Sommarakademien 2021

Transkript

1

2 Sommarakademien 2021 Sommarakademien var SWEA Skrivers första, längre, skrivövning och sträckte sig över hela sommaren Under tio veckor publicerades skrivinstruktioner som hjälpte deltagarna att steg-för-steg skapa en hel novell. Övningarna var uppbyggda så att varje steg fokuserade på något specifikt. Det började med instruktioner för hur man skriver en intresseväckande inledning och etablerar en miljö för berättelsen. Andra gången fokuserades på hur man skapar en karaktär, därefter hur man skriver dialog, och så vidare. Läs mer om gratiskursen på skriver.swea.org/2021/sommarakademien-2021 Häftet som du håller i din hand, innehåller de fantastiska noveller som växte fram under Sommarakademien. Mycket läsnöje! Ett stort tack till Eva Wissting som arrangerade Sommarakademien och till alla er kreativa skribenter som deltog! Agneta Bekassy De Bekas, sida 3-13 Barbro Guaccero, sida Caroline Creutzer, sida Eva Shaw, sida Inger Schuberth, sida Sidsel Cook, sida Mi Karlsson Bergkvist, sida Sammanställt av: Katarina Rönnlund Wright SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 2

3 Varför svek du mig? Författare: Agneta Bekassy De Bekas Det är en stilla kväll, solen håller på att gå ner efter en ljuvligt, varm sommardag. Längst med havet promenerar unga, såväl som äldre, några arm i arm medans andra håller hand. Det luktar av uppspolad tång och salt, en alldeles speciell doft. Sanden är sval och len, den rinner mellan tårna. Vågorna slår mjukt och en och annan fågel gör en djupdykning i hopp om att fånga något som kan stilla hungern. Några soldyrkare har dröjt sig kvar och ligger mätta av sol och hav, kanske tänker de på kvällens middag. Det sägs att havet suger och visst blir längtan efter en vällagad måltid på någon romantisk restaurang stor. Ett bord för två, kanske med rutiga dukar på, en gammal vinflaska med stearin som runnit ner efter många år och gett flaskan ett extra skydd, doften från köket... Vilken ljuvlig doft, tomater, lök, basilikum. Glasen fylls av ett mustigt rödvin, färgen är intensiv såväl som smaken. I bakgrunden hörs en romantisk sång, det är lätt att tappa tiden, kvällen får vara lång. Nu här, i kväll är känslan, lyckokänslan av att vara frisk och kanske en gnutta kär, så tydlig. Tankarna rusar genom huvudet, det känns tryggt, varmt och bekant. Så här skall sommaren börja tänker jag... Hon står där vid husgaveln och kisar mot solen. De mörka solglasögonen tjänar som hårband, fast hon vet att hon borde bära dem som man ska. Har man början till starr, så är solglasögon ett måste har hon fått höra från en läkare bekant. Hennes långa hår ligger som en slöja över axlar och rygg. Är det något hon är nöjd med så är det hår och ben. I det stora hela är hon rätt nöjd med sig själv, men skulle önska att magen putade lite mindre. Ihärdig träning har ännu inte lyckats få bort den, känns frustrerande, men hon är av naturen positiv och tänker, det kunde vara värre. Vore nog en bra idé att minska ner på vinet, men vadå? Man lever ju bara en gång och god mat utan ett gott vin, det är ju omöjligt säger hon till sig själv. Medans hon står där i solen och väntar, går tankarna fram och tillbaks. Hon funderar på vad som blivit av henne, vad hon gjort av sitt liv och kanske framförallt vad som kunde blivit annorlunda. I unga dagar var önskan att bli flygvärdinna stor. Hon som alltid älskat att resa, upptäcka nya platser, andra kulturer och utforska världen. Så blev det inte, en av de få saker hon ångrar än idag. På den tiden var kraven ganska stora på de som ville bli värdinnor i luften och att bli antagen var inte helt lätt, men hon hade uppfyllt kraven och blivit antagen till SAS utbildning i Sandefjord. Vad hände, vad gjorde jag tänker hon. Jo, en man kom i vägen och satte en käpp i hjulet. Dessa förbaskade män tänker hon, men minns att hon var kär upp över öronen. Allt har en övergång och kärleken tog slut. Hon vet att hennes andra önskan var att bli journalist, ja varför inte utrikeskorrespondent? Då hade hon kunnat förena jobb med nöjet av att resa och dessutom få lite extra spänning på köpet, men så blev det inte heller. Journalisthögskolan på hennes tid var inte den bästa plats för en flicka från privatskola och som inte bar Palestinasjal och Jesus sandaler, utan föredrog veckad kjol och pumps med lagom hög klack. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 3

4 Vad har det blivit av mig, vad har jag gjort med mitt liv frågar hon sig själv. Ja, inte blev det som hon tänkt sig, men det har haft sina goda sidor, men med många ups and downs. Hon har lärt sig vad ödmjukhet är, att ta dagen som den kommer, finnas till för nära och kära, inte ta något för givet. Känner hon sig lyckad? Hon tänker efter ett tag och kommer sen fram till att livet hade kunnat bli sämre, man får ta dag för dag och hoppet lever kvar, hoppet att lyckas, att också kunna vara andra till lags. Hon sluter ögonen och känner solen värma hennes kinder och hon är frisk och hon står här idag och bara det är guld värt. De sitter mitt emot varandra på den lilla tavernan de besökt så många gånger under årens lopp. Hon känner sig nervös och osäker, han verkar lugn men visar viss irritation. Han stryker sig över hakan där skägget börjat växa ut mer än vanligt. Hon bär håret i en svans, men rättar nervöst till sin lugg som ideligen lägger sig som en slöja och döljer hennes stora, djupblå ögon. De är båda medvetna om att deras gemensamma framtid står på spel. De sista åren har varit jobbiga för båda och klyftan dem emellan har blivit större för vart år. Förr kunde de diskutera allt, skratta när de hade olika åsikter och på ett lättsamt sätt lösa sina meningsskiljaktigheter. Här och nu är verkligheten annorlunda. En tystnad har uppstått, vem skall börja diskussionen? Hon tänker, varför har vi blivit som två främlingar? Han funderar på hur han på ett skonsamt sätt skall kunna berätta att han det sista året inlett ett nytt förhållande. Han vill inte såra henne, men han är medveten om att hon kommer att bli otroligt ledsen och besviken. De ser varandra i ögonen, hennes redan tårfyllda. Hon ser och känner att deras samtal inte kommer att sluta lyckligt för hennes del. Han harklar sig och börjar förklara. Det gör ont i henne då han påpekar hennes brister, höra hur han tycker att hon blivit ointressant, slapp och osexig. Hon ser fortfarande hos honom allt som gjorde honom till en dröm-man, hon förstår honom inte... Hon gör ett försök att förklara sig, talar om att jobb och barn, gamla föräldrar tar på hennes krafter. Hon hör sig själv nästan be om ursäkt för sig själv och sitt beteende. Visst har han rätt, hon är inte alltid upplagd för sex, hon har inte haft tid att gå till frissan och hon har kanske blivit tråkig och ointressant. Han förklarar att det vore nog bäst om han flyttade. Hon känner de varma, salta tårarna sakta rulla nerför kinderna. Han väntar på hennes tillåtelse och välsignelse för att få ge sig av. Hon drar en djup suck, öppnar munnen för att säga något, men hon får inte fram ett ord. Han väntar men ser mer och mer otålig ut. Förr om hon grät, hade han ofta varsamt torkat bort hennes tårar, men nu låg hans händer orörliga på den vit röd rutiga duken. Hon saknar hans beröring, önskar hon kunde vrida tillbaka klockan. Han harklar sig och säger att han följer med hem för att packa sin väska, resterande saker hämtar jag vid senare tillfälle säger han lite tystare. Hon vill lägga sina händer på hans, se honom i ögonen och be honom tänka igenom sitt beslut. Hans stränga blick och stela hållning håller henne tillbaka. Båda dricker ur sina glas med den goda Chiantin. Den smakar inte längre, allt känns overkligt. Han säger hejdå och reser sig upp för att gå. Hon sitter kvar, ser på hans välbekanta ryggtavla. Dörren öppnas och stängs, han har just gått ut ur hennes liv och hon inser att deras 30 åriga liv tillsammans är över, över för gott... SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 4

5 Så var han försvunnen, borta ur hennes liv. Hon reste sig sakta upp, kroppen kändes tung och huvudet tomt. Hon gick sakta och tänkte på hur fort ett liv kan ändras. Nu skulle hon få lov att ta sig samman, ingen att rådfråga, ingen att tvätta och stryka åt, ingen att dela sina måltider med. Hon kände att tårarna började komma, sakta rann salta droppar ner över kinderna. Mascaran började rinna det visste hon, men vad gjorde det. Han skulle ju ändå inte se henne. Hon tänkte på framtiden, skulle hon någonsin bli lycklig igen, fanns någon annan där ute som skulle kunna få henne att le igen? Det hjälpte inte att hon tänkte tillbaka på deras sista tid tillsammans och mindes spänningen, hans undvikande, de knappa orden och den kalla, lite föraktfulla blicken. Hemma, nyckeln i samma gamla nyckelhål, skorna som stod prydligt uppställda i hallen, den lilla lampan på hallbordet som fick vara tänd dygnet runt, allt så familjärt, men i denna stund ändå främmande. Hon gick in i badrummet och tvättade både händer och ansikte. En hastig blick i badrumsspegeln, vad hon såg var ett ansikte som tillhörde en annan kvinna. De ledsna ögonen och påsarna därunder, var det verkligen hon... Hon gick ut i köket och öppnade kylen för att hälla upp ett glas vatten, men upptäckte att där stod en öppnad vinflaska. Valet föll på den. Hon tog den med sig in i sovrummet, drack en klunk direkt ur flaskan innan hon började klä av sig. Normalt sett hade hon hängt upp kläderna ordentligt, men nu fick de ligga slängda över en stol. En klunk vin till och sen i säng. Hon visste att hon knappt skulle kunna sova, tankarna virvlade runt som demoner i huvudet. Vinet kanske kunde hjälpa, hon tog ytterligare en stor klunk. Till slut började ögonen bli tunga och hon kände hur hon domnade bort, bort in i drömmarnas värld och det sista hon hann tänka var, låt mig aldrig vakna igen... Hon vaknade när posten trillade in genom brevlådan med en duns. Hennes huvud känns tungt. Hon tittade på den nästan tomma vinflaskan på nattduksbordet och förstod varför hon mådde så dåligt. Hon hade en unken smak i munnen, ja någon tandborstning hade det ju inte heller blivit kvällen innan. Hon, som brukade vara så noga med att ta bort make up och borsta sina tänder... Hon vågade knappast tänka på hur hon såg ut i ansiktet. Sakta hasade hon sig ur sängen, fast helst hade hon velat dra täcket över huvudet och bara glömma. Som den förnuftiga kvinna hon var, insåg hon att det inte skulle tjäna något till. På väg in till badrummet slängde hon en hatisk blick på sitt bröllopsfoto. Detta foto som visade en lyckligt leende, ung kvinna med hoppfull blick och en stilig man, med en alldeles speciell utstrålning, en man som såg stolt och nöjd ut. Hon mindes hans ord och hur han hade lagt sina händer på hennes axlar, "nu är du min älskling, min för evigt". Pyttsan tänkte hon, de orden kunde han ha spart sig. Säg den lycka som varar för evigt? Hon fortsatte till badrummet med tunga steg. Det kändes som om kroppen inte riktigt följde med. En titt i spegeln besannade hennes fruktan, ansiktet var svullet och mascaran hade satt mer spår på kinderna än på fransarna där den hörde hemma. Hon satte på kranen och lät vattnet rinna tills det blev iskallt, baddade sen sina ögon och automatiskt tog hon fram sin flaska med SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 5

6 borttagningsmedel och började rengöra sitt sargade ansikte. Kanske en dusch med växlande varmt och kallt vatten kunde få fart på hennes domnade kropp? Hon tänkte att det var konstigt att man kunde reagera så starkt, känna sådan intensiv smärta bara för att en man vänt en ryggen och traskat ut ur ens liv. Hon, som alltid sagt till sig själv och till sina väninnor, att ingen man någonsin skulle få förstöra henne, ingen man var värd det hade hon kraftfullt påpekat. Så, varför kände hon sig så förstörd nu? Kanske hade hon inte räknat med att just hennes man skulle vänsterprassla och sen bli så uppslukad av en annan kvinna att han vände henne ryggen till. Varför grubbla? Gå vidare, du klarar det, försökte hon övertyga sig själv. Klä dig snyggt, lägg på lite make up och sätt hakan i vädret sa hon. Hon undrar ändå vad han gjorde nu. Låg han kvar i den andra kvinnans säng och viskade ömma ord medans han smekte hennes axlar? Ryck upp dig, grubbla inte tänkte hon. Lättare sagt än gjort. Hon öppnade garderoben, men kunde inte bestämma sig för vad hon skulle ta på sig. Kanske hon borde ta fram träningskläderna och ge sig ut och springa ett tag. Hon letade fram de snyggaste hon hade och snörde på sig skorna, stoppade på sig mobilen och låste om sig. Det kändes befriande att vara ute i friska luften och efter ett tag kändes kroppen lättare. Hon sprang och sprang, sprang ifrån sitt öde. Hon fick inte tappa gnistan, kämpa på, du överlever, var meningar som blev till ett mantra. Kan man springa ifrån sitt öde? Förmodligen inte, men man blir starkare av att springa tänkte hon. Hon kom hem svettig och lite darrig, men kände sig bättre. Nu var kinderna sunt rosaröda istället för svullna och klibbiga. In i duschen. Det varma vattnet kändes som en smekning. Nu blev det lättare att bestämma klädsel. Ett par snäva byxor i soligt gult och en snygg t-shirt och hon kände sig fin igen. Dags att ta itu med dagens sysslor. Om hon jobbade på bra skulle hon inte ha så mycket tid över för att tänka. Hon satte sig vid skrivbordet och slog på sin dator. Som nybliven författare rådde hon själv över sin tid. Hon hade börjat på en kärleksroman och föreställt sig ett lyckligt slut, men som det kändes nu, så trodde hon att kanske ett mer tragiskt slut skulle bli aktuellt. Hon började skriva och ju mer hon skrev, ju lättare kom orden. Hon kunde inte förneka att texten speglade hennes eget liv. Hon berättade om den första tidens förälskelse, hur förälskelsen övergick till djupare kärlek, hur hon villkorslöst trott på sin man, försökt vara honom ett stöd. Hon hade gjort allt, varit kärkeksfull, trofast, vårdat sitt yttre, men nu undrade hon vad det har lett till? Hon märkte hur tårarna sakta började rulla nerför kinderna igen, den salta smaken brände på läpparna och hon insåg att hon satt fast i sin sorg, skulle hon någonsin kunna befria sig från den och gå vidare, kanske till och med finna kärleken igen? Hon slog av sin dator, hämtade en flaska vin i kylen och gick tillbaks till sin säng... En ny morgon och hon vaknade återigen med tungt huvud. Det kändes inget bra, nu skulle hon ta sig i kragen. Hon masade sig ut i köket, satte på kaffebryggaren och gjorde i ordning sin frukostbricka. Hon var en vanemänniska och år ut och år in, hade hennes frukost bestått av en kopp starkt kaffe och en smörgås med ost. Det skulle vara ett sunt, mörkt bröd och en lagrad bit ost. Ingen juice, det drack hon bara om den var SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 6

7 färskpressad och själv hade hon ingen lust att ta fram pressen och pressa apelsiner på morgonen. I vanliga fall brukade hon kosta på sig att lägga ett par skivor färsk gurka ovanpå osten. Hon hade läst någonstans att gurka var något man borde äta så mycket och så ofta som möjligt av. Idag låg ingen gurka i kylen, hon hade ju inte handlat sedan han försvann. Nu får du skärpa dig sa hon högt till sig själv. Hon upptäckte skålen med stora lant ägg som hon hade fått av sin bror för några dagar sedan och utan att tänka stoppade hon ner handen i skålen och fiskade upp ett ägg. Hon höll det varsamt i handen, tittade på dess fläckfria, vita yta, så slätt, så oskyldigt, något som hade kunnat bli till ett nytt liv... Plötsligt hände något, hon kände att just i detta moment ville hon sluka detta ägg. Hon hade nog aldrig i sitt 50 åriga liv velat ha ett ägg till frukost, men just nu kände hon att det var det enda rätta. Fram med en liten kastrull, i med vatten och salt. Nu var frågan, skulle hon äta det löskokt eller hårdkokt? Hon kom på sig själv med att skratta, vilken svår fråga. Hon bestämde sig för löskokt, ca 5-6 minuter trodde hon skulle vara lagom. När vattnet började småbubbla sänkte hon försiktigt ner ägget på en sked. Hon ville inte det skulle krossas. Det räckte med att hon var förkrossad. Sluta vara dum nu sa hon högt till sig själv. Du är inte krossad, kalla det kantstött möjligen. Hon såg på när ägget virvlade runt lite i det bubblande vattnet. Vad hade plötsligt fått henne till att koka ett ägg till frukost? Kanske är det förändringens tid tänkte hon. Det här var kanske ett omen... När ägget var klart sköljde hon det noga i iskallt vatten, torkade sen försiktigt av det innan hon placerade det i en gammal äggkopp hon hade ärvt av en avlägsen tant. Hon funderade ett tag på om hon någon gång tidigare hade använt den här äggkoppen, hon trodde inte det. Hon log medans hon tog sin frukostbricka och gick ut på balkongen. Hon hade alltid gillat att ta med sig sitt kaffe tillbaks till sängen, men med ett kokt ägg insåg hon att det var bättre att sitta vid ett bord. Hon tog bitsacketter i kaffet och kände alltid ett stygn av dåligt samvete, hon fick ju alltid höra hur osunt det var och dessutom cancerframkallande. Hon tog 3 stycken, kaffe och te ville hon ha sött, men se godis och desserter som var sött, tackade hon alltid nej till. Hon tog sin kaffesked och började slå lite lätt på det vita äggskalet. Till att börja med hände inget, skalet stod emot, helt och starkt. Hon slog lite hårdare och se där, nu sprack det. Bit för bit lossade hon på skalet. På något underligt vis kändes det som om hon plockade bort år efter år av sitt egna liv. När hon ansåg det färdigt, stack hon skeden i det och insåg att hon lyckats koka det perfekt. Vitan lossade hon lätt och den lösa gulan tittade fram som en sol på en regning himmel. Hon förde skeden till munnen, njöt av smaken, la lite extra salt på sked nummer två. Tänk att ett kokt ägg kunde ge sådan njutning. Hon undrade varför hon aldrig ätit ägg till frukost förr. Från och med nu skulle hon ändra på det. Kaffet fick hennes domnade livsandar att vakna. Hon kom att tänka på vad hennes mor brukade sjunga, "kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker" och hon var benägen att hålla med. Skulle hon ta sig en kopp till kanske, nej en fick vara nog och hon brukade aldrig dricka mer än en kopp. Brukar och brukar, man kan väl ändra sig tänkte hon, men lät det trots allt stanna vid en kopp. Dagen tog sin början. Hon hoppade in i duschen, satte på vattnet, tog lite av sin underbara duscholja som kändes som sammet mot kroppen. Hon började gnola på en gammal schlager, var kom den ifrån? Hon hade inte hört den på år, men SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 7

