens förslag, vars syfte är att principen om likabehandling av kvinnor och män ska tillämpas effektivare i fråga om både egenföretagare och makar eller sambor som hjälper till vid utövandet av sådan verksamhet. Vid beredningen av bestämmelserna ska förhållandena i små företag beaktas. En del av medlemsstaterna tycker att den föreslagna rättsliga grunden är otillräcklig och anser att artikel 308 och 137 i grundfördraget ska fogas till den rättsliga grunden på grund av förslagets aspekter som hänför sig till social trygghet samt arbetssäkerhet och hälsa i arbete. Statsrådet instämmer i princip med rådets rättstjänst om att den föreslagna rättsliga grunden är tillräcklig. Direktivet handlar å ena sidan om frågor som rör makars och sambors anställning och yrke och å andra sidan om frågor som hänför sig till social trygghet samt arbetssäkerhet och hälsa i arbete som kan anses vara associerade med huvudmålet, dvs. främjandet av jämställdhet. Ställningstagandet kan vid behov revideras när förhandlingarna fortskrider. Att utvidga det gällande direktivet till att omfatta även egenföretagares sambor kan anses vara motiverat. Däremot anser statsrådet det inte önskvärt att direktivet nämner och preciserar en persongrupp av medhjälpande makar. Då skulle godkännandet av direktivet medföra en skyldighet att foga en helt ny persongrupp till lagstiftningen och systemet för social trygghet och särskilt föreskriva i lagen i vilken verksamhet och på vilka villkor personer som hör till den här gruppen skulle få rätt till sociala förmåner. Detta skulle vara oändamålsenligt med tanke på Finlands omfattande system för social trygghet. Det skulle onödigt komplicera lagstiftningen med tanke på att det handlar om en utvidgning av personkretsen i det gällande direktivet till att även omfatta sambor. Det gällande direktivets betraktelsesätt, som inte specifikt nämner och preciserar begreppet medhjälpande makar, har bättre kompatibilitet med det finska systemet. Direktivförslagets tillämpningsområde bör förtydligas, särskilt i förhållande till tillämpningsområdet för direktiv 2004/113/EG om likabehandling när det gäller varor och tjänster. När det gäller artikeln om principen om likabehandling kunde det även föreslås för övervägande att diskrimineringsgrunden som gäller civilstånd slopas ur artikeln, eftersom den inte medför något mervärde med tanke på jämställdheten. I stället för rätt till moderskapsledighet vore det bättre att föreskriva om rätt till moderskapsförmån. Företagsverksamhet möjliggör sällan långvarig frånvaro, och på så sätt skulle man också förebygga att tröskeln för företagande i detta avseende stiger. Möjligheterna att kombinera företagande och familjeliv ska stödjas och det bästa sättet är att i första hand utveckla vikarietjänster som bygger på frivillighet. Om ett vikarietjänstesystem som grundar sig på lag skapas, kan problem uppstå bland annat i fråga om ordnande av finansiering, organisering av vikarietjänster för de behov som små företag i mycket olika branscher har samt tryggande av likabehandling av företagarna. Innehållet i och målen för artikeln om kompensation eller gottgörelse bör förtydligas speciellt när det gäller i vilka situationer gottgörelse kan betalas och vilken aktör som är betalningsskyldig. De övriga medlemsstaterna har tills vidare inte tagit upp några problem i samband med artikeln. 6. Ekonomiska och administrativa verkningar Staten deltar i finansieringen av pensions-

8 8 U 29/2009 rd systemen för företagare och lantbruksföretagare. Om antalet personer som frivilligt tecknar försäkring ökar, medför det också högre kostnader för staten. Kostnadseffekten torde dock vara liten. Kostnadseffekten är förknippad med begreppet medhjälpande makar och den ska i mån av möjlighet granskas närmare under behandlingen. Artikeln om organ för likabehandling har inte några administrativa verkningar. 7. Behandlingen av ärendet Nationell behandling Förslaget har behandlats inom sektionen för sociala frågor, inom sektionen för fri rörlighet och social trygghet och genom skriftlig behandling inom sektionen för konkurrensfrågor. Förslaget har delgivits sektionen för arbetsrätt. Behandlingen av förslaget i EU: s institutioner Kommissionen gav sitt direktivförslag den 3 oktober 2008 och presenterade förslaget den 20 oktober Den detaljerade behandlingen av ärendet inleddes i rådets arbetsgrupp för sociala frågor den 19 november 2008 och en lägesrapport om ärendet gavs vid rådet för sysselsättning och socialpolitik den 17 december Behandlingen fortsatte i arbetsgruppen den 13 februari Målet är att nå allmänna riktlinjer/en politisk överenskommelse i rådet den 8 9 juni 2009.