Kriterier för gruppcertifiering

Transkript

1 Finlands PEFC-standard Kriterier för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå PEFC FI 1002: Kriterier för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå PEFC Finland Sitratie 7, HELSINKI telefon: fax: (09) e-post:

2 Copyright PEFC Finland 2009 PEFC Finland Finlands skogscertifiering rf innehar copyrighten till detta dokument. Dokumentet finns på PEFC Finlands nätsidor och fås även från kontoret. Detta dokument får inte ändras eller användas i kommersiellt syfte utan tillstånd av PEFC Finland Finlands Skogscertifiering rf. Detta dokument är ursprungligen uppgjort på finska och den finska versionen är den officiella. De översättningar som PEFC Finland Finlands Skogscertifiering rf låtit utföra är riktgivande och gällande innehållet i översättningarna gäller den finska versionen av dokumentet. Dokumentets namn: Kriterier för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå Dokumentets nr: PEFC FI 1002:2009 Godkänt av: PEFC-standardarbetsgruppDatum: Godkänt av: PEFC Finland Datum: Publicerat: Ibruktagande: Övergångsperiod för ett år från det att PEFC meddelat om en fortsatt användning (gäller ibruktagande: certifikat som beviljats före tidpunkten för ibruktagande) PEFC FI 1002:2009, /35

3 Innehåll 1. Inledning Ändamål och tillämpning Hänvisningar Termer och definitioner Inledning: Skötsel och användning av skog i Finland Skogarnas betydelse i Finland Målen för användning av skog i Finland Styrning av användningen av skog Basen för användning av skog Kriterier för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå : Lagstadgade krav följs : Skogarna är en livskraftig kolsänka : Skogarnas hälsa tryggas : Vid skogsförnyelse används inhemska trädslag : Hållbart uttag av energived : Med skogsbruksplanering främjas en hållbar skötsel och användning av skogarna : Med plantskogsskötsel tryggas virkesproduktionen : Med förstagallringar och leveransavverkningar i privatskogar förbättras skogarnas tillväxtförmåga : Naturvärden i skyddsområden bevaras : Särdrag hos värdefulla livsmiljöer bevaras : Torvmarksnaturen bevaras : Kända livsmiljöer för hotade arter bevaras : Naturvårdsträd och död ved lämnas orörda i skogsbruket : Genmodifierat skogsodlingsmaterial används inte : Skogsvägsplanerna innefattar en miljöutredning : Kontrollerad användning av eld gynnar naturens mångfald : Vid arbeten intill vattendrag och småvatten beaktas vattenvården : På iståndsättningsdikningsobjekt tryggas vattenvården : Grundvattnets kvalitet tryggas vid skogsbruksåtgärder : I skogsskötsel används endast biologiskt nedbrytbara växtskyddsmedel : De anställda har god grundkompetens : Säkerhet i arbetet, arbetshälsa och jämställdhet tryggas : Arbetsgivarskyldigheterna uppfylls : Skogsägarnas kunskaper och färdigheter främjas : Barns och ungdomars kunskaper om skog främjas : Allemansrätten tryggas : Förutsättningarna för mångbruk av skogarna främjas : Verksamhetsförutsättningarna för rennäring tryggas : Samernas kultur och förutsättningarna för att utöva samernas traditionella näringar tryggas i deras hembygdsområde i enlighet med samernas hållbara utveckling Bilaga 1. Torvmarkstyper som blivit sällsynta PEFC FI 1002:2009, /35

4 1. Inledning Denna standard är en del av de sju standarderna i det finska PEFC-skogscertifieringssystemet. Den har föregåtts av SMS-standarderna som utarbetades och FFCS-standarderna som utarbetades Finlands PEFC-standarder tas i användning efter att PEFC godkänt en fortsatt användning inom ramen för en övergångsperiod för ibruktagandet av standarderna. Övriga standarder i Finlands PEFC-system gäller skogscertifieringens terminologi, sättet att genomföra certifieringen och kriterierna samt verksamheten och utarbetningen av kriterierna. PEFC Finland Finlands Skogscertifiering rf administrerar standarderna i det finska PEFCskogscertifieringssystemet och innehar äganderätten till standarderna. 2. Ändamål och tillämpning Detta dokument omfattar den ursprungliga och samtidigt den officiella finska versionen av PEFC FI 1002:2009 standarden som PEFC-standardarbetsgruppen godkände och PEFC Finland De översättningar som PEFC Finland låtit utföra är riktgivande och gällande innehållet i översättningarna gäller den finska versionen av dokumentet. Standardens finska text samt de svenska och engelska översättningarna finns på PEFC Finlands nätsidor och fås även från kontoret. Denna standard innehåller kraven för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå.. Denna standard används tillsammans med PEFC FI 1001: Hänvisningar Standarderna i Finlands PEFC-system är: PEFC FI 1000:2009; Skogscertifieringens terminologi PEFC FI 1001:2009; Sätt att genomföra skogscertifieringen PEFC FI 1002:2009; Kriterier för gruppcertifiering PEFC FI 1003:2009; Kriterier för skogsägarspecifika certifieringar PEFC FI 1004:2009; Regionala kommittéer inom skogscertifieringen PEFC FI 1005:2009; Kvalifikationskriterier och metoder i certifieringen PEFC FI 1006:2008; Utarbetning av kriterierna för skogscertifieringen PEFC FI 1002:2009, /35