8 nu poppar den upp i huvudet som om den legat i bakhåll och bara väntat på att attackera henne. "Gråt inga tårar...", en så patetisk text tänkte hon medans hon funderade på vem som hade framfört den. Hon skakade ur sitt blöta hår och virade en handduk om det, tog fram en lotion och smörjde noga in ben och armar. Hon hade från tidig ålder hört sin mamma säga att det var viktigt att ha mjuka, lena armbågar, så det brukade hon vara noga med. Fram med fön och Carmen curlers, dessa underbara, elektriska hår rullar som hon inte kunde vara utan. Hur många set sådana hade hon inte slitit ut under årens lopp. Det gick så fort att få fram en acceptabel frisyr med dessa små underverk. Hon sände ett tack till dess uppfinnare som hon trodde måste varit en man som varit trött på sin frus raka, stripiga hår. Efter bara en knapp timme stod hon färdig, redo att ge sig ut på en inköpstur. Hon låste noggrant, det var något hon inte alltid gjort och som hade fått hennes man att nästan gå i taket. Han hade varje gång föreläst om vilka hemska inbrott som de kunde utsättas för och talat om för henne att hon var alldeles för naiv. "Man kan inte lita på någon idag" hade hon fått höra åtskilliga gånger. Det visste hon också, men hon vägrade tro annat än gott om sina medmänniskor, sen må hon vara naiv och godtrogen. På väg till snabbköpet gick hon förbi en resebyrå. Ibland brukade hon stanna upp och kolla in anbuden som hängde på rad i fönstret, drömma sig bort. I sina drömmar hade hon besökt nästan alla Europeiska länder. Hon hade förälskat sig i Budapest och Prag och dit hade de faktiskt rest, på den goda tiden då de varit ett lyckligt par. Minnena sköljer över henne. Hon mindes hur de strosat längs med Donau, druckit Riesling, ätit het gulasch och lyssnat på eldig zigenarmusik. Hon hade älskat Ungern och gjorde det fortfarande. I Prag hade de bott i en våning där Rolling Stones hade huserat. Den låg på en så smal gata att ingen bil kunde köra ända fram till porten, sista biten hade de fått bära sitt bagage. Vad de hade njutit i båda dessa städer. Idag lockade man med en resa till bl.a Istanbul. Ett stort foto som visade Bosporen och delar av ett färgrikt, myllrande Istanbul. Hon visste inte varför, men Istanbul hade länge stått överst på hennes bucket list. Utan att tänka sig för öppnade hon dörren och klev in i resebyrån. Hon visste inte själv hur det gått till, men en kvart senare stod hon på trottoaren, åtskilliga kronor fattigare, men med sitt drömmål på ett papper. Vad hade hon gjort? Inte går man väl bara så där och köper en resa hux flux, men det var precis vad hon hade gjort. Hon försvarade sitt handlande med att just en sådan resa skulle ge henne den nödvändiga inspirationen för att kunna skriva något riktigt bra. Plötsligt genomfors hon av en lyckokänsla, det här var början till något nytt, hennes liv som, ja single kvinna förstås, men en kvinna med högt buret huvud, ett mål i sikte och framförallt, förväntansfull. Istanbul, vänta bara, här kommer jag nästan skrek hon ut... Stegen kvar till snabbköpet kändes lätta, här och nu började ett nytt, självständigt liv se dagens ljus... Nu när hon hade bestämt sig för att resa kändes livet lite mer hoppfullt. Vem vet vad en tid i Istanbul skulle kunna ge... Hemma igen beslöt hon sig för att skriva en lista på vad hon skulle ta med sig. Först kom naturligtvis hennes laptop, meningen var ju att hon skulle skriva, sen följde underkläder. Här fick hon ta sig en funderare. Hon hade egentligen aldrig varit så intresserad av sexiga underkläder, men för några år sedan strax före deras bröllopsdag hade hon bestämt sig för SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 8

9 att det kanske vore på tiden att hon la undan de mer praktiska trosorna i bomull och alla trista BHs utan varken spets eller brodyr. I en liten specialaffär för underkläder, hade hon tillbringat över en timme med att gå igenom alla exklusiva set. Där fanns de riktigt vågade röda med svart spets. Det fick henne av någon anledning att tänka på Moulin Rouge. Fransyskor har ju alltid haft en faiblesse för sexigt lingeri. Hon fastnade för en svart BH helt och hållet i spets och tillhörande små trosor. De kändes lyxiga i hennes händer och hon hade snabbt bestämt att de skulle bli hennes. Den unga, ärtiga expediten hade föreslagit ett liknande set i vitt med silvertrådar också och skojat om att man skulle ha både syndigt svart och oskuldsfullt vitt. Hon hade först bara tänkt köpa ett set eftersom hon upptäckte hur mycket mer dessa i spets kostade jämfört med hennes praktiska i bomull. Hon mindes hur känslan hade varit då hon hade överraskat sin man i en urringad klänning som lät blotta lite av den svarta spetsen. Visst hade han väl då tittat med en beundrande blick på henne? Idag var hon inte så säker längre. Visst, de hade slutat kvällen med en flaska Champagne i sängen, men mycket mer mindes hon inte. Det hade nästan varit som vilken annan gång som helst. Nu kunde hon erkänna att hon varit lite besviken. Det behövdes nog mer än sexiga underkläder för att behålla en man tänkte hon. En titt i spegeln avslöjade rätt många rynkor och påsarna under ögonen, ja där hjälpte inga gurkskivor längre. Hon hade tagit avstånd från Botox och Fillings, inte ens tänkt tanken på ett kirurgiskt ingrepp, kanske borde hon tänkt annorlunda. Hon bestämde sig för att packa ner både de sexiga och de trista. Hon skrattade för sig själv då hon tänkte att kanske skulle hon finna någon snygg turk för någon natts äventyr. Hon hade på senare tid följt 2 turkiska serier på Netflix och nästan dreglat över de tjusiga, manliga, turkiska skådespelarna. Vem vet, kanske skulle hon ha turen att stöta på någon. Inte dagdrömma nu sa hon till sig själv och fortsatte med listan. Jeans, ett måste, en snygg kavaj likaså, sen ett par klänningar som kunde bäras både dag som kvällstid. Inte för mycket bara sa hon till sig själv. Förr när hon och hennes man rest hade de alltid flugit 1a klass eller business, nu fick hon nöja sig med ekonomiklass eller som hennes man alltid sagt, trombos klass. Ja, en sak är ju att flyga lyxigt då man slapp betala ur egen ficka. Hon avslutade listan med det allra personligaste. Så där ja, allt klart, bara att börja packa men hon hade lite tid på sig. Hon gick en runda och tittade på sitt hem med andra ögon. Hon försökte undvika att fastna med blicken på alla fotografier från en lycklig, svunnen tid, men ack vad ont det gjorde. Hon funderade på att börja rensa bort bland minnena, men dagen led mot sitt slut och hon kände magen som började knurra. Hon gick ut i köket och bestämde sig för att slänga ihop en omelett. Ägg hade hon ju alltid hemma och lite lök och skinka fanns säkert som hon kunde fylla den med. Hon satte på sig förklädet och tog fram ingredienser och då ringde mobilen. Hon hoppade nästan högt, hade inte väntat att någon skulle höra av sig. Hon svarade och höll nästan på att klappa ihop när hon hörde sin mans välbekanta röst. Det var knappast hon kom sig för att fråga vad han ville. Han lät inte som sitt vanliga, självsäkra jag. Hon kunde inte riktigt förstå vad det var som var annorlunda, men det var som om det låg något hotfullt i rösten. Han harklade sig och sa," vi måste ses, vi har en hel del att diskutera. Jag har bokat tid hos en advokat och innan dess måste vi ses." SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 9

10 Hon kom sig först inte för att svara, men han upprepade orden och la till," bäst att du infinner dig" och gav henne namn, adress och klockslag. Hon kände sig plötsligt alldeles yr och knäsvag. Den dag han hade bokat, ja då skulle hon sitta på planet, högt ovan molnen och det tänkte hon inte missa. I vanliga fall hade hon lydigt ändrat sina planer, men den här gången skulle hon inte ge efter, nu var det hennes tid och han kunde hota med vad som helst, hon skulle stå fast vid sitt beslut. Hon svarade honom bara, "kan inte träffas då, det får vänta". Han blev arg, höjde otåligt rösten och sa "skyll dig själv då, jag har nu varnat dig, det här samtalet måste vi ha, du kommer inte undan". Hon tog mobilen från örat, stängde av den och tog fram ett glas ur skåpet och en flaska vin ur kylen. Hällde upp ett stort glas och njöt av första klunken. Hon hade aldrig känt sig så säker på sin sak, hon skulle "up and away" den här gången skulle hon fly hans hotande. Dags att kliva ombord på planet. Det kändes lite konstigt att gå förbi passagerarna i business klass som redan hade fått sin Champagne serverad. Där brukade jag sitta tänkte hon, men rättade sig tyst och tänkte "vi" istället. Säg den saga som varar för evigt. Nu fick hon nöja sig med ekonomi klass eller som maken brukade skoja om, trombos klass. Resan var kort och hon skulle ju ägna sig åt att skriva, så säkert bättre att vara utan alkohol. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen för ett ögonblick, tänkte på att detta var första gången hon helt på eget bevåg köpt en resa och gett sig av. Det kändes ovant, men på samma gång tillfredsställande. De landade punktligt och en mild luft slog emot henne när hon klev ut. Det luktade något exotiskt, kanske en blandning av kryddor, hon visste inte riktigt vad. Hon kom snabbt igenom passkontrollen, blev inte stoppad i tullen utan kom ut fort och fick tag i en taxi. Resan till hotellet gick bra, chauffören kunde sin väg och han gjorde en ansträngning att peka ut lite sevärdheter på vägen, allt på knagglig engelska. De for på trånga gator, en bit ut med havet, vidare in i det myllrande centrum och där låg det lilla hotellet. Det var inte precis Hilton tänkte hon, men det såg charmigt och välkomnande ut. Hennes man skulle förmodligen inte ha satt sin fot där, han föredrog de stora, lyxiga kedjorna. Hon betalade och fick hjälp in med sitt bagage. "Välkommen till Istanbul" sa en vänlig, gammal man i receptionen. Hon fick rum nummer 13 och en gammalmodig nyckel. Var länge sedan hon hade använt en nyckel för att komma in på ett rum, numera fick man ju bara ett plastkort att öppna med. Rummet var inte så stort, men det fanns ett skrivbord där hon kunde ställa sin laptop, en säng som var bred och såg inbjudande ut och ett bra badrum. Något mer var ju inte nödvändigt. Hon tittade sig om i rummet för att se om där möjligen fanns någon korg med frukt eller en flaska vin samt ett välkomstbrev, men det gjorde det inte. Det var väl bara på de lyxigare hotellen där man hade en massa poäng som man kunde vänta sig en sådan gest. Strunt samma tänkte hon och började packa upp. Det gick fort då hon inte hade tagit med sig så mycket. Hon kände hur hon började få ett sug i magen. Hon hade inte ätit någon större frukost och inte någon lunch. Nu var det sen eftermiddag och hon satte på sig sina sneakers, en tunn tröja över blusen ifall kvällen skulle bli sval, tog sin mobil och begav sig ut på stan. Det verkade vara folk precis överallt. Det var en färgglad stad insåg hon. Sakta gick hon gata upp och gata ner, stannade då och då och beundrade någon husfasad eller imponerande moské. När klockan började närma sig 18 snåret beslöt hon sig för att leta rätt på någon liten, mysig restaurang. Hon ville minnas att hon hade sett en inte så långt från hotellet. I sakta mak gick hon i riktning hemåt och hade tur att hitta restaurangen. Hon satte sig vid ett av borden utomhus, kvällen var fin och hon ville SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 10

11 verkligen insupa atmosfären. En mörkhyad, stilig kypare kom genast fram och hälsade henne välkommen och frågade om hon ville ha menyn på engelska eller tyska. Hon svarade engelska även om hon mycket väl hade kunnat läsa den på tyska. Hon beställde ett inhemskt glas rödvin som aperitif. Det kändes lyxigt att sitta så här i lugn och ro, smutta på det mustiga vinet och betrakta folk som passerade förbi. Maten kom, hon hade beställt lammfärs med ris. Riset såg så inbjudande ut med sin gula färg. Hon tänkte att det måste vara blandat med kanske både gurkmeja och saffran. Det smakade lika gott som det såg ut. Hon försökte att inte äta så fort som hon brukade, utan njuta av varje tugga. Mer vin ville hon ha. Kyparen som var en observant man, kom genast ilande. Kanske dags att börja tänka på att göra kväller sa hon till sig själv efter andra glaset och tom tallrik. Hon vände sig om för att kalla på kyparen och be om notan, då såg hon honom. Han bara stod där, lång, mörklockig, en vit tandrad och bruna ögon. "Ursäkta, men du ser lite ensam och fundersam ut" sa han på nästan felfri engelska. Hon skrattade till lite och sa att hon precis kommit till Istanbul och att det var första gången som hon var här. Han frågade vänligt om han fick slå sig ner en stund och om hon kunde tänka sig att ta ett glas vin med honom. Utan att ens fundera svarade hon ja. Han sköt ut en stol och satte sig till rätta. Kyparen kom genast med mer vin. Hon fick en känsla av att han kanske hade iakttagit henne, eftersom han utan att ens fråga, beställde samma vin som hon druckit ensam. "Mitt namn r Mehmed sa han och berättade att han var född i Istanbul och arkitekt. Han hade även tillbringat några år i England, därav hans nästan perfekta engelska. Han undrade vem hon var och hon sa sitt namn och att hon kommit för att få inspiration till att skriva. Hon undvek att kalla sig författare, nöjde sig med skribent. Han frågade om hon hade hunnit se något av hans vackra stad och hon berättade att hon strosat omkring lite i innerstan och tittat på folkmyllret och en och annan sevärdhet. "Den här stan har allt man kan önska sig" sa han och tittade henne djupt i ögonen. Hon kände hur hennes kinder började blossa upp. Han betalade vinet och sa, "låt mig ta dig med på en liten tur, kvällen är ännu ung". Hon nickade till svar och han erbjöd henne sin arm. Han tog henne längst utmed havet som låg spegelblankt och där alla stadens färger avspeglades. De gick förbi några eleganta villor och hon tyckte sig känna igen en från en turkisk serie hon sett på Netflix och inte hade kunnat få nog av. Det var en vacker kväll och det kändes så naturligt att gå arm i arm och lyssna på hans melodiska röst när han berättade om sin stad. Han fascinerad henne. "Kanske bäst att jag följer dig tillbaka till ditt hotell nu" sa han och log. Hon hade ingen som helst lust att avsluta kvällen och hon kunde inte låta bli att undra om han kanske hade tänkt be att få följa med henne upp på rummet. Vad skulle hon svara i så fall? Inte kunde väl hon vara så vidlyftig att låta en man, hon just träffat och inte visste mycket om, följa med henne in på rummet? Nu stod de där utanför entren och tittade varandra djupt i ögonen. Han strök bort en blond lock som hade fallit ner över hennes ena öga. Det var en öm gest och hon njöt av den. Han la ena handen under hennes haka och frågade lite osäkert, "vill du att jag följer med dig?" Hon kände sig osäker och han väntade tålmodigt på hennes svar. "Ja, kom med upp ett tag" fick hon fram. De tog trappan upp och han tog nyckeln ur hennes hand och öppnade vant dörren till rum 13. "Tror du 13 är ett oturs-eller lyckonummer" frågade han. Hon svarade tyst och förläget "Jag vet faktiskt inte". De stod ett par minuter mitt i rummet i en öm omfamning, innan han varsamt drog ner blixtlåset på hennes klänning. Den föll lätt som en fjäder till golvet. Hon var glad att hon hade tagit ett av sina vackra underklädes set på sig. Sakta knäppte hon upp knapparna i hans skjorta, en efter en och snart föll den till golvet och la sig bredvid hennes klänning. Han drog av det blommiga överkastet och drog ner henne på sängen. Han tog av sina eleganta byxor och då såg hon att han bar SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 11

12 boxershort från Björn Borg och det fick henne att dra på munnen. Innan hon hann tänka hade de blivit ett älskande par. Han var ömsint, men samtidigt krävande. Hon var inte så van längre och rädd för att inte vara tillräcklig men hela tiden försäkrade han henne om att hon var underbar. Hon kunde inte med ord beskriva vilken upplevelse detta var, det var nästan för bra för att vara sant tänkte hon och han verkade lika nöjd. De somnade tätt ihopslingrade. Hon vaknade sent morgonen därpå, sträckte ut armen för att röra vid honom, men hans sänghalva var tom. På kudden låg en handskriven lapp, "You are amazing, you beautiful, blond Swedish woman. Thank you for a wonderful evening and night, Mehmed." Hon kände en känsla av förtvivlan, varför hade han gett sig iväg utan att väcka henne? Skulle hon någonsin få se honom igen? Hon steg upp, satte på duschen. Det varma vattnet gjorde gott för hennes lite ömma kropp. Hon klädde sig och gick för att äta frukost. Hon kände sig riktigt utsvulten, det brukade hon alltid göra efter riktigt bra sex. Hon tog sin väska och mobil och gick ut på stan. Hon hade svårt att tänka klart, hans beteende var oklart. Varför hade han bara lämnat henne utan att skriva sitt mobilnummer eller var hon kunde nå honom? Kanske hade det varit just ett, vad man sa, "One night stand" bara. Hon ville inte tro det, men beslöt att släppa ämnet och koncentrera sig på att fånga upplevelser, smaker och dofter att sätta på pränt. Hela eftermiddagen skrev hon som besatt, orden kom liksom av sig själv. Ett sådant flyt hade hon inte upplevt tidigare. Veckan gick mot sitt slut och hon hade inget mer hört av Mehmet. Dags att packa, betala hotellet och ta en taxi tillbaks till flygplatsen. Det var med vemod hon lämnade denna unika stad och hon lovade sig själv att hon skulle komma tillbaka. Hemma igen, allt var sig likt, var väl bara hon som kände sig lite annorlunda. Hon packade upp, i klänningen hon hade burit på kvällen med Mehmet, tyckte hon sig fortfarande känna hans maskulina lukt. När hon var färdig ringde hennes mobil. Hon svarade och hörde till sin häpnad att det var hennes man. Han undrade hur hon hade haft det och när hon hade kommit tillbaka. Hon svarade lite dröjande att hon hade haft det bra och fått mycket gjort. Han förvånade henne genom att fråga om hon kunde tänka sig att äta middag med honom i kväll, naturligtvis bara om hon inte var för trött. Hon tvekade och han tog det genast för ett ja. Okej tänkte hon, vi måste ju någon gång ses och göra upp om framtiden sa hon till sig själv. "Var och vilken tid?" frågade hon. Han föreslog att de skulle mötas på samma restaurang där de hade setts sist och där han bara marscherat ut och lämnat henne. Hon tyckte det var ett konstigt förslag men accepterade. "Bra, då ses vi senare" sa han och tryckte bort henne. Hon fattade inte varför hon hade gått med på att ses, men gjort är gjort. På kvällen klädde hon sig i samma kläder som hon hade burit då Mehmet kommit i hennes väg. Hon tänkte att det skulle ge henne lite extra säkerhet, vilket hon kunde behöva. Innan hon gick hemifrån tog hon sig en ordentlig titt i spegeln. Hon hade lagt en diskret make up, hennes hår var glansigt och lockade sig på skuldrorna. Hon kände sig ganska nöjd med sig själv. Hon ville inte komma först, så hon tog det lugnt. Hon visste att hennes man alltid var ute i god tid och han skulle få vara den som väntade på henne. Hon såg honom genast. Han satt vid det bord som de alltid hade kallat "sitt". På bordet stod en flaska dyrt rödvin och två glas. Där fanns också en vas med röda rosor. Hon såg inga blommor på något annat bord, vilket gjorde henne fundersam. Han reste sig då hon kom närmare, sköt ut hennes stol och gav henne en flyktig kyss på kinden. Han bar sin gamla, vanliga After Shave. De satte sig och han hällde upp vinet i glasen och räckte henne menyn. Det var en spänning i luften och båda kände sig lite generade. De beställde samma mat som sist, utan att ens ägna menyn någon uppmärksamhet. Han harklade sig och tackade henne för att hon kommit. "Kan du berätta något om Istanbul, hur var det?" frågade han intresserat. Hon upprepade SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 12

13 vad hon tidigare sagt, att hon kunnat skriva mycket och haft ett bra flyt, att staden var helt underbar, maten kryddig och folket vänligt. Han nickade och sa att han också hade gillat Istanbul, som han för lång tid sedan hade besökt i affärer, innan de två hade träffats och knutit hymnens band. Nu kunde hon inte lägga banden på sig längre, utan var tvungen att fråga varför han hade velat se henne. Han tog båda hennes händer i sina, log sitt charmigaste leende och sa,"vi har nog förändrats båda två. Jag har lärt mig en läxa och jag ångrar mig bittert. Vet inte hur jag kunde gå min väg och lämna dig. Gräset är inte grönare på andra sidan, även om jag inbillade mig det. Visst hon var yngre och kanske var jag smickrad av hennes närmast dyrkan av mig och min person, men jag vet nu vad jag hade i dig. Kan du tänka dig att börja om och glömma min dumhet. Jag vet att jag älskar dig." Hon tittade länge på honom innan hon svarade. Kanske borde hon ge sitt äktenskap en andra chans. Skulle det inte fungera, ja då skulle hon flyga tillbaks till Istanbul, men i business klass och bo på Hilton, tänkte hon. Han klämde åt om hennes händer, böjde sig fram och gav henne en kyss till. Hon beslöt sig för att inte ge upp, de hade haft många fina år, men i fortsättningen fick de se till att bjuda till båda två om det skulle fungera. De betalade notan, drack ur sitt vin, reste sig nästan samtidigt. Han lät henne gå före ut ur restaurangen, beundrade hennes vackra hår och snygga ben. Hon tyckte hon kände hans blickar, hon log för sig själv och lät honom komma ikapp sig Agneta Bekassy De Bekas SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 13

14 Farmors Trädgård Författare: Barbro Guaccero 1 Värmen var tung och tryckande. Åskmolnen tornade upp sig och långt borta mullrade det hotfullt. Hon klafsade fram i de sanka buskagen ner mot vattnet. Det doftade intensivt av pors. En ko råmade dovt och myggen inade, annars var allt tyst. Stigen fortsatte mellan alar och busksnår ned mot Vidasjön. En grässlänt bredde ut sig längs strandkanten. Där hade hon suttit huttrande med den lilla byn Vidaryds barn och övat torrsim, innan de fick prova att simma ut i det rostbruna vattnet med korkdynor runt bröstet. Nu stod den gamla badbryggan oanvänd och badplatsen kändes övergiven. Det gick ett sus gick genom trädtopparna innan de första dropparna träffade vattenytan. Snart regnade det så kraftigt, att sikten började skymmas. Men det behövdes ingen sikt för att ro över till ön. Ingen annan var ute på sjön i detta oväder. Ekan låg förtöjd vid trappan längst ute på bryggan. Hon gick långsamt över de hala bräderna och klättrade ner för badstegen. Försiktigt klev hon ner i båten och placerade ryggsäcken och kylväskan i fören. Hon lösgjorde förtöjningen och började ro med långa, vana årtag. Rakt över till Vidaön och farmors stuga. Det hade nästan slutat regna när ekan gled in i vassen vid ön. Hon stakade in båten den sista biten och drog upp den ordentligt. Blöt och lite frusen skyndade hon upp mot huset. Det hade stått obebott i sju år och nu hade det bara städats nödtorftigt inför hennes ankomst. Fönsterna stod på vid gavel i ett försök att vädra ut alla år av ensamhet. Det var tänt i vedspisen och i kakelugnen inne i finrummet. Det som farmor sällan använde. Hon gick ut i köket och började packa upp varorna. Barndomens dofter slog emot henne. Gammaldags kavring, mandelkubb, kaffe och så smör, ost och mjölk. Sånt som brukade farmor förvara i jordkällaren. Man kunde se källaren från köksfönstret, en mjuk kulle med blåklockor. Stigen dit hade nästan försvunnit bland snår av bärbuskar. Hon sköt upp dörren och en sval doft av jord, potatis och kalkmenade bräder fyllde luften. Det var ingen oangenäm doft. Snarare kändes den pålitlig och lugnande. Hemtam. Det började skymma, den långsamma skymning som aldrig blir riktig natt. En kattuggla hoade i träden bakom huset och grodorna i Singeltjärnen fyllde luften med sitt knarrande läte. Mellan ekarna skymtade Vidasjön gyllene i de sista solstrålarna. Hon rös till av kylan och ställde snabbt ifrån sig mjölken och halvsprang tillbaka in till värmen från vedspisen. 2 Emma vaknade tidigt den första morgonen i farmors stuga, som nu var hennes. Daggen låg kvar i gräset och luften kändes ren och sval efter regnet. Hon tog med sig kaffekoppen ut på förstutrappan och vände ansiktet mot solen. Hon behövde värmen. Saknaden hade fått henne att känna sig frusen. Saknaden efter föräldrarna, saknaden efter farmor, saknaden efter barndomen på ön, saknaden efter en annan, sorglös tid. Hon såg sig omkring i farmors älskade trädgård. Bärbuskarna hade vuxit över stigen till jordkällaren, klängrosorna täckte hela redskapsboden, rabatterna var fulla med ogräs, den vackra eken som planterades när hennes SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 14

15 pappa föddes, skuggade nu nästan hela framsidan av gårdsplanen. Hon kunde höra farmoderns röst. En trädgård skall vara så välplanerad att ingen kan ana ditt arbete. Lite som en scen. Farmor brukade hålla henne i handen och berätta om alla växter. Du kommer att älska den här trädgården lika mycket som jag. Det var farmor som hade inspirerat henne att utbilda sig till trädgårdsarkitekt. Älskade farmor, nu skall jag återskapa din trädgård, viskade hon där hon stod bland de doftande vinbärsbuskarna. Tårarna började trilla nerför kinderna. Hon grät inte. Det var bara tårarna som rann. Hon gick in i köket, där hon brett ut sitt eget projekt tillsammans med farmors akvareller, som under årens lopp utvecklat sig till en dokumentär över huset och trädgården. Det var ett enormt arbete som väntade henne, men hon hade hela sommaren framför sig. Hon tänkte börja med att göra strukturen synlig genom att frilägga de gamla stenlagda stigarna. Hon drog på sig blåstället och knöt upp det kastanjebruna håret i en slarvig knut. De lite för breda höfterna och den smala midjan försvann i overallen, men svanhalsen och det vackra ansiktet underströks av det maskulina plagget. Hennes bestämda och ambitiösa karaktär brukade dyka upp som en överraskning för de flesta som misstagit sig på de mjuka, förrädiskt milda dragen. Men ambition och styrka skulle hon behöva för att förverkliga sina planer. Och för att klara av det förflutnas skuggor som hon inte lyckats skaka av sig trots det starka morgonljuset. Solen stod högt på himmelen och det var ordentligt varmt. Emma hade arbetat i flera timmar nu. Hon sträckte på ryggen och strök håret ur pannan. Ansiktet hade blivit rött av ansträngningen och värmen. Hon såg honom komma på långt håll, arrendatorn Jonas Karlvik. Han var en stor man, runt trettio år och nästan två meter lång. Det tjocka, rödlätta håret och det fräkniga ansiktet gav honom en vänlig framtoning, men de gröna ögonen hade ett avvaktande uttryck. Hej Emma, det var länge sen, sa han och sträckte fram handen. Emma tänkte: Han har fått skrattrynkor. Ja verkligen. Sju år tror jag, om hon inte redan varit så röd av värmen, hade det synts att hon rodnade. Den sommaren hade hon varit en blyg, lite för rund femtonåring, hjälplöst förälskad i den betydligt äldre Jonas. Men det sa hon inte. Trevligt att se dig. Hälsa Cecilia och tacka så jättemycket för att hon gjorde i ordning stugan. Det var mysigt att komma hit med tända brasor. Du har en så omtänksam syster, sa hon. Är du här för att se till dina får? Karlviks hade haft sina utegångsfår på bete på ön så länge hon kunde minnas. Det också, men jag tänkte att du kanske behövde lite hjälp att röja upp inför försäljningen. Emma ryckte till. Försäljningen? Jag tänker inte sälja. Jag trodde det var någon som sade, Jonas såg besvärad ut. Nej, verkligen inte. Följ med in i köket, så skall jag visa dig mitt projekt. Du vill väl ha kaffe? Hon flyttade försiktigt på några av sina skisser och dukade fram kaffe och mandelkubbar. Jonas betraktade hennes ritningar. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 15

16 Tänker du starta en handelsträdgård här på ön? Det var djärvt. Nja, snarare en plantskola med alla gammaldags trädgårdsväxter. En slags genbank. Du minns väl hur min farmor plockade hit alla möjliga plantor från övergivna gamla torp och gårdar? Här finns faktiskt ett ansenligt urval av kulturväxter, så först av allt måste jag se till att få ordning på det som finns. Fantastiskt. Behöver du hjälp, så säg till, sa Jonas. Det är verkligen jättesnällt. Ja, jag vore jättetacksam om du ville hjälpa mig med att tömma jordkällaren. De gick ut på trappen. Det hade blåst upp en bris från sjön och det kändes lättare att röja nu. Emma fortsatte sitt arbete med att frilägga trädgårdsgångarna medan Jonas hämtade en skottkärra och började lassa ut bräder och annan bråte från jordkällaren. Långsamt började gångarna med ölandssten bli synliga. Nu gick det att skönja en struktur. Hon sträckte på ryggen och såg sig nöjd omkring. En koltrast sjöng intensivt i buskarna. Långt borta gol göken och från andra sidan sjön hördes skratt och glädjetjut från badande barn. Hon hade inte hört honom komma, men plötsligt stod Jonas där. Emma, kom. Jag har hittat något konstigt. De gick bort till jordkällaren. Längst in dunklet skymtade en illa medfaren resväska. 3 Nu låg väskan framför henne på golvet, en helt vanlig samsoniteväska. Den hade ingen namnskylt eller adress. Hon bände upp det enkla hänglåset och öppnade locket. Det luktade mögel. Jag borde göra det här utomhus, tänkte hon, men hon ville vara ensam, när hon gick igenom innehållet. Den var packad med sommarkläder för en man. Hon tog upp plagg efter plagg och synade dem noga. Ingenting kändes bekant. Men till sist, i facket i locket, låg de där - de fåniga badbyxorna med renar. Åkes. Väskan måste vara farbror Åkes. Nu måste hon minnas. Förstå vad som hände. Hon vara bara åtta år sommaren 1955 och gick i simskolan. Hon sitter i aktern med badrocken hårt virad runt den magra, lilla kroppen. De andra barnen håller på att samlas på grässlänten mitt emot för det inledande torrsimmet. Det är farbror Åke som ror. Hon betraktar honom med en rynka mellan ögonbrynen. Han är den mest pinsamma farbror man kan ha. Måste han verkligen ha på sig de där fåniga badbyxorna, rosa med gröna renar? Så fruktansvärt pinsamt. Hon har bönat och bett att han skall ta på sig ett par vanliga shorts, som alla normala vuxna, men han bara skrattar sitt stora, bullriga skratt, som får henne att skämmas minst lika mycket som badbyxorna. När hon hoppar i land, låtsas hon att hon inte känner honom. Det var en ovanligt varm sommar med massor av getingar. Tidiga morgnar gick farmor på jakt efter getingbon, men det verkade som om de aldrig tog slut. De surrade runt vinbärssaften, de kröp på sylten och gjorde det nästan omöjligt att njuta av förmiddagskaffet i bersån. Men kaffe i bersån var en sommarritual och kunde inte undvikas. Farmor kom ut med brickan dukad med de fina, blåblommiga kopparna och ett kakfat täckt av ett tyllnät. Farfar hade börjat ta små vita piller i kaffet i stället för socker. Han har fått sockersjukan, förklarade farmor. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 16

17 Pillerna låg i små, runda träaskar och brukade trilla ur, när farfar öppnade den. Han hade börjat darra lite på handen. Två piller i koppen och så lite grädde. Emma tyckte att kaffet fick en annorlunda doft med sackarin än med socker. Den sommaren blev farfars sista sommar. Hon hade inte så tydliga minnen av farfar. Han var en tystlåten gammal herre som oftast satt för sig själv med en bok eller med nyheterna på radion - alla nyheterna och Dagens Eko. Och väderleksrapporten. Så fruktansvärt långtråkigt. Fast alla ortsnamnen i sjörapporten var spännande. Högbonden, Söököjan. Då och då brukade han förhöra sig vänligt om hennes förehavanden. Hur går det i simskolan lilla Emma? Har du lärt dig dyka än? Det hörs att han egentligen inte är intresserad men hon svarar artigt, att hon vågar dyka från andra trappsteget men inte från bryggan. Bra, bra. I kväll kommer pappa, så får han ro dig till simskolan. Åke skall resa till Turkiet i morgon. Farmor tittar upp från kaffet. Ja just det, du minns väl att det är i kväll som mamma och pappa kommer. Det blir väl roligt? När hon kom ut igen, hade Jonas sopat rent i källaren och höll på att stänga dörren. Han tittade upp när hon kom. Vad var det för mystisk väska? Ingen aning. Det var bara en massa mögliga gamla kläder. Inget namn. Inga papper. Märkligt att någon velat gömma en väska på det där sättet. Ja verkligen. Du tycker inte vi skall lämna in den till polisen? Äsch, det är väl ingen idé? Vems den än var, har den ju legat där väldigt länge. Ja, det har du rätt i. Jag måste ge mig av hemåt. Hör av dig om du behöver mer hjälp. Tusen tack, du har varit fantastiskt snäll. Glöm inte att hälsa Cecilia och tacka. Hon sträckte fram handen. Han höll kvar hennes hand lite för länge. Så vände han på klacken och gick mot sin båt med långa steg. Hon stod kvar och såg efter honom tills han försvann ur sikte. Hon kände ett styng av dåligt samvete. Varför i all sin dar hade hon fått för sig att ljuga om väskan? 4 Hon hade knappt hunnit få i sig morgonkaffet, förrän hon hörde motorbåten från stan. Grabbarna från järnaffären lastade snabbt av hennes varor och stack iväg. Nu hade en hon liten gasolkyl och fina hyllor, lite verktyg och kalk till källaren, färg och penslar och en liten utombordsmotor. Hon släpade upp allt utom motorn till stugan med hjälp av skottkärran. Kylen skulle installeras och hyllorna skulle skruvas ihop till två förvaringsmöbler och källaren vitmenas med kalk. Hon satte igång och vid fyratiden var hon färdig med nästan allt. Hon bytte overallen mot ett par jeans och en blå tröja. Hon tänkte åka över till Vidaryd för att handla lite färskvaror nu när hon hade fått sin kyl och en utombordsmotor. Fridhs Lanthandel låg alldeles intill landsvägen i ett stort gult hus. Här hade hon handlat varje sommar med farmor sedan hon var liten. Hon steg in och upptäckte gamle Axel Fridh sittande vid kassan. Vad kunde han vara? Sjuttiofem? Han bar fortfarande en blank, SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 17

18 anilinfärgad rock och en pennstump bakom örat. Den utskjutande underläppen gav honom ett lite missnöjt uttryck. Nej men Emma. Så roligt att se dig. Butiken hade moderniserats med kyldiskar och självplock, men det doftade fortfarande lanthandel, allt från kaffe, lagerblad och enrisrökt skinka till såpa, cykelslangar och tygrullar. Minnet överväldigade henne, så att hon fick ta stöd mot bänken. Hon mindes hur bondmororna kommit cyklande från gårdarna med sina långa inköpslistor: jäst, margarin, kardemumma och grahamsmjöl, så att man visste precis vad de skulle baka. Paketen växte på disken. Till sist brukade en vaxduksväska åka fram och Fridh packade in allt med millimeterprecision. Hon brukade stå och betrakta pusslandet fascinerad, nästan hypnotiserad. Skulle han göra samma sak nu eller bara slänga ner varorna huller om buller som vilken snabbköpskassör som helst? Hon lyfte upp sina två hjulförsedda shoppingväskor och Fridh började packa. Precist, noggrant utan minsta lucka mellan paketen. Hon skulle kunna krama om honom. Det här var en värld som var på väg att försvinna, en värld då det fick ta tid att packa en shoppingväska. 5 När hon kom tillbaka till ön, låg solen lågt över horisonten. Ett doppingpar simmade utanför stranden och i vassen sjöng en rörsångare. Emma drog upp båten och skyndade mot huset. Hon hade bett Fridh att packa varorna som skulle in i jordkällaren i den ena väska och resten i den andra. Hon öppnade källardörren och tände ficklampan som hängde på dörrkarmen. Källaren såg så fin och ljus ut. Vitkalkad och med nya hyllor, men hon fick ändå brått att ställa ifrån sig varorna. Hur hade Åkes väska hamnat här? Han hade inte hört av sig på femton år och nu hade de hittat hans väska. Hon rusade in i stugan, låste ytterdörren och tände fotogenlamporna i hela huset. Ett varmt ljus fyllde hennes stuga och känslan av panik började sjunka undan. Den var ju fullständigt omotiverad. Vad som än hade hänt, måste det ha hänt sommaren 1955, för femton år sedan. Det fanns verkligen ingen anledning att vara rädd nu. Hon började känna sig hungrig. Det luktade så gott från ostarna hon köpt hos Fridh. Hon skar upp några tjocka skivor och lade på en tallrik tillsammans med enrisrökt skinka och det hembakade brödet som Fridh fick levererat av Signe i Kullagården. En kall öl till det och hon började slappna av. Men hon kunde ändå inte släppa tanken på väskan. Varför hade Åke inte tagit med sig sin väska? Hur hade den hamnat i jordkällaren? Och varför hade han aldrig hört av sig efter den kvällen? Hon försökte tänka logiskt. Kunde han ha gömt väskan själv? Men varför? Eller, väskan kunde ha blivit gömd där nyligen av någon. Någon som hållit den gömd på ett helt annat ställe, någon som ville skrämma henne. Någon som ville att hon skulle paniksälja sin ö. Fast det håller väl inte? Vem sparar så länge på komprometterande material? tänkte hon. För att skrämma någon att sälja femton år efter Åkes försvinnande? Varför vänta så länge? Ingen kunde ju veta att hon skulle bli ensam kvar. Så här kunde hon inte hålla på att jaga upp sig själv. Nu måste hon minnas mer, måste förstå vad som hände en midsommarafton för så länge sen. Och hon måste leta upp någon som var med då, någon av den äldre generationen. Vem var med den kvällen och vem fanns kvar? Farmor och farfar brukade fira midsommar med några av sina ungdomsvänner från byn, SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 18

19 familjen Karlvik, Modigs från Måragården och kantorn Erik Svanberg. Alla hade anlänt före mamma och pappa. Just det, mamma och pappa var sena, tänkte hon och jag var så rädd att de inte skulle komma. Jag stod och väntade nere vid bryggan. Emma har sin fina rosa klänning på sig och en krans av blåklint i håret. Alla står de och väntar på att mamma och pappa skall gå i land. Emma springer emot dem och pappa lyfter henne högt upp i luften, fast hon är åtta år. Pinsamt. Mamma kommer efter och kramar om henne. Det känns som ett fyrverkeri av lycka. Så här skall det vara. Alla tillsamman på ön. Farmor, farfar, mamma, pappa och faster Esther. Men inte farbror Åke, Esthers och pappas halvbror. Han deltar inte i den allmänna glädjen, utan står uppe på backen och väntar med sitt lite sneda leende. Pappa ger honom en snabb kram, men mamma säger bara hej. Åke skrattar sitt bullriga skratt och säger att de är försenade. Middagen är redan uppdukad i glasverandan. Matjessill, gräslök, hårdkokta, hackade ägg, nypotatis med dill och hemsyrad grädde. Emma tycker det är så vackert upplagt, men hon avskyr sill. Till efterrätt blir det jordgubbar med vispad grädde. Det finns en särskild skål grädde till Emma, för de vuxnas var smaksatt med cognac. Märkligt vilka detaljer jag börjar minnas, tänkte Emma. Vad vi åt en midsommarafton för femton år sedan. Hon slöt ögonen och försökte se scenen framför sig. Fönstersmygarna i glasverandan är fulla av pelargonior, som farmor brukar ansa från torra blad och blommar. Det går träbänkar runt om väggarna och i mitten står ett stort vitmålat bord. Den eftermiddagen har hon hjälpt farmor att duka för en festlig sommarmåltid. Hon är stolt över att få hjälpa till. Buketten som pryder bordet, har hon plockat alldeles själv. Blåklint, veteax, löjtnantshjärtan, prästkragar. Tänk att hon kunde minnas buketten. Då måste hon kunna minnas mer av det som hände den kvällen. Den lilla flicka hon var då hade både sett och hört. Nu gällde det att förstå hennes upplevelser - som vuxen. Det första att fundera över var väl varför Åke inte verkade vara en del av familjen på samma sätt som de andra. Hon mindes pappas snabba omfamning och mammas avmätta hej. Fler detaljer från kvällen började bli tydliga. Alla sitter bänkade runt bordet, Emma vid ett litet barnbord med en enorm portion jordgubbar framför sig. Hon har sluppit sillen. Mamma och Esther kommer in med champagne i höga glas till de stora och Pommac till Emma. Vi skall skåla för Åke som åker till Turkiet i morgon. Alla höjer sina glas och ler mot honom. Du måste skicka ett vykort från varje plats du besöker, Åke, säger farfar, lova det. Du är alltid så slarvig med att höra av dig. Det får du inte vara nu. fram. Åke lovar att skriva så fort han kommit Sen börjar Åke och Erik att sjunga. De sjunger så vackert något om Frida. Som vanligt får hon gå och lägga sig när de stora verkar ha extra roligt. Hon tar sin gamle nalle innan hon kryper ner i sängen och hoppas att ingen ser det. Mamma stoppar om, pussar och säger god natt. Sen ligger Emma vaken och lyssnar till de vuxnas röster. De låter så glada och farbror Åkes skratt bullrar mer än vanligt. Men långt borta. Hon somnar med Nalle mot kinden. Någon gång under natten vaknar hon till av höga rop och en båtmotor som startas. Lite som i en dröm. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 19

