ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI MCMLXXVII SAGA OCH SED KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK UTGIVEN AV FOLKE HEDBLOM

Transkript

1

2

3 ANNALES ACADEMIAE REGIAE GUSTAV! ADOLPHI MCMLXXVII SAGA OCH SED KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK 1977 UTGIVEN AV FOLKE HEDBLOM A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA

4 Tryckt med bidrag från Statens humanistiska forskningsråd LUND 1978 BLOMS BOKTRYCKERI AB

5 Innehåll GösTA BERG: Minnesord 6 november AXEL STEENSBERG: I urskoven på New Guinea OSKAR BANDLE: Islands äldsta ortnamnsskick FOLKE HEDBLOM: Atlas över svensk folkkultur BERTIL ALMGREN: Hällristningarnas tro Akademiens verksamhet Akademiens ledamöter 6 november

6

7 Minnesord 6 november 1976 Av GÖSTA BERG Ärade församling! Sedan akademiens senaste högtidssammanträde har vi nåtts av budskapet om att sju ledamöter lämnat vår krets. Minnesord kommer nu att uttalas över dem och jag ber de närvarande att tills vidare förbli sittande. Förre professorn vid Köpenhamns universitet Louis Leonor Hammerich, som avled den 1 november 1975, var född i Köpenhamn 1892, men växte upp i Roskilde, där hans far var borgmästare. Namnet är frisiskt och familjens medlemmar hade sedan århundraden varit präster och jurister. Efter studier vid Köpenhamns universitet blev han magister 1915 och disputerade tre år senare för doktorsgraden. Under åren var Hammerich sekreterare i den internationella kommissionen för fastläggande av gränsen i Slesvig. 1922, inte 29 år fyllda, blev han professor vid universitetet i germansk filologi. Han avgick med pension Louis Hammerichs doktorsavhandling bar titeln National og fremmed. Om den rytmiske teknik hos Reine og Platen, och även i fortsättningen kom hans rika produktion till en del att behandla rent lingvistiska ämnen. Den utmärkes emellertid av en högst ovanlig mångsidighet och Hammerich har gjort vägande insatser på vitt skilda forskningsområden. Här kan endast några få av dessa bli nämnda. I många fall har de varit knutna till utgivningen av handskrifter på olika språk. Så var fallet med Visiones Georgi (1931), en framställning på latin om en ungersk riddares upplevelser i St. Patricks skärseld på Irland. Detta arbete ledde honom

8 6 in på vidlyftiga studier i medeltidslitteraturen och väckte dessutom hans livsvariga intresse för irländsk kultur. Bl.a. skrev han i detta sammanhang en uppsats om Munken og Fuglen (1933), där han klargör uppkomsten av motivet om honom som förlorar känslan för tiden, när han hör fåglarnas himmelska musik. Det var i detta sammanhang som han trädde i närmare kontakt med folkloristisk forskning. Här kom han att även administrativt göra stora insatser i ledningen för Dansk Folkemindesamling och för Nordisk Institut for Folkedigtning, vilken senare institution tillkom på hans initiativ. En annan specialitet tog sin utgångspunkt i en språklig iakttagelse rörande stridsropets betydelse hos de germanska folken och resulterade i arbetet Clamor, eine rechtsgeschichtliche Studie ( 1941). Men hans lingvistiska och filosofiska ämnesområden sträckte sig mycket längre. På 1930-talet lärde han sig eskimåiska och hade, när han under världskrigets år kom i en obehaglig situation inte minst genom motsättningen till sin ämneskollega, planer på att söka den ledigblivande professuren i detta ämne. Så blev det nu inte, men Hammerich utgav flera skrifter om språket, bl.a. den stora undersökningen Personalendungen und Verbalsystem im Eskimoischen (1936), präglad av den i Danmark särskilt vid denna tid odlade strukturalistiska forskningsriktningen. Grundliga fältforskningar företog han sedermera 1950 på den av eskimåer bebodda ön Nunivak utaför Alaska i Beringshav, samma ställe där den berömda socialantropologen Margaret Lantis gjorde sina banbrytande undersökningar över barnens intellektuella utveckling. Läser man Hammerichs memoarer som utkom 1973 under titeln Duo, får man ett intryck av att Köpenhamns universitet i hans dagar var en ganska sluten värld. Trots att det låg i en storstad synes det ha delat med mindre universitetsorter både dessas fördelar och nackdelar, bland de förra den fruktbara växelverkan mellan företrädare för olika ämnen, trevnaden och stimulansen i det intellektuella umgänget, bland de senare de utomordentligt starka, ibland gåtfulla, personliga motsättningarna och ett idogt krypskytte i samband med utnämningsfrågor och andra sådana avgöranden. Man kan förstå att Louis Hammerich med glädje tillvaratog alla möjligheter till internationell samvaro. Han begagnades också i hög grad av De danske Videnskabers Selskab som

9 emissarie på vetenskapliga symposier och kongresser. Han hade därvid ett gott stöd av sin likaledes internationellt inställda hustru Clara, kallad Claes, känd översättare av skönlitteratur och essayistik från holländska och andra språk. Även vår akademi, där han blev arbetande ledamot 1957, gästade Hammerich och höll här vid två tillfällen föredrag, sedermera tryckta i Saga och Sed: Was ist germanische Rechtsgeschichte (1959) och Irland og Kontinentet i Middelalderen (1970). Den 27 februari i år avled förste intendenten vid Nordiska museet docent Anna-Maja Nylen. Hon var född 1912 i Dalby i Värmland men växte upp i Kalmar, där hennes far var länsveterinär. Efter studier vid Stockholms högskola, som 1937 ledde fram till en licentiatexamen i konsthistoria, knöts hon följande år till Nordiska museets dräkt- och textilavdelning, där hon kom att verka till livets slut. Hon blev filosofie doktor 1947 och tio år senare docent i nordisk etnologi vid Uppsala universitet. Som museiman utövade Anna-Maja Nylen en energisk och mångsidig verksamhet som satt åtskilliga spår efter sig. Men hon var också och inte minst forskare. I doktorsavhandlingen om det märkliga folkliga dräktskicket i Västra Vingåker och Österåker i Södermanland tillämpade och artikulerade hon för ett begränsat område metoder som Sigfrid Svensson ett decennium tidigare introducerat i sitt banbrytande arbete om Skånes folkdräkter. Hennes forskningar gick här som eljest på djupet och syftade till att blotta de dolda motiven för människans livsmönster och livsföring. Men hon gjorde också stora insatser för att inom vidare kretsar skapa förståelse för en äldre tids odling. Hit hör hennes bok om Folkdräkter (1949), som var ägnad att rättleda alla de många som sökte kunskap om denna sida av den gamla bygdekulturen. I boken Varför klär vi oss? (1962) satte hon dräkthistorien i ett vidare sammanhang med samhällsliv och ekonomi, med prestige och moraluppfattning. Slutligen utkom 1969 det stora verket Hemslöjd, som med ett flödande rikt bildmaterial och väl avvägda kommentarer gav en länge saknad skildring av handaslöjdens tekniska och konstnärliga utveckling och ställning i Sverige. Hennes intresse var emellertid vidare och särskilt fängslades 7

10 8 hon av de problem som sammanhängde med den svenska landsbygdens djupgående förvandling, inte minst genom den odlade jordens fortgående minskning. Under många år ägnade hon grundliga fältforskningar i olika etapper åt den märkliga fjällbyn Bruksvallarna i Härjedalen. Hon fick inte tillfälle att som hon tänkt sig i utförligare form framlägga de vetenskapliga resultaten härifrån, men på vår högtidsdag för två år sedan gav hon en kortfattad skildring av byns möte med nutiden. Vi har i år kunnat publicera detta föredrag i Saga och Sed - det blev den sista skrift hon själv lade handen vid. Anna-Maja Nylen var en ovanligt levande människa med öppet sinne för iakttagelser och upptäckter. Trots sitt i grunden bestämda väsen kunde hon i kretsen av vänner, kolleger och meningsfränder utveckla mycken charm. Hon invaldes 1973 i vår akademi och var den första kvinnan som där tagit sitt inträde som arbetande ledamot. Den 23 mars avled professor emeritus Sune Lindqvist, som hörde till den första uppsättningen av arbetande ledamöter i vår akademi. Han var född 1887 i Eskilstuna, där fadern var läroverkslärare. Han blev filosofie kandidat i Uppsala 1908 och kom 1910 till Statens historiska museum, där han var amanuens under åren Härunder fortsatte han emellertid sina studier och avlade licentiatexamen i Uppsala 1915 för att året därpå disputera för doktorsgraden. Han utnämndes omedelbart till docent vid Stockholms högskola i nordisk och jämförande fornkunskap och verkade som sådan till dess han 1927 blev professor i samma ämne i Uppsala. Emeritus belv han I sin doktorsavhandling om Den helige Eskils biskopsdöme, som syftar till att klargöra den första missionen i västra Sörmland, framstår Lindqvist som en fullt mogen och självständig forskare. Han behärskar överlägset både de skriftliga källorna och monumenten och arbetet fick, trots sitt jämförelsevis ringa omfång, stor betydelse för den fortsatta forskningen. Intresset för de skrivna källorna präglar också många andra undersökningar av hans hand, där han på ett förebildligt sätt försöker brygga över klyftan mellan de olika typerna av källmaterial. Inte minst gäller detta det stora verket om Uppsala högar och Ottarshögen (1936) men

11 också en hel rad andra undersökningar, inte minst från hans senare verksamma år. Men Lindqvist hade också en klar blick för estetiska värden och har här gjort stora insatser framför allt vid utforskningen av järnålderns konst, bl.a. genom den utomordentligt grundliga och arbetskrävande publiceringen av Gotlands Bildsteine (1-2, ). Särskilt vid behandlingen av järnåldersstilarna kom Lindqvist inte sällan i stark motsättning till andra forskare. Bakom de djärva uppslagen som chockerade hans kolleger låg emellertid en klar uppfattning om forskningen som en fortlöpande dialog. Därav den glada lusten att kasta in brandfacklor i den etablerade vetenskapliga tankebyggnaden! I hela sin vetenskapliga verksamhet reagerade Lindqvist mot ett ensidigt typologiskt betraktelsesätt. Det är ju egentligen endast då arkeologien är att räkna som en humanistisk vetenskap. För mig är det även ur denna synpunkt ett intressant minne, när jag som gymnasist och deltagare i Svenska fornminnesföreningens årsmöte i Örebro 1921 hörde, hur han i ett tacktal av den åldrige Oscar Montelius hugnades med dennes apostoliska succession. Spontaniteten och uppslagsrikedomen var väl de egenskaper som framför allt gjorde Sune Lindqvist till en av sina elever så högt skattad lärare. De kom till synes också i hans egenskap av brevskrivare och vi fick alla uppleva dem vid samtal och i diskussioner. Inte minst gällde detta medlemmarna i vår akademi, vid vars sammanträden vår bortgångne vän regelbundet infann sig, så länge krafterna räckte till. Den 27 mars avled professor emeritus Ake Ernst Vilhelm Halmbäck. Han var född 1889 i Ryssby i Kalmar län, där fadern var lantbrukare. Efter studier vid Stockholms högskola blev han juris licentiat 1914 men disputerade följande år i Uppsala, där han 1916 blev docent i rättshistoria. Fram till 1926 uppehöll han sedan professurer i olika juridiska discipliner för att nämnda år bli ordinarie professor i speciell privaträtt, en professur som 1938 avlöstes av en professur i civilrätt, den befattning som Holmbäck innehade till sin avgång Under åren var han universitetets rektor. Holmbäck var konsultativt statsråd i den Ekmanska ministären Han hade, särskilt efter pensione- 9

12 10 ringen, en lång rad internationella uppdrag och var därjämte ordförande i Institutet för rättshistorisk forskning. Holmbäck var från början rättshistoriker och lämnade värdefulla bidrag till kunskapen om Kvarnkommissionerna (1914) och de svenska allmänningarnas historia (1920). Den stora undersökningen Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar (1919) var uppslagsrik och inledde med sina djärva hypoteser en vidlyftig vetenskaplig diskussion. Hans största insats på detta område torde emellertid vara hans medverkan i den av honom och Elias Wessen verkställda utgåvan på svenska av Sveriges medeltidslagar (1-5, ; härtill Magnus Erikssons landslag, 1962). Inledande partier och kommentarer bygger i hög grad på Holmbäcks forskningsresultat. De vittnar också om att han genom åren, trots alla maktpåliggande uppdrag, följde den vetenskapliga diskussionen med stor uppmärksamhet. Även i sitt övriga juridiska författarskap fick Holmbäck ofta anledning att beröra rättshistoriska frågor. Han intresserade sig härvid inte enbart för lagstiftningen och den juridiska doktrinen utan också i hög grad för rättsskipningen och rättstillämpningen som en återspegling av rättsmedvetandet. Endast på så vis blir denna juridiska disciplin en del i det humanistiska forskningsprogrammet. Holmbäck som invaldes som arbetande ledamot 1952, var en ofta sedd gäst vid våra sammanträden. Under åren tillhörde han akademiens styrelse, där han intresserat deltog i våra rådslag. Förre lagmannen Helge Refsum avled den 8 september. Han var född 1897 i Farsund i Vestagder, men kände alltid sin största samhörighet med Romerike, där hans far senare blev prost. Här, i det medeltida Sudrheim, nu Sörum, låg också stamgården Refsum, en av de största i denna del av Norge. Som ung blev Helge Refsum sin fars biträde på pastorsexpeditionen och fick därigenom en god inblick i sockenbornas förhållanden. Livet igenom höll han uppe förbindelserna med hembygden och lämnade i många uppsatser värdefulla bidrag till kunskapen om dess språk och historia. Hans yrke blev emellertid juristens. Sin ämbetsexamen avlade han 1921, tjänstgjorde som sekreterare i Socialdepartementet , blev sedan politifullmrektig (assessor) i Sarpsborg, lärare vid polis-

13 skolan i Oslo, byrettsdommer (rådman) där, statsadvokat (länsåklagare) i Nordland 1939 och efter kriget i Möre, Romsdal, Sogn och Fjordane. Från 1949 till sin pensionering 1967 var Refsum slutligen lagdommer (hovrättsråd) i Gulatings lagmansrätt i Bergen. Refsum var en ansedd jurist som inom sina fackområden publicerade åtskilliga uppsatser. Som kännare av internationell rätt var han under många år medlem av Stortingets Nobelkommite. Han handhade också övervakningen av Leo Trotskij under dennes asyl i Norge I samband med sin verksamhet inom kriminalvården kom han att bli en framstående kännare av de hemliga förbrytarspråken. När Bodö bombades 1940, gick hans omfattande samlingar och förarbeten om folklivet i gammal tid på Romerike förlorade. Han hade emellertid haft tillfälle att redan tidigare i tryck framlägga en del av sina rön. De präglar också hans fortsatta vetenskapliga produktion på områden som denna akademi företräder. Kanske bör särskilt nämnas de många bidragen till kunskapen om den geniale prästmannen Eilert Sundt, som bröt nya vägar för etnosociologisk forskning. Även Sundt var en son av Farsund! Själv lärde jag känna Refsum redan i början av 1930-talet och hade ett tidvis livligt samarbete med honom, bl.a. vid forskningar om skidlöpningens historia. Han var en sällsynt stimulerande människa med ovanligt rika kunskaper inom många skilda områden. Hans generositet att dela med sig av vad han iakttagit var obegränsad och han förde en omfattande korrespondens med forskare både i hemlandet och i andra länder. Hans konversation var som ett fyrverkeri, genom åren oförminskat intensiv, med tvära kast mellan olika ämnen, alltid lika lärorik, präglad av original begåvning och en ovanligt öppen blick för människors åthävor och villkor. Helge Refsum blev korresponderande ledamot av vår akademi Förre professorn i norsk folkelivsgransking Hilmar Eliseus Stigum avled den 12 september. Han var född 1897 i Melöy i Steinkjer i Sörtröndelag, där fadern var skräddare men också drev jordbruk. Efter studier vid landsgymnasiet i Voss och senare i Kristiania, där han avlade studentexamen som privatist 1921, fortsatte han 11

14 12 dessa vid universitetet, där han 1928 blev magister artium i historia, arkeologi och konsthistoria. Samma år antogs han till amanuens vid Norsk Folkemuseum, där han redan arbetat som auskultant i fem år, 1937 blev han konservator och sedermera underbestyrer och förstekonservator utnämndes han med bibehållande av sin sistnämnda tjänst till professor vid universitetet,»professor to» enligt den på denna punkt förebildliga norska universi tetsorganisa tionen. Stigums första i självständig bokform utgivna arbete var en historik över Murmesternes forening i Oslo (1934). Den inledde en serie av undersökningar om hantverkets historia i Norge. Redan 1936 utkom som ett resultat av dessa det grundläggande arbetet om den nyare tidens förhållanden i del 2 av Det norske håndverks historie. Det viktigaste i Stigums vetenskapliga produktion samlar sig eljest i två grupper, som behandlar dels byggnadsskicket, dels folkligt näringsliv, speciellt jordbrukets historia. Till den förra gruppen hör ett flertal delvis omfångsrika monografier, som grundar sig på sällsynt gedigen fältforskning. Arkivaliskt material får härvid sin belysning av bevarade eller på annat sätt kända monument. I flera fall har Stigums forskningar, särskilt i dateringsfrågorna, fått betydelse för tolkningen av den norska träarkitekturen i sin helhet. Även studierna av arbetsmetoder och redskap har varit ägnade att föra den etnologiska vetenskapen in på delvis nya vägar. Den redan 1933 utgivna inträngande undersökningen av den norska plogens ställning, från början föreläsningar vid Instituttet for sammenlignende Kulturforskning, gjorde Stigums namn internationellt bekant. I ett stort antal artiklar i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid har han från 1956 nedlagt mycket av sitt stora vetande på sina specialområden. I uppsatsen Ingenioroppfattning av tilv:melsen og den konservative ide (1947) låter oss Stigum få del av sin genomtänkta uppfattning om hithörande frågor. Allt vad han skrev bär vittnesbörd om hans rika erfarenhet och hans praktiska insikter, som hjälpte honom att förstå villkoren för mänsklig livsföring. Ett vackert minnesmärke över Stigum är framförallt den överdådigt vackra och innehållsrika boken Vår gamle bondekultur (1-2, ). Den ger sig ut för att vara en ny upplaga av

15 Kristofer Visteds klassiska arbete med samma titel, som utkom I själv verket är det emellertid fråga om en så grundlig omarbetning att det får betraktas som ett särskilt verk. Nästan i allt bär den vittne om utgivarens egna erfarenheter som fältarbetare och som forskare. Anspråkslös, kunnig, ständigt beredd att räcka en hjälpande hand, så vill vi som lärde känna Hilmar Stigum minnas honom. Han blev för många år sedan av en journalist tillfrågad om han inte hade någon hobby. Nej, sade han, men» jeg har ikke nerver til ikke å gj0re noe. Den beste avkobbling er å lauve. Det er deilig å ha sigden i hånden og gå rundt i lauvskogen!» Stigum blev arbetande ledamot i vår akademi Sist i raden av bortgångna ledamöter avled den 13 september förre docenten och seminarierektorn Anders Ragnar Sigurd Ljunggren. Han var född 1889 i Laske-Vedum i Västergötland. Sin vetenskapliga utbildning fick han här i Uppsala, där han blev filosofie licentiat 1922 och filosofie doktor Han var lektor i svenska språket vid universitetet i Dorpat och i Kristiania Under trettio år var han docent i Nordiska språk i Uppsala och bar under de första åren en god del av undervisningsbördan. Sedermera var han ett par år lektor vid folkskoleseminariet i Karlstad men återkom 1939 till Uppsala som rektor för samma bildningsanstalt där. Efter sin pensionering ledde han under flera år kurser i nysvensk stilistik vid universitetet och i svenska språket vid lärarhögskolan. Ljunggrens doktorsavhandling handlade om den opersonliga konstruktionen i svenska språket, men han har också författat flera andra skrifter i dialektologi, ortnamnsforskning och syntax. De utmärktes av grundlig forskning och skrupulös omsorg även i detaljerna. Flera av dem bygger på material som han själv samlat i sin västgötska hembygd. Främst är emellertid Ljunggrens livsgärning knuten till undervisningen, vid universitetet och inom lärarutbildningen. Elever och kollegor har samstämmigt vittnat om hur mycket han betytt i dessa sammanhang och därvid särskilt betonat hans förmåga att med sitt harmoniska lugn och sin trygga humor brygga över alla

16 14 klyftor och skapa förutsättningar för ett gott och fruktbart samarbete på alla nivåer. Ragnar Ljunggren blev korresponderande ledamot av vår akademi Vi ägnar de bortgångnas minne en tyst minut och lyser frid över deras minne.

17 I urskoven på New Guinea Feltunders~gelser hos et stenalderfo]k, der ikke er vresensf orskelligt fra os Av AXEL STEENSBERG I årene gennemfortes under ledelse of afd0de Johs.!versen fors0g med at frelde trreer med sten0kser i Draved skov i S0nderjylland, og at afbrrende den t0rre trremasse for til sidst at så primitive kornsorter som enkom, emmer, dvrerghvede og byg i den askeg0dede jord. I fors0gene deltog J. Troels-Smith og Svend J0rgensen, der freldede trreerne med flint0kser, Kustaa Vilkuna, der ledede afbrrendingen, samt nrervrerende forfatter, der såede og h0stede afgrnderne med flintsegle. To rapporter foreligger i maskinskrift: Svend J0rgensens om iagttagelser ved bugningen og min om dyrkningens resultater. Johs.!versen nåede kun at publicere en kortfattet redeg0relse for formålet med eksperimentet i»scientific American» vol. 194, 1956, medens Svend J0rgensen har skrevet om skovrydningen i»nationalmuseets Arbejdsmark» 1953, og nrervrerende forfatter har skrevet om dyrkningen i»agricultural History Review», Deltagerne i dette fors0g - der fornvrigt fortsretter i form af botaniske registreringer og unders0gelser på det svedjede område og tilgrrensende dele af den urnrte skov - er enige om, at stedet med hensyn til at dokumentere svedjningens betydning for afgrndernes foldudbytte var mindre hensigtsmressigt valgt. Grundvandsspejlet lå for h0jt i det flade terrren, og fors0get burde have vreret udfort på skrånende, veldrreneret jord. Men Dr. I versen udvalgte stedet, fordi den pågreldende skov ikke havde vreret under rationel forstmressig drift, og fordi vegetationens sammensretning svarede nogenlunde til den, man kan påvise i pollen-

18 16 diagrammer fra neolitisk tid - bortset fra, at der var iblandet en del bogetrreer. Imidlertid indhostede de to freldningseksperter fundamentale erfaringer om flintoksers brug, og vi andre, der fulgte dette eksperiment som observatorer, kunne ikke frigore os fra den fascinerende oplevelse, det havde vreret at se, hvor effektive disse flintokser var. Jeg havde som forberedelse til min disputats 1943,»Ancient Harvesting Implements», eksperimenteret med flintsegle som hostredskaber og også ved senere forsog fået bekrreftelse på flintens fortrinlige skrereegenskaber. I 1968 fik jeg endelig lejlighed til i en landsby i New Guineas hojland at observere en reldre indfodt mands demonstration af hugning med en stenokse. Desvrerre var han temmelig gammel, og det trre, han havde udvalgt til formålet, måtte ikke freldes. Det blev kun til, at han huggede et beskedent skår nede ved roden på den ene side. Men hans huggeteknik bekrreftede, hvad vi havde lrert i Draved, at man kun må bruge underarmen og holde overkroppen i ro - i modsretning til hugning med en stål0kse. Jeg havde i mellemtiden fået en rapport fra professor R. J. Forbes i Amsterdam om hugning med obsidian-okser på Borneo, da han som ung mand opholdt sig på oen. Også han bekrreftede stenoksernes effektivitet, og han berettede om den samme huggeteknik, som vi havde fundet frem til i Draved, og som jeg havde iagttaget på New Guinea. Det var derfor nrerliggende, at jeg tredje gang, jeg besogte denne verdens nreststorste 0, forsogte at finde frem til indfodte, der endnu kunne fremstille en stenokse og bruge den. Jeg frygtede, at disse frerdigheder forlrengst var glemt. Thi de mennesker, jeg sogte, måtte forst for nylig have fået fat i redskaber af stål. I betragtning af, at den forste hvide mand kom til hojlandet ved Mt. Hagen , og at mange af de hvides redskaber allerede forinden havde fundet vej til fjerne landsbyer ved tuskhandel, mente jeg at chancen for at få opfyldt mit onske var ringe - i hvert fald i den ostlige, tidligere australske del, det nu uafhrengige Papua New Guinea. Men ved at sporge mig for fandt jeg frem til en gammel bekendt, dr. Peter vvhite i Sydney, som viste sig et par år i forvejen at have besogt en stamme, der boede spredt i regnskoven i nrerheden af Strickland river (fig. 1). Her var der adskillige mrend, der forstod kunsten.

19 17 Fig. 1. Skitsekort over en del af Papua New Guinea med de vigtigste artiklen nrevnte lokaliteter. Jeg fik nu regeringen i Port Moresby til i forvejen at underrette Irari Hipuya, der havede vreret Peter \Vhite's kontaktmand og bede ham m0de mig med et antal brerere en dag i september 1975 ved Tumbudu river, en biflod til Strickland river. Der findes nemlig hverken veje eller landsbyer i denne afsides egn, kun vildsomme stier i bunden af regnskoven (Fig. 2). De spred te huse, store afstande og uvejsomme terrren er förklaringen på, at stål- 0kser forst begyndte at blive kendt for 14 år siden. Vi havde fire timers anstrengende march op og ned ad bjerg og dal i et vildsomt karstlandskab ad regnvåde, fedtede stier og ad trapper, der bestod af 20 m lange trrestammer med små indhuggede skår i, rejst op ad klippevreggene, undertiden med henved 10 m frit fald til begge 2 Saga och Sed 1977

20 18 Fig. 2. Udsigt mod SV. fra Puiaketako med en indfodt bueskytte indsat. Hans hår er kamoufleret med grres; en fuglepil er lagt på buen i af skydningso jeblikket. sider, for vi nåede frem. Men Irari gik foran og stak mig en hånd, så jeg kunne holde balancen. Da vi endelig nåede den hytte, Peter White havde boet i - på et sted, der hed Puiaketako - viste det sig, at turen var al umagen vrerd. Stål0kser havde man forst lrert at kende efter at Airstrip'en ved Lake Kopiago var blevet anlagt og en Patrol-Officer installeret, hvis vresentligste opgave var at stifte fred mellem de indfodte. Straks efter var apostolske og katolske missionrerer fulgt efter. De havde oprettet skoler for den nrermestboende ungdom, og jeg lejede en af disse school-boys - opvokset i en hytte og uddannet ved» gardening», som landbruget må kaldes - til tolk. En mand, der stadig var i sin bedste alder, og som havde brugt sten0kser i år af sin ungdom, begyndte straks den folgende dag at skrefte et 0kseblad, som man havde fået fra et stenbrud i nrerheden af Telefomin ovre i retning af grrensen mod lrian Jaya - det tidligere hollandske New Guinea. Bladet var lille, men kompakt, og reggen konkav. 0ksen ville af arkreologerne blive klassificeret som en»tvrernkse». Men manden skreftede bladet i en skrå vinkel, midt imellem en tvrernkse og en ret0kse (Fig. 3). Det blev surret fast i et hylster lavet af et stykke flrekket og til-

21 19 I I Fig. 3. 0ksebladet, tildannet som tvmrnkse, indsat i skmv vinkel i sin muffe. Skmfset af Togote, Puiaketako dannet trre. Derefter blev denne» socket» surret fast til den korte gren af et skaft, dannet af en grenkl0ft, formet og tilrettet ved opvarmning over et åbent ildsted (Fig. 4-5). På grund af den store luftfugtighed nregtede mit filmapparat desvrerre at fungere, da manden tog fat på at frelde et trre. Jeg måtte n0jes med ikke-levende billeder, som blev taget i en fortl0bende serie på et hundrede optagelser, således at både skreftningsprocessen og freldningen trods alt blev drekket ganske godt. Et trre på 17 cm i tvrermål blev freldet på 7 minutter. Senere frelde en anden mand et trre med et tvrermål på 13 cm i l0bet af 5 minutter, og ved den lejligheden lykkedes det at få filmkameraet

22 20 Fig. 4. Togote former det opvarmede skaft ved at srette det spamd en gammel trrestub. til at fungere (Fig. 6). Begge mrend huggede uden at bevrege overkroppen i vresentlig grad, således at iagttagelserne fra Dravedfors0gene og professor Forbes' beretning fra Borneo stort set blev bekrreftet. H vad vigtigere er, der findes åbenbart ikke nog en vresensforskel mellem brugen af en tvrerokse og en ret0kse. Forskellen ligger i huggerens stilling i forhold til trrestammen ikke i 0kse-reggens vinkel. For den må n0dvendigvis holdes på tvrers af trreets årer. En anden iagttagelse var, at den konkave side af reggen vendte mod stammen, således at spånerne skrrelledes af, som var det en

23 21 Fig. 5. 0ksebladet, der er surret fast i sin muffe, surres nu fast i skaftlejet. gnavers fortand, <ler havde sat sit spor - st0rrelsesforskellen ladt ude af betragtning. I og for sig måtte dette vrere indlysende rigtigt. Men erfaringen forte med sig, at jeg - da jeg senere fik forevist en håndkile fra Kangaroo Island, syd for Australien - straks kunne afg0re, hvilken side <ler havde vendt mod trreets stamme. På denne 0 havde man gjort den ulejlighed at brere strandsten langt ind i landet for at tildanne dem til uskreftede hånd0kser. Tildannelsen var sket ved afhugning af splinter fra den ene side, medens man havde ladet den af b0lgeslaget og sandet naturligt afglattede side umrt. Man havde således skaffet sig en glat, afrundet flade, <ler kunne trrenge ind i trreet, mens den tildannede

24 22 Fig. 6. Togote ifrerd med at frelde et trre med den frerdigskreftede stenokse.

25 23 Fig. 7. Stenokse skreftet som retokse i en skreftningsmuffe, surret til et tvejeformet skaft. Muffen ender i et okseformet blad af trre. Skreftet af Ul fra Buk. ujrevne side brrekkede spånerne l0s. Denne side havde desuden den fordel, at kunne tilhugges påny, så reggen blev skarp igen. Når man fattede om stykket med hånden, kunne man let fole, at det var således, den var brugt. Strandstenens naturlige»slibning» var årsagen til, at man havde gjort sig den ulejlighed at hente sten fra kysten for at bruge dem inde i landet. Forovrigt har man kendt til at slibe ujrevnheder på New Guinea allerede for år siden på lignende måde, som man fra Skandinaviens mesolithiske tid finder slibespor på nogle af 0kseformerne. Da jeg senere opholdt mig på Kuk Tea Research Station i nrerheden af Mount Hagen Town i Western Highlands, fik jeg lejlighed til at se en af de gamle mrend oppe fra bjergene mellem Sepik rivers og Wahgi rivers dalforer skrefte en tyndnakket sten0kse, som han havde brugt en hel dag til at slibe skarp på en sandsten. Den blev skreftet som en ret0kse. Den blev forst indsat i en»socket» og <lerefter surret til et vinkelskaft ganske som den oven-

26 24 Fig. 8. Hugning med den af Ul sk:.eftede 0kse. Valby for omtalte (Fig. 7-8). Bladet vejde ca. 325 gram, og hele 0ksen i våd tilstand 1250 gram eller nogenlunde det samme som 0ksen fra Puiaketako (Fig. 3). Men Puiaketako-0ksen viste sig at vrere strerkere i brugen. Det er faktisk ikke til at slå den itu eller at s0nderbrude dens skaft ved bugning i frisk trre. Med 0ksen fra Kuk freldede den indfodte et 23 cm tykt Eucalyptus-trre på 13 minutter, og et andet trre med en diameter på 17 X 22 cm freldede han på 8-9 min utter. Et tilsvarende trre freldedes med en stålokse på 2 minutter og 12 sekunder.

27 25 Fig. 9. Freldning af 4 m hoje ror (Phargmites karka) med Yaga-kniv af trre. Kuk Der findes adskillige oplysninger om freldnings-tider fra forskellige steder i New Guinea, og det fremgår heraf, at stål0ksens overlegenhed forst rigtig kommer til sin ret ved freldning af trreer med en diameter på cm eller derover, medens ganske tynde stammer praktisk taget hugges lige så let med en sten0kse som med en stål0kse. Tynde grene hugger man lettest ved at stikke en tyk krep eller knippe! under dem som huggeblok, en erfaring man også gjorde i Draved skov. En af mrendene oppe fra bjergene demonstrerede teknikken, idet han huggede fire meter h0je stokke af Phragmites karka over med sten0ksen og huggestokken. Samme metode kunne han bruge til at åbne den trette bevoksning af et slags 'kortere grres, Leersia hexandra, i»swamp'en» ved Kuk.

28 26 Fig. 10. Rydning af det stride Leersia hexandra grres med Yaga-knive. Det afhuggede grres rulles tilsidc med tvejeformede kroge. Kuk Til rydning af de tretbevoksede arealer i de store moser omkring 0vre W ahgi River brugtes en slags buskkniv af trre, udskåret af yagapalmens stamme (Fig. 9). En af de indfodte svang den med stor kraft som en slags kort-le og afhuggede stammerne ved roden, samtidig med at andre mrend rullede grresset til side ved hjrelp af et par naturvoksede trrekroge, hver med et knapt to meter langt skaft (Fig. 10). Tilsvarende trrekroge - en slags»river» - er ofte fundet fra forhistorisk tid i moser i Schweiz. Men de, der fandtes i prelebygningslagene i Schweiz, antog man var en slags håndtrukne arder (» Furchenstöcke»). Da man imidlerlid ikke har styr på sådant et redskab, medens dets spids arbejder i jorden, vil det vakle til siderne og frembringe en krollet fure af ujrevn dybde. Og er der noget, de såkaldte»primitive agriculturists» er meget n0jeregnende med, så er det, at jordbunden bliver omhyggeligt og ensartet gennemarbejdet. Denne l0sning kan man derfor lade ude af betragtning. En krogard må bagtil have en styrestang, en stjert. Sandsynligvis har disse kroge tjent lignende formål som

29 på New Guinea, nemlig at flytte eller fjerne bunker af afhugget kornstrå, grres, afhuggede grene til l0vfodring eller lignende. Hovedformålet med mit ophold på Kuk Tea Research Station var imidlertid at tilrettelregge et fors0g med at grave gr0fter ved hjrelp af ubeslåede trrespader af en type, hvoraf man har fundet i hundredvis i moserne omkring Wahgi river. En af de smukkeste og lrengste dukkede frem på tvrers i den gr0ft, vi gravede. Den var 2,84 m lang; heraf udgjorde bladet 1,30 m med en bredde på 15 cm. Ved en C-14 datering i K0benhavns-laboratoriet viste spaden sig at vrere ca. 500 år gammel. Ingen af de mosefundne spader, der er blevet tidsfrestet, har vreret reldre. Men det skyldes formentligt, at de reldste forlrengst er rådnet vrek og opl0st ved, at mosen undertiden er blevet drrenet for at dyrke forskellige afgr0der. Min gamle medarbejder fra Store Valby unders0gelsen på Sjrelland, Jack Golson, der nu er professor i Oceaniens forhistorie ved det australske nationale universitet i Canberra, foretager en omfattende arkeologisk unders0gelse af en del af»swamp'en» ved Wahgi River. Det drejer sig om ca. 300 ha, som systematisk gennemskreres med 1,60 m dybe og knapt 1 m brede profilgr0fter. De nye gr0fters vregge gennemskrerer reldre gr0fte-systemer, der altså kan unders0ges i profil. Det reldste af disse str0mlejer er blevet dateret til ca f. Kr. Det ses at vrere gravet af mennesker, idet det gennemskrerer en lille naturlig banke. I bunden af dette str0mleje findes nogle ovale fordybninger, som de indfodte antager at vrere lavet af datidens svin, når de ligesom svin i vore dage har s0gt k0lighed for huden. Svin kan jo ikke svede sådan som mennesker. I noget h0jere niveau findes sådanne svinelejer ledsaget af prele, hvortil dyrene menes at have vreret t0jret som på New Guinea i nutiden. I hvert fald mener forskellige eksperter, <ler har set på disse ovale fordybninger, at de ikke kan skyldes geologiske årsager. Det nrevnte str0mleje og andre af de reldste gr0fter i systemet er blevet opfyldt med grå lersubstans, der må vrere flydt ned i vandl0bene som folge af strerk erosion på de omgivende skråninger. Denne erosion kan nreppe skyldes andet end en blottelse af jordfladen ved en nedhugning af vegetationen med den hensigt at dyrke et eller andet. I samme retning taler, at svinet - <ler gerne holder til i nrerheden af mennesket, fordi det stort set ynder de samme fodeemner - er påvist på New Guinea allerede omkring 27

30 f. Kr., d.v.s. straks efter at det sidste sne- og isdrekke var smeltet vrek på de h0jeste bjerge. Svinet kan ikke vrere kommet af sig selv. Dertil er afstanden til de nrermeste af Sunda0erne for stor. Det må vrere indfort af mennesker. Det er derfor nrerliggende at antage, at en form for plantedyrkning parret med svinehold er begyndt i New Guineas h0jland allerede for år siden, d.v.s f. Kr. Fra c f. Kr. har man sikre holdepunkter for en intensiv dyrkningskultur på de lavtliggende flader omkring \Vaghi river. Og i sidste årtusinde for Kristus nåede denne kultur sit forel0bige h0jdepunkt, idet man forstod at kontrollere vandstanden, så den netop havde den gunstigste h0jde. Allerede år efter Kristi fodsel mener Jack Golson, at man indforte de s0de kartofler, bataterne, der sidenben har vreret hovednreringsmiddel på 0en. Denne plante må vrere indfort fra Peru via 0erne i Oceanet. Bananen og sukkerroret er derimod oprindelige på 0en ligesom visse andra planter, som formentlig har dannet udgangspunkt for den forste dyrkning af jorden i en slags havebrug med anlreggelse af småplantninger. For nu at vende tilbage til eksperimentet med trrespaderne, så viste det sig, at de var omtrent halvt så effektive som moderne stålspader, når begge slags redskaber blev afprovet ved gravning af 1,60 m dybe grofter i»swamp'en». Imidlertid er sp0rgsmålet om effektivitet, målt i tid, mindre afg0rende for de indfodte end for os europreere. I tusinder af år har man klaret sig udmrerket ved hjrelp af sten0kser og trrespader, knive af bambus og sten og lugeredskaber af trre. I det tropiske klima er der ingen fare for hungersn0d, blot man sorger for hele tiden at svedje nye arealer - eller rettere genoptage dyrkningen af gamle bede efter en kortere eller lrengere hvileperiode - og at anlregge nye bede til forskellige knoldplanter samt plante bananer, sukkerror, pandanus-trreer o.s.v., således at de afh0stede og nreringsfattige bede hele tiden erstattes af nyanlagte. Redskaberne forekommer simple, men teknikken er yderst raffineret, så man skal betamke sig to gange på at kalde disse mennesker primitive. Det viste sig, at nogle af de gamle mrend i Kuk, der lavede sten0ksen til mig, kunne berette om en anden form for trrespade end den, der fandtes i moserne. Denne anden type havde et paddelformet blad i begge ender. Jeg fik dem til at tilhugge nogle ek-

31 Fig. 11. El ifrerd med at grave vandrender omkring bede til s0de kartofler v.hj.a. en dobbelt paddle-spade svarende til dem der findes i jyske moser. Kuk

32 30 semplarer, så vi kunne fors0ge at grave afvandingskanaler med dem. Det egnede de sig nu ikke så godt til; de var lovligt korte. Men en af mrendene demonstrerede, hvordan han fader gravede de 20 cm dybe vandrender mellem sweet-potato bedene på det bakkede område uden for»swamp'en». Her gjorde dobbeltspaden fortrinlig nytte. Manden brugte de to blade skiftevis (Fig. 11), og hemmeligheden er, at når den ene bliver slidt, beh0ver man ikke at gå hjem og opskrerpe den med sin sten0kse, men man kan fortsrette med det andet blad. Min medarbejder, Grith Lerche, har lrenge haft en formodning om, at nogle tilsvarende dobbeltbladede trreredskaber, som i et antal af over 275 er fundet i jyske moser, ikke kunne vrere dobbeltårer, som de fleste arkreologer hidtil havde antaget, men at de var gravespader. Og hun kunne påvise, at det ene blad undertiden var kortere end det andet, hvilket udelukkede en anvendelse som paddleårer. Y dermere kunne hun iagttage spor af opskrerpning, hvilket passede med teorien om, at de havde vreret brugt til at grave i jorden med. (Jfr Tools and Tillage III, 2, 1977, s. 111 ff.) Den nye iagttagelse fra New Guinea gav det endelig bevis. Der er ikke mere tvivl om, at de dobbeltbladede genstande fra jyske moser er dobbeltspader. To af dem er blevet dateret til romersk jernalder (henholdsvis 330 og 220 f. Kr.). En igangvrerende unders0gelse skal vise, hvor stor en spredning i tid og rum disse redskaber har haft. I hvert fald har der aldrig vreret kulturforbindelse mellem Jylland og New Guinea. Dertil kommer, at en tysk forsker, der i mange år har levet i Sydafrika, kunne meddele, at Zulukvinderne også har brugt dobbeltspader til jorddyrkning. Denne spredte forekomst af dobbeltspader er et eksempel blandt mange på den menneskelige hjernes ensartede struktur, der bevirker, at den samme opfindelse kan g0res flere steder og til forskellige tider uafhrengigt af hverandre. Der kunne fremdrages flere eksempler på, at mennesker m0der de samme udfordringer med de samme opfindelser. Her skal kun peges på, at skreftningen af sten- 0kser på New Guinea foregår på en teknisk set tilsvarende måde som i Europas Neolithicum. En l0sning af skreftningsproblemet består i, at bladet stikkes gennem et hul i skaftet som på den danske mosefundne 0kse fra Sigerslev og tilsvarende eksemplarer fra de schweiziske prelebygninger. Det var denne skreftningsmetode, der blev anvendt ved fors0gene i Draved skov. På New Guinea

33 anvendes sådanne 0kser fortrinsvis til kl0vning af freldede slammer. Til hjrelp anvendes lange strenger, hvis nederste ender er kileformede. De bruges som vregtstrenger til at udvide den med 0ksebladet frembragte spalte. En anden l0sning på skreftningsproblemet er den mest almindelige på New Guinea: Et vinkelskaft fremstilles af en naturlig grenekl0ft, hvis korte gren er en splint af selve trrestammen, medens sidegrenen bruges til skaft. Den korte stammesplint udhules til et leje for en skreftnings-»muffe» eller»socket», hvori 0ksebladet indpasses. Denne metode har den fordel, at rekylvirkningen udjrevnes på grund af skaftets sammensatte form. Dertil kommer, at 0ksebladet - som i Puiaketako - kan drejes efter behag, og redskabet bruges snart som tvrerokse, snart som ret0kse. Denne skreftningsform var desuden temmelig udbredt i Europas stenalder. To eksemplarer er fundet på Sjrelland fra 1Erteb0lletiden, flere er fremdraget fra schweiziske prelebygninger, og i det gamle }Egypten brugtes metoden helt frem til metaltiden. På New Guinea har tvrerskreftningen en fordel, når man skal frelde regnskovens krempetrreer med deres lange brretformede st0tterodder. Her er man n0dt til at bygge et stillads op ved trreets fod for at komme oven over rodderne. Men stilladset kommer ikke så let i svingninger, når huggeren står foran stammen, som hvis han stod ved siden af den eller skrevt for. Desuden kan han nå en smule h0jere med en tvrerregget end med en retregget 0kse. Disse forhold forekommer mig at vrere vresentlige årsager til den knreskreftede tvrerokses store udbredelse i New Guineas regnskove. Der findes desuden mellemformer mellem disse to hovedtyper af skreftning. Såvel på New Guinea som i Schweiz har man undertiden indsat et mellemstykke, en»sockeh eller fatning i en skafthulsokse, således at 0ksebladet kan drejes i den 0nskede vinkel, og man samtidig kan opnå en vis elasticitet ved hugget. Man har fundet frem til disse praktiske skreftningsformer uafhrengigt af hinanden i nresten diametralt modsatte egne af verden. Men tvrerskreftningen kunne også anvendes til såvel» sagopounders» som hakker til jordbearbejdning. Man har netop for nylig opdaget, at der også på New Guinea har forekommet knreskreftede hakker til lugning af sweet-potato bede o.l. De har dels vreret skreftet med blade af bambus eller andre hårde trresorte og dels med blade af skifer og forskellige vulkanske stenarter. 31

34 32 Den russiske forsker S. A. Semjenov har i»prehistoric Technology» (London 1964) hawdet, at man ved et studium af slidspor på 0kseblade af flint kunne afg0re, om disse havde vreret skreftet som ret0kser eller tvrerokser. Skreftet som en ret0kse ville slidsporene på bladet ligge i en skrå retning, fordi Semjenov mener, at bladet rammer stammen med den indre kant forst, så det altså foretager dels en huggende og dels en skrerende bevregelse. Derimod mener han, at en tvrerokse vil ramme stammen vinkelret på snittet, og at slidmrerkerne folgelig må komme til at ligge parallell med bladets lrengderetning. Han mener at have påvist sådanne slidspor under en 8-10 gange forst0rrelse i mikroskop. Min erfaring fra New Guinea er imidlertid, at man også med en ret0kse bliver n0dt til at hugge vinkelret, hvis man ikke vil udsrette sig for, at bladet rives ud af skreftningen - hvilket naturligvis også kan hrende ved et uheld. En gammel sjrellandsk skovhugger, der har anvendt en svensk 0kse i mere end tyve år, fortalte, at den endnu har bevaret sit originale elegant formede skaft. Det har aldrig vreret brrekket, hvilket skyldes, at han altid har forstået at ramme prrecist vinkelret på bladets lrengderetning. Hvis han ville ramme med»låret» (d.v.s. det indre hj0rne af reggen) forst, ville skaftet springe itu. En af mine australiske kolleger, Ronald Lampert, har unders0gt flere hundrede sten0kseblade fra New Guinea. Men han har ikke vreret istand til at skelne mellem tvrerokser og ret0kser, som han efter Semjenovs anvisninger burde. Allerede da jeg i slutningen af 1930erne gjorde fors0g med at h0ste med flintsegl stod det mig klart, at de modne strås siliciumindhold - som påvist af E. Cecil Curwen i»antiquity» 1928 ff. - frembragte en blank»polish» eller»gloss» langs eggen. I betragtning heraf skulle det vrere mrerkeligt, om der kunne påvises så store silicium-korn i trreernes ved, at de kunne frembringe slidspor synlige ved 8-10 ganges forst0rrelse, d.v.s. ved betragtning gennem en god lup. Det viser sig da også, at der ved trrefreldningen i Draved skov frembragtes et glinsende parti langs reggen og en tendens til blankpolering i et brelte et stykke lrengere inde på bladet. Svend J0rgensen har behandlet dette sp0rgsmål i sin udforlige rapport ledsaget af en tegning. Herefter må man stille sig skeptisk til de af Semjenov postulered slidmrerker. De kan måske vrere mrerker efter bladets slibning og opskrerpning på en

35 finkornet sandsten? For0vrigt foregår slibningen af sten0kseblade på New Guinea på en flad sten, n0jagtigt som i vor yngre stenalder. Man kunne -- måske lidt naivt - sp0rge, hvorfor man ikke har opfundet ardploven på New Guinea'? Jorddyrkningen er jo hovederhvervet, selv om den hovedsagelig er overladt til kvinderne. Men sagen er, at dyrkningen af knoldplanter foregår i små kvadratiske eller kuppelformede bede, og svedjen er alt for fuld af rodder og kun delvis udryddede vrekster til, at den kan plöjes. I Puiaketako var der desuden mange opragende kalkstensklippestykker. Gravestokken og den paddel-formede spade af trre er ideelle redskaber, eventuelt suppleret med lugehakker af trre eller sten. Dyrkningen foregår som en slags havebrug. Her passer ploven, der er et ekstensivt redskab ikke ind. Den blev også sent taget i anvendelse i Sydost-Asiens intensivt dyrkede områder, hvor de mindste rismarker stadigvrek bearbejdes med hakke. Også spader brugtes tidligere, men de er nu nresten forsvundne. Når man opholder sig blandt de indfodte i afsides egne af New Guinea kan man ikke undgå at blive skeptisk over for de engang så populrere diffusionistiske teorier. Det er klart nok, at der sker en påvirkning fra et sted til et andet. Men den sker sjreldent i form af slavisk efterligning - når vi ser bort fra den moderne massekultur. Ofte hviler den diffusionistiske typologisering på et usikkert grundlag, og kartograferingen af famomeners udbredelse bliver dermed af vekslende vrerdi. Et enkelt eksempel herpå er hegningsmetoderne, der på New Guinea i mange tilfrelde ligner dem, man kender fra Europa - hartset fra, at man på New Guinea sjreldent bruger natursten. Men trrestammer anbragt mellem to rrekker nedrammede prele er en såre almindelig hegningsmetode i skovrige egne, ligesom også tretstillede nedrammede planker,»palisadehegn». Kortlregger man nu hovedtyperne uden at tage hensyn til jordbunden, får man ikke fat på grundlaget for metodernes anvendelse. Et sted kan f.eks. et vandret plankehegn pludselig blive afl0st af et palisadehegn. Hvorfor? Fordi plankehegnet er rejst tret ved en skrrent, hvor jordlaget er tyndt over kalkstens-undergrunden, medens palisadehegnet bruges, hvor der er blod, vandfyldt jord, som det er let at ramme prele ned i. De indfodte spiller på de strenge, naturen tilbyder, og de g0r det 3 Saga och Sed

36 34 virtuost. Derfor bor man altid unders0ge de naturbetingede forudsretninger, for man drager sine slutninger. Dertil kommer et intimt sammenspil mellem forskellige metoder og angrebsvinkler. Mange forestiller sig, at det er et srerligt vestligt trrek at kunne organisere. Men mit ophold i Puiaketako blev af de indfodte organiseret på en så rationel måde, at ikke en time gik til spilde. De kan planlregge, hvis det er n0dvendigt. Til daglig er de imidlertid n0dt til at improvisere, fordi ingen helt prrecist kan forudsige naturens luner. Der kan pludselig opstå et tordenvejr midt på dagen, sk0nt det normalt forst begynner at regne ved firefemtiden om eftermiddagen for så at holde op ved midnat. Men det kan også ske, at det regner fra morgen til aften to-tre dage i trrek. De indfodte er mestre i at improvisere. Og de er fra barnsben fortrolig med naturen i en grad, som bestandig må overraske en europreer. De kender hver plante og ved, hvad den kan bruges til. De kender fugles og dyres vaner. I skovområderne er mrendene ivrige jregere, der ikke forlader deres hus uden at have en bue og en tolv-fjorten pile af forskellig konstruktion og til forskellig anvendelse i hånden. I breltet sidder en albuebensdolk, ganske svarende til dem vi kender fra stenalderen. Nogle af pilene har modhager i den ene side ligesom de ben-»harpuner», der findes i vore moser. Om det så er den lille modvendte hage, der afslutter rrekken indadtil, er den karakteristisk begge steder ligesom hos vor tids polareskimoer. Tilpasningen til forholdene på stedet er meget intim. Man kan overfladisk set formade, at de indfodte lever en paradisisk tilvrerelse, meget at foretrrekke for civilisationen i vore osende storbyer. Luftforureningen er imidlertid meget generende inde i de indfodtes hytter, fordi ilden må holdes vedlige både nat og dag, og når man er nået til 50 års alderen, er lungerne i reglen mere eller mindre 0delagt af den forurenede luft. Men som unge er folk velskabte med ben og lår som barok-balustre og vreldige armkrrefter, så de kan skyde op til 150 meter med bue og pil (Fig. 12). Andre skydevåben findes heller ikke. På New Guinea er man fodte demokrater i modsretning til de fleste andre udviklingslande. Man har kun enkelte steder ved kysten haft h0vdinge. De små enheder ledes delvis af»big men», folk der er mere velhavende med hensyn til grise og koner end

37 Fig. 12. Pundakei går ud på jagt med bue og 14 pile af forskellige type. Puiaketako

38 36 Fig. 13. Premierminister Michael Somare med en trommestik ved landsbytrommerne i Aupik, Sepik subdistrikt, andre. Men man har en tradition for at snakke sig til enighed om tingene. Det forer langvarige passiarer med sig i mandshusene fra klokken atten, når m0rket er faldet på. For det er fra gammel tid ma:mdenes job at ud0ve politisk virksomhed og at kriges med andre stammer. I parlamentet i Port Moresby fortsretter man med at diskutere, men man s0ger at finde l0sninger, som alle kan godtage. Premierministeren, Michael Somare, en af verdens besindigste og klogeste politikere, slår kun sine modstandere i hovedet med argumenter. Han har tålmodighed som en brite til at vente, indtil situationen er moden til beslutning (Fig. 13). Derfor får de opmrske indbyggere på Bougainville heller ikke lov til at slippe ud

39 37 Fig. 14. Yppig regnskov ved Puiaketako. Mange udgåede tnestammer ses baggrunden; de står som br~ndselsreserve. af den nye stat, selv om deres kobberrigedomme frister dem til selvstyre. Modsat de fleste nye stater rundt om i verden er Papua New Guinea - som den nye stat hedder - en virkelig demokratisk organisme, hvis regering vel st0tter sig til et politi, men hvor der ikke findes militrere styrker til at opretholde dens magt. Premierministeren kender vilkårene. Han kan hver dag risikere at blive vreltet af oppositionen. Men hans smidighed lover godt for en

40 38 Fig. 15. Forfatteren mellem sine to bedste informanter: El og Ul fra Buk, begge med deres Yaga-knive. Kuk te-fors0gsstation 19'75. forbilledlig udvikling, og det er betegnende, at han var den forste fremmede regeringsleder, der i 1976 bes0gte Hua i Kina efter dennes magtovertagelse. Papua New Guinea må i begyndelsen st0tte sig til Australien både 0konomisk og administrativt. Men den kinesiske organisationsform for industri og landbrug passer bedre i et land som dette end australsk-amerikanske metoder. Manglen på lregehjrelp og sanitrere foranstaltninger foles imidlertid strerkt ude i urskovsområderne, hvor der ikke findes veje, knapt nok farbare stiger, og hvor terrrenet er vanskeligt at frerdes i (Fig. 14). De fleste unge mrend, jeg m0dte, lrenges da også efter at komme til mere civiliserede egne, for så vidt de overhovedet har modtaget nogen form for oplysning derom. Men regeringen s0ger at holde dem tilbage, indtil der bliver muligheder for at beskreftige dem. Alligevel er hovedstaden Port Moresby allerede plaget af folk, hvem det trods alt lykkedes at bane sig vej dertil, men som ikke har noget at fortjene foden ved. Nogle hrenger på et familiemedlem, der er så heldig at have et job. Andre rover eller

41 stjreler for at opretholde livet. Det er det samme frenomen overalt i verden, fra Buenos Aires til Calcutta, fra New Guinea til Afrika. Man kan sp0rge, om vi ikke er gået for vidt med at klumpe folk sammen i enorme myretuer, hvor man socialiserer enkeltindividet, så det tilsidst synes at skulle blive et nummer - som myrer i tuen og bier i deres kube. Hvis dette skulle blive endemålet, vil menneskets rige udviklingsmuligheder vrere forspildt. Det ser for mig ud til, at den megen tale om»nrerdemokrati» og»at komme hinanden ved» er tegn på, at den diamentrale udvikling fortsretter med accelereret fart. Hvad hjrelper det, at man vinder alverden, hvis man tager skade på sin sjrel? 39

42 Islands äldsta ortnamnsskick Av OSKAR BANDLE I. Det har under senare år från olika håll påpekats, hur nödvändigt och önskvärt det vore att mera än hittills skett utforska de isländska ortnamnen, i synnerhet deras förhållande till namnskicket i det övriga Norden, framför allt i Norge och i de andra gamla nordiska kolonierna i väst. 1 Den isländska ortnamnsforskningen har som bekant inte utvecklats på samma sätt som forskningen i de övriga nordiska länderna. 2 Bland islänningarna själva har det särskilt varit lekmän och historiker (bland de senare framför allt Ölafur Larusson),3 som har intresserat sig för ortnamnen, medan en av de få filologer som varit verksamma på detta område, Finnur Jonsson, har skrivit några i och för sig värdefulla, men ganska ytliga och opålitliga översiktsframställningar av gård-, älv-, fjordoch fjällnamn. 4 Den utländska forskningen har framför allt använt isländskt namnmaterial till belysning av allmänt skandina- Föredrag i Kungl. Gustav Adolfs Akademien 25 februari Jakob Benediktsson, 1slenzk fornrit I, s. CXL f., Landnamab6k. Some remarks on its value as a historical source (Saga-Book 17, 1969), s. 291; Svavar Sigmundsson, Ortnamnsforskning på Island (Scripta Islandica 19, 1968), s. 34, Saga 10 (1972), s. 62; Gösta Franzen, Laxdrelabygdens ortnamn (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 42, Uppsala 1964), s. 9 f. 2 Se fr.a. Svavar Sigmundsson, Ortnamnsforskning på Island (Scripta Is Iandica 19, 1968, s ). 3 Nordisk Kultur 5: Stedsnavn. Island (Stockholm-Os!o-K0benhavn 1939, s ), Bygge! og saga (Reykjavik 1944). 4 Brejanöfn a 1slandi (Safn til sögu 1slands og islenzkra b6kmennta 4, Kaupmannahöfn og Reykjavik , s , ), Islandske elvenavne (NoB 2, 1914, s ), Navne på fjorde, vige m.m. på Island (NoB 4, 1916, s ), Islandske fjreldnavne (NoB 20, 1932, s ).

