DOMSTOLENS DOM (första avdelningen) den 14 oktober 2004*

Transkript

1 DOMSTOLENS DOM (första avdelningen) den 14 oktober 2004* I mål C-36/02, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Bundesverwaltungsgericht (Förbundsrepubliken Tyskland), genom beslut av den 24 oktober 2001, som inkom till domstolen den 12 februari 2002, i målet mellan Omega Spielhallen- und Automatenaufstellungs- GmbH och Oberbürgermeisterin der Bundesstadt Bonn, meddelar DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann, samt domarna A. Rosas (referent), S. von Bahr, R. Silva de Lapuerta och K. Lenaerts, * Rättegangsspråk: tyska. I

2 DOM AV DEN MÅL C-36/02 generaladvokat: C. Stix-Hackl, justitiesekreterare: avdelningsdirektören M.-F. Contet, med beaktande av det skriftliga förfarandet och efter att förhandling hållits den 4 februari 2004, med beaktande av de yttranden som avgivits av: Omega Spielhallen- und Automatenaufstellungs- GmbH, genom P. Tuxhorn, Rechtsanwalt, Oberbürgermeisterin der Bundesstadt Bonn, genom F. Montag, Rechtsanwalt, Förbundsrepubliken Tysklands regering, genom W.-D. Plessing, i egenskap av ombud, Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Patakia och C. Schmidt, i egenskap av ombud, och efter att den 18 mars 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande, I

3 följande Dom i Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 49 EG-55 EG rörande friheten att tillhandahålla tjänster och av artiklarna 28 EG-30 EG rörande den fria rörligheten för varor. 2 Denna begäran har framställts inom ramen för ett överklagande som bolaget Omega Spielhallen- und Automatenaufstellungs- GmbH (nedan kallat Omega) har ingett till Bundesverwaltungsgericht. I detta överklagande har Omega gjort gällande att det förbudsbeslut som riktats mot Omega och som fattades den 14 september 1994 av Oberbürgermeisterin der Bundesstadt Bonn (nedan kallat polismyndigheten i Bonn) inte är förenligt med gemenskapsrätten. Bakgrund, förfarandet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan 3 Omega är ett bolag bildat enligt tysk rätt som sedan den 1 augusti 1994 drev en anläggning i Bonn (Tyskland) med namnet "Laserdrome", som vanligtvis användes för "lasersport". Anläggningen fortsatte att användas efter den 14 september 1994, eftersom Omega genom beslut av den 18 november 1994 av Verwaltungsgericht Köln (Tyskland) hade fått tillstånd att tills vidare fortsätta med driften. Den utrustning som Omega använde i anläggningen bestod bland annat av lasersiktesapparater som liknade kulsprutepistoler och sensorer som antingen installerats i skjutbanorna eller fästs på speldeltagarnas västar. Denna utrustning hade från början utvecklats från en barnleksak som fanns att tillgå i handeln. Då denna utrustning I

4 DOM AV DEN MÅL C-36/02 visade sig vara otillräcklig i tekniskt hänseende, använde sig Omega från och med en icke närmare angiven tidpunkt, men i vart fall efter den 2 december 1994, av utrustning som levererades av det brittiska bolaget Pulsar International Ltd (nu Pulsar Advanced Games Systems Ltd, nedan kallat Pulsar). Ett franchiseavtal med Pulsar slöts emellertid först den 29 maj En del av befolkningen protesterade mot utbyggnaden redan innan Omegas Laserdrome-anläggning togs i bruk. I början av år 1994 begärde polismyndigheten i Bonn att Omega skulle inkomma med en närmare beskrivning av hur spelet i Laserdrome gick till. I en skrivelse av den 22 februari 1994 underrättade polismyndigheten Omega om sin avsikt att fatta ett förbudsbeslut för det fall "virtuellt dödande" av människor skulle förekomma i anläggningen. Den 18 mars 1994 förklarade Omega att spelet endast gick ut på att träffa fasta sensorer som installerats på skjutbanorna. 5 Polismyndigheten konstaterade emellertid att spelet i Laserdrome även gick ut på att träffa sensorer som fästs på speldeltagarnas västar. Den 14 september 1994 fattade polismyndigheten därför ett beslut riktat till Omega varigenom bolaget förbjöds vid vite om DEM per spelat spel att "i sina... verksamhetslokaler möjliggöra eller tolerera spel som går ut på att beskjuta människor med laserstrålar eller andra tekniska anordningar (såsom exempelvis infraröd utrustning), det vill säga spel som går ut på att 'virtuellt döda' människor med hjälp av träffregistreringar". 6 Beslutet fattades med stöd av den behörighet som ges genom 14 första stycket i Ordnungsbehördengesetz Nordrhein-Westfalen (lag tillämplig på polismyndigheten i delstaten Nordrhein-Westfalen, nedan kallad OBG NW). I denna bestämmelse föreskrivs följande: I

