Regeringens proposition 2008/09:28

Transkript

1 Regeringens proposition 2008/09:28 Mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning Prop. 2008/09:28 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 25 september 2008 Fredrik Reinfeldt Maria Larsson (Socialdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen att Sverige ska tillträda Förenta nationernas (FN) internationella konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling den 13 december 2006 och öppnades för undertecknande den 30 mars Sverige undertecknade den samma dag. Vidare föreslås att Sverige ska tillträda ett fakultativt (frivilligt) protokoll till konventionen som innebär att den som anser att hans eller hennes rättigheter är kränkta har möjlighet att klaga till en övervakningskommitté. Det fakultativa protokollet undertecknades samtidigt som konventionen av bland annat Sverige. Den nya konventionen trädde i kraft den 3 maj 2008 sedan den ratificerats av 20 stater. Konventionen tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter men skapar inte i sig några nya rättigheter utan har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02) har fått i uppdrag att utreda om nuvarande samhällsorgan var för sig eller gemensamt uppfyller konventionens krav på oberoende mekanismer för att främja och skydda respektive övervaka genomförandet av konventionen. Uppdraget ska redovisas senast den 1 april I avvaktan på utredningens resultat får uppgifterna fullgöras av de organ som redan finns utan särskilt uppdrag. Tillträdet till konventionen och det fakultativa protokollet föranleder inga ändringar i gällande lagstiftning. 1

2 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut Ärendet och dess beredning Kort bakgrund Konventioner om mänskliga rättigheter Den nya konventionen och det fakultativa protokollet Konventionens innehåll och behandling i propositionen Sveriges tillträde till konventionen Allmänna utgångspunkter Sverige bör godkänna konventionen Konventionen och svenska förhållanden Allmänna synpunkter Konventionens inledning Syfte, definitioner, allmänna principer och allmänna åtaganden Artikel 1 Syfte Svenska förhållanden Artikel 2 Definitioner Svenska förhållanden Artikel 3 Allmänna principer Svenska förhållanden Artikel 4 Allmänna åtaganden Svenska förhållanden Jämlikhet och icke-diskriminering av kvinnor resp. barn med funktionsnedsättning Artikel 5 Jämlikhet och ickediskriminering Svenska förhållanden Artikel 6 Kvinnor med funktionsnedsättning Svenska förhållanden Artikel 7 Barn med funktionsnedsättning Svenska förhållanden Medvetandegörande och tillgänglighet Artikel 8 Medvetandegörande om situationen för personer med funktionsnedsättning Svenska förhållanden Artikel 9 Tillgänglighet Svenska förhållanden Rätten till liv, frihet och personlig säkerhet Artikel 10 Rätten till liv Artikel 11 Risksituationer och humanitära nödlägen Svenska förhållanden

3 5.6.4 Artikel 12 Likhet inför lagen Svenska förhållanden Artikel 13 Tillgång till rättssystemet Svenska förhållanden Artikel 14 Frihet och personlig säkerhet Svenska förhållanden Rätt att inte utsättas för tortyr, våld eller övergrepp samt skydd för den personliga integriteten Artikel 15 Rätt att inte utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning Svenska förhållanden Artikel 16 Rätt att inte utsättas för utnyttjande, våld eller övergrepp Svenska förhållanden Artikel 17 Skydd för den personliga integriteten Svenska förhållanden Rätt till fri rörlighet och att leva ett självständigt liv Artikel 18 Rätt till fri rörlighet och till ett medborgarskap Svenska förhållanden Artikel 19 Rätt att leva självständigt och att delta i samhället Svenska förhållanden Artikel 20 Personlig rörlighet Svenska förhållanden Yttrandefrihet och respekt för privatlivet Artikel 21 Yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt tillgång till information Svenska förhållanden Artikel 22 Respekt för privatlivet Svenska förhållanden Artikel 23 Respekt för hem och familj Svenska förhållanden Utbildning Artikel 24 Utbildning Svenska förhållanden Hälsa, habilitering och rehabilitering Artikel 25 Hälsa Svenska förhållanden Artikel 26 Habilitering och rehabilitering Svenska förhållanden Arbete och sysselsättning Artikel 27 Arbete och sysselsättning Svenska förhållanden Levnadsstandard och deltagande i offentligt liv och kulturliv Artikel 28 Tillfredsställande levnadsstandard och social trygghet Svenska förhållanden

4 Artikel 29 Deltagande i det politiska och offentliga livet Svenska förhållanden Artikel 30 Deltagande i kulturliv, rekreation, fritidsverksamhet och idrott Svenska förhållanden Statistik och information Artikel 31 Insamling av statistik och information Svenska förhållanden Internationellt samarbete och Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning Artikel 32 Internationellt samarbete Svenska förhållanden Artikel 33 Nationellt genomförande och övervakning Svenska förhållanden Artikel Kommittén för rättigheter för personer med funktionsnedsättning Inställningen från svensk sida Konventionsstatskonferens och slutbestämmelser Artikel Inställningen från svensk sida Fakultativt protokoll till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning Protokollets innehåll Prövningsrätt, talerätt och förutsättningar för prövning Förfarandet hos kommittén, interimistiska åtgärder Undersökning på eget initiativ, rapport om åtgärder Undantag från ratifikation, slutbestämmelser Godkännande av det fakultativa protokollet Finansiella och andra konsekvenser Bilaga 1 Konventionen och det fakultativa protokollet i engelsk lydelse och i svensk översättning Bilaga 2 Promemorians huvudsakliga innehåll (Ds 2008:23) Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser (Ds 2008:23) Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 september

5 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen ska godkänna 1. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (avsnitt 4.2), 2. det fakultativa protokollet till konventionen (avsnitt 6.2). 5

6 2 Ärendet och dess beredning År 1989 initierade Sverige ett arbete inom FN för att få till stånd internationella regler om rätt till delaktighet och jämlikhet för människor med funktionsnedsättning. Arbetet utmynnade i ett antal standardregler för att säkerställa att människor med funktionsnedsättning som medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i samhället. Reglerna antogs av FN:s generalförsamling år Standardreglerna är 22 till antalet och uttrycker tydliga principiella ståndpunkter när det gäller rättigheter, möjligheter och ansvar på olika samhällsområden. Frågan om funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter behandlades vid ett flertal tillfällen i FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Genève men fick sitt verkliga genombrott först i slutet på 1990-talet. I december 2001 fattade FN:s generalförsamling ett beslut om att pröva frågan om en ny konvention för funktionshindrades åtnjutande av mänskliga rättigheter. I december 2003 beslöt sedan generalförsamlingen att en konvention skulle tas fram. Arbetet i en ad hoc-kommitté där företrädare för regeringen och för handikapprörelsen i Sverige medverkade aktivt ledde fram till att en konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning antogs av FN:s generalförsamling den 13 december Konventionen öppnades för undertecknande den 30 mars 2007 och undertecknades då av 82 länder, däribland Sverige. Konventionen, som inte i sig skapar några nya rättigheter, har till syfte att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Till konventionen hör ett fakultativt (frivilligt) protokoll som innebär att enskilda personer eller grupper av personer har möjlighet att klaga till en övervakningskommitté om de anser att deras rättigheter är kränkta. Protokollet undertecknades samtidigt som konventionen av representanter från 43 länder, däribland Sverige. I september 2008 hade konventionen undertecknats av 130 stater och protokollet av 71 stater. Konventionen hade då ratificerats av 37 stater och protokollet av 22 stater. Konventionen och protokollet trädde i kraft den 3 maj Konventionens och det fakultativa protokollets originalspråk är arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska. Konventionen och det fakultativa protokollet i deras lydelse på engelska finns jämte en preliminär översättning till svenska i bilaga 1. Konventionen finns också i en översättning till lättläst svenska. I en promemoria i mars 2008 FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Ds 2008:23), som tagits fram inom Socialdepartementets enhet för sociala tjänster, har en genomgång gjorts av konventionen och det fakultativa protokollet för att klargöra hur svensk lagstiftning och övriga förhållanden i Sverige ställer sig till konventionen och protokollet. En referensgrupp från handikapprörelsen har biträtt i arbetet. Promemorians huvudsakliga innehåll finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr S2008/3147/ST). Under ärendets beredning har nordiska överläggningar hållits. 6

7 3 Kort bakgrund 3.1 Konventioner om mänskliga rättigheter Det internationella arbetet för mänskliga rättigheter tar sin utgångspunkt i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från De rättigheter som inryms i förklaringen har senare förts in och vidareutvecklats i ett antal konventioner som är bindande för de anslutna staterna. En stor majoritet av världens länder har anslutit sig till konventionerna. År 1966 antogs dels en internationell konvention om medborgerliga och politiska rättigheter med tillhörande fakultativt protokoll om enskild klagorätt och ett fakultativt protokoll 1989 syftande till dödsstraffets avskaffande, dels en internationell konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. År 1984 antogs en konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den följdes 2002 av ett fakultativt protokoll. En internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs 1965 och en konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor Den senare konventionen följdes av ett fakultativt protokoll En konvention om barnets rättigheter antogs 1989 och följdes år 2000 av två fakultativa protokoll, det ena angående barns indragning i väpnade konflikter och det andra angående handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Sverige har anslutit sig till alla centrala konventioner om mänskliga rättigheter och rapporterar regelbundet till FN om arbetet för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna. I rapporterna har det dock hittills varit ett mer begränsat fokus på personer med funktionsnedsättning. Handikapprörelsen har lämnat alternativrapporter till FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter 2006 respektive FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna Den svenska regeringen har antagit nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. Den senaste redovisades för riksdagen i en skrivelse år 2006 (skr. 2005/06:95) och avser perioden och en kartläggning av situationen för de mänskliga rättigheterna i Sverige år Skrivelsen behandlar också en rad rättighetsfrågor, men fokus ligger på åtgärder mot alla former av diskriminering. Till sist ska nämnas att 1950 antogs i Rom den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna). Medlemsstaterna i Europarådet är skyldiga att respektera och följa konventionen. Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska konventionen jämte vissa protokoll gälla som lag i Sverige. De nu nämnda internationella konventionerna är de större internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Vid sidan om dessa finns ytterligare ett antal konventioner med mer begränsad räckvidd. 7