20 Usch, det är otäckt att så många minnen kommer tillbaka. Jag är inte säker på att jag klarar av det. Emma ruskade av sig känslan av obehag. Vattnet på vedspisen hade blivit tillräckligt varmt för att tvätta sig. Hon vaskade av sig och kröp ner i sängen. Men hon lämnade lamporna tända. Utanför hördes kornknarrens rullande läte och kattugglans hoande medan vinden tilltog i trädkronorna. Långsamt tog hon in hela vidden av vad Åkes väska kunde betyda. 6 Emma vaknade nästa morgon med antydan till ont i halsen. Jag får väl undvika att anstränga mig. Kanske bara rensa lite lätt i jordgubbslandet. Snart kan jag ju faktiskt få jordgubbar, sa hon för sig själv. Jordgubbarna hade revat sig och brett ut sig överallt på det som en gång varit potatisland. Bären hade redan börjat mogna, så hon gick in efter ett durkslag att plocka i. Hon drog ogräs, hackade och plockade, men tankarna från i går kväll fortsatte att surra i hjärnan. Hon kunde inte göra sig fri ifrån dem. Åke hade alltså rest tidigt på morgonen midsommardagen, men under alla dessa år hade de inte hört någonting från honom. Ingenting. Att Åke inte hörde av sig på flera månader var normalt, han var sån. Men åratal? Nej, det var konstigt. Han hade kunnat drunkna på vägen in till stan den morgonen, men han var en skicklig simmare och vare sig hans kropp eller hans träbåt hade någonsin flutit i land, så det var knappast troligt. I hennes hjärna började en förfärlig tanke verka mer och mer trolig. Något fruktansvärt måste ha hänt honom. Hon reste sig med en rysning och gick in i köket med sina jordgubbar. Halsen sved och hon kände sig trött och frusen. Hon letade upp en Albyl och gjorde en stor kopp te med honung, som hon tog med in till finrummet. Där kröp hon upp i farmors gamla skinnstol, insvept i en filt. Hon måste ha somnat, för hon vaknade med ett ryck av ett knackande ljud. Hon kände håret resa sig i nacken innan hon upptäckte att det regnade, ett ljud som hon älskade. Så många gånger hon suttit i skinnstolen med näsan i en bok, medan regndropparna trummade mot fönstret. Emma reste sig och gick ut i köket. Nu var hon hungrig. Hon gjorde sig en skål med jordgubbar och tjock grädde och sjönk ner på en av köksstolarna. Gud så gott med årets första jordgubbar, tänkte hon och undrade vilken sort det kunde vara. Det fanns säkert skrivet någon stans i farmors anteckningar. Hon kunde inte fortsätta att jobba ute i det här regnet, så hon bestämde sig för att ägna eftermiddagen åt att gå igenom lådorna i chiffonjén. Där brukade farmor stoppa in det mesta, som hon ville spara på. Hon började med de stora lådorna under skrivklaffen. De innehöll allt möjligt i en salig blandning, farmors skisser, vackra gamla bomullsband och rullar med knypplade spetsar, en burk med knappar, gamla vykort och barnteckningar. Hon började sortera och snart växte det högar runt henne på golvet av allt som farmor inte velat slänga. Tänk vad mycket prylar farmor ville spara. Vad kunde de här gamla banden ha haft för värde för henne? tänkte hon, skall jag bli den som börjar slänga? Hon reste sig upp och stod och betraktade högarna. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 20

21 Det här skulle kunna bli ett fantastiskt collage, hon fnissade för sig själv. Farmors Chiffonjé, ett verk av Emma Skare. Det hade slutat regna. Hon gjorde sig en kopp citronvatten med honung och gick ut på trappen. Det doftade sommar efter regnet, våt jord, timjan och kaprifol. Farmor hade planerat för en sommar full av dofter; schersmin, doftpion, lavendel och backtimjan och så alla rosor. Emma satt och funderade över sin farmor, Elisabeth Berglind Skare. "Så annorlunda hennes förutsättningar i livet var mot mina", tänkte hon. Farmor föddes 1890 och växte upp i en tid då kvinnorna började strida för sin frigörelse. Hon hade velat bli konstnär, men i stället fick hon utbilda sig till teckningslärare. Ambitionerna att bli målare fick hon definitivt lägga på hyllan, när hon gifte sig med den åtta år äldre Arvid Skare, en änkeman som hade en liten son, Åke. Tillsammans fick de två barn, Thure och Esther. Arvid visade sig vara en krävande man, som tog stor plats och dessutom var Åke en problematisk pojke. Hon fick inte mycket tid över för sitt måleri, men hon målade akvareller så ofta hon kunde. Det blev mest motiv från den egna trädgården och från ön, och så barnen. Ön och trädgården blev Elisabeths andningshål. "Om farmor varit man, hade hon förmodligen varit en känd målare med tavlor på muséer runt om i landet. Nu har hon i stället lämnat efter sig en underbar trädgård", tänkte Emma, " så mycket konst av kvinnor som bara försvunnit, broderier, heminredning, eller en så flyktig sak som en vacker dukning. Men jag skall se till att farmors trädgård lever vidare." Efter en stund började det dugga och hon gick in för att fortsätta undersöka chiffonjén. Nu gav hon sig på den översta lådan. Den var full av kuvert med gamla foton, sorterade efter årtal. Hon började bläddra bland kuverten och öppnade det som var märkt Där låg några badbilder; Emma som plaskar i badviken, farfar på badstenen iförd badrock, pappa som drar upp en gädda. Och så ett foto som inte är från ön. Där sitter farmor och farfar och farbror Åke med Emma i en park, en vacker park med höga träd. Det måste ha varit första gången hon träffade sin farbror. Emma hade en glass i handen. Hon vände på kortet. Där stod bara ett årtal, Fotot var taget på sommaren. Hon skulle alltså snart fylla sex år. Det måste vara pappa som tagit bilden. Hon mindes hur de stod på ett torg med stora hus runt om. Allt var nytt och okänt. Glassen. Nu mindes hon gubben på torget och glassen. Gubben med den stora lådan på magen säljer glass. Pappa lyfter upp henne så att hon skall kunna välja själv. Lådan är full av glasspinnar och en isklump som ryker. Hon väljer en med fint guldpapper. Det är glass med choklad runt om och det är första gången hon ser en sådan glass. Den är alldeles immig av kylan. Hon tar ett försiktigt bett och chokladen spricker så hon måste fånga upp den med fingrarna. Det är den godaste glass hon någonsin ätit. Hon måste spara på det vackra papperet. De sitter på träbänkar i den fina parken. Farbror Åke är tystlåten och han har på sig morgonrock över en pyjamas, fast det är mitt på dagen. Emma frågar honom om han är sjuk och det är farfar som svarar: Ja, Åke mår nog inte så bra. När de går tillbaka till bilen, står Åke och vinkar bakom ett stängsel. Ett stängsel? Vad var det för ställe? Hon kunde inte komma ihåg att de någonsin pratat om var han var. Det måste ha varit ett sjukhus. Kan det ha varit ett mentalsjukhus? Hade Åke varit sinnessjuk? Hon funderade på hans bullrande SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 21

22 personlighet, han sätt att ta stor plats och ibland bara försvinna. Kunde han ha varit manodepressiv? Det kunde kanske förklara det spända förhållandet mellan syskonen. Kunde Åke ha gjort något hemskt under en sjukdomsattack? Hon visste inte om hon vågade minnas mer, men hon fortsatte i alla fall att bläddra bland kuverten och hittade sommaren En lycklig sommar. Glada bilder från stranden, från roddturer och utflykter. Och underst låg några foton från midsommarafton på verandan. Buketten såg ut precis som hon mindes, fast kanske lite spretigare. Alla skrattade mot kameran och det såg ut att vara genuina skratt. Kunde detta verkligen vara början till en tragedi? Alla såg så lyckliga ut. Åke också. Han och Erik satt med armarna om varandra och det syntes att de sjöng. Emma reste sig. Det hade blivit sent. Från Singeltjärnen hördes grodornas kväkande och en storlom klagade långt borta på Vidasjön. 7 Efter allt regnande kändes huset ruggigt och Emma tände en brasa i kakelugnen. Sen gick hon ut i köket och började hacka kryddörterna, som hon hade hittat i farmors kryddland; körvel, gräslök och persilja. Det skulle bli en omelett. En kall pilsner och några skivor av Signes goda bröd skulle passa till. Hon skulle just vispa ihop äggen, då det knackade på dörren. Hjärtat for upp i halsgropen, men så hörde hon Jonas ropa: Emma, är du där? Kom in. Det är öppet. Jonas måste ducka för att komma in genom dörren. Hans fräkniga leende fick henne att slappna av. Hur är det, Emma? Du ser ut att må dåligt. Bara lite förkylning. Inget att bry sig om, och så, utan att tänka efter, sa hon: Jonas, jag ljög om väskan. Jag tror att jag vet vems det var. Oh, Emma. Jag anade det. Vet du, jag har inte kunnat tänka på annat. Det är därför jag kom hit, fast det är så sent. Han kom fram och tog hennes händer. Men varför talade du inte om vems det var? han såg henne i ögonen. Var det Åkes? Emma slog ner blicken och nickade. Hon drog åt sig händerna och gick mot spisen. Är du hungrig? Jag skulle just göra en omelett med lite kryddörter. Tack gärna. Jag dukar. Jonas började plocka fram tallrikar och glas. Ta ett par öl från kylen, sa Emma Hon lade upp omeletten och kom och satte sig mitt emot honom. Visste du att Signe i Kullagården bakar världens godaste bröd? Ja det är klart jag vet. Fridh förser hela Vidaryd med Signes bröd. Jag tror hon levererar till Olofssons Pensionat också. Hon gör annat på beställning, ostkaka till exempel. Då tycker jag du beställer en ostkaka till nästa gång du dyker upp. Jonas skrattade. Tycker du jag dyker upp lite för plötsligt? Men du har ju faktiskt ingen telefon. Emma rodnade. Nej då, det är bara trevligt. Oh Jonas, jag önskar att du inte hittat den förfärliga väskan. Jag är så rädd för att här måste SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 22

23 ha hänt något fruktansvärt den sommaren, Och jag har ingen jag kan fråga. Jag är ensam i världen. Nu finns bara Esther kvar och hon kan vara nån stans i någon krigszon, var som helst. Kära Emma, jag är så ledsen för allt som hänt, dina föräldrars olycka och sen din farmor. Det är vi alla, skall du veta, Jonas lade handen på hennes arm. Tack, jag vet det. Tårarna började rinna. Hon kunde inte hejda den häftiga gråten. All oro, all sorg, alla saknad bara vällde upp. Jonas satt orörlig med sin hand på hennes arm. Hon var tacksam för att han inte försökte trösta henne. Hon behövde gråta. Det har varit några förfärliga Förfärliga, viskade hon till slut. år. Då tog han henne i sin famn och strök henne långsamt över håret. Lilla, lilla Emma. Du är inte ensam i världen. Tack Jonas, sa hon och lösgjorde sig långsamt ur hans armar. Hon ville inte bryta förtrollningen, men hon ville inte heller hamna i säng med honom. Inte än. Han reste sig och gav henne en kyss på pannan. 8 Jag går nu. Vi ses i morgon. Nästa morgon strålade solen och det halsonda hade nästan gått över. hon. Jag går ner och badar före frukost, tänkte Hon var alldeles ensam, så hon struntade i baddräkten. Hon simmade ut med långa, kraftiga simtag. Vattnet var svalt och kändes nästan kolsyrat mot huden. Hon vände sig på rygg och låg och betraktade molnen. Doppingparet flöt lugnt en bit ifrån henne och över land drillade en lärka högt mot himmelen. Det var farmors älsklingsfågel. Farmor hade haft ett sätt att säga lärka, så att man verkligen förstod att det var en fågel som kunde drilla. Emma simmade långsamt tillbaka. Hon kände sig full av energi och bestämde sig för att frilägga alla perenner. Många av dem hade frösått sig eller spritt sig med rotskott långt ut i det som en gång varit gräsmattor. Hon åt en snabb frukost och tog på sig shorts, t-shirt och myggolja och satte igång. Bort med allt ogräs och på med lite kompost. Löjtnantshjärtan, aklejor, pioner, stockrosor, fingerborgsblomma och blåklockor började träda fram. Några stod i full blom och andra var bara bladrosetter. Farmor skulle nog låta alla rymlingar stå kvar där de hamnat. Kanske bara flyttat på några stockrosor och riddarsporrar. De behöver stöd, tänkte hon. Nu skall ni snart få börja andas fritt och få lite gott att äta, sa hon till växterna. Farmor hade också haft en vana att prata med sina blommor. Framåt fyratiden rätade hon på sin värkande rygg och såg ut över rabatterna. Hon hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb, men hon var smutsig och svettig. Hon hämtade sin badrock och schampo. Så ljuvligt att tvätta håret i det mjuka sjövattnet. Det hade börjat blåsa lätt och vågorna glittrade i solen. Vassen prasslade i vinden och doppingparet var ute på sjön igen. Nu hade de sex ungar som satt tryggt uppkrupna på föräldrarnas ryggar. Hon kände sig lycklig när hon simmade tillbaka in mot stranden. Emma hade plockat en stor skål med jordgubbar och nu stod hon och vispade grädden. Hon åt sina bär medan hon fortsatte att undersöka chiffonjén. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 23

24 "Brukar det inte finnas lönnfack i såna är gamla möbler?" tänkte hon. Hon började känna bakom de små lådorna runt mittfacket, under den stora översta lådan, runt mittfackets innerkanter. Ingenting. Hon sköt in alla lådor och lät fingrarna löpa längs pelarna som garnerade det lilla mittskåpet och plötsligt kom det ut två lådor. Här var de, lönnfacken, så smala att det bara fanns plats för några brev. Och det var exakt vad som låg där. Québec 20 augusti, 1955 Kära pappa! Nu har jag äntligen installerat mig här i Québec. Mike Cohen har varit så hjälpsam och lånat mig en liten etta i centrum. Han har också gett mig en medicin mot min sjukdom. Den är alldeles ny, på experimenstadiet, litium heter den, och det verkar som om den faktiskt hjälper. Jag har hittat en fin lokal för min antikhandel och det finns en stor hunger efter europeiska antikviteter, så det kommer att gå bra. Den första delen av flykten var, som du vet, en jobbig simtur, men allt fanns på plats vid Smedsbryggan, bil och bagage, så jag har inte haft problem. Ingen såg mig. Tack för all hjälp med att ställa tillrätta efter allt jag ställt till med. Jag kan inte nog säga hur tacksam jag är. Jag skall betala igen, så fort tjänat ihop lite här. brev. Oroa dig inte för mig nu och bränn mitt Nu finns jag inte mer som Åke Lennart Skare utan Leonard Lamm, efter mamma. Förlåt för allt jag ställt till med. Säg till Erik att det inte går en dag utan jag tänker på vad jag gjort honom. Någon gång, om Esther vågar få förtroenden för mig igen, hoppas jag att vi skall kunna prata om allt. det. Åke Du har väl bränt väskan! Emma vek ihop brevet och lade tillbaka Mysteriet med Åkes väska och hans försvinnande var löst, även om många frågor fanns kvar. Varför måste han fly? Det enda hon kunde gissa på var att han begått något kriminellt i ett maniskt tillstånd. Kanske hade polisen letat efter honom. Men Åke levde och kunde komma tillbaka in i deras liv igen, som Leonard Lamm. 9 Denne Åke/Leonard Lamm skulle inte få makten att hindra henne i hennes projekt. Hon sköt undan tankarna på honom och koncentrerade sig på sin uppgift. Han var ju i alla fall inte död, så nog om honom nu. Resten av sommaren arbetade Emma hårt och målinriktat, från tidig morgon till sen kväll. Hela trädgården började träda fram som den var tänkt, med slingrande gångar, gröna rum och prunkande färgprakt. Här och var hade hon ställt fågelbad och enkla bänkar av inoljade bräder lagda över två stubbar. Nu satt hon ute vid granitbordet och målade små träskyltar till alla växter. Hon skrev namnen på svenska och latin och till nyttoväxterna gjorde hon lite större skyltar för att få plats med användningsområde. De roligaste skyltarna var dem hon gjorde till medicinalväxterna. Det blev en spännande vandring i gamla tiders läkekonster. En del växter hade man använt till att färga garn och hon roade sig med att variera färgen på bokstäverna efter vilka färger de gav. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 24

25 Sommaren hade nått sitt slut och på kvällen den sjunde augusti började hon placera ut kräftburar runt om ön. Familjen hade haft en tradition med kräftskiva på ön vid varje kräftpremiär, men nu var det längesen. I år skulle det bli av igen. Emma hade bestämt sig för att bjuda in till kräftfest, för att inviga Farmors Trädgård, men också för att säga adjö för denna sommar. Nu måste hon tillbaka till Alnarp för att avsluta sina studier. Alla deras gamla vänner var bjudna, Modigs från Moragården, arrendatorn Karlviks från Karlviksgården och kantorn Erik Svanberg och faster Esther skulle komma hem från sin reportageresa i Vietnam. Esther kom till ön lagom till lunch. Emma gick emot henne på bryggan och kramade om henne. Sen tog hon hennes hand och sa: "Blunda nu. Du får inte öppna ögonen förrän jag säger till. Hon ledde Esther till det hörn som hade bäst utsikt över trädgården. "Nu får du öppna ögonen." Esther slog ihop händerna av förtjusning, som en liten flicka. "Emma, vilket fantastiskt jobb du gjort. Titta, du har till och med satt ut små skyltar. " Hon började gå runt och dofta på blommorna och läsa de små skyltarna. Så tittade hon upp på Emma med tårar i ögonen. Oh, vad mamma skulle ha varit stolt och lycklig om hon kunde se det här." "Det här är Farmors Trädgård. Jag tror jag skall kalla den så. Allt det här är ju hennes verk. Jag har bara gjort den synlig igen." De gick in i stugan med armarna om varandra. Emma hade plockat hallon och nu satt de vid granitbordet med varsin stor skål bär och tjock grädde. Vilken lyx, Esther log mot Emma. Det här känns som att komma hem till ön igen, som det var förr. Emma ville bara sitta där och njuta med sin faster, men Esther måste få se Åkes brev. Det här hittade jag i chiffonjén, sa hon och räckte över brevet till Esther. Esther bleknade. Herregud, jag trodde att han var död. Jag hoppades att han var död. Vad syftar han på Esther? Vad har han gjort dig? Emma tog Esthers händer. Det är så mycket vi borde prata om Emma, viskade hon. Åke var ingen elak människa, men när han var i sin maniska period kunde han vara en djävul. Vad han gjorde mot Erik, vet jag inte. Utpressning kanske? De var ett par på den tiden, det kanske du inte visste? Ja, Jonas sa att han trodde det, sa Emma. Vad han gjorde mot mig är så fruktansvärt att jag har svårt att prata om det, hon satt tyst med tårarna rinnande. Det hände för länge sen. Han våldtog mig, när jag bara femton år. Jag klarar inte av att berätta om det, men det hände på julen, här i stugan i finrummet. Det tog lång tid innan jag lyckades gå in i det här rummet igen. Gode Gud Esther, så fruktansvärt. Vad hände sen, blev det rättegång? Nej, men han blev portförbjuden hemma. Ända tills han kom in i våra liv igen, då du var sex år. Minns du? Han var så sjuk att mamma och pappa var tvungna att ta hand om honom. Det var inte lätt för mig att se honom här. Gud ske lov bodde han hos Erik. Det har gått femton år sedan han skrev det här brevet. Det är väl ändå knappast troligt att han kommer tillbaka, sa Emma. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 25

