Man måste få känna att det är normalt att vara rädd för att föda ut en vattenmelon

Transkript

1 Man måste få känna att det är normalt att vara rädd för att föda ut en vattenmelon Förlossningsrädda kvinnors upplevelser av bemötande under graviditeten Vienna Olsson, Minna Söreling Examensarbete Sexuell och Reproduktiv Hälsa 15 hp Barnmorskeprogrammet, 90 hp Vt 2021

2 Innehållsförteckning Abstrakt... ii Abstract... iii Introduktion... 1 Bakgrund... 1 Förlossningsrädsla - primär och sekundär... 1 Diagnostisering av förlossningsrädsla... 2 Behandling av förlossningsrädsla... 2 Kompetensbeskrivning för barnmorskor... 4 Barnmorskans uppdrag... 5 Teori - Kvinnocentrerad vård... 5 Motiv för studien... 6 Syfte... 7 Metod... 7 Design... 7 Studiekontext... 7 Urval /Deltagare... 7 Datainsamling/Procedur... 8 Analys... 9 Forskningsetiska överväganden Resultat Att få trygghet...12 Att inte bli tagen på allvar...13 Att uppleva sig maktlös Samhällets oförståelse Diskussion Resultatdiskussion Metoddiskussion Konklusion Referenser Bilaga 1 Informationsbrev till verksamhetschef... Bilaga 2 Informationsbrev till deltagare... Bilaga 3 Samtyckesblankett... Bilaga 4 Intervjumall... Bilaga 5 Exempel på analysprocess... i

3 Man måste få känna att det är normalt att vara rädd för att föda ut en vattenmelon Förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Abstrakt Bakgrund: Primär förlossningsrädsla innebär en rädsla som uppstått innan kvinnan fött sitt första barn. I Sverige remitteras förlossningsrädda kvinnor till Auroramottagningar för behandling. För att minska kvinnornas rädsla ses stöd från barnmorskan vara en viktig faktor. I barnmorskans arbete med reproduktiv hälsa lyfts kvinnocentrerad vård som något att eftersträva. Motiv: Förlossningsrädsla är ett globalt växande problem och kan påverka kvinnan negativt såväl psykiskt som fysiskt under lång tid. Eftersom barnmorskor är de som möter förlossningsrädda kvinnor bör de få mer kunskap kring hur de kan främja en mer positiv upplevelse under graviditeten. Syfte: Syftet var att undersöka primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Metod: En kvalitativ intervjustudie med nio semistrukturerade intervjuer genomfördes. Kvinnor som gått i Aurorasamtal och fött barn för minst ett år sedan intervjuades via videosamtal. Datan analyserades tematiskt i sex steg Resultat: Under analysprocessen framkom fyra teman. Att få trygghet beskriver kvinnornas upplevelser av hur trygghet kan skapas. Att inte bli tagen på allvar beskriver kvinnornas upplevelse av bemötandet från vårdpersonalen. Att uppleva sig maktlös handlar om kvinnornas upplevelse av att inte kunna påverka sin situation inom vården samt samhällets oförståelse som handlar om att kvinnorna upplevde att förståelse och kunskap saknas i samhället. Konklusion: Trots 40 års forskning och uppmärksamhet av förlossningsrädsla är vården fortfarande inte jämlik för kvinnornas behandling vilket inte är förenligt med kvinnocentrerad vård. Kvinnorna blir fortfarande dåligt bemötta och okunskap råder generellt i samhället. Ökad kunskap och förståelse för förlossningsrädsla bör eftersträvas för att förbättra situationen för kvinnorna. Ytterligare forskning som syftar till att undersöka samhällets upplevelser av förlossningsrädsla är därför av intresse. Översikt över arbetets omfattning Antal sidor 29 Antal ord 8000 Antal tabeller 0 Antal figurer 0 Nyckelord: Förlossningsrädsla, graviditet, förstföderska, bemötande, upplevelse, kvinnocentrerad vård, tematisk analys ii

4 You have to be allowed to feel that it is normal to be afraid of giving birth to a watermelon Women with fear of birth s experience of support during pregnancy. Abstract Background: Primary fear of birth (FOB) means a fear that arose before the woman gave birth for the first time. In Sweden women with FOB are referred to Aurora units for treatment. To reduce women's fear, support from the midwife is an important factor. In the midwife's work woman-centered care is highlighted as something to strive for. Motive: FOB is increasing globally and may affect the woman negatively both psychologically and physically for a long time. Since midwives are the ones who encounter women with FOB they should gain more knowledge on how to promote a more positive experience during pregnancy. Aim: The purpose of this study was to investigate nulliparous women with FOB s experience of support during pregnancy. Methods: A qualitative interview study with nine semi-structured interviews were conducted. Women who had been attending Aurora-counselling and gave birth at least a year ago were interviewed via video call. The data was analyzed thematically in six steps. Result: During the analysis four themes emerged. Gaining security describes the women s experiences of how security can be achieved. Not to be taken seriously describes the women s experience regarding communication from the healthcare staff. Feeling powerless is about the women s experience of being unable to influence their situation in health care and society s misunderstanding concerns how the women felt that there was a lack of understanding and knowledge in society. Conclusion: Despite 40 years of research and attention to FOB, care is still not equal regarding women s treatment which is not compatible with woman-centered care. Women are still poorly treated and an ignorance prevails in society. Increased knowledge and understanding of FOB should be sought to improve the situation for women. Further research aiming to explore society s experiences of FOB is of interest. Keywords: Fear of birth, pregnancy, nulliparous, support, experiences, woman-centered care, thematic analysis iii

5 Introduktion Att vara orolig inför kommande förlossning är normalt (Sjögren, 1997), dock kan förlossningsrädsla bli så stark att den påverkar kvinnorna fysiskt och psykiskt under en lång tid (Rondung, Thomtén & Sundin, 2016; Dencker et al, 2019). Förlossningsrädsla kan orsaka att kvinnan väljer att avstå en efterlängtad graviditet (Hofberg & Ward, 2003), men också hindra anknytningen till fostret (Ryding, 2017). I Sverige lider 14% av gravida kvinnor av förlossningsrädsla så pass mycket att den allvarligt stör personens dagliga liv enligt Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU, 2021). Globalt sett kommer flera studier fram till att förekomsten av svår förlossningsrädsla kan vara så hög som upp till 14%, dock ses stora skillnader mellan olika länder (O'Connell, Leahy Warren, Khashan, Kenny & O'Neill, 2017; Nilsson et al, 2018). Enligt O'Connell et al (2017) är trenden dessutom ökande sedan år Förlossningsrädsla är dessutom ett globalt växande problem (ibid). Bakgrund Förlossningsrädsla - primär och sekundär Rädsla inför förlossningen kan delas upp i lätt, måttlig eller svår rädsla (Ryding, 2017). Lätt oro eller rädsla, innebär att kvinnan själv kan hantera och förbereda sig inför förlossningen. Måttlig förlossningsrädsla medför inte ett ständigt dåligt välbefinnande men kan vara svårt att hantera utan hjälp och stöd. Svår rädsla inför förlossningen kan påverka kvinnans psykiska välbefinnande negativt och störa dennes funktioner, vardag och anknytning till fostret. Den starka rädslan kan också leda till att kvinnan begär ett kejsarsnitt. Om rädslan är så stark att kvinnan undviker att bli gravid talar man om förlossningsfobi (ibid), också kallad tokofobi (Nilsson et al, 2018). I början av 1980-talet utförde den svenska obstetrikern Areskog de första studierna om förlossningsrädsla som kom fram till att 17 % av kvinnorna led av måttlig förlossningsrädsla och 6% led av svår förlossningsrädsla (Saisto & Halmesmäki, 2003). I Sverige har andelen kvinnor som fått extra stöd på grund av förlossningsrädsla i form av antingen samtal med psykolog eller barnmorska/läkare ökat under åren , från 7,7 % till 10,7% (Graviditetsregistret, 2021).

6 Förlossningsrädsla kan delas upp i primär och sekundär förlossningsrädsla. Primär förlossningsrädsla innebär att rädslan uppstått innan kvinnan fött sitt första barn, ibland redan i tonåren. Sekundär förlossningsrädsla är ofta associerad till en tidigare negativ eller traumatisk förlossningsupplevelse (Nilsson et al, 2018). Vid både primär och sekundär förlossningsrädsla kan kvinnan avstå en efterlängtad graviditet och bebis på grund av sin starka rädsla inför förlossningen (Hofberg & Ward, 2003). Enligt Åmark och Ryding (2006) är förlossningsrädsla det främsta skälet till att kvinnor vill förlösas med kejsarsnitt utan medicinsk indikation. Diagnostisering av förlossningsrädsla Det saknas enhetliga nationella riktlinjer för hur förlossningsrädsla ska diagnostiseras och behandlas (SBU, 2021). Det är oftast barnmorskan på mödrahälsovården som identifierar kvinnor med förlossningsrädsla (Ellis & Lilliecreutz, 2017). Det kan vara vid en preventivmedelsrådgivning med en kvinna som inte fött barn som det framkommer en rädsla för att bli gravid eller föda barn. Eller en kvinna som i samband med sin graviditet uttrycker oro och rädsla inför förlossningen. Enligt Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi (SFOG) ska barnmorskan på barnmorskemottagningen först och främst diagnostisera och bedöma graden av förlossningsrädsla för att sedan kunna hänvisa till rätt vårdgivare (ibid). Ett instrument som används i Sverige för att mäta kvinnors rädsla inför förlossningen är Fear of Birth Scale, FOBS. FOBS innehåller frågan Hur känner du just nu när du tänker på din kommande förlossning som sedan besvaras med två visuella analoga skalor, där ena skalan är från lugn till orolig och den andra är ingen rädsla till stark rädsla (Haines, Pallant, Karlström & Hildingsson, 2011). Det saknas dock nationella riktlinjer för när resultatet på FOBS-mätningen ska räknas som högt och vilka åtgärder som ska vidtas, skalan nämns bara som ett möjligt mätinstrument för diagnostisering i SFOG:s ARG-rapport nr 77 (Ryding, 2017) om förlossningsrädsla. Behandling av förlossningsrädsla Beträffande behandlingsmetoder så saknas vetenskapligt underlag i dagsläget. SBU (2021) kommer fram till att effekten av behandling inte kan bedömas på grund av 2