5 4. Termer och definitioner I denna standard tillämpas definitioner som presenteras i PEFC FI 1000:2009 standarden, Skogscertifieringens terminologi. 5. Inledning: Skötsel och användning av skog i Finland Skogarnas betydelse i Finland Finland har mest skog av alla länder i Europa Av Finlands areal är tre fjärdedelar eller cirka 23 miljoner hektar skog. Dessutom finns det över tre miljoner hektar skogsbruksområden med glesa trädbestånd, så som öppna mossar och bergiga marker. Största delen av Finland hör till den boreala eller norra barrträdszonen, och därför är antalet naturliga arter i våra skogar färre än i sydligare växtlighetszoner. Det växer fyra barrträdsarter naturligt i Finland samt knappt 30 lövträd och trädliknande buskar. Största delen av våra skogar är barrträdsdominerade, ofta med inslag av olika lövträd. Den totala beståndsvolymen i våra skogar är miljoner kubikmeter, och den årliga tillväxten är cirka 100 miljoner kubikmeter. Under de senaste 30 åren har den årliga tillväxten varit ungefär en fjärdedel större än avverkningarna. Det finns nu mera virke i våra skogar än någonsin tidigare sedan 1920-talet, då man systematiskt började föra statistik över våra skogar. Användningen av skogarna har en lång historia I Finland har människorna länge påverkat skogarna i omfattande grad. Invånarnas utkomstmöjligheter och psykiska välfärd har i århundraden varit närmare kopplade till skogen än någon annanstans i Europa, vilket också avspeglar sig i kulturen och konsten. Våra lagar har åtminstone ända sedan 1700-talet stadgat om användningen av skogarna. Skogsbruket har gradvis utvecklats från svedjebruk till det varierande mångbruk vi har idag. Ända sedan slutet av 1940-talet har skogsbruket kraftigt satsat på långsiktig hållbarhet. Statens åtgärder, lagstiftningen, de nationella och regionala skogsprogrammen samt skogsägarnas egen verksamhet och samarbete har också haft samma mål. Eftersom skogarna använts så länge finns det knappt alls några helt orörda naturskogar kvar. På vissa naturskyddsområden i Lappland och östra Finland finns skogar som är i naturtillstånd. Vi förnyar skogen med naturliga, inhemska trädslag och i skogsskötseln främjar vi blandskogar. Vi har inga intensivodlingar med endast ett trädslag. Privata familjeskogar är den dominerande ägarformen På samma sätt som i de andra västeuropeiska länderna ägs våra skogar huvudsakligen av privata personer och familjer. Det privata skogsägandet utgörs ofta av ett familjeskogsbruk. De privatägda skogarna är i allmänhet små. Det finns fastigheter med en skogsareal över två hektar. Antalet skogsägare är större än antalet skogsfastigheter, eftersom makar ofta äger fastigheten tillsammans. Föräldrar äger också ofta fastigheten tillsammans med sina barn. Antalet personer som äger minst två hektar skog beräknas vara Skogsfastigheternas medelstorlek är 36 hektar. PEFC FI 1002:2009, /35

6 Tabell 1. Ägandet av skog och virke i Finland. Skogsägargrupp Skogsmark (%) Virke (%) Årlig tillväxt (%) Virkesdrivning (%) Privata Staten Företag Andra (kommuner, församlingar, sammanslutningar) (andelen är medräknad i privatmarkerna) Skogsbruket och skogsindustrin är stora arbetsgivare (kriterierna ) Skogsbruket och skogsindustrin samt mindre företag som är beroende av dessa sysselsätter många människor och påverkar starkt den regionala ekonomin, speciellt i glest befolkade trakter. Skogsbruket och skogsindustrin sysselsätter sammanlagt cirka personer, varav cirka tre fjärdedelar arbetar inom skogsindustrin. Ungefär personer arbetar inom skogsbruket och de näringar som har anknytning till det. En stor del av de här människorna arbetar i små entreprenörsoch transportföretag inom skogsbranschen. Dessutom utför skogsägarna och deras familjemedlemmar en betydande del av speciellt skogsvårdsarbetena. Skogsindustrin förädlar produkter för export Finland är det land i världen som är mest beroende av skogen och sin skogssektor. Skogsbruket och skogsindustrin utgör cirka sex procent av bruttonationalprodukten. I vårt land är skogsindustrin inte en betydande markägare, skogsbolagen äger endast nio procent av alla skogar. Skogsindustrin skaffar största delen av virket från privatskogarna. Största delen av skogsindustriprodukterna exporteras till utlandet. Nästan 70 % av produkterna exporteras till EU, som därför är vår viktigaste marknad. Betydelsen av träbaserad energiproduktion ökar (kriterium 2.5) Skogsbränslen utgör cirka 20 % av energikonsumtionen i vårt land, vilket är fem gånger mer än i EU-länderna i genomsnitt. Skogsindustrin producerar största delen av alla skogsbränslen, och cirka 80 % av all bioenergi. För att producera energi använder skogsindustrin de biprodukter som blir över vid förädlingen, så som träd som inte duger till förädling, bark, klenvirke från första gallringar samt flis som fås av grenar, stubbar och toppar. Målet är att tredubbla användningen av flis fram till När det gäller att uppnå EU:s produktionsmål för förnybar energi spelar alltså skogsindustrin en viktig roll. Energived används också i större utsträckning än förr för att värma upp privata hushåll. PEFC FI 1002:2009, /35

7 5.2 Målen för användning av skog i Finland Huvudmålet med skogsskötseln är en hållbar virkesproduktion (kriterierna ) Målen med skogsskötseln är att trygga en högklassig virkesproduktion, skogarnas biologiska mångfald och förutsättningarna för mångbruk av skogarna. I Finland baserar sig skogsskötseln på beståndsekonomi, och då är träden oftast av samma ålder. Vid behandlingen av skogarna särskiljer man på gallring och förnyelseavverkning. Det rekommenderade kretsloppet är år beroende på trädslag, växtplats och geografiskt läge. Ifall man använder naturlig förnyelse lämnar man kvar frö- eller skärmträd som fröar av sig på växtplatsen. Ifall beståndet förnyas genom sådd eller plantering gör man en slutavverkning före odlingen. Målet är att få till stånd en produktiv skog med lämpliga trädslag inom en rimlig tid. Största delen av våra skogar förnyas på naturligt sätt. Cirka 30 % av Finlands skogar har förnyats på konstgjord väg genom sådd eller plantering, men också i dessa skogar växer det rikligt med träd som uppstått på naturlig väg. Skogarnas mångfald tryggas på många sätt (kriterierna ) Vi fäster nuförtiden extra stor vikt vid att skydda skogar och trygga mångfalden i ekonomiskogarna. Det finns totalt 2,1 miljoner hektar skyddade skogar, vilket utgör 9 % av skogsarealen. Sammanlagt finns det 2,9 miljoner hektar skyddade skogar eller ekonomiskogar med ett begränsat skogsbruk. Det utgör 12,6 % av skogsarealen. Europeiska unionens nätverk Natura 2000 består i Finland av skyddsobjekt med en total areal på 4,9 miljoner hektar. Markområden utgör 3,6 miljoner hektar, vilket är tre fjärdedelar av arealen. EU-kommissionen godkände Finlands Natura-områden 2003 (den alpina zonen) och 2005 (den boreala zonen). Andelen skyddade skogar i Finland som inte används för skogsbruk hör till de största i Europa. Största delen av skyddsområdena ligger i norra Finland. I södra Finland utredde man med hjälp av handlingsprogrammet för södra Finlands skogar (METSO) vilka metoder som på frivillig basis hjälper att bevara eller öka mångfalden. I METSO-programmets första skede satsade man på forskning och utvecklade nya och kostnadseffektiva alternativ som bevarar skogarnas mångfald. Efter försöksskedet startade programmet 2008 och fortsätter enligt statsrådets beslut till slutet av METSO förankrar nya metoder för att bevara mångfalden som baserar sig på frivillighet och skogsägarnas egen aktivitet. Den biologiska mångfalden i ekonomiskogarna främjas med hjälp av skogslagen, skogsvårdsrekommendationerna, skogscertifiering och utbildning. I praktiken främjas mångfalden genom att spara naturvårdsträd och död ved vid avverkningar och skogsvårdsarbeten, samt genom att behandla ur naturvårdshänseende värdefulla livsmiljöer så att deras särdrag bevaras. Enligt rekommendationerna avverkas inte gamla lövträd, murkna eller döda träd, eller enskilda träd med särskilda naturvärden. Skogsfackmän, bland annat skogsmaskinförare, kan avlägga Skogsbranschens naturvårdscertifikat och lär sig då känna igen särskilda naturvärden. Naturvårdslagen innehåller nio skyddade naturtyper, varav tre finns i våra skogar. Skogslagen igen stadgar om särskilt viktiga livsmiljöer, vars särdrag ska bevaras. PEFC FI 1002:2009, /35