26 Nej, det har du rätt i, sa Esther. Nu koncentrerar vi oss på kräftfesten och försöker att inte tänka på det här. De lade upp kräftorna på två stora fat och dekorerade med doftande dillkronor. Pilsner och hemkryddat brännvin låg på is och melon och hallon väntade till desserten. Emma lade en sista hand vid dukningen. Mitt på bordet ställde hon en låg glasskål med flox i olika färger och runt om i fönstersmygarna placerade hon ut ljuslyktor och i hela trädgården ända ner till bryggan tände hon ljusmarschaller och lyktor. Gästerna kom tillsammans allihopa i Karlviks stora motorbåt. Erik hade som vanligt med sig sin gitarr. Emma serverade ett glas iskylt vitt vin med hemgjord vinbärssaft på bryggan och tillsammans gick de upp mot huset. De promenerade runt bland växterna medan Emma berättade om sitt projekt. Det var första gången de flesta av dem såg hennes trädgård. Hon blev glad över att se att de faktiskt verkade tycka om den. "Till bords", ropade Esther. De gick in och utan att Emma sagt något, satte sig alla på sina vanliga platser. Som på de gamla fotografierna. Men bordet hade inte en extraskiva som då. Hennes föräldrar och farföräldrar fanns inte mer. Esther såg tårarna stiga i Emmas ögon. Hon förstod och höjde genast sitt glas till en skål och började sjunga: Vi äro små humlor vi bzz, bzz. Vi äro små humlor vi bzz, bzz. Vi äro små humlor, som tar oss en geting. Vi äro små humlor vi bzz, bzz. Erik föll in: Vi äro små katter vi mjau, mjau. Vi äro små katter vi mjau, mjau. Vi äro små katter, som tar oss en jamare Vi äro små katter vi mjau, mjau. Emma skickade en tacksam blick till Esther. Perfekt inledning. Kräftorna var underbara, brännvinskryddningen lyckad och för en liten stund hördes bara sugandet av kräftskärtar och krasandet av kräftklor. När Emma reste sig för att hämta fler pilsner från kylen, lät hon blicken glida över trädgården. Fullmånen speglade sig i sjön och en kattuggla hoade i den gamla eken. Då såg hon honom komma, en lång figur med grånande hår och en elegans i gången som hon kände igen. Hon satte sig tvärt. "God kväll, jag heter Leonard Lamm. Jag hörde att den traditionella kräftfesten äntligen skulle bli av igen ", sa han med antydan till amerikansk accent. Det blev knäpptyst runt bordet. Esther hade bleknat och Erik såg ut som om han skulle svimma. Emma var den som tog sig samman först. "Åke, ta en stol och sätt dig. Jag hämtar en tallrik." Det lät som en befallning, men hon skakade när hon gick ut i köket. Hon höll på att välta ner alla tallrikar, men hon lyckades komma tillbaka med glas, tallrik och bestick. Det var fortfarande alldeles tyst på verandan. Åke stod kvar i dörröppningen. Nu såg hon att solbrännan inte lyckades dölja att han åldrats, men hans diskreta elegans avslöjade att det trots allt gått bra för honom i Kanada. "Nej, det var ingen bra öppning", sa Åke, "Egentligen har jag kommit för att be alla om förlåtelse, i synnerhet er båda, Erik och Esther. Jag har burit mig åt som ett svin." SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 26

27 Jag trodde du var död, sa Emma. Jag fann din gamla resväska och trodde att någon mördat dig, ända tills jag hittade ett brev från dig till farfar. Varför försvann du bara på det där viset? Förstår du inte hur mycket oro du åsamkat oss? Åke bar fram en stol och lutad mot stolsryggen började han berätta. I sitt maniska tillstånd, strax innan han försvann, hade han förskingrat mycket pengar från sin kompanjon, sålt konst på ohederligt sätt och ännu värre, utövat utpressning mot den man han älskade. Om han hade stannat i Sverige hade han hamnat i fängelse eller snarare i så kallad rättspsykiatrisk vård - på obestämbar tid. "Jag hade lika gärna kunnat ta livet av mig - och det hade jag väl förmodligen också gjort, om inte pappa hjälpt mig. Vi planerade så att jag skulle försvinna utan att lämna spår. Meningen var att alla skulle tro att jag rest till Turkiet. För syns skull hade jag hade packat en väska, som pappa lovade bränna, och jag hade ordnat med båt för att åka in till stan. Men i stället simmade jag ända till Smedsbryggan, där en bil och bagage stod och väntade." Åke berättade hur farfar tagit kontakt med en kollega och avlägsen släkting till Åkes mamma i Kanada, Michael Cohen, hur de planerat hans flykt tillsamman och hur han fått hjälp och en ny medicin av Mike, när han kom fram och hur han blivit mycket bättre. "Nu har jag en antikvitetshandel i Québec som går bra och jag har kunnat ersätta min före detta kompanjon i Stockholm. Jag är i Sverige bara helt kort. Nästa vecka åker jag tillbaka till Kanada. Det enda jag vill nu, är att försöka gottgöra vad jag ställt med här. Kan ni förlåta mig? Kan du förlåta mig Erik?" Åke. Erik reste sig och gick långsamt fram till "Jag trodde du vad död", viskade han. De stod tysta och såg på varandra med tårarna rinnande. Till slut tog Åke sin gamle mentor och älskare i famnen. jag." "Förlåt, det var min sjukdom, det var inte "Jag vet inte om jag förlåter dig, men jag är så tacksam för att du inte är död." "Sätt er", sa Emma, "Vi har massor av kräftor." Åke tog en kräfta. Sakta började alla slappna av. Erik böjde sig ner och tog upp gitarren. Långsamt började han plocka fram några ackord. "Åh, det var längesen", sa Åke och stämde upp med "På begäran." Så satt de i augustimånens sken och lyssnade på Åke och Erik, som om tiden stått stilla Barbro Guaccero SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 27

28 Hemligheten Författare: Caroline Creutzer 1. Det hade regnat och blåst under natten men nu var det så fridfullt och vackert denna tidiga sensommarmorgon. Han gick med långa steg. Traskade igenom de välbekanta vildmarkerna den djupa skogen. Träden stod tätt, tätt och hade hunnit sudda bort alla spåren. Tallarna och granarna hade åter vuxit upp och blivit gigantiska igen. Det doftade barrträd och blöt mossa och det knakade till lite längre bort. Säkert ett vilddjur. Det fanns det gott om i dessa Östgöta trakter. 20 år var en lång tid men ändå inte. Han hade inte varit tillbaka till denna del av Kolmården sedan barndomen och hjärtat klappade vilt. Den lilla jaktstugan stod kvar. Det luktade konstigt nog fortfarande lite bränt inne i det förfallna huset en spöklik byggnad som förlorat sin skepnad. Ingen dörr. Han gick rakt på, klev över en hög med träbråte, såg sig om med sorgliga ögon. Endast gjutjärnsspisen stod kvar. Taket hade delvis störtat ned. Förkolnade bjälkar och trasiga takpannor låg huller om buller. Golvet hade en lång spricka genom det enda rum som fanns. En buske och annan vegetation hade nu tagit plats. Hur hade den skira blåklockan hamnat mitt i? Ett under. Nu stod han där bland allt det svarta. Det svarta och ångesten grep honom plötsligt och han började att svettas 2. Jan var en lång och vältränad sjukgymnast. Han hade precis fyllt 29 år och han kunde lätt lyfta sina 3-åriga tvillingar samtidigt. Det var en enkel match för honom och bland det roligaste som Josefin och Jonas visste! De kiknade av skratt då deras pappa dinglade med dem med raka armar. De flesta kvinnorna vände sig om på gatan då han gick förbi med den manliga doften av Diors Eau Sauvage, sitt ljusa medellånga lockiga hår, ljusblåa ögon och åtsittande Jeans. Jan brydde sig inte om dem eller åtminstone låtsades han inte göra det. Han såg alltid till att vara sportig elegant. Helena hade ofta sett kvinnornas trånande blickar men litade på att Jan skulle vara henne trogen livet ut. Hon älskade honom ovillkorligt och han sade ofta att hon och barnen var det värdefullaste han hade. Jan tog fram en liten trädgårdsspade, en sekatör och handskar ur sin ryggsäck medan han gick ut ur resterna av jaktstugan. Han undrade nervöst om han skulle hitta rätt. Han hade tänkt länge på vad han skulle behöva i sitt letande. Han hade dessutom tagit med två ostsmörgåsar, en stor kardemummabulle som Helena bakat kvällen innan och en termos med kaffe eftersom det kunde dröja en stund innan han skulle sätta sig i Jeepen igen. I vanligt fall då klockan närmade sig tio skulle han slukat frukostmatsäcken med god aptit. I dag var han långt ifrån hungrig eller ens sugen. Magen var en enda knut. Vid den stora stenen bakom jaktstugan och 10 barnfötter till höger böjde han sig ned och rev bort det höga gräset, klippte varsamt bort delar av björnbärssnåret. Arvid var på väg och skulle komma inom kort. Tjugo år hade gått Tjugo år av hemlig smärta. 3. Det var i mitten av augusti och hornrådjursjakten hade börjat på dagen. Ni går inte längre än till de stora stenarna och SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 28

29 bäcken grabbar!, manade pappa på vägen ut från jaktstugan medan hans jaktkompis Sture följde efter med brutet gevär och upphetsad hund. När vi kommer tillbaka ska vi göra upp eld och grilla korv. Hej då på er! Pojkarna vinkade. Mums gott korv Ett lätt grymtande kom mellan Arvids läppar. Jag tittade ned på min nöjda lillebror som stod och mumsade på ett strå med halvmosade blåbär som han plockat och trätt på vägen till stugan. Jag var van att ta hand om min 6 åriga Lillebror själv hemma sedan mamma dött i en obotlig sjukdom så det var inte ovanligt att vi blev lämnade ensamma. Det skulle bli riktigt skoj eftersom Arvid och jag gillade samma saker att tälja barkbåtar som vi sedan tävlade med i den lilla bäcken, göra märkliga djur med kottar och tändstickor, bygga på Palatset. Vi längtade alltid till kojan, under den största granen vid bäcken som vi förbättrade varje gång vi kom med granris, stora grenar och stenar som vi drog fram mödosamt och täppte till springorna med den vita mossan. Nu kunde vi inte mera se pappa eller Sture mellan granarna, höra några röster eller ens ett enda skall. Nu var det nästan tyst. Bara kvittret från fåglarna och porlandet från bäcken hördes. Här är vår Skattkista, sade jag triumferande och lyfte upp den röda lilla metallådan från ryggsäcken. Du tog väl med våra spadar? Arvid sprang in i stugan och kom stolt ut med verktygen. Nu var vi pirater. Ödlorna, myrorna och vi sprang runt på vår ö där vi efter en stund fann en perfekt plats vid Havsklipporna, vid sidan av den stora stenen. Arvid gick långsamt och värdigt 10 fotsteg till höger om den största stenen i motsatt riktning från kojan. Här Pirayan! sade Pirat Arv med den allvarligaste och grövsta röst han kunde finna. Hääär kan vi gömma vår hemliga skatt. IIIIINGEN kommer att finna den! sedan gapskrattade vi båda två under knuff och ståhej. Pirat Arv och jag grävde, grävde och grävde Till slut var gropen tillräckligt djup och vi kunde täcka över våra viktigaste ägodelar med den uppgrävda jorden. Belåtna hoppade vi på och plattade till den lilla högen. Med lite torkat gräs över kunde ingen ana någonting. Nu var det dags att fortsätta med kojbygget 4. För tjyvingen vad du bluddrar de klarar sig en stund till de ä ju inte första gången de leker vid stugan! Ä du verkligen säker på det? Undrade Sture som var redo att gå tillbaka till grabbarna. Sluta å va så trälig Sture! Bluddra inte så mycket och va beredd Sture hade känt en viss oro att ha lämnat pojkarna helt ensamma sedan de gick ifrån jaktstugan. De två männen hade gått under flera kilometrar och sedan bara stått och väntat tåligt vid skogskanten. De hade endast sett en hare som skuttat förbi, en skrämd räv och en ringlande huggorm. Inget mera. Redan tre timmar hade gått sedan de lämnat grabbarna. Övertalningen hade släppt. Stures samvete började nu att spinna i bakhuvudet. Knak skall bök skall Det stressade hornrådjuret sprang fram och tillbaka mellan träden medan Dexter skällde allt han kunde och drev fram vilddjuret de knakande och bökande ljuden närmade sig jägarna i skogen pulsen steg Sture log med hela ansiktet. Äntligen!, tänkte han för sig själv. Kroppen hade blivit stel av allt väntande. De stod på helspänn redo med gevären SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 29

30 med koncentrerade blickar. Pang!. Skottet dödade djuret som kommit ut ur träddungen på direkten. Dä va ett praktfullt rådjur minsann, visslade Sture medan de skar snitt och tömde djuret på blod, satte på ändklämman. 5. Nu hade Pirayan och Pirat Arv hunnit bli rejält hungriga. Kojbygget hade tagit deras sista krafter. Pappa och Sture hade varit borta så länge och de hade tömt hela matsäcken på alla russin Kexchokladen var borta sedan länge. Min mage kurrar mycket hör!, sade Pirat Arv med eländig röst. Kan vi inte göra eld och grilla korv? Ja, men det får vi säkert inte ska vi inte vänta lite till? Snälla jag dööör snart Pirat Arv såg på sin bror med bedjande ögon. Sedan kom de kluriga lillebrorsögonen som små springor. Vi kan göra en liten eld därborta. Då märks det ju inte ens Pirayan tittade bort dit det lilla pekfingret pekade. Han var också vrålhungrig. Piratmagarna fick bestämma! 6. Jag kan, jag kan!, sade Pirat Arv medan han ivrigt ryckte tändsticksasken från Pirayans händer. De hade fått ihop en eldstad gjord av en ring med stenar. Sedan hade de snabbt samlat kottar, kvistar, gräs och smågrenar och lagt alltihop i en stor hög utanför det tillåtna området. Medan Pirayan trädde på korvarna på två spetsiga grenar, började Pirat Arv att dra den första tändstickan under högen. Han behövde inte tända en andra sticka. Elden tog fart på en gång. JiiiiihoooO! Jublade Pirat Arv. Efter en stund som kändes som en hel oändlighet, knastrade och sprakade det från grenarna. De satt tätt intill varandra. Det hade börjat bli lite småkyligt och Piratmagarna knorrade mer än någonsin. De väntade otåligt på att det skulle bli glöd. Du kan nog grilla din korv nu. Rulla runt pinnen lite då och då var lite försiktig så att inte korven blir kolsvart för då smakar det riktigt illa! rådde Pirayan medan han spottade och grimaserade av bara tanken av att få i sig en förkolnad korv. De slukade de halvgrillade korvarna och kom överens om att de absolut behövde ha en korv till i Piratmagarna och sprang båda tillbaka till stugan. Det fanns gott om korvar kvar på bordet när de gick ut igen. Pappa och Sture hade ju köpt ett stort paket med röd lapp på - ett helt berg med Bratwurstkorvar!!! Den andra helgrillade korven slank ned lika fort som den första. Mätta och belåtna lade de sig ned och tittade upp i molnen. Ser du elefanten Arvid? Klart jag gör! Titta där en häxa med megastor näsa! Pojkarna var helt upprymda av alla väsen, djur och människor de kunde finna bland molnen Längre bort i snåret tog elden fart. Pojkarna hade inte sett den lilla gnistan som hade farit som en glödande pil genom luften och hamnat i det torra snåret dragits med vinden. Plötsligt fattade allting eld med rasande fart gräs, buskage, grenar, träd Jan och Arvid skriker och gråter av rädsla då de inser att de inte har en chans att släcka elden själva De vet inte vad de ska ta sig till. De ropar förtvivlat medan de springer fram och tillbaka: Pappa Sture kom! De hotfulla lågorna stegrar sig högre och högre mot skyarna SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 30

31 7. Rör på påkarna Sture. Det ryker där grabbarna är. Det verkar inte bra det här! Männen lägger snabbt ned gevären, ryggsäckarna och kastar ned rådjuret för att röra sig fortare framåt genom vegetationen. Nu har de mer än brått då barnens skrikande och desperata röster börjar höras från stugans håll. Sture som är mera vältränad, springer allt han kan medan pappan flåsar efter. Stora gråsvarta rökmoln tränger sig in i himlen och in i skogen lågorna stiger som pelare över trädtopparna. Naturen knakar och sprakar. Ta hand om grabbarna och se till att de kommer i säkerhet. Kalla på brandkåren, ber pappan Sture medan han tittar ned på sina två chockade och gråtande söner. Jag ska försöka rädda stugan så kommer jag snart tillbaka skynda er i väg spriiiing! Det var de sista orden som Jan och Arvid kom ihåg. Pappan kom aldrig tillbaks. En liten blänkare i Norrköpings Tidningar nästa dag beskrev den förödande eldsvådan... Larmet om branden hade kommit kl 14:15 på torsdagen. Branden omfattade ett område om cirka kvadratmeter av Kolmårdens natur som brunnit ner trots Norrköpings och Linköpings stora insatser med brandkårsstyrka och flygsläckning. En pappa till 2 barn hade blivit omringad av elden och dött i ett inferno av lågor vid en jaktstuga i närheten av Getå ravinen. Omkring 15 brandmän hade arbetat med släckningsarbetet. Räddningstjänsten ska ha fått kontroll på spridningen. Två helikoptrar hade arbetat oavbrutet med att släcka branden och insatsen avslutades på kvällen. Räddningstjänsten uppgav att skogsvaktaren hade egen personal på plats under natten. Hur branden startade var oklart. 8. Efter att ha blivit föräldrarlösa, minns Jan och Arvid att de blev omhändertagna av Sture under flera veckor efter den traumatiska upplevelsen och pappans begravning. Sedan hamnar Jan och Arvid hos den kärleksfulla fosterfamiljen Börjesson i Jursla. Bröderna är oskiljaktiga och gör det mesta ihop De far på bland annat scout-, sport - och seglarläger på somrarna, på resor eller skidsemestrar tillsammans med fosterföräldrarna. Under skoltiden tillhör dem ishockey eller fotbollslaget beroende på årstiden. De är populära i skolan, får en fortsatt trygg och fin uppväxttid. Då de lämnar den snälla fosterfamiljen Börjesson för att jobba och studera vidare, hamnar Jan och Arvid i olika städer: Stockholm och Lund. Tack vare Jans och fosterföräldrarnas stöd och kärlek, lyckas Arvid växa upp till en gladlynt ung man trots den traumatiska händelsen. Däremot, allt ifrån olycksdagen blev livet kämpigt för Jan och han lider av skuldkänslor speciellt gentemot lillebror Arvid. Betungande skuldkänslor som aldrig vill släppa taget om honom och som förvandlas ofta till hemska mardrömmar nattetid. Han kan inte förlåta sig att pappan omkommit i den eldsvåda som han känner sig skyldig till Arvid som har flyttat tillbaka till Norrköping bestämmer att de ska träffas på olycksplatsen i Kolmården, 20 år efter och gräva upp Pirayan och Pirat Arvs hemliga skatt. 9. Hej Jan! Ursäkta att jag kommer lite sent, sade Arvid medan han raskt tar fram en egen spade SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 31

32 och matpåsen ur sin ryggsäck. Jag hjälper dig att gräva fram vår piratskatt och kavlar upp skjortärmarna. Ett metalliskt ljud får dem att inse att de hittat det de sökte De båda bröderna jublar högljutt och skrattar. Den röda skattkistan är återfunnen! Pirayan och Pirat Arv låser snabbt upp metallådan med nyckeln som de sparat på i alla år. De två piraterna lutar sig över fyndet och nyfiket, närmar de sig varandra medan de sitter på huk. Nej, men titta ååååh, så många små saker våra värdefulla skatter den här minns jag Pirajan lyfter upp den första lilla barkbåten som han täljt helt själv med pappans Morakniv samt ett familjefotografi med både deras mamma och pappa. Vad vacker mamma var vilka snälla ögon precis som dina suckar han djupt medan Pirat Arv tittar ned på kortet med vattniga ögon och darrande underläpp. Pirat Arv nyper tag i den lilla blå racerbilen, samlar ihop alla de små färgglada spelkulorna, de tre Pokemonkorten, lägger ut den läskiga plastormen med de gröngula ögonen på stenen Bland alla små ting, får Pirajan syn på den silverfärgade visselpipan. Tänk om jag inte hade lagt ned den bland våra ägodelar då kanske pappa och Sture skulle ha hört dess öronbedövande visslingar och kommit snabbare till vår hjälp Tänk om jag inte lyssnat på våra hungriga magar och väntat med att göra eld det var allt mitt fel vad som hände Nej, absolut inte! Sluta Jan! Du ska inte fortsätta att ta på dig skulden och ha dåligt samvete för det som skedde för 20 år sedan. Du ska veta att jag alltid tyckt att du varit den allra bästa och roligaste storebror jag kunnat tänka mig och jag har alltid sett upp till dig. Lyssna på mig. Det var inte ditt fel. Pappa ville oss säkert väl men Föräldrar ska aldrig lämna sina barn utan tillsyn. Du skulle aldrig göra det i dagens läge med Josefin och Jonas eller hur? En olycka händer så lätt. Du var precis fyllda 9 år och bara barnet. Jag har funderat mycket om olyckan, vad som hände under åren efter vi blev föräldrarlösa, hur vår barndom förändrades från en dag till en annan med en enda tändsticka. Tro mig, det var helt oansvarigt av pappa att lämna oss ensamma, två busiga smågrabbar, under flera timmar mitt i skogen Pappa hade gjort det många gånger innan och det var bara en tidsfråga innan någonting skulle hända Ja, suckade Jan djupt du har säkert rätt i det! De satt tysta en bra stund på den största Havsklippan innan de packade upp deras matsäckar och åt. Nu var de rejält hungriga som svältande pirater! Det var varmt på stenen och myrorna hade fått fart. En rädd liten ödla tittade snabbt fram från ett hål i stenen. Solen värmde. De lägger sig ned på rygg och tittar upp bland molnen Pirat Arv pekar mot ett fluffigt moln Sitter inte mamma och pappa där med dinglande ben och tittar nöjda ned på oss? Piraterna kisar med ögonen, tittar och ler instämmande mot varandra. På vägen tillbaks till stigen, går Pirayan in till mitten av rummet i den nedbrunna jaktstugan, plockar den skira lilla blåklockan, lägger in den varsamt i plånboken. Sedan tar han tag om Pirat Arvs axlar och omfamnar honom hårt kramar om honom ännu hårdare. Tack Arvid min älskade lillebror för att du förlåtit mig pratat med mig i dag det betyder så mycket jag trodde alltid att du kände att jag var skyldig till Pappas död jag har saknat dig hur mycket som helst sedan vi flyttade till olika städer för att plugga tur att vi nu har varandra att du finns i mitt liv igen Arvid att du, Berit och lilla Lena också flyttat tillbaks till Norrköping, sade Jan mellan snyftningarna. Pirayan och Pirat Arvs hjärtan flödar över 20 år av tårar rinner utmed piraternas kinder SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 32