7 mycket låg tillförlitlighet hos de studier som utvärderats. De fastslår därför att det behövs specifika behandlingsstudier av gravida med förlossningsrädsla samt behandlingsstudier som tar hänsyn till orsaker bakom rädslan samt innehållet i rädslan (ibid). Under slutet av 1980-talet började kvinnors förlossningsrädsla få allt större uppmärksamhet inom vården med erbjudande om speciellt omhändertagande samt uppföljning inför och efter förlossningen. En del förlossningskliniker valde då att starta specifika mottagningsverksamheter som enbart inriktar sig på kvinnors förlossningsrädsla (Baummann Gustafsson, 2017). Enligt kritiker introducerades dock verksamheten snabbt i sjukvården utan evidens för dess effektivitet (Larsson, Karlström, Rubertsson & Hildingsson, 2016). Dessa verksamheter fick det gemensamma namnet Aurora (Baummann Gustafsson, 2017). Idag benämns verksamheten med olika namn i olika regioner. Verksamheten utökades under 1990-talet och finns idag att erbjuda på alla förlossningskliniker i Sverige. En Auroraverksamhet ska enligt SFOG bestå av erfarna barnmorskor som är verksamma på förlossningen, gärna med en vidareutbildning inom samtalsteknik. Verksamheten bör också bestå av obstetriker med ett intresse för psykosociala frågor (ibid). Enligt Ellis och Lilliecreutz (2017) kan barnmorskan inom mödrahälsovården behandla lätt till måttlig förlossningsrädsla genom att avsätta tid för fler samtal som syftar till att öka blivande föräldrars kunskap om den normala och komplicerade förlossningen. Det innefattar även att stärka den blivande mammans tilltro till sin förmåga att föda och förbereda paret för smärtan samt akuta situationer som kan uppstå i samband med förlossningen. Vid måttlig och svår förlossningsrädsla ska kvinnan och hennes partner remitteras till en Auroramottagning (ibid). Kvinnor som upplever svår förlossningsrädsla bör fångas upp så tidigt som möjligt för att kunna få hjälp, gärna innan graviditet eller tidigt i graviditeten (Ryding, 2017). Efter att en remiss är skickad från mödrahälsovården bör tiden till första mötet hos Auroraverksamheten enligt Baummann Gustafsson (2017) vara kort, men tidsramen specificeras inte. Första mötet hos Aurora syftar till att skapa en relation med kvinnan och partner för att kunna kartlägga rädslan och ta reda på vilket behov kvinnan har av fortsatt stöd. Om behov finns, även med andra yrkeskategorier så som obstetriker, psykolog, kurator, anestesiläkare etc. Studier visar dock att det inte 3

8 finns någon konsensus evidensmässigt gällande behandling av förlossningsrädsla och en oklarhet finns gällande åtgärdernas effektivitet (Saisto & Halmesmäki, 2003; Ellis & Lilliecreutz, 2017; SBU, 2021). Stöd i samband med graviditet och förlossning I en studie av Larsson, Hildingsson, Ternström, Rubertsson och Karlström (2019) beskriver förlossningsrädda kvinnor att den ömsesidiga dialogen med barnmorskor var en bidragande faktor som stärkte kvinnorna att tro på sig själv inför förlossningen. En positiv inverkan gällande stöd var enligt kvinnorna i studien när barnmorskan förmedlade ett lugn och var lyhörd för vad kvinnorna hade att säga. Att bekräftas, informeras och involveras i besluten som togs sågs minska förlossningsrädslan, där en bra kommunikationsförmåga som inkluderade medkänsla, erfarenhet och vänlighet lyftes fram. Kontinuerligt stöd har setts ha en positiv inverkan på förlossningsrädsla (Larsson, Rubertsson & Hildingsson, 2020). När kvinnan får träffa samma barnmorska både under graviditeten och under förlossningen, kan det leda till att rädslan minskar hos förlossningsrädda kvinnor. Den viktigaste faktorn till att rädslan minskade var enligt kvinnorna relationen till barnmorskorna samt vetskapen om att samma barnmorska skulle bistå dem vid förlossningen. Vetskapen gav kvinnorna en känsla av säkerhet och förtroende vilket minskade förlossningsrädslan. Kvinnor med svår förlossningsrädsla var dock fortsatt rädda men de hade lite mer tilltro till sin förmåga att föda barn. Kompetensbeskrivning för barnmorskor Svenska barnmorskeförbundet ansvarar sedan 2016 för barnmorskans kompetensbeskrivning (Svenska Barnmorskeförbundet, 2019). Kompetensbeskrivningen ska fungera som ett stöd för den enskilde barnmorskans arbete, med avseende på kunskap, färdighet, förmåga och förhållningssätt. Kompetensbeskrivningen ska också fungera som ett stöd inom hälso-och sjukvården genom utveckling av lokala kompetensmodeller samt arbetsbeskrivningar för barnmorskor. Barnmorskans internationella etiska kod ligger som grund för kompetensbeskrivningen där hänsyn till kvinnans mänskliga rättigheter tas. Arbetet regleras av lagar och förordningar och ska bygga på vetenskap och beprövad 4

9 erfarenhet. Vidare ska barnmorskans arbete grundas på jämlik och rättvis vård och stödja patientens självbild, värdighet, integritet och autonomi. Genom dialog ska barnmorskan kunna skapa tillit, trygghet och delaktighet hos kvinnan och relationen ska byggas på ömsesidig respekt, där hänsyn till varje människas eget värde ska tas. I kompetensbeskrivningen framgår också att barnmorskan ska ha kompetens att bedöma och ge stöd vid förlossningsrädsla (ibid). Barnmorskans uppdrag En legitimerad barnmorska ska arbeta utifrån lagar och förordningar. En av dessa är Hälso-och sjukvårdslagen (HSL) (SFS 2017:30). HSL menar att vården inom hälsooch sjukvården ska bedrivas på ett sätt så att god vård på lika villkor uppfylls där ett av målen är att förebygga ohälsa. Vården ska vara av god kvalitet och patientens behov av trygghet, säkerhet och kontinuitet ska tillgodoses. Vården ska vara lättillgänglig och bygga på respekt för patientens integritet och självbestämmande samt främja god kontakt mellan patienten och hälso-och sjukvårdspersonalen. Teori - Kvinnocentrerad vård Inom barnmorskors hälsoarbete med gravida och födande kvinnor är kvinnocentrerad vård ett centralt begrepp och beskrivs av Fontein-Kuipers, de Groot och van Staa (2018) som en filosofi och ett medvetet valt redskap för omhändertagandet av den gravida kvinnan. Förhållandet mellan kvinnan och barnmorskan skapas av medmänsklighet och interaktion, där båda parter identifierar och respekterar bådas expertkunskap. Kvinnan är expert på sitt liv och sin kropp, barnmorskan är expert på reproduktiv hälsa. I fokus för kvinnocentrerad vård står såväl kvinnans egen upplevelse, mening och förmåga att hantera graviditet och förlossning såväl som både mor och barns hälsa och välmående (ibid). Hunter et al (2017) har undersökt vad kvinnocentrerad vård innebär för såväl kvinnor som barnmorskor och läkare inom kvinnosjukvård. De identifierar nyckelkomponenter i kvinnocentrerad vård som; respekt, partnerskap i beslutsfattande, informationsdelning, utbildnings påverkan, kontinuitet i service, kontinuitet och tillgänglighet hos personal, genuint val, att främja kvinnors autonomi, individualiserad vård, personalkompetens samt vårdens organisation. Enligt dessa komponenter är det viktigt att kvinnorna får korrekt information och 5