5 "Polismyndigheten får vidta de åtgärder som krävs för att förhindra en konkret fara för den allmänna säkerheten eller ordningen." 7 I förbudsbeslutet av den 14 september 1994 angavs att spelen i Omegas anläggning innebar en risk för den allmänna ordningen, eftersom de simulerade handlingarna för att döda människor och den banalisering av våld som hänger samman därmed inte ansågs förenliga med allmänhetens grundläggande värderingar. 8 Omega begärde omprövning av beslutet. Den 6 november 1995 beslutade Bezirksregierung Köln (lokal förvaltningsmyndighet i Köln) att inte ändra beslutet. Genom dom av den 3 september 1998 ogillade Verwaltungsgericht Köln Omegas talan mot beslutet. Omega överklagade denna dom till Oberverwaltungsgericht für das Land Nordrhein-Westfalen (Tyskland), som ogillade överklagandet genom dom av den 27 september Omega överklagade denna dom till Bundesverwaltungsgericht. Till stöd för sitt överklagande har Omega åberopat ett stort antal grunder, bland annat att det omtvistade beslutet strider mot gemenskapsrätten, särskilt mot friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 49 EG, eftersom den utrustning och teknik som skulle användas i bolagets Laserdrome-anläggning hade levererats av det brittiska bolaget Pulsar. 10 Bundesverwaltungsgericht anser att Omegas överklagande skall ogillas enligt nationell rätt. Frågan uppkommer emellertid om denna utgång i målet är förenlig med gemenskapsrätten, särskilt artiklarna 49 EG-55 EG rörande friheten att tillhandahålla tjänster och artiklarna 28 EG-30 EG rörande den fria rörligheten för varor. I

6 DOM AV DEN MÅL C-36/02 11 Bundesverwaltungsgericht har uppgett att Oberverwaltungsgericht gjorde en riktig bedömning då den fann att anordnandet av "spel med virtuellt dödande" som genomförs i vinstsyfte i Omegas Laserdrome-anläggning innebär ett åsidosättande av den mänskliga värdigheten, i den mening som avses i artikel 1 första stycket första meningen i den tyska grundlagen. 12 Bundesverwaltungsgericht har påpekat att den mänskliga värdigheten är en konstitutionell princip och att denna princip kan åsidosättas genom en nedvärderande behandling av en motspelare som inte föreligger i förevarande fall eller genom att skapa eller förstärka en idé hos speldeltagaren som strider mot varje människas grundläggande rätt till värde och respekt, såsom i förevarande fall skildringar av fiktiva våldshandlingar i spelsyfte. Den mänskliga värdigheten hör till de högsta konstitutionella värdena och kan inte åsidosättas inom ramen för ett underhållningsspel. När det gäller den nationella rätten kan de grundläggande rättigheter som Omega åberopat inte ändra denna bedömning. 13 Vad beträffar tillämpningen av gemenskapsrätten har Bundesverwaltungsgericht anfört att beslutet i fråga innebär en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster i artikel 49 EG. Omega ingick nämligen ett franchiseavtal med ett brittiskt bolag, som inte kan tillhandahålla tjänster till sin tyska kund trots att bolaget tillhandahåller liknande tjänster i den medlemsstat där det har sitt säte. Det är även lämpligt att pröva huruvida den fria rörligheten för varor i artikel 28 EG begränsats, eftersom Omega vill förvärva utrustning i Förenade kungariket till sin Laserdromeanläggning, bland annat lasersiktesapparater. 14 Bundesverwaltungsgericht anser vidare att målet i den nationella domstolen ger anledning att närmare klargöra villkoren enligt gemenskapsrätten för att begränsa tillhandahållandet av en viss typ av tjänster eller importen av vissa varor. Bundesverwaltungsgericht har uppgett att enligt domstolens rättspraxis är inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster som följer av nationella åtgärder som tillämpas utan åtskillnad endast tillåtna om dessa bestämmelser kan motiveras med tvingande hänsyn till allmänintresset, om de är ägnade att säkerställa förverkligandet av det avsedda syftet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta I

