Barnperspektivet. en lärandecirkel för ledare inom funktionshinderområdet. Malin Broberg

Transkript

1 Barnperspektivet en lärandecirkel för ledare inom funktionshinderområdet Malin Broberg

2 Barnperspektivet en lärandecirkel för ledare inom funktionshinderområdet Bakgrund Enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade(lss), skall samhället erbjuda stöd till föräldrar och barn med funktionshinder för att de ska kunna leva ett liv på samma villkor som andra medborgare. Tyvärr visar forskning att föräldrar som har barn med funktionsnedsättning får kämpa hårt för att få det stöd som deras barn och de själva behöver (och har rätt till) och den psykiska hälsan hos dessa föräldrar och barn är betydligt sämre än i resten av befolkningen. Barnkonventionen är ratificerad av Sverige sedan 1990 och i regeringens barnrättspolitik har ett särskilt prioriterat område varit att förbättra och utveckla arbetet med tillämpningen av barnkonventionen. Andra högprioriterade områden är satsning på föräldrastöd, att bekämpa alla former av våld mot barn samt arbeta för att främja barns psykiska hälsa. Trots att barnkonventionen varit ratificerad i Sverige i mer än 20 år så finns stora brister på många områden när det kommer till utredning och beslut, detta gäller i än högre grad för barn med funktionsnedsättningar. Den första januari 2011 förstärktes barnperspektivet i LSS genom bestämmelser som innebär att vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa särskilt beaktas. Barnet ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter. Andra ändringar som trädde i kraft i januari 2011 gäller kommunernas ansvar, bland annat ska den enskilde erbjudas en individuell plan med planerade och beslutade insatser när en kommunal insats enligt LSS har beviljats. Den enskilde ska ha rätt att vid ett personligt sammanträffande med socialnämnden, eller med en annan beslutsfattare, framföra uppgifter i ett ärende. I den bästa av världar behövs inga särlösningar för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar. Där är samhället anpassat för alla medborgare stora som små, med och utan funktionsnedsättning. Skolorna passar alla barn, det finns fritidsaktiviteter åt alla och det går att spontant anlita färdtjänst utan lång tids framförhållning. Dessutom kan man ta med sig en eller flera kamrater i bilen. Man får rätt hjälpmedel i rätt tid. Och man kommer in och hittar på biografer, simhallar, bibliotek och i affärer. Men där är vi inte. Än. (Stenhammar, 2006, s 52) Samhällets förmåga att stärka barns och ungas delaktighet, inflytande, möjligheter att få samordnat stöd i olika slags livsval och i socialt utsatta situationer är avgörande för att utveckla ett demokratiskt samhälle. Som ledare inom funktionshinderområdet behöver man kunna se bortom begränsningar i strukturer, organisation, tradition och rådande synsätt. Utgångspunkten för de diskussioner som fördes under cirkeln var: Hur kan vi bidra till att förbättra och utveckla barnperspektivet i funktionshinderverksamheten, stärka föräldrar så att de kan bidra till barnens utveckling, förebygga våld mot barn 2

3 med funktionsnedsättning och främja delaktighet och den psykiska hälsan hos barn med funktionsnedsättning och deras familjer? Arbetet i FoU-cirkeln Cirkeln vände sig till chefer på strategisk nivå inom funktionshinderområdet och hade som mål att deltagarna skulle reflekterar över handlingsalternativ för att utveckla den egna organisationens möjligheter utifrån ett barnperspektiv. Vid träffarna gavs föreläsningar med inspel från forskning och praktik med mycket utrymme för erfarenhetsutbyte och reflektion. Intresset visade sig vara stort och över 20 personer ifrån olika kommuner anmälde sig. Antalet begränsades till 13 då fler deltagare antogs minska möjligheten till aktiva diskussioner och att deltagarna lärde känna varandra. I gruppen fanns ett stort engagemang, och mycket erfarenhet och kunskap om funktionsnedsättningar och arbete med barn och familjer. Gruppen träffades vid sex tillfällen à tre timmar under åtta månaders tid. Vid första tillfället fick deltagarna presentera sig för varandra och cirkelledaren presenterade en vision av cirkeln som en oas där deltagarna skulle känna sig fria från måsten, begränsningar och konventioner och istället använda sin lust och kreativitet att tänka nytt och annorlunda för att komma vidare avseende cirkelns centrala frågor. Deltagarnas förväntningar sonderades och det blev tydligt att man önskade ett forum för reflektion och diskussioner med konkret erfarenhetsutbyte. Man ville prata om hur man kan ge barn med funktionsnedsättning bättre möjlighet att uttrycka sig. Hur hanterar man barn med funktionsnedsättning som far illa? Hur kan olika verksamheter bli bättre på att samarbeta för barnets och familjens bästa? Hur förhåller sig ett föräldraperspektiv till barnperspektiv? Hur gör man barnkonsekvensanalyser? Vid första tillfället presenterade cirkelledaren också resultat ifrån sin forskning kring föräldrars livssituation när barnet har en funktionsnedsättning och lyfte fram alla de kontakter som föräldrar måste samordna och driva som påfrestande. Vid andra tillfället presenterade Siv Andersson och Ingemar Kjellmer barnkonventionen och hur man kan arbeta med att öka medvetenheten om barnperspektivet i praktiken. Cirkelledaren presenterade två rapporter: Barnperspektiv i LSShandläggning (en rapport från Socialstyrelsen) och Lyssna på mig! (Stenhammar, 2009). Vid diskussionen i gruppen efter dessa presentationer framkom önskemål om att få höra mer om ett projekt om barnperspektiv som genomförts på Habiliteringen Lundbystrand, vilket gjordes vid tredje träffen. I projektet har man bland annat arbetat med barnbokslut och barnkonsekvensanalyser som förändrat den fysiska miljön för att underlätta för barn att känna sig välkomna och delaktiga. Att på detta sätt få ta del av erfarenheter från ett arbete som gjorts inom funktionshinderområdet inspirerade och ledde till diskussioner om hur man skulle kunna överföra kompetens från en verksamhet till en annan och öka samarbetet. Det blev till exempel tydligt att man inom kommunen behöver mer kunskap och kompetens om alternativ och kompletterande kommunikation för att kunna kommunicera med barn med kommunikationssvårigheter. Just kommunikationssvårigheter lyftes fram som ett hinder för att låta barn med funktionsnedsättningar komma till tals. En annan svårighet som flera upplevde var att en del föräldrar inte är så positiva till att deras barn pratar med professionella då man kanske inte själv talat ordentligt med barnet om deras svårigheter. Det största hindret för barns delaktighet bedömdes dock handla om att det var resurskrävande, krävde särskild kompetens och inte prioriterades av professionella. Det handlar i stor utsträckning om hur individuella handläggare och professionella väljer att arbeta om barn kommer till tals eller inte. Diskussionen ledde vidare till att handla om hur framförallt socialsekreterare som bedömer LSS-ärenden skaffar sig underlag för sina beslut och varför man inte arbetar enligt samma utredningsmodell som man gör i barnavårdsärenden där barnets behov skall stå i centrum. Vi bestämde att fjärde gången skulle ta sin utgångspunkt i utredningsmodellen BBIC och två cirkeldeltagare fick i uppdrag att presentera modellen. I diskussionen som följde efter presentationen fick gruppen en tydlig insikt i att man omedvetet har olika utgångspunkt när man handlägger stöd till familjer som har barn med funktionsnedsättningar, där man utgår ifrån att föräldraförmågan i de flesta fall är välfungerande, medan man när man handlägger 3

4 ärenden enligt SOL har en annan utgångspunkt. Stor enighet rådde kring att det i både fallen skall vara barnets bästa som skall vara vägledande och att BBIC är en användbar modell för att analysera barnets och familjens situation och behov av stöd. Vi diskuterade också att eftersom barn med funktionsnedsättningar behöver extra mycket stöd krävs det också en extra bra föräldraförmåga för att vara en tillräckligt god förälder. Därför måste man vara uppmärksam på att dessa föräldrar trots en relativt god förmåga kan behöva extra stöd för att tillgodose sina barns särskilda behov och rättigheter till exempelvis kommunikation. Vi kom också in på frågor om att LSS-lagstiftningen riktar både föräldrars och handläggares fokus på de tio insatser som man kan få snarare än att man utgår ifrån barnets och familjens behov och därefter funderar över vilka typer av insatser som skulle kunna möta dessa behov. Om det finns ett behov hos barnet och/ eller familjen som inte kan tillgodoses inom LSS så kanske man kan ge stödet enligt SOL istället? Vi kom in på svårigheten i samordningen mellan olika verksamheter och att det är så många verksamheter inblandade i dessa familjer. Femte tillfället skulle ägnas åt att diskutera lösningar på en del av de svårigheter som vi pratat om och som utgångspunkt användes ett autentiskt brev ifrån en förälder som väldigt konkret beskrev sin kamp för att få ihop sitt liv och få det stöd som hennes dotter och familj hade rätt till. Brevet tydliggjorde brister på många nivåer och inom flera olika verksamheter och verkade något nedslående på gruppen som tillfälligt hamnade i en missmodig stämning över de stora utmaningar som vilade på deras axlar när det gäller att leda och utveckla de verksamheter som ger stöd åt barn med funktionsnedsättning och deras familjer. Många svårigheter identifierades så som att man är fast i gamla mönster och inte tänker över verksamhetsgränser, att medarbetare och handläggare är överbelastade, att det tar mer tid och resurser att göra barnet delaktigt, att verksamheter ägnar mycket tid åt att definiera sitt revir och markerar sina gränser istället för att samarbeta. För att spara resurser i sin egen verksamhet hävdas att det är någon annan som bör stå för detta stöd (alla var dock överens om att det för föräldrarna är egalt vem som betalar bara de får stödet). I en tanke om standardisering av insatser och beslut tappas individuella behov och situationer bort. För att leda tankarna mot lösningar försökte vi styra över till att identifiera möjligheter: Kan man stödja samverkan mellan handläggare så att de lär sig mer av varandra? Problemlösande team har man i andra frågor, kan samma arbetssätt användas i arbetat med barn med funktionsnedsättning? Skulle man kunna använda anhörigstöd i större utsträckning än vad som görs när man är förälder till ett barn med stora behov? Behövs det barnföreträdare som kan stå vid förälderns sida i att driva barnets behov i olika instanser, föräldrarna orkar inte alltid. Hur kan professionella från olika verksamheter mötas i sitt gemensamma ansvar? Vågar vi oss på okonventionella och smarta lösningar? Hur kan man stimulera individuella initiativ bland medarbetare och brukare som gör det stimulerande att arbeta och fortsätta utveckla verksamheten i nya riktningar? Vilka visioner har vi? För att avsluta i en positiv anda fick var och en i uppgift att till sista gången ta med en present i form av en konkret idé för hur man skulle kunna arbeta vidare för att stärka barnperspektivet i funktionshinderverksamheten. Vid sista tillfället så tog cirkelledaren upp att vi pratat och reflekterat mycket utifrån föräldrarnas situation, kanske mer ibland än utifrån barnens. Det är via föräldrarna vi når barnen och vi kanske måste våga prata barnperspektivet mer med föräldrarna. Till exempel vad innebär det för Lisa att vara ytterligare dygn på korttids? Vid flera olika samtal på våra träffar så blev det också tydligt att förväntansbilden på varandras organisationer inte stämmer överens med hur det faktiska uppdraget ser ut. Kanske att detta komplicerar hur det faktiska stödet utformas? Vi var eniga om att tillsammans så finns det mycket resurser, både i pengar och kunskap, som skulle må bra av effektivare samordning. 4

5 Konkreta idéer Vid det avslutande mötet delade cirkeldeltagarna ut presenter i form av konkreta idéer till varandra: I Askim-Frölunda-Högsbo har man prövat att erbjuda COPE även till föräldrar som har barn med neuropsykiatriska svårigheter. Detta har fallit väldigt väl ut. Ingen biståndsbedömning krävs då det ingår i det generella föräldrastödet. Utbildningen gavs av en ordinarie COPE-ledare och en verksamhetsutvecklare med funktionshinderkompetens. Det finns en stor efterfrågan och något bra kom till stånd med en relativt liten investering. Eftersom de flesta kommuner/stadsdelar redan driver föräldrautbildningar vore det inte särskilt svårt att på den information som sprids även ange att det finns möjlighet att delta i en särskild grupp för barn med olika typer av svårigheter, likväl som vissa grupper vänder sig till särskilda åldrar. En utvärdering finns att tillgå via Inger Bjurman. I mindre kommuner eller stadsdelar var ett tips att gå ihop för att få tillräcklig volym, ett annat förslag var att personal ifrån kommunen och habiliteringen som ju båda har ett ansvar att stödja föräldrar kan dela på ansvaret och driva grupper tillsammans, det blir också ett sätt att bygga nätverk. Presenten ifrån Örgryte-Härlanda bestod i ett förslag om barnsamordnare som skulle vara barnets offentliga företrädare och följa barnet över olika verksamhetsgränser och på det sättet bistå föräldern i samordnandet av kontakter och drivandet av barnets rättigheter. Man skulle kunna jämföra det med ett personligt ombud. Det skulle vara en person inom socialtjänsten delvis med samma uppdrag som en barnsekreterare har som skall komplettera föräldern och säkerställa att barnets bästa beaktas. En barnsamordnare skulle vara särskilt betydelsefull i olika övergångar, till exempel vid val av förskola, förberedelse inför skolstart och när det blir dags att sluta skolan och flytta hemifrån. Idén med barnsamordnare uppkom efter Riksrevisionens rapport om samordning och stöd till barn med funktionsnedsättning (RIR 2011:7) där man ser att trots många olika satsningar så är och förblir samverkan problematisk och de föräldrar som är starka och driver sina barns talan får ofta del av mer insatser än de som inte har den förmågan, vilket inte kan anses rättvist. Ett mål är att genomföra fler individuella planerna då individuella planer antas öka samverkan och kommunikation mellan aktörer. Barnsamordnaren skulle hålla i mötet men handläggaren är den som ställer frågan till föräldern om man vill ha en individuell plan, detta skulle kunna göra handläggare lite mer positivt inställda till individuell plan om de slipper hålla i mötet. I Härryda har man nätverkslag efter en modell från Växjö. Vid dessa möten samlas nyckelpersoner från barnets nätverk och man lägger ett gemensamt pussel och identifierar barnets behov. Vi pratar om möjligheten att erbjuda föräldrar ett sammanhållet stöd och en känsla av trygghet att det finns någon där som man kan höra av sig till när som helst. En erfarenhet som flera hade var att det gör mycket för upplevelsen av trygghet att veta att man alltid har någon att vända sig till men att väldigt få faktiskt hör av sig utanför kontorstid vilket gör det relativt ofarligt att erbjuda denna service. Utifrån ett likande resonemang uppkom ett förslag om att minska antalet biståndsbedömningar och helt enkelt erbjuda alla vissa insatser. Det skulle spara utredningsresurser och minska bördan och frustrationen hos många föräldrar. Bedömningen var att det antagligen inte skulle öka efterfrågan på till exempel korttidstillsyn för äldre skolbarn nämnvärt. Ifrån Härryda bestod presenten i att man kommer att utbilda personal på till exempel korttidsboenden och inom IFO om barnperspektiv. Vid veckovisa handläggarträffar diskuteras också barnperspektivet ofta och barnets behov vägs in i högre grad när det gäller till exempel korttidsvistelser. I Majorna-Linné funderade man på möjligheten att öka samverkan genom att skapa en familjecentral samfinansierad av kommun och region. Verksamheterna skulle också vara samlokaliserade för att främja regelbundna möten över verksamhetsgränserna. All service skall ges på samma ställe! Varför är det alltid föräldrar som måste resa till olika vårdgivare, varför kan inte vårdgivarna finnas på samma ställe? I Mariestad finns en familjecentral som skulle kunna användas som modell. Från Göteborgs stadskanslis sida bestod presenten i att hela tiden driva på och fråga om och påtala vikten av barnperspektiv i olika uppföljningar och rapporter. I uppföljningen av budgeten för

6 skall man särskilt peka på barn och unga och då finns ett ansvar att lyfta in och visa på ALLA barns behov. Även barn med funktionsnedsättningar är i första hand barn med generella behov och utöver dessa grundläggande generella behov har vissa också särskilda behov. Detta är ett långsiktigt arbete där tillgänglighet och föreningsaktivitet är viktiga aspekter. Ifrån Mölndal fick vi tipset att utse en enhetschef eller annan personal som blir ansvarig från LSS-verksamheterna i kontakten med familj, skola och sjukvård kring barnet i syfte att minska antalet kontakter för familjen. Cirkelledarens present bestod i en modell för att bedöma i vilken grad barn hade möjlighet att vara delaktiga i en organisation eller beslutsprocess. Modellen finns i skriften Vägar till delaktighet: Öppningar, möjligheter och skyldigheter (Shier, 2001). Deltagarna om cirkeln Deltagandet har varierat över träffarna, men de flesta har lyckats prioritera träffarna vilket tolkas som att det upplevts som givande. Diskussionerna har också varit livliga och ibland svåra att avbryta. Vid sista tillfället genomfördes en kort muntlig utvärdering och samtliga var mycket positiva till cirkeln. Deltagarna uppskattade att få utrymme att reflektera och testa idéer, cirkeln utgjorde ett andrum och källa till inspiration i det dagliga arbetet som i många fall varit fullt av omorganisation. Diskussionerna och erfarenhetsutbytet var särskilt bra. Att gruppen varit blandad med personer ifrån olika kommuner men även med personer ifrån både kommun och VG-regionen var väldigt betydelsefullt för diskussionerna. Att få höra hur andra tyckte och hur de resonerade förde tänkandet framåt och gjorde bristen på samordning och kommunikation väldigt tydlig men skapade också möten mellan människor och verksamheter. Kanske såddes frön till nya kontakter och nätverkande? Ett önskemål var att gruppen skulle ha en uppföljande träff i slutet av våren för att se vad som hänt med de idéer och samarbeten som man nu var sugen på att sätta i verket. Som ett slags booster session. Några viktiga drag ur aktuell forskning Under 2008/2009 gjorde Socialstyrelsen en förstudie för att ta reda på vilka problem och möjligheter som finns kring att se till barns och ungdomars behov i utredningssammanhang utifrån lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS (Socialstyrelsen, 2009). Det visade sig att handläggarna inte hade något särskilt utformat stöd för att få in barnperspektiv i sina utredningar. Barns behov bedömdes på olika sätt av olika handläggare. Skillnaderna fanns både inom och mellan olika kommuner. Resultaten av enkät och intervjuer visar att det fanns ett önskemål om att öka likvärdigheten kring handläggningen i olika kommuner och därmed öka rättsäkerheten. För detta krävs en struktur som betonar barnperspektiv och som gör att LSS-handläggare får ett mer likartat arbetssätt. Stenhammar (2009) visar i sin översikt att: Barn i åldrarna år visar sig vara mest frekvent involverade i beslutsprocesser. För de yngsta barnen och för barn med utvecklingsstörning och/eller kommunikativa funktionsnedsättningar behöver delaktigheten utvecklas betydligt. Barn med kommunikationssvårigheter är ofta nästan helt utestängda från att vara delaktiga i beslut som rör deras liv. I barnens beskrivningar framkom att flera av dem kände sig som objekt i vården, att det kändes som om de tillhörde sjukhuset och de tillfrågades inte om sina synpunkter. Barn med kommunikativa funktionsnedsättningar är dock kapabla att berätta sina egna berättelser om de får stöd i processen. Att vuxna förstår varför det är viktigt med barns delaktighet är centralt för att delaktighet skall bli en realitet. Det är nödvändigt att personal tränar och utvecklar sin skicklighet för att understödja barns delaktighet. Barnkompetens i det här fallet handlar mycket om hur kompetent personalen är i att kommunicera med barn med olika förutsättningar. 6

7 Barns kommunikativa kompetens behöver stödjas. För att utveckla sin kompetens i beslutsfattande behöver barnen få valmöjligheter och vara kontinuerligt delaktiga, det vill säga inte bara vid enstaka tillfällen. Barns rätt till delaktighet innebär en radikal förändring mot den traditionella synen på barns status i samhället och kan därför vara provocerande. De traditionella föreställningarna och reaktionerna mot barns delaktighet handlar ofta om barns kapacitet och kompetents och behovet att skydda barn. Ytterligare hinder är bristen på relevant träning och stöd för vuxna praktiker och barns träning i att vara delaktiga. I handikappförbundens projekt Egen växtkraft! ( föreslår man användningen av följande modell (Shier, 2001) för att reflektera och bedöma graden av barns delaktighet i en verksamhet/beslutsprocess: Nivåer Öppningar Möjligheter Skyldigheter Nivåer Barn delar makt och ansvar Barn involveras i beslutsprocesser Barns åsikter beaktas Barn får stöd att uttrycka åsikter Barn blir lyssnade till Är du som vuxen beredd att dela inflytande och ansvar med barn? Är du beredd att låta barn delta i dina beslutsfattande processer? Är du beredd att beakta barns åsikter och synpunkter? Är du beredd att stödja barn att uttrycka sin åsikt? Är du beredd att lyssna på barn? Finns det ett förfarande som möjliggör för barn och vuxna att dela inflytande och ansvar över beslut? Finns det förfarande som möjliggör för barn att delta i beslutsfattande processer? ** Möjliggör den beslutsfattande processen att barns åsikter beaktas? Har du tillgång till olika aktiviteter och metoder som stödjer barn att uttrycka åsikter? Arbetar du på ett sätt som möjliggör att barn blir lyssnade till? barn och vuxna delar inflytande och ansvar över beslut? barn skall vara involverade i beslutsfattande processer? barns åsikter ska vägas in i beslutsprocessen? barn skall ges stöd i att uttrycka sina åsikter? barn skall bli lyssnade till? Barn delar makt och ansvar Barn involveras i beslutsprocesser Barns åsikter beaktas Barn får stöd att uttrycka åsikter Modell hämtad ur: Shier, Harry (2001) Vägar till delaktighet: Öppningar, möjligheter och skyldigheter. (Översättning: Sverre Nyborg Warner för projektet Egen Växtkraft) **Detta är minimigränsen att uppnå ifall man har signerat FN:s konvention om barnets rättigheter. 7

8 Litteratur och Internetkällor Andersson, Mikael (2009) Armlös, benlös men inte hopplös. Norstedts. Rasmusson, Bodil (2006) Barnperspektiv i den sociala barnavården Forsknings- och utvecklingsarbete inom ramen för projekt Kunskapsbaserad socialtjänst. Meddelanden från Socialhögskolan 2006:2. Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter. instance=3&action=pod_showsocialstyrelsen (2009) Barnperspektiv i LSS-handläggning En förstudie med fokus på arbetssätt och utvecklingsbehov. Projektet Egen växtkraft. Stenhammar, Ann Marie (2009) Lyssna på mig! Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar vill vara delaktiga i möten med samhällets stödsystem. En genomgång av forskningen på området. Shier, Harry (2001) Vägar till delaktighet: Öppningar, möjligheter och skyldigheter. PageFiles/1556/Shier,%20%c3%b6versatt%20artikel%202.pdf Hur kommer barn till tals hos er? Rapport från projektet Egen växtkraft. Hur kan barn påverka stödet vi ger dem? Dokumentation från projektet Egen växtkraft. Användbara verktyg, instrument, checklistor etc Shier, Harry (2001) Vägar till delaktighet: Öppningar, möjligheter och skyldigheter. Barns Behov i Centrum (BBIC) Den internationella klassifikationen av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa: barn- och ungdomsversion (ICF-CY). Kontakt Cirkeldeltagare Bylund Elinor, Individ- och familjeomsorg Ögryte, SDF Örgryte-Härlanda elinor.bylund@orgryteharlanda.goteborg.se Carlshamre Ulla, Enheten för välfärd och utbildning, Stadskansliet, Göteborgs Stad ulla.carlshamre@stadshuset.goteborg.se Dahlin Camilla, Funktionshinder, Vård- och omsorgsförvaltningen, Mölndals Stad camilla.dahlin@molndal.se Eriksson Maria, Barn- och ungdomshabilitering, Lundbystrand, maria.e.eriksson@vgregion.se Hammarström Eva, Barn- och ungdomshabilitering, Lundbystrand, eva.hammarstrom@vgregion.se Holmlund Lena, Individ- och familjeomsorg, SDF Askim-Frölunda-Högsbo lena.holmlund@afh.goteborg.se 8

9 Johansson Elsie, Familjehemsenheten, SDF Majorna-Linné, Kjellman Berit, Barn- och Ungdomsenheten, Sektor för socialtjänst, Härryda Larsson Ing-Marie, SDF Östra Göteborg, Göteborgs Stad, Laurin Marine, Funktionshinder, Sektor för socialtjänst, Härryda, Nydén Sebastian, Sektorn för administrativt stöd, Härryda, Olsson Gun, Individ- och familjeomsorg, SDF Norra Hisingen, Cirkelledare Broberg Malin, Psykologiska institutionen/gu Tfn FoU-kontakt Beijer Elisabeth, FoU i Väst/GR Ttfn fou@grkom.se Inbjudna föreläsare Kjellmer Ingemar, professor i Pediatrik, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus ingemar.kjellmer@pediat.gu.se Andersson Siv, utvecklingsledare, Göteborgs Stad Angered, siv.andersson@angered.goteborg.se Forskning och utveckling inom VÄLFÄRDSområdet Besök Gårdavägen 2 Post Box 5073, Göteborg Tel Fax e-post fou@grkom.se 9