SAGA OCH SED KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK I 9 4 I JÖRAN SAHLGREN A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA UTGIVEN AV

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "SAGA OCH SED KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK I 9 4 I JÖRAN SAHLGREN A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA UTGIVEN AV"

Transkript

1

2

3 SAGA OCH SED KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIENS ÅRSBOK I 9 4 I UTGIVEN AV JÖRAN SAHLGREN A.-B. LUNDEQUISTSKA BOKHANDELN, UPPSALA

4 UPPSALA 1942 ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B. 4u56

5 Hon som var värre än den onde. En saga och ett uppsvenskt kyrkomålningsmotiv. Av OLOF GJERDMAN. Enligt en uppgift som jag har sett någonstans men som jag tyvärr inte har kunnat återfinna, skall ärkebiskop J. A. Lindblom ha förfärad ryggat tillbaka och vägrat att gå längre, när han en gång kom in i vapenhuset i en uppländsk landskyrka och fick se väggmålningarna där. Det måste också medges att detta slags målningar ofta nog inte verka särskilt uppbyggliga. Prosten L. F. Kihlman ger uttryck åt denna mening då han yttrar i sin beskrivning över Kumla socken i Västmanland (sid. 178): >>Någre hafva förment, att dessa målningar vanpryda och ostäda Kyrkan.>> Han fortsätter emellertid: >>Men älskare af gamla märkvärdigheter och uråldriga qvarlefvor finna i dem ett synnerligt nöje, önskande, att de måtte förvaras.>> Kihlman yttrar dessa ord närmast i anledning av en på hans tid känd men överkalkad, senare åter framtagen målning i Kumla kyrkas vapenhus, som visar hur en djävul på en stång räcker en kvinna ett par skor. Samma motiv finner man begagnat i de uppländska kyrkorna Husby Sjutolft, Viksta, Tensta, Almunge, Knutby, Edebo och Hökhuvud. I Kumla kyrka är målningen anbragt över och på sidorna om dörren som från vapenhuset leder in i själva kyrkan, i Tensta på vapenhusets vänstra vägg utifrån räknat, i de övriga kyrkorna i vapenhuset över och på sidorna om ingångsdörren. Av Almungemålningen är nu mycket litet synligt. På målningen i Hökhuvud syns häxan tydligt, av djävulen däremot endast överdelen. För målningarna i Tensta, Viksta, Edebo och Hökhuvud hänvisar jag till bilderna sid Om likheterna och olikheterna mellan dessa 8 målningar må följande framhållas: Djävulen och kvinnan äro på 7 av dem skilda åt av ingången 1 Bilden från Edebo kyrka har K. Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien ställt till mitt förfogande. I -4u56. Ärsbok I94r.

6 2 Från Viksta kyrka, Uppland. Foto Frisk. Från Edebo kyrka, Uppland.

7 w ~, ~l ~ "' "".~ <. Från 1:ensta kyrka, Uppland. Foto Frisk. Från Hökhuvuds kyrka. Foto Lundberg.

8 4 till vapenhuset eller (i Kumla) av ingången från detta in i själva kyrkan. Dörröppningen är - som torde komma att bli klart av min framställning i det följande --- utan tvivel tänkt som en del av målningen, som symbol för en klyfta eller dylikt som skiljer djävulen och kvinnan åt. På den åttonde målningen (den i Tensta) tycks det vara en klyfta och ett vatten med något slags bro över mellan de två. På alla målningarna utom den i Kumla är kvinnan placerad till vänster, djävulen till höger. Skorna på stången äro mer eller mindre starkt rödfärgade på målningarna i Husby-Sjutolft, Viksta, Knutby och Edebo, gula i Kumla och svarta i Tensta och Hökhuvud. Stången är rak i Kumla, Viksta, Tensta och Hökhuvud, böjd i Husby-Sjutolft och Edebo. Stången är kvistfri i Kumla, Husby-Sjutolft, Knutby och Edebo, har tydliga lämningar efter kvistar i Viksta och, fast mindre, i Hökhuvud, är i Tensta försedd med ansats till kvist blott nära den ena ändan. Stången är grå i Viksta, gul i Kumla, Husby-Sjutolft och Edebo, gulaktig med en mörkare mittlinje i Knutby och tegelfärgad i Hökhuvud. När prosten Kihlman gav ut sin beskrivning över Kumla socken voro målningarna i kyrkans vapenhus och på väggarna inne i kyrkan överkalkade. Om de senare målningarna har han inte kunnat få någon underrättelse, säger han, men om de förra har han en del att meddela. Bl. a. uppger han sid. 177, i beskrivningen av käringen som får ett par skor av djävulen att det skall ha stått skrivet under käringen: Du är värre än jag. I Landsmålsarkivets i Uppsala samlingar finns en uppteckning (ULMA 7337) 1 som bl. a. redogör för målningen i Kumla kyrka. Enligt den stod det på målningen skrivet framför djävulen: Du är värre än jag. Nu finns det inte något skrivet vare sig framför djävulen eller under käringen. Enligt meddelande från kyrkoherde F. Hultkrantz i Kumla beror detta därpå att man vid den sista restaureringen tog bort orden Du är värre än jag som funnos på målningen efter den näst sista restaureringen. Man avlägsnade dem därför att man ansåg sig ha konstaterat att det visserligen hade funnits något skrivet på den ursprungliga målningen, men att detta dels inte hade stått på den platsen, dels inte kan ha bestått av så många bokstäver. Av de övriga målningarna - åtminstone i deras nuvarande skick - är endast den i Tensta försedd med text. På denna förekomma som bilden visar två språkband med var sin replik. Den ena fälls av kvinnan, som säger: tak : kära: son : för: goda : scor. Den andra repliken är 1 Om förkortningarnas betydelse se närmare sid. So.

9 svårare att komma till rätta med. Otto Sylwan citerar den i sin redogörelse för denna målning men låter den följas av ett frågetecken. Själva läsningen vållar inga särskilda svårigheter utom möjligen sista ordet. Sylwan omtalar att Peringschiöld på sin tid har läst: du: scal : faa : löna : som: der: tax: är : hina. Som inskriften ter sig nu skulle man väl kunna tänkas läsa första bokstaven i det sista ordet som något annat än h, men läsningen av det ordet måste övervägas i samband med tolkningen av hela inskriften. Jag skall inte här försöka ge en sådan, då jag inte har kunnat finna någon som riktigt har tillfredsställt mig. Kanske döljer sig i texten något gammalt uttryck som missförståtts och på den grund förvanskats. Professor Henrik Cornell har på förfrågan meddelat mig att de målningar som vi här syssla med böra antas ha tillkommit i början av talet (omkring 1520). Skrivsättet i texterna på Tenstamålningen tycks dock inte passa så väl till den tiden. A-ljudet skrivs på målningen aa (faa), ä- och ö-ljuden, åtminstone i de två fall då beteckningen är fullt läsbar, ä och ö med punkterna eller strecken i samma nivå. Det skrivsättet går inte riktigt ihop med vad Sam J anson anger för talet i >>Svenskt skrivskick under medeltiden och fram till våra dagar». Han säger där (sid. 120): >>Gruppen statsmän gå först vid mitten av århundradet över till tysk stil. De behålla eget nog de medeltida formerna för ä och ö (a', o') samt aa för å ända t. o. m. Stenbock 1585 och äldre g-formen. Lärda och präster uppta tidigare å, ä, ö och humanist-g. Att märka är, att ringen över å sällan är sluten, lika sällan äro ä och ö bildade genom ett överskrivet, igenkännligt e, utan oftast blir detta reducerat till två punkter (tidigast 1546), vilkas inbördes läge (den ena snett uppåt höger från den andra) dock erinrar om ursprunget.>> - Skola skrivningarna ä och ö på Tenstamålningen anses för moderna påbättringar gjorda vid restaurering? Genom förfrågningar och på många andra sätt har jag sökt få klarhet i om det här diskuterade målningsmotivet finns behandlat i flera kyrkor, in- och utländska. Hittills har jag inte lyckats få reda på flera, men jag anser inte alls omöjligt att det kan finnas en och annan till, inte heller att ytterligare några målningar kunna komma i dagen genom nya kyrkorestaureringar. Enligt en anmärkning i en uppteckning från Valö socken i Uppland (ULMA 10068) skall motivet finnas återgivet på en målning i Valö kyrka. Denna uppgift tycks dock bero på ett missförstånd. Själv har jag vid ett besök i Valö visserligen kunnat konstatera att både det 5

10 6 djävulska och det kvinnliga elementet finns representerat i dess kyrkas vapenhus, men jag upptäckte inte några skor och inte heller något annat, som kunde direkt tyda på att ifrågavarande motiv var avsett. Inte heller någon annanstans i kyrkan såg jag någon målning, som kunde passa. Inte heller är någon sådan målning i kyrkan känd av vare sig den nuvarande eller den föregående kyrkoherden eller av folkskolläraren och kantorn i socknen. Däremot finns det nu i kyrkan en träskulptur av Olov den helige (se bilden1 sid. 7). Den förvarades en tid på vinden i en materialbod, och man brukade då skrämma barnen för den. En gammal gumma, som jag besökte, tycktes ha ett dunkelt minne av att den i hennes barndom hade stått någonstans i vapenhuset. Den bilden är nu känd och har tydligen varit länge känd under namnet Gammelskoella eller bara Skoella, uttalat skqmla, och det namnet är för oss av stort intresse därför att gumman på de nämnda kyrkomålningarna i Viksta och Tensta brukar kallas just skqmla. I en redogörelse av år I878 för de då nyfunna medeltidsmålningarna i Husby-Sjutolfts kyrka framhöll Hans Hildebrand, att den målning, vars motiv vi här tala om, illustrerar ett moment i en saga. Häri har han otvivelaktigt rätt. I en del av de socknar, t. ex. Husby-Sjutolft och Hökhuvud, från vilkas kyrkor målningen är känd, förekomma såvitt jag vet inga berättelser om den och om de personer som den föreställer, i andra däremot har man namn på kvinnan och kan berätta om henne, åtminstone något. Så är fallet i Viksta och Tensta. Från den senare socknen skall jag anföra ett par uppteckningar, som jag själv har gjort. Den ena meddelar vad kyrkvärden Gustav Lindström i Bräcksta kom ihåg av sagan: >>Djävulen skulle skilja ett nygift par åt, men kunde inte. Kärngen Ella, Sko-Ella, fick av honom löfte om ett par skor om hon skilde makarna åt. Det lyckades för henne, och så fick hon skorna, men 'rumpnisse' vågade inte ge henne dem på vanligt sätt, för hon var så ilsken, utan han räckte dem åt henne som på målningen i kyrkan.>> Den andra uppteckningen från Tensta återger vad prosten Sigurd Lindquist (Tensta) har berättat för mig. Hans version som byggde på vad han hört i socknen lyder: 1 Har ställts till mitt förfogande av K. Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien.

11 7 >>Djävulen har försökt skilja ett par äkta makar åt men misslyckats. Då han går ifrån dem ledsen, mötte han Sko-Ella. Hon märker att han är ledsen och frågar om han är det. Han svarar: 'Måtte fäll dä.' Och han förklarar orsaken. Då skräpper gumman och säger: Den saken ska hon åta sig om hon får ett par skor, för det behöver hon. Och djävulen gapskrattar och lovar henne skorna. Emellertid visar det sig att hennes makt är större än djävulens. Med sin elaka tunga skiljer hon på kort tid de två makarna åt. Och som på målningen överlämnar djävulen ett par skor till gumman, men han har sån respekt för henne att han sätter dem på en lång stång och räcker henne dem över en bred ström eller rämna. Enligt folksägnen ska djävulen då ha sagt till gumman: 'Du är värre än jag.' Och kärngen svarade: 'Tack, käre son, för goda skor.',> Vikstaversionen av sagan återger jag efter folkskollärare Lindgrens berättelse. Den är enligt hans ord sammanarbetad av sådant som flera gamla i socknen ha talat om för honom -- >>den ene har berättat ett, den andre ett annat»: >>Den onde har flera gånger försökt ställa till oenighet bl. a. mellan ett par äkta makar, dock utan att lyckas. När han en gång var på väg från dem efter att åter ha misslyckats, så såg han mycket ledsen ut och mötte då den där gumman Ella, och hon kände sig väl något i släkt med Från Valö kyrka, Uppland. honom och frågade varför han såg så ledsen ut. Då berättade han hur han misslyckats, och då lovade hon att hjälpa men betingade sig som lön ett par nya skor, för hon kom i utslitna skor. Så tog hon itu med sitt uppdrag, och det gjorde hon tveeggat. Först gick hon till mannen och sa: 'Din hustru är otrogen mot dig och tänker ta livet av dig. Var därför på din vakt, framför allt om natten!' Sen i enrum med hustrun: 'Din man håller nu på och låter helskägget växa. När det får växa ut, blir han mycket elak emot dig. Du ska därför försöka och raka av honom skägget.' Följden blev att när gubben sov en kväll, gick hon opp efter rakkniven, men gubben sov med bara ett öga. När han såg att gumman kom med rakkniven, så trodde han att hon kom för att skära halsen av honom, och därför rusade han opp och tog fram en yxa, som han hade gömt under kudden, och slog gumman

12 8 i huvudet )lled den. Efter dådet kommer Ella till djävulen för att få sin lön. Då tar han skorna och säger: 'Du är värre än jag. Jag törs inte komma vid dig.' Och så sätter han skorna på en stång och räcker henne dem över en bergsklyfta.>> Då orden Du är värre än jag förekomma i sagovarianterna från både Tensta och Viksta men målningen i Viksta kyrka inte har någon språktext alls och den i Tensta kyrka en helt annan, får man, särskilt för Tenstaversionens vidkommande, anta att sagan har levat rätt fri i förhållande till kyrkomålningen. Detta kan men behöver inte nödvändigt sammanhänga med att kyrkomålningarna ha varit så länge överkalkade. Den saga, varav ett moment illustreras på de anförda vapenhusmålningarna och som jag nu har gett ett par exempel på, hade Hildebrand återfunnit i en berättelsesamling om Salomo och Markolf som ingår som nr r i ett tyskt samlingsverk med titeln >>Deutsche Volksbiichern. Det åsyftade verket har till utgivare Karl Simrock, men Salomo och Markolf förekommer där endast i de(?) äldsta upplagorna, i varje fall i den av år Hans Hildebrand antar att sagan om käringen, som fick ett par skor av djävulen, har kommit till Sverige i och med Salomo och Markolf. Att berättelser om Markolf ha varit kända i Sverige, visar, säger han, 'porträtten' av Marcolphus och hans hustru i Husby Sjutolfts kyrka, och likaså detta yttrande av Gustav Vasa som han har hämtat ur C. Adlersparres >>Historiska Samlingar», del 4, sid. r: >>Så kunne wij tänckie the Borgere göre nu lijke som Marcolphus gjorde, att hann icke kunne finne någet trä ther hann hade lust hängie vdi.>> Sagan om djävulen och den onda kvinnan kan emellertid ha kommit in i vårt land också eller uteslutande på andra vägar. Dels är det nämligen så att den sagan ingår blott i en del av berättelserna om Markolf, dels finns det många varianter av sagan som aldrig torde ha varit knutna till berättelserna om honom. Med europeiska sagor är det ofta så att man hamnar i Indien, när man försöker följa dem tillbaka i tiden. Också vår saga har antagits gå tillbaka på en indisk, och det antagandet ter sig för mig mycket rimligt. Notiser om sagan finner man på många håll. Jag hänvisar särskilt till H. Österley, H. Knust, R. Köhler, S. Prato, A. Wesselski. Den uppgivna indiska ursprungskällan är kungaspegeln Paficatantra. Enligt de inledande orden till den skall en konung, som själv var mycket vis men hade tre ovanligt enfaldiga och okunniga

13 söner, ha bett en brahman vid namn Vi~l).usarman att åtaga sig deras uppfostran i statskonst. För fyllandet av den uppgiften utarbetade Vi~l).usarman Paficatantra, som enligt en del forskare skall betyda >>fem bäcken>, enligt andra >>fem fall av klokhet>>. Det första fallet eller den första boken heter >>Osämja stiftad mellan vännen>. Den består av en ramberättelse och femton i ramberättelsen och delvis i varandra infogade andra historier samt ett stort antal här och var inströdda visdomsord av olika slag. De i ramberättelsen handlande 'personerna' äro ett lejon, en tjur och två sjakaler. Jag lämnar här ett kort referat av ramberättelsen med utelämnande av alla särhistorierna och de allra flesta sentenserna. Till grund för referatet har jag lagt Frank Edgertons översättning av 'Urpaficatantra' så som han tänker sig den i sitt arbete»the Pancatantra Reconstructed>>. Den texten överensstämmer, i fråga om de partier som intressera oss här, i allt väsentligt med den som Johannes Hertel ger i sin bok >>Tanträkhyäyika, <lie älteste Fassung des Paficatantra>>. 9 Osämja stiftad mellan vänner eller Lejonet och tjuren. (Efter F. Edgerton. Jfr sid. 81.) Det fanns i Sydlandet en stad vid namn Mahiläropya och där bodde det en köpman som hette Vardhamänaka. En dag begav sig denne med ett lass varor till Mathura. Främst vid tistelstången drogo de två tjurarna Nandaka och Sarp.jivaka. Som han nu färdades vägen fram kom han till en plats i en stor djungel, där vattnet från ett vattenfall störtade ned från ett högt berg och gjorde marken omkring lös och dyig. Och ödet ville att den ena tjuren, Sarµjivaka, skulle skada ena benet och fastna där i dyn. När köpmannen Vardhamänaka såg honom i det tillståndet vart han djupt bedrövad. Och då han hade väntat i tre dagar men tjuren icke blev bättre, lämnade han kvar vakter hos honom och fortsatte sin resa med återstoden av karavanen. Men de fega vaktarna, som skulle ta vård om tjuren, kommo nästa dag efter och ljögo för köpmannen och sade: >>Sarµjivaka är död, och vi ha bränt honom och verkställt de andra begravningsriterna.>> När köpmannen hörde detta förrättade han av tacksamhet dödsoffer till hans ära och drog så vidare. Men det var ännu icke bestämt att Sarp.jivaka skulle dö. De svalkande vindarna och stänket från vattenfallet vederkvickte honom. Han ansträngde sig för att komma upp ur dyn och arbetade sig så småningom fram till Jumnas strand, och där åt han av de smaragdgröna topparna på gräsen, och om några dagar hade han fått gott hull. Icke långt därifrån bodde i skogen ett lejon vid namn Piiigalaka. Nu hände det sig så att detta lejon blev törstigt och gick ned till stranden av

14 IO Jumna för att dricka. Och då hörde det redan på långt håll Sarp.jivakas råmanden, som voro olika allt vad det förr hade hört och som liknade ett dunder i icke väntad stund av det åskväder som bryter ut vid världens undergång. Då lejonet hörde det, fylldes dess hjärta av skräck, och det tordes icke gå längre. Piiigalaka hade två ministrar som ärvt sina ämbeten. Det var två sjakaler, Karataka och Damanaka. Damanaka gick till lejonet och sade: >>Min herre ville ju gå och dricka. Varför har han då stannat här liksom skrämd av något?,> Efter en stunds tvekan svarade Piiigalaka: >>Kära vän, jag tänker lämna den här skogen, ty det måste vara någon obekant varelse som har kommit hit, och vars starka läte vi hör nu. Och varelsen måste på något sätt svara till lätet och dess tapperhet till dess väsen. Därför kan jag omöjligen stanna här.>> Damanaka erbjöd sig att taga reda på vad det var för en varelse, och begav sig åt det håll varifrån ljudet hördes. Efter en stund kom han tillbaka och meddelade Piiigalaka att det var en tjurs råmanden som hade hörts. Damanaka frågade om lejonet ville att han skulle hämta dit tjuren. Piiigalaka blev förtjust och Damanaka begav sig till tjuren, och denne förklarade sig villig att följa med honom tillbaka. Piiigalaka hälsade Sarp.jivaka mycket hjärtligt. Och de voro snart mycket goda vänner. Dagligen rådplägade de i ensamhet med varandra om hemliga ting. Av sitt umgänge med tjuren påverkades lejonet så att det blev knappt om sådan föda som berodde av dess mod och dristighet i att döda. Karataka och Damanaka som levde av resterna efter Piiigalakas måltider började att lida av en glupande hunger och rådslogo därför med varandra. Karataka undrade vad som skulle kunna göras, och Damanaka svarade att det bara fanns en utväg: att stifta osämja mellan Piiigalaka och Sarp.jivaka. Han begav sig också till Piiigalaka och sade att han måste tala 6m något, att han gjorde det mycket ogärna men ansåg att det var hans plikt. På lejonets fråga:»vad är det du vill tala 6m?» sade han: >>Jo, Sarp.jivaka har för avsikt att skada er. I en förtrolig stund har han yttrat till mig: 'Jag ämnar döda Piiigalaka och själv bemäktiga mig hans rike!' För att ni skall bli övertygad om att min varning är berättigad ber jag er att noga iakttaga honom i dag. Vid andra tillfällen är hans hållning fri och obesvärad när han träder inför er, men om han i dag närmar sig med de spetsiga hornen färdiga att stöta till, beredd till strid och ser sig oroligt omkring, då måste ers majestät förstå att han har för avsikt att döda er.>> När Damanaka hade sagt detta och vänt lejonets hjärta mot tjuren, begav han sig till denne. Också inför honom låtsades han vara bekymrad och anförtrodde honom så småningom att lejonet hade sagt i en förtrolig stund: >>Jag skall döda Sarp.jivaka och förära mina följeslagare hans kött.>> Då Satp.jivaka hörde detta blev han djupt förtvivlad och han sade:»det är verkligen sant som det är sagt: 'Kvinnor äro mottagliga för dåliga mäns anslag, en konung låter sig uppvaktas av ovärdiga personer, pengar söka sig till girigbukar, och guden låter regn falla över både berg och sjö.'... Ack, vad fanns det för gemensamt som skäl till en förbindelse mellan mig,

15 en gräsätare, och ett lejon, som äter kött. > På tjurens fråga hur lejonet såg ut när det hade planer på att anfalla svarade sjakalen: >Annars brukar Piiigalaka sitta på en flat klippa med lemmarna vårdslöst avslappnade och se i riktning mot en. Om han i dag står och ser åt ditt håll medan du ännu är långt borta, med svansen lyftad, de fyra fötterna hopdragna, med munnen öppen och öronen spetsade, då kan du sluta dig till att han har onda avsikter mot dig, och då bör du handla därefter.,> Då tjuren sedan följde sjakalen till lejonet och såg att detta hade den ställning som denne hade talat om, trodde han på hans ord, och detsamma gjorde lejonet när det märkte att tjuren förhöll sig så som sjakalen hade sagt, och i raseri kastade det sig över tjuren. Tjurens rygg slets sönder av spetsarna på Piiigalakas åskviggslika klor, men med stötar av sina skarpspetsade horn slet Sarp.jivaka upp lejonets buk och lyckades göra sig fri. Ännu en gång drabbade de två rasande djuren samman i en förfärlig strid. Och när den andra sjakalen, Karataka, såg hur bägge till färgen liknade palasa-träd i blom, sade han förebrående till Damanaka:»Det är skamligt av dig, din skurk. Genom din dårskap har du vållat allt det här sorgliga.»... Och när han såg sin herre i detta beklagansvärda tillstånd, överväldigades han av sorg och sade: >>Denna olycka har min herre drabbats av genom ovisa råd. > Med de orden avlägsnade sig Karataka från Damanaka. Men när Piiigalaka hade dödat Sarp.jivaka svalnade hans vrede, och han sade suckande, pinad av sorg och full av ånger: >Ack, jag begick en stor orätt när jag dödade Sarp.jivaka, som var liksom mitt andra jag.» Då Damanaka hörde Piiigalaka klaga så, kröp han försiktigt fram till honom och sade:»är det god statskonst att sörja så över att man har dödat sin rival. Det heter ju: 'Han må vara fader eller broder, son eller vän, den som hotar en konungs liv måste dödas, om konungen skall blomstra'.>> Tröstad av dessa Damanakas ord återvann Piiigalaka sitt lugn, och med Damanaka som sin minister fortsatte han att njuta av härskardömets behag. Il Paiicatantra blev oerhört spridd, genom bearbetningar av olika slag och genom översättningar till allehanda språk. Innehållet genomgick därvid mer och mindre genomgripande förändringar. De enskilda berättelserna i Paiicatantra förekomma också utanför det sammanhang de ha där. I en kinesisk Tripitaka-version t. ex. (Tripitaka II, sid. 425) berättas hur en lejoninna dödar en ko som åtföljes av sin kalv. När lejonets unge diar sin mor kommer den moderlösa kalven och vill göra detsamma och blir så lejoninnans fosterunge. De bägge ungarna växa upp och hålla ihop, tills sjakalen-baktalaren lyckas stifta fiendskap mellan dem. På samma sätt som här sammanföras lejonet och tjuren också i den mongoliska berättelsesamlingen Siddhi-Ki'lr (1>Mongolische

16 12 Märchensammlung>>, sid. 171 ff.), men baktalaren är där inte en sjakal utan en räv. James Low omnämner, i en uppsats om siamesisk litteratur, på ett par rader (sid. 348) en siamesisk berättelse om ett vänskapsförhållande mellan en tjur och en tiger, vilka sedan förvandlas till människor. Då ingenting där säges om förtal och då berättelsen själv inte är mig tillgänglig i någon form, låter jag vara osagt om den har något väsentligt sammanhang med >>Osämja stiftad mellan vännen>. I dess olika versioner saknas annars aldrig lejonet. Däremot är ibland tjuren ersatt av en tiger. Så i en tibetansk sidoberättelse till den nyss nämnda (Tibetan Tales, sid. 328 ff.). Så också i en av berättelserna i den av Julius Dutoit utgivna samlingen >Jätakam, Das Buch der Erzählungen aus friiheren Existenzen Buddhas>>. Den avsedda berättelsen återfinnes där i tredje bandet sid. 209 och kallas >>Die Erzählung von der Schönheit und dem hohen Wuchse >. Motivet uppträder inte alltid i fabelform. Bland berättelserna i Kommentaren till Dhammapada, samlingen av Buddhasentenser, förekommer en historia om två buddhalärjungar, vilkas innerliga vänskap förstördes därigenom att en lärare i lagkunnighet (predikare av lagen) förtalade den ene för den andre. Berättelsen ingår i Eugene Watson Burlingames >Buddhist Legends>>, Part 3, sid. 154 ff., och heter där»the Destroyer of Friendships>>. Hur nära fabeln och sagan stå varandra visar mycket tydligt Jätakaberättelsen. Den behandlar förtalsmotivet först som en saga om Buddhas två främsta lärjungar, och sedan som fabel. Jag återger här berättelsen på svenska efter Julius Dutoit: Berättelsen om skönheten och den höga växten. (Efter J. Dutoit. Jfr sid. 81.) >>I skönhet och i hög växt.>> Detta berättade mästaren, då han vistades i Jetavana, med syftning på de båda främsta lärjungarna. - En gång tänkte de båda theras: >>Medan den här regntiden varar, ska vi leva tillsammans i något obebott, öde beläget hus.>> Och när de hade tagit avsked av mästaren, lämnade de lärjungeskaran, iklädde sig överdräkten, togo almoseskålen och gingo ut ur Jetavana och slogo sig ned i en skog i närheten av en gränsby. - I närheten bodde en man som livnärde sig på måltidsrester, och han tjänade dem. Då nu han såg hur endräktigt de levde tillsammans tänkte han: >>De är ganska sams de där. Skulle det inte vara möjligt att stifta osämja mellan dem?>> Han gick till thera Säriputta och frågade:,,herre, är ni

17 kanske på något sätt fientligt stämd mot den store thera Mogalläna?>> >>Vad menar ni?>> sade Säriputta. Mannen svarade: >>Herre, han säger så här: 'Om jag går min väg, vad är då Säriputta emot mig i fråga om härstamning, rang och kast eller i förmågan att intränga i de heliga skrifterna?' Och så talar han alltid om era fel.>> Thera Säriputta log och sade: >>Dumheter, kära ni!>> Nästa dag gick han som levde på måltidsrester till thera Mogalläna och berättade detsamma för honom. Också han log och sade: >>Dumheter, kära ni!>> Därpå gick han till thera Säriputta och frågade: >>Kära vän, har den där måltidsrestförtärarn berättat något för er?» Säriputta svarade: >>Ja, han har berättat något för mig också; man måste jaga bort honom.>> >>Utmärkt, jaga bort honom då!>> svarade Mogalläna. Säriputta gick då och knäppte med fingrarna åt honom som levde på måltidsrester och jagade bort honom med orden: >>Ge dig iväg, här får du inte stanna.>> När nu de båda hade levat en tid endräktigt tillsammans, gingo de tillbaka till mästaren, hälsade honom och satte sig ned bredvid honom. Mästaren började kärleksfullt samtala med dem och frågade: >>Har ni haft det bra tillsammans under regntidenh> De svarade: >>Herre, en måltidsrestförtärare ville stifta osämja mellan oss, men när han inte kunde göra det, gav han sig av.>> Då sade mästaren: >>Inte bara nu, Säriputta, utan också tidigare har den där velat stifta osämja mellan er; men då han inte kunde det, gav han sig av.>> Och han berättade på deras bön följande händelse ur det förgångna. När Brahmadatta regerade i Benares, var Bodhisattva en trädgudomlighet i en skog. Då bodde det ett lejon och en tiger i en skog i en bergshåla. En sjakal tjänade dem, åt resterna efter deras måltider och blev tjock och fet på det. En dag tänkte han:»jag har aldrig ätit lejon- och tigerkött. Jag måste göra dem osams. Då råkar de i strid, dödar varann, och då kan jag äta opp deras kött.>> Han gick därför till lejonet och frågade: >>Herre, är ni kanske på något sätt fientligt stämd mot tigern?>> >>Vad menar du med det?>> >>Herre, han säger så här: 'Om jag går (min väg) så har lejonet inte ens att skryta med sextondelen av min kroppsliga skönhet, höjd och bredd, av min härstamning, styrka och kraft.' Och så talar han alltid om era fel.>> Men lejonet svarade: >>Dumheter, han säger inte så där om mig.>> Sjakalen sökte också upp tigern och talade med honom på samma sätt. När tigern hade hört på honom, gick han till lejonet och frågade: >>Kära vän, har du sagt det och det?>> Därvid föredrog han första strofen i följande dikt: Sudätha, säg, har du sagt detta: >>Mig överträffar ej Subähu härstamning och kroppslig styrka, i skönhet och i smidig växt.» När Sudätha hörde detta, föredrog han de fyra återstående stroferna i dikten: 13

18 I4 >>Subähu, säg, har du sagt detta: 'Mig överträffar ej Sudätha i härstamning och kroppslig styrka, i skönhet och i smidig växt.' Kära Subähu, om du sade om mig, som bor tillsammans med dig, så mycket elakt, ja då skulle ditt sällskap ej mer passa mig. Tar man för sanning allt vad andra förtälja om ens vän, då är man med honom mycket snart oense och vänskapen blir fiendskap. Den är ej vän som ständigt fruktar för vänskapssvek och blott ser felen; vår vän är den, i vilkens hjärta vi få som son i trygghet bo.>> När lejonet med dessa fyra strofer hade gjort klart vad som utmärker en vän, sade tigern: >>Felet är mitb>, och bad lejonet om ursäkt. Sedan levde de i endräkt tillsammans; men sjakalen sprang sin väg och begav sig någon annanstans. Då mästaren hade slutat denna undervisande berättelse, sammanband han dess tvenne delar med följande ord: >>På den tiden var sjakalen måltidsrestförtäraren, lejonet var Säriputta och tigern Mogalläna, men gudomligheten som bodde i skogen och som med egna ögon iakttog denna händelse, det var jag.>> Slut på berättelsen om skönheten och den höga växten. Jätakaberättelsen slutar lyckligt. Det gör också den nyss nämnda sagan >>The Destroyer of Friendships>>. Den låter vännerna åter försonas och baktalaren stå med skammen. I den tibetanska fabeln går det så långt att lejonet dödar sjakalen. Mellan denna berättelse, jätakafabeln och sagan ur Dhammapadakommentaren finns det, som berättelsetekniken visar, uppenbarligen ett ganska nära samband. Paficatantra översattes på 500-talet till Persiens dåvarande litteraturspråk pehlevi. Denna pehleviöversättning översattes i sin tur omkring 570 till syriska under benämningen Kalilag och Damnag och omkring 760 till arabiska med titeln Kalilah och Dimnah eller Bidpais fabler. På den arabiska översättningen bygga alla de versioner som tillkommo under medeltiden. I dessa och deras avkomlingar på skilda språk finns

19 också berättelsen >>Osämja stiftad mellan vännen>, men den förekommer även i berättelsesamlingar som kanske kunna sägas stå i beroende av Pafi.catantra men inte påstås vara ättlingar till den. En sådan samling är >>El libro de los enxiemplos del conde Lucanor et de Patronio>>. Denna skrevs någon gång under 1300-talets första årtionden av den spanske infanten Juan Manuel. >>Osämja stiftad mellan vännen> återfinnes där som >>Exemplo XXII, De lo que contescio al leon et al toro>>. Innehållet är i huvudsak detsamma som i Pafi.catantraberättelsen. 'Huvudpersonerna' äro liksom där lejonet och tjuren; Pafi.catantras två sjakaler äro emellertid ersatta med räven och baggen, och två 'personer' ha tillkommit: björnen och hästen, av vilka björnen tjänstgör som mellanhand mellan köttätaren lejonet och köttätaren räven, och hästen som mellanhand mellan gräsätaren tjuren och gräsätaren baggen. Jag skulle tro att vi böra anknyta detta till något som lejonet i Pafi.catantra en gång säger till sig själv när det misstror den onda sjakalen. Det tänker då: >>Det var inte klokt av mig att sätta tilltro till den där Damanaka och berätta för honom vad som tryckte mig. Han kanske är avogt sinnad mot mig och försöker bedra mig... Eller också, eftersom han är utan makt själv, kanske han sluter sig till en starkare och förhåller sig själv neutral gentemot mig. Även i det fallet skulle jag vara förlorad.>> Den uppdelning av djuren i köttätare och gräsätare som Pafi.catantra berör mer i förbigående (se sid. II r. 1) blir genom utbytet i El Conde Lucanor av den ena köttätaren-sjakalen mot gräsätaren-baggen mera framhållen, och ännu starkare poängterad blir den genom införandet av de två mellanhänderna björnen och hästen. Liksom i Pafi.catantra leder i El Conde Lucanor förtalandet till att det goda förhållandet mellan lejonet och tjuren förstörs, men där talas inte som i Pafi.catantra om någon strid till döds. Det intressantaste med denna fabel i El Conde Lucanor är emellertid för oss inte den själv så att säga utan det förhållandet att den där uppträder vid sidan av en annan berättelse om förtal, närmare bestämt om hur en kvinna stiftar osämja mellan två äkta makar. Det är >>Exemplo XLII, De lo que contescio a una falsa beguina>>. Den historien är i mycket lik en berättelse på arabiska som ingår i >>Fakihat al 1:ulafa' wa-mufäkahat a~ ~urafa'>>, en furstespegel på rimmad prosa författad av 'Abdallah Ibn 'Arabsah, som levde mellan 1392 och Då den såvitt jag vet inte finns översatt förut till något europeiskt språk, lämnar jag här en översättning av den, gjord av docenten Bernhard Lewin, Uppsala. 15

20 16 lbn Arabsah, Fructus imperatorum et iocatio ingeniosorum, ed Freytag, 183.2, sid. 59 f. Jfr nedan sid. 82. Det var en gång en rik köpman, som hade en skön hustru. De älskade och ärade varandra och kunde ha givit sitt liv för varandra (läs: wa-j afdihi), och han fick sin kvällsdryck och sin morgondryck av hennes läppars vin, och det var såsom om de varit ett duvpar. Så höllo de samman i ömsesidig trofasthet. En dag sade den ene till den andre, då han av hennes läppars korallröda bägare drack av hennes honungsljuva vin: >>Om vi hade en liten slav, som kunde utföra vad vi behöva, skulle vi slippa fråga efter Zeids och 'Amrs (d. v. s. Påls och Pers) mening. Då gick köpmannen till slavtorget och fann hos slavhandlaren en välvuxen slav. (Slavhandlaren) ropade till honom: >>Jag säljer honom för så och så mycket med hänsyn till de fel han har.>> Köpmannen sade till honom: >>Vad är det för fel?» Han sade: >>Att han ljuger, men inte för jämnan, utan bara en gång om året.» Han sade: >>Ett drägligt fel och en ringa brist.>> Och så köpte han honom och förde honom hem. Och slaven skötte sig väl i ett år, och hans herre glömde hans fel och upphörde att misstro honom och hyste fullt och odelat förtroende för honom. Och när året hade gått, var hans herre i badet. Då kom slaven in i huset i något ärende (flåsande) som en galen kamel och hoverade sig och bredde ut sig och skrek och orerade: >>0 min herre, min herre!>> Och man frågade:»vad går det åt dig som du bär dig åt?» Och han sade: >>En mulåsna har sparkat min herre så illa, att han har dött och lämnat sin ande åt Skaparen.» Och han sade till arvingen:»sätt dig i besittning av vad som är ditt.>> Och det blev sorg och förtvivlan. Och han lämnade dem och gick till badhuset gråtande och klagande och ropade och skrek. Och hans husbonde frågade honom vad som hänt. Och han sade: >>Huset har störtat in över alla som du hyste där, och det finns inte en levande själ kvar, utan stora och små ha gått under och löst och fast är till spillo.>> Då gick (köpmannen) ut och ropade på hjälp med anledning av vad den uslingen berättat. Men han fann sitt husfolk välbehållet, och de sågo honom oskadd. Då klandrade han honom för hans dårskap, men (slaven) erinrade honom om de villkor man en gång avtalat. Sedan var allt i god ordning och saken blev glömd. Och ett år gick. Då började den uslingen sitt elaka spel igen och sade till sin husbondes maka: >>Hör du, om du sover, så vakna och tag dig i akt och var på din vakt och vet, att din make ämnar lägga tömmen på din hals (d. v. s. skiljas från dig), emedan han har vänt sin kärlek ifrån dig och kastat din kärleks töm till dig (d. v. s. låter dig gå vart du behagar) och fäst sitt hjärta vid en stormans dotter, utan att du haft en aning om det. Det är tillgivenhet som förmått mig till detta förtroliga råd, utan att du givit mig någon ynnest och allmosa. Men skynda dig, innan olyckan bryter lös och yxan faller mot ditt huvud.>> Detta tal gjorde starkt intryck på henne och hon bad den uslingen om råd hur hon skulle göra. Och han sade: >>Om du kunde skaffa dig litet av hans hår, skulle jag kunna hjälpa dig från

21 hans planer och anslag. Jag har nämligen en god vän som är astrolog, en lärd herre, som övar trolldom med hår och gör rökelse av dem. Och när rökelsen stiger upp i hans näsa och går in i hans hjärna, blir han din slav för alltid, och du får vad du vill och åtrår av honom och intar första rummet i hans hjärta. Men det måste vara av de skäggstrån, som växa vid nyckelbenet.>> Och hon sade: >>Hur skall jag komma åt det?>> Och han sade: >>Gud skydde dig för skada, när han sover och har fallit i djup sömn, så raka av honom det med en rakkniv, så att du blir kvitt skada och ofärd. Jag skall ge dig en rakkniv, som rakar av håren. Och gör det utan att han får vetskap om det.>> Så kommo de överens om detta, och han gav henne en skarp rakkniv. Sedan gick han till sin husbonde och dolde för honom vad han förehade och sade: >>Jag har erfarit, du förträfflige, att din nyckfulla makas sinnelag har förändrats i förhållande till dig och att hon övar onda anslag emot dig. Om det inte vore för att du är god emot mig och ädel, så skulle jag inte ha gjort antydningar för dig om henne. Men jag vill, att vad jag låter dig veta stannar emellan oss, till dess att du får bekräftelse och visshet. (En annan man) har skickat en böneman till henne och förstört hennes förhållande till dig för att vinna henne och ingivit henne mot vilja mot dig genom vad han förespeglar henne (läs: amalahä 'anka bi m ii, j ur g i bu h ii,). Så har han överenskommit med henne, att hon skall döda dig och bli fri, och du kommer att ligga där slaktad i din säng och han att betala blodspengar för dig. Han har redan skickat till henne pengar och ädelstenar till dubbla ditt värde. Och om du vill ha bekräftelse på detta tal, så gå till vila hos henne, för att tvivlet må vika för vissheten, och du skall bli övertygad om att jag hör till de sannfärdiga.>> Detta tal gjorde intryck på honom och han blev rädd för kvinnolisten och dess ofärd. Och när han kom hem om kvällen och man ställde fram aftonmålet, tog han för sig av maten och steg sedan upp för att gå till sängs och sova. Och han visade tydligt för alla, att han sjunkit i djup sömn och sträckte ut sina lemmar och sjönk ned i bädden och dreglade och snarkade. Då steg hans maka upp för att bege sig till honom och öppnade rakkniven och gick in till honom och sträckte ut sin hand mot hans skägg och lade den mot hans nyckelben. Då öppnade han ögonen och såg dödens verktyg riktat mot sig. Då måste han springa upp emot henne och störtade sig över henne och förlorade all besinning och ryckte rakkniven ur hennes hand och lät henne tömma dödens bägare. Men när han såg blodflödet, grep honom ångern som följer gärningen i spåren: vad tjänar det till, att livet bytts i förgängelse! Och han reciterade dikten: 0 hjärteblod, på vilket döden slagit ned och åt vilket den med sina händer plockat förintelsens frukter... I den arabiska världen tycks denna historia ha levat kvar genom tiderna. Kortare än hos Ibn 'Arabsah och i ett par avseenden olik förekommer den hos as-sirwani som dog 1256/1840, och enligt Rene Basset har den spritt sig från araberna till berberna i Nordafrika. Dessa ha t. o. m. lokaliserat händelsen; ja kabylerna anse att det är händelsen 17

22 I8 i denna berättelse, som har givit upphov till de kabylska byarnas indelning i >>s'off bouadda>> och >>s'off ouffella>>, vilka uttryck torde kunna återges med 'nedre byn' och 'övre byn'. I as-sirwänis berättelse är icke som i Ibn 'Arabsähs handlingen slut med att den äkta mannen slår ihjäl sin hustru, utan mannen blir också dödad - av hustruns bröder. Ett betydelsefullt stycke längre på samma väg går El Conde Lucanor. Där dödar den äkta mannen sin hustru; hennes far och bröder komma till och döda honom, och hans släktingar komma i sin tur och angripa mannens släktingar. Det blir med andra ord en släktfejd, och denna slutar enligt berättelsen med att större delen av invånarna i staden bli dödade. Med släktfejd slutar också en efter vad det kan tyckas mycket tidigare berättelse från Spanien, om en svår osämja som en kvinna stiftar mellan två äkta makar. Den ingår i en på hebreiska skriven berättelsesamling»sepher Shaashuim>>, som ordagrant betyder 'Nöjenas bok' men som torde bäst återges med 'Nöjsamma berättelser' eller 'Underhållande berättelser'. Författaren till Sepher Shaashuim är en spansk jude vid namn Joseph ben Meir ibn Zabara. Enligt en av dem som ha - i sammandrag - utgivit Sepher Shaashuim, I. Davidson, föddes Zabara troligen omkring II40 i Barcelona. En annan utgivare, I. Abrahams, förmodar att Sepher Shaashuim avslutades omkring år I200; Davidson tror att arbetet är några år äldre. Handlingen i detta är i korthet den att en man vid namn Josef en natt drömmer att en manlik jättestor varelse visar sig för honom. Mannen väcker honom och trugar honom att dela hans matförråd. På frågan vem han är svarar mannen bl. a. att han är läkare liksom Josef och att han heter >>Enan ha-natash>>, och är son till >>Oman ha-desh>>. Efter mycket besvär lyckas Enan övertala Josef att följa med på en lång resa. Under denna får Josef veta att Enan, om hans och hans fars binamn uttalas rätt, J. v. s. baklänges, egentligen heter och är >>Enan Satan, Oman demonens SOil>). Denna upplysning skrämmer Josef men Enan lugnar honom och förmår honom att fortsätta den gemensamma färden. De komma till Enans egen stad och besöka där bl. a. en vän till Enan. Då Josef förundrar sig över Enans vänskap med denne som beskrives såsom den dummaste, elakaste och mest motbjudande bland människor, så talar Enan om att han umgås med den gemena varelsen egentligen bara därför att han är kär i hans dotter. Josef avråder Enan från att gifta sig med dottern till en sådan. Och liksom de tidigare under resan ha

23 sökt styrka egna påståenden med visdomsord och berättelser, så göra de det också nu. Enan berättar följande historia Joseph B. Meir Zabara, Sepher Shaashuim. Ed. by Israel Davidson. Texts and studies of the J ewish theological seminary of America, 4. New York 1914, sid Jfr nedan sid. 82. Han (d. v. s. Enan) berättade: En gång kom jag till en stad, vars invånare ännu bodde i lugn och ro. Och hela dagen drev jag omkring på dess gator och sökte, utan att kunna, bli till en snara för dem. Och jag sade: Det här är ingen plats, som jag tycker om. Jag skall vända tillbaka till min ort och mitt land. Och när jag gått ut ur staden, satte jag mig vid flodstranden, och se, då kom en kvinna för att tvätta kläder. Och hon såg på mig och sade: >>Är du en människa eller en av dämonerna?» Jag sade: >>Jag har vuxit upp bland människor, men jag föddes bland dämonerna.>> Och hon sade:»varifrån kommer du och vart går du?>> Jag sade: >>Jag har bott i den här staden ganska länge och funnit alla dess invånare vara goda vänner, inbördes lekande och skämtande med varandra och har icke förmått utgjuta vrånghetens ande bland dem.>> Och hon sade högmodigt och föraktfullt: >>Så sant du lever, för din skull föraktar jag dämonerna, ty ni se starka och grova ut, men ni är svagare än kvinnor. Sitt här och vakta kläderna och var inte trolös, så skall jag vända tillbaka dit och tända en vredens eld bland dem och uppväcka en ond ande mot dem, och så får du se, vad som sker i staden.>> Och jag sade: >>Jag skall vänta, tills du kommer, så att jag får se, hur det går med ditt ord.>> Och hon vände tillbaka till staden och kom till en av de förnämas hus och sade till husfrun:»ge mig dina och din mans kläder, så skall jag tvätta dem så, som du vill ha dem.>> Och medan hennes tjänarinna samlade ihop kläderna, betraktade kvinnan hustrun och såg på hennes ansiktes skönhet och sade: >>Förbannade vare alla män, 'ty de äro allesammans äktenskapsbrytare, en församling av trolösa' (Jeremia 9: 1), och de älska icke sina hustrur.>> Och (den andra) sade till henne: >>Varför säger du det?>> Och hon sade:»jo, ty när jag nyss gick hemifrån, såg jag din man gå ut ur en skökas hus, och strax tyckte jag, att han var vidrigare än' orenlighet, och förvånade mig över att han kunde överge din skönhet, som bör berömmas och prisas, för en skökas skull, smutsigare än träck.>> Och när hon hörde detta, föll hennes ansikte ned och hennes ögon fuktades. Och hon sade: >>Varför faller ditt ansikte ned och fuktas dina ögon? Var tyst och låt icke dina tårar flyta! Ty jag skall göra någonting för dig och din kärlek, så att han aldrig skall älska någon annan kvinna än dig. Och jag skall ta bort från dig den smälek han tillfogat dig, om du gör, vad jag säger till dig. När han 1 Översättningen är gjord av docenten Bernhard Lewin, Uppsala.

24 20 kommer hem och har ätit och druckit, så locka din man och gör dina ord ljuva och ditt tal fagert för honom och låt honom sova i din famn. Och när han sover, så tag en vass rakkniv och skär av tre strån av hans skägg, vita eller svarta. När jag kommer tillbaka till dig, så ge mig dem, så skall jag av dem göra ett läkemedel åt dig, och hans ögon skola - fastän seende - mörkna i sina hålor, så att de icke längre se andra sköna och ljuva kvinnor. Och han skall hålla sig till dig med sin vanliga stora kärlek, som aldrig mer skall vägras dig.>> Och hon sade:»jag skall göra så som du har sagt, och om kärleken kommer, såsom du har sagt, så är det ju bra.>> Och hon tog kläderna och gick ut ifrån henne och begav sig till hennes man och låtsades vara sorgsen och bedrövad och sade: >>Jag har en hemlighet att berätta för dig, herre, men jag vet icke, om jag kan berätta den med min tunga, ty din tjänarinna är förskräckt för vad jag hört och sett i ditt hus. Må Gud låta mig dö i ditt ställe, så att jag slipper se din olycka!>> Och mannen blev förskräckt och sade till henne: >>Berätta fort, vad du hört och sett i mitt hus, och tag bort förskräckelsen ifrån mig!>> Och hon sade:»jag kom till ditt hus, och din hustru gav mig dessa kläder att tvätta. Och medan jag stod där, såg jag en vacker yngling, klädd i en präktig klädnad, och han var mycket ståtlig. Och han gick in med henne i kammaren, och de stängde dörren om sig. Och de samtalade, och jag lutade mitt öra (intill dörren) för att höra deras ord och hörde. Och se, han sade till henne, sedan han fattat i fliken av hennes klädnad och böjt hennes ansikte mot hennes klädesfåll: >>Gå bort och dräp din man, som är så sträng emot dig, så skall jag ta dig till min hustru.>> Och hon sade till honom: >>Och hur skall jag kunna döda honom? Ty jag är för rädd för honom för att kunna göra honom detta onda.>> Och han sade: >>Låt honom sova i din famn, och när han somnat, så tag en vass rakkniv och slakta honom. Och förhärda ditt hjärta, så att icke dina händer tveka. Och sedan skall jag komma till dig och tillbringa natten vid din barm.>> Och när mannen hört den onda kvinnans ord, greps han genast av en ond ande, och skräck och fruktan föll över honom, och han begav sig av i vredesmod. Och han kom hem och sade till sin stackars hustru: >>Gör i ordning maten åt mig, så att jag får äta ur din hand. Sedan vill jag sova litet i din famn.>> Och han åt och drack och gick till vila i hennes famn. Och hon visste icke, att han gav akt på, vad hon gjorde. Och när hon såg, att han slutit ögonen, tog hon fram rakkniven för att skära av hans skäggstrån. Och han stod upp med hast och tog rakkniven ur hennes hand och slaktade henne. Och hennes bröder och släktingar samlades till hennes hus och slogo mannen och dräpte honom. Och de två släkterna förgjordes, så att av de vuxna 220 stupade. - Och kvinnan återvände till mannen och berättade för honom allt det onda, som hon gjort Och det blev ett stort rop i hela staden, vars like aldrig hörts. Zabaras berättelse är mycket viktig. Är den så gammal som det kan tyckas, så är den, såvitt jag kan se, den äldsta versionen av sagan >>Osämja mellan två äkta makan> eller >>Hon som var värre än den onde>>.