10 därmed kan göra informerade val som rör deras graviditet och förlossning, vilket stärker kvinnornas egenmakt. De beskriver att det är viktigt att graviditet ses som något normalt och att kontinuitet bör eftersträvas. Att få träffa samma vårdgivare, inte bara under graviditeten, utan även under förlossningen och i eftervården bidrar till kvinnocentrerad vård. Studien tar även upp hur kvinnocentrerad vård kan utvecklas och bibehållas och beskriver att ett stort hot är begränsade resurser och bristande kompetens. Kvinnorna inkluderade i studien upplevde inte att de fick kvinnocentrerad vård och många var omedvetna om att en annan typ av vård existerade då obstetrikerledd vård är normen. De deltagande barnmorskorna och läkarna uppgav att de var medvetna om kvinnocentrerad vård men att de inte har tid eller resurser att implementera det (ibid). Ett sätt att jobba för kvinnocentrerad förlossningsvård är enligt Berg, Ólafsdóttir och Lundgren (2012) att använda sig av en midwifery model of woman-centered childbirth care (MIMO), det vill säga en barnmorske-modell för kvinnocentrerad förlossningsvård. Modellen syftar till att införa barnmorskeledd vård eftersom obstetrikerledd vård är ett hinder för kvinnocentrerad vård enligt Berg et al (2012). Implementeringen av modellen visar att ett hinder för modellen och därmed kvinnocentrerad vård är hög arbetsbelastning och resursbrist (Lundgren, Berg, Nilsson & Ólafsdóttir, 2020). Motiv för studien Förlossningsrädsla är ett växande problem globalt (O Connell et al, 2017) och forskning visar att förlossningsrädsla kan påverka kvinnor negativt både fysiskt och psykiskt under graviditeten, förlossningen och postpartum (Rondung et al, 2016; Dencker et al, 2019). Det finns mycket forskning om hur stöd och olika interventioner kan påverka kvinnor med förlossningsrädsla positivt (Stoll, Swift, Fairbrother, Nethery & Janssen, 2018; Larsson et al. 2020). Däremot finns det få kvalitativa studier om kvinnors upplevelser av barnmorskans bemötande under graviditeten. Barnmorskor är de som möter förlossningsrädda kvinnor i det dagliga arbetet, det är därför viktigt att barnmorskor får mer kunskap kring hur de kan främja en mer positiv upplevelse av graviditeten för den förlossningsrädda kvinnan. Eftersom det dessutom saknas enhetliga nationella riktlinjer för hur förlossningsrädsla ska diagnostiseras samt behandlas är det av stor vikt att barnmorskorna får mer kunskap om enskilda kvinnors upplevelse av barnmorskans bemötande. 6

11 Syfte Syftet var att undersöka primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Metod Design För att besvara syftet med studien genomfördes en kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats. En kvalitativ undersökning syftar till att förstå verkligheten ur människors egna perspektiv och är att föredra gentemot en kvantitativ ansats när upplevelser ska undersökas. En induktiv ansats innebär att nya insikter utvecklas ur mötet med empirin och inte utgår från existerande teoribildningar (Teorell & Svensson, 2007, sid. 11). Datamaterialet samlades in genom semistrukturerade intervjuer och analyserades tematiskt i enlighet med Braun och Clarke (2006) för att identifiera och finna mönster. Studiekontext Studien genomfördes inom ramen för examensarbete i sexuell och reproduktiv hälsa vid Umeå Universitet. Skriftligt godkännande erhölls av verksamhetschef efter utskick av informationsbrev, se bilaga 1. Studien genomfördes i samarbete med verksamma Aurorabarnmorskor vid en förlossningsklinik i norra Sverige. Nio kvinnor intervjuades via videosamtal eller telefon enligt deras eget önskemål av en intervjuare under våren Urval /Deltagare För att bli tillfrågad om att delta i intervjustudien gällde följande inklusionskriterier; Kvinnorna skulle ha fött ett levande barn för minst ett år sedan. Anledningen till tidsgränsen på ett år var för att chansen skulle vara större att kvinnorna skulle ha hunnit bearbeta sin graviditet och förlossning och inte färgas av känslor de inte hunnit processa, vilket kunde ge mer reflekterade berättelser. Kvinnorna skulle ha upplevt primär förlossningsrädsla, det vill säga att de haft en 7

12 rädsla innan de fött sitt första barn. Kvinnorna skulle ha deltagit i Aurorasamtal vid förlossningskliniken som ingick i studien. Eftersom studiens syfte var att belysa kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten spelade förlossningssätt ingen roll, däremot exkluderades kvinnor vars förlossning upplevts traumatisk på grund av etiska principer. Kvinnor som var gravida vid tid för genomförandet exkluderades också. Eftersom studien är kvalitativ och riktade sig till individer med specifika erfarenheter användes ett ändamålsenligt, strategiskt urval. Urvalet var därmed inte slumpmässigt och representativt utan innefattade de som omfattades av studien (Polit & Beck, 2017, sid. 492f.). Aurorabarnmorskorna tillfrågade lämpliga kvinnor med hänsyn till ovan beskrivna inklusions- och exklusionskriterier och förmedlade all information om studien till kvinnorna. Ingen information om kvinnorna eller journaluppgifter lämnades ut. 14 kvinnor tillfrågades via brevutskick, se bilaga 2, och ytterligare två tillfrågades via telefon och fick sedan informationsbrev, bilaga 2, via mail. Informationsbrevet innehöll kontaktuppgifter och kvinnorna fick själva ta kontakt om de önskade delta i studien. Till en början valde sex kvinnor att höra av sig. Efter påminnelse via telefon av Aurorabarnmorska valde ytterligare tre kvinnor att delta. Samtliga deltagare hade ett barn och var år gamla. Datainsamling/Procedur Två intervjuare genomförde fyra respektive fem intervjuer var. Intervjuerna genomfördes löpande och samtliga intervjuer lyssnades igenom gemensamt innan transkribering. Intervjuerna varade mellan 17 och 50 minuter och var i genomsnitt 30 minuter långa. Samtliga intervjuer spelades in med hjälp av ett röstinspelningsprogram på datorn. Samtliga kvinnor som önskade delta i studien erhöll samtyckesblankett, se bilaga 3. Två kvinnor skrev under samtyckesblanketten och mejlade tillbaka medan resterande sju kvinnor valde att ge muntligt samtycke i början av intervjun. Muntlig information om studien gavs till samtliga deltagare i början av intervjun. Semistrukturerade intervjuer användes för att deltagarna skulle kunna utforma sina svar på sitt eget sätt, där ett antal öppna huvudfrågor (se bilaga 4) låg till grund för 8

13 att säkerställa att frågeställningarna besvarades. Därefter utformades följdfrågor utifrån det kvinnan tog upp under intervjun och det var därmed kvinnans egna upplevelser som var i fokus. Utifrån vilka svar respondenterna gav fanns också möjlighet att anpassa följdfrågor. På det sättet fick respondenten möjlighet att berätta om det som var viktigt för just henne. Åtta av nio intervjuer genomfördes med videosamtal där respondenterna såg intervjuarna. För att kvinnorna skulle få utrymme till att framföra sina upplevelser och inte avbrytas med vidare frågor förrän de hade pratat klart förmedlade intervjuaren intresse i form av nickningar och uttryck som mmm, vilket rekommenderas av Polit och Beck (2017, sid. 516). Analys Efter datainsamlingen transkriberades intervjuerna ordagrant av den som genomfört intervjun för att därefter analyseras tematiskt enligt Braun och Clarke (2006). Tematisk analys bör ses som en grundläggande metod inom kvalitativ analys för att analysera, identifiera samt finna mönster inom data. Fördelen med tematisk analys är att den är flexibel och att ingen förutbestämd teori finns utan teorin formas under arbetets gång. Tematisk analys består av sex steg där första steget handlar om att lära känna materialet. Steg två innebär att man genererar övergripande koder. I steg tre söker man efter teman och i steg fyra ses temana över och revideras. Steg fem innebär att man definierar och namnger temana. Det sjätte och sista steget består av att skriva rapporten (ibid). I det första steget, att lära känna materialet, lyssnade de två intervjuarna gemensamt igenom materialet efter intervjun. Därefter transkriberades materialet och texten lästes igenom av intervjuarna ett flertal gånger, både var för sig och tillsammans. Noteringar och sammanfattningar som upplevdes relevanta för syftet skrevs ned löpande. I steg två genererades övergripande koder relaterade till allt som hade med bemötande att göra i intervjuerna, dessa färgkodades sedan efter innebörd. Detta steg kontrollerades två gånger för att säkerställa att ingen viktig information utelämnades. Steg tre innebar att de färgkodade koderna grupperades och bildade preliminära teman. Endast ett fåtal koder föll utanför temana. I steg fyra sågs temana över i relation till koderna och reviderades. Därefter definierades fyra teman som namngavs och definierades i steg fem. I det sjätte och sista steget 9

14 skrevs resultatet ner. Exempel på analysprocessen från transkriberad text till tema ses i bilaga 5. Forskningsetiska överväganden För att upprätthålla god forskningssed har examensarbetet utformats i enlighet med Vetenskapsrådets (2017) riktlinjer om god forskningssed. Examensarbeten på grund- eller avancerad nivå omfattas inte av lagen om etikprövning (SFS 2003:460) av forskning som avser människor. Inför projektet gjordes istället en etisk reflektion utifrån blanketten för etikredovisning utformad av institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet tillsammans med handledaren. En central del av forskningsetiken rör hur personer som medverkar i forskning får behandlas. Enligt individskyddskravet ska individer som medverkar i forskning skyddas från skada och kränkning. Eftersom forskare aldrig kan garantera eliminering av risker för att deltagarna far illa, måste nyttan med forskningen som planeras och värdet i det resultat som kan förväntas, vägas mot de skador som kan ske (Vetenskapsrådet, 2017). Skador för medverkande får dock inte hindra viktig forskning eftersom den kan leda till förbättringar av exempelvis hälsa, miljö och livskvalitet, vilket innebär att det finns ett etiskt motiv att bedriva forskning; forskningskravet. I denna studie vidtogs åtgärder i enlighet med Vetenskapsrådets (ibid) föreskrifter och Helsingforsdeklarationen (World Medical Association, 2018) för att farorna skulle minimeras. Samtycke har inhämtats från alla deltagare och försiktighetsåtgärder vidtogs för att respektera deltagarnas privatliv och personuppgifter har behandlats konfidentiellt. Informationsbrev skickades till verksamhetschefen på den klinik där projektet genomfördes och godkännande erhölls. Förlossningsrädsla kan vara ett etiskt känsligt ämne eftersom det finns en risk att respondenterna påminns om negativa upplevelser. Denna risk har försökt minimeras genom att endast inkludera kvinnor med primär förlossningsrädsla och som inte uppkommit efter en traumatisk händelse i samband med graviditet eller förlossning. Inklusions- och exklusionskriterier utformades också för att minimera risken att kvinnorna skulle må dåligt av att delta i examensarbetet. Urvalsmetoden gjorde att respondenterna själva fick chansen att avgöra om de ville anmäla sitt intresse eller inte utan att behöva meddela författarna ett negativt besked. För att 10