8 Av de cirka arter man känner till i Finland lever ungefär hälften i skogarna. Man följer regelbundet med förekomsten av hotade arter. Man har värderat hur hotade arterna i Finland är genom att använda de internationella IUCN-kriterierna. Miljöministeriet ansvarar för att följa med och upprätthålla en lämplig nivå på skyddet. Artkännedomen är internationellt sett på en hög nivå i vårt land. Arterna skyddas genom att bevara särdragen i värdefulla livsmiljöer samt genom att trygga och öka naturskogarnas strukturdrag i ekonomiskogarna. Vissa arter beaktas på så sätt att enskilda artförekomster skyddas. Ett enskilt artskydd finns inskrivet både i EU:s lagstiftning och i vår nationella lagstiftning. Mångbruket av skogarna och övriga skogsprodukter har betydelse (kriterierna 2.26 och 2.27) Skogarna är viktiga för finländarnas rekreation. I skogen får man enligt allemansrätten huvudsakligen röra sig fritt. Allemansrätten går ut på att man får röra sig till fots, skidande, cyklande eller ridande på annans mark utan tillstånd ifall man inte stör naturen. För att röra sig med motorfordon eller för att göra upp eld behöver man dock alltid markägarens tillstånd. Allmänna rekreationsformer i skogen är promenader, friluftsliv, utfärder, skidning och orientering. Skogarna erbjuder också möjlighet att varva ner och uppleva naturen. Jakt baserar sig på markägarens rätt, och till det behövs markägarens tillstånd. Andra ekonomiskt viktiga produkter som inte härstammar från träden är villebråd, skogsbär, svampar och lavar. Det största ekonomiska värdet har villebrådet, främst älgen. Användningen av naturprodukter ökar och blir mångsidigare. De till omsättningen största företagen arbetar inom naturturism och bärsektorn. Antalet naturturister och turismföretag har ökat markant under de senaste åren. 5.3 Styrning av användningen av skog Lagstiftningen skyddar skogens olika värden (kriterium 2.1) Skogslagen har varit i kraft sedan På sätt har vi tryggat en hållbar virkesproduktion på lång sikt. Trots vissa justeringar under olika tidsperioder har grundprincipen i skogslagen alltid varit och är fortfarande skyldigheten att förnya skogen efter slutavverkningen. Staten sporrar skogsägarna att idka god skogsvård. Staten delar ut stöd för att trygga en hållbar virkesproduktion, för att upprätthålla skogarnas mångfald och för att förbättra skogarnas skick. Skogsägaren beslutar inom lagstiftningens ramar om alla åtgärder som vidtas i hans eller hennes skog. I mitten av 1990-talet förnyades i praktiken så gott som hela skogslagstiftningen och naturvårdslagen. Den nya lagstiftningen resulterade i att lagarna som gäller Forststyrelsen, skogscentralerna och skogsvårdsföreningarna också förnyades. Målet att bevara den biologiska mångfalden har skrivits in i skogslagen vid sidan om virkesproduktionen. Det är nuförtiden möjligt att vid sidan om traditionella skogsvårdsarbeten få statligt stöd för att trygga den biologiska mångfalden, för att utföra naturvårdsarbeten och för uttag av skogsbränsle i enlighet med lagen om finansiering av hållbart skogsbruk. Andra stadgar som tangerar skogsbruket är lagen om handel med skogsodlingsmaterial, lagen om bekämpning av insekt- och svampskador samt lagen om förfarandet vid konsekvensbedömning. PEFC FI 1002:2009, /35

9 Lagstiftningen om arbetsförhållanden samt arbetsskydd och säkerhet är omfattande. Skogsbruket berörs dessutom av en speciallagstiftning om bland annat säkerheten vid virkesdrivningen. Nästan alla som jobbar inom skogsbranschen omfattas av de kollektivavtal som arbetsmarknadsorganisationerna har gjort upp. Kollektivavtalen har gjorts upp inom ramen för arbetslagstiftningen. I norra Finland tryggar renskötsellagen förutsättningarna för att idka renskötsel och garanterar omfattande betesmarker. Den samiska ursprungsbefolkningens rätt till sin hembygd har tryggats i en särskild lag. På det område som avses i sametingslagens 4 följer man inom skogsbruket grundlagens stadgar om samernas kulturella och språkliga rättigheter (GrL 17.3 och ), sametingslagen och den samiska språklagen samt de internationella avtal som hänför sig till dessa och som Finland har ratifierat. Exempel på sådana avtal är det allmänna internationella avtalet (FN:s konvention om civila och politiska rättigheter) med 27 artiklar som gäller medborgerliga och politiska rättigheter. Användningen av skogstillgångarna planeras i samarbete En förutsättning för en hållbar skötsel och användning av skogarna är ett gott samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn, eftersom skogsindustribolagen, små och medelstora företag, skogsägarna samt skogsbranschens intressentorganisationer och andra aktörer med sin verksamhet påverkar hur skogssektorn utvecklas. Alla de här instanserna deltar i utformningen av skogspolitiken genom att bland annat delta i nationella och regionala skogråd samt diverse arbetsgrupper inom branschen. De regionala särdragen beaktas i de regionala skogsprogrammen. I den processen betonas samarbetet med organisationer som gör upp andra regionala program, så som landskapsförbunden, miljöcentralerna, TE-centralerna samt instanser som ansvarar för planeringen. Planering betyder att man planerar användningen av markområdena. Målet är att skapa förutsättningar för en god och fungerande livsmiljö. I Finland är det markanvändnings- och bygglagen som styr planeringen. Medborgarna kan påverka innehållet i de här lagarna och man strävar på detta sätt efter att förbättra kvaliteten på miljön. I planeringen utvärderas markanvändningens ekologiska, ekonomiska och sociala betydelse. Planeringen görs ofta på flera nivåer (Bild 1). PEFC FI 1002:2009, /35