25 Jag är emellertid inte så alldeles säker på att den är så gammal. Eftersom det är demonen Enan själv som berättar om den onda kvinnan, väntar man, som Davidson har påpekat, att det i slutet skulle heta: >>Och kvinnan återvände till mig och berättade för mig>>, men det står inte så utan i stället: >>återvände till mannen (d. v. s. demonen) och berättade för honom.>> Davidson drar härav den slutsatsen att Zabara har lånat historien från något håll och glömt att på den punkten företa en behövlig ändring. Om det inte funnes något mer att styrka detta antagande med, finge man nog försöka förklara den stilistiska inadvertensen på annat sätt. Davidson ger inget annat skäl, men av stor vikt för frågan tycks mig det faktum vara att - som Abrahams framhåller, sid. 529 not 5 - sagan om käringen som var värre än den onde blott finns i en av de två äldre editionerna av Sepher Shaashuim, närmare bestämt i den som trycktes år 1577 och som är en tredjedel längre än den andra. Denna längre edition anser Davidson bevisligen innehålla ett antal interpolationer. Davidson tycks mena att källan, varur Zabara har hämtat sagan, är äldre än hans berättelsesamling som helhet betraktad. På grund av det just anförda anser jag emellertid inte alls uteslutet att källan är yngre än Zabara, och sagan alltså ett senare inskott i Sepher Shaashuim, gjort av Isaac Akrish, som lät trycka upplagan av år 1577, eller av någon äldre rasfrände. Mellan Zabaras berättelse och Juan Manuels finns det stora och viktiga överensstämmelser: i bägge är det ett äkta par som förtalas, den som vill skilja makarna åt är i bägge fallen en djävul, den förtalande är i bägge fallen en ond kvinna, i bägge fallen inbillar hon hustrun att hon skall försöka återvinna mannens kärlek genom att med en rakkniv skära av några skäggstrån på hakan på honom, i bägge fallen slår mannen ihjäl hustrun och i bägge fallen vållar mordet släktfejd. Så många äro inte likheterna mellan å ena sidan Zabaras och å den andra Ibn 'Arabsähs och As-Sirwänis berättelser. I de senare uppträder ingen djävul och förtalaren är icke en ond kvinna utan en slav. Ett samband måste man emellertid anta också här. Det gemensamma skäggstråmotivet bl. a. talar mycket starkt härför. Hermann Knust anser sannolikt, sid. 386 f., att Juan Manuels historia först har varit skriven på arabiska, Davidson menar att Zabara har fått materialet till sin berättelse snarare från en västerländsk (grekisk) än en arabisk källa. Mig förefaller troligast att vi ha att göra med varianter av den indiska berättelse i fabel- och sagoform, som har sysselsatt oss i det 21

26 22 föregående. Det är förvisso en mycket viktig förändring som sker med sagan, när de två vännerna utbytas mot de äkta makarna, men att det bör ha kunnat ligga nära till hands också för en hindu att företa den ändringen framgår med all tydlighet av en berättelse >>Vänskapsförstörarem i Jätaka, sid. 165 ff., en sidoberättelse till >>Berättelsen om skönheten och den höga växten>>. En jägare berättar där för en konung om lejonets och tjurens sorgliga öde. Detta ger konungen anledning att uttala några visa ord. Han börjar med att säga: >>De hade icke kvinnan gemensam och icke näringen och ändå, se hur väl vänskapsförstöraren lyckades med sin plan.>> Utgivaren (Dutoit) fogar härtill, sid. 167, anmärkningen: >>Auch die alten Indier wussten also schon, dass bei den Menschen iiber die Frau und bei den Tieren iiber das Fressen am leichtesten Streit entsteht.>> Men om man också antar att historien om osämjan som stiftades mellan de äkta makarna är en bearbetning av berättelsen om osämjan mellan de två vännerna, och även om man medger att ändringen icke är radikal - det viktigaste: förtalsmotivet är ju kvar -- så blir det dock i och med den ändringen på sätt och vis en ny saga med helt andra livsvillkor. Såt. ex. kan väl omarbetaren låta osämjan mellan kvinnan och mannen sluta - som i fabeln osämjan mellan lejonet och tjuren - med blodig kamp, men det gör sig onekligen bättre med något för en kvinna mer passande. Motivet med skäggstråna och rakkniven är ur den synpunkten ett verkligt fynd. Ifall man finge anta att det motivet är ursprungligen arabiskt, skulle det, ensamt eller möjligen i förening med de bägge makarna, vara det arabiska inslaget i sagan. Ett utbyte av den indiska sagans förtalare-tjänare (fabelns förtalare-sjakal) mot en förtalande kvinna kan också tyckas böra vara lockande när väl vännerna ha blivit ersatta med de äkta makarna. Men då kvinnanförtalaren inte tycks förekomma i någon variant av sagan utan att det samtidigt uppträder en djävul, torde man böra anta att djävulen och kvinnan ha inkommit i sagan på samma gång. Man vill gärna tro att den sammankopplingen har en viktig förutsättning i de föreställningar som ligga bakom bibelns berättelse om hur Eva på djävulens tillskyndan själv föll i synd och lockade Adam att synda, vare sig man sedan skall i den onda käringen se en ättling av Lilith, Adams första hustru, som enligt en viss, ursprungligen judisk, tradition förvandlade sig till ormen, som i kunskapens träd lockade Eva att äta av den förbjudna frukten, eller man skall tänka sig henne som en personifikation

27 av kvinnans från Eva ärvda syndfullhet och ondska, varom Johannes Matthesius säger: >>Denn es wundert manchen, weil das Weib eine Edele Creatur Gottes ist / wie sie doch nur könne so böse sein. Derhalben antwortet Syrach / und spricht: Der \Veiber Bossheit / stoltz und list kömpt vom Teuffel durch ein Weib her /... Denn Eva ist aller bösen \Veiber Grossmutter.>> Sammankopplingen av kvinnan och djävulen är emellertid också känd från den arabiska världen. Kanske ha vi här att göra med en allmän främreorientalisk folktro. Abrahams och Davidson mena att Zabara med Enan har avsett en bestämd person, men han beter sig, åtminstone i ett och annat, som en demon, han uppger själv att han heter Satan, och den äldste av de förfäder han räknar upp är Asmodeus eller äktenskapsdjävulen, som han kallas i medeltidens predikosamlingar. Enan gör emellertid i Zabaras berättelse intryck av att vara en ovanligt hygglig djävul. Josef tillfogar han inget ont, och när denne råder honom att gifta sig med en vacker och god kvinna och rekommenderar en bland sina bekanta, följer han rådet, gifter sig med henne och älskar henne. De djävlar, som vi känna från gamla och nya testamentet och vår folklitteratur, äro av annat skrot och korn. Också ur den synpunkten förefaller det mig mindre troligt att sagan >>Osämja stiftad mellan man och hustru>> hör till det ursprungliga Zabaraverket, ty sagans djävul hör avgjort inte till den hyggliga sorten, även om han tycker att käringen är värre än han. Den näst äldsta eller om vi bortse från Zabaras berättelse den äldsta varianten av sagan är efter vad det förefaller den som ingår i dominikanermunken Etienne de Bourbons»Tractatus de diversis materiis pnedicabilibus>>. Då Etienne de Bourbon dog omkring 1261, måste detta hans arbete och därmed sagan vara tillkommet före det året. I och med att djävulen och den onda kvinnan införlivats med berättelsen, kan sagan >>Osämja stiftad mellan man och hustru>> eller >>Hon som var värre än djävulen>> anses vara fullt färdig. I senare versioner kan man visserligen finna ett och annat av det som förekommer i de äldsta varianterna försvunnet, eller ett och annat, t. o. m. ett och annat mycket viktigt, tillagt, men huvudbeståndsdelarna förbli desamma och det givna namnet på sagan kan alltså anses berättigat. Antalet varianter tillkomna fr. o. m talet är mycket stort. Själv har jag haft tillfälle att granska ett åttiotal, utom några versioner på latin varianter från Spanien, Italien, Frankrike, Tyskland, Polen, Ryssland, Litauen, Dan- 23

28 24 mark, Norge och Sverige. Det finns emellertid fler versioner än dessa, och därtill kommer att de nu förefintliga säkerligen utgöra blott en bråkdel av dem som ha funnits. Allt tyder nämligen på att sagan har varit mycket omtyckt, inte minst bland präster och munkar, av vilka den tydligen begagnades som - vad tyskarna ha kallat - >>Predigtmärleill>). För det talar redan en anmärkning som denna av Stanislaus Prato (sid. I89) om en av de italienska varianterna: >>Mir am 7. April I896 von dem K. Universitäts-Bibliothekar Franc. Prudenzano in Neapel erzählt, der sie in seiner Jugend (I839) in der Hauptkirche von Manduria, Provinz Lecce, in der Missionspredigt des Ligurianer P. Nic. Tortala gehört hatte.>> Det framgår också därav att den ofta ingår i predikosamlingar och andra religiösa uppbyggelseböcker. Jag skulle rent av vilja tro att präster och munkar äro de som ha mest bidragit till dess spridning. I Luthers skrifter förekommer den i flera varianter. Den sista präst som efter vad jag känner har begagnat den är ärkebiskop Nathan Söderblom, som enligt säkra upplysningar jag har fått gjorde bruk av den flera gånger. Innan jag övergår till en jämförande granskning av de olika varianterna av sagan skall jag nämna en berättelse till. Den skiljer sig i mycket från den färdiga sagan >>Hon som var värre än den onde>> och inte mindre från dess avlägsnare och äldre släkting >>Osämja stiftad mellan vännen>. Den är utgiven av Leo Frobenius dels i >>Volkserzählungen und Volksdichtungen aus dem Zentral-Sudall>), dels i >>Kulturgeschichte Afrikas>> och stammar från Hausa-länderna. Hos Frobenius benämnes sagan >>Das alte Weib>> men förtjänade mycket väl att kallas >>Hon som var värre än den onde>>. Den är berättad med stor skicklighet. En utsökt dramatisk finess röjer det parti, där det skildras hur häxan, av djävulen (Iblis) utmanad till tävlan, sätter i verket sina onda anslag och hur dessa - snabbt som den löpeld i torrt gräs, om vilken hon refrängartat då och då talar för sig själv - framkalla plundring, strid och brand i hela konungens stad. Stark effekt nås i slutet, där häxan dansar i segeryra över porten på den brinnande stadens murar och sjunger om sin överlägsenhet över djävulen. Enligt Frobenius hör denna saga till det betydelsefullaste >>das die afrikanische Erde wenn nicht hervorgebracht (was ich fast annehmen möchte) - so doch in originellster Form erhalten hat». I sin nuvarande form gör sagan helt visst ett genuint intryck, men det förefaller mig uppenbart att den en gång måste ha sammanarbetats av två eller

29 flera sagor, och av. de ingående ingredienserna stammar en del utan ringaste tvivel från annat håll än Hausaländerna i Afrika. För oss av särskilt intresse är följande som jag anför direkt efter Frobenius: Der Teufel sagte:»was hast du sonst an grossen Dingen getan?» Das alte Weib sagte: >>Was ich sonst an grossen Dingen getan habe? Ich weiss nicht alles. Aber daran erinnere ich mic~: ich habe iiber elftausend Menschen, die miteinander verheiratet waren, auseinandergebracht und verfeindet. Ich habe zweitausend Menschen, die miteinander buhlten (Packa [Geliebte, Fremde, Buhlen] waren), entzweit und so verfeindet, dass sie nie wieder daran dachten wieder zusamrnenzukornmen, zu heiraten oder Kinder zu zeugen! Der Teufel sagte:»das ist recht gut, mein altes Weib! Das ist recht gut, dessentwegen aber iibtriffst du mich noch nicht.>>. Att likheten mellan detta och vår saga inte är tillfällig torde vara klart. Säkerligen är det också Afrika som här har varit låntagare. Det kunde vara av intresse att spekulera något över vilka vandringsvägarna för detta sagomotiv ned till Hausaländerna kunna ha varit, men vi få låta detta vika för de frågor, som ställas av de oss närmare liggande sagovarianterna. Av dessa äro ganska många mycket kortfattade, några ovanligt långa. De flesta äro skrivna på prosa, men i mitt material finns det också några på vers. Dit hör en på latin från I300-talet, vars författare kallar sig Adolphus, och sex på tyska, bland dem ett >>fastnachtsspieh> och en >>schwank>> av Hans Sachs. En dikt av år 1899, >>Die roten Schuhe, Legende. Von Frida Schanz>> bygger uppbenbarligen på en gammal variant av sagan, men hur pålitlig den är i detaljerna undandrar sig varje bedömande, då skaldinnan icke anger sin källa. Ur flera synpunkter av stort intresse äro ett lustspel i en akt, av år 1851, över sagomotivet, av den österrikiske skådespelaren och skådespelsförfattaren Johann Nestroy, och ett salzburgiskt bondeskådespel som uppfördes åtminstone ännu Skådespelarna i detta buro masker av trä utom en som föreställde en bondhustru; han hade en pappersmask. Att bestämma varianternas ålder och hemort är ofta svårt och ibland omöjligt. Låt oss belysa detta med ett exempel, den nyss nämnda italienska varianten av sagan. Utgivaren, själv boende i Campanien (Neapeltrakten), har offentliggjort sagan i en tysk tidskrift på tyska år 1899, den har berättats för _honom 1896 på italienska av en bibliotekarie i Neapel, som 57 år tidigare har hört den berättas i en kyrka i Apulien i Syditalien av en predikant från Ligurien i Norditalien (Genua- 25

30 26 trakten). Var fick han sagan ifrån? Kanske från någon gammal latinsk bok? Tänk oss att vi inte hade erhållit någon upplysning alls om denna versions härstamning utan blott hört den berättas på t. ex. tyska eller svenska. Hur skulle en sådan variant ha bestämts? Osäkrast känner man sig inför de versioner som äro skrivna på latin. Jag betecknar i det följande de olika varianterna med ett par initialbokstäver för att ange det land varifrån sagan stammar eller, om detta inte är känt, det språk, varpå den är skriven, och med två siffror plus ett streck det hundratal då den bok utkom, i vilken varianten ingår. Finns det flera varianter från samma land och hundratal skiljas de åt efter ålder genom ett a, b, c etc. efter hundratalet. I övrigt hänvisar jag till förteckningen över textvarianterna i slutet av uppsatsen. Vi övergå nu till en jämförelse mellan de olika utomsvenska versionerna av >>Osämja stiftad mellan man och hustru>> eller >>Hon som var värre än den onde>>. 1 De ha alla utom en följande huvudpersoner: mannen, hustrun, djävulen och den onda kvinnan eller häxan. Undantaget bildar en rysk saga i vilken en bonde, en granne till den äkta mannen, spelar djävulens roll och en jude den onda kvinnans. Sagan lyder i översättning: Mannen och hans hustru. Det var en gång en man och hans hustru. De levde tillsammans i största endräkt. En bondgubbe som brukade gå och hälsa på dem försökte i tre års tid ställa till trassel mellan dem, dock utan att lyckas. Men så kom en jude dit, och han lyckades göra dem oense på en timme. Han gick till den äkta mannen (eg. den där bonden): >>Hör du Ivan, du vet nog inte vad din gumma tänker göra med dig?>> - >>Nej, vad då?>> - >>Hon tänker skära halsen av dig.>> Sedan gick han till hustrun. >>Hör du Maria, är din man riktigt kär i dig?>> - >Ja, det är han.>> -,>Ta då en kniv och skär bort ett skäggstrå på honom så kommer han att älska dig ändå mera.>> Den äkta mannen kommer hem. >>Sätt fram lite middag åt mig!>> Han satte sig strax och åt. Men hon gömde en liten kniv i ärmen. Så sade han till henne: >>Maria, ta och löska mig lite!>> Och därmed lade han sig och blundade med ena ögat, men med det andra iakttog han henne noga. Hon grep kniven för att skära bort skäggstrået på honom, men i detsamma rusade han opp och började slå henne.»du tänkte skära halsen av mig dm, sade han. Men den andra bonden sade för sig själv: >>Du store tid! Jag har hållit på och försökt stifta oenighet mellan dem i tre års tid men inte lyckats, och så kommer en jude och gör dem osams på en timme.>> 1 De svenska varianterna behandlas i ett sammanhang för sig senare.

31 Om den äkta mannens yrke ha många av varianterna ingenting att säga, i en variant (en italiensk) är han märkvärdigt nog snickare, i ett flertal är han bonde och i ungefär lika många köpman. I ett par versioner tilltalas han med herre, i en uppges han vara adelsman och i ett par (tyska) riddare. I dem som uppge att han är bonde kan inte någon direkt påverkan spåras från den ena på den andra. Däremot tyder allting på att det finns ett närmare samband mellan fyra av dem som kalla honom köpman. Det är varianterna La 12-a, La 14-, La 14(15)-b och Sp 13-b. Förmodligen är det den första av dem som har varit de tre yngres långivare. Hustrun tala de olika varianterna mycket lite om, ifall man bortser från vad sagans handling direkt fordrar. Detsamma gäller med få undantag om djävulen. Undantagen äro av två slag. Det ena rör hans förmåga att förvandla sig, det andra den hierarki som enligt medeltida uppfattning råder i djävlarnas rike. Till den förra gruppen hör It 18-a, där det berättas att den onda kvinnan mötte en man, som förbannade Gud och helgonen värre än en turk och som talade om för henne att han var djävulen. Till samma grupp höra de nyss nämnda 4 varianterna La 12-a, Sp 13-b, L 14-, La 14(15)-b och dessutom La 13 (?)-b och Fr 15-. I dessa sex varianter säges det uttryckligen att djävulen förvandlade sig till en ung man. Att det råder rangordning mellan djävlarna få vi en liten antydan om i Ty 18-e, när en djävul, som har sökt skilja de äkta makarna åt, där säger: meine Schande sehr grosz thut sein wen ich vor meinen Meister musz erschein. En något utförligare redogörelse för hur besvärligt Lucifers underhuggare kunna ha det lämnar La 13-a: [Lucifer som härskar över underjordens folk skickade mig till jorden. Han hade befallt mig att så dårrepe1 mellan de två äkta makarna, som kärlekens fasta band förenar. Mitt värv är nämligen: jag söker skada de fridsamma, jag brinner av begär att bringa de goda på fall. När jag kommer 27 1 Troligen Lolium temulentum som på svenska heter bl. a. dårrepe, på tyska bl. a. Tollkorn, Tollgerste. Om anledningen till dessa namn se t. ex. Madaus, G., >>Lehrbuch der biologischen Heilmittel», Abt. I, Band II, Leipzig 1938, sid ff., och Lyttkens, A.,»Svenska växtnamm, del 3, Stockholm , sid ff. Lyttkens citerar från Konrad von Megenberg, >>Das Buch der Natur» (1350): >>Wer des Krautes samen izt, den macht er trunken und unsinnich.>>

32 28 med byte, hedrar mig vår härskare, men kommer jag utan, då sargar han svårt min rygg med,gisslet. Stygens herre straffar mig gruvligen med skilda medel, om inte äktenskapet förstöres genom min list. Det är av det skälet hans (mitt?) ansikte är svartblått färgat, och det är också därför som en tåreflod flyter ur mina ögon.] Lucifer emisit me mundo, qui dominatur Tartareo generi; jusserat ille mihi, Legitimos binos, quos firmus nectit amoris Nodus, ut inter eos consererem Lolium.1 Namque mihi talis est ritus: [quod] qurero nocere Pacificis; fraude fallere glisco bonos. Quando fero spolium, me princeps noster honorat, Nilque ferens graviter scorpio terga ferit. Me multis herus variis mulctat <lire Stygis, Fraude mea si non fallitur ille thorus. Hoc ob creruleus graviter color inficit ora, Ac oculis etiam fons fluit ergo meis. Ty 14-c kallar djävulen som anlitar den onda kvinnan för Sa(t)thanas. Också han har blivit skickad av Lucifer. Utom dessa två djävlar uppträda i fastlagsspelet ytterligare tre, tydligen tre med mindre rang: Schentel, Lasterlein och Belzepock. Utan fråga intressantast bete sig djävlarna i Ty 18-b, Nestroys enaktade skådespel. Första scenen i detta utspelas i helvetet. Lucifers sekreterare Satanas läser ur ett protokoll upp en paragraf, enligt vilken Belzebub hade fått i uppdrag av Lucifer att inom en viss tid stifta osämja mellan ett par äkta makar. Den bestämda tiden är nu ute. Belzebub inställer sig inför sin herre och meddelar att han trots alla ansträngningar inte har lyckats med sitt uppdrag. Lucifer far ut i vreda ord, och Satanas är hånfull mot Belzebub. Satanas erbjuder sig att utföra vad Belzebub har misslyckats med, och i, sällskap med denne beger han sig åstad. Satanas som enligt sina egna ord gärna låter andra arbeta för att han själv skall få slippa (jfr innehållet i ordspråken sid. 45), vänder sig på jorden till en gammal ond kvinna som han känner till förut, och hon åtar sig och lyckas också att stifta osämja mellan makarna. Satanas blir förtjust och intelegraferar det lyckliga resultatet till sin härskare. Men Belzebub som känner sympati för de äkta makarna låter den äkta mannen lyssna till ett samtal mellan den onda kvinnan och Satanas, varigenom han får klart för sig att hans hustru är oskyldig till det som käringen har 1 Se noten föreg. sida.

33 beskyllt henne för. Belzebub fångar sedan också in trollpackan och för ned henne i helvetet. Nestroy fogar till titeln på sitt skådespel upplysningen >>Nach einer Volkssage>>. Alla försök att finna denna hans källa ha emellertid varit förgäves. Det är mycket beklagligt, ty för belysningen av vår saga hade det varit betydelsefullt om man hade kunnat fastslå att särskilt ett par saker i skådespelet inte äro nyskapelser utan gå tillbaka på folksagan. När man har följt sagans utveckling från dess sannolika ursprung i Paficatantras första ramberättelse fram till Nestroys skådespel och får göra bekantskap med herrarna Satanas och Belzebub i detta, tycker man sig känna igen två gamla bekanta: den genomonda sjakalen Damanaka och dennes mindre onda eller åtminstone mindre företagsamma kamrat Karataka. Och man frågar sig om det genom mellanled finns något samband här. Mer än fråga vågar man dock icke. Den fjärde huvudpersonen i sagovarianterna kallas i det stora flertalet av dem bara den onda kvinnan eller den gamla kvinnan. En och annan, särskilt av de tyska varianterna, begagnar vid sidan av dessa benämningar andra, mera sägande, t. ex. Ty 15-: Hex, die alt Zauberin, die alt preckin (= hynda), die alt hur, die alt Wettermacherin eller Wetterhur, die alt merha ( = märr), die alt beerntreiberin. La 12 (?)-b, La 15- och Fr 15- kalla henne kopplerska (maquerella, resp. lena och maquerella), Li 18- tiggerska, No 19- ei fatiks kjering, Sp 13-abeguina (eller, i en annan läsart, pelegrina). I 5 varianter: He 12 (?)-, La 12-a, Sp 13-b, La 14(15) uppges hon ha varit tvätterska. Det är en rätt egenartad överensstämmelse mellan dessa versioner, men vi ska dröja något med att diskutera den. I regel ha varianterna inget namn på den onda kvinnan. Till de få undantagen höra de svenska, varom närmare i det följande, samt Po 18- där hon heter J rdza, motsvarande det ryska Baba Jaga, ett kvinnligt trollväsen. I fråga om handlingen kunna vi konstatera både stora likheter och stora olikheter mellan sagovarianterna. I alla gå väl den onda kvinnans strävanden ut på att få den ena av makarna att misstänka den andra för otrohet eller bägge att misstänka varann, men i vissa varianter är hon ganska vag i sitt förtal, i andra mycket bestämd. La 12-a låter henne uppge för hustrun att mannen är kär i en ung flicka som hon bor granne med, och att hon genom en springa i väggen har hört honom lova flickan klädningstyg. Och mannen får av käringen veta att en präst i den kyrka som hans hustru brukar besöka är kär i denna, och 29

34 30 att hon en dag i kyrkan har hört dem bakom en pelare komma överens om att hustrun skulle bestjäla sin man och sedan fly med prästen. I det väsentliga och i mycket t. o. m. ordagrant lika med La 12-a äro i sin framställning här Sp 13-b, La 14- och La 14(15)-b. Övriga varianter äro inte så utförliga i denna punkt att man kan våga dra några egentliga slutsatser om direkt eller icke direkt samband mellan dem. Skäggstrå-rakknivsmotivet saknas alldeles i några varianter: La 15-b, Ty 14-c, 15--d, 16- och 18-c. I alla övriga förekommer det. En del av dem behandla motivet mycket kort. Käringen säger till hustrun att hennes man kommer att bli snällare mot henne igen eller inte bry sig om några andra kvinnor efteråt om hustrun med en kniv ( oftast en rakkniv) skär av I, 2, 3 eller flera hårstrån på mannen medan han sover. Hårstrået eller hårstråna växa i virveln, på hakan, på halsen, över strupen, i nacken på honom. Till denna grupp höra följande varianter: La 13-a, Ty 14-a och b, La 16-c, Ty 18-d, It 18-a, b, c1 och c3, Li 18- och 19-. I ett fall, Po 18-, är det fråga om ett torrt hårstrå som måste rakas bort om inte mannen skall dö, i ett annat, Ty 15-e, om ett hårstrå (på hans haka) som är - inifrån och utåt räknat -- först vitt, sedan brunt och sist svart. Enligt Ty 13-, Da 18- och It 18-c2 växte håren på en vårta som mannen hade på kinden eller på hakan. Ofta är det emellertid inte nog med att hustrun skär bort hårstråna. Det måste också göras något med dem. La 12 (?)-b låter käringen säga till hustrun att om hon rakar bort tre av mannens skäggstrån och >>facies sic de eis>>, så skall förhållandet mellan makarna igen bli gott. I Ty 18- uppmanar häxan hustrun att >>med mannens rakkniv skära av tre hår i hans mustasch, sy in dem i en lärftklut och bära den om halsen hop bunden med en röd silkestråd>>. Enligt It 18-C4 skall hustrun bränna det bortskuma skäggstrået. Också enligt La 12-a, Sp 13-b och La 14(15)-b skall hustrun bränna skäggstråna men dessutom låta mannen äta upp eller (Sp 13-b) dricka upp dem. La 14- talar inte om att stråna skulle brännas men väl att mannen skulle äta upp dem. I några varianter, nämligen Ar 14-, Ar 18-, He 12-(?), Sp 13-a, La 13 (?)-b, La?, La 15-a och Ty 13- är det visserligen hustrun som skär bort hårstråna, men det är inte alltid hon som gör något med dem, utan det är: i Ar 14- en astrolog (en god vän till slaven), i Ar 18- slaven själv, i Sp 13-a en mycket skicklig man som käringen har lyckats få tag på, i He 12 (?)-, La 13 (?)-b, La?-, Ty 13- och La 15-a käringen själv.

35 Vad slaven eller käringen själv eller >>den tredje>> gör med hårstråna omnämna endast Ar I4- (rökelse), Ar I8- (un charme), He I2 (?)- (ett läkemedel), Sp I3-a (una maestria), La I3 (?)-b (medicamen), La? (>>tortam>>). När hårstråmotivet saknas brukar också kniven vara borta, men det finns några få undantag: Ty IS-gI, gz, g3 och Ty I6-. Enligt Ty I6- skulle mannen bli kär igen i hustrun om hon stänkte vigvatten på mannens största brödkniv och lade den under hans huvudkudde så att han fick sova på den. I Ty IS-gI, gz, g3 (de tre varianterna i Theatrum Diaboli) uppmanar käringen mannen och hans hustru i enrum i tur och ordning att lägga en rakkniv under huvudkudden och genom att ta livet av den andra förebygga att han, resp. hon själv blev mördad. Vi minnas att av sagan >>Osämja stiftad mellan vännen> vissa varianter slutade med en kamp på liv och död mellan f. d. vännerna, andra med försoning och med avlägsnande av förtalaren. På samma sätt är det i sagan >>Osämja stiftad mellan man och hustru>>. Den misstänksamhet och osämja som käringen vållar i de flesta varianterna leder till att mannen antingen dödar hustrun eller ger henne mycket stryk. I ett fall, Ty IS-e, far han blott ut i hårda ord mot henne, men han skulle ha slagit ihjäl henne, tillägger han, om hon inte hade sprungit undan. På ett undantag när är hustrun i alla varianterna mannen undergiven. Undantaget är Ty IS-c som låter hustrun ge lika gott igen. 'Lyckligt slut' med försoning mellan makarna ha emellertid 8 varianter. Det är först och främst La I2--a, Sp I3-b, La I4- och La I4(IS)-, de fyra alltså som också i flera andra avseenden, som vi ha sett, stå varandra mycket nära, men därtill komma La I6-c, It I8-a, It I8-c1, c 3 I de fyra först nämnda är det en präst som bringar klarhet i saken och åstadkommer försoningen genom att först höra sig för hos såväl mannen som hustrun och sedan förhöra den onda kvinnan. I de fyra andra reda mannen och hustrun upp trasslet på egen hand. Vid läsningen av uppgörelsen i It I8-a kan man knappast undgå att tänka på de båda vännernas avslöjande av sjakalen i vissa varianter av >>Osämja stiftad mellan vännen>, men man torde inte fördenskull bara anta att det mellan It I8-a och de sagovarianterna råder ett närmare samband än mellan dem och de övriga varianterna med lyckligt slut av sagan >>Osämja stiftad mellan man och hustru>>. När djävulen inte på något vis lyckades göra de äkta makarna oense blev han både arg och ledsen och höll till sist på att ge upp försöket. 3I

36 32 Men då kom han enligt en del varianter att tänka på den onda käringen, som var en gammal bekant till honom, och gick hem till henne. Enligt andra versioner träffar han käringen mera av en händelse, när han är som mest förbittrad över sin otur. Många varianter nöja sig inte med att omtala att djävulen och käringen träffades, utan de ange också var detta skedde. Enligt en del av dessa versioner träffades de för övrigt inte en utan två gånger. Följande varianter uppge som deras mötesplats under eller intill ett träd invid vägen: La 12-a, Sp 13-b, La 14-, La 14(15)-b, Fr 15-. Denna likhet är inte så märkvärdig hos de fyra första av dessa varianter, eftersom de även i övrigt ha så många likheter. Men att Fr 15- överensstämmer med dem i denna detalj måste väl antas bero på påverkan, ty detaljen är onekligen särartad. Följande varianter uppge att mötesplatsen var invid ett vatten (flod, å, sjö): He 12(?)-, La 12(?)-b, La 13(?)-b, La 14(15)-a, La 15-b, Ty 15-a, Da 18-. De flesta varianterna uppge att käringen fick ersättning för sitt besvär av djävulen. Undantag utgöra He 12(?)-, Sp 13-a, Ty 15-g1, La 16-c och It 18-c 4 som bara meddela att käringen fick i uppdrag eller blev ombedd av djävulen att skilja de äkta makarna åt, och att hon gjorde detta. La 14-, La 15- och It 18-a uppge att käringen fick löfte om ersättning men också att hon inte fick någon. Enligt den sistnämnda fäste djävulen den utlovade belöningen - ett par skor - på en lång stång och placerade denna uppe på ett högt berg så att käringen väl kunde se dem dingla där men aldrig kunde nå dem. La 15- meddelar att djävulen i stället för att. ge käringen de utlovade skorna tog fatt på henne och förde henne med sig ner i helvetet. Enligt La 12-a, Sp 13-b och La 14(15)-b fick käringen löfte om ersättning men inte bara det utan hon erhöll den också redan innan hon hade hjälpt honom. I alla övriga versioner uppges att hon fick lönen för sitt besvär först sedan hon hade fullgjort sitt uppdrag. La 12(?)-b kallar ersättningen pretium och salarium men upplyser inte om vari lönen bestod. De flesta versionerna ge emellertid också besked om detta. Enligt La 12-a, La 13-a, La 13-b, Sp 13-b, La 14-, La 14(15)-b, La?-, Fr 15- och It --c 3 utgjordes den av en summa pengar: i guld, silver, guld och silver, denarer, oboler, scudi eller något dylikt. En variant (Ty 14-d) talar om >>fönf schillinge>> som lades i en >>hiechelim, och flera nämna att pengarna överlämnades i en bursa; Etienne de Bourbon uppger t. o. m. att börsen var av det slag >>que vulgariter

37 dicitur guerles>>.1 I flertalet varianter består ersättningen eller lönen som käringen får märkligt nog av ett par skor. Vanligen låta de ordet för skor föregås av nya, en version har i stället granna och några stycken ha röda. Jfr skornas färg på de förutnämnda kyrkomålningarna. Det finns också blandtyper. Ty r4-d uppger >>zwene schuohe und fiinf schillinge pfennige>>, It r8-a >>ten scudi for my niece and a new pair of shoes for me>>, en variant (Li r9-) ett par nya skor och ett par nya handskar, en annan ett par skor och tobak (i en pung), och en slutligen (Li r8-) 2 par skor (ett par enklare och ett par finare). Om man undersöker hur de olika gåvotyperna fördela sig ur tidssynpunkt, så får man ett bestämt intryck av att det är företrädesvis de äldre varianterna som ha pengar, de yngre som ha skor som lön. Ingen av de versioner som uppge skor är äldre än 1400-talet. Av blandtyperna är en (Ty r4-d) från r4-talet, de övriga betydligt yngre. Men om man antar att skorna ha fått avlösa pengarna så frågar man sig vad anledningen kan ha varit till denna påfallande förändring. Svaret på den frågan bör diskuteras i samband med en annan fråga som inte alla men ett stort antal av varianterna ställa. Det uppges i dem, särskilt i dem som tala om ersättning i skor, att djävulen överlämnade ersättningen (pengarna eller skorna) på en käpp eller stång. Frågorna bli alltså: Varför gav djävulen käringen skor som ersättning eller lön, och varför överlämnade han dem till henne på en käpp eller stång? Att besvara de frågorna är inte så lätt, och jag skulle vilja tilllägga, det bör inte heller vara lätt. I 700 år har sagan >>Osämja stiftad mellan man och hustru>> vandrat från söder mot norr och från öster till väster och säkerligen ofta tillbaka igen. Den kan ha spritts från ett håll på latin och kommit igen i delvis annan form på folkmål och tvärtom. Jag menar därför att det skulle vara både oklokt och oriktigt att tro att t. ex. skorna och stången ha uppfattats överallt på samma sätt. Och har man uppfattat dem olika eller på sina håll kanske inte förstått dem egentligen alls, så är det klart att detta kan ha bidragit till den olikhet i behandlingen av skorna och stången som man nu kan konstatera i varianterna. Av de italienska varianter av vår saga som jag har haft tillfälle granska är en skriven på italienska; fyra äro tyska översättningar och en en engelsk översättning. Den första använder som beteckning för 1 Andra benämningar äro gorle, gorrle, goule, gueurle, gueule. Se Godefroy, Fre -deric, Dictionnaire de l'ancienne langue fran~aise, Torne IV. Paris 1885, sid n56. Ärsbok I

38 34 sko det vanliga ordet scarpa. Om detta ords härledning ha olika meningar framställts. Josef Briich förklarar det som germanskt lånord. Se Zeitschrift för romanische Philologie 35 (rgn) sid. 636 och 40 (1920) sid Jfr det fornhögtyska scharpe och det medelholländska scharpe som bägge betydde 'väska', 'pung', bl. a. den 'pung som pilgrimerna buro vid ett band kring halsen'. Vårt ord skärp anses ha detta band att tacka för sin tillvaro. Det tyska och det holländska scharpe äro enligt somliga forskare nära släktingar till det lågtyska schrap 'väska' och det svenska substantivet skräppa som Rietz tar upp i betydelserna r) >>matpåse af skinn», 2) >>påse af skinn (att föra mjöl uti)>>, 3) >>tiggarpåse>>, 4) >>taskpung (scrotum)>>. Enligt Briich avsåg det italienska scarpa 'sko' i början inte vilken sko som helst utan >>den ledernen Schuh im Gegensatz zum Holzschuh>>. Härledningen anser han så gott som bevisad. därav, >>dass scarpa in manchen Dialekten Oberitaliens, wie Mario Roques... anmerkt, noch heute 'Ledertasche' ('sacoche') bedeuteb>. Under förutsättning att övergången från ersättningen i pengar till ersättning i skor har skett i Italien skulle man kunna tänka sig att norditalienska varianter av sagan ha förfarit som många latinska, d. v. s. att de ha låtit djävulen lägga pengarna till käringen i en 'pung' eller 'påse' och att sedan det norditalienska ordet härför längre söderut i Italien har missuppfattats, har tagits i betydelsen 'sko'. Finge man anta att bilden av djävulen överräckande ersättningen till käringen förekommit i de mönsterböcker som efter vad man vet kyrkomålarna gärna lånade motiv ur, så skulle också en otydlig bild i en sådan bok av en pung eller väska (t. ex. dubbelväska) hängande över ändan på en stång ha kunnat bidraga till utbytet av väskan mot skor. Man har emellertid också andra saker att ta hänsyn till. Ett par skor har på sin tid förvisso kunnat anses som en ingalunda föraktlig lön eller ersättning för en tjänst. Jfr sid. 50 nedan! Men härtill kommer att man kan ha valt skor av någon alldeles särskild anledning. Så finner man t. ex. i >>Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens>> att skor ofta har tillagts en symbolisk betydelse. Där uppges för det första att sko har fått tjäna dels som symbol för fruktsamhet, dels som sinnebild för de kvinnliga könsdelarna och för kvinnan överhuvudtaget. En liten dikt på tysk dialekt anföres och därtill fogas: >>im zweiten [Vierzeiler] wird zuerst die Niederkunft als 'Brechen der Holzschuhe' bezeichnet.>> Samma uttryck uppges kunna i Frankrike användas >>als Zeichen verlorener Jungfräulichkeit oder Schwangerschaft, wenn die

39 Braut am Hochzeitstage, wie es hie und da Sitte ist, auf einem Holzschuh iiber einen sogenannten Brautfelsen herabrutscht.» Till jämförelse meddelar jag några uppgifter från Halland rörande frieri och bröllop: Ville de ha en tös först, skulle de ha en toffel under sängen. (IFGH 3802.) Ett par ledde in bruden och brudgummen te den inbyggda sängen. De sa, att om de satte en sprucken träsko under sängen, blev det en flicka. (IFGH 3989.) Mor talte om, att om de ville ha en tös, skulle de sätta en sprucken träsko vid sängen, så de såg den, när de la sej. (IFGH 3792.) Hade de en sprucken träsko under sängen, skulle det bli en tös. Inte yxa. (IFGH 4188.) I >>Wörterbuch des deutschen Aberglaubens>> framhålles också att det alltjämt är sed på många håll i större delen av Tyskland, liksom ibland de romanska och slaviska folken, att brudgummen skall lämna bruden ett par skor i morgongåva eller bröllopsgåva. (I vissa delar av Tyskland t. ex. Schleswig-Holstein - se >>Wörterbuch des deutschen Aberglaubens>> - liksom för övrigt också på många håll i Sverige råder dock motsatt uppfattning. I Schleswig-Holstein heter det enligt Mensing, Schleswig-Holsteinisches Wörterbuch: >>Brautleute diirfen sich keine Schuhe schenken, siinst geit de Frie ut (die Braut oder der Bräutigam löppt weg).>> Alldeles samma mening har jag mött i uppteckningar från Skåne, Småland, Halland, Västergötland, Dalsland, Värmland, Västmanland, Uppland. Jfr i det följande.) Även de som förmedlade giftermål, de så kallade»kupplen> och»kupplerinnen», erhöllo ofta som lön för besväret ett par stövlar eller skor. Skorna som käringen i vår saga får av djävulen ha också ställts i förbindelse med dessa gåvor av skor till bruden, resp. 'kopplerskan' ('kopplaren'). I senare fallet har man erinrat om 'rim' som dessa om kopplaren ifall äktenskapet har slagit illa ut: Dem Chuppler g'hört es (isigs) Par Schuoch Dass er chönn laufe dem Tiifel (oder der Höll) zue Dem Kuppler ein Paar Schuh. und d'höll dazu. Emellertid uppger ingen enda av de varianter jag haft tillfälle granska att käringen skulle ha förmedlat äktenskapet mellan de äkta makarna som hon retar upp mot varandra. Skall ett samband antagas får man 35

40 därför tänka sig att käppen eller stången i förening med pungen, påsen, resp. skorna en gång har avsetts att vara: direkt en symbol för de manliga könsorganen, resp. dem och de kvinnliga, indirekt en skabrös anspelning på det sexuella förhållande vari trollpackorna troddes stå till djävulen. Att observera är emellertid att skorna utan symbolisk bibetydelse då får uppfattas som en senare feltolkning eller medveten omtolkning. I några få varianter ger, som jag förut har nämnt, den onde käringen lönen för hennes besvär innan hon har hjälpt honom. Det är dock rena undantag. I de allra flesta fall får hon ersättningen först efter fullgjort uppdrag, ja i en version säger djävulen uttryckligen ifrån att hjälpen skall komma först, lönen efteråt. Man frågar sig därför om inte överlämnandet av skorna på sina håll kan ha haft den symboliska innebörd av»tack och adjö, väl att du gån>, eller dylikt som man här och där har inlagt i överlämnandet till någon av ett par skor utan eller jämte en stav. Jfr t. ex. Grimms Wörterb.: >>Einem den weissen [d. v. s. geschälten] stab und die Schuhe vor die hausthiir setzem> och H. Pröhle som sid. 10 berättar om dvärgarna: >>Weil die Zwerge so viel Gliick brachten, wollten die Hiittenleute dem Zwergkönige eine besondere Freude machen und setzten ihm ein paar Stiefel hin. Die nahm er und kam nicht wieder. (So wurde auch zu Alten-Brak erzählt, dass zu Ilsenburg die Zwerge immer Eisen in die Schmiede gebracht hätten. Auch sagten ihnen die Schmiede des Abends, was sie fertig machen sollten, und am Morgen war es gethan, denn die Zwerge schmiedeten rastlos des Nachts. Zuletzt bekamen sie ein paar Stiefeln und dann erschienen sie nicht wieder. Man sagt auch, wenn jemand entlassen werden soll: Der bekommt bald ein paar Schuh.)>> Härmed kan man jämföra >>he hett 'n Paar Schoh kr;gen = ist abgesetzt worden oder muss gehem> (Schleswig-Holstein), >>Enem een Paar Schoe geven = einen von sich jagem> (Bremen, Sachsen), >>Er beschloss seine Schulden mit einem Paar neuer Schuhe zu bezahlen = landesfliichtig zu werdem> (Sachsen, Erzgebirge). Jag nämner också det italienska uttrycket fare le scarpe a uno som i ordböckerna återges med 'nedsvärta någon för att skada honom', 'tala illa om någon inför hans överordnade' e. d. Man föreställer sig gärna att dessa betydelser skola uppfattas som förkortade uttryck för 'tala illa om någon inför en annan i hopp att denne skall ge honom respass, avskeda honom' e. d. Jag vet inte hur gammalt det italienska uttrycket är. Jag vet därför inte heller om det i Italien

41 kan ha spelat någon roll i gammal tid för uppkomsten av eller uppfatt~ ningen av skomotivet i vår saga. Däremot finner jag troligt att i senare tid en och annan italienare som läst sagan eller hört den berättas har funnit dess uppgift nöjsam att käringen för sitt förtals- eller nedsvärtningsbesvär erhöll just ett par skor. För tyskar från Westpreussen eller Schleswig-Holstein bör det också falla sig lätt att uppfatta skorna i sagan på annat sätt än vad andra tyskar göra. Jfr ovan sid. 35. Som i så många andra punkter skilja sig varianterna av sagan också i fråga om sättet för ersättningens överlämnande till käringen. Några ha just ingenting att säga härom. Så heter det i Ty 14-c endast - det är Satthanas som talar: Se hin, du altes pöses weib! Verfluocht sei dein faiger leib! Ich gib <lir zwen schuoch Und da mit den ewigen fluoch. Du pist vil pöser, dann ich. Dar umb so muoss ich flihen dich. I La?- berättas att djävulen, när käringen hade fullgjort sitt värv, ropade till henne från luften: >>Arbetaren är sin lön värd>>, och tillade i det han kastade ned över hennes huvud de tre oboler som han hade lovat henne: >>Tag emot din lön, eländiga, och giv mig din själ!» Även enligt La I3(?)-b kastar den onde pengarna till käringen men inte från luften som La?- uppger. Situationen är en annan. Käringen får se djävulen stå på andra sidan av en stor, bred flod med pengarna i sin lyfta hand. Med nickningar uppmanar han henne att ta emot dem när han kastar, och hon gör det. Ett mycket stort antal varianter uppge emellertid att djävulen hängde upp gåvan på ändan av något slags käpp eller stång och överlämnade den på så sätt. Käppen eller stången benämnes olika: contus, hasta, Spiess, Stab, Stecken, Stange, Bohnenstange, Hopfenstange, Räspi (=Ästlein). Ty I8- nöjer sig inte med en stång utan berättar att djävulen och häxan sutto på varsin bergsspets bakom makarnas hus och i månskenet iakttogo uppträdet mellan dem när mannen upptäckte rakkniven i hustruns hand. Häxan fick sin lön, ett par tofflor, men djävulen vågade inte gå till henne med dem utan >>Uppryckte den största granen och räckte med densamma öfwer urgröpningen mellan bergen tofflorna till kärringen>>. Detta sätt att överräcka belöningen är så märkligt att de varianter som omnämna det ha ansett sig böra motivera meto- 37

42 den. 1 De förklara att djävulen, vars fåfänga försök att göra de bägge makarna oense hade pågått under mycket lång tid - uppgifterna växla från ett par till över trettio år - kände så stor rädsla för käringen, som hade lyckats på mycket kort tid, att han inte vågade komma henne så nära som ett vanligt överlämnande skulle ha fordrat. Den utförligaste skildringen av hur trollpackan erhåller ersättningen för sitt besvär finner man hos Hans Sachs (Ty 15-c). Han uppger att >>die Alt>> som är missnöjd med att hon inte har fått de utlovade skorna, gör en cirkel omkring sig och bjuder djävulen vid hans namn - vad det nu än må vara - för första, andra och tredje gången att infinna sig och överlämna skorna. Djävulen kommer också och bär då skorna över axeln på en skalad hasselkäpp. Han säger till käringen bl. a. Trollpackan frågar då: Och djävulen svarar: Ich darff mit dir ja gar nicht balgen. Du bist mir vu zu herb und böss. Darumb ich mich hie von dir löss. Bleyb du in deinem Kraiss allein! Die Schuch will ich dir langen nein An disem langen Hässlin stab, Den ich vorhin geschelet hab, Auff das ich sicher sey vor dir. Warumb schelst du den stab vor mir? Wenn der stab ungeschelet wer, So möchst du zu mir kriechen her Zwischen dem holtze und <ler rinden Und mich alssdann fahen und binden. En jämförande granskning av sagovarianterna har hos mig lämnat efter sig intrycket att Hans Sachs i sin skildring av hur djävulen överlämnar skorna till käringen 'broderar', för att riktigt stryka under hur rädd den onde var. Samma tendens visar enligt min mening också versionen It r8-c1, men här är det inte magiska utan naturliga medel som användas. Hos Hans Sachs skiljer en trollcirkel de bägge parterna åt, i It r8-c 1 är det liksom i många andra varianter en å eller flod. Av den Sachs'ska framställningen kan man lätt få den uppfattningen att 1 I annat sammanhang hoppas jag få tillfälle behandla gesten 'peka finger åt' och det språkliga uttrycket: 'Fy skam på en lång, lång stång'. Med händelsen i vår saga har detta inte något direkt samband.

43 dess uppgift att käppen var av hassel och skalad, meddelas för att klargöra att icke bara käringen utan också djävulen begagnade magiska hjälpmedel. It r8-c 1 'broderar' naturligare, när det där heter, att då den onde hade fäst skorna i stångens ena ända vände han sig om och räckte käringen skorna över ån genom att böja sig bakåt. Jag uppfattar de bägge skildringarna som olika försök att ordentligt motivera varför djävulen använde en käpp eller stång när han lämnade käringen belöningen. Att båda varianterna, liksom för övrigt alla som nämna staven, uppge att den onde begagnade den av fruktan att käringen annars skulle kunna komma honom för nära inpå livet, det kan göra en benägen anta att denna djävulens fruktan är i sagan äldre än eller i varje fall lika gammal som stången. Jag tror emellertid att det är tvärtom, jag tror att stången är äldre och att man med tiden har tillgripit den ondes fruktan för att förklara stången. Om djävulen bara hade önskat att inte komma för nära käringen hade det väl varit enklast och bäst att kasta gåvan till henne. Av den meningen torde författaren till den nyss nämnda varianten La 13 (?)-b ha varit, som omtalar att den onde kastade belöningen till käringen över ån. Att i staven och skorna tillsammans inlägga den symboliska betydelse som skor ensamt har i de förut anförda uttrycken för 'ge någon respass', 'avskeda någon' kan förefalla lockande men låter sig inte göra, eftersom sagan väl berättar om skorna men inte om staven att den överlämnades till käringen. En och annan skulle kanske vilja förklara stången så att sagan först har berättat att den onde begagnade den av fruktan att gåvan skulle ta skada eller gå förlorad om han kastade den och den föll i ån. Inte heller den förklaringen förefaller mig dock särskilt trolig. Då tycks mig den tidigare framkastade möjligheten att skorna och stången en gång avsetts att vara en skabrös anspelning långt sannolikare. En viss likhet finns det mellan överlämningsmetoden i vår saga och den som omnämnes i några uppteckningar från Ångermanland och Hälsingland som jag har varit i tillfälle att granska. Arvid Enqvist nämner på ett ställe i sina >>Anteckningar från Resele socken jämte angränsande trakter i Ångermanland>>: >>Kommer en vittra och vill ha mat av någon, vilket inte så sällan lär hända i skogen, så får man inte räcka henne maten med handen. Då kan vittra inte ta emot det som bjudes. Hon måste ha det på en käpp e. d.>> Liknande uppteckningar ha gjorts i Delsbo (Hälsingland). ULMA 9707 t. ex. har följande uppgift:»tröll- 39

44 barene bruka leka ilag med dem vanlige barene. Men tröllbarene kunna inte ta nå't ur hännene på dem int - utan dem feck räcka dem de på träspett.>> Ett annat sätt kommer till användning i ULMA 8732 (Delsbo): >>En gumma, döm kalla Justjärringa, bruka je tröllene mat. Men döm kunne aldri ta den ur hännerna på henne utan ho varst tvungen ställa ifrå seg fate först.>> Enligt ULMA 6904 (Torsåker i Ångermanland) fick en gubbe som på en kniv räckte en vitergumma en smörgås tvärs över elden löfte av henne att få en gris. Dagen efter lyckades han skjuta en stor älg. Denna uppgift om kniven som överlämningsmedel är egendomlig. Andra uppteckningar (ULMA 2671: 1 från Rengsjö i Hälsingland och ULMA 68: 4 från Ådalsliden i Ångermanland) framhålla tvärtom att stål var avvärjande. Så heter det i ULMA 2671: 1: >>Men Gammal-Jon tog e köttskiva och ga'na på kniven. Hon försökte tre gånger åta, men då kåta ( = ki}tv) hane tllrraka ( = av en torr kvist) och ga'a. Hon sa: 'I rni;_n (= morgon) ska du få skjuta (J~tv) storgalten (stqrgaj,t'jj,) min'. Dä ä då sant, för me farmors mor minnas, när dom knm hem me björn.>> Och i ULMA 68: 4 berättas det om en man som var ute för att skjuta fågel och som råkade på en vitterkäring: >>- - han had mjukrågbrö o då klent 'n smöre på bröfiva o la på yxa o räckt a. Men de va omöjelit. Då kunn itt a tag ä. Då vänn 'n o la smörfiva på skafte, så då tog a nä.>> Tydligen begagnar den som räcker gåvan i dessa fall inte käppen av fruktan, åtminstone inte av fruktan i vanlig mening. Några utomsvenska exempel av just denna art har jag inte kunnat finna hittills men väl andra fall där ett överlämnande sker medelst en käpp eller stång utan fruktan i vanlig mening. Vad bruket av stången i vår saga beträffar vill jag däri närmast se ett erkännande från djävulens sida att han är käringen underlägsen. Långt efter det att jag hade trott mig böra ta avstånd från den förklaring av stången som så många av sagans varianter lämna, fann jag en version som ger just den tolkningen. Det är sagan i den form den har i en av de tyska varianterna av Salomo och Morolf, närmare bestämt i den som ingår i första upplagan av K. Simrocks >>Deutsche Volksbiichen>. Där berättas att i samma ögonblick som den äkta mannen slog ihjäl hustrun som han trodde ville skära halsen av honom, >>trat aber der Teufel zu dem bösen Weibe heran und reichte ihr an einem Stecken von ferne die versprochenen Schuhe hin und sprach: 'Du kluge Frau, hier hast du deinen Lohn, nimm die Schuhe von dem Stecken, denn ich bin nicht wiirdig, dir

45 zu nahen und lasse dir dfo Meisterschaft.>> I den form den folkliga berättelsen Salomon und M )rolf har hos Simrock torde den härstamma från den tid då han gav ut folkböckerna, alltså från ungefär 1839, men i den nämnda upplagan har han under själva titeln Salomon und Morolf låtit trycka >>Nach den äl:esten Ausgaben hergestellt>>. Han hade ämnat ge ut en utförlig kommentar till de i folkböckerna intagna berättelserna. Därav blev emdlertid ingenting, tycks det. Jag har gjort upprepade försök att komma till klarhet om hur gammal den variant av prosaberättelsen Salomo och M-orolf kan ha varit som han lade till grund för sin version, men det har inte lyckats mig. Det förefaller dock som om man skulle ha rätt ait antaga att den verkligen är mycket gammal, och att det jag nyss citerade ur hans version därför inte behöver vara en ändring av uttryck för fruktan till uttryck för respekt utan att tvärtom i de versione~ som nu tala om djävulens fruktan för käringen, dessa uttryck kun 1a ha utgått ur tidigare uttryck för respekt. Att det finns ett nära samband mellan djävulens ord till käringen i den Simrockska varianten och de ord han yttrar till henne i ett par varann mycket närståen,fo versioner på vers från 1400-talet (Ty 14-a och Ty 14-b) är tyiligt: Er spracl, suner min won Ich getar n~t neher by dich gon Ich gib dir die meister schafftt Und spra~h:»sam mir myn wan, Ich in gefar nit nahe by dich gestan, Des geben ich dir die meisterschafft.>> Ja, skulle ich getar nit en gång ha kunnat vara likvärdigt med ich bin nicht wiirdig - och härför finns det såvitt jag vet inga hinder - då vore skillnaden egentligen ingen. Jfr det svenska substantivet respekt i ha, hysa respekt för och verben djärvas och drista sig i uttryck som jag djärves icke, jag dristar mig icke. Det finns utanför vår saga ett och annat till som talar för att stången i den en gång har varit något annat än ett medel för djävulen att hålla käringen på avstånd. Till jämförelse med Hans Sachs' skildring av hur den onde överlämnade skorna skall jag citera ett par gamla tyska traditionella lagstadganden. Det första - ett bayerskt från 1400-talet - handlar om installerandet av en s. k. salmann, d. v. s. en landsfurstes bonderepresentant, det andra och det tredje - av år 41

46 I354, resp. I46I från Altenhaslauer Mark i Wetterau om valet av s. k. zehntgraf, en viss sorts lägre domare: I. Dermassen haben die alten Fursten ainen Pauern die Salmanisch Aigen und Lehen auf einen weissen Pferd verliehen, dagegen hat im der Paur zwen weisz Handschuech ab einem weissen Stablein hinaufgereckht, nachmals hat derselb Paur die Lehen Edlen und Unedlen verlichen, und hat der Paur der Sallman geheissen, wie am umbkherten plat zu sehen.>> (K. v. Amira sid. 83.) 2. [Der neu gewählte Centgraf] soll dem herrn geben zween weisse von schöpsenleder gemachte handschuhe an einem weissen sommerladen hesseln stabe; so soll dann der herr ihme das ampt leyhen und bestätigen und leyhen ohne gold und ohne silber, sondern allein mit dem stab, den soll er ihme wieder geben... >> (Grimm, Weisthiimer III, sid. 4n.) 3. [Der Centgraf] soll... bringen ihme zwey weisser handschuhe mit und einen weissen stab, mit demselben stabe soll er ihme leihen das ampt ohne gold und silber. (Grimm, Weisthiimer III, sid. 4I5.) Likheten mellan överlämningsmetoden i de tre tyska lagstadgandena och den i våra sagovarianter är så påtaglig att den omöjligt kan bero på en ren tillfällighet. Men därav följer med nödvändighet, tycks det mig, att käppen eller staven i sagan har haft någon ceremoniell betydelse innan den blev blott och bart ett avvärjningsmedel. Av sagovarianterna uppger endast den Hans Sachs'ska att käppen var av hassel och skalad, men det är mycket möjligt att också många av de andra, ehuru de inte direkt nämna detta, ha avsett en skalad käpp eller stång, åtminstone några kanske också en av hassel, ty käppar av hassel tillskrevs på många håll magisk kraft, och de käppar som begagnades vid ceremonier av olika slag uppges så ofta ha varit skalade eller vita ( = skalade) att avlägsnandet av barken måste ha haft någon bestämd mening. Jacob Grimm säger sig inte kunna ange något skäl varför käpparna skulle vara skalade men han påpekar att >>Der geschälte stock ist iiblich gegen zauberer und geister, die sich sonst zwischen holz und rinde bergen wiirde.>> (Grimm, Rechtsalterthiimer I sid. I89.) Detsamma uppger v. Amira (sid. 7) efter Grimm, och han tillägger med en hänvisning till Mannhardt att denna tro en gång var allmänt spridd. Det åsyftade stället hos Mannhardt II, (sid. IZ) lyder:»der Glaube, dass der von seinem Geiste erfiillte Baum schaden könne... kehrt auch sonst wieder. Zwischen I563-I570 be-

47 rniihte sich der Revisor von Niederlitauen, Jacub Laszkowski, die noch stark in heidnischen Anschauungen befangenen Zemaiten von ihrem Aberglauben abzubringen. 'J ussi autem a Lascovio arbores exscindere, invitissimi id, nec prius quam ipsemet inchoaret fecerunt. Deos enim nemora incolere persuasum habent. Tum unus inter alios percontari, num etiam decorticare arbores liceret. Annuente pnefecto aliquot magno nisu hcec repetens decortica vit: V os me meis anseribus gallisque gallinaceis spoliastis; proinde et ego nudas vos faciam. Credebat enim demens deos rei sure familiari perniciosos in tra arbores et cortices la tere.'>> [Men då de blivit befallda av Laszkowski att fälla träden, gjorde de detta högst motvilligt och inte förrän han själv börjat. Ty de äro övertygade om att gudomligheter bo i lundarna. Sedan frågade en ibland dem, om det också var tillåtet att barka träden. Då ståthållaren nickade jakande, barkade han med stor ansträngning några, under det han upprepade dessa ord: >>Ni ha rövat från mig mina gäss och höns; därför skall jag också göra er nakna.>> Ty han trodde i sin enfald att gudomligheter, farliga för hans hus, höllo sig dolda mellan trädet och barken.] 1 v. Amira som tänker sig att >>der Botenstab>> helt enkelt är >>der Wanderstab>> i en särskild användning påpekar att det om käppar av denna art, bl. a. om tiggarstaven och pilgrimsstaven, så ofta säges att de voro vita ( = skalade) att det förefaller som om man ansåg att de 43 1 Det är förmodligen en utlöpare av denna tro som vi ha att göra med i Hans Sachs' förut citerade rader: >>Wenn der stab ungeschelet wer, / So möchst du zu mir kriechen her / zwischen dem holtze und der rinden / Und mich alssdann fahen und binden.>> Men vi böra kanske gå längre. Är det en ren tillfällighet eller ren beröringsassociation som medfört att denna övertro har kommit till uttryck i en berättelse om hur en person försöker genom skvaller och förtal stifta osämja mellan man och hustru, om en situation alltså på vilken ordspråket 'gå mellan barken och trädet' har plägat tillämpas? Säkerligen inte. Jag skulle tro att Hans Sachs mycket väl kunde begagna uttrycket 'gå mellan barken och trädet' på ungefärligen samma sätt som ordspråket har brukats, men jag tror också att man på hans tid kunde använda det friare, i mindre specialiserad användning än ordspråket. Jag undrar med andra ord om detta skulle ha blivit till, om man inte en gång hade trott >>deos rei sme familiari perniciosos intra arbores et cortices latere>>. Jag påpekar att jag med detta inte menar att därmed allt skulle vara sagt som behöver sägas om detta ordspråk. Man har ju att ta hänsyn också till varianterna, t. ex. den fornsvenska och den forndanska: Ej, cer goth stinga hand mcellom trce ok barken, resp. Thet cer ont at stinghe handhen mellom barcken oc trceceeth. (Se Kock och af Petersens, Östnordiska och latinska medeltidsordspråk.)

48 44 skulle vara det, och han menar som sagt att man skalade dem för att hindra att andar som kunde vara farliga för vandraren dolde sig under barken. Anledningen till att man avlägsnade barken på grenar som man gjorde käppar av kan väl emellertid också ha varit av annan art, t. ex. helt enkelt den att sådana käppar i längden voro behagligare att hålla i än oskalade, vilkas bark när den torkade lätt skadades. E. Mayer som menar att det här ursprungligen inte är fråga om en vandringsstav utan om ett vapen av trä - hasta sine ferro eller annat vapen av trä, möjligen med 'spets' av horn eller sten -, som kommit ur bruk som vapen men levat kvar i vissa ceremonier, han vill inte ansluta sig till v. Amiras åsikt om orsaken till skalningen av staven. >>Etwas anderes liegt mindestens ebenso nahe>>, säger han (sid. 95), >>die Waffe wie jedes Handgerät wird aus technischen Grunden bis auf den heutigen Tag allerorten geglättet und so entrindet.>> Den ursprungliga orsaken till att man i olika fall gärna begagnade skalade käppar må emellertid ha varit vilken som helst. Klart är att även om de käppar som brukades vid vissa ceremonier först hade blivit skalade av det ena eller andra praktiska skälet, så kan själva bruket av sådana käppar vid ceremonierna snart nog ha skapat uppfattningen att käpparna skulle vara skalade för att kunna anses riktigt ceremonimässiga. Men därmed följer i sin tur lätt att när någon tid har gått en och annan börjar fråga sig och söka efter svar på frågan: i>varför skall stången vara skalad?>> Ceremonistavar liknande de nämnda tyckas ha varit i bruk också på annat håll. Ett svenskt exempel finns i Östgötalagens rättegångsbalk XXII. Där heter det nämligen om svaranden att han biupär rät firi sik trä ok taka, vilket Holmbäck och Wessen i sin översättning återge med >>bjuder rätt för sig, stav och löftesmam. v. Amira och Mayer anföra ett flertal franska exempel, särskilt från Rolandssången, på dylika ceremoniellt brukade stavar (bastons). Liksom i de tyska exemplen uppträda stavarna i de franska gärna i sällskap med handskar. Mayer tycks mena att handsken och staven hade samma innebörd, att de inte behövde följas åt utan kunde ersätta varandra. Denna hans uppfattning motsäges dock av t. ex. det andra av de tre tyska exemplen. Där får >>der herr>) handskarna, men när de äro överräckta på staven lämnar >>der herr>) denna till den valde >>Zehntgrafo. Om meningen med staven i de tre tyska lagstadgandena och i liknande fall har det framställts olika åsikter. Enligt v. Amira skall

49 den vara en budbärare- eller uppdragssymbol, enligt von Gierke >>das Zeichen der Hausgewalt (Zuchtrute?)>>, enligt Beyerle >>Persön Jichkeitszeicheil» eller >>ldentitätszeicheil». Vi skola inte fördjupa oss i den stridsfrågan, men eftersom staven i vår saga tycks vara en ceremonistav lik de nämnda, kan det ändå vara lämpligt att spörja: Skulle vi kunna uppfatta staven på vilken djävulen överräcker skorna till käringen som en»botenstab», och vem skulle i så fall ombudet vara? Att gamla onda kvinnor långliga tider ha betraktats som djävulsombud är tydligt. Det framgår bl. a. av ett gammalt ordspråk som jag här skall citera i några olika versioner. Framför varje citat utom det sista, vars utgivningsår jag inte känner, har jag satt det år då det arbete kom ut varifrån ordspråket är hämtat Do der tiufel nit hin mag, t6 sent er sinen botten hin Non audet Stygius Pluto tentare, quod audet Effrenus Monachus, plenaque fraudis anus Aeneas Sylvius (Pius Il) Demon ubi deerit ibi servum mittere querit. På danska återges detta ordspråk år 1506 med >>Hwar diceffuelen kan eij scelffwer wcere ther hawer han syne sendhe budh>>, år 1515 med >>Haar fenden er icke selff der haffuer han sit visse bud>> (viss här = 'pålitlig') Wår de duvel nicht en kumt, där sent he synen boden. (Quo nequit ire Sathan transmittit scepe ministrum.) Wo der teuffel nit hin mag, da schicket er sein botten (knecht) Wo der Teufel nichts ausrichten kann, da schickt er sein boten hin. - Nemlich ein altes böses Weib oder böse Zung Wo der Teuffel nicht hin darf (will), da schickt er einen Mönch oder ein alt Weib hin Wo der Teufel nichts ausrichten (oder: nicht selber kommen) kann, dahin schickt er ein altes Weib Dove il diavolo non puol andar lui, vi manda la madre Ou le diable ne peut aller, sa mere tåche d'y env~i:er Wo der Teufel nicht hinkommen kann, da schickt er seine Mutter hin. Hie gat es, als ich han vernomen, war der Tiufel nit mag kommen, da send er seinen Boten hin; das Weib mag Tiufels Bote sin. En jämförelse mellan dessa varianter visar klart att käringen i ordspråket skall uppfattas som en nuntia eller serva diaboli och att hon som sådan nog kan ha tillhört ordspråket från dess äldsta tider. Om vår saga och ordspråket stå i något inre samband med varandra vet jag inte, men så mycket kan man säga att sagan lätt borde ha kunnat ge upphov till ordspråket, och att om å andra sidan ordspråket en gång 45

50 gått ut att söka sig en saga att tillämpas i, så kunde det inte ha funnit en bättre än denna. Jfr titeln på sagan Ty 18- (se sid. 86). Man frågar sig emellertid om det egentligen är i sin egenskap av d j ä vul som bud som käringen i vår saga får skorna överlämnade till sig på en stång. Det kan ligga närmare, tycks det mig, att se det tänkta ombudet i sagans djävul. Som vi minnas från det föregående uppge ett par av sagans varianter att han var sänd av sin härskare Lucifer. Uppfattar man saken så, då blir sagans djävul mellanhand mellan denne och käringen. Det förefaller mig dock som om det material till jämförelse som står till buds inte skulle vara tillräckligt för att avgöra, hur sagans skildring i denna punkt bör uppfattas, om man bara bör räkna med den djävul som käringen hjälper eller om man också bör ta hänsyn till Lucifer. Hur man än gör, synes man mig inte kunna komma ifrån att överlämnandet av skorna på staven från djävulens sida innebär ett erkännande -- på allvar eller på elakhet - av underlägsenhet under kvinnan. Jag vill belysa detta ytterligare något - från en annan sida. För en stund sedan påpekade jag den likhet i överlämningsmetod som råder mellan vår saga och vissa uppteckningar från Ångermanland och Hälsingland, i vilka det berättas hur någon på en käpp räcker en vittra eller ett troll mat. Jag framhöll då att det inte kan ha varit av fruktan i vanlig mening som överlämnaren i dessa fall begagnade en käpp. Inte heller kan det ha varit därför att mottagaren skulle ha hyst fruktan i vanlig mening, ty då hade det ju varit enklast, om givaren hade lagt ifrån sig gåvan någonstans för mottagaren att ta. Vördnad, respekt, underdånighet eller dylikt kan det inte heller gärna ha varit fråga om. I sitt arbete Der Stab behandlar v. Amira en hel del fall av stavsymbolism vilka enligt hans åsikt >>bezwecken eine bestimmte Person in einer rechtlichen Lage zu kennzeichnen, worin sie einem Wanderer, sei es einem weggehenden, sei es einem kommenden, gleich zu achten ist.>> Av hans framställning får jag det allmänintrycket att han gärna vill se i staven en tiggarstav och förstå situationen i de exempel han ger som en önskan hos segrarna att förödmjuka de besegrade genom att låta dem känna sig som utblottade tiggare. Vissa av de exempel han anför tyckas också passa väl till denna hans uppfattning Jag anför ett par. Om försvararna av en stad Hatem, under det geldriska kriget, heter det enligt v. Amiras citat (siq. 14): >>begehrten die Gellerischen in der stat gnad, sie wolten in blosen hemdern ausz gehn;

51 also nam mans auff in gnad, liesz auch mit weissen steblin bassiern alle reuter und fussknecht und die burger in der stat liesz man bleiben bei jrer hab und gut». Enligt Lex Salica skulle följande ceremoni iakttagas när en som icke kunde betala mansbot avstod från sin egendom: >>Nachdem er von den vier Ecken des Grundstucks Erde in die rechte Hand genommen und auf der Thilrschwelle des Hauses stehend von dieser Erde mit der linken Hand ilber seine Schultern weg nach seinem nächsten Blutfreund geworfen, verlässt er das Gehöft, indem er ausgekleidet bis aufs Hemd, ungegilrtet und baarfuss einen Stock (palus) in der Hand ilber den Zaun springt.>> Jag kan dock inte finna att staven i dessa och några andra liknande exempel behöver tolkas som en symbolisk tiggarstav därför att den uppträder i sällskap med uttryck som >>in blossen hemderm>, >mngegilrtet» und»baarfuss>>. Att vara utan eller bli berövad kläder och ägodelar det kan vara liktydigt med att vara eller bli gjord utfattig, utblottad, men att vara utan eller bli berövad sina vapen har väl aldrig ansetts innebära att man är eller ha gjorts utfattig. Det är ju i stället likvärdigt med att vara eller bli gjord värnlös, oskadlig, ofarlig. För en person som bör eller är van att bära vapen måste det kännas förödmjukande att nedlägga dem, och ännu mera förödmjukande på sitt sätt att i stället för vapen bära en käpp, duglig som vapen mot hundrackor o. d. men knappast mer, ett vapen som egentligen inte är något vapen. I fall det heter om försvararna av en plats att de fingo >>abziehen mit einem stebly ohne die hab>> så bör alltså, menar jag, detta inte tolkas så att de fingo avtåga som utblottade tiggare utan så att de fingo avtåga utan att ta med vare sig vapen eller övriga ägodelar; heter det om försvararna av en annan ort att de fingo avtåga >>Sans enporter riens nullement Fors ung 6aton blanc en leur poing>> så innebär detta enligt min mening detsamma med den modifikationen dock att man får underförstå att de utom vapnen också måste kvarlämna sina ägodelar. Men om det bara säges att segerherren lät de kapitulerande avtåga >>le bä.ton blanc a la maim, >>mit weissen steblim, då bör såvitt jag förstår staven i första hand uppfattas som ett synligt tecken på att de avtågande ha nedlagt sina vapen, erkänt sig besegrade och anhållit om fred. Och skulle staven från början ha stått som symbol för >>Utblottad som en tiggare>> eller >>Utan vapen och ägodelar», så måste den åtminstone ofta ha förlorat denna symboliska innebörd. Så t. ex. när en redogörelse för den bestraffning som en del upproriska bönder hade erhållit, avslutas med uppgiften 47

52 att man >>gab den puren w1se stecklin zu einem fridzeichen zu Ulm>> (v. Amira sid. 17). Ett detta närstående exempel är följande (v. Amira sid. 19): >da sie sich von den Gargantuisten iibergewältiget sahen, ergaben sie sich an den Mönch; der gab einem jeden ein stecken und liess sie in die Kirchen sperrern>. Här skall staven tydligen vara ett tecken på att de övervunna erkänt sig besegrade, underkastat sig och bett om fred. Ett tydligt exempel på käppen som fredstecken är följande som v. Amira anför sid. 20: >>Um 1600 war es dort [d. v. s. i Böhmen] 'Gewohnheit, dass vor Gericht niemand mit einem Degen, einem Handgewehr, einer Lanze oder einer andern derartigen Waffe treten solle, vielmehr soll jeder einen kleinen Stab in der Hand halten zum Zeichen der Friedenswahrung, gemäss der Art des rechtlichen Entscheidens und dass jede Partei nicht mit Gewalt, sondern nach Recht leben will'.>> Ett liknande exempel från omkring 1300 meddelar han ur engelsk rätt och tillägger själv: >Auch hier also Gegensatz zwischen Waffentragen und Tragen der weissen Rute; jenes ist im angeföhrten Fall Kennzeichen der gewaltsamen, dieses Kennzeichen der friedlichen Besitzentsetzung.>> Ytterligare ett exempel av samma art må anföras. Enligt v. Amira sid. 20 gällde mach dem Riigenschen Landsbrauch > följande för >dem 'Bestrickten', d. h. einem, der, um eine Ubeltat angeschuldigt, anstatt sich gefangen geben zu miissen, einen bestimmten Aufenthalt angewiesen bekommen hat: de bestrickede, wart he bedaget, he droch nene wehre, denn einen kleinen witten stock tho kerken undt tho marke [=om den 'bestrickede' blev frigiven mot borgen, bar han med sig till kyrka och torgplats intet annat vapen än en liten vit käpp]. Till de här exemplifierade användningarna av staven kan man väl inte direkt anknyta stången i >>Hon som var värre än den onde>> och 'trärakan' i uppteckningarna från Ångermanland och Hälsingland, men å andra sidan är det inte omöjligt att ett samband verkligen finns. I uppteckningarna skulle i så fall käppen snarast vara en sen kvarleva av staven som fredstecken och en gång ha inneburit ungefär: >Eftersom jag räcker dig det här på en käpp så förstår du att jag är ute i fredliga avsikter och du kan alltså lugnt ta emot det. > Och stången eller käppen i >>Hon som var värre än den onde>> skulle vara en nära släkting till den käpp eller stav som bars av dem som kapitulerat, nedlagt vapen, underkastat sig, bett om nåd, erkänt sig besegrade. I de exempel på överlämnande med stav som anförts i det föregående

53 har det överlämnade varit handskar. >>Wörterbuch des deutschen Aberglaubens>> uppger att överlämnandet av handskar kunde symbolisera: i vissa fall förläning av makt, i andra underdånighet. Enligt V. Quicherat (s. 144) innebar det >>provocatiom att kasta handsken men >>soumissiom att räcka fram den. Det skönaste exemplet på det senare lämnar väl Rolandssången. Där heter det om den döende hjälten (i af Schultens översättning sid uz f.): Gref Roland känner, att hans tid är ute. Uppå en bärgklint utsträkt, vänd mot Spanien, Han för sitt bröst sig slår med ena handen: >>0 Gud allsmäktig, misskund haf med mig, Med mina synder alla, små och stora, Som jag begått ifrån den stund jag föddes Alt intill denna dag, som blir min sista.>> Han sträcker upp åt Gud sin högra handske, Och himlens änglar stiga ned till honom. Liksom handsken kunde skon symbolisera makt. Att avkläda sig och överlämna sko innebar t. ex. att avstå från gods och välde. Exempel härpå finner man hos bl. a. Grimm i Rechtsaltertiimer och hos Levy. Den senare anför från Indien följande: >>So ziehe, edler Raghaver, Die goldgestickten Schuhe aus, Zum Zeichen, dass dein Erbe du, Die Herrschermacht, mir uberträgst. Und Rama zog die Schuhe aus Und gab sie ihm.>> - 49 Sko som maktsymbol möter vi också i det bekanta uttrycket stå under toffeln. Man skulle rent av kunna känna sig benägen att tolka situationen i sagan så att djävulen där ger sig under toffeln. Vore det fråga om ett direkt samband med uttrycket stå under toffeln borde dock, tycker man, ordet toffel förekomma långt oftare i sagans varianter än vad fallet är. Nu uppträder det i dem endast som ett rent undantag. Skola vi inlägga en symbolisk betydelse i överlämnandet av skorna böra vi nog därför ta sagovarianternas ord skor i mindre speciell bemärkelse än vad ordet toffel har. Däremot anser jag - som jag förut har nämnt - inte alls osannolikt att skor valts med tanke på att mottagaren var kvinna, vare sig berättarna sedan ha eller inte ha inlagt i ordet den symboliska betydelse vari det - liksom handske - en

54 50 gång har kunnat användas, enligt vad vi just ha konstaterat. I detta sammanhang är det kanske inte alldeles ur vägen att påpeka förekomsten av både handskar och skor, resp. av blott skor i de enda medeltida uttalanden om tjänare- och tjänarinnelöner som vi ha. De återfinnas i Samling af Sveriges gamla lagar, 4:de bandet: Södermannalagen. Där heter det på ett ställe:»thcetta ceru thön lön legho mcen ok legho konu till höra. mannen scal haua ena marc pceninga. tu par sco. et par hanzska fran pingizdaghum ok til martins mcessu. Quinnan scal haua ]:>rea öra pceninga ok et par sco. atter fran martins mcessu ok til pingizdagha scal mannen haua half marc pceninga. tu par sco. et par hanzska. Quinnan scal haua fem örtugh pcenninga ok et par sco.>> Vi ha nu diskuterat de flesta detaljmotiven i vår saga sådan den har utvecklat sig utanför Sverige. Troligen skulle ett och annat ha framstått klarare om vi hade haft flera varianter att jämföra. Vi övergå nu till en granskning av sagan i vårt land. I Magnus Olai Asteropherus' Tisbe talar på ett ställe en häxa om att hon >>i går>> varit vållande till att en bonde slagit sin hustru med en 'tiäretamp'. Uppgiften är emellertid alldeles för allmän för att tillåta ett antagande att författaren här har haft i tankarna osämjan mellan de två makarna i vår saga. 1 Såvitt jag känner till förekommer denna eller snarare en avart av eller en släkting till den i den svenska litteraturen tidigast i Jakob Rondeletius' skoldrama J udas redivivus som uppfördes första gången 1614 men icke trycktes förrän 1871 genom G. E. Klemming. Miljön är emellertid här en annan än käringens vanliga, och det uppdrag hon får av djävulen är också icke att skilja två äkta makar åt utan en herre och dennes tjänare. Handlingen i Judas redivivus i vad den rör käringen är i korthet följande: Djävulen Karick övertalar käringen, som i dramat kallas Glorela, att råda det äkta paret Ruben och Cyborcea att inte taga livet av det barn som Cyborcea skall föda och om vilket hon har drömt att det skall 1 Axel Ahlström, >>Om folksagorna>>, anför (sid. 61) Asteropherus' rader om händelsen med 'tiäretampen' och dessutom de två närmast följande verserna: I förgår lagade iagh och så well, Den ene slogh den andra ihiel. Enligt honom är här >>tydligen» fråga om vår saga. Men de två anförda raderna kunna inte gärna avse samma personer som de föregående, eftersom ihjälslagningen skedde >>i förgår», pryglingen»i går».

55 bli en ond människa som skall fördärva hela vårt släkte. Karick lovar Glorela >>een förähring>> för besväret. Hon uppfyller hans begäran. Barnet, Judas, dödas inte men utsättes i en låda i havet. Det blir emellertid räddat och tas upp som fosterbarn i en förnäm familj. Glorela fullgör även andra uppdrag åt Karick. Och han begagnar sin förmåga att trolla både för att lura henne på en och annan >>förähring>> och för att lära henne ett och annat nyttigt, t. ex. att gå på vattnet och att trollkärna prästens kor. Till sist ber han henne att stifta osämja mellan den uppväxte Judas och hans tjänare Dromo: För them tillhopa och lagha så Att then ene then andra må i hiäl slå, Så skaltu aff migh tiäna tack, Och itt par skoor för titt omaak. SI Glorela lyckas med sitt uppdrag. Judas slår ihjäl Dromo. Efteråt ångrar han sig och är förtvivlad. Så får han veta att hans fostermor har fått ett eget barn. Han väntar som naturligt är, att hans ställning hos fosterföräldrarna nu skall bli en annan. Glorela som har fått löfte av Karick att få skorna när hon har lyckats trösta den förtvivlade Judas beger sig till denne. Hon går i land också med detta uppdrag, ja hon övertalar t. o. m. Judas att slå ihjäl fosterbrodern. När hon kommer tillbaka efter så väl förrättat värv får hon skorna, och följande repliker bl. a. fällas mellan dem: Karick. Å trå warde titt gamble trull, Mz diefflar ästu öffwer full. Ther haffwer tu skorna iagh loffwade tigh. Glorela. Wil tu icke gå närmeer migh. Karick. Ther til är iagh alt för godh. Likheterna mellan Rondeletiusversionen och de varianter av sagan som vi ha granskat i det föregående äro påtagliga men olikheterna äro också påtagliga och betydande. Av intresse är att Karick inte använder någon käpp när han lämnar käringen skorna och likaså att han inte tycks hysa någon som helst fruktan för Glorela men väl förakt. Detta framgår bl. a. av deras slutrepliker och av följande ord som de byta vid ett tidigare tillfälle:

56 52 Glorela. Twy, hwij wender tu tigh ifrå migh? Karick. Tu äst ey wärd at iagh seer tigh, Ty tu äst fast wärre än iagh. Dessa repliker föra i tankarna den tyska version av sagan där djävulen vänder ryggen till käringen när han räcker henne skorna över ån. Den som känner till Magnus Olai Asteropherus' Tisbe kan inte gärna undgå att vid läsningen av Karick-Glorelascenerna i Judas Redivivus komma att tänka på Jarib-Holfredhscenerna i det förra skoldramat. Likheterna mellan dessa scener ha också flera gånger framhållits. August Peterson, >>Studier i svenska skoldramat», anser det vara höjt över varje tvivel att dessa överensstämmelser skola förklaras så att Tisbe har tjänat som förebild för Jacob Rondeletius när han skrev Judas Redivivus. Jag undrar emellertid om man inte bör yttra sig med försiktighet i denna sak. Det kan vara med flera detaljer som med skomotivet i Judas. Bägge författarna kunna tänkas ha öst, men olika mycket, ur samma inhemska eller utländska källor. Den allmänna likhet som Rondeletius' drama har med Tisbe i fråga om förhållandet mellan djävulen och häxan, har det gemensam med många andra berättelser om djävulen och denna hans hjälpreda, t. ex. flera av de sagovarianter som ha sysselsatt oss i det föregående. Utom Rondeletiusversionen känner jag endast till ytterligare tre tryckta svenska varianter, eller fyra om jag räknar med det referat av sagan som Kihlman ger i sitt förut citerade arbete. I motsats till Rondeletiusversionen uppträda dessa som självständiga sagor. Den ena av dem ingår i August Bondesons >>Svenska folksagor», den andra i G. Djurklous >>Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål», och den tredje i >>Mickels i Långhult sagan>, utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad i >>Svenska sagor och sägnen>. Dessa versioner av sagan stå i det stora hela mycket nära varianter som finnas på annat håll, t. ex. i Tyskland. Mickels i Långhult saga anger sig rentav själv som ursprungligen tysk genom sin uppgift att djävulen och käringen befunna sig på varsin sida om >>Renströmem när han skulle ge henne skorna. I alla tre varianterna har djävulen gåvan på en stång, men intressant är att i olikhet med de allra flesta av de utländska varianterna två av de svenska, nämligen Mickels i Långhult och Djurklous, försöka motivera stången ordentligt, Djurklous först genom att uppge att djävulen >>mota' å stack mä stånga>> när käringen ville att han skulle komma närmare, och sedan genom uppgiften att han >>sutta>>

57 både stången och gåvan till henne, Mickels i Långhult genom att förklara att djävulen hänger skorna på en lång stång och sedan >>syttan> dem till henne över >>Renströmem>. Det förefaller alltså som om man åtminstone på sina håll här uppe i Norden skulle ha undrat mer över stången än utomlands. Kanske detta rent av är anledningen till att den alldeles saknas i Rondeletiusversionen. Käringens ersättning för hennes besvär är hos Bondeson och Mickel i Långhult skor, som vanligt, men hos Djurklou egendomligt nog >>e ny ulltröja å en rånnug kjortel mä rögrönblåa ränner». Också i ett annat avseende sticker Djurklous version av från alla andra. Enligt hans berättelse slog den äkta mannen ihjäl hustrun när hon skulle avlägsna skäggstrået med rakkniven. Det hade emellertid inte varit hans avsikt att slaget skulle ta så illa. Han blev alldeles förtvivlad och skar halsen av sig. När den onda kvinnan hade fått sin belöning av djävulen och stod och förvånade sig över att denne gav sig iväg så fort från henne, kommo två vita duvor flaxande ut ur stugan och flögo rakt upp mot himmelen. Det var gubben och gumman, >>ty om käringen ville dem illa så ville vår Herre dem bättre>>. Utom de nu nämnda tryckta versionerna finns det ett ganska stort antal svenska uppteckningar av sagan. Av dem jag känner till äro 2 från Skåne, 6 från Halland, 2 från Småland, 1 från Östergötland, 8 från Västergötland, 2 från Bohuslän, 4 från Dalsland, 1 från Värmland, 1 från Dalarna, 1 från Västmanland, 3 (4) från Uppland. Lägga vi till dessa Bondesons från Halland, Mickels i Långhult från Småland och Djurklous från Närke, så ha vi sammanlagt 31 (32) uppteckningar,.representerande alla landskapen i Svealand och Götaland utom Sörmland1 och Blekinge samt Öland och Gotland. Också från dessa håll skulle man kanske kunna få varianter, och från de redan representerade landskapen skulle säkerligen nya bidrag kunna erhållas. Jag sluter till detta därav att det, såvitt jag vet, inte finns några uppteckningar av sagan från Uppland utom de 3 som nämnts i början av uppsatsen och som gjordes av mig så sent som under hösten 1940, och en fjärde gjord 1933 i Valö socken, om nu denna skall räknas som uppteckning av sagan, då den egentligen bara är ett omnämnande av denna på ett par rader. En granskning av de anförda varianterna ger åtskilligt av intresse. Ersättningen som käringen erhåller för sitt besvär uppges ha 1 Sedan jag skrev detta har en variant från Sörmland registrerats i ULMA, en från Helgarö sn (ULMA 8670). 53

58 54 varit: ett par bra strumpor av I variant från Småland, ett par ullstrum- por av r från Västergötland, en stickad yllekofta av r från Dalsland (jfr Djurklous version) och en ny päls av r från Västergötland. De övriga varianterna uppge det annars vanliga: skor (av något slag). Uppgifterna om skorna äro i regel mycket allmänt hållna: ett par skor, ett par kängor eller ett par nya skor. Undantag finnas dock: r från Västergötland (Härna) uppger ett par skor med guldspänne, r från Småland ett par röa, vackra nattskor, r från Småland ett par träskor, I från Västmanland - troligen tack vare den dåvarande vapenhusmålningen i Kumla kyrka - >>ett par svenskor, en sorts lågskor som väl användes av adliga svenner>>, r från Bohuslän ett par skor som aldrig skulle kunna slitas u,t. Överlämnandet av käringens lön sker i de flesta fall medelst en (lång) stång eller stör eller stake, i några fall medelst en humlestång. En bohuslänsk version (VFF rr47) låter emellertid djävulen slänga skorna till käringen, och enligt en västgötsk kastade han dem efter henne. I den förra heter det: >>- - - så torle han inte ge henne kängera i hanna, uda han slängde te henne kängera över åa, för han va rädd hu skulle tatt makta ifrå han, så han våga inte, att ho feck tag i'm>. Enligt en av de småländska varianterna (ULMA 28rJ: 3, från Lenhovda sn) begagnar djävulen visserligen en stång för att klara sig undan käringen men han gör det på ett mycket originellt sätt. Då denna version även i andra avseenden är värdefull skall jag citera den här i dess helhet: Fan och Kitta Grå. Det var en gång en gubbe och en käring, som var ense i allting. De hade aldrig varit osams någon gång. Detta retade Fan. Han arbetade i sju år på att göra de båda makarna osams, men det lyckades honom inte. Då gick han till Kitta Grå och bad henne hjälpa sig... och de kommo överens om, att hon skulle få ett par nya träskor av Fan, om det lyckades för henne. Så gick Kitta Grå först till käringen och sa till henne, att hennes gubbe var otrogen mot henne och sprang med andra fruntimmer. Men det trodde inte käringen. >>Jo, det är säkert>>, sa Kitta Grå. >>Han är förtrollad, men om du lägger stål i sängen, där ni ligger, kommer förtrollningen att brytas. Ta och lägg en kniv i sängen, så blir gubben din botad och kommer att hålla sig bara till dig igen.>> Då tog käringen sin gubbes rakkniv och lade under kudden i deras säng. Sen gick Kitta Grå till gubben och sa till honom:»hör du, din käring har nå'nting ont i sinnet till dej. Hon tänker mörda dej.>> >>Åh nej, vi har aldrig varit osams, så det tror jag inte>>, sa gubben. >>Jo, men det är säkert>>, sa

59 Kitta Grå. >>Ta och se efter i sängen, om hon inte har gömt nå'n kniv eller nå'nting till att skära ihjäl dej med, när du sover.>> Och när gubben tittade i sängen, så hittade han ju rakkniven under kudden. Men då blev de osams, gubben och käringen. Och nu skulle Kitta Grå ha ett par nya träskor av Fan som lön. Men Fan han var rädd för Kitta Grå, för hon var ju värre än han. Så när han skulle lämna henne träskorna, satte han ut dem på en halis. Och sen, när hon skulle gå ut på isen och ta på sig träskorna, tog Fan en lång stång och stötte till henne med, så både hon och träskorna for iväg långt ut på isen. Sen hann han komma undan. De flesta uppteckningarna ge oss inget besked om var djävulen överlämnade skorna till käringen. Några göra det dock. Liksom i Lenhovdaversionen träffades enligt den ena Skånevarianten käringen och djävulen vid en liten sjö, men i den senare versionen inte som i den förra på samma sida utan: >>Hon stod vid den ena sidan av sjön och han vid den andra.>> En av de västgötska varianterna uppger att de möttes vid Kareby mosse. Enligt den ena bohuslänska versionen, en av de halländska och en västgötsk (Härna) stodo djävulen och käringen på var sin sida om en å - Härnavarianten uppger älv - när hon fick lönen av honom. Samma uppgift har Bondesons version och likaså Mickels i Långhult, med den olikheten dock att ån där är >>Renströmem. Som förut påpekats >>syttade>> djävulen i Mickels i Långhult berättelse skorna över till käringen. Om man tänker sig att syttandet gick så till att djävulen sedan han hängt upp skorna över den ena ändan på stången, fattade denna med bägge händerna i den andra ändan och så lät ändan med skorna svänga först långsamt åt sidan bakåt och så med kraft samma väg tillbaka, då kan ju skildringen te sig rimlig, om än omöjlig för sjöars och större vattendrags vidkommande. Men när den brukade termen är räcka, blir skildringen orimlig och därmed för en kritisk berättare i största behov av ändring. Av de varianter på svenska och andra språk som tala om en sjö eller något vattendrag som mötesplats för djävulen och käringen får man rätt allmänt det intrycket att vattnet är tänkt som en hjälp för djävulen att hålla käringen på avstånd. Fråga är emellertid om inte vattnet från början har saknat denna uppgift och erhållit den först i samband med omtolkningen av stången till djävulens medel att hindra käringen från att komma honom nära. Som vi minnas spela händelserna i Pa:ficatantraberättelsen vid Jumnas strand. Jag anser inte alls otroligt att det vattendrag som vi stöta på i en del av de svenska varianterna 55

60 av sagan genom mellanleder gå tillbaka på ett indiskt, t. ex. Paficatantras Jumna. I varje fall måste man anta ett samband mellan den svenska sjön eller ån och det vatten av ena eller andra slaget som omtalas i följande utländska varianter av sagan: He 12(?)-, La 12(?)-b, La 13(?)-b, La 14(15)-a, La 15-b, La 15-d, La 15-e, Ty 15-e, La 16-, Ho 16-, Da 18-, It 18-c1, No 18-, Ty 18-c. Varianterna La 12-a, Sp 13-b och La 14(15)-b tala inte om något vattendrag, men de kalla käringen för vetula lotrix pannorum, resp. lavandera och stå därför i detta avseende troligen nära de just nämnda varianterna. Man kan jämföra med He 12-(?) och It 18-c 1 som berätta både att käringen var tvätterska och att hon och djävulen träffades vid en flod när hon skulle få lönen för sitt besvär av honom. Skäggstrå- och knivmotivet saknas alldeles i varianterna från Vetlanda i Småland och Tensta i Uppland. I varianten från Lenhovda (Småland) och i den ena från Kumla (Västmanland) saknas hårstråmotivet, men kniven är med. Den förra sagan säger att käringen uppmanade hustrun att lägga stål, t. ex. en kniv, i sängen. Om hon gjorde det skulle hennes man, som var förtrollad, sedan hålla sig bara till henne. Enligt den andra sagan uppmanades hustrun att ha stål - helst eggstål, t. ex. en rakkniv - i barmen när hon löskade sin man. Det skulle skydda dem och deras kärlek mot >>elaka ögom. De övriga varianterna ha hårstrå-rakknivmotivet. Flera av dem kunna komma en att tänka på berättelsen om Simson och Delila. Den äkta mannen förlorar ju inte som Simson sin styrka i och med att hårstråna skäras bort, men enligt 12 varianter - l från Dalsland, 2 från Småland (den ena Mickels i Långhult), 3 från Halland och 6 från Västergötland - blir han åtminstone snällare mot hustrun därigenom, ja enligt en av de västgötska skulle hustrun aldrig kunna få mannen ond sedan hon rakat bort de tre hårstråna under hakan på honom. Två versioner - 1 från Uppland (Viksta) och 1 från Skåne (Rönneberga och 0. Göinge härad) - ge indirekt uttryck åt samma mening. Den ena av dem säger att ovänskapen skall växa mellan mannen och hans hustru allteftersom de två håren på hans hals växa, den andra (Viksta) uppger att mannen skall bli mycket elak mot hustrun om hans skägg får växa ut. Då för den svenska hustrun i äldre tid betydelseavståndet säkerligen mycket ofta var litet eller intet mellan snäll mot och kär i, bägge uttrycken använda om den äkta mannen i hans förhållande till hustrun, så torde vi åtminstone i flera fall ha rätt att förstå avskärandet

61 av hårstrået i dessa utläggningar som ett magiskt kärleksmedel från hustruns sida. Om denna tolkning av håravskärningsmomentet i det övertagna hårstrå-rakknivsmotivet har varit den rätta, om med andra ord skaparen av detta sagomotiv har tänkt sig håravskärningen som ett erotiskt magiskt hjälpmedel vågar jag inte yttra mig om, men jag vill påpeka ett par fakta som möjligen kunna tala härför. Enligt A. Biihler har i den semitiska världen håravskärning begagnats som --- straff för äktenskapsbrott. Enligt >>6. und 7. Buch Mosis, Der wahrhaftige feurige Drache>> [se härom >>Wörterbuch des Aberglaubens>> under Haar] skall konung Salomo ha begagnat följande medel för att förhindra kvinnornas otrohet: >>Man nehme eine Locke von den längsten H.[aar]en einer Frau, verbrenne solche auf gliihenden Kohlen, streue die Asche davon auf ein Bett oder ein Sopha oder irgend ein Möbel welches man zuvor mit Rosenhonig eingerieben hat, so wird sie niemals Sehnsucht und Geliiste nach einem andern Manne föhlen, die Galanterien anderer Männer mit Stolz zuriickweisen, von Untreue keine Ahnung haben.>> Och ifall enligt >>Wörterbuch des Aberglaubens>> en flicka i västra Böhmen vill vinna en yngling som inte bryr sig om henne, så kan hon förhäxa honom så att han måste älska henne. För att nå sitt mål skall hon iakttaga följande: >>Sie muss trachten, ihm, ohne dass er es weiss, einige H.[aar]e vom Kopfe zu schneiden. Von einem Baum, den er gepflanzt, solle sie ein Blatt abpfliicken und zum Schlusse ein Stiickchen von seinem Taschentuch entwenden. Diese drei Gegenstände soll sie fest in ein Päckchen einnähen und stets bei sich tragen. Verliert sie den Zauber, so hat er keine Wirkung mehr auf den Geliebten, und er wird ihr untreu.>> Jfr anmärkningen om Ty 18- sid. 30 ovan. Jag vill till sist framhålla att enligt samma källa >>Die bei weitem meisten Liebesmittel bestehen noch heute darin, dass man der geliebten Person etwas von dem eigenen Körper: H.[aar]e, Nägel, Schweiss, Blut usw. im Essen oder Getränk beibringt>>. Om vi i de anförda svenska varianterna möjligen ännu kunna uppfatta håravskärningen som ett erotiskt trollmedel, så låter sig detta i ett flertal andra fall inte längre göra. Ett gott exempel på urspårning från den nyss anförda typen erbjuder en variant från Torpa i Västergötland i vilken det heter: >>Om du ser efter så har han börjat låta några skäggstrån på hakan växa, och när de ha vuxit ut så blir han den elakaste människa som finns.>> Observera ordet människa, inte äkta man! Helt hemmagjorda försök att förklara håravskärningen ha vi att göra 57

62 58 med i sex varianter. Enligt den halländska som Bondeson meddelar ansåg käringen att den äkta mannen var >>lite falsken> men att detta onda skulle >>gå rakt av honom>> om de långa hårstråna under hans haka rakades bort. Varianten IFGH 753 (från Bohuslän) upplyser att den äkta mannen skulle sluta supa om hustrun rakade bort skägget under hakan på honom och att förhållandet mellan makarna skulle bli bättre i och med det. Versionen från Härna i Västergötland uppger att den äkta mannen hade polisonger och att de betydde olycka, varför hustrun borde raka av honom dem. I varianten från Dalsland uppmanar käringen hustrun att skära bort de tre hårstråna som hennes man lät växa i nacken, därför att grannarna tyckte att de missprydde. Också enligt den ena av de västgötska varianterna, den från Toreby, missprydde två långa hår som mannen hade under hakan, men där tillägges att han skulle bli snällare om de skures bort. I en enda av de svenska varianternil,, den närkiska som Djurklou meddelar, talas det om att något särskilt skulle göras med de bortskurna hårstråna: hustrun fick uppmaning att bränna dem. Om vi inte räkna med Hausaberättelsen, tycks mig av alla varianter av vår saga som jag känner till Djurklous vara utan fråga bäst berättad. Genom de ganska rikt inströdda ordspråken erinrar den också i viss mån om Pancatantras ramberättelse vars många visdomsord dock ha en helt annan karaktär. De övriga svenska varianterna ha mindre värde ur berättarsynpunkt, och inte få äro även i andra avseenden föga givande. Såtillvida äro dock alla av stort intresse att de tillsammans efterlämna det intrycket att sagan här i Sverige är stadd i förfall. Av dess olika detaljer tyckas skodonen och stången stanna bäst kvar i minnet. I en variant från Fagered i Halland och en annan från Kuddby i Östergötland är det rent av det enda som finns kvar av den gamla sagan, ja i Kuddbyvarianten är t. o. m. den detaljen betydligt förvanskad. Uppteckningen från Fagered (VFF 888) lyder: I början av 1800-talet levde det en gumma i Varbergstrakten som de kallte Kitta-Grå. Hon var den ledaste och ondaste kvinna som fanns i trakten, men det var ju inte så underligt, ty dom sade, att hon var syster till Hin håle. Men han var liksom lite rädd för henne, ty en gång då han skulle ge henne ett par skor, överlämnade han gåvan på en humlestång. I Kuddbyvarianten (IFGH 462) heter det: Sagan om Kitta Grå har jag hört berättas, men här på trakten kallas hon Sissla Grå. Tyvärr har jag nästan glömt bort. Jag minns blott att

63 Sissla Grå låg i delo med djävulen eller Skam, som han här kallas, och att hon lurade honom så pass. att han var rädd för henne. Bland annat skulle hon ha ett par tofflor av Skam, men han tordes ej räcka henne dem annat än på långa stänger. IFGH 2251 (Knäred, Halland) förvanskar sagan genom ett tillägg på slutet som har medfört att den i uppteckningen kallas >>Hur brännvinet kom till>>. I denna variant är det märkligt nog >>en främling>>, inte en ond kvinna som vållar osämjan mellan de äkta makarna. Jfr juden i den ryska versionen! Se sid. 26. En tid efter det att främlingen har lyckats göra makarna osams kommer han åter till dem och >>Underrättar då mannen hur han skall reda en dryck varav han skall glömma tråkigheterna. Och så kom brännvinet till.>> VFF 897 ( Örs sn, Dalsland) förenklar sagan genom att låta Titta Grå utan att vare sig före eller efter tala med hustrun gå till de bägge makarnas hus när de äro borta, i hemlighet lägga en kniv i deras säng och sedan inbilla den äkta mannen att hustrun vill döda honom. Sagan kan dock förfalla ännu mer tycks det. Vid mitt förut nämnda besök i Valö socken i Uppland försökte jag få klarhet i hur pass känd sagan om Skoella var där. Skörden blev ytterst liten. En man på 54 år trodde sig ha hört att djävulen en gång gav Skoella ett par skor för att hon hade gjort honom en tjänst, vilken visste han inte. En annan man, också han 54 år gammal, visste bara att djävulen var så rädd för henne att hon inte fick komma in i helvetet. Som jag redan har nämnt går den S:t Olovsbild som nu, restaurerad, förvaras inne i kyrkan under benämningen skqaj,la eller >>Gammelskoella>>. Hur bilden har kunnat få det namnet är för den oinvigde besynnerligt. Man borde ha märkt att den föreställer en man - figuren har skägg. Men med livlig fantasi kan man ju komma långt. Dessutom får man väl anta att S:t Olovsbilden när den erhöll namnet Skoella var placerad på någon plats där dess detaljer inte framträdde så tydligt. S:t Olov håller i sin högra hand stödd mot höger knä nedre delen av en i övrigt avslagen och försvunnen spira. Denna rest av spiran skall enligt en tredje av mina manliga meddelare i Valö vara 41'/,t'!jnln varmed häxan kärnade smör. Som kärnan tycks man ha uppfattat S:t Oloys högra underben. Enligt uppgift från två andra håll skall Skoella ha kärnat smör av blodet efter barn som hon hade tagit livet av. Man kunde vänta sig att de äldsta Valöborna skulle ha mest att berätta om Skoella, men det ha de inte, ehuru de tyckas ha väl reda 59

64 60 på henne. Jag fick det intrycket att hon för dem var i första hand något styggt mystiskt väsen att vara rädd för och att hos dem föreställningarna om henne inte voro så nära knutna till träskulpturen som hos de medelålders. Detta mitt intryck passar väl ihop med följande anmärkning i den förut nämnda uppteckningen, av Folke Hedblom, från Valö (ULMA 10065): >>skw,ela säger man om 'nå ont, ett skogssp0j e eller så'.» Det i uppteckningen anförda uttryckssättet: Du är en riktig sk9djla du 'du är en otäcka, ser otäck ut', känner jag till från Viksta och Tensta, där det också förekommer. I dessa socknar begagnas sk9(8,la inte sällan som skällsord. Från ett samtal med folkskollärare Lindgren i Viksta har jag antecknat:,>t. o. m. barn får man höra ropa till varann när dom har varit osams: skqd3[a! Det betyder ungefär: 'Du är ett hår av hin', 'led som Skoella'. Uttrycket kan kanske användas också till manliga individer.>> Kyrkvärden Gustav Lindström i Tensta illustrerade för mig användningen av sk9cela som skymford med uttrycket: >>Du är som en sk9cela.» Observera obestämda artikeln: en sk9mla! Enligt herr Lindström var uttrycket skqrela mycket vanligt i hans ung dom. Om skällsordet skq(l],la har uppstått genom påverkan av vapenhusmålningen och sagan som den illustrerar, då måste man säga att resten av den sagan är i Tensta och Viksta liten om än naggande god, ty av dem som nu känna till och kanske använda ordet skq(l],la som skymford är det av allt att döma blott ett ringa fåtal som känner till sagan >>Hon som var värre än den onde>>. Herr Lindström tror inte att det är målningen i kyrkan som har gett upphov till ordet skq(l],la, ty målningarna där ha varit överkalkade från omkring I750 till I9I8. På något undantag när ha varianterna av sagan utanför Sverige inget namn på den onda kvinnan. Det ha däremot märkligt nog de svenska nästan genomgående. Detta har medfört att sagan lätt har kunnat sammanföras med andra sagor i vilka samma handlande person uppträder. Och så ha detaljer i sagan kunnat vandra över till andra dit de ursprungligen inte ha hört. Ett säkert exempel härpå är enligt min mening en saga från Kålland (Gillstad) där det heter: Det var tre häxor som hette kapten Ili och Kerstin i Takene och Maja i Buskeröd. Kapten Ili hade en dotter, som var henne försvinnande lik. Hon slog vad med skam om ett par skor, att hon skulle springa fortare än han öfver»ha-illa m11sa,>. Hon stälde så ut sin dotter vid målet och skam trodde att det var hon själf. Om ett par dar kom han med skorna på en lång stör och stack till henne och sade, att hon var så mkt värre än han som stören var lång.>>

65 Samma saga återfinnes också i Johan Götlinds arbete Saga, sägen och folkliv i Västergötland, Uppsala I926. Där saknas dock stören, och skorna motiveras så: han lbjte-na ett par känger, um ho inte ta?te um-et jbr nbken, att di hade spronget i kapp, så att han hadejbrlort (sid. 37). I andra varianter av denna saga brukar kvinnan som springer ikapp med Skam heta Kitta Grå. Det är också det vanligaste namnet på henne, som var värre än den onde. Hon går emellertid även under andra namn. 3 (4) varianter (från Uppland) kalla henne Skoella, Sko Ella eller Ella, 2 (från Västmanland) Elin, I (från Bohuslän) Gråbergskan, I (från Tossjö i Skåne) Potta Långhaga, I (från Småland, närmare bestämt Mickels i Långhult) Gyert, även stavat Göert, Giört, Giöert och Giyert, I (från Östergötland) Sissla Grå, I från Västergötland (Toreby) Sissa Grå, I från Bohuslän (Torp) Skitta Grå, I från Västergötland (Nittorp) Kippa Grå, 2 från Västergötland (Toreby och Skallsjö), I från Närke och I från Dalarna Titta Grå, I från Dalsland (Ånimskog) Tita Grå. Det vanligaste namnet Kitta Grå förekommer i varianterna från Skåne (I}, Småland (3), Halland (5), Västergötland (3), Värmland (I), Närke (I), Västmanland (r). Härtill är dock att anmärka att en av de halländska varianterna använder bara Kitta (inte Kitta Grå), att käringen i den västmanländska uppteckningen enligt meddelaren för sin ondskas skull kallades Kitta Grå men egentligen hette Elin - Kihlman har endast detta namn (Elin) på häxan - och att hon i den närkiska (Djurklouska) varianten heter Titta Grå i den tryckta versionen men i det manuskript av sagan som finns i Örebro läns museum först har kallats Kytta Grå, vilket dock senare har ändrats till Titta Grå på alla ställen där namnet förekommer i sagan. Mickel i Långhult kan med sina skrivningar Göert, Giyert etc. inte gärna avse något annat namn än Görit, det gamla Gyrfrfr. Sissla och Sissa äro smeknamn för Cecilia. Kitta är enligt Vendell i finlandssvenskan smeknamn, mest för Kristina men någon gång också för Katarina. Formerna äro där kita, kit, tjita, tjit tsit. Vendell har även uttrycket tjita grå men egendomligt nog bara i betydelsen 'Hin onde'. Jfr dock Skoella som namn på S:t Olovbilden i Valö kyrka. Jfr också uppgiften från Viksta att Skoella kanske kan användas som skällsord även om manliga individer. Också i Sverige brukas Kitta som smeknamn, enligt Rietz och andra för Kerstin. Som okvädinsord, särskilt i sammansättningar, förekommer ett ord kitta både i Finland och Sverige, t. ex. >>hon ä en räkti snål-kjitta>> (Rietz). I gotländskan är kitta, 6I

66 62 kittå enligt Gotländsk ordbok I, Uppsala , >>flåbusens, rackarens hustru (hvad namn hon än må hafva)>>. Är ordet kitta i dessa fall smeknamnet Kitta eller är det ett helt annat ord? Av våra folklivsarkivs förråd av sagor om Kitta Grå, Titta Grå och Tita Grå har jag granskat alla uppteckningar som ställts till mitt förfogande, och det torde vara om inte alla så dock de allra flesta. Liksom en del andra uppteckningar, med ett annat eller inget särskilt namn på den kvinnliga huvudpersonen handla de om en häxa, kvinna eller flicka 1) som - och hit hör det stora flertalet uppteckningar - sprang ikapp med den onde, 2) hjälpte den onde att skilja de två äkta makarna åt eller 3) - genom att låta smörja in sig med tjära, rulla sig i fjäder och ställa ut sig till försäljning i ett glasskåp - hjälpte en person (vanligen en handlande) att undkomma den onde, på ett sätt som jag inte har anledning att närmare gå in på. Ganska många av uppteckningarna meddela alla tre eller två av dessa sagor, vilket kan vara av intresse för en undersökning av hur sagor spridas muntligt och litterärt men inte direkt angår oss. Uppteckningarna som kalla kvinnan Kitta, Titta eller Tita ordna sig efter landskap och namn på följande sätt. Från Dalarna och Uppland finnas endast exempel på Titta Grå (1 från vardera landskapet), från Småland, Skåne och Halland endast Kitta Grå (1 från Skåne, 3 från Småland, 7 från Halland, av vilka dock ett är Kitta, inte Kitta Grå); från Västmanland l Titta Grå och 1 Kitta Grå; från Närke l Titta Grå och l Kytta Grå; från Värmland S Titta Grå, z Tita Grå, 1 Kitta Grå; från Dalsland 14 Titta Grå, 2 Tita Grå, 1 Kitta Grå; från Västergötland 2 Titta Grå, 2 Tita Grå, 4 Kitta Grå; från Bohuslän 4 Titta Grå, z Kitta Grå. I folklivsarkiven finns från Sörmland ingen saga om vare sig Kitta Grå, Titta Grå eller Tita Grå, men enligt Gustaf Ericsson, Ordlista ur Åkers och Öster-Rekarne Härads folkspråk (i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistoria, utg. av Södermanlands fornminnesförening I V, Stockholm ) har Titta Grå varit känt åtminstone i vissa delar av Sörmland som >>benämning på en gammal och ful käring>>. 1 Av denna översikt kan det se ut som om formen Kitta Grå skulle vara företrädesvis sydsvensk. Då nu Rietz känner till Kitta som personnamn bara från Sydsverge och Östergötland och ordet kitta som okvädinsord bara från södra Skåne, tycks ju detta tala för att okvä- 1 Numera finns en sörmländsk saga om Titta Grå registrerad i ULMA. Jfr ovan sid. 53 not.

67 dinsordet kitta är samma ord som namnet Kitta och att någon del av Sydsverige är spridningscentrum för de varianter av sagan om Kitta Grå som ha den namnformen, t. ex. för den bohuslänska, den dalsländska, den värmländska och den västmanländska. Häremot kunna dock en del motargument anföras, t. ex. å ena sidan förekomsten av namnet Kitta också i Östergötland och i Finland, å den andra sidan kitta som senare sammansättningsled i Uppland: fyllkitta 'qvinna begifven på att supa' (Rietz) - jfr det nyss anförda skånska 'snål-kjitta' (Rietz) och liknande finlandssvenska sammansättningar, t. ex. benkitta 'okv. för en mycket mager person' (Vendell) - vidare Kitta Grå som namn på häxan i uppteckningen från Västmanland, och Kytta Grå som namn på Kitta Grås motsvarighet i Djurklous manuskript till sagan, n. b. den först skrivna men sedan överstrukna namnformen. Detta Kytta kan man inte gärna skilja från det appellativ kytta 'flicka' som Rietz känner till just från Närke och dessutom från Västergötland (Älvsborg). Till betydelsen och delvis också till formen påminner kytta 'flicka' om det finlandssvenska titta 'liten flicka', 'docka' (Vendell), dalmålens tötta, tytta, titta 'faster', 'moster', 'gammal ogift kvinna', 'mökäring' (Rietz), det småländska tytta 'okvädinsord till qvinnor' (Rietz), norska dialekters titta, tytta 'käring'. Förmodligen ha vi i dessa och snarlika ord med något växlande vokalism och konsonantism att göra med barnord eller barnspråkshärmande ord med betydelsekarakteriserande form. Jfr kutte, putte, tutte 'liten gosse' o. d. Det Titta, resp. Tita som uppträder i benämningarna Titta Grå och Tita Grå måste inte annat jag förstår antas ha utgått från detta appellativum titta, resp. tita. Det motsatta antagandet förbjuder sig självt förefaller det mig. Till samma ordkrets hör enligt mitt förmenande också kytta 'flicka' och därmed Kytta i Djurklous ena namn på häxan, men om så är tror jag man gör klokt i att också räkna med att Kitta i Kitta Grå kanske inte alltid och kanske inte äldst är smeknamnet Kitta för Kerstin eller Katarina utan ett appelativum hörande till samma ordkrets som titta, tytta eller en den närstående. Formen Kippa i Kippa Grå (uppteckningen från Nittorp i Västergötland) är måhända en fristående biform till Kitta, men under förutsättning att det i Småland (Kalmartrakten) förekommande ordet tippan i Skogstippan 'skogsrået' också har förekommit i Nittorpstrakten skulle vi i kippa kunna ha att göra med en korsning mellan kitta och detta tippa. När man till namnet Kitta, Titta, Sissla o. s. v. lade ordet Grå tänkte

68 man väl närmast på namnbärerskans dräkt eller allmänna utseende. Jfr t. ex. Vetlandavarianten som börjar: >>Kitta Grå är en otadet lojer käring. Grådaskig.>> Jfr också Gråkappan som namn på ett troll. Om Kitta Grå etc. brukar det heta att hon var en häxa eller en trollpacka. I de flesta fall får man intrycket att det är fråga om en verklig kvinna, som tack vare t. ex. ett med djävulen ingånget kontrakt har fått en del övernaturliga gåvor. Troligen bör man dock tänka sig att dessa namn tidigare ha tjänat som omskr1vning för kvinnliga demoner av det ena eller andra slaget. När Hylten-Cavallius i Värend och virdarna talar om trollen, hur de se ut, hur de gå klädda (i grått) o. s. v., nämner han att ett par jättinnor kallades Brökoppakittan, resp. Asakittan. I en uppteckning från Aspö i Blekinge är Skogskitta tydligen namn på skogsrået. Det säges om henne att hon >>ser ut som en urholkad trädstam>>. Enligt texten i den förut anförda bohuslänska varianten om käringen som skilde de bägge makarna åt var denna en verklig kvinna men i hennes namn Gråbergskan vill jag gärna se en tidigare benämning på något slags kvinnligt troll. Av namnen på den onda kvinnan i vår saga äro för oss Elin och Ella av särskilt intresse. Det ligger nära till hands att anta att för valet av namnet Elin den förut nämnda Kapten Elin har spelat en viktig roll. Emellertid är saken inte så enkel som det kan tyckas vid första påseendet. Visserligen finns det om Kapten Elin en folkskrift som tydligen har varit mycket läst. Under åren utkom den i 12 upplagor. Den säger själv att den är en tillförlitlig berättelse om den ryktbara trollpackan Kapten Elins förmenta resor till Blåkulla etc., och den uppger att den utgör ett sammandrag av den i Göta hovrätts arkiv förvarade rannsakning som 1720 hölls med Kapten Elin och hennes medbrottslingar. Bror Gadelius påpekar i andra delen av sin bok»tro och övertro>> på tal om Kapten Elin att han i Göta hovrätts arkiv har förgäves sökt få upplysningar om gången av den nämnda trolldomsprocessen. Man väntar att i folkskriften och i de övriga handlingar som Gadelius nämner erhålla upplysning om bl. a. varför Kapten Elin var så ryktbar och av vilken anledning hon hade erhållit titeln kapten. Därom tiga de emellertid. Det framgår av dem bara att hon var en torparhustru från Mofikerud i Värmland, att hon sedan flyttade till Kopparviken, att hon på angivelse av en 12 års flicka anklagades för att vara häxa och stå i förbindelse med djävulen. Flickan påstod att hon hade blivit lockad av Elin att följa med henne och

69 en del andra kvinnor från deras hemtrakt till Blåkulla, där det hade gått förskräckligt till. Elin erkände sig till sist skyldig, som det förefaller efter tortyr. Hon uppgav då att hon en dag för tre år sedan när hennes man var borta hade fått besök av djävulen. Denne hade lovat henne allt möjligt av denna världens goda om hon ville tjäna honom. Och under de tre sista åren - i mitt tycke bra kort utbildningstid för en häxornas ledare - hade hon varje skärtorsdags-, långfredagsoch påsknatt rest till helvetet i sällskap med många andra kvinnor. Enligt folkskriften blev Elin jämte några av hennes medbrottslingar till sist dömd att avlivas och å bål brännas. Folklivsarkiven i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm (Nordiska museet) ha ett rätt stort antal uppteckningar i vilka Kapten Elin förekommer. Jag har stött på henne i ett 40-tal av dem som jag har varit i tillfälle att granska. I det stora hela äro dock dessa inte så givande som man skulle vänta. Dels äro en del så korta att de ge föga utöver namnet, dels stå en del i tydligt beroende av folkskriften. Såt. ex. ULMA III: 206 och 25: 64. Och bero en del av folkskriften kan det ju alltför väl hända att det är på samma sätt också med en del av de återstående ehuru dessa, t. ex. på grund av sin korthet, inte kunna sägas röja detta. Av de omkring 40 berättelserna och notiserna om Kapten Elin som jag har granskat försöker något mer en fjärdedel förklara varför hon kallades kapten. En berättare från Bohuslän säger: >>ho va la en sån dära frälsningssoldat, kan jag tro.>> En annan från samma landskap motiverar titeln på följande sätt: >>I Klövedals socken i en gård vid namn Pirlanda bodde för många, många år sedan en resolut änka som hette Elin. Hon brukade ofta vistas på sjön både vid fraktfart och fiske och var både duglig och befallande så att hon av alla kallades för kapten Elin... >> De övriga förklaringarna lyda: >>Elin ble utnämnd te kapten för att ho vart så trogen mot gamle styggen å tjänat en så väl»; >>Kapten Äli var själve förman för påskkäringarna>>; >>Kapten Äli var kapten för alla påskkäringar»; >>... påskakäringarna... hade en överste som hette kapten Äli»;»... Kapten Äli... skulle vara högre än vanliga som for till Blåkulla, så det var därför hon hade en sån titel»; >>... kapten lin... va anförare för påskakäringera>>; >>... kapten Elin från Värmelan... var ett slags överhuvud för trollpackorna i Värmland, Dalsland och Bohuslän och deras anförare på Blåkullafärderna varje påsk>>; >>Torsby häxor hade en särskild anförare som hette Elin. Hon kallades kapten Eli»; >>... kapten Eli... befallde över de andra häxorna i traktem;

70 66 >>... Kapten Eli... var som ett slags befäl för de andra trollpackorna>>;... Kapten Äli... värvade fruntimmer för att få ressällskap till Blåkulla>>; >>Själva 'mästern' för käringarna var en kapten Ärlig>>; >>Kaftinili (Kapten Elin?) hette själva föreståndarinnan för blåkullafesterna>>. Anledningen till att Elin har fått titeln kapten kan väl ha varit den som de sist anförda förklaringarna ange, men då man kunde vänta att folkskriften skulle motivera titulaturen på titelbladet, men den inte gör detta, måste jag för min del erkänna att jag är mera benägen tro att kapten ursprungligen är en missuppfattning av något annat ord som föregått namnet Elin, vare sig sedan Elin i Mofikerud har varit den första Elin om vilken detta förvanskade ord har begagnats, eller hon på grund av sitt namn och anklagelsen för att vara häxa har fått överta en benämning som med me: a rätt tidigare burits av någon annan med namnet Elin. Jfr att Kapten Elin inte alltid uppges ha varit från Mofikerud i Värmland. Enligt IFGH 3638 t. ex. var hon från Stackegärde i Bohuslän och enligt ULMA 3933 från Skillingaryd i Småland. Att en del av de nämnda berättelserna och notiserna om Kapten Elin tydligen bygga på folkskriften och att förmodligen en del andra göra detsamma ehuru de inte röja detta, behöver ju inte innebära att alla nu förefintliga uppteckningar om Kapten Elin direkt eller indirekt gå tillbaka på folkskriften. Jag är för min del övertygad om att man har berättat om demoniska kvinnor och kvinnliga demoner med namnet Elin både före folkskriften och före processen mot Elin i Mofikerud och hennes medanklagade. Jag tänker då inte i första hand på kvinnor med namnet Elin som omtalas i redogörelserna för häxeriprocesserna eller tidigare. Sådana finns det flera. Den äldsta jag känner till - tack vare en uppgift som fil. lie. Erik Holmqvist haft vänligheten ställa till mitt förfogande - är en hustru Elin från en ort i Västmanland, som omkring mitten på 1500-talet blev dömd till böter emedan hon hade burit en orm till en högsätesbänk i en bondgård och lagt den där i tre hörn för att förgöra bonden och hans hus, med resultat att denne hade mistat tio kreatur. Att denna kvinna liksom några andra som senare anklagades för häxeri hette Elin är dock i och för sig kanske inte så mycket att fästa sig vid, ty något måste de ju ha hetat. Men det finns andra, mera talande uppteckningar. Till dem vill jag i första rummet räkna denna som har gjorts av fil. mag. Aina Meijel, Uppsala. I denna --- den stammar från Vreta kloster - berättas det hur en myling kom fram till en kvinna som höll på med byk och frågade om hon hade

71 sett hennes mor. Kvinnan frågade: >>Vem är din mor då?>> och fick till svar: >>Store Ili (Iln) ä mi mor.» En uppteckning från Konga härad i Småland (LUF 4759) talar om en klok gumma som kallades >>kloka Eling>> eller >>Eling i Nistingsö>>. Hon botade sjuka med tillhjälp av >>Utom medicin och smörjelser även läsning och trollkonsten>. Märkligt nog berättades det aldrig om henne att hon >>satt pan>> sjukdomar på folk eller kreatur. Enligt en uppteckning som förvaras i Nordiska museets samlingar fanns det under häxeriprocesserna på Karl XI:s tid en ung, gudfruktig bondhustru i Kopparemåla, Vena socken, Kalmar län, som på grund av sin siarförmåga hette >>kloka Elin>>. Konungen som var en stor fiende till häxor skickade efter Elin i Kopparemåla - jfr att Elin i Mofikerud eller Mofike-Elin uppges ha flyttat från Mofikerud till Kopparviken. Konungen ställde >>kloka Elin» på prov genom att ge henne frågor att besvara, som hon egentligen inte borde ha kunnat svara riktigt på. Men hon svarade rätt på alla frågor. Konungen lät henne >>spisa middag tillsammans med sig>>, och när de skildes hade konungen tydligen fällt tårar och Elin syntes mycket rörd. Elin hade också ett gåvobrev i handen på gården Kopparemåla för henne och hennes efterkommande till >>Everdeliga tiden>. Bland uppteckningarna om Kapten Elin finns en och annan som inte gärna kan anses beroende av folkskriften om Elin i Mofikerud och hennes medanklagade utan som verkar helt självständig i förhållande till den. Intressantast bland dem tycks mig följande som har berättats i Östbo och Västbo härader i Småland (LUF 871): Kapten Eli. Någonstans i Småland - ingen vet nu var - bodde en gång i tiden en trollkäring, som var ryktbar över hela landskapet. Hennes rätta namn är för länge sedan förgätet, men öknamnet >>Kapten Eli», varvid folk alltid nämnde henne, har jämte berättelsen om hennes onska och tragiska död bevarats i folksägnen. >>Kapten Eli» tog - bl. a: som hon gjorde - mjölken för alla bönderna i trakten. En gång om året, nämligen >>helltorsdagsnatten» for hon till Blåkulla, Djävulens hemvist, med yste till det stora»ostahjälpe>>, som de onda andarnas furste varje år nämnda natt anordnade hemma hos sig. Alla trollkäringar, som togo mjölken från andras kor, hade nämligen fått makt därtill av Djävulen, som i gengäld betingat sig rättigheten att hålla ystöl >>helltorsdagsnatten» varje år. >>Kapten Eli > hade ingen mjölkhare såsom andra mjölkkäringar i sin

72 68 tjänst. Hon hade i stället två strumpeband uppbundna i taket, vilka hon mjölkade, såsom hade de varit spenar på en kos juver. För att stävja >>Kapten Elis>> mjölkstjälande komma en dag bygdens alla bönder tillsammans i hennes låga stuga. Då de framställt sitt ärende, vände sig trollpackan vred mot dem, sägande: >>Om i inte försvinner härifrån, ska jag mjölka, tills det kommer blod.>> Då bönderna högst motvilligt avlägsnade sig, satte»kapten Eli» sin hotelse i verket. Hon mjölkade strumpbanden så hårt, att blod kom; samtidigt gåvo korna i trakten blod ur juvret, om man drog i spenarna. Då samlades folk från vida omkring i bygden för att besluta, vad som skulle göras. Det blev därvid bestämt, att >>Kapten Eli» skulle brännas å båle. Detta utsattes att äga rum i Ljunga socken, Västra härad. I nämnda socken hopsamlades därför ett väldigt bål, som >>Kapten Eli>> fördes upp på. Hon bands så vid en järnpåle, och man stod just i begrepp att lägga kavel i hennes mund. Då erinrade man sig, att stora brottslingar, innan de gingo till döden brukade givas ett sista tillfälle att göra bättring. Man gav därför den dödsdömda fem minuters frist och upp[ma]nade henne, att lätta sitt hjärta. >>Kapten Eli>> ropade då från bålet: >>Jag önskar, att hädanefter inte en grön rot ska växa här!,> Förfäran grep då folket, munkaveln sattes i trollpackans mun och bålet antändes. Vid lågornas ystra lek med den, som gjort så mycket ont, förbyttes emellertid snart denna förfäran i vild glädje över att bli kvitt den onda kvinnan. Under det att elden flammade allt högre och högre och uppslukade sitt offer, dansade man omkring bålet och sjöng sina gladaste sånger. Glädjen blev emellertid icke långvarig för många av de närvarande. Ty när bålet brunnit ned, förvandlades trakten omkring till en väldig ofruktbar mosse, som finns än i dag. Och på det ställe, där bålet stått, upprann det ur askan sju bäckar, som runno åt alla fyra väderstrecken. På så sätt uppkom Ljunga mosse med de sju bäckar, som från mossens mitt rinna mot dess kanter. Senare delen av denna berättelse har mycket stor likhet med slutet på en saga från Småland om Kitta Grå som skapade osämja mellan de äkta makarna. Där (IFGH 743) heter det nämligen: Om nära år blev Kitta Grå ansedd som en trollpacka. När de då skulle avsätta'na tog de ut'na på Dumme mosse. Men innan ho skulle dö ba hon få tala lite. Dä fick ho också. När jag ska avrättas ska rinna upp tre åar:»nissa å Tissa å Laga å(?) ta mången man ådaga. Nissa å ta fler än båd de andre två.>> Å där rann upp tre åar. (De finns där än i dag och rinner upp under en buske på mossen.) Knuten till en mosse är också enligt uppteckningen VFF II47 den tidigare nämnda Gråbergskan som bodde mellan Holta och Karby i

73 Bohuslän. Hon och djävulen träffades vid >>Karby ma>>. Och kappspringningen mellan den onde och Kapten Ili skedde enligt ULMA 1n: 194 på >>1i,a11ia m/jsj>>. Denna saga om Kapten Ili är från Gillstad, Kålland. I samma trakt av Västergötland (Kålland) begagnas enligt Landtmanson och Götlind samma namn - Ih - som senare sammansättningsled i en benämning på skogsrået: skqj'i7rz. ULMA n1: 224 upptar från Sunnerskog (Kålland) utom skij1,{frt också mq,fh som namn på trollpackan i maderna. Upptecknaren, Landtmanson, omtalar att man använder uttrycket nu elar mq,tlri >>då det står dimma öfver madem> och han tillägger: >>Namnet ih (Elin) synes särskilt användas på trollpackor att döma af detta. Flere hexor heta också ih.>> Från Värmland (Rämen) är bierjilri känt som namn på ett kvinnligt bergtroll. Set. ex. Gottfrid Kallstenius, >>Översikt av Värmlands svenska dialekten>. I Västergötland kan skogsrået också heta skqy(a)la.1 Landtmanson, >>Västgötamålets 1- och r-ljud>> och Götlind, >>Västergötlands folkmål L> mena att (a)la i detta skqy(a)la är ett suffix. De bägge orden skijyflrz och skqyala äro för vår undersökning av mycket stort intresse. Genom dem tyckas vi nämligen få fast sammankopplade med varandra dels Elin och (Sko-)Ella, dels det västgötska skqy(a)la och det uppländska sk<;imla. Det sistnämnda tänkt som utvecklat ur en form med g eller J efter Q kan ju visserligen tyckas något osäkert. Såvitt jag vet saknar uppländskan nu former av ordet skogsrået svarande till exempelvis värmländskt skogråa, dalsländskt en skogrå. Första sammansättningsledet måste i uppländskan heta skogs-. Men för äldre tider torde vi lugnt kunna räkna också med skog- som första led. Det enda exempel på ordet skog som första sammansättningsled som förekommer i ordboken till Upplandslagen är skoghteger 'skogsteg'. Men om vi anta att det västgötska skqyala har haft sin motsvarighet i Uppland, hur skall det då förklaras att ordet har förlorat sitt :t? Orsaken skall måhända sökas i kyrkomålningarna av och sagorna om trollpackan med skorna. Ett sko:tkla skulle dock kanske också ha kunnat på egen hand bli sk(!rila liksom värmländskt skijyr12,a har blivit skijr12,a (ULMA 3481: 8, 4287, 53m). Jfr nedan skuäla i estlandssvenskan. Om så är fallet kunde man rent av i en redan förefintlig tro på ett demoniskt väsen skoella se orsaken till 1 Av uppteckningarna i ULMA och av Landtmansons och Götlinds framställningar blir inte klart om ordets akcentuering är sk(!yjla eller.'lkqyala eller om bägge uttalen finnas.

74 70 att en del uppsvenska kyrkors vapenhus kommo att få i färger illustrera sagan >>Hon som var värre än den onde>>. Sagomaterialet rörande Skoella i Tensta, Viksta och Valö är litet, men som jag redan har antytt dock delvis av sådan art att det har stärkt den uppfattning hos mig som likheten mellan det västgötska skoyala och det uppländska sko(y)cela i och för sig har väckt, nämligen att det senare har avsett skogsrået innan det blev namn på den onda kvinnan i sagan. Med det västgötska skoyala och det uppländska sk()crla böra vi utan tvivel också sammanföra det estlandssvenska >>skogällan skuäla... 'Skogsmodern' eufemistisk benämning på vargen. Wp. [ = Wichterpal]>>. Se V endells ordbok. Om det senare ledet i skog-ältan läsa vi där under älta att det som särskilt ord betyder i Nargö 'jordegumma', i det övriga Estland 'farmor' ell. 'mormor'. Vendell menar att ordet är ellips för äldre >>a:lli-mo pen>. Han jämför med fornisländskt elti 'ålder' och de motsvarande svenska och danska orden. Till jämförelse med älta och skog-ältan må anföras Nuckö- och Wormsömålens ord >>skogmor, sktunqr... Skogsfru(n), skogsjungfru(n)>> (Vendells ordbok s. 817). Å andra sidan kunna vi med det västgötska ski}nlri jämföra det värmländska Skogskari (Sillerud) och det hälsingska >>skogjekari, f. skogsfrun, skogsrå>>. Se Gunnar Granberg, Skogsrået, resp. Fr. Wennbergs hälsingska ordbok! Den senare jämförelsen förutsätter emellertid att -i'n=elin i slci}yi7rz etc. inte är en omtolkning av_ ett äldre ord med helt annan betydelse. Jfr om Kitta ovan sid. 63. En omtolkning ha vi med all sannolikhet att göra med i det Ella och Sko-Ella som namn på den onda kvinnan som uppträder i Tensta- och Vikstaversionerna av vår saga. Se sid I de uppteckningar om trollpackor med namnet Elin, särskilt Kapten Elin, som jag har granskat hänföra sig följande skrivningar till följande socknar och landskap: Jli: Närke (Knista bergslag), Västergötland (Agnetorp, Dimbo). llri: Östergötland (Vreta kloster), Västergötland (Velinge). Eli: Småland (Mulseryd och en annan icke angiven socken), Bohuslän (Holta, Sanne). Eli med mycket tjockt l: Bohuslän (Bo i Torsby h:d). Elrin: Västergötland (Härja i Vartofta h:d). Eling: Småland (Nistingsö). Erli: Dalsland (Töftedal).

75 Ärlig: Bohuslän (Torshälla). Äli: Bohuslän (Hjärtum), Dalsland (Ånimskog), Västergötland (Hemsjö, Istorp, Kungsäter), Småland (N. Unnaryd). Ä{i: Bohuslän (Krokstad). r'elrz: Bohuslän (Naverstad), Västergötland (Gärdhem). Uttal av namnet Elin som svara till dessa olika skrivningar möter man i landsmålsarkivens typordlistor och andra dialektuppteckningar. Påfallande är den stora uttalslatitud som namnets första vokal visar på sina håll. I Västergötland förekomma förutom (:lin och 2lin uttalen ih, ~lri, ~.h, r'!+i Av dessa äro r'!:lri och Fri mycket vanliga. Kartför man dem så visar det sig att den förra formen har sitt utbredningsområde - grovt taget - väster och söder om en genom landskapet dragen linje Jönköping-Vänersborg, den senare (!lrz) sin öster och norr om denna linje. I skarvområdet mellan dessa former förekomma, blandade med dem, en del 2lrz-former. Formen Fri är också vanlig i Värmland, men dess uppträdande där kan enligt Kallstenius inte förklaras utan att man antar påverkan från en utomvärmländsk dialekt med s. k. tjockt 1 med slag (Vi efter r, vilket värmlandsdialekterna inte ha. Förmodligen är det västgötskan som har varit långivare i detta fall, liksom kanske i fråga om sagorna om Kapten Elin. Utanför Västergötland och Värmland tycks uttalet ilrz vara sällsynt. Jag har uppgifter på den formen endast från Knista i Närike (ch;ilrz 1 och Ili), Tjust i Småland, Persnäs på Öland samt från Adelöf, Trehörna, Väversunda, Vreta kloster, Yxnerum och Gryt i Östergötland. Det förhållandet att avståndet mellan vissa av dessa östgötska socknar är mycket stort - Väversunda t. ex. ligger invid Vättern, Gryt vid Östersjön - bör väl antagas tala för att formen Fri förr har varit ett vanligt uttal i Östergötland. Ett sådant antagande är dock tillåtligt endast under den förutsättningen att den i dessa socknar antecknade formen Fri har brukats i dagligt tal, inte blott vid berättandet av en eller annan saga, ty i senare fallet skulle formen kunna vara inkommen med sagan från annat håll, snarast väl från Västergötland. Den påfallande motsatsen och Fri erinrar ju starkt om motsatsen fsv. vce ~ vi, och den geografiska fördelningen mellan if:lrz och Fri förefaller också att ha vissa beröringspunkter med utbredningen av vce och vi. Jfr Otto von Friesen, Rökstenen, Uppsala 1920 s Upptecknaren anmärker»( < Anna Elin?, men då skulle man närmast vänta l, ej h. Se ULMA r4: 4rr b. 71

76 72 I fråga om akcentueringen och förekomsten eller frånvaron av -n borde, kan man tycka, namnen Elin och Karin ha lika uttal. De gffi, också inte sällan parallellt i de avseendena. Elin uttalas dock i vida större utsträckning än Karin med -n. Det senare namnet har, vare sig det uttalas med eller utan -n, oftast gravis akcent, Elin däremot visserligen mestadels gravis när -n saknas, men oftast akut när -n uttalas. Anledningen till den olika behandlingen av de bägge namnen är, skulle jag tro, främst att söka i den mycket större skillnaden mellan de dialektala talspråksformerna, ih, elrz, i lri och den finare skriftspråksformen elin än mellan den folkliga formen Kari och den fina Karin. Almanacksnamn blev Elin visse;rligen först 1901 men som dopnamn har det säkerligen som regel skrivits Elin och i vårdat språk uttalats r,lin eller ~lin även när namnet i vardagslag uttalades ih, ~h eller i lrz. Emellertid skulle det kunna hända att också andra faktorer än språkliga ha bidragit till den olika behandlingen av de båda namnen. Dels kunde det ju tänkas att Elin på sina håll kommit i bruk mycket senare än Karin och då i formen elin som sedan bibehållits, dels skulle av någon anledning namnet Elin ha kunnat bli illa ansett och på den grund kommit ur bruk för kortare eller längre tid. En typordlista från N orrbärke i Dalarna anmärker om namnet Elin att det är ovanligt där och en ordlista från Ornunga i Västergötland uppger: >>Elin förek[ ommer] ej.>> Enligt muntligt meddelande av prosten Lindkvist i Tensta i Uppland, har >>för Sko-Ellas skull>> åtminstone på de sista roo åren ingen flicka där döpts till Ella och av liknande skäl skall man enligt en uppgift (ULMA 7408 X) i Kumla i Västmanland en tid inte ha velat ge flickebarn namnet Elin. I vilken utsträckning bruket av Ella och Elin som namn på eller som sammansättningsled i namn på mindre behagliga varelser som häxor och skogsrån ha gjort dessa namn i den ena eller andra uttalsformen mindre vanliga på det ena eller andra hållet i vårt land i äldre tid, det låter jag vara osagt. Jag erinrar emellertid om det nyss påpekade troliga sammanhanget mellan å ena sidan det uppländska Skoella, det estsvenska skogällan och det västgötska skqjjla, och å dena andra den västgötska Skogilri och (Sko-)Elin från Kumla i Västmanland. Jag erinrar också om Kapten Elin. Om Kapten Elins titel anmärkte jag för en stund sedan att jag är benägen anta att den utgör en förvanskning av ett annat ord. Jag har i första hand tänkt på ordet kapell. Innan jag går närmare in på hur jag menar att ordet kapell skulle ha kunnat bli kapten vill jag dröja

77 något vid en annan västgötsk kvinna som ansetts ha stått i förbund med djävulen. Hon kallades Göta-Lena. Hon kunde bota sjuka men också sätta sjukdom på folk. Hon kunde även, med den ondes hjälp, ta reda på t. ex. vem som hade stulit saker och ting och låta den bestulne på en duk se och igenkänna tjuven. Göta-Lena tycks inte ha varit nämnvärt känd utanför Västergötland men inom det landskapet var hon vida bekant. Genom dels uppteckningar från folklivsarkiven i Uppsala, Stockholm (Nordiska museet), Lund och Göteborg, dels de uppgifter som Carl-Martin Bergstrand lämnar i sin lilla bok >>Trolldom och klokskap i Västergötland under I8oo-talet», Lund I932, har jag kännedom om ett 60-tal trakter i Västergötland där man har berättat historier om henne. Enligt några uppteckningar bodde hon i Falköpingstrakten, enligt andra i sina påståenden mera bestämda, i Kinneved (något söder om Falköping), Göteve, Floby, Sörby, Ullene (alla fyra strax väster om Falköping) eller S. Fågelås (något söder om Hjo). De flesta uppteckningarna tala om Göta-Lena som en verklig person. I regel lämnas inga uppgifter om när hon levde. En uppteckning (från Kleva i Vilske hä:rad), som är mycket precis i sina påståenden, anger dock att Göta-Lena >>enligt kyrkboken» egentligen skall ha hetat Lena Jansdotter, varit född i Kinneved I802 och dött 4/12 I865 i Ullene dit hon flyttat I86I från Fågelås. Enligt en annan uppteckning var hon född i Göteve (i Vilske härad) och dotter till en trollkunnig knekt som hette Göte. Några uppteckningar påstå mycket bestämt att det har funnits 3 generationer Göta-Lenor. Uppgiften att Göta-Lena skulle ha varit dotter till en trollkunnig knekt vid namn Göte verkar föga övertygande. Så särskilt sannolikt förefaller mig inte heller att namnet Göta-Lena skulle höra till typen Maja-Lena och Göta således vara kvinnonamnet Göta. Hur gammalt detta ganska sällsynta namn är vet jag visserligen inte men i motsats till Göte, som upptas av Lundgren-Brate, är det förmodligen ungt och har väl först sent blivit folkligt, om det nu är folkligt. För min del tycker jag det ligger närmast till att i namnet Göta-Lenas första led se en anspelning på Lenas hembygd. Götaland eller Västergötland kan dock knappast komma i fråga, eftersom denna Lena tycks ha varit föga eller inte alls känd utanför Västergötland och benämningen Göta Lena i betydelsen Götalands-Lena eller Västergötlands-Lena alltså skulle bli ganska meningslös. Söker man efter en ort eller en bygd i Västergötland som skulle kunna passa, så kommer man först att tänka 73

78 74 på Götene socken. Götene heter nämligen i dessa trakter Göta, liksom Ullene heter Ulla. Nu finns det visserligen icke några uppteckningar om att Göta-Lena var från Götene, men det skulle kunna bero på att spridningscentrum för berättelserna om Göta-Lena under tidernas lopp har förskjutit sig söderut. I motsats till Götene kallas, såvitt jag vet, Göteve aldrig Göta. Detta utgör dock måhända inte något hinder för uppkomsten av ett Göta-Lena ur ett Göteve-Lena, särskilt inte om de nutida berättelserna om Göta-Lena gå tillbaka på äldre. I äldre tider tyckas nämligen Göteve och Götene ha kunnat förväxlas med varandra. Så sker bl. a. i legenderna om Sankt Helena och Sankt Elin av Skövde. En del uppteckningar ange som redan nämnts att Göta-Lena bodde i S. Fågelås. Denna socken kallades förr Kappelsocken (d. v. s. Kapellsocken), och Göta-Lena heter därför i några uppteckningar Göta-Lena i Kappelsocken. Tänka vi oss nu att denna Göta-Lena i Kappelsocken i stället hade hetat Elin, så skulle hon ha kallats Elin i Kappelsocken. Nu minnas vi från det föregående att Kapten Elin också kallades Elin i Mofikerud eller Mofike-Elin. Tillämpa vi detta benämningssätt på den antagna Elin i Kappelsocken så skulle vi ha rätt att vid sidan av namnet Elin i Kappelsocken vänta benämningen Kappel-Elin. För övrigt har också kapell ensamt kunnat brukas i betydelsen 'kapellförsamling'. Det förefaller mig som om benämningen >>Kapten Elin» skulle ha kunnat utveckla sig ur ett dylikt Kappel-Elin. Med ett antagande att historierna om Kapten Elin föregåtts av berättelser om en Kappel Elin följer inte att den kapellsocken som skulle dölja sig bakom detta Kappel(-) måste vara S. Fågelås. Det kunde ju vara någon annan kapellförsamling. Vilken eller vilka som man i så fall närmast borde tänka på vågar jag inte uttala någon bestämd mening om. Jag vill emellertid nämna en, eftersom den redan har varit på tal och dessutom har att bjuda på ett par ortnamn av för oss stort intresse. Om man finge sätta likhetstecken mellan kapell- och annexförsamling, vilket man tycks göra åtminstone ibland, så skulle denna socken - Göteve socken - som är annexförsamling till Floby, vara kapellförsamling eller kapellsocken eller kapell. I denna diskussion av Kapten Elin och Göta Lena bör för övrigt på tal om Göteve nämnas att en del av denna socken i äldre tid har varit en socken för sig och hetat Elin. Enligt H. 0. Östberg i uppsatsen >>Sankt Elin» lär man där ännu kunna utpeka var kapellet en gång stod. I Jordeboken över kyrkohemmanen i Skara stift av år 1540 kallas enligt Styffe denna >>kappelsocken» för Elina men också för

79 Lena. Då man inte gärna kan förutsätta att både häxan Elin och Göta-Lena varit från två olika platser som bägge brukat kallas Kappelsocken, måste man för att kunna förklara benämningen Kapten Elin ur ett Kappel-Elin anta att Kapten Elin och Göta-Lena ursprungligen ha varit ett och samma övernaturliga väsen. Om en annan möjlighet att förklara benämningen Kapten Elin ur ett Kapell-Elin se nedan. Som by- och sockennamn förekommer Elin, under formen Eling, också på ett annat håll i Skaraborgs län, nämligen i Barne härad. Ortnamnen Elin och Eling ( = Elin) överensstämma till formen med personnamnet Elin men gå kanske inte tillbaka på detta. Att å andra sidan ortnamnen Elin skulle ha kunnat vara av någon betydelse för personnamnets utveckling förefaller onekligen vid första påseendet mycket osannolikt, men att så har varit förhållandet antas av H. 0. Östberg i den nämnda uppsatsen. Han påpekar nämligen där, sid. no, att >>namnet Elin med sin dialektala form Äli ej tillhör de gamla germanska personnamnell>), och han menar att det >>ej heller med någon sannolikhet kan ledas fram ur det importerade Helena>>. Om denna hans åsikt skall jag inte här yttra mig, men däremot något dröja vid hans uppfattning att det var likheten mellan ortnamnet och personnamnet som skaffade det medeltida Skövde dess helgon Helena eller Elin av Sköv!le. Det förefaller mig troligt att Östberg här har rätt. Han utgår ifrån det elin som föreligger i ortnamnen Elin och Eling och i lokaliteten >>Elins källa>> i närheten av Skövde. Detta elin för han som en del andra forskare tillbaka på ett >>alwine, sammansatt av dl 'skåra i marken' och wine [ = betesmark, äng]>>. Han söker styrka etymologien med orden: >>Alla tre platserna förete enahanda karaktär: en terräng genomskuren av en långsträcktare fördjupning med rinnande vatten.>> I sitt senare resonemang låter Östberg utan närmare motivering ordet betyda 'källa'. Detta skulle vara försvarligt om ordet en gång också kunnat betyda - vilket det kanske har - 'rännilen från en källa'. Som Ant. Flentzberg har påpekat, i uppsatsen >>Offerkällor och Trefaldighetskällon> (Fataburen I909), brukade man, då man prydde offerkällorna, åtminstone på sina håll placera lövruskor i och på sidorna om rännilen från källan. För källkulten hörde således rännilen från källan uppenbarligen mycket nära samman med källan själv. Man skulle också kunna tänka på påverkan från ett annat ord med just betydelsen 'källa' eller rent av fråga sig om det inte är detta ord som föreligger 75

80 här trots att vokalisationen bereder svårigheter. I Norge finns ett ortnamn Aelin. Detta förklaras i Ryghs >>Norske Gaardnavne>> genom en hänvisning till samma ord som Östberg har brukat för sin förklaring av Elin. Men vanligare än Aelin äro i Norge ortnamnen Ilen och Ile. Enligt»Norske Gaardnavne>> ha vi här att göra med fn. ila f. eller någon gång troligare ett ili m. 'Kilde', 'opspringende Vandaare', ibland med, ibland utan ett följande -vin som senare sammansättningsled. De svenska ortnamnen Elin och Eling ha i respektive dialekter också de i-vokal i första stavelsen. Elin heter enligt J. Götlind i orten nu lhim, gen. Fruma b,j>>, och Eling enligt R. Ljunggren nu >>ihs, ihs s6/san>>. Se Svenska ortnamnsarkivets samlingar. I var Lundahl menar att dialektens i i Elins första stavelse har utvecklat sig ur ursprungligt ce >>sannolikt på grund av assimilation med det i nästa stavelse följande i. Andra skulle förmodligen vilja förklara detta i som ett exempel på s. k. uddljudsförträngning. Dessa förklaringar passa lika bra eller - om man inte finner dem sannolika - lika illa för personnamnet Elin, i vars första stavelse, såsom vi redan ha sett, vokalen i också uppträder vid sidan av e och ä. Adolf Noreen antog (se Landtmansson, >>Västgötamålets l- och r-ljud>> sid. 55) att i här berodde på påverkan från namnet Iliana, och Hjalmar Lindroth finner denna Noreens förklaring ganska sannolik. Skall det faktum att!lian också förekommer med ä i första stavelsen, alltså i formen Älian, tala för samma sak? Om tillvaron av formen Älian se t. ex. T. Kjellberg, >>S:t Ilian och S:t Aegidius>> (Västmanlands läns tidning 14/2 I920) och S. Draken berg,»kring en S:t Iliansbild» (Västmanlands fornminnesförenings årsskrift I933). Det förefaller mig som om man med all rätt skulle kunna säga att orsakerna till det skiftande uttalet av såväl ortnamnet som personnamnet Elin ännu inte äro på långt när utredda. Om en offerkälla kallas Sankt Tores källa kan man ha rätt att förutsätta att i den en gång offer ha hemburits guden Tor. Den ena eller andra hednaguden kan ju också ha varit föregångare till de helgon som ha gett sitt namn åt källor som S:t Olovs, S:t Eskils, S:t Sigfrids källa, men som väl också allmänt anses behöva icke alla dessa källor ha haft ett namn, vari ett gammalt gudanamn ingått som led. Och om det stora flertalet offerkällor kan nog med visshet påstås att man inte offrade i den ena källan till en viss med namn försedd gudomlighet och i den andra till en annan dylik utan helt enkelt till källans ande, till den makt som rådde där och gav vattnet dess kraft.

81 Östberg menar att likheten mellan namnet (H)elena, som hade börjat bli bekant genom den kristna kalendern, och lokalitetsnamnet Aeline - som kanske får antas ha funnits utom i de redan nämnda trakterna också i Götene eftersom där har funnits en källa som har hetat S:ta Helenas källa - gav prästerna i Skövde iden att döpa offerkällan utanför Skövde till Helenas källa. Över källan uppfördes ett kapell, en capella Elince, i förbigående sagt det >>kapell Elim som först kom mig att tänka på möjligheten av en utveckling av ordet kapell till kapten och som man enligt min mening inte får glömma, när man överväger denna möjlighet. Man förfärdigade också legender om Helena eller Elin av Skövde. Genom dem skulle, säger Östberg, >>den hedniska källgudomligheten utrustas för sin kristna karriär». Det är inte klart vad han här menar med >>den hedniska källgudomligheten>>. Hade den redan ett namn eller var den namnlös? Förmodligen avser Östberg med uttrycket blott vad jag nyss har kallat källans ande. Begagnades om denna endast ett appellativum, icke något speciellt namn, så erhöll den nu, kan man säga, genom prästerna namn som >>hedningarna>> och >>de kristna>> kunde uppfatta var på sitt sätt. För >>de kristna>> blevo Helena och Elin till formen något olika namn på ett och samma kristna helgon, för >>hedningarna>> åter måste Elin i första hand ha övergått från att vara ett lokalitetsnamn till ett speciellt namn på eller om inte ett personnamn så ett nytt appellativum för källans ande, för den om källan rådande, vad nu sedan detta väsen än kallades i Skövdetrakten vid denna tid. Östbergs förklaring av helgonet och personnamnet Elin ur ortnamnet Elin rör sig hela tiden med antagandet att detta senare namn har varit en beteckning för 'källa', men jag kan inte finna att lokalitetsnamnets betydelse för personnamnet nödvändigt behöver knytas till denna etymologi på det förra namnet. Det kan inte bli frågan om att här ens göra ett försök att förklara detta. Jag har endast velat dra några strån till den materialstack som ett sådant försök kräver och i någon mån göra särskilt följande frågor berättigade: Finns det något samband och i så fall vilket samband finns det mellan det västgötska Elin ~ Eling och de norska Älin ~ Ilen etc.? Finns det något samband mellan växlingen e, ce ~ i i personnamnet och ortnamnet Äli ~ Ili och den i vce ~ vi? Finns det något samband mellan å ena sidan -ala i skqjala och -illla i skqmla och å den andra -ilri i skqjilri? I mitt resonemang om Göta Lena och Kapten Elin har jag tillåtit mig 77

82 en del kombinationer som åtminstone nu måste anses mycket osäkra. Jag har gjort detta i den förhoppningen att om uppmärksamheten riktades på dessa ting det kanske skulle kunna medföra att nytt materiel och särskilt då sådant av äldre datum komme i dagen med vars hjälp man möjligen skulle kunna ge, vad jag inte här ha förmått, ett mera bestämt svar - jakande eller nekande - på frågan om det finns ett närmare eller fjärmare inre samband, alltså inte bara det yttre samband som ligger i själva namnlikheten mellan å ena sidan Elin och Lena som namn på rån, häxor och s. k. kloka kvinnor eller deras övernaturliga namngiverskor, t. ex. ski;jnlrz, mgilrz etc., Store Ili, Elin i Kumla, Kapten Elin, Göta-Lena, och å den andra Elin eller Helena av Skövde. Jag tänker då såväl på henne som de katolska prästerna en gång torde ha skapat och vars namn är knutet till flera offerkällor, som på den Elin eller Helena, vars bild och kapell vid S:t Elins källa utanför Skövde år 1596 blevo som en vidskepelsens styggelse förstörda av den protestantiske ärkebiskopen Abrahamus Angermannus. Och därmed är jag vid slutet av denna undersökning. Den började med några uppsvenska kyrkomålningar, som visade sig vara en illustration av en vida spridd saga med Indien som sannolikt ursprungsland. Åtminstone i Sverige för sagan nu ett mycket tynande liv, men målningarna komma, skola vi hoppas, att bevaras och på sitt sätt vittna om dess underliga öden och äventyr. Visserligen illustrera målningarna ett enda moment men för att riktigt förstå dess mening måste man känna hela sagan. Att man för vapenhusmålningarna valde just detta moment beror väl uteslutande på den tillfälligheten att det är det enda parti som, överflyttat till målning, kan utan vidare förstås av envar som känner s<j,gan. Det är dock en egendomlig tillfällighet att just det momentet har kommit att bevaras som kyrkomålning. Dels var det nämligen kanske först i den kristna världen som den onda kvinnan och djävulen kommo in i sagan, dels är den överlämningsmetod som målningen illustrerar med visshet ett västerländskt inslag i denna. Ungefär vid den tid då de här nämnda kyrkomålningarna kommo till reste Själlands biskop, Peder Palladius, omkring i sitt stift och avlägsnade helgonbilder och annan katolsk styggelse och förmanade och varnade. Dessa resor föranledde också en hel mängd skrifter av hans hand. I den märkligaste bland dem, En Visitatz Bog, där många skiftande ting behandlas, nämner han också henne som var värre än den onde. Jag tillåter mig att anföra vad han har att säga i det ämnet och

83 gör hans slutord till mina: >>I t0rffue icke heller vrere redde for saadanne skams trollquinder nu lenger; det er ickun l0gn, mand siger: at direfflen skal selff vrere red for hende (hand er icke red vden for Gud), oc at hand skulde en tid giffuet hende it nyt par sko, oc da skulde hand haffue ract henne dem paa en lang stage, for hand torde icke selff vrere i ferd met den gamle troldquinde. Det er icke vden l0gn. Hui skulde hand icke tore vrere i ferd met hende, effterdi at en troldkone er direfflens melckedeye: hun malcher hannem, oc hand malcher henne saa lenge, at de malcke hen til sammen vdi helffuedis affgrund. Var dig for deris l0n! Wi ville icke tale mer om dem.>> 79

84 Bibliografi. Texter. A. Otryckta. r. Hon som var värre än den onde. ULMA1: 2817: 3 (Smål. - Kitta Grå), 1415: r (Österg. - Sissle), 2468 (Värml. - Citta Grå), 7408 (Västm. - Elin och Tjitta Grå). NM: (Skåne - Potta Långhaga), (Västerg. - Kitta Grå). LUF: 457 (Skåne - Kitta Grå), 747 (Smål. - Kitta Grå). VFF: 897 (Dalsland -Titta Grå), 198 (Dalarna -Titta Grå). IFGH: 809 (Boh. - Skitta Grå), n47 (Boh. - Gråbergskan); 1294 (Dalinget namn), 2352 (Dal-Tita Grå); n83 (Västerg. - inget namn), 1419 (Västerg. -Titta Grå), 1432 (Västerg. - Kitta Grå), 2371 (Västerg. -Titta Grå), 3104 (Västerg. - Kitta Grå), 3157 (Västerg. - Kippa Grå), 3304 (Västerg. - Sissa Grå); 462 (Österg. - Sissla Grå); 743 (Smål. - Kitta Grå); 888 (Hall. - Kitta Grå), 1675 (Hall. - Kitta Grå), 3602 (Hall. - Kitta Grå), 3633 (Hall. - Kitta Grå), 3868 (Halland - Kitta Grå), [2251 (Halland - en främling)]. Uppteckningar av förf. ("Uppl. - Skoella). 2. Elin. ULMA: 25: 64 (Västerg. - kapten Elin), n1: 206 (Västerg. - kapten Elin), n1: 387 (Västerg. - kapten Elin), 3568 (Västerg. - kapten Ili), 3933 (Västerg. - kapten Ili), 5852 (Västerg. - kapten Ili), 3068 (Smål. - kapten Ili), 4393 (Smål. - kapten Elin). Uppteckning av fil. mag. Aina Meijel (Österg. - Store Ili). LUF 1325 (Boh. - kapten Elin), 871 (Smål. - kapten Elin), 3042 (Smål. - kapten Elin), 4759 (Smål. - Kloka Elin eller Elin i Nistingsjö). VFF: 464 A (Boh. - kapten Elin), 755 (Boh. - kapten Äli). IFGH: 979 (Boh. - kapten Elin), 1025 (Boh. - kapten c h), u30 (Boh. - kapten Eli), 1139 (Boh. - kapten Elin), 1604 (Boh. - kapten Elin), 1605 (Boh. - kapten Eli), 1632 (Boh. - kapten Äli), 1816 (Boh. - kapten Ärlig); 1010 (Dal - Elin), loii (Dal- kapten Elin), 1316 (Dal - kapin Erli), 2351 (Dal- Äli i Moviken); 885 (Värml. - kapten Elin eller Elin 1 ULMA = Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, NM = Nordiska museet, EU = Etnologiska undersökningen vid Nordiska museet, LUF = Lunds universitets folkminnesarkiv, VFF = Västsvenska folkminnesföreningen, IFGH = Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs högskola.

85 i Mofikerud eller Mofike-Elin}, 2013 (Värm!.. - Kerstin i Mofikerud), 3273 (Värm!. - Elin i Mofikerud), 3643 (Värm!. - käringen i Mofikerud}; 817 (Närke - Kaftinili); 2883 (Västerg. - kapten Äli), 3451 (Västerg. - kapten äh), 3638 (Västerg. - kapten Äli), 3654 (Västerg. - kapten Äli); 3563 (Smål. - kapten Eli), (Smål. - kapten Äli). 3. Göta-Lena. ULMA: 25: 73, 232, 1336, 1367, 1447: 9, 1898: 1, 2498: 4, 2690: 2, 3228: 4, 3264: 8, 3264: 28, 3320: l, 3502: l, 4068, 5106, 5318, EU: IFGH: 489, 1367, 1421, 1487, 1514, 1653, 1745, 2088, 2517, 2667, 2695, 2714, 3071, 3073, 3076, 3205, 3206, 3247, 3288, 3308, 333o, 34o3, 3559, 3909, 3995, 3960, 3983, 4042, 4053, 4064, 4068, 4082, 4084, 4092, 4127, 4143, 4165, 4167, 4168, 4201, 4214, 4226, 4227, 4253, 4259, 4305, 4330, 4344, 4410, 4411, 4434, B. Tryckta. Avadånas. Les Avadånas. Contes et Apologues Indiens par Stanislas Julien. Torne I. Paris Benfey, Theodor. Pantschatantra Aus dem Sanskrit ubersetzt mit Einleitung und Anmerkungen von Th. Benfey. I-Il. Leipzig Edgerton, Franklin. The Panchatantra Reconstructed. Vol. 2. Introduction and Translation. New Haven Hitopadesa. Eine alte indische Fabelsammlung. Obersetzt von Max Muller. Leipzig Jätakam. Das Buch der Erzählungen aus fruheren Existenzen Buddhas. Aus dem Pali ubersetzt von Julius Dutoit. Leipzig 19n. Kalila och Dimna. Kalilag und Damnag. Alte syrische Obersetzung des indischen Furstenspiegels. Text und deutsche Ubersetzung von G. Bickell. Mit einer Einleitung von Theodor Benfey. Leipzig Kalila und Dimna. Syrisch und Deutsch von Friedrich Schulthess I-IL Berlin 19u. Kalila and Dimna, or The Fables of Bidpai. Translated from the Arabic by Wyndham Knatchbull. Oxford Legends. Buddhist Legends. Translated from the Original Pali Text of the Dhammapada Commentary by Eugene Watson Burlingame. [I: The Havard Oriental Series. Vol. 30] Part 3. Cambridge. Massachusetts Märchen-Sammlung. Mongolische Märchensammlung. Die neun Märchen des Siddhi-Kilr. Obersetzt von Bernhard Julg. Insbruck Paficatantra. Pantschatantra. Obersetzt von Ludwig Fritze. Leipzig Das Paficatantram (Textus ornatior). Oberzetzt von R. Schmidt. Leipzig Tales. Tibetan Tales. Translated from the Tibetan of the Kah-Gyur by F. Anton von Schiefner. Done into English by W. R. S. Ralston. London

86 82 Tanträkhyäyika. Tanträkhyäyika. Die älteste Fassung des Paficatantra. Ubersetzt von J. Hertel. I. Teil. Leipzig und Berlin Tripitaka. Cinq cents contes et apologues. Extraits du Tripitaka Chinois et traduits en frarn;:ais par Edouard Chavannes. Torne II. Paris Ar 14-. Ibn 'Arabsäh 'Abdalläh. Fäkihat al J:!.ulafä' wamufäkahat az; zurafä'. [I: G. G. Freytag, Fructus imperatorum et jocatio ingeniosorum. 2 voll. Ronn.:e Sid. 59 f.j Ibn 'Arabsäh levde mellan i:392 och Ar 18-. Contes et legendes arabes. Sid. 352, CCXXII: Les effets du mensonge. (Översättare och utgivare Rene Basset.) [I: Revue des traditions populaires. Paris Torne 14.J Stycket är hämtat ur as-sirwäni, Nafhat al-j arnan. as-sirwäni dog 1256/1840. Da 18-. Kristensen, E. T. Sagn fra Jylland. Köpenhamn Sid. 342: Fandens Mester. Fr 15-. Nicolas de Troyes, Le Grand Parangon des Nouvelles Nouvelles. Cornpose par Nicolas de Troyes et publie d'apres le manuscrit original par Emile Mabille. Paris Sid Nicolas var från Troyes i Champagne. Enligt egen uppgift började han skriva arbetet i maj 1535 och slutade det den 1 mars Hausa 19-. Frobenius, Leo, Volkserzählungen und Volksdichtungen aus dem Zentral-Sudan. [I: Atlantis. Volksmärchen und Volksdichtungen Afrikas Bd IX. Jena Sid. 315 ff.j Sagan ingår också i Leo Frobenius, Kulturgeschichte Afrikas. Ziirich He 12 (?)-. Zabara, Joseph B. Meir Ibn, Sepher Shaashuim. Edited by Israel Davidson. [I: Texts and Studies of the Jewish Theological Seminary of America. Vol. IV. New York 1914.J Sepher Shaashuim har också utgivits av I. Abrahams i hans arbete J oseph Zabara and his 'Book of Delight' [I: The Jewish Quarterly Review. Vol. VI. London Sid. 502 ff.j Ho 16-. Lydius, Jacob (Jan), Den Roornschen Uylen-Spiegel, Getrocken uyt verscheyden oude Roomsch-Catolijcke Legende-boeken ende andere Schrijvers. Amsterdam It 18-a. Busk, R. H., The Folklore of Rome. London Sid It 18-b. Caridi, Valentino Labate, Novelline popolari calabresi sul diavolo. Raccolte in Gallico, prov. di Reggio Calabria.. [I: Archivio per lo studio delle tradizioni popolari. Rivista trimestrale diretta da G. Pitre e S. Salomone-Marino. Vol. 16. Palermo-Torino Sid. 284 f.j It 18-c1, c 2, c 3, c 4 Prato, Stanislaus, Vergleichende Mitteilungen zu Hans Sachs' Fastnachtspiel der Teufel mit dem alten Weib. [I: Zeitschrift des Vereins för Volkskunde. Bd 9. Berlin Sid. 189 ff. och 3rr ff.j La 12-a. Etienne de Bourbon, Tractatus de diversis materiis pr.:edicabilibus. Arbetet kallas ofta i den latinska medeltidslitteraturen Liber de Septem Donis. Se härom J. A. Herbert, Catalogue of Romances in the Department of Manuscripts in the British Museum. London

87 1910. Etiennes version av sagan ingår i A. Lecoy de la Marche, Anecdotes historiques. Legendes et apologues tires du recueil inedit d'etienne de Bourbon, dominicain du XIIIe siecle. Paris Sid Enligt utgivaren och hans källor föddes Etienne de Bourbon i Belleville-sur-Sa6ne (Rh6ne) och dog omkring 1261 i Lyon. I tysk översättning finnes versionen i Albert Wesselski, Mönchslatein. Leipzig Sid. 27. La 12 (?)-b. Hilka, A., Neue Beiträge zur Erzählungsliteratur des Mittelalters. [I: Neunzigster J ahresbericht der Schlesischen Gesellschaft fiir vaterländische Cultur. 1912, Ed I (Breslau 1913), IV. Abt. sid. 19.J Enligt Hilka daterar L. Delisle arbetet Compilatio Singularis Exemplorum, varur varianten är hämtad, till senare delen av talet. Hilka anmärker:,,dies wird noch genauer nachzupriifen sein.>> La 13-a. Leyser, Polycarpus, Historia poetarum et poematum medii.:evi - - Hal.:e Magdeb Sid ff.: Fabula IX. Fabeln författad liksom de övriga i samma avdelning år 1315 av Adolphus enligt hans egen utsago. Samma text återfinnes i Wright, Thomas, A Selection of Latin Stories from Manuscripts of the Thirteenth and Fourteenth Centuries. [I: Percy Society, Publications. Vol. VIII. London Sid. 184.] La 13 (?)-b. Wright, Thomas, A Selection of Latin Stories etc. (se föreg.). Sid. 85: De vetula pactum faciente cum diabolo. La 14-a. Herbert, J. A., Catalogue of Romances in the Department of Manuscripts in the British Museum. Vol. III. London Sid Där nämnes en i Italien skriven saga på latin från början av 1400-talet om en trollpacka som >>sows discord between man and wife>>. Om sagans innehåll för övrigt heter det blott: >>the devil pays her on a bridge, and throws her into the river.>> La 14-b. Gobii, Johannes, Scala coeli. Locutio inordinata. Liibeck Blad 156. De inledande orden >>Item legitur in libro de vij. do. fi.>> avser skulle jag tro Liber de septem donis eller Tractatus de diversis materiis pr.:edicabilibus av Etienne de Bourbon. Se sid. 82 f.: La 12-a. La 14 (15)-a. Herolt, J., Sermones Discipuli et de Tepore et de Sanctis Sermo 96. La 14(15)-b. Herolt, J., Prologus in promtuariii exemplorum discipuli [I samma band som Herolts Sermones.J Exempla de M: Exemplum XVII. La 15-a. Pelebartus de Themesvar, Sermones. Hagen 1515 eller 1516 Pomerium Sermonii Quadragesimalium. Secundii. De vitijs in Genere & Specie. Sermo XL VI b. La 15-b. Des Erasmi Rot Ecclesiast.:e sive de ratione concionandi libri, quattuor, opus recens, nec antehac a quo quam excusum. Basile.:e - - anno MDXXXV. Sid La 15-c. D. Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausgabe. Tischreden, 6. Band. Weimar Se registret under Weib! La 15-d. Corpus Reformatorum. Vol. XIX. Brunsvig.:e Libri

88 Philippi Melanthonis. Sp. 497 ff.: XCI. Phil. Mel. Enarratio Metamorphoseon Ovidii, sp La 15-e. Gastius, J., Convivalium Sermonum Libri III. Tomus primus. Basile.:e Sid. 93 f. Är utgivningsåret 1561 riktigt? Andra delen tycks ha blivit tryckt Texten ord för ord lik den i La 15-b. La 16-a. Richterus, Gregorius. Editio nova Axiomatum ceconomicorum, Accessione multarum novarum Regularum; multarumque Sententiarum et Exemplorum aucta et locupleta a Gregorio Richtero Gorlicio. Gorlicii Sid La 16-b. Iocorum atque seriorum cum novorum, tum selectorum atque memorabilium. Tomus tertius. Francofurti MDCXXVI. Sid. 53 f. Hela arbetet brukar kallas Ioco-Seria Othonis Melandri. La 16-c. Aurifodina artium et scientiarum omnium excerpendi solertia. omnibus literarum amantibus monstrata, ab Hieremia Drexelio e Societate Jesu. Vratislavi.:e MDCLIX. Sid. 281 f. La?-. Hilka, A., Neue Beiträge etc. (se La 12 (?)-b). Sid. 20. Ingen uppgift om ålder. Li 18-. Litauische Märchen, Sprichworte, Rätsel und Lieder. Gesammelt und iibersetzt von August Schleicher. Weimar Sid. 50 ff.: Vom alten Weibe, das schlauer war als der Teufel. Li 19-. Lettisch-litauische Volksmärchen. Dbersetzt von M. Boehm und F. Specht. [ = Die Märchen der Weltliteratur Bd 28. Jena 1924.J Sid. 155 ff.: Litauische Märchen. Sid. 166: Die Frau, die böser als der Teufel war. Sagan hämtad ur A. Baranowski, Litauische Mundarten. Leipzig No 19-. Norske Eventyr og Sagn. Optegnet av S. Bugge och R. Berge. Kristiania och Köpenhamn Sid. 28 ff.: V6nde menneskjen.:e' verre hell fanen. Po 19-. Glinski, A. J., Bajarz polski I-Il. Wilno Del II sid. 146 ff.: 0 djable i o babie. Ry 18-. Chudjakov, J. A., Velikoruskija Skazki II. Moskva Sp 13-a. Juan Manuel, El libro de los enxiemplos del Conde Lucanor et de Patronio. Text und Anmerkungen aus dem Nachlasse von Hermann Knust herausgegeben von Adolf Birch-Hirschfeld. Leipzig Sid. 86: Exemplo XXII. De lo que contescio al leon et al toro. Sid. 180: Exemplo XLII. De lo que contescio a una falsa beguina. En annan upplaga: El libro de Patronio e por otro nombre El Conde Lucanor compuesto per el infante Don Juan Manuel en los afios Sid. 241 ff.: Capitulo XXXVII. De lo que conteci6 al ]eon y al toro. Sid. 300 ff.: Capitulo XLVIII. De lo que contesci6 al diablo eon una mujer beguina. Sp 13-b. Biblioteca de Autores Espafioles, desde la formacion del lenguaje hasta nuestros dias. Madrid Bd Escritores en prosa anteriores al siglo XV, recogidos e ilustrados por Don Pascual de Gayangos. Madrid Sid. 536: Vetula prava deterior est diabolo.

89 Enligt förordet är denna variant från tiden före 1400-talet men efter Juan Manuels arbeten. Sv 16-. Rondeletius, Jacobus, Judas Redivivus. Thet är: En christeligh Tragicom.:edia. Anno Christi CDDCXIV. Utgiven 1871 av Klemming. Stockholm. Sv 18-a. Kihlman, L. F., Beskrifning öfver Kumla socken. Strängnäs Sid. 177 f. Sv 18-b. Bondeson, August, Svenska Folk-Sagor. Stockholm Sid. 206: Skam och Kitta Grå (Halland). Sv 18-c. Djurklou, G., Sagor och äfventyr, berättade på svenska landsmål. Stockholm Sid. 63: Titta Grå. Sv 18-d. Mickel i Långhult. Sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. [ = Kungl. Gustav Adolfs Akademien, Svenska sagor och sägner I. Stockholm 1937.] Sid. 78: Then trätonde sagan om Satan å Gyert, som var värre än han. Ty 12-. Haupt, M. und Hoffmann, H., Altdeutsche Blätter 1-2. Leipzig II, sid. 8r. Enligt några inledande ord på engelska av en \Villiam J. Thoms till de >>Lateinische Erzählungem ä.ro dessa utvalda ur ett foliomanuskript >>On vellum of the thirtheenth century, in my possessiom>. Ty 13-. Pfeiffer, Franz, Predigtmärlein. [I: Germania. Vierteljahrsschrift för deutsche Alterthumskunde, 3. Jahrgang. Stuttgart Sid. 423.] Enligt Pfeiffer äro alla >>predigtmärleim som han meddelar där från 1400-talet. Översatt till modern tyska förekommer denna variant i Albert Wesselski, Märchen des Mittelalters. Berlin Ty 14-a. von der Hagen, H. und Btisching, J. G., Deutsche Gedichte des Mittelalters I. Berlin Salomon und Morolf. Sid. 55 ff. Enligt von der Hagen är året 1479 som förekommer på ett ställe i handskriften >>ohne Zweifel der Handschrift oder doch der Malerei>>. Ty 14-b. von der Hagen, H. und Btisching, J. G., Deutsche Gedichte etc. (se Ty 14-a). Sid. 95 f. Enligt von der Hagen ur en handskrift från 1400-talet. Ty 14-c. Fastnachtspiele aus dem fönfzehnten Jahrhundert. 2. Theil. Stuttgart [I: Bibliothek des litterarischen Vereins XXIX. Stuttgart 1853.] Sid. 497'. Hie hebt ain guot Vasnachtspil. Enligt utgivaren är versionen inte senare än Ty 15-a. Hub, Ignaz, Die komische und humoristische Literatur der deutschen Prosaisten <les sechzehnten Jahrhunderts 1-2. Nurnberg Del I sid. 28: Ein alt böss Weib und der Teufel. Enligt Hub s. IO är sagan hämtad ur de predikningar som Johannes Geiler i Strassburg höllo 1498, som detta år återgåvos på latin av hans lärjunge >>Magistrum Jacobum echer (other),> och som 1519 översattes från latin till tyska av Johannes Pauli. Johannes Geiler föddes i Schaffhausen 1445 och dog Ty 15-b. D. Martin Luthers Werke. Kritische Gesamtausgabe. Tischreden, 6. Band. Weimar Se registret under Weib! 85

90 86 Ty 15-c. Sachs, Hans, Dreizehn Fastnachtspiele aus den Jahren Herausgegeben von Edmund Goetze. [I: Neudrucke deutscher Litteraturwerke des XVI. und XVII. Jahrhunderts. Nr 31 und 32. Balle a/s J Sid. 59: Ein Fassnacht Spil mit vier personen: Der Tei.iffel mit dem alten \Veyb. Enligt Sachs' egen uppgift färdil-!t >>Anno salutis 1545 jar, am 19 tag Novembris>>. Ty 15-d. Sachs, Hans, Sämtliche Fabeln und Schwänke. 4. Band. Herausgegeben von Edmund Goetze und Carl Drescher. [I: Neudrucke deutscher Litteraturwerke des XVI. und XVII. J ahrhunderts. Nr Halle a. S J Sid. 47: Der dewffel mit dem alten weib. In der reben weis Hans Fogels. Enligt Sachs' egen uppgift blev han färdig med denna variant av sagan >>Anno salutis 1546, am 30 Tag Marci>>. Ty 15-e. Kirchhof, Hans \Vilhelm, Wendunmuth. Herausgegeben von Hermann Österley. I. [I: Bibliothek des Litterarischen Vereins in Stuttgart. Bd 95. Ti.ibingen Sid. 402: Von einem Weib, das erger und böser war, denn der teuffel. Anmärkningar till sagan i Bd 99, Ti.ibingen Kirchhof föddes sannolikt omkring Ty 15-f. Hondorff, Andreas, Promptuarium Exemplorum Sid. 310 f.: De odio ct invidia diaboli erga coniugatos. - Wie feind der Teuffel / keuschen und frommen Eheleuten sey / So merck nachfolgende Exempel. Hänvisar till M. Luther och A. Musculus. Ty 15-g1. Theatrum Diabolorum I-Il. Frankfurt am Mayn I, 1: Der Teuffel selbs durch Herrn J odocum Hockerium Osnabrugensem und Hermannum Hammelmannum Liccntiatum beschrieben. Blad 21 b. Ty 15-g 2 Theatrum Diabolorum etc. (se Ty 15-g 1 ). I, u: DerEheTeuffel/ durch D. Andream Musculum. Blad 246 a. Ty 15-g 3 Thcatrum Diabolorum etc. (se Ty 15-g1). II, 9: Li.igen und Lästerteuffel durch M. Conradum Portam. Blad 143 b. - Hänvisar till :VL Luther. Ty 16-. Hosmannus, Abrahamus, Vera, verce vitce coniugalis, constantia. Das ist: Bestendigkeit vngeferbter Liebc in Ehesachen. Leipzig 1613 (enligt uppgift i slutet av volymen). Sid. 98 f. - Hänvisar till M. Luther. Ty 18-. Röse, F., En märkvärdig Historia som lemnar den upplysningen om att, >>Hvarest Djefwulen icke sjelf kan komma, dit skickar han en gammal Kärring>>. Översättning från Tyskan af A. A. W. \Växjö Då jag inte vet tryckåret för det tyska originalet har jag placerat varianten först bland dem från 1800-talet. Ty 18-a. Simrock, K., Deutsche Volksbi.icher I: Salomon und Morolf Sid. 29 ff. Ty 18-b. Kestroy, Johann, Der gutmi.itige Teufel oder Die Geschichte vom Bauer und von der Bäuerin. Zauberspiel mit Gesang und Tanz in einem Akt nach einer Volkssage. [I: J ohann Nestroy, Sämtliche Werke. Herausgcgebcn von Fritz Brukner und Otto Rommel. Bd 14. Wien Sid. 1 ff.j >>An der Autorschaft Nestroys ist» enligt utgivarna

91 »obwohl er nie aus der Anonymität heraustrat und ein handschriftliches Zeugnis fehlt, angesichts der inneren Griinde, die daför sprechen, kaum zu zweifeln. Auch die zeitgenössige Kritik ist nie von einer anderen Annahme ausgegangen.>> Stycket spelades första gången 26/ r. Ty 18-c. Liitolf, A., Sagen, Bräuche und Legenden. Lucern Sid. 187: Teufel verheisst Schuhe. Ty 18-d. Bartsch, Karl, Sagen, Märchen und Gebräuche aus Meklenburg. Bd 1: Sagen und Märchen. Wien Sid. 515: Alt Weib schlimmer als der Teufel. Ty 18-c. Hein, Wilhelm, Hexenspiel. Ein salzburgisches Bauernstiick. [I: Zeitschrift för österreichische Volkskunde. r. Jahrgang Wien und Prag Sid. 43 ff. och 74 ff.] Hein såg stycket spelas den 2 febr i Johann Auers Gasthaus zu Oberkrimml. Skådespelarna buro masker av trä utom bondhustruns framställare, som föredrog att använda en mask av papper. Ty 18-f. Merkens, Heinrich, Was sich das Volk erzählt. Bd r. 2. Aufl. Jena Sid Ty 18-g. Schanz, Frida, Die roten Schuhe. [I: Die Woche Bd 2. Sid. 828.] Citerad och en del annan anlitad litteratur. Abrahams, I. Se sid. 82: He 12(?)-. Adlersparre, C. Historiska samlingar. Utgifna af C. Adlersparre, D Stockholm Ahlström, Axel. Om folksagorna. [I: Svenska landsmål och Svenskt folkliv XI, r. Stockholm 1895.] Archivio. Archivio glottologico italiano, vol. 14 (Turin ). v. Amira, K. Der Stab in der germanischen Rechtssymbolik.. [I: Abhandlungen der Königlich Bayrischen Akademie der Wissenschaften. Phil. hist. Klasse. Bd 25, r. Asteropherus, Magnus Olai. Tisbe. Utgiven av Adolf Noreen. Stockholm Benfey, Th. Se sid. 8r. Bergstrand, Carl Martin. Trolldom och klokskap i Västergötland under 1800-talet. Lund Berättelse. Tillförlitlig Berättelse om den ryktbara Trollpackan Kapten Elins förmenta Resor till Blåkulla och Bekantskap med Djefwulen. Sammandragen ur den öfwer bemälta Elin och flere dess medbrottslige hållne, samt i Kongl. Göta Hofrätts Arkiv i Jönköping förvarade ransakning. Jönköping Beyerle, Franz. Der Ursprung der Biirgschaft. [I: Zeitschrift der Savigny Stiftung för Rechtsgeschichte. 47. Band. Weimar Sid. 567 ff.] Brockelmann, Carl. Geschichte der arabischen Literatur. 2. Band. Berlin Sid. 502.

92 88 Biihler, A. Das Schneiden des Haares als Strafe der Ehebrecher bei den Semiten. [I: Wiener Zeitschrift för die Kunde des Morgenlandes. 19. Band. Wien Sid. 91 ff.j Bächtold, Hanns. Die Gebräuche bei Verlobung und Hochzeit. I. Band. [I: Schriften der Schweizerischen Gesellschaft för Volkskunde. 11. Band ] Crohns, Hjalmar. Legenden och medeltidens latinska predikan och 'exempla' i deras värdesättning av kvinnan. [I: Öfversigt af finska vetenskapssocietetens förhandlingar 57 ( ). B. Humanistiska vetenskaper. Helsingfors 1915.J Davidson, I. Se sid. 82: He 12(?)-. Enqvist, Arvid. Anteckningar från Resele socken jämte angränsande trakter i Ångermanland. [Separat och i Folkminnen och folktankar ~ 4 (1917). Sid. 78.] Flentzberg, A. Offerkällor och trefaldighetskällor. [I: Fataburen 1909.J FF Communications. Edited for the Folklore Fellows. Helsinki. Nr 74 (1928), nr 109 (1934), nr n7 (1936). Frobenius, Leo. Se Hausa 19-. Frondin, E. Spec. hist. de Schedvia, westrogothia urbe, antiqua S. Helence sede. Resp. A. G. Forssenius. 2 dlr. Uppsala Gadelius, Bror. Tro och öfvertro i gångna tider Stockholm Gierke, Otto. Schuld und Haftung im älteren deutschen Recht. [I: Untersuchungen zur deutschen Staats- und Rechtsgeschichte, herausgegeben von Otto Gierke, H. mo, Breslau 1910.J Granberg, Gunnar. Skogsrået i yngre nordisk folktradition. [I: Skrifter utgivna av Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning 3. Uppsala 1935.J Grimm, Jacob. Deutsche Rechtsalterthiimer I-IL Leipzig Weisthiimer. 3. Theil. Göttingen Götlind, Johan. Saga, sägen och folkliv i Västergötland. Uppsala 1926 (= Västergötland B: 4). -- Västergötlands folkmål I ( = Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs akademien för folklivsforskning 6). Handwörterbuch. Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens. Berlin und Leipzig Hansen, Joseph. Zauberwahn, Inquisition und Hexenprozess im Mittelalter. Miinchen und Leipzig Herbert, J. A. Se La 14-a. Hertel, Johannes. Das Paiicatantra. Seine Geschichte und seine Verbreitung. Leipzig und Berlin Hildebrand, Hans. Om Husby-Sjutolfts kyrka. [I: Kongl. Vitterhets Historie- och Antiqvitets Akademiens månadsblad årg. 7 (1878) sid. 698 ff.j -- Bidrag till Svenska medeltidens konsthistoria. [I: Antiqvarisk tidskrift för Sverige II. Stockholm 1869.J

93 Holmbäck, Å.., och Wessen, E. Svenska landskapslagar tolkade och förklarade. Östgötalagen och Upplandslagen. Stockholm J anson, Sam. Svenskt skrivskick under medeltiden och fram till våra dagar. [I: Svend Dahls bibliotekshandbok, utg. av Samuel E. Bring. Första bandet. Uppsala och Stockholm , sid. 107 ff.j Jungner, Hugo. Gudinnan Frigg och Als härad. Akad. avh. Uppsala Kallstenius, G. Översikt av Värmlands svenska dialekter. [I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 21: 2. Stockholm 1927.J Kihlman, L. F. Se Sv 18-a! Knust, Hermann. Se Sp 13-a! Kock, A., och af Petersens, Carl. Östnordiska och latinska medeltidsordspråk. Köpenhamn Kronfeld, E. M. Die Zauberhasel. [I: Mitteilungen <ler deutschen Dendrologischen Gesellschaft, Bd 31 (1921). Sid. 249 ff.j Ktihne, August. Das älteste Faustbuch. Mit Einleitung und Anmerkungen. Zerbst Köhler, Reinhold. Kleinere Schriften. Bd 13: Kleinere Schriften zur neueren Literaturgeschichte, Volkskunde und Wortforschung. Herausgegeben von Johannes Bolte. Berlin Sid. 12. Landtmanson, S. Studier över Västgötamålets l- och r-ljud. [I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. Bih. 1 (1905). Stockholm 1905.J Levy, Ludwig. Die Schuhsymbolik im jtidischen Ritus. [I: Monatschrift för Geschichte und Wissenschaft des Judentums. Bd 62. Neue Folge 26. Breslau 1918.J Liden, Evald. Blandade språkhistoriska bidrag I-Il. [I: Göteborgs högskolas årsskrift 1904: 1 och 1934: 3.J Lindroth, Hjalmar. Ölands folkmål. [I: Göteborgs högskolas årsskrift Bd 31: 1. Göteborg 1925.J Ljunggren, Gustaf. Svenska dramat intill slutet af sjuttonde århundradet. Lund Low, James. On Siamese Literature. [I: Asiatic Researches. Vol. XX. Calcutta Sid. 338 ff.j Lundahl, Ivar. Falbygdens by- och gårdnamn. [I: Göteborgs högskolas årsskrift 33 (1927: 2). Göteborg 1927.J Mannhardt, W. Wald- und Feldkulte I. Berlin Matthesius, Johannes. Das Buch Syrach, Sid. 171 b. Mayer, Ernst. Die Einkleidung im germanischen Recht. [I: Festschrift för Adolf Wach. 2. Band. Leipzig 1913.J Palladius Peder. En Visitatz Bog Indeholdende en Vdf0rlig Beskriffning paa den Visitation som bleff holden vdi alle Sogne Kircker I Sielands Stict Besynderlige paa Landsbyerne Aff Doct. Petro Palladio Den F0rste Euangeliske Superintendent Ved det Aar M.D.X.L. Utg. av Svend Grundtvig. Köpenhamn Peterson, August. Studier i svenska skoldramat. Göteborg Prato, Stanislaus. Se It 18-c. Pröhle, Heinrich. Unterharzische Sagen. Aschersleben

94 90 Quicherat, J. Histoire du costume en France. Paris Rietz, Johan Ernst. Ordbok öfver svenska allmoge-språket. Lund Romania, vol. 30, Roskoff, Gustav. Geschichte des Teufels. Leipzig Rudwin, Maximilian Josef. Der Teufel in den deutschen geistlichen Spielen des Mittelalters und der Reformationszeit. [I: Hesperia. Schriften zur germanischen Philologie, herausgegeben von Hermann Collitz. Göttingen 1915.J Rygh, 0. Norske Gaardnavne I ff. Kristiania Schiller, Harald. Med göter genom göternas rike. Malmö Sid. 9 ff.: S:ta Helenas stad. En beskrifning af prosten Thure Ljunggren. Schlyter, C. J. Samling af Sveriges gamla lagar. Fjärde bandet: Södermannalagen. Lund Sid. 192 f.: Additamenta 738 Schmid, Toni. Den helige Sigfrid I. Lund Sid. 141 ff.: Elin från Skövde. af Schulten, Hugo. Sången om Roland. Helsingfors von Sydow, C. W. Svenska folksagor i Sverige och Finland. [I: Nordisk kultur IX. Stockholm Sid. 233.J Sylwan, Otto. Kyrkomålningar i Uppland från medeltidens slut. [I: Antiqvarisk tidskrift för Sverige. Del 14. Stockholm 1899.J Treichel, A. Hochzeitsgebräuche, besonders aus Westpreussen. [I: Zeitschrift för Ethnologie. 16. Band. Berlin 1884.J Vendell, Herman. Ordbok över de östsvenska dialekterna. [I: Skrifter utgifna af Svenska litteratursällskapet i Finland LXXV. Helsingfors 1906.] van Vloten, G. Dämonen, Geister und Zauber bei den alten Arabern. [I: Wiener Zeitschrift för die Kunde des Morgenlandes. 7. Band. Wien 1893.J Wallen, Fredrik B. Tronende Kultstatuer av Sankt Olav. Nidaros Wander, K. Fr. W. Deutsches Sprichwörter-Lexikon. 4. Band. Weinhold, K. -Ober die Bedeutung des Haselstrauchs im altgermanischen Kultus und Zauberwesen. [I: Zeitschrift des Vereins för Volkskunde. Band 1 I. Berlin 1901.J Wennberg, Fr. Ordbok öfver allmogeord i Helsingland. Hudiksvall Wesselski, Albert. Märchen des Mittelalters. Berlin Mönchslatein. Leipzig Zeitschrift. Zeitschrift för romanische Philologie. Bd 35 (19u) och 40 (1920). Östberg, H. 0. Sankt Elin. [I: Melanges de philologie offerts a M. Johan Vising. Göteborg 1925.J Österley, Hermann. Se Ty 15-e!

95 Zusammenfassung. In den Kirchen der schwedischen Kirchspiele Kumla in Västmanland uncl Husby-Sjutolft, Viksta, Tensta, Almunge, Knutby, Eclebo uncl Hökhuvud in Uppland gibt es ein Wanclgemälde, auf dem ein Teufel einem alten \Veibe ein Paar an einem Stecken aufgehängte Schuhe iiberreicht. \Vie cler schwedische Forscher Hans Hilclebrand hervorgehoben hat, gibt das Gemälde eine Szene aus einem Volksmärchen wieder. In diesem wircl erzählt, wie dem Teufel, der sehr lange versucht hat, ein Ehepaar zu entzweien, von einem alten bösen \Veib geholfen wircl. Was dem Teufel nicht gelungen ist, gelingt der Alten. Sie redet cler Frau ein, dass ihr Mann ihr untreu sei. Sie fögt jecloch hinzu: >>Wenn du ihm aber mit einem Rasiermesser ein paar Haare aus dem Bart abschneidest, währencl er schläft, wirst du seine Liebe wiedergewinnen.>> Dem Mann erzählt sie, dass seinc Frau ihm untreu sei und ihm eines Abencls, während er schläft, den Hals abschneiclen werde, wenn er nicht vorsichtig sei. Die Frau befolgt elen Rat der Alten, ihr Mann ist aber auf cler Hut und schlägt sie tot. Fiir ihrc Hilfe bekommt clie Alte von dem Teufel ein Paar Schuhe. Sie hat ihm aber nun eine so grosse Furcht eingejagt, dass er nicht wagt, sich ihr zu nähern, sonclern clie Schuhe an einem Stecken aufhängt uncl sie cler Alten in cler Weise iibergibt. Dieses Märchen, clas so gut wie iiberall in Europa bekannt gewesen ist, ist von vielen Forschern bemerkt, aber meistens sehr kurz behandelt worclen. Im allgemeinen nimmt man an, dass clie nicht zu verkennencle Ähnlichkeit zwischen ihm und einer inclischen Erzählung, >>Die cntzweiten Freuncle>>, clie in dem Fiirstenspiegel Pantschatantra vorliegt, kein Zufall ist. Diese Erzählung kommt in verschiedenen Spielarten vor, als Fabel uncl als Märchen. Von Indien hat sie sich nach allen Himmelsgegenden vcrbreitet, u. a. nach Arabien. Wahrscheinlich eine selbststänclige Variante clieses Märchens ist eine arabische Geschichte von einem Ehepaar, clas durch cinen Diener entzweit wird. Vom Entzweien eines Ehepaares ist auch dic Rede in einer Erzählung, clie in dem auf Hebräisch verfassten Buch >>Sepher Shaashuim,> von dem spanischen Juden Ibn Zabara vorkommt, der Verleumder ist aber cla nicht wie in den inclischen uncl arabischen Märchen ein Jviann, sondern eine vom Teufel geclungene Frau. Ibn Zabaras Buch ist um das J ahr 1200 geschrieben. Ref. ist aber cler Ansicht, dass clie Geschichte vom Weib, clas böser war als cler Teufel, eine spätere Einschaltung ist. Gewisse Anklänge an die Geschichte vom Weib, clas auf elen Wunsch <les Teufels ein Ehepaar entzweit, finclet man in einem Haussamärchen,

96 92 das Leo Frobenius in seinen >>Volkserzählungen aus dem Zentral-Sudam> veröffentlicht hat. In wesentlich derselben Form wie in Ibn Zabaras Buch ist aber das Märchen nur vom Abendlande bekannt. Da lrnmmt jedoch ein Motiv hinzu: Zum Dank för ihre Hilfe gibt der Teufel der alten Frau ein Paar Schuhe, er hat aber Angst vor ihr, die mächtiger und schlauer als er selbst gewesen ist. Deshalb wagt er ihr die Schuhe nur in der Weise zu iibergeben, wie die obengenannten Kirchengemälde zeigen. Verf. behandelt <lie wichtigsten Ähnlichkeiten und Unterschiede zuerst der ausserschwedischen und dann der schwedischen Varianten. Vor allem haben ihn aber die Stecken- und Schuhmotive interressiert. Unter den siebenhundertjährigen Wanderungen des Märchens in Europa von Siiden nach Norden und von Osten nach Westen und wahrscheinlich nicht selten wieder zuriick ist es in gewissen Beziehungen ohne Zweifel verschieden aufgefasst worden. In den ältesten Varianten, in denen das Weib Lohn för seine Hilfe bekommt, wird es mit Geld (in einem Beutel), in den jungeren mit Schuhen bezahlt. Verf. bespricht die Möglichkeit, die Schuhe als eine unrichtige Deutung des norditalienischen Wortes scarpa 'Tasche', 'Beutel' als scarpa 'Schuh' zu verstehen. Ein Paar Schuhe ist jedoch schon an und för sich ein guter Lohn gewesen, und för eine Frau vielleicht besonders angemessen, da in gewissen Gegenden Schuhe in verschiedener Weise das weibliche Geschlecht haben symbolisieren können. Man hat auch die Schuhe in unserem Märchen mit den Schuhen vergleichen wollen, die hie und da die Heiratsvermittler und -vermittlerinnen bekommen haben. Den Vergleich findet Verf. nicht berechtigt. Eher könnte man, meint er, in dem Ubergeben von den Schuhen an einem Stecken eine urspriingliche skabröse Anspielung auf das Liebesverhältnis sehen, worin nach altem Glauben der Teufel zu den Hexen steht. Verf. erinnert aber auch daran, dass das Geben von Schuhen in gewissen Gegenden etwa bedeutet hat: 'Geh, und komm nicht wieder!' Die auffallende Ähnlichkeit zwischen der Uberreichungsszene des Märchens und dem Ubergeben von Handschuhen an einem Stecken und anderen gleichartigen alten Gebräuchen, die, wie es scheint, in Europa einst weit verbreitet gewesen sind, macht es wahrscheinlich, dass die jetzt vorhandenen Varianten des Märchens nicht die urspriingliche Fassung wiedergeben, wenn sie erzählen, dass der Teufel aus Furcht die Schuhe an einem Stecken iibergibt, sondern dass die Szene als ein Zeichen der Inferiorität des Teufels und seines Respekts vor der Hexe zu verstehen ist. Verf. behandelt diese Sache eingehend. Im Gegensatz zu fast allen ausserschwedischen Varianten des Märchens geben die schwedischen der Hexe einen Namen, u. a. Kitta Grå, Kytta Grå, Titta Grå, Tita Grå, Elin, Skoilla. Von denen wird Kitta (Kytta) allgemein als ein Kosename för Christina und Katarina erklärt. Verf. aber meint, dass wir es in dem Namen Kitta (Kytta) des Märchens wahrscheinlich mit einem urspriinglichen Appellativ zu tun haben - vergl. das Dialektwort kytta 'Mädchen' - einem Wort von derselben Art wie titta, tytta 'Muhme', tutta 'kleines Mädchen', tutte, kutte, putte 'kleiner Knabe' u. s. w. Den :--ramen Skoella will man gem als Sko-Ella 'Schuh-Ella' erklären. Da man aber in einem västergötländischen Dialekt ein Wort skog(il)la 'Waldfrau'

97 und in einem estlandschwedischen folgende euphemistische Benennung des Wolfes: sk1iäfa = skog-ällan 'die Waldmutter' findet, ist aller Wahrscheinlichkeit nach auch das uppländische skoella als ein urspriingliches skogella zu betrachten. Nach H. Vendell, Ordbok över de östsvenska dialekterna, Helsingfors 1904, bedeutet das estlandschwedische älta in den meisten Gegenden 'Grossmutter', auf der Insel Nargö 'Hebamme'. Er nimmt an, dass älta die Ellipsenform von einem älteren CB!limoper ist. N ach Verf. ist - ella urspriinglich jedenfalls ganz gewiss nicht der Name Ella. Die verschieden Formen des Namens Elin (Ili, Eli, Äli u. s. w.) und ihre geographische Verbreitung bespricht Verf., ohne eine bestimmte Meinung iiber ihre Entstehung auszusprechen. Die auffallende Benennung einer västergötländischen Hexe Kapten Elin 'Hauptmann oder Kapitän Elin' erörtert Verf. auch und fragt, ob sie möglicherweise eine von Missverständnis veranlasste Entstellung sei eines Ausdrucks Kapell-Elin = Elin från kapellsocken oder kapellet, d. h. Elin aus der Filialgemeinde, oder Elin von Skövde (St. Helena von Skövde), iiber deren Bild an einer Quelle in der Nähe von Skövde eine Kapelle errichtet war. 93

98 Folktraditionens upplösning. Av MARTIN P:N NILSSON. Den dialekt, som i min barndom talades i min hemtrakt, är död. Den talades endast i ett litet område, sex socknar, men var genom vissa, nu försvunna egendomligheter skarpt skild från omgivande dialekter. Den vore glömd, om den ej bevarats i uppteckningar, som jag gjort för landsmålsarkivet i Lund för fyrtio år sedan. På den tiden kunde jag, om jag träffade en person, som talade genuin dialekt, säga, från vilken av de sex socknarna han var. För någon tid sedan frågade jag en lantbrukare, som nyligen flyttat in i min by, om han inte tyckte, att Ällabjär (Älvberget) var en vacker backe. Han såg undrande ut. Backen vid ån bakom er gård, förklarade jag. Jaså, svarade han, vi brukar kalla den ekbacken. De gamla naturnamnen försvinna. Det finns i samma by en gård, som efter ägarens fru döpts till Hilmasro. Den ligger på en backe, som förr bar namnet Lönnekull. Ägaren visste förmodligen inte om detta gamla namn, och om man föreslagit honom att återupptaga det, skulle han bestämt ha avböjt, ty det är icke något modernt namn. Resultatet känna vi. Hur många Fridhem, Solbackar, Lyckebon o. s. v. finns det i vårt land? Den moderna nomenklaturen utmärker sig genom sin enformighet och brist på fantasi. Ett studium av de växlande moderna att giva barnen dopnamn skulle medföra mycket enformigt arbete men också bli kulturhistoriskt givande. De gamla fornnordiska namnen började redan under medeltiden att utträngas av helgonnamn; åtminstone i vissa landsända1 dominerade dessa för några generationer sedan så starkt, att det vållade verkliga svårigheter att skilja på de många, som hette Per Nilsson, Nils Persson o. s. v. I min bygd hade kvinnorna i anmärkningsvärd grad bättre bevarat det gamla namnskicket in på I86o-talet, men därefter kom översvämningen av moderna namn, först engelska, Betty, Emmy m. fl., och sen andra allt efter de växlande moderna. Landsbygdens folk följer de från de högre skikten utgående moderna,

99 så gott den förmår, om också på något avstånd. Detsamma gäller om seder och bruk. Julgranen har utbrett sig från de högre stånden och städerna, tills den erövrat hela landet. Märkbarast är denna inverkan i förbleknandet och bortläggandet av gamla folkseder och folktro, något som framträder tydligt i många uppteckningar men beaktats märkvärdigt litet till sina följder. Jag skall endast belysa detta med ett exempel. Av en person född 1828 fick jag höra, att man i hans ungdom haft en pingstbrud; hon skulle dansa med alla pojkarna i byn vid pingstgillet, tillade han. En tio år yngre meddelare från samma by sade, att man drog omkring i byn med pingstbruden, och tillfogade, att man till pingstbrud tog en»dansekatta». Detta ord är just karakteristiskt för traditionens förfall, det medför verkligen inga dygdiga associationer. Det gamla pingstgillet synes ha förbytts till en kringgång av känd typ. Vi veta vidare, hur gamla seder, som de vuxna blivit för moderna att fira, ofta övertagits av barn. Våra danslekar ha blivit barnlekar. På många orter var det för en tid sedan halvvuxna pojkar som samlade sig omkring Valborgsmässoaftonens flammande bål ; de vuxna voro likgiltiga för den gamla seden eller funno den kanske till och med opassande. I överensstämmelse med människornas böjelser lever den rena vidskepelsen kraftigast kvar. Tron på trolleri och otyg är icke utdöd. Jag har hört talas om en bonde, vars hela föreställningsvärld var uppfylld av pysslingar, häxeri o. d., och jag känner en annan, som lejde en man att ligga i sin lagård med bössan i hand för att avvärja otyg, som hotade hans kreatur. Landsbygdens folk moderniseras med allt mer tilltagande hastighet. Dess gamla traditioner undanträngas, förblekna och ersättas av föreställningar, vanor och seder, moder, som kulturens nivellering utbreder över hela landet. Ingen blir oberörd av denna tendens ens i de mest avlägsna bygder. För att belysa och förstå denna märkliga och oemotståndliga rörelse är det nödvändigt att veta, vad folket läser och vad det läst, sedan läskunnigheten blev mera allmän efter folkskolans tillkomst. Nu är det inte svårt att finna det, tidningar och den illustrerade veckopressen. Något längre tillbaka voro Aftonbladets halvveckoupplaga och Brokiga blad vida spridda, för att nämna blott ett av de viktigaste exemplen. Då funnos också böcker, som man kan beteckna som folklitteratur. J. 0. Åbergs historiska berättelser voro en omtyckt läsning och ha satt spår i folktraditionen. Det har förekommit, att man ur folkmun 95

100 96 upptecknat en berättelse, som man tagit för folktradition, ehuru den bevisligen härstammar från en av J. 0. Åbergs skrifter. De böcker, som funnos i de gamla bondehemmen, voro framför andra bibeln och almanackan. Nu läsa inte många i bibeln, på sin höjd om den. Bibliska uttryck, som i stor utsträckning ingått i vårt språk, möta ingen rätt förståelse mer. Almanackan är spolierad genom reformen år 1901 och förvandlad till en dagräcka och en namnlängd till hjälp för villrådiga föräldrar. Många gamla märkedagar ha försvunnit, t. ex. sjusovaredagen, fast den ännu inte är riktigt glömd. När i mitten av förra århundradet läskunnigheten blev allmännare, grep man givetvis först efter den bok, som alla ägde och vars innehåll då fyllde sinnena, bibeln, och de religiöst intresserade också efter annan uppbyggelselitteratur. Detta är en förutsättning för de stora väckelserörelser, som då grepo lantbefolkningen. De hade sidor, som i den teologiska forskningen mindre beaktats men som verkade kraftigt, såsom just domedagsföreställningarna, vilket belysts av Bror Olsson i ett par för folkpsykologien givande uppsatser. 1 Den mäktiga frireligiösa rörelse, som utgick från denna väckelse, vände sig icke blott mot kyrkan, den var direkt fientlig mot folktraditionen, mot folktro och folksed, som den höll för att vara djävulens verk. Den har mycket kraftigare motverkat dessa än de ansträngningar, som under rationalismens århundrade gjordes av upplysta präster och myndigheter att avskaffa folkbruk och motarbeta folktron. Aktningsvärda försök, som gjordes att sätta nyttig läsning i händerna på folket, fingo vida mindre betydelse. Man kan t. ex. nämna serien»läsning för folket», som fick spenamnet» Läsning för unga grevar». Grunden till denna omvälvning, som gjorde folktraditionen till värdelöst och ringaktat skräp, var lagd tidigare. Härmed komma vi in på den sociala revolution i vår allmoges liv, som ännu kraftigare än den intellektuella och religiösa väckelsen och i samband med denna undergrävde de gamla livs- och föreställningsformerna. Allmogens gamla livsram, byalaget, som omslutit byns medlemmar med otaliga band av gemensamma intressen, gemensam egendom, gemensamt arbete och inbördes hjälp, sprängdes och utplånades genom det laga skiftets införande i början av 1800-talet. Individualismens seger blev fullständig; varje bonde rådde ensam över sin egendom, varje man var sin egen herre, byn sprängdes, gårdarna flyttades ut och bebyggelsen spriddes över markerna. 1 Bror Olsson, Fynd vid vägen, sid. 24 ff. och 85 ff.

101 Denna omvälvning av det sociala livet hade djupgående följder för det andliga livet. Professor Pleijel har gjort den träffande anmärkningen, att den undergrävde vad han med ett lyckligt uttryck kallar den gamla kollektiva fromheten, den självklara, oreflekterade förbundenheten med kyrkan. 2 Ännu på 1830-talet var det i min bygd regel, att åtminstone en medlem av hushållet skulle besöka söndagsgudstjänsten. De många nya kyrkor och»nykyrkor», tillbyggnader till de gamla kyrkorna, som uppfördes i detta århundrades början, därför att utrymmet blev för trångt för det växande befolkningstalet, vittna om tidens kyrksamhet. Nu stå kyrkorna ganska tomma, ny kyrkorna ha ofta ombyggts för andra ändamål. Enskiftets individualism lade grunden för de frireligiösa rörelserna eller den andliga likgiltighet, som förde bort från kyrkan. Omvälvningen fortsattes och fullbordades genom den rörlighet hos landsbygdens befolkning, som framkallades av teknikens och kommunikationernas utveckling och i samband därmed omläggningen av de ekonomiska och sociala livsformerna. På 1850-talet började järnvägar att byggas och järnvägsnätet utvecklades kraftigt under de följande årtiondena. Skogsavverkningen blev i vissa trakter snart ett viktigt näringsfång även för bönderna. Industrien drog arbetskraften till sig från landsbygden, minskningen ersattes genom lantbrukets alltjämt stegrade rationalisering och användandet av maskiner. Den mångomtalade tråkigheten på landsbygden i slutet på förra och början av detta århundrade lämnade sitt bidrag till avfolkningen ; ytterst berodde den på upplösningen av den gamla sociala organisationen, som avklippt de samlingsband och undanröjt de samlingspunkter-, som funnos i gamla tider. Detta är särskilt märkbart i årsfesternas historia. Vilket deras ursprungliga syfte må ha varit, så voro de förknippade med arbetslivets rytm och växlingar. Arbetet var i gamla dagar till stor del gemensamt eller gick det i samma takt på grund av byalagets ordning ; de arbetande voro förbundna i byalagets intressegemenskap. När gemenskapen upplösts, var och en utförde arbetet efter sitt skön och satt på sin gård utan att behöva bekymra sig om de andra, drogos grundvalarna undan för arbetsfesterna.» Upplysningen», som man kanske kan kalla de intellektuella tendenserna vid 1800-talets mitt, och i sin mån frireligiositeten läto de gamla traditionella bruken fram H. Pleijel, Bodenreform und Frömmigkeit, i Dragma. 7-4n56. Ärsbok 1941.

102 stå som något efterblivet, omodernt, som väl ännu upprepades i allt mer avbleknade former men för vilket man förlorat aktningen. Denna nedvärdering av de gamla traditionerna drabbade alla sidor av allmogens liv. Landsbygdens gamla byggnadskonst undanträngdes av en ny, vars anskrämligaste resultat man kan se i den s. k. stationssamhällesarkitekturen. De gamla bjärt, men stilenligt dekorerade möblerna kastades ut och ersattes av marknadsmöbler från snickerifabrikerna, de gamla vävnaderna revos sönder eller slumpades bort, allmogens gamla högtstående vävnadskonst höll på att alldeles dö ut. I stället köpte man tryckt kattun o. d. Folkdräkterna bortlades, klädedräkten standardiserades. 3 Man skämdes att vara bondsk och efterbliven, man ville leva i ett tidsenligt hus omgiven av tidsenliga möbler, klädd i samma dräkt som stadsborna och överklassen, man ville också tänka och tala så, som moderna människor anstod, åtminstone ville man försöka att göra det. Allmogens traditioner i byggnadskonst, heminredning och vävnadskonst råkade i djupt förakt och förfall, och samma förakt och förfall drabbade folkbruk och folkföreställningar. Allmogens kultur nivellerades, impulserna därtill kommo från städernas och de högre ståndens kultur, som man efterapade i torftigare former. Den främsta drivkraften till nivelleringen och undanröjandet av de gamla traditionerna blev snart den stora rörligheten, omflyttningen på landsbygden, som de nya kommunikationerna möjliggjorde och det ekonomiska livets utveckling framkallade. I den ganska stora by, i vilken jag är född, finnas av de släkter, som för hundra år sedan sutto på gårdarna, endast två gamla barnlösa kvinnor kvar, alla andra äro inflyttade. Och detta är långt ifrån något undantagmall. Traditionens fasthet och fortlevande är oupplösligen förknippad med befolkningens fasthet och fortlevande på samma ort. Den som flyttar lämnar sina gamla traditioner, sin gamla miljö bakom sig och avklipper banden med dem. Han kommer in i en ny miljö, som han endast lär känna ofullständigt, han möter andra traditioner, i vilka han aldrig förmår att riktigt leva sig in. Detta förefaller säkerligen självklart, men det har märkvärdigt litet beaktats av folklivsforskningen, minst på det andliga området, där konsekvenserna för uppfattningen gå djupast. Ty gamla byggnader, möbler och vävnader kunna bevaras genom århundraden, men traditionen förvandlas med de växlande generationerna och deras förvandlade livsåskådning. 3 Jfr Sigfrid Svensson, Gammal bondetradition och ny tid, i Svenska folket genom tiderna, bd 9.

103 Vår tid är icke den första, då en dylik omvälvning ägt rum, ehuru den i våra dagar är grundligare än någonsin. Samma bortdöende av gamla traditioner, samma nivellering, som spred sig från städerna, kan man iakttaga under den romerska kejsartiden, ehuru teknikens lägre ståndpunkt bildade ett visst hinder. Kristendomen utgick från städerna och besegrade den gamla religionen, fast denna längst levde kvar på landsbygden. Kalendefesten, som firades i Rom och inest glänsande vid kejsarhovet, utbredde sig över riket och blev den allmännaste folkfesten. Det finns intet folkbruk i västra Europa, som härstammar från antiken med undantag av ett par, som upptagits av kyrkan och de högre stånden. Folkvandringarna ha undanröjt arvet från antiken hos folket. I östra Europa, där folkomflyttningarna ej varit så grundliga, kvarleva fortfarande ett par antika folkbruk. 4 Även vårt folk har erfarit grundliga omdaningar. Början av medeltiden är en mycket dunkel tid, källorna äro ytterst magra. Efter vikingatidens stora kraftuppbåd kom en tid av maktlöshet ; rollerna voro ombytta, estniska sjörövare härjade långt in i landet. Myntpräglingen upphörde i början av 1000-talet och upptogs åter först i mitten av 1100-talet. Under denna tid av kraftlöshet utbreddes och segrade kristendomen. Med den kom en ny högre kultur, som spåras i våra äldsta latinska låneord. De tillhöra tre karakteristiska grupper: byggnadskonsten, trädgårdsodlingen, det andliga livet och vissa högre kulturelement. 5 Vilken omvälvning som försiggått under denna dunkla tid, hur många gamla traditioner som gått under och dött, kan man endast ana. En ny grundlig omvälvning kom med medeltidens slut och Gustav Vasas riksstyrelse. Han gick obarmhärtigt fram mot den medeltida bildningen och dess traditioner. I ett avseende känna vi hans ingrepp mot folktraditionen, upphävandet av de vitt utbredda gillesorganisationerna på landsbygden, indragandet av deras egendom och gillesstugor.6 Vad detta betytt, kan man föreställa sig i ljuset av det, som sagts om betingelserna för traditionens fortlevande. På det ekonomiska området stod Gustav Vasa emellertid kvar i medeltida åskådningar, och detta har i viss mån underlättat traditionernas fortlevande även på andra områden. 4 Förf., -Ober die Frage der antiken Herkunft modemer Volksbräuche, Folkliv, Förf., De äldsta latinska låneorden i svenskan, Kulturens årsbok 1935; se vidare E. Hellqvist, Det svenska ordförrådets ålder, Il, 912 ff. 6 N. Ahnlund, Medeltida gillen i Uppland, Rig,

104 100 I en uppsats om folktraditionens historiska trovärdighet har jag en gång underkastat den kritiska skolans fördömande av folktraditionen en granskning.7 Jag hyser ingalunda kolartro på traditionen; som historisk källa duger den icke utan kontroll från andra håll och noggrann prövning; men jag ville visa, att dess trohet under vissa omständigheter var anmärkningsvärt stor och att den underskattades, därför att den kritiska skolan icke förstod dess livsbetingelser utan till grund för sitt dömande lade sina egna moderna förutsättningar. För detta ändamål ställde jag två livstyper mot varandra. Den ena typen är vår allmoges liv i gamla tider. Livet var mycket enkelt och enformigt, läskunnighet ytterligt sällsynt. Underrättelser om händelser på andra håll voro sparsamma och meddelades muntligt. Upplevde man en gång en ingripande händelse, inpräglades den i minne och tradition. Sonen upptog faderns yrke, lantbruket. Han infördes däri genom arbete och under den dagliga samvaron lärde han också känna släktens och ortens traditioner. Människorna föddes, levde och <logo på samma torva, en stadsresa var en stor händelse. Några utvandrade, men de flesta vände ej tillbaka. Ofta har samma släkt suttit på våra gårdar i ett par, tre århundraden, tills de nyligen kommit i oskylda händer, och kunde vi följa släktkedjan längre, skulle vi finna den fäst vid samma plats ännu längre. Mot denna ställde jag den moderna typen. Vi läsa dagligen tidningar med underrättelser från alla kanter, en mängd fakta översvämmar oss och de undantränga varandra ur vårt minne. Mellan fäder och söner finns en djup klyfta, var och en har sina sysselsättningar, barnen skolan, och de se varandra mest vid måltiderna. Intryck och fakta förmedlas icke genom samtal från far till son utan genom skola och läsning. Sonen upptager sällan faderns yrke, deras intressen gå i sär, för traditionsförmedling finns ringa plats. Befolkningens rörlighet är stor. Sällan födes, lever och dör en människa på samma plats ; all tradition är lokalbunden, och den brytes därför. I den nämnda uppsatsen ville jag visa betingelserna för ett troget fasthållande vid traditionen i gamla tider, här vill jag vända på saken och uppvisa betingelserna för traditionens upplösning och förfall i modern tid och för nivelleringen av folkets kultur. Jag skulle tro, att förhållandet är uppenbart och oemotsägligt. Veterligen ha de uppläsande krafterna verkat i vårt land långt mer än ett århundrade och 7 Förf., -Ober <lie Glaubwiirdigkeit <ler Volksiiberlieferung mit besonderem Bezug auf <lie alte Geschichte, Scientia, 1930.

105 IOI med alltjämt tilltagande styrka, i synnerhet sedan den nya tiden på allvar bröt in på landsbygden efter mitten av förra århundradet. Folktraditionerna ha icke blott förbleknat och dött bort, de ha förvanskats och nedvärderats under det tvingande intrycket av den moderna tidens föreställningar. Härom har jag skrivit något nyligen 8 och skall icke upprepa vad jag sagt, men jag kan icke underlåta att än en gång med eftertryck betona betydelsen härav för den riktiga uppfattningen av moderna underrättelser om folktro och folksed. De äro ofta färgade av moderna människors tankevärld, deras uppfattningar och föreställningar. Denna skildring av folktraditionens allt hastigare fortskridande upplösning och förfall låter en reflexion framträda med bjudande nödvändighet. Sent, allt för sent sattes ett systematiskt insamlingsarbete i gång, framdrivet av personligt intresse och bekostat med privata medel. Med tiden insågo statsmakterna, att här föreligger en nationell uppgift, som de icke borde stå främmande för, och lämnade anslag till upprättande av forskningsinstitutioner och insamling av material. Tidens ogunst har medfört en nedskärning av anslagen till detta liksom andra kulturella ändamål, men insamlingen av folktraditionerna är icke en uppgift, vilken som somliga andi:a kan läggas på hyllan för att tagas fram och fullföljas, när bättre tider komma. Den bästa och äktaste traditionen vilar hos de äldre - trots den nya tidens moderniseringstendenser har åtskilligt värdefullt material räddats under de sist förflutna årtiondena. Med varje år stiga några traditionsbärare i graven, och med dem gå traditioner, som icke kunna ersättas, oåterkalleligen förlorade. Arbetets beskäring får betalas med förluster, som ur vetenskaplig och nationell synpunkt icke kunna försvaras med de små besparingar den inbringar, Folktraditionens räddande bör och måste stå svenska folkets hjärta nära. Dess värde är större än det vetenskapliga, för att icke tala om kuriositetsintresset. I den gamla traditionen ha bildningsverksamheten på landsbygden och konsthantverket funnit värdefulla anknytningspunkter. I den under århundradenas lopp fast utpräglade traditionen har det svenska folket skapat ett uttryck för sin egenart, som innebär oförgätliga värden. Trots alla förändringar är denna egenart den grundval, på vilken vårt nationella liv bildas och ombildas. Låt oss icke för tidens bekymmer och meningsskiljaktigheter glömma bort denna fasta grundval. 8 Förf., Ny folklore och gammal folktro, Folkminnen och Folktankar, 1941.

106 En blick på lappforskningens nuvarande läge. Av BJÖRN CoLLINDER. Lapparna i Sverige utgöra inte stort mer än en tusendel av rikets befolkning, och de familjer, som livnära sig uteslutande eller huvudsakligen på renskötsel, uppgå endast till ett halvt tusental. Men icke förty torde utforskandet av deras liv och förhållanden få anses vara en viktig angelägenhet, som inte kan åsidosättas av oss svenskar utan att vi vedervåga vårt anseende som kulturfolk. Redan den omständigheten, att en del av vårt land odlas av en folkstam, vars näringsliv i vissa stycken bär en uråldrig prägel, är från våra folklivsforskares synpunkt en förmån, som förpliktar. Vetenskapen kan i längden lika litet som naturen förlika sig vid några tomrum. Därest vi försumma dessa lockande forskningsuppgifter, är det att förmoda, att de skola tas om hand av andra - till skam för oss. Härtill kommer, att den ålderdomliga kultur, som ännu lever eller har levat kvar till sen tid hos våra samiska landsmän, i mångt och mycket avspeglar vår egen folkstams forntid. Redan i urnordisk tid, ja kanske redan vid tiden kring vår tideräknings början, upptogos samerna i den skandinaviska kulturkretsen. De tydligaste vittnesbörden härom ges av de gamla skandinaviska lånorden i lapska språket. Den förste som kom till klarhet om dessa lånords kulturhistoriska bevisvärde var Erik Gustaf Geijer. I hans spår gingo språkforskarna: tysken Dietrich, dansken Vilh. Thomsen, norrmannen Qvigstad, svensken K. B. Wiklund. Nu, ett århundrade efter Geijer, synes tiden vara mogen för en sammanfattande framställning om de urnordiska lånorden i lapskan. Jämte de indirekta vittnesbörd, som lånorden ge om de hedniska skandinavernas - enkannerligen norrmännens - inflytande på lapparna, ha vi också gott om direkta vittnesbörd i lapska traditioner och föremål. Redan för två mansåldrar sedan riktade J oh. Fritzner - den stora norröna ordbokens författare - genom en banbrytande avhandling uppmärksamheten på de dominerande skandinaviska inslagen i lapparnas hedna tro.. Som hans efterföljare förtjäna A. Olrik, K.

