Att höra i skolan om några förutsättningar som rör delaktighet för elever med hörselnedsättning

Transkript

1 Detta material är en redigerad version av föreläsning från höstterminen -08 vid distanskurs riktad till lärare som i sin undervisning möter elever med hörselnedsättning. Kursen har getts av Örebro Universitet. Håkan Bergkvist, hörselteknisk samordnare, Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), Örebro. Att höra i skolan om några förutsättningar som rör delaktighet för elever med hörselnedsättning Pedagogiska förändringar och förutsättningar Välkommen till ett avsnitt som ska handla om hörselteknik i skolan. Sedan 70-talet har jag följt hörselskadade barns skolgång i olika skolformer och sett hur pedagogiska och tekniska förutsättningar runt elever med hörselnedsättning förändrats över tid. Jag är själv hörselskadad och när jag gick i skolan som individualplacerad på 60-talet var det i en skola som var präglad av förmedlingspedagogik och den hörselteknik som jag använde mig av var anpassad till de förutsättningar som gällde då, nämligen att se till så att jag kunde höra läraren. Bakom en kateder som var upphöjd på ett podium satt läraren och serverade sina kunskaper till oss elever. Alla kunde se och höra henne bra. Och med en efterklangstid som gav mycket eko hade vi en akustik som gjorde att salen var lättpratad och allt prat kunde lätt bre ut sig i klassrummet. Det fungerade bra eftersom det naturligtvis bara var en i taget som fick prata. Pedagogiken har sedan dess förändrats. Då serverades kunskaperna till en tyst klass. Idag har vi aktiva elever och med lärprocesser som ofta ligger i själva samtalet mellan elever och lärare. Vi har dialogiska lärandemiljöer med elevaktiva arbetssätt, grupparbeten, fri placering i klassrummet, okonventionell möblering, osv. Allt sammans förändringar som blir tydliga om vi ställer de olika arbetssätten bredvid varandra. Därmed inte sagt att det ena har ersatt det andra. Tvärt om kan vi ofta se att båda modellerna lever sida vid sida. I korta drag kan förutsättningarna i klassrummet beskrivas enligt följande: Då Pedagogen förmedlar Helklass Styrd turtagning Statiskt utnyttjande av salen Individuella bänkar eller bord i rader Nu Alla förmedlar Grupparbeten Spontan dialog Flexibelt utnyttjande av salen Öar eller konferensbord + grupparbetsbord Tabell 1. 1(18)

2 Förmedlingspedagogisk modell kompletteras/ersätts med en dialogisk där alla är med och kunskapar i skolan. Vi har gått från en undervisningssituation med enbart storklass till en hel del grupparbeten. Vi har gått från en mycket styrd och tydlig turtagning till en metodik som även ger utrymme för bikupor och spontana samtal i klassrummet. Man kan säga att den tidigare modellen innebar ett ganska statiskt utnyttjande av klassrummet medan man nu använder salarna på ett mer flexibelt sätt. Exempelvis kan samma sal nyttjas för såväl SO-ämnen som NO-ämnen. Tidigare hade eleverna sina individuella bänkar. I dag är det vanligt med friare placering i klassrummen. Möblering i öar och vi kan också se möblering med konferensbord och grupparbetsbord. Båda modellerna lever sida vid sida och därför behöver vi ha teknik som passar olika pedagogiska förutsättningar. Den tidigare undervisningen skedde i mycket strukturerade former vilket passade mig som hörselskadad elev väldigt bra. Det var tydligt vem som pratade, det var lätt att avläsa och dessutom upprepade läraren ofta vad kamraterna sa. Tekniken utgjordes av en trådbunden mikrofon placerad på katedern framför läraren. Den sladdbundna miken var kopplad till en trälåda placerad på en bänk intill min egen och utrustad med på/av-knapp och via volymkontroll och ett par hörlurar hade jag full kontroll på mitt lyssnande. Det var en teknik som fungerade för en individualplacerad elev i den tidens pedagogik. Men idag ställs större krav på elever med hörselnedsättning. Det är betydligt tuffare att ta sig igenom skolsystemet som hörselskadad i dag jämfört med på min tid. Orsaken kan vi finna i brister som rör hörselteknik, pedagogiska stödresurser och ljudmiljöer som inte är anpassade till aktuell pedagogik. Vi har en större utmaning i dag när det gäller att åstadkomma goda betingelser för elever med hörselnedsättning jämfört hur det var på 60-, 70- och 80-talen. I litteraturlistan till den här modulen finns Lotta Conniavitis Gellerstedts undersökning. Den handlar bland annat om de individualplacerade elevernas skolsituation. Hon har fortsatt att bearbeta sitt material och tittat specifikt på skolsituationen för elever som är individualplacerade. 2(18)