7 syfte. Vid bedömningen av om dessa bestämmelser är nödvändiga och proportionerliga saknar det betydelse om en medlemsstat antagit andra skyddsregler än en annan medlemsstat (se dom av den 21 september 1999 i mål C-124/97, Läärä m.fl., REG 1999, s. I-6067, punkterna 31, 35 och 36, och av den 21 oktober 1999 i mål C-67/98, Zenatti, REG 1999, s. I-7289, punkterna 29, 33 och 34). 15 Bundesverwaltungsgericht ställer sig emellertid frågan huruvida, mot bakgrund av domen av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. I-1039; svensk specialutgåva, tillägg, s. 119), en gemensam rättsuppfattning i samtliga medlemsstater utgör en förutsättning för att medlemsstaterna skall ha rätt att besluta om begränsningar av en viss kategori tjänster som skyddas genom EG-fördraget. Mot bakgrund av en dylik tolkning av domen i det ovannämnda målet Schindler skulle det omtvistade beslutet svårligen kunna fastställas, om det inte är möjligt att fastställa någon gemensam rättsuppfattning i medlemsstaterna om underhållningsspel med simulerade handlingar för att döda. 16 Domarna i de ovannämnda målen Läärä m.fl. och Zenatti, som meddelades efter domen i det ovannämnda målet Schindler, skulle enligt Bundesverwaltungsgericht kunna ge intrycket av att domstolen inte längre strikt håller fast vid sambandet mellan en gemensam rättsuppfattning och rätten att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster. Om så är fallet, utgör inte gemenskapsrätten hinder för att fastställa det omtvistade beslutet. På grund av den grundläggande betydelsen av principen om mänsklig värdighet som föreskrivs i både gemenskapsrätten och i tysk rätt, skulle det i sådant fall inte vara nödvändigt att närmare pröva huruvida den nationella åtgärden att begränsa friheten att tillhandahålla tjänster är proportionerlig. 17 Mot denna bakgrund har Bundesverwaltungsgericht beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen: "Är det förenligt med bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen om frihet att tillhandahålla tjänster och fri rörlighet för varor att en I

8 DOM AV DEN MÅL C-36/02 viss näringsverksamhet i detta fall driften av en Laserdrome-anläggning, där dödande av människor simuleras enligt nationell rätt skall förbjudas på grund av att den strider mot grundläggande konstitutionella värderingar?" Huruvida tolkningsfrågan kan upptas till sakprövning 18 Polismyndigheten i Bonn har ifrågasatt huruvida tolkningsfrågan kan upptas till sakprövning. Polismyndigheten har därvid närmare ifrågasatt huruvida de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna är tilllämpliga i målet. Enligt polismyndigheten har förbudsbeslutet av den 14 september 1994 inte påverkat någon transaktion av gränsöverskridande karaktär och därmed inte kunnat begränsa de grundläggande friheter som garanteras i fördraget. Polismyndigheten har gjort gällande att när beslutet fattades hade någon leverans ännu inte skett av den anläggning som Pulsar hade erbjudit sig att leverera till Omega. Inte heller var Omega skyldigt enligt något franchiseavtal att använda den spelvariant som berördes av förbudet. 19 Domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Enligt fast rättspraxis ankommer det uteslutande på de nationella domstolarna, vid vilka tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra, REG 2001, s. I-2099, punkt 38, av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, REG 2002, s. I-607, punkt 18, av den 27 februari 2003 i mål C-373/00, Adolf Truley, REG 2003, s. I-1931, punkt 21, av den 22 maj 2003 i mål C-18/01, Korhonen m.fl., REG 2003, s. I-5321, punkt 19, och av den 29 april 2004 i mål C-476/01, Kapper, REG 2004, s. I-5205, punkt 24). I

9 20 Av samma rättspraxis följer vidare att domstolen endast har möjlighet att vägra att besvara en tolkningsfråga som en nationell domstol har ställt när det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller «kemålet för tvisten vid den nationella domstolen, när frågan är hypotetisk eller när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den skall kunna lämna ett användbart svar på de frågor som har ställts (se domarna i de ovannämnda målen PreussenElektra, punkt 39, Canal Satélite Digital, punkt 19, Adolf Truley, punkt 22, Korhonen m.fl., punkt 20, och Kapper, punkt 25). 21 Detta är inte fallet i förevarande mål. Av handlingarna i målet framgår visserligen att Omega när beslutet fattades den 14 september 1994 ännu inte hade ingått något formellt leveransavtal eller franchiseavtal med det i Förenade kungariket etablerade bolaget. Det är emellertid tillräckligt att konstatera att beslutet under alla omständigheter, med beaktande av att det även hade verkan framåt i tiden och av innehållet i förbudet, var av sådan art att det hindrade framtida avtalsförbindelser mellan de två parterna. Det är således inte uppenbart att Bundesverwaltungsgerichts fråga om tolkningen av bestämmelserna i fördraget om friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för varor inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen. 22 Bundesverwaltungsgerichts tolkningsfråga kan således tas upp till sakprövning. Bedömningen av tolkningsfrågan 23 Den nationella domstolen har ställt tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida det är förenligt med gemenskapsrätten att en näringsverksamhet förbjuds för att skydda grundläggande värden som i detta fall den mänskliga värdigheten som I

10 DOM AV DEN MÅL C-36/02 garanteras i den nationella författningen. Tolkningsfrågan har även ställts för att få klarhet i huruvida det utgör en förutsättning för medlemsstaternas möjlighet att av dessa skäl begränsa grundläggande friheter som säkerställs genom fördraget, nämligen friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för varor, att samtliga medlemsstater har en gemensam rättsuppfattning i detta avseende, vilket torde kunna framgå av domen i det ovannämnda målet Schindler. 24 Domstolen skall inledningsvis pröva i vilken mån den av den nationella domstolen konstaterade begränsningen kan påverka friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för varor, vilka regleras av olika bestämmelser i fördraget. 25 Genom det omtvistade beslutet förbjuds Omega att driva sin Laserdromeanläggning enligt den spelvariant som Pulsar utvecklat och lagligen saluför i Förenade kungariket, bland annat genom franchising. Detta påverkar friheten att tillhandahålla tjänster som enligt artikel 49 EG tillkommer både säljare och köpare av dessa tjänster som är etablerade i en annan medlemsstat. I den mån den av Pulsar utvecklade spelvarianten innefattar användning av viss utrustning, som dessutom lagligen saluförs i Förenade kungariket, kan detta förbud för Omega medföra att detta bolag avskräcks från att köpa in utrustningen. Detta inverkar menligt på den i artikel 28 EG föreskrivna fria rörligheten för varor. 26 När en nationell åtgärd har anknytning till såväl den fria rörligheten för varor som friheten att tillhandahålla tjänster, undersöker domstolen emellertid denna åtgärd i princip mot bakgrund av endast en av dessa grundläggande friheter, om det visar sig att en av dem, under de omständigheter som är för handen i det enskilda fallet, är helt underordnad den andra och kan knytas till åtgärden (se, för ett motsvarande synsätt, dom i det ovannämnda målet Schindler, punkt 22, i det ovannämnda målet Canal Satélite Digital, punkt 31, och av den 25 mars 2004 i mål C-71/02, Kärner, ännu ej offentliggjord i rättsfallsamlingen, punkt 46). I

