GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS EU-FÖRSAMLINGEN ARBETSDOKUMENT. om avtal om ekonomiskt partnerskap vägen framåt

Transkript

1 GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS EU-FÖRSAMLINGEN Utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel ARBETSDOKUMENT om avtal om ekonomiskt partnerskap vägen framåt Medföredragande: Edwin Banda (Malawi) och Patrice Tirolien DT\ doc 1 AP v01-00

2 I. Inledning Målen med och principerna för det ekonomiska samarbetet och handelssamarbetet mellan EU och AVS-länderna och förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA) fastställs i artiklarna i Cotonouavtalet. Det ekonomiska samarbetet och handelssamarbetet syftar till att med beaktande av AVSländernas politiska ställningstaganden och utvecklingsprioriteringar få länderna att smidigt integreras i världsekonomin och därigenom främja deras hållbara utveckling samt bidra till att fattigdomen i AVS-länderna utrotas. Samarbetet ska grundas på ett verkligt, förstärkt och strategiskt partnerskap som bygger på initiativ för regional integrering och som tar hänsyn till de olika behoven och nivåerna i AVS-länderna och deras regioner. Mot bakgrund av dessa mål och principer har de två parterna kommit överens om att förhandla fram nya WTO-anpassade handelsavtal som skulle träda i kraft den 1 januari Vid WTO:s möte i Doha 2001 försökte därför EU och AVS-länderna få till stånd ett undantag från Cotonou-handelssystemet fram till den 31 december 2007, vilket de också beviljades 1. Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap inleddes den 27 september Inledningsvis verkade det som att de två parterna gick in i förhandlingarna med olika förväntningar. EU strävade efter ambitiösa och omfattande frihandelsavtal innefattande en ömsesidig liberalisering av varuhandeln, men även en liberalisering av investeringar, offentliga upphandlingar och handeln med tjänster, såväl som åtaganden i fråga om immaterialrätt, förenklade handelsprocedurer, uppgiftsskydd, osv. EU:s förhandlingsmandat sträckte sig därför långt bortom det som krävdes i Cotonouavtalet och av WTO. Målet med AVS-riktlinjerna var att liberalisera varuhandeln för de länder som hade möjlighet till det, men det skulle framförallt innebära mer fokus på att utöka samarbetet för att stärka den ekonomiska kapaciteten och handelskapaciteten i AVS-länderna i syfte att hjälpa dem att främja en hållbar utveckling, utrota fattigdomen och samtidigt utöka deras andel av världshandeln genomfördes en omfattande översyn av förhandlingarna för att de skulle kunna slutföras före utgången av I samband med översynen upptäcktes det att få framsteg hade gjorts och att de främsta orsakerna till detta var kapacitetsbegränsningar och fortsatta motsättningar. Trots att lite hade gjorts avseende alla frågor som inte gällde varor, bekräftade EU och samtliga AVS-regioner i början av 2007 att de skulle fortsätta arbeta för att kunna ingå övergripande avtal före årsskiftet en omöjlig uppgift förutom möjligen för Cariforum där man hade kommit längre i förhandlingarna. 1 WTO WT/MN(01)15 av den 14 november DT\ doc 2 AP v01-00

3 Samtidigt som alternativa lösningar efterlystes, bland annat i form av en förlängd tidsfrist och WTO-undantaget, var det först på hösten som kommissionen presenterade interimsavtal som skulle ge de länder som inte tillhör de minst utvecklade möjlighet att fortsätta med sin förmånsberättigande export till EU. Sju olika interimsavtal om ekonomiskt partnerskap undertecknades av 21 AVS-länder i november december Avtalen rörde i allmänhet bara varor och varurelaterade frågor, medan tjänster, investeringar och handelsrelaterade frågor utelämnades för att senare tas upp i så kallade rendez-vous-klausuler. Interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap delade upp regionerna: i Stillahavsområdet undertecknade endast Papua Nya Guinea och Fiji interimsavtalen, i Västafrika endast Ghana och Elfenbenskusten, i Centralafrika endast Kamerun, i östra och södra Afrika (ESA-regionen) endast 11 av 16 länder inbegripet hela Östafrikanska gemenskapen och i södra Afrika de fem resterande länderna inom södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC). Cariforum är den enda regionen som ingått ett övergripande ekonomiskt partnerskapsavtal i enlighet med EU:s förhandlingsmandat. Att förhandlingarna om Cariforums avtal om ekonomiskt partnerskap var så framgångsrika berodde på den regionala sammanhållningen, det gemensamma intresset för erbjudande om marknadstillträde (för länder som inte tillhör de minst utvecklade), betydelsen av socker- och bananexporten och regionens intresse för liberalisering av tjänster (särskilt turism) som betraktas som en viktig utvecklingsfaktor. Båda parter försöker få igång tillämpningen av det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan Cariforum och EU. Avtalets institutionella struktur omfattar en gemensam parlamentarikerkommitté, som sammanträdde för första gången den 15 och 16 juni I väntan på en provisorisk tillämpning och avtalens ikraftträdande antog rådet den 20 december 2007 en förordning (MAR1528/2007) om förmånstillträde till EUmarknaden för AVS-länder som hade undertecknat (interims-)avtal om ekonomiskt partnerskap. II. Svårare förhandlingar i ett nytt klimat efter 2007 Efter 2007 fortsatte förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, men de hade blivit mer komplicerade. För det första hade interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap förhandlats fram alltför snabbt och under stor tidspress, och AVS-länderna kände att detta inte motsvarade deras utvecklingsintressen och att de ville göra ändringar. De så kallade tvistefrågorna inbegrep frysningsklausulen, exportavgifter, skyddsåtgärder, klausulen om mest gynnad nation och underlåtenhetsklausulen. Förutom några mindre modifieringar under den juridiska genomgången av avtalen, insisterade EU dock på att interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap inte skulle ändras. I stället skulle de nya formuleringarna kunna förhandlas fram och införas i de slutgiltiga avtal om ekonomiskt partnerskap som så småningom skulle ersätta interimsavtalen. DT\ doc 3 AP v01-00

4 För det andra försökte AVS-länderna förhandla fram regionala avtal som skulle sammanföra länderna på nytt, eftersom de flesta interimsavtalen endast undertecknats av enskilda länder eller mindre grupper av länder. För det tredje fortsatte EU under en tid att insistera på övergripande avtal och att tjänster och handelsrelaterade frågor skulle ingå. För det fjärde fanns det inget samförstånd ännu om de övriga frågorna från tidigare förhandlingar, såsom definition av parterna, underlåtenhetsklausulen, kapitlet om hållbar utveckling, EU:s jordbruksstöd eller utvecklingsaspekterna, närmare bestämt utvecklingsriktmärken och integrering av utvecklingsmatriser samt bindande biståndsåtaganden i avtalen. Samtidigt förändrades förutsättningarna för förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap, bland annat på grund av följande faktorer: Tillväxtekonomiernas uppsving, deras växande andel av världshandeln, deras ökade efterfrågan på råvaror och energi samt deras nya roll som biståndsgivare. Finanskrisen, livsmedelskrisen, energikrisen och den ekonomiska krisen. De växande negativa effekterna av klimatförändringarna och den ohållbara exploateringen av naturtillgångar. Avstannandet av Doharundan och det ökande antalet bilaterala förhandlingar. Reformen av EU:s allmänna preferenssystem, som inte erbjöd några nya alternativ för AVS-länder som inte hade möjlighet att ingå avtal om ekonomiskt partnerskap och som uteslöt övre medelinkomstländer från systemet, även AVS-länder. Översynen av EU:s bilaterala biståndsåtaganden, som innebar minskat eller avslutat bilateralt bistånd till flera övre medelinkomstländer, däribland eventuellt AVS-länder. Kommissionens förslag att återkalla det förmånstillträde till marknaden som enligt förordning MAR1528/2007 erbjuds AVS-länder som inte vidtagit de åtgärder som krävs för att ratificera avtalen om ekonomiskt partnerskap före slutet av Samtidigt upplever de 19 länder som har undertecknat (interims-)avtal om ekonomiskt partnerskap (15 Cariforum-länder, Papua Nya Guinea, Mauritius, Madagaskar, Zimbabwe och Seychellerna) svårigheter avseende tillämpningen av avtalen, bland annat när det gäller att: Identifiera och tolka åtagandena. Samordna genomförandearbetet. Identifiera de svårigheter och möjligheter som avtalen medför, inbegripet fastställande av vilka sektorer som behöver stöd för att kunna utnyttja möjligheterna eller anpassa sig till svårigheterna. Informera berörda parter om de svårigheter och möjligheter som avtalen medför. Ta itu med skatteintäktsförluster och hitta finansiering till genomförandet. Förhandla med EU om ändringsförslag eller omfördela åtaganden. Hindra att säkerställda handelsförmåner urholkas. DT\ doc 4 AP v01-00

5 Tabell 1. Lägesrapport för undertecknande och ratificering av (interims-) avtalen om ekonomiskt partnerskap Avtal Anmärkningar Undertecknade avtal som godkänts av Europaparlamentet Avtal om ekonomiskt partnerskap för hela Cariforum: Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Dominica, Dominikanska republiken, Grenada, Guyana, Haiti, Jamaica, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Saint Kitts och Nevis, Surinam och Trinidad och Tobago. Elfenbenskusten [Västafrika: Benin, Burkina Faso, Kap Verde, Gambia, Guinea, Togo, Guinea-Bissau, Liberia, Mali, Niger, Nigeria, Senegal, Sierra Leone, Mauretanien, Elfenbenskusten Ghana] Papua Nya Guinea (och Fiji) [Stillahavsområdet: Papua Nya Guinea, Fiji, Cooköarna, Östtimor, Kiribati, Marshallöarna, Tonga, Mikronesien, Nauru, Niue, Palau, Samoa, Salomonöarna, Tuvalu, Vanuatu] Kamerun [Centralafrika: Kamerun, Centralafrikanska republiken, Tchad, Republiken Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe] SADC (Södra Afrikas utvecklingsgemenskap) Botswana, Lesotho, Swaziland, Moçambique, Angola, Namibia och Sydafrika. ESA (Östra och Södra Afrika) Mauritius, Madagaskar, Seychellerna, Zimbabwe, Djibouti, Eritrea, Etiopien, Somalia, Sudan, Malawi, Zambia och Komorerna. Ghana (Västafrikansk avtalsutformning) EAC (Östafrikanska gemenskapen) Kenya, Uganda, Tanzania, Burundi och Rwanda. Källa: Europeiska kommissionen GD Handel III. Vägen framåt Undertecknat i oktober 2008 och godkänt av parlamentet den 25 mars Provisorisk tillämpning: ratificeringsprocessen pågår. Undertecknat den 26 november 2008 och godkänt av parlamentet den 25 mars Papua Nya Guinea undertecknade den 30 juli 2009 och Fiji den 11 december Ratificerades av parlamentet den 19 januari 2011 och av rådet den 15 februari Papua Nya Guinea ratificerade i maj 2011 provisorisk tillämpning sedan den 20 december Fiji tillämpar inte avtalet. Undertecknade avtal Undertecknat den 15 januari Undertecknat av Botswana, Lesotho och Swaziland den 4 juni 2009 och av Moçambique den 15 juni Namibia har meddelat att de inte är redo att skriva under. Madagaskar, Mauritius, Seychellerna och Zimbabwe undertecknade den 29 augusti Ratificerat av Seychellerna. Madagaskar och Mauritius meddelade provisorisk tillämpning i juli Zimbabwe slutförde ratificeringen i mars Provisoriskt avtal från och med den 14 maj Komorerna och Zambia har inte visat någon avsikt att skriva under. Undertecknande förväntas ske Ghana: vänteläge råder i förfarandet för undertecknande. Undertecknande uppskjutet Östafrikanska gemenskapen har meddelat att den inte är redo att skriva under. Efter tio år av förhandlingar har ett övergripande avtal om ekonomiskt partnerskap ingåtts och sju interimsavtal har undertecknats av 21 länder (22 inklusive Zambia). Av de 75 länder som inledde avtalsförhandlingar har 15 ratificerat ett övergripande avtal om ekonomiskt partnerskap och fem länder har ratificerat ett oförändrat interimsavtal. Ungefär ett dussin länder har lämnat förhandlingarna, medan andra fortfarande hoppas på att ingå regionala avtal som kan ersätta de otillfredsställande interimsavtal som undertecknades 2007 och innebära lättnader i deras arbete för regional integrering. DT\ doc 5 AP v01-00

6 Kommissionens förslag att ändra MAR1528/2007 försätter AVS-länderna i en situation där de har press på sig att godta avtalen om ekonomiskt partnerskap, inte på grundval av sina egna utvecklingsförtjänster, utan för att undvika ett avbrott i exporten till EU. En sådan press överensstämmer inte med partnerskapsprinciperna i Cotonouavtalet. Den korta tidsfristen (ett år från och med nu) gör det omöjligt för vissa länder och regioner att nå ett avslut i förhandlingarna om regionala avtal. I stället kommer de att bli tvungna att ratificera interimsavtalen om ekonomiskt partnerskap, trots att dessa fortfarande innehåller oförändrade versioner av tvistefrågorna, även i de fall där man enats om ändrade versioner och tagit med dessa i utkast till avtalstexter. Att förlänga tidsfristen i den föreslagna ändringen av MAR1528 till den 1 januari 2016 skulle göra det möjligt för vissa regioner att slutföra förhandlingarna om regionala avtal. Eftersom kravet avseende så gott som all handel i artikel 24 i allmänna tull- och handelsavtalet inte har specificerats, kan och bör EU bestämma sig för en lägre nivå av marknadstillträde än de 80 procent som tidigare har varit aktuellt. För alla AVS-länder är regional integrering och förbättrad lokal och regional handel även i fortsättningen den viktigaste vägen i riktning mot förbättrade ekonomiska förhållanden. Den regionala integreringen bör inte äventyras, utan uppmuntras och stödjas. Både länder som försöker tillämpa avtalen om ekonomiskt partnerskap och länder som fortfarande håller på och förhandlar (inklusive EU) måste dra lärdom av de svårigheter som har uppstått i samband med tillämpningen av avtalen. Det vore mycket beklagligt om EU:s bilaterala bistånd till de AVS-länder som tillämpar avtalen om ekonomiskt partnerskap på sikt skulle upphöra. Efter tio år av förhandlingar måste det fattas beslut på politisk nivå om huruvida man önskar att avtalsförhandlingarna ska leda till att avtalen om ekonomiskt partnerskap faktiskt ingås eller om förhandlingarna ska avbrytas. DT\ doc 6 AP v01-00