3 Elevgruppen är ca 400 elever i år 7 t.o.m. gymnasiet och som alla fått hörapparat/ci. Utifrån användning av hörapparater/ci och hörselteknik i skolan är eleverna indelade i 3 grupper som är ungefär lika stora. 1. En tredjedel av eleverna använde hörapparater/ci och hjälpmedel. 2. En tredjedel använde enbart sina hörapparater/ci. 3. En tredjedel använde inte sina hörapparater/ci. En av hennes frågor till eleverna handlar om vad eleverna ansåg som viktigt för att de skulle kunna delta i undervisningen. Bland 9 olika alternativ fick de plocka ut de 3 som de ansåg som viktigast för att kunna delta i undervisningen. Elever med hörapparat och hörselteknik 1. Bra ljudmiljö (inget buller, stolskrap, eko mm.) 2. Lärarnas sätt att vara och undervisa. 3. Hörselteknisk utrustning som fungerar. Elever som enbart använder hörapparat 1. Lärarnas sätt att vara och undervisa. 2. Bra ljudmiljö (inget buller, stolskrap, eko mm.) 3. Klasskamraternas sätt att vara. Elever som inte använder hörapparat 1. Lärarnas sätt att vara och undervisa. 2. Bra ljudmiljö (inget buller, stolskrap, eko mm.) 3. Klasskamraternas sätt att vara. Tabell 2 Alla tre grupperna menade att lärarnas sätt att vara och undervisa och bra ljudmiljö var de två viktigaste villkoren för att de skulle vara delaktiga. Intressant är att även elever som använde hjälpmedel satte dessa som de två viktigaste villkoren för sin delaktighet och att fungerande hörselteknik kom som tredje alternativ. För att kunna bedriva undervisningen på ett sätt som gör att elever med hörselnedsättning verkligen känner sig delaktiga krävs att läraren har gedigna kunskaper om hörselskador, akustik, pedagogiska och kommunikativa strategier och givetvis hörselteknik. Eftersom elevgruppen med hörselnedsättning inte är stor så är det inte lätt att som vanlig lärare hinna skaffa sig rutin när det gäller att undervisa elever med hörselnedsättning. Hörselskadades Riksförbund visar i sån årsrapport 2007 att gruppen elever med hörselnedsättning som går i grundskola och gymnasium är drygt varav drygt elever blivit ordinerade hörapparat/ci. I grundskolan är antalet elever knappt med resp utan hörapparat/ci varav 84 % går som individualplacerade med hörande kamrater. Alltså, knappt elever finns i den allmänna grundskolan vilket innebär att det i snitt finns färre än en hörselskadad elev per grundskola i vårt land. Därför är det svårt att som 3(18)

4 lärare hinna skaffa sig rutin som gör att man på rätt sätt kan matcha behoven hos elever med hörselnedsättning. Och desto viktigare blir stödjande insatser, från ambulerande hörselpedagoger och hörselvården, till undervisande lärare och annan personal och inte minst till eleverna. Akustisk miljö Det andra villkoret, som eleverna angav som viktigt för sin delaktighet, var en bra akustisk miljö. Det innebär att buller från till exempel ventilation, intilliggande verksamheter och efterklang (i dagligt tal: eko) måste begränsas. Om den akustiska miljön inte är bra kommer barn och ungdomar att få svårare att uppfatta vad som sägs. Det drabbar alla men framförallt de med hörselnedsättning och i synnerhet hörselskadade barn med ett annat modersmål än det som används i klassrummet. Hörselvården gör ofta mycket värdefulla kartläggningar av den akustiska miljöer i skolor och kommer med rekommendationer till förbättringar. Allt för att skapa bra förutsättningar till hörapparat- och teknikanvändande. För några år sedan gjordes en sådan karläggning i Region Skåne, totalt omfattades 247 skollokaler med åtgärdsförslag till förbättringar av ljudmiljöerna. Ett par år senare gjordes en uppföljande kartläggning av samma lokaler med det dystra resultatet att inga av lokalerna blivit anpassade fullt ut enligt hörselvårdens rekommendationer. Under Nordiska Audiologiska sällskapets konferens på Island 2008 redogjorde professor Einar Laukli för akustiska villkor och vad som krävs för god akustisk tillgänglighet i förskolor och skolor. Han nämnde även att ämnet har uppmärksammats i många år och att det redan för 30 år sedan var mycket diskuterat och beskrivet i litteraturen. Trots det så har vi i stort sett samma problem idag som vi hade då med dåliga ljudmiljöer i förskolor och skolor. På många håll har vi kvar en akustisk miljö som mer är anpassad till den gamla pedagogiken än den moderna. När vi hade förmedlingspedagogik var inte den långa efterklangstiden något större problem efter som en i taget pratade. Men i dag har vi en pedagogik och arbetssätt som ställer mycket höga krav på akustiken. Buller och minne Om vi kompromissar med villkoren i den akustiska miljön så får eleven betala genom att satsa mer av egen kraft o energi på att tolka vad som sägs. Och det blir mindre ork över för minne och inlärning. Hela processen, att tolka vad som sägs och att bearbeta och minnas informationen, ligger i vårt korttidsminne som har en begränsad kapacitet. 4(18)

5 Om jag ska lyssna på någon som talar måste jag först och främst höra vad som sägs. För att få ett sammanhang i det som sägs måste jag koppla ihop de orden jag hör med det som sagts innan. Dessutom måste den nya informationen bearbetas genom att knyta den till tidigare information som finns lagrad och slutligen ska allt lagras i långtidsminnet. Hela processen sker i vårt korttidsminne. Om vi då måste anstränga oss för att höra varje enskilt ord, så tar det allt större del av korttidsminnet i anspråk. Och vi får svårare att minnas det vi hört. En hörselnedsättning gör att vi måste anstränga oss för att höra. I en sämre akustisk miljö får vi anstränga oss mer vilket gör att korttidsminnet belastas hårdare. Ju svårare att höra desto hårdare arbetar korttidsminnet. För att minska belastningen på korttidsminnet och ge eleverna mer ork över till att bearbeta o minnas kunskaper så måste vi ställa krav på de akustiska miljöerna i skolan, klassrum ska vara så tysta som möjligt inget onödigt buller. Buller i de här sammanhangen handlar t.ex. om ventilationsljud, efterklang och oljud från korridorer. Men det handlar också om elevernas egna aktivitetsljud i klassrummet. Ett effektivt sätt att minska aktivitetsljuden i klassrummet är att minska gruppstorlekarna. Om det finns behov av att kartlägga den akustiska miljön i skolan så kan oftast de Audiologiska klinikerna bistå och föreslå rekommendationer. Tyvärr tycks dessa insatser i vissa landsting omfattas av besparingar vilket går ut över barn och ungdomarnas möjlighet till delaktighet. Det finns byggregler och en branschgemensam överenskommelse om standard och krav som ska gälla för olika typer av verksamheter. Om vi åtminstone kunde börja följa de krav som gäller för hörande så skulle vi komma en god bit på väg mot bättre ljudmiljöer med mindre bakgrundsljud i skolan. Att höra i störande bakgrundsljud En hörselnedsättning påverkar många dimensioner i vårt hörande. Men gemensamt för flera av dem är svårigheter att höra vad som sägs när det samtidigt finns andra störande bakgrundsljud. Ju starkare bakgrundsljud desto svårare att höra vad som sägs. Förhållandet mellan talet som vi vill höra (signalen) och de störande bakgrundsljuden (bruset) uttrycks som signal-brus-förhållandet, förkortas SNR (efter engelskans Signal-to-Noise Ratio). Hörseltekniska undervisningshjälpmedels uppgift är att förbättra just SNR-förhållandet. Det sker genom att hjälpmedlen överbryggar avståndet mellan talaren och lyssnare och kan på så sätt göra talet starkare än bakgrundsstörningarna. Ett bra signal-brus-förhållandet innebär att eleven kan lyssna till talet utan större ansträngning. 5(18)

6 Kravet på signal-brus-förhållandet skiftar beroende på om vi pratar om vuxna eller barn, normalhörande eller hörselskadade och inte minst om det är barnets eget modersmål eller ett annat som används i klassrummet. För normalhörande vuxna krävs att det finns ett SNR på 6-9 db, det vill säga att talet ska vara 6-9 db starkare än störningen, för att utan ansträngning kunna höra vad som sägs. (I sammanhanget kan det vara intressant att veta att ca 10 db höjning av ett ljud upplever vi som en fördubbling av ljudstyrkan). Hörselskadade vuxna behöver upp till 10 db bättre SNR jämfört med hörande. Barn behöver upp till 5 db bättre SNR jämfört med vuxna Och om ett annat språk än modersmålet används skolan medför det behov av upp till 5 db bättre SNR. Olika studier visar att barn blir mer störda av buller än vuxna. Eftersom barn befinner sig i språklig utveckling är talets redundans en nödvändig tillgång i språkutvecklingen. Den lingvistiska redundansen blir emellertid snabbt reducerad i en bullrig miljö och i synnerhet blir de energisvaga konsonanterna svåra att höra och därmed påverkas talförståeligheten och språkutveckling. Så, om elever med hörselnedsättning ska höra tal, med rimlig grad av ansträngning, måste vi åstadkomma en ljudkvalité där talet presenteras ca 25 db starkare än bakgrundsstörningen. SNR-förbättring med hjälpmedel Med hjälp av hörapparater och hörseltekniska hjälpmedel kan vi förbättra signal-brusförhållandet. I bland möter vi uppfattningen att det räcker med digitala hörapparater för att åstadkomma bra signal-brus-förhållande och till och med att moderna hörapparater skulle göra hjälpmedel onödiga. Det kan vara värt att fundera över det en stund vad kan moderna hörapparater göra för att förbättra hörbarheten i till exempel ett klassrum där det finns bakgrundsstörningar i form av annat prat och vad betyder det i förhållande till annan hörselteknik? I tabell 3 nedan visas möjligheter att med olika tekniker förbättra signal-brus-förhållandet. 6(18)

7 Möjligheter att förbättra signal-brus-förhållandet med olika tekniker i ett klassrum. Åtgärd Signalbehandling i hörapparaten Riktmikrofoner i hörapparaten Bilaterala hörapparater Sunt förnuft (minska talavståndet) Hörapparatkombinerade hjälpmedel (korta mikavstånd) SNR-förbättring 0-2 db 2-3 db 2-3 db ca 12 db upp till 25 db Arne Gustafsson 2006: Auditiv miljö, hörselteknik och akustik i specialskolan Tabell 3 Signalbehandling i hörapparaten Olika typer av signalbehandling i hörapparaterna har som syfte att förbättra taluppfattbarheten i en bullrig miljö. Ofta nås ingen påtaglig förbättring men däremot kan signalbehandlingen göra att lyssning blir mer behaglig och mindre tröttsam. Förbättringen som signalbehandlingen kan åstadkomma av SNR är 0 2 db. Det innebär att med signalbehandlingen kan man, med bibehållen talförståelse, tolerera en ökning av bullernivå på 0-2 db jämfört med att inte ha den förbättrade signalbehandlingen. Riktmikrofoner i hörapparaten Riktmikrofoner på hörapparater ger fördelar om man kan rikta sitt hörande. Det är naturligtvis nödvändigt att kunna göra det eftersom det ljud man vill lyssna på inte alltid kommer framifrån. Små barn har inte hunnit utveckla sin förmåga att rikta lyssnandet och därför bör riktmikar introduceras först när barnen når skolåldern. Dagens riktmikrofoner kan förbättra signal-brus-förhållandet med 2-3 db. Bilaterala hörapparater Om hörselnedsättningen möjliggör hörapparater på båda öronen kan signal-brusförhållandet förbättras med 2-3 db jämfört med att använda en hörapparat. Två hörapparater kan ofta ge avsevärt större förbättring än så eftersom bilaterala hörapparater ger fördelen att man slipper huvudskuggan som annars skulle kunna uppstå om man enbart har hörapparat på ett öra. Om talaren befinner sig på fel sida, det vill säga den sida som inte har hörapparat, kommer huvudskuggan att dämpa talet kraftigt och därmed försvåras diskriminationen. Dessutom reduceras lokalisationsförmågan av ljud vilket ytterligare försvårar. 7(18)

8 Sunt förnuft Om avståndet är stort till den jag pratar med och det är svårt att höra så brukar jag, tack vare sunt förnuft, ta några steg närmare den jag pratar med för att tydligare höra vad som sägs. På så sätt kan signal-brus-förhållandet förbättras. Om jag minskar talavståndet från 4 meter till 1 meter förbättrar jag signal-brus-förhållandet med 12 db. (Den akustiska avståndslagen ger att signalen avtar med 6 db vid varje avståndsfördubbling.) Hörapparatkombinerade hjälpmedel Den sista punkten handlar om olika typer av hjälpmedel som kan användas tillsammans med hörapparater. Beroende på vilken typ av hjälpmedel som vi väljer kan det förbättrade signalbrus-förhållandet hamna mellan ett negativt värde (bakgrundsstörningen är starkare än talet) upp till 25 db eller mer beroende på styrkan i bakgrundsstörningen. Den stora variationen, från ett negativt värde till 25 db eller mer, är helt beroende av avståndet mellan talaren och mikrofonen. Så, på frågan ovan: vad kan digitala hörapparater göra för att förbättra signal-brusförhållandet? kan vi se att hörapparaterna inte förbättrar signal-brus-förhållandet lika effektivt som hörapparatkombinerade hjälpmedel som utnyttjar korta mikavstånd. Om vi tittar vi på hur hörapparaterna över tid har förbättrat sin förmåga att göra tal hörbart i en bullrig miljö så finns det i och för sig inte så många studier på temat men i fig 1 ser vi en amerikansk studie från Ethymotic Research som visar utvecklingen. På 60-talet krävdes det att störningen var 35 db svagare än talet för att man skulle kunna höra vad som sades. Det var kanske ingen större idé att ha en hörapparat på sig när man skulle kommunicera i en bullrig miljö. Men sedan dess har en successiv förbättring skett och i början av 90-talet kom Fig 1 8(18)

9 hörapparatteknologin som anpassade sin förstärkning till ljuden runt omkring vilket framför allt innebar förbättrad lyssningskomfort. Från 90-talets början har utveckling planat ut. De digitala hörapparaterna kom några år senare dock utan nämnvärd förbättring av SNR. Slutsatsen är alltså att vi definitivt behöver hörapparatkombinerade hjälpmedel och även hörapparattillverkarna menar att de är nödvändiga, speciellt i skolmiljön där den akustiska miljön ofta är dålig. Krav på hörapparater/ci för skolbruk Det centrala hjälpmedlet är förstås hörapparaten/ci. Egenskaperna i hörapparater/ci kommer att avgöra hur undervisningshjälpmedlen fungerar. Därför finns mycket man kan säga runt hörapparater/ci men utan att fördjupa mig i ämnet finns det några punkter som är värda att påpeka när det gäller hörapparater/ci till skolbarn. Hörapparater/CI till barn ska naturligtvis vara driftsäkra och flexibla. Driftsäkerheten innebär att de ska tåla tuffa tag eftersom barn av naturliga skäl sliter hårt på sina hörapparater/ci. Förutom driftsäkerheten ska de också vara flexibla och kunna paras ihop med olika typer av hjälpmedel. Därför ska hörapparater/ci ha telespole och elingång vilket gör dem kompatibla mot andra hjälpmedel och därmed blir det möjligt att skapa funktionella lösningar i skolan. Det är det ena. Det andra är att hörapparater för skolbarn ska ha volymkontroll och omkopplare med tydliga lägesmarkeringar som gör det möjligt för barnet att välja hur man vill lyssna, 1. via hörapparatens inbyggda mikrofon på det akustiska ljudet (M) 2. via telespolen på ljudet från ex.vis en teleslinga i klassrummet (T) 3. eller en kombination av båda lägena (MT) Omkopplaren är ofta utformad som en tryckknapp utan lägesmarkeringar vilket medför att det blir omöjligt för föräldrar och personal i förskolan att avläsa inställningen och om så behövs ändra den. Med tydliga reglage blir tillvaron enklare för både barn och de vuxna som finns i barnets närhet. Vad ska vi prioritera i tekniken, enkel användning eller bra ljud? När vi pratar om hörseltekniska undervisningshjälpmedel rör vi oss i ett landskap med många olika tänkbara alternativ med olika kvalitéer både vad gäller användarvänlighet, anpassning till pedagogiska krav, flexibilitet och inte minst när det gäller kvalitén på ljudet. 9(18)

10 Utbudet av olika lösningar är större än någonsin och produkternas tänkta primära användningsområde ibland otydligt. Vi måste själva veta vilka kvalitéer vi vill uppnå. Om vi frågar barn och ungdomar vad de prioriterar i tekniken - enkel användning eller bra ljud - kommer vi att upptäcka att prioriteringarna är olika beroende på vilka krav de har på ljudkvalitén. Figur 2 illustrerar sambandet mellan grad av hörselnedsättning och behov av SNR. Ju större hörselnedsättning desto viktigare blir ljudkvalitén, vilket medför att man även kan tänka sig tekniska lösningar som kan vara lite krångliga att använda. Har man en lindrigare hörselnedsättning så blir enkelheten i handhavandet viktigare än ljudkvalitén. För vilken kategori elever ska vi göra våra lösningar? Självklart måste vi åstadkomma lösningar som både låter bra, det vill säga har en bra ljudkvalité, men som dessutom är enkla att använda. Våra lösningar ska fungera bra oavsett grad av hörselnedsättning. Om några tekniska lösningar I huvudsak finns det två grupper av hörseltekniska undervisningshjälpmedel vilka karaktäriseras av att de i - ena fallet utgörs av fasta installationer - och i andra fallet bärbara/portabla system. Fasta installationer innebär att man installerar en lösning med syftet att elever och lärare ska ha en teknik som är enkel att använda och som är driftsäker. Med hjälp av enbart sina hörapparater kan eleven koppla upp sig trådlöst till teleslingan och på så sätt höra lärare och kamrater som pratar i sina mikrofoner. Pedagogerna har en eller flera trådlösa mikrofoner och elever har bordsmikrofoner med svanhalsar eller trådlösa mikrofoner beroende på Fig 2 10(18)

11 undervisningsform, hörselklass eller individualplacering. Nackdelen med fasta installationer är att den är bunden till klassrummet. De fasta installationerna som används vid gruppundervisning av hörselskadade (hörselklass) innebär att det i regel finns en teleslinga i klassrummet. Slingförstärkaren, som skickar en ström genom teleslingan, får sin signal från olika programkällor som kan vara TV/DVD, musikanläggning. Den vanligaste programkällan är en eller flera radiomottagare som tar emot ljudet (radiosignalen) från en eller flera trådlösa mikrofoner. Eleverna lyssnar, via sina hörapparater och hörapparatens telespole, på ljudet från teleslingan. (Fig 3). I de radiotekniska lösningarna kommer driftsäkerheten i hög grad att påverkas av vilka komponenter som väljs. Anledningen är att radiosignalens styrka varierar i rummet vilket dels beror på avståndet mellan den trådlösa mikrofonen och mottagare men framförallt på att radiosignalen, som studsar runt i rummet, kan möta sig självt i motfas vid radiomottagarens antenn. Ett motfasförhållande innebär att radiosignalerna kan motverka varandra och mer eller mindre ta ut varandra helt. Om det tillåts ske, kan under korta stunder, starkt brus uppstå liksom korta avbrott i ljudet. För att motverka fenomenet är stationära mottagare konstruerade som dubbla radiomottagare (sk diversity-mottagare) och på så sätt kan signalöverföringen från trådlös mikrofon till stationär mottagare bli robust och pålitlig. Det är alltså viktigt att stationära radiomottagare består av dubbla mottagare (diversity-mottagare) där den mottagare som känner av starkast radiosignal är aktiv. I Fig 3 11(18)

12 sammanhang som är publika, t.ex. teatrar, kongresshallar etc. används alltid diversitymottagare. När det gäller teknik till elever med hörselnedsättning är inte alla installationerna utförda på det sättet utan ibland kan vi se budgetlösningar där man använder sig av en enkel mottagare och då är risken stor att det uppstår brusigt ljud och till och med avbrott i ljudet som kan upplevas som en glappkontakt någonstans i teknik-kedjan. Det kan tyckas att jag redogör onödigt ingående för den här problematiken. Men orsaken till att jag trycker på vikten av att använda diversity-mottagare är att medvetenheten om problemet inte är särskilt hög. Om ni arbetar med elever som använder olika hörseltekniska lösningar i skolan kommer en viktig uppgift vara att se till så att tekniken fungerar utan problem. De problem som jag beskrivit ovan kanske inte upptäcks vid en hastig kontrollyssning utan kräver att ni lyssnar via hörseltekniken när den används under olika betingelser, t.ex. på olika platser i klassrummet eller vid olika möblering. Det räcker inte att under en kort stund lyssna av och konstatera att det låter bra utan det är viktigt att lyssna av och förvissa sig om att det inte uppstår problem med ljudet över tid. Personal som arbetar nära eleverna är alltså mycket viktiga när det gäller att utvärdera de ev fel och brister som kan finnas i tekniken. De trådlösa mikrofonerna kan vara i olika utförande med halskrok, mygga eller med en sk. madonnamikrofon. Bästa signal-brus-förhållandet ger madonnamikrofonen eftersom den sitter nära munnen och dessutom med konstant avstånd vilket gör att talnivån hålls jämn. Utan försämring av ljudkvalitén kan de fasta systemen enkelt komplettras med flera mikrofoner. Antingen i form av ex.vis bordsmikrofoner med svanhalsar och tal-ut-knapp eller trådlösa mikrofoner. Möjligheten att komplettera med flera elevmikrofoner är angelägen eftersom undervisningen ofta bygger på elevmedverkan och det kräver att elevernas mikrofoner finns nära tillhands. Fasta installationer möjliggör driftsäkerhet och bra ljudkvalité vilket är viktigt med tanke på att eleven troligen ska sitta och lyssna via hörseltekniken i flera timmar under en dag. Vi kan också enkelt skapa möjligheter till kamratmedhöring vilket är ett krav med tanke på hur metodiken ser ut idag med dialogpedagogik och elevaktiva arbetssätt. Nackdelarna är att möbleringen i klassrummet kan bli låst och att tekniken bara går att använda i det rum där det är installerat. För de individualplacerade eleverna är sladdbundna elevmikrofoner oftast inget alternativ. Men likväl finns behovet av att höra kamraterna. Det vanliga är att klassrummet försetts med två trådlösa mikrofoner, en som används av läraren och den andra som skicka-runt- 12(18)

13 mikrofon bland eleverna. Det är en lösning som inte matchar modern pedagogik med elevaktiva arbetssätt vilket kräver en snabb och effektiv turtagning mellan eleverna. Därför kommer en skicka-runt-mikrofon att ganska snart bli bortglömd och eleven som är beroende av den för att höra sina kamrater ger upp i sina försök att påminna kamraterna. Om det händer så är vi tillbaks i en lösning som rent funktionellt är jämförbar med vad jag hade på 60-talet. Ett sätt att göra turtagningen enklare är att införa flera trådlösa mikrofoner. I Norge har modellen med flera trådlösa mikrofoner använts sedan 90-talet men har haft svårare att få fäste i Sverige. Sedan ett par år tillbaks har man i Örebro län börjat införa modellen. Den Elevmedhöring via flera trådlösa mikrofoner. (Norska modellen). Bild från innebär att två till fem elever samsas om en mikrofon allt beroende på hur eleverna grupperas i klassrummet. Mikrofonerna har en push-to-talk-knapp och är aktiv så länge som eleven trycker på knappen. Elevmikrofonerna sänder till en och samma stationära mottagare vilket innebär att endast en mikrofon i taget kan vara aktiv. Lärarmikrofonen/lärarmikrofonerna sänder däremot till egen/egna mottagare på egen kanal och kan därför alltid vara aktiv. Ljudet från kamrater och pedagoger distribueras till eleven via teleslinga. Modellen är illustrerad i Fig 4. (Bilden visar även ett överföringsled, från stationär sändare till minifm-mottagare, som kan tillgripas om speciella förutsättningar råder). Fig 4 13(18)

14 De bärbara/portabla systemen finns i olika utförande. Mikrofonerna är oftast i samma utförande som till fasta installationer men är sällan möjliga att kombinera med den fasta anläggningen med mindre att en ändring av mikrofonens egenskaper genomförs oftast av en tekniker eller annan person som är väl förtrogen med tekniken. Mottagaren, som eleven använder, är antingen i body-pack/belt-pack-utförande alltså en apparat som man har i fickan eller klämmer fast med clipet i kläderna och oftast sker lyssningen via en halsslinga med hörapparat i MT- eller T-läge eller en direkt anslutning via sladd till hörapparatens elingång men även hörtelefoner är möjliga att ansluta till mottagarna. Det andra utförandet är s.k. minifm-system. En sockerbitsstor mottagare är då direktansluten till eller inbygg i hörapparaten. Ofta kallas minifm för MLx vilket är missvisande eftersom MLx är en modellbeteckning och minifm finns i flera olika fabrikat och modeller. MiniFM-tekniken är liten och smidig vilket gör att den är enkel att ta med sig. Eftersom den får sin strömförsörjning från hörapparaten krävs ingen laddning och vill man så kan den vara kopplad till hörapparaten hela dagarna och blir då enkel att hålla ordning på. För att uppnå det lilla formatet har konstruktörerna av minifm-tekniken varit tvungna att skala bort funktioner som annars är viktiga för en bra radioöverföring och bra ljudkvalité. Förminskad antenn och avsaknad av diversity medför att radioöverföringen påverkas negativt. Det som är särskilt besvärligt är att ljudkvalitén och driftsäkerheten ibland kan bli påverkad av rummet där tekniken används. Om det finns metall i rummet (belysningsarmaturer, elektriska apparater, väggreglar, etc.) uppstår reflexioner mot detta Fig 5 14(18)

15 som mer eller mindre kan släcka ut radiosignalen vid mottagarens antenn med följd att kraftigt brus uppstår eller att radioöverföringen bryts. Phonak som är en stor tillverkare av minifm skriver så här på sin hemsida: Föremål som plåtskåp, dataskärmar, belysningsarmaturer kan orsaka interferens eller reducera räckvidden. Phonak rekommenderar att kunniga personer gör dagliga rutinkontroller av systemen innan skoldagen börjar. Och på deras hemsida kan man ladda ner en checklista som ska gås igenom innan dagens övningar börjar. Påtagligt är, att jämfört med stationära system, innebär tekniken mindre dynamik och högre grundbrus och vuxna hsk har myntat begreppet FM-brus som då anspelar på den förhöjda brusnivån i tekniken. American Speech-language-Hearing Association, ASHA, rekommenderar I sina guidelines för anpassning och kontroll av minifm att uppmätning av elektroakustiska data ska göras ett par gånger per år när det gäller små barns minifm-system. Om minifm ska användas i skolan måste tekniken värderas på individuell nivå av elever som är vana vid bra ljudkvalité. Med goda referenser är det möjligt att bedöma om eventuella nackdelar kan uppvägas av teknikens litenhet. Naturligtvis ska tekniken prövas och utvärderas i den miljö där den ska användas. Men med tanke på kvalitetsskillnader som i dag finns mellan våra vanligt förekommande fasta och portabla system bör i första hand fasta installationer väljas som basutrustning och portabla lösningar som komplement att användas temporärt vid t.ex. studiebesök och utflykter. Team Teaching Dagens pedagogik kräver att eleverna kan höra varandra. Som nämnts är det relativt enkelt att lösa det om vi förser eleverna med individuella bordsmikrofoner som ex.vis i en hörselklass. Eller så kan vi, om det handlar om individualplacerade elever, använda oss av ett trådlöst flermikrofonsystem (Norska modellen), som jag tidigare beskrivit. Men hur gör vi om eleven har minifm? Hur ska eleven då kunna höra sina kamrater? En modell som blivit relativt allmän är Team Teaching som ursprungligen är framtagen för att, vid sidan av att ordinarie pedagog har en trådlös mikrofon, även kunna förse en assisterande lärare med trådlös mikrofon. Lösningen innebär alltså att två trådlösa mikrofoner används. En Master-mikrofon och en Slav -mikrofon. Slav -mikrofonen sänder till en Master -mikrofonen som skickar den egna samt den mottagna mikrofonsignalen till elevens minifm-mottagare. Tekniken medför dock att systemets redan höga brusnivå får ytterligare brustillskott från den extra mikrofonen. Vidare införs ytterligare 15(18)

16 ett osäkert överföringsled av signalen vilket kommer att öka på brus och plötsliga avbrott. Det är en ljudkvalité som inte är rimlig att utsätta eleverna för under en hel skoldag. Tillverkarna har själva insett att detta inte är någon bra lösning och ett sätt att komma runt problematiken kan vi nu se i en lösning från Phonak och som heter Inspiro. Tekniken medger upp till 10 trådlösa mikrofoner där en i taget är aktiv. En mastermikrofon kan gå in och bryta de andra mikarna för att själv ta över. De röststyrda elevmikrofonen har ordet så länge som någon pratar i den om inte mastermiken går in och bryter. Ett annat system är Comfort Audios Digisystem som även det har intressanta möjligheter för skolverksamhet. Då tänker jag inte på den centrala bordsmikrofonen i det systemet utan på mikrofoner som bygger på korta mikavstånd. Både Phonak och Comforts nya system är oprövade och behöver utvärderas av elever som är vana användare av hörselteknik. Som i all ny teknik finns det buggar och olika bekymmer som ännu inte är upptäckta. Ny teknik måste därför införas under mycket kontrollerade former. Bäst på att utvärdera tekniken är förstås teknikvana elever tillsammans med pedagoger och tekniker. Vems är ansvaret för hörseltekniken i skolan? I diskussioner som rör kostnadsansvar för hörseltekniska undervisningshjälpmedel används olika begrepp som personliga hjälpmedel, pedagogiska hjälpmedel och lokalanpassning. Diskussionen har sitt ursprung i terminologi och definitioner som användes i regeringens utredning Hjälpmedel SOU 2004:8 och i Hjälpmedelsinstitutets utredning Vems är ansvaret för hjälpmedlen i skolan. Båda dessa utredningar har skapat ovisshet och oklarhet kring vem som ska ansvara för olika hjälpmedel och ofta hänvisas till dessa utredningar när kostnadsansvar diskuteras. Ingen av utredningarna har emellertid resulterat i propositioner. Det betyder att Regeringens tidigare beslut, från 1983, fortfarande gäller. På underlag från propositionen 1982/83:174 beslöts då att hälso och sjukvårdshuvudmännen skulle överta ansvaret från kommunerna för att studerande med funktionshinder skulle förses med hjälpmedel i undervisningssituationen. Det avsåg grundskola, gymnasiet, statlig o kommunal vuxenutbildning samt högskola. I propositionen kan man se att i hjälpmedelsförteckningen ska ingå "sådan utrustning som behövs för att elevens personliga hjälpmedel skall fylla sin funktion, tex. förstärkare för hörselskadade, liksom mikrofon och andra hjälpmedel för lärare som undervisar eleven." Akustikåtgärder ligger emellertid på skolhuvudmannen. 16(18)

17 För att sammanfatta del hela så ska landstinget stå för hjälpmedlen i skolan (även teleslingor) och skolhuvudmannen ska stå för lokalanpassningar ex.vis akustikregleringar. Att arbeta vidare med Akustik o teknik för aktuell pedagogik Det finns mycket kvar att göra när det gäller att åstadkomma lösningar med bra kvalitéer och som matchar pedagogiska behov. Det är inte ovanligt att vi fortfarande ser akustiska förutsättningar som hör hemma i 70-talet liksom tekniska lösningar som enbart syftar till att överföra lärarens röst till eleven precis som när jag själv gick i skolan på 60-talet. När ni kommer ut till eleverna ska ni titta på de lösningar som finns och fundera över om teknikvalet är anpassat till elevens behov och de pedagogiska behoven. Samarbeta i team välj rätt teknik Det är viktigt att det finns ett team runt eleven som kan pedagogiska och tekniska frågor. Ett bra team kommer också att kunna ha inflytande på tekniklösningarna. Ett engagerat samarbete innebär att ni och eleverna kan ställa krav på bra och funktionell teknik. Lyssna själv på tekniken Den kanske viktigaste frågan av dem alla: - Hur låter det om ni med egen hörapparat lyssnar via elevens hjälpmedel? Det är viktigt att ni hjälper eleverna med att upptäcka brister som finns i tekniken. Det finns flera undersökningar som visar att vi inte kan utgå från att eleven kommer att rapportera eventuella teknikproblem. Därför måste ni hjälpa till med att upptäcka bristerna. Det bästa sättet är förstås att lyssna med samma teknik som eleven använder och därför ska ni skaffa egen hörapparat så ni kan till exempel kan lyssna på teleslingan och även koppla in elevens minifm-system. Några kom ihåg! Ställ krav på driftsäkerhet, ljudkvalité och inte minst anpassning till pedagogiska behov! Vi har inte bättre hjälpmedel än vad vi kräver. Den moderna pedagogiken med dialog och grupparbete kräver mycket bra akustik! Samarbeta Utvärdera Lyssna själv 17(18)

18 Litteraturlista Conniavitis Gellerstedt, L, Om elever med hörselskada i skolan. Specialpedagogiska institutet, Örebro. Hörselskadades Riksförbund, äh, det var inget viktigt Stockholm: HRF Gustafsson, A, Auditiv miljö. Hörselteknik och akustik i specialskolan. Rapport 2007:7. Örebro: Specialskolemyndigheten. Hjälpmedelsinstitutet, Vems är ansvaret för hjälpmedel i skolan. Stockholm. Killion, MC, Hearing aids: Past, present, future: Moving toward normal conversation in noise. British Journal of Audiology, 31, Proposition 1982/83:174. Om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m. Stockholm. Sjöström, M Anpassningar i praktiken för elever med hörselnedsättning en utvärdering av hinder och möjligheter. Örebro: Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn. SOU 2004:83. Hjälpmedel. Betänkande av LSS- och hjälpmedelsutredningen. Stockholm. SOU 1981:23. Tekniska hjälpmedel för handikappade. Delbetänkande från integrationsutredningen. Stockholm. 18(18)