43 viskt ortnamnsskick, 5 och först under de senaste årtiondena har några svenska och tyska forskare behandlat isländska ortnamn ur en mera specifik isländsk synvinkel: Gösta Franzen och Jan Nilsson i sina arbeten om Laxdrelabygdens ortnamn 6 respektive Plurala ortnamn på Island 7 och dessutom Hans Kuhn, som har lämnat några uppslagsrika, men delvis ganska förfelade bidrag till det isländska namnskickets uppkomst. 8 Först på allra senaste tiden har man även på Island kommit i gång med ett modernt ortnamnsarkiv och en systematisk granskning av det mycket stora ortnamnsmaterialet, men ännu så länge saknas det nästan helt några mera omfattande framställningar som uppfyller moderna vetenskapliga krav. När de isländska ortnamnen så länge legat i skymundan, torde detta icke minst bero på att de i de allra flesta fall tycks vara ovanligt genomskinliga och enhetliga och sålunda inte bjuda på några mera allvarliga problem ( det ser ut, som om forskaren där inte kunde vänta sig någon större upptäckarglädje!). Men ändå torde det vara av icke ringa intresse att få en närmare inblick i det specifika isländska namnsystemets uppkomst och utveckling. Island står på grund av den relativt sena bebyggelsen i en alldeles särskild situation: det var från början en västnordisk "koloni" och frågan är därför, huruvida namnskicket där överensstämmer med moderlandets (Norges), huruvida det är självständigt utvecklat, huruvida olika nybyggares vistelse på de brittiska öarna har lämnat spår efter sig i de isländska namnen och, slutligen, i vilken mån dessa är präglade av typiskt koloniala företeelser såsom blandning och utjämning, uppkallelse o.d. För ett närmare studium av dessa frågor, tror jag att den fornisländska Landnamab6k erbjuder en nära nog idealisk utgångspunkt, och det är därför 41 5 Ett typiskt exempel är Magnus Olsen..iEttegård og Helligdom (Oslo 1926). 6 Se not 1. 7 Plurala ortnamn på Island. Morfologiska iakttagelser (Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities 8, Umeå 1975). 8 Und hvera lundi (NoB 33, 1945, s ), Vestfirzk örnefni (Arb6k hins islenzka fornleifafelags 1949/50, s. 5-40), Upphaf islenzkra örnefna og b:ejanafna (Samtii'S og saga 5, 1951, s ), Das alte Island (Darmstadl 1971), s. 210 ff., Die Ortsnamen der Kolonien und das Mutterland (Proceedings of the 8th international congress of onomastic sciences, Hague 1966, s ).

44 42 dennas namnskick som jag i det följande skall gå lite närmare in på. Det råder ingen tvekan om att Landnamab6k med sina drygt 1500 ortnamn utgör den viktigaste källan för utforskningen av det äldsta isländska namnsystemet och den har därför redan tidigare på olika sätt utnyttjats i isländsk namnforskning, men ännu så länge saknas det en sammanfattande framställning av dess ortnamnsbestånd. Dess historiska källvärde har visserligen från olika håll ifrågasatts - senast på ett ganska prononcerat sätt av islänningen Sveinbjörn Rafnsson, som i sina Studier i Landnamab6k uttryckligen framhåller,»att man inte får ett representativt urval av vanligt namnskick i en källa som Landnamab6k» 9 -; det är också alldeles uppenbart att ortnamnen där i rätt stor utsträckning görs till föremål för»lärda» konstruktioner, så att man till och med måste räkna med en del uppkonstruerade namn, 10 och det är likaledes klart att den långtifrån innehåller alla namn som måste antagas ha existerat under Islands fornålder. Men fastän texten skrevs år efter landnamstiden, ger redan en flyktig överblick över dess namnbestånd vid handen att det innefattar endast få påtagliga anakronismer, d.v.s. namn som omöjligen kan ha tillhört den första tiden efter bosättningen. T.ex. heter det att»ketilbjqrn nam... alla Byskupstungu» (S 385/H 338) eller att»gunnarr (den kände hjälten från Njalssagan, som dödades några år före kristendomens införande) baröisk viö Otkel 6r Kirkjub<.r» (H 312).11 Men inte ens alla dylika namn med kristna element behöver vara yngre än landnamstiden: Kirkjubcer i Vestur-Skaftafellssysla ( ett annat än det nyss nämnda) kan vara en kristen kolonist Ketill inn fiflskis gård, vilken - såsom Landnamab6ks 9 Studier i Landnämab6k. Kritiska bidrag till den isländska fristatens historia (Bibliotheca historica lundensis 31, Lund 1974), s. 191, jfr. även Rafnssons svar på Jakob Benediktssons recension av boken, Skirnir 150 (1976), s Däremot har flera andra forskare (trots vissa inskränkningar) ända till den senaste tiden hållit fast vid sin principiellt positiva syn på Landnämab6ks källvärde, jfr bl.a. Jakob Benediktsson, Saga-Book 17, s , särsk. s. 291, Markmic5 Landnämab6kar (Skirnir 148, 1974, s ); Svavar Sigmundsson Saga 10 (1972), s. 82; J6n Johannesson, 1slendinga saga I (Reykjavik 1956), s. 23 f. 10 Jfr Oiafur Lärusson, Byggc5 og saga, s Namnet finns också i Njäls saga kap. 47 (»Otkell bj6 i Kirkjubre»), jfr fslenzk fornrit XII, s. 120.

45 framställning (S 320/H 280) ger vid handen - slagit sig ner där på grund av de iriska munkarnas spår som han upptäckt, och något liknande gäller om Krist(s)nes i EyjafjqrcSr, som enligt Landnåmab6k (S 218/H 184) grundlades av den åtminstone halvkristne Helgi inn magri. En närmare undersökning av kontexten som de enstaka namnen uppträder i ger också till resultat, att de allra flesta nämnes i sammanhang som pekar på själva kolonisationstiden; de har tydligen efter författarnas mening funnits ända sen dess, medan endast ett mindretal är knutna till något senare personer eller händelser. Och vad som är viktigast: alla de senare, huvudsakligen medeltida, namntyperna - alla de många -gar<jr, -ger<ji, -hus, -blifj, -se!, -land, -tun (och naturligtvis även -kot) - är antingen ytterst fåtaligt representerade eller saknas totalt. Det är därför ingen tvekan om att Landnåmab6k om icke i alla detaljer så dock i de stora dragen verklighetstroget återspeglar isländskt ortnamnsskick, sådant det måste ha varit under de närmaste två århundradena efter den första bosättningen. Så långt räcker de upplysningar som Landnåmab6k kan ge oss. Dess namnförråd måste på ett i viss mån ohistoriskt sätt tagas som en sluten enhet; principiellt måste vi naturligtvis räkna med utvecklingar och olika åldersskikt även inom denna ram, men möjligheterna att påvisa dem i detalj är ytterst begränsade. Hans Kuhn har visserligen trott sig kunna göra det (med hjälp av andra källor såsom ättsagor och medeltida diplom) och han har därvid kommit fram till två hypoteser som utgör kärnpunkten i hans uppfattning om det gamla isländska ortnamnsskicket: teserna om de isländska gårdarnas sekellånga namnlöshet och om stafjir-namnens grundläggande betydelse av»ödegård». 12 Jag behöver här inte gå närmare in på dessa teorier, eftersom de är så pass ytterliggående att de redan i sig själva förefaller osannolika.13 Påståendet om namnlösheten bygger Kuhn för det mesta på de många prepositionsuttrycken såsom undir Felli, undir Brekkum, men det är lätt att visa att även dessa bör uppfattas som namn och inte bara som appellativiska beteckningar av läget vid det och det fjället osv. eller vid lokaliteter med namn som S6tafell, Hjar<Jarholt osv.: när 12 Jfr särsk. hans uppsats Upphaf islenzkra örnefna og brejanafna (not 8). 13 En del viktiga synpunkter mot Kuhns hypoteser har framförts av Einar Arn6rsson, Nokkrar athuganir um islenzk brejanöfn (Skirnir 127, 1953, s ). 43

46 44 t.ex. Ölafr på.i i Laxdrela saga (kap. 24) säger om sin nya gård,,hann skal heita i Hjartforholti», är det alldeles tydligt att han medvetet ger den ett namn, och i många fall skulle prepositionsbruket strida mot de rent sakliga förhållandena, om vi inte utgick från vederbörande ords funktion som ortnamn (t.ex. hann bj6 a Arnbjargarlcek, a Forsi, a Reykjum osv.). 14 Tesen om staijir-namnens betydelse av»ödegård» hänger i viss mån ihop med»namnlöshetsteorien,,; den skall tydligen tjäna till att bortförklara att det verkligen redan kort tid efter bosättningstiden har funnits en rad av bebyggelsenamn. Det finns visserligen några exempel, där -staijir betecknar ett ställe där en gård tidigare har legat (t.ex.,,j>rasi... bjo å Bjallabrekku; par heita nu PrasastaiJir» H 295), men de är få och kan inte bevisa något för namntypen i dess helhet, och det är även ur rent principiell synpunkt orimligt att antaga att islänningarna under flera århundraden skulle ha klarat sig utan ett större antal verkliga gårdnamn. Som det framgår av exemplet Bjallabrekka-+ Prasastaför, finns det belägg på namnbyte i Landnamabok; ett annat fall är»sumarliijabcer; fjar heitir nu undir Brekkum» (S 344/H 303), ett tredje,,flanatun... frnr er nu kallat Marbceli» (S 228/H 194). Dessa fall är emellertid ganska få, och att de i allmänhet knappast tillåter några vittgående slutsatser om namngivningens utveckling inom det tidsskede Landnamabok omfattar, framgår tydligt av exemplet Hanatun-+ Marbceli, där den ena infrekventa typen blott avlöses av en annan. Inte heller de av Magnus Olsen 15 påvisade 15 staoirnamn, som är sammansatta med namnen på vederbörande kolonisters söner, sonsöner eller sonsons söner kan tagas till intäkt för verkliga namnbyten; i dessa fall kan helt enkelt sammansättningens första led ha ersatts med den senare ägarens namn. Som vi senare skall se, måste vi visserligen räkna med vissa utjämningsprocesser inom det äldsta isländska ortnamnsskicket, men dessa kan vi framför allt sluta oss till utifrån jämförelser med samtida norsk namngivning. För övrigt får vi finna oss i att ortnamnen i Landnamabok utgör ett i alit väsentligt synkront material, men detta faktum förmins- 14 Jfr Arnfinn Brekke, Om pnepositionsbruken ved islandske og norske gaardnavne (Bidrag til nordisk filologi 4, Kristiania 1918) s. 28 ff. 15,Ettegård og Helligdom, s. 68.

47 kar knappast i någon nämnvärd grad dess värde för namnforskningen. Det är en ganska stor korpus, som torde vara ägnad att ge oss en om än inte fullständig så dock representativ bild av ortnamnsskicket, sådant det var under 900-talet och ett stycke in på 1000-talet, fritt från yngre ortnamns överlagringar och därför särskilt lämpligt för komparativa studier: för jämförelser med ortnamnen i de nordiska grannländerna, särskilt Norge. (Att Landnamabok endast är bevarad i relativt sena versioner från och 1300-talen och ännu senare tid, utgör därvid naturligtvis ett visst osäkerhetsmoment, men eftersom de allra flesta namnen är belagda både i Sturlubok och Hauksbok och - i den mån den är bevarad- även i Melabok, torde felkällan inte vara alltför stor.) 16 Jämförelser med norskt och annat nordiskt ortnamnsmaterial har hittills i stort sett endast gjorts för de större bebyggelsenamnselementens del, men det torde vara riktigt att dra in även naturnamnen, även om de i de flesta fall närmast utgår från vederbörande appellativs användning och därför är mindre belysande för dir e k t a toponomastiska förbindelser mellan Island och de övriga nordiska länderna. Jag har därför - i en viss anslutning till mina tidigare västnordiska ordstudier 17 - underkastat Landnamaboks hela namnmaterial en systematisk granskning med särskilt hänsynstagande till namngeografiska synpunkter. Undersökningen har företagits ur rent isländsk synvinkel; det har inte varit min avsikt att försöka kasta nytt ljus över skandinaviskt namnskick med hjälp av isländskt material, utan jämförelserna med det övriga Norden, särskilt Norge, skall tvärtom tjäna till belysningen av det isländska namnskicket. Huvudfrågan är: Av vilka element är Landnamaboks namnförråd uppbyggt? Vilka strukturer har det att uppvisa: vilka grundord, vilka sammansättningstyper, eventuellt vilka suffixavledningar? Hur är förhållandet mellan naturnamn och primära bebyggelsenamn, d.v.s. hur många till sin 16 Om Landnåmab6ks texthistoriska utveckling se J6n Johannesson, Gerclir Landnåmab6kar (Reykjavik 1946). Hans uppfattning har vunnit ganska allmänt erkännande och har knappast i någon väsentlig mån kunnat rubbas av Sveinbjörn Rafnsson, a.a. (not 9) s , jfr Jakob Benediktsson, Skirnir 148 (1974), s Oskar Bandle, Studien zur westnordischen Sprachgeographie. Haustierterminologie im Norwegischen, Isländischen und Färöischen, A. Textband (Bibliotheca Arnamagnreana 28, Kopenhagen 1967), B. Kartenband (Bibliotheca Arnamagnreana Suppl. 4, Kopenhagen 1967). 45

48 46 funktion bebyggelsebetecknande namn (gårdnamn) är ursprungliga naturnamn? Slutligen - en ganska brännbar fråga inom den aktuella isländska ortnamnsforskningen -: hur många ortnamn är sammansatta med personnamn? En del detaljresultat av denna undersökning har nyligen publicerats i festskriften till Jakob Benediktsson, 17 a men det måste understrykas att de är av preliminär karaktär. En hel del tolkningar skulle kräva mera omfattande studier, det borde kanske tagas större hänsyn till namnförrådet i sagorna (i synnerhet Sturlunga saga) och framför allt är det norska jämförelsematerialet av lätt förklarliga,skäl delvis ganska bristfälligt - åtminstone för naturnamnens del, som ju i endast mycket ringa utsträckning finns publicerade.18 Men jag tror ändå att undersökningen redan på detta steg har lett till vissa resultat som kan vara värda att framläggas här; de bjuder kanske inte i alla avseenden på stora nyheter, men helhetsbilden innehåller nog ändå några intressanta drag. Il. Det är ett relativt enhetligt och kanske lite enformigt namnsystem som kommer fram, när man ställer ihop Landnämab6ks totala ortnamnsförråd. Geografiska skillnader är nästan obefintliga: -holt» (eventuellt trädbevuxen) stengrund, stenig backe» (i Hjar<'Jarholt, Reykjaholt osv.) visar en påfallande koncentration i Sydlandets centrala del (Arnessysla och Rangärvallasysla, som har ungefär hälften av alla exempel); -eyrr»sandsträcka vid kusten eller en älv» (i Bor<'Jeyrr, Hjaltaeyrr osv.) är bara belagt från västra delen av landet mellan Arnessysla och Eyjafjqr<'Sr, och detta tycks i stort sett överensstämma med nuvarande utbredningsförhållanden.19 Suffixavledningar och simplexnamn, som inte kan föras direkt tillbaka på ett motsvarande appellativ, är mycket sällsynta (jfr n.). Både naturnamn och primära bebyggelsenamn domineras i stor utsträckning av vissa enstaka grundord: önamnen av -ey, 17a O. Bandle, Die Ortsnamen der Landnäma bok (Sjötfu ritgerclir helgaclar Jakobi Benediktsyni I, Reykjavfk 1977, s ). 18 Bortsett från 0. Rygh, Norske Gaardnavne (21 bd., Kristiania/Oslo ) och Norske Elvenavne (Kristiania 1904) stöder sig jämförelserna framför allt på J0rn Sandnes og Ola Stemshaug, Norsk stadnamnleksikon (Oslo 1976). Uppgifter hämtade från Norske Gaardnavne och Norsk stadnamnleksikon lämnas i det följande i allmänhet utan särskild hänvisning. 19 Jfr Ölafur Lärusson, Byggcl og saga, s. 42 f.

49 kustnamnen av -nes, fjordnamnen av -fjqr<jr och -uik, sjönamnen av -uatn, älv- och bäcknamnen av -a resp. -lcekr, de primära bebyggelsenamnen nästan helt och hållet av -sta<jir, och det är egentligen nästan bara terrängnamnen som är mera differentierade - med-ass, -fell/-fjall, -holl!-huall osv. för olika slags höjder, -brekka, -hli<j o.a. för sluttningar, -dalr, -gil, -huammr, -skar<j o.a. för olika former av dalgångar, dalsänkor, klyftor och bergspass. Den långt övervägande delen av namnförrådet består av naturnamn (sammanlagt ca. 1160), medan det enda verkligt relevanta kulturnamnselementet är -sta<jir; detta betyder att en mycket stor del (ca. 3/4) av gårdnamnen är ursprungliga naturnamn (typen Reykir, Reykjaruik) och att nästan alla naturnamnstyper har andel i bebyggelsenamnsskicket. Ett påfallande stort antal namn är sammansatta med ett annat ort- resp. naturnamn i genitiv (typen Laxardalr, Eyjafjar<Jara), men ännu större är antalet personnamn i förra leden av sammansättningarna- Den isländske ortnamnsforskaren 1>6rhallur Vilmundarson hävdar visserligen 20 att mycket flera ortnamn än man hittills trott skulle vara sammansatta med naturbetecknande appellativ, icke med personnamn, och det är också riktigt att man måste akta sig för att utan vidare räkna med person- eller tillnamn, där kanske ett appellativ ligger närmare till hands. Det är dessutom bekant att Landnämab6ks författare härleder alla möjliga slags namn från annars alldeles okända och obetydliga personer eller till och med djur: Faxaoss från Fl6kis reskamrat Faxi, Hakaskar<J och Botaskar<J från slavarna Haki och Bot, Brynjudalr från kon Brynja osv., medan i själva verket Faxa6ss innehåller ordet fax i betydelsen»vågkam o.d.» (jfr sv. Faxäluen), de övriga olika terrängord - haki i betydelsen» hakformig klippa eller klyfta», bot» dalsänka, sidodal», brynja» pansarskjorta, överfört på de steniga höjder som skymmer för dalbottnen».21 Men bortsett från sådana lärda eller folketymologiska förklaringar torde det vara ett ganska hopplöst företag att i någon nämnvärd 20 Hittills fr.a. i föredrag och småskrifter, som antingen föreligger i stencil eller som det på andra håll refereras till ( t.ex. H ugarflug og veruleiki i islenzkum örnefnum, föredrag på 7 nordiska namnforskarkongressen 1976; Svavar Sigmundsson, Mannanöfn i örnefnum. Saga 10, 1972, s , särsk. s. 61), dessutom i Kulturhistoriskt lexikon för hordisk medeltid 16 (1971), sp Jfr Kr. Kålund, Bidrag til en historisk-topografisk Beskrivelse af Island I (Kjobenhavn 1877), s

50 48 grad försöka bortförklara personnamnens andel i de sammansatta ortnamnen. Jag har själv noggrant undersökt vartenda namn som kunde innehålla ett personnamn eller av tidigare forskare har tolkats på detta sätt, och jag har i många fall, där vederbörande personnamn är dåligt eller alls inte belagt, uppletat alla tänkbara möjligheter för ett appellativ, men detta har endast i ett mycket begränsat antal fall lett till positiva resultat, medan det å andra sidan finns otaliga exempel på helt säkra personnamn (säkrast är naturligtvis sammansatta personnamn såsom i BeruJJ6rshvcill, BQÖvarsdalr, Asbjarnarstaöir osv.). 22 Personnamnens andel i de olika ortnamnstyperna är naturligtvis växlande: störst är den avgjort i staöir-namnen (minst 4/5), men även i naturnamnen kan den vara rätt stor - de utgör t.ex. knappt hälften av alla bestämningsord i h6ll- och halt-namnen, 1/4 i namn på -dalr och -vik, medan -fjqrörbara har 1/6, -ci 1/9 -; det finns nästan ingen naturnamnstyp som helt saknar personnamn (sålunda sannolikt -6ss) och deras andel är naturligtvis i allmänhet desto större, ju närmare stället i fråga är knutet till bygden. Denna personnamnens stora betydelse är ganska typisk för namngivningen i ett nybyggarsamhälle 23 och har sina paralleller i många andra kolonisationsområden, bl.a. det sydgermanska, och det är därför alldeles orimligt, när Kuhn 24 menar att det inte var de isländska kolonisternas vana att benämna sina gårdar efter sig själva eller andra personer. III. Det är emellertid svårt att på denna punkt göra exakta jämförelser t.ex. med norskt ortnamnsmaterial, och när det gäller att närmare bestämma det isländska namnskickets förhållande till grannländernas, måste vi därför framför allt hålla oss till,själva namntyperna (namnelementen). 22 Jfr även Svavar Sigmundsson i det not 20 anförda arbetet. 23 Jfr bl.a. Åke Granlund, Studier över östnyländska ortnamn (Studier i nordisk filologi 44, Helsingfors/Kobenhavn 1956), s. 33 ff. ( om med personnamn sammansatta ånamn i Nyland och på Island); Carl Ivar Ståhle, Studier över de svenska ortnamnen på -inge (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 16, Uppsala 1946), s. 563 (även s. 98 f.); Gusten Widmark, NoB 47 (1959), s Upphaf islenzkra örnefna og brejanafna, s. 193, Das alte Island, s. 214.