33 medan de beger sig utan ord och med lätta steg på vägen till vuxenvärlden på den mossiga stigen genom den praktfulla och vackra Kolmårdsskogen som håller för alltid deras sorgliga hemlighet 2021 Caroline Creutzer SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 33

34 Mitt nya liv Författare: Eva Shaw Det vita hotellet ligger ett stenkast från havet, ett hus som inte ser ut som man kan tänka sig ett lyxigt hus i denna del av världen utan med en mer äldre charm, kanske en del skulle säga att det är i behov av en stor renovering. Bredvid hotellet finns en liten speceriaffär och på andra sidan gränden en secondhand affär som säljer begagnade Hawaiiskjortor och där man känner en tydlig doft av rökelse. Solen skiner och havet lyser blått, det kommer en skön fläkt från havet som gör att palmerna vajar lite i vinden. Det är rätt mycket folk i rörelse och bilarna susar förbi längs med gatan nedanför. Kan det vara här som jag hade reserverat ett rum? Det ser inte ut som ett riktigt hotell men jag ringer på dörren ändå. Ingenting händer, jag står där fundersamt och väntar ett bra tag men bestämmer mig sedan för att ta en sväng runt kvarteret; kanske finns det en annan ingång till hotellet? Går genom gränden till andra sidan och tittar upp mot hotellets baksida. Ingen syns till där heller. Då går jag helt resolut in på en liten bar som ligger i hörnet av den stora gatan. Här inne beställer jag ett glas vitt vin och slår mig lite nervöst ned vid bardisken. Jag frågar bartendern om hon vet något om hotellet som jag har bokat, men hon tycker sig inte känna igen det. Det hela verkar mystiskt tycker jag, men efter att ha tagit några klunkar vin så känner jag mig mer avslappnad. Jag går fram till jukeboxen och lägger i en quarter och sätter på en Van Morrison låt. Solen skiner ju fortfarande, himlen är blå och livet är inte så dumt ändå. Browned eyed girl strömmar ut ur högtalaren och jag sjunger med lite i refrängen. Hey kiddo! Det var bartendern som vinkade till mig medan hon torkade av några ölglas. Du kan fråga Bill här om han kan hjälpa dig med hotellet, Han känner ägaren. Jag hoppade upp från bänken där jag satt och gick snabbt fram till en man som satt lite längre bort i baren. Mannen som nu vände sig om var väldigt lång och kraftigt byggd, han hade de största överarmarna som jag nånsin sett. Han log lite och räckte fram handen, Bill här till din tjänst fröken. Jag skakade hans enorma hand och blev förvånad av hur mjuk hans hand kändes. Elin heter jag, har precis kommit till stan och har ett rum reserverat på Shore Hotel, men det fanns ingen där när jag ringde på. Inget problem min vän det fixar vi. Kom med mig så ska vi se att vi kan ordna detta. Inte kan vi låta en turist från Europa bli hemlös! Bartendern skrattade när hon såg min lite tveksamma min. Ingen fara, Bill är lika snäll som en nallebjörn Sagt och gjort jag tog min resväska och följde efter Bill ut genom dörren och ut i solskenet utanför. Lite ängslig kände jag mig allt det kan jag inte sticka under stol med. Hur hade jag hamnat här ensam i Los Angeles? Jag tänkte tillbaka på den senaste tiden och hur jag och min vän Maria förväntansfulla hade landat i New York för bara några veckor sedan. Så länge som vi hade drömt om den här resan och planerat alla detaljer. NYC the big apple, plötsligt stod vi där bland gula taxibilar, ett myller av människor och höga skyskrapor. Vi skulle tillbringa en vecka i NYC och sedan resa med tåg över den amerikanska kontinenten. Men redan efter några dagar i New York hade Maria fått meddelande om att hon akut måste åka hem eftersom hennes pappa blivit allvarligt sjuk. Vi beslöt att hon skulle flyga hem och sen möta upp mig senare i Los Angeles. Jag kände mig ensam i ett par dagar, men så en morgon blev jag stoppad på gatan av en kille som var mer nyanländ än jag. Hur tar man sig till West 42nd Street? frågade han bekymrat. Det talade jag om för honom. Och när jag sen gick vidare kände jag mig inte längre så ensam. Nu var jag en vägvisare, en hjälpande hand i detta nya SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 34

35 land. Och med solen som sken fick jag en känsla av att livet började om på nytt. Det fanns så mycket att utforska, jag köpte flera böcker om Los Angeles och Kalifornien. Jag hade den höga ambitionen att läsa mycket under min tågfärd västerut. I en av dessa turistböcker hittade jag en liten notis om ett hotell i spansk stil, ett kvarter från Stilla Havet, The Shore Hotel, med adressen 321 Broadway, Santa Monica. Det var alltså en ren slump som kom att jag reserverat ett rum här. Bill lät plötsligt arg. Vad fan är det för jävla stil? ropade han högt när vi kommit fram till hotellet. Han öppnade dörren för att hitta någon att anklaga men det var tyst i trapphallen. Gick in för att leta efter någon i receptionen men kunde inte hitta någon. Vi gick uppför alla trapporna, samtidigt som vi spanade runt. Plötsligt dök en äldre man klädd i något som såg ut som en ljusblå tunn pyjamas upp. Han var vithårig och kraftigt byggd. Han skrattade lite och sa sorry Bill, jag höll just på att städa ett av rummen. Det duger inte! skrek Bill. Du måste ju ta hand om dina gäster!. Den äldre mannen som var en blek, feminin man som visade sig bo på hotellet och samtidigt ta hand om receptionen, hälsade artigt på mig. Han förklarade att han var fotograf och tog hand om hotellet som extrajobb. Kom med mig här sa han och visade mig till rum nr 3. Vi steg in i rummet som hade utsikt ner mot gatan, om man ställde sig på tå kunde man skymta lite palmer längst ned till höger. Rummet var ganska litet, där fanns en dubbelsäng, en tv och ett litet badrum. Frukosten serveras mellan sa Howard. Här är mitt mobilnummer ifall du behöver något och inte kan hitta mig. Ensam satte jag mig ner på sängen och tänkte över situationen. Hotellet var inte vad jag hade tänkt mig, nej det var faktiskt väldigt slitet, men jag hade i alla fall tak över huvudet och en plats att sova. Jag lade mig ner på sängen och pustade ut lite, så mycket hade hänt den här senaste veckan att jag kände mig väldigt trött. Jag måste ha slumrat till lite när jag plötsligt vaknade av ett skrik och tumult utanför dörren. Ta kniven av honom! hörde jag någon skrika och plötsligt hördes snabba steg som sprang förbi. Det lät som om två karlar som slogs. Det här var ju inte kul tänkte jag, vad ska jag göra; ska jag försöka hjälpa till på något vis? Eller gömma mig på rummet och hoppas att det löser sig? Kan man ringa polisen? Hur var det nu; 999 var visst numret i USA tänkte jag snabbt. Det var alldeles tyst nu i huset och jag gläntade försiktigt på dörren. Ingen syntes till, skulle jag våga gå ut i korridoren? Jag tvekade lite men tog sen mod till mig och stängde dörren tyst efter mig. Fortfarande sågs ingen till. Psst, lilla flicka hörde jag en kvinna viska med hes röst. En vacker medelålders kvinna med mörkt hår uppsatt i en knut dök plötsligt upp från en dörr bakom mig, jag hajade till och mina knän vek sig under mig och jag höll på att ramla ihop. Hon böjde sig ned och drog försiktig upp mig så att jag stod upp igen. Det var mitt första möte med Vivian. Jag tror att hon var klädd i en blommig klänning. Var bor du min vän Är du ny här? Jag skakade på huvudet som för att sturskt visa att jag visst inte var någon nykomling. Kom med mig in till mig så ska jag bjuda dig på en kaffe. Vanligtvis skulle jag inte ha följt med någon som jag inte kände, men det var något varmt och familjärt i hennes sätt att prata och jag allt jag ville var att komma bort från hotellet och få en förklaring på händelsen nyss. Vivian visade sig bo två rum längre ner från mig. Hon öppnade dörren och jag steg in i ett fantastiskt rum, Jag hade aldrig sett något liknande. Rummet var helt inrett i olika färger, väggarna ljust turkosa, en enorm palm stod i ett hörn och det låg färgglada mattor på golvet. En enorm sänghimmel stod som en tron framför fönstret. Vivian bjöd mig att sitta ned på mattan och fixade kaffe medan jag bläddrade i hennes fotoalbum. Vivian verkade SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 35

36 vara en sån person som älskade andra människor. Hon berättade att hon egentligen kom från Kuba men hade bott nästan hela sitt liv i Los Angeles. Det där bråket är nog inte något att oroa sig för, det är två nya män som flyttat in som tjafsar om nåt jag tror det var om pengar men du ska veta att vi tar hand om varandra på hotellet! Det är lite skamfilat och människorna som bor här är kanske inte guds bästa barn, men har man en gång lyckats få ett rum på Shore så blir man inte utsparkad med en gång om man råkar bli efter med hyran. Vivan tog mig under sina vingar och gav mig välbehövlig uppmuntran. Hon gav mig ett tips om ett jobb som jag skulle kunna söka nästkommande vecka. Hon berättade livligt och gestikulerade med händerna om alla boende på hotellet. Det var Lori som var en godhjärtad men lite tillbakadragen konstnär som bodde längre ner i korridoren i rum nummer 5. Lori kom från New Jersey och hade gått konstskola i San Francisco innan hon hamnat här. Hon målade stora vackra målningar av blommor och drömde om att skaffa en studio nere vid stranden. Där fanns också en musiker vid namn Brian. Honom kunde man höra klinka på gitarren, han var lång och gänglig och älskade Bob Dylan. Vivian var väldigt förtjust i honom. Bill, hade jag ju redan träffat. Bill hade varit väldigt berömd, han hade tävlat i body building och hade världens största biceps, hon visade mig ett tidningsurklipp. Han hänger där nere på Gold s gym på beachen du vet, man kan tycka att han ser lite läskig ut men han är väldigt blyg och gör inte en fluga för när. Sen har vi Maude hon går på bidrag och hankar sig fram, hon försöker skriva, har gett ut några böcker men har det lite jobbigt med finanserna. Långe Robert som bor på rum 11 han är lite periodare, möter du honom när han är inne i en mörk period så ser han väldigt sliten ut, då håller han sig mest för sig själv. Men sen helt plötsligt ser man honom snygg och nyrakad, då är han sig själv igen ett tag. Ja, det är sorgligt men vi har försökt hjälpa honom med alkoholen, men det verkar svårt. Howard, receptionisten han har bott här i åratal, han jobbar lite som fotograf, men mest är han här på hotellet och ser till att alla mår bra. Han är lite tokig, men helt ofarlig! Vi skrattade mycket. När jag gick ut ur Vivians rum kunde jag inte förklara det men jag upplevde en oförklarligt slags vänskap med de här människorna, fast jag inte hade mött en del av dem ens. Jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle komma att trivas så bra här. På den tiden var jag fortfarande en ung 19- årig studentska som kämpade med flera olika oavslutade fotoprojekt. Den kvällen var jag för uppspelt för att kunna sova, jag låg och tänkte på de oändliga möjligheter som tycktes finnas för mig i den här staden. Jag var på väg för att söka jobbet som Vivian hade tipsat mig om. Det var en Kubansk restaurang som låg i Hollywood och hon kände ägaren. Eftersom jag inte hade någon bil så hade Bill erbjudit sig att köra mig dit. Han hade en vit Plymouth Barracuda, 65 års modell. Den var i fint skick med svart läderklädsel. Allt kändes fint när vi susade fram på motorvägen. Bill småpratade om hur han kommit till Los Angeles från Georgia då bilen plötsligt hackade till och motorn lät konstig, det är något fel här mumlade Bill och styrde bilen åt sidan. Bilen hoppade fram en bit och stannade plötsligt. Där satt vi vid kanten av motorvägen medan bilarna strömmade förbi oss. Bill brusade upp och började svära för sig själv jag visste väl att bensinen skulle ta slut. Har vi inte bensin i bilen? frågade jag. Nja, bensinmätaren funkar inte längre men jag brukar alltid känna på mig att jag har tillräckligt svarade Bill. Herregud, tänkte jag för mig själv, det här är ju inte klokt! Varför hade jag inte bara tagit bussen, som jag först tänkt! Jag ville inte låta för arg eftersom Bill redan var mycket upprörd, så jag sa bara Aha, ja, det kanske inte var en sån bra idé! Vad ska vi nu göra? Vi får försöka flagga ned någon som kan hjälpa oss sa Bill. Sagt o gjort, medan Bill satt kvar i bilen, gick jag ur och ställde mig längs med vägkanten och vinkade. Ingen bil SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 36

37 stannade utan alla verkade upptagna med sina egna tankar. En långtradarchaffis tutade lite lätt, men ruskade lite på huvudet när han såg att han inte kunde stanna. Det här var verkligen inte något kul, dessutom skulle jag säkert komma för sent till min jobbintervju. Det brummade till i bilen och plötsligt vinkade Bill från förarsätet. Kom fort Det var visst inte soppan som var slut! Fantastiskt! Jag hoppade in i bilen och vi fortsatte mot Santa Monica Boulevard där restaurangen skulle ligga. Det var soligt, men smogen låg tät i luften, lite brunaktig så där som den kan vara i L.A. Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles de Rio de Porciúncula eller Staden till vår dam, Drottningen av änglarna vid floden Porciúncula hette Los Angeles från början berättade Bill. Man tyckte dock att det var ett alldeles för långt namn och det kortades istället senare ner till Los Angeles. Bill berättade att han var väldigt intresserad av historia, han kom från Georgia och hade inte någon vidare utbildning, hade lämnat skolan rätt tidigt och gett sig av mot Kalifornien för att söka lyckan som bodybuilder. Det är lättare att ta sig fram för oss svarta på västkusten sa han. Där jag kommer ifrån är det större rasmotsättningar och fördomar mot oss svarta. Det är inte alltid så lätt här heller men ändå mer öppet eftersom L.A. är som en stor melting pot. Han log lite snett och jag förstod att han inte alltid hade det så lätt. Vi hade nu tankat bilen för att vara på den säkra sidan och närmade oss restaurangen som låg på en sidogata från Hollywood boulevard. Det verkade inte vara det allra bästa kvarteren Bill frågade om han skulle följa med mig in på restaurangen, men vi kom överens om att det var bättre om han väntade i bilen. Jag drog händerna genom håret, rättade till klänningen och satte på mig lite rött läppstift. Restaurangen var ganska liten tyckte jag, men med en trevlig färgglad touch. En man i 50 års åldern kom fram till mig när jag stegade in. Hej! Jag har fått rekommendation om ett jobb här av Vivian sa jag. Aha, ja vad bra svarade mannen och skakade hand med mig. Carlos heter jag Har du jobbat på restaurang tidigare? Det hade jag inte gjort men tänkte att det är bäst att låta lite erfaren så jag svarade Ja, jag har jobbat lite extra på sommarlovet hemma i Sverige. Slå dig ner här, så ska jag hämta en kaffe så kan vi prata Han kom strax tillbaka med två rykande kaffekoppar. Då så, då ska jag berätta vad vi behöver, sa han. Plötsligt hördes ett susande ljud och jag hajade till. Det brakade loss ordentligt och kändes som om en jätte tog tag om huset, lyfte upp det och skakade till. Hjälp, hördes flera skrik It s an earthquake! In under bordet skrek Carlos och drog mig in under bordet som vi satt på. It feels like a big one! Bill kom springande in genom dörren och vinglade till. Han såg helt omtumlad ut och ropade mitt namn. Det kom ett till skalv som kändes som en lång rullning, hela huset skakade och det blev helt svart omkring oss. Ljudet av kraschande porslin, människor som skrek och ett stadigt rumlande ljud, jag kände plötsligt något som slog till mot mitt ena ben. Carlos som hade hållit om mig fanns inte längre där, men Bill ropade mitt namn. Elin, var är du? Är du ok? Här är jag ropade jag, jag är ok men verkar sitta fast med ett ben, jag kommer inte loss. Jag ska försöka hjälpa dig ropade Bill och plötsligt blinkade lamporna till lite och vi kunde se förödelsen runtom oss. Herre gud! Det är en takbjälke som har ramlat ned sa Bill. Jag ska se om jag kan få loss den! Mitt högra ben smärtade nu rejält och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Bill tog ett krafttag om bjälken och efter flera försök lyckades han få loss den. Jag blödde rejält och benet pulserade. Carlos kom fram med en bordsduk som han tillsammans med Bill virade runt mitt ben. Vi måste få dig till ett sjukhus sa de båda två. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 37

38 Fan också vad är det som händer tänkte jag, det här var ju inte precis den kaliforniska drömmen direkt! *** Tänk att det redan har gått ett år sen jag först kom till Santa Monica! Jag kan inte riktigt komma ihåg känslan som jag hade när jag först gången träffat Bill och alla vännerna på Shore Hotel. Det var här allt började och jag tänker på allt som hänt det senaste året. Jag kom förbi för att hälsa på Vivian, hon är inte hemma men har satt en lapp på dörren möt mig på den engelska puben runt hörnet! Så jag går dit och där står även Bill o hänger vid bardisken. Tänk att de två blivit ett par! Jag är så glad att de hittat varandra. Själv bor jag nu uppe i Hollywood och min hemvist är där. Jag trivs bra och gör lite som jag själv vill. Its my time now! Det är livet men det är inte som jag planerat det. Det är mitt liv och jag gör vad jag gillar! Jag kan se den blåa himlen, känner värmen och känslan jag har med mig: detta är mitt liv, jag gör vad jag vill! 2021 Eva Shaw SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 38