15 säkerställa att deltagarna erhållit information gällande projektet lämnades information muntligt och skriftligt enligt bilaga 1. Deltagarna lämnade skriftligt respektive muntligt samtycke att delta i studien enligt bilaga 2. Efter att intervjuerna transkriberades har de inspelade ljudfilerna samt textdokumenten förvarats lösenordsskyddat och kommer göras så i två år enligt Umeå universitets regelverk. Tillgång till datan har författarna, handledaren samt eventuellt betygskommittén vid institutionen för omvårdnad vid Umeå Universitet. Alla som har tillgång till datan omfattas av tystnadsplikt. Deltagarna hade när som helst rätt att avbryta sitt medverkande, och allt material från den specifika intervjupersonen skulle då ha raderats, vilket intervjuarna också påminde deltagarna om i början av intervjuerna. Samtliga kvinnor erbjöds uppföljande samtal hos Aurorabarnmorska efter intervjun för att säkerställa att eventuella negativa upplevelser efter intervjun skulle få möjlighet att bearbetas, vilket alla deltagare avstod. Samtliga deltagare blev också tillfrågade om att kontaktas via telefon eller mejl några veckor efter att intervjuerna genomförts för att säkerställa att deltagarna inte hade några vidare frågor samt att på nytt erbjuda ett uppföljande samtal hos Aurorabarnmorskan. Samtliga deltagare tackade ja till erbjudandet att på nytt kontaktas via mejl, vilket gjordes efter några veckor. Ingen av kvinnorna uppgav då att de hade några frågor eller var i behov av ett Aurorasamtal. Resultat Under analysprocessen framkom fyra teman. Att få trygghet beskriver kvinnornas upplevelser av hur trygghet kan skapas genom bemötande från såväl omgivningen som professioner inom vården. Att inte bli tagen på allvar beskriver kvinnornas upplevelse av bemötandet från vårdpersonalen. Att uppleva sig maktlös handlar om kvinnornas upplevelse av att inte kunna påverka sin situation inom vården där vårdpersonalens bemötande ibland förstärkte känslan samt samhällets oförståelse som handlar om att kvinnorna upplevde att förståelse och kunskap saknas i samhället. 11

16 Att få trygghet Faktorer som skapade trygghet och ansågs vara viktiga för att skapa en relation mellan barnmorskan och kvinnorna handlade om att barnmorskan var lyhörd, inkännande i situationen och uppfattade vad de behövde, i vissa fall utan att kvinnorna själva behövde uttrycka det. Hos en kvinna skapades relationen primärt genom hennes partner, tills kvinnan kände sig redo att öppna upp sig och besvara relationen gentemot barnmorskan. Ja men jag tittade henne inte i ögonen, jag var en otrevlig person och bara, hej, jag vet inte riktigt varför vi är här. Disträ liksom. Det var min man som fick sköta snacket i början. Hon liksom sakta men säkert bröt ner någon form av mur på mig [...] hon försökte bygga en relation med mig fast egentligen via min man, tills min mur föll lite grann och jag fick ut att jag var totalt livrädd. Flera kvinnor uttryckte att barnmorskans erfarenhet var en annan faktor som påverkade tilliten till barnmorskans agerande och skapade en trygghet hos kvinnorna. Särskilt betydelsefull verkade erfarenheten av förlossningsvård vara. Och hon, min barnmorska, jobbade själv på förlossningen vissa dagar i veckan och hon var jättetrygg. Även om informationen ibland kunde kännas obekväm till en början upplevde kvinnorna det betryggande när barnmorskan bemötte dem med respekt utan att vara dömande samt gav tydlig och saklig information. Dessutom var ett snabbt agerande från barnmorskans sida, att kvinnorna slapp vänta på att få hjälp, avgörande för en positiv upplevelse av mötena med mödrahälsovårdsbarnmorskan, vilket var trygghetsskapande för den gravida kvinnan. Så att när vi väl ringde då var det väldigt kort att jepp, vi bokar ett möte, det var liksom inget ifrågasättande på något sätt, och det var skönt. När partnern var förstående och stöttande skapades en känsla av trygghet. Det upplevdes även tryggt när den närmaste omgivningen bemötte kvinnan respektfullt och kvinnan kände då att hon kunde vara öppen med vad hon kände inför förlossningen. I de fallen då partner var delaktig i Auroramötet skapades trygghet hos kvinnan som upplevde att en samhörighet växte fram gentemot varandra 12

17 eftersom partnern då hade lättare att förstå kvinnans rädsla och hur hen skulle bemöta den. En viktig faktor för att kvinnorna skulle uppleva trygghet var att få komma till sjukhuset och se lokalerna i samband med mötet med Aurorabarnmorskan samt utformandet av en tydlig förlossningsplan. Kvinnorna upplevde då att de hade mer kontroll över situationen och kunde ändra sitt fokus. Det blev sånt fokus på allt det jobbiga med förlossningen, så att när man var där och fick se liksom och allt fokus som var på bebisen som skulle komma och då blev det verkligare att det faktiskt skulle komma en bebis När Aurorabarnmorskorna bemötte kvinnorna med ett lugn och var inkännande ingav det trygghet och mötena innebar många gånger en vändpunkt och kvinnorna uppgav att de kände sig redo för förlossning efteråt. Och jag kommer ihåg att innan jag gick dit så var jag ju jätterädd men efter att jag hade gått därifrån så var jag jättetaggad och jättesugen på att föda. En kvinna uttryckte att Aurorabarnmorskans bemötande var det som skapade trygghet och därmed var viktigare än personkemin. Och hon var nästan lite väl klämkäck när man första gången träffade henne. Hon var lite såhär, jättegullig och jätteprydlig och jättesansad och jag kände bara ojojoj, jag är raka motsatsen till människan. Men hon var otroligt lyhörd och lyssnade bra och svarade bra. Och framförallt mötte mig på det som jag kände att jag var rädd för och gick igenom det mycket. Att inte bli tagen på allvar Flera kvinnor beskrev att de upplevde att de till en början inte blev tagna på allvar av sin mödrahälsovårdsbarnmorska, vilket fick kvinnorna att känna sig förlöjligade och dumförklarade. Kommentarer från barnmorskan som handlade om det naturliga i barnafödandet uppfattades som nedvärderande av kvinnorna och deras förlossningsrädsla. Man måste få känna att det är normalt att vara rädd för att föda ut en vattenmelon. 13

18 Flera kvinnor upplevde att mödrahälsovårdsbarnmorskan förminskade rädslan genom att normalisera barnafödandet och därmed inte ta kvinnornas känslor på allvar, i vissa fall förstärktes det av att inte heller erbjuda hjälp direkt utan istället skjuta det på framtiden. En kvinna upplevde att mödrahälsovårdsbarnmorskan inte skickade remiss till Aurora direkt eftersom hon förväntade sig att kvinnans rädsla skulle minska, vilket skapade en känsla hos kvinnan av att inte bli tagen på allvar. Hmm Det är helt naturligt, alla kvinnor föder, du vet alla kvinnor har fött barn i alla tider, det är ingen fara, det är alldeles för tidigt för att tänka på en förlossning just nu och så vidare. Eh, Men att om du känner likadant i senare skede, då kan man kontakta Auroramottagningen och få möjlighet att prata där... typ så. En kvinna beskrev att relationen till mödrahälsovårdsbarnmorskan hindrade henne från att ta upp sin förlossningsrädsla tidigare. Kvinnan uttryckte en upplevelse av att inte bli tagen på allvar eftersom hon inte gavs utrymme att uttrycka sina känslor på grund av den skämtsamma relationen till sin mödrahälsovårdsbarnmorska. Kvinnan upplevde, på grund av bemötandet, att det inte kändes lämpligt att ta upp ett sådant djupt ämne förrän rädslan var så stark att hon kände att hon var tvungen att få hjälp för att våga föda. Kvinnorna tyckte att de fick bristfällig information från mödrahälsovårdsbarnmorskorna om såväl förlossningsrädsla, Auroraverksamheten, vilka rättigheter de har samt hur eventuella skador följs upp vilket ingav en känsla av att förlossningsrädsla inte tas på allvar av sjukvården. Efter att Auroraremiss skickats var det flera kvinnor som upplevde att mödrahälsovårdsbarnmorskorna helt släppte frågan och inte erbjöd fortlöpande stöd och behandling. Kvinnorna upplevde då att deras rädsla inte togs på allvar. Hon frågade har du haft möten där? Och så sa jag ja, sen så var vi lite klara med den frågan. Kvinnorna upplevde inte att det var hjälpsamt att höra statistik om hur sällan komplikationer uppstår eftersom de uppfattade det som att just deras rädsla inte respekterades och togs på allvar. 14