11 27 Mot bakgrund av de omständigheter som är föremål för prøvning i målet vid den nationella domstolen, anser domstolen att friheten att tillhandahålla tjänster är överordnad den fria rörligheten för varor. Polismyndigheten i Bonn och Europeiska gemenskapernas kommission har nämligen med rätta framhållit att det omtvistade beslutet endast påverkar varuimporten av just den utrustning som särskilt används" för den laserspelvariant som omfattas av förbudet och att detta är en oundviklig följd av att handeln med Pulsars tjänster begränsas. I likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, anser domstolen således att det saknas anledning att göra en självständig prövning av huruvida förbudsbeslutet är förenligt med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. 28 Vad beträffar frågan huruvida den begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster som följer av beslutet av den 14 september 1994 kan motiveras, gör domstolen följande bedömning. Enligt artikel 46 EG, som enligt artikel 55 EG skall tillämpas på detta område, är begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa tillåtna. Av handlingarna i målet framgår att polismyndigheten i Bonn uttryckligen angav som skäl för förbudsbeslutet att den aktuella verksamheten utgör en fara för den allmänna ordningen. Även i 14 första stycket OBG NW hänvisas till fara för den allmänna ordningen. Enligt denna bestämmelse får polismyndigheten vidta de åtgärder som krävs för att förhindra denna fara. 29 I målet är det utrett att det omtvistade beslutet fattades utan beaktande av vilken nationalitet de personer som sålde eller köpte de tjänster som omfattades av begränsningen hade. I vart fall utgör åtgärder för att skydda den allmänna ordningen ett undantag enligt artikel 46 EG från friheten att tillhandahålla tjänster, och det är därför inte nödvändigt att pröva huruvida dessa åtgärder tillämpas utan åtskillnad både på nationella tjänsteföretag och på tjänsteföretag etablerade i andra medlemsstater. 30 Att en medlemsstat får göra gällande ett undantag som föreskrivs i fördraget utgör emellertid inte något hinder för att de åtgärder som vidtagits med tillämpning av undantaget underställs domstolsprövning (se dom av den 4 december 1974 i mål I

12 DOM AV DEN MÅL C-36/02 41/74, Van Duyn, REG 1974, s. 1337, punkt 7; svensk specialutgåva, volym 2, s. 389). I gemenskapsrätten skall begreppet allmän ordning, i synnerhet när det används för att motivera ett undantag från den grundläggande friheten att tillhandahålla tjänster, dessutom tolkas restriktivt, så att dess räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av gemenskapens institutioner (se, analogt med den fria rörligheten för arbetstagare, domen i det ovannämnda målet Van Duyn, punkt 18, och av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau, REG 1977, s. 1999, punkt 33, svensk specialutgåva, volym 3, s. 459). Således kan allmän ordning med framgång åberopas enbart då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse (se dom av den 14 mars 2000 i mål C-54/99, Église de Scientologie, REG 2000, s. I-1335, punkt 17). 31 De särskilda omständigheter som skulle kunna motivera en tillämpning av begreppet allmän ordning kan dock variera från ett land till ett annat och från en tid till en annan. I detta avseende är det därför nödvändigt att tillerkänna de behöriga nationella myndigheterna ett utrymme för skönsmässig bedömning inom de ramar som fastställts i fördraget (dom i de ovannämnda målen Van Duyn, punkt 18, och Bouchereau, punkt 34). 32 I målet vid den nationella domstolen ansåg de behöriga myndigheterna att den verksamhet som var föremål för förbudsbeslutet hotade den allmänna ordningen. Skälet till detta var att anordnandet i vinstsyfte av underhållningsspel där dödande simuleras enligt den rådande allmänna uppfattningen stred mot ett grundläggande värde som garanteras i den nationella författningen, nämligen den mänskliga värdigheten. De nationella domstolar som prövat målet har enligt Bundesverwaltungsgericht delat och bekräftat uppfattningen om de krav på att skydda den mänskliga värdigheten som det omtvistade beslutet grundas på. Denna uppfattning torde således anses stå i överensstämmelse med vad som föreskrivs i den tyska grundlagen. 33 Domstolen erinrar härvid om att det följer av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa efterlevnaden av, och att den därvid utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från den vägledning som ges i de I

13 folkrättsliga dokument angående skydd för de mänskliga rättigheterna som medlemsstaterna varit med om att utarbeta eller har tillträtt. I detta sammanhang är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av särskild betydelse (se särskilt dom av den 18 juni 1991 i mål C-260/89, ERT, REG 1991, s. I-2925, punkt 41, svensk specialutgåva, volym 11, s. 209, av den 6 mars 2001 i mål C-274/99 P, Connolly mot kommissionen, REG 2001, s. I-1611, punkt 37, av den 22 oktober 2002 i mål C-94/00, Roquette Frères, REG 2002, s. I-9011, punkt 25, och av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I-5659, punkt 71). 34 Såsom generaladvokaten framhållit i punkterna i sitt förslag till avgörande är det onekligen så, att det i gemenskapens rättsordning strävas efter att säkerställa efterlevnaden av den mänskliga värdigheten såsom en allmän rättsprincip. Det råder således inte något tvivel om att syftet att skydda den mänskliga värdigheten är förenligt med gemenskapsrätten, utan att det i detta hänseende anses ha någon betydelse att principen om mänsklig värdighet i Tyskland har en särskild ställning såsom självständig grundläggande rättighet. 35 Eftersom såväl gemenskapen som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheterna, utgör skyddet av dessa ett legitimt intresse som i princip motiverar inskränkningar i de skyldigheter som följer av gemenskapsrätten. Detta gäller även för skyldigheter som följer av en i fördraget garanterad grundläggande frihet, såsom friheten att tillhandahålla tjänster (se, angående den fria rörligheten för varor, domen i det ovannämnda målet Schmidberger, punkt 74). 36 Det skall emellertid påpekas att åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla tjänster kan anses vara motiverade med hänsyn till allmän ordning enbart om de är nödvändiga för att skydda de intressen som de avser att säkerställa och enbart om dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder med mindre begränsande verkan (se, angående den fria rörligheten för kapital, domen i det ovannämnda målet Église de Scientologie, punkt 18). I

14 DOM AV DEN MÅL C-36/02 37 Det är i detta avseende inte absolut nödvändigt att den begränsande åtgärd som vidtagits av myndigheterna i en medlemsstat motsvaras av en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater beträffande sättet att skydda den grundläggande rättigheten eller det aktuella legitima intresset. Det är visserligen riktigt att domstolen i punkt 60 i den ovannämnda domen Schindler hänvisat till de moraliska, religiösa eller kulturella överväganden som föranlett samtliga medlemsstater att införa begränsningar för lotterier och andra typer av spel om pengar. Domstolen har emellertid genom hänvisningen till denna gemensamma uppfattning inte haft för avsikt att uppställa ett allmänt villkor för proportionalitetsbedömningen av nationella åtgärder som innebär inskränkningar i utövandet av en näringsverksamhet. 38 Däremot framgår det av fast rättspraxis som lagts fast efter det att domen i det ovannämnda målet Schindler meddelades att enbart det förhållandet att en medlemsstat har valt ett annat skyddssystem än det som har antagits i en annan medlemsstat inte utesluter att bestämmelserna på området är nödvändiga och står i proportion till sitt syfte (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Läärä m.fl., punkt 36, och Zenatti, punkt 34, jämte dom av den 11 september 2003 i mål C-6/01, Anomar m.fl., REG 2003, s. I-8621, punkt 80). 39 I förevarande fall har den nationella domstolen angett att förbudet mot anordnandet i vinstsyfte av underhållningsspel med simulerade våldshandlingar riktade mot människor, särskilt handlingar för att döda människor, motsvarar den skyddsnivå beträffande den mänskliga värdigheten som säkerställs i Förbundsrepubliken Tyskland genom den nationella författningen. Det skall vidare konstateras att det omtvistade beslutet endast innebär ett förbud mot den laserspelvariant som går ut på att speldeltagarna skall skjuta på människor och således döda dem "på lek". Därigenom går beslutet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de behöriga nationella myndigheternas syften. 40 Mot denna bakgrund finner domstolen att beslutet av den 14 september 1994 inte kan anses vara en åtgärd som oberättigat begränsar friheten att tillhandahålla tjänster. I

15 41 Med beaktande av vad som anförts ovan, skall tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Gemenskapsrätten utgör inte hinder mot att en näringsverksamhet, som består i anordnandet i vinstsyfte av spel där dödande av människor simuleras, förbjuds genom en nationell åtgärd som vidtagits för att skydda den allmänna ordningen på grund av att den mänskliga värdigheten åsidosätts genom verksamheten. Rättegångskostnader 42 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla. På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom: Gemenskapsrätten utgör inte hinder mot att en näringsverksamhet, som består i anordnandet i vinstsyfte av spel där dödande av människor simuleras, förbjuds genom en nationell åtgärd som vidtagits för att skydda den allmänna ordningen på grund av att den mänskliga värdigheten åsidosätts genom verksamheten. Underskrifter I