8 3.2 Den nya konventionen och det fakultativa protokollet Konventionens innehåll och behandling i propositionen Efter allmänna utgångspunkter beträffande det handikappolitiska arbetet i Sverige följer regeringens förslag om tillträde till konventionen. Härefter görs en genomgång av konventionens olika artiklar och hur svensk rätt ställer sig till konventionens krav. Samtidigt analyseras frågan om Sveriges anslutning till konventionen kräver lagstiftningsåtgärder. Flertalet artiklar redovisas under egen rubrik. Efter en redogörelse för artikelns innehåll följer en sammanfattande redogörelse för remissinstansernas synpunkter samt skälen för regeringens bedömning. Det fakultativa protokollet och regeringens ställningstagande till detta redovisas i avsnitt 6. I översättningen av den nya konventionen har beaktats de definitioner som Terminologirådet hos Socialstyrelsen har beslutat den 4 oktober 2007 beträffande ett antal termer på det handikappolitiska området. De nya termerna har publicerats i Socialstyrelsens termbank. Termerna funktionsnedsättning och funktionshinder har där getts följande definitioner: Funktionsnedsättning beskriver nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Funktionshinder beskriver i sin tur begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. Det har stor betydelse att den svenska översättningen får en utformning som speglar aktuella svenska termer så långt som det är möjligt. När innehållet i nuvarande lagar eller i tidigare rapporter m.m. återges i denna proposition används dock den äldre terminologin. Det kan tilläggas att den nya terminologin bör få genomslag i den svenska lagstiftningen efter hand. Det är inte nödvändigt att ändra de nuvarande lagarna och förordningarna enbart för att tillgodose en modernare och mer enhetlig terminologi. 4 Sveriges tillträde till konventionen 4.1 Allmänna utgångspunkter Arbetet på att uppnå full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning har bedrivits i Sverige sedan länge. Den nationella handlingsplan för handikappolitiken som antogs år 2000 spänner över många samhällsområden och markerar därigenom att handikappolitiken är ett sektorsövergripande politikområde. I prop. 1999/2000:79 ges som bakgrund till handlingsplanen en redovisning av handikappolitikens utveckling i Sverige (s ). Handlingsplanen har följts upp 2002 (skr. 2002/03:25) och 2006 (skr. 2005/06:110). Vid den senare uppföljningen konstaterades att handlingsplanen hade föregåtts av många års handikappolitiska satsningar som har lett till stora förbättringar för personer med funktionshinder. Men mycket återstår att göra och planen ska enligt regeringen ses som en del av utvecklingen mot uppfyllandet av de handikappolitiska målen. Det handlar om såväl generella åtgärder som 8

9 förbättrad tillgänglighet och olika lagstiftningsåtgärder, t.ex. skydd mot diskriminering. En stor ökning har även skett av det individuella stödet till personer med funktionsnedsättning. Ett mått av flera på detta är att handikappomsorgens del av kommunernas kostnader för socialtjänst ökade från 21 till 29 procent åren I genomgången av svenska förhållanden i relation till den nya FN-konventionens många artiklar har gjorts olika anteckningar som belyser situationen och utvecklingen, inte minst under senare år. Europaparlamentet har i november 2007 avgivit en skriftlig förklaring om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I denna konstaterar man bl.a. att en funktionsnedsättning innebär att väsentliga personliga och sociala erfarenheter påverkas av fysiska och psykiska begränsningar och den diskriminering som sker på grund av dessa och att det finns fler än 50 miljoner funktionshindrade i Europeiska unionen. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och alla medlemsstater att anta principen ingenting om oss utan oss och att samarbeta med funktionshindrade för att genomföra konventionen. 4.2 Sverige bör godkänna konventionen Regeringens förslag: Sverige ska tillträda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I det närmaste samtliga remissinstanser som yttrat sig tillstyrker eller har ingen erinran mot att Sverige ratificerar konventionen. Endast ett par instanser uttalar viss tveksamhet. Socialstyrelsen tillstyrker förslaget att Sverige ska tillträda FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen utgör ett viktigt dokument för arbetet med att få till stånd regler om rätten till delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsnedsättning. Konventionen är en viktig markering av att rättigheter för personer med funktionsnedsättning ytterst handlar om mänskliga rättigheter. Detta perspektivskifte från en i många stycken traditionell vårdsyn är nödvändigt för att de svenska handikappolitiska målen om delaktighet och jämlikhet ska kunna uppnås. Konventionen utgör med andra ord ett kraftfullt verktyg i arbetet för att funktionshinderperspektivet ska få fullt genomslag i vårt samhälle. Socialstyrelsen vill understryka att Sverige på många områden har långt kvar innan det kan anses uppfylla de åtaganden och krav som konventionen innebär. Det är också väsentligt hur det konkreta arbetet med konventionens genomförande planeras. Konventionen bör utgöra ett golv och inte ett tak. Det handlar till exempel om att särlösningar inom skola, sysselsättning och i viss mån även socialtjänst många gånger utgör de enda lösningarna. Socialstyrelsen har bl.a. i sina lägesrapporter konstaterat att en ökning av antalet individstöd inte enbart kan tolkas som något positivt. Det kan även handla om kompensering för bristande tillgänglighet och om diskriminerande attityder inom olika samhällsområden. 9

10 Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning anser att utredarens bedömning att konventionen inte förutsätter några ändringar av svensk lag i och för sig kan ifrågasättas. Svensk rätts bristande överensstämmelse med konventionens krav bör trots detta inte tillåtas hindra en ratificering av konventionen. En sådan ratificering torde i stället kunna påskynda de ändringar som kan visa sig nödvändiga för att Sverige ska kunna anses fullt ut uppfylla konventionens krav på både tillgänglighet och skydd mot diskriminering på grund av bristande anpassningsåtgärder. Hjälpmedelsinstitutet (HI) anser att konventionen täcker hjälpmedelsoch tillgänglighetsfrågorna på ett, om än inte uttömmande, så ändå tillfredsställande sätt. HI anser också att de svenska ambitionerna på det området, som återfinns i den nationella handlingsplanen för handikapppolitiken och dess uppföljningar (prop. 1999/2000:79, skr. 2002/03:25) och 2005/06:110) ligger väl i linje med konventionen. Enligt HI:s uppfattning skulle en svensk ratificering av konventionen främja det fortsatta arbetet också på hjälpmedels- och tillgänglighetsområdet. Detta gäller även på internationell nivå. Folkbildningsrådet anser att konventionen i Sverige liksom i andra länder som undertecknar den kommer att fungera som riktlinje och stöd i arbetet för att förbättra villkoren för personer med funktionsnedsättning och avskaffa diskriminering av dem. I Sverige är det en styrka för arbetet med konventionens tillämpning att den nationella handlingsplanen för handikappolitiken spänner över alla samhällsområden och därigenom markerar att handikappolitiken är ett sektorsövergripande politikområde. Den samlade handikapprörelsen i Sverige är en viktig resurs för förverkligandet av konventionen på både nationell och internationell nivå. Folkbildningsrådet förutsätter att det fortsatta arbetet inom området sker i när dialog med handikapprörelsen. Västra Götalands läns landsting anser att en anslutning till konventionen förutsätter att regeringen upprättar en handlingsplan för arbetet med konventionens genomförande där ansvar fördelas, där formerna för uppföljning görs tydliga och som innebär att det nationella handikappolitiska arbetet ges en mer framskjuten ställning. Linköpings kommun framför att konventionen utgör ett viktigt måldokument i Sverige för det fortsatta handikappolitiska arbetet. Kommunen anser att det i samband med ratificeringen av konventionen bör upprättas en åtgärdsplan som beskriver hur och när brister som beskrivs i promemorian ska avhjälpas. European Institute for Design and Disability och Tjänstemännens centralorganisation delar utredarens slutsats att mycket återstår att göra i det handikappolitiska arbetet innan Sverige på alla punkter kan anses uppfylla de åtaganden och krav som konventionen innebär, men att detta inte hindrar ett godkännande av den nya konventionen och det fakultativa protokollet. Delegationen för mänskliga rättigheter tillstyrker ratifikation men finner att mycket återstår att göra i Sverige t.ex. vad gäller tillgängligheten innan Sverige på alla punkter kan sägas uppfylla åtaganden och krav som ett ratificerande egentligen ska innebära. Konventionen kommer därför att bli ett viktigt verktyg i det fortsatta arbetet med att säkerställa lika rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Delegationen menar också att det finns anledning vid blivande översyner av lagar att överväga om inte de definitioner av funktionshinder som finns i 10

11 svenska lag bör närma sig det vidare begrepp av funktionsnedsättning som konventionstexten omfattas av. Jämställdhetsombudsmannen anser att konventionen kan fungera som ett viktigt måldokument i det fortsatta handikappolitiska arbetet. Tillsammans med den nya diskrimineringslagen kan konventionen också utgöra ett viktigt verktyg för att motverka flerfaldig diskriminering av kvinnor med funktionshinder. Konventionen kan ratificeras även om svensk rätt inte överensstämmer med konventionens krav om att bristande tillgänglighet kan utgöra diskriminering. En ratificering bör få som effekt att eventuella nödvändiga ändringar påskyndas. Kristianstads kommun anser att det kan behövas nationella riktlinjer för hur flera av artiklarna ska implementeras på en kommunal nivå och att det behövs nationella styrinstrument som stöd för samhällsplanering. Kommunen anser också att ett samordnat ansvar likt Handisam kan komma att behövas på den lokala nivån för att medvetandegöra och för att få en samordnad uppföljning samt för att bidra med ett holistiskt synsätt på en övergripande nivå. Statens fastighetsverk (SFV) anser att konventionen bygger på värdegrunder som sammanfaller med det tillgänglighetsarbete som SFV bedriver. Vid utarbetandet av verkets tillgänglighetspolicy har FN:s konventioner varit vägledande för detta arbete. SFV har därför inget att erinra mot införandet av konventionen i Sverige. Handikappförbundens samarbetsorgan tillstyrker utredarens slutsats om att Sverige kan ratificera konventionen och tilläggsprotokollet utan lagändringar men anser samtidigt, liksom utredaren, att mycket återstår att göra innan Sverige kan sägas leva upp till konventionens innehåll. Handikappförbunden är därför av den bestämda uppfattningen att propositionen angående Sveriges ratificering av konventionen och det fakultativa protokollet måste föreslå att en genomförandeplan ska upprättas för hur de i promemorian beskrivna bristerna ska åtgärdas. I särskilda remissvar ansluter sig bl.a. Elöverkänsligas Riksförbund, Förbundet Rörelsehindrade, Föreningen för de Neurosedynskadade, Sveriges Dövas Riksförbund, schizofreniförbundet och Synskadades Riksförbund till de synpunkter Handikappförbundens samarbetsorgan lämnat i ratifikationsfrågan. Skälen för regeringens förslag: Den svenska regeringen framförde 1989 i FN:s generalförsamling ett förslag om att utarbeta en konvention om funktionshindrades rättigheter. Förslaget avvisades men i gengäld beslöt man att utarbeta ett annat dokument till stöd för implementeringen av den handikappolitik som hade grundlagts i samband med det internationella handikappåret. Resultatet blev 22 standardregler för att säkerställa att människor med funktionsnedsättning som medborgare har samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i samhället. Sverige har alltså varit en av de pådrivande nationerna vid tillkomsten av den nya konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Svenska regeringstjänstemän, liksom företrädare för handikapprörelsen, har också tagit aktiv del i utarbetandet av konventionen. Som tidigare sagts tillför inte denna internationella konvention om mänskliga rättigheter några nya rättigheter. Konventionens syfte är i stället att undanröja hinder för människor med funktionsnedsättning att åtnjuta mänskliga rättigheter som alla andra. Även om konventionen i många avseenden kan karaktäriseras som ett måldokument, slår den fast 11

12 att staterna är skyldiga att utnyttja alla tillgängliga resurser för att gradvis förverkliga att de mänskliga rättigheterna också blir allas rättigheter. Konventionen är med sina 50 artiklar, varav många dessutom innehåller en rad olika delmoment, mycket omfattande. Den berör alla tänkbara samhällsområden där personer med funktionsnedsättning kan behöva stöd eller särskild uppmärksamhet för att komma i åtnjutande av samma mänskliga rättigheter som andra. Konventionens krav på konventionsstaterna kan sägas vara höga när det gäller den standard som bör gälla på olika områden. Många artiklar ger dock utrymme för olika medel att tillfredsställa kraven genom att ange att ändamålsenliga åtgärder ska vidtas. I den genomgång som har gjorts i promemorian har svenska förhållanden ställts mot kraven och åtagandena i konventionens olika artiklar. Ytterligare belysning av förhållandena har givits i de många utförliga remissyttrandena. Sammantaget ger detta en god bild av hur man på olika områden i lagstiftningen och i olika delar av samhällslivet beaktat de särskilda villkor som gäller för människor med funktionsnedsättning. Under remissbehandlingen har många remissinstanser pekat på behovet av förbättringar på en hel del områden. Det är emellertid regeringens uppfattning att Sverige inte på något område är i sådan avsaknad av lagregler eller ambitioner att konventionen inte skulle kunna ratificeras. I några fall pågår eller förbereds också redan ett närmare utredningsförfarande för att ytterligare tillgodose de krav och åtaganden som konventionen innefattar. Det bör dock understrykas att Sverige enligt regeringens bedömning till fullo uppfyller de krav i konventionen som kan anses absoluta, områden där konventionen kräver att personer med funktionsnedsättning utan undantag ska ha samma rättigheter garanterade i lag. Det gäller exempelvis rätten till liv, frihet och personlig säkerhet i artiklarna 10 14, rätten att inte utsättas för tortyr, våld eller övergrepp i artiklarna eller respekten för hem och familj i artikel 23. Det finns emellertid andra områden där genomgången visar att det återstår en del arbete innan de mål och krav som följer av dagens lagstiftning kan anses uppfyllda. Det gäller inte minst de åtaganden som innefattas i artiklarna 8 och 9 om medvetandegörande och tillgänglighet och i artikel 27 om arbete och sysselsättning. Här liksom på många andra områden pågår ett ständigt arbete att med riktlinjer, handlingsplaner och program komma närmare ett förverkligande av lagstiftningen och av reglerna i konventionen. Det kan i själva verket förutsättas att de frågor som berörs av konventionen kommer att stå på dagordningen under lång tid framöver. Slutsatsen av det sagda är således att Sverige har kommit långt och att konventionens målsättningar ligger i linje med den nationella politiken på området som kommer till uttryck i handlingsplaner, riktlinjer och gällande lagstiftning. Något hinder mot att godkänna konventionen föreligger därför inte. Regeringen har för avsikt att utvärdera hur den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har utfallit på olika områden inför det uppsatta slutmålet Med denna utredning som bas kan det därefter läggas fast en ny strategi för den framtida handikappolitiken. En utgångspunkt för politiken blir konventionens olika artiklar om rättigheter för 12

13 personer med funktionsnedsättning. Här kommer även remissinstansernas synpunkter att vara viktiga bidrag och ingångar till en fortsatt dialog. Konventionen förutsätter inte några ändringar av svensk lag. Konventionens regelverk har dock sådan betydelse för svensk handikappolitik att en ratifikation av konventionen är av större vikt. Konventionen bör därför enligt 10 kap. 2 regeringsformen godkännas av riksdagen. Konventionen har enligt artikel 45 trätt i kraft den 3 maj 2008, vilket var den trettionde dagen efter deponeringen av det tjugonde ratifikationseller anslutningsinstrumentet. För stater som ratificerar konventionen efter deponeringen träder konventionen i kraft den trettionde dagen efter deponeringen av dess instrument. 5 Konventionen och svenska förhållanden 5.1 Allmänna synpunkter Regeringens bedömning: I det fortsatta handikappolitiska arbetet i Sverige bör mångfaldsperspektivet ges en starkare betoning än det fått i konventionen. Regeringens ambition har varit att skyndsamt klarlägga förutsättningarna för Sverige att ratificera konventionen. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Socialstyrelsen anser att det är en brist att promemorian generellt saknar ett mångfaldsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning med annat modersmål än svenska, samt skillnader mellan kvinnor och män är angelägna perspektiv i arbetet med att fullt ut garantera rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I promemorian saknas en tydlig analys av hur personer med psykisk funktionsnedsättning berörs. Det måste konstateras att dessa personer är tämligen osynliggjorda. Av det skälet är det viktigt att regeringen i det fortsatta arbetet kompletterar utredningen med en analys i detta hänseende så att de osynliga funktionsnedsättningarna synliggörs och beaktas. Det finns problem t.ex. när det gäller stigmatisering, vårdinnehåll, väntetider, tillgänglighet och inflytande. Stockholms läns landsting anser att den kritik som bör riktas mot konventionen är att den trots att den säger sig ta sikte på alla slags funktionsnedsättningar, såväl fysiska som psykiska, de facto framhäver de fysiska, medan de psykiska funktionsnedsättningarna, som ofta är osynliga, glöms bort. Stockholms universitet menar att det finns ett stort generellt behov av att forskare och professionella på detta område vidareutvecklar det arbete som Socialstyrelsen initierat, inte minst är detta nödvändigt när det gäller att tydligt beskriva hur konventionens krav ska genomföras mera konkret och vilka personer åtgärderna ska beröra. Linköpings universitet efterlyser standardreglernas status i förhållande till den nu föreslagna konventionen. Ur universitetets synpunkt är det viktigt att i undervisning klart kunna definiera de olika dokumentens förhållande till varandra och deras juridiska status. Lunds universitet anser att utredningens analys i många delar är alltför bristfällig för att underbygga de slutsatser som 13

14 utredningen drar om överensstämmelse mellan konventionens förpliktelser och svenska förhållanden. Universitetet delar utredningens uppfattning att syftet med och de grundläggande värderingarna i nämnda konvention överensstämmer väl med utgångspunkterna och målsättningarna för svensk politik rörande funktionshinder, inbegripet lagstiftning. Handikappförbundens samarbetsorgan framhåller att det i propositionen om Sveriges ratificering av konventionen måste understrykas vikten av att arbetet med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken intensifieras, av att perspektivet flickor, pojkar, kvinnor och män med funktionsnedsättning alltid ska beaktas inom alla samhällsområden och på alla samhällsnivåer och att redan gällande konventioner om mänskliga rättigheter även gäller människor med funktionsnedsättning. Arbetet med att förverkliga respektive konvention måste därför löpande belysa perspektivet människor med funktionsnedsättning. Schizofreniförbundet anser att tillträdet till konventionen inte vore möjligt om situationen i Sverige bedömdes helt och hållet utifrån hur personer med allvarliga och långvariga psykiska funktionsnedsättningar har det i dag. Skälen för regeringens bedömning: Det finns inledningsvis anledning att understryka att tidigare konventioner om mänskliga rättigheter fullt ut gäller även för människor med funktionsnedsättning och att den nya konventionen som alltså inte tillför några nya rättigheter är tillkommen för att undanröja hinder för personer med funktionsnedsättning att åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Ett av de nationella målen för handikappolitiken är en samhällsgemenskap med mångfald som grund. Ytterst är handikappolitiken en demokratifråga samhället måste byggas med insikten om att alla människor är lika mycket värda, har samma grundläggande behov och ska behandlas med samma respekt, att mångfald berikar, att varje människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället. Handikapperspektivet bör därför lyftas fram i myndigheternas olika policydokument till exempel i personalpolicy, mångfaldsplan och arbetsmiljöpolicy. Den svenska ungdomspolitiken, till exempel, utgår från fyra perspektiv: resurs-, rättighets-, självständighets- och mångfaldsperspektivet. Mångfaldsperspektivet innebär att all offentlig verksamhet för ungdomar bör bejaka mångfalden och sträva efter lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett t.ex. socioekonomisk bakgrund, kön eller funktionsnedsättning. När det gäller insatser till personer med psykisk funktionsnedsättning pågår i Sverige för närvarande ett omfattande arbete för att bättre möta behoven av vård och stöd. Till sist kan anmärkas att det varit regeringens ambition att skyndsamt klarlägga förutsättningarna för Sverige att ratificera konventionen. Som regeringen framhållit i avsnitt 4.2 kommer konventionens olika artiklar att kunna tjäna som utgångspunkter i det fortsatta handikappolitiska arbetet i Sverige. 5.2 Konventionens inledning I inledningen åberopar konventionsstaterna principerna i Förenta Nationernas stadga, som erkänner det inneboende värdet och värdigheten hos 14

15 alla dem som tillhör människosläktet och deras lika och obestridliga rättigheter som grundvalen för frihet, rättvisa och fred i världen. Konventionsstaterna erkänner att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter har förklarat och enats om att var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som anges i dem utan åtskillnad av något slag. I inledningen bekräftar konventionsstaterna åter bl.a. att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är universella, odelbara och inbördes beroende av och relaterade till varandra samt bekräftar behovet av att garantera att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta dem utan diskriminering. Övriga konventioner om mänskliga rättigheter åberopas. Konventionsstaterna erkänner att funktionsnedsättning och funktionshinder är begrepp som är under utveckling och att funktionshinder härrör från samspel mellan personer med funktionsnedsättningar och hinder som är betingade av attityder och miljön, vilka motverkar deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra. Slutligen kan nämnas att konventionsstaterna erkänner betydelsen av principerna och riktlinjerna i världsaktionsprogrammet för personer med funktionshinder och i Förenta Nationernas standardregler för att tillförsäkra människor med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet att påverka främjande, utformning och utvärdering av riktlinjer, planer, program och åtgärder på nationell, regional och internationell nivå för att ytterligare likställa möjligheterna för personer med funktionsnedsättning. 5.3 Syfte, definitioner, allmänna principer och allmänna åtaganden De första fyra inledande artiklarna innehåller grundläggande formuleringar som har betydelse för tolkningen av de följande artiklarna som behandlar olika politikområden Artikel 1 Syfte I punkt 1 anges att konventions syfte är att främja, skydda och säkerställa det fulla och lika åtnjutandet av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning och att främja respekten för deras inneboende värde. Enligt punkt 2 innefattar personer med funktionsnedsättning bl.a. personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra Svenska förhållanden Regeringens bedömning: Vid blivande översyner av svensk lag får behovet av att närma definitionerna till konventionens beskrivning av begreppet funktionsnedsättning övervägas. 15

16 Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Skälen för regeringens bedömning: Konventionens syfte överensstämmer väl med de mål som har lagts fast bl.a. i den nationella handlingsplan för handikappolitiken som riksdagen antog år 2000 (prop. 1999/2000:79, bet. 1999/2000:SoU14, rskr. 1999/2000:240). Utgångspunkten för den nationella handlingsplanen är de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Beskrivningen av vad som innefattar personer med funktionsnedsättning, nämligen personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verklig delaktighet i samhället på samma villkor som andra, överensstämmer väl med de definitioner som gäller inom den svenska handikappolitiken. Enligt 1 kap. 2 regeringsformen ska det allmänna motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. Enligt den nya diskrimineringslag som antagits av riksdagen och som träder i kraft den 1 januari 2009 (prop. 2007/08:95, Ett starkare skydd mot diskriminering) avses i lagen med funktionshinder: varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Även om överensstämmelsen är god mellan konventionstexten och de definitioner som görs i svensk lag, kan det finnas anledning att vid blivande lagöversyner överväga behovet av att närma definitionerna till konventionens beskrivning av vad som innefattas i begreppet funktionsnedsättning Artikel 2 Definitioner För de syften som avses i konventionen gäller följande definitioner kommunikation som innefattar bl.a. språk, textning, punktskrift, taktil kommunikation, storstil, tillgängliga multimedier, kompletterande och alternativa former, medel och format för kommunikation baserade på textstöd, uppläst text, lättläst språk och mänskligt tal, samt tillgänglig informations- och kommunikationsteknik (IT) språk som innefattar bl.a. talade och tecknade språk och andra former av icke talade språk. diskriminering på grund av funktionsnedsättning som betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande på samma villkor som andra av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och civila området eller på andra områden. Det omfattar alla former av diskriminering, inklusive underlåtenhet att göra skälig anpassning. skälig anpassning som betyder nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller 16

17 omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. universellt utformade som betyder sådan utformning av produkter, miljöer, program och tjänster att de ska kunna användas av alla i största möjliga utsträckning utan behov av anpassning eller specialutformning. Universellt utformade ska inte utesluta hjälpmedel för enskilda grupper av personer med funktionsnedsättning där så behövs Svenska förhållanden Regeringens bedömning: Det finns inget att invända mot de definitioner som anges i artikeln. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Hjälpmedelsinstitutet (HI) konstaterar att det kan vara svårt att alltid hitta de lämpligaste definitionerna eller språkliga uttrycken för olika företeelser, såväl i ursprungsspråket som på svenska. Detta gäller exempelvis uppenbart kontroversiella begrepp som personlig rörlighet (personal mobility) och universell utformning (design for all, universal design, inclusive design). HI anser att i uppgiften att främja och skydda genomförandet av konventionen även bör ingå att kontinuerligt bevaka utvecklingen på det språkliga området. European Institute for Design and Disability (EIDD) är beträffande artiklarna 2 Definitioner och 4 Allmänna åtaganden med bäring på artikel 9 Tillgänglighet mycket nöjd med den svenska översättningens universellt utformade och universell utformning av originalspråkets universal design. I konventionen är det ett begrepp som leder vidare till juridiska termer som mininormer och skälig anpassning. Specialskolemyndigheten anser det mycket angeläget att definitionen av termerna funktionshinder och funktionsnedsättning i denna mening diskuteras, tydliggörs och tillåts att efter hand få genomslag i den svenska lagstiftningen och steg för steg ersätta tidigare använda begrepp. Detta för att undvika missförstånd och begreppsförvirring. Det är i internationella sammanhang viktigt att stödja och uppmana till användning av ett relativt handikappbegrepp, och de föreslagna begreppen med definitioner är därmed väl valda. Punktskriftsnämnden har vid flera tillfällen konstaterat att rättighetsaspekten kring punktskrift har saknats i svensk lagstiftning och dess tillämpning. Det gäller både undervisning i punktskrift samt tillgång till material i punktskrift. Det har stor betydelse för alla språkanvändare i ett modernt samhälle att ha tillgång till ett skriftspråk. Punktskrift är det skriftspråk som finns tillgängligt för gravt synskadade personer. Punktskriften är ett funktionellt komplett system med vilket man kan uttrycka sig fritt och ta del av material på i princip valfritt område. Andra alternativa kommunikationstekniker utöver punktskrift blir inte annat än komplement till skriftspråket. Handikappförbundens samarbetsorgan påpekar att den nya svenska diskrimineringslagen endast täcker de samhällsområden som uttryckligen nämns i lagtexten. Handikappförbunden befarar därför att det kan uppstå 17

18 situationer i vilka diskriminering även fortsättningsvis kommer att vara tillåten på grund av att situationer inte har förutsetts vid utarbetandet av lagen. Exempel på frågor som kommer att hamna utanför lagens skydd är sådana som gäller diskriminering rörande medlemskap och medverkan i andra organisationer än dem som nämns i 3 kap. 14 eller diskriminering vid sådan myndighetsverksamhet som inte kan sägas gå allmänheten till handa. Bygg klokt, som är ett samarbete mellan sju handikapporganisationer som tillsammans representerar personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga, anser det särskilt viktigt att begreppet universellt utformade om miljöer, produkter och tjänster tas upp och definieras. I den fortsatta tillämpningen av principer måste man emellertid vara vaksam på hur begreppen tillämpas och ta till vara den utvecklingspotential som ligger i att ställa begrepp mot varandra. Skälen för regeringens bedömning: Definitionerna i artikel 2 har central betydelse för att förstå innebörden av en rad följande artiklar. Definitionen av kommunikation lämnar för svenska ögon inget övrigt att önska i detaljeringsgrad. Detsamma kan sägas om definitionen av språk. En översyn har genomförts av rätten och möjligheterna för personer som är teckenspråkiga att använda sitt språk i olika sammanhang (SOU 2006:54). Utredningens förslag bereds vidare inom Regeringskansliet. I mars 2008 överlämnade Språklagsutredningen ett betänkande Värna språken förslag till språklag (SOU 2008:26). Enligt förslaget till språklag ska det allmänna ges ett särskilt ansvar för att skydda och främja det svenska teckenspråket. Betänkandet bereds nu inom Regeringskansliet. Diskriminering på grund av funktionshinder har ett betydligt vidare syfte än den definition av direkt diskriminering och indirekt diskriminering som ges i 1 kap. 4 den nya diskrimineringslagen. Från svensk synpunkt finns det inget att erinra mot konventionstexten. Den fångar upp alla tänkbara situationer där en diskriminering av personer med funktionsnedsättning kan komma i fråga. Detta är viktigt när de följande artiklarna mera i detalj behandlar olika områden som kan ha mänskliga rättighetsaspekter. Skälig anpassning innebär en viktig reservation om nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda. Också definitionen av universellt utformade rimmar väl med de beskrivningar som finns på olika ställen i den nya diskrimineringslagen Artikel 3 Allmänna principer Konventionens principer är följande: - respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende, - icke-diskriminering, - fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället, - respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten, - lika möjligheter, 18

19 - tillgänglighet, - jämställdhet mellan kvinnor och män, samt - respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktionsnedsatta barns rätt att bevara sin identitet Svenska förhållanden Regeringens bedömning: Det finns inget att invända mot de allmänna principer som anges i artikeln. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens Remissinstanserna: Handikappförbundens samarbetsorgan delar inte promemorians uppfattning att de principer som anges i artikel 3 är väl kända i svensk rättspraxis. Det bör finnas krav på att de generella principerna under artikel 3 ska vara vägledande vid alla beslut som rör någon av konventionens rättigheter liksom att principerna ska vara vägledande för beslut som fattas på såväl nationell, regional som kommunal/lokal nivå. Skälen för regeringens bedömning: De principer som anges i artikel 3 är väl kända i svensk lagstiftning och svensk rättspraxis. Flera av dem återfinns också i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken Artikel 4 Allmänna åtaganden Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. I detta syfte åtar sig konventionsstaterna i punkt 1 att a) vidta alla ändamålsenliga lagstiftningsåtgärder, administrativa och andra åtgärder för att uppfylla de rättigheter som erkänns i konventionen, b) vidta alla ändamålsenliga åtgärder, däribland lagstiftning, för att modifiera eller avskaffa gällande lagar, bestämmelser, sedvänjor och bruk som är diskriminerande mot personer med funktionsnedsättning, c) ta hänsyn till skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning i alla riktlinjer och program, d) avhålla sig från varje handling eller förfarande som är oförenligt med denna konvention och att säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen, e) vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att avskaffa diskriminering på grund av funktionsnedsättning från alla personers, organisationers och enskilda företags sida, f) genomföra eller främja forskning och utveckling av universellt utformade produkter, tjänster, utrustning och anläggningar enligt definitionerna i artikel 2 som skulle fordra minsta möjliga anpassning och lägsta kostnad för att tillmötesgå de särskilda behoven hos en person med funktionsnedsättning, att främja tillgängligheten till och användningen av 19

20 dem samt att främja universell utformning vid utveckling av normer och riktlinjer, g) genomföra eller främja forskning och utveckling av och främja tillgång till och användning av ny teknik, innefattande informations- och kommunikationsteknik, samt hjälpmedel som är lämpliga för personer med funktionsnedsättning, med prioritering av teknik till överkomligt pris, h) lämna tillgänglig information till personer med funktionsnedsättning om hjälpmedel, innefattande ny teknik och andra former av stöd, service och tjänster, i) främja utbildning om de rättigheter som erkänns i konventionen för specialister och personal som arbetar med personer med funktionsnedsättning, så att de bättre ska kunna ge det stöd och den service som dessa rättigheter garanterar. När det gäller ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter åtar sig varje konventionsstat i punkt 2 att vidta åtgärder och till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete, för att trygga att rättigheterna gradvis förverkligas i sin helhet, utan att detta ska inkräkta på de åtaganden enligt konventionen som är omedelbart tillämpliga enligt internationell rätt. Enligt punkt 3 ska konventionsstaterna i utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra konventionen och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem. Ingenting i konventionen ska enligt punkt 4 inkräkta på bestämmelser som bättre främjar förverkligandet av rättigheter som tillkommer personer med funktionsnedsättning och som kan ingå i en konventionsstats lagstiftning eller i internationell rätt som den staten är bunden av. Det ska inte förekomma någon inskränkning i eller något upphävande av någon av de mänskliga rättigheter eller grundläggande friheter som erkänns eller gäller i någon konventionsstat enligt lag, fördrag, bestämmelse eller sedvänja under förevändning att konventionen inte erkänner sådana rättigheter eller friheter eller att den erkänner dem i mindre utsträckning. Enligt punkt 5 ska konventionens bestämmelser omfatta alla delar av federala stater utan inskränkning eller undantag Svenska förhållanden Regeringens bedömning: Det finns inget att invända mot de allmänna åtaganden som görs i artikeln. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Delegationen för mänskliga rättigheter konstaterar att svensk lagstiftning skiljer sig från konventionen när det gäller diskrimineringsskyddets omfattning. Konventionen innehåller ingen begränsning av vilka områden som omfattas av diskrimineringsskyddet utan hela konventionen bygger på principen om icke-diskriminering. Nuvarande svensk lagstiftning bygger på EG-direktiv och pekar ut vissa 20