19 Det är inte att jag tror att alla kvinnor som föder barn går runt med ett gigantiskt hål mellan benen. Liksom helt jag är rädd, jag är inte IQ-befriad. De kvinnor som hade varit inneliggande under graviditeten upplevde att de inte blev tagna på allvar eftersom barnmorskorna på avdelningen inte uppmärksammade deras förlossningsrädsla och de bjöd inte heller in till samtal gällande detta....det jag önskade då var att man hade kunnat haft mer samtal, där och då. För att det spädde ju på förlossningsrädslan, jag var ju inlagd 4-5 veckor innan förlossningen [...] Hon som var Aurorabarnmorskan, hon hade ju hand om mig på BB, så hon hade ju då kunnat sträckt ut en arm till och pratat lite till eller bokat in ett nytt möte. En kvinna upplevde att barnmorskorna på avdelningen hade bristande kunskap kring Auroraverksamheten och kände att hon förminskades och inte togs på allvar i telefonkontakt med barnmorska under graviditeten. Kvinnorna tyckte att Auroraverksamhetens stöd inte var nog, det skulle egentligen behövas fler möten och även uppföljande samtal postpartum. Deras upplevelse var att förlossningsrädsla inte tas på allvar i sjukvården. Att uppleva sig maktlös Kvinnorna upplevde det påfrestande att tvingas vänta utan tidsprognos på att få en tid för Aurorasamtal, vilket blev än mer jobbigt när de fick höra att det inte ens var säkert att remissen skulle accepteras. De kände att de inte kunde påverka sin egen vård vilket ingav en känsla av maktlöshet. Jag tyckte det var skitjobbigt att gå och vänta, kommer min remiss gå igenom [...] Och just att inte veta okej, remiss är skickad, kommer jag få en tid överhuvudtaget? Om jag får en tid, ungefär när blir det? Hur mycket har jag mentalt att ställa in mig på. Så jag tyckte det var väldigt kämpigt att gå och inte veta. Flera av kvinnorna fick också höra att remiss till Aurora inte skickades förrän efter en viss vecka och en barnmorska på mödrahälsovården glömde bort att skicka remissen. 15

20 Kvinnorna uttryckte att väntan hade varit lättare att hantera om adekvat information och stöd hade givits av mödrahälsovårdsbarnmorskan under tiden. Flera kvinnor upplevde det frustrerande att inte få information om när mötet med en obstetriker skulle ske samt att inte få veta om läkaren skulle bevilja önskan om kejsarsnitt. De upplevde att det var utlämnande och de kände sig maktlösa när de var beroende av att någon annan skulle bedöma deras rädsla, eftersom risken fanns att de skulle tolkas på fel sätt. Frågan var ju liksom i form utav att jag är ju inte säker på att jag vill fortsätta den här graviditeten ifall de sen säger att nej det kommer inte gå att göra någonting alls, du är låst i det här. Då ska jag ändå vänta tills att jag har kommit ganska långt in i graviditeten innan vi ska ha samtalet. De kvinnor vars förlossningsplan inte följdes vid inläggning för förlossning upplevde att Aurorasamtalen vaggat in dem i en falsk trygghet och situationen gjorde att de kände sig maktlösa. Problematiken är att när man väl kommer till förlossningen så är dem ganska tydlig med att allt de har sagt kan du ta och stoppa upp någonstans, för det är inte värt vatten här [ ] lite grann som en kalldusch. Samhällets oförståelse Kvinnorna upplevde att omgivningen var oförstående som berättade om såväl det naturliga i födandet och överdrivet positiva samt negativa förlossningshistorier. För en del kvinnor ökade då förlossningsrädslan och för några påverkade det valet om att inte vara öppen om sin förlossningsrädsla till omgivningen.... som till exempel till min svärmor tror jag inte ens att vi sa att vi träffade en Aurora för det fanns som ingen förståelse där. Några kompisar vet jag att jag nämnde ingenting heller för, för att det är så långt bort från deras världsbild att man kunde vara rädd för att föda barn. Kvinnorna upplevde att samhället är oförstående gällande förlossningsrädsla på grund av bristande kunskap, de uttryckte en önskan om mer blanketter eller affischer för att synliggöra ämnet för allmänheten. Flera kvinnor upplevde att 16

21 förlossningsrädsla är ett tabubelagt ämne och flertalet kvinnor hade varken hört talas om begreppet förlossningsrädsla eller Auroraverksamhet tidigare. Flera av kvinnorna uttryckte att de upplevde en stigmatisering av förlossningsrädsla i stort i samhället. De upplevde till exempel att det naturliga födandet är normen och att omgivningen saknade förståelse för att inte alla vill föda vaginalt. De hade en upplevelse av att internet och samhället i stort är oförstående och ger en felaktig bild av hur en förlossning ska vara samt att inga valmöjligheter kring förlossningssätt finns att tillgå. De kvinnor som önskade föda med kejsarsnitt möttes av skepticism och upplevde att omgivningen berättade negativa erfarenheter för att påverka deras val. Kvinnorna gav uttryck för såväl generationsskillnader som könsskillnader. Äldre kvinnor i omgivningen var mer oförstående och uttryckte oftare negativa åsikter om förlossningsrädsla och förminskade kvinnornas känslor. Samtidigt upplevde kvinnorna att det kändes bättre när kvinnor kommenterade den kommande förlossningen än när män gjorde det eftersom deras kommentarer upplevdes nedsättande. När omgivningen reagerade istället för att aktivt lyssna upplevde kvinnorna att de inte förstod deras rädsla. Att omgivningen uttryckte att barnafödande är positivt upplevde vissa av kvinnorna förminskande medan andra inte tog åt sig. Då fick man ju höra mycket som att det är så vackert att föda barn och folk vill föda barn många gånger till och såhär Och jag tänkte vilka idioter. En upplevelse av frustration och ilska uppstod hos kvinnorna när omgivningen uppvisade en oförstående inställning till deras förlossningsrädsla. Kvinnorna upplevde till exempel att omgivningen trodde att rädslan bara handlade om smärtan. Man blev förbannad. Jag blev arg och grät. Eller ja, jo jag grät väldigt mycket för jag hatar att inte bli sedd eller hörd och i vissa fall så stängde jag ju ut människorna ifrån allt som hade med hur långt gången jag var, hur gravid jag var om jag hade några krämpor överhuvudtaget eller så eller någon oro. Frågade de så var det bara ett automatiskt, det är bra. För att jag vill inte dra in folk som inte lyssnade på mig, när det var min förlossning och min graviditet och min 17

22 rädsla och min oro. Då kändes det bättre för mig att stänga ut de människor som inte hörde eller lyssnade på mig. Diskussion Resultatdiskussion Syftet med studien var att undersöka primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Under analysprocessen identifierades fyra teman. Att få trygghet beskriver att trygghet under graviditeten kan skapas genom att såväl omgivningen som professioner inom vården möter kvinnan med ett genuint intresse på ett respektfullt sätt utan att lägga någon värdering i rädslan. Att inte bli tagen på allvar beskriver att kvinnorna antingen inte gavs utrymme att uttrycka sin rädsla eller fick gehör för den av vårdpersonalen inom såväl mödrahälsovården som på kvinnokliniken. Att uppleva sig maktlös handlar om hur kvinnorna i mötet med vården och vårdpersonal kunde uppleva sig maktlösa när det uppstod osäkerhet om huruvida de ens skulle få hjälp och hur lång tid det skulle ta. Samhällets oförståelse handlar om att kvinnorna upplevde att förståelse och kunskap saknas i samhället där generationsskillnader pekas ut. Utan att reflektera över hur det påverkar kvinnornas rädsla delar omgivningen med sig av både bra och dåliga erfarenheter. Studiens resultat visar att barnmorskan kan skapa en trygghet hos den gravida kvinnan genom att vara lyhörd och inkännande. Just relationen mellan kvinnan och barnmorskan är en förutsättning för kvinnocentrerad vård enligt Fontein-Kuipers et al (2018). Tyvärr visar temana att uppleva sig maktlös och att inte bli tagen på allvar att kvinnorna i vår studie inte upplever kvinnocentrerad vård. Hunter et al (2017) kommer fram till att en förutsättning för kvinnocentrerad vård är att kvinnorna får korrekt information och utifrån det kan göra informerade val för att stärka deras egenmakt. Resultatet i denna studie tyder på att kvinnorna inte upplever egenmakt då kvinnorna inte upplevde att de hade kontroll över sin egen vård. Att få trygghet beskriver att när barnmorskan besatt erfarenhet, gav saklig och tydlig information och visade ett genuint intresse för kvinnan och hennes förlossningsrädsla ingav bemötandet en trygghetskänsla hos kvinnorna. Resultaten bekräftas av Larsson et al (2019) som beskriver att det var barnmorskan som var 18

