Tortyr i Uzbekistan: En sammanfattning

Transkript

1 EUR 62/002/2014 Tortyr i Uzbekistan: En sammanfattning Tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling är utbrett i Uzbekistan. Återkommande och trovärdiga anklagelser om regelmässig och allvarlig tortyr och annan misshandel utförd av säkerhetsstyrkor (alla lagupprätthållande styrkor under inrikesdepartementets kontroll och den nationella säkerhetsstyrkan) och fängelsepersonal fortsätter att komma Amnesty International tillhanda. Rapporter tyder på att människor torteras och misshandlas när de grips, i väntan på rättegång och i fängelser och häkten. Ytterst få personer ställs någonsin inför rätta för att ha torterat och myndigheterna i Uzbekistan underlåter rutinmässigt att genomföra faktiska utredningar av anklagelserna om tortyr och annan misshandel. Denna rapport är baserad på Amnestys utredningar och studier av individuella fall. Den visar att: domstolarna i Uzbekistan ofta förlitar sig på erkännanden som tvingats fram under tortyr, att anmäla tortyr kan leda till allvarliga repressalier, så som trakasserier, hot och mer tortyr, personer som misstänks vara medlemmar i, eller anhängare av, religiösa grupper och oppositionella politiska rörelser löper särskilt stor risk att utsättas, straffrihet råder, anmälningar om tortyr ignoreras rutinmässigt och mycket få personer utreds eller åtalas för inblandning i tortyr, Uzbekistan underlåter regelmässigt att följa rekommendationer från internationella människorättsorgan, myndigheterna i Uzbekistan undflyr granskning genom att vägra bjuda in internationella antitortyrexperter, enligt anklagelserna använder man sig av en rad olika tortyrmetoder, bland annat misshandel, kvävning och våldtäkt mot kvinnor och män, fångar berättar att de hållits instängda i överfulla betongceller och blivit slagna, frihetsberövade personer hålls ofta utan kontakt med omvärlden och tillåts inte meddela sig med försvarsadvokater eller familjemedlemmar. Uzbekistan har tagit vissa formella steg mot att stärka skyddet mot tortyr och annan misshandel och avskaffade dödsstraffet Dessa lagar tillämpas emellertid inte i praktiken, ytterligare åtgärder för att förhindra tortyr har inte införts och förövarna ställs inte till svars. De uzbekiska myndigheterna måste agera omgående. De bör snarast utreda anklagelser om tortyr, ompröva tidigare domar där vittnesmål som tvingats fram under tortyr ligger till grund för domen, förbjuda

2 framtvingade erkännanden, säkerställa att alla rättegångar är strikt korrekta, låta bli att kalla in nationella säkerhetsstyrkor för att jaga motståndare, samarbeta med FN i särskilda förfaranden angående tortyr och sätta stopp för slutna rättegångar i fångläger. Tortyr kan aldrig rättfärdigas. Det är illegalt. Det är barbariskt. Det är inhumant. Bakgrund Sedan Republiken Uzbekistan utropade sig självständigt i september 1991 har president Islam Karimov segrat i fyra presidentval, praktiskt taget utan motståndare, och han har också bildat samtliga därefter följande regeringar. Det finns inga oppositionspartier registrerade och alla officiella partier stödjer president Karimov. Parlamentet förbjöd den oppositionella rörelsen Birlik (Enighet) 1992 och oppositionspartiet Erk (Vilja) Dussintals medlemmar och anhängare av Erk har sedan dess gripits av säkerhetsstyrkorna. Erk fortsätter att verka i exil under ledning av Muhammad Salih, alltmedan Karimov smidigt gått från att vara ordförande i Uzbekistans kommunistparti till president i ett självständigt Uzbekistan. Den ekonomiska situationen är påfallande ojämlik. Ett litet toppskikt lever gott framför allt presidentens familj då man kontrollerar landets viktiga guld- uran- och koppartillgångar och styr över bomullsindustrin som omsätter miljarder dollar. Den stora majoriteten av landets befolkning har det svårt, särskilt på landsbyggden. Korruptionen i landet är utbredd och undergräver såväl de mänskliga rättigheterna som rättssäkerheten. Uzbekistan är en sekulär stat, men befolkningen är övervägande muslimsk och utövandet av religionen är strängt kontrollerat. Regeringen förföljer oförtröttligt dem som tillber i moskéer som inte kontrolleras av staten eller i icke-registrerade kyrkor och tempel. Tusentals män och kvinnor har fängslats på grund av påstådda anknytningar till icke-registrerade eller förbjudna islamska, islamistiska eller kristna grupper. Många har blivit torterade, misshandlade och tvingade att underteckna erkännanden men anmälningar om övergreppen blir sällan tagna på allvar och utreds så gott som aldrig. Regeringen fortsätter att rättfärdiga sin förföljelse av religiösa grupper med att det är en fråga om rikets säkerhet och majoriteten av dem som grips åtalas för terroristaktiviteter eller anti-statlig verksamhet. Mycket få människorättsaktivister vågar arbeta i Uzbekistan. Människorättsförsvarare, journalister och medborgarrättsaktivister trakasseras regelmässigt och hålls under övervakning av säkerhetstjänsten. Kommunikationskanaler avlyssnas, fredliga demonstrationer och möten med diplomater förhindras. Aktivister blir slagna av polisen och av personer som misstänks tillhöra säkerhetsstyrkorna. Hotet om repressalier både mot aktivisterna själva och mot deras familj och medarbetare är konstant. Tre försvarare av mänskliga rättigheter, Khabibulla Akpulatov, Farkhod Mukhtarov och Norboi Kholzhigitov har frigivits av humanitära skäl de senaste tre åren ett litet tecken på framsteg men ytterligare åtta sitter fängslade, Salidzhon Abdurakhmanov, Azam Farmonov, Isroil Kholdorov, Nosim Isakov, Gaibullo Dzhalilov, Ganikhon Mamakthanov, Dilmurod Saidov, Akzam Turgunov. De dömdes alla efter bristfälliga rättegångar och de avtjänar långa fängelsestraff under förhållanden som kan jämställas med grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Människorättsgrupper som verkar i exil övervakas av säkerhetstjänsten vilket tvingar de aktiva att avväga sina aktiviteter mot hotet att deras släktingar hemma kan drabbas av vedergällning. Uzbekiska och internationella människorättsorganisationer svartmålas aggressivt både av uzbekiska ämbetsmän och genom omfattande kampanjer i statskontrollerad media. Kombinationen av strängt kontrollerade medier, att landet är så slutet för utländska besökare och en utbredd rädsla gör att organisationer som övervakar och verkar för mänskliga rättigheter har svårt att både motta och sprida vidare information. Framtvingade erkännanden Uzbekiska domstolar förlitar sig i hög grad på erkännanden och angivelser som lämnats av fångar som

3 blivit torterade och misshandlade eller lurade. Dessutom ignoreras eller avvisas anmälningar om tortyr och annan misshandel av domarna, även då trovärdig bevisning lagts fram i rätten. Två gånger under de senast tio åren, i december 2003 och i september 2004, har Uzbekistans Högsta domstol utfärdat direktiv som ska uppmärksamma landets domare på förbudet mot tortyr och för att påminna dem om skyldigheten att bortse från bevisning som tvingats fram. Dessa direktiv har praktiskt taget inte haft någon som helst effekt. Bombningarna i Tasjkent, februari 1999 Hundratals män och kvinnor anhölls efter det att sex bomber detonerat i Tasjkent i februari Minst 13 människor dödades och mer än hundra skadades i explosionerna, som myndigheterna beskrev som ett mordförsök riktat mot president Karimov. Sekulära politiska motståndspartier anklagades för att konspirera med islamistiska grupper tränade i utlandet för att grunda en islamistisk stat i Uzbekistan. Många av dem som greps i samband med explosionerna hävdar att de blivit torterade och misshandlade. Bland dem finns personer som misstänkts för samröre med de förbjudna politiska motståndsrörelserna Erk och Birlik, liksom medlemmar av förbjudna islamiströrelser och deras familjemedlemmar liksom människorättsobservatörer. Den 28 juni 1999 blev sex män dömda till döden för sin inblandning i bombningarna. Rapporter tyder på att flera av dem avrättats. Sexton medåtalade dömdes till fängelsestraff på mellan tio och 20 år. I många av de fall Amnesty observerat har de som fängslats hindrats från att välja eller träffa en advokat, och från att ha kontakt med sin familj. De har inte heller fått tillgång till sjukvård. Enligt oberoende och trovärdiga källor har vittnesmål avlämnade efter tortyr regelmässigt godkänts som bevisning och sådana vittnesmål är ofta också det som ligger till grund för åtal. På alla nivåer från åklagare och domstolar, till parlamentets ombudsman har uzbekiska myndigheter underlåtit att inom rimlig tid genomföra djupgående oberoende utredningar av anklagelserna om tortyr och misshandel. Erkännande under tortyr och övergrepp i häkte Mamadali Makhmudov hävdar att han utsattes för systematisk tortyr i väntan på rättegång och att han tvingades att erkänna att han varit inblandad i bombdåden i Tasjkent Han beskriver också att han bevittnade och utsattes för tortyr då han satt i fängelse. Han hölls avstängd från kontakt med omvärlden i tre månader under 1999 och Mamadali Makhmudov uppger att han blev slagen upprepade gånger, fick nålar instuckna under naglarna, blev bränd på händer och fötter, och blev upphängd med händerna bundna bakom ryggen. En gasmask placerades över hans ansikte och att lufttillförseln stängdes av och att han hotades med att han skulle bli våldtagen och dödad. Han har hela tiden nekat till anklagelserna och anförde under rättegången att han tvingats att erkänna då han blev torterad av uzbekiska säkerhetstjänsten. Trots detta dömdes han till 14 års fängelse. Såväl hans advokater, hans familj och Mamadali Makhmudov själv har lämnat in ett stort antal anmälningar om tortyren han ska ha utsatts för, både till riksåklagaren, domstolarnas överinstanser däribland Högsta domstolen inrikesdepartementet och Ombudsmannen för Mänskliga rättigheter. Men ingen grundlig, oberoende och opartisk utredning har någonsin genomförts. Efter domen, i augusti 1999, befann sig Mamadali Makhmudov mellan april och juli 2000 i fånglägret Jaslyk i norra Karakalpakstan-regionen. Fängelset ligger i gamla sovjetiska militärbarracker i en avlägsen del av öknen sydväst om Aralsjön. I ett brev beskrev han misshandeln han utsatts för av fångvakterna och han uppgav att han gått ner 24 kg i vikt på bara fyra månader. Tre år senare uppmanade FN:s specialrapportör Uzbekistan att: skyndsamt överväga att stänga

4 Jaslyklägret, vilket genom sitt själva läge i sig gör att fängelseförhållandena där utgör grym, omänsklig och förnedrande behandling och bestraffning, både för de intagna och för deras anhöriga. Ett decennium senare är Jaslyk fortfarande i bruk och liknande anklagelser om tortyr och annan misshandel på anläggningen fortsätter att komma till Amnesty. I ett brev som smugglades ut från fängelset 2004, antyder Mamadali Makhmudov att lägervakterna särskilt riktar in sig på fångar som dömts för brott mot staten eller för att ha haft samröre med förbjudna religiösa grupper. Män tvingades kräla nakna över fängelsegolvet och blev slagna med batonger och stålrör. Om de inte sjöng nationalsången blev de blev slagna och sparkade. De stängdes in i små, kalla och fuktiga celler, och de lämnades nakna, utan vatten eller toalett i flera dagar. I april 2013 en månad efter det att han skulle ha frigivits förlängdes Mamadali Makhmudovs straff med tre år på grund av 31 påstådda brott mot fängelsereglerna. Fängelsepersonalen hade inte dessförinnan talat om för honom att han brutit mot någon regel. Vid det laget var Mamadali Makhmudovs hälsa mycket dålig, han led av tuberkulos och högt blodtryck. Han familj fruktade att han inte skulle överleva det förlängda straffet och i början av april 2013 drabbades han av en hjärtattack. Han släpptes slutligen den 19 april 2013 på grund av hälsoskäl. Hämndaktioner mot dem som talar ut Om man anmäler tortyr eller annan misshandel i Uzbekistan riskerar man att drabbas av allvarliga hämndaktioner. Amnesty har tagit emot ett stort antal rapporter om att häktade, fångar, deras familjemedlemmar och deras advokater blivit slagna, misshandlade, trakasserade och hotade efter att de påtalat att det förekommit tortyr. Resultatet av detta är att mycket få av offren vill att Amnesty offentligt uppmärksammar deras fall. Uzbekisk lag må garantera rätten för enskilda att anmäla otillåten behandling men i realiteten hindrar rädsla och bristen på verkligt skydd många från att anmäla att de farit illa. Fångar som anmäler tortyr eller annan misshandel i fängelser och häkten till riksåklagaren utsätts för mer tortyr tills de går med på att ta tillbaka sina anmälningar. Säkerhetsstyrkorna hotar deras familjemedlemmar om anmälningarna inte tas tillbaka. Intagna och häktade hotas med stympning och med att de kan komma att anklagas för allvarligare brott. Intagna och häktade kvinnor och män blir de facto våldtagna och/eller hotade med sexuellt våld. Manliga fångar får höra att deras mödrar, hustrur, döttrar eller systrar kommer att våldtas om inte anmälningarna tas tillbaka. I den övervägande delen av alla fall leder anmälningarna inte till oberoende och opartiska utredningar. Inrikesdepartementet och riksåklagaren hänvisar i själva verket tillbaka till just de institutioner som anklagas för lagvidrig behandling. Fokus: Oroligheterna i Andizjan i maj 2005 Den maj 2005 attackerade beväpnade män militärbaracker och regeringsbyggnader i staden Andizjan i sydöstra Uzbekistan, nära gränsen mot Kirgizistan. De bröt sig in i stadens fängelse och släppte hundratals fångar fria och ockuperade en lokal regeringsbyggnad där de tog ett antal personer som gisslan. Händelsen inspirerade tusentals människor att samlas på torget i staden. Talare krävde rättvisa och ett slut på fattigdomen. De flesta var obeväpnade. Men säkerhetsstyrkorna svarade med att skjuta urskiljningslöst mot folkmassan. Hundratals män, kvinnor och barn dödades. De uzbekiska myndigheterna hävdade efteråt att protesten varit ett beväpnat uppror organiserat av förbjudna islamistiska grupper. Regeringens svar blev att strypa yttrandefriheten och man försökte förhindra oberoende rapportering om protesten. Hundratals demonstranter fängslades och misshandlades. Människor blev

5 torterade och tvingade att erkänna att de varit inblandade i våldsamheter. Vittnen hotades. Journalister och människorättsaktivister trakasserades, misshandlades och fängslades med anklagelser om allvarliga brott. Efter bristfälliga rättegångar av vilka det stora flertalet hölls i hemlighet dömdes hundratals människor för terroristbrott till långa fängelsestraff för sin påstådda inblandning i oroligheterna i Andizjan. Nästan tio år senare hyser Amnesty fortfarande stor oro över bristen på oberoende, opartiska och grundliga utredningar av vad som hände i Andizjan i maj 2005 och över den fullständiga bristen på utkrävandet av ansvar för det som skedde. I FN:s periodiska granskning 2013 av de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan ställer den uzbekiska delegationen fast att de inte delar denna oro, genom yttrandet Andizjan är för oss ett avslutat kapitel. EU verkar tycka detsamma. I november 2005, efter att Uzbekistan vägrade tillåta en oberoende internationell utredning av händelserna, tillkännagav EU ett embargo på försäljning av vapen och militärt materiel till Uzbekistan. Man utfärdade även ett årslångt visumstopp för tolv uppsatta uzbekiska ministrar och regeringstjänstemän. Men bara tre år senare, när säkrandet av energitillgångar blev en prioriterad fråga för EU, släpptes alla krav på utredningar och visumstoppet hävdes, trots att ingen ställts inför rätta för massmorden i Andizjan. Isroil Kholdorov Torterad för att ha talat öppet om Andizjan Människorättsaktivisten Isroil Kholdorov uppges ha blivit torterad och tvingad att erkänna att han med våld försökt störta den konstitutionella ordningen i Uzbekistan. Efter protesterna i Andizjan i maj 2005 talade Isroil Kholdorov med internationell media om de massgravar i och omkring staden som ögonvittnen hävdar övervakades av de uzbekiska myndigheterna. Liksom andra som offentligt diskuterat dessa gravar anklagades han för att undergräva Uzbekistans nationella säkerhet. Isroil Kholdorov flydde till Kirgizistan för att undvika att bli gripen. I maj 2006 organiserade han en fredlig demonstration i gränsstaden Kara-Suu på årsdagen av oroligheterna. I september samma år blev han fängslad i Uzbekistan. Det är oklart om han återvände till landet frivilligt eller om han blev förd dit mot sin vilja av uzbekiska säkerhetsstyrkor. Han hindrades från att ha kontakt med omvärlden och det framkom i rapporter att han torterats och tvingats att erkänna som straff för han talat om Andizjan. Efter en bristfällig rättegång i februari 2007 dömdes Isroil Kholdorov till sex års fängelse. Han åtalades för att ha försökt störta den konstitutionella ordningen, grundat och varit ledare för en förbjuden organisation och för att ha rest över gränsen illegalt. Alla överklaganden av domen ogillades och 2012 förlängdes hans straff med tre år för påstådda brott mot fängelsereglerna. Amnesty International tror att alla anklagelserna mot Isroil Kholdorov, förutom de som gäller att illegalt ha rest över gränsen, fabricerats för att straffa honom för hans fredliga politiska motstånd och människorättsaktivism. Amnesty anser att Isroil Kholdorov är en samvetsfånge och kräver att han friges omedelbart och villkorslöst. Religiösa grupper och politiska motståndare särskilt förföljda Vissa grupper löper särskilt stor risk att utsättas för tortyr och annan misshandel i Uzbekistan. Amnesty fortsätter ta emot trovärdiga rapporter om utbredd tortyr av medlemmar eller människor som misstänks för att vara medlemmar i islamistiska grupper eller politiska motståndspartier. Människorättsaktivister är också utsatta. Misstänkta medlemmar av islamska församlingar och misstänkta anhängare till fristående muslimska ledare

6 har förföljts allt intensivare sedan december 1997, då ett flertal polismäns död i Namanganregionen blev startskottet för en våg av massgripanden och fängslanden. Detta tryck intensifierades också efter bombexplosionerna i Tasjkent 1999 och efter väpnade attacker av Uzbekistans Islamiska Rörelse (IMU) i augusti 1999 och augusti De grupper som förföljs hårdast av uzbekiska myndigheter inkluderar IMU, Unionen Islamistiska Jihad (IJU) och Hizb-ut-Tahrir liksom anhängare av salafism, wahhabism, taabli, jamaat och den turkiske teologen Said Nursi. IMU som också är också känd under namnet Turkestans Islamiska Rörelse är en islamistisk oppositionsgrupp som ursprungligen kommer från Uzbekistan som förespråkar att president Islam Karimov ska avsättas med våld och att en islamistisk stat eller kalifat bör införas. FN och USA klassificerar IMU som en terroristorganisation och den är förbjuden i alla de fem centralasiatiska republikerna. Den verkar nu utifrån baser i norra Afghanistan och i stamområden i Waziristan i Pakistan. Unionen Islamistiska Jihad bröt sig ur IMU någon gång under 2002 och har även den sina baser i Pakistans stamområden. Den har kopplats samman med våldsattacker i Uzbekistan 2004 och försök till bombdåd i Tyskland Även denna grupp klassificeras av USA och FN som en terroristorganisation. Hizb-ut-Tahrir (Frihetspartiet) är en transnationell islamsk rörelse med ursprung i Mellanöstern. Även den har ambitionen att etablera ett kalifat i Centralasien och den är förbjuden i alla fem centralasiatiska republikerna. Ryssland förklarade rörelsen som en terroristorganisation I sin officiella litteratur förespråkar Hizb-ut Tahrir inte våld som ett sätt att nå sina mål. Nur (Nurchilar, Nurdzhylar) är en term säkerhetsstyrkorna i regionen använder för att referera till anhängare av den turkiske muslimske 1800-talsteologen Said Nursi. I Uzbekistan och Ryssland klassificeras rörelsen som extremistisk och i Uzbekistan har flera hundra anhängare och påstådda anhängare dömts efter bristfälliga rättegångar för att vara medlemmar av en illegal organisation. Många som misstänks sympatisera med IMU och Hizb-ut-Tahrir har fängslats. Och hundratals så kallade wahhabister en bred definition som används för att beskriva muslimer som tillber i andra moskéer än de statligt kontrollerade, eller för att ha extremistiska åsikter har dömts till långa fängelsestraff efter bristfälliga rättegångar. Murad Dzjuraev: Erkännande under tortyr och upprepade strafförlängningar De som stödjer Murad Dzjuraev hävdar att han torterades av polisen i väntan på rättegång och tvingad att erkänna sig skyldig till falska anklagelser. Han dömdes till tolv års fängelse 1994 för försök att med våld störta den uzbekiska konstitutionella ordningen, men nästan tjugo år senare är han fortfarande fängslad, då han fått sitt straff förlängt fyra gånger för att, som det påstås, ha brutit mot fängelsereglerna. Murad Dzjuraev är före detta medlem av Uzbekistans parlament och Amnesty tror att han fängslades och får sitt straff förlängt gång på gång av politiska skäl. Amnesty tror även att han fått en bristfällig rättegång. Dzjuraev hade medverkat till att distribuera en förbjuden oppositionell tidning och han hade kopplingar till det förbjudna oppositionspartiet Erk då han fängslades. Murad Dzjuraev straff blev förlängt med tre år år 2004, 2006 och med tre år och fyra månader år År 2012 förlängdes det igen med tre år. Enligt hans familj var anledningen till ett av dessa straff att han inte hade bytt skor utan fortfarande hade på sig sina fängelsetofflor när han träffade fängelsepersonal. Han hälsa har försämrats allvarligt under fängelsevistelsen. Numera kan han knappt tala och han är nästan blind. Han har förlorat de flesta av sina tänder. Murad Dzjuraev har tillbringat långa perioder i isoleringscell och får inte den läkarvård han behöver.

7 Internationell granskning Uzbekistan verkar ha bestämt sig för att undvika internationell granskning och att smita undan sina internationella förpliktelser. FN:s särskilde rapportör om tortyr har flera gånger begärt att få besöka Uzbekistan men regeringen har inte svarat och man har flera gånger ignorerat rekommendationer om att landet bör interagera bättre med relevanta internationella mekanismer, däribland FN:s Råd för mänskliga rättigheter särskilda förfaranden. Sådant samarbete, har regeringen uttalat, är inte en del av landets förpliktelser i enlighet med internationellt överenskomna människorättsnormer. Upprepade gånger har Uzbekistan låtit bli att genomföra de rekommendationer som getts av FN:s kommitté mot tortyr och av andra FN-organ, särskilt vad gäller att utan dröjsmål genomföra, grundliga, oberoende och opartiska utredningar av anklagelser om tortyr och annan misshandel. Amnesty är i synnerhet oroad över att anmälningar om tortyr utförd av säkerhetsstyrkorna fortsätter att avvisas så som varande ogrundade. Amnesty tror att Uzbekistans ihärdiga underlåtelse att följa sina internationella människorättsåtaganden speglar en djupgående kultur av straffrihet för förövare av tortyr och andra brott mot mänskliga rättigheter. Vid FN:s periodiska granskning i april 2013 och Tortyrkommitténs rapport i oktober 2013 tillbakavisade den uzbekiska delegationen alla anklagelser om att tortyr och annan misshandel rutinmässigt används av säkerhetsstyrkorna och fängelsepersonal. Sedan 2010 har världens stater, då särskilt regeringar i Nordamerika och EU:s medlemsstater, liksom EU:s institutioner, gradvis blivit allt ovilligare att lyfta frågan om brott mot de mänskliga rättigheterna med uzbekista representanter i bilaterala samtal och internationella fora. EU och USA har försökt förbättra relationerna med Uzbekistan mot bakgrund av geostrategiska intressen. Det handlar om den internationella militära kampanjen i Afghanistan, interventioner i de nordvästra delarna av Pakistan där grupper som talibanerna, Uzbekistans Islamiska Rörelse och Unionen Islamistiska Jihad har baser och det under 2014 påbörjade tillbakadragandet av amerikanska och med USA allierade trupper från Afghanistan. Uzbekistan gränsar till Afghanistan i sydväst och en del trupper och utrustning förväntas passera genom gränsprovinserna på vägen hem. Kampen mot terrorismen, särskilt åtgärder för att hålla tillbaka ett potentiellt terrorhot från Afghanistan och de nordvästra gränsprovinserna i Pakistan, säkerheten kring gränserna och energiresurser, liksom narkotikatrafiken ligger också högt på den internationella dagordningen. Tortyrmetoder Före detta fångar har beskrivit en rad tortyrmetoder och andra former av misshandel som används i Uzbekistan, däribland: slag med batonger, järnrör och flaskor fyllda med vatten då offret varit fängslat med handklovar vid värmelement eller varit upphängda krokar i taket, kvävning genom att plastpåsar eller gasmasker utan lufttillförsel fästs över offrets huvud, offret har fått nålar instuckna under tå- och fingernaglarna, elchocker, offret har fått iskallt vatten sprutat eller hällt över sig, våldtäkt och sexuella övergrepp mot kvinnor och män. Erkin Musaev. Slagen, torterad och fängslad Erkin Musaev, före detta anställd vid försvarsdepartementet, dömdes till 20 års fängelse för förräderi och maktmissbruk 2007 efter tre separata, bristfälliga rättegångar. Hans familj vidhåller att han torterats och

8 tvingats att erkänna och att bevis för att Erkin Musaev drabbats av en traumatisk hjärnskada medan han hölls av säkerhetstjänsten förevisades rätten. Erkin Musaev fängslades 2006 då han arbetade för FN:s utvecklingsprogram och ska enligt uppgift ha blivit förhörd under tio dagar under vilka han hindrades från att tala med sin familj eller en advokat. Han blev tillsagd att han skulle bli åtalad för knarksmuggling eller terroristbrott om han inte erkände. Han hävdar att han blev slagen varje dag i en månads tid och förhörd på nätterna. Hans familj hotades och under en månad då hans skador läkte fick han inte lov att träffa dem. Erkin Musaev skrev till slut under ett erkännande på villkor att säkerhetstjänsten inte skulle gripa eller skada hans familj senare fick han emellertid se ett beslut om att hans hustru skulle gripas. Erkin Musaev dömdes i rättegångarna till fängelse om sex, 15 och 20 år. Alla tre domarna grundades på erkännanden som framtvingats under tortyr. Anmälningar om denna tortyr avvisades och alla överklaganden avslogs samtidigt som en dom på sammanlagt 20 års fängelse fastställdes av Uzbekistans Högsta domstol år Fångar i isoleringscell, misshandlade och försummade Förhållandena i fängelse för de regimkritiker, människorättsförsvarare och dömda medlemmar i islamistiska partier eller rörelser kan var särskilt svåra. Före detta fångar beskriver en tillvaro i isoleringsceller som är små, ofta fönsterlösa, betongceller utan värme, dagsljus eller ventilation och utan tillräckligt med plats för en säng. De berättar att de ofta blivit slagna av fängelsevakter eller andra fångar. De hävdar att de nekats läkarvård och tvingats till kroppsarbete exempelvis byggnadsarbete eller tillverkning av tegelsten utan lämpliga kläder eller tillräckligt med mat och vatten. Uzbekistan har inget oberoende organ för övervakning av fängelserna, det finns alltså inte möjlighet till oannonserad, oövervakad kontroll av förhållandena i fängelserna. I april 2013 tillkännagav Internationella Rödakorskommittén att man fattat det svåra beslutet att sluta besöka fångar i Uzbekistan då man inte kunde arbeta efter sina egna arbetsrutiner, vilket gjorde besöken meningslösa. Uzbekiska tjänstemän följer regelmässigt med besökande diplomater och människorättsförsvarare på deras besök i fängelser. Personer som utlämnats hålls isolerade Amnesty är oroad över att personer som utlämnats till Uzbekistan med hänvisning till säkerheten eller kriget mot terrorismen har hållits utan möjlighet att meddela sig med omvärlden, vilket ökar risken att de kommer att utsättas för tortyr eller misshandel. Amnestys utredningar visar att Uzbekistan arbetar oförtröttligt för att de personer som misstänks för inblandning i bombdåden i Tasjkent 1999, protesterna i Andizjan 2005 eller i andra våldshandlingar ska återföras till Uzbekistan. Det har även gjorts försök att få politiska motståndare, regeringskritiker och förmögna personer som kommit på kant med myndigheterna i Tasjkent utlämnade. Många framställningar om utlämnande har baserats på fabricerade eller otillförlitliga bevis och grundar sig på en diplomatiska försäkringar från de uzbekiska myndigheterna om att personerna inte kommer att bli torterade då de kommit tillbaka. Sådan försäkringar är ingen reell garanti mot tortyr eftersom de är helt betydelslösa. Stoppa tortyren i Uzbekistan: rekommendationer Amnesty International uppmanar till omedelbara åtgärder för att få slut på användandet av tortyr och annan misshandel i Uzbekistan och för att få ett slut på straffrihetskulturen. Landets myndigheter måste:

9 utreda alla anmälningar om tortyr och misshandel och ställa förövarna inför rätta i rättvisa rättegångar, genomföra rättslig översyn av alla fall då personer hävdar att de dömts på grund av bevisning som framtvingats genom tortyr, uttryckligen förbjuda användandet av tortyr och annan misshandel som ett medel för att få fram erkännanden i den uzbekiska rättegångsbalken, förbjuda användandet av framtvingade erkännanden i brottmål, säkerställa att alla rättegångar till punkt och pricka följer internationell standard för en rättvis rättegång, avhålla sig från att åberopa nationell säkerhet för att förfölja politiska motståndare eller för att hindra människor från att utöva sin religion-, yttrande eller mötesfrihet, samarbeta på ett meningsfullt sätt med FN:s särskilda förfaranden och bjuda in FN:s särskilda rapportör om tortyr att besöka Uzbekistan, upphöra med slutna rättegångar i fängelser och fångläger mot fångar som anklagas för att ha brutit mot fängelsereglerna. Det är dags att stoppa tortyren i Uzbekistan.