10 Bild 1. Planeringsprocessens olika nivåer i Finland. Det behövs tillstånd till att fälla träd på ett område som omfattas av stadsplaneringen, på ett område som omfattas av generalplaneringen ifall det så bestäms i generalplanen samt på sådana områden där åtgärder begränsas. Det behövs inget tillstånd för små åtgärder och i allmänhet inte heller ifall åtgärden har fått något annat tillstånd. Den som ansöker om tillstånd ska meddela grannarna om ansökan, ifall inte åtgärden är så liten eller platsen ligger så avsides att det med tanke på grannarnas intresse är onödigt. Också i skötseln av statens skogar kombineras en ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet. När verksamheten styrs och planeras används en naturtillgångsplan som arbetsredskap. En naturtillgångsplan är en planering av statens mark- och vattenområden som beaktar de olika behoven som finns på naturtillgångarna. I planeringsprocessen kartläggs kundernas, intressentgruppernas och medborgarnas förväntningar på användningen av statens mark. Miljö- och naturorganisationer deltar i processerna på riksomfattande och regional nivå samt bidrar aktivt till den diskussion som förs om skogarnas användning. Organisationerna spelar en stor roll speciellt när det gäller att föra fram frågor som gäller skogarnas mångfald och mångbruk. Det nationella skogsprogrammet styr användningen av skogarna I Finland har skogsprogrammen haft en viktig betydelse både som ett verktyg för skogspolitiken och när det gäller att ordna finansiering för skogsbruket. Finlands regering godkände 2008 det nationella skogsprogrammet Det är vårt nyaste skogsprogram och resultatet av ett brett samarbete. Målet med programmet är att trygga det arbete och den utkomst som baserar sig på skogen, skogarnas mångfald och livskraft samt medborgarnas rätt till rekreation. Finlands regering godkände 2008 också handlingsplanen för den biologiska mångfalden i södra Finlands skogar (METSO) som ett komplement till det nationella skogsprogrammet. Målet med METSO-programmet är att på ett bättre sätt bevara värdefulla livsmiljöer som är viktiga för skogliga naturtyper och hotade arter samt skogarnas strukturdrag. De första regionala målprogrammen för skogsbruket (regionala skogsprogram) som tillkom i enlighet med skogslagen, förnyades 1997 och blev färdiga De justerades 2000, 2005 och PEFC FI 1002:2009, /35

11 2008. Programmen ger en helhetsbild av skogarnas tillstånd och utvecklingsbehov på respektive skogscentrals område. Målet med strategin för en hållbar utveckling som Finlands regering godkände 2006 är ekologisk hållbarhet och att skapa sådana ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar som krävs för det. Regeringen godkände också 2006 strategin för att skydda mångfalden i Finlands skogar och en hållbar användning. Strävan är att stabilisera en gynnsam utveckling av naturen på lång sikt. Betydelsen av internationellt samarbete ökar Finland deltar aktivt i den internationella skogspolitiken och samarbetet mellan olika länder och vi har förbundit oss till att uppfylla våra internationella skyldigheter. De och EU:s mål tillämpas nationellt i våra politiska program och strategier. Det nationella skogsprogrammet 2015, Finlands nationella handlingsprogram för den biologiska mångfalden samt handlingsprogrammet för den biologiska mångfalden i södra Finlands skogar (METSO), den nationella klimat- och energistrategin samt linjevalen angående skogen i Finlands utvecklingspolitik är helt enhetliga och stöder varandra. Våra internationella förpliktelser har överförts till praktiken i lagstiftningen och andra direktiv. I de skogslagar som stadgar om en hållbar skötsel och användning av skogarna fästs speciell uppmärksamhet vid bevarandet av naturens mångfald. Samernas (ursprungsbefolkningens) språkliga och kulturella ställning tryggas i Finlands grundlag. Ekonomisk styrning samt forskning och utbildning utgör viktiga medel för att uppnå de internationella målen. Skogsorganisationerna och olika intressentgrupper uppmärksammar allt mer EU:s och internationella skogsfrågor genom att aktivt delta i förberedandet av den internationella skogspolitiken och EU:s skogsfrågor tillsammans med olika ministerier. Skogs- och miljösektorns organisationer styr den praktiska verksamheten Den högsta skogsinstansen är jord- och skogsbruksministeriet, som har till uppgift att skapa förutsättningar för en hållbar och mångsidig användning av förnybara naturresurser samt kvaliteten på de produkter som vi skapar av dem. Ministeriets skogsavdelning har till uppgift att leda och utveckla skogspolitiken i Finland. Forststyrelsen (statens skogar), Skogsforskningsinstitutet, Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio samt de regionala skogscentralerna resultatstyrs av ministeriet. Skogscentralernas (13 st ) och Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio har till uppgift att främja skogsbruket, en hållbar skötsel och användning av skogarna samt bevara deras mångfald. Forststyrelsen sköter, använder och skyddar de naturresurser och annan egendom som finns på statens mark. Miljöministeriet har också uppgifter som berör skogarna. Dessa är bland annat att bevara naturens mångfald, att förhindra miljöförstöring och skadliga förändringar i atmosfären samt att styra och finansiera naturskyddsområden. Finlands miljöcentral verkar under miljöministeriet och centralen forskar i förändringar i miljön och utvecklar lösningar för att stävja förändringarna. De regionala miljöcentralerna (13 st ), som också verkar under miljöministeriet, främjar en förbättring av miljön och en hållbar användning av våra naturresurser. Skogsvårdsföreningarna (113 st, ) försöker se till att de ekonomiska och andra målen som skogsägarna har med sitt skogsbruk uppfylls. Skogsvårdsföreningarna är regionalt organiserade i PEFC FI 1002:2009, /35

