1. Grundlinjer i modern svensk skadeståndsrätt. 4 Inga rättsfall i samlingen till detta seminarium.

Transkript

1 STOCKHOLMS UNIVERSITET Juridiska institutionen Specialkurs i skadeståndsrätt Rättsfallssamling Del 1 Innehåll sid. 1. Grundlinjer i modern svensk skadeståndsrätt. 4 Inga rättsfall i samlingen till detta seminarium. 2. De skadeståndsrättsliga grundbegreppen I: 5 Kausalitet. NJA 2009 s NJA 2012 s. 597 (Konkurrerande skadeorsaker) 13 NJA 2013 s. 145 (Landskronadomen) De skadeståndsrättsliga grundbegreppen I: 78 Adekvans och skyddat intresse. NJA 1931 s. 7 (Gävle hamn) 79 NJA 1982 s. 106 (Den turkiska agronomen) 82 NJA 2004 s 746 I och II (Casus mixtus cum culpa) De skadeståndsrättsliga grundbegreppen II: 96 Kausalitet, adekvans och skyddat intresse. NJA 1976 s. 458 (Korkbössan) 97 NJA 1982 s. 307 (Mäklarbanken) Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar I: 111 Culparegeln. NJA 1981 s. 683 (Trappstenen) 112 NJA 1993 s. 149 (Golfspelaren) 120 NJA 2011 s. 454 (Vattenskadan) Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar II: 137 Principalansvar. NJA 1979 s. 773 (Grävmaskinisten) 138 NJA 2000 s. 380 (Juristbedrägeriet) 151 NJA 2000 s. 639 (Boutredningsmannen) Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar III: 168 Rent strikt ansvar. NJA 1991 s. 720 (Fjärrvärmeanläggningen) 169 NJA 1993 s. 764 (Spillvattenledningarna) 173 NJA 1997 s. 468 (Vattentornet) 184 NJA 1997 s. 684 (Dammfallet) 190 NJA 2001 s. 368 (Rottillväxten) 204 NJA 2007 s 663 (Gasolexplosionen) 214 Svea HovR Mål nr T ( ) (Skidbacken) 222

2 8. Det allmännas ansvar. 231 NJA 2002 s. 94 (Bygglov i strid med detaljplan) 232 NJA 2013 s. 842 (Miljösanktionsavgiften) 247 NJA 2013 s Barn och föräldrars ansvar. 287 NJA 2015 s. 482 (instagram) 288 NJA 1976 s. 458 (Korkbössan) (se Rättsfallssamling Del 1, nr 4) 97 HovR för Västra Sverige Mål nr T ( ) 302 Svea HovR, T ( ) (Jämkning) Den svenska modellen. 367 NJA 1990 s. 726 (Avräkningsfall I) 368 NJA 1990 s. 734 (Avräkningsfall II) Arbetsskador m.m. 384 RÅ 1998 ref. 8 (Självmordet) 385 NJA 2001 s 657 (Ryggskadan) 392 NJA 2006 s. 53 (Knäskadan) 400 RÅ 2007 ref. 1 (Körsbärskärnan) 414 RÅ 2007 ref. 42 (Cykelolyckan) 416 RÅ 2010 ref 101 (Utmattningssyndrom) 422 NJA 2012 s. 685 (Avräkning) 427 Svea HovR, T ( ) (Kränkande särbehandling) 437

3 1. Grundlinjer i modern svensk skadeståndsrätt. 4

4 2. De skadeståndsrättsliga grundbegreppen I: Kausalitet. 5

5 NJA 2009 s :11 Beslut i fråga som tingsrätt hänskjutit till prövning av HD. Sedan en kvinna till följd av en trafikolycka blivit helt arbetsoförmögen har hon drabbats av en sjukdom som i sig också skulle ha gjort henne helt arbetsoförmögen. Det har ansetts att sjukdomen inte skall beaktas när ersättningen för inkomstförlust och pensionsförlust till följd av trafikolyckan bestäms. M.-L.D. arbetade som distriktssköterska. Vid en trafikolycka den 20 juni 1992 ådrog hon sig personskador och har sedan dess varit arbetsoförmögen och sjukskriven. Fordonet hon färdades i vid olyckstillfället var trafikförsäkrat hos Folksam ömsesidig sakförsäkring, som reglerade skadan genom att betala ut trafikskadeersättning för bl.a. inkomstförlust. Den 13 augusti 2000 drabbades M.-L.D. plötsligt av ett hjärtstillestånd, vilket medförde nya personskador. Folksam upphörde med regleringen då bolaget menade att M.-L.D. från denna dag skulle ha varit arbetsoförmögen även trafikskadan förutan och det därför inte längre fanns någon trafikskadebetingad inkomstförlust. Frågan prövades av Trafikskadenämnden, som delade Folksams uppfattning. M.-L.D:s arbetsoförmåga var total när hjärtstilleståndet inträffade och är så fortfarande. Ingendera parten gör gällande att det finns ett samband mellan trafikolyckan år 1992 och hjärtstilleståndet år Stockholms tingsrätt M.-L.D. väckte talan mot Folksam vid Stockholms tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Folksam att till henne utge en ersättning om kr, avseende förlorad arbetsinkomst för tiden den 13 augusti 2000 till och med den 31 december 2004 jämte viss ränta på beloppet, samt en indexreglerad årlig livränta om kr, avseende framtida inkomstförlust för tiden från den 1 januari 2005 fram till dess hon fyllde 65 år, och därefter livsvarigt enligt det senaste cirkuläret från Trafikskadenämnden avseende beräkning av inkomstförlust. Sida 105 Folksam bestred yrkandena men vitsordade dessa som skäliga i och för sig. M.-L.D. åberopade till stöd för sina yrkanden att hennes skador till följd av trafikolyckan 1992 vilka oberoende av hjärtstilleståndet 2000 och dess följder hade medfört en hundraprocentig arbetsoförmåga och därmed en ekonomisk förlust alltjämt var ersättningsgilla genom det vid skadetillfället 1992 gällande trafikförsäkringsavtalet med Folksam. Folksam gjorde gällande att M.-L.D. inte var berättigad till trafikskadeersättning för inkomstoch pensionsförlust för tiden fr.o.m. den 13 augusti 2000 på grund av personskada i följd av trafik den 20 juni 1992 och åberopade till stöd för detta att hon från den förstnämnda tidpunkten, även om personskadan i följd av trafik inte hade inträffat, ändå skulle ha varit helt 6

6 arbetsoförmögen till följd av hjärtstilleståndet och att inkomst- och pensionsförluster då skulle ha uppstått i alla fall. M.-L.D. begärde att tingsrätten, bl.a. på grund av det oklara rättsläge som rådde efter rättsfallet NJA 1950 s. 650 och trafikskadelagens ikraftträdande, skulle hänskjuta frågan om Folksams ersättningsansvar till HD. Folksam hävdade, med hänvisning till bl.a. samma rättsfall och Trafikskadenämndens yttrande den 4 november 2004 i det aktuella försäkringsfallet, att beslutet att upphöra med utbetalning av trafikskadeersättning för inkomstförlust hade stöd i fast praxis, men samtyckte likväl till ett sådant hänskjutande. Tingsrätten (tingsfiskalen Claes Almberg) anförde följande i beslut den 6 december SKÄL Den rättsfråga om konkurrerande skadeorsaker som har kristalliserat ut sig i målet regleras inte i lag. Det rättsfall som ligger närmast till hands att tillämpa, NJA 1950 s. 650, är gammalt och ger uttryck för inte mindre än tre olika meningar. Rättsläget till följd av detta fall är omdiskuterat i doktrinen och på andra håll (se härom bl.a. Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar, 2 uppl. 2006, s. 144). Till detta kommer bl.a. att omständigheterna i målet endast delvis liknar förhållandena i rättsfallet. Rättsläget för denna tvist får alltså anses vara oklart. Som Folksam har påpekat är liknande frågor under skadereglering inte sällsynta. En prövning av frågan får på grund av det ovannämnda anses vara av vikt för ledningen av rättstillämpningen och därmed en lämplig sak för HD. Parterna har samtyckt till ett hänskjutande av frågan, som, liksom denna sammanfattning, har formulerats av tingsrätten i samråd med dessa. Handläggningen av målet som helhet närmar sig sitt slut. Förutsättningarna för ett hänskjutande får därmed anses vara uppfyllda. Sida 106 SLUT 1. Tingsrätten hänskjuter följande fråga till prövning av HD: Vilken inverkan har hjärtstilleståndet den 13 augusti 2000 och dess följder på Folksams skyldighet att, p.g.a. trafikolyckan 1992, till M.-L.D. från nämnda dag utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust när de båda händelserna saknar samband med varandra och var för sig utgör en tillräcklig betingelse för total arbetsoförmåga? 2. Tingsrätten förklarar målet vilande i väntan på HD:s svar. Högsta domstolen Sveriges Försäkringsförbund avgav yttrande. Parterna åberopade rättsutlåtanden av professor emeritus Bill W. Dufwa respektive professor Marcus Radetzki. Målet föredrogs. Föredraganden, rev.sekr. Anna Flodin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut. SKÄL 7

7 Efter en redogörelse för bakgrunden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har redovisats i detta referat fortsatte betänkandet: Inledningsvis skall bemötas M.-L.D:s invändning om att Folksam i målet som grund för sin talan har åberopat en omständighet som ligger utanför det meddelade prövningstillståndet. HD anser dock inte att så är fallet och ser sig därför oförhindrad att pröva den hänskjutna frågan i hela dess vidd. Den hänskjutna frågan gäller således vilken inverkan en senare kasuell faktor, som normalt sett den skadelidande själv får bära risken för, kan påverka ersättningsansvaret för en tidigare ansvarsbärande faktor. Folksam har hänvisat till rättsfallet NJA 1950 s. 650 och gjort gällande att detta rättsfall innebär att trafikskadeersättning inte utgår för inkomstförlust som den skadelidande oberoende av trafikolyckan skulle drabbas av. M.-L.D. har hävdat att det skulle drabba henne orimligt hårt om hon skulle förlora den rätt till trafikskadeersättning som hon annars skulle ha haft rätt till. I NJA 1950 s. 650 hade en posttjänsteman blivit påkörd av en bil och skadats så att han blev helt arbetsoförmögen under viss tid. Medan han var arbetsoförmögen drabbades han av magsår, vilket inte hade något samband med olyckan. Magsåret var i sig av beskaffenhet att medföra total arbetsoförmåga. Frågan i målet var i vad mån tjänstemannens arbetsgivare, som hade betalat full lön till denne, hade rätt att på grund av olyckan få ersättning från Trafikförsäkringsföreningen, som var ersättningsskyldig p.g.a. trafikolyckan, för tiden efter det att magsåret hade inträffat. I HD kom tre olika meningar till uttryck. Domen avfattades i enlighet med justitierådet Walins votum. Walin ansåg att den tillstötande sjukdomen skulle inverka på skadeståndsskyldigheten i anledning av olyckan och gjorde gällande att en stark reduktion av skadeståndet skulle ske. Ersättningsskyldigheten bestämdes till det belopp arbetsgivaren haft att utbetala till tjänstemannen just med anledning av att denne inte endast var sjuk utan även arbetsoförmögen på grund av olyckan. Justitieråden Lech och Hellquist ansåg däremot att skadeståndsskyldigheten till följd av olyckan helt skulle bortfalla. Justitieråden Sida 107 Söderlund och Lind menade att arbetsoförmågan i lika mån skulle tillskrivas olyckan och magsåret och bestämde ersättningsskyldigheten i målet till hälften. Samtliga justitieråd ansåg således att den kausella faktorn skulle inverka på det skadestånd som utgår med anledning av en tidigare ansvarsbärande faktor. Frågan är vilken närmare innebörd denna princip har och om det finns anledning att ändra denna. Vad som talar för att en ansvarsbärande faktor skall påverkas av en senare inträffande kausell sådan är att den skadelidande skulle hamna i en bättre situation än annars; på så sätt skulle den skadelidande kunna vältra över en förlust som han själv skulle ha burit i ett senare skede på någon annan. Om den kausella händelsen inträffar efter en lång tid och i sig är svår att förutse, till skillnad från vad som var fallet i NJA 1950 s. 650, ter det sig dock inte lika naturligt att fästa avseende vid denna. Vad som talat emot att en kausell händelse verkar ansvarsbefriande för en tidigare ansvarsbärande faktor är självklart hänsynen till den skadelidande. Det kan i många fall framstå som orimligt att en skadelidande skulle gå miste om den ersättning han annars skulle vara berättigad till. Han skulle på så sätt drabbas av dubbel olycka enbart av den anledningen att den ansvarsbärande händelsen inträffar före den kausella. Vidare skulle den ansvarsbärande parten oväntat kunna dra nytta av den senare händelsen. Den tidsmässiga ordningen mellan händelserna skulle vid en sådan utgång tillmätas avgörande betydelse. 8

8 Efter 1950 års fall har skadeståndsrätten utvecklats och anpassats efter dagens samhälle och moderna krav. En skadeståndslag antogs år Nya regler om trafikskador tillkom i och med 1975 års trafikskadelag. Utvecklingen får anses ha skett till den skadelidandes förmån. Skadeståndets reparativa funktion har stått i förgrunden. Dagens förhållanden är således annorlunda än på 1950-talet. I dag finns det större anledning att fästa avseende vid den skadelidandes situation, i vart fall då det är fråga om ersättning p.g.a. trafikolyckor och då den kausella händelsen inträffar långt efter den ansvarsbärande och var svår att förutse. På grund av det anförda bör Folksam alltjämt och oberoende av hjärtstilleståndet den 13 augusti 2000 vara skyldig att p.g.a. trafikolyckan 1992 till M.-L.D. betala trafikskadeersättning avseende inkomstförlust och pensionsförlust. Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda. HD:S AVGÖRANDE HD förklarar att det hjärtstillestånd som M.-L.D. drabbades av den 13 augusti 2000 och följderna av detta inte har någon inverkan på Folksams skyldighet att p.g.a. trafikolyckan 1992 utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust. HD (justitieråden Gertrud Lennander, Dag Victor, Severin Blomstrand, referent, Per Virdesten och Anna Skarhed) meddelade den 17 mars 2009 följande beslut. SKÄL Efter en redogörelse för bakgrunden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har redovisats i detta referat fortsatte beslutet: Sida 108 Parterna är överens om att M.-L.D. vid trafikolyckan år 1992 ådrog sig personskador som medförde hel arbetsoförmåga. Folksam har medgett att hon har rätt till trafikskadeersättning för sina skador ur den trafikförsäkring som Folksam har meddelat. Bolaget har också betalat viss ersättning till M.-L.D. bl.a. för inkomstförlust. Vidare är parterna överens om att den sjukdom som M.-L.D. drabbades av den 13 augusti 2000 inte hade samband med trafikolyckan och att sjukdomen, om hon inte redan hade varit arbetsoförmögen, i sig skulle ha medfört hel arbetsoförmåga. I enlighet med parternas ståndpunkter är det en utgångspunkt i målet att Folksam har skyldighet att betala trafikskadeersättning till M.-L.D. Tvisten gäller hur stor ersättning Folksam skall betala för inkomstförlust och pensionsförlust. Genom den hänskjutna frågan vill tingsrätten få veta om och i så fall hur den hjärtsjukdom som M.-L.D. har drabbats av skall beaktas när tingsrätten bestämmer ersättningen för inkomstförlust och pensionsförlust till följd av trafikolyckan. Enligt 9 trafikskadelagen (1975:1410) tillämpas 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) i fråga om trafikskadeersättning. I 5 kap. skadeståndslagen finns regler om skadeståndets bestämmande. Enligt 1 första stycket omfattar skadestånd till den som har tillfogats personskada bl.a. inkomstförlust. Ersättning för inkomstförlust motsvarar enligt paragrafens andra stycke skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått 9

9 eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Denna bestämmelse ger uttryck för den s.k. differensmetoden, som alltså skall tillämpas när det avgörs vilket belopp som skall betalas i trafikskadeersättning som ersättning för inkomstförlust. När Folksam hänvisar till denna metod innebär det inte som M.-L.D. har gjort gällande att bolaget åberopar en omständighet som ligger utanför det meddelade prövningstillståndet. Tvärtom står det Folksam fritt att åberopa en rättsregel som bolaget anser vara tillämplig i målet. Som framgår av den citerade lagbestämmelsen bestäms den inkomstförlust som skall ersättas genom en jämförelse mellan den inkomst som den skadade skulle ha kunnat få om skadan inte hade inträffat (inkomstunderlaget) och den inkomst som den skadade trots skadan har eller borde ha kunnat få eller som han kan beräknas komma att få (den faktiska inkomsten). Utgångspunkten är att den skadelidande genom ersättningen skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte alls hade inträffat (se prop. 1975:12 s. 101 och 103). Sida 109 Tvisten i målet gäller frågan hur differensmetoden skall tillämpas, närmare bestämt om personskadan till följd av hjärtstilleståndet skall beaktas vid bedömningen av inkomstförlusten. En beräkning av inkomstunderlaget blir med nödvändighet hypotetisk. Den avser ett tänkt händelseförlopp som inte har inträffat och som inte kommer att inträffa. Någon exakt beräkning är inte möjlig; det blir fråga om en bedömning som bygger på osäkra faktorer och som oftast inte kan verifieras i efterhand. Även beräkningen av den faktiska inkomsten inrymmer moment av osäkerhet. Bedömningen av inkomstförlusten måste innefatta skälighets- och rimlighetsavvägningar. Försäkringsförbundet har beträffande fall av det slag som är aktuellt i detta mål lämnat följande upplysningar. Sådana skaderegleringsfall är inte ovanliga hos försäkringsbolagen och den praxis som utbildats bygger på avgörandet i NJA 1950 s Försäkringsbolagens skadereglering i motsvarande fall, där det föreligger orsakskonkurrens mellan en ansvarsbärande faktor (ett vållande, här trafikolyckan) och en händelse för vilken ingen kan hållas ansvarig (den kausella betingelsen, här hjärtstilleståndet), innebär att den som är skyldig att utge trafikskadeersättning befrias från skyldigheten att utge sådan ersättning under den tid då den kausella betingelsen verkar. Det rättsfall som förbundet åberopar, NJA 1950 s. 650, har endast begränsat prejudikatvärde för den fråga som är aktuell i förevarande mål. Sedan år 1950 har såväl lagstiftningen som andra förhållanden ändrats i väsentliga avseenden. Vidare gällde målet en regresstalan av den skadelidandes arbetsgivare mot Trafikförsäkringsföreningen, som ansvarade för försäkringsfallet. Det kan dock konstateras att utgången i rättsfallet ligger nära vad som skulle bli resultatet vid en tillämpning av dagens regler, om den senare inträffade sjukdomen inte tilläts inverka när inkomstförlusten bestämdes, jfr 5 kap. 3 skadeståndslagen. Rättsfallet ger inte stöd för försäkringsbolagens praxis. Det finns inte heller något senare avgörande av HD som ger vägledning. 10

10 Folksam motiverar sin ståndpunkt att M.-L.D:s rätt till ersättning för inkomstförlust ur trafikförsäkringen upphör från dagen för den tillkommande sjukdomen med traditionella kausalitetsresonemang. Sålunda hävdar Folksam att ersättningsskyldighet förutsätter att trafikolyckan är en nödvändig betingelse för inkomstförlusten. När sjukdomen inträffar är det inte längre trafikolyckan utan sjukdomen som föranleder M.-L.D:s arbetsoförmåga och då är det enligt Folksam inte rimligt att hennes försörjning skall tillgodoses genom trafikskadeersättning. Vidare sägs att sjukdomen tillhör den normala bakgrunden till inkomstförlusten, som M.-L.D. själv har att svara för. Folksam gör också gällande att skadeståndsberäkningen är en dag för dag pågående process som påverkas av yttre omständigheter i både höjande och sänkande riktning innan den slutliga ersättningen kan beräknas och fastställas. Dessa argument framstår inte som omedelbart avgörande. Till en början är det ovedersägligt som M.-L.D. har framhållit att hon till Sida 110 följd av trafikolyckan redan var helt arbetsoförmögen när hon drabbades av sjukdomen. Det kan ifrågasättas om det är rimligt att Folksams ersättningsskyldighet skall upphöra därför att det tillkommer en sjukdom som inte ändrar den arbetsoförmåga som redan hade uppkommit till följd av trafikolyckan. Vidare anses den omständigheten att det tillkommer en ny ansvarsbärande faktor inte inverka på ansvaret för en redan förefintlig ansvarsfaktor och det är inte självklart att en inträffande kasuell faktor skall behandlas annorlunda. Vilka händelser som hänförs till den normala bakgrunden kan också framstå som godtyckligt. Gentemot vad Folksam anför om skadeståndsberäkningen som en dag för dag pågående process kan slutligen hävdas att skadan kan anses vara färdig redan när personskadan har uppkommit eller arbetsoförmågan har inträtt och att den uppkommande inkomstförlusten därefter får beräknas med utgångspunkt i denna arbetsoförmåga utan beaktande av senare kasuella händelser som inte påverkar den redan uppkomna arbetsoförmågan. Kausalitetsresonemang av det slag som Folksam anfört ger således knappast någon ledning vid ställningstagandet till den fråga som tingsrätten har hänskjutit till HD. Avgörande får i stället bli mer praktiskt inriktade överväganden och rimlighetsbedömningar. Visserligen har Försäkringsförbundet framhållit att sådana skaderegleringsfall som det förevarande inte är ovanliga hos försäkringsbolagen. Det kan emellertid inte antas att en sådan ordning som M.-L.D. förespråkar skulle få några mer besvärande konsekvenser för försäkringsbolagen. För skaderegleringen torde det snarast innebära en förenkling, om kasuella faktorer inte behöver beaktas på det sätt som följer av Folksams ståndpunkt. Det kan för övrigt noteras att det redan av lagen framgår att en kasuell faktor inte kan beaktas till nackdel för den skadelidande i en omprövningssituation där ersättning för framtida inkomstförlust har fastställts i form av ett engångsbelopp, eftersom en sådan ersättning inte får sänkas. För den skadelidande innebär en ordning i enlighet med Folksams ståndpunkt uppenbara nackdelar. En inträffad sjukdom medför då att den skadelidande går miste om den trafikskadeersättning avseende inkomstförlust som annars skulle ha utgått. Denna ersättning har många gånger avgörande betydelse för den skadelidandes ekonomiska trygghet. Att den skadelidande på grund av sjukdom utan egen förskyllan skulle förlora sin rätt till trafikskadeersättning trots att arbetsoförmågan inte har ändrats kan uppfattas som orimligt. Det kan inte uteslutas att vissa skadelidande på grund av denna risk skulle underlåta att söka vård. 11

11 Det anförda leder till slutsatsen att hjärtstilleståndet och dess följder inte bör påverka Folksams skyldighet att utge trafikskadeersättning för inkomstförlust och pensionsförlust till M.-L.D. på grund av de skador hon drabbats av i följd av trafikolyckan år Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet med det anförda. Sida 111 HD:S AVGÖRANDE HD förklarar att det hjärtstillestånd som M.-L.D. drabbades av den 13 augusti 2000 och följderna av detta inte har någon inverkan på Folksams skyldighet att på grund av trafikolyckan år 1992 betala trafikskadeersättning till henne för inkomstförlust och pensionsförlust. 12

12 NJA 2012 s. 597 Kontraktstolkning samt konkurrerande skadeorsaker. En entreprenör har ansetts skyldig att utge förseningsvite, som har kopplats till anläggningens idrifttagande, fastän idrifttagandet skulle ha försenats också på grund av en sidoentreprenörs dröjsmål. Stockholms tingsrätt Staten genom Vägverket förde talan vid Stockholms tingsrätt mot Fortum Generation Aktiebolag på det sätt som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Jakob Hedenmo, f.d. rådmannen Hans Cederberg och tingsfiskalen Linda Billung) anförde följande i dom den 19 oktober BAKGRUND Fortum Generation Aktiebolag (tidigare Gullspångs Kraftaktiebolag och härefter Fortum ) och Staten genom Vägverket (tidigare Vägverket Produktion Mitt och härefter Vägverket ) ingick den 8 och den 12 september 1997 ett entreprenadkontrakt avseende nybyggnad av Rottnens kraftverk. Entreprenaden var en utförandeentreprenad, som reglerades Sida 598 av bl.a. AB 92, och den var delad, vilket innebar att vissa arbeten, bl.a. leverans och montage av kraftverkets generator, skulle utföras av sidoentreprenörer för vilka beställaren ansvarade. Enligt det mellan parterna ingångna entreprenadkontraktet skulle generatorn vara levererad och färdigmonterad av sidoentreprenör i mitten av augusti 1998 och anläggningen skulle vara klar för idrifttagning den 16 november samma år. På grund av strejk i Ryssland kunde generatorn dock levereras först den 9 december 1998 och den var färdigmonterad den 20 januari Därefter återstod visst gjutningsarbete med färdigställandet av generatorn, som Vägverket svarade för. Förutom att arbetet med generatorn var försenat var även Vägverket försenat med utförandet av vattenvägarna, bl.a. intaget och uttaget. Kraftverket kunde tas i drift först den 11 februari Idrifttagningen försenades därmed med 13 påbörjade veckor. I entreprenadavtalet hade intagits en klausul som berättigade beställaren att av entreprenören erhålla vite med ett belopp av kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt. Vägverket ansökte om stämning mot Fortum den 2 april 2003 med yrkande om att Fortum skulle förpliktas att till Vägverket utge kr jämte ränta, under åberopande av dels felaktigt innehållna medel, dels obetalda fordringar för utförda kontraktsarbeten samt ändrings- och tilläggsarbeten. Fortum vitsordade att Vägverket hade en fordran på Fortum med kr för innehållna medel och utförda arbeten, men bestred yrkandet i den delen under åberopande av kvittningsgilla motfordringar avseende förseningsvite. Yrkandet i övrigt bestreds utan att något belopp vitsordades som skäligt i och för sig. Vägverket motsatte sig ansvar för dröjsmål under åberopande av bl.a. att förseningen berodde på försening hos sidoentreprenörer som Fortum svarade för, att Fortum givit felaktiga mätuppgifter, att förutsättningarna hade ändrats efter det att kontraktet tecknats, att bergskvalitén var sämre än vad Fortum angett, m.m. Under den skriftliga förberedelsen av målet, den 12 maj 2009, satte Vägverket ned yrkat belopp till kr, dvs. till det av Fortum vitsordade beloppet. Målet kom därmed att begränsas till att endast avse frågan om Vägverket var skyldigt att utge förseningsvite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket försenats med 13 veckor. 13

13 Vid huvudförhandlingen satte Vägverket ned yrkat belopp med ytterligare kr till kr, efter att ha medgett att Vägverket varit i dröjsmål och orsakat försening av idrifttagandet av kraftverket med tre påbörjade veckor (3 veckor x kr x 1,25 % för mervärdesskatt = kr). Dröjsmål medgavs under perioden den 21 januari 1999 till och med den 11 februari samma år. Tvisten i målet avser således numera frågan om Vägverket är skyldigt att betala vite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt med tio veckor under perioden den 16 november 1998 till och med den 20 januari Sida 599 YRKANDEN M.M. Vägverket har, som talan slutligen bestämts, yrkat att Fortum ska förpliktas att till Vägverket utge kr inklusive mervärdesskatt jämte ränta enligt 4 och 6 räntelagen på beloppen. Fortum har bestritt käromålet. Kapitalbelopp och ränta har vitsordats som skäligt i och för sig.. GRUNDER Vägverket Vägverket har till stöd för käromålet gjort gällande att kravet avser utförda kontraktsarbeten samt ändrings- och tilläggsarbeten som kvarstår obetalda. Alla belopp har angetts inklusive mervärdesskatt. Fortum Fortum har till stöd för bestridandet gjort gällande att bolaget har en kvittningsgill motfordran mot Vägverket avseende förseningsvite och att fordran överstiger yrkat belopp. Genmäle av Vägverket beträffande motfordran Vägverket har bestritt motkravet och har till stöd härför gjort gällande följande. Idrifttagningen var beroende av leverans och montage av en generator, vilket Fortum genom en sidoentreprenör ansvarade för. Generatorn var försenad och den var färdigmonterad först den 20 januari Oavsett Vägverkets försening hade idrifttagning således inte kunnat ske före den tidpunkt då generatorn hade levererats. Det saknas därmed orsakssamband mellan Vägverkets försening av byggnadsarbetena och den försenade idrifttagningen av kraftverket. I vart fall har förseningen av leverans och montering av generatorn berättigat Vägverket till en tidsförlängning med tio veckor, eftersom Vägverket Produktion fram till den 20 januari 1999 varit förhindrat av Fortum att slutföra sina arbeten med generatorn. Begäran om tidsförlängning har framställts skriftligt till Fortum i december UTVECKLANDE AV TALAN Vägverket Vägverket Produktion Mitt var tidigare en inom den statliga myndigheten Vägverket särskilt bildad enhet med rätt att utföra bl.a. anläggningsentreprenader. Enheten var fullt konkurrensutsatt även vad gällde arbeten inom Vägverket och tilldelades inte arbeten i egen regi annat än undantagsvis. Vägverket Produktion Mitt ägde även rätt att lämna anbud utanför myndigheten. Sedan årsskiftet 2008/2009 är Vägverket Produktion Mitt bolagiserat och ett helstatligt aktiebolag. Bolaget heter numera Svevia AB. Processen i detta mål ligger kvar hos myndigheten Vägverket. 14

14 Vägverket lämnade under 1996, i anbudskonkurrens, ett anbud till Fortum för utförande av samtliga byggnadsarbeten för nybyggnad av Rottnens kraftverk. Vägverket vann upphandlingen och ett entreprenadkontrakt tecknades den 8 Sida 600 och den 12 september 1997 mellan parterna. Kontraktssumman var kr. Entreprenaden var en utförandeentreprenad där beställaren svarade för projekteringen av arbetet och entreprenören för arbetet. För entreprenaden gällde AB 92. Det var också en delad entreprenad med tolv sidoentreprenörer. En av sidoentreprenörerna ansvarade för leverans och montage av kraftverkets generator. Av entreprenadkontraktet framgår att arbetena fick påbörjas under första halvan av maj 1997 och att kraftverkets vattenvägar skulle vara färdiga och tillgängliga för slutbesiktning den 2 november 1998 samt att kontraktsarbetena i sin helhet skulle vara färdiga och klara för slutbesiktning den 31 januari I kontraktet redovisas även förutsättningarna för förseningsvite. Enligt bestämmelsen äger beställaren rätt till vite av entreprenören med kr för varje påbörjad vecka vari idrifttagandet av kraftverket blivit fördröjt. Inom parentes anges den 16 november 1998, vilket är avtalat datum för idrifttagning. Vitesbestämmelsen avviker från vad som är vanligt i entreprenader. Vanligtvis brukar färdigställandet av hela entreprenaden vara vitessatt. Vägverket påbörjade utförandet av entreprenaden i maj Under arbetets gång fick Vägverket problem med arbetena med vattenvägarna vid intag och uttag. Generatorn, som var en förutsättning för idrifttagningen av anläggningen, skulle levereras i mitten av augusti 1998 och därefter monteras av en sidoentreprenör som Fortum svarade för. Vägