Sevärt längs Hälsans stig

Transkript

1 Sevärt längs Hälsans stig En kulturell guide längs Hälsans stig på ömse sidor av Skellefteälven i Skellefteå Skellefteå stad, Prästbordet, Degerbyn, Lund, Sunnanå, Sörböle och Anderstorp Skellefteå Hembygdsförening 2014

2

3 Sevärt längs Hälsans stig Skellefteå stad, Prästbordet, Degerbyn, Lund, Sunnanå, Sörböle och Anderstorp En kulturell guide längs Hälsans stig på ömse sidor av Skellefteälven i Skellefteå

4 Arbetsgrupp - Göran Wahlberg, Barbro Dahlgren, Ulf Lundström De kulturella sevärdheterna längs Skellefteälven är många och finns beskrivna i ett flertal böcker och artiklar. Denna skrift får ses som ett försök att samla denna spridda och många gånger svåråtkomliga information om området. Skellefteå hembygdsförening berättar här med hjälp av nya och gamla bilder om livet och människorna längs älven genom Skellefteå förr och nu. Den vandringsled som följer älven på både södra och norra sidan kallas Hälsans stig och går från Älvsbackabron på Anderstorp och Älvsbacka till dammen över älven väster om Mobacken. Hela leden sträcker sig över 12 kilometer och det är också tillåtet att cykla den. Här ges natursköna upplevelser med möjlighet till bad och fiske, motion och förtäring. Materialet är tryckt och inbundet av Skellefteå hembygdsförening. Till första upplagan av skriften har Skellefteå hembygdsförening fått ekonomiskt bidrag från bygdeavgiftsmedel, för vilket vi vill uttrycka vårt stora tack. För material, innehåll och layout svarar arbetsgruppen: Barbro Dahlgren, Ulf Lundström och Göran Wahlberg. Värdefulla synpunkter på texten har lämnats av Per André och Lars Jonsson. Per André medverkar även med ett kapitel om floran i området. Omslagsbilden föreställer Skellefteå landsförsamlings kyrka och församlingsgården.foto: Patrick Degerman. Äldre foton kommer från Skellefteå museum om ej annat anges. Nutida foton är tagna av Patrick Degerman och Kjell Stenberg. Återställande av det förlorade manuset och redigering av andra upplagan har gjorts av Ulf Lundström, Kjell Stenberg och Agda Johansson. Till återställandet av manus har bidrag erhållits från Skellefteå kommuns fritidsnämnd och till nytryck av boken har även ett stipendium tilldelats av Västerbottens norra fornminnesförenings fond, Fornminnesfonden. För dessa bidrag tackar vi varmt. Boken kan beställas från Skellefteå hembygdsförening, Nordanå, Skellefteå. Även på telefon eller från ulf.lundstrom@skellefteamuseum.se Tryck: Skellefteå tryckeri AB ISBN

5 Innehållsförteckning Karta... 6 Strömsörs varv, stadens nedre kaj och småbåtshamn... 7 Strömsörs herrgård... 8 Sankt Olofs kyrka, Billowska gården Viktoriabron Kvarteret Pantern Stadsparken Ångbåtskajen Skellefteå ångbryggeri Parkbron Vilda växter med historia Tjärhovet Körran Nordanå Tingshuset Skellefteå brunnsanläggning Lugnet Livréboden Bonnstan Kungsgropen Holmarna i älven Grönnan Sockenstugan Skellefteå landsförsamlings kyrka Prästgården, Stiftsgården, Prosthörnan Färjestället vid Skellefteå kyrka, namnet Skellefteå, Lejonströms sågverk Lustholmen Storbron, Lejonströmsbron Bodarna, Lejonströms brandstation Rovön, Klintforsån Kläppen, gravkapellet Skellefteälvens stränder Utfartsvägar västerut från Skellefteå kyrka Bjurån, Mobackenkyrkan, Mobackenbadet Lund, fisket i Skellefteälven Lund nr Fideikommisset Fredrikslund Falkträskbäcken, Älvsbacka gård eller Lundbergs gård Sunnanå gästgiveri och Sunnanå varv Vid Falkträskvägen Militärboställena Strömsholm och Nyborg Klosterbacken, Rallarbacken Karlgård Personfärjan mellan Sörböle och Strömsör, laxboden Tuböle gård Älvsbackabron Litteratur Otryckta källor

6 6

7 Vi börjar vår färd längs Hälsans stig på den plats där Varvsgatan kommer fram till Skellefteälven vid Manhemskajen. Du kan naturligtvis följa leden i en annan ordning. Strömsörs varv, stadens nedre kaj och småbåtshamnen vid Manhemskajen År 1836 köptes Strömsörs herrgård, se vidare nedan, av skeppsbyggmästaren Nicanor Sandström och kapten Jonas Petter Pettersson. På Skellefteälvens norra strand mellan nuvarande gatorna Varvsgatan och Manhemsgatan, anlade de ett skeppsvarv som var i drift Redan år 1804 tycks skeppet Sophia ha byggts vid Strömsör som tillfälligtvis verkar ha använts som skeppsvarv. År 1838 var skonerten Elisabeth på 46,35 svåra läster färdig. Samma år övertog Nicanor Sandström ensam Strömsör. Han ägde Strömsör med varvet , handelsmannen Set Michael Franzén var ägare och 1857 tog Olof Christian Häggbom över egendomen. När Häggbom köpte Strömsör stod på varvet under bygge ett fartyg som Häggbom var delägare i. Nyårsnatten 1858 brann fartyget och varvet ner och man misstänkte mordbrand. Skeppsvarvet blev inte återuppbyggt. Nicanor Sandström var skeppsbyggmästareför de flesta fartyg som byggdes på Strömsör. På denna plats fanns en färja åren , se vidare nedan. Den gick över älven och kom fram vid Färjegatan på Sörböle där Sörböles laxbod ligger. Platsen på Sörböle kallades även smalgrinna. Vid denna plats har under lång tid funnits en vinterväg över älven. Den finns utmärkt redan på 1724 års karta över Böle och användes fram till slutet av 1950-talet. Norra stranden av Skellefteälven från Varvsgatan i väster och till Dalgatan och Rönngatan i öster var tidigare en ö som kallades Vinterholmen. Sannolikt har den från början hetat Vintervägsholmen men då namnet blev för långt att säga har namnet tappat mellanledet - väg. Från 1868 och framåt trafikerades älven av ångbåtar, vilka användes både för person- och godstransporter. Ångbåtarna kunde även dra pråmar som transporterade sågade trävaror från sågverken i området kring Skellefteå landsförsamlings kyrka och ner till hamnen i Ursviken. Dess utom kunde pråmarna transportera tjärtunnor från tjärhovet på Körran, våra dagars Nordanå. Som återlast togs förnödenheter som skulle till staden. Nedanför Strömsör, där Varvsgatan idag kommer fram till älven, låg stadens nedre kaj. Den låg vid varvets gamla plats. Persontrafiken upphörde Mannhemskajen som idag är småbåtshamn var tidigare varvsplats och ångbåtskaj. Foto: Patrick Degerman 7

8 under 1920-talet vilket hängde ihop med att staden fick järnvägsförbindelse Men en viss person- och frakttrafik fortsatte ytterligare några årtionden. På östra sidan av Varvsgatan, ca 150 meter upp från älven, låg två lagerbyggnader för lagring av fotogen/bensin. Bensinen och fotogenet kom i fat på fraktbåtar. Den sista fraktbåten Valde, som tillhörde AB Svenska Shell, kom till nedre kajen eller Manhemskajen år Då upphörde en lång historia av fraktfart på älven. Landhöjningen hade definitivt satt stopp för större transporter på älven. Under 1900-talet uppfördes ett båthus vid Manhemsgatan och här fick stadens båtägare sin uppdragningsplats och förvaringsplats under vintern. Under tiden 1920-talet till 1950-talet blev många stadsbor ägare till en motorbåt. Många kunde ha sommarstugor vid Örviken och Skelleftehamnsområdet samt på öarna utanför. Efter arbetets slut på lördag eftermiddag kunde man se många motorbåtar på väg mot sommarstugorna vid kusten. Det beskrevs som en stor upplevelse att åka båt längs den vackra sträckan av älven. Det kunde även vara arbetsamt eftersom endast söndagen var helt arbetsfri på den här tiden. Vad som var besvärande för båttrafiken på älven var att timret som flottades på älven kunde åka in i propellern. Sedan kriget var slut 1945 ordnade staden med förtöjningsplatser vid hamnen. När det sedan började finnas bensin till bilen blev det lättsammare att ta sig till Manhemskajen. År 1965 brann båthusen vid Manhemsgatan ner och 17 motorbåtar innebrändes. Manhemskajen är än i dag en populär småbåtshamn.vi färdas längs stigen mot Viktoriabron. När vi passerar Prästgårdsgatan ser vi norr om oss den f.d. prästgården Strömsör. Strömsörs herrgård Häradshövding Carl Jöran Furtenbach var född i Stockholm Han kom till Skellefteå som jurist 1754 och blev ständig vikarie som häradshövding. Furtenback blev ordinarie häradshövding för södra domsagan Han köpte hemmanen 6 och 8 på Norrböle samt uppförde efter 1770 herrgården Strömsör intill Skellefteälven. Vid gården och västerut mot Boströmsbäcken anlades en stor park och trädgård. Carl Jöran Furtenbach hade gift sig 1766 i Stockholm med den 25-åriga Margareta Apollonia Susanna Petersen. Hon dog år Carl Jöran Furtenbach hade ett stort hushåll med flera pigor och drängar. Han gifte om sig 1780 med Märta Helena Örnberg, 19-årig dotter till komministern Olof Örnberg som Strömsörs herrgård kom till efter Den nuvarande mangårdsbyggnaden är uppförd Foto från 1860-talet. 8

9 hade tjänstgjort i Skellefteå Makarna fick 1792 sonen Carl Olof och den 25 maj samma år avled Carl Jöran Furtenbach. Märta Helena Örnberg skänkte 1794 en ljuskrona av malm till Skellefteå kyrka. Med malm avses vanligen blylegerad mässing med eller utan inslag av tenn. Märta Helena Örnberg dog 1799 och barnen togs om hand av Carl Jöran Furtenbachs brorson Carl Fredric Furtenbach på Karlgård. Carl Olof Furtenback ( ) studerade i Uppsala från 1808 och fram till omkring Han gifte sig 1815 med Brita Catarina Lundberg från Piteå. Carl Olof övertog Norrbölehemmanen och deltog i gruvverksamhet. Han lär någon tid ha försökt återuppta driften vid Nasafjälls silvergruva, men misslyckats. År 1832 blev han delägare i Näsbergets järngruva vid Byskeälven, nordväst om Myrheden. Gruvan medförde stora förluster och 1836 tvingades Furtenbach att sälja Strömsör. Den 17 februari 1844 avled Furtenbach. Hemmanen såldes på exekutiv auktion den 2 mars 1844 till brukspatron Eric Lindemark vid Ytterstfors såg i Byske. Men denne avled redan den 22 maj samma år och sedan sålde sterbhuset hemmanen Norrböle 6 och 8. Dessa inköptes den 13 oktober 1845 av landshövdingen för kronans räkning och på denna mark grundades Skellefteå stad. Familjen Furtenbach hade endast kvar en fastighet i Fällbäcken, andelen i Näsbergets gruva samt lösöret. Carl Olof Furtenbach verkar inte ha varit inblandad i driften av Moröns silvergruva, även om folktraditionen påstår så. År 1834 utförde han dock på Eric Lindemarks uppdrag sprängning i berget och tog ut malmprover. Familjen Furtenbach flyttade till Fällbäcken och dit flyttades ett boningshus från Boviken. Den sista medlemmen av familjen Furtenbach, Greta Kajsa dog 1938 och då var denna släkt borta från Skellefteå. Carl Olof Furtenbach sålde Strömsör 1836 till kofferdiskepparna Nicanor Sandström ( ) och Johan Petter Pettersson från Malmö. År 1838 övertog Nicanor Sandström ensam Strömsör. På Strömsör byggdes 1838 en ny huvudbyggnad, den nuvarande så kallade prästgården. Det gamla bostadshuset 9 blev flygelbyggnad. Nicanor Sandström var sjökapten, skeppsbyggmästare och disponent för Johannesfors och Lejonströms sågverk. Han var son till sågverksägaren, redaren, handelsmannen och skeppsbyggmästaren Johan Sandström på Karlgård. Nicanor Sandström gifte sig vid 24 års ålder med Anna Lovisa Westling från Lund, Skellefteå som var dotter till inspektoren Johan Petter Westling. Nicanor Sandström började tidigt till sjöss på faderns fartyg för att lära sig navigation och främmande språk. Under vinterliggande i främmande hamnar försökte han förkovra sig inom handel och bokhållning. Efter det att Nicanor Sandström sålde Strömsör 1847 flyttade han till Johannesfors sågverk i Klutmark, där han byggde upp sågverket som hans far planerat. Sågen drevs med vattenkraft. Ibland var det ont om vatten varför Nikanor 1855 inköpte en ångmaskin som kunde driva sågen vid vattenbrist. Detta var den första ångdrivna sågen i Västerbotten. År 1859 såldes sågverket till läkaren Salomon Fredrik Säve från Stockholm som ansåg att sågen hade ett ofördelaktigt läge inne Nicandor Sandström, en mångsidig person som var handelsman, skeppsbyggmästare,sågverksinspektor och sjökapten.

10 i landet. Firman uppförde i stället Sävenäs ångsåg vid kusten och flyttade ångmaskinen dit. Nicanor Sandström blev nu disponent över Lejonströms sågverk. Han flyttade en byggnad från Johannesfors till Lugnet öster om Bonnstan och bosatte sig där. Nicanor Sandström var verksam som skeppsbyggmästare på varven Strömsör, Sunnanå, Karlgård och Alderholmen. Han deltog också i uppbyggnaden av ångsågarna i Sävenäs och Björnsholmen Åren var svåra ekonomiska år. Nicanor Sandström flyttade till centrala staden år 1872 och avled den 3 november Seth Michael Franzén föddes i Kumla den 28 maj 1816 och var en son till psalmdiktaren och biskopen i Härnösand Frans Mikael Franzén. Set Mikael flyttade 1844 från Härnösand till Skellefteå där han erhöll burskap 1848, dvs, fick rätt att idka handel i den nya staden. Han bodde de första åren på Prästbordet men köpte Strömsör Han bodde på herrgården Strömsör som låg inom Böle och var där verksam som handelsman. Herrgården var hemmanet Böle nr 6 och nr 8 som var på 37/64 mantal. Franzén köpte 1846 tomt 96 i Skellefteå stad vilken låg i korsningen Storgatan-Köpmangatan och uppförde där en byggnad och ett magasin. Franzén hade fått utbildning till handelsman hos sina farbröder i Finland och han vistades tidtals i franska och engelska handelsstäder. Franzén var ägare till följande fartyg: skonerten Fanny som byggdes på Strömsör 1848 och var på 93 svåra läster, briggen Frans som byggdes på Strömsör 1851 och var på 170 svåra läster, skeppet Skellefteå som byggdes på Strömsör 1853 och gick på ostindiefart, Starkodder som var byggd i Nykarleby i Finland ägdes av Franzén , det sistnämnda året i lag med Anders Markstedt, fregattskeppet Zackarias som byggdes på Strömsör 1855 och var på 216 svåra läster, fregattskeppet Nicanor som byggdes på Strömsör 1857 och var på 219 svåra läster, slupen Kuljo på 10 svåra läster, slupen Kilen på 23 svåra läster samt skonerten Njord 1860 på 24 svåra läster. Skonerten Fanny kom 10 till Skellefteå 12 juli 1851 med spannmål och skeppsinventarier och avgick 21 augusti till Marseille med tjära och trä. Året innan hade Fanny kommit till Skellefteå från Lissabon och Stockholm. I Skellefteå blev Franzén trävaruhandlare, varvsägare och redare. Set Mikael Franzén gifte sig 1846 med sin kusin Fransiska Charlotta Franzén från Brahestad som var född den 24 april 1821 och död den 11 november Hon ligger begravd på Skellefteå landsförsamlings kyrkogård i konsul Set Mikael Franzéns grav. Där vilar hon i sin bruddräkt tillsammans med två små barn. Fröken Maria Häggström tog hand om hushållet och uppfostrade sonen Frans Zackarias. När hon lämnade familjen fick hon en belöning för lång och trogen tjänst, en mindre gård på Brännan. Set Mikael Franzén sålde Strömsör 1857 och köpte tomterna 116 och 117 och börjar bygga ångbryggeriet. Åren ägde han även Brunnsgården. Först 1859 bosatte sig Franzén i staden. Seth Michael Franzén flyttade som en förmögen man från Skellefteå 1863 och slog sig ner som godsägare i Huddinge. Han kom dock på obestånd, och detta tog honom så hårt att livet blev en börda. Han avled I Skellefteå hade han flera uppdrag och deltog aktivt i stadens uppbyggnad. Han var även rysk vicekonsul. År 1857 köpte Olov Christian Häggbom Strömsör. Han var dansk vicekonsul samt bankdirektör och bildade firman Rut & Häggbom i Skellefteå. Han var drivande kraft inom ångbryggeribolaget och ägde ett antal fartyg. Olov Kristian Häggbom ( ) gifte sig 1851 med Fredrika Clausén född 1829 och dotter till fil. hovkamrer Nils Clausén. Makarna fick nio barn. Häggbom anställde 1859 trädgårdsmästaren Erik Säfström ( ) från Stockholm. Runt Strömsör och på udden söder om gården anlade han en stor trädgård och en park. År övertog sonen Erik Helmer Häggbom Strömsör. Skellefteå stad förvärvade gården år 1908 och 1913 anslogs gården till kyrkoherdeboställe för den nybildade Skellefteå stadsförsamling. På Strömsör byggde Skellefteå stad sin första växthusanläggning År 2001 såldes prästgården till en privat ägare.

11 En svår läst motsvarar ca: 2,5 ton. Bm= byggmästare. 11

12 12

13 Billowska gården, hitflyttad Foto:Patrick Degerman Prästgården/Strömsörs herrgård, byggd Foto: Patrick Degerman

14 Sankt Olovs kyrka Skellefteå Sankt Olovs kyrka uppfördes efter ritningar av Knut Nordenskjöld. Ritningarna godkändes den 23 oktober 1923 och den 9 oktober 1927 skedde invigningen av kyrkan, vilken förrättades av biskopen O Bergqvist. Invigningspredikan hölls av ärkebiskop Natan Söderblom. Byggmästare J A Johansson hade lämnat ett anbud på kronor. Skellefteå stad blev egen församling 1913 och första kyrkoherden var Olof Theodor Wermelin, Stadens bönhus på Stationsgatan fungerade som kyrka fram till På den platsen ligger idag Pingstkyrkan. Skellefteå stads församling delades 1961 i Skellefteå Sankt Olovs och Skellefteå Sankt Örjans församlingar. Billowska gården. År 1896 erhöll trävaruhandlaren Edward Billow ( ) tillstånd att uppföra ett bostadshus i kvarteret Renen. Han köpte huvudbyggnaden på kaptensbostället Nyborg på Sunnanå och flyttade huset till Storgatan. Billow var född i Husby i Dalarna och var en följd av år bosatt i Norrbotten där han ägnade sig åt trävaruhandel. Han flyttade senare till Skellefteå där han ägnade sig åt export av trävaror. Billow var ledamot i flera nämnder och tillhörde stadsfullmäktige. Billow var gift med Kerstin Echell, ( ) och var svåger med Viktor Lagerlöf på Sunnanå. Fastigheten är ett exempel på förnämare bostadshus från sekelskiftet Byggnaden fick ett ryskt utseende sannolikt beroende på att Edvard Billow var rysk vice konsul. Huset kom i folkmun att kallas kjol och blus eftersom det nedtill var målat rött och den utsirade panelen ströks i vitt. Några senare ägare var Bankaktiebolaget Norra Sverige , apotekare Viktor Andersson , borgmästare Carl Öqvist , Öqvists sterbhus samt Hadar Olander Skellefteå stad köpte fastigheten St Olofs kyrka uppförd

15 Vi fortsätter vår färd efter stigen och kommer fram till Viktoriabron. Viktoriabron I februari 1961 invigdes Viktoriabron av kommunalfullmäktiges ordförande Viktor Lindfors - i minus 15 grader och snålblåst. Vid invigningen deltog Karl Öberg, den siste färjekarlen, men han blev inte bjuden på invigningslunchen. Vi går vidare och kommer snart fram till parken nedanför stadshuset Brinken där ångbåtskajen och bryggeriet tidigare låg. Viktoriabron. Foto: Patrick Degerman. Invigning av Viktoriabron år Foto från Norra Västerbotten. 15

16 Kvarteret Pantern Kronolänsman Johan Olof Grenholm ( ) var född i Lövånger och tjänstgjorde först som länsman i inlandet. År 1876 blev han kronolänsman i Jörn. Till Skellefteå södra distrikt kom han Han bosatte sig först på kaptensbostället Strömsholm, Sunnanå 4. Han tjänstgjorde kortare tider som kronofogde, häradsskrivare och tillsyningsman vid kronohäktet på Sunnanå. År 1890 köpte han tomt nr 57 vid Boströmsbäcken, korsningen Nygatan - Viktoriagatan, där han byggde sig ett tvåvåningshus. Grenholm skapade tillsammans med sin hustru en trivsam trädgård vid bäckravinen som på sin tid väckte beundran. Här fanns fruktträd och andra sydliga träd och buskar som ask, lind, alm och lärkträd som trivdes bland jättekonvolvulus, björnstut och perenna blomster. Huset revs 1955, men en del av trädgården finns kvar. Grenholm hade många offentliga uppdrag. I trädgården öppnades senare en uteservering som kallades Djungelfiket. I hela detta kvarter mellan Boströmsbäcken och Viktoriagatan låg mellan 1500-talet och fram till ca 1880 gården Stenbron över Boströmsbäcken på Nygatan. Stenbron på Storgatan. J.O Grenholm med fru. 16

17 Norrböle 5 som var en av Norrböles äldsta hemman. I gården bodde släkten Boström som gett namn till Boströmsbäcken. Vi går vidare och kommer snart fram till parken nedanför stadshuset Brinken där ångbåtskajen och bryggeriet tidigare låg. Stadsparken År 1862 införde Skellefteå stad hundskatt och det bestämdes att intäkterna skulle gå till planteringar på det dåtida torget för att försköna staden. År 1874 fick ett försköningsgille de första anslagen till planteringar på torget och några år sedan kallas den för stadsträdgården. Den första stadsträdgårdsmästaren Nils Johansson anställdes Stadsträdgården tog allt större del av torget och 1886 beslutade man att ett nytt torg skulle anläggas norr om Nygatan och det gamla torget gjordes om till stadsträdgård. År 1898 sattes springbrunnen Nya stadshotellet. Johanna i parken upp. Staden hade nyligen fått rinnande vatten som leddes i en ledning från Falkträsket. Johanna i parken och stadsparken som den såg ut före den stora omvandlingen av parken

18 Marknadsbild från dåvarande torget. Gamla stadshuset. 18

19 Vy över gamla bryggeriet och Skellefteå kaj. Ångbåtskajen När staden grundades 1945, gick alla långväga transporter på fartygsköl. Stadens läge var inte det bästa med tanke på att älven var för grund för att trafikeras med större fartyg. Därför kom alla större varor som skulle till och från hamnen i Ursviken att transporteras på pråmar som drogs av roddbåtar. Ofta var det kvinnor som rodde dessa båtar och de kallades roddarmadammer. I slutet av talet började älven trafikeras med ångbåtar som efterhand övertog transporterna från roddarmadammerna. Nedanför stadens dåvarande torg, nuvarande stadsparken, anlades stadens kaj som blev en central mötesplats där de flesta varor som kom eller lämnade staden lastades om. När järnvägen kom 1912, förlorade kajen efterhand betydelse och intresset flyttades upp till järnvägsstationen. Vy över gamla bryggeritomten och Brinken. Foto: Patrick Degerman 19

20 Skellefteå ångbryggeri Bryggeriet var den första industrin inom Skellefteå stad. Redan den 17 september 1847 köpte hovkamrer Nils Clausén tomt nr 117 vid Sjögatan som i dag heter Strandgatan. 1 mars 1855 såldes tomten till konsul Set Franzén ( ) som fick tillstånd att uppföra ett bayerskt bryggeri. Set Franzén, som var son till biskopen i Härnösand, FranzMikael Franzén var trävaruhandlare, redare och ägare till Strömsörs skeppsvarv. Han bodde på herrgården Strömsör. Bryggeriet började uppföras och man lovade i Skellefteå tidning att före jul leverera färsköl. Det skall giva märg i benen sedan dessa i många år blivit försvagade av det fördärvliga brännvinet, förklarade man. Det var problem med markförhållandena och därför fick man tillstånd att fylla upp med jord och sten för att få en framkomlig väg till Sjögatan. Ölet fick ett gott rykte och det sades att vattnet i Skellefteälven var rent och gott. En Umebo sade en gång på skämt att Umeå var bäst i allt utom i pilsnertillverkning. Den förste disponenten på bryggeriet var Carl Johan Wall ( ) som var inflyttad från Stockholm. Enligt en annons från 1856 tillverkade bryggeriet både svenskt och bayerskt öl samt bayersk porter. Senare började man tillverka läskedrycker. År 1857 köptes bryggeriet av vicekonsul Olof Häggbom som även tog över Strömsör. Han var son till komminister Erik Olof Häggbom i Skellefteå. Vid denna tid var endast sex personer sysselsatta i företaget. En marknad för ölet var ortens gästgiverier. Bryggeriet bytte 1893 namn från Skellefteå Bryggeribolag till Skellefteå ångbryggeri AB och blev samtidigt aktiebolag. År 1897 tecknades firman var för sig av Erik Helmer Häggbom och Börje Lagergren. Bryggarbacken som låg intill bryggeriet och älven, var ett tillhåll för pilsnergubbar och många tvekade därför att beträda området. År 1902 köpte konsul Sten Herman Anre ( ) från Norra Råda i Värmlands län 31 aktier i bolaget och blev disponent med en lön av kronor per år samt fri bostad. Vintern 1917 brann bryggeriets timmerbyggnader ned med 20 undantag av disponentbostaden och kontoret. Lokalerna byggdes sedan upp i etapper men nu i tegel. Ett jäshus byggdes 1929 och ett brygghus som uppfördes 1930 byggdes i två våningar strax intill kajen och inrymde även vatten och läskedrycksfabrik. Vägg i vägg med bryggeriet låg isboden. En portgång mot norr förenade bryggeriet med kölnan (torkrum för malt), mälteriet, lagerrummen samt skölj-och tappningslokalerna. Utkörning av öl och dricka skedde med häst och vagn. Senare gick man över till lastbilar. År 1936 hade man sju bilar och byggde då ett garage. Stallarna och garaget låg norr om Strandgatan. År 1943 började man tillverka svagdricka och 1948 tillkom en ny tappmaskin med en kapacitet av flaskor per timme. På och 1960-talet var effektiviteten i bryggeriet hög och man hade mellan 80 och 90 anställda. Arbetet var uppdelat i två skift och man producerade nära flaskor läsk och öl om dagen. Bryggeriet sålde via lastbilar läskedrycker, öl och svagdricka både i staden och ute i byarna. Man körde enligt en turlista. Svagdrickan var ännu en vanlig måltidsdryck. Bryggeriet var ett populärt företag att besöka för skolklasser och efter avslutad genomgång bjöds alltid på läskedrycker. Ett tillfälle, när det bjöds på pilsner, var när timmerflottarna passerade bryggeriet. Bryggeriet övertogs 1963 av bryggerierna i Själevad, Sollefteå, Sundsvall och Östersund, varvid Skellefteå ångbryggeri och Umeå ångbryggeri KB slogs samman till Västerbottensbryggerier AB. Den 1 oktober 1965 infördes mellanölet. Företaget ombildades 1970 till Norrlands Bryggerier AB och uppgick 1972 i Tillbryggerier AB. Därefter minskade omsättningen. Till följd av detta upphörde öltillverkningen 1973 och läskedryckstillverkningen Den senare överflyttades till Umeå. Bryggeriet blev 1976 enbart en omlastningsdepå. Lokalerna och tomtförhållandena tillät ingen utbyggnad och fyra år senare överfördes verksamheten till nybyggda lokaler på Anderstorpsområdet. Det gamla bryggeriet revs 1984.

21 Bryggeripersonal

22 Registreringsbevis för Skellefteå ångbryggeri. 22

23 23

24 24

25 25

26 Parkbron som uppfördes 1913 var den stora pulsådern genom Skellefteå fram till 1961 då Viktoriabron byggdes. Foto: Patrick Degerman. Parkbron Från 1860-talet och framåt började man diskutera om man skulle bygga ytterligare en bro över älven vid Skellefteå stad. Den enda bron över älven i området var Lejonströmsbron vid Skellefteå kyrka. Den dåvarande kustlandsvägen kom söderifrån nästan fram till Skellefteälven på Sörböle men svängde västerut mot Sunnanå och passerade över älven på Lejonströmsbron. För dem som kom söderifrån till Skellefteå innebar det en stor omväg att ta sig till staden. Flera av stadsborna hade även sina jordbruk på södra sidan av älven, på Sörböle och i Tjärn. Rådstugan hade börjat behandla brofrågan på 1860-talet och 1899 tillsattes en kommitté för att utreda bron. Ett fjärde förslag till bro förelåg sommaren 1902 och den beräknades kosta kronor. Parkbron invigdes år 1913 efter ca 50 års utredande. Bron, som var av stål, uppfördes under vintern på isen. Den första tiden kallades bron Nya bron och namnet Parkbron kom långt senare. Den fungerade som genomfartsled för Kustlandsvägen och Riks- 13 ända fram till 1961, då Viktoriabron var klar. Bron ledde till uppkomsten av en förtätad bebyggelse vid södra brofästet på Sörböle. Bron breddades 1940 med 50 cm för körbanan och 30 cm för gångbanan. Bron avstängdes år 1963 för tung trafik och 1977 blev den enkelriktad. Strandgatan i slutet av 1800-talet. Bilkrock i hörnet Strandgatan och Stationsgatan. 26

27 Vilda växter med historia När människor ändrar på miljön kommer nya vilda växter att trivas medan andra minskar och kanske dör ut. Här några exempel utefter Hälsans stig. VITPLISTER (Lamium album) är en ca 30 cm hög ört med brännässleliknande blad, ogrenad stjälk och vita blommor som sitter något under toppen. Den växer på kväverik mulljord och är söderöver ett vanligt ogräs. Så här långt norrut är växten mycket ovanlig. År 1883 publicerades en uppgift om att vitplister fanns vid ett garveri i Skellefteå stad. Det var första fyndet av arten i Västerbotten. Garveriet låg vid Tjärhovsgatan och troligen kastades avfall därifrån nere vid älvsbacken i gatans södra ände. Där finns fortfarande vitplister som alltså funnits här i över 100 år. När strandpromenaden byggdes för några år sedan minskade nog växten, men den dök också upp i älvslänten väster om Parkbrons norra landfäste. Klipps ner varje försommar tillsammans med gräset men kommer upp igen nästa vår. Finns också på något ställe bland älvsläntens buskar. Den finns också på några andra ställen i slänten. PADDFOT (Asperugo procumbens) är en liten strävhårig krypande ört med blå blommor. Den trivs på näringsrik mulljord, gärna intill gamla tiders gödselhögar. Tidigare förekom den i större delen av landet men är numera ovanlig. I Skellefteå fanns paddfot 1883 inne i själva staden men försvann när kor och hästar där blev mer sällsynta. I Bonnstan är den fortfarande kvar på två ställen men försvinner kanske även där. Paddfot finns också i Lövångers kyrkstad och dessa två kyrkstadslokaler är de två sista i länet. Vill man ha rent och välstädat omkring sig ändras vegetationen! nere vid älven, tog sig en del av publiken dit genom att hasa sig utför slänten och rev upp gräset. Där fanns tydligen kvar sminkrotfrö som nu kunde gro. Växten upptäcktes åter 1992 och håller sig kvar. Detta är nu enda växtplats för sminkrot i Norrland. Roten innehåller ett rött färgämne som har använts som sminkmedel enligt Linnés Flora Lapponica. DVÄRGVÅRLÖK (Gagea minima) är en mycket liten liljeväxt som blommar mycket tidigt. Den finns i släntbuskagen nedanför det lilla vita huset Lugnet strax öster om Bonnstan. Troligen hade växten för länge sedan rymt från trädgården vid Lugnet. Den bör naturligen inte finnas så här långt norrut, men ser ändå ut att trivas. SKOGSFÖRGÄTMIGEJ (Mysotis sylvatica) är en cm hög färgätmigej med vita eller blå blommor. Den växer söder om den kanal som förde vatten och timmer till Lejonströms sågverk söder om kyrkan. Där förgätmigej nu växer har aldrig varit odlat men på andra sidan kanalen låg Lejonströms Corps de logi med en fin liten trädgård där det kanske fanns en förgätmigejrabatt. Troligen är växten ett minne från denna. En spång gick tidigare över kanalen och gjorde det lätt att kasta trädgårdsavfall på södra kanalsidan. I den buskrika ÄLVSLÄNTEN mellan Vattenverket och Bonnstan får vildfloran växa ganska ostörd. Här finns flera för den nordliga breddgraden ovanliga arter som HARKAL (Lapsana communis) och ULLIG KARDBORRE (Arctium tomentosum). Backens bördighet beror väl på den solvarma södersluttningen och kanske på att den i äldre tid varit avstjälpningsplats. Per André VIT SMINKROT (Lithospermum arvense) är en cm hög grenig ört med små vita blommor. Tidigare var den inte ovanlig som åkerogräs på lätta jordar men är numera mycket sällsynt. Vit sminkrot fanns på talet på älvbrinken vid Nordanå men försvann där. När det startades en friluftsteater nedanför brinken, 27

28 Vi har nu passerat Parkbron och är nu på en ny del av Hälsans stig. Efter några kvarter kommer vi fram till Nordanåområdet vilket tidigare hette Körran. Tjärhovet På Körran fanns ett tjärhov där producerad tjära skulle kvalitetskontrolleras av edsvurna tjärvräkare. Tjärtunnomas mått kontrollerades av tjärkrönare. Tjärhovet finns tidigast dokumenterat på Körran år 1830 och verksamheten pågick fram till Tjärhovet låg på den s.k. Tjärukörran och låg vid nuvarande Skellefteå museums huvudbyggnad och ut mot Lasarettsvägen och vattenverket. I dag påminner namnet Tjärhovsgatan om det gamla tjärhovet. Tjäraffärerna gjordes upp vid marknaderna på vårfrudagen och efter tredje böndagen kom tjärbönderna med sina långflakar. Då var hästar dagligen ingen ovanlig syn. Varje lass bestod av 4 heltunnor eller 7 halvtunnor. Tjäran togs emot av handelsbokhållarna och behandlades sedan av vräkarna. Dessa utgjorde ett skrå för sig och den förnämste av dem var krynaren som var edsvuren och kontrollerade både mått och kvalitet. Krynaren hade att utfärda attest på att tunnan innehöll 80% fintjära, 15% ordinär tjära och 5% grov tjära. Krynarens intyg stod sig inför lagen. Vräkarna hade inget att göra med lastningen som sköttes av lejt folk. Tunnorna rullades utför slänten ned mot älven och kedjades ihop; 7 tunnor i bredd och 30 i längd, en flotte på 210 tunnor, som togs på släp utför älven av en vanlig roddbåt som roddes ner till Ursviken av två man. Senare skedde ilastningen i pråmar. De förnämsta tjärleverantörerna i staden var firmorna Hällberg, Wiklund, Svartling och Anders Markstedt & Söner. Under första världskriget köpte grosshandlare Svante Lundell av Skellefteå stad, rätten att bryta bort tjäravfallet från Tjärhovet. Priset var en tunna tjära som då kostade 100 kr. Tjärmassan som bröts, uppgick till 175 ton och såldes till Stockholms stad, Danmark samt ett tjärrenseri i Dalsland. Dessutom såldes även 10 kubikfamnar virke som legat nedsjunket i tjärmassan. Så småningom förvandlades den forna Tjärukörran till en av stadens vackraste parker. Uppgifter hämtade ur Skellefteå stads historia. Flottning av tjärtunnor. 28

29 Körran Nordanå Väster om Skellefteå stad ligger Nordanåområdet. Områdets gamla namn var Körran och namnet skrevs 1652 Kyrran. Namnet lär betyda liten dalgång, däld och en motsvarighet till namnet finns i Åbolands skärgård i Finland och visar på långsträckta kontakter. På Körran hade allmogen sin tjuderplats för hästarna i samband med kyrkbesöken. Området blev tjuderplats under kyrkoherde Nicolaus Martinis tid mellan åren Eftersom Körran var tjuderplats för allmogens hästar, började området betraktas som socknens egendom och inte kyrkans. Därför flyttades kaptensbostället till Körran år Det låg åren på Böle bys mark i älvsbacken vid nuvarande stadshuset Brinken. Sannolikt fick kaptensbostället sitt nya namn Nyborg efter flyttningen. Den nuvarande byggnaden på Nyborg uppfördes År 1768 inköpte Skellefteå sockenhemmanet Sunnanå nr 4 där kaptensbostället fick sitt jordbruk. Den gården kallades Strömsholm eller Nyborg. Men kaptenerna bodde på Nyborg. På Körran fick Skellefteå kompani sin kompaniövningsplats som brukades under helgerna. Soldaterna hade sin utrustning i livréboden vid nuvarande Brunnsgården. År 1745 fick länsmannen Sven Sundström uppföra sin gård på Körran, vid nuvarande tingshuset. Kyrkstaden i Skellefteå brann 1835 och efter branden flyttades borgarnas stugor, bodar och stallar till Körran, där även marknaderna hölls. År 1848 flyttades två av marknaderna till den nya staden. Endast sommarmarknaden fortsatte att hållas på Körran fram till En av tomterna på marknadsplatsen på Körran hade upplåtits till brukspatron O.R. Möller i Umeå. Där fanns på 1830-talet en fastighet i vilken Sofia Charlotta Kågeman bedrev värdshusrörelse. Huset stod på yttersta backen vid nuvarande Nordanågården med långsidan vänd mot älven. Värdshuset var välskött och hade ett gott anseende. Här firades bröllop och begravningar. Körran var handelsplats och tidvis uppehöll sig mycket folk på platsen, vilket gjorde att Sofia Charlotta Kågeman alltid kunde räkna med kunder. När Kågeman blev gammal, slutade hon med värdshuset och sålde fastigheten till förvaltare J.T. B. Sidén år Han lät flytta byggnaden till Klemensnäs sågverk, där den användes till arbetarbostäder. Sidén lät i stället uppföra Nordanågården samt magasinsbyggnad. Husen stod klara År 1883 förvärvades husen av sjökapten Erik Samuel Degerman som var bördig från Piteå. År 1893 köpte patron Johan Markstedt husen, vilka han använde som sommarbostad. Han hade tidigare hyrt dessa. Marken ägdes av Skellefteå landsförsamling fram till 1919 då man i samband med Kågedalens avskiljande som eget pastorat, lät sälja mark ur kyrkoherdebostället. Markstedt köpte nu marken vid uthusbyggnaden medan huvudbyggnaden låg på mark som var avsatt för marknadsplatsen Körran vilken inte fick säljas. Skellefteå stad köpte egendomen I huvudbyggnaden drevs friluftsservering samt vandrarhemsrörelse under flera somrar. Vandrarhemmet låg sedan i magasinsbyggnaden och huvudbyggnaden kom att fungera både som kansli för Skellefteå museum och som abbonemangsrestaurang fram till 1967, då museet övertog hela byggnaden. Nedanför huset där Klockarbäcken eller Körrbäcken mynnar i Skellefteälven fanns en hamnplats. Rodderskorna, som rodde från lastageplatsen Bockholmen vid Skellefteälvens mynning, lade till här med sina roddbåtar som var lastade med varor åt köpmännen. Hit kom även fiskare med sina fångster. Majorsbostället Nyborg 29

30 Vi fortsätter Storgatan västerut och kommer fram till Nordanåområdet. Storgatan byter här namn till Kyrkstadsvägen. På höger sida strax före Brunnsgårdskurvan ser vi tingshuset. Tingshuset På Prästbordet, öster om Brunnsgården invigdes år 1898 ett nytt tingshus. Tidigare hade det funnits ett tingshus på Sunnanå. Det byggdes om Den 23 november 1957 invigdes ett nytt tingshus, som kostat 1,5 miljoner, på samma plats som det gamla. På platsen där tingshuset byggdes, fanns Fredriksgärdan. Den arrenderades i slutet på 1800-talet av stabbläggaren Anton Andersson som arbetade på Lejonströms såg. Han betalade 40 kronor i årligt arrende för marken. Sitt namn hade gärdan fått av lantmätaren Fredrik Sundström ( ) som hade en gård här. År 1804 hade husen 6 eldsrum och 2 förstugor, ladugårdsbyggning, stall, stenkällare med bod över, en stolpbod och en mjölkbod, kornlada och vedhus med port emellan, en lada och redskapshus med port emellan. Det är ovisst när gården försvann. Fredrik Sundström hade övertagit gården efter sin svärfar länsmannen Sven Sundström ( ) som i sin tur hade uppfört den år Marken räknades till Körran och betraktades i mitten av 1700-talet tillhöra socknen eller allmogen eftersom allmogen, hade sin tjuderplats på Körran. Redan år 1765 hade man uppfört ett tingshus i kyrkstaden. Det var i bruk endast ett 30-tal år och 1797 flyttade tingen till gästgivargården på Sunnanå där de hade hållits före Myndigheterna ville att huset skulle byggas i sten eftersom allmogen hade klagat över att skogen nästan var utdöd. Men nu framhöll man att det fanns gott om skog. Därför blev allmogen förskonad från att bygga i sten. Tingshuset bestod av ett rum (12x12 alnar) och två kammare (6x6 alnar vardera). Tingshuset låg sydväst om Brunnsgården. Gamla tingshuset som uppfördes 1898 revs

31 Skellefteå tingshus invigdes Vi fortsätter längs Kyrkstadsvägen väster ut och passerar en tvär kurva, Brunnsgårdskurvan. På höger sida ser vi Brunnsgården som gett kurvan dess namn. Skellefteå brunnsanläggning År 1825 grundades Skellefteå brunnsanläggning som drevs av ett aktiebolag bestående av 30 aktier. Ledande person var provinsialläkaren C.J. Genberg. Marken hyrdes av Skellefteå prästbord och som motprestation fick ett antal fattiga vistas vid brunnsanläggningen. En paviljong byggdes vid källan som låg strax norr om Körrbäcken, Brunnsgården. Intill paviljongen byggdes en brunnssalong. En körbro byggdes över bäcken. År 1829 byggdes ett badhus längre ner efter Körrbäcken, ungefär där vadmalspressen står idag. Här erbjöds varma och kalla bad samt gyttjebad. År 1830 besöktes anläggningen av 194 personer, av vilka en del kom ända från Österbotten och Torne lappmark. Mineralvattnet ansågs vara bra mot gikt, skrovler, hysteri, konvulsioner och mot mask. Brunnsanläggningen var en stor framgång i början och hit kom även fattiga på socknens bekostnad. Under 1930-talet grundades en terpentinfabrik längre uppefter Körrbäcken och terpentinhaltigt vatten släpptes ut. Men detta var trolingen ingen nackdel utan förstärkte än mer badens goda verkan. Brunnsanläggningen drabbades år 1842 av en nergång och övergavs men upprustades så småningom. Efter 1865 hade brunnen en sista storhetstid och då brukade skarpskyttarnas musikkår spela i brunnssalongen. Brunnssalongen var även en av de första teaterscenerna i Skellefteå som besöktes av resande teatersällskap. Skådespelarna fick byta om ute i det fria. Som ett minne av detta heter Västerbottensteaterns lilla scen Brunnsteatern. Brunnsanläggningen lades ner på 1870-talet. Stenbron över Klockarbäcken som byggdes i början av 1850-talet. 31

32 Efter 1870 byggdes badhuset om till bageri och färgeri. År 1919 drevs bageriet av bagaren Karl Olof Lundgren. Han köpte samma år tomten från Prästbordet. Handelsmannen Liljevalch köpte i mitten av 1830-talet andelar i Brunnsanläggningen och fick tillstånd att på Brunnsgärdan uppföra Brunnsgården. Gården fick aldrig någon roll i brunnsanläggningen utan var troligen ett sätt för Liljevalch att komma nära Bonnstan med sin handelsbod. De övriga handelsbodarna hade efter kyrkstadsbranden 1835 flyttats ner till Körran, så Liljevalch fick ett ypperligt läge. År 1842 köptes gården av handlaren Didrik Gebhardt som bedrev handel där. Brunnsgården. Foto Patrick Degerman Senare ägare var handelsmannen och redaren Seth Michael Franzén och trävaruhandlaren J P U Pristin var ägare Organisten och handlaren Johan Erik Löfgren köpte gården år Efter 1870 blev gården svagdricksbryggeri och bageri. Dottern Agnes Olivia sålde den 1913 till Carl Erik Sandström, som drev kafé och bageri till i slutet av 1950-talet. Sedan köptes gården av Skellefteå landsförsamling och den blev prästbostad Numera är gården i privat ägo. Brunnsgården, Storholmen samt Sunnanå på 1940-talet. I bakgrunden till vänster ses militärbostället Strömsholm (det röda huset i bildens överkant) och till höger det nyuppförda slakteriet med gästgiveriet på andra sidan Skråmträskvägen. Bilden tagen mot söder. 32

33 Gården Lugnet som flyttades till platsen 1859 från Johannesfors sågverk i Klutmark. Foto: Patrick Degerman Mittemot Brunnsgården ligger gården Lugnet. Lugnet Hulda Solander ( ). Fastigheten flyttades till platsen 1859 och hade tidigare stått vid Johannesfors sågverk i Klutmark. I gården bodde skeppsbyggmästaren och inspektoren vid Johannesfors och Lejonströms sågverk Nikanor Sandström åren Senare bodde här tullinspektör F F V Åkerhjelm och därefter apotekare O M Bergström. Från 1889 bodde i gården Hulda Solander som var prästdotter från Norsjö. Efter att flera syskon till henne avlidit, fick hon ta hand om den nervsjuka modern. Förutom Hulda och modern Catharina Vilhemina Grape bodde här mostern Johanna Grape och den unga tjänarinnan Mia Lundmark.Hulda Solander var folkskollärarinna och hade under några år en liten privatskola och tjänstgjorde sedan på flick- 33

34 läroverket, seminariet och i stadens folkskola. Sommartid hade hon besök av sin bror Emil Solander som var lektor vid Södermalms läroverk i Stockholm. Hulda Solander brukade ha får på Solandersholmen i Skellefteälven, vilken låg utanför nuvarande Kyrkholmen. Hulda Solander dog 1940 och testamenterade Lugnet till Skellefteå landsförsamling. År 1942 bodde konstnären Hannes Wagnstedt i gården och under senare tid har kyrkoherde Martin Hedlund bott i gården. Vi fortsätter vägen västerut och på vår högra sida ligger Skellefteå kyrkstad eller Bonnstan. Livréboden I östra delen av Bonnstan finns livréboden från Skellefteå kompani. Den indelta armén förvarade sin utrustning,vapen och uniformer, i livréboden som ursprungligen stod intill nuvarande Brunnsgården. I boden finns skrivet: Uppfördes under Gustav III:s regering år Texten har tillkommit senare och syns mycket opålitlig, bl.a. stavas Gustav med v. Möjligen kan texten vara en avskrift av en äldre inskription. Den nuvarande boden I livréboden förvarade de indelta soldaterna vid Skellefteå kompani sin utrustning. kan alltså vara uppförd 1772 och den ersatte i så fall en bod från Varje soldat på Skellefteå kompani, 128 rotar, hade en krok med nummerlapp där han skulle hänga sin utrustning, vapen och kläder. Nummerlapparna finns kvar än idag. Sedan Brunnsgården uppfördes flyttades livréboden till Brännan där Blomsterslottet står idag. År 1968 byggde man om Bolidenvägen och en del yngre kronbodar försvann från den platsen. Den gamla livréboden flyttades till Bonnstan nästan till sin ursprungliga plats. Boden används idag som magasin för Skellefteå museum. Bonnstan Det äldsta säkra belägget på en kyrkstad i Skellefteå är från I slutet av en skattelängd nämns att det då bor en del fattiga människor i böndernas hus på Kyrkobordet. Kyrkstaden finns även utmärkt på kartor från 1640-talet då den sträckte sig från nuvarande församlingsgården i väster till nuvarande Brunnsgården i öster. Det är oklart hur gammal kyrkstaden är, men ingenting hindrar att den kan vara lika gammal som kyrkan. I kyrkstaden hade varje bonde i den vidsträckta socknen stuga, stall och bod. Kyrkstadsbebyggelsen sträckte sig ett stycke ner i sänkan mellan nuvarande Församlingsgården och Bonnstan. Kyrkstaden drabbades av en förödande brand 1672 som endast lämnade kvar de stugor som fanns nere i backen vid nuvarande Församlingsgården. Klockaren Lars Bjur skriver: Icke mera än några stuwor, förutom de nedre på änget byggde woro, undsluppo. Under 1700-talet växte kyrkstadsbebyggelsen och kyrkstugor uppfördes även på Kläppen, Brännan och Löten (Gammelstaden). Carl von Linné berättar under sin lappländska resa 1732: när jag kom till Sunnanå gästgivaregård, fick jag se (även en stor å,vilken jag färjades över), invid kyrkan Skellefteå en oräknelig hop av hus, liksom en liten artig stad, med vita skorstenar, byggd uti 2:e gator med tvärgator, bestående av 350 á 400 hus. I slutet av 1700-talet fanns fem krogar i kyrkstaden. Från mitten av 1700-talet växte befolkningen i Skellefteå socken och det innebar även att fler kyrkstugor uppfördes. 34

35 Innehavarna av prästboställena var motvilliga att upplåta äng och betesmark till nya kyrkstugor. I kyrkstaden hölls tre marknader årligen där borgarna från Piteå stad hade försäljning i sina bodar. De köpte även upp varor från allmogen. Mellan marknaderna kunde någon piga förestå borgarens stuga och bod. Efter det att handelslagstiftningen liberaliserats 1779 kom även borgare från Umeå stad till Skellefteå kyrkstad. Under 1800-talet och i början av 1900-talet förekom på marknaderna nöjen som dans, tivoli och teaterföreställningar. Vintermarknaden år 1853 kom hela fyra teatersällskap. På marknaderna förekom även kaffe- och matservering. Kyrkstaden var hela socknens finrum. Här förvarades helgkläder och juridiska handlingar. Hemma på gårdarna hade man inget behov av dessa. Kyrkstaden var ett ställe där man träffade sina bekanta, en plats för fest och samvaro där man kunde koppla av från arbetet i hembyn. Här kunde man utbyta nyheter och skvaller och fick höra saker från den stora världen. I kyrkstaden träffade ungdomen sin tillkommande och här firades bröllop. Seden med nattfrierier praktiserades i kyrkstaden. Det gällde för en ung man att kunna prata in sig hos en flicka. Han knackade på hennes dörr och drog en friarramsa, vilken var en märklig litterär produkt, där högsvenska kanske tagen från prästens predikan blandades med dialekten. Ramsan hade ett absurt innehåll och tanken var troligen att få flickan att skratta. Om ynglingen fick komma in, låg han och flickan tillsammans i sängen fullt påklädda. Under läseriet på 1800-talet kunde läsarna samlas för sina sammankomster i kyrkstaden. År 1835 hade kyrkstadsbebyggelsen sin största utbredning och den finns avbildad på en teckning som C. F. Plagemann gjorde under våren samma år. Den största kyrkstaden som låg mellan sockenstugan och livréboden drabbades av en förödande brand den 2 september 1835 mellan kl till på kvällen. Branden började i ett stall intill handlande Clauséns och rådman Skogs i Piteå handelsstugor som låg ungefär mitt i kyrkstaden. Det blåste kraftigt 35 från nordväst. Man misstänkte mordbrand men någon skyldig kunde inte avslöjas. Samtidigt pågick ett arbete med salpetersjudning vid andra komministerbostället. Kanske kan gnistor ha blåst från denna eld och till kyrkstaden. Vindriktningen stämmer bra. 360 boningshus samt stallar och bodar brann. Efter branden uppfördes en ny kyrkstad med raka gator som var ordnad i regelbundna kvarter. Avståndet mellan kyrkan och den nya kyrkstaden ökades väsentligt för att brandsäkerheten skulle bli bättre. Nu genomdrevs en bestämmelse som riksdagen hade tagit redan 1818, nämligen att endast de som bodde längre bort än en mil från kyrkan fick ha en kyrkstuga. Köpmännens stugor, bodar och stall flyttades till Körran. Vidare uppfördes stugor i 2 våningar. Allt detta gjorde att kyrkstadsbebyggelsen rymdes på en mycket mindre plats. Under tiden från 1835 till 1852 pågick en kamp om att få behålla kyrkstugorna på Kläppen, Brännan och Löten men allt slutade med att dessa stugor skulle flyttas bort. Det traditionella kyrkstadslivet pågick fram till 1920-talet. Då kom moderna samfärdsmedel som bussar och man kunde åka till kyrkan under samma dag. Viktigt var också att den vidsträckta församlingen genom delningar blivit allt mindre så att man slapp övernatta vid kyrkbesök. Kyrkstaden började ses som en skamfläck eftersom stugor och stallar inte längre underhölls. I början av 1930-talet bestod Bonnstan av 238 byggnader, därav 123 boningshus som inrymde omkring 450 kamrar och 115 stallbyggnader indelade i 174 särskilda stallar. Strax efteråt försvann de flesta stallarna. Den 5 november 1932 höll kommunalnämnden en auktion där 26 bristfälliga stallar såldes för sina ägares räkning. Stallarna skulle flyttas bort inom en månad. År 1937 kom branden lös igen. Gammelstans pojkar spelade fotboll och plötsligt var bollen försvunnen. Det visade sig att den hamnat på toppen av en skorsten och försvunnit. Pojkarna antog att bollen hade hamnat i öppna spisen i kammaren. Man slog upp ett par golvtiljor nederifrån, tog sig in i stugan

36 Skiss över Skellefteå kyrkstad Skissen ritad med ledning av lagaskifteskartan m.m Utarbetad av Per André. och hittade på bordet ett stearinljus. Ljuset tändes och bollen kom så småningom till rätta. Natten efteråt var elden lös i Bonnstan. Trots att det var alldeles vindstilla fick elden snabbt fäste i det torra timret och snart var 40 kammare, tillsammans med sockenarresten, lågornas rov. Vid ett konserveringsarbete som igångsattes 1943 ville man, genom flyttning av hus, fylla igen den lucka i bebyggelsen vid torget som uppkom genom branden De tvåvåningshus vi i dag ser i Bonnstan har byggts 1835 och åren därefter. När det gäller envåningshusen kan det finnas äldre byggnader som flyttats från Kläppen, Brännan och Löten. Idag finns endast 3 stallar kvar. I äldre tid bodde många fattiga och äldre personer permanent i Bonnstan. En person har berättat att en av de sista indelta soldaterna i Ragvaldsträsk, Johan August Eriksson Redlig, f. 1873, bodde i kammare 215 åren I Bonnstan fanns det under lång tid enkla matställen, där det mestadels serverades soppa. En person Renström från Hjoggböle som kallades Soppa-Oll kommer många äldre personer ihåg. I en kammare vid torget serverade han sagogrynssoppa, köttsoppa, ärtsoppa, fruktsoppa samt pannkaka. Priset för en tallrik soppa var vid 1910-talets slut 35 öre och smörgåskakor kostade mellan fem och tio öre. En annan soppförsäljare var fru Engvall som serverade ärtsoppa. En känd försäljare var fru Sundqvist Sunkan från Kåge. Hon sålde ärtsoppa, korv, smörgåsar och karameller i en Bonnstadskammare. Hon höll på fram till 1940-talet. Det berättas att det en gång kom en man till Sunkan och ville ha ärtsoppa. Han påpekade då för henne: Sunka, ta i botten, gräv i botten, så kanske du hittar ärter! När Sunkan öste ur grytan, svarade hon: Jå tack, i hitte ein! Sunkans dotter Maine var gift med Erik Broberg som hade kiosk i Bonnstan fram till i början av 1970 talet. Då försvann den sista permanenta försäljningen i kyrkstaden. 36