12 skogsägarföreningar (8 st, ). Föreningarna är i sin tur medlemmar i den riksomfattande intressentorganisationen för skogsägare, Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund (MTK). Det finns också flera andra intressentorganisationer inom skogsbranschen, så som arbetsgivar-, arbetstagar-, företags-, och medborgarorganisationer. 5.4 Vetenskapligt fakta om användningen av skog Forskningen producerar ny information om skogarnas tillstånd Ungefär 650 skogsforskare vid universitet och forskningsanstalter forskar i skog och skogsbruk. Cirka hälften av forskarna arbetar vid Skogsforskningsinstitutet som är underställt jord- och skogsbruksministeriet. Skogsforskningsinstitutet har ända sedan 1920-talet regelbundet inventerat skogarna i vårt land. Resultaten från inventeringarna ger varje år färska och mångsidiga uppgifter om skogarnas tillstånd. Förutom virkesförråden samlar man också in mångsidig information om skogarnas skick, växttäcket och mängden död ved. Forskarna har särskilt från och med 1990-talet starkt koncentrerat sig på skogarnas mångfald och skogsarterna. Förutom Skogsforskningsinstitutet har även många universitet, Finlands miljöcentral och andra forskningsinstitut haft omfattande forskningsprogram. Tack vare dessa forskningsprogram är våra kunskaper om arterna i våra skogar på en internationellt sett hög nivå. Forskningsrönen utnyttjades aktivt till exempel då METSO-programmet planerades. Skogskunskap och rådgivning till skogsägare (kriterierna 2.6, 2.24 och 2.25) Helsingfors och Joensuu universitet undervisar i skogskunskap liksom flera yrkeshögskolor och läroinrättningar i olika delar av landet. Bland annat privatskogsbrukets organisationer, skogsläroinrättningar samt medborgar- och vuxeninstitut arrangerar utbildningar avsedda för skogsägare. Skogsvårdsföreningarna, skogscentralerna och andra aktörer inom skogsbranschen ger råd till skogsägare i olika frågor som berör skogsbruket. Rådgivningen till skogsägare kan vara personlig eller ske i en liten grupp eller riktas till större grupper i samband med olika utställningar, tävlingar och exkursioner. Det finns flera tidskrifter inom skogsbranschen där skogsorganisationer förmedlar information till personer som är intresserade av skogen, främst skogsägare och skogsfackmän. Fastighetsvisa skogsbruksplaner som görs upp för privata skogsägare är ett viktigt redskap inom ett långsiktigt skogsbruk. Skogsbruksplanen beskriver fastighetens skogstillgångar och de ur skogsmiljön sett värdefulla objekten. I den ges förslag till skogsvårdsåtgärder, avverkningar och andra former av användning av skogen och är avsedd för att hjälpa skogsägaren att fatta olika beslut om skötseln av sin skog. PEFC FI 1002:2009, /35

13 6. Kriterier för gruppcertifiering på skogscentrals- eller skogsvårdsföreningsnivå 1: Lagstadgade krav följs Skogsbruket följer gällande skogs-, miljö- och arbetslagstiftning samt internationella därtill hörande avtal som Finland har ratificerat. I landskapet Åland tillämpas dock åländsk lagstiftning och myndighetsbeslut till den del de omfattas av landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet. På begäran är skogsorganisationerna 1) skyldiga att meddela certifieringsorganet (utomstående revisor) om beslut i rätten och om myndighetsbeslut 2), då verksamheten hos den som bedriver skogsbruk eller skogsorganisationen har stridit mot ovan nämnda skogs-, miljö- eller arbetslagstiftning under certifikatets giltighetstid. 1) Med skogsorganisationer avses skogscentraler, skogsvårdsföreningar, skogsindustriföretag, Forststyrelsen samt andra organisationer som förbundit sig till skogscertifieringen. 2) Domstol eller behörig myndighet har i sitt överklagbara beslut konstaterat att den som bedriver skogsbruk eller skogsorganisationen inte har följt gällande skogs-, miljö- eller arbetslagstiftning eller internationella därtill hörande avtal som Finland har ratificerat. Exempel på myndighetsbeslut är: - Landsbygdsverkets beslut om att låta utföra skogsförnyelsearbeten enligt 20 2 momentet i skogslagen (1093/1996) - Landsbygdsverkets beslut om återbetalning enligt 15 3 momentet i lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (1094/1996) - den lokala miljömyndighetens beslut enligt 57 1 momentet i naturvårdslagen (1096/1996) - Arbetarskyddsmyndighetens beslut enligt 15 i lagen om tillsyn och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006) eller användningsförbud enligt 16 i samma lag. 2: Skogarna är en livskraftig kolsänka I avverkningar överskrids inte den största hållbara avverkningsvolymen 3) i området under den femårsperiod 4) som föregår revisionen. Avverkningsvolymen 5) kan under femårsperioden på grund av naturskada vara större än den största hållbara avverkningsvolymen. Kriteriet tillämpas inte vid certifiering på skogsvårdsföreningsnivå. Avverkningsvolymen under femårsperioden jämförs med största hållbara avverkningsvolym som Skogsforskningsinstitutet räknat ut för området. PEFC FI 1002:2009, /35

14 3) Med största hållbara avverkningsvolym avses medeltalet för de uträkningar för femårsperioden som Skogsforskningsinstitutet har gjort för nu gällande regionala målprogram för skogsbruket (regionala skogsprogram). 4) Under motsvarande tid lagras i trädbeståndet (stamveden) mera kol än vad som förs bort när stamveden avverkas. 5) Den årliga avverkningsvolymen innehåller den årliga avverkningsvolymen för stamved dvs. volymen för timmer, massaved och brännved som mindre fastigheter använder (Skogsstatistisk årsbok 2007, s. 175, tabell Avverkningsuttag per skogscentral). 3: Skogarnas hälsa tryggas Vid avverkning i riskområden 6) vidtas åtgärder för att hindra spridning av rotticka hos gran (Heterobasidion parviporum) och rotticka hos tall (Heterobasidion annosum). Vid bekämpning av rotticka används metoder 7) som är trygga för användarna. Vid avverkning och utkörning av virke (drivning) bör man undvika att skada det kvarlämnade trädbeståndet och att åstadkomma markskador som försämrar trädbeståndets tillväxtförutsättningar. Vid lagring av gagnvirke och energived fästs uppmärksamhet vid bekämpning av insektskador. Rottickan ska bekämpas på minst 85 % av avverkningsarealen 8) i riskområdet. I gagnvirkes- och energivedsgallringar får andelen skadade träd 9) i snitt utgöra högst fyra procent av de kvarlämnade träden 10). Andelen skadade träd uträknas årligen som ett glidande medeltal av resultaten från de fem senaste årens granskningar av drivningskvaliteten. I gallringar på mineraljordar 11) får i snitt högst fyra procent av körstråkens sammanlagda längd ha spårbildning 9). Spårbildningsprocenten uträknas årligen som ett glidande medeltal av resultaten från de fem senaste årens granskningar av drivningskvaliteten. Uppdragsgivaren 53) har rekommendationer för röjning av bottenvegetationen (bottenröjning) som stör avverkningsarbetet och som ska utföras innan avverkningen inleds. Vid lagring av gagnvirke och energived följs lagen om bekämpning av svamp- och insektskador i skog (263/1991). Den behöriga myndigheten har inte med beslut utfärdat vite eller hot i enlighet med 9 i lagen och inte utverkat dom enligt 12 för försummelser vid bekämpning av insektskador vid lagring av gagnvirke och energived. PEFC FI 1002:2009, /35

15 6) Med riskområden avses avverkningsobjekt som finns som finns söder om nordgränsen för Norra Karelens, Norra Savolax, Mellersta Finlands och Södra Österbottens skogscentralers verksamhetsområde, då avverkningen utförs mellan den 1 maj och den 31 oktober. 7) Trygga metoder för användarna är behandling av barrträdsstubbar med en lösning av pergamentsvamp eller urea samt borttagning av barrträdsstubbar, som sprider svampsjukdomar, från förnyelseområdet. Ett förnyelseområde där stubbarna är borttagna för att motverka spridning av rotticka, ingår i den areal där bekämpningsåtgärder utförts. 8) Andelen där bekämpningsåtgärder utförts uträknas som förhållandet mellan behandlade arealer och den sammanlagda avverkningsarealen i riskområdet. Uträkningen görs enligt de uppgifter som insamlats från de skogsorganisationer som verkar i skogscentralens område. 9) Definitionen på ett skadat träd, ett kvarlämnat träd och spårbildning samt andra termer som används i samband med mätning av skador finns för gallringarnas del definierade i Anvisningar för fältgranskningar av drivningskvaliteten i gallringar som är utarbetade av Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio (den senaste versionen är från år 2008). 10) Granskningar av drivningskvaliteten ger skilda procenttal för skador och spårbildning för gagnvirkes- och energivedsgallringar. De procenttal som kriterierna avser för skador på träd och för spårbildning uträknas årligen som ett medeltal vägt med de sammanlagda arealerna för gagnvirkes- och energivedsgallringar som utförts i området. Som energivedsgallring avses alla gallringar där man tar ut hyggesrester (grot) oberoende av om man också tar ut gagnvirke. 11) Avverkningsobjekten indelas i objekt på mineraljordar och på torvmarker. Med mineraljord avses en växtplats med ett torvlager som är under 30 cm. 4: Vid skogsförnyelse används inhemska trädslag Vid skogsförnyelse används inhemska trädslag 12) med undantag av specialfall 13). Årligen görs ett sammandrag av arealen skogsförnyelse med utländska trädslag. 12) Den sibiriska lärken jämställs med inhemska trädslag. 13) Specialfall är bl.a. anläggande av trädbestånd i parker, produktion av julgranar och pyntegrönt, bestånd och träd som planterats med tanke på landskapsvård samt odling av hybridasp. 5: Hållbart uttag av energived När grot och stubbar tas ut från ett avverkningsområde bör man beakta avverkningsområdets virkesproduktionsförmåga, mångfalden och vattenvården. Uttag av energived får inte märkbart försämra naturvärden i skyddsområden eller i områden som hör till Natura 2000-nätverket och inte heller äventyra bevarandet av fasta fornlämningar i enlighet med lagen om fornminnen (235/1963). PEFC FI 1002:2009, /35

16 Vid uttag av energived ser man till att kända livsmiljöer för hotade arter och särdragen för värdefulla livsmiljöer bevaras. Torvmark i naturtillstånd tas inte i bruk för odling av energived. Organisationer som tar ut energived har till sitt förfogande föreskrifter 14) om hållbart uttag av energived på förnyelseytor och gallringsytor, som aktörer inom branschen och forskningen gemensamt utarbetat. I föreskrifterna definieras bl.a.: - principerna för val av objekt för uttag av energived - minimivolym för biomassa som kvarlämnas på förnyelseytan - nödvändiga vattenvårdsåtgärder Uttag av energived har skett på det sätt som kriteriet anger, när I andelen objekt som vid naturhänsynsgranskningarna fått vitsordet utmärkt eller god för de bedömningsfaktorer som nämnts ovan (principer för val av objekt för uttag av energived, minimivolym för biomassa som kvarlämnas och vattenvårdsåtgärder) utgör minst 90 % av arealen för uttag av energived II naturvärden i de skyddsområden som definierats i kriterium 2.9 är bevarade på det sätt som beskrivs i kriteriet; III särdragen hos de värdefulla livsmiljöer som är definierade i kriterium 2.10 är bevarade på det sätt som beskrivs i kriteriet; IV kända livsmiljöer för hotade arter är bevarade i enlighet med kriterium 2.12; och V torvmarker i naturtillstånd inte har dikats för odling av energived. 14) En föreskrift av det slag som kriteriet anger är t.ex. publikationen Uttag av energived som Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio utgett år : Med skogsbruksplanering främjas en hållbar skötsel och användning av skogarna Fastighetsvisa skogsbruksplaner 15) täcker åtminstone 50 % av arealen skogsbruksmark för fastigheter eller skogsbruksenheter 16) som är minst 20 hektar. I områdesplaneringen erbjuds fastighetsvisa planer också åt fastigheter som är under 20 hektar och som betalar skogsvårdsavgift. I de nya skogsbruksplanerna medtas förutom virkesproduktionsmässiga faktorer även naturobjekt och fornlämningar 17) som man har kännedom om. Dessutom tas andra nyttjandeformer 18) av skog i betraktande enligt skogsägarens målsättningar. Arealen för gällande 19) fastighetsvisa skogsbruksplaner jämförs med motsvarande areal skogsbruksmark, som består av den sammanlagda arealen för fastigheter eller skogsbruksenheter som är minst 20 hektar. PEFC FI 1002:2009, /35

17 15) Fastighetsvis skogsbruksplanering avser figurvis inventering och insamling av uppgifter om skogstillgångarna på en skogsbruksenhet och sammanställning av uppgifterna om skogstillgångarna till en fastighetsvis skogsbruksplan. De fastighetsvisa skogsbruksplaner som kontinuerligt uppdateras och som med avseende på utförda åtgärder och andra för planen väsentliga uppgifter hålls a jour på årsnivå, ingår i arealen för fastighetsvis skogsbruksplanering. Som fastighetsvis skogsbruksplan betraktas också en webbplan. I den fastighetsvisa skogsbruksplanen bör som virkesproduktionsmässiga faktorer ingå uppgifter om trädbestånd och mark per figur, behovet av skogsvård och avverkningsmöjligheterna. 16) Med skogsbruksenhet avses den fastighetshelhet som bildas av de skogar skogsägaren äger. 17) Naturobjekt och fornlämningar som ska inkluderas i skogsbruksplanerna är - Natura 200-områden - i kriterium 2.10 definierade värdefulla livsmiljöer i skogsnaturen och i kriterium 2.11 definierade kända livsmiljöer för hotade arter - naturvårds- och miljöstödsobjekt som staten finansierar - fasta fornlämningar som finns i registret över fornminnen, när man har exakta lägesdata 18) Viktiga områden för andra nyttjandeformer av skog är bl.a. - områden som är viktiga med tanke på viltvården, t.ex. tjäderns spelplatser - vandrings- och friluftsleder 19) Giltighetstiden för skogsbruksplaner som detta kriterium avser och som inte uppdateras är år i övre Lappland och i övrigt 10 år. 7: Med plantskogsskötsel tryggas virkesproduktionen Av områdets årliga behov av plantskogsskötsel 20) utförs årligen minst 60 %. De arealer för plantskogsskötseln som Skogsforskningsinstitutet statistikför jämförs med det behov av plantskogsskötsel som riksskogstaxeringen anger för motsvarande område. 20) Behovet av plantskogsskötsel är det förslag som riksskogstaxeringen gett skogscentralen över den uppskattade arealen plantskogsskötsel (plantskogsskötselarbeten som är försenade och plantskogsskötselarbeten som ska utföras under nästa femårsperiod). Det är fråga om resultaten från den riksskogstaxering som gäller när certifieringsperioden inleds. Vid skogscertifiering på skogsvårdsföreningsnivå utgår behovet av plantskogsskötsel från förslagen i skogsbruksplanerna som jämförs med hela området. I plantskogsskötseln ingår följande arbetsslag: slyröjning (tidig röjning), röjning och iståndsättning av ungskog. 8: Med förstagallringar och leveransavverkningar i privatskogar förbättras skogarnas tillväxtförmåga I samband med uppföljningen av det regionala skogsprogrammet granskas de åtgärdsprogram 22) som gjorts upp för att främja förstagallringar och leveransavverkningar 21) som skogsägarna utför på egen hand. Kriteriet tillämpas inte vid certifiering på skogsvårdsföreningsnivå. PEFC FI 1002:2009, /35

18 Åtgärdsprogrammen har granskats och de är en del av det regionala skogsprogrammet som det regionala skogsrådet fastställt. Certifieringskommittéerna följer årligen upp att programmen genomförs. 21) Med leveransavverkningar som skogsägarna utför på egen hand avses leveransavverkning som skogsägaren och dennes familjemedlemmar utför själv eller en leveransavverkning som utförs av en skogsarbetare som skogsägaren tillfälligt avlönar. 22) Med åtgärdsprogrammet för första gallringar avses en förteckning över de åtgärder med vilka man främjar förutsättningarna för första gallringar. Med åtgärdsprogrammet för leveransavverkningar avses en förteckning över de åtgärder med vilka man främjar förutsättningarna för leveransavverkningar som skogsägarna utför på egen hand. 9: Naturvärden i skyddsområden bevaras Naturvärden i skyddsområden 23) eller i områden i Natura 2000-nätverket äventyras inte med skogsbruksåtgärder. Skogsmyndigheten och de skogsorganisationer som verkar i området har uppgifter om lägesdata för skyddsområden och områden i Natura 2000-nätverket. Andra aktörer som förbundit sig till skogscertifieringen har uppgifterna till de delar som de behöver. De regionala miljömyndigheterna har inte noterat att skogsbruksåtgärder som utförts utanför skyddsområde skulle ha medfört betydande försämringar av naturvärden i skyddsområdet. De regionala miljömyndigheterna har inte noterat att skogsbruksåtgärder som utförts i områden som hör till Natura 2000-nätverket skulle ha medfört betydande försämringar av naturvärden. I Natura-områden utförs skogsbruksåtgärder enligt de krav som den lag ställer med vilka Natura-området har inrättats. Dessutom följs den användnings- och skötselplan eller motsvarande som miljömyndigheten och markägaren kommit överens om. Med skyddsområden avses i kriteriet naturskyddsområden som inrättats i enlighet med naturvårdslagen. 10: Särdrag hos värdefulla livsmiljöer bevaras Skötsel och användning av skogarna planeras och utförs så att följande krav fullföljs: a) Enligt 29 i naturvårdslagen (1096/1996) får inte skogliga naturtyper i naturtillstånd eller därmed jämförbart tillstånd, som naturvårdsmyndigheten med beslut enligt 30 i naturvårdslagens fastställt och anmält till markägaren eller innehavaren, ändras så att deras särdrag på ifrågavarande objekt äventyras. b) Enligt 10 i skogslagen (1993/1996) ska skötsel- och användningsåtgärder i särskilt viktiga livsmiljöer i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta naturtillstånd och i särskilt viktiga livsmiljöer som tydligt avviker från sin PEFC FI 1002:2009, /35

19 omgivning ske så att livsmiljöernas särdrag bevaras. På objekten är även sådana åtgärder tillåtna, som skogsmyndigheten beviljat tillstånd för enligt 11 i skogslagen. c) Dessutom bevaras på största delen av objektet de viktigaste särdragen och de särdrag som naturvårdsmässigt kännetecknar de värdefulla livsmiljöernas biologiska mångfald. Livsmiljöerna är till sina viktigaste särdrag i naturtillstånd och de kan lätt urskiljas och identifieras i terrängen. Livsmiljöer som är högst en hektar stora och uppfyller kriteriet avgränsas i sin helhet i enlighet med åtgärdsbegränsningarna. I objekt som är över en hektar stora avgränsas ett en hektar stort område i enlighet med åtgärdsbegränsningarna. Om de värdefulla livsmiljöer som avses i detta kriterium till sin areal utgör över fem procent av den areal skogsmark och tvinmark som skogsägaren äger inom certifieringsområdet, kan man för de objekt som uppräknas i punkt c) lämna den del som överstiger minimiarealen utanför de åtgärdsbegränsningar som beskrivs nedan. De i punkt c) avsedda naturvårdsmässigt sällsynt livsmiljöer, deras viktigaste särdrag som ska bevaras och metoderna för att bevara dessa särdrag är: 1. Dödisgropar och naturligt trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar De dödisgropar som avses i kriteriet ska vara minst 10 meter djupa och nederst i dem ska det finnas ett tydligt källarlikt mikroklimat. Det särdrag som är viktigast att bevara är den vegetation som mikroklimatet gett upphov till och som avviker från sin omgivning. Det bevaras genom att man begränsar avverkningen till den översta delen av dödisgropens kant. Med trädlösa eller trädfattiga solexponerade sluttningar avses i detta kriterium sådana som finns på den sydöstra, södra, sydvästra eller västra sluttningen av åsar. Det särdrag som är viktigast att bevara är de solberoende arterna. De bevaras genom att man inte beskogar objektet. 2. Odikade kärr Det viktigaste särdraget hos odikade 24) bördiga kärr, som innehåller minst 20 m 3 /ha död ved eller döda träd och som vanligen är grandominerade och som inte räknas till särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 i skogslagen,är den höga grundvattennivån. Denna bibehålls genom att lämna objekten odikade. Trädbestånd på kärr kan behandlas med gallring och ljushuggning. Enstaka träd får avlägsnas. 3. Odikade brunmossar Växlingen mellan flarkar och tuvor samt den höga näringshalten i torven är de särdrag som ska bevaras på odikade brunmossar. Dessa särdrag bevaras genom att lämna brunmossarna odikade och utanför skogsbruksåtgärder. 4. Odikade brunmossar i Lapplands län De viktigaste särdragen hos trädlösa eller trädfattiga brunmossar på kalkhaltiga områden i Lapplands län som vanligtvis finns nära grundvatten är torvens bördighet, en vattenhushållning som är i naturtillstånd och en rik torvmarksväxtlighet. De bevaras genom att man lämnar brunmossarna odikade. PEFC FI 1002:2009, /35