39 Drottning Kristina den äldre - den okända Författare: Inger Schuberth Misslyckat kontaktförsök Det är tomt när jag kommer in i rummet. Och kyligt. Vilket först inte förvånar med tanke på årstiden och de tjocka stenväggarna. Men varför har de inte eldat i kakelugnen? Det hade jag förväntat mig. I stället är luften här inne riktigt kall råkall! Försiktigt tar jag några steg längre in i kabinettet, men tvekar och stannar till. Sen dras jag nästan omärkligt mot den djupa fönsternischen. Där finns dynförsedda bänkar på båda sidor. Jag slår mig ner och tittar ut. Ångan stiger från vattnet i ån och bildar en tjock, grå matta i den frostiga novemberluften. Skymningen faller hastigt och när jag vänder mig in mot rummet ligger det redan i halvmörker. De stora speglarna fångar dagens sista ljus och får konstskåpets elfenbenintarsior att se spöklikt vita ut mot det svarta ebenholtsträet. Rummets bortre delar är redan höljda i dunkel. Här, närmare fönstret står ett tungt skrivbord med en karmstol. Till vänster om det två polstrade stolar på var sin sida om ett mindre, åttkantigt bord även det med vackra intarsiainfällningar. Stolarna ser bekväma ut, men jag vågar inte pröva om de verkligen är det. Jag noterar en välfylld vinkaraff, två vackra glas och en stor skål med frukt på bordet. Är jag kanske ändå väntad? Plötsligt hörs steg i korridoren. Kraftfulla och bestämda hamrar de mot stenplattorna, ackompanjerade av ljudet från lättare, ilande fötter. När jag tittar ut genom dörren ser jag det flackande skenet från facklor och urskiljer en energisk kvinnogestalt som närmar sig, tätt följd av två yngre män. De kommer åt mitt håll och jag retirerar in i kabinettet. - Aber Herr Gott nochmal! Varför har ni inte eldat i kaminen? säger hon och stannar till. Männen skyndar förbi henne och börjar genast arbeta med att få eld i kakelugnen. Jag har dragit mig tillbaka till fönstersmygen och i sin iver märker de mig inte. Ute är det nu fullständigt svart och mina konturer avtecknas inte så tydligt. Kristina den äldre tar ett steg framåt och ställer sig avvaktande i dörröppningen. Med sin tygrika, voluminösa kjol, med klänningens breda puffärmar och med slängkappan över axlarna fyller hon nästan upp hela utrymmet. Där står hon, lång, rakryggad och med genomträngande blick. Naturligtvis upptäcker hon mig omedelbart, men vänder sig först mot de febrilt arbetande männen med ett surt konstaterande att hon ju aviserat sin ankomst från Gripsholm så varför denna försumlighet? Därefter närmar hon sig fönstret och mig. Blicken är inte fientlig, snarare frågande och lätt konfunderad. Hon tycks överlägga och jag anar hur hennes hjärna snabbt arbetar med att sortera all inhämtad information. Så försvinner rynkan i hennes panna och med en triumferande glimt i ögat viskar hon: - Du har kommit för tidigt! Du är anmäld för ett samtal med mig i december Kom tillbaka då! Nu skriver vi Herrans År 1617! Varpå hon svänger runt på klacken och slår sig ner i en av de till synes så bekväma stolarna vid bordet utan att bevärdiga mig med en blick. * Så snopet! Besviken sjunker jag ner på en av de dynförsedda bänkarna och undrar vad jag ska ta mig till. Det återstår väl bara att titta på och lyssna en stund så länge jag inte kastas ut. Männen, som i sin hektiska verksamhet fortfarande inte lagt märke till min närvaro, har fått eld i kaminen, tänt ljusen i de höga SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 39

40 kandelabrarna och häller upp vin i Drottningens glas. Hon sveper kappan tätare kring sina axlar, skjuter tillbaka glaset och befaller att vinet ska värmas och kryddas. Sedan dröjer det inte länge innan den person som det andra vinglaset tydligen var avsett för dyker upp. En blond, spänstig sextonåring. Vacker och med ett mjukt drag kring munnen. Med midjekort, skörtad jacka, korta puffbyxor och eleganta strumpor i högklackade skor. Sirligt och graciöst hälsar han på sin mor. Hon ler uppmuntrande och han slår sig ner mitt emot henne. - Nå Karl Filip, hur långt har du kommit med dina reseförberedelser? - Jag är så gott som färdig. Men vi väntar fortfarande på den danska lejden, och den dröjer och dröjer. Med varje kurir som kommer ridande från Markaryd hoppas jag åtminstone på ett lejdebrev! Hur ska vi annars våga ge oss iväg? - För passagen genom Danmark behöver du inte oroa dig, min son. Det ordnar sig säkert. Jag kan inte tänka mig annat än att kung Kristian tar emot dig på ett högst hedervärt sätt! Ni är ju Oldenburgare båda två! - Men mor, det är ju Gustav Adolf också! Och det är han som insisterar på att vi måste vänta på lejden! - Ja, Gustav Adolf är misstänksam så det förslår. I många situationer är det också berättigat. Men inte i den här. Visst avslog kung Kristian din brors begäran om uppskov med Älvsborgs lösen, men betalas den enligt fredsbestämmelserna, vill Kristian säkert inte provocera nya konflikter. Problemet är att Gustav Adolf fortfarande känner sig kränkt för att Kristian inte erkände honom som jämbördig förhandlingspartner under fredssamtalen. Men då var Gustav Adolf inte krönt. Det är han nu. Det uppstår en kort tystnad innan ynglingen fortsätter. - Mor, jag fick ett brev från Gustav Adolf igår. Som det ser ut, kommer han och jag inte att kunna ses före min avresa! - Nå, vad skrev han mer? - Att jag ska vara försiktig, tänka på att jag företräder Sverige och att jag måste akta mig för de listiga katolikernas försåtliga fallgropar. - Följ din storebrors råd, så blir det nog bra, mumlar Kristina av Holstein-Gottorp utan vidare kommentarer och tar en djup klunk av det varma, kryddade vinet. - Mor, det ska verkligen bli spännande att få resa ut i Europa på en kavaljerstur! Fast visst hade det varit trevligare under våren eller sommaren än nu på vintern. - Var inte otacksam! Du får vara glad att du alls får ge dig ut! Din kusin Johan fick inte göra en kavaljersresa och inte heller din bror Gustav Adolf. Drottningen tar en frukt från fatet innan hon tillägger: - Din rundresa kostar mig en förmögenhet! Men det är viktigt att du får se dig omkring och lära dig hur man uppför sig ute i stora världen. Och dessutom kanske det finns någon söt protestantisk furstinna därute som väntar på dig! Jag kan se att Drottningen ler uppmuntrande. Karl Filip ser däremot inte glad ut. Han vet förstås vad som förväntas av honom. Hans storebror är nykrönt kung av Sverige, men ogift och utan legitima arvingar. Gustav Adolf har visserligen en son utanför äktenskapet, men den pojken kan aldrig bli kung i Sverige. I deras gren av Vasafamiljen är det tunnsått med möjliga tronföljare. Det är bara Karl Filip själv och den barnlöse kusinen hertig Johan. Så Karl Filip förväntas se sig om efter en lämplig gemål bland Europas protestantiska furstehus. Det verkar inte som om uppgiften lockar honom. - Mycket hänger på dig, min son. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 40

41 Karl Filip ser inte gladare ut. Det kungliga arvet verkar tynga mer än locka. Efter en stunds tystnad, då även han äter av frukten, frågar han försiktigt: - Mor, kan inte Lauenburgaren få följa med mig på resan! Han vill så gärna. - Nej! Jag har redan sagt nej. Nej, en gång för alla. Han är inget lämpligt umgänge för dig. Han är omåttlig i sitt festande och har dessutom inga pengar att festa för. Han och hans bröder snyltar på oss. Fattas bara att jag skulle betala en nöjesresa för honom! Oh, tänker jag i min fönstersmyg, nu hettar det till! Frans Karl av Sachsen-Lauenburg, en släkting till Gustav Vasas sedan länge döda hustru Katarina, har rykte om sig att vara både lat och lättsinnig. Han är ofta här på Nyköpingshus och tillbringar mycket tid med den sju år yngre Karl Filip. Drottningen försöker motverka hans inflytande och jag undrar i mitt stilla sinne om inte den här kavaljersresa i själva verket är ett försök från hennes sida att få bort Karl Filip från Frans Karl Karl Filip ser nedslagen ut, men rycker upp sig och vågar ställa ännu en fråga: - Mor, men när jag kommer tillbaka från min Europaresa, då får jag väl följa med Gustav Adolf ut i kriget till Livland? Nästa vår är jag sjutton och Gustav Adolf var bara sexton när han förklarades varaktig, fick bära vapen och rustning och stred mot danskarna! Drottningen suckar hörbart. - Du vet att det inte går, Karl Filip. Du får vänta! Karl Filip trular och frågar som om han inte visste svaret: - Men varför inte? Gustav Adolf sa nyligen att han kunde behöva min hjälp i Livland! - Jaså, jaha. Sa han det? Intressant! På vilka villkor? Han bad dig inte händelsevis att i gengäld avstå från befälsmakten över våra ryttartrupper? Karl Filip tiger och tycks studera bordsskivans vackra intarsiaarbeten. - Det är otänkbart, Karl Filip! Det är mot gällande rätt! Det är ett otillbörligt försök från Gustav Adolfs sida att stärka riket på hertigdömets bekostnad! Det kan vi aldrig gå med på! - Men Mor, jag måste ju få bevisa att jag är tapper, jag också! Jag vill ut i kriget! - Men det vill inte jag! säger Drottningen, reser sig häftigt och lämnar kabinettet i riktning mot sin kammare. Drottningen slår visserligen inte igen dörren efter sig, men hon stänger den med eftertryck. Jag drar mig försiktigt ännu längre in i fönsternischen. Karl Filip sitter kvar en stund och smuttar håglöst på vinet innan han reser sig och med snabba steg förvinner bort i korridoren. Vad är det de bråkar om? Klart att Karl Filip vill ha sin coola kompis med på resan, och lika klart att Drottningen inte vill det. Klart att hon vill få sonen lämpligt bortgift det hör till hennes plikter att ordna det och klart att han inte är nyfiken på utländska furstinnor om han redan förälskat sig i en svensk hovdam. Klart att han vill bli myndigförklarad vid samma ålder som sin storebror men därmed är det också slut på självklarheterna. Vill Karl Filip verkligen ut i kriget? Jo, precis som en hel generation adelsynglingar drömmer han om stordåd, inspirerad av götiska förebilder. Är inte Sverige i själva verket civilisationens vagga? Var det inte en sonson till Bibelns Noa som grundade ett rike i Uppsala och därefter erövrade hela världen? Bara för någon månad sedan firades det minnet vid Gustav Adolfs kröning med påkostade turneringar där deltagarna var utklädda till gamla göter. Klart att Karl Filip vill efterlikna sin storebror, tjugotreåringen som har besegrat Ryssland och genomdrivit en fred med stora landvinningar! Men Karl Filip får inte ens regera sitt eget hertigdöme. Det gör hans mor. Myndig blir han först med tjugofyra om inget undantag görs. Som SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 41

42 det som gjordes för sex år sedan, när hans mor och Axel Oxenstierna genomdrev att Gustav Adolf myndigförklarades. Men då var det en helt annan situation, skulle hon säkert säga om hon blev tillfrågad. Det var mitt i det danska kriget när hennes make dött och det krävdes en snabb lösning på tronföljdsfrågan. Men varför vill hon inte att Karl Filip drar ut i kriget? Är hon pacifist? Nej, helt säkert inte. Krig hör till hennes verklighet och har gjort det sedan barndomen. Hennes far, hertigen av Slesvig- Holstein-Gottorp, var en framgångsrik krigsentreprenör och krigare. Som många i sin samtid betraktar hon krig som något oundvikligt, som Guds straff för människors synder. Och att människor ständigt bryter mot Guds lag kan ju var och en dagligen bevittna. Varför blev hon då så upprörd nyss? Jo, för att hon vet att Karl Filip beundrar sin storebror och är beredd att kompromissa med honom. Men det är inte hon! Varken när det gäller hertigdömets rättigheter eller hennes egna. Så länge Karl Filip är omyndig regerar hon det självständiga furstendömet som sträcker sig från Värmland över Närke till Södermanland. Hon kämpar med kraft för dess suveränitet och mot Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas ansträngningar att ta över kontrollen. För henne är det här en kärnfråga, men den tycks inte nämnvärt intressera hennes yngste son. Han vill myndigförklaras så snart som möjligt för att kunna gå ut i kriget och visa prov på sin duglighet, men hon vill inte släppa fram honom, eftersom hon vet att han inte kan hävda sig mot sin storebror. Här är familjekonflikten tätt sammanvävd med maktpolitiken och kan nog inte lösas genom terapi, tänker jag. Utmattad sträcker jag ut mig på bänken och somnar. Jag hör inte att Gustav II Adolf närmar sig med bestämda steg. Oväntad närkontakt Jag vaknar i en släde, varmt inbäddad mellan skinnfällar. Tätt bredvid mig sitter Drottningen. Hon ser bister ut. Det är kallt och soligt och de små hästarna springer snabbt på vintervägen över sjöarnas isar. Hur jag hamnat här vet jag inte och törs heller inte fråga. Tydligen bestämde hon sig för ett hastigt uppbrott. Men varför tog hon mig med sig? Som om hon läst mina tankar ger hon mig svaret: - Jaså, du har vaknat nu! Jag kunde ju inte lämna kvar dig. Förr eller senare hade du blivit upptäckt. Sovande och oanmäld i mitt kabinett!!! Vakterna hade sannolikt kastat dig i fängelset, men det vore enligt min uppfattning ett alltför hårt straff för att du kom hit för tidigt. Så när jag efter ett häftigt uppträde med Gustav Adolf bestämde mig för att fara tillbaka till Gripsholm befallde jag att du skulle bäras ut till släden. Hur ska jag reagera på det, tacka henne? Jag gillar inte att sitta så nära inpå henne. Jag hade visserligen bett om ett samtal, men inte så här. Inte med vinden rakt i ansiktet, utan möjlighet att se henne annat än från sidan. Och därmed utan möjlighet att avläsa hennes reaktioner. Och jag som har pluggat så hårt på 1600-talets stränga ceremoniell för att kunna intervjua henne, hur ska jag bete mig nu? Här finns ju inte minsta svängrum! Innan jag får fram ett ord vänder hon sig mot mig: - Koppla av! Säg du! Och efter en stund: - Blev det trassel med tidsmaskinen när du skulle hit? - Ja, det måste ha hakat upp sig någonstans. Jag behärskar tyvärr inte tekniken, så jag kom hit alldeles för tidigt. Hoppas Du ursäktar! Duandet tar emot, men jag lyckas ändå få fram orden och Drottningen nickar vänligt. - Vad är det du vill fråga mig om? Vad är det du vill veta? SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 42

43 Det jag vill veta är det ingen idé att fråga henne om, för det kan hon inte svara på. Frågan som intresserar mig är, varför hon är så bortglömd. Varför hon, som är så intelligent, handlingskraftig och modig, bara blir ihågkommen för att hon saboterade Gustav Adolfs romans med Ebba Brahe. Varför presenteras hon jämt bara som satmara och svärmorsskräck? Resten är tystnad och glömska. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det här och tittar upp i den gnistrande blå himlen och sedan ut över den glänsande fjärden. Jag tror faktiskt vi närmar oss Visnarens norra ände. Efter en stund får jag fram: - Jo, för mig känns det viktigt att, ja, att få ett personligt intryck av Dig. Det är liksom förutsättningen för att jag ska kunna Längre kommer jag inte. Det låter som ett skott. Men det är det inte. Det är isen som brister. Hästarna skräms av ljudet och skenar. Slädkusken bakom oss släpper tyglarna och ropar: - Ur släden! Fort! Vi skjuter snabbt undan fällarna. Med sin klädsel har Drottningen mycket svårare att röra sig än jag, så jag fattar tag i fållen på hennes kjol och ser till att jag greppar alla underkjolar och vräker ut henne ur släden. Klädd i pullover, jerseykavaj och bekväma långbyxor kastar jag mig utan svårigheter åt andra hållet. Kusken vinkar åt de efterföljande ekipagen att styra in mot land. Sedan hoppar han själv av. Skriet från hästarna när de ett hundratal meter framför oss försvinner ner i djupet med vår släde är obeskrivligt. * Jag ligger på mage på isen. Det sjunger fortfarande i den, men den bär. Till vänster om mig ser jag slädkusken. En bit bortom honom Drottningen. Tydligen tog jag i för kraftigt när jag slungade ut henne, för isen brast och hon ligger sprattlande på rygg i en vak. Tack vare luften i de många underkjolarna sjunker hon inte. Slädkusken ger tecken åt mig att åla fram till Drottningen och när jag kommer förbi honom, griper han tag om min ena fot. Samtidigt tar han emot ett rep som kastas mot honom av männen som lämnat sina slädar och kryper närmare. Jag sträcker mig fram mot Drottningen och får först bara tag i kjolarna som börjar fyllas med vatten. I samma ögonblick som kusken har fäst repet om sitt liv och fattat tag om min andra fot, lyckas jag få fatt i Drottningens hand som hon sträcker emot mig. Sedan förmår hon att vrida sig, så att vi kan fatta varandra med båda händerna. När jag sakta dras bakåt håller vi krampaktigt taget och ser varandra i ögonen. Isen framför henne knakar och brister. Så fortsätter det, handsbredd efter handsbredd och jag undrar om det enda resultatet av våra ansträngningar ska bli att vi plöjer upp en isränna. Men så blir isen fastare och med en enormt smidig rörelse i ben och bål ja, nästan som en lax tar Drottningen sig upp över iskanten utan att den brister. Långsamt, långsamt dras vi bort mot slädarna. Vi tar över en av dem och männen får trängas i de andra. Drottningen klär resolut av sig sin dyngsura mantel och överkjol och kryper ner bland fällarna. Med en bestämd gest beordras jag att sätta mig så nära henne som möjligt och en kvinna, sysselsatt med vintertvätt vid stranden, beordras ta plats på hennes andra sida. -Så ja, nu ska jag nog få upp värmen igen! Men inte ett ord om detta! Inte ett ord till en levande själ! befaller Drottningen och slår armarna omkring oss. Vi nickar. Jag undrar om Drottnings tankar går till Anna von der Grünau, hennes hovdam som råkade ut för en slädolycka på Mälaren och hade mindre tur. Hon flöt visserligen en lång stund på luften i sina kjolar, men tjänstefolket flydde förskräckt när de SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 43

44 såg att hon flöt på vattnet som en riktig häxa! Hon sjönk ju inte och försvann ju inte under isen som hästarna, släden och kusken. När de äntligen vågade sig fram, hade Anna von der Grünau frusit ihjäl. Jag bestämmer mig för att inte ta upp det ämnet nu. Kontakt som planerat! Det har gått sex år sedan olyckan på isen, den som ingen någonsin hört talas om, när jag är tillbaka i Drottningens kabinett på Nyköpingshus. Det är varmt och skönt i rummet, trots vintern, och jag sitter i en av de polstrade stolarna vid det åttkantiga bordet och visst, stolen är mycket bekväm! Mitt emot mig sitter Drottningen. Hon har åldrats sedan vi sågs sist. Ser äldre ut än sina femtio år, men är fortfarande lika rak i ryggen och blicken är vital men kanske inte lika skarp och hård. Munnen en aning sned. Jag vet att hon drabbades av ett slaganfall för ett år sedan. Det är hon som börjar tala: - Ja, nu är det ju ett tag sedan mitt kallbad! Trevligt att se dig igen. Du ser mycket bättre ut nu, än när du låg där framför mig på isen! Det överraskar mig att hon så direkt och oförblommerat tar upp ämnet. Det gör mig osäker och jag vet inte vad jag ska svara. Hon räddar mig ur bryderiet: - Nå, den här gången är du ju ordentligt anmäld och har också kommit i tid. Välkommen! Vad kan jag stå till tjänst med? Behöver du låna pengar? Gäller det en förläning eller stöd i en rättssak? Ska jag vidarebefordra en supplik till kungen? I så fall kan det tyvärr dröja innan du får besked, för både Gustav Adolf och Axel Oxenstierna är ute i kriget i Livland. - Nej, svarar jag. Det gäller inte alls något sådant ärende. - Vad gäller det då? Jag tittar stumt på hennes svarta sorgkläder och har fortfarande svårt att få fram att jag helt enkelt vill lära känna henne lite bättre för att kunna dra upp henne ur glömskans brunn. Rädda hennes minne från att förbises. Hon känner min blick på sin svarta klänning och hätta: - Vi har just begravt Karl Filip. Han blev inte ens tjugoett! Det vet jag, men känner mig ändå träffad av meddelandet, för sorgen blir ju inte mindre av att vara känd. Drottningen tillägger: - Till sist fick han som han ville och gick ut i kriget. Han var med vid belägringen av Riga. Det var han som föreslog en sista förhandling före plundring. Och det ledde till önskat resultat: borgmästarna lämnade över nycklarna! Nyheten om vår seger spreds över hela Europa! Hon gör en paus. Obeskrivligt sorgsen, men samtidigt fattad, säger hon: - På hemvägen dog Karl Filip i fältsjukan. Jag gör en paus innan jag frågar: - Och hertigdömet? - Det har dragits in till kronan, nu när den sista hertigen har dött, svarar hon tonlöst. Sedan lägger hon in mer energi i rösten och den får en beslutsam klang: - Noch ist nicht aller Tage Abend! Och tillägger: - Säg nu äntligen vad det är du vill! - Jag vill samtala med Dig om Ditt liv! - Men sätt i gång då! Vi har ju inte allt tid i världen! Och så började mitt Samtal med Drottning Kristina den äldre Inger Schuberth SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 44

