Prekontraktuellt ansvar

Transkript

1 Juridiska institutionen Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet Juris kandidatexamen Tillämpade studier 20 poäng, HT-2003 Prekontraktuellt ansvar - ansvar vid avbrutna avtalsförhandlingar Sofia Pettersson Handledare: Rolf Dotevall

2 Innehåll sida 1. Inledning Bakgrund Syfte Metod och material Frågeställningar Avgränsning Disposition 9 2. När och hur inträder avtalsbundenhet? Ingående av avtal Successiv avtalsbundenhet Formkrav Villkorad bundenhet Prekontraktuella avtal Letter of intent Användningsområde Rättsverkan Konkludent handlande Annan bindande verkan Ersättningsansvar Föravtal Formkrav Ersättningsansvar Avtalsfrihet Det prekontraktuella ansvaret Lojalitetsplikt Allmänt om lojalitetsplikten Upplysningsplikt 21 1

3 Plikt till lojal medverkan Sekretess Culpa och dolus in contrahendo Culpa in contrahendo Förutsättningar för ansvar Dolus in contrahendo Ersättningsansvar Ren förmögenhetsskada Skadeståndets omfattning Positiva kontraktsintresset Negativa kontraktsintresset Avtalsvite Riskfördelning Prekontraktuellt ansvar enligt rättspraxis NJA 1963 s NJA 1973 s NJA 1978 s NJA 1990 s Slutsatser Prekontraktuellt ansvar enligt UNIDROIT Principles Nordisk utblick Prekontraktuellt ansvar i Norge och Danmark Rättspraxis Norsk rättspraxis Rt 1967 s Rt 1970 s Rt 1981 s Rt 1981 s Rt 1984 s Rt 1992 s Rt 1995 s Slutsatser 39 2

4 Dansk rättspraxis UfR 1939 s UfR 1977 s UfR 1981 s UfR 1986 s UfR 1989 s Slutsatser Jämförelse Slutsatser Avslutande reflektioner Källor och litteratur 47 3

5 4

6 Förkortningar AvtL Lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område FHL Lag om skydd för företagshemligheter HD Högsta domstolen JB Jordabalken JT Juridisk Tidsskrift NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I NJM Förhandlingarna vid Nordiska juristmötet NRt Norsk retstidene Prop Proposition SkL Skadeståndslagen SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning UfR Ugeskrift for Retsvæsen UNIDROIT International Institute for the Unification of Private Law 5

7 6

8 1. Inledning 1.1. Bakgrund Situationen som kommer att behandlas i det här arbetet är då två eller flera parter förhandlar med varandra med mål att avtal skall slutas, men att förhandlingarna sedan avbryts av någon anledning. Vill båda parter avsluta förhandlingarna uppstår det oftast inget problem, men är det bara den ena parten som inte längre vill medverka så kan det få allvarliga och oförutsedda konsekvenser för den part som förlitat sig på att avtal skulle komma till stånd. Ofta har den ena eller båda parterna lagt ner kostnader under förhandlingens gång, vilka kan ses som bortkastade då man inte nått ett slutligt avtal. Stora summor kan ha lagts ner på marknadsundersökningar, resor, konsultkostnader och andra förberedande arbeten. Man kanske till och med har påbörjat verkställigheten av avtalet på grund av att man förväntat sig att avtal skulle komma att ingås inom snar framtid. Kan man se avbrytandet av förhandlingarna som klandervärt så finns det en möjlighet för den skadelidande parten att få sina kostnader ersatta av den part som dragit sig ur förhandlingarna. Jag kommer att utreda om och under vilka förutsättningar ett sådant prekontraktuellt ansvar kan komma att bli aktuellt Syfte Mitt syfte med uppsatsen är att utreda om en part som drar sig ur pågående avtalsförhandlingar kan drabbas av ett prekontraktuellt ansvar. Jag kommer att undersöka under vilka förutsättningar ett sådant ansvar kan bli aktuellt och vilken påföljd som kan aktualiseras. Förutom svensk rätt kommer jag även att titta på likheter och skillnader inom området hos våra grannländer, Norge och Danmark Metod och material Jag har använt mig av en traditionell juridisk metod och studerat lagar, förarbeten, rättsfall och doktrin. Jag har även studerat den debatt som förts i juridiska tidsskrifter på området. 7

9 För min jämförelse med våra nordiska grannländer så har jag även studerat norska och danska rättskällor. Jag har dessutom tittat i UNIDROIT Principles som ger uttryck för internationellt gemensamma avtalsrättsliga principer Frågeställningar Kan en part som avbryter pågående förhandlingar drabbas av ett prekontraktuellt ansvar? Vad kan i så fall läggas till grund för ett sådant ansvar? Föreligger det en plikt för parterna att agera lojalt mot varandra under avtalsförhandlingarna? Vilken påföljd kan bli aktuell i den prekontraktuella fasen? Finns det möjlighet för en skadelidande part att få ersättning för de kostnader han åsamkats under förhandlingarna? Kan ersättning utgå på grund av culpa eller dolus in contrahendo enligt svensk rätt? Vad kan ersättningen i dessa fall komma att omfatta? Eftersom det prekontraktuella ansvaret i första hand är beroende av att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan parterna så uppkommer även frågan när under en förhandling och under vilka förutsättningar avtalsbundenhet kan uppstå? Vilken betydelse har ett prekontraktuellt avtal, som till exempel letter of intent, för avtalsbundenheten? 1.5. Avgränsning Jag kommer att titta på om och när ett avbrytande av avtalsförhandlingar kan ses som klandervärt och därigenom utlösa ett prekontraktuellt ansvar. Uppsatsen avgränsas till de situationer då avtalsbundenhet ännu inte anses ha uppstått. Vad som händer med ett avtal som ingåtts då det förekommit något slags klandervärt beteende under förhandlingarna faller utanför ramen för den här uppsatsen. Jag kommer att utgå från förhandlingar som gäller större och komplicerade avtal där förhandlingarna pågår under en längre tid, eftersom det främst är i de situationerna frågan om ett prekontraktuellt ansvar blir aktuell. Uppsatsen tar sin utgångspunkt i näringsidkarförhållanden, även fast konsumentförhållanden kommer att beröras på vissa ställen. Den offentliga sektorn lämnas också utanför det här arbetet. 8

10 1.6. Disposition För att ett prekontraktuellt ansvar skall kunna bli aktuellt måste man börja med att avgöra om parterna verkligen befinner sig i den prekontraktuella fasen. Därför kommer jag att börja uppsatsen med att titta på när och hur avtalsbundenhet uppstår. Jag kommer även att titta på vilken betydelse ett prekontraktuellt avtal har för avtalsbundenheten och om ett sådant avtal kan lägga hinder för en part som vill dra sig ur avtalsförhandlingarna. Innan jag kommer in på det prekontraktuella ansvaret kommer jag att titta på om det går att kombinera det prekontraktuella ansvaret med principen om avtalsfrihet. Inom ramen för redogörelsen av det prekontraktuella ansvaret kommer jag sedan bland annat att titta på lojalitetsplikten i avtalsförhandlingar, vad en överträdelse av den plikten kan leda till och om ersättning kan utgå enligt läran om culpa och dolus in contrahendo. Uppsatsen börjar med en utredning av svensk rätt inom området och avslutningsvis kommer jag att göra en nordisk utblick. Jag kommer att titta på vilken rättslig ställning det prekontraktuella ansvaret har i Norge och Danmark och på skillnader och likheter i jämförelse med Sverige. 9

11 2. När och hur inträder avtalsbundenhet? För att avgöra om en part som avbryter pågående avtalsförhandlingar kan drabbas av ett prekontraktuellt ansvar måste man först avgöra om parterna fortfarande befinner sig på förhandlingsstadiet eller om avtalsbundenhet redan uppstått. Kommer man fram till att parterna är bundna av avtalet så kan ersättningsskyldighet uppstå på kontraktsrättslig grund, vilket kan leda till långt större konsekvenser än om avtal ännu inte anses ha kommit till stånd. 1 Det kan vara svårt att avgöra när avtalsbundenhet uppstått vid stora och komplicerade avtal där förhandlingarna pågår under en längre tid. En part kan på olika grunder ha blivit bunden av avtalet tidigare än han avsett och redan innan parterna skrivit under något slutligt kontrakt. Så länge inte någon av parterna har en önskan att dra sig ur förhandlingarna så spelar emellertid inte osäkerheten om avtal ingåtts eller inte någon större roll, men det kan bli akut när den ena parten inte längre vill medverka Ingående av avtal Utgångspunkten i avtalslagen är att avtal kommer till stånd genom anbud- och acceptmetoden. Avtalsbundenhet uppstår då genom att parterna utväxlar anbud och accept samt att dessa överensstämmer med varandra. 2 Avtalslagen är emellertid dispositiv, vilket innebär att parterna kan åsidosätta dess regler. Det är vanligt att parterna väljer att använda sig av någon annan metod vid avtalsingåendet då förhandlingarna kommer att pågå under en längre tid. 3 Det beror på att det kan vara svårt att avgöra vad som utgör anbud och accept eftersom de då fortlöpande brukar utväxla meddelanden med varandra. Därmed blir det även svårt att avgöra när parterna blivit bundna av avtalet och när de förlorat sin möjlighet att dra sig ur förhandlingarna. Ett avtal kan även komma till stånd genom den ena eller båda parternas konkludenta handlade, det vill säga genom att de uppträder som att avtal ingåtts. 4 Det hindrar en part från 1 Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s 25 2 Grönfors, JT s Hondius, Precontractual liability, s Adlercreutz, Avtalsrätt I s 69 10

12 att lura sin motpart till att tro att ett avtal föreligger genom att agera som att avtal kommit till stånd, för att sedan dra sig ur om han inte längre anser det fördelaktigt att ingå avtalet. Även en parts passivitet kan ibland leda till avtalsbundenhet. Så kan exempelvis bli fallet då en part har vetskap om att hans motpart påbörjat uppfyllandet av sina avtalsförpliktelser och trots detta inte hindrar motparten från att fortsätta. 5 Tidigare affärsförbindelser kan medföra att parterna utvecklat ett partsbruk vad gäller avtalsingåendet. Det leder till att avtalsbundenhet kan uppkomma trots att parterna inte följt avtalslagens modell och trots att de inte heller uttryckligen avtalat om att annan metod skall gälla Successiv avtalsbundenhet Under avtalsförhandlingar som pågår under en längre tid kommer parterna oftast stegvis överens om olika delvillkor under förhandlingarnas gång. Det finns skilda åsikter om parterna i och med detta blir successivt bundna av avtalet. Ramberg och Ramberg medger att det kan kännas som att bundenheten inträder i etapper när man efter hand kommer överens om olika villkor, men att bundenheten rättsligt sätt inte inträder successivt. 6 Det innebär att en part kan dra sig ur avtalsförhandlingarna ända fram till att avtalet undertecknats utan att bli skadeståndsskyldig. Dock kan en plikt att visa lojalitet i avtalsförhandlingarna sätta stopp för det, vilket kommer att visa sig längre fram i uppsatsen. Grönfors är av en annan åsikt och utgår istället från att etappvis bundenhet kan föreligga. Enligt honom sker uppbyggnaden av avtalet längs en tidsaxel och att avtalsbundenheten successivt ökas istället för att inträda vid ett enda tillfälle. Vill parterna undgå denna successiva bundenhet kan de, anser Grönfors, i förväg komma överens om att de inte skall bli bundna förrän vid slutskedet. 7 5 Svensson, Viljeförklaringen och dess innehåll s Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s 121 ff 7 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta s 74 ff 11

13 2.3. Formkrav Som huvudregel finns det inte några formkrav i svensk rätt vad gäller ingående av avtal. På vissa ställen i vårt rättssystem har man emellertid uppställt krav på viss formalia för att ett avtal skall anses giltigt, som till exempel vid köp av fast egendom. 8 Vid formbundna avtal räcker det med en mindre formell brist i avtalet för att en part skall kunna dra sig ur genom att hävda att avtal inte kommit till stånd. Det kan få förödande konsekvenser för den part som utgått från att avtalsbundenhet uppstått. Dock finns det situationer där konsekvensen av att ett formkrav inte är uppfyllt blir att man kan kräva att den andra parten medverkar till att formkravet uppfylls. 9 I NJA 1973 s 175, som refereras i avsnitt , ansågs inte ett avtal om köp av fast egendom ha kommit till stånd på grund av att formkraven inte var uppfyllda. Den skadelidande parten fick inte heller någon ersättning för de kostnader han åsamkats på grund av att han förlitat sig på att avtal kommit till stånd. Att ersättning inte utgick kan bland annat bero på att man anser att det skulle kunna leda till att formkraven urholkades Villkorad avtalsbundenhet Det förekommer att parterna vid ingående av avtal ställer upp olika villkor för avtalets giltighet. Ofta rör det sig om att avtalet är giltigt under förutsättning att ena parten fått erforderligt tillstånd från myndighet eller ett godkännande av det avtalsslutande bolagets styrelse. 11 Trots att det avtal som parterna slutit endast blir giltigt under vissa förutsättningar så innebär det att parterna tagit ett steg ur den prekontraktuella fasen. Det leder i sin tur till att en part inte kan avbryta förhandlingarna i samma utsträckning som ifall inget avtal alls kommit till stånd kap 1 JB 9 Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s 125 f 10 Kleineman, JT s 438 f 11 Adlercreutz, SvJT 1987 s Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s 29 12

14 Uppfylls emellertid inte de uppställda villkoren så har en part möjlighet att dra sig ur förhandlingarna. Det finns dock en skyldighet att verka lojalt för att nå ett slutligt avtal och för att förutsättningarna skall uppfyllas. 13 Har en part inte försökt tillräckligt väl eller varit försumlig kan han bli skadeståndsskyldig. Man vill hindra att en part utnyttjar förbehållen för att hålla sin motpart bunden, samtidigt som han själv använder dem som en flyktväg om han inte längre anser det fördelaktigt att ingå avtal Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s Adlercreutz, SvJT 1987 s

15 3. Prekontraktuella avtal Vid mer omfattande avtal som föregås av längre förhandlingar är det vanligt att parterna innan förhandlingarna påbörjas eller under förhandlingarnas gång gör överenskommelser som kan leda till viss bundenhet redan innan de slutit det definitiva avtalet. 15 Dessa så kallade prekontraktuella avtal kan handla om att parterna på olika sätt reglerar förhållandet dem emellan eller att de bara vill ge uttryck för en gemensam avsikt att i framtiden nå ett slutligt avtal. De prekontraktuella avtalens rättsverkan kan variera i styrka. Vissa är bindande medan andra inte har några rättsverkningar alls. Svårigheten ligger i att avgöra var gränsen går och därmed också i vilken utsträckning en part blivit bunden eller om han fortfarande har en möjlighet att dra sig ur förhandlingarna Letter of intent Att skriva ett letter of intent är ett sätt att befästa en överenskommelse som gjorts i den prekontraktuella fasen. Det kan bestå i allt från en vagt uttalad avsikt att sträva mot ett avtal till ett i det närmaste konkret utformat avtal. 16 Den svenska översättningen på letter of intent är avsiktsförklaring Användningsområde En situation som kan motivera användandet av letter of intent är då parterna ännu inte kommit så långt i förhandlingarna att de är mogna att sluta ett definitivt avtal, men att man vill visa sin goda avtalsvilja. Man skriver då ett letter of intent för att uttrycka sin avsikt eller sin önskan att nå ett slutligt avtal. 17 En annan situation då ett letter of intent kan bli aktuellt är då man vill skydda sig från att bli bunden av avtalet för tidigt. Då kan man till exempel införa bestämmelser om att bundenheten skall vara beroende av styrelsens godkännande eller att några förpliktelser inte skall upp- 15 Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s A a s 37 14

16 komma förrän avtalet föreligger i skriftlig form. Ibland vill man emellertid bara konstatera att avtalsbundenhet ännu inte föreligger. Det är också vanligt att parterna använder ett letter of intent för att reglera hur de skall uppträda mot varandra. Till exempel upprättar de då bestämmelser om hur konfidentiell information skall utbytas, att de inte skall förhandla med någon annan eller att de på andra sätt skall visa lojalitet Rättsverkan Frågan är om parterna är tvungna att ingå ett slutligt avtal bara för att de dokumenterat en sådan avsikt i ett letter of intent? Utgångspunkten är att ett letter of intent inte har någon bindande verkan. Dock får man titta på omständigheterna i det enskilda fallet - hur avtalet är utformat och på parternas uppträdande - för att avgöra dess rättsverkan. 19 Därigenom kan ett letter of intent gå ifrån att inte innehålla några förpliktelser överhuvudtaget till att vara ett fullt bindande avtal. 20 Hur avtalet är rubricerat är inte av någon avgörande betydelse, men att man har valt att kalla det för ett letter of intent kan tyda på att parterna inte har velat binda sig. 21 I NJA 1990 s 745 ansåg en företagare att han mottagit ett letter of intent från ett bolag där bolaget hade uttryckt en avsikt att ingå ett återförsäljningsavtal med honom. HD ansåg dock inte att brevet som hade tillställts företagaren kunde uppfattas som ett letter of intent eftersom varken dess innehåll, tillkomstsätt eller övriga förhållanden talade för detta. I sammanhanget gjorde emellertid HD vissa allmänna uttalanden där de bland annat konstaterade att ett letter of intent i princip inte har någon bindande verkan. Även fast ett letter of intent i sin helhet inte anses vara bindande så kan det innehålla specifika bestämmelser som måste följas. Till exempel är oftast en bestämmelse om att parterna skall iaktta sekretess eller ett förbud att föra parallella förhandlingar bindande oavsett vilken rättsverkan avtalets huvudinnehåll har Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s 45 ff 19 A a s A a s 34 f 21 Hellner, Kommersiell avtalsrätt s A a s 37 15

17 Konkludent handlande Ett letter of intent som i sig inte anses ha någon bindande verkan kan kombinerat med ett konkludent handlande medföra att avtalsbundenhet uppstår. Det konkludenta handlandet kan bestå i att parterna börjat uppfylla sina delar av det tilltänkta avtalet. 23 I NJA 1977 s 92 hade ett bolag avsänt ett brev, som innehöll ett förslag till avtal angående representation för bolaget utomlands, till den tilltänkte representanten (B). B godtog förslaget, men ett slutligt avtal kom aldrig till stånd. I praktiken behandlade bolaget emellertid B som dess representant. HD konstaterade att brevet och B:s svar i sig inte var tillräckliga för att avtal skulle anses ha kommit till stånd. Dock gav bolagets agerande B ett befogat intryck av att bolaget ansåg att avtal ingåtts, vilket gjorde att bolaget fick anses vara bunden av sitt avtalsförslag Annan bindande verkan Ett letter of intent som inte för med sig någon juridisk bindande verkan kan ändå ge upphov till en skyldighet för förhandlingsparterna att uppträda lojalt mot varandra. Det kan anses förstärka det lojalitetskrav som avtalsförhandlingarna i sig för med sig. 24 Parter som upprättat ett letter of intent handlar oftast i enlighet med avtalet oavsett om det anses vara bindande eller inte. Det hör till god sed att hålla ingångna avtal, löften och även juridiskt oförbindande överenskommelser. Man vill dessutom handla hederligt och lojalt för att inte förlora anseendet och skaffa sig ett dåligt rykte i branschen. Därmed kan man se att de moraliska förpliktelser som ett letter of intent för med sig är minst lika viktiga som de juridiska Ersättningsansvar Eftersom utgångspunkten är att ett letter of intent inte är bindande så innebär det att en part i de flesta fall bör kunna avbryta pågående förhandlingar utan att bli skadeståndsskyldig trots överenskommelsen. Meningen är att man skall kunna dra sig ur ett letter of intent förhållande annars hade man likaväl kunnat skriva ett ordinärt avtal, enligt Holmgren och Lundqvist Adlercreutz, SvJT 1987 s A a s Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s A a s 89 16

18 Man får dock se till dokumentets utformning och övriga omständigheter för att avgöra om ersättningsansvar kan uppkomma i det enskilda fallet. 27 Anses ett letter of intent ha en bindande verkan så kan ett avbrytande av förhandlingarna utlösa skadeståndsskyldighet på grund av kontraktsbrott. Likaså om man bryter mot en specifik, bindande klausul även fast huvudinnehållet i sig inte är bindande. 28 Som vi såg ovan kan ett letter of intent som inte är bindande ändå ge upphov till en skyldighet för förhandlingsparterna att uppträda lojalt mot varandra. Bryter en part mot den lojalitetsplikten och därmed åsamkar motparten skada så kan han bli ersättningsskyldig på prekontraktuell grund. Ersättning kan då utgå till det negativa kontraktsintresset. 29 Enligt Gomard kan en part, som skrivit ett letter of intent och som sedan avbryter förhandlingarna utan något rimligt skäl, drabbas av ett ersättningsansvar. 30 Vid fastställandet av skadeståndets storlek anser Gomard det lämpligt att använda det negativa kontraktsintresset som utgångspunkt, men att man sedan bör få till stånd en lämplig riskfördelning mellan parterna Föravtal Föravtal är ett avtal eller en utfästelse om att i framtiden ingå ett avtal. Vad som skiljer föravtalet från ett letter of intent är att föravtalet ger uttryck för ett beslut att sluta avtal i framtiden medan ett letter of intent bara ger uttryck för en avsikt att ingå avtal i framtiden. Föravtal är i princip bindande, men det förutsätter att de krav som finns på avtal i allmänhet är uppfyllda. Det innebär bland annat att man skall kunna definiera huvudförpliktelserna och att det inte får vara för stora brister i fråga om innehållets precisering Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s Adlercreutz, SvJT 1987 s Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s Gomard, NJM 1984 II s Gomard, NJM 1984 I s 309 f 32 Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s 23 17

19 I NJA 1978 s 147 uppkom frågan om ett muntligt projekteringsavtal som syftade till framtida upplåtelse av butikslokal kunde anses vara ett bindande föravtal. Det muntliga avtalet ansågs emellertid vara alltför lösligt för att ens medföra villkorad skyldighet för någondera parten att träffa upplåtelseavtal. Det var alltså inget bindande föravtal, vilket gjorde att man inte var tvungen att ingå huvudavtalet Formkrav Som huvudregel kan ett föravtal ingås utan att man behöver beakta några formkrav. Så länge huvudavtalet kan ingås formfritt så gäller det även för föravtalet. 33 Måste huvudavtalet däremot uppfylla en viss formalia för att få en bindande verkan så är inte föravtalet bindande. Till exempel är en utfästelse i ett föravtal om att i framtiden sälja fast egendom inte bindande på grund av de legala formkrav som finns vid försäljning av fast egendom Ersättningsansvar Kommer man fram till att ett föravtal är bindande så kan en part som inte längre vill medverka tvingas till att fullgöra avtalet med risk att annars bli skyldig att utge skadestånd. 35 Eftersom skadeståndsskyldigheten då uppkommer på kontraktsrättslig grund så kan ersättningen komma att utgå till det positiva kontraktsintresset Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s Hondius, Precontractual liability s Adlercreutz, Avtalsrätt I s 93 f 36 Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s 44 18

20 4. Avtalsfrihet Har man enligt ovan kommit fram till att parterna ännu inte blivit bundna av något avtal så blir nästa steg att undersöka om den part som avbryter avtalsförhandlingarna kan drabbas av ett prekontraktuellt ansvar. Dock kommer man då genast att behöva konfronteras med principen om avtalsfrihet. Avtalsfriheten är en grundläggande princip inom svensk avtalsrätt och innebär en rätt att själv kunna bestämma om man vill ingå ett avtal, vem man vill ingå avtal med och vad man vill ingå avtal om. 37 Någon absolut frihet rör det sig emellertid inte om, då vissa inskränkningar gjorts i lag där man velat tillvarata skyddsvärda intressen. Det kan därmed konstateras att det som huvudregel inte föreligger någon skyldighet att ingå avtal enligt principen om avtalsfrihet. Det gör att en part inte är tvungen att sluta ett avtal bara för att förhandlingar har inletts, inte ens om det är han själv som har tagit initiativet till förhandlingarna. Han kan välja att avbryta förhandlingarna och är inte skyldig att ange något skäl till varför han inte längre vill medverka. 38 Frågan uppstår då hur ett prekontraktuellt ansvar kan kombineras med avtalsfriheten? Enligt Simonsen innebär inte det faktum att man har frihet att bestämma över avtalsprocessen, att denna position också är helt skyddad mot begränsningar. Han anser inte heller att existensen av principen om avtalsfrihet står i vägen för en utveckling av nya ansvarsformer. 39 Detta innebär att avtalsfriheten inte hindrar att en part kan drabbas av ett prekontraktuellt ansvar om han på ett eller annat sätt handlar illojalt mot sin motpart under förhandlingarna. 37 Taxell, Avtalsrättens normer s Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s 73 ff 19

21 5. Det prekontraktuella ansvaret Vi har ingen allmän bestämmelse som behandlar det prekontraktuella ansvaret i Sverige, vilket kan medföra en svårighet att avgöra om och när ett sådant ansvar kan aktualiseras. Man får bland annat ta hjälp av tidigare rättspraxis och allmänna rättsprinciper, samt titta på omständigheterna i det konkreta fallet för att kunna avgöra om en part kan ådömas ett prekontraktuellt ansvar. I detta kapitel kommer jag att undersöka i vilken utsträckning ett avbrytande av avtalsförhandlingar kan leda till ett prekontraktuellt ansvar. Utgångspunkten är, som vi sett ovan, att man inte är tvungen att ingå avtal bara för att förhandlingar inletts, men har förhandlingarna nått en viss punkt kan en part ha förlorat sin möjlighet att dra sig ur utan att drabbas av ansvar Lojalitetsplikt Enligt Simonsen kan det prekontraktuella ansvaret bäst beskrivas som en lojalitetsplikt som åvilar parterna under avtalsförhandlingarna. 40 Lojalitetsplikten innebär att en part i viss utsträckning måste beakta sin motparts intressen och inte handla på ett sätt som är ägnat att skada denne. Plikten att agera lojalt gäller både under förhandlingarna och under avtalstiden, 41 men min redogörelse kommer att koncentreras till lojalitetsplikten under avtalsförhandlingar Allmänt om lojalitetsplikten Inom svensk rätt finns inte stadgat någon allmän skyldighet att uppträda lojalt mot sin motpart, utan det anses istället utgöra en allmän rättsgrundsats. 42 När och i vilken utsträckning en förpliktelse att visa lojalitet uppkommer beror bland annat på avtalstypen och omständigheterna i det konkreta fallet. 43 Man får bland annat ta hänsyn till vilka förhandlingsparterna är, hur långt i förhandlingarna parterna kommit, de kostnader och resurser som lagts ner på förhandlingarna och vilka signaler parterna gett varandra. 40 Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s Nicander, JT s 31 ff 42 A a s A a s 46 20

22 För att fastställa lojalitetspliktens innehåll kan man i näringsidkarförhållanden titta på den gällande uppfattningen om vad som utgör ett acceptabelt handlingsmönster enligt handelsbruk och branschpraxis. 44 Det förekommer att parterna under förhandlingarna upprättar skriftliga överenskommelser för att säkerställa att den andra parten kommer att uppvisa ett lojalt beteende under avtalsförhandlingarna. Ett sådant prekontraktuellt avtal anses förstärka det lojalitetskrav som avtalsförhandlingarna i sig för med sig, men utgör ingen nödvändighet för att lojalitetsplikten skall aktualiseras Upplysningsplikt Det föreligger en plikt att delge sin motpart i den prekontraktuella fasen väsentlig information som bara man själv sitter inne med. I en situation där den ena parten inte har för avsikt att ingå avtal, medan den andra parten tror att det finns en reell möjlighet till att avtal kommer att slutas, kan en skyldighet uppstå att upplysa motparten om sina bristande intentioner. En anledning till att en part påbörjar förhandlingar utan seriös intention att sluta avtal kan vara att han önskar värdera marknadsmässigheten av ett anbud som han fått in från en annan part. 46 Ett annat exempel kan vara att man försöker få tillgång till information om den andres produkter eller företagshemligheter i övrigt. 47 Förlorar en part intresse att ingå avtal under förhandlingarnas gång så bör han även i detta fall underrätta sin motpart. Likaså då man under pågående förhandlingar väljer att ingå avtal med en annan part. Se NJA 1990 s 745 i avsnitt , där HD uttalade att skadeståndsskyldighet kan uppkomma vid underlåtelse att underrätta sin motpart om förhållanden av betydelse för frågan att få till stånd ett avtal. Vanligtvis finns det inte en plikt att upplysa sin motpart om att man behöver ett godkännande från bolagets beslutande organ för att ett avtal skall gå igenom. Föreligger det dock en motvilja hos det beslutande organet mot avtalet, som ställföreträdaren dessutom är medveten 44 Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s Adlercreutz, SvJT 1987 s Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s 192 ff 47 Gomard, NJM 1984 I s 307 f 21

23 om, så kan motparten rimligen ställa ett krav på att bli upplyst därom. 48 I NJA 1963 s 105 blev en person skadeståndsskyldig bland annat på grund av att han inte lät sina tvivel om att ett avtal skulle godkännas av bolagsstämman komma till uttryck i ett avsänt telegram. Mottagaren vilseleddes till att på grund av telegrammet åsamka sig stora utgifter Plikt till lojal medverkan När en part ingår i förhandlingar så uppkommer en plikt att i rimlig utsträckning lojalt medverka för att nå ett slutligt avtal. Att båda parter strävar mot ett avtalsslut och gemensamt försöker hitta lösningar under förhandlingarnas gång är oftast en förutsättning för att ett avtal skall komma till stånd. Ett särskilt fall där det kan finnas ett krav på lojal och saklig medverkan är då en part efter begäran av den andra parten lagt ner ett omfattande arbete på att utarbeta ett anbud eller förslag. Plikten till lojal medverkan innebär inte att man på vilka kostnader som helst måste uppnå ett slutligt avtal, utan att man skall ge möjligheten att ingå avtal en reell chans. Skyldigheten att lojalt medverka stänger därmed inte dörren att försöka få igenom sina egna förslag och önskemål på motpartens bekostnad. 49 I NJA 1978 s 147 fastslog HD att det fanns en skyldighet för en presumtiv hyresgäst att lojalt verka för ett definitivt avgörande i etableringsfrågan, innan Abacus ådragit sig mera omfattande projekteringskostnader Sekretess En betydelsefull lojalitetsplikt är att iaktta sekretess. Vid längre förhandlingar sker oftast ett stort utbyte av information som kan medföra skada för den som lämnat informationen om den sprids vidare. Det är därför viktigt att den utlämnade informationen bara används som förhandlingsunderlag och att den inte används illojalt, vare sig om avtal senare kommer till stånd eller inte. 50 Vanligtvis upphör plikten att vara lojal i samband med att ett avtalsförhållande upphör eller efter att avtalsförhandlingarna avbrutits, men när det gäller skyldigheten att iaktta sekretess så kan plikten kvarstå Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s 192 ff 49 A a s 207 f 50 Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s Nicander, JT s 48 22

24 Vid förhandlingar som kommer att pågå under längre tid reglerar parterna ofta skyldigheten att iaktta sekretess i ett prekontraktuellt avtal, men förpliktelsen att iaktta sekretess kan även vara underförstådd. Det innebär att man kan ha en viss plikt att hemlighålla information och inte föra den vidare trots att det inte finns uttryckligen stadgat. Hur långt denna skyldighet sträcker sig är emellertid oklart. 52 Även i de fall då det inte finns någon skyldighet att iaktta sekretess så hör det till gott affärsskick att inte använda eller utnyttja anförtrodd information på ett illojalt sätt. Man sprider därför oftast inte informationen vidare eftersom man är rädd för att skapa ett dåligt rykte. 53 I lagen om skydd för företagshemligheter ges ett skydd för utväxlad information i samband med avtalsförhandlingar utan att parterna själva gjort någon uttrycklig reglering. En näringsidkare kan enligt 3 FHL straffbeläggas om han obehörigen utnyttjar eller röjer en företagshemlighet som han mottagit i förtroende vid avtalsförhandlingarna. Dessutom kan det utlösa en skyldighet att utge skadestånd enligt 5 FHL Culpa och dolus in contrahendo Har en part uppvisat ett klandervärt beteende, antingen av oaktsamhet eller avsiktligt, under avtalsförhandlingarna så kan det leda till att han blir skyldig att utge ersättning på grund av culpa eller dolus in contrahendo. Ansvaret kan aktualiseras oavsett om förhandlingarna lett till ett avtal eller inte. Har emellertid det klandervärda beteendet skett efter att man ingått avtal så leder det istället till skadeståndsskyldighet på avtalsrättslig grund och man talar då om culpa in contractu. 54 Min redogörelse kommer att begränsas till de fall av culpa och dolus in contrahendo där avtalsbundenhet inte uppstått mellan parterna. Dessutom kommer tyngdpunkten att läggas på culpa in contrahendo. 52 Nicander, JT s Holmgren och Lundqvist, Letter of intent s Kleineman, JT s

25 Culpa in contrahendo Läran om culpa in contrahendo är en ansvarsform som har utvecklats genom doktrin och praxis och innebär att ett ersättningsansvar kan aktualiseras då en part uppträtt vårdslöst i den prekontraktuella fasen. 55 Ett exempel på en sådan situation är då en part av vårdslöshet vilselett sin motpart om möjligheterna till framtida avtalsslut genom att utge felaktig information och därigenom orsakat skada. 56 Culpa in contrahendo har haft svårt att få fäste i svensk rätt, vilket det kan bland annat bero på den så kallade spärregeln i 2 kap 2 SkL, se avsnitt Dock anses inte numera spärregeln utgöra något hinder för att ersättning skall utgå då en part åsamkats skada i den prekontraktuella fasen, trots att skadan inte vållats genom en brottslig handling Förutsättningar för ansvar En förutsättning för att ansvar skall aktualiseras på grund av culpa in contrahendo är att det förekommit ett vårdslöst vilseledande under förhandlingarna. För att fastställa vad som kan anses vara vårdslöst i kommersiella förhållanden tar man utgångspunkt i någon form av affärsetisk norm som oftast utarbetats genom handelsbruk eller branschpraxis. När det gäller näringsidkare så medför emellertid endast ett kvalificerat oetiskt beteende till ansvar. 58 Det vårdlösa vilseledandet skall ha lett till att den skadelidande parten vidtagit åtgärder och därigenom orsakats skada. Se NJA 1963 s 105 i avsnitt , där HD fastlade ett ansvar för oaktsamt vilseledande information som förmedlats i samband med avtalsförhandlingar och som föranlett skada. En avgörande förutsättning för ansvar är dock att det måste anses befogat att hysa tillit till skadevållarens uppgifter och att vidta de åtgärder som föranlett skadan. 59 Man tar även hänsyn till i vilken utsträckning skadevållaren har kunnat förutse den skadelidandes reaktion. Ersättning utgår bara vid de åtgärder skadevållaren bort inse att den skadelidande skulle företa på grund av den vilseledande informationen. Dessutom skall det också ha funnits en insikt hos skadevållaren att åtgärderna skulle kunna leda till en skada. 55 Kleineman, JT s 125 ff 56 Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s Kleineman, JT s A a s Kleineman, Ren förmögenhetsskada s

26 Culpa in contrahendo ger ingen generell rättighet för en skadelidande part att få sina kostnader ersatta då det förekommit ett vårdslöst agerande under förhandlingarna, utan det får tvärtom anses svårt att erhålla skadestånd i dessa situationer 60 Utgår dock skadestånd blir det vanligen upp till det negativa kontraktsintresset, men även andra poster kan tänkas tillkomma Dolus in contrahendo Dolus in contrahendo innebär att en part kan bli skadeståndsskyldig då han avsiktligt vilseleder sin motpart vid avtalsförhandlingarna. Ramberg och Ramberg ger exempel på situationer då ansvar kan uppkomma på grund av dolus in contrahendo. Ett exempel är då man förhandlar med en part enbart för att hindra att avtalet går till en konkurrent och utan att ha egentlig avsikt att sluta något avtal. En annan situation är då man förhandlar om ett avtal även fast man vet att den andra parten inte kommer att få erforderligt myndighetstillstånd Ersättningsansvar Som huvudregel bedriver parterna i den prekontraktuella fasen förhandlingar på egen risk och får stå för sina egna kostnader. Det innebär att en part som lagt ner kostnader under förhandlingarna själv står risken för att dessa kostnader kan komma att bli onyttiga i de fall avtal inte kommer till stånd. 63 Oftast så medför därmed ett avbrytande av förhandlingarna inte andra följder än att parterna förgäves har investerat tid och pengar i ett misslyckat försök att bli eniga. I undantagsfall kan dock skadestånd utgå för kostnader som en part åsamkats under förhandlingarna då den ena parten inte längre vill medverka till att nå ett slutligt avtal. Den part som avbryter avtalsförhandlingarna kan bli skyldig att ersätta motparten då han genom ett klandervärt beteende påfört sin motpart en onödig eller orimlig förlust. 64 Drar en part sig ur förhandlingar efter att avtal kommit till stånd så betraktas det som ett kontraktsbrott, vilket i normalfallet åtminstone leder till skadeståndsskyldighet. 60 Kleineman, JT s 139 f 61 Adlercreutz, Avtalsrätt I s Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s Kleineman, JT s Simonsen, Prekontraktuelt ansvar s

27 Ren förmögenhetsskada En part som lagt ner kostnader under avtalsförhandlingar där avtal aldrig kommer till stånd drabbas av en så kallad ren förmögenhetsskada. Ren förmögenhetsskada definieras i 1 kap 2 SkL och innebär en ekonomisk skada som inte har något samband med att någon lider personeller sakskada. Enligt 2 kap 2 SkL, spärregeln, ersätts ren förmögenhetsskada då den orsakats genom brott. Eftersom det inte utgör något brott att avbryta avtalsförhandlingar så uppkommer frågan om det är möjligt att få ersättning för de kostnader man ådragit sig under förhandlingarna trots spärregeln. Genom att titta på förarbetena till skadeståndslagen kan man se att ansvar kan uppkomma vid ren förmögenhetsskada också i vissa fall där skadevållandet inte utgör brott. Praxis hade redan innan tillkomsten av skadeståndslagen utkrävt ansvar vid sådana här situationer och man angav i förarbetena att man inte hade för avsikt att ändra tidigare praxis. Tanken var att lämna till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall skadestånd skulle utgå för ren förmögenhetsskada som inte tillfogats genom brott. Spärregeln var alltså varken tänkt att medföra någon ändring i gällande rätt eller att utgöra ett hinder för en utvidgning av ansvaret vid ren förmögenhetsskada. 65 Man kan därmed inte med hjälp av spärregeln neka rätt till ersättning vid klandervärt beteende i den prekontraktuella fasen Skadeståndets omfattning Det finns många olika faktorer att ta hänsyn till när man skall avgöra vad ett skadestånd skall inbegripa. Förutom att man får se till den uppkomna skadan så beror skadeståndets omfattning också bland annat på om skadan skett inom eller utanför ett avtalsförhållande. Det är i viss utsträckning avgörande för om skadestånd skall uppgå till det positiva eller till det negativa kontraktsintresset Positiva kontraktsintresset När skadestånd utgår på grund av kontraktsbrott skall skadeståndet vanligen motsvara det positiva kontraktsintresset. Det positiva kontraktsintresset innebär att den skadelidande parten skall försättas i samma ekonomiska position som han hade befunnit sig i om avtalet hade 65 Prop 1972:5 s Kleineman, JT s

28 uppfyllts på ett riktigt sätt. Därmed har den skadelidande parten som huvudregel rätt till ersättning ända upp till den vinst som skulle ha gjorts om avtalet fullgjorts Negativa kontraktsintresset Skadestånd till det negativa kontraktsintresset kan utgå då skada uppkommit på grund av att ett avtal aldrig kommit till stånd eller då ett ingånget avtal saknar rättslig verkan. Det är därmed vanligtvis det negativa kontraktsintresset som kan bli aktuellt då någon drabbas av ett prekontraktuellt ansvar. Det negativa kontraktsintresset innebär att den skadelidande parten skall försättas i samma ekonomiska position som han skulle ha befunnit sig i om han aldrig ingått i avtalsförhandlingarna. 68 Det innebär att man först och främst får ersättning för de kostnader man haft för ingående av avtalet och kostnader till följd av förberedelser att fullgöra avtalet. Exempel på kostnader som ersätts är bland annat utgifter för resor, sammanträden och materialframställning. 69 Förutom ersättning för kostnader som en part haft i samband med förhandlingarna kan ett skadestånd också komma att omfatta den vinst som den skadelidande skulle ha gjort om han ingått ett annat avtal, vilket han avstod ifrån på grund av det första avtalet. 70 Problem kan dock uppstå för den skadelidande parten att bevisa att han verkligen skulle ha ingått det andra avtalet om han hade vetat att det första avtalet inte skulle komma till stånd. Dessutom måste man visa att man lidit en förlust genom att inte ingå det andra avtalet. I NJA 1974 s 526 hade handpenning lämnats vid förhandlingar som rörde köp av fast egendom. Säljaren ville behålla handpenningen då avtal inte kom till stånd som kompensation för nedlagda kostnader under förhandlingarna. Dessutom skulle handpenningen även kompensera en förlorad vinst i och med att säljaren hade avböjt att träffa avtal med en annan part på grund de pågående förhandlingarna. Ersättning utgick för de kostnader som fastighetsägaren lagt ner, men när det gällde ersättning för den förlorade vinsten uttalade HD: Även om härutöver ersättning skulle kunna tänkas utgå för förlust, som uppstått på grund av 67 Hellner, Speciell avtalsrätt II 2 häftet s 207 ff 68 A a s 207 ff 69 Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s Hellner, Speciell avtalsrätt II 2 häftet s

29 avtalet, såsom förlust genom att säljaren avböjt att träffa avtal med annan har Solveig Götze i allt fall ej visat, att hon lidit någon sådan förlust. Skadestånd beräknat efter det negativa kontraktsintresset kan i vissa fall även utgå vid kontraktsbrott. Det kan vara fallet när de kostnader man haft överstiger den vinst som skulle ha uppkommit för den skadelidande parten genom avtalet Avtalsvite Parterna kan i förväg avtala om att en viss summa skall utgå till den skadelidande parten om avtalsförhandlingarna avbryts. Det kan till exempel göras genom att föra in en vitesklausul i ett letter of intent. Man har då i förväg bestämt vilka de utlösande faktorerna skall vara för att ersättning skall utgå samt storleken på ersättningen. Avtalsvitet fungerar som ett schabloniserat skadestånd och man slipper därmed svårigheterna med att beräkna skadeståndets storlek. Dock kan jämkning ske enligt 36 AvtL om bestämmelsen skulle leda till ett oskäligt resultat Riskfördelning En förutsättning för att en part skall drabbas av ansvar i den prekontraktuella fasen är, som vi sett av framställningen ovan, att han agerat vårdslöst. Dock har kritik riktats mot en sådan culpabedömning. Adlercreutz förespråkar istället en riskfördelningsprincip som grund för det prekontraktuella ansvaret, i vilket fall som ett komplement till culpabedömningen. Den traditionella culpabedömningen anser Adlercreutz vara otillräcklig och allför snäv. Vid en riskfördelningsprincip är det inte av avgörande vikt om ett handlande kan ses som vårdslöst eller inte. Istället tittar man på vem av parterna som är närmast att stå risken för att en åtgärd blivit onyttig genom att avtalet inte fullföljs. 73 Kleineman har opponerat sig mot förslaget att istället utgå från en riskfördelningsprincip. Han anser att det skulle bli fråga om ett strikt ansvar om man bortser från kravet på vårdslöshet och att ett strikt ansvar vid rena förmögenhetsskador skulle bli alltför omfattande. Dock 71 SOU 1976:66 s Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s 283 f 73 Adlercreutz, SvJT 1987 s

30 konstaterar Kleineman att HD numera i vissa fall använt sig av en riskfördelning vid sin ansvarsbedömning. 74 Ett rättsfall, från ett annat rättsområde, som visar på detta är NJA 1986 s 696. Där anförde HD att med hänsyn till den intressegemenskap som förelåg i det aktuella fallet mellan en säljare och ett finansbolag, att det låg närmare till hands att låta finansbolaget, och inte köparen som var konsument, bära det ekonomiska ansvaret för säljarens underlåtenhet att låta anmäla ett bilbyte Det prekontraktuella ansvaret enligt rättspraxis I följade avsnitt kommer jag att redogöra för de rättsfall som är centrala för frågan huruvida ett ansvar kan uppkomma i den prekontraktuella fasen. Jag skall titta på vilken ståndpunkt HD har intagit i frågan och vad de ansett utgöra ett skadeståndsgrundande klandervärt beteende. Det finns dock bara ett fåtal rättsfall i Sverige som behandlar det prekontraktuella ansvaret NJA 1963 s 105 NJA 1963 s 105 handlade om en person som genom ett oaktsamt meddelande fått uppfattning att han erhållit en tjänst som VD i ett colombianskt bolag och som på grund av detta åsamkade sig utgifter. En preliminär uppgörelse angående anställningen hade ingåtts mellan den tilltänkte VD:n (E) och en av huvuddelägarna (G) i det colombianska bolaget. Avtalet var dock för sin giltighet beroende av ett godkännande från bolagsstämman i det colombianska bolaget enligt lag. Trots att stämman ännu inte godkänt avtalet så avsände G ett telegram till E som bland annat innehöll ett visst datum då han skulle inställa sig för tjänstgöring. E avvecklade därmed sin egen affärsrörelse, flyttade till Colombia och tillträdde tjänsten. Dock kom aldrig ett godkännande från bolagsstämman till stånd, vilket ledde till att E var tvungen att lämna tjänsten som VD. E ville till följd av detta ha ersättning för de kostnader han åsamkats. HD ansåg att G hade gett E intrycket att godkännandet från bolagsstämman var en ren formalitet. Dessutom hade det avsända telegrammet en vilseledande verkan för E om hans möjlighet att erhålla anställningen. HD konstaterade: Att under dessa förhållanden avlåta ett telegram, vilket på anmärkta sätt var ägnat att vilseleda E beträffande utsikterna att erhålla 74 Kleineman, JT s

31 anställning hos bolaget, måste -- särskilt då risken för att E skulle genom att anställningsavtalet ej blev gällande tillskyndas avsevärda förluster var påtaglig -- anses innefatta en vårdlöshet å G:s sida som är av beskaffenhet att ådraga honom skadeståndsansvar. Av avgörande vikt vid ansvarsbedömningen var att G då han skickade meddelandet själv börjat tvivla på att stämman skulle avge ett godkännande utan att låta sina tvivel komma till uttryck. Skadestånd utgick till det negativa kontraktsintresset. E fick därmed bland annat ersättning för sina flyttkostnader, resor och mistad inkomst av den avvecklade rörelsen på grund av att han felaktigt utgått från att avtal förelåg. Däremot fick han inte ersättning för den lön han skulle fått som VD i det colombianska bolaget som gick förlorad NJA 1973 s 175 I NJA 1973 s 175 fördes förhandlingar om köp av en tomt med hus som var under uppförande. Då köparen (Evi K) hade tänkt att använda en del av huset som läkarpraktik hade hon vissa önskemål om ändringar i husets inredning, vilka säljaren (H) tillgodosåg. Köpet av fastigheten kom emellertid aldrig till stånd. H ville ha ersättning från Evi K för de kostnader som ändringsarbetena hade gett upphov till. Han ansåg att Evi K hade vilselett honom angående sina avsikter, vilket i sin tur ledde till att han vidtagit åtgärder som inneburit skada för honom. HD konstaterade att parterna av allt att döma utgått från att ersättning för ändringsarbetena skulle utgå i samband med köpet och hade till följd därav inte avtalat om vad som skulle gälla om köpet inte blev av. Evi K kunde dock inte anses ha åtagit sig att svara för de uppkomna kostnaderna. HD fastställde vidare att inget bindande avtal hade kommit till stånd eftersom formkraven för köp av fast egendom inte var uppfyllda och att ett löfte från Evi K att köpa fastigheten inte var tillräckligt för att leda till någon förpliktelse för henne. H:s talan ogillades då HD, inte på någon grund, ansåg det finnas skyldighet för Evi K att ersätta H för de kostnader han haft i samband med ändringsarbetena 30

32 NJA 1978 s 147 I NJA 1978 s 147 hade en fastighetsägare (Abacus) ådragit sig kostnader för planering och inredning av en lokal åt ett företag (T), som sedan avstod från att etablera sig i lokalen. Under förhandlingarna kom parterna överens om att Abacus skulle anpassa sin till- och ombyggnad efter T:s behov, men något definitivt avtal träffades emellertid aldrig. En tid senare avslutade T förhandlingarna då en marknadsundersökning som gjorts visat att verksamheten inte skulle bli lönsam. Abacus ansåg inte att T hade rätt att avstå från att etablera sig i lokalen på grund av deras överenskommelse och yrkade därmed att T i första hand skulle anses vara skyldig att hyra lokalerna eller inträda som bostadsrättshavare. I andra hand yrkade Abacus att ersättning skulle utgå, med culpa in contractu eller culpa in contrahendo som grund, för de kostnader han åsamkats. Överenskommelsen parterna emellan lämnade många väsentliga punkter öppna och HD konstaterade därmed att: En överenskommelse av detta lösliga slag kan inte medföra någon absolut eller ens villkorad skyldighet för någondera parten att träffa upplåtelseavtal. Till följd därav bifölls inte Abacus förstahandsyrkande. HD ansåg emellertid att överenskommelsen gav upphov till en skyldighet för parterna att i viss utsträckning ta hänsyn till den andra partens intressen och att det fanns en skyldighet för T att lojalt verka för att nå ett slutligt avgörande i etableringsfrågan innan Abacus ådragit sig mera omfattande projekteringskostnader. Abacus skadeståndstalan lämnades dock utan bifall då HD inte ansåg att skadeståndsgrundande vårdslöshet hade förelegat från T:s sida. HD uttalade också att även om T hade en skyldighet att uppträda lojalt mot hyresvärden så hade han också skäl att tro att hyresvärden kunde tillvarata sina intressen i en kommersiell situation av detta slag NJA 1990 s 745 I NJA 1990 s 745 hade förhandlingar pågått mellan ett bolag (SRM) och en företagare (L) om återförsäljningsrätt för en vacuumpump. Avtal kom dock aldrig till stånd varför de kostnader 31