20 5.Lövträdsdominerade lundar Det viktigaste särdraget som ska bevaras i lundar som passerat plantskogsstadiet är det lövträdsdominerade 25) trädbeståndet som består av flera trädslag. Vid gallringar ska lövträdsdominansen bevaras. 6.Gammelskogar, äldre skogar Med gammelskog eller äldre skog avses en skog, som fyller följande kriterier: I Det dominerande trädbeståndets ålder är 1,5 gånger äldre än den övre gränsen för den rekommenderade förnyelseåldern i området. II Beståndet består av träd av olika storlek eller är flerskiktat och det består av olika trädslag. Det kan också vara en granskog i sent successionsstadium; III Beståndet har inte behandlats genom blädning, gallring eller ljushuggning på 60 år. Varken blädning, gallring eller ljushuggning har förändrat skogens naturliga strukturdrag och det finns högst 20 stubbar/hektar som avslöjar tidigare avverkningar; IV Beståndet har inslag av gamla lövträd samt dessutom död ved, torrakor och lågor, i södra Finland 26) minst 15 % och i norra Finland 26) minst 20 % av trädbeståndets volym. Objektets särdrag bevaras genom att beståndet undantas från de normala skogsbruksåtgärderna. 7.Svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd Typiskt för de svämskogar och lövsumpskogar i naturtillstånd som kriteriet avser är de årligen återkommande översvämningarna. Det viktigaste särdraget hos svämskogar på momarker och lövsumpskogar på torvmarker är den naturliga variationen av ytvattnet. Variationen är en följd av naturlig översvämning av hav, sjöar och bäckar. Särdraget bevaras genom att man lämnar områdena utanför dikning. Trädbeståndet kan behandlas genom gallring och huggning i skärmställning eller genom att avlägsna enstaka träd så att inslaget av död ved bevaras. Bevarandet av värdefulla livsmiljöer vid skogsbruksåtgärder: a) domstolens beslut om fall där bevarandet av särdrag hos objekt enligt 29 i naturvårdslagen äventyrats. b) domstolens beslut om fall där särdrag hos särskilt viktig livsmiljö enligt 10 i skogslagen inte har bevarats. I punkterna a) och b) har särdragen inte bevarats på det sätt som avses i kriteriet om man på objektet avsiktligt har handlat på ett sätt som strider mot naturvårdslagen eller skogslagen. c) Livsmiljöer som naturvårdsmässigt är värdefulla och som är beskrivna i punkt c) har bevarats i ursprungligt skick eller nästan i ursprungligt skick enligt naturhänsynsgranskningarna. "Nästan i ursprungligt skick" betyder att de viktigaste särdragen för de livsmiljöer som uppräknas i punkt c) har bevarats på över 90 procent av objektens totala areal. När en skogsägare i området äger över hektar skog, räknas som gammal skog i enlighet med kriteriet, alla skogar som uppfyller ovan nämnda kännetecken på gammal skog oberoende av skogsbeståndets areal. Skydd av gamla skogar enligt detta kriterium gäller inte områden eller de skogsägare/innehavare som har över fem procent av den skogsareal han äger eller besitter skyddad. PEFC FI 1002:2009, /35

21 24) Med kärr avses odikade kärr samt sådana dikade kärr där dikningens torrläggande effekt har upphört. 25) Med lövträdsdominerad avses en lund, där lövträdens andel av trädbeståndets volym är över 50 % 26) Till norra Finland räknas Kajanalands, Norra Österbottens och Lapplands skogscentralers område. Till södra Finland hör de övriga skogscentralernas område. 11: Torvmarksnaturen bevaras Man säkerställer att torvmarker i naturtillstånd 27) och torvmarker som håller på att bli sällsynta 28) bevaras. Torvmarker i naturtillstånd nydikas 29) inte. Iståndsättningsdikning utförs bara i sådana områden där dikningen klart har ökat trädbeståndets tillväxt 30). Vid iståndsättningsdikning och andra vattenhushållningsarrangemang tar man särskilt i betraktande torvmarkstyper som håller på att bli sällsynta samt möjligheten att återställa dem i naturtillstånd. 27) Torvmark i naturtillstånd är ett ekosystem som bildar torv och där man inte kan skönja av människan orsakade förändringar i den naturliga vattenhushållningen eller andra tydliga spår av människan. Växtplatsen är en torvmark om ett torvlager täcker marken eller om över 75 % av ytvegetationen är torvmarksvegetation. Skog som regelbundet gallrats och som inte ingår i kriterium 10 avsedda särskilt viktiga livsmiljöer räknas inte enligt kriteriet som en torvmark i naturtillstånd. 28) Med torvmarkstyper som håller på att bli sällsynta avses de hotade torvmarkstyper som finns uppräknade i bilaga 3 i Forststyrelsens publikation Metsähallituksen ympäristöopas (2004). Se bilaga 1 i standarden. 29) Med nydikning avses inte grävning av enstaka utfallsdiken på torvmarker i naturtillstånd, som är nödvändiga av dikningstekniska orsaker. Delar av odikade torvmarksområden som ingår i det område som ska iståndsättningsdikas kan dikas ifall det är ändamålsenligt med tanke på regleringen av vattenhushållningen och det inte märkbart äventyrar torvmarksoch skogsnaturens mångfald i iståndsättningsdikningsområdet. Kriteriet begränsar inte eventuell reglering av vattenhushållningen som krävs enligt skogslagen på förnyelseytor på torvmarker och inte heller dikningar som avses i lagen om stöd för nyskiften (24/1981). 30) Iståndsättningsdikningen bör ekonomiskt vara ändamålsenlig med beaktande av växtplatsens bördighet, värmesumman och virkesvolymen på objektet. Iståndsättningsdikningsobjekten anses vara ändamålsenliga, när de fyller de krav som finns i lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (jord- och skogsbrukets författning 44/2001, 7 ) PEFC FI 1002:2009, /35