23 avgörande för att reducera förlossningsrädslan genom att göra kvinnan lugn och trygg och med ett lyssnande och bekräftande hållningssätt. I likhet med resultatet kom Larsson et al (2019) också fram till att barnmorskans erfarenhet av förlossningsvård ingav trovärdighet hos kvinnan. I de fall kvinnorna bemöttes på ett sätt som skapade trygghet har barnmorskan lyckats med sitt uppdrag i enlighet med kompetensbeskrivningen (Svenska Barnmorskeförbundet, 2019). Att få trygghet är också det tema som visar på goda exempel på hur kvinnocentrerad vård kan uppnås. Studiens resultat visar, i likhet med Åmark och Ryding (2006), att förlossningsrädda kvinnor förväntar sig motstånd och är vana att bli ifrågasatta. Flera kvinnor i studien upplevde en lång väntan innan de fick komma till Aurorabarnmorska trots att de förmedlat sin oro och rädsla till mödrahälsovårdsbarnmorskan tidigt. Att förlossningsrädda kvinnor fick vänta länge på behandling beskrivs också av Åmark och Ryding (2006). Ytterligare en aspekt av maktlöshet uppstår när vården hänvisar till regler och rutiner som kvinnan inte kan påverka vilket ytterligare förstärker att kvinnocentrerad vård inte tillämpas. Enligt SFOG ska kvinnor så tidigt som möjligt få hjälp med sin förlossningsrädsla (Ellis & Lilliecreutz, 2017) och tiden från att remiss skickas till behandling bör vara kort (Baumann Gustafsson, 2017). Många av kvinnorna i studien upplevde att tiden innan de fick komma på Aurorasamtal var både lång och jobbig. De kände sig maktlösa av att inte veta om remissen skulle bli godkänd och eventuell behandling skulle påbörjas men också att inte veta när de skulle få komma på samtal hos Aurora. Kvinnorna upplevde sig vara i behov av information, samtal och stöd gällande förlossningsrädslan av mödrahälsovårdsbarnmorskan under den jobbiga väntan, vilket barnmorskorna inte tillhandahöll. Resultatet tyder därmed på att mödrahälsovården misslyckas med sitt uppdrag enligt barnmorskans kompetensbeskrivning (Svenska Barnmorskeförbundet, 2019). Att varken stöd, samtal eller information erbjöds är oförenligt med kvinnocentrerad vård, som enligt Hunter et al (2017) bland annat ska innefatta korrekt informationsdelning där kvinnors autonomi främjas och vården individualiseras. Eftersom forskning visar att förlossningsrädda kvinnor som får rätt stöd under graviditeten kan få en mer positiv förlossningsupplevelse (Stoll et al 2018; Larsson et al 2020) kan studiens resultat också innebära att kvinnornas upplevelse av otillräckligt stöd under graviditeten skulle kunna leda till en dålig förlossningsupplevelse. Vilket i sin tur 19

24 kan leda till en sekundär förlossningsrädsla (Nilsson et al, 2018). Vad gäller väntan på att få komma till Aurora är det svårt att vara kritisk då SFOG inte specificerar tidsramen till behandling men i och med att kvinnorna upplevde att den var lång kan det ändå ses som ett misslyckande. År 1981 publicerades Sveriges första studie om förlossningsrädsla hos kvinnor (Areskog, Uddenberg & Kjessler (1981) och därefter har ämnet flitigt beforskats. Men trots att förlossningsrädsla beskrivits, studerats och behandlats i 40 år finns fortfarande ingen konsensus kring hur förlossningsrädsla bäst behandlas (SBU,2021), vilket är anmärkningsvärt med tanke på den höga förekomsten av förlossningsrädsla (O'Connell et al, 2017; Nilsson et al, 2018). Auroramottagningarna som finns i Sverige idag introducerades i slutet av 1980-talet, och enligt kritikerna utan evidens för dess effektivitet (Larsson et al, 2016). Trots det är Auroramottagningarna grunden i all behandling i Sverige idag. Dessutom visar forskning att Auroraverksamhet vid mellanstora och små förlossningskliniker inte kan erbjuda likvärdig vård till förlossningsrädda kvinnor som vid stora förlossningskliniker (ibid). Alla förlossningskliniker kunde erbjuda förlossningsrädda kvinnor samtal med en barnmorska på en Auroramottagning, där majoriteten av klinikerna hade minst en obstetriker samt andra yrkeskategorier så som kurator och socialarbetare inkopplad i verksamheten. På de stora förlossningsklinikerna erbjöds samtal med en barnmorska som hade gått utökad utbildning i kognitiv beteendeterapi (KBT) och psykoterapi, samt hade ett utökat Aurorateam som inkluderade psykiatriker, psykoterapeut, sjukgymnast och beteendevetare (ibid). Med andra ord är vården för förlossningsrädda kvinnor ojämlik beroende på vart i det avlånga landet de bor vilket ytterligare styrker att kvinnocentrerad vård inte tillämpas och dessutom även går emot svensk lag. Enligt HSL (SFS 2017:30) ska vården inom hälso-och sjukvården bedrivas på ett sätt så att god vård på lika villkor uppfylls där ett av målen är att förebygga ohälsa. Kvinnorna i studien tillhörde alla en medelstor förlossningsklinik och alla hade fått gå på samtal hos Aurora efter att deras mödrahälsovårdsbarnmorska skickat remiss. En del av kvinnorna upplevde att dessa samtal räckte och gjorde dem redo inför förlossningen. Medan en del av kvinnorna i studien upplevde att barnmorskorna på Auroraverksamheten inte gav dem tillräckligt stöd i att hantera sin rädsla. De uttryckte en önskan om fler samtal, eller annat upplägg. Kanske hade detta kunnat 20

25 förebyggas om kvinnorna hade bott i närheten av en stor förlossningsklinik där vården för förlossningsrädda kvinnor var utökad med adekvat utbildad personal för att hjälpa dem med sina rädslor, eller om kvinnovården genomsyrats av ett mer kvinnocentrerat synsätt. Enligt Renfrew et al (2019) präglas barnmorskors arbetsområde av ojämlikhet och diskrimineras ofta av makthavare och beslutsfattare, och trots stark evidens för kvinnocentrerad vård hålls området tillbaka av traditionella strukturer kopplat till genus samt social, professionell och ekonomisk makt. Intersektionalitet är ett kulturteoretiskt begrepp som beskriver en analys av samverkan mellan olika maktassymetrier baserade på kategorier såsom genus, sexuell preferens, klass, profession, ålder, nationalitet etc. (Abrams, Tabaac, Jung & Else-Quest, 2020). Enligt Lykke (2003) går dessa kategorier inte förstå var och en för sig utan de är oupplösligt förbundna med varandra genom en dynamisk interaktion. När en intersektionell analys görs är det skärnings-punkterna mellan olika maktordningar som analyseras. Detta för att skapa en förståelse av hur olika kategorier samverkar och förstärker varandra när över- eller underordning skapas (Almén, 2014). De intersektionella faktorerna beskrivna av Renfrew et al (2019) försämrar framstegen inom kvinnovården genom mindre investering i forskning, utveckling och utbildning vilket innebär att kvinnorna och barnen diskrimineras. Ur ett intersektionellt perspektiv kan tänkas att maktförhållandet i situationen som kvinnorna i studien beskriver sig uppleva dels beror på genus, att förlossningsrädsla är mer uppmärksammat bland kvinnor än bland män, dels professionell makt eftersom vårdgivarna kan anse sig ha ett kunskapsmässigt övertag. Att svensk mödrahälso- och förlossningsvård dessutom är obstetrikerledd (Berg et al, 2012; Renfrew et al, 2019) skulle kunna vara det som späder på maktskillnaden mellan kvinnorna och vårdpersonal inom kvinnohälsovård. Renfrew et al (2019) redogör för ståndpunkten att intersektionalitet är orsaken till att kvinnovården är eftersatt och inte reviderats trots evidensen för barnmorskeledd vård gentemot obstetrikerledd. Berg et al (2012) beskriver att obstetrikerledd vård är ett hinder för kvinnocentrerad vård. Resultaten tyder därmed på att utvecklingen för förlossningsrädda gått långsamt med tanke på den sparsamma progressen under 40 års tid samt att kvinnorna inte upplever att vården är kvinnocentrerad. 21

26 Areskog et al (1981) beskriver i sin studie att kvinnor med förlossningsrädsla inte bara var rädda för smärta. Ändå beskriver kvinnorna i föreliggande studie att det finns en bild i samhället att de enbart tros vara rädda för smärta. Kvinnorna upplevde att den onyanserade bilden av förlossningsrädsla gjorde dem frustrerade och upprörda. Återigen är det anmärkningsvärt att samhällets bild av förlossningsrädsla inte är korrekt trots att studier för att beskriva den gjorts i 40 år. Kvinnorna i studien upplever dels att det finns ett stigma i ämnet förlossningsrädsla men också att okunskap fortfarande råder i samhället där förlossningsrädda kvinnor fortfarande att inte vågar prata öppet om sin rädsla för omgivningen. Metoddiskussion För att bedöma kvalitativa studier används begreppen giltighet, tillförlitlighet, anpassningsbarhet och överförbarhet för att säkerställa trovärdigheten (Cope, 2014). En kvalitativ metod är fördelaktig när individuella upplevelser hos människor ska studeras (ibid) vilket styrker studiens trovärdighet. Att förlossningsrädsla kan vara ett etiskt känsligt ämne har påverkat studiens genomförande och hänsyn har tagits till etiska principer vilket kan ha påverkat trovärdigheten negativt i vissa avseenden. De etiska överväganden som gjorts har dock bedömts nödvändiga och redogörs för nedan. Ett strategiskt urval gjordes för att rekrytera deltagare som hade erfarenheter inom ämnet som skulle belysas för att få ett innehållsrikt material, vilket ökar giltigheten enligt Larsson, 2000, sid. 74. Ett innehållsrikt material ökar även trovärdigheten (Polit & Beck, 2017, sid. 562). Däremot kan valet att Aurorabarnmorska rekryterade kvinnorna ha påverkat studiens resultat, och därmed även giltigheten, negativt eftersom de kvinnor som upplevt ett genomgående dåligt bemötande kanske inte ens har fått komma till en Aurorabarnmorska. Semistrukturerade intervjuer användes i intervjustudien. Styrkan med semistrukturerade intervjuer är enligt Polit och Beck (2017, sid. 510) att ett antal huvudfrågor som ställs i samma ordning säkerställer att svar ges på frågeställningarna. När det gäller intervjuer är grunden att få respondenterna att svara så utförligt och tillförlitligt som möjligt. Därför gäller det som intervjuare att tydligt klargöra vad syftet med intervjun är och visa uppskattning under intervjun 22

27 (Teorell & Svensson, 2007, sid. 90). Det är dock viktigt att vara medveten om att intervjuaren genom sitt samspel också kan påverka datainsamlingen vilket kräver en medvetenhet (Polit & Beck, 2017, sid. 508). Risk finns att kvinnorna glömt bort viktig information med tanke på att det gått över ett år sedan graviditetstiden vilket skulle kunna påverka resultaten och studiens tillförlitlighet. Valet att ha tidsgränsen som ett inklusionskriterie togs på etiska grunder eftersom kvinnor direkt efter en förlossning kan ha en ökad sårbarhet. Enligt Bossano, Townsend, Walton, Blomquist och Handa, (2017) påverkar dock tiden kvinnors hågkomst av graviditet och förlossning mycket lite. Deltagarna i studien hade i det stora hela inte svårt att komma ihåg sina upplevelser även om exakta tider ibland glömts bort. Tidsaspekten bedöms därför ej påverka studiens tillförlitlighet då syftet inte berörde tidsprognos utan deras upplevelser under graviditeten. Intervjuerna kan ha påverkats negativt av att de genomförts digitalt istället för ansikte-mot-ansikte. Åtta av intervjuerna var av god ljudkvalité, en intervju tappade stundvis internetkontakt och därmed också ljudet men ingen data bedöms ha missats och påverkar därmed inte trovärdigheten. Även om videosamtal kan vara mycket användbart försvinner en del av kommunikationen som sker med hjälp av kroppsspråk, mimik och tonfall. Fördröjningar ledde också ibland till att samtalet inte flöt på som det kunde ha gjort. På grund av rådande situation med Covid-19- pandemi var det inte ett alternativ att genomföra fysiska intervjuer. En fördel med videosamtal är dock att respondenten fritt kan bestämma tid och plats och att de inte begränsas av geografi (Polit & Beck, 2017, sid. 514). Överförbarhet innebär att studiens resultat kan appliceras på andra och att den som läser kan associera studiens resultat till sina egna erfarenheter (Cope, 2014). Enligt Nowell, Norris, White och Moules (2017) kan inte forskaren veta vilka studien kan överföras till men en viktig del i överförbarheten är att författarna tydligt beskriver resultatet och hur de gått tillväga. På det sättet kan överförbarheten bedömas individuellt av läsaren. I avsnittet Metod beskrivs processen ingående gällande deltagare/urval, datainsamling/procedur samt analysen, vilket enligt Nowell et al (2017) är essentiellt för att öka tillförlitligheten och överförbarheten av studien. För att ytterligare stärka trovärdigheten av studien hade författarna kontinuerlig 23

28 kontakt med handledaren som fick läsa det insamlade materialet, koder och de teman som arbetades fram. Att en utomstående kontrollerar processen i forskningen rekommenderas av Nowell et. al (2017) för att öka trovärdigheten i analysprocessen. 16 kvinnor tillfrågades att delta i studien varav nio valde att delta. Det viktiga när data insamlas är att materialet är tillräckligt omfattande enligt Larsson (2000,sid. 73). Material kan bedömas vara omfattande när inget nytt framkommer av tillkommande respondenter (ibid). Under de två sista intervjuerna framkom inga nya data vad gällde deltagarnas upplevelser, därmed bedömdes materialet ha uppnått pragmatisk mättnad och det fanns därför inget behov att försöka rekrytera fler deltagare. Författarnas förkunskaper vid genomförandet av en studie är både nödvändiga (Larsson, 2000, sid. 68f.) och en eventuell källa till minskad trovärdighet (Cope, 2014). Författarna till arbetet hade innan påbörjandet av studien en del förkunskaper gällande ämnet förlossningsrädsla eftersom de kommit i kontakt med förlossningsrädda kvinnor under verksamhetsförlagd utbildning från såväl förlossningsavdelningar som mödrahälsovården under barnmorskeutbildningen. Dessa förkunskaper kan ha påverkat resultatet negativt eftersom intervjumallen delvis utformats av förkunskap men också i enlighet med studiens syfte. Dock kan trovärdigheten av studiens resultat öka genom att forskarna beskriver sina förkunskaper samt är medvetna om dem under metodens gång (ibid). Konklusion Avgörande för kvinnans trygghetskänsla var att omgivningen och professioner inom vården mötte kvinnan med ett genuint intresse och var inkännande, när det gjordes spelade personkemin mindre roll. Kvinnorna i studien hade i vissa fall blivit bemötta på ett nedvärderande och respektlöst sätt av såväl barnmorskor som samhället vilket lett till att kvinnorna kände sig förminskade, frustrerade och dumförklarade. Resultaten visar också att ämnet, trots intensiv forskning under lång tid, fortfarande har stora kunskapsluckor vad gäller diagnostisering och behandling. Att kvinnorna upplevde att de inte kunde påverka sin egen vård visar 24

29 att kvinnornas upplevelse av bemötande under graviditeten inte är förenliga med kriterierna för kvinnocentrerad vård. Slutsatsen kan dras att trots 40 års forskning och uppmärksamhet av förlossningsrädsla är vården fortfarande inte jämlik för kvinnornas behandling, kvinnorna blir fortfarande dåligt bemötta och okunskap råder generellt i samhället där bemötandet är en central del i hur kvinnorna kan hantera förlossningsrädslan. För att förbättra situationen för förlossningsrädda kvinnor krävs en större förståelse vilken skulle kunna uppnås genom att implementera ett kvinnocentrerat synsätt och en barnmorskeledd kvinnovård. Dessutom krävs ett synliggörande i samhället om vad förlossningsrädsla innebär. Även om förlossningsrädsla beforskats finns det fortfarande få/inga studier som beskriver samhällets syn på förlossningsrädsla och de kunskaper de besitter, utan majoriteten av studierna berör förekomsten av, orsaker till, kvinnornas upplevelse, interventioner samt barnmorskors upplevelse av förlossningsrädsla. Därför skulle det vara relevant att bedriva vidare forskning som syftar till att undersöka samhällets föreställningar av och attityder gentemot förlossningsrädsla. 25

30 Referenser Abrams, J. A., Tabaac, A., Jung, S., & Else-Quest, N. M. Considerations for employing intersectionality in qualitative health research. Social Science and Medicine, 258, Artikel Doi: /j.socscimed Almén, M. (2014). Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv. Hämtad 21 maj 2021 från: Areskog, B., Uddenberg, N., & Kjessler, B. (1981). Fear of childbirth in late pregnancy. Gynecologic and Obstetric Investigation, 12(5), Doi: / Baummann Gustafsson, B. (2017). Auroraverksamheten. I O. Axelsson (Red.), Förlossningsrädsla. SFOG ARG-rapport nr 77 (s.25-29). Hämtad 14 maj 2021 från: Berg, M., Ólafsdóttir, O.A., & Lundgren, I. (2012). A midwifery model of womancentred childbirth care--in Swedish and Icelandic settings. Sexual & Reproductive Healthcare, 3(2), Doi: /j.srhc Bossano, C., Townsend, K., Walton, A., Blomquist, J., & Handa, V. (2017). The maternal childbirth experience more than a decade after delivery. American Journal of Obstetrics and Gynecology, 217(3), 342.e1-8. Doi: /j.ajog Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3(2), Doi.org/ / qp063oa Cope, D.G. (2014). Methods and meanings: credibility and trustworthiness of qualitative research. Oncology Nursing Forum, 41(1), Doi: /14.ONF Dencker, A., Nilsson, C., Begley, C., Jangsten, E., Mollberg, M., Patel, H.,... Sparud- Lundin, C. (2019). Causes and outcomes in studies of fear of childbirth: A systematic review. Women Birth, 32(2), Doi: /j.wombi Ellis, J., & Lilliecreutz, C. (2017). Mödrahälsovårdens (MHV) roll. I O. Axelsson (Red.), Förlossningsrädsla. SFOG ARG-rapport nr 77 (s.19-23). Hämtad 14 maj 2021 från: Fontein-Kuipers, Y., de Groot, R., & van Staa, A.L. (2018). Woman-centered care 2.0: Bringing the concept into focus. European Journal of Midwifery, 2(5). Doi: /ejm/91492 Graviditetsregistret. (2021). Hämtad 6 maj 2021 från: 26

31 Haines, H., Pallant, J-F., Karlström, A., & Hildingsson, I. (2011). Cross-cultural comparison of levels of childbirth-related fear in Australian and Swedish sample. Midwifery, 27(4), Doi: /j.midw World Medical Association WMA Declaration of Helsinki- ethical principles for medical research involving human subjects. Hämtad 21 maj 2021 från: Hofberg, K., & Ward, M. R. (2003). Fear of pregnancy and childbirth. Postgraduate Medical Journal, 79(935), Doi: /pmj Hunter, A., Devane, D., Houghton, C., Grealish, A., Tully, A., & Smith, V. (2017). Woman-centred care during pregnancy and birth in Ireland: thematic analysis of women s and clinicians experiences. BMC Pregnancy and Childbirth, 17(322). Doi: /s Larsson, B., Hildingsson, I., Ternström, E., Rubertsson, C., & Karlström, A. (2019) Women's experience of midwife-led counselling and its influence on childbirth fear: A qualitative study. Women Birth, 32(1), Doi: /j.wombi Larsson, B., Karlström, A., Rubertsson, C., & Hildingsson, I. (2016). Counseling for childbirth fear - a national survey. Sexual & Reproductive Healthcare, 8, Doi: /j.srhc Larsson, B., Rubertsson, C., & Hildingsson, I. (2020). A modified caseload midwifery model for women with fear of birth, women s and midwives experiences: A qualitative study. Sexual & Reproductive Healthcare, 24, Artikel Doi: /j.srhc Larsson, L. (2000). Personliga intervjuer. I M. Ekström & L. Larsson (Red.), Metoder i kommunikationsvetenskap (s.49-77). Lund: Studentlitteratur AB Lundgren, I., Berg, M., Nilsson, C., & Ólafsdóttir, O.A.(2020) Health professionals' perceptions of a midwifery model of woman-centred care implemented on a hospital labour ward. Women Birth, 33(1), Doi: /j.wombi Lykke, Nina (2003). Intersektionalitet - ett användbart begrepp för genusforskningen. Kvinnovetenskaplig tidskrift, 1(03), Nilsson, C., Hessman, E., Sjöblom, H., Dencker, A., Jangsten, E., Mollberg, M., Begley, C. (2018). Definitions, measurements and prevalence of fear of childbirth: a systematic review. BMC Pregnancy and Childbirth, 18(28). Doi: /s Nowell, L., Norris, J., White, D., & Moules, N. (2017). Thematic Analysis: Striving to Meet the Trustworthiness Criteria. International Journal of Qualitative Methods, 16(1), Doi: /

32 O'Connell, M. A., Leahy Warren, P., Khashan, A. S., Kenny, L. C., & O'Neill, S. M. (2017). Worldwide prevalence of tocophobia in pregnant women: systematic review and meta analysis. Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavia, 96(8), Doi: /aogs Polit, D.F., & Beck, C.T. (2017). Nursing research: generating and assessing evidence for nursing practice (10th.ed.). Philadelphia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins Renfrew, M.J., Ateva, E., Dennis-Antwi, J.A., Davis, D., Dixon, L., Johnson, P... Zeck W. (2019). Midwifery is a vital solution-what is holding back global progress? Birth, 46(3), Doi: /birt Rondung, E., Thomtén, J., & Sundin, Ö. (2016). Psychological perspectives on fear of childbirth. Journal of Anxiety Disorders, 44, Doi: /j.janxdis Ryding, E.L. (2017). Definitioner och diagnostik. I O. Axelsson (Red.), Förlossningsrädsla. SFOG ARG-rapport nr 77 (s.7-14). Hämtad 14 maj 2021 från: Saisto, T., & Halmesmäki, E. (2003). Fear of childbirth: a neglected dilemma. Acta Obstetrica et Gynecologica Scandinavia, 82(3), Doi: /j x SBU. (2021).Förlossningsrädsla, ångest och depression under graviditet. En systematisk översikt och utvärdering av medicinska, hälsoekonomiska, sociala och etiska aspekter. Hämtad 22 april 2021 från: SFS 2003:460. Lag om etikprövning av forskning som avser människor. Stockholm. Utbildningsdepartementet. Hämtad 1 april 2021 från: forfattningssamling/lag om-etikprovning-av-forskning-som_sfs SFS 2017:30. Hälso-och sjukvårdslag. Stockholm. Socialdepartementet. Hämtad 1 april 2021 från: Sjögren, B. (1997). Reasons for anxiety about childbirth in 100 pregnant women. Journal of Psychosomatic Obstetrics & Gynecology, 18(4), Doi: / Stoll, K., Swift, E-M., Fairbrother, N., Nethery, E., & Janssen, P. (2018). A systematic review of nonpharmacological prenatal interventions for pregnancyspecific anxiety and fear of childbirth. Birth, 45(1), Doi: /birt

33 Svenska Barnmorskeförbundet. (2019). Kompetensbeskrivning för legitimerad barnmorska. Hämtad 28 december 2020 från: Teorell, J., & Svensson, T. (2007). Att fråga och att svara. Malmö: Liber AB. Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Hämtad 1 april 2021 från: -forskningssed_vr_2017.pdf Åmark, H., & Ryding, E.L. (2006). Kvinnor som önskar kejsarsnitt. Läkartidningen, 103(12),

34 Bilaga 1 Informationsbrev till verksamhetschef Institutionen för omvårdnad INFORMATIONSBREV Till verksamhetschef: Marju Dahmoun Förfrågan om tillstånd att genomföra intervjustudien: Primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten Hej! Vi heter Vienna Olsson och Minna Söreling och är studenter på Barnmorskeprogrammet vid Umeås universitet. Vi planerar att genomföra ett examensarbete med syfte att: Undersöka primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Projektet görs eftersom andelen kvinnor som behandlas för förlossningsrädsla ökar och forskningen visar att det kan påverka kvinnan både fysiskt och psykiskt för lång tid framöver. De som kommer intervjuas är kvinnor som fött sitt första barn för minst ett år sedan och inför förlossningen upplevt förlossningsrädsla. Kvinnorna ska ha gått i Aurorasamtal under graviditeten och bedöms som lämpliga för intervjustudien enligt Aurorabarnmorskorna. En tidsgräns på minst ett år sedan förlossningen sattes på grund av att det är ett känsligt ämne där obearbetade känslor kan komma upp till ytan igen vid intervjuerna samt att kvinnor kan vara sårbara nära inpå en graviditet och förlossning. Barnmorskorna på er Auroramottagning har under vår praktik hos er ställt sig mycket positiva till att samarbeta och föreslagit att de kan tillfråga lämpliga kvinnor om studien. Om intresse finns kommer de förmedla informationsbrev och kontaktuppgifter. Därmed kommer vi inte få tillgång till några patientjournaler eller personuppgifter. De har även gett som förslag att om kvinnorna efter intervjun upplever att jobbiga känslor dyker upp på nytt kan ett uppföljande samtal med Aurorabarnmorska erbjudas. Intervjuerna kommer att ske via telefon eller videosamtal som beräknas ta cirka 30 minuter och spelas in på band för att sedan analyseras. Vi planerar att intervjua sex kvinnor. Allt intervjumaterial kommer att hanteras så att deltagarna inte kan identifieras. Deltagandet är frivilligt och alla informanter kan när som helst avbryta sin medverkan utan att ange orsak. Resultatet kommer presenteras i en magisteruppsats. Härmed anhåller vi om att få genomföra studien. Om du godkänner detta, skriv under medföljande blankett för medgivande och sänd den inskannat åter till oss via mejl. Tveka inte att kontakta oss eller vår handledare om Du har några frågor. Författare: Minna Söreling Leg. Sjuksköterska och barnmorskestudent Tel: Mail: Författare: Vienna Olsson Leg. Sjuksköterska och barnmorskestudent Mobil: Mail: Handledare: Carola Eriksson PhD, universitetslektor vid Umeå universitet och leg. barnmorska Tel: Mail:

35 Samtycke till genomförande av examensarbetet: Primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten Verksamhetschef Namnteckning Namnförtydligande Ort och datum

36 Bilaga 2 Informationsbrev till deltagare Umeå Universitet Institutionen för Omvårdnad Information och förfrågan om medverkan i studie om förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Vi är två studenter på barnmorskeprogrammet vid Umeå universitet som skall skriva ett examensarbete inom området sexuell och reproduktiv hälsa. Syftet med examensarbetet är att belysa hur kvinnor med primär förlossningsrädsla upplever bemötande under graviditeten. Primär förlossningsrädsla innebär att rädslan inför förlossning funnits redan under den första graviditeten. Studien görs eftersom andelen kvinnor som behandlas för förlossningsrädsla ökar och forskningen visar att det kan påverka kvinnan både fysiskt och psykiskt, även lång tid efteråt. Vi vill därför intervjua Dig som fött Ditt första barn för minst ett år sedan och inför förlossningen upplevt förlossningsrädsla. Din medverkan är viktig för studiens syfte. Det är Dina erfarenheter och upplevelser som kan bidra till ökad förståelse och utveckla mödrahälsovården för förlossningsrädda kvinnor. För att delta ska Du ha gått i Aurorasamtal under graviditeten. Förlossningen ska inte ha upplevts som traumatisk men det kan ändå vara bra att vara medveten om att obearbetade känslor kan komma till ytan. Därav tidsgränsen på att det ska ha gått minst ett år sedan förlossning. Om behov skulle uppstå erbjuds uppföljande Aurorasamtal efter intervjun. Insamlingen av data kommer att ske via inspelade enskilda intervjuer via telefon- eller videosamtal med någon av oss. De beräknas ta cirka en halvtimme. De inspelade intervjuerna kommer att avidentifieras och sparas på dator med lösenordsskydd tills arbetet examinerats. Efter det kommer materialet raderas. Resultatet kommer att presenteras på ett sådant sätt att ingen specifik medverkande kan identifieras. Alla deltagare har rätt att ta del av studiens resultat efter att det färdigställts om så önskas. Ingen ersättning utgår för deltagande. Allt deltagande är frivilligt och som deltagare kan du när som helst välja att avsluta ditt deltagande i projektet utan att behöva förklara varför. Om du vill medverka vänligen kontakta oss enligt nedanstående information. Tveka inte att höra av Dig om Du har några frågor. Tack för att du tagit dig tid att läsa igenom informationen. Med vänliga hälsningar Författare: Minna Söreling Leg. Sjuksköterska och barnmorskestudent Tel: Mail: Författare: Vienna Olsson Leg. Sjuksköterska och barnmorskestudent Mobil: Mail: Handledare: Carola Eriksson PhD, universitetslektor vid Umeå universitet och leg. barnmorska Tel: Mail:

37 Bilaga 3 Samtyckesblankett Samtycke till att delta i studien primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Jag har fått muntlig och skriftlig information om studien och har haft möjlighet att ställa frågor. Jag får behålla den skriftliga informationen. Jag samtycker till att delta i studien Primärt förlossningsrädda kvinnors upplevelse av bemötande under graviditeten. Jag samtycker till att uppgifter om mig behandlas på det sätt som beskrivs i forskningsinformationen. Plats och datum Underskrift