51 Redan en första överblick över Landnamab6ks namnförråd visar att det finns vissa markanta skillnader gentemot Norge liksom de andra norska kolonierna i väster, men minst lika stora är överensstämmelserna. Såsom redan antytts, saknas de senare på Island produktiva ortnamnselementen eller de intar åtminstone en mycket perifer ställning i Landnamab6k. Desto kraftigare framträder förbindelserna med Norge; det finns bara de första ansatserna till en självständig utveckling och man kan därför säga att Landnamab6ks namnskick, sett inom ramen av hela den isländska namngivningen, erbjuder ett ganska enastående exempel på vad man skulle kunna kalla»names in progress». Det är tre faktorer som varit bestämmande för strukturen i Landnamab6ks ortnamnsfält: 1. Tidsfaktorn. Eftersom de nordiska (norska) utvandrare, som mot slutet av 800-talet flyttade till Island, kom till ett tidigare praktiskt taget obebott land, kan vi i allmänhet inte vänta oss att finna ortnamn som är äldre än från den tiden. Om de iriska eremitmunkar som tidigare hade slagit sig ner där vet vi ingenting närmare, och vad vi kan sluta oss till av Landnamab6ks framställning tyder inte på att det har funnits direkta kontakter mellan dem och nordborna, så att dessa skulle ha kunnat övertaga ortnamn från dem. A andra sidan kan vi inte heller vänta oss att inflyttarna i någon nämnvärd grad skulle ha använt ortnamnstyper som vid den tiden redan blivit oproduktiva i deras hemland (eller hemländer). Sålunda saknas helt de gamla typerna -vin och -angr - ett enda Kaupangr, som finns i Sturlunga saga, tycks vara uppkallat efter den gamla handelsplatsen i Trondheim och har i varje fall ingenting att göra med den kända fjordnamnstypen -, medan de i viss utsträckning finns på de övriga öarna i väst, som fick sin nordiska bosättning lite tidigare (-vin på Shetland och eventuellt också Orknöarna, -angr på Färöarna).25 Det gamla porp-skikt, som vi enligt Lars Hellberg 26 måste räkna med i nordiska ortnamn, är inte heller representerat i Landnamab6k, och det enda porp som överhuvudtaget finns på Island (Porpar i Strandasysla) torde vara ganska osäkert i fråga om ålder och betydelse. Huruvida det enda -tlin som förekommer i Landnamab6k (Hanatizn) hör ihop med det gamla tun-skikt, som vi känner både från Norge 25 Jfr Nordisk Kultur 5 (1939), s. 20 f., Studier i de nordiska torp-namnens kronologi (NoB 42, 1954, s ). 4 Saga och Sed

52 50 och de framför allt östsvenska tuna-namnen, är likaledes osäkert. Även -heimr finns bara en enda gång i Landnämab6k och sammanhanget, i vilket det nämns, torde vara kanska karakteristiskt: i S 289 heter det om kolonisten Locimundr inn gamli, att»hann bj6 i Lo3mundarhvammi ok kallacii par S6lheima» (enligt H 250 skulle namnet S6lheimar vara yngre än Lo3mundarhvammr); det tycks alltså vara frågan om medveten namngivning och det är mycket sannolikt att Locimundr uppkallade sin gård efter de många Solheim (Soleim, Solum osv.), som han kände från Norge och som där hade blivit ett slags modenamn, som förblev produktivt längre än heim-typen för övrigt. Det finns visserligen flera heim-namn på Island (förutom ytterligare ett tjugotal gård- och husnamn S6lheimar t.ex. flera Vindheimr/Vindheimar, 3 Me3alheimr, 2 Baldrsheimr o.a.), men de torde åtminstone delvis vara sena och står knappast i samtliga fall i samband med den gamla norska typen, och man måste därför räkna med att denna i stort sett redan blivit oproduktiv vid tiden för avflyttningen till Island. Gamla osammansatta namn (d.v.s. namn som inte direkt kan föras tillbaka på ett ännu känt appellativ) samt suffixavledningar, såsom vi känner dem i hundratal från gamla nordiska ö-, fjord-, sjö-, älv- och delvis även fjällnamn, är mycket sällsynta i Landnämab6ks ortnamnsskick, och i flera fall, där de kan påvisas, kan de misstänkas för att vara uppkallelsenamn. Detta torde vara förhållandet med ånamnen Fura och Lysa 27 som ligger ganska nära varandra på Snrefellsnes och som står helt isolerade inom isländskt namnskick, medan de har sina direkta motsvarigheter på många håll i Norge: Fura (enligt Rygh 28 i de flesta fall sammanhörande med fura»furu, tall», men enligt min mening snarare till for»fåra») både på Väst- och på Östlandet, Lysa»den ljusa eller lysande» i praktiskt taget hela landet. Av de gamla fjällnamnen är väl Gl63afeykir»den som (vid soluppgången) kastar omkring sig glöd» (i ånamnet Gl63afeykisa) direkt överfört från Norge, där det förekommer på minst två ställen ( Glofoykje i Sogn och Glo/oken på Hedmark). I några få exempel föreligger det enkla substantiveringar på -ön: i fjordnamnen Bitra»den bitande kalla» 29 och 27 Jfr Pall Jonsson, Arbok hins islenzka fornleifafelags , s Norske Elvenavne, s. 60 f. 29 Namnet är knappast direkt identiskt med det abstrakta bitra f. (nisl.)»bilterhed, Beskhed; bitter Kulde» (Blöndal) och att det, som Finnur Jonsson,

53 V ei3ilausa» den 'fångstlösa' ( där det är smått med fiske)», i terrängnamnet Vatnlausa och väl också i det för övrigt något dunkla fjällnamnet Ödelia. Några fjord- och å- resp. forsnamn är presens particip-bildningar: Skjdlfandi (: skjdlfa»skälva», efter vågornas rörelser), *Sugandi (i SugandafjQr3r : suga, efter strömningarna i den trånga fjorden, jfr det norska Sogn), Drifandi (å i Vestur-Skaftafellssysla: drifa, efter det forsande vattnet) och Migandi (ett typiskt forsnamn : miga»pissa»). Några sammansättningar av vanlig typ innehåller kanske ytterligare en del gamla osammansatta namn som första led: Förra leden i SiglufjQr3r, Siuluuik och Siglunes kan knappast höra ihop med sigla»mast», utan är väl snarare ett gammalt fjordnamn *Sigla= (i) an-avledning till vb. sigla»fjord, där man kan segla in» (att vi kan räkna med feminina fjordnamn, visas ju av Bitra och Vei3ilausa). VigrafjQr3r innehåller antagligen ett *Vigri, det gamla namnet på fjorden =n-avledning till uigr»spjut» (efter den raka formen). Ett *BQll, som ingår i gårdnamnet Ballar<i, torde vara det ursprungliga namnet på själva ån och kan sammanställas med adj. ballr»farlig, skadlig».30 * Dyn i gårdnamnet Dynsk6gar 31 är efter all sannolikhet ett äldre namn på älven Skalm eller en del därav och har sina paralleller i norska älvnamn * Dy nja, * Dyn» den dånande, bullrande».32 Grenja3arsta3ir förklaras av Landnamab6k av ett tillnamn Grenjaf5r ( Grenju3r), men eftersom detta är dåligt belagt, ligger det närmare till hands att härleda namnets förra led från ett *Grenju3 (r) såsom gammalt namn på Laxa eller en fors i denna, vilken inte långt från gården rinner genom en ganska brant klyfta, till grenja»ryta» (jfr nisl. grenja3r=grenjandi»bullret av en fors»). Suarfa3ardalr skulle enligt Landnamab6k gå tillbaka på nybyggaren l>orsteins tillnamn SuQrfu3r, men innehåller enligt ett uppslag av Hermann Palsson 33 snarare det gamla namnet på Svarfaoardalsa: *SuQrfu3, till suarfa»kullkasta, svänga runt», med 51 NoB 4, s. 74 menar, skulle vara en förkortning av Bitrufjprflr (namnets nuvarande form!), saknar stöd i gamla belägg. 30 Jfr John Kousgård Sorensen, Danske so- og ånavne I (Kobenhavn 1968), s. 113 f. 31 Om ortens läge se Einar Ölafur Sveinsson, Landnam i Skaftafellspingi (Reykjavik 1948), s Rygh, Norske Elvenavne, s Cit. av Svavar Sigmundsson, Saga 10 (1972), s. 80.

54 52 paralleller i Norge, bl.a. i Namdalen, därifrån l>orsteinn svqrfu5r härstammade. 34 Det skulle kanske kunna nämnas ytterligare några exempel på sådana indirekt belagda namn, men de får naturligtvis alla förbli mer eller mindre osäkra, och även om vi medräknar dem, blir det samlade antalet gamla osammansatta namn och suffixavledningar inte mycket större. De utgör kanske ett drygt tjugotal i Landnämab6k, och som de enda någorlunda livskraftiga typerna framstår presens particip-bildningar samt personifikationsoch jämförelsenamn som Gerpir»den skrymtande, prålande» eller Hestr (särskilt fjällnamn). På samma sätt som de äldsta namntyperna saknas i Landämab6k även en hel del yngre, väsentligen medeltida eller de är åtminstone sällsynta. Det är icke blott röjningsnamnen, vilka överhuvudtaget blott i enstaka fall har fått insteg i isländskt namnskick (det finns i Landnämab6k ett Brenna och ett Brenningr, medan -ru3 saknas fullständigt på Island), utan även en hel del andra typer, som i stort sett först under kristen medeltid fick sin produktivitet - i Norge i samband med gårdsdelning, på Island i förbindelse med uppkomsten av det typiskt isländska arrendesystemet (hjaleigur). -gar3r, som i isländskan aldrig har fått betydelsen»gård», utan behållit de gamla betydelserna»gärdesgård, inhägnad», ingår i Landnämab6k bara i ett halvt dussin bebyggelsenamn (gårdnamn) Gar3ar, Hofgar3ar, Hrossa-, Husa-, Tungar3r (dessutom i ett par uppkallelsenamn, s.n.). -ger3i»inhägnat stycke jord, inhägnad», som senare blev ett av de mest produktiva ortnamnselementen på Island (335 namn, mest på hjaleigur) 35 och som även i Norge blev mycket vanligt i namn på gårdar, torp och ägor, är ännu sämre representerat, fastän det ingår i namnen på två landnamsgårdar Hraunger3i och Vceluger3i. 36 -hagi»betesmark», som senare bildade flera hundra gårdnamn i Norge, är i förhållande till det samlade antalet isländska gårdnamn av denna typ relativt väl belagt i Landnämab6k (8: 25) (Hagi, Haginn forni, Axlarhagi o.a.), men intar ändå en ganska perifer ställning. -hus och -sel»säter, fäbod», vilka också de senare hör till de mest produktiva bebyggelsenamnstyperna, har vartdera endast ett exempel att uppvisa (Mi3hus, Sel). -t6pt»tomt, husgrund», som av 34 Jfr 0. Rygh, Norske Elvenavne, s. 256 f. 35 Jfr Oiafur Lårusson, Nordisk Kultur 5, s. 65 f., Byggl'I og saga, s Jfr Ö!afur Lårusson, Byggl'I og saga, s. 54.

55 många anses som ett i vikingatiden produktivt namnelement,37 men på Island och antagligen även i Norge snarare torde höra till det medeltida namnskicket, är också ganska sällsynt (7 namn Aui:Jar-, Vifils-, Hrafnt6ptir o.a.). -b6l, 38 -blii:j och naturligtvis även -kot (senmedeltidens mest produktiva typ) saknas helt. Som vi kunnat vänta oss, präglas Landnamab6ks namnskick utom av naturnamnen, vilka ju i allmänhet inte kan hänföras till något bestämt tidsskede, framför allt av de namntyper, som var särskilt aktuella under vikingatiden, men här överraskas vi av det faktum att det inom denna ram egentligen bara är en enda typ som intar en allt dominerande ställning: stai:jir-namnen (de allra flesta sammansatta med person- eller tillnamn Aui:J6lf s-, Gunnlaugs-, Ber sa-, Egils-, Auga-, Raui:Jkollssi'ai:Jir osv., endast ett mindretal med appellativ Halta-, Tjalda-, Hofstai:Jir o.a.). Av ca. 170 primära bebyggelsenamn, som förekommer i texten, är icke mindre än 125 (eller 75 0/o) sammansättningar med detta element. Det är ingen tvekan om att detta namnelements stora produktivitet hänger nära ihop med motsvarande företeelse i Norge, där man har räknat ca gårdnamn av denna typ och där man i allmänhet också brukar tidfästa den i vikingatiden, även om den i viss mån kan ha funnits redan tidigare. Även de norska stai:jir-namnen tycks - i viss motsats till de danska och svenska - till övervägande del vara sammansatta med personnamn, och det finns många direkta paralleller mellan enstaka stai:jir-namn i Norge och på Island, d.v.s. sammansättningar med samma personnamn (t.ex. H rings-, Skeggja-, Vifilsstai:Jir och flera andra). Typen måste tidigt i den isländska kolonisationstiden ha blivit produktiv. Det har visserligen påpekats 39 att de första stora landnamsmännen brukade kalla sina gårdar efter någon naturföreteelse (med terrängord såsom Auor in djupuogas gård Huammr eller Skallagrimr Kvcldulfssons gård Borg), men det är tydligt att nästan samtidigt eller kort efter även namngivningen på -sta<jir började. Det heter t.ex. (i 37 Jfr Bengt Holmberg, Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 17, Uppsala 1946), s bal finns däremot i islänningasagorna i några namn på mycket betydande och tydligen gamla gårdar: Gisli Surssons Scebol och det från många sagor kända Laugab61 vid isafjarcfardjup (Hrafnkels A~alb6/ går direkt tillbaka på motsvarande appellativ). 39 Jfr Magnus Olsen, A<:ttegård og Helligdom, s. 67 ff., Nordisk Kultur 5, s. 19; H. Kuhn, Upphaf islenzkra örnefna og brejanafna, s. 194 f. 53

56 54 S 184/H 151) om kolonisten levarr och dennes son Vefrnclr, att de slog sig ner på levarsskarfj resp. M6berg, medan deras släktingar och reskamrater för det mesta bosatte sig på stafjir-orter: I>orbjQrn strugr på StrugsstafJir, Gunnsteinn på GunnsteinsstafJir, Karli på KarlastafJir, I>6rclr mikill på MikilsstafJir, AuMlfr på AufJ6lfssta3ir. Detta bör tydligen tolkas så, att så snart efter de första kolonisternas bosättning allt fler invandrare började strömma in och slå sig ner runt omkring de stora primärgårdarna, blev också behovet av särskiljande ortnamn allt större, och det var huvudsakligen då man i stor stil började använda sig av namnordet -stafjir, som man var väl förtrogen med från hemlandet. Detta är i god överensstämmelse med en utveckling som vi kan konstatera i många andra kolonisationsområden (bl.a. det sydtyska), men vi får naturligtvis inte räkna med att utvecklingen redan var avslutad i slutet av den s.k.»kolonisationstiden»: på samma sätt som landets inre utbyggnad fortgick även efter 930, måste också en stor del av sta3ir-namnen ha tillkommit efter denna tid, och häri ligger väl en del av förklaringen på varför Landnamab6k trots allt bara nämner en relativt liten del eller drygt 9 0/o av Islands samtliga sta3ir-namn. Det fanns emellertid vid denna tid i Norge även andra typer som var produktiva och som i flera fall var spridda över hela landet, så att invandrarna på Island lika bra skulle ha kunnat använda dem, men trots detta är de mycket fåtaligt representerade i Landnamab6k. Framför allt är det påfallande, hur få exempel på -bmr och -land texten innehåller. Dessa två namnelement har som bekant stor spridning både i Norge och på många andra håll i Norden: i Norge räknar man med ca namn på -bol-by och inemot 2000 på -land (de flesta av de senare i området Telemark Hordaland), och även om båda två har haft en relativt lång produktivitetsperiod, anser man rätt allmänt att en stor del av vederbörande namn tillkommit under vikingatiden. I Landnamab6k finns det emellertid bara 12 namn på -bmr (t.ex. SumarlifJabmr : personn. SumarlUJi, Gaulverja-, VQrsabmr»gårdar, där inflyttare från Gaular resp. Voss bodde») och av dessa torde Heioabmr och tre Saurbmr snarast vara uppkallelsenamn, åtminstone ett av de två Kirkjubmr är från kristen tid, medan Pykkvabmr bara nämns i samband med klostrets stiftelse på 1100-talet. -land förekommer bara i ett halvt dussin»äkta» namn såsom Geirland, Geitland och Seljaland, medan det för övrigt bara används i en del halvappella-

57 tiviska sammansättningar med andra ortnamn i betydelsen» jord, landområde som hör till vederbörande gård eller landskap» (Hdlsaland, DalalQnd, DjlipadalslQnd osv.). Det tydligen också under vikingatiden produktiva -b6lstaf5r, som är välkänt även från de övriga kolonierna i väster (Orknöarna, Hebriderna, Shetland, Man, Skottland) och som i Norge har en framför allt västlig och nordlig utbredning, förekommer i 8 exempel, varav icke mindre än 6 heter Breif5ab6lstaf5r (däremot är den vanligaste sammansättningen i Norge Miklib6lstaf5r-+ Myklebustad osv.). -bli»hushåll, gårdsbruk, gård», som tydligen också bildat icke så få ortnamn i Norge under vikingatiden (särskilt i södra och östra Norge samt Tröndelagen), finns bara i ett exempel (Nautabli). -bceli (-byli) ingår kanske i en mot det norsk-svensk-danska primära bebyggelsenamnselementet svarande betydelse»bostad, gård» i MarbO?li (P Margbyli : margr, alltså»tättbebyggd gård», jfr sv. Tibble < Thykböle), medan -bceli för övrigt utgår från den västnorsk-isländska betydelsen»djurs näste eller bo» (Arnarbceli) och Papyli < *Pap(a) byli sannolikt är direkt överfört från andra kolonisationsområden i väst. Typen -setr, som är mycket vanlig i norska gårdnamn särskilt på Östlandet och i nordliga delar av landet och som också finns på Shetland, Orknöarna och Man, saknas totalt i Landnamab6k liksom på Island överhuvudtaget, likaså -jjveit, som osammansatt eller som senare led ingår i ca. 600 gårdnamn i södra Norge och dessutom också finns på Shetland (det finns, tydligen i en annan betydelse, bara i ett isl. sjönamn). Påfallande är också att inte heller -vangr»öppen plats, fält», som måste ha varit ett produktivt ortnamnselement från gammal ända in i nyare tid, finns i Landnamab6k, utan bara är belagt i några antagligen yngre ägonamn i Västfjordarna. Att Landnamab6ks vikingatida namnskick, jämfört med det samtida norska, är så pass ensidigt, kan knappast bero på att författarna nöjt sig med ett godtyckligt urval ur den tidens totala namnförråd, och det kan endast i ringa mån hänga ihop med nybyggarnas härkomst. De flesta av de nämnda typerna förekommer i praktiskt taget hela Norge, även om de delvis har geografiska tyngdpunkter eller kärnområden (-land i södra Norge, -staf5ir i de inre delarna av Östlandet och i Tröndelagen), och även de geografiskt mera begränsade typerna (-setr, -jjveit o.a.) skulle efter allt vad vi vet om utvandrarnas härkomst haft förutsättningar för 55

58 56 att medtagas till Island. Vi måste alltså tydligen räkna med flera än kronologiska och geografiska faktorer såsom bestämmande för namnskicket i Landnamab6k och på Island överhuvudtaget. 2. I många fall torde emellertid den geografiska faktorn - nybyggarnas härkomst från vissa bestämda delar av Norge, eventuellt också deras tillfälliga vistelse på de brittiska öarna - ha varit avgörande. Det är framför allt naturnamnen, som heltigenom stöder Landnamab6ks uppgifter om att de allra flesta av kolonisterna kom från de västliga delarna av Norge, ja hela detta namnförråd tycks vara ännu mera ensidigt västnorskt än vad vi utifrån Landnamab6ks uppgifter om kolonister från andra delar av Norge skulle vänta oss. Det är visserligen svårt att på grundval av Landnamab6ks uppgifter räkna ut exakta siffror om de olika landsdelarnas andel i den isländska kolonisationen, men Gu<'5mundur Hannessons beräkningar 40 torde dock kanske erbjuda vissa hållpunkter: enligt dessa kom 51 kolonister från norra Norge, 70 från Tröndelagen (med Nordmöre och Romsdal), 290 från västra Norge mellan Sunnmöre och Agder (därav 170 från Sogn och Hordaland) och 50 från östra Norge. Jämfört med dessa tal tycks västra (och norra) Norge närmast vara överrepresenterat i Landnamab6ks namnskick. Bortsett från de talrika namnelement, som har sina motsvarigheter i hela Norden (-a, -dalr, -ey, -eyrr, -fell/-fjall, -fjqrår, -geråi, -land, -nes, -vik, -vqllr, även -bcer, -staair osv.) eller åtminstone i hela Norge (t.ex. -brekka, -gil, -hq/ai, -skali, -skara osv.), finns det för de allra flesta grundorden paralleller i västliga Norge, i många fall visserligen inkl. delar av norra, södra eller östra Norge. Jag skall blott nämna några av de viktigaste exemplen: -vatn»insjö» och -vagr»liten vik» har motsvarigheter i största delen av Norge samt i norra Sverige, men -vatn är relativt sällsynt på Östlandet och i Tröndelagen, -våg saknas i inre delar av Östlandet (Oppland-Hedmark). -lcekr»bäck», en utpräglat västnordisk typ, saknas i centrala delar av Östlandet och i Tröndelagen. -muli»framskjutande, högt och brant bergsparti» förekommer i fjäll- och gårdnamn från Rogaland över Hordaland, Sogn och Tröndelagen till Nordland och Finnmarken, -gnupr»framskjutande bergsparti» - -nup i väst- och nordnorska fjällnamn, -hjalli»klippavsats, terrass» i södra och västra Norge, i Trönde- 40 Körpermasse und Körperproportionen der Isländer (Reykjavik 1925), s

59 lagen samt Hallingdal och 0stfold. -kleif»brant, bergspass» är begränsat till Väst- och Östnorge, -drangr»fristående klippa» till Syd- och Västnorge samt Troms, formen -hvall (-+ -kvål) i stället för -h6ll»höjd, kulle» huvudsakligen till Väst- och Sydnorge, -sel»säter, fäbod» till Västlandet samt Valdres och Telemark, -hvammr»liten dalsänka»-+ -kvam i stort sett till Västlandet. Endast ett mindre antal namnelement eller enstaka namn har särskild anknytning till andra än västliga delar av Norge. -hverfi»grupp av gårdar, distrikt» (Fells-, Flj6ts-, Keldu-, Sk6gahverfi o.a.) har sina motsvarigheter i södra och östra Norge: i appellativet kverve i Setesdal och i landskaps- eller bygdenamn på (urspr.) -hverfi, -hvarf på Östlandet med Telemark, Rogaland samt Sör Tröndelag (t.ex. Sandsvcer < Sandshverfi). Motsvarigheterna till -bekkr»bäck» (i det enda namnet Kviabekkr) och -bli är likaledes i stort sett begränsade till östliga delai: av Norge, -bole till sydöstra Norge, medan namnelement som -holt, -stal'jir, -tunga»landområde mellan två sammanflytande åar» samt formen -h6ll åtminstone har sina kärnområden utanför det egentliga Västlandet. Även några enstaka namn har särskilt östnorsk anknytning: gårdnamnet HQll, antagligen i betydelsen»sluttning» 41 har sina närmaste motsvarigheter i norska namn som Holla, Hollan, Halle, Hallan i Östnorge och Tröndelagen samt Telemark och Möre, Kaldakinn»den kalla bergssluttningen» i gårdnamnet Kolkinn i Oppland, Buskerud, Vestfold och Telemark. Reyni (i Landnamab6k at Reyni, fyrir sunnan/fyrir vestrm Reyni, nu Reynir) har enligt J. Sahlgren 42 ursprungligen kollektiv betydelse»dunge med/av rönn» och svarar sålunda mot det östnorska R@yne (R0ne) i Hedmark, Oppland, Buskerud, Sör-Tröndelag, ev. också Telemark. Qlfus i Qlfusa, Qlfusvatn föres av Baldur Jonsson 43 tillbaka på ett *alfas, *elfos»älvmynning», som annars bara är belagt från ett sydöstnorsk-västsvenskt område. Saurbcer»gård på vattensjuk mark» är identiskt med gårdnamn som S@rb@, S@rby, Surby, som är rätt markant begränsade till Sydnorge från Rogaland till Hedmark och 0stfold. Auifoir, antagligen»ödegård», svarar mot ett appellativ audn och ortnamn som Aune, Aunan osv., som förekommer särskilt i Tröndelagen. Många eller till och med de flesta av dessa 41 Jfr Norske Gaardnavne, Indledning s NoB 17 {1929), s s!enzk tunga 4 (1963), s

60 58 enstaka namn torde vara direkt överförda från Norge till Island (jfr nedan). Förhållandet mellan namnskicket på Island (i Landnamabok) och i de övriga kolonierna i väster är huvudsakligen bestämt av den västnordiska gemenskapen, som särskilt i fråga om naturnamn framträder på ett eftertryckligt sätt. Det finns dessutom några särskilda överensstämmelser, som inte eller endast i ringa mån har någon motsvarighet i Norge, t.ex. -fl6i I fär. -fl6gvi i betydelsen»bred havsbukt», -stapi»hög, brant klippa» (även på Färöarna och Shetland), -gja»klyfta», som i Landnamab6k bara dyker upp i ett par namn (Hrafna-, Var3gj6.), men för övrigt spelar en ganska stor roll i namngivningen på Island liksom på Färöarna, Orknöarna och Shetland, dessutom formen -fel! I fär. -felli och det keltiska fjällnamnet Dimun (i sammansättningen Dimunarvagr: kelt. di»två» +muin(ne)»rygg, höjd», alltså»fjäll med två toppar») med motsvarigheter på Färöarna, Shetland och Orknöarna.44 Men å andra sidan finns det också några markanta skillnader, som huvudsakligen beror på att vissa namnelement som i stort sett saknas på Island (såsom -setr, -vin, -Porp, -Pveit) är mer eller mindre väl belagda från en eller flera av de övriga kolonierna i väst. 3. Detta sista faktum tar Hans Kuhn till utgångspunkt för sitt påstående om att islänningarna redan kort tid efter bosättningen hade utvecklat sitt särskilda namnsystem, som avvek både från namnskicket i Norge (Västnorge) och de övriga kolonierna. Vi måste till slut undersöka detta problem lite närmare och vi kommer därmed till den tredje faktor som har varit bestämmande för isländskt ortnamnsskick: den självständiga utvecklingen. Frågan är - i större allmänhet än hos Kuhn, som bara tar hänsyn till ett begränsat antal typer och företeelser 45 -, huruvida isländsk namngivning visar egna och eventuellt typiska koloniala drag och huruvida dessa redan framträder i Landnamab6ks namnskick. Av kvantitativt sett perifer betydelse är uppkallelsenamn och namn, som går tillbaka på en särskild händelse (ty.»ereignisnamen»), även om dessa typer i och för sig är karakteristiska för 44 Jfr Einar Olafur Sveinsson, a.a. (not 31) s. 127 ff.; Jakob Jakobsen, Danske Studier 1919, s Bl.a. Das alle Island, s. 210 ff., NoB 33 (1945), s. 193 f., Die Ortsnamen der Kolonien und das Mutterland (not 8).

61 namngivningen i en koloni. Landnamab6k innehåller en hel del uppkallelsenamn (eller namn som åtminstone kan misstänkas för att vara det), och dessa kan indelas i två grupper: a) Namn, som en och annan nybyggare har tagit med sig från sin hemtrakt eller också från en temporär vistelse på de brittiska öarna. Hit kan med större eller mindre säkerhet räknas: det nyss nämnda Dimun, som liksom det s. 55 omtalade Papyli torde vara direkt överfört från motsvarande namn på de brittiska öarna, - Folaf6tr, namnet på den yttersta udden mellan Seyc'Hsfjqr5r och Hestfjqr5r i 1safjar5arsysla, egentligen ett jämförelsenamn»foten på en fåle», som i och för sig kunde förklaras som en självständig isländsk bildning, om det inte hade sina exakta motsvarigheter på flera håll på den norska väst- och nordkusten, bl.a. i Sogn och därför helt säkert måste ses i samband med kolonisten Vebjqrn sygnakappi, som bosatte sig i trakten,46 - Katanes, egentligen namnet på Skottlands nordligaste del, i Landnamab6k bl.a. nämnt i förbindelse med irländaren Kalman, - KjQlr, namnet på ett övergångsområde mellan Syd- och Nordisland, som efter terrängformen att döma knappast kan bero på jämförelse med en båtköl och därför till betydelsen snarast torde höra ihop med det östnorsk-nordsvenska kjol»oproduktiv skogsmark mellan bygder, högtbeläget myrområde», 47 - Njarffoik (Nor5ur-Mulasysla), antagligen till namnet på guden N jqrcjr, vars kult knappast kan ha varit levande i vikingatiden, så att ortnamnet efter all sannolikhet överförts från västra Norge, där det finns 4 Nrervik o.i. mellan Hordaland och Sör-Tröndelag 48 -; en del andra mer eller mindre säkra exempel på uppkallelsenamn av detta slag, såsom Fura och Lysa, Gl6CJafeykir, HQll, Kaldakinn, Saurbcer, S6/heimar, *SvQrfuCJ, Qlfus, har jag redan nämnt i det föregående. b) Uppkallelse efter någon särskilt bekant eller berömd ort, som Jfr Svale Solheim, Maal og Minne 1947, s Jfr Norsk stadnamnleksikon, s Tolkningen som uppkallelsenamn blir naturligtvis något mindre sannolik, om man tillägger det väst-nordskandinaviska ordet en allmän betydelse av» (höglänt) ödemark» (Carl Lindberg, Terrängordet Köl. En betydelsehistorisk och -geografisk undersökning, Uppsala 1941, s. 13 ff.), men säkert är att ordet som terrängbetecknande appellativ inte är belagt i isländskan. 48 Detta tycks också vara de Vries' uppfattning, jfr hans Altgermanische Religionsgeschichte2 Il (Berlin 1957), s. 197.

62 60 inte har något att göra med nybyggarnas härkomst.49 Denna typ torde föreligga i fyra fall: Hci<Jabcer, på grund av förra ledens ändelse ( där man utifrån rent isländskt språkmaterial skulle vänta gen. sg. -ar) knappast direkt till appellativet hei<jr, utan uppkallat efter staden Hcdcby!Slesvig, - Hlci<Jrargar<Jr, vars förra led står isolerad i isländskan, men överensstämmer med namnet på den gamla danska kungsgården Hlci<Jr/Lejre, - Miklagar<Jr, säkerligen efter det kända nordiska namnet på Bysans, - Skaney, namnet på en gård i BorgarfjQrc5r, som varken ligger på eller intill en ö och som därför torde vara överfört från landskapsnamnet Skaney=Skåne. Allt i allt är det kanske ett tjugotal fall, som kan räknas till typen uppkallelsenamn, och denna har sålunda långtifrån samma frekvens som den brukar ha i nyare kolonial namngivning.50 Namn efter vissa särskilda händelser torde nog vara särskilt vanliga i områden, där nybyggarna som på Island kommer in i ett»toponomastiskt tomrum» och får behov av en snabb och omfattande namngivning, men det är av naturliga skäl svårt att med någorlunda säkerhet påvisa konkreta exempel på denna typ. Landnamab6k nämner visserligen en hel del sådana fall, men bland dem är det endast få som kan anses mer eller mindre sannolika (sålunda Mannafallsbrekka, Orrustudalr efter en och annan kamp, kanske också P6rdisarholt, där enligt S 179/H 145 Ingimund gamles dotter P6rdis skall ha blivit född), medan det i de allra flesta fall rör sig om folketymologiska förklaringssägner eller lärda konstruktioner. Av större vikt är personnamnens stora andel i förra leden av sammansatta ortnamn. Som vi har sett (s. 47 f.), är den mycket påtaglig och bidrar därmed väsentligt till den karakteristiska bilden av kolonial namngivning. Av största intresse är emellertid en del blandnings- och utjämningsföreteelser, som i hög grad har satt sin prägel på Landnamab6ks namnskick.51 Det är ju en normal företeelse i ett nybyggar- 49 Jfr H. Kuhn, Birka auf Island (NoB 37, 1949, s ), Upphaf fslenzkra örnefna og biejanafna, s Jfr t.ex. Folke Hedblom, Ortnamn i emigrantsamhälle. Om svensk ortnamnsbildning i Amerika (NoB 54, 1966, s ). 51 Det är framför allt Hans Kuhns förtjänst att i de not 45 anförda arbetena ha påpekat detta.

63 samhälle, där folk från olika håll möts och blandas med varandra, att det också sker en språk- eller dialektblandning, och för isländskans del kan detta enligt min mening konkret påvisas åtminstone i ordförrådet.52 Vi har redan sett att även det isländska namnförrådet har anknytning till olika delar av Norge, och även om de namn e I e m e n t som har motsvarigheter i andra än västliga delar av hemlandet är få, visar de dock att vi princip i e I It kan räkna med blandning även på detta område. Ett intressant exempel utgör orden för»bäck», där vi vid sidan av 34 namn på -lcekr, som har västnorsk anknytning, möter ett med det huvudsakligen östnorska och ( östnordiska) elementet -bekkr. Även i formerna -h6ll och -hvall, som förekommer vid sidan om varandra, möts två typer, som - åtminstone enligt nuvarande spridningsförhållanden - i varje fall har sina tyngdpunkter i olika delar av Norge (-hvall i södra Norge och på Västlandet, -h6ll i övriga delar av landet 53), och om vi kastar en blick på det isländska namnförrådet utanför Landnämab6k, finner vi en del ytterligare exempel, såsom -vatn»insjö» vid sidan av -sj6r, vilket saknas i Landnamab6k, men förekommer i några andra isländska sjönamn. 54 Även flera bebyggelsebetecknande element, som i vikingatiden var produktiva och som i hemlandet var dels funktionellt eller socialt, dels geografiskt differentierade: -sta<jir, -bcer, -land, -bzi, -b6lsta<jr (och kanske även -tzin, -bceli och porp), har tagits med till Island och där, åtminstone i början, använts om varandra (d.v.s. i stort sett utan den speciella innebörd de hade i Norge), och vi måste även räkna med att större delar av nybyggarna kände till ord som -setr och -pveit, som varken är belagda i Landnämab6k eller annorstädes på Island. Den ömsesidiga frekvensen av alla dessa namntyper pekar emellertid på att en del av dem tidigt började trängas tillbaka till förmån för andra. Landnamab6k ger oss en bra inblick i denna utjämningsprocess, som är lika typisk för den koloniala språkmiljön som blandningen. Namnet Kviabekkr är en sista rest av ett namnelement, som många av nybyggarna måste ha varit förtrogna med, men som tidigt dukade under för 52 Jfr 0. Bandle, Studien zur westnordischen Sprachgeographie (not 17) A, s. 522 ff., Die Gliederung des Nordgermanischen (Beiträge zur nordischen Philologie 1, Basel 1973), s. 98 ff. 53 Jfr Norsk stadnamnleksikon, s Nordisk Kultur 5, s

64 62 sin västnorska konkurrent; -sj6r, som efter all sannolikhet vid tiden för avflyttningen till Island var känt i ganska stora delar av (särskilt östra) Norge, har i Landnamab6k redan fått vika för -vatn, och vi får nog räkna med att de västnorska naturnamnstypernas allt överskuggande dominans även för övrigt delvis beror på sekundär utjämning. I utjämningen bör vi också söka förklaringen på varför -stat)ir intar en så stark ställning bland vikingatidens bebyggelsenamnstyper, medan alla andra är mer eller mindre sällsynta eller obefintliga. De enstaka namnen på -bu och eventuellt -bceli torde vara rester av i vissa, särskilt östliga delar av Norge produktiva namntyper, som blev utträngda av framför allt -stat)ir, och detsamma torde vara förhållandet med -bcer, -land och möjligen -tun: dessa hör visserligen inom senare isländskt namnskick till de mera vanliga bebyggelsenamnen (man har sammanlagt räknat 174 -bcer, 82 -land, 102 -tun), men de intar en så pass perifer ställning i Landnamab6k, att de knappast kan ha varit särskilt produktiva under de första århundradena efter kolonisationen. Det verkar snarare, som om de i den första tidens utjämningsprocess blivit undanträngda och först under kristen medeltid utvecklat en ny, av norskt namnskick oberoende produktivitet. Detta styrks också av det faktum att åtminstone -tun framför allt förekommer i namn på hj<ileigur 55 och att även -land i allmänhet betecknar sekundär bebyggelse.56 -bcer är visserligen oftast namn på större gårdar, till och med större än staair-gårdar, men här har i stället Landnamab6k ett klart belägg på förträngningsprocessen (»):>eir bjqggu i SumarlWabce; par heitir nu zmdir Brekk11m», jfr s. 44), och å andra sidan blev ju appellativet bcer huvudordet för»gård» i isländskan, så att det för alla tider kan ha varit naturligt att bilda ortnamn med det. -bcer, -land och -tun är långtifrån de enda element, som skulle komma att spela en stor roll i senare (medeltida) isländsk namngivning. Av andra grundord, som är sällsynta i Landnamab6k, men ingår i en lång rad av yngre gårdnamn, kan jag nämna -garar, -gert)i, -hus, -sel och -t6pt; -kot, det efter -stat)ir vanligaste elementet i isländska gårdnamn, saknas ännu helt i Landnama- 55 Jfr Ölafur Liirusson, Nordisk Kultur 5, s. 66, Bygg<'i og saga, s En!. Ölafur Lärusson, Bygg<'i og saga, s. 50 torde -land representera ett relatiyt gammalt skikt inom det medeltida isländska namnförrådet.

65 b6k,57 och detsamma gäller om -b6l och -bzw. Även om vi naturligtvis inte får glömma de många ursprungligen naturbetecknande bebyggelsenamnen, betyder detta, att den största delen av de namnelement, som har blivit konstituerande för isländskt gårdnamnsskick, ännu inte har blivit produktiv på Landnamab6ks tid. Även inom naturnamnen finner vi i Landnamab6k bara några få exempel på nya typer, som inte har någon motsvarighet i Norge eller i andra västnordiska kolonier; vid sidan av -flj6t»älv, flod» ( och -sveit som områdesbeteckning) är det huvudsakligen några namnelement, som hänger ihop med specifikt isländska naturföreteelser: -hraun»lavafält», -reykr»varm källa» och kanske -laug 58 i samma betydelse; i några fall har ett namnelement fått en från sin norska motsvarighet något ayvikande betydelse, t.ex. -lon»strandsjö, lagun», som i norska namn betyder»vattenpöl o.d.» Det äldsta isländska ortnamnsskicket, sådant det framgår av Landnamab6k, hör sålunda ännu mycket nära ihop med och är i hög grad präglat av norskt, särskilt västnorskt namnskick; dess självständighet ligger huvudsakligen i blandningen av och urvalet ur de olika typer som nybyggarna hade tagit med sig från Norge. För naturnamnens del förblev denna västnorska prägel av lätt förklarliga skäl även i fortsättningen mer eller mindre konstant, medan bebyggelsenamnsskicket senare genomgick en del förändringar, vilka tillsammans med det som samtidigt försiggick inom Norges medeltida namnskick så småningom förde kolonien och moderlandet rätt långt bort från varandra. 63 Förkortningar H=Hauksb6k S = Sturlub6k M=Melab6k l>=l>6rc!arb6k 57 Det är belagt från och med 1300-talet, se Ölafur Lärusson, Nordisk Kultur 5, s. 67, Bygge! og saga, s. 54 f. 58 Det förekommer endast i namnformen Laugar I> (M) vid sidan om Lundar S 318/H 278; den ursprungliga formen torde vara Lyng (Lyngum), se fslenzk fornrit I, s. 322 not 3.

66 Atlas över svensk folkkultur AV FOLKE HEDBLOM Atlas över svensk folkkultur var ett av de första och största av de vetenskapliga företag som planlades och igångsattes av Akademien under åren närmast efter dess grundande Ett allt starkare intresse för kulturhistorisk kartläggning växte fram vid denna tid i en rad länder i Europa. I Sverige hade betydande arbeten utförts vid vissa vetenskapliga institutioner såsom Nordiska Museet, Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala och Landsmålsarkivet i Lund.1 Akademiens atlasverk skulle omfatta fyra delar, en etnologisk, en folkloristisk, en dialektologisk och en ortnamnsdel. En omfattande excerpering i befintliga samlingar och därjämte kompletterande fältarbeten genomfördes under de senare åren av 1930-talet. Krigsåren vållade företaget kännbart avbräck 1 Bland större hithörande, företrädesvis språkliga, arbeten må nämnas följande: Herman Geijers och Åke Campbells kartläggning av benämningar och traditioner rörande Maria Nyckelpiga. (Manus i Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsaia. Tre av kartorna tryckta i Atlas över svensk folkkultur Il: 2 s ) - D. 0. Zetterholms arbeten rörande husdjursbenämningar m.m.: Nordiska ordgeografiska studier (Arbeten utg. med understöd av V. Ekmans universitetsfond. 46.); Stäva. Ett kartläggningsförsök. (i: Svenska Landsmål 1940 s. 5 ff.); Dialektgeografiska undersökningar I-IV Skr. utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A: 1 och A: 10.) - Johan Götlinds kartor i verket Västergötlands folkmål I-III (Skr. utg. av K. Gustav Adolfsakademien. 6: 1-4.) - Se även H. Geijers årsberättelser i Svenska Landsmål 1936 s. 73 ff. och 1937 s. 117 ff. samt Atlas över svensk folkkultur Il: 2, inledningen. Vid Landsmålsarkivet i Lund utarbetade Natan Lindqvist de kartor som senare trycktes i arbetet Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning (Skr. utg. gm Landsmålsarkivet i Lund. 2.)

67 genom finansieringssvårigheter och brist på medarbetare med erforderlig sakkunskap. I en blygsammare skala kunde dock arbetet föras vidare, och den etnologiska delen utkom av trycket 1957 under redaktion av professor Sigurd Erixon. Den folkloristiska delen drabbades hösten 1957 av ett mycket hårt slag genom redaktörens, professor Åke Campbell, död. Arbetet fortsattes av hans närmaste medhjälpare, förste arkivarien vid Dialekt- och folkminnesarkivet Åsa Nyman, och utkom i två volymer våren Å ven arbetet med de två övriga delarna, behandlande dialekter och ortnamn, hämmades avsevärt genom krigsårens åtstramningar av skilda slag. Därtill kom att det under arbetets gång stod alltmera klart för redaktörerna, professorerna Natan Lindqvist och Jöran Sahlgren att vissa kartläggningsuppgifter krävde så vidsträckta och djupgående förundersökningar att de lämpligast kunde utföras såsom ämnen för doktorsavhandlingar eller motsvarande vetenskapliga monografier. Så skedde också. Under åren har inom den språkliga atlasavdelningen en följd av de på arbetsprogrammet upptagna ämnena behandlats och publicerats. Det första arbetet var författat av Lennart Moberg:»Om de nordiska nasalassimilationerna», Uppsala 1944, och ingick som nummer 1 i en (sedan icke fortsatt) serie» Undersökningar till en atlas över svensk folkkultur, språkliga serien, utgiven genom Natan Lindqvist». Flertalet av de övriga monografierna publicerades i en underserie till Akademiens Acta-serie, Studier till en svensk dialektgeografisk atlas utgivna av Natan Lindqvistf och Lennart Moberg. 2 I denna har hittills följande sju nummer publicerats: 1. Forner, Lars: De svenska spannmålsmåtten (Acta 14.) 2. Törnqvist, Einar: Substantivböjningen i Östergötlands folkmål. Bestämd form singularis maskulinum. L Kartor. IL Text (Acta 23.) 3. Fries, Sigurd: Studier över nordiska trädnamn (Acta 29.) 4. Åneman, Claes: Om utvecklingen av gammalt kort i i ord av typen vidja i nordiska språk. L Text. IL Kartor (Acta 49.) 5. Söderström, Sven: Om kvantitetsutvecklingen i norrländska folkmål (Acta 52.) 2 N. Lindqvist efterträddes som redaktör av L. Moberg fr.o.m. nr 4. 5 Saga och Sed

68 66 6. Reinhammar, Maj: Om dativ i svenska och norska dialekter (Acta 53.) 7. Reinhammar, Vidar: Pronomenstudier (A.cta 54.) Motsvarande publicering skedde inom ortnamnsavdelningen. Inom underserien Studier till en svensk ortnamnsatlas utgivna av Jöran Sahlgren har följande arbeten utkommit: 1. Ekenvall, Verner: De svenska ortnamnen på hester (Acta 10.) 2. Hedblom, Folke: De svenska ortnamnen på säter (Acta 13.) 3. Ståhle, Carl Ivar: Studier över de svenska ortnamnen på -inge (Acta 16.) 4. Holmberg, Bengt: Tomt och toft som appellativ och ortnamnselement (Acta 17.) 5. Ståhl, Harry: Kvill och tyll. En studie över några i svenska ortnamn ingående ord med betydelsen 'åmöte', 'ågren' o.dyl (Acta 20.) 6. Hellberg, Lars: lnbyggarnamn på -karlar i svenska ortnamn. I (Acta 21: 1.) 7. vvieselgren, Per: Ortnamn och bebyggelse i Estlands forna och hittillsvarande svenskbygder. Ostharrien med N argö (Acta 22.) 8. Jansson, Valter: Nordiska vin-namn. En ortnamnstyp och dess historia (Acta 24.) 9. Linde, Gunnar: Studier över de svenska sta-namnen (Acta 26.) 10. Alfvegren, Lars: r-genitiv och are- komposition (Acta 32.) 11. Rostvik, Allan: Har och harg (Acta 44.) 12. Holmberg, Karl Axel: De svenska tuna-namnen (Acta 45.) Utanför dessa serier men i nära samverkan med atlasverkets ledning samt med utnyttjande helt eller delvis, av det för verket excerperade eller upptecknade materialet har följande monografier publicerats inom den språkliga avdelningen:

69 Eriksson, Manne, Hjäll och tarre samt andra ord för översäng och övervåning (Skr. utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A: 4.) Modeer, Ivar, Studier över slutartikeln i starka femininer (Uppsala universitets årsskr. 1946: 2.) Benson, Sven, Studier över adjektivsuffixet -ot i svenskan (Skr. utg. genom Landsmålsarkivet i Lund. 8.) Utöver de kartor som tryckts i ovanstående monografier föreligger i för tryckning renritade manuskript följande huvudkartor (i skalan 1 : ) jämte kommentar: Best. sing. av orden fot, sten, nyckel, by, socken (I. Modeer); den geografiska utbredningen av termer för årder och plog, för varp och ränning samt för väft och inslag (M. Eriksson); benämningar på liens handtag, lielåret och räfsans kam (G. Franzen); trädnamnet al (S. Fries. J.fr Nysv. Studier 37, 1957, s. 5 ff.). Följande huvudkartor föreligger renritade för tryckning men saknar ännu renskriven kommentar: Gammalt korta framför rt: vårta (V. Jansson); tre kartor över ljudutveckling i ordet skjorta (långt och kort o framför rt, gammalt rt samt korta i trycksvag ställning (V. Jansson); verb för idissla (V. Jansson). Därjämte föreligger ett antal kartor i ännu ej renritade koncept i skalan 1 : Rörande en del av dessa kartor se Natan Lindqvists och Manne Erikssons redogörelse i Saga och Sed 1945 s. 77 ff. Jämför även Manne Eriksson i Saga och Sed 1942 s. 84 ff. Beträffande till ortnamnsdelen hörande kartor i manuskript hänvisas till Jöran Sahlgrens framställning i Saga och Sed 1945 s. 89 ff. Såsom ovan nämnts var det atlasredaktörernas avsikt att de kartor som publicerats i ovanstående monografier endast skulle utgöra förarbeten till de slutgiltiga kartor, korrigerade, kompletterade och försedda med sammanfattande kommentar, som skulle tryckas i dialekt- och ortnamnsdelarna av det samlade atlasverket. Det är fortfarande önskvärt att denna plan i möjligaste 67

70 68 mån kan genomföras. De numera mycket höga kostnaderna och de betydligt ökade svårigheterna att anskaffa kvalificerade medarbetare gör emellertid att man kanske blir nödsakad att begränsa publiceringen till tryckning av nu föreliggande manuskriptkartor med kommentarer jämte lätt överarbetade omtryck av de redan publicerade kartorna med kort sammanfattning.

71 Hällristningarnas tro Till tolkningen av de svenska hällristningarna från bronsåldern AV BERTIL ALM GREN När man skall försöka tolka hällristningarna synes det till en början svårast att ge en bra förklaring till de vanligaste förekommande figurerna - skepp, människor och djur, och kanske framför allt till de allra vanligaste, nämligen skålgroparna. Eftersom de sistnämnda ofta fyller hela bergytor där de är det enda förekommande motivet, måste de ha en särskild mening, men den är nog ännu så länge osäker för oss, mest därför att dessa några centimeter vida gropar är för enkla att ge en säker utgångspunkt för en förklaring. Skeppen däremot, utan tvivel de därnäst vanligaste bilderna, är så mycket tydligare, både därför att de är lättare att Bild 1 känna igen med sin karakteristiska form, såpass lika som de är över stora delar av Skandinavien, och för att de genom sin särpräglade konstruktion säkert binder hällristningarna till bronsåldern, alltså ca f.kr. Exakt likadana skepp med samma slags»kölspröt» och höga uppsvängda stävar finns nämligen avbildade på många rakknivar av brons från denna epok. Skeppen kan visserligen ibland tyckas se ut som slädar, men dels kan många av dem ha styråror eller visa rader av män med paddlar, dels är den om en släde påminnande båtprofilen med dess konturteckning av reling och köl ofta ersatt av en helt fördjupad inhuggning som tydligt framställer hela båtskrovet. (Segel finns aldrig, däremot ibland i Skåne och Blekinge vad som ser ut som en mast.) Så många skepp är - har man menat - helt naturligt för en sådan kultur som vår bronsålder, eftersom den var nästan helt beroende av långväga handel för import från kontinenten av rå-

72 70 1. Skepp. Upptill t.h. skepp med adoranter, som troligen bärs av två män. Bro utmark, Tanum, Bohuslän. varor - koppar och tenn - till redskap och smycken. År då skeppen inte bara en självklar bild ur vardagslivet, eller som någon sagt - önskebilder av blomstrande rederinäring? Mot den direkta anknytningen till sjöfarten tycks det faktum tala att ristningarna inte ligger vid själva sjöleden som är väl markerad, särskilt i Bohuslän, av rader av ståtliga gravrösen från bronsåldern på bergstopparna, väl synliga på bägge sidor om leden, på samma sätt som gravhögar ståtligt radar upp sig längs dåtida landsvägar i det inre av Danmark och Skåne. Däremot har alla hällristningar - även med bronsålderns högre havsnivå - legat innanför den dåtida kustlinjen och vanligen inte ens kunnat ses av den som for förbi på båt.

73 71 2. Hjort jagas med spjut, t.v. Plog dragen av oxar, nederst t.h., däröver adorant. Finntorp, Tanum. Man kan emellertid konstatera att det är mycket få hällristningar i Sverige och Norge som inte ligger inom en mils avstånd från den dåtida kusten - vad kan det då bero på? Ja, dels är rika bronsåldersbygder i dessa länder ofta knutna till kusttrakter och dels är de inlandsbygder som då fanns i Sverige ofta fattiga på för ristningar lämpliga berghällar, såsom Skåne, eller sakna sådana som har ytor hårda nog att bevaras till vår tid, som större delen av Västergötland, Öland eller Gotland med dess kalkberggrund. Man skulle i alla fall kunna vänta sig en jämnare fördelning av hällristningar från bronsåldern i så rika landskap som Södermanland, Närke, Västmanland eller Uppland. Bristen på hällristningar i stora delar av landet och deras påtagliga koncentration till andra fordrar en förklaring. Bland övriga vanliga bilder på hällristningarna är djuren, både vilda och tama sådana. Av de förra är hjortar vanligast och inte Bild 2 sällan ser man hur de jagas med spjut eller pilbåge. Detta är säker-

74 72 3. Dräktiga djur, rävar? Därunder man med yxa. Bro utmark, Tanum. ligen till stor del en gammal tradition från de långt äldre hällristningar som bara föreställer vilda, jaktbara djur - utom hjortar också älgar, renar och valar - och som i Skandinavien mest finnes i Norge och norra Sverige - där även som hällmålningar, vilka man nyligen också hittat i stort antal i Finland. Man räknar allmänt med att de flesta av dessa härrör från stenåldern, ehuru hållpunkterna för en tidsfästning är få, och att de har sammanhang med de berömda grottmålningarna av djur i Frankrike och Spanien från istiden. Förklaringen till alla dessa djurbilder är främst önskan om jaktlycka och ökad vilttillgång, och de kan även gälla många av djurbilderna på bronsålderns ristningar i Sverige. Men svårare att.förklara ristningarna som enbart befräm-

75 73 4. Tranor nederst på samma ristning som bild 24. Backa, Brastad, Bohuslän. jande av jakt för födans skull blir det, när man ser bilder av vilda djur som måste tolkas som rävar -- och ofta bara dräktiga sådana Bild 3 - och ännu mer oförklarliga är i så fall de långbenta, men kortnäbbade fåglar som måste vara tranor, eller de mot samma cent- Bild 4, 21 rum flygande som i varje fall är vilda fåglar och kunde vara svalor. Ormar är knappast heller jaktbyte. Svin med hög rygg kan vara vildsvin, men i äldre tid var skillnaden mellan dem och tamsvin liten och de många svinbilderna i Uppland och Östergötland kan tillsammans med oxar och hästar lättast tolkas som tamdjur. I varje fall finns oxar spända för plo- Bild 2, 5 gar och fyrhjuliga vagnar samt hästar spända för tvåhjuliga så- Bild 22 dana. Att man skulle önska god fruktsamhet och tillväxt för dessa djur är naturligt och de enkla tamdjursbilderna förklaras lätt med ett sådant ändamål. När det gäller människor på hällristningarna så är det nästan bara män som framställs. De har ofta - men väl att märka inte alltid - starkt framhävda könsorgan. Detta är ju naturligt i de scener, s.k. bröllopsbilder, där även kvinnor framställs, känneteck- Bild 6 a

76 74 5. Plöjare. Finntorp, Tanum. nade av sitt långa hår (i ett par fall är kvinnan helt anständigt påklädd, i sin från de danska ekkistgravarna kända ylleklänning, Bild 6 b så lång att det peplosliknande 'överhänget' är uppslaget som ett dok över huvudet. Dessa bilder hjälper till att tyda liknande framställningar på Kiviksgravens hällar som kvinnor). Männen kan vara sysselsatta med praktiska ting: de plöjer, jagar, kör tvåhjulig stridsvagn, blåser i lurar eller kämpar med varann. Någon gång Bild 7, 16 kan man se dem vandra i en lång rad eller väl tecknade paddla skepp - annars är det vanliga bara enkla streck som markerar manskapet på båtarna. Så långt hör allt till vardagslivet, och kan förklaras som direkta avbildningar av detta - men det återstår då att förklara varför man gjort sig möda att hugga in sådana bilder i hällarna. Även om plöjning, jakt och kamp kan sägas vara företag där man behövde försäkra sig om lycka och medgång ge- Bild 7 nom högre makters försorg, så gäller detta knappast männen som promenerar i rad... Någon riktig kamp kan det heller inte vara fråga om i sådana fall där två män inte vänder vapnen mot varandra utan ganska Bild s fredligt står bakom varandra på ett skeppsdäck med yxorna vända

77 75 6 a, 6 b. Brudpar samt man med yxa. T.v. Vitlycke, Tanum, t.h. Hoghem. Tanum. åt samma håll, eller då man ser män som står ensamma, med spjut Bild 9 lyftade i bägge händer - ett inte särskilt fältmässigt eller krigsmässigt förhållande. I några fall är vapnen som männen bär av klart övernaturliga proportioner - det gäller både yxor och spjut. Det händer även att vapnen, t.ex. de parvisa yxorna, inte alls bärs Bild 10 a av några män, utan endast står uppställda på skeppen. Detsamma tycks gälla lurarna, de stora bronslurarna, välkända Bild 10 a, b från offerfynd, framför allt i Danmark, där de alltid nedlagts parvis, såsom de tydligen också använts ( eftersom de är gjutna lika men symmetriskt spegelvända). Så kan man tolka de parvisa frågeteckenliknande figurer, som ofta höjer sig över manskapsstrecken på skeppen. Stundom bär emellertid männen föremål som inte är vardagliga eller har sammanhang med praktiska sysslor. Bäst känd är kanske bilden av mannen som på ett par stänger bär ett hjul. Detta tolkar Bild 11

78 76 7. Män procession, däröver en oxe, därunder en tjur samt oxhuvud. Aspeberget, Tanum. 8. Skepp med två yxbärare. Vitlycke, Tanum.

79 77 9. Man lyftande spjut med bägge händer. Bro utmark, Tanum. man som solens heliga hjul, en bild av solens eviga rörelse över himlavalvet. Det är just denna bild som givit upphovet till tolkningen av en stor del av hällristningarna som bilder inte bara av vardagen och dess göromål och önskningar utan av heliga handlingar, av vad man brukade göra under heliga fester till himmelska makters ära (sammanfattat i begreppet kultbruk). Med en sådan tolkning kan man förklara en mycket stor del av hällristningsbilderna: det är då inte vanliga yxor som bärs parvis på skeppen utan heliga vapen som bärs fram i gudstjänsten. Andra bilder som inte heller verkar särskilt naturliga i vanlig prosaisk sjöfart, såsom akrobaterna över skeppen, blir då förståe- Bild 12 liga som virtuosa akrobatdanser för att vinna gudamakters gunst, en över hela jorden spridd föreställning (jfr bibeln»david dansade inför Arken»). Dansar gör tydligen även raderna av likadana, elegant knäande män på många skepp, ibland med paddlar höjda i händerna. En särskilt virtuos kultdans är den som avbildats en enda gång

80 78 10 a. Skepp med parvisa yxor och lurar, däröver två djur. Sottorp, Tanum. Bild 13 a, b på ristningen vid Gerum i Tanum, där man utfört något som fortfarande görs av indianer i Mellanamerika, nämligen att kasta sig ut från toppen av en hög stång, hängande i linor, med vars hjälp man snurrar runt i allt vidare spiral tills man slutligen når marken. Att detta är en helig handling, en kultscen, understryks av att det överst på stången står en man med lyftade armar. Utan tvivel är detta den urgamla böneställning (jfr psalmens»jag lyfter mina händer..» Psaltaren) som ännu förekommer i katolska kyrkan under mässans allra heligaste delar, t.ex. läsandet av evangeliet. Samma armställning har de dansande figurerna vid stångens fot, de är alltså i tillbedjan - men vad tillber de? Frågan är ännu mer berättigad när man ser de många mansbilder på ristningarna, som Bild 14 står på en övrigt tom häll och lyfter sina armar i bön - vad tillber

81 79 10 b. Skepp med två par lurar, men utan symboler. Sottorp, Tanum. de... varför finns här ingen gudabild? På ungefär samtida orientaliska sigill kan man ofta se en man i tillbedjan framför en stående eller sittande gud, men sådana scener saknas på hällarna (utom i några ytterst sällsynta undantagsfall, såsom möjligen scenen med dansande små män kring en större på den bekanta Vitlyckeristningen, jfr även nedan s. 85 ). Om nu inte någon gud själv eller hans bild var föremål för tillbedjan, så kunde heliga symboler för makter tänkas vara det. först och främst då kanske»solhjulet», som ovan beskrevs buret av en man. Men även här är det blott undantagsvis som man kan se en sådan framställning (inte ens de vid Backa i Brastad vanliga»hjulen på ställning» tycks avbildas tillsammans med någon bedjande adorant). Inte heller på detta vis synes någon»solkult» vara möjlig att spåra. Däremot händer det att vapen är föremål för sådan dyrkan med Bild 15 lyfta händer, såsom ett spjut på Vitlycke, och detta bekräftar vad som ovan nämnts om»heliga vapen», som förekommit i kulten i form av särskilt tillverkade ofta övernaturligt stora föremål. När

82 80 11 a, 11 b. Mannen som bär en hjulbild på en mycket vittrad ristning (brukar vanligen, men möjligen felaktigt, avbildas som på teckningen). Backa, Brastad. dessa bärs fram eller tillbes är det då fortfarande frågan om att man på hällristningen gör ett slags reportagebild av vad som hände vid gudstjänsten, av vissa»kultbruk», ungefär som vi skulle avbilda en präst i predikstolen eller framför altaret. Att även de s.k. bröllopen kan räknas till bilder av kultbruk är nog sannolikt, både med hänsyn till paralleller i dåtida orientalisk religion ( det heliga bröllopet, hieros gamos) och särskilt när det gäller de ofta avbil- Bild 6 a, b <lade (men sällsynta) scenerna där en man bakom brudparet höjer en yxa över detta (detta inte så mycket den försmådde rivalens hämnd utan ett heligt vapen i en avbildad kulthandling). Även skeppen tillbes av adoranter med lyftade händer. Tillbedjan kunde tänkas gälla dem som kommer på skeppet men där står liknande adoranter på själva skeppet, och det gör att adorationen

83 Akrobat över skepp med två yxbärare, med hornhjälmar. Därunder tidigare hugget skepp med två större mansfigurer och flera mindre. T.v. mansfigur. Sottorp, Tanum. måste rikta sig antingen mot skeppet självt eller något icke framställt. I något fall ser det snarare ut som om männen med lyftade händer skulle bära skeppet, inte tillbe det och en sådan tolkning Bild 1 bekräftas i viss mån av en något vittrad ristning vid Kalleby, samt framför allt av det berömda uppländska Brandskogsskeppet, där Bild 16 det ju står utom allt tvivel att skeppet bärs av en man. Det är alltså återigen ett kultbruk som avbildas; en man bär fram en stor och välgjord modell av ett skepp, som har något sammanhang med kulten eller anses heligt. Men man ser inte någon mottagare av offergåvan ens på denna så utomordentligt välgjorda, tydliga och detaljerade ristning. Med de ovan nämnda exemplen, jämte ytterligare andra mer eller mindre bevisbara eller troliga avbildningar av kulten och dess bruk tolkades i det för 50 år sedan utkomna verket»hällristning- 6 Saga och Sed 1977

84 82 13 a. ar och kultbruk» en mycket stor del av ristningarna som återgivningar av kultbruk. Men den kanske allra säkraste och mest beviskraftiga ristningen hittades först senare i och med att Åke Fredsjö Bild 17 fann den märkliga Kallsängen-bilden av män som var utklädda till tranor med fågelhuvuden och vingar. Här torde inga aldrig så pragmatiska och kritiska argument kunna uppställas mot riktig-

85 83 13 a.» Virvelstång», med män hängande i linor. Överst på stången, man med hornhjälm, t.v. om honom adoranter, nederst dansande män. Gerum, Tanum. 13 b. Motsvarande bruk hos indianer i Mexiko.,~ wlrt beten i kultbruksförklaringen, ingen vardaglig händelse eller handling kan ha föranlett eller gett iden till en så märklig, så välgjord och påkostad och så entydig scen. Till tranans betydelse får vi återkomma. Till dessa tveklösa avbildningar av icke-vardagliga kultbruk, kan fogas sådana scener som enligt de forskningar som gjorts, kan anses ha förekommit som heliga handlingar i gudstjänst och annan gudadyrkan, och är ristade i hällarna av denna anledning, t.ex. plöjning. Detta är en lika ofta i litteraturen återgiven som i verk- Bild 2, 5 ligheten sällan förekommande bild, men betydelsen förstärks genom ett antal plogbilder (av årdertyp - plog här använt som helhetsbegrepp), utan dragare eller plöjare, varav den märkligaste är den helt av skålgropar tecknade plogen av årdertyp från Ryk Bild 18 Kasen i Tanum. Sammanhanget med kulten visar en scen på samma ristning, där en man bär ett årder högt lyftat i dragstången, Bild 19 alltså säkert ett icke-vardagligt kultbruk. Inte minst här får man en god utgångspunkt för att diskutera vad denna kult gällde. Den gängse förklaringen är då god årsväxt, jämte i anslutning

86 Man (adorant) utan mål för sin tillbedjan. Backa i Brastad. 15. Spjut hyllas av adorant. Vitlycke, Tanum till de många bilderna av tamdjur god fruktsamhet och tillväxt för kreaturstammen. Något liknande skulle också gälla för människorna enligt bröllopsbilderna, och enligt alla mansbilder med starkt betonad könskaraktär. Denna tolkning kan då gälla en stor del av de kända ristningarna. För en sådan kult, en sådan religionsuppfattning (som bör kallas fruktsamhets-kult, inte fruktbarhets-) var det naturligt med kulthandlingar i anslutning till årets växlingar. Särskilt intres- Bild 4, 21 santa blir då de ganska talrika bilderna av tranor, eftersom tranan som bekant kommer ytterst regelbundet enligt almanackan, praktiskt taget samma vecka varje år, och eftersom detta säkra tecken på vårens ankomst också nuförtiden är tecknet - t.ex. i Västergötland - i Västsverige, på att plogen skall börja gå. I själva verket är det också möjligt att som man tänkt sig de många kamp- Bild 20 bilderna, stridsscenerna, kunde avbilda årstidsbundna kulthandlingar, nämligen den strid mellan vinter och sommar, som ofta framställts i folkbruk mellan utklädda män, t.o.m. i form av medeltida torneringar mellan»vintergreve» och»majgreve», varvid den senare alltid fick segra.

87 Skepp med paddlare, modell(?) buren av man, troligen som offergåva. Brandskogsskeppet, Boglösa, Uppland. (Eft. Kjellcn). Inte minst med hänsyn till dessa ganska vanliga och ofta detaljerat utförda bilder är det emellertid svårt att förstå både avsaknaden av gudabilder, eller bilderna av två ickekämpande vapenbärare eller vapnen utan bärare på skeppen. Och det är visserligen Bild 8, 10 a möjligt att förklara de långa raderna av vandrande män såsom bilder av processioner i kulten men man saknar (utom en enda gång i Östergötland) någon kultbild eller symbol som processionen medför eller har som sitt mål. Påfallande är också att dessa vandrande män i processioner eller ensamma inte alltid har samma starka betoning av kön (fallos). Bild 7 Slutligen finns det hällristningsbilder som varken tycks kunna förklaras som kultbilder, som bilder av kultbruk eller av heliga symboler (som t.ex. vapnen). Det gäller främst de många fotavtrycken, eller rättare mest avtrycken av skor i naturlig storlek, Bild 21 ofta men ej alltid parvisa (dock även ibland nakna fötter). En stundom framförd tolkning att de skulle vara tecken på besittningstagande, ägorätt, synes svår på grund av fotavtryckens oerhört ojämna spridning både inom Sveriges olika ristningsområden och inom enstaka ristningsgrupper och -fält. Framför allt gäller denna svårighet skeppen, alltså de allra talrikaste figurerna (skålgroparna är ju inte figurer utan enkla tecken eller märken av någon handling). När skeppen är väl tecknade med många och välgjorda detaljer, med många»bemanningsstreck (också de om frågetecken påminnande lurarna) eller besättnings- Bild 1, 10 b män, alla lika utförligt gjorda men utan några till religion eller kult anknytningsbara redskap eller symboler, då måste man fråga

88 Män utklädda till tranor. Kallsängen, Bottna, Bohuslän. (Eft. Fredsjö). sig hur dessa, som man kunde kalla»tomma» skepp skall förklaras - till skillnad från dem där kulthandlingar utföras? Skeppets anknytning till åkern, till plöjningen eller till boskapen förefaller ganska omöjlig, och även om man nuförtiden i Mälarlandskapen kunde tänka på skeppsfartens början som ett vårtecken

89 Plog (årder), tecknad med skålgropar. Ryk Kasen, Tanum. efter det att isen gått upp, så lär denna under den varmare bronsåldern inte ha ställt till några problem i Skåne, på Västkusten eller i angränsande delar av Sydnorge, alltså tre av de på skeppsbilder rikaste områdena. Bristen på solsymboler - solhjul - som kunde tillfogats utan större besvär, gör att en tolkning som t.ex. den om våren återkommande solens skepp är föga sannolik. De många symbollösa»tomma» skeppsbilderna fordrar därför ytterligare förklaring för att kunna infogas i serien av bilder av kultbruk, även om denna förklaring måste gälla för de mer figurrika eller figur- och symbolrika skeppsbilderna. Samma problem finns även när det gäller även de tämligen talrika bilderna av»tomma» vagnar, både tvåhjuliga stridsvagnar - Bild 22, 24 av samma parhästdragna typ som österifrån kom till Egypten och Grekland samtidigt med vår bronsålder - samt de fyrhjuliga, oftast oxdragna. Avsaknaden av körsven eller åkande samt last eller symbol av religiöst slag är påfallande, och förklaringen med hänsyn till kultbruk långsökt eler osäker. Svårigheterna är alltså många och kultbruks-tanken hjälper alltså ej säkert till att tolka några av de allra vanligaste bilderna: skepp och vagnar utan kultscener eller symboler, fot- eller sko- Bild 21 avtryck, män i tillbedjan på tomma ytor, lösa vapen utan att någon Bild 14, 28 bär dem eller tillber dem.

90 Två årder, det t.v. buret av man, hophuggen med hjulbild. Ryk Kasen. En möjlighet till lösning synes ligga i de ännu gåtfullare figu- Bild 23 rer som ehuru sällsynta finns i alla våra större hällristningsområden. Det gäller sådana njurformade konturbilder, som ofta mäter närmare eller till och med över 2 meter i största mått, och som sålunda hör till de allra största hällristningsbilderna överhuvudtaget. Man måste därför räkna dem som både påkostade och viktiga för sammanhanget. Det kan knappast råda något tvivel om att dessa är återgivningar i naturlig storlek av de mantlar som hörde till bronsålderns mansdräkt, och som är väl kända från danska gravhögars urholkade ekkistor, vars garvsyra bevarat de över 3000-åriga plaggen. Både form och mått stämmer exakt med häll-

91 Män i kamp med yxor. Aspeberget, Tanum. bilderna, som synes ha uppstått helt enkelt genom att en mantel lagts på berghällen och dess ytterkant följts av huggarens stenredskap. Konturteckningen har ingen ytfyllnad - dess värde synes ligga i det föremål den avbildar. Att sådana bilder av mantlar utan andra symboler är avsedda som offer förefaller klart, och frågan blir då: till vem? Inte till de döda, ty till dem gav man deras kläder med i graven såsom de många fynden vittnar. Om de var offer till en gud, varför gav man då inte manteln till gudabilden, klädde på denna, som man gjorde i Grekland med den klänning som Atenabilden i Atens Partenon fick vart fjärde år? Svaret kan fås om man går till med hällristningarna samtida

92 Fotavtryck, ett naket samt skoklädda i par och enstaka. Överst två tranor. Tossene, Bohuslän. religioner från tiden f.kr. i Medelhavsområdet och främre Orienten: det fanns en vitt spridd föreställning att guden eller gudomsväsendet var osynligt. Onekligen känner vi detta bäst genom Gamla Testamentet och Mose lag, samtidig med hällristningarna:»du skall icke göra Dig någon bild eller något beläte... vare sig av det som är i himmelen...». Samma föreställning fanns hos perserna som dyrkade elementen utan bilder, enligt vad den grekiske 500-talsförfattaren Herodotos berättar, och själva hade grekerna visserligen vid denna tid gudabilder, men tidigare, ca 1500 f.kr., samtidigt med bronsåldershällristningarnas början i Norden, saknades både gudabilder och tempel såväl på Greklands fastland som på det minoiska Kreta ( där t.ex. de stora palatsen i

93 Tvåhjulig stridsvagn med halvrund vagnskorg, dragen av parhästar (på ömse sidor tistelstången, med benen mot denna). Överst t.v. fyrfotadjur. Backa, Brastad. Knossos, Faistos m.fl. saknar både tempelanläggningar och spår av säkra gudabilder)). Iden om gudars osynlighet levde kvar till efter Kristi födelse hos germanerna på kontinenten. Till skillnad från kelterna hade de enligt den ytterst välinformerade författaren Tacitus' Germania inga tempel - endast heliga lundar - och inga avgudabilder. Skälet härtill är nog så intressant, ty Tacitus säger inte utan gliring åt det av tempel och marmorgudar överfyllda Rom att: /germanerna/»inte anse det förenligt med himmelska väsens höghet att ge dem mänskliga anletsdrag». (Är inte detta en mycket djup och riktig tanke? Hur kan vi veta hur Gud ser ut?) En osynlig gud - det är den föreställning som förklarar så mycket av vad som nyss angavs vara svårförklarligt på hällristningarna. Först och främst mantelbilderna som (jämte några ännu sällsyntare av manliga livklädnader) bör tänkas avbilda offer till en osynlig gud, vars närvaro alltid var problematisk, men som kunde väntas komma farande när som helst och då tillgodogöra sig det offer, som oföränderligt av tidens flykt väntade i berghällens avritning. Den osynlige guden tänkes av perserna färdas på en tvåhjulig stridsvagn av precis samma typ som hällristningarnas»på vilken ingen dödlig fick stå», vilket förklarar hällbildernas avsak-

94 92 //! \ ' ), -,\,....._..._.,_......, f "" 23. Njurformad figur, form och storlek som bronsåldersmantel i 1/1. Johannesberg, Norrköping. Bild 21 nad av körsvenner på dessa vagnar. Samma sak gällde de fyrhjuliga oxdragna vagnarna - enligt Tacitus fanns en sådan kultvagn i södra Jylland»överhöljd av ett täckelse. Endast prästen märker när gudinnan är närvarande därunder» och det framgår tydligt att här ingalunda fanns någon gudabild eller symbol utan - en osynlig gudom. Som vi väl känner till från Gamla Testamentet var striden hård mellan de folk som gjorde avgudabilder och judarna som under Mose lag var förbjudna att göra sådana, en tabu-föreställning om man så vill. Det måste ha varit svårt att alltid uttrycka sina religiösa föreställningar i bild tillräckligt tydligt utan att få avbilda gudomen. Ett sätt måste ha varit att söka sig så nära denna förbjudna framställning som möjligt utan att direkt överträda tabuet. Hur skulle man då överhuvud kunna bevisa och visa gudens närvaro utan bilden av hans kropp, utan att formellt överträda lagbudet? Lösningen var att avbilda enbart avtrycken av gudens kropp, avtrycken av hans fötter- skodda eller oskodda! Till yttermera visso är oftast dessa parvisa avtryck så riktade att den som tänkts stå där, måste varit vänd mot hällristningens betraktare, alltså vanligen med tåspetsarna mot sluttningen, mot de troende. På en stor häll med många sko- och fotavtryck i Uppland finns några som icke efter vanligheten är parvisa och som.faktiskt tycks

95 visa hur någon kommer gående nerför den sluttande hällen - guden kommer... till de sina! Gudens närvaro var självklart viktig, problemet var alltså att förmå honom att komma. Det är säkerligen anledningen till den flerstädes kända föreställningen om vagnarna som gudarnas färdemedel. Det är också anledningen till att just dessa avbildades - hur skulle man annars kunna avbilda gudens ankomst? Och om vagnen var det naturliga färdemedlet för guden i Persiens högland. så måste ett annat färdemedel varit ännu naturligare längs Sveriges och Norges kuster: skeppen. De många»tomma» skeppen - - alltså skepp utan gudabilder eller symboler - skulle då avbilda själva den osynlige gudens ankomst. Genom just inhuggandet av färdemedel i hällarna - skepp och vagnar - skulle man lyckas p å v e r k a h o n o m a t t k o m m a till sina trogna. Självklara blir då även alla bilder av tillbedjan»utan mål» - det betyder tillbedjan, adoration av en osynlig gudom. Gudom, gud eller gudinna - vilket är riktigast? Ja, alla offerbilder av kläder är mansutrustning. Detta gäller även en del stora mantelspännen som huggits in i stenen i skala 1/1 med tydligt samma form, som den yngre bronsålderns förnäma män hade i sina mantlar. Och offer-tydningen bör även kunna gälla alla bilder av»lösa» vapen, yxor, spjut och svärd, som ej bärs av någon men avbildats i skala 1/1 som om de lagts direkt på hällen. Vapen som synliga symboler för osynliga gudar var välkända i med hällristningarna samtida kulturer. Var detta då en enda gud, eller flera, t.ex. en krigsgud, en åskgud, en fruktsamhetsgud - alla lika osynliga men representerade av olika symboler? Att det skulle finnas monoteism med en enda allsmäktig gud kan synas oförenligt med primitiv avgudatro, men har troligen varit mycket vanligt. Många religioner, och särskilt bland de med germanerna besläktade indogermanska har föreställningen om enda himmelsgud, vilken uppenbart ofta ersatts av senare tillkomna gudar och gudinnor, som framställs som barn till den så småningom ganska betydelselöse och stundom som orkeslös tänkte urfader-guden. Så länge de könsbundna symbolerna pekar i samma riktning, så länge alla tyder på manlig gudom, så länge kan man tänka sig en enda höggud som himmelsgud och därigenom herre över väder och vind. I själva verket var han därmed 93 se,

96 94 även herre över hela naturen med djur och människor och deras liv och fruktsamhet, likaväl som över markens gröda. Måhända är skålgroparna, såsom antytts med ledning av vissa indiska symboler, de»synliga» avtrycken av denne himmelsguds befruktning av jorden - moder jord. Hur ställer sig nu denna förklaring av hällristningarnas religiösa»mål» som en osynlig manlig gudom, en himmelsgud, till de tidigare nämnda många ristningarna som föreställer tydligt avbildade bruk och sedvänjor i den religiösa kulten? Ja, där fattas ju genomgående något, också där. Liksom vid de många bilderna av bedjande, av adoranter, saknas ett avbildat mål för handlingen, en Bild 17 gudabild, eller gudasymbol. Detta gäller t.ex. vid»tranmännen» från Kallsängen eller vid frambärandet av skepp som offergåvor Bild 1, 16 (troligen i modell?) eller vid de många akrobatbilderna. De jämförelser man gjort med egyptiska och babyloniska avbildningar visar tydligt, hur en annan religiös uppfattning kan framställas, där saknas sällan gudabilden. Ett viktigt tillägg behöver även göras till tolkningen av bilder som kultbruk: det är just i en tro, där avbildandet av själva gudsbilden är förbjudet, som återgivandet av kulten blir viktig och förklarlig som ersättning. Återigen, liksom när det gäller fotavtrycken, har man gått så nära det bildförbjudna heliga som möjligt, utan att överskrida tabu-gränsen. Genom dessa tolkningssätt kan i själva verket majoriteten av hällristningarna få en förklaring i god samklang med samtida, på olika sätt besläktade religioner. Det är då intressant att lägga märke till hur många av de folk som tror på osynliga gudomar i själva verket också har något annat gemensamt: de är inte bara jordbrukare utan även i hög grad herdefolk, och bäst känner vi ju detta genom Gamla Testamentet. Ökenvandringen, där Jahve går före»som en molnstod om dagen och som en eldstod om natten», där en tom låda - arken - förs som boning för en osynlig gud, är ju bara en mer nomadiserande fortsättning på de äldre patriarkernas herdeliv, och kontrasterar mot de stora städerna som Babylon med deras tempel och gudabilder. Likaså är perserna och speciellt deras nordliga släktingar skyterna herdefolk utan tempel och gudabilder, och detsamma gäller i högsta grad de arabiska muhammedanerna. Bakgrunden är inte svår att finna. Folk med stora hjordar har en betydligt större vana att röra sig över stora områden i dessa torra

97 länder för att finna beten, och varken kan eller vill ha många stora fasta tempelanläggningar med bilder sådana som stadsgudarna i Sumers och Babylons eller Fenikiens storstäder fått. Rörligheten går igen ännu i det senare Israels uppfattning att det endast finns ett enda egentligt tempel, nämligen Jerusalems, dit alla regelbundet söker sig långa vägar, men märk väl ett tempel för en absolut osynlig gud. Liknande förhållanden gäller för övrigt ännu i ett muhammedanskt land som Persien, där det finns ytterst fåtaliga moskeer, och där de egentliga heliga platserna är några få, men ytterst heliga, såsom Qum, Meshed m.fl., dit många kan ha 50 mils väg att tillryggalägga (jfr även det egentliga för-muhammedanska Mekka). Allt detta har den betydelsen för hällristningarnas tolkning att det kan ge en ledtråd beträffande deras märkligt ojämna utbredning i Sverige och Norge, deras så starka koncentration till några få områden inom dessa så vidsträckta länder. Man måste då se alla dessa områden som exceptionellt goda kommunikationslägen, dvs de har varit lika lättillgängliga som de heligaste platserna vid Orientens karavanvägar. Det synes också vara lätt att sammanbinda detta med föreställningen om en osynlig gudom, som på ett helt annat sätt än en till sin natur ortsbunden stadsgud kan visa sig var som helst, kan få sin särskilda hyllning på platser som belägna långt ifrån varandra av skilda anledningar blivit kända som speciellt förbundna med gudomen och det heliga, och som genom den ständiga tillströmningen av troende, inte minst förbipasserande, fick gynnsamma förutsättningar för ett intensivt hällristande. (Även om skeppen kunde förklaras som önskan om god och säker färd över farlig sjö, såsom ev. i Västnorge, så talar den totala avsaknaden av dylika längs själva genomfartsleden och på mot denna vända klippor såväl i sydöstra Norge som i Sverige bestämt mot en sådan förklaring, liksom de många vagns- och djurbilderna.) Däremot måste det betonas att ristningarna gärna ligger vid betydelsefulla korsningar mellan vatten- och landförbindelser, t.ex. sydöstra Uppland, där den från Norrlands rika päls- och jaktområden kommande Enköpingsåsen ger en utomordentligt lättorienterad kommunikationsled. Ristningarna vid Norrköping är belägna där fortfarande en av Sveriges viktigaste landsvägar korsar det vattenrika utflödet från 95

98 96 Vättern. De skånska kring Simris koncentrerade hällbilderna kan ha samband med en på land gående förbindelse för att undvika Sandhammaren med dess för lätta bronsåldersskepp oerhört svåra strömförhållanden. Om nu så många förhållanden talar för att den stora mängden av hällristningarna kan tolkas som hyllningar och böner till den osynlige guden, förevigade i stenen, därför att man aldrig kunde vara helt säker på när och vid vilket tillfälle han skulle behaga färdas förbi och uppmärksamma dem, så kanske mången ändå frågar sig: finns det då inte bilder på ristningarna som brukar förklaras som gudar? Man tänker då särskilt på den mer än 2 meter långe spjutbäraren vid Litsleby i Tanum eller på den mer än meter- Bild 24 högre s.k. Skomakaren i Backa i Brastad med sin yxa. Även om den sistnämnde är den tidigast avbildade - redan på 1600-talet sedd av danska fornforskare, så måste det sägas att sådana mansbilder som genom sin storlek markant skiljer sig från de övriga på hällen, är mycket sällsynta. Men faktum kvarstår - hur skall nu detta kunna förlikas med vad som ovan sagts om osynliga gudar? Hittills har alla hällristningar behandlats som en enhetlig företeelse, en helhet med en möjlig helhetsförklaring. I så måtto är detta berättigat som såvitt vi kan bedöma bl.a. av skeppsbilderna den överväldigande mängden av ristningarna är gjorda inom en enda epok, bronsåldern ( f.kr.), möjligen med undantag för en del ryttarbilder i Bohuslän och Skåne, som troligen härrör från den angränsande delen av äldsta järnåldern (ca f.kr.). Men redan inom den långa tid som bronsåldern omfattar, vore det tänkbart att förändringar inträffat inom religionen. Sådana förändringar är inte alltid lätta att konstatera eftersom vi har ganska få säkra bevis för olika inbördes ålder på hällristningarna själva. Visserligen kan man bevisa att en bild är yngre om den huggits in så att den skadat eller skurit över en annan, men detta visar egentligen bara en tidsskillnad, som lika gärna kan vara bara ett år som ett århundrade eller årtusende. Sådana överskärningar är dessutom förbluffande fåtaliga, och detta har gjort tidsuppdelningar inom ristningarna mycket vanskliga. För skeppsbilderna har man haft en del förslag till olika åldersindelning, men dessa har ofta varit svagt underbyggda och detta gäller i alldeles särskild grad människo- och djurbilder.

99 Problemet synes kunna få en lösning med helt nya metoder för stilanalys och stildatering av de olika bilderna på hällarna, i nära anknytning till de förändringar, som kan konstateras med samma medel inom bronsålderns design under olika tider. Därigenom kan hällristningarnas olika figurer oftast uppdelas på olika tider, perioder, och detta gör det dels möjligt att fastställa vad som hör ihop stilmässigt på en häll och därför kan vara hugget samtidigt och kan få ges en tolkning i ett sammanhang, och vad som inte är gjort i samma stil och därför inte får tolkas som sammanhörande och inte får ges en tolkning i ett enda sammanhang. Detta arbetssätt (som fordrar ett helt nytt avbildningsmaterial, och som inte sällan försvåras av dåligt bevaringstillstånd, eller ibland dålig kvalitet på ristningarna) kan ge vissa resultat när det gäller att söka utreda om det inom hällristningarna och inom bronsålderns hällristningsreligion finns förändringar i uppfattningarna av de heliga eller övernaturliga. Äldst, under början av bronsåldern, tycks den överväldigande majoriteten av ristningar bestå av»tomma» skepp, elegant huggna med angivande av besättning som enkla streck, och sällan med mer utförlig framställning av mänskliga varelser ombord. Människor finns fristående i bedjande ställning som adoranter, samt Bild u som vandrande fritt eller i lång rad. Djur är vanliga. Fristående Bild 7 vapen finns i form av yxor säkert i Skåne, troligen även, om än fåtaligt, i östra Sverige, där vid Norrköping många svärdsbilder kan tillhöra denna epok. En profilbild av en tvåhjulig stridsvagn i Uppland kan jämföras med den likaledes till äldsta bronsålder stilistiskt daterbara Kiviksgraven, där hällarna i gravkistan även visar begravningsscener och symboler. En troligen samtidig grav vid Jönköping har varit omgiven av figurhuggna sandstenshällar, visande»tomma» skepp samt djur. Endast i undantagsfall kan man till denna tidiga del med säkerhet hänföra bilder av kultbruk: yxbärare i Simris, en scen av kopulation mellan man och djur från Jönköpingsgraven, en bröllopsscen från Hoghem. Bild 6 b Mot bakgrunden av denna krets av bilder som alla är väl förenliga med uppfattningen om den osynliga gudomen och lättast förklaras genom en sådan religion (skeppen som symbol för gudomens ankomst, som bön om att detta snart skall ske för bättre väder och gröda, processioner eller bön för samma ändamål), så kommer sedan ett intressant skede i ristningarna. Medan de äldre hugg- 7 Saga och Sed

100 98 ningarna på ett påtagligt sätt tycks ta hänsyn till alla föregående och undvika överskärningar, så kan man se hur plötsligt stora Bild 24 mansfigurer av påtagligt fyrkantiga former skär över de tidiga elegant svänga skeppen. Detta gäller alldeles särskilt den kände»skomakaren», framför vars bröst man lätt ser återstoden av det äldre skeppet. Liknande hänsynslösa överskärningar finns på andra håll, t.ex. Hemsta i Boglösa sn, Uppland (där figuren t.o.m. tycks ha en medvetet annan huvudriktning än de äldre bilderna). Dessa figurer av beväpnade män med deras grovt tillyxade (fyr-) kantighet och ofta cirkelrunda huvuden passar väl ihop med den mellersta bronsålderns formgivningsideal (omkring 1000 f.kr.j. Det kan tolkas så att här skett en nyorientering inom religionen, en ny tro eller uppfattning har börjat få insteg. Detta var säkert ingen tillfällighet eftersom samtidigt två viktiga förändringar kan bevisas ha ägt rum vid denna tid: dels upphör för just detta skede alla i marken nerlagda offerfynd (för att senare åter bli desto vanligare), dels och framför allt blir ett nytt gravskick, brandgravskicket, med kremering allenarådande. Utan tvivel ligger en genomgripande ändring av troslivet bakom en så radikal reform. Bild 24 Skulle då dessa mansfigurer betyda, att den gamla föreställningen om en osynlig gudom, en gud förbjuden att avbilda, övergetts? Endast till en del, eftersom visserligen kroppen är väl återgiven, men ansiktet påtagligt saknar egentliga ansiktsdrag och är representerat av en rund skiva (jfr även otvetydigt i Nedre Rede i Kville). Det förefaller därför som om man ännu kompromissat, ännu bara halvhjärtat vågat återge detta heliga som gudens kropp var, och som om ansiktet fortfarande var tabu. Ser man närmare på»skomakaren» finner man lätt att han, som likt de övriga stora mansfigurerna är beväpnad, i själva verket fått sin yxa tillagd till högra handen (och möjligen en plog till den vänstra). Ursprungligen har han stått med höjda händer liksom de många tillbedjande adoranterna. Är detta då i själva verket en man i bön med lyftade händer, som upphöjts till gud? Och hur skall man skilja på dessa två figurslag, som höjer armarna på samma sätt? Det visar då sig att det finns ett inte ringa antal bilder av män som likt»skomakaren» försetts med övernaturligt stora händer

101 24.»Skomakaren», Backa, Brastad, huggen tvärs över äldre skepp, med övernaturligt stora händer, och yxa, samt skivformat ansikte. Bakom ryggen litet årder, nedtill t.h. tvåhjulig stridsvagn. 99

102 100 med utspärrade fingrar. Detta måste ha varit ett klokt sätt att utmärka en väsentlig skillnad mellan den, som lyfter sina händer i bön och hälsar sin gudom i tillbedjan - alltså en jordisk människa - och en som med övernaturligt stora händer antyder sin övernaturliga egenskap, dvs en gud som hälsar sina trogna. Den på så sätt hälsande, övernaturligt store kan vara ett viktigt tecken på att ytterligare en speciell gudauppfattning nått Skandinavien, en uppfattning som något tidigare varit känd på det minoiska bronsålders-kreta. Det gäller här den av Furumark påvisade epifanin, dvs tanken att gudomen plötsligt visar sig för sina trogna för att lika plötsligt försvinna. Beviset utgör de många bilderna på guldsigill, som precis som hällristningarna visar olika kulthandlingar men dessutom - ofta i luften eller på annat sätt anländande till handlingen - en gud eller gudinna, som tycks hälsa de trogna eller av dem mottagas med tillbörlig vördnad, ditkallad av deras kult och kultbruk. Denna överensstämmelse i tron på själva den avbildade kulthandlingens verkan på gudomen, som ett medel att påverka dennas ankomst är ett viktigt stöd för tolkningen av hällristningarna. Det är emellertid påfallande att de flesta hällristningsbilderna av detta slag är stilistiskt yngre än bilderna av stora geometriskt stiliserade mansfigurer som skulle vara åtminstone delvis synliga gudar. Man skulle vilja tänka sig detta som resultat av en kompromiss, där den gamla uppfattningen, den gamla tron återvunnit något av sina positioner. Sådana uppenbara kultbruksavbildningar, om vilka ingen tvekan synes råda, som tranmännen, de till tranor utklädda Bild 16 männen i Kallsängen eller de båtmodell-offrande i Kalleby och Bild 17 framför allt Brandskogen är säkert senare än de geometriska»gudalika» männen. Mötet mellan ett par olika religiösa uppfattningar skulle enligt detta ha lett till en vitalisering av bildvärlden på ristningarna. Till början av yngre bronsåldern kan man tidfästa en mycket stor del av de figurrika kultbilderna med många Bild 12, 13 män i aktion och handling, med eller utan symboler, ofta bärande heliga föremål, inte minst vapen. När det gäller vapen, så kunde det konstateras en ändring hos»skomakaren» i det att han fått sin yxa tillagd till den övernaturliga hälsningshanden. I och för sig är detta inte överraskande då man på så djupt huggna figurer nog måste räkna med att de hug-

103 Man med yxa och senare tillagt, sämre hugget spjut. Aspeberget, Tanum. gits in många, upprepade gånger. På detta tyder de mjukare rundade tvärsnitten på konturerna på de flesta djupt inhuggna bilder, både i Bohuslän och Uppland. Men saken är också intressant, därför att flera bilder tyder på att medvetna ändringar kan företas på bilderna. En av ett par nyfunna figurer från mellersta bronsåldern Bild 25 intill den stora Aspebergsristningen har uppenbart fått sin yxa er-

104 Man med yxa och skivformigt huvud, huggen över äldre skepp, framför honom sämre hugget spjut. Kalleby, Tanum.

105 Män med hornhjälmar i kamp, den vänstra med spjut och troligen senare tillagd yxa. Bro utmark, Tanum. satt med ett sämre tecknat spjut, och likadant har skett med de nå- Bild 26 got yngre yxbärarna vid Kalleby. Troligen har däremot spjutbärarna från mellersta bronsåldern varit de tidigaste i Bro utmark, Bild 9 men av deras något yngre, hornhjälmsprydda spjutbärande likar tycks en ha fått sin yxa tillagd. Hur skall dessa olika vapen för- Bild 27 klaras och vad kan ligga bakom en förändring?

106 Bild Yxan finns på äldsta bronsålderns ristningar, som vid Simris, i former som låter sig väl tidsfästas därigenom att de uppenbart huggits i skala 1/1 efter ren kalkering av på hällen lagda yxor (av något olika typer, vilket talar emot tanken att alla vore heliga kultyxor av ålderdomlig modell från långt senare tid). Yxan är i sig en utomordentligt vanlig gudasymbol, inte minst för en himmelsgud som samtidigt är åskans gud, som Zeus (med dubbelyxor offrade i grottor på sitt heliga berg Ida på Kreta, kring vilket guden skockade molnen). Vissa specialformer av yxor från allra tidigaste bronsålder finns även avbildade både fritt och burna på ristningar i Alperna. I det allra största hällbildsområdet där, Val Camonica i Norditalien, är emellertid den långt vanligaste framställningen kampscener, tvekamp mellan män. I själva verket förefaller detta vara en utmärkt bild av åskan inte minst på grund av det dunder och brak som måste uppstått vid bronsåldersstrid med skrällande bronshjälmar och bronsrustningar. Trakten utmärkt just av att molnen så snabbt skockar sig kring den 4000 meter höga Adamellotoppen att åskan kan börja gå bara tjugo minuter efter klar himmel, och medföra det efterlängtade åskregnet till den torra och varma dalen. På samma sätt skulle den från mitten av bronsåldern i Sverige inte ovanliga tvekampen på hällristningar kunna tolkas. Att den i varje fall är övernaturlig framgår dock av yxtyperna, det går att visa att de i dessa fall är ålderdomliga och troligen av ren kultkaraktär. Spjuten som sällan förekommer i tvekamp, kan inte säkert beläggas före bronsålderns mitt, och skulle i så fall förekomma senare än yxorna och samtidigt med eller senare än»skomakaren». I och för sig är de lika naturliga som symbol för blixtnedslag som yxorna. Deras helighet vid denna tid kan antydas av att det i Norden just då saknas bronsspjut från denna tid i det rika danskskånska centralområdet. En häll i Uppland med enbart spjutbilder är yngre än detta skede, och allra yngsta bronsåldern tillhör troligen den enda verkligt stora bilden av en spjutbärande man, den mer än 2 meter långe Litslebykämpen. Att olika vapen varit kännetecknande symboler för olika gudar i den vikingatida asatron är välkänt, spjutet var Odins, krigsgudens, yxan eller hammaren var åskguden Tors,

107 105. I " J. J,, Spjut utan andra bilder. Tuna, Bälinge, Uppland. (Eft.,Janson). svärdet var fruktbarhetsguden Frös. En möjlighet är därför, att det var dessa gudars tidiga motsvarigheter under bronsåldern som avbildas med de olika vapnen. Det är dock att märka att de flesta männen på ristningen avbildas med svärd, i form av svärdslidan stickande ut snett bakåt, inte sällan med tydlig tidstypisk doppsko.

108 Bågskjutande,,tvillingar». Hamnetorpet, Hamn, Kville, Bohuslän. (Eft. Fredsjö). Frånsett de mycket lokalt begränsade svärdsbilderna i Östergötland vid Norrköping, är det alltså egentligen två vapentyper som ständigt återkommer i hällarnas religiöst betonade sammanhang. Det finns då kanske en möjlighet att tolka denna tvedelning av symboler och det uppenbara ändrande från den ena till den andra sorten som förekommer på närliggande hällar i Tanum. En engelsk forskare, P. Gelling, har gjort en betydelsefull upptäckt, när det gäller ristningarnas innehåll: det förekommer ganska säkert många bilder som föreställer tvillingar, alla med två män som har samma ställning, utseende och utrustning. Bästa exemplet är åter- Bild 29 igen ett av Fredsjös fynd från Kville: de med bågar och jakthundar utrustade, symmetriskt uppställda männen. Detta är, säger Gelling, med stor sannolikhet de himmelska tvillingarna, dvs de som grekerna kallade Dioskurerna, och som också var kända i andra indoeuropeiska religioner, även germanernas vid vår tideräknings början. Många bilder med två parvisa identiskt lika män skulle få en välkommen förklaring på detta vis, och kanske bör man se de två Bild s männen med lyftade stora, troligen kultyxor i rad på båtdäcket i Vitlycke som tvillinggudarna. Då man funnit just sådana yxor parvis, vars karaktär av heliga, för praktiskt arbete odugliga symboler framgår av att de består av tunn brons över en gjutkärna av lera, och det även annars inte är ovanligt med offerfynd just av parvisa yxor, synes här finnas vidgade möjligheter till tolkningar. Framhållas bör att tvillinggudarna ofta anses vara den mäktige

109 107 himmelsgudens söner, och det kan vara troligt att man tidigare ansetts ha lov avbilda dessa»mindre» gudar än högguden själv. Tvekamperna kan vara avbildningar av dessa bröders inbördes stridigheter enligt någon myt, men hindrar egentligen inte samtidigt tolkningen av tvekamp mellan vinter och vår, eller av kampen som åska. Påfallande är i varje fall att en troligen sen ristning visar ett litet skepp med två män i övrigt lika, den ene med spjut, den andre med yxa. Sammanfattningsvis är det emellertid klart att den gamla uppfattningen om hällristningarna som enbart religiösa dokument om bronsålderns trosföreställningar måste stå fast, då till den gamla förklaringen om avbildningar av kultbruk - som lämnade en del oförklarat - kan läggas föreställningar om en osynlig gudom, troligen med tvillingsöner varigenom allra största delen av bildvärlden kunnat infogas i dessa trossammanhang. Den yttersta meningen med denna tro har på olika sätt kunnat anknytas till tron på himmelska makter, inte så mycket på en sol vars kult kan förefalla tvivelaktig under just den allra torraste och varmaste klimatperioden efter istiden, men till en himmclsgud, som råder över vädrets makter och därmed över växtlighet och åkerns gröda, över föda och fruktsamhet för djur och människor. De direkta fruktsamhetsbilderna är få, - bröllopen - de påkostade omskrivningarna och beskrivningarna i bild av heliga handlingar många, de ej direkt fruktsamhetsbetonade som skeppen ännu fler. Utan tvekan finns både tidsmässigt och begreppsmässigt flera skikt i bronsålderns religion. Primitiv var den inte - det hade räckt med enkla fruktsamhetssymboler i så fall. Fotografier av författaren där ej annat anges. Allmänt hänvisas till: Litteratur Baltzer, L., Hällristningar från Bohuslän. Göteborg. Fredsjö, Å., Hällristningar i Kville (I-V). Bohusläns hembygdsförbunds årsskrift. Uddevalla. Fredsjö, Å. (Dok.), Nordbladh, J. och Rosvall, J. (Red.), Hällristningar i Kville härad. (Svenneby socken. Stud. i nord. ark. 7. Bottna socken 8.) Göteborg.

110 108 Glob, P. V., Helleristninger i Danmark. Jysk arkaeol. selsk. skr. Bd VII. Odense. Kjellen, E. och Hyenstrand, A., Upplands hällristningar. Vitt. Akad. Monogr. 56. Lund. Bolletino del centro Camuno di studi preislorici. Capodiponte För datering och tolkning se särskilt: Almgren, B., Hällristningar och bronsåldersdräkt. TOR. Uppsala Den osynliga gudomen. I: Proxima Thule. Stockholm. Almgren, 0., Tanums härads fasta fornlämningar från bronsåldern. 1. Hällristningar. I: Bohusl. Bidrag VIII, h. 8. Göteborg Hällristningar och kultbruk. Vitt. Akad. Handl. 35. Stockholm. Althin, C. A., Studien zu den bronzezeitlichen Felszeichnungen von Skåne. Diss. Lund A.»Älvornas kvarnar» och»fruktbarhetsgudens fotspår». I: Folkkultur. Lund. Brondsted, J., Danmarks Oldtid Il. Bronzealderen. Köbenhavn. Ekholm, G., De skandinaviska hällristningarna och deras betydelse. Ymer Stockholm Studier i Upplands bebyggelsehistoria Il. Bronsåldern. Uppsala Om hällristningarnas kronologi och betydelse. Fornvännen. Stockholm Nordisk Kultur 27. Konst Anm. av Mathiassen: Endnu et Krumsv:erd. Fornvännen. Fett, E. och P., Sydvestnorske Helleristninger. Stavanger. Fredsjö, A., m.fl Hällristningar i Sverige. Sthlm. Furumark, A., Fornkretas gudar. i: Religion och Bibel Gelling, P., & Davidsson, H. E., The Chariot of the Sun. London Gjessing, G., Die Chronologie der Schiffsdarstellungen auf den Felsenzeichnungen zu Bardal. Acta Arch. VI. Glob, P. V., Kultbåde fra Danmarks bronzealder. Kuml. Arhus. Hildebrand, B. E., Till hvilken tid böra de svenska hällristningarna hänföras? Antikv. Tidskr. Il. Lindqvist, S., The hoat models from Roos Carr. Acta Arch. XIII. Marstrander, S., slfolds Jordbruksristninger. Skjeberg. Diss. Oslo. Mathiassen, Th., Endnu et Krumsv:erd. Aarböger Köbenhavn. Moberg, C. A., Vilka hällristningar äro från bronsåldern? TOR. Uppsala. Montelius, 0., Sur les sculptures de rochers de la Suede. Congres int. d'anthr. et d'archeol. Sthlm. Norden, A., Hällristningarnas kronologi och betydelse. Ymer Östergötlands bronsålder. Diss. Uppsala A. Brandskogsskeppet. Fornvännen. Norling-Christensen, H., The Vikso Helmets. Acta Arch. XVII. Wihlborg, A., Hällristningar och bronsåldersgravar. i: Småländska Kulturbilder. Jönköping.

111 Akademiens verksamhet 1976 Till hedersledamöter har Akademien under året valt professor Matthias Zender, Bonn, professor Greta Arwidsson, Stockholm, professor Gerd Enequist, Uppsala, och f. museichefen dr Robert Wildhaber, Basel, Schweiz. Till arbetande utländsk ledamot har valts chefen för British Museum professor David \Vilson, London. Till arbetande inländska ledamöter har valts professorerna Gustaf Lindblad, Lund, och Lennart Elmevik, Uppsala. Till korresponderande ledamöter har Akademien utsett förste arkivarien fil. lie. Åsa Nyman, Uppsala, och skriftställaren fil. dr Arvid Ernvik, Kristinehamn. Följande ledamöter har avlidit: professor Louis Hammerich den 1 november 1975, förste intendenten docent Anna-Maja Nylen den 27 februari, professor Sune Lindqvist den 23 mars, professor Åke Holmbäck den 27 mars, lagman Helge Refsum den 8 september, professor Hilmar Stigum den 12 september samt rektorn docent Ragnar Ljunggren den 13 september Till fortsatt utgivande av Ordbok över Sveriges dialekter har Statens humanistiska forskningsråd beviljat kronor, till tryckning av en ordbok över rommanispråket av Roger Johansson och Erik Ljungberg kronor samt till tryckning av Saga och Sed kronor. Till rommaniordboken har dessutom Magnus Bergvalls stiftelse anslagit kronor. Med anledning av Herr Diös' 85-årsdag den 21 februari överlämnade Herr Harry Karlsson kronor att tillföras Harry Karlssons fond för folklivsforskning. Fastighetsaktiebolaget Provet skänkte samtidigt kronor till Anders Diös' fond för svensk hembygdsforskning. Vid Herr Östhols 60-årsdag den 5 april donerade hedersskattmästaren Herr Diös kronor till en fond som skall bära Erik och Dency Östhols namn. I samband med Fru Janckes 60-årsdag den 13 september överlämnade Herr

112 110 Diös kronor att tillföras Torsten Janckes Minnesfond. Vid samma tillfälle tilldelades Fru Jancke Akademiens Anders Diösmedalj. Vid sammanträde den 18 februari höll Herr Bengt R. Jonsson ett föredrag betitlat»kom följ med mej på sjöen ut! Till den svenska sjömansvisans historia». Vid sammanträde den 27 april talade Herr Strömbäck över ämnet» Resan till den andra världen. Kring medeltidsvisionerna och Drömkvädet» och vid sammanträde den 21 september höll Herr Haugen föredrag om»svensker og nordmenn i Amerika». Vid högtidssammanträdet den 4 november höll Herr Steensberg ett med diabilder och film i färg illustrerat föredrag över ämnet:»brugen af sten0xer og tnespader på New Guinea». Vid högtidssammankomsten utdelades följande priser och belöningar: Ahnlundska priset (3.000 kr) till Herr Virtaranta för framstående språkvetenskapligt författarskap, särskilt pågående utgivning av den stora ordboken över det karelska språket, Karjalan kielen sanakirja; Sahlgrenska priset (6.000 kr) till Herr Hald för framstående vetenskapligt författarskap inom nordisk ortnamnsforskning; pris (4.250 kr) ur Dag Strömbäcks belöningsfond till redaktören för det nyligen fullbordade verket» The Scottish National Dictionary» (10 band ) David Murison, Edinburgh, för hängivet lexikografiskt arbete under 30 år, samt Herr Turville-Petre, Oxford, (4.250 kr) för framstående författarskap inom norrön filologi och religionshistoria; belöning (6.000 kr) ur Anders Diös' fond för svensk hembygdsforskning till riksspelman Ingvar Norman, Säter, för mångårig, skicklig och framgångsrik verksamhet som upptecknare av dialekt och folkmusik i nedre Dalarna; belöning (5.000 kr) ur samma fond till fil. dr Olle Veirulf, Stockholm, för betydelsefullt vetenskapligt författarskap inom svensk kulturgeografi, särskilt rörande Dalarna; belöning (3.000 kr) ur samma fond till författaren Gunnar Skogsmark, Stockholm, för mångårig och för forskningen betydelsefull verksamhet som upptecknare och skriftställare rörande

113 111 folkmål och folktradition i hans hembygd, främst Misterhults socken i Småland; belöning (3.000 kr) ur samma fond till redaktör Bror Jonsson, Delsbo, för hans för forskningen betydelsefulla verksamhet såsom initiativtagare, ledare och publicist inom hembygdsvården i Hälsingland; belöningar (om kr vardera) ur Akademiens fond för svensk folkli vsforskning till: Akademiens hedersledamot Fröken Arwidsson, Stockholm, för framstående och betydelsefull forskargärning inom nordisk arkeologi, särskilt i samband med fynden från Valsgärde samt Akademiens hedersledamot Fröken Enequist, Uppsala, för framstående vetenskapligt författarskap inom svensk kulturgeografi, särskilt rörande den äldre lantbebyggelsen inom Mälarlänen; belöning (6.000 kr) ur Torsten Janckes Minnesfond till Herr Haugen, Harvard University, U.S.A., för banbrytande språkvetenskapligt författarskap, särskilt rörande de nordiska språken i Amerika; belöning (3.000 kr) ur Harry Karlssons fond för folklivsforskning till docent Hans-Joachim Paproth, Uppsala, för hans framstående avhandling»studien iiber das Bärenzeremoniell, 1: Bärenjagdriten und Bärenfeste bei den tungusischen Völkern». Herr Erik Hjalmarsson, tillsynsman vid Bonäs Bygdegård, Mora, tilldelades Akademiens Anders Diös-medalj såsom erkänsla för hans intresserade, skickliga och betydelsefulla medverkan vid kulturdagarna i bygdegården under 10 år. Vid den middag som följde på högtidssammankomsten framförde Herr Haugen pristagarnas tack. Han underströk bl.a. att de belönades arbete varit»... et åndens virke som sjelden lonnes i form av ytre berommelse, i det minste utenom vårt eget fag. Da en ledende Stockholmavis nylig skulle finne et bilde på hvor ubemerket den tidligere negerradikaler Eldridge Cleaver forlot sin forelesningssal, skrev den: 'Det var som når en språkprofessor forlater klassev::erelset etter en forelesning om svensk språkhistorie.' Vårt arbeide b::erer forhåpentlig frukt i våre studenter og våre lesere, men det blir tyst omkring oss når vi kommer utenom murene. Derfor er vi kanskje mer enn vanlig takknemlige for denne anerkjennelse. Og den bringer oss ikke bare ::ere, men også midler

114 112 som 0ker våre muligheter for forskning, for reiser, for å fortsette vårt arbeid så lenge som mulig. Det som samler alle pristagerne her i kveld er at vi har arbeidet i kulturens, jeg tror jeg kan si folkekulturens vingård. Rosten er stor og arbeiderne få. Hver enkelt har s0kt å bidra noe til forståelsen av den arv som våre nordiske fedre har frembragt. Vi har gravd i hauger og daler, vi har trengt inn i folkets tro og tankegang, vi har s0kt å verne om folkets sang og spill, vi har gransket gamle skinnb0ker, og vi har tatt opp i skrift og på bånd de folkemål som har bundet menneskene sammen her i Norden. Gustav Adolfs Akademien har gjort og gj0r en stor innsats nettopp ved å ta seg av dette folkelige i Nordens liv, som i dag trues av vår tids industrisamfunn. Den har ikke glemt det gamle ord fra Håvamål:»Sjelden står bautastener langs veien Om ikke s0nner setter dem der.» Og heller ikke Ivar Aasens ord:» Lat oss ikkje forfederne gl0yma under alt som me venda og snu, for dei gav oss ein arv til å g0yma, han er st0rre enn mange vil tru.» Hermed vil jeg uttrykke vår inderlige takknemlighet til Akademien på dens h0ytidsdag, og 0nske den alt hell i fremtiden. Quod felix faustumque sit!» * Styrelsen har under året hållit fem sammanträden, varav ett (den 21 aug.) hos hedersledamoten fru Brita Jancke på Åsbo gård, Sala. Under år 1976 har Akademien utgivit: Arv. Vol. 31, Vol , Utg. av Dag Strömbäck. Ethnologia Scandinavica Utg. av Nils-Arvid Bringeus. Namn och Bygd. Arg. 64, Utg. av Harry Ståhl. I serien Hembygdsskildringar har Stig Björklund utgivit häfte XI»Från kulturdagarna i Bonäs Bygdegård 1975».

115 Kungl. Gustav Adolfs Akademien 6 november 1977 HANS MAJ:T KONUNGEN. Beskyddare. H. K. H. HERTIGEN AV HALLAND Förste hedersledamot. Styrelse. Preses: GÖSTA BERG (1968). V. preses: VALTER JANSSON (1968). Sekreterare: FOLKE HEDBLOM (1975). Bibliotekarie: HARRY STÅHL (1957). Skattmästare: KURT WINBERG (1969). Bitr. skattmästare: TORBJÖRN LEWIN (1968). Medlemmar: DAG STRÖMBÄCK (1941), LENNART MOBERG (1966), STEN CARLSSON (1968), CARL-MARTIN EDSMAN (1970). Ersättare: Bo WICKMAN (1966), SVEN A. NILSSON (1968), ANDERS Diös (1951, 1975). Granskningsnämnd, Ordförande: Akademiens sekreterare. Medlemmar: VALTER JANSSON (1954), GÖSTA BERG (1958), STEN CARLSSON (1966), HARRY STÅHL (1968). Stödjande hedersledamöter. STRÖMBOM, N IL s ALFRED RAGNAR, fil. lie., f.d. kapten vid K. Hallands regemente, 34 Chemin du Pommier, 1218 Grand Saconnex, Geneve, f. 30/10 98, inv Saga och Sed 1977

116 114 DIÖS, ANDERS VIKTOR, fil. dr, byggmästare, Box 116, Uppsala, f. 21/2 91, inv. 36. MATTSON, Jo H N HERBERT, byggmästare, Strandv. 21, Djursholm, f. 3/2 15, inv. 61. ÅHLEN. ANDERS RAGNAR, direktör, Fack, Stockholm 20, f. 5/6 06, inv. 42. KARLSSON, FRANS HARRY, byggmästare, Byggmästaregården, Box 763, Lund, f. 12/6 03, inv. 62. STRÖMBÄCK, DAG ALVAR, fil. dr, professor em., Box , Uppsala, f. 13/8 00, inv. 35. KARLEBO, CARL SELIM, tekn. dr, direktör, Jac. Westinsg. la, Stockholm, f. 8/9 92, inv. 47. Övriga hedersledamöter. WEIBULL, C u R T HUGO JOHANNES, fil. dr, professor em., Skåneg. 29, Göteborg, f. 19/8 86, inv. 32. KARLGREN, KLAS BERNHARD JOHANNES, fil. dr, professor em., Mosebacke torg 6, Stockholm, f. 5/11 89, inv. 57. GJÖRES, AXEL, fil. dr, f.d. statsråd, f.d. generaldirektör, lgelkottsv. 8, Bromma, f. 11/11 89, inv. 57. EK, SVERKER, fil. dr, professor em., Furug. 15, Göteborg, f. 23/2 87, inv. 33. KUNDZINS, PAULS, fil. dr, f.d. professor, 17 Dingle Rd, Halifax N. S., Canada, f. 1/2 88, inv. 34. WESSEN, EL I As GUSTAF ADOLF, jur. o. fil. dr, professor em., Örnbog. 11, Bromma, f. 15/4 89, inv. 44. HEDSTRÖM, KARL FREDRIK G u N N AR, fil. dr, professor, f.d. arkivchef, Nationsg. 22, Lund, f. 31/12 90, inv. 40. ULDALL, K AI CHRISTIAN, fil. dr, f.d. överinspektör, Carolir:.e Amalievej 118, 2800 Lyngby, Danmark, f. 14/9 90, inv. 61. RYLANDER, AXEL O Lov EDVIN, jur. kand., f.d. landshövding, N. Källgatan 24, Västerås, f. 19/8 00, inv. 61. ANER, JOSEF, fil. mag., direktör, Nockeby Backe 8, 3 tr. Hus b, Bromma, f. 8/10 89, inv. 62. PLEIJEL, HILDING ATHANASIUS, teol. dr, fil. mag., professor em., Karl XI gatan 7, Lund, f. 19/10 93, inv. 52.

117 115 JIRLOW, ERNST RAGNAR, fil. dr, f.d. lektor, Florag. 20, Västerås, f. 12/8 93, inv. 53. FRANCIS, Sir FRANK CHALTON, f.d. chef för British Museum, The Vine, Nether Winchendon, Aylesbury, Bucks. 1, England, f. 5/10 01, inv. 64. SANDKLEF, JOHAN ALBERT, fil. dr, f.d. museiintendent, Föreningsgatan 18 A, Göteborg, f. 13/5 93, inv. 64. C0LLINDER, ERIK ALFRED TORBJÖRN (B J ö R N)' fil. dr, professor em., S. Rudbecksgatan 16, Uppsala, f. 22/7 94, inv. 36. LUNDAHL, I VAR CLAES JONAS, fil. dr, professor em., Nils Lövgrens väg 6, Farsta, f. 5/11 94, inv. 52. SVENNUNG, JOSEF GUSTEN ALGOT, fil. dr, professor em., Trädgårdsg. 11, Uppsala, f. 7/1 95, inv. 54. GUSTAVSON, JOHAN HERBERT, fil. dr, f.d. förste arkivarie, Kvarnbog. 11, Uppsala, f. 21/4 95, inv. 57. LINDQUIST, I v AR ARTHUR, fil. dr, professor em., Nicolovius v. 6, Lund, f. 31/5 95, inv. 57. SKAUTRUP, JENS p ETER ANDREAS, fil. dr, f.d. professor, Stationsg. 23, Risskov, Århus, Danmark, f. 21/1 96, inv. 34. MoBERG, CARL-ALLAN, teol. o. fil. dr, professor em., Walleriusv. 9, Uppsala, f. 5/6 96, inv. 47. GUSTAWSSON, KARL ALFRED, fil. dr, f.d. överantikvarie, Linnegatan 75, Stockholm, f. 17/2 97, inv. 67. R1v1ERE, GEORGES HENRI, f.d. chefskonservator vid Musee National des Arts et Traditions populaires, 6, Route du Mahatma Gandhi, Paris, f. 5/6 97, inv. 38. JANCKE, BRITA KRISTINA, fil. kand., fru, Luthagsesplanaden 18 B, Uppsala, f. 13/9 16, inv. 68. WEISER-AALL, ELISABETH AUGUSTE JEANETTE (LI LY), dr. phil., f.d. förste konservator vid Norsk etnologisk gransking, Inkognitogate 24 B, Oslo, f. 18/12 98, inv. 55. O'DUILEARGA, SE A Mus HAMILTON, fil. dr, f.d. professor, 28 Kenilworth Square, Dublin 6, Irland, f. 26/5 99, inv. 35. LILJEBLAD, S v EN SAMUEL, fil. dr, f.d. professor, UJ.iversity Station, P.O. Box 8463, Reno, Nevada 89507, USA, f. 30/5 99, inv. 33. HELGASON, J6N, dr. phil., f.d. professor, Proviantgården, Christians brygge 8, Köpenhamn K, f. 30/6 99, inv. 60.

118 116 SVEINSSON, EINAR ÖLAFUR, fil. dr, f.d. professor, Oddagötu 6, Reykjavik, f. 12/12 99, inv. 34. HANNERBERG, CARL D Av ID, fil. dr, professor em., Rosengårdsv. 47, Vallentuna, f. 29/7 00, inv. 57. SELLING, CARL Gös TA AUGUST, fil. dr, f.d. riksantikvarie, Villag. 10, Stockholm, f. 28/9 00, inv. 65. MATRAS, CHRISTIAN, fil. dr, f.d. professor, T6rshavn, Färöarna, f. 7 /12 00, inv. 54. RÄNK, GUSTAV, dr. phil., f.d. professor, Friherreg. 40, Vällingby, f. 18/2 02, inv. 71. SVENSSON, SIG FRID OSKAR, fil. dr, professor em., Svaneg. 7 B, Lund, f. 1/6 01, inv. 42. GRANLUND, Jo H N EINAR LUDVIG, fil. dr, professor em., Floragatan 10, Stockholm, f. 25/10 01, inv. 47. ANDERSEN, P o u L MAX HENRIK, fil. dr, f.d. professor, f.d. chef för Institut for Dansk Dialektforskning, Markvej 11, 2400 Köpenhamn N.V., f. 8/6 01, inv. 53. BEITO, OLAV T., dr. philos., f.d. professor, Skogv. 17, Jar, Norge, f. 30/3 01, inv. 67. EDENMAN, RAGNAR HILDING LEONARD, med. o. fil. dr, landshövding, f.d. statsråd, Slottet, Uppsala, f. 1/4 14, inv. 72. VILKUNA, K u s TA A GrnEoN, fil. dr, f.d. professor, ledamot av Finlands akademi, f.d. statsråd, Jollasvägen 22, Helsingfors 85, Finland, f. 26/10 02, inv. 50. BERG, GÖSTA, fil. dr, professor, Ludvigsbergsgatan 16, Stockholm, f. 31/7 03, inv. 40. JOHANNISSON, Tu R E GUSTAF, fil. dr, professor em., Berzeliig. 20, Göteborg, f. 26/9 03, inv. 59. KJELLBERG, ANDERS R E IDAR, mag. art., cand. philol., f.d. museumsdirektör, Norsk Folkemuseum, Oslo, f. 19/5 04, inv. 57. HALD, KRISTIAN, dr. phil., f.d. professor, Grundtvigsvej 8 A, Köpenhamn V, f. 9/9 04, inv. 61. KROMNOW, ERNST ÅK E, fil. dr, riksarkivarie, Valhallavägen 120, Stockholm, f. 21/5 14, inv. 75. STÅHL, HARRY AXEL MAURITS, fil. dr, professor em., Tiundag. 39, Uppsala, f. 22/9 05, inv. 57. ZENDER, MATTHIAS, dr. phil., f.d. professor, Am Hofgarten 22, 53 Bonn, Väst-Tyskland, f. 20/4 07, inv. 76.

119 117 ARWIDSSON, GRETA, fil. dr, professor em., Valhallavägen 155, Stockholm, f. 5/7 06, inv. 76. ENEQUIST, GERD MARGARETA, fil. dr, professor em., Stigbergsvägen 8 C, Uppsala, f. 24/2 03, inv. 76. WILDHABER, ROBERT, dr. phil., docent, Peter Ochs-Strasse 87, 4059 Basel, Schweiz, f. 3/8 02, inv. 76. JANSSON, SVEN BIRGER FREDRIK (S v EN B. F.), fil. dr, professor, f.d. riksantikvarie, Tattbyv. 16, Saltsjöbaden, f. 19/11 06, inv. 60. FRANZEN, KNUT Gös TA, fil. dr, f.d. professor, Sunnerstavägen 19 B, Uppsala, f. 14/6 06, inv. 64. STEENSBERG, AXEL, dr. phil., f.d. professor, C:eciliavej 30, Box 1331, 2500 Valby, Danmark, f. 1/6 06, inv. 54. HUMMELSTEDT, ARNE E s KIL, fil. dr, f.d. professor, Slottsg. 6, Åbo, Finland, f. 13/3 06, inv. 64. HAUGEN, EINAR, dr phil., professor em., 45 Larch Circle, Belmont, Mass , USA, f. 19/4 06, inv. 68. ÖSTBORN, MARY ANNA ELISABETH, fru, Indor, Våmhus, f. 12/9 12, inv. 77. JANSSON, ERIK VALTER, fil. dr, professor em., Banerg. 6 B, Uppsala, f. 22/5 07, inv STRÖM, SIG AXEL F o L K E, med. o. fil. dr, f.d. docent, f.d. biblioteksråd, Mejerigatan 12, Göteborg, f. 15/10 07, inv. 65. Stödjande ledamöter. WIJKANDER, KARL Ev ERT THEODOR, bergsingenjör, f.d. bruksdisponent, Eskaderv. 16, Täby, f. 16/2 91, inv. 43. NORDENFALK, Jo HAN AXEL ERLAND, friherre, jur. kand., f.d. hovrättsråd, Strandv. 51, Stockholm, f. 12/11 97, inv. 43. HANSEN, EINAR ANTON, fil. dr, skeppsredare, Caritasg. 8, Malmö, f. 14/11 02, inv. 44. HASSELBLAD, FRITZ V I c T o R, tekn. dr, direktör, Råö, Onsala, Kungsbacka, f. 8/3 06, inv. 57. TURESSON, ANDERS G u N N AR, kompositör, Hammarö, f. 6/10, 06, inv. 60. WESTHOLM, ERIK AuGUSTINUS, godsägare, Odensg. 1, Uppsala, f. 19/6 91, inv. 62.

120 118 JOHANSSON, CA R I BARBRO MARGARETA, fil. dr, docent, förste bibliotekarie, Karlav. 28, Stockholm, f. 14/6 11, inv. 62. MELIN, STEN HILDING, f.d. bankdirektör, El Flamenco, ap. 11, Guadalmira Alta, San Pedro de Alcantara (Malaga), Spanien, f. 22/4 99, inv. 62. SEMPLER, NILS GEORG LENNART, auktoriserad revisor, Börjeg. 7, Uppsala, f. 28/9 15, inv. 62. BöHM, ÅKE, bankir, Uttran, f. 04, inv. 62. SVENSSON, HELGE, GUSTAF I v AN, bruksdisponent, Asbro, f. 17 /6 04, inv. 63. LINDBLAD, S v EN JOHAN HÄRJE, bankdirektör, Vapenstigen Lidingö, f. 6/11 09, inv. 64. ENEGREN, U N o GUSTAV TEODOR, fil. mag., direktör, Swedish Iron Ore, Ltd., New Zealand House, Haymarket, London S.W.1, f. 21/3 08, inv. 65. ÖSTHOL, ERIK, civilingenjör, direktör, Villa Japan, Solna, f. 5/4 16, inv. 65. BERGER, DAGMAR, f. BooN, fru, Magnus Stenbocksv. 29, Halmstad, f. 19/6 15, inv. 66. THUNHOLM, LARS-ERIK, fil. dr, pol. mag., civilekonom, bankdirektör, Skeppsbron 24, Stockholm, f. 2/11 14, inv. 67. TUNHAMMAR, EL A M WIHLGOTT, jur. kand., direktör, Annebergsgatan 15 A, Malmö, f. 18/1 03, inv. 67. WINBERG, K u R T Osw ALD, jur. kand., advokat, Hessle gård, Örsundsbro, f. 18/2 16, inv. 67. LöFBERG, JAN-HARALD, jur. kand., f.d. akademiräntmästare, Gunnvägen 3, Djursholm, f. 27/7 16, inv. 68. TEMPELMAN, GILLIS, civilekonom, direktör, Nytorgsgatan 11 A, Stockholm, f. 21/7 06, inv. 71. WANGÖ, MARGARETA, f. PAULSSON, fru, Fredrik Ströms gata 4, Halmstad, f. 3/3 03, inv. 71. HJELMER, BERTIL, civilekonom, direktör, Barkspadevägen 2, Uppsala, f. 16/12 22: inv. 72. SAHLIN, GÖSTA, direktör, Kommendörsgatan 8 C, Stockholm, f. 22/5 21, inv. 74. WÄRNFELDT, ANDE R s OLOV, civilingenjör, direktör, Skogsfrugränd 18, Bromma, f. 1/8 24, inv. 74. ELINDER, ERIK GUSTAF, fil. mag., direktör, Alberget 4 B, Djurgårdsvägen 136, Stockholm, f. 15/6 12, inv. 74.

121 119 LEWIN, ERIK T o R B J ö R N, civilekonom, direktör, Stav kärnvägen 12, Uppsala, f. 20/6 32, inv. 74. SWENSON, CARL-HAKON, direktör, Kullavägen 8, Västerås, f. 8/5 13, inv. 75. SVENSON, SVEN GUDMAR (SVEN G.) fil. dr, direktör, S:t Olofsg. 1 A, Uppsala, f. 29/9 19, inv. 75. KARLSSON, SVEN-HARRY, byggmästare, Tällbergsgränd 7, Bromma, f. 8/12 31, inv. 77. a. Inländska. Arbetande ledamöter. EDSMAN, CARL-MARTIN, teol. o. fil. dr, professor, Vasagatan 5 C, Uppsala, f. 26/7 11, inv. 59. MOBERG, LENNART ALBERT, fil. dr, professor, Fredsg. 2, Uppsala, f. 13/12 14, inv. 60. CARLSSON, STEN CARL OSKAR, fil dr, professor, S:t Olovsg 12, Uppsala, f. 14/12 17, inv. 61. STÅHLE, CARL IVAR, fil. dr, professor, Gärdesvägen 28, Lidingö, f. 27 /6 13, inv. 64. NILSSON, S v EN AUGUSTINUS, fil. dr, professor, Luthagsespl. 25, Uppsala, f. 9/11 14, inv. 65. HILDEBRAND, KARL - G u s TA F HILDEBRAND, fil. dr, professor, Norrlandsg. 28, Uppsala, f. 25/4 11, inv. 65. WICKMAN, Bo NILS VALDEMAR, fil. dr, professor, Linneg. 11, Uppsala, f. 7/9 17, inv. 65. DAHLSTEDT, KARL-HAMPUS, fil. dr, professor, Kvarn.stensvägen 12, Umeå, f.19/4 17, inv. 66. HELLBERG, LA R s ALVAR, fil. dr, professor, Storgatan 8, Uppsala, f. 3/3 14, inv. 67. HEDBLOM, JöNS F o L K E, fil. dr, professor,.f.d. arkivchef, Tegnerg. 38 A, Uppsala, f. 26/4 08, inv. (46) 68. ALMGREN, BERTIL OSCAR, fil. dr, professor, S :t Johannesg. 18, Uppsala, f. 27/9 18, inv. 70. BRINGEUS, N IL s - AR v I D EDVARD ALRIK, fil. dr, teol. kand., professor, Helgonavägen 17, Lund, f. 29/3 26, inv. 70. HOLM, PER OLOF Gös TA, fil. dr, professor, Docentgatan 9, Lund, f. 8/7 16, inv. 70. EJDER, GUSTAF ÅKE BERTIL, fil. dr, professor, Pedellgatan 14 E, Lund, f. 2/11 16, inv. 70.

122 120 HASSELBERG, SVEN Gös TA, jur. o. fil. dr, professor, Odensgatan 15, Uppsala, f. 23/12 09, inv. 72. REHNBERG, MAT s ERIK ADOLF, fil. dr, professor, Grevturegatan 58, Stockholm,.f. 12/10 15, inv. (47) 72. BJÖRKLUND, s TIG HILDING RAGNAR, fil. dr, förste arkivarie, docent, Fornby, Rasbokil, f. 19/2 19, inv. (60) 73. EKBO, SVEN ARNOLD, fil. dr, professor, ordbokschef, Karlavägen 10, Lund, f. 7/8 15, inv. 73. ANDERSSON, KARL T Ho R s TEN GUNNAR, fil. dr, professor, Grönstensvägen 32, Uppsala, f. 23/2 29, inv. 73. FRIES, CLAES SIG u R D ELIAS, fil. dr, professor, Nydalavägen 11, Umeå, f. 22/4 24, inv. 74. ROOTH, ANNA BIRGITTA, f.,valdemarson, fil. dr, professor, ö. Slottsgatan 14 C, Uppsala, f.15/519, inv. 74. JONSSON, BENGT OLOF ANDERS ROBERT (BENGT R.), fil. dr, arkivchef, docent, Framnäsbacken 8, Solna, f. 19/3 30, inv. 74. WIDMARK, GUNVOR (G u N) MARGARETA,.f. Gustafsson, fil. dr, professor, Grönstensvägen 34, Uppsala, f. 31/7 20, inv. 75. RUNDGREN, GUSTAV FRI T H I o F, fil. dr, professor, ö. Ågatan 41, Uppsala, f. 25/12 21, inv. 75. LINDBLAD, G u s TA F MARTIN ESAIAS, fil. dr, professor em., Sofiaparken 3 A, Lund, f. 26/2 11, inv. 77. ELMEVIK, BENGT LENNART, fil. dr, professor, ö. Ågatan 9, Uppsala, f. 2/2 36, inv. 77. EK, SVEN BIRGER (S v EN B.), fil. dr, docent, kulturintendent, Apelvägen 3, Landskrona, f. 10/6 31, inv. 77. BENSON, S v EN ARCHER, fil. dr, professor, Fridkullagatan 27 A, Göteborg, f. 22/1 19, inv. 77. b. Utländska. AHLBÄCK, TORV ALD O L Av OTTO, fil. dr, f.d. professor, Åminne, Malax, Finland, f. 28/3 11, inv. 58. ALVAR, MANUEL, professor, Isaac Peral, 3-5, Madrid 15, Spanien, f. 8/7 23, inv. 61. FOOTE, PETER GODFREY, fil. dr, M.A., professor, University College, Gower Street, London WC1-6BT, f. 26/5 24, inv. 62.

123 121 GLOB, PETER VILHELM, dr. phil., riksantikvarie, f.d. professor, Nationalmuseet, Frederiksholms Kanal 12, 1220 Köpenhamn K, f. 22/2 11, inv. 67. WEIJNEN, AN T o NI u s ANGELUS, dr. phil., professor, Merellaan 9, Malden, Holland, f. 19, inv. 68. RoELANDTS, KAREL, dr. phil., professor, Sergeystraat 3, B-3020 Herent, Belgien, f. 6/5 19, inv. 68. RöHRICH, LuTz, dr. phil., professor, Horbener Strasse 36, 78 Freiburg/Br., Väst-Tyskland, f. 9/10 23, inv. 68. BANDLE, OSKAR, dr. phil., professor, Am Pfisterhölzli 22, CH-8606 Greifensee, Schweiz, f. 11/1 26, inv. 69. HOLM-OLSEN, LUDVIG, dr. philos., professor, Postbox 563, 5001 Bergen, Norge, f. 9/6 14, inv. 69. CLARK, JOHN G R AHA M E DOUGLAS, Ph. D.,.f.d. professor, 19 Wilberforce Rd, Cambridge, England, f. 28/7 07, inv. 69. THORS, CARL-ERIC, fil. dr, professor, Knektvägen 3 C, Helsingfors 40, Finland, f. 8/6 20, inv. 72. BIEZAIS, TEODORS HARALD s, fil. dr, dr. theol., professor, Köpmansgatan 15 B 13, Åbo, Finland, f. 10/7 09, inv. 72. SCHMIDT, LEOPOLD, dr. phil., hovråd, professor, Laudongasse 19, A-1080 Wien, Österrike, f. 15/3 12, inv. 72. HALVORSEN, EYVIND FJELD, dr. philos., professor, Ski.ferlia 23, 1346 Gjettum, Norge, f. 4/5 22, inv. 73. HONKO, LA u R I OLA VI, fil. dr, professor, Satakielentie 8, Åbo 60, Finland, f. 6/3 32, inv. 73. ALMQVIST, Bo GUNNAR, fil. dr, professor, Department of Irish Folklore, University College, Belfield, Dublin 4, Irland, f. 5/5 31, inv. 73. GREENE, DAVID W., M.A., professor vid Dublin Institute for Advanced Studies, 10 Burlington Road, Dublin 4, Irland, f. 22/10 15, inv. 73. GUNDA, BELA, dr. phil., professor vid universitetet i Debrecen, Debrecen 10, Ungern, f. 25/12 11, inv. 73. VIRTARANTA, PERTTI, fil. dr, professor, Vähäniityntie 22 B 6, Helsingfors 57, Finland, f. 20/5 18, inv. 74. KRETZENBACHER, LEOPOLD, dr. phil., professor, Adalbertstrasse 94, Miinchen 40, Väst-Tyskland, f. 13/11 12, inv. 74. BENEDIRTSSON, SIGURD UR JAK o B, dr. phil., ordbokschef, Stigahlicl 2, Reykjavik, Island, f. 20/7 07, inv. 75.

124 122 NIELSEN, NIELS ÅGE, cand. mag., professor, Dyrehavevej 33, 8000 Arhus C, Danmark, f. 25/6 13, inv. 75. WIEGELMANN, GtiNTER, dr. rer. nat., professor, Frauenburgstrasse 39, D-44 Miinster/Westf., Väst-Tyskland, f. 31/ 1 28, inv. 75. WILSON, DAVID M., Ph.D., professor, chef för British Museum, 25 Stratford Villas, London N.W. 1, f. 30/10 30, inv. 69. ELDJÅRN, KRISTJÅN, dr. phil., Islands president, Reykjavik, Island, f. 6/12 16, inv. 77. V ALONEN, NI IL o, EEMIL TAPIO, fil. dr, f.d. professor, Långträskvägen 55, Esbo 73, Finland, f. 12/4 13, inv. 77. KOLSRUD, KNUT, dr. philos., professor, M0llers vei 22, 1322 H0vik, Norge, f. 11/9 16, inv. 77. FENTON, ALEXANDER, M. A., Keeper of the National Museum of Antiquities of Scotland (Museichef), 132 Blackford Avenue, Edinburgh EH9-3HH, Skottland, f. 26/6 29, inv. 77. HuLDEN, LA R s EVERT, fil. dr, professor, Flensborgsbrinken 2, Borgå 10, Finland, f. 5/2 26, inv. 78. Korresponderande ledamöter. KJELLBERG, S v EN TORSTEN, fil. dr, f.d. museiintendent, Vintergatan 2 F, Lund, f. 22/6 92, inv. 41. BERGSTRAND, CARL-MARTIN, fil. dr, f.d. arkivarie, Kobbarnas v. 6, Göteborg, f. 21/2 99, inv. 42. HASSLÖF, 0 Lo F PAUL HERMAN,.fil. dr, f.d. docent, f.d. universitetslektor, Glasmästargat. 7, Malmö, f. 8/7 01, inv. 42. SUNDQUIST, BROR NI L s EHRLING, fil. dr, f.d. landsantikvarie, Luthagsespl. 18 A, Uppsala, f. 11/10 02, inv. 46. GUSTAFSON, KARL HJALMAR, lantbrukare, f.d. riksdagsman, Dädesjö, Braås, f. 20/5 93, inv. 47. TIBERG, NI L s OSCAR HARALD, fil. dr, f.d. förste arkivarie, Artillerig. 8, Uppsala, f. 28/5 00, inv. 47. JANSSON, ANDERS TEODOR SAM O w EN, fil. dr, f.d. förste bibliotekarie, Allev. 14 C, Bromma, f. 19/3 06, inv. 54. MAcDoNALD, NORMAN, Reverend, 8 Scott Road, Glenrothes, Fife, Scotland, f. 15/8 04, inv. 57. LINDBERG, HELGE GusTAV, fil. lie., f.d. arkivchef, S:t Johannesgatan 1, Uppsala, f. 1/7 08, inv. 58.

125 123 WALLIN, C u R T NORE, teol. kand.,.fil. dr, kyrkoherde, Tomelilla, f. 25/5 08, inv. 58. FLEMSTRÖM, BERT IL NILS VILHELM, fil. dr, f.d. förste arkivarie, Kyrkogårdsg. 16 A, Uppsala, f. 11/6 08, inv. 58. RUONG, JOHAN Is R A EL, fil. dr, professor, f.d. nomadskolinspektör, Kyrkogårdsg. 39 B, Uppsala, f. 26/5 03, inv. 59. DRAKENBERG, S v E N BERNHARD, fil. lie., f.d. landsantikvarie, Jakobsbergsplatsen 5 A, Västerås, f. 27 /1 04, inv. 60. TILLHAGEN, CARL - H E R MAN OLOF, dr. philos., f.d. intendent, Kyttingev. 12, Lidingö, f. 17/12 06, inv. 61. INGERS, CARL PONTUS INGEMAR, fil. dr, f.d. arkivarie, St. Tomeg. 16 A, Lund, f. 23/4 02, inv. 61. LINDNER, KuRT, dr. phil., direktör, Lichtenhaidestr. 9, 86 Barnberg, Tyskland, f. 27 /11 06, inv. 64. PELLIJEFF, KARL G u N N AR, fil. dr, f.d. arkivchef, Börjegatan 42 A, Uppsala, f. 20/4 08, inv. 64. BROBERG, MENS OLOV R I c HAR D, fil. dr, f.d. förste arkivarie, Artillerigatan 14 B, Uppsala, f. 5/12 10, inv. 64. FORSSMAN, ERIK ERNST, fil. dr, professor, Johann v. Weerth Strasse 4, 78 Freiburg/Breisgau, Väst-Tyskland, f. 27 /12 15, inv. 65. DAHL, SVERRI, antikvarie, T6rshavn, Färöarna, f. 31/3 10, inv. 66. LEMAISTRE, FRANK, godsägare, lexikograf, La Brecquette, L'Etacq, St. Cuen, Jersey, Normandiska öarna, England, inv. 67. SANDERSON, STEWART, M. A., chef för institutet för dialekt- och folklivsforskning vid univ. i Leeds, f. 24, inv. 67. JOHANSSON, Jo H N OSKAR FREDRIK, folkskollärare, Långasjö, f. 13/7 10, inv. 68. GUSTAVSON, KARL GUSTAV s I G u R D, fil. dr, föreståndare för Emigrantregistret, Sveag. 2, Karlstad, f. 20/11 94, inv. 68. JOHANNES, PER, skriftställare, Hjortnäs, Leksand, f. 13/8 96, inv. 70. TUNELD, JOHN, fil. dr, f.d. förste bibliotekarie, Vapenkroken 26, Lund, f. 15/2 04, inv. 71. SVÄRDSTRÖM, SVANTE, fil. dr, f.d. förste intendent, Nockeby Backe 8 C, lht 115, Bromma, f. 6/9 06, inv. 71.

126 124 LAGMAN, EDVIN, fil. dr, docent, Hejdegatan 20, Linköping, f. 19, inv. 72. BERGFORS, JOHAN ERIK O Lo F, fil. dr, docent, arkivchef, Tiundagatan 45, Uppsala, f. 25/8 21, inv. 72. BENGTSSON, SIXTEN, skriftställare, Gudhemsgatan 10, Skövde, f. 12/8 08, inv. 72. ScoTT, JosEPH, B.A., universitetsbibliotekarie, University College, Gower Street, London W.C.1, f. 17/1114, inv. 73. BENGTSSON, BENGT SVANTE, fil. dr, museichef, S :t Annegatan 2 B, Lund, f. 2/3 10, inv. 75. LINDQVIST, ARTUR REINHOLD, direktör, Grythyttan, f. 19/7 97, inv. 75. REINHAMMAR, JARL V IDAR ÖJVIND, fil. dr, docent, ordbokschef, Stackvägen 18, Uppsala, f. 8/12 25, inv NYMAN, Ås A MARGARETA, fil. lie., förste arkivarie, Ingemunds väg 25, Sigtuna, f. 4/6 21, inv. 76. ERNVIK, OLOF AR v ID, fil. dr, skriftställare, Fabriksgatan 2, Kristinehamn, f. 18/6 00, inv. 76. RosTVIK, JOHAN ALLAN, fil. dr, docent, arkivchef, Floragatan 11, Uppsala, f. 22/3 30, inv. 77. LINDOW, JOHN, Ph. D., professor, Department of Scandinavian, Winelle Hall, University of California, Berkeley, Calif., USA,.f. 23/7 46, inv. 77. BARNES, M I c HA EL PATRICK, M.A., Reader, 93 Longland Drive, London N20-8HN, England, f. 28/6 40, inv. 77.

127

128