107 Krohn och K. B. Wiklund att nämnas. Bland nyare bidrag på detta område märkes Nils Lids utredning om stalla-gestaltens nordiska upprinnelse. I detta sammanhang bör man hålla i minnet, att inte alla överensstämmelser mellan lapska och skandinaviska myter eller kultbruk behöva bero på lån från nordborna: i vissa fall kan det vara fråga om kvarlevor från den uråldriga nordeurasiska kulturkrets, som skymtar i Uno Holmberg-Harvas vittspännande undersökningar. Dag Strömbäcks förmodan, att norrmännen ha lånat något av sin magiska teknik av lapparna, kan väl inte utan vidare avvisas. De lapska trolltrummorna ha i århundraden utgjort ett kärt forskningsföremål. \Viklund, lappforskaren par excellence, framträdde på detta speciella område - liksom på flere andra - inte endast som vägrödjande systematiker, utan också som framsynt organisatör. Uppdraget att utarbeta en corpus över lapptrummorna anförtroddes av honom åt Edgar Reuterskiöld, som genom källskriftspublikationer och deskriptivt-jämförande undersökningar beredde sig för det tidsödande värvet, men aldrig hann utföra det. Efter hans död gick uppdraget till Ernst Manker, och det visade sig vara ett lyckligt val. Mankers trumcorpus, som utarbetades på jämförelsevis kort tid, är ett märkligt vittnesbörd om flit, noggrannhet och grundlighet och utgör den oumbärliga grundvalen för all kommande forskning på denna teg av religionshistorien. Det enda man i detta sammanhang kan beklaga är att avbildningarna av trumskinnen och de på dem målade figurerna, som ju dock äro det väsentliga, endast utgöras av fotografier, medan däremot de av Manker gjorda eller ombesörjda kalkeringarna, som på det hela taget torde vara mer upplysande än fotografierna, inte ha fått inflyta i publikationen. Från elen deskriptiva forskningens synpunkt kan väl den lapska religionshistorien i det stora hela betraktas som avslutad såtillvida som elen lapska hedendomen är utdöd. Hos Kolalapparna kunde emellertid Genetz ännu på 1870-talet bärga in en rik skörd, och att ännu i våra dagar intressanta fynd kunna göras, därom vittnar Harvas uppdagande av totemistiska föreställningar hos skoltlapparna. Att hedniska kultdrag ha levat kvar till våra dagar i vidskepelsens form, behöver knappast framhållas. Självklart är också att åtskilligt folkloristiskt stoff, som är av intresse för religionshistorikerna, återstår att uppteckna. Lapska sagor och sägner finnas redan i stor myckenhet tillgängliga för forskningen, framför allt tack vare Qvigstad, elen på lappforskningens skilda områden sedan mer än ett halvt århundrade outtröttligt

108 104 verksamme forskaren och samlaren. Det mesta av sagostoffet är väl skandinaviskt eller inkommet genom skandinavisk förmedling. Stallasägnerna ha vi redan snuddat vid. Det i dem ofta återkommande kannibalmotivet förtjänar en särskild uppmärksamhet. Intressant är också frågan om den eventuella historiska bakgrunden till de till skilda orter lokaliserade, under vandringen från trakt till trakt märkvärdigt litet modifierade berättelserna om»tjudernas», karelarnas eller ryssarnas härjningståg; åtskilligt annat att förtiga. Renskötseln betraktas allmänt som lapparnas specifika näringsfång. Om man ser saken under fennoskandisk synvinkel, har denna uppfattning ett visst fog för sig, även om två förbehåll måste göras: å ena sidan har det utan tvivel av gammalt funnits lappar som ha haft fiske ( och jakt) till huvudnäring, och å andra sidan ha i nyare och nyaste tid finnar och norrmän drivit renskötsel med stor framgång. Renskötseln är inte något lättillgängligt forskningsföremål. Det deskriptiva studiet kräver fysiskt påfrestande lärospån, som det inte är var mans sak att förvärva. Utanför renskötarnas krets är kännedomen om renens biologi inte så långt hunnen, som önskvärt vore. 1 På detta forskningsområde ha ryssarna gått i spetsen. Den enda hittills utkomna utförliga sammanfattande framställningen är emellertid författad av tysken J acobi. Renskötselns växtgeografiska betingelser äro likaledes otillräckligt utforskade. Och detsamma kan sägas om själva det centrala forskningsföremålet: renskötseln som kollektivt organiserad näring. Forskningen på detta område har i hög grad främjats genom de officiella utredningar, som föregingo 1919 års konvention om de svenska lapparnas rätt till renbete i N arge. Renbeteskommissionernas handlingar innehålla många värdefulla forskningsresultat. I detta sammanhang bör man också nämna Lönnbergs bok om renen och dess levnadsvanor. Jämväl bakom senare officiella utredningar ligger åtskilligt forskningsarbete, utfört av lappfogdar och andra. Renbeteskommissionernas rön gå i väsentlig mån tillbaka på den lapska sakkunskap, som myndigheterna anlitade. En av dessa sakkunniga, Torkel Tomasson, har gjort betydande insatser som etnolog. I redogörelsen för de svenska lapparnas landsmöte i Östersund 1918 offentliggjorde Tomasson en mönstergill liten avhandling, där bl. a. begreppen i n t e n s i v och e x t e n s i v r e n s k ö t s e 1 fingo sin klassiska utformning. 1 I en svensk zoologisk handbok uppges det att renen har tre magar. (Alla lappar veta att den har fyra.)

109 105 På senare tid har Uppsala universitets geografiska institution tagit upp det näringsgeografiska utforskandet av renskötseln på sitt arbetsprogram utkom (som nr I i institutionens skriftserie Geographica) Filip Hultblads koncisa och vederhäftiga utredning om»flyttlapparna i Gällivare socken», som året därpå följdes av samen Israel Ruongs»Fjällapparna i Jukkasjärvi socken» (= nr 3 i den nämnda skriftserien). Ruongs skrift torde kunna betecknas som ett av de bästa bidragen till lapparnas etnografi. I förbigående må nämnas, att också två andra svenska samer ha verkat med framgång på det lapska forskningsfältet, nämligen Erik Daunius och Carl Johansson. För det vetenskapliga utforskandet av renskötseln är ett jämförande studium av terminologin oundgängligt. Härvidlag har Wiklund visat vägen. Instituttet for sammenlignende kulturforskning i Oslo har uppdragit åt Konrad Nielsen att utarbeta en ordbok över den lapska renskötselsnomenklaturen. Förarbetena, som ha gjorts under finsk och svensk medverkan, äro ganska långt framskridna. Den av Wiklund väckta frågan om skandinaviska inflytelser på elen lapska renskötseln torde få betraktas som oavgjord tillsvidare. Förekomsten av gamla skandinaviska inslag i rennomenklaturen torde finna sin förklaring i elen redan genom Ottars berättelse från 800-talet kända skandinaviska seden att ha tamrenar i vård hos lappar. Nomadernas bostäder falla ju under föremålsetnografins domvärjo, men vissa med dem förknippade frågor måste ses i samband med renskötseln. Det gäller här d e 1 s förhållandet mellan den rent koniska tältkåtan, som man återfinner hos åtskilliga östligare folk, och den speciellt lapska, vars grundstomme utgöres av två på en vågrät stång uppträdda bockar, vardera bestående av två krumböjda björkstänger, d e 1 s tältkåtans förhållande till torvgammen, d e 1 s eventuella nordiska förebilder till den speciellt lapska kåtastommen. Då läget på detta forskningsavsnitt till följd av vissa omständigheter har blivit svåröverskådligt, skola vi dröja något vid dessa frågor. Wikluncl framhöll redan för fyrtio år sedan, att den speciellt lapska b<pllje-kåtan är en högre utvecklingsform än den rent koniska kåtan, som återfinnes hos samojeder och andra östliga subarktiska folk.»men är det så, att det rena nomadlifvet är i senare tid utveckladt ur fiskarens och jägarens lif, då är också tältkåtan en senare uppfinning, en utbildning af den fasta kåtan, ty en riktig nomad måste ha ett tält, som han kan medföra på sina ständiga, vidlyftiga flyttningar, men för en fiskare är det lämpligare att ha flera fasta boningar spridda över sitt tämligen be-

110 rn6 gränsade område, mellan hvilka boningar han kan flytta alltefter de skiftande årstiderna och den skiftande fiskrikedomen i vattnen. Är det nu så, att tältkåtan är utvecklad ur den fasta kåtan, då blir emellertid problemet angående dess likhet med samojeders, tungusers och andra polarfolks tält ännu mera svårlöst än förr.» (Sv. Turistföreningens Årsskrift 1903, s ) 1905 gjorde Konrad Nielsen gentemot Andr. M. Hansen gällande, att den lapska torvgammen (som företrädesvis hör hemma vid Ishavskusten) inte är något lån från nordborna, utan en lapsk uppfinning, som på det allra närmaste hör samman med brellje-kåtan. I anslutning till Wiklund yttrade han:»forövrigt er det ikke saa aldeles sikkert, at teltet reprresenterer en :eldre boligtype hos lapperne end en slig torvhytte. Nomadelivet, der jo er forudsetningen for teltets benyttelse, betegner nemlig ved sin rationelle renskjötsel paa en maade et höiere kulturtrin end halvnomadens liv som j:eger og fisker, hvortil brugen af fast torvhytte knytter sig.» (Spörsmaalet om den lappiske torvgammes oprindelse: Journal de la Soc. Finno-ougrienne 23: o7 offentliggjorde U. Sirelius en avhandling om de finskugriska folkens primitiva bostäder (Finnisch-ugrische Forschungen 6, 7), av vilken det framgår, att det koniska tältet med all sannolikhet är ett arv från de finsk-ugriska folkens gemensamma urtid. Därpå tyder också tältets namn: lapska goatte, finska kota, o. s. v., som går tillbaka på det finsk-ugriska urspråket, dit det torde ha kommit _in som lån från något iranskt fornspråk. (Jfr H. Jacobsohn, Arier und Ugrofinnen 203, 225 med litt.) Sirelius ville inte gå med på att helnomadismen är en förutsättning för tältkåtans uppkomst. Wiklund synes också snart ha övergivit denna uppfattning. År 1911 yttrade han (No~d. Familjebok, 2 uppi., 15, spalt 1195):»Af hvilken art lapparnas bostäder voro under deras äldsta fiskar- och jägartid, är okändt. Möjligen kan man som ett minne från denna tid anse den ännu vanliga seden att på flyttningar, fiskefärder o. d. taga logi under utskjutande berghällar eller invid stora flyttblock med öfverhängande sidor, som bjuda ett visst skydd mot regn och blåst. Vid dylika tillfällen sätter man i vissa trakter också upp ett slags halft tält, framför hvars öppna halfva en stor eld göres upp. Ett annat, mera tillfälligt resetält består af några i cirkel ställda, upptill sammanbunda raka stänger med ena halfvan af tältduken lagd omkring. Ur någon dylik enkel tältform torde den nuv. typen för tältkåtan ha utvecklat sig.»

111 höll Ernst Klein inför en mindre krets av forskare i Stockholm ett föredrag, där han utan framgång försökte göra sannolikt, att den lapska brellje-kåtans stomme går tillbaka på någon gammal skandinavisk husform. Han uttalade också den förmodan, att det lapska ordet goatte kunde vara en skandinavisk upprinnelse. Under den på föredraget följande diskussionen framhölls det, att denna förmodan inte kan vara riktig. Föredraget, som strax efteråt offentliggjordes i Fataburen (1926), var emellertid redan uppsatt, och Klein tillfogade en rättelse i en not i slutet av sin avhandling. Under diskussionen framhölls också den för alla lappmarksfarare välkända förekomsten av rent koniska kåtastommar i nordligare svenska lappmarker; Klein gjorde gällande, att dessa utgöra en»degenerationsform». Manker uppvisade redan år 1931 (Bönder och nomader) att lapparna i Vittanki skogslappby om sommaren nyttja rent koniska kåtor,»klykstångskåtor». Manker kallar denna kåtatyp för»den skogslapska tältkåtan». Han vet mycket väl att också Karesuando fjälllappar om sommaren i viss utsträckning nyttja sådana kåtor, men han anmärker:»i dylika fall kan det givetvis endast vara fråga om en degenerationsprodukt - om inte en ren tillfällighet: i brist på en egentlig kåtastomme giver sig ju den koniska ställningen av sig själv, enligt samma enkla princip som suonjern och skogslapparnas eldskydd. Men typens ständiga och konsekventa förekomst hos denna rest av äkta nomadiserande skogslappar liksom bland åtskilliga renskötande folk i Sibiriens skogsregioner synes dock styrka den möjligheten, att den här kvarlevat som relikt vid sidan av den utvecklade fjällappskåtan. För de ständiga skogsnomaderna ha naturbetingelserna icke framtvingat den utveckling av kåtan, som varit nödvändig för de nomader som draga fram över trädlösa fjällvidder.» Påståendet att fjällnomadismen har fram tv inga t brellje-konstruktionen kan näppeligen vara riktigt; ty de tre klykstängerna, som bilda den rent koniska kåtans grundstomme, behöva inte vara så tunga, att de inte k u n n a föras med vid boflyttningen. I sin lilla avhandling»die konische Gabelstangenkote in Vittangi Waldlappendorf» (Zeitschrift fiir Ethnologie, Jahrg. 1933) yttrar Manker i anslutning till Sirelius och Wiklund:»Sie gehört dem Urtypus des Zeltes, dem konischen Stangenzelt an, das sich östlich von den Lappen von den Samojeden und Syrjänen im nördlichen Russland durch ganz Sibirien bis nach Nordamerika ausbreitet. Zweifelsohne bildet sie auch die Ursprungsform för die gebirgslappische

112 108 Kote, <lie indessen rnit ihren pällje-skelett eine Entwicklung ohnegleichen in anderer Richtung darbietet.» Mankers tes går nu ut på att klykstångskåtan är sekundär i förhållande till bågstångskåtan ö v e r a 11 t u t o m j u s t i V i t t a n k i s k o g s I a p p b y ( och närmast angränsande trakter).» Das allgemeine und konsequente V orkommen in Vittangi W aldlappendorf und benachbarten W aldlappengebieten und das Auftreten in drei verschiedenen Formen, je nach der Anwendung und der Art des Bedeckungsmaterials, scheint mir <lies auch zu bestätigen.» När Manker några år senare finner att till Tärna invandrade Karesuandofjällappar om sommaren bo i klykstångskåta, tar han för givet att han har att göra med en alldeles färsk nyhet. (Vägen går krokigt ) Då den rent koniska kåtan inte förekommer hos några skogslappar i sydligare trakter, medan den nyttjas eller har nyttjats av fjällappar i snart sagt alla svenska lappmarker, måste det krävas starka skäl innan man kan finna det troligt att den är urgammal hos skogslapparna, men ny hos fjällapparna. Mankers hypotes bottnar i övertygelsen om att skogslapparna i Torne lappmark i högre grad än andra ha bevarat en (förment) uråldrig skogslappskultur. Till stöd för denna sin övertygelse andrar Manker framför allt, att Vittanki skogslappar kringgärda sina rökeldar - som tändas för att skydda renarna mot myggen på deras viloplatser om sommaren - med ett slags kåtaliknande träställningar; enligt vad han påpekar, framgår det av en uppgift hos N ensen, att liknande eldskydd för vid pass hundra år sedan ha förekommit hos skogslappar i Lule lappmark. Härvid kan anmärkas, att denna uppfinning kan synas ligga nära tillhands och att rökeldar åtminstone nuförtiden inte äro av behovet påkallade i fjällrenskötseln. Mot Mankers hypotes talar den omständigheten, att lapparna i Vittanki skogslappby till sitt språk inte skilja sig från de fjällappar, från vilka de i varje fall till en del bevisligen härstamma. Förutsatt att skogslappskulturen i Torne lappmark vore uråldrig, skulle man vänta sig att dessa skogslappar utgjorde - eller åtminstone företedde spår av - en språklig enhet till åtskillnad från fjällapparna, på enahanda sätt som fallet är med skogslapparna i Lule lappmark. (Därmed har jag inte velat påstå, att skogsrenskötseln i Lule lappmark är urgammal.) Detta är emellertid inte alls fallet. Skogslapparna i Torne

113 109 lappmark fördela sig språkligt på samma sätt som fjällapparna - dialektgränserna gå i denna lappmark grovt talat från nordväst till sydöst. Sevä-lapparna, som enligt Mankers hypotes skulle vara de egentliga bärarna av den uråldriga skogslappskultur, vars insegel klykstångskåtan förmenas vara, tala samma dialekt som fjällapparna i Saarivuoma distrikt, medan däremot deras närmaste grannar i nordöst, skogslapparna i Suijavaara, tala Karesuandomål. Då nu såväl fjälllapparna som skogslapparna i detta stråk nyttja både bågstångskåtan och klykstångskåtan, vill det synas som om hela hypotesen svävade i luften. Israel Ruong har i sin nyss nämnda avhandling på ett, efter vad det vill synas, slutgiltigt sätt löst frågan om bcellje-kåtans utveckling ur den rent koniska kåtan. Jag ber att få hänvisa till Ruongs bok, s , men skall här framhäva huvudpunkterna i hans utredning. Ruong framhåller, att den för den rent koniska kåtan typiska klykstångsstommen återfinnes i ett flertal av lapparna nyttjade förrådsställningar, uthus och säsongartade bostäder, såsom fiske- och vaktkåtor, och han tillägger:»slutligen konstrue;ras getkåtorna i allmänhet med en k e 1 k 1 y k s t å n g s s t o m m e. För att göra dem rymligare har man också ställningar med ås, och för att ytterligare öka utrymmet använder man slutligen böjda k 1 y k stänger.» - -»Det torde vara svårt att förneka, att vi här ha övergångsformer mellan klykstångskåtan och bågstångskåtan - -. Principiellt inskränker sig nämligen skillnaden mellan kåtan med böjda klykstänger och bågstångskåtan till sättet för hopfogningen, som hos den senare sker medelst hål.» - -»I ett område med sådant byggnadsmaterial som fjällbjörken måste själva svårigheten att finna rakt virke redan tidigt ha framtvingat kåtaformer med böjda klykstänger.»» Vid tiden för fjällnomadismens uppkomst, då behovet av lätt flyttbara stommar blev aktuellt, hade lapparna av nordborna helt säkert erhållit goda eggverktyg, så att fulländningen av bäljekåtan icke torde ha varit svår.» 1938 offentliggjorde Manker i Acta Ethnologica en uppsats med titeln»gabelstangenkote und Bogenstangenkote». Den innehåller en redogörelse för Ruongs resultat och ett försök att sätta dem i samband med tidigare uttalanden av Manker. Inledningsvis söker Manker göra gällande, att han själv ( och inte Wiiklund) är den som först har härlett bcellje-kåtan ur klykstångskåtan. Med hänvisning till sin artikel av år 1933 säger Manker:»Dabei stellte sich heraus, dass der eigentliche Hauptbestandteil, die drei ineinandergehakten Gabelstangen, nicht nur in - - der Zeltkote Ver-

114 110 wendung fand sondern iiberall, wo etwas gebaut wurde: - - bei der torfgedeckten Wächterkote - -, der mit Birkenrinde gedeckten Holzkote - -, bei Ziegenstä1len, Schutzgeste1len fiir die Rauchfeuer - -, V orratsgeriisten - - und endlich bei dem dreibeinigen suongeer - -, der <lies Bauprinzip in seiner einfachsten Form veranschaulicht. Der einfache suongeer repräsentiert den Grundgedanken der Gabelstangenkote, der doppelte (der sog. puoggee: zwei suongeer mit zwischenliegendem First - -) den der Bogenstangenkote.» Det nu anförda avser att vara ett referat av vad Manker sagt år 1933 ( och 1931). I uppsatsen av år 1933 återfinner man emellertid - om man bortser från beskrivningarna av torvkåtan och brädkåtan, som till själva stommen äro likadana som tältkåtan - ingenting annat än följande uttalande om klykstångskåtans grundstomme:»dieses Gestell bildet demnach ( ebenso wie das einfachste <ler V orratsgeriiste <ler Lappen, suonjer) eine dreiseitige Pyramide und ist das Skelett <ler Kote.» I publikationen av år 1931 finner man följande (s. 198):»Suonjer (en ställning av tre mot varandra stödda stänger) och buogge (bestående av tvenne dylika ställningar, i krysset förenade med en liggande stång) ej synnerligen vanliga bland skogslapparna; träden göra dem tämligen överflödiga.» Jämför också det ovan s. 107 anförda yttrandet. Sedan Manker vidare framhållit, att man uppfunnit bågstångstältet därför att man behövde ett lättflyttat tält för att kunna följa renarna»iiber <lie endlosen kahlen Fjällplateaus», tillägger han:»mit dem Nachweis <les Zwischengliedes jedoch, iiber das <ler Entwicklungsweg von <ler Gabel- zur Bogenstangenkote gefiihrt hat, ist man mir kiirzlich zuvorgekommen.» Och därpå följer ett referat av Ruongs utredning. Sedan presenterar Manker på nytt sin teori om den skogslapska klykstångskåtan, dock i starkt reviderad form. Det heter nu ( spärrningarna äro mina) :»Die Gabelstangenkote starb jedoch nicht aus sondern lebte h i er u n d d a als Relikt in der vvaldzone fort, so a u c h bei den W aldlappen in Vittangi. - - A u c h b e i d e n G e b i r g s I a p p e n hielt sich die Gabelstangenkote sporadisch. Man errichtete sie bei passendes Gelegenheit in waldigen Gebirgs- und Fjordtälern und entwickelte eine Spezialform in der jämtländischen Reisigkote. Das eigentliche Grundprinzip blieb ja ausserdem in dem iibera11 vorkommenden suongeer lebendig.» Till slut heter det:»bei der Scheidung von lappischen und nordischen Kulturelementen - - sind wohl im allgemeinen die lappischen Interessen nicht geniigend wahr-

115 Ill genommen worden. - - So hat man denn so gut wie alles Lappische, wie eigenwiichsig es auch sein mochte, von den Nordleuten und ihrem Einfluss her geleitet. - - Die Klarlegung <ler Kotenformen und ihrer Beziehungen zu einander scheint <lies zu beweisen - -.» Här förefaller det som om Manker sloge in öppna dörrar. Teorin om lappkåtans nordiska upprinnelse har mig veterligt förfäktats endast av Ernst Klein (och kanske av Sigurd Erixon: Arkeolog. studier 259). I förbigående kan nämnas, att den som skriver dessa rader både i tryck ( 1932 och senare) och i ett radioföredrag ( 1935) har givit uttryck åt den åsikten, att bmllje-kåtan är en lapsk uppfinning. I en uppsats i Ymer (årg. 1941) yttrar Manker:»Kåtan är väl nära nog den primitivaste av människoboningar - utöver grottan och vindskärmen.» Man torde jämföra detta nog så bestämda uttalande med Wiklunds ovan anförda uttalande i Nord. Familjebok. Vidare:»Mig har det förefallit mest sannolikt, att den flyttbara tältkåtan med bågstångskonstruktionen uppfanns eller, om man så vill, utvecklades ur klykstångskåtan, när lapparna en gång började följa renhjordarna över de kala fjällvidderna och måste föra sitt hus med sig.» Jämför Wiklund!»- - som nomader över fjällvidderna behövde man en lätt och behändig flyttbar konstruktion. Detta behov och f j ä 11- b j ö r k r e g i o n e n s k r ö k t a k r u m v u x n a t r ä d s t a m m a r ledde till uppfinningen av kåtans bågstångsstomme.» Jämför Ruong! Då man känner till den ide- och lärdomshistoriska bakgrunden till Mankers nu anförda yttranden, blir man överraskad, när man omedelbart därefter möter följande ord:»samma tankegång var den lapske forskaren Israel Ruong inne på, när han härom året påvisade, att språnget mellan klykstångs- och bågstångskonstruktionerna inte var så synnerligen stort » * * * Insikten om att all folklivsforskning kräver s p r å k k u n s kap e r har väl trängt igenom nästan överallt. Numera kan man näppeligen underskriva den bistra slutklämmen i följande uttalande av Boas, den amerikanska»antropolog»-skolans lärofader (Handbook of American Indian Languages 60) : 1 Spärrat av mig. B. C-r.

116 II2»Nobody would expect authoritative accounts of the civilization of China or of Japan from a man who does not speak the languages readily, and who has not mastered their literatures. The student of antiquity is expected to have a thorough mastery of the ancient languages. A student of Mohammedan life in Arabia and Turkey would hardly be considered a serious investigator if all his knowledge had to be derived from second-hand accounts. The ethnologist, on the other hand, undertakes in the majority of cases to elucidate the innermost thoughts and feelings of a people without so much as a smattering of knowledge of their language.» Den tid det tar att på ort och ställe göra sig förtrogen med ett folks seder och yrkesliv och föremål är i regel också tillräcklig för inhämtandet av dess språk. I en mängd fall ha etnologiska forskningsresande gjort språkvetenskapen värdefulla tjänster. Man kan exempelvis nämna J och el sons arbeten, utan vilka vår kännedom om det för den uraliska språkforskningen viktiga jukagiriska språket skulle vara högst obetydlig, eller Gerhard Lindbloms insatser på bantuspråkens område. Det har till och med förekommit, att etnologer ha givit självständiga bidrag till den historisk-jämförande språkforskningen; ett exempel därpå ha vi i Erland Nordenskiölds ordgeografiska studier (Deductions suggested by the geographical distribution of some postcolumbian words used by the Indians of S. America). I fråga om språkkunskapernas betydelse för studiet av lapparnas liv kunna vi anföra ett uttalande av nomadskoleinspektören Axel Calleberg, som själv har varit verksam som forskare både på det språkliga och på det etnografiska fältet:»turisten, som strövat omkring i fjällen somrar å rad och besökt lapparna i deras kåtor, tror sig kanske känna nomaden. Men jag vågar påståendet, att man måste i åratal vara med honom i ur och skur, tala hans språk, äta hans mat och dela i alla avseenden hans liv, innan man kan göra anspråk på att något så när känna honom.» (Umebladets julnummer 1941.) På det lapska forskningsfältet ha språkstudier och sakstudier av gammalt oftast gått hand i hand. Bland dem som i kraft av denna naturliga intresseförknippning ha riktat vetandet om lapparnas kultur, vill jag i detta sammanhang nämna Emilie Demant-Hatt och Harald Grundström - den förra etnolog, den senare framför allt språkforskare. Språkkunskaperna äro naturligtvis av nöden särskilt när man skall utforska de andliga livsyttringarna. Men också föremålskulturen har en språklig sida. Utan en direkt kännedom om terminologin kan man

117 II3 näppeligen kt>mma till rätta med yrkeslivet eller ens med föremålen. Detta gäller redan på det rent deskriptiva planet, alldeles oberoende av att ett historiskt-komparativt utforskande av föremålen kräver ett motsvarande språkligt forskande, som går utöver det praktiska inhämtandet av språket. Förvärvandet av de språkkunskaper, som det härvidlag i första hand är fråga om, är förenat med betydande svårigheter, framför allt i följd av att det litteraturfattiga lapska språket växlar så betydligt från trakt till trakt. För den som vill specialisera sig på lapparna räcker det inte med att lära sig en enda språkform. Inte ens den som specialiserar sig på språket och betraktar folklivsforskningen som en bisak kan komma därhän att han behärskar alla munarter. Men när man en gång har lärt sig en av de lapska dialekterna, möter det inga oöverstigliga svårigheter att språkligen acklimatisera sig i en ny trakt, vilken det vara månde. Frågan om den lämpligaste arbetsfördelningen och den önskvärda förknippningen av sakforskning och språkforskning på det lapska området kan inte lösas på ett allmängiltigt sätt. Det kan inte nu eller i framtiden begäras av någon, att han i likhet med K. B. Wiklund skall hålla alla trådar i sin hand. I och för sig behöver det inte vara over evne att förena språkforskning och etnologisk forskning. 1 Men gåvorna äro mångahanda. Och ju vidare ett språkligt fack sträcker sig, i dess mindre grad kan man vänta sig, att dess representanter skola kunna ägna tid och krafter åt etnologiska ting annat än inom den ungefärliga ram, som anges genom slagordet» Wörter und Sachen». Ett liknande proportionellt förhållande gäller givetvis för envar som i egenskap av etnolog sysslar med lapska ting. Vi ha här att g?ra med ett av den mänskliga arbetsförmågans maximi- och minimiproblem. Om språkforskaren måste ha ett minimum av förtrogenhet med folkets seder och föreställningar, yrkesliv och bohagsting, måste man å andra sidan av sakforskaren kräva ett minimum av språkkunskap. 2 1 Detta program har med framgång förverkligats av Toivo Itkonen. 2 I Ernst Mankers bok»det nya fjällvattnet» (Stockholm 1941) refereras (s. 167 f.) en lapsk predikan på ett sådant sätt, att läsaren måste få den uppfattningen, att förf. har kunnat följa med den muntliga förkunnelsen utan minsta svårighet. Till yttermera visso citeras sista meningen i predikan på grundspråket. I själva verket förhåller det sig så, att Manker har beställt detta»citat» av en i lapska språket kunnig person. Från samma håll härstammar åtminstone till 8-4n56. Ärsbok r94r.

118 Il4 Det som för närvarande främst är av nöden på det lapska forskningsfältet, är ett forcerat uppteckningsarbete. I vårt land är den åldriga lapska kulturen stadd i omvandling, utjämning och upplösning. Härtill ha statsmakterna aktivt bidragit. De administrativa tvångsförflyttningar av nordlappar till sydligare lappmarker, som blevo en följd av r9r9 års konvention om svenska lappars rätt till renbete i Norge, ha fört med sig en fortskridande sammanblandning av dialekter och traditioner. I de flesta trakter är det bara sjuttioåringar och äldre som med framgång kunna anlitas som sagesmän. Med varje år som går försvinner en avsevärd del av dem som ännu bära upp den gamla nomadkulturen. Här gälla i fullt mått de ofta anförda orden: Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker att forma bilden av den svunna tid. största delen den i boken förekommande lapska terminologin. Det hade varit skäl att nämna detta i den»efterskrift», där eljes alla medhjälpare avtackas.

119 Sägnerna om trollen Finn och Skalle och deras kyrkobyggande. Av JöRAN SAHLGREN. VII. Trollets namn. 1. Namnet Finn. I Sydsverige heter det kyrkobyggande trollet vanligen Finn. C. W. v. Sydow påpekar 1 att Finn i Völuspa uppräknas bland dvärgarna och att»bergens Finn» förekommer i isländsk skaldepoesi som känning för jätte. Att namnet, som enligt v. Sydow ursprungligen helt enkelt betytt 'finne', kommit att få denna användning, torde härleda sig, menar han, från finnarnas rykte för trollkunnighet, såvida det ej möjligen redan från början betytt 'troll' och fördenskull påförts finnarna som vedernamn. Enligt v. Sydow skulle den förra förklaringen av de flesta språkforskare anses vara den riktiga. År framställde v. Sydow en alldeles ny förklaring till namnet Finn. Han anser nu att namnet på jätten i den skandinaviska sägnen torde bäst förklaras som det iriska namnet Finn. Von Sydows antagande att namnet Finn ursprungligen skulle ha betytt 'finne' är ej tillräckligt grundat. I den fornvästnordiska litteraturen betyder ordet finnr så gott som undantagslöst 'lapp', och i denna betydelse synes ordet också uppträda i den klassiska litteraturen alltifrån Tacitus Germania år 98 e. Kr. Ptolemreus berättar om finnoi i norra delen av Scandia. Under 500- talet beskriver Prokopios lapparna under namnet skrithiphinoi. J ordanes ger dem en liknande benämning. Hålogaländingen Ottar berättar för konung Alfred av England om scridefinnas, som voro renskötare och tydligen lappar. Efter lapparna har den norska Finnmarken fått namn. 1 Fataburen 1907, s Vetenskaps-Societeten i Lund. Årsbok 1920, s. 27, Nordisk kultur 9 (1931), s. n6.

120 II6 G. 0. Hylten-Cavallius' antagande3 att jätten (d. v. s. trollet) Finn, som skulle byggt Lunds domkyrka, fått namn efter lapparna, överensstämmer bättre med etnologiska förhållanden. Lapparna voro särskilt kända för sin trollkunnighet. Av de norska lagarna och historiska sagorna framgår att norrmännen under medeltiden kunde fara till finnarna (d. v. s. lapparna) för att lära sig trolldomskonst eller skaffa sig hjälp genom trolldom. I de norska lagarna förbjöds uttryckligen att trua a finna, fara til finna och gera finnfarar. 4 I sagan om Trondheims domkyrkas byggande har sannolikt ursprungligen berättats att någon sökt hjälp av en finn d. v. s. lapp. I Sydskandinavien där man ej så noga kände till lappar (el. finnar) uppfattades finn 'lappen' som ett personnamn, och därigenom gjordes andra namn överflödiga. En relikt från denna process föreligger måhända i den Zetterströmska sägnen, där trollet kallas Vind och Väder, ett rätt besynnerligt namn, då ju vind och väder i detta fall äro liktydiga. Namnet kan förklaras om man antager att sägnen ursprungligen talat om en finn (med namnet) Väder. I en annan norrländsk uppteckning kallas trollet enbart Bläster, som direkt svarar mot Väder. Ett tredje norrländskt namn på trollet: Slätt, synes höra samman med norska dial. sletta 'blandning av regn och snö'. Lapparna voro bekanta för sin skicklighet att skapa väder och särskilt ansågs de att ha med snöväder att göra. 5 På liknande sätt har namnet Find blivit ändrat till Vind i sägnen om byggandet av kyrkan i Vind, Danmark. 6 Här har ortnamnet Vind spelat samma roll som vinden i trollnamnet Vind och väder. I norra Skandinavien där man kände ordet finn som folkslagsbeteckning synnerligen väl, kunde Finn ej med samma fördel användas som trollnamn utan särskilda namn blev nödvändiga. Ännu så sent som i Gyllenius' dagbok för 5 juli 1637 kallas lapparna för lappefinnor. Han skriver (s. 32):»Tå iagh kom till Lixååsen 7, mötte migh någre Lappefinnor som förde medh sigh 7 styckon Reenar, huilcka diur iagh tå- 3 Värend och virdarne 2 (1868), s Se vidare Johan Fritzner i [No.] Historisk tidsskrift 4 (1877), s. 160 ff., Dag Strömbäck, Sejd, s. 196 ff. 5 Jfr Värend o. virdarne 2, s. 20 f. 6 E. T. Kristensen, Dansk saga 3, s Nuvarande Lixåsen, lägenhet på Prästegården ölme socken och härad, Värmlands län.

121 117 förste gången sågh.» Gyllenius var då 15 år gammal. Detta bidrag till kännedomen om lapparnas färder under 1600-talet är av stort etnologiskt intresse. Gyllenius som studerade i Åbo kände väl till finnarna och skiljer dem från lappfinnar och estfinnar (Edzfinnerna s. 195). Redan i Völuspa användes emellertid Finnr som dvärgnamn. I dansk tradition framhålles ofta trollet Finns dvärgliknande storlek. Det har sedan gammalt i folkföreställningen för visso funnits ett samband mellan dvärgarna och de småväxta lapparna. I vissa fall synes ordet finn redan tidigt ha fått den allmännare betydelsen 'troll' 8, och det är ju möjligt att betydelsen 'lapp' redan varit avbleknad, då Finnsägnen kom till. Redan i Fataburen riktar v. Sydow uppmärksamheten på en irländsk sägen, som rätt mycket erinrar om Åsgårdsmyten och den nordiska Finnsägnen.»Helgonet S :t Mogue eller Aidan ville bygga en kyrka och gjorde detta på en enda natt. Till hjälp hade han en grå häst, som släpade fram byggnadsmaterial från berget. Arbetet var nästan färdigt före soluppgången, men då lockade djäfvulen en rödhårig käring att se ut. Då hon fick se kyrkan, utropade hon: 'Oh musha, St Mogue, asthore! is that all you don the whole night?' St. Mogue blef häraf så perplex, att han lät händerna falla ner, alla slutade arbeta, och den grå hästen tappade sin börda. Den ligger ännu kvar och är så stor som tre hus. Kyrkan blef aldrig färdig utan förföll, och det är nu inte mer kvar af den än helgonets bildstod.»1 Sedan dess har v. Sydow hittat flera iriska varianter av samma legend. 2 En jämförelse mellan de iriska legenderna å ena sidan och Åsgårdsmyten och den nordiska Finnsägnen å den andra kan icke, säger v. Sydow, omedelbart avgöra vilken tradition som är den ursprungligaste. Man skulle ju kunna tänka sig att den nordiska myten överförts till Irland och där framkallat legenden lika väl som att utvecklingen varit den motsatta. Vad som enligt v. Sydow på ett slående sätt visar att det är Norden som är låntagare är löftet till jätten om sol och måne. I Finnsägnen är det en orimlighet att helgonet gör ett sådant löfte, dels därför det 8 Jfr Halvdan Koht i Maal og minne 1923, s. 160 ff. 9 Sid. 23 f. 1 Se Kennedy, Fictions of the Irish Celts, s Vetenskaps-Societeten i Lund. Årsbok 1920, s. 26.

122 II8 ej står i hans makt, dels emedan det är för hög lön för arbetet. Även Åsgårdssagan är i detta fall orimlig. Det är ej fråga om ett antingen eller, utan jätten skall ha Fröja samt sol och måne. Detta kitsliga villkor, säger v. Sydow, förklaras lätt ur iriska förhållanden. Det finns nämligen i Irland en vanlig edsformel:»dobheirim grian agus easga, ordagrant översatt:»jag ger sol och måne», men dess verkliga betydelse är:» Jag svär vid sol och måne» eller helt enkelt:»jag försäkrar dyrt och heligt.» Det ligger, enligt v. Sydow, nära till hands att en sådan formel skall missförstås av en person som ej är förtrogen med iriskans alla egendomliga idiom, översättas ordagrant och uppfattas som ett lönevillkor i stället för en bekräftelseformel. Men då är det också tydligt att det är nordborna, som här varit låntagare. Det är de, som missförstått edsformeln och sålunda ändrat innehållet i sagan. Om man i belysning av detta faktum betraktar Åsgårdsmyten, fortsätter v. Sydow, skall man finna att kompositionen i den stämmer väl överens med en stor grupp sagor i den iriska Finn-cykeln. Det kommer en jätte till Finn och hans män och tar tjänst för ett år. I ett par sagor har han dessutom med sig sin stora fula men utomordentligt starka häst. Han gör sitt arbete väl men sätter genom sina lönekrav Finn och hans män i en mycket svår knipa, som de emellertid till slut lyckas befria sig från. Ehuru v. Sydow ej kan utpeka någon bestämd Finnsaga som förebild, menar han dock att en sådan förbindelse torde ha funnits, och att då namnet Finn på jätten i den skandinaviska sägnen bäst förklaras som det iriska namnet Finn, som genom en omkastning fått en annan ställning i kompositionen än det ursprungligen haft. Jag har redan på andra grunder dragit den slutsatsen att sol-ochmåne-motivet är sekundärt i Finnsägnen. Professor v. Sydows antagande av att detta lånats från en irisk bekräftelseformel synes mig möjligt. Men i övrigt kan jag ej följa med honom. Att den iriske Finn tar en jätte med eller utan häst i sin tjänst erinrar mera om sagorna om halvtrollet än om Åsgårdsmyten. Liksom jättens blevo också halvtrollets lönekrav svåra att uppfylla. Mot att den iriske Finn skulle lånat sitt namn av det nordiska kyrkobyggande trollet talar bl. a. den omständigheten att i de iriska sagorna Finn ej är namn på jätten utan på hans arbetsgivare. Slutligen kan, som v. Sydow själv

123 Il9 medger, ingen bestämd Finnsaga utpekas som förebild för de nordiska sagorna. Till dessa motargument sällar sig också rent språkliga. Personnamnet Finn är i Norden mycket gammalt. Det synes snarare vara mansnamnet Finn än appellativet finn, som ingår i de svenska bynamnen Finnsta. Dessa synas vara betydligt äldre än vikingatiden. Sannolikt härstamma de från folkvandringstiden. De ha en klart östsvensk utbredning. I Uppland finnas fem Finnsta, i Västmanland ett, i Södermanland ett, i Östergötland ett, i östra Dalarna ett och i Medelpad två. I så väl Norge som på Island är namnet Finn vanligt och brukligt allt ifrån äldsta tider. Från forndanskan och fornsvenskan är det väl styrkt. I forntyskan förekommer det som sammansättningsled i personnamn. Namnet Finn är även känt från anglosachsiskan. Påtagligt är att mansnamnet Finn är bildat av folkslagsnamnet finn. Det är givetvis sannolikare att det nordiska trollnamnet Finn innehåller det välkända urgamla nordiska ordet finn än ett iriskt sagonamn Finn. Att Finn som namn på det kyrkobyggande trollet fått en så stor utbredning i Sydsverige och Danmark beror möjligen därpå att det associerats med namnet Finnveden. Finnveden med sina stora skogar gränsade till såväl Värend som Skåne och genom Finnveden gick Lagastigen, den stora färdvägen mellan Skåne och Mellansverige.

124 Namnet Timmelitut. Trollet som byggde Uppsala domkyrka, Hållnäs kyrka och Österunda kyrka hette Timmelitut eller Tingelitut ( Österunda). Detta namn erinrar i hög grad om dvärgnamnet Titteliture i den kända spinnsagan och skulle kunna tänkas styrka von Sydows antagande om att Tittelituresagan påverkat Finnsägnen. Namnet Titteliture är enligt von Sydow1 en bildning utan någon språklig betydelse jämförlig med en refrängtrall eller onomatopoetiska ordbildningar, som återge naturljud. Honom förefaller det troligast att det skall återge någon fåglalåt. Vid återgivande av fågelsång använder man nämligen oftast vokalen i för att återge högre toner och u för att återge lägre toner. Talgoxens vårsång omskrives av allmogen bl. a. med titta du, titta du. Ändå bättre skulle Titteliture kunna karakterisera trastens läte. Ur Titteliture vill v. Sydow härleda en hel del i spinnsagor eller liknande sagor förekommande namn på övernaturliga väsen. Han anser detta namn ursprungligast, icke blott därför att det förekommer i de bäst bibehållna varianterna av Tittelituresagan och har det största utbredningsområdet ( Sverige, Finland och Masuren), utan även emedan det enligt hans mening är lättare att förklara de övriga namnvarianterna ur Titteliture än ur något annat namn. Så kunna enligt v. Sydow t. ex. Gilitrutt (Island), Tom Tit Tot (England), Fittletetot (Skottland), Terrytop (Cornwall) och Kwispeltolje (Belgien) alla»rätt bra härledas» ur Titteliture, under det att ett annat namn ej skulle bilda en så god utgångspunkt. En mindre, så gott som uteslutande tysk namngrupp, som har samma huvudvokaler, torde enligt v. Sydow ha utgått från den större Tittelituregruppen. Som exempel anför han bl. a. Rumpelstilzchen (Hessen), Rummelskat (Jylland), Doppeltiirk (Pommern), Hoppentienchen (Westfalen, Sachsen), Pumpernelle (Harz), Purzinigele (Tyrolen), Friemel Friemel Frumpenstiel (Schlesien). Han synes mena att dessa namn uppkommit genom försök att ersätta det ursprungliga Titteliture med sammansättningen av verkliga ord. 1 Två spinnsagor (= Sv. landsmål B 3, 1909-ro), s. 62.

125 121 De av von Sydow ur namnet Titteliture härledda namnen äro av synnerligen skiftande ursprung och användning. Det isländska Gilitrutt är namn på en trollkvinna. Det skotska Fittletetot är namn på en fairy. Förra leden i det senare namnet bör ställas samman med Shetlandsdialektens fittl 'to take short steps in walking' (W right). fitl 'trippa' (Jakobsen), senare leden tot hör samman med eng. dial. 'anything very small', fornvästnord. tuttr, tottr 'pyssling'.2 Fairy är ungefär detsamma som älva, d. v. s. ett övernaturligt kvinnligt väsende av dvärgaktig storlek. Samma tot ingår i det engelska dvärgnamnet Toni Tit Tot. Att förra delen av detta namn är det engelska namnet på blåmesen3 (Parus cceruleus) T oni-tit är rätt sannolikt. Ordet tit användes i engelskan emellertid ej blott om småfåglar. Även små hästar och små flickor kunna kallas tits. Toni-tit har säkerligen fått namn efter storleken och ej efter lätet. I norska dialekter brukas ordet tita (jfr sv. entita) ej blott om diverse småfåglar utan även om små fiskar, som ju ej kunna ha fått namn av lätet4, och vidare om små växter. Det fornvästnordiska titlingar betyder 'sparv, tätting' och no. dial. titling 'torkad småtorsk'. Ordet titta betyder i norska dialekter 'spene' men kan även användas om en liten flicka. Verbet tittla användes i Småland i betydelsen 'tulta, gå som ett litet barn'. A andra sidan betyder finl. dial. tittra 'kvittra' och 'småskratta'. Det irländska Trit a Trot är namn på en liten röd trollgumma. Att senare leden är eng. dial. trot 'an old woman, a hag' är tydligt. Trit är en hypokoristisk rimbildning till Trot. Senare leden i isl. Gilitrutt är säkerligen samma trot. Namnet är väl lånat från Storbritannien. Man kan jämföra det walesiska fairynamnet Sili ffrit. Det färöska Titil tata är namn på en trollflicka. Namnet innehåller fär. tata 'disudd', och far. titil betyder 'litet grand', 'liten körtel' m. m. I sin helhet betecknar namnet ett litet kvinnligt väsen. Möjligen är namnets grundbetydelse 'dibarn'. 2 Jfr 0. v. Friesen, De germ. mediageminatorna, s. g6. 3 Och andra småfåglar. 4 Elof Hellquists förklaring av fågelnamnet tita ur lätet är icke övertygande, jfr Torp, Nynorsk etymologisk ordbok.

126 I22 Det cornwallska Terry Top är namn på djävulen, som lånat dvärgens roll i spinnsagan. Ordet top betyder ' (smal) spets'. Whuppity Stoorie är ett skotskt namn på en fairy, som eljest kallas Fittletetot. Förra leden hör sannolikt samman med eng. dial. whippet 'a neat, nimble person of small stature, a puny, diminutive or slight creature, a stripling' (W right). W hipp- kan i engelska dialekter motsvaras av whupp- (W right). I det flamländska Kwispeltolje hör förra leden samman med holl. li:wispelen 'met den staart kwispelen', 'vicka', jfr holl. li:wispelstaarten. Kwispeltolje betyder troligen 'vippstjärt'. Senare leden är säkerligen bildad till holl. tal 'topp, spets, cylinderformigt trästycke'. Att namnet betyder 'vippstjärt' göres än mer sannolikt genom den holl. namnvarianten Mispelsteertje, där senare leden är avledd av mnederi. steert 'stjärt'. Hess. Runipelstilzchen är tydligen samma dvärgnamn som Fischarts Rumpelestilt (1582). Förra leden är väl densamma som i ordet rumpelgeist 'poltergeist'. 5 Senare leden torde höra samman med ty. stelze 'stylta'. Dvärgen har väl tänkts försedd med stela smala ben. Man kan jämföra fhty. wazzerstelza, ty. Bachstelze 'sädesärla, motacilla', som enligt Kluge, Etym. Wörterbuch (r934) fått namn efter sin styltiga gång. Möjligen ligger tanken på vippstjärten bakom dvärgnamnet. Hur som helst går Rumpelstilzchen ej tillbaks på något fågelläte. Flederflitz (Hessen) kan ej särhållas från oberhess. fledermaus 'flädermus' och oberhess. flederwisch 'gåsvinge använd till dammviska' ( Crecelius). Förra leden i dessa ord hör till fhty. fledaron 'fladdra'. Senare leden -flitz hör möjligen till stammen i förra leden av eng. flittermouse av ett germanskt flitter- 'unstete bewegung' (Kluge). 6 Sannolikt går namnet Flederflitz tillbaks till en benämning på flädermusen. I en hessisk saga ( ej spinnsaga) uppträder Flederflitz som en svart man, som bor i en grotta och kommer upp ur underjorden. I en harzisk saga heter en gammal dvärg, vars namn skall gissas, Fidlefitchen. Senare leden kan man knappast lösrycka från ty. fittich 'vinge'. Förra leden hör troligen samman med ty. dial. fiddeln 'geschäftig sein'. Troligen har fiddeln urspr. betytt 'fara av och an, flaxa, fladdra'. I så fall skulle Fidlefitchen ursprungligen kunnat beteckna fläder- 5 Jfr Grimm, Deutsche mythologie (1875), s Jfr oberhess. flittich, flitch 'fittich, fliigel' (Crecelius).

127 123 musen. Detta är emellertid blott lösa gissningar. Något samband mellan Flederflitz och Fidlefitchen synes dock föreligga. Jyll. rumle betyder 'bullra' och det är väl troligt att jyll. dvärgnamnet Rummelskat hör samman med ty. rumpelgeist och Rumpelstilzchen. Det danska trollnamnet Bimpeltud innehåller måhända jyll. bimpel 'kagge', vilket kan användas som skällsord på en stor, tjock käring. Jyll. tud betyder 'tut' men användes föraktligt om 'mun'. Namnet betecknar kanske ursprungligen en som är»grov i truten» och är möjligen från början ett jättenamn. Det jylländska och fynska dvärgnamnet Trillevip har tydligen som senare led ett till jyll. vippe hörande ord. Men vippe betyder såväl 'pibe (om fugleunger, kyllinger), småkvidre' som 'gunga upp och ned, hoppa, trippa'. Det användes bl. a. om dvärgar (»nissen>) och sparvar (Feilberg), som hoppar eller trippar. Jyll. trille betyder 'rulla', jfr trillebpr 'skottkärra'. Trillevip avser säkerligen ej något fågelläte utan har väl från början avsett något litet trippande väsen med en rullande gång kanske en sädesärla. För von Sydows återförande av dylika dvärg- och trollnamn på fågelläten kunna en hel del av honom ej anförda skäl framdragas. I en uppteckning av en spinnsaga från Västbo härad (Småland) gissar flickan första dagen på fågelnamn, andra dagen på djurnamn och tredje dagen hör hon dvärgen sjunga:»hon gissade fågel, hon gissade djur, hon kunde ej gissa lille Vippen tur.» 7 I en finländsk saga 8 lovar trollet en bortrövad flicka friheten om hon kan gissa dess namn. På bröllopsdagens morgon säger trollet, som tror att flickan sover, för sig själv:»min hustru kan gissa både fåglar o djur, men int kan hon säja herr Vippumbur.» I båda dessa uppteckningar antydes ett visst samband med fågclnamn. Men ändå tydligare är sambandet i en saga från Södermanland i Hylten-Cavallius och Stephens sagosamlingar.»det var en prins som var förtrollad till en fogel och satt i en qvarn. Och hans älskarinna gick dagligen dit, men visste inte hans namn. 7 v. Sydow, Två spinnsagor, s Finlands svenska folkdiktning I B 1, s. 361.

128 124 Men om hon kunde gissa det, skulle han blifva menniska igen. Och fogeln sjöng: "Hon gissar och diktar, men hittar icke på herr Vippentu, herr Vippentu." Men hon kunde gissa hans namn. Slutligen fick [hon] dock reda derpå, och de blefvo gifta.» Det kraftigaste argumentet för v. Sydows härledning av namnet Titeliture ur ett fågelläte erbjuder dock den masuriska sagan Titelituri 9, där dvärgen förvandlas till en fågel och i fågelhamn sjunger sitt namn.»morgen hab' ich Hochzeit, meine Braut spinnt Gold ; sie weiss nicht wie ich heisse, ich heisse Titelituri.» Den masuriska sagan är tydligen lånad från Sverige och representerar med sitt fågelmotiv en ålderdomlig svensk typ. Med elementet tu ära också en del ord bildade, som avse liten kroppsstorlek. Fornvästnordiskt tuttr betyder 'person eller väsen av dvärgaktig storlek, eng. dia!. tut betyder 'tomte' och sv. dia!. tutte betyder 'liten gosse' och tutta 'liten flicka ( under 6 eller 8 års ålder)'. I Danmark kallas en liten flicka 'en lille tuttenut' och i Sverige talas om en liten tuttenutta i motsvarande betydelse.1 De anförda exemplen torde vara tillräckliga för att visa att en hel del germanska ord, som beteckna små personer eller djur äro bildade till hypokoristiska stammar där i elier u ingå. Att små djur ofta ha fina, tunna läten kan ej ensamt förklara alla dessa ord på ti- och tu-. De äro alla att beteckna som barnord och de återgå väl ytterst på de små barnens språk. Bland de namn v. Sydow för tillbaka på ursprungliga fågelläten måste de flesta utmönstras. Dvärgnamn av typen Titteliture, Tutterituli äro bildade efter ett i barnspråk och barnlitteratur vanligt skema. I barnvisor förekomma t. ex. följande ord tusselilul/ 2 ( s. 22), tuss lulleri!ull ( s. 50), tuss rullerirull (s. 6o), hoppelihopp (s. 110),»Det var en liten man, Han 9 M. Toeppen, Aberglauben aus Masuren (Danzig 1867), s Ofta med ringaktande betydelse. 2 J. Nordlander, Svenska barnvisor och barnrim (Svenska landsmål 5: 5).

129 125 hette Gulleri falleri han» (s. 111), bulleri bulleri bulleri båkk (s. 115), bulta bulta trummelitratt (s. 116), dudderi dudderi du (s. n9). Liknande exempel kunna hämtas ur barngåtornas språk. En gåta från Dalarna med svaret»slipstenen» börjar med trind trinner i trissen3 och en halländsk gåta om fönsterrutan börjar pickeli pickeli pinne 3 En viktig ordgrupp med liknande uppkomst bildas av vissa barnkammarord för fingrarnas namn. Ur Johan Nordlanders samlingar må följande namn på tummen.anföras. Fin 1 and. tummetott, tummitått, tumitopp. V ä s t e r b o t t e n. tummetott, tumlingen. Ånger man 1 and. tummetått, tummetoppen, tommelitapp. Jämt 1 and. tummelitupp, tumlinjen. H är j eda 1 en. tumlinjen, tomblonjen. M ed e 1 p ad. tomlinjen. H ä 1 s i n g 1 a n d. tummetott. D a 1 ar n a. tummetott, tummelitått (Hedemora), tummelitupp, tivelitupp (Mora, Älvdalen enl. Rietz). V ä s t m a n 1 a n d. tummetott. U p p 1 a n d. tummetott. S öder man 1 and. tummetott, twrmnestocken. V ä r m 1 a n d. tummetott. Bo hus 1 än. tommctåpp, tummetott, tommetott. Väster göt 1 and. tummetott. Små 1 and. tunmietutt. S k å n e. tummetott. G o t 1 a n d. tummetott, tommeltått. 4 Enligt Fredrik Ström kallas tummen på Sollerön i Dalarna timbäljitupp. 5 Detta namn motsvarar tydligen det av Anders Nygård från Sollerön upptecknade timbelitupp. 6 3 Fredrik Ström, Svenska folkgåtor, s. 140, Johan Nordlander,»Om fingrarnas namn i svenskan» i Svenska fornminnesföreningens tidskrift 5 ( ), s. 272 ff., och»svenska barnvisor och barnrim» i Svenska landsmål 5: 5 (1886). 5 Svenska folkgåtor, s Uppsala landsmålsarkiv 210: 3: IO, s. 6 enligt benäget meddelande av docent Åke Campbell.

130 126 Det dalska tumnamnet tivelitupp (Mora, Älvdalen) är tydligen bildat till Moramålets och Älvdalsmålets tivling 'tumme'. I Sollerömålets timbelitupp motsvarar förra leden ett mellansvenskt timmeli-, som hör till dalska timbling 'tumme' (Venjan), timling 'tumme' (Sollerön, Ore, Bjursås, Mockfjärd, Rättvik, Boda). 7 Ordet tivling 'tumme' härleder S. Bugge ur timling av pymlingr, som han jämför med ty. däumling. 8 Levander anser förhållandet mellan tivling och timling vara gåtfullt. 9 Enligt min tanke är tivling snarast en barnspråklig form av timling. Att trollnamnet Timmelitut ursprungligen är ett barnnamn på tummen, vari första leden hör samman med det från dalmålen kända tumnamnet timling (av pymlingr) och senare leden med det i tumnamnen förekommande -tott eller -tutt göres om ej fullt klart så åtminstone i högsta grad sannolikt av föregående exempelsamling. På liknande sätt har det engelska dvärgnamnet Tom Thumb uppstått. Och möjligt är att Finkel som namn på yngste sonen i en brödrakull1 hör nära samman med lillfingernamnet lillpink. Ordet pink användes i svenska dialekter även som namn på sparven (Rietz) och bofinken (V endell). Trollnamnet Timmelitut visar i och för sig att sagofiguren Timmelitut,ursprungligen varit en dvärg. Professor von Sydows antagande att dvärgnamnet Titteliture bildats efter ett fågelläte förtjänar övervägande. Det är dock ej omöjligt att även bakom detta dvärgnamn ligga barnkammarord för tumme ( eller lillfinger). De flesta namn, som av von Sydow härledas ur Titteliture, ha annat ursprung. Namnet Timmelitut utgör intet stöd för att Finnsägnen lånat namnmotivet från Tittelituresagan. Ovanstående utredning om namnet Timmelitut föredrogs å seminariet för nordisk ortnamnsforskning i Uppsala I april Liknande sammanställningar mellan dvärgnamn och fågelnamn har senare framlagts av Waldemar Liungman i Rig 1941, s Ordformer hos A. Noreen, Ordlista över dalmålet (Sv. landsmål 4: 2, s. 192 f.), och L. Levander, Dalmålet 2, s. 310, samt benäget skriftligt meddelande från Levander. 8 Sv. landsmål 4: 2, s. 192, 9 Dalmålet 2, s, Svenska sagor och sägner 2, s. 51.

131 3. Namnen Skalle och K1lli. C. W. v. Sydow påpekar att Skalle förekommer som jättenamn redan i Snorres Edda. Han tillägger1 :»För sin uppkomst såsom sådant har det antagligen att tacka människoliknande klippor, som af folkfantasien tydts som förstenade jättar. Dessa äro släta, kala, skalliga, däraf namnet Skalle. Jämför sägnen om den öde gården, där ingenting vill trifvas och som den nytillträdande bonden därför kallar Skalle (S. Grundtvig, Gamle Danske Minder). I en allmänt spridd tvetydighetsgåta om en äng säges: 'ä' ho skaller, då ä' ho förfallen' (Citeradt enligt Småländska Landsmålsföreningens i Uppsala (handskrifna) Samling b. IV, s. 49).» Denna v. Sydows förklaring är tvivelsutan förfelad. Namnet Skalle bars ej bara av jättar. Ar bortbyter en sörmländing Olaus in pfrahpknum parochia barw1n dictus Skalle jord till domprosten i Strängnäs. Från Island och Norge är tillnamnet Skalle välkänt. Redan från 900-talet kännes en Porkell Skalli. Anledningen till binamnet är tydligen som Lind3 visat skallighet. Karl den skallige kallas i isländska annaler en gång Karl Skalli. Ordet skalli användes i den isländska litteraturen som tilltalsord till skalliga t. ex. stig upp, skalli ( = ascende calve)! Skalla-Grim, Egils fader, fick sitt namn ej på grund av att han liknade något berg utan därför att han blev skallig redan vid 25 års ålder.4 De berg som fått namnet Skallen ha varit upptill kala och äro uppkallade efter likheten med en skallig hjässa. Att just trollet Skalle uppfattats som skallig styrkes bl. a. genom en finländsk variant av Skalle-sägnen. Vaggvisan lyder där:»sov sov, sonen min! I morgon kommer pappa din, stora jätten Skallota, och har Sankt Olof med sig. Han skall stekas på ett spett, vi få äta kristnas kött.» 1 Fataburen 1907, s. 202 f. 2 Sv. diplomatarium 3, s. 584 (orig.). 3 No.-isl. personbinamn. 4 Egils saga Skallagrimssonar, udg. ved Finn ur J 6nsson (Kbhvn 1886), s. 59.

132 128 Och prästen i Pedersöre ropar till jätten, som just skall fästa tuppen på tornspiran:»skallota, sätt tuppen upprätt!» 5 Det ursprungliga tillnamnet Skalle är fullt jämförligt med det medelhögtyska tillnamnet Kalwe 'Kahlkopf' (Burchart der Kalwe 1278, Johans Kalwo 6 ) och de nyhögtyska familjenamnen Kahl och Kahle. 1 Förklaringen av trollnamnet Skalle som 'den skallige' har framställts.av Andreas Faye i hans Norske Folkesagn, uppl. 2 (1844), s. 15. Namnet Skalle kan lika väl beteckna en lapp eller ett troll som en jätte. Det kan ha använts för att visa att den åsyftade sagofiguren uppnått mycket hög ålder. När det gäller att söka hjälp hos troll, vänder man sig gärna till det äldsta och erfarnaste man kan finna. Till jämförelse hänvisar jag t. ex. till sagan om»prins Hatt under jorden», där prinsessan först söker hjälp hos en trollkäring varom det säges att hon var»mycket ålderstigen». 8 Men denna visar prinsessan till sin syster som är dubbelt så gammal, men ej heller hon kan hjälpa utan hänvisar till den tredje systern. Denna är dubbelt så gammal som den andra systern»och var så ålderstigen, att hennes hufvud for fram och tillhaka». Och hon kunde lämna hjälp. En annan och kanske bättre förklaringsmöjlighet till namnet Skalle skall jag framställa i det följande. Professor Uno Harva har år förutom de mängd moderna varianter även behandlat de ovan i kap. 4 återgivna sägnerna om kyrkbyggandet i Reso. Gyllenius kallade den jätte, som byggde kyrkan, Kijl. I Mnemosynes redaktion voro de kyrkobyggande trollen två Killi och Nalle. Enligt Harva är Gyllenius' Kijl tvivelsutan en förvrängning av det finska namnet Killi. Professor E. N. Setälä skriver att jättenamnen Killi och N alli starkt erinra om de dvärgnamnen Kili och N ali i V 9luspa 13. C W. von Sydow är böjd att betrakta denna överensstämmelse som fullkomligt tillfällig. 2 A priori har man anledning att ge honom rätt härutinnan. 5 Finlands svenska folkdiktning 2: 3: 2, s A. Socin, Mittelhochdeutsches namenbuch, s A. F. Pott, Die personennamen (1859), s Hylten-Cavallius, Sv. folksagor o. äfventyr, s I Varsinais-Suomen Maakuntakirja 5 (Åbo 1934). Professor Erland Hjärue.har haft den stora godheten att åt mig översätta den på finska tryckta uppsatsen. 1 Finnisch-ugr. forschungen 12, s. 176.

133 r29 I sitt arbete Skandinavisk mytologi (1922, s. 197) har Kaarle Krohn med rätta framhållit att för bildandet av namnen Killi och Nalli i versen: Killi kirkkoa tekevi, Nalli nauloja takovi. Killi bygger kyrkan, Nalli smider spikar. tydligen allitterationens eller stavrimmets fordran varit bestämmande. Krohn menar att samma fordran ligger bakom valet av det skandinaviska Skalle i den versifierade uppmaningen till jätten vid yppandet av hans namn (»Skalle sätt spiran rätt!»). I FF Communications 96, s. II7 (1931) återkommer Krohn till frågan och meddelar att det svenska namnet Skalle i det finska versparet kluvits till de två namnen Killi och N alli, vilkas former betingats av stavrimmet. I sin ovannämnda grundliga undersökning har professor Uno Harva närmare redogjort för hur han tänkt sig förloppet vid jättedopet. Namnet Skalle skulle, uttalat av finnar, bli Kalli, varför vaggvisans första versrad blivit: Kalli kirkkoa tekee. Kalle kyrka bygger. I parallellversen har sedan som motstycke till Kalli på grund av stavrimmet inkommit N alli: Nalli nauloja takoo. Nalle spikar smider. I senare uppkomna strofer har tillkommit: Lalli lasta liikuttaa. Lalli barnet vaggar. Stavrimmet har vidare gjort att Kalli icke kunnat bevarats framför kirkkoa (kyrka) utan övergått till Killi, varför versraden blivit: Killi kirkkoa tekee. Killi kyrka bygger. Formen Kalli har visserligen ej kunnat påträffas i någon variant av vaggvisan i vår sägen, men antagandet stödes därav att namnet Kalli fortfarande uppträder i finskt jättesägenmaterial. Sålunda voro»tervolas sista jättar» kända under namnen Kilka, Kalli och Jatuli. Sådana ortnamn som Kilkavaara, Kallinkangas och Jatulinlehto påminna om dessa jättar. 2 Fataburen 1907, s n56. Ärsbok r94r.

134 130 Kalli berättas i sm förtrytelse en gång ha kastat en stor sten mot Kemi forna kyrka. Stenen flög emellertid över kyrkan till en närbelägen hed (kangas), varav heden skulle ha fått sitt namn Kallinkangas. I Pomarkuu har en folkdikt upptecknats, vari Kalli framställes som ett så förskräckligt stort troll att inte åns vatten räckte till att J uoda jäykän jättiläisen, Kallin kuivan kurkun. Vattna den styve jätten, Kallis torra strupe. Mot hela denna teori om klyvning av Slwlle i två stavrimsbetingade namn Killi och Nalli talar det obestridliga faktum att den ojämförligt äldsta uppteckningen av vår sägen, Gyllenius' från år , blott känner till en enda jätte och han heter Kijl. Att märka är också att Gyllenius genomgående ger den ursprungligaste sägenformen. Här är det ej fråga om att jätten skulle förrådas av sin hustru. Här är det en vanlig gammal käring, som möter honom och med sina utnötta skosulor lurar honom beträffande väglängden till Reso. Gyllenius' sägen erinrar starkt om den i Närke upptecknade sägnen om jättestenarna vid Ulvgryt. 4 Herman Hofberg återger i Nerikes gamla minnen (1868), s. 232 ff., sägnen på följande sätt:»jättekastet vid Ulfgryt. I Ga,rphytteklint bodde i forna dagar en jätte, som hette Rise, en fredlig och godmodig bergakung och dertill stor byggmästare, så att han säges ha byggt Riseberga kloster. Men liksom alla af jätteslägtet, var han en stor hatare af kristendomen och den kristna gudstjensten. Sedan Örebro kyrka blifvit byggd, fann Rise ej mer någon ro i sina bergssalar. De vigda klockorna störde ständigt hans lugn, och en vacker dag, då klockljuden åter manade till gudstjenst, greps jätten så af vrede, att han under utrop: "jag lider ej längre höra den bjellran i Örebro!" - rusade ur berget, lösryckte ett par ofantliga klippstycken, tog ett under hvardera armen och begaf sig på väg att i grund krossa den förhatliga kyrkan. Den hotande faran uppväckte en allmän förskräckelse i Örebro, och nu syntes goda råda dyra. Slutligen åtog sig en gammal skomakare att rädda kyrkan och staden. Han hopsamlade i hast alla de gamla skodon, som han hade mottagit att laga, stoppade dem i en säck och skyndade jätten till mötes. Vid Ulfgryt i Täby socken träffade han Rise, som med bister uppsyn frågade, om han visste 3 A vtryckt ovan i kap Se J. Sahlgren, Riseberga och Ulvgryt (i Risebergaboken, s. 145 ff.).

135 131 Jättestenarna vid Ulvgryt nära Örebro. Efter H. Hofberg, N erikes gamla minnen, s huru långt det var till Örebro? - "Huru långt det är, kan jag ej så noga säga" - svarade skomakaren enfaldigt - "men att det är långa stycket, kan du veta deraf, att det nu är sju år, sedan jag gick derifrån, och alla dessa gamla skor har jag nött ut på vägen." - "Då må hvem som vill gå dit, men inte jag!" - sade jätten och kastade de begge klippstyckena på marken, och lära de der få ligga till domedag.» En mera ursprunglig sägenform meddelas av Närkes store folklivsforskare Gabriel Djurklou åtta år tidigare. Han berättar i sitt arbete»ur Nerikes folkspråk och folklif» (1860), s. 62 följande:»jättestenarne vid Ulfgryt. Uti Garphytteklint bodde fordom en hiskelig jätte; och såsom andra jättar var han en stor fiende till christendomen och det sanna ljuset. Kyrkan i Örebro var då nyss bygd, och klockornas ljud, som kallade folket till gudstjenst, let illa i hans öron och störde hans ro. Förbittrad deröfver beslöt han att hämnas, och i grund förstöra staden och pysslingarne, som bodde deruti. Med starka händer lösslet han tvänne stora klippstycken, tog ett under hvardera armen, och begaf sig sålunda rustad på väg till Örebro. Stadsboarne, som emedlertid fått kunskap om hans uppsåt, betog-os af stor ängslan. De beslöto att fly och lemna staden åt sitt öde. Men "då nöden är som störst är ock hjelpen närmast", säger ordspråket; och så visade det sig

136 132 äfven vid detta tillfälle. En gammal man erbjöd sig att gå jätten till mötes, och afvända olyckan. I hast samlade han så många utslitna skor och möglade brödbitar han kunde öfverkomma, lade dem i en säck, tog denna på ryggen, och begaf sig på väg. Vid Ulfgryt mötte han jätten, som med bister uppsyn frågade: "Hvarifrån kommer du?" - "Från Örebro", blef svaret. ''Nå, då kan du väl säga mig huru långt det är dit." - "Det vet jag väl icke så bestämdt", svarade gubben, "men det är nu sju år sedan jag gick derifrån; och se här!" tillade han, "dessa skor har jag slitit ut på min vandring, och dessa möglade brödbitar äro qvarlefvor af min matsäck." - "Är det så långt till Örebro", utbrast jätten förvånad, "då skall jag åtminstone icke blifva den, som går dit." Dermed släppte han stenarne i mark, så att jorden darrade, och vände så åter till sin håla. Stenarne ligga der ännu i dag såsom ett bevis på forntida jättars kraft och - sagans sanning.» Enligt båda varianterna bor jätten i Garphytteklint, en av Kilsbergens högsta toppar, men namnet Rise förekommer blott hos Hofberg. Detta namn har från början intet med Örebro kyrka och Ulvgrytsstenarna att göra. Rise var namnet på den jätte som byggde Riseberga kloster och gav det sitt namn. Sägnen om Rise och Riseberga berättar Arvid August Afzelius år sålunda:»i Nerikes skogar och Edsberga socken låg det gamla Jungfruklostret R i s a b e r g a. Det anlades derstädes af Konung Swerker den Yngre, och nunnor ditsändes från Wreta; men en folksägen förtäljer om klostrets byggnad sålunda: I Leke bergslag bodde en man, som het Ris e. Han war trollkunnig och wisste, hwar guld, silfwer och andra dyrbara skatter skulle sökas. Somliga säga, att han war af bergtrollens slägte och bodde i G ar p u k 1 in t, en brant bergsklippa, der ett djupt hål inåt berget wisas och kallas g u 1 d h å 1 e t. Der hade han en stor skatt förwarad; Rise war ock en stor byggmästare och åtog sig, mot god betalning af en Christen Konung, som på den tiden war rådande i Swerige, att på den höjd, der nu Risb e r g a gård ligger, bygga med kyrka och behöfliga boningar den klostergård, som sedan efter honom fick namnet R i s a b e r g a.» Det är uppenbart att Hofberg eller hans sagesman infört namnet Rise från Risebergasägnen därför att jätten i Garphytteklint i Risebergasägnen kallas Rise. Redan upptecknaren av Mnemosynesägnen6 hade lagt märke till det egendomliga förhållandet att jätten Killi, som själv byggt Reso kyrka, ej kunde hitta tillbaks dit. Han uppmanar emellertid läsaren att ej stöta sig på den omständigheten, ty»i en folksaga är sådant mycket vanligt». 5 Swenska folkets sagohäfder 5, s. 31 f. 6 A vtryckt ovan i kap. 4.

137 133 Det är emellertid ej nog med att Killi inte hittar till Reso kyrka. Han har inte ens en aning om huru långt den låg från platsen för Pungstenen. Sådana logiska fel äro ej vanliga i folksagan. De visa att Mnemosynesägnen är rätt löst sammansatt av två från varandra fristående sägner. Den ena innehåller kyrkobyggnadsmotivet, den andra kyrkoförstöringsmotivet. De två motiven voro redan kombinerade på Gyllenius' tid. Kyrkoförstöringssägnen med skosulorna ingår i ursprunglig form i Ulvgrytssägnen. Kyrkobyggnadssägnen med namnmotivet är också väl känd från N erike. Herman Hofberg har upptecknat följande sägen om Hardemo kyrkas byggande.7 Kyrkan ligger två mil SV om Örebro.»På Hardemo härads allmänning ligga tvenne större berg, Tunshäll och Klefsbricka, i hvilka fordomdags två jätteslägter bodde, som jemt låga i fejd med hvarandra, men dock i en sak komma väl öfverens, nernligen i deras hat till kyrkan i Hardemo, som konung Olof den Helige nyss börjat bygga. Det dröjde emellertid icke länge, innan osämjan äfven härvidlag korn emellan, och en vacker dag infinner sig en jätte från Klefsbricka och erbjuder konungen att uppbygga kyrkan ända till tornspiran, mot det att han i byggnadslön erhöll sol och måne, hvarrned han menade den kristne konungens ögon, så vida denne icke kunde säga jättens namn, innan kyrkan var färdig. S :t Olof ingick på förslaget, och med så förunderlig hastighet reste sig kyrkan i höjden, att snart icke mer än tomspetsen återstod. Dagen innan denna skulle uppsättas, gick konungen bedröfvad i skogen, tänkande på, att det var sista gången, han såg himmelens ljus, och att med nästa dag skulle allt omkring honom vara idel mörker. Under dessa dystra tankar hade Olof kommit nära Klefsbricka, då han får höra ett barn gråta inne i berget, och rnodren, som sökte tysta det med sin sång, i hvilken han tydligt urskiljde orden: "Tyst, tyst, lill' sonen min! I morgon kommer far din, Skalle, hem Med måne och sol, eller sjelfva kong Olofs ögon." Andra dagen, när jätten höll på att uppsätta korset på tornspiran, stod konungen ett stycke från tornet och ropade: "Skalle, sätt korset rätt!" - då jätten i ögonblicket föll till marken, hvarpå konungen lät binda och lägga honom under sin stol, så som man länge såg det på den bild af helige konung Olof, som fordom fanns i Hardemo kyrka.» Redan 20 år tidigare upptecknades Hardemosägnen av lantmätaren Erik Bergsten och meddelades av honom i en beskrivning över Har- 7 Nerikes gamla minnen (1868), s. 234 f.

138 134 demo socken, som förvaras i Lantmäteristyrelsens arkiv, Stockholm. Erik Bergsten var född i Viby 1822 och var son till en hemmansägare. Beskrivningen är utgiven av Pehr Johnsson under titeln»ur Hardemo sockens historia» (Örebro 1927). Bergsten berättar8 :»I Thorshäl19 bodde även jättar, som icke alltid stodo i ett vänskapligt förhållande till sina grannar i det gent emot belägna Klevsbricka. Dessa sökte att hindra det äldsta kyrkobyggandet i Hardemo. Vad som av kyrkan om dagarne uppbyggdes sedan den nått en viss höjd, blev nämligen av osynliga makter om nätterna nedrivet. Omsider sedan grundläggaren S :t Olof slagit allt hopp om företagets framgång ur hågen, erbjöd sig en av jättarne att fullborda arbetet om han därefter skulle få S:t Olofs huvud. Anbudet antogs, men med villkor att S: t Olof skulle vara fri om han kunde urforska jättens namn innan tornspiran hunnit uppsättas. Genast företogs arbetet och inom kort var tornbyggnaden i det närmaste färdig. Alla beklagade nu S :t Olof, men själv hade han icke förlorat hoppet, ehuru jättens namn ännu var honom en gåta. Han begav sig nu åt södra skoga,ne och kommen till Tunshäll fick han från bergens inre höra en sång i vilken förekom en strof: Gråt ej barnet mitt. I morgon kommer fader Skalle hem med S: t Olofs huvud. Följande dag skulle kyrkan bli färdig. S :t Olof inträder då på kyrkogården och löser sig ur dödens armar vid uppmaningen "sätt spiran rätt Skalle". Förbittrad över de felslagna förhoppningarna slungar Skalle med all sin mänskliga styrka spiran mot S:t Olof, som dock lyckades värja sig med något tecken som han bar ; men Skalle faller med detsamma ned och krossas mot marken. De återstående av jättestammen gjorde sedan ofta försök med jättekast, slungade stenar, som strax söder om kyrkan på flera ställen uppvisas. De ville därmed förstöra kyrkan; men då de icke voro "vitthänte" lyckades de icke i sitt dåd - utan förföljda av klockljuden, dem troll i allmänhet ej kunna uthärda, flyttade de. Även denna sista jättestam flyttade från sina silverglänsande salar i Tunshäll, till Kinnekulle.» Om Hardemo kyrkas S:t Olovsbild meddelar Hofberg1 att den ansetts vara förlorad men återfunnits i en mörk vrå uppe i tornet. Han återger en teckning av bilden. Bergsten skriver att i sakristian fordom varit förvarad en S:t Olovsbild med yxa och troll och att av denna bild 1848 blott återstod en vitmålad träkubbe. Säkra underrättelser om bilden lämnar vic. pastor i Hardemo Pehr s Enligt Pehr J ohnssons avtryck. u Dvs. Thunshäll. 1 Meddelanden från Föreningen Örebro läns museum 9, s. 73.

139 135 S:t OlovsbildeniHardemo kyrka. Efter H. Hofberg i Medd. från för. Örebro läns museum 9, s. 73. S:t Olovsbilden i Kils kyrka. Efter H. Hofberg i Medd. från för. Örebro läns museum 8, s. 63. Hallmen i en beskrivning över Hardemo socken författad Hallmen var bondson från Hardemo, född Namnet tog han av Hardemo sockens dialektala namn Halnie_ Halmen meddelar att i sakristian»fins S. Olofs bild i lebensgross uthuggen af trä med himmel öfver sig, i högra handen yxan och vänstra Riksäplet trampande på Trollet med sine fötter». Den av Hofberg omtalade bilden, vare sig den framställer S: t Olov eller inte, är nu efter en färd till Örebro läns museum åter uppställd i kyrkan. 3 En annan kyrkobyggnadssägen inlämnades till Södermanlands N erikes landsmålsförening 2 dec av upptecknaren doktor A. G. 2 Uppsala universitetsbibliotek: S Jfr Gustaf E. Olsson, En gammal Hardemo-bondes minnen 1, s. 79 (1932).

140 136 S:t Olov Hardemo kyrka. Foto Bertil Walden.

141 137 Nyblin. 4 Den handlar om byggandet av Kils kyrka, som ligger en och en halv mil NV om Örebro.»Då S :t Olov gick ock funderade på, huru han skulle få en kyrka byggd i Kil, kom ett troll ock ärbjöd sig att uppföra byggnaden. Men S:t Olov skulle under tiden få låv att gissa till trollets namn eller ock giva detta sol, måne eller sitt eget huvud. S:t Olov gick slutligen in på dessa vilkor, ock trollet började arbetet. Ju mera detta framskred, desto oroligare blev S:t Olov, ty dät var minsann ej så lätt att gissa till trollets namn, ock sitt huvud var ej heller roligt att mista. Då han en dag i sitt bryderi gick på Ullavi klint för att se, huru arbetet framskred, fick han höra huru någon i bärget sjöng: Tussan, lullan, liten kind Snart kommer din far, Kille Wigge, hem Mäd sol, måne eller S: t Olovs huvud. Men den som nu blev glad, dät var St Olov, ty nu hade han helt ofömodadt fått veta trollets namn. Genast skyndade han till kyrkan, som nu var nästan färdig", ock ropade på långt håll till trollet, som höll på att sätta upp spiran på tornet: "Kille Vigge, sätt spiran rätt!" Då svindlade trollet och störtade ned mäd spiran samt slog ihjel sig i fallet. Av detta kommer dät sig att Kil kyrka ej har någon tornspira. S:t Olovs och Kille Wigges bilder lära finnas i en avsats i Kils kyrkotorn än i dag.» Samma sägen har tidigare upptecknats av Herman Hofberg. I sin» Beskrifning öfver Örebro stad och land» 6 skriver han om S: t Olovsbilden i Kils kyrka bl. a.:» Trollet under konungens fötter kallas af folket 'Kilevigge', och säges han med dess hjelp uppbyggt Kihls kyrka.» I Nerikes gamla minnen ( 1868, s. 235) hänvisar Hofberg till Kilssägnen. Den äldsta fullständiga uppteckningen jag känner härrör från år 1865 och ingår i Gabriel Djurklous»Anteckningar ur Nerikes Folklif till Kongl. Witterhets Historie och Antiqvitets Akademien inlemnade». Sägnen är upptecknad i Kils socken och lyder: För flera hundra år sedan, då Kihls gamla kyrka skulle byggas, var det en prest som het St Ola, och denne hade uppgjort contrakt eller åtminstone öfverenskommit med en jätte i Ullawiklint om kyrkans uppförande. öfver- ' Uppsala landsmålsarkiv 89: MS = fardig. 6 Meddelanden från Föreningen Örebro läns museum 8, s. 62.

142 138 enskommelsen eller aftalet var så, att kunde St Ola taga reda på jättens namn, så skulle denne icke hafva någon lön för sitt besvär; men kunde han det ej, så skulle jätten ha St Olas hufvud i ersättning för sitt arbete. Byggnaden gick raskt undan, men oaktadt alla efterforskningar ville det ej lyckas St Ola att få veta jättens namn. St Ola visste väl att han aldrig kunde våga sitt hufvud för en bättre sak, men han ville dock nödigt mista det; och i samma mon som kyrkan steg upp i höjden och arbetet nalkades sitt slut vexte också hans oro. Ja han hade redan så godt som tagit farväl af verlden, ty jätten höll nu på med sjelfva taket, då han en dag vandrade ut i skogen i närheten af Ullawiklint och tyckte sig höra en vaggsång inne i berget. Detta förundrade honom, hvarföre han stannade och lyssnade, och då hörde han huru jättesan sjöng för sitt barn derinne:» Wyssa lulla liten Kinn!»I morgon kommer Wigge hem»med St Olas hufvud.» Detta var en ljuflig musik i St Olas öra, och han vände genast om med gladare sinne än han vandrat ut i skogen. När han nu kom fram till kyrkan, var denna så nära färdig, att jätten höll på att sätta fast spiran på tornet.»du ställer ej spiran rätt Wigge!» ropade han. När nu jätten hörde sitt namn nämnas, hoppade han i wredesmode ner ifrån tornet och ville krossa St Ola; men det var nu försent. St Ola hade med kunskapen om namnet fått jätten helt och hållet i sitt våld, och förvandlade honom till en dvärg, hvarefter han trampade Wigge till döds under sina fötter. Ännu i dag förvaras i den nya kyrkans torn en större trädbild, föreställande ett helgon, som håller en mindre menniskofigur under sina knän, till minne af denna händelse. När nu jättesan förgäfves väntat på sin mans hemkomst med den utlofvade leksaken åt barnet, och fick spörja hans död, blef hon alldeles ursinnig, tog stora stenar och slungade dem med sitt strykband emot kyrkan, men alla föllo ned söder om det nya templet i Wallby backe, der de ännu lära qvarligga. Jag återvänder nu till Mnemosynesägnen och dess i sen tid upptecknade motsvarigheter i finsk tradition. Här är det två troll som byggde kyrkan. Huvudbyggmästaren och sägnens huvudperson heter Killi. Som hantlangare använder han N alli. Den finska vaggvisans första versrad handlar också om Killi som bygger kyrkan d. v. s. är byggmästaren och Nalli som smider spikar d. v. s. är hantlangaren. Namnet Nalli är uppenbarligen mycket ungt och är efter mönster av Killi gjort som rimord till nauloja 'spikar'. Med namnet Skalle har det intet närmare sammanhang. På liknande sätt har i yngre finska varianter av vaggvisan namnet på den barnvaggande Lalli uppstått som rimord till lasta 'barn'.

143 139 I Gyllenius' uppteckning från 1600-talets mitt finnes bara själva byggmästaren nämnd och han heter Kijl. Det finnes ingen anledning att blanda in Skalle i detta sammanhang. Namnet Kijl är tillräckligt att förklara uppkomsten av såväl Killi som Nalli och Lalli i vår vaggvisa. Nu förekommer visserligen ett jättenamn Kalli i en del yngre finska uppteckningar och ortnamn (se ovan). Denne Kalli kan däremot mycket väl vara lånad från Skallesägnen. Då det gäller att förklara uppkomsten av namnet Killi gå vi först till Gyllenius' namnform Kijl. Att detta namn går tillbaka till Kilssägnens Killevigge eller Kilevigge är mer än sannolikt. Ordet vigge (fsv. vigge) betyder ju kil7 och namnet Kilevigge är troligen en utsmyckning av ett äldre Kil eller Kile. Den sannolikaste grundformen är Kil, då Kils kyrka väl tänkts ha fått namn av sin byggmästare. Namnet Kil synes ha vandrat med sägnen till det svenska Finland, där den svenska befolkningen använt det som namn på Resos kyrkas byggmästare. I svensk form upptecknades det av Gyllenius, vars Kijl synes vara det svenska sockennamnet Kil i oförändrad form. Av detta Kil gjordes Killi som rimord till kirkkoa. Vokalen förkortades för att bättre rimma med det korta i: t i kir Hoa. Någon skulle kunna invända att namnet Kil i Närke redan före år 1400 efter all sannolikhet utvecklat sig till tje-ljud, varför svenskt Kil knappast, lånat till finskan, skulle ha kunnat bevara k-ljudet. I H. J. Strengs avhandling om de yngre svenska låneorden i det äldre finska bokspråket 8 meddelas emellertid att fornsvenskans palatala k-ljud, som i y. fsv. utvecklat sig till ett tje-ljud, även i de senaste låneorden till finskan motsvaras av k-ljud. Streng förklarar detta förhållande såsom antingen beroende på lån från fsv. före el talen eller ock som beroende på lån från Finlands svenska dialekter, där k-ljudet är bevarat även framför främre vokal utom i östligaste egentliga Finland och delar av Nyland. I de trakter där tje-ljud uppstått av palatalt k kan detta enligt Saxen (Finska låneord, s. 60) ej ha skett före mitten av 1600-talet. 7 Jfr C. W. v. Sydow i Fataburen 1907, s Nuoremmat ruotsalaiset lamasanat vankemmassa suomen kirjakielessä (Diss. Helsingfors 1915), s Arbetet påpekat för mig av professor Erland Hjärne, som välvilligt hjälpt mig med översättningen.

144 Att Kilsägnen och Örebrosägnen kunnat van~ra över till Finland från Närke är ej märkvärdigare än att Skallesägnen kunnat sprida sig dit. Örebro Nikolaikyrka låg vid själva Eriksgatan. Vid stora landsvägen mellan Örebro och Värmland ligga de ytterst påfallande Ulvgrytstenarna. Varje långväga resande måste imponeras av såväl stenarna som kyrkan. Det ligger intet märkligt i att Pungstenen vid Reso kyrka fått ärva jättekastsägnen från Ulvgryt. Och frågan är om ej också Skalle från början varit närking. I Hardemosägnen säges han ha bott i ettdera av bergen Tunshäll och Klevsbricka i Hardemo. Dessa båda berg ligga på häradsallmänningen i Hardemo sockens sydligaste del omkr. ¾ mil söder om kyrkan. Klevsbricka är uppkallad efter läget nära hemmanet Kleven i Halsbergs socken. En fjärdingsväg från Kleven ligger gården Skallerud med en brant sprickdal, vid vars ingång en fornborg ligger. 9 Utsikten från fornborgen är så vidsträckt att man ser Kilsbergen och större delen av Jälmaredalen under sig. 1 Tunshäll, Klefsbricka och Skallerudberget ligga i en rad på förkastningsbranten rätt nära varandra. Namnet Skallerud skrives 1553 Skallarud. 2 Senare leden är ordet rud 'röjning'. Förra leden är knappast gen. av ordet skalle, använt som bergnamn, då en hel del svenska ortnamn på -rud, -ryd, -röd och -red innehålla en gen. Skalla-, troligen av mansbinamnet Skalle 'den skallige'. Jag hänvisar bl. a. till följande ortnamn. I. Skallared, gård i Hajoms sn, Marks hd, Älvsborgs län, skrives 1546 Skallarid. Förra leden är enligt ortnamnskommitten»fsv. gen. av det gamla mansn. Skalle». 3 Någon höjd varav gården kunnat få namn synes icke finnas. 2. Skallerud, gård i Grums sn o. hd, Värmlands län, skrives 1582 Skallerud. Förra leden är enligt ortnamnskommitten»det gamla mansn. Skalle eller ock skalle i dess fsv. bet. 'skalligt huvud' syftande på kal bergmark». Skallberget är vanligt höjdnamn i Värmland. Gården ligger vid berg.4 9 H. Hofberg, N erikes gamla minnen, s E. Tuneld, Geografi ( uppi. 8, 1828) 2, s. 97 f. 2 Meddelanden från Nerikes fornminnesförening 1, s Sverges ortnamn. Älvsborgs län 9: 1, s Sverges ortnamn. Värmlands län 5, s. 16.

145 Trakten kring Hardemo kyrka (i NV) och Skallerud (i SO).

146 '., ~-~\ -~, ~ \( j'' ~~l.,._,_~.,_-. '-¼ -- ~ 4,, l l --. ). -~ '...,f. ; ~\ i~ Ullaviklint med fornborg. Efter H. Hofberg, Nerikes gamla minnen, s. 43. Fornborgen på Skallerudsberget. Efter H. Hofberg i Nerikes gamla minnen, s Skalleröd, gård i Mo sn, Bullarens hd, Göteborgs o. Bohus län, skrives 1650 Schaleröd. Enligt band 18 av Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län»torde det vara principiellt riktigt» att i Skalleröd räkna med mansbinamnet som förra led. Att säkert avgöra vad Skalle- i vårt Skallerud ursprungligen åsyftar är inte möjligt. Framhållas bör emellertid att bergs- och önamnet Skallen är rätt vanligt i Sverige. I Askersunds socken i Närke finnes en ö med namnet Skallen. B~rgnamnet Snödskallen 'den kala skallen' förekommer flerstädes i Norrland.5 Om Skallerudsberget tidigare kallats Skallen eller Skalleberget för att det liknat en kal skalle, har tydligen till detta namn med lätthet kunnat bildas ett jättenamn Skalle. Men nästan lika lätt kan ett dylikt namn ha bildats ur namnet Skallerud 'Skalles röjning'. Sannolikt är under alla förhållanden att den jätte, som byggde Hardemo kyrka, fått namn av Skallerudsberget, som genom sin vidsträckta utsikt och sin fornborg sedan gammalt fångat folkfantasien. Hardemo socken med dess medeltida S :t Olovsbild och dess vittbekanta S:t Olovskälla har länge varit centrum för Närkes S:t Olovs- 5 Namn och bygd 1935, s. 67.

147 143 traditioner. Förbi kyrkan och källan gick en urgammal landsväg fram. Här kunde alla förbifarande läsa den vers, som var målad på en trätavla vid källan. Den lyder i Bergstens redaktion från år 1848 (i Pehr J ohnssons edition) :»Du vandringsman som uppå vägen går, Kom hit och drick, du styrka får; Ty vattnet äger samma kraft, Det i S: t Olofs tid har haft.» Tavlan har ruttnat ned upprepade gånger, men ny tavla med liknande läsning sättes ständigt upp i stället för den förbrukade. Från Hardemo har efter allt att döma Skalle vandrat in i Eenbergs Trondheimssägen. Den äkta Trondheimsredaktionen känner ej till Skalle. Från Sverige har Skalle rest över till det svenska Finland.

148 Namnen Bläster, 'Tväster m. m. I de norska och norrländska formerna av Trondheimssägnen heter trollet sent eller aldrig Skalle. Det är Eenberg, som infört detta trollnamn i sägnen. I andra upplagan (1844) av Andreas Fayes Norske Folke-Sagn meddelas följande uppteckning av Trondheimssägnen: Throndhjems Domkirke er bekjendt vidt og bredt som en af Christenhedens ma::rkeligste Kirker, isa::r var den herlig i gamle Dage, da den havde sit skyhpie Spir. At bygge Kirken, det formaaede nok St. Olaf, men at sa::tte Spiret paa oversteg hans Kra::fter. I sin Forlegenhed udlovede St. Olaf Solen til den, <ler vilde paatage sig at opreise dette. Da Ingen turde eller kunde, saa tilbpd sig et Trold, som boede i den na::rliggende Hladehammer, at paatage sig Arbeidet, mod at erholde, hvad St. Olaf havde lovet. Derhos betingede han sig ogsaa, at St. Olaf ei maatte na::vne ham ved Navn, om han kunde faae det at vide. Da St. Olaf nu kom i Knibe med Hensyn til sit Lpfte, spgte han at komme paa Spor efter Troldets Navn. V ed Midnatstid seilede han derfor ud langs Hladehammeren og da han kom til det Sted, som endnu kaldes Kja::rringa, hprte han et Barn i Fjeldet at gra::de og Moderen at stille det tilfreds ved at love det Himmelens Guld o: Solen, naar Tva::ster kom hjem. Glad ilede Olaf tilbage til Staden og kom just til rette Tid, thi Spiret kneisede allerede og Troldet var netop ifa::rd med at sa::tte den sidste gyldne Knap paa Flpien. St. Olaf raabte nu:» Tva::ster! Du sa::tter Flpien for langt i V ester.» I det samme ~ieblik Troldet hprte sit Navn, styrtede han dpd ned. Sägnen är enligt Faye muntligen meddelad. Han uppger i fortsättningen (s. 15) att den ursprungligen skall vara meddelad major Kliiver av en kvinna på Ytterpen. Hon hade i sin ordning hört den av»sin meget gamle Bedstefader». Kliiver har behandlat sägnen poetiskt i»hermoder. Et Ugeblad af blandet Indhold», halvårgång 3 (Christiania 1822), s. 319 f. Jag återger här Kliivers dikt med kommentar. Jag har Oslo universitetsbibliotek att tacka för lånet av den sällsynta tidskriften.» Twa::ster Troldmand. (efter et gammelt Folkesagn.) St. Oluf heel aarle paa Kristkirkens Gaard, Mens Tempelets Bue blev reiset, Saa glad, men tillige saa a::ngstelig staaer Og pnsker - 'gid Spiret og kneised'!'

149 145 Han sp~rger de Mestere en og hver H vem dette sig drister at gj9ire, Han adsp9irger hist og han adsp9irger her, Men ingensteds Svar er at h9ire. St. Oluf betneder sin gyldene Stol Og tager med Harme til Orde: 'Ja Spiret maa reises - og Himmelens Sol J eg lover den Mes ter, som tur de Det reise med gyldene Fl9ii i Skye Alt 9iverst paa Tempelets Bue' - Strax h9irtes en Larmen liig Vaabengnye: En Troldmand paa Stand kom till Skue. 'Kong Oluf! du lover mig Himmelens Sol Naar Spiret i Skyen jeg reiser! - Dit L9ivte staae fast, som din Kongestol! - Og inden i Morgen det kneiser Paa Kristkirkens Tinde i h9iien Skye, Naar du kun det L9ivte mig giver, At ei om mit Navn og min Bolig knye, Om disse bekjendte dig bliver.' St. Oluf seiler ved Midienat Langs Hladehammerens V olde. Hvor Dragerne v.erne om skjulte Skat Og Klipperne vrimle af Trolde - Flux h9irer han inde i Klippens Skjul 1 Et Barn saa bitterlig gr.ede, Og Moderen lover det Himlens Guld" Naar Tv.ester hjemkommer med Gl.ede. St. Oluf, som gjetted' af disse Ord Hvacl Trolclmandens Navn monne v.ere, Og f9ilte hvor dj.ervt og hvor falsk han svo'r Mod Gud og sin Kongelig' JEre, Han heisede Seil i h9iien Raa Og Roret han selv tog i H.ende, Og strax han mod Kristkirken Stavnen lod staae Og landede dervecl beh.ende. 1 En Hrengehammer med en Hule ved Flodranden, i Hladehammeren tret ved Trondhjem, kaldes endnu Kjerringen, hvor Tv.ester skal have boet. 2 Solen kaldes i dette Sagn saaledes. 10-4II56. Ärsbok I94I,

150 Det hendte ved tidligste Morgengrye, Han landed' fra Hlade i Vester, Og alt saae han Spiret i hpien Skye At reises af Troldmanden Tvrester - Nu gjaldt det - St. Oluf besteeg sin Stol Og raabte 'hvad gjpr du o Tvrester! Du Flpien ei sretter mod Himlens Sol!' - Og dpd tumled Trolden mod V ester. Anm. Dette Sagn blev mig meddeelt af en gammel Bondekone paa Ytterpen i Aaret 1814, som havde hprt det af sin 95 aarige Farfader, aldeles, som det her er fortalt. Oluf skal nemlig have udbrudt: 'Tv rester! du s rett e r F 1 p i en for 1 an g t i Ve st e r!' Hos Schpning i hans Domkirkens Beskrivelse Pag. 9 findes Sagnet omtrent ligeledes paa Navnet nrer, som hos ham er Skalle istedet for Tvrester. Trondenres, eller i daglig Tale kaldet Tronres, Kirke i Senjens Fogderie, Finmarkens Amt skal ogsaa, efter gamle Sagn, vrere bygget af en Troldmand, som dog ikke blev frerdig dermed, thi han kom med det sidste Lres Steen forsilde ved Solens Opgang - og blev tilligemed sin Hest forvandlet til en Steen, som endnu findes 1/. Miil i Syd fra bemeldte Kirke, og kaldes Bindstenen. Mrerkelig nok er dennes Navn - då det synes troligt at hele Hindpen, paa hvis nordpstlige Ende Tronres ligger, er opkaldt <lerefter. I flere Provindser af det nordlige Sverig har man, efter Naturforskeren G. Marklins Beretning, ligeledes det samme Sagn om Tvrester, der skal have reist de fleste gamle Kirketaarne i nrevnte Egne. Endelig anmrerkes: at dette Sagn synes at reise sig fra Hedenold; thi i den reldre Edda berettes: at en Bygmester lovede Aserne at gjpre dem en Borg saa fast, at B_iergriserne og Rhimtusserne ikke kunde indtage den, hvorfor han fordrede Freia, Solen og Maanen etc. etc. (see R. Nyerups Oversrettelse Pag. 55). L. D. Kliiwer.» Det är uppenbart att Fayes sägenform ej har något självständigt källvärde. Den bygger tydligen helt på den Kliiverska traditionen. Faye har därifrån upptagit alla ortnamnen, solens namn»himmelens Guld», trollnamnet samt versen:»tvrester! Du sretter Fljiiien for langt i Vester.» Kliivers trollnamn verkar av språkliga skäl rätt misstänkt. Hans uppgift att Gabriel Marklin känt samma sägen om Tvrester från flera

151 147 provinser i norra Sverige får naturligtvis ej fattas så som om Marklin känt namnet Tvrester. Marklins uppgifter ha givetvis gällt sägn e n ej trollets n a m n. Men hänvisningen till Marklin som meddelare är viktig även från en annan synpunkt. Då Afzelius i Iduna 1812 redogjort för en norrländsk kyrkobyggnadssägen hämtad ur Doktor Zetterströms samlingar ( ovan kap. II) fortsätter han med ett omnämnande av jättens namn i andra berättelser. Har Marklin även lämnat uppgifter till Afzelius? Efter»somliga berättelser» har enligt Afzelius versen lytt: eller»bläster! sätt spiran Wäster!»»Slätt! sätt spiran rätt!» Sannolikt är Kliivers Tvmster, rimordet till V ester, förvanskat av Blmster. Tidigare skulle då versen ha varit:»blrester! du sretter Flpien for langt i V ester!» Denna läsart går då tillbaka på samma grundform som den Afzeliusska versen om Bläster. Gissningsvis vill jag med tvekan framkasta den förmodan att Tvmster uppkommit ur for langt i Vester genom att t i langt i talet förts ihop med ivester. Från for langt tivester är det ej långt till for langt, Tvmster. Tvrester kan då ha uppfattats som ett binamn på Bläster. Sedan Bläster utträngts av Tvmster kan genom kontamination med ursprungligare traditioner»i V ester» ha återinförts. Men denna gissning är av det lösaste slaget. Vad som framför allt stöder min förmodan om att Tvrester tidigare hetat Bläster är ej blott Afzelius' uppgift från 1812 utan det faktum att i den norrländska traditionen trollet så ofta har ett namn som syftar på väder och vind. I Zetterströmska uppteckningen heter trollet Wind och Wäder. Afzelius uppger även namnet Slätt som möjligen kan höra samman med norska dial. sletta 'blandning av regn och snö'. Det från Nivala i Finland som namn på den kyrkbyggande jätten före- 10

152 kommande Vieterposti är säkerligen, som Harva 3 förmodar, detsamma som ett svenskt Väderpust. I en av Harva anförd finsk variant till vår sägen heter jätten Uula Tuulilamppu. Tuulilamppu synes, som Erland Hjärne för mig påpekat, betyda 'Blåstlampa'. Att i detta namn senare leden är förvanskad är tydligt. Tuuli- 'blåst-' synes däremot vara äkta. Det styrkes kanske i någon mån av det i en svensk-finländsk kyrkobyggnadssägen upptecknade jättenamnet Tulderrukka. 4 Kanske en förvanskning av Tuulen-ukko eller Tuuli-ukko 'blåstgubben'? Som ursprungligt vindnamn får väl trollnamnet Sydväst i en variant från Snåsen i Norge uppfattas. 5 C. W. v. Sydow har också i Fataburen 1907, s. 205, uttalat en förmodan om att Tvrestersägnen torde härstamma ur Blästervarianten. 3 Anf. arb., s. IO. 4 Finlands svenska folkdiktning 7: I, s Jfr C. W. v. Sydow i Fataburen 1907, s. 205.

153 VIII. Trollets namn som rimord. Som grundtyp för den vers, varmed helgonet hälsar trollet, sedan namnet blivit yppat, föreslår v. Sydow 1 :»Skalle sätt spiran rätt.» Han bygger här på Eenbergs text:»skalle, sätt korset rätt!» Men som jag ovan sökt visa, hör Skalle ej alls till Trondheimssägnen. Och man måste också medge att versen är jämmerlig. Ordet sätt har relativt ringa tryck, under det att rätt har starkt tryck. Och sätt är, rent språkligt sett, närmare förbundet med rätt än med Skalle.»Skalle sätt spiran rätt!» kan aldrig bli någon vers. Meningen måste, så som väl även Eenberg gjort, nödvändigt uppfattas som prosa. Ett helt annat intryck ger verserna: 1 Fataburen 1907, s Ovan kap. IL 3 Ovan kap. VII. 4 Ovan kap. II. 5 Ovan kap. IL»Bläster, sätt spiran väster!» 2»Tv.ester, du s.etter Fl9)ien for langt V ester!» 3»Slätt, sätt spiran rätt!» 4» Vind och väder, du har satt sp1ran sneder!» 5

154 150» Timmelitut, skjut sten bättre ut!» 6»Agt dig nu, Sigge! Nu vil ikke sidste stenen ligge.» 7»Find, sret mig den sten lrenger' ind!» 8» Der mangler en sten, Find, gå hen og sret den ind!»9»find, den sten sretter du vind!» 1»God Maaen, Zi! God Maaen, Zi! Sretter du nu den sidste Steen i!» 2 För ~tt en dylik vers skall bli möjlig att säkert tradera bör det betonade namnet rimma med strofens betonade slutord. Innan namnet Skalle inlånades i den Eenbergska sägnen har strofen sannolikt haft samma enkla typ som den har i den norska och de norrländska sägenvarianterna, dvs. första raden var trollets namn, andra raden rimmade med trollnamnet. Allt talar för att»skalle, sätt korset rätt» är ändrat från:»slätt, sätt spiran rätt!» Just denna strof återfinnes i Afzelius' Idunauppteckning. Den egenartade tvåradiga strofform med ett överbetonat ord i första versraden och en hel sats i den andra, som jag ovan berört, uppträder även annorstädes i det folkliga traditionsstoffet. Om någon mot sin vilja blir tilltalad med det för många förhatliga tilltalsordet ni, kan han svara: G Ovan kap. V. 7 Sägen från Avaldsnes i Stavanger amt (Urda 1842, s. 330). s Ovan kap. IL 9 Ovan kap. Il. 1 E. Tang Kristensen, Danske sagn 3, s Ovan kap. Il.

155 151 eller»ni kalla bann märra si.» 3»Ni sitter i helvite å hakkar kli.» 3 Till en person med namnet Petter säger man försmädligt och retsamt:»petter han vet, va ho setter.» 4 Tre liknande strofer förekomma i ramsan:»petter vet du, hvar sola sitter? Per hon sitter där. Pelle hon sitter på samma ställe.» 5 En person med namnet Kalle kan man reta med strofen:»kalle måka stallä.» 6 Och en som heter Hans kan få höra:»hans sket i jans.» 7 Vill man narra abborren att nappa, skall man saga:»abborresnok, kom å häkt dä på mm krok!» 8 Föraktar man inte heller ett mörtnapp, kan man locka fisk med följande strofer (Roslagen, <lärs., s. 201): 3 Södermanland. Bidrag t. Södermanl. ä. kulturhist. I (1877), s Bohuslän. Sv. landsmål 5: 5, s Kalmar. Sv. tandsmål 5: 5, s Brändö. Finland. Sv. tandsmål 5: 5, s Västergötland. Sv. landsmål 5: 5, s Södermanland. Sv. landsmål 5: 5, s. 200.

156 »Mörtskvätt kom å tag din rätt! Abborrabrok, häng dig fast på krok!» Dylika tvåradingar byggas ofta ut till tre- eller fyraradingar, där alla raderna rimma med strofens begynnelseord. Som exempel må anföras:»ni sitter i hälsike å hackar kli å du står breve å rör i.»9»magister, koka klister slå i väggen så blir ä ister!»1»sara den rara, som vår Herre ska' bevara, att inte kattera tar a.» 2»Fia, mi pia, slå särken te sia!» 3»Klas var på kalas slog sönder älfva glas.» 4» Abborresnok, spänn i min krok! Jag är fattig å vill kok.» 5 Första radens ord kan också vara försett med attribut av en eller annan sort, t. ex. 9 Södermanland. Sv. landsmål 5: 5, s Mälartrakten. Sv. landsmål 5: 5, s Småland. Sv. landsmål 5: 5, s Bleking. Sv. landsmål 5: 5, s Göteborg. Sv. landsmål 5: 5, s Norra Ångermanland. Sv. landsmål 5: 5, s. 200.

157 153»Båtsman viger skiter i byxorna å tiger.» 6»Svänn sveter springer i bär ja å beter jeter.» 7»Herr baron sket på bron. (Grefven tog opp det med slefven.)» 8»Kalle knall sket i kyrka, så dä small.» 9 Speverser av liknande typ finnas även upptecknade från andra germanska länder. Jag nöjer mig med att som exempel anföra följande schweiziska skämtvers till bondpojkar:» Burebiiebli, isst gern Speck und Riiebli.»1 I annat sammanhang förekommer i bröderna Grimms sagor nr 24 (Frau Holle) som tuppens yttrande:»kikeriki, Unsere goldene Jungfrau ist wieder hie.» Den tvåradiga strofform, som återfinnes i t. ex.»slätt, sätt spiran rätt.» och som jag här ovan gett en mängd prov på, måste vara ganska gammal, låt vara att den på grund av sin enkla och primitiva beskaffenhet ofta föraktats av folkminnesupptecknarna. Den synes i regel användas vid tillrop, tilltal och i repliker och är en typisk talvers dvs. den är aldrig sångbar. Den synes framför allt tillhöra barnlittera- 6 Östergötland. Sv. landsmål 5: 5, s Bohuslän. Sv. landsmål 5: 5, s Mälartrakten. Sv. landsmål 5: 5, s Västergötland. Sv. landsmål 5: 5, s E. L. Rochholz, Alemannisches Kinderlied und Kinderspiel (.Leipzig 1857), s. 197.

158 154 turen. För denna vitt spridda och mycket gamla med tillrop förbundna verskonst är ett rim av den typ, professor von Sydow föreslagit dvs.»skalle, sätt spiran rätt.» fullständigt otänkbar. Några paralleller till en dylik vers torde överhuvud ej stå att uppdriva. Den bryter mot den folkliga versens elementäraste regler. Då dessutom namnet Skalle eljest saknas i gamla säkra uppteckningar av Trondheimssägnen, blir det så gott så säkert att Skalle i Eenbergs text fått ersätta ett namn rimmande med rätt. På liknande sätt har G. 0. Hylten-Cavallius Jämtlandsuppteckning fått in alternativet Skalle i versen:»rättnu kommer fysling (nämnes äfven Skalle) hem». Samma uppteckning låter S:t Olov säga till Fysling:»Sätt spiran rätt fysling! (Fader Skalle!). Skallealternativet beror säkerligen på inblandning av mellansvensk tradition. (Forts.)

159 KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN FÖR FOLKLIVSFORSKNING

160

161 Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning. Styrelse. Preses: K. G. WESTMAN (1932). V. preses: N1Ls AHNLUND (1933). Sekreterare: JöRAN SAHLGREN (1932). Bibliotekarie: C. W. v. SYDOW (1932). Skattmästare: LARS SAXON (1935). Medlemmar: EDWIN BERGER (1932), SIGURD ERIXON (1932), HJAL MAR LINDROTH (1933), NATAN LINDQVIST (1941). Ersättare: SIGURD WALLIN (1933), ERIK NoREEN (1940), DAG STRÖMBÄCK (1941). Granskningsnämnd. Ordförande: Akademiens sekreterare. Medlemmar: C. W. v. SYDOW, S. ERIXON, N. AHNLUND, D. STRÖM BÄCK. Hedersledamöter. NILSSON, NILS MARTIN P:soN, fil. dr, professor em., Lund, f. 12 /7 74, inv. 38. VON FRIESEN, OTTO, fil. dr, professor em., Borgg. 1, Uppsala, f. 11/ 5 70, inv. 32. KARSTEN, TORSTEN EVERT, fil. dr, professor em., Kottbyvägen 48, Helsingfors, Finland, f. 20 / 8 70, inv. 35. GEIJER, ANDERS HERMAN, fil. dr, professor, Åsgr. 2, Uppsala, f. 17 / 11 71, inv. 32. Stödjande ledamöter. EUGEN NAPOLEON N1coLAus, fil. dr, Sveriges arvfurste, hertig av Närke, Valdemarsudde, Stockholm, f. 1 / 8 65, inv. 34. BERGER, SVANTE EDWIN L:soN, direktör, Eket, Halmstad, f. 13 / 5 71, inv. 32.

162 HJEGGSTRÖM, CARL ZACHARIAS, disponent, V. Ag. r6, Uppsala, f. 14 /. 84, inv. 32. ÅQvrsT, ERNST LEONARD, direktör, riksdagsman, Rudbecksg. 37,.. b f 16/. Ore ro,. 2 75, mv. 33. SAXON, LARS, redaktör, Valhallavägen rr2, Stockholm, f. 9 / 9 _oo, inv. 34. STRÖMBOM, NrLs ALFRED RAGNAR, kapten vid K. Hallands regemente, Generalstaben, Stockholm, f. 30 / 10 98, inv. 34. JOHANSSON, OscAR, grosshandlare, Rådmansg. 22, Stockholm, f. 15 / 6 8r, inv. 34. Drös, ANDERS VIKTOR, ingenjör, St. Torget 3, Uppsala, f. 2 ¼ 91, inv. 36. LESSLIE, HrLDUR ANNIE BEATRICE, f. KYLANDER, fru, Viktor Rydbergsg. 14, Göteborg, f. 90, inv. 37. KoLBERT, ERNST WrLHELM, direktör, Linneg. 102, Stockholm, inv. 37. WrKLAND, SIGURD RAGNAR, revisor, Valhallav. 86, Stockholm, f. 76, inv. 38. BoETHIUS, GERDA AxELINA JOHANNA, professor, Mora, f. 10/ 8 90, inv. 39. Poss, JosEF NATANAEL, notarie, Torstenssonsg. II, Stockholm, f. 90, inv. 41. CARLEN, CARL AUGUST, direktör, Yxhult, Hällabrottet, f. 18/ 6 76, inv. 41. Arbetande ledamöter. a. Inländska. AHNLUND, NrLs GABRIEL, fil. dr, professor, Gransångarevägen 4, Höglandstorget, f. 23 / 8 89, inv. 32. CELANDER, KARL HILDING, fil. dr, rektor, S:t Sigfridsg. 42, Göteborg, f. 17 / 7 76, inv. 32. DANELL, GrnEON, fil. dr, f. d. rektor, Borghamn, f. 21/ 8 73, inv. 32. ERIXON, SIGURD EMANUEL, fil. dr, professor, Lusthusporten, Stockholm Ö, f. 26 / 3 88, inv. 32. HESSELMAN, BENGT IVAR, fil. dr, professor em., Florag. rr, Uppsala, f 21; " 12 75, mv. 32. LEVANDER, LARS JACOB, fil. dr, Trångsund, Knivsta, f. 31 /s 83, inv. 32. LINDQVIST, ADOLF NATANAEL, fil. dr, professor, Wahlenbergsv. 19, Uppsala, f. 5 / 4 82, inv. 32. LINDQVIST, SuNE, fil. dr, professor, S:t Larsg. 6, Uppsala, f. 20 / 3 87, inv. 32.

163 159 LINDROTH, HJALMAR AXEL, fil. dr, professor, Murgrönstigen 5, Göteborg, f. 6 / 2 78, inv. 32. NoREEN, ERIK, fil. dr, professor, S. Rudbecksg. 2, Uppsala, f. 3 / 11 90, inv. 32. SAHLGREN, GUSTAV FREDRIK JÖRAN, fil. dr, professor, S. Rudbecksg. 4, Uppsala, f. ¼ 84. VON SYDOW, CARL WILHELM, fil. dr, professor, Tunav. 7, Lund, f. 21 /i2 78, inv. 32. TuNELD, EBBE OscAR, fil. dr, professor, Högåsen, Arild, f. ¼ 77, inv. 32. WALLIN, SIGURD, fil. dr, intendent, Artillerig. 23, Stockholm, f. 1 / 1 82, inv. 32. WEIBULL, CURT HuGo JOHANNES, fil. dr, professor, rektor, Skåneg. 29, Göteborg, f. 19 / 8 86, mv. 32. \VESTMAN, KARL GusTAF, fil. o. jur. dr, professor, statsråd, Fredrikshovsgatan 3, Stockholm, f. 18 / 8 76, inv. 32. WIGFORSS, ERNST JOHANNES, fil. dr, lektor, statsråd, Bergviksv. 67, Äppelviken, f. 24 / 1 8I, inv. 32. EK, SVERKER, fil. dr, professor, Furug. 15, Göteborg, f. 23 / 2 87, inv. 33. LILJEBLAD, SVEN SAMUEL, fil. dr, docent, Lund, f. 30 / 5 99, inv. 33. KALLSTENIUS, GEORG GoTTFRID, fil. dr, professor, Gropgr. 5, Uppsala, f. 26 /1 73, inv. 34 STRÖMBÄCK, DAG ALVAR, fil. dr, föreståndare för Landsmålsarkivet i Uppsala, Wahlenbergsv. 13, Uppsala, f. 13 / 8 oo, inv. 35. CoLLINDER, ERIK ALFRED TORBJÖRN (BJÖRN), fil. dr, professor, Hallstensg. 6, Uppsala, f. 22 / 1 94, inv. 36. HEDSTRÖM, KARL FREDRIK GUNNAR, fil. dr, föreståndare för Landsmålsarkivet i Lund, N ationsg. 22, Lund, f. 31 /i2 90, inv. 40. BERG, GÖSTA, fil. dr, intendent vid Nordiska museet, Narvavägen 3, Stockholm, f. 31 h 03, inv. 40. b. Utländska. KNUDSEN, GUNNAR, cand. mag., arkivarie, Marediget 5, Charlottenlund, Danmark, f. 23 / 3 86, inv. 33. ELLEKILDE, HANS, arkivarie, Gammelbo, Holte, Danmark, f. 1 ½ 91, inv. 33. GRUNER-NIELSEN, HAKON HARALD, arkivarie, Ved Klosteret 1, Köpenhamn, Danmark, f. 24 / 7 8I, inv. 33.

164 160 ANDERSSON, OTTO, fil. dr, professor, Åbo, Finland, f. 2 ¼ 79, inv. 33. WIKMAN, KARL ROBERT VILLEHAD, fil. dr, arkivarie, Åbo, Finland, f. 20 / 5 86, inv. 33. HARVA, UNo NILS OsKAR, fil. dr, professor, Åbo, Finland, f. 31 / 8 82, inv. 33. NIKANDER, JOHAN GABRIEL, fil. dr, professor, Åbo, Finland, f. 21 / 5 84, inv. 33. HÄMÄLÄINEN, ALBERT, fil. dr, professor, Helsingfors, Finland, f. 20 / 2 81, inv. 33. SEIP, DrnRIK ARuP, fil. dr, professor, Blommenholm, Norge, f. 31 /~ 84, inv. 33. OLSEN, MAGNUS BERNHARD, fil. dr, professor, Nedre Skogvei 16, Bestun ved Oslo, Norge, f. 28 / 11 78, inv. 33. LrnsTjllL, KNUT, professor, Blommenholm, Norge, f. 13 / 11 81, inv. 33. Lrn, NILS, fil. dr, lektor, Vinderen, Norge, f. 90, inv. 33.!VERSEN, RAGNVALD, fil. dr, professor, Tidemandsgate 36, Trondheim, Norge, f. 18 / 1 82, inv. 33. SKAUTRUP, PETER, fil. dr, professor, Torpet, Risskov, Aarhus, Danmark, f. 21 / 1 96, inv. 34. SvEINSSON, EINAR OL., fil. dr, Reykjavik, Island, inv. 34. KuNDZINS, PAULS, fil. dr, professor, Kirova iela 4-8, Riga, Lettland, f. 4/2 88, inv. 34. ANDERSSON, WALTER, fil. dr, professor, Heumarkt 1, Königsberg, Preussen, f. 10 /io 85, inv. 34. HABERLANDT, ARTHUR, dr phil., professor, Museum fiir Volkskunde, Wien, Tyskland, f. 9 /a 89, inv. 35. o DUILEARGA, SEAMAS HAMILTON, lecturer, Irish Folklore Commission, University College, Dublin, Irland, f. 26 / 5 99, inv. 35. THOMPSON, STITH, professor, Indiana University, Bloomington, Indiana, U. S. A., f. 7 / 3 85, inv. 35. FRINGS, THEODOR, dr phil., professor, Montbestr. 31 Il, Leipzig N 22, f. 23 / 7 86, inv. 36. DE VRIES, JAN, professor, Leyden, inv. 38. R1v1ERE, GEORGES HENRl, conservateur du Musee National des Arts et Traditions populaires, Palais de Chaillot, Place du Trocadero, Paris XVI, f. 5/ , inv. 38. TAYLOR, ARCHER, fil. dr, professor vid University of California, Berkeley, U. S. A., f. 90, inv. 40.

165 161 Korresponderande ledamöter. PETTERSSON, OLOF PETTER, f. d. folkskollärare, Västerhiske, f. 11 /i2 59, inv. 38. HÄLLSJÖ, KARL-EDVARD, M. L., Domnarvet, f. 3 / 11 66, inv. 38. FESTIN, ERIC EMANUEL, länsantikvarie, Östersund, f. 12 / 10 78, inv. 38. PETERSON, PATRIK NEHARD, hemmansägare, fil. dr, Norbyvallda, f. ¾ 54, inv. 38. OLSSON, OLAUS, hemmansägare, Bräcke, Hjälteby, f. 6/ 6 52, inv. 38. MoDIN, ERIK, fil. dr, komminister, Sollefteå, f. 16 / 8 62, inv. 39. NoRDBERG, JOHAN ALBERT, kontraktsprost, Gammelstad, f. 20 /i2 71, inv. 39. SANDKLEF, JOHAN ALBERT, intendent, Varberg, f. 13 h 93, inv. 39. SVENSSON, SrGFRID, fil. dr, intendent, Nordiska Museet, Stockholm, f. 1/ 6 01, inv. 39. CAMPBELL, BROR ÅKE, fil. dr, docent, Uppsala, f. 1 /u 91, inv. 39. ERIKSSON, JOHAN EMANUEL (MANNE), fii. lie., arkivarie, Uppsala, f. 5 /2 95, inv. 39. LARSSON, CARL FILIP, författare, By kyrkby, f. 25 h 77, inv. 39. HAGBERG, LoursE EuPHROSYNE, fröken, amanuens, Florag. 21, Stockholm, f. 1 h 68, inv. 39. FoRSSLUND, MAJA, fröken, Kopparberg, inv. 41. VON WALTERSTORFF, EMELIE WrLHELMINA, fröken, Orrspelsvägen 36, Ålsten, f. 19 / 10 71, inv. 41. HELLMAN, THEODOR, fil. lie., folkskoleinspektör, Nya Varvet, Härnösand, f. 14 / 9 77, inv. 41. LUNDBERG, JOHAN OsKAR MAURITZ, fil. lie., bibliotekarie, Ö. Åg. 49 B, Uppsala, f. 26 /4 82, inv. 41. ODSTEDT, SARA ENELIA (ELLA), fröken, Landsmålsarkivet, Uppsala, f. 24 / 6 92, inv. 41. GusTAVSON, JOHAN HERBERT, fil. dr, Vildrosg. 9, Uppsala, f. 2 ¼ 95, inv. 41. VEJDE, PEHR GUNNAR, fil. dr, Växjö, f. 19 / 9 85, inv. 41. KJELLBERG, SvEN TORSTEN, fil. lie., intendent, Lund, f. 92, mv. 41. Akademiens verksamhet Av K. Maj:t har Akademien erhållit ett anslag av 2,000 kronor för fortsatt utgivande av»svenska sagor och sägner».

166 162 Akademiens stödjande ledamot hr Josef Poss har till Akademien överlämnat 10,000 kronor för understödjande av Svenska ortnamnsarkivets verksamhet. Akademiens hedersledamot doktor Marius Kristensen har under året avlidit. Till stödjande ledamöter ha under året valts notarien Josef Poss -0ch direktören C. Aug. Carlen. Till korresponderande ledamöter ha valts fröken Maja Forsslund, fröken Emelie von Walterstorff, folkskoleinspektören Theodor Hell- man, bibliotekarien Oskar Lundberg, fröken Ella Odstedt, fil. dr Herbert Gustavson, fil. dr Pehr Gunnar Vejde och intendenten S. T. Kjellberg. Vid sammanträdet 23 maj 1941 höll hr Dag Strömbäck föredrag om»ett bidrag till de nordiska föreställningarna om diserna». Vid högtidssammanträdet 6 nov. höll hr Martin P:n Nilsson föredrag om»folktraditionens upplösning» och hr Hilding Celander om»norrmännens oskorei och dess motsvarigheter i äldre och nyare nordisk tradition». Av trycket har utgivits: Skrifter utgivna av Kungl. Gustav Adolfs Akademien: 6: l och 2. Johan Götlind, Västergötlands folkmål. Del l A och B. 7. Lennart Björkquist, Jämtlands folkliga kvinnodräkter. Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok Namn och bygd. Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning 1940, h. 3-4, 1941: h Folkliv Revisions berättelse. Undertecknade, utsedda att revidera Kungl. Gustav Adolfs Akademiens för folklivsforskning räkenskaper och förvaltning för år 1940, få härmed efter verkställd granskning avgiva följande berättelse. Vi hava tagit del av de vid Akademien och sammanträden med dess styrelse förda protokoll. Räkenskaperna äro siffergranskade av undertecknad Wikland, som häröver avlämnat särskild P. M., till vilken revisorerna hänvisa. Akademiens inkomster och utgifter under år 1940 framgå av följande tablå.

167 Inkomster. Årsavgifter.... Utdelning å aktier.... Vinst å obligationer.... Räntor å obligationer.... Räntor å kapital- och checkräkningar.... Ränta å medlemsavgift.... Kungl. Ortsnamnskommissionen.... Inbetalt för Zorns porträtt av H. M. Gustaf V.... Statsanslag för sagoutgivning.... Statsanslag för Kulturatlas.... Statsanslag för Lapplandsforskning.... Anslag från Humanistiska fonden för L. Levanders arbeten 5,000: - 4,32 5: - 95: -- 1,057: 50 6o1: 18 50:- 15: 50 6,000: - 8,699: 73 80,000: - 4,000: - 2,000: Kronor 111,843: 91 Utgifter. Arvode för redigering av Tidskrift för folklivsforskning.. Arvoden för redigering m. m. av De svenska folksagorna.. Arvode för utformande av manuskript till»övre Dalarnas Gamla Bondekultur».... Arvoden för arbete med Kulturatlas.... Arvoden för undersökning 111. m. av Arjeplogs-lapskan Arvoden för folkviseutgivning.... Maria Hall för uppteckningar.... Sekreterarearvode.... Tryckning av Saga och Sed.... Honorar för Saga och Sed.... Utgifter vid ortsnamnsforskning i Harjuma.... Bilaga med Folkskollärarnas tidning.... Utlägg för porträtt av prof. Lundell Utgifter i samband med sammanträdet 6 / Jetong till prins Eugen.... Aterlösta jetonger.... Förvaringsavgift.... Porto m. 1n Trycksaker och papper.... 3,000: - 8,411: :- 39,964: : - 807: 70 95: :- 1,959: 27 80: - 272:20 238: :- 170: : : IOO: :25 77: 12

168 Övriga omkostnader : 50 Återbetalt av kassaförvaltaren förskotterade medel ,071: Kronor 59,264: 57 Bokförd kostnad för Zorns porträtt av H. M. Gustaf V 6,000: Kronor 65,264: 57 Överskott under året 46,579: 34 Kronor 111,843: 91 Såsom av revisionsberättelsen för år 1939 framgår utgjorde Akademiens tillgångar den 31 december 1939 sammanlagt kr. 150,143: 91, uppdelade på sätt som i revisionsberättelsen angives. Den JI december r940 utgjorde tillgångarna enligt räkenskaperna: Statsanslag för sagoutgivning : 39 Folkviseutgivning : 70 Tidskrift för Folkliv ,000: -- Svenska Statens 4 ¼ % obligationer av år ,500: - 7 st. aktier i Stockholms Enskilda Bank A.-B. 29,138: st. aktier i A.-B. Svenska Handelsbanken 24,360: - 46 st. aktier i Stockholms Int. Garanti A.-B. 39,86o: - 50 st. aktier i A.-B. Stockholms Bryggerier 15,410: 65 å kapitalräkning i A.-B. Göteborgs Bank.... å uppsägningsräkning i A.-B. Göteborgs Bank.... å checkräkning för folkliv i A.-B. Göteborgs Bank.... å checkräkning för Kulturatlas i A.-B. Göteborgs Bank å postgiro.... Bokförlags A.-B. Thule ,769: 59 36,302: 23 7,010: Il 2,227: 72 14,661: : 99 2,531: 25 Inventarier : - vilken summa uppdelas på: Kronor 199,692: 67 Grundfonden ,515: 89 Dispositionsfonden ,482: 48 Statsanslag för lapplandsforskning ,131: - Statsanslag för hälsinglandsforskning : 30 Statsanslag för Kulturatlas ,318: - Donation för utgivande av domböcker ,000: -- Donation för porträtt ,000: - Kronor 199,692: 67

169 Akademiens förestående innehav av aktier och obligationer är överlämnat till A.-B. Göteborgs Bank i öppet förvar, varöver bevis föreligger. Akademiens tillgångar utgjorde enligt räkenskaperna: den 31 december och den 31 december alltså en ökning från 31 / till 31 / med.... Såsom tillgångar den 31 december 1940 äro bokförda: Statsanslag för sagoutgivning : 39 Folkviseutgivning : 70 Tidskrift för Folkliv ,000: - Om härifrån avdrages den 31 december 1939 såsom tillgångar bokförda: 4,020: 09 Statsanslag för sagoutgivning : 67 Statsanslag för lapplanclsforskning : - 1,050: ,692: ,143: 91 49,548: 76 2,969: 42 och detta belopp fråndrages förestående belopp ,969: 42 erhålles den verkliga tillgångsökningen från 31 / till 31 / eller ,579: 34 såsom ovan angivits. Revisorerna föreslå, att styrelsen beviljas ansvarsfrihet för elen tid revisionen omfattar. Stockholm i maj Gottfrid Kallstenius. Sune Lindqvist. S. R. W ildand. 1 r - 4II56. Ärsbok I94I.

170 OLOF GJERDMAN. Innehåll. Hon som var värre än den onde. En saga Sid. och ett uppsvenskt kyrkomålningsmotiv MARTIN P:N NILSSON. Folktraditionens upplösning BJÖRN CoLLINDER. En blick på lappforskningens nuvarande läge I02 J ÖRAN SAHLGREN. Sägnerna om trollen Finn och Skalle och deras kyrkobyggande. Kap. VII-VIII Kungl. Gustav Adolfs Akademien 155 Styrelse, medlemsförteckning m Akademiens verksamhet Revisionsberättelse

171

172

APOKRYFERNA SUSANNA TILL KING JAMES BIBLE Susanna

APOKRYFERNA SUSANNA TILL KING JAMES BIBLE Susanna www.scriptural-truth.com APOKRYFERNA SUSANNA TILL KING JAMES BIBLE 1611 Historien om Susanna [i Daniel] Susanna Ange förutom början av Daniel, eftersom det inte är i Hebreiska, som varken den berättande

Läs mer

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är

Läs mer

Bibeln för barn presenterar. Den första påsken

Bibeln för barn presenterar. Den första påsken Bibeln för barn presenterar Den första påsken Skriven av: Edward Hughes Illustrerad av: Janie Forest Bearbetad av: Lyn Doerksen Översatt av: Christian Lingua Framställd av: Bible for Children www.m1914.org

Läs mer

Bibeln för barn presenterar. Berättelse 54 av 60

Bibeln för barn presenterar. Berättelse 54 av 60 Bibeln för barn presenterar Den första påsken Skriven av: Edward Hughes Illustrerad av: Janie Forest Översatt av: Christian Lingua Bearbetad av: Lyn Doerksen Berättelse 54 av 60 Svenska Licens: Du har

Läs mer

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn

Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Jesus älskar alla barn! En berättelse om Guds stora kärlek till alla barn Maria bodde i en liten stad som hette Nasaret. Den låg i Israel. En ängel kom till Maria och sa: Maria, du ska få ett barn. Barnet

Läs mer

Vår Herre Jesus Kristus, den evige Översteprästen - år A. Första läsningen - 1 Mos 22:9-18 (Vår fader Abrahams offer)

Vår Herre Jesus Kristus, den evige Översteprästen - år A. Första läsningen - 1 Mos 22:9-18 (Vår fader Abrahams offer) 727 Vår Herre Jesus Kristus, den evige Översteprästen - år A Ingångsantifon (jfr Heb 7:24,9:15) Kristus, det nya förbundets Förmedlare, behåller för alltid sitt prästämbete, eftersom han är till i evighet.

Läs mer

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar.

Bra Du svarar grundligt på frågorna. Du motiverar och förklarar dina egna tankar. Instuderingsfrågor Bibeln och kristendomen - Läs följande sidor i läroboken 30-38 (om Bibeln) och 55-60, 62, 67-68 (om kristendomen) - Läs följande stenciler: Jesu under, äktenskapsbryterskan och Jesu

Läs mer

Veckan efter pingst. Bibeltexterna. Gammaltestamentliga texter

Veckan efter pingst. Bibeltexterna. Gammaltestamentliga texter Veckan efter pingst Den vecka som börjar med pingstdagen talar om det liv som väcks av Anden. Den heliga Andens verk begränsades inte till Jerusalem utan började spridas ut över hela världen. Andens och

Läs mer

Bibeln för barn. presenterar. Den första påsken

Bibeln för barn. presenterar. Den första påsken Bibeln för barn presenterar Den första påsken Skriven av: Edward Hughes Illustrerad av: Janie Forest Bearbetad av: Lyn Doerksen Översatt av: Christian Lingua Framställd av: Bible for Children www.m1914.org

Läs mer

Herrdals kapell Det är jag var inte rädda. Matt 14:22-32

Herrdals kapell Det är jag var inte rädda. Matt 14:22-32 1 Herrdals kapell 20130616 Det är jag var inte rädda Matt 14:22-32 I Herrdals kapell utanför Kungsör finns en altartavla som föreställer bibelberättelsen om när Jesus och Petrus går på vattnet. I mitten

Läs mer

Luk 11:1-13 BÖN - Evangelium. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

Luk 11:1-13 BÖN - Evangelium. 3Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Luk 11:1-13 BÖN - Evangelium Lukas, mer än någon annan evangelist, visar betydelsen av bön i Jesu liv och verksamhet (3:21, 5:16, 6:12, 9:18, 9:28, 10: 21-22, 11: 1, 22: 41-4, 23:46). Lukas 11 börjar med

Läs mer

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan. Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp

Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Rödluvan Med bilder av Mati Lepp Det var en gång en liten flicka som var så söt och rar att alla människor tyckte om henne. Den som älskade henne allra mest var hennes gamla mormor. Alltid när hon kom

Läs mer

081901Brida.ORIG.indd

081901Brida.ORIG.indd i mörkret skymtade Brida mästarens gestalt som försvann in bland träden i skogen. Hon var rädd för att bli lämnad ensam, därför kämpade hon för att bevara sitt lugn. Detta var hennes första lektion och

Läs mer

Jordens hjärta Tänk om Liv

Jordens hjärta Tänk om Liv Jordens hjärta Tänk om Allt du ser, allt du ger Tänk om, tänk om, tänk om Allt du rör, allt du gör Tänk om, tänk om, tänk om Tänk om just nu är underverkens tid Den natt då tårar blir till skratt När morgonen

Läs mer

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg

Sju små sagor. i urval av Annika Lundeberg Lilla Sju små sagor i urval av Annika Lundeberg Bockarna Bruse Med bilder av Christina Alvner Det var en gång tre bockar, som skulle gå till sätern och äta sig feta och alla tre hette de Bruse. Vägen till

Läs mer

Lejonet och den listiga haren

Lejonet och den listiga haren Lejonet och den listiga haren Fabel DJUR 1 SCEN 1 (På savannen hörs ryta) BERÄTTARE Det fanns en tid då Lejonet var härskare över alla andra levande varelser. Lejonet såg verkligen mäktigt ut så det måste

Läs mer

JOBS BOK Husbykyrkan Lars Mörling 2017

JOBS BOK Husbykyrkan Lars Mörling 2017 JOBS BOK Husbykyrkan Lars Mörling 2017 JOBS BOK GUDSRELATION GENOM SVÅRIGHETER Bakgrund och inledning Job kom från Us Vi vet inte var Us låg. Platsen kallas Österlandet (Job 1:3) och låg sannolikt öster

Läs mer

A. Förbön för sjuka. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3.

A. Förbön för sjuka. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3. A. Förbön för sjuka Andakten leds av en präst, en församlingsanställd en församlingsmedlem. Materialet kan användas i tillämpliga delar. Det fullständiga formuläret för förbön för sjuka finns i Kyrkliga

Läs mer

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN

Camilla Läckberg. Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Camilla Läckberg Återberättad av Åsa Sandzén ÄNGLAMAKERSKAN Personer i berättelsen Helga Änglamakerskan Dagmar Helgas dotter Laura Dagmars dotter Hermann Göring Tysk pilot och senare nazistledare Carin

Läs mer

5 i påsktiden. Psalmer: 470, 707 (Ps 67), 715, 94, 72, 200:7-8 Texter: Hos 14:5-9, 1 Joh 3:18-24, Joh 15:9-17

5 i påsktiden. Psalmer: 470, 707 (Ps 67), 715, 94, 72, 200:7-8 Texter: Hos 14:5-9, 1 Joh 3:18-24, Joh 15:9-17 1/5 5 i påsktiden Dagens bön: Kärlekens Gud, du som formar dina troende så att de blir ens till sinnes. Lär oss att älska din vilja och längta efter det du lovar oss så att vi i denna föränderliga värld

Läs mer

VAR INTE RÄDDA SAKER SOM JESUS SADE

VAR INTE RÄDDA SAKER SOM JESUS SADE VAR INTE RÄDDA SAKER SOM JESUS SADE MEN GENAST TALADE JESUS TILL DEM OCH SADE: LUGN, DET ÄR JAG. VAR INTE RÄDDA. (MATT 14:17) JESUS GÅR PÅ VATTNET (MATT 14:22-32) SEDAN BEFALLDE HAN SINA LÄRJUNGAR ATT

Läs mer

Tunadalskyrkan Luk 7: Ett heligt mysterium

Tunadalskyrkan Luk 7: Ett heligt mysterium 1 Tunadalskyrkan 130915 Luk 7:11-17 Ett heligt mysterium Olika bibelöversättningar ger olika varianter av bibeltexten. I en av de nyare The Message på svenska är det också tillrättalagt för att det lättare

Läs mer

13 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (Ps 47:2) Klappa i händerna, alla folk, höj jubel till Gud med fröjderop!

13 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (Ps 47:2) Klappa i händerna, alla folk, höj jubel till Gud med fröjderop! 1033 13 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (Ps 47:2) Klappa i händerna, alla folk, höj jubel till Gud med fröjderop! Inledning Idag skall vi få höra Jesu varning till oss, en varning som kräver

Läs mer

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson

ALEXANDRA BIZI. Flabelino. och flickan som inte ville sova. Illustrationer av Katalin Szegedi. Översatt av Carolin Nilsson ALEXANDRA BIZI Flabelino och flickan som inte ville sova Illustrationer av Katalin Szegedi Översatt av Carolin Nilsson Lindskog Förlag et var en gång en flicka som drömde mardrömmar. Varje natt vaknade

Läs mer

16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus

16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus 16 sönd e Tref 1 årg Sorgens ansikten och Jesus 19Dina döda skall få liv igen, deras kroppar skall uppstå. Vakna och jubla, ni som vilar i mullen! Ty din dagg är en ljusets dagg, du låter den falla över

Läs mer

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han

Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han Någon som redan hade växt, det var Björnkram. Men han hade växt under vintern. Han hade alltid varit större än Springer Med Vinden men nu var han huvudet längre och nästan dubbelt så bred. Springer Med

Läs mer

UPPSTÅNDELSEN & LIVET

UPPSTÅNDELSEN & LIVET UPPSTÅNDELSEN & LIVET JESUS SADE: JAG ÄR UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET. DEN SOM TROR PÅ MIG SKALL LEVA OM HAN ÄN DÖR, OCH VAR OCH EN SOM LEVER OCH TROR PÅ MIG SKALL ALDRIG NÅGONSIN DÖ. TROR DU DETTA? JOH. 11:25-26

Läs mer

A. När någon har avlidit

A. När någon har avlidit A. När någon har avlidit När någon har avlidit kan andakt hållas på begäran av de anhöriga. Den kan hållas vid den avlidnes bädd, i sjukhusets kapell, i hemmet vid kyrkan. På ett bord som är täckt med

Läs mer

Avtryck Avbild. 1:a Mosebok 1. Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt. Är ditt fingeravtryck bara ditt. Skapades du till människa

Avtryck Avbild. 1:a Mosebok 1. Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt. Är ditt fingeravtryck bara ditt. Skapades du till människa Avtryck Avbild Här är du Du är den du är Du är unik 1:a Mosebok 1 Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss Liksom varje snöflinga, varje blad, är unikt Är ditt fingeravtryck bara ditt

Läs mer

Den dumme bonden som bytte bort sin ko

Den dumme bonden som bytte bort sin ko q Den dumme bonden som bytte bort sin ko b Sagan är satt med typsnittet Transport kapitäler, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare.

Läs mer

JEHOVAH RAPHA HERREN MIN LÄKARE Jesus, slagen 39 gånger 39 Bibelord om helande genom hans sår

JEHOVAH RAPHA HERREN MIN LÄKARE Jesus, slagen 39 gånger 39 Bibelord om helande genom hans sår JEHOVAH RAPHA HERREN MIN LÄKARE Jesus, slagen 39 gånger 39 Bibelord om helande genom hans sår (Alla Bibelord ifrån Svenska Folkbibeln) Om du hör Herrens, din Guds, röst och noga lyssnar till hans bud och

Läs mer

Vindkraftverkens predikan. Hes 37:1-14,

Vindkraftverkens predikan. Hes 37:1-14, 1 12 03 11 Vindkraftverkens predikan Hes 37:1-14, Vi har mycket omkring oss som är ganska självklart och som man kan se många gånger utan att det är mer än att vi i bästa fall konstaterar att det finns

Läs mer

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen.

Kom och tita! Världens enda indiska miniko. 50 cent titen. En ko i garderoben j! är jag här igen, Malin från Rukubacka. Det har hänt He Det en hel del sedan sist och isynnerhet den här sommaren då vi lärde känna en pianotant. Ingenting av det här skulle ha hänt

Läs mer

Mat 6:19 Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Mat 6:20 Samla er skatter i himlen, där varken

Mat 6:19 Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Mat 6:20 Samla er skatter i himlen, där varken Mat 6:19 Samla er inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Mat 6:20 Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig

Läs mer

påskkalender Text: Henny Johansson Illustrationer: Hanna Gustavsson

påskkalender Text: Henny Johansson Illustrationer: Hanna Gustavsson drsppens påskkalender Text: Henny Johansson Illustrationer: Hanna Gustavsson Skärtorsdagen Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Joh.6:56 Ta emot syndernas förlåtelse!

Läs mer

15 söndagen efter Trefaldighet. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

15 söndagen efter Trefaldighet. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen. 1/5 15 söndagen efter Trefaldighet Psalmer: 67, L63, 243, 249, 400, 207:1-3 Texter: 5 Mos 6:4-7, Gal 5:25-6:10, Matt 6:24-34 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

Läs mer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer

Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer 2009-04-16 Sid: 1 (7) Sagan om Kalle Kanin en Metafor för entreprenörer Det var en gång en kanin som hette Kalle. Han bodde på en grön äng vid en skog, tillsammans med en massa andra kaniner. Kalle hade

Läs mer

Texter till Predikan

Texter till Predikan Texter till Predikan 2016 05 01 Luk 11:1 En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat, sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar."

Läs mer

BIBELN SOM GER FRAMTIDSHOPP

BIBELN SOM GER FRAMTIDSHOPP BIBELN SOM GER FRAMTIDSHOPP STÅ DÄRFÖR FASTA OCH ORUBBLIGA, MINA KÄRA BRÖDER, OCH GE UT ER HELT I ARBETET FÖR HERREN. NI VET JU ATT HAN INTE LÅTER ER MÖDA VARA FÖRSPILLD. (1 KOR 15:58). GÖR ER INGA BEKYMMER

Läs mer

Seendets Gud vill att vi ska mer än bara överleva, Installationsgtj Nora, 8e maj 2016

Seendets Gud vill att vi ska mer än bara överleva, Installationsgtj Nora, 8e maj 2016 Seendets Gud vill att vi ska mer än bara överleva, Installationsgtj Nora, 8e maj 2016 Bön - Vi lever i en tid i Sverige där det på de flesta platser inte bildas några stora köer av människor som vill omvända

Läs mer

Texter till predikan långfredagen

Texter till predikan långfredagen Texter till predikan långfredagen 2016 03 25 1Pe 2:21 Kristus led för er och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni ska följa i hans fotspår. 1Pe 2:22 Han hade inte begått någon synd, och inget svek

Läs mer

E. Vid en grav. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3.

E. Vid en grav. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3. E. Vid en grav När man t.ex. vid ett släktmöte samlas vid en grav kan man hålla en fri andakt använda detta material i tillämpliga delar. Andakten leds av en präst, en församlingsanställd en församlingsmedlem.

Läs mer

INDENTITET, GUDS RIKE, HELANDE OCH GUDS VILJA

INDENTITET, GUDS RIKE, HELANDE OCH GUDS VILJA INDENTITET, GUDS RIKE, HELANDE OCH GUDS VILJA Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren

Läs mer

Make, far. 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman

Make, far. 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman 050 Det hövs en man att viska ett lugnt farväl åt det som var. Bo Bergman 051 Arbetsfyllt och strävsamt har Ditt liv varit Lugn och stilla blev Din död. 052 053 Du bäddas i hembygdens Det suckar av vemod

Läs mer

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett.

Förvandlingen. Jag vågade inte släppa in honom utan frågade vad han ville. Jag trodde att du behövde mig, sa gubben och log snett. Förvandlingen Det var sent på kvällen och jag var ensam hemma. Jag måste upp på vinden och leta efter något kul och läskigt att ha på mig på festen hos Henke. Det skulle bli maskerad. Jag vet att jag inte

Läs mer

En kristen i byn. Kapitel 3

En kristen i byn. Kapitel 3 Kapitel 3 En kristen i byn halvdan skyndade bort mot ragnars gård. ragnar var känd för sitt häftiga humör. Många kunde berätta om hur han slog och sparkade dem som inte lydde honom. hövdingagården låg

Läs mer

Då märkte prinsen, att han hade blivit lurad än en gång och red tillbaka med den andra systern.

Då märkte prinsen, att han hade blivit lurad än en gång och red tillbaka med den andra systern. ASKUNGEN Det var en gång en rik man, som en lång tid levde nöjd tillsammans med sin hustru, och de hade en enda dotter. Men så blev hustrun sjuk och när hon kände att slutet närmade sig, ropade hon till

Läs mer

1. Psalm. T.ex. psalm 131, 180, 243, 244, 360 eller 399. Inledande välsignelse och växelhälsning

1. Psalm. T.ex. psalm 131, 180, 243, 244, 360 eller 399. Inledande välsignelse och växelhälsning D. I sorgehuset Andakten leds av en präst, en församlingsanställd eller en församlingsmedlem. På ett bord som är täckt med en vit duk kan man placera en bibel, ett kors eller ett krucifix och ett tänt

Läs mer

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo

Dunk dunk hjärtat. (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 1 Dunk dunk hjärtat (Det blev så tomt) en kortpjäs av Hannele Mikaela Taivassalo 2 Dunk dunk hjärtat Personer: (kring 70) (under 70) (dock över 30) (dock över 30) PROLOG Det blev så tomt, plötsligt. Så

Läs mer

Tacksägelsedagen, lovsång, Att sjunga som en sten, Luk 19:37-40

Tacksägelsedagen, lovsång, Att sjunga som en sten, Luk 19:37-40 Tacksägelsedagen, lovsång, Att sjunga som en sten, Luk 19:37-40 Idag är det tacksägelsedagen och temat för helgen är lovsång. Lovsången hänger intimt samman med tron på vem Jesus är. Dagens text som handlar

Läs mer

4 sön e Trettondedagen. Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36

4 sön e Trettondedagen. Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36 4 sön e Trettondedagen Västerås 2017-01-28, Norrköping 2017-01-29 1/5 Psalmer: 238, 709 (Ps 111), 249, 720, 724, 252 Texter: 2 Sam 22:4-7, 2 Tim 1:7-10, Matt 8:23-27, Matt 14:22-36 Nåd vare med er och

Läs mer

Jesus är sannerligen uppstånden! Tre argument för att Jesus lever idag

Jesus är sannerligen uppstånden! Tre argument för att Jesus lever idag Jesus är sannerligen uppstånden! Tre argument för att Jesus lever idag 1 Kor. 15:12-22 Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon

Läs mer

6 söndagen 'under året' år B

6 söndagen 'under året' år B 899 6 söndagen 'under året' år B Ingångsantifon (Ps 31:3-4) Vänd ditt öra till mig, rädda mig snart, var mig en fast klippa, en borg för min frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg, och du skall,

Läs mer

lyckades. Jag fick sluta på dagis och mamma blev tvungen att stanna hemma från jobbet ibland, eftersom jag inte tyckte om de barnflickor som mina

lyckades. Jag fick sluta på dagis och mamma blev tvungen att stanna hemma från jobbet ibland, eftersom jag inte tyckte om de barnflickor som mina Förlåt mig mamma! D et finns bara en människa här på jorden som älskar mig och det är min mamma. Jag är en svår och besvärlig person som jag ofta är fruktansvärt trött på, en människa jag tycker riktigt

Läs mer

Ärligt gods. varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö i töväder

Ärligt gods. varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö i töväder q Ärligt gods varar länge och ökar sig, orättfärdigt försmälter som snö ä i töväder Sagan är satt med typsnittet Odense, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt

Läs mer

Bibeltexterna är hämtade från Svenska Folkbibeln 215

Bibeltexterna är hämtade från Svenska Folkbibeln 215 Bibeltexterna är hämtade från Svenska Folkbibeln 215 Mat 16:24 Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Mat 16:25 Den som vill

Läs mer

VESPER GAMLA HJELMSERYDS KYRKA

VESPER GAMLA HJELMSERYDS KYRKA ! VESPER GAMLA HJELMSERYDS KYRKA Den bön som vi nu ska be har sina rötter flera tusen år tillbaka i tiden. Det finns exempel i bibeln på att Jesus bad sina böner på ett sätt som liknar den ordning som

Läs mer

Mat 6:33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.

Mat 6:33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Mat 6:33 Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Rom 8:28 Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut.

Läs mer

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra

Huset på gränsen. Roller. Linda Hanna Petra. Dinkanish. Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Huset på gränsen Roller Linda Hanna Petra Dinkanish Pan Näcken Skogsrå Troll Älva Häxa Vätte Hydra Scen 1 Linda, Hanna och Petra kommer in och plockar svamp som dom lägger i sina korgar - Kolla! Minst

Läs mer

Yxan i huvudet. Kapitel 1

Yxan i huvudet. Kapitel 1 Kapitel 1 Yxan i huvudet För nästan tusen år sedan levde en pojke som hette halvdan. han bodde i Östbyn som låg vid en bred flod. På andra sidan floden låg en annan by, Västbyn. trots att det fanns en

Läs mer

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 6 Det finns inga ord för den saknad vi känner Att Du lämnat oss är svårt att förstå Våra innersta tankar till Dig vi sänder Du finns i

Läs mer

Stugan vid sjön ORDLISTA LÄSFÖRSTÅELSE ANNA HANSSON ARBETSMATERIAL FÖR ELEVEN

Stugan vid sjön ORDLISTA LÄSFÖRSTÅELSE ANNA HANSSON ARBETSMATERIAL FÖR ELEVEN ARBETSMATERIAL FÖR ELEVEN ANNA HANSSON ORDLISTA kängor (sida 5, rad 1) tjocka, stora skor skilt sig (sida 5, rad 7) separerat, inte längre gift myren (sida 7, rad 2) blöt mark där man kan sjunka ner tall

Läs mer

12 sön e trefaldighet. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

12 sön e trefaldighet. Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen. 1/5 12 sön e trefaldighet Psalmer: L151, L90, L159, L163, L179, 375 Texter: Jes 38:1-6, Rom 8:18-23, Luk 13:10-17 Nåd vare med er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen. Predikotext:

Läs mer

10 söndagen 'under året' - år B

10 söndagen 'under året' - år B 977 10 söndagen 'under året' - år B Ingångsantifon (Ps 27:1) Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas? Inledning 'Det synliga

Läs mer

4:e söndagen i advent 2014 Herrens moder

4:e söndagen i advent 2014 Herrens moder 4:e söndagen i advent 2014 Herrens moder Tänk om man kunde ha en sådan stark tro som Maria! Hon har fått besök av ängeln Gabriel, som sagt henne att hon ska bli gravid och föda ett barn, och inte vilket

Läs mer

Sånglösa Struket Här är all text som strukits mellan 10 november och 10 december.

Sånglösa Struket Här är all text som strukits mellan 10 november och 10 december. Struket 2012-12-16 23.42 Struket! Här är all text som strukits mellan 10 november och 10 december. Hallå! Var är du? Du måste lyssna?, var är du? Du kan inte bara försvinna sådär! Du går med din hund.

Läs mer

19 söndagen 'under året' - år B. Ingångsantifon (jfr Ps 74:20, 19, 22, 21)

19 söndagen 'under året' - år B. Ingångsantifon (jfr Ps 74:20, 19, 22, 21) 1163 19 söndagen 'under året' - år B Ingångsantifon (jfr Ps 74:20, 19, 22, 21) Herre, tänk på ditt förbund, och glöm inte för alltid dina betrycktas liv. Stå upp, o Gud, utför din sak. Låt den betryckte

Läs mer

6 söndagen under året -år A

6 söndagen under året -år A 891 6 söndagen under året -år A Ingångsantifon (Ps 31:3-4) Vänd ditt öra till mig, rädda mig snart, var mig en fast klippa, en borg för min frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg, och du skall,

Läs mer

Om Koranen. Ordet Koran kommer från det arabiska ordet al-auran som betyder läsning.

Om Koranen. Ordet Koran kommer från det arabiska ordet al-auran som betyder läsning. 108 Koranen är den heliga boken inom islam. Den som tillhör religionen islam kallas för muslim. I Koranen kan man läsa om den muslimska tron och om de regler som muslimer ska följa. För en muslim är orden

Läs mer

JUNGFRU MARIE BEBÅDELSEDAG

JUNGFRU MARIE BEBÅDELSEDAG ÄNGELN Ängeln Gabriel GABRIEL kommer KOMMER till Maria TILL MARIA JUNGFRU MARIE BEBÅDELSEDAG Tidsram: 20-25 minuter Kyrkan firar Herrens bebådelse jungfru Marie bebådelsedag normalt den 25 mars. Det är

Läs mer

Sjunde Påsksöndagen - år B Ingångsantifon Inledning Kollektbön

Sjunde Påsksöndagen - år B Ingångsantifon Inledning Kollektbön 691 Sjunde Påsksöndagen - år B Ingångsantifon (jfr Ps 27:7-9) Herre, hör min röst, när jag ropar till dig. Mitt hjärta tänker på ditt ord: "Sök mitt ansikte". Ja, ditt ansikte, Herre, söker jag. Dölj inte

Läs mer

ni överlägger med varandra, på grund av att jag sa: 'Ett litet, och ni ser mig inte, och återigen ett litet, och ni kommer att erfara mig hos er' ;

ni överlägger med varandra, på grund av att jag sa: 'Ett litet, och ni ser mig inte, och återigen ett litet, och ni kommer att erfara mig hos er' ; Predikan, Centrumkyrkan 22/4 2018 Johannes 16:16 22 Peter Mänder Joh 16:16 22 (egen översättning) 16"Ett litet, och ni kommer inte längre se mig. Och återigen ett litet, så kommer ni att erfara mig hos

Läs mer

Lille prinsen ORDLISTA LÄSFÖRSTÅELSEFRÅGOR: ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN

Lille prinsen ORDLISTA LÄSFÖRSTÅELSEFRÅGOR: ANTOINE DE SAINT-EXUPÉRY ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN ARBETSMATERIAL FÖR LÄSAREN Y VILJA ORDLISTA filosofiskt lagd (förordet) tänka mycket, vilja förstå saker perspektiv (förordet) här: se saker på ett nytt/annat sätt byte (s 10, rad 2) djur som vilda djur

Läs mer

Det finns flera böcker om Lea. Du kan läsa dem i vilken ordning som helst! De böcker som kommit ut hittills heter Lea, Lea på läger och Lea, vilse!

Det finns flera böcker om Lea. Du kan läsa dem i vilken ordning som helst! De böcker som kommit ut hittills heter Lea, Lea på läger och Lea, vilse! Läsnyckel Lea och Maja Författare: Helena Karlsson Lea och Maja är en lättläst ungdomsbok som är skriven på Hegas nivå två. Boken passar för läsare som vill ha en gripande berättelse, med ett språk som

Läs mer

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra

1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 1 Livets slut kan ingen hindra Men vackra minnen kan sorgen lindra 5 Det finns en port som öppnas tyst och stänges utan dån Alla vägar leder dit men ingen därifrån Alla frågor vart, varthän? men ingen

Läs mer

kunglig sago nytt fabler kon! sagor folksagor

kunglig sago nytt fabler kon! sagor folksagor kunglig sago nytt kon! sagor fabler folksagor Folksagor En folksaga är en saga som man har berättat i århundraden. Den har gått i muntligt tradition fram tills för ca 100 år sedan, då man började skriva

Läs mer

32 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (jfr Ps 88:3) Låt min bön komma inför ditt ansikte, Herre, böj ditt öra till mitt rop.

32 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (jfr Ps 88:3) Låt min bön komma inför ditt ansikte, Herre, böj ditt öra till mitt rop. 1407 32 söndagen 'under året' - år A Ingångsantifon (jfr Ps 88:3) Låt min bön komma inför ditt ansikte, Herre, böj ditt öra till mitt rop. Inledning Långsamt närmar vi oss kyrkoårets slut. Och allt oftare

Läs mer

D. Vid minnesstund. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3.

D. Vid minnesstund. Inledningsord Moment 2. Psaltarpsalm Moment 3. D. Vid minnesstund Detta formulär kan i tillämpliga delar användas vid minnesstund över en avliden t.ex. på årsdagen av ett dödsfall vid släktmöten där man minns bortgångna medlemmar. Andakten leds av

Läs mer

Alla bibeltexter är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015

Alla bibeltexter är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015 Alla bibeltexter är hämtade från Svenska Folkbibeln 2015 Mat 4:23 Jesus vandrade omkring i hela Galileen, och han undervisade i deras synagogor och förkunnade evangeliet om riket och botade alla slags

Läs mer

DÖDLIG törst Lärarmaterial

DÖDLIG törst Lärarmaterial sidan 1 Författare: Peter Gotthardt Vad handlar boken om? I staden där Anna, Siri och Lina bor finns ett gammalt hus som alla kallar Slottet. Det är ett mystiskt hus där helt otroliga saker kan hända.

Läs mer

Kapitel 1 Jag sitter på min plats och tänker att nu ska jag åka till Los Angeles, vad spännande. Kvinnan som sitter bredvid mig börja pratar med mig.

Kapitel 1 Jag sitter på min plats och tänker att nu ska jag åka till Los Angeles, vad spännande. Kvinnan som sitter bredvid mig börja pratar med mig. Av: Minhua Wu Ön Kapitel 1 Jag sitter på min plats och tänker att nu ska jag åka till Los Angeles, vad spännande. Kvinnan som sitter bredvid mig börja pratar med mig. Vi pratar med varandra, efter en lång

Läs mer

Kapitel 1 I planet. Jag har varit flygrädd hela mitt liv. Men min mormor blev sjuk,

Kapitel 1 I planet. Jag har varit flygrädd hela mitt liv. Men min mormor blev sjuk, Ön Meriel shahid Kapitel 1 I planet Jag har varit flygrädd hela mitt liv. Men min mormor blev sjuk, Så jag måste åka till Frankrike. Jag är i flygplanet nu och jag börjar få panik. Jag hör att mitt hjärta

Läs mer

INDISKA BERÄTTELSER DEL 8 MANGOTRÄDET av Lena Gramstrup Olofgörs intervju och berättelse. Medverkande: Arvind Chander Pallavi Chander

INDISKA BERÄTTELSER DEL 8 MANGOTRÄDET av Lena Gramstrup Olofgörs intervju och berättelse. Medverkande: Arvind Chander Pallavi Chander INDISKA BERÄTTELSER DEL 8 MANGOTRÄDET av Lena Gramstrup Olofgörs intervju och berättelse Medverkande: Arvind Chander Pallavi Chander Uppläsning av Cecilia Frode Indiska Berättelser del 8 Hej Jag heter

Läs mer

Eva Andreas Tunadalskyrkan, Köping Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört

Eva Andreas Tunadalskyrkan, Köping Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört 1 Eva Andreas Tunadalskyrkan, Köping 190630 Vi för vår del kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört Apg 4:13-31 Lärjungen Petrus kunde se tillbaka på många händelser med Jesus. En dag när

Läs mer

Clarifications sur l homosexualité dans la Bible,

Clarifications sur l homosexualité dans la Bible, Homosexualitet i Bibeln Utdrag I från boken Clarifications sur l homosexualité dans la Bible, Innocent Himbaza, Adrien Schenker, Jean Baptiste Edart, 2012, Cerf, Paris, 2007 Engelsk översättning, The Bible

Läs mer

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren.

SJÖODJURET. Mamma, vad heter fyren? sa Jack. Jag vet faktiskt inte, Jack, sa Claire, men det bor en i fyren. SJÖODJURET Klockan var 10 på förmiddagen en solig dag. Det var en pojke som letade efter stenar på stranden medan mamma solade. Stranden var tom. Vinden kom mot ansiktet. Det var skönt. Pojken hette Jack.

Läs mer

E-konfirmation. Idag vill vi att du försöker se filmen Schindlers list. Den finns att hyra på flera streamingtjänster mm.

E-konfirmation. Idag vill vi att du försöker se filmen Schindlers list. Den finns att hyra på flera streamingtjänster mm. E-konfirmation Nu är det dags för din del i den konfirmationsupplevelse som är unik för just e-konfirmander. När maj-gruppen befinner sig på resa i Krakow har du i uppgift att dag för dag ta del av ett

Läs mer

Marie bebådelsedag Herrens tjänarinna

Marie bebådelsedag Herrens tjänarinna Marie bebådelsedag Herrens tjänarinna Marie bebådelsedag handlar om hur ängeln Gabriel bebådade Jesu födelse. Ängelns budskap till Maria har också gett namn åt denna helg på olika språk. I löftet till

Läs mer

Joh 1:19 Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Joh 1:20 Han bekände och

Joh 1:19 Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Joh 1:20 Han bekände och Joh 1:19 Detta är Johannes vittnesbörd när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Joh 1:20 Han bekände och förnekade inte, han bekände: "Jag är inte Messias."

Läs mer

Fjärde Påsksöndagen - år C

Fjärde Påsksöndagen - år C 621 Fjärde Påsksöndagen - år C Ingångsantifon (jfr Ps 33:5-6) Jorden är full av Herrens nåd, himmelen är skapad genom hans ord, halleluja. Inledning Den Uppståndne Herren församlar oss idag till firandet

Läs mer

Post-apokalyptisk film Första utkast. Gabriel de Bourg. Baserad på en idé av Niklas Aldén

Post-apokalyptisk film Första utkast. Gabriel de Bourg. Baserad på en idé av Niklas Aldén Post-apokalyptisk film Första utkast Av Gabriel de Bourg Baserad på en idé av Niklas Aldén (C) GARN Productions 2011 1 EXT. ÅKER - DAG. går över en åker. Allting runtomkring honom är tomt. Den sista mannen

Läs mer

q Kråkskinns- Majsa k

q Kråkskinns- Majsa k q Kråkskinns- Majsa k Sagan är satt med typsnittet Kalix kursiv, tecknat av Franko Luin. Häftet ingår i en serie sagor som typograferats med typsnitt från samma typsnittstecknare. De kan hämtas på www.omnibus.se/svenskasagor.

Läs mer

Hur man blir kristen i 10 steg. Christian Mölk

Hur man blir kristen i 10 steg. Christian Mölk Hur man blir kristen i 10 steg Christian Mölk www.christianmolk.se 1. Guds avbild 1 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. 2 Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade

Läs mer

Om livet, Jesus och gemenskap

Om livet, Jesus och gemenskap #Lärjunge Om livet, Jesus och gemenskap Barnhäfte Frälsningsarméns Programkontor 2018 #Lärjunge En lärjunge är en person som tror på Jesus och vill ha honom som sin förebild. Du kan vara en lärjunge till

Läs mer

B. Förbön för döende

B. Förbön för döende B. Förbön för döende Andakten leds av en präst, en församlingsanställd en församlingsmedlem. Materialet kan användas i tillämpliga delar och bör utformas i enlighet med situationens krav. Det fullständiga

Läs mer

DET VAR EN GÅNG EN RIK HERREMAN, som hade en enda

DET VAR EN GÅNG EN RIK HERREMAN, som hade en enda DET VAR EN GÅNG EN RIK HERREMAN, som hade en enda dotter. Inte så långt från honom bodde en fattig torpare. Torparen hade en son, som var jämnårig med den rika mannens dotter. De båda barnen tyckte om

Läs mer

4 söndagen 'under året' - år B

4 söndagen 'under året' - år B 855 4 söndagen 'under året' - år B Ingångsantifon (jfr Ps 106:47) Fräls oss, Herre, vår Gud, och församla oss från folken, så att vi får prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. Inledning Vi

Läs mer

APOKRYFERNA Bel och den Draken av KING JAMES bibel Bel och draken. Boken Bel och draken [i Daniel]

APOKRYFERNA Bel och den Draken av KING JAMES bibel Bel och draken. Boken Bel och draken [i Daniel] APOKRYFERNA Bel och den Draken av KING JAMES bibel 1611 www.scriptural-truth.com Boken Bel och draken [i Daniel] Bel och draken Historien om förstörelsen av Bel och draken Avskuren från slutet av Daniel.

Läs mer

Simbegwire. Rukia Nantale Benjamin Mitchley Lena Normén-Younger svensk nivå 5

Simbegwire. Rukia Nantale Benjamin Mitchley Lena Normén-Younger svensk nivå 5 Simbegwire Rukia Nantale Benjamin Mitchley Lena Normén-Younger svensk nivå 5 När Simbegwires mamma dog blev hon jätteledsen. Simbegwires pappa gjorde sitt bästa för att ta hand om sin dotter. Långsamt

Läs mer