45 Livet efter Matrix Författare: Sidsel Cook Jag vaknar genomsvettig och sträcker ut handen för att känna om hundarna ligger intill mig i den breda dubbelsängen. Ja, visst ja. De skulle ju komma med ett senare plan. Var jag rädd, ensam i ett nytt land, i ett hus på 650 kvadratmeter? Det hade sett så litet ut från vägen där det låg halvt skymd av apelsinträd. Utsikten kunde man dock se över ett glittrande medelhav ända till Afrika. - Det huset skulle jag vilja hyra, sa jag till ägaren. - Vill du inte se det först. - Nej, det räcker att jag har sett utsikten. Här skulle jag vilja bo med mina 2 hundar. Husägaren som älskade hundar tittade plötsligt på mig med snälla ögon. - Hur mycket kan du betala - Inte mycket. Det hade varit till salu länge, flera år faktiskt. Det var nog bara bra att någon bodde i huset som hade 7 terrasser och en pool på 25 meter - Vad säger du om en månadshyra på pesetas SKR och ett kontrakt på ett år. - Perfekt.. - Det ingår en trädgårdsmästare som dessutom sköter poolen. Det var väl honom jag hörde nu. Jag öppnade fönsterluckor och fönster. Solljus bredde ut sig över det kalla marmorgolvet. Så underbart detta skulle bli med ett morgondopp. Jag gick nerför en spiraltrappa och hamnade i en matsal med tunga spanska möbler. Utanför skjutdörrar i glas kunde jag se en porlande fontän och boganvilla i starkt rosa som klättrade på en kritvit mur. Nästan framme vid poolens grönskimrande vatten hörde jag en glad röst - Buenas Dias senora. Jag heter Ramon och sköter trädgården. Min fru Maria har gjort i ordning frukost åt er för vi misstänkte att ni inte hade hunnit handla. I det jag dök ner i det grönskimrande vattnet var jag övertygad om att jag hade kommit till himlen Jag simmar disciplinerat fram och tillbaka i poolen. En timma på morgonen och en timma på eftermiddagen. Tänker och planerar. Tänker på vad en god vän sa om mig nyligen -Du är läcker, generös och lite galen. - Läcker??? Jag som hela livet har kämpat med ett dåligt självförtroende. Aldrig tillräckligt söt, tillräckligt smal Men lite galen, ja. Det var helt galet att frakta möbler både från kontoret och huset i London till Spanien. En hel långtradare som innehöll det jag trodde var min pension. Antikviteter som varav en del visade sig att inte vara antikviteter och som anlände som pinnved. Väldig galen var jag när jag tackade ja till att bli generalagent för Matrix hårvårdsprodukter utan att känna en enda frisör i Storbritannien. Efter 5 år var mitt företag det 6e största av 250 firmor som sålde till frisörer. Jag omgav mig med de bästa. De bästa frisörerna, den bästa revisorn, den bästa advokaten 1991 blev jag nominerad till The Business Woman 0f the Year Det senare hjälpte inte när President Miller från Matrix USA kom till London. Han hade aviserat SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 45

46 att han skulle komma för att köpa aktier i mitt företag. I stället sa han We are Number One in USA och vi vill bli nr ett i Storbritannien. Vi tänker ta över marknaden nästa månad. Jag förlorade i princip det mesta jag ägde. Vid närmare eftertanke gillar jag läcker även om arbetsnarkoman hade passat bättre. Jag åker in till Malaga flygplats för att hämta mina hundar. Med mig har jag en stor pärm som innehåller Veterinärintyg och tillstånd från olika myndigheter. På flygplatsen är det ingen som är intresserad av pärmen. En person pekar på en dörr som leder till bagagehallen. Och där åker mina älsklingar runt runt på ett rullband i sina boxar. - Kan någon hjälpa mig? En ung man hjälper mig att ta ner boxarna från bandet. Vilda av lycka tumlar vi runt på golvet. När vi har samlat ihop oss upptäcker jag att min handväska är borta med resecheckar och kontanter. Så börjar vårt liv i Spanien Det är eftermiddagspass. Jag simmar disciplinerat fram och tillbaka i poolen. Hundarnas har slutat att springa utmed kanten och lagt sig under ett avokadoträd. Värmen tar ut sin rätt -Hola Ramon, Que tal ropar jag till trädgårdsmästaren, stolt över att ha utökat mitt spanska ordförråd med 3 ord. Jag har börjat bo in mig i det stora huset och tycker det är ett härligt vinddrag i mitt långa röda hår och långa kjolar när jag går genom rummen. Snart kommer en av mina gamla grossister med en av sina säljare från England. Vi skall planera ett annorlunda seminarium för engelska frisörer på Atalaya Park Hotel Och de skall få följa med på en lustjakt i Puerto Banus för att titta på ett båt race. Förväntansfull dukar jag fram bröd, tapas. vin och vatten i den spanska matsalen Rummet ligger längst in i det stora huset skyddad mot värmen av tjocka murväggar... En gång hade vi delat en dröm Engelsmännen och jag. Vi skulle bygga Matrix i England till att bli det mest betydelsefulla företaget för frisörer. Peter hade liksom jag satsat allt. sålt sitt hus och investerat i ett showroom. Jag gillade honom. Visst kan man vara bara vän med en man. Han äger ett företag där Thomas är anställd. De är båda i 45årsåldern och har arbetat tillsammans i flera år. Vi har en sak gemensamt och det är att vi ser på våra kunder som våra bästa vänner. De är lite lika faktiskt, även utseendemässigt Långa, blonda, klädda i linne och bomull. Man kunde nästan tro att de är bröder. De ser ut som om de vore svenskar, Hundarna skäller välkomnande när de stormar in till mig. - Ni får var sitt sovrum med eget badrum. - Tack skall du ha men det är ingen idé att vi packar upp för i morgon åker vi till Hollywood och du skall följa med. - Vad säger ni??? - Jo Vi har nämligen tagit fram en egen serie och vi vill att du hjälper oss att beställa. Fabriken ligger i L.A. Jag ville ogärna lämna hundarna. Ramon och Maria sa att de kunde bo i huset. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 46

47 Skål och välkomna. Att ni har tagit fram en ny serie passar ju perfekt ihop med att vi arrangerar annorlunda seminarier här. -Som du vet har vi förlorat många kunder då vi förlorade Matrix, sa Peter. Vi vill hitta en väg att få dem tillbaka. Vi har faktiskt gått ut till gamla kunder och berättat om kursen och den nya serien. - Ja och de har lovat att stödja oss. sa Thomas. - I dag är det 125 personer som vill anmäla sig. - Vi skall ge dem något de aldrig har fått förut. Många av de duktigaste frisörerna drömmer om att bli en ny Vidal Sassoon, Tony Rizzo eller Björn Axén. Vi skall ge dem verktyg att nå en bit på väg. De båda männen verkade ivriga. Det märktes inte att de hade varit på resa i ett halvt dygn. -En resebyrå kommer att ta hand om era kunder på flygplatsen i England och fram till att de anländer på hotellet där de får en välkomstdrink. På alla rum väntar ett välkomstbrev, ett kit med era produkter och en liten flaska champagne. Resebyrån arrangerar utflykter för de som önskar. 3 dagar kommer att handla hur man på sin ort arrangerar en visning plus: En skådespelare kommer att undervisa hur man agerar på scen. En känd fotograf visar hur man skapar en egen portfolio med foton av de egna kunderna En dataexpert hur man använder datorer på salongen. En journalist Hur man skriver ett pressmeddelande. En känd frisör berättar om hur han brukar arrangera visningar. Den första dagen delas den stora gruppen in i 5 grupper som får besöka de olika stationerna. Sista dagen får vi vara i en stor lokal med plats för diskussion och frågor - Tror ni detta program kan hjälpa er att återfå förlorade kunder? Ja det är strålande. Det är ju samma tempo som förr, sa Thomas. - - Nu åker vi och tittar på hotellet sedan blir det båt race i Puerto Banus. I morgon blir det Hollywood.. Nothing is gonna stop us now, sa Peter. Frisören Gulle gav engelsmännen ett minne för livet genom att bjuda med dem på lustjakten i Puerto Banus..Där jag blev fotograferad bredvid en ung man som berättade att han var höjdrädd. Patrik Sjöberg är en man som jag beundrar i dag för det han gör för utsatta barn Jag hade bott flera månader i det fantastiska huset med utsikt till Afrika när jag hittade en låda i en garderob i ett av gästrummen. Överst i lådan låg en bild på en segelbåt. Jag mindes tydligt bilden som jag 10 år tidigare hade fått av polisen i Portsmouth. Det sades då att ägaren av segelbåten inte kunde kopplas till det rekordstora beslaget av narkotika. Han var en svensk bosatt i Marbella som hade gett två svenska män uppdraget att segla båten till Sverige. Att den ena mannen var sjökapten och den andra förste styrman verkade betryggande Just vid denna tiden bodde jag i London och gick en kurs som het Britain today. Jag fick bl.a. besöka olika domstolar. I The Magistrate Court i Richmond var det en domare som berättade för mig att de just hade tagit hand om två halvdöda svenskar som hade råkat ut för storm och drivit iland nära Portsmouth. Medans de togs om hand av lokalbefolkningen lät hamnkaptenen SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 47

48 undersöka båten och bakom borden fann man det rekordstora lagret av hasch. I stället för att styra båten mot Sverige hade svenskarna seglat över till Marocko. I skenet av ficklampor hade de fyllt båten med narkotika. -De sitter i häkte i Exeter Prison i väntan på rättegång, sa domaren. Jag ville se hur ett fängelse såg ut från insidan men mest av allt var jag intresserad av att få veta hur två hyggliga svenskar med bra utbildning och bra familjeförhållanden kunde göra något så dumt. Till slut fick jag ett ja både från männen och från fängelsedirektören men jag fick lova att inte rapportera något inifrån fängelset så länge de satt där Jag lägger tillbaka fotot i lådan och bestämmer mig för att inte berätta det jag vet om vårt möte, om rättegången och om de följande åren då jag följde dem på olika fängelser Men tänk, att jag av alla millioner hus skulle hamna i det hus de hade gjort upp affären Livet är oförutsägbart. Det mesta går om man är frisk. Tänker på de senaste åren som hade börjat med att skapa ett nytt liv efter skilsmässan i London. Hur min pappa hade lyckats övertala mig att starta Matrix i i England. När företaget gick bra kom moderbolaget i USA och tog över hela marknaden och jag förlorade det mesta jag ägde. Bestämde mig för att satsa det sista jag hade på ett nytt liv i Spanien. Det kändes bra för jag hade fått ett uppdrag av en tidigare grossist att arrangera seminarier för deras kunder. Grossisten gick i konkurs och avbeställde allt. Jag hamnade i en rullstol efter en ridolycka. Pengarna var slut och nu låg jag på ett sjukhus i Marbella efter operationen Mina väninnor som kom och besökte mig såg ut som clowner med rinnande maskara som hade smält i värmen. Jag delade rum med en engelsk kvinna som väntande på att de skulle amputera hennes ben. Hon hade bensår som vägrade att läka. I en vecka delade vi rum hon och jag - innan hon åkte ner till operationssalen och jag fick åka hem med mina kryckor. I en vecka hade vi det så roligt. För varje dag kom Dr Nami och satte sig på hennes eller min sängkant. Vi brukade ha fönstret öppet medan vi rökte en cigarett. Varje dag var vi på cocktailparty. Det var då finklädda spanjorer besökte sina släktingar. De brukade ha med sig korgar med vin och godis. De var så många så att de inte fick plats på rummen utan de minglade i korridoren och kom in till oss. Vi blev också bjudna på vin Och, varje dag drömde vi oss bort till en fantastisk händelse Så här kunde det låta - Vad skall vi göra i dag? - Bergsbestigning? - Flirta med kyparna på strandrestaurangen nedanför oss? - Flyga luftballong? - Ja gärna. Du får bestämma var vi skall landa På vår resa upplevde vi de mest underbara saker Ja, ibland är det skönt med en verklighetsflykt Innan man tar itu med verkligheten Det var rekordvarmt. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 48

49 Innan jag åkte in på sjukhuset ringde min skådespelande kusin Kari från Chelsea Hotel i New York - Jag har hört att du bor i ett palats i Marbella. Kan jag få komma och bo hos dig ett tag? -Jag är fattig och nyopererad. Så snart jag kan gå skall jag börja sälja leksaker för djur. - Detta är för bra för att vara sant. För det första har jag spelat rollen som sjuksköterska i en film med Michael Douglas så jag vet hur jag skall ta hand om dig. För det andra kommer jag att ha med mig ett medel mot loppor och fästingar. Vi kan få bli agenter för den produkten. Min hund Thea blev av med alla sina loppor och fästingar. Hur skulle jag kunna säga nej till min underbara kusin. Hon hade öppnat så många dörrar för mig. Hon kände alla från sopåkare till presidenter. Vid mitt första besök i New Orleans hade hon varit på en lunch med den blivande president Carter. Han hade fäst en jordnöt i guld på hennes klänning. När jag anlände tog hon och fäste den på mig. - Den skall du ha som minne av Amerika, sa hon. En sådan kusin kunde man ju inte neka ett boende. Sina färdigheter som sjuksköterska visade hon vid Dr Namis besök. Kirurgen gjorde hembesök hos alla sina patienter. Kari och jag kom överens om att vi skulle tillsammans sälja hundleksakerna och medlet mot loppor. Jag väntade på ytterligare en operation och det skulle dröja minst 6 månader innan Dr Nami skulle tillåta mig att börja arbeta. - Tänker du åka buss med mina fina proteser, sa han förfärad. Han pekade på sin vita cab. Den kan du få ha Kari var i alla fall strålande vacker den dagen hon startade vår säljturné - klädd i en rosa skapelse och stor hatt om skydd mot den stekande solen. Varuproverna hade hon i en flätad korg på hjul från Harrods - Hennes hund, gatans symfoni, Thea kom bra överens med mina tikar men saknade nog sin Matte för hon började knapra på min pension - mina få antikviteter. Kari hade aldrig i hela sitt liv åkt buss och det var nog inte hennes grej Hon tyckte också att rollen som sjuksköterska var för krävande. - Ett år går snabbt när livet krisar Hyresvärden talade om att jag inte kunde få förlängt kontrakt för han skulle ge huset till sin dotter Utanför hängde bougainvillea i stora rosa klasar. Kvällen var sammetsmjuk. Nära låg den grönskimrande upplysta poolen. Vi kunde se medelhavet över till Marocko och Gibraltarklippan. Hundarna låg vid våra fötter. Vi kunde ha det så bra men, Karis och min situation blev allt mera obekväm. Hur hade det kunnat gå så långt utan att jag hade märkt något. - Kari Kom och sätt dig Jag måste få prata med dig. I dag har jag fått en telefonräkning på kr för samtal du har ringt till USA. Hur har du tänkt lösa det? Vårt största hot är alkoholen. Här är det billigare att köpa vin än vatten. Du behöver komma till USA eller Norge för att få hjälp. Jag klarar inte av att hjälpa dig. Hon sitter och stirrar på mig med tomma ögon. Hon hade talat om att åka buss, sälja hundleksaker och ett medel mot loppor på solkusten inte var hennes grej. Medlet mot loppor och fästingar verkade bra. Kari skulle naturligtvis få en del av vinsten. Varor var på väg från USA. - Det är en möjlighet för oss att kunna överleva SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 49

50 - Nej. Det där kan du hålla på med men jag har i alla fall fått i uppdrag att göra en One Woman show i Puerto Banus. Det visade sig vara en lögn Hon hade börjat skapa en verklighet som inte stämde med verkligheten. Varför hade jag inte märkt något? Har förstått efteråt att hon hade varit alkoholiserad i många år. Mitt liv med min begåvade kusin började bli mardrömslikt och svårt.. Jag var ju så tacksam för alla minnen. Mindes när hon höll ett tal på min konfirmation. Det handlade om vikten av att vara trovärdig. Hon var då en berömd tonårsskådespelare som snart skulle lämna fosterlandet Norge för att aldrig återvända bortsett från ett par semestrar. I New Orleans valdes hon till årets bäst klädda kvinna och hon hade en egen teveshow. Första besöket i New York för mig var oförglömligt. Där stod hon, glittrande på sin takterrass på Chelsea Hotel. Det var som om hon ägde hela staden. Hon tog med mig på Studio 54,Chelsea Place, Plaza där hon kände alla kypare i the Palm Ct. Under de 4 år på 80-talet när jag pendlade på New York och delvis bodde på Chelsea träffade jag många spännande människor genom Kari. - Livet är Ok om det består av 97% slitna jeans och 3% Champagne, sa hon -det skulle bli titeln på min bok. - Let's throw a party, sa Kari och fyllde sitt badkar med Champagneflaskor. Den stora takvåningen och terrassen fylldes av människor. Kari var charmerande, pratade med alla och fick ofta användning av sina 6 språk som hon behärskade till fullo. Nya kontakter knöts. Quentin Crisp gav mig sin bok The Naked Civil Servant Jennifer Bassey som bodde i den vita pyramiden på Chelsea bytte våning med mig när hon skulle spela teater i London. Eartha Kitt tog med mig till en Tevestudio Dan Richter gav mig en intervju om sina 8 år som John Lennons personliga assistent,,, och..det var där jag blev kär för första gången efter min skilsmässa - Jag är så tacksam Kari. För alla skratt. För alla minnen. Skulle önska jag kunde hjälpa dig. Men det kan jag inte. Du måste ha hjälp. Kari och Thea åkte tillbaka till USA. En taxichaufför berättade att han var den utvalda som hade fått lov att köra henne (Gratis) till flygplatsen, Hon hade lovat skicka ett vykort Slutet betyder oftast början till något nytt. En dörr stängs, en ny öppnas, ibland nästan omärkligt. Under det gångna året har jag gjort avslut med Matrix åtminstone försökt Bestämt mig för att inte bli medberoende av min kusins alkoholproblem. Ett helt nytt liv kan börja. Jag är fortfarande helt barskrapad. Så spännande det skall bli. Kommer jag att kunna överleva? Jag är helt övertygad om att jag är omgiven av många skyddsänglar. På kort tid har jag träffat människor som har hjälpt mig i min överlevnadsprocess.. Eva har kört flera mil för att ge mig mat och mediciner Micke reparerade möbler som var trasiga vid ankomsten till Marbella. En blivande kund har hjälpt mig att hitta ett litet hus med pool och stor inhägnad trädgård där hundarna kan rasta sig själva medan jag är ute på mina bussresor. Min kloka lilla Amanda har hittat på en lek som håller dem sysselsatta hela dagen. Hon har stulit 8 dyra kongbollar från mitt lager och slängt bollarna i poolen. Sedan har hon och Mimi vispat vatten med tassarna så att bollarna hamnar på den andra sidan. Varpå den lilla damen placerar dem på en rad med repet åt samma håll och så gör hon om samma sak gång på gång. SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 50

51 Hundpsykologen har varit på besök och hållit en Open Clinique för problemhundar. Vi blev intervjuade av engelsk radio och TV. Programledaren på radion tyckte att jag skulle göra ett koncept till en frågetävling om djur för radion som skulle sändas varje dag -Men jag kan ju inget om djur - Lär dig! Tävlingen döptes till Hop-Off, Jag skriver 5 frågor för radion varje dag. Det kan handla om djur i litteratur, konst, musik, djur Denna höst finns det nästan fler uppslagsverk än möbler i det lilla huset vid havet. Produkten, Hop-Off har givit överraskande bra resultat men har en nackdel, den luktar illa - nej den stinker Sidsel Cook Att jag har fantastiska vänner fick jag bevisat bl.a. den här hösten. Gerthy och Widar har uppplåtit sitt garage som lager och jag tror man kan känna doften av Hop-Off ända till Malaga. Gerthy hjälper dessutom till med leveranser. De visar mig ett Spanien som jag aldrig skulle ha upptäckt annars så gjorde även Gulle, Börje, Robert och Bambi som sitter i rullstol lärde mig att gå efter min operation När jag åker på mina försäljningsturnéer via buss binder jag fast korgen med prover i mitten av bussen där det finns ett utrymme där man kan stå. och så sätter jag mig längst bak. Det är intressant att iaktta människor som ser sig undrande omkring. Varje morgon och kväll promenerar vi vid havet hundarna och jag och ibland stannar vi och äter på en vår fiskrestaurang, Varje månad jag klarar av att betala mina räkningar skriver jag seger över en hel sida. Jag är lycklig. Snart skall jag vara med på min första utställning, SLUT SWEA Skriver 2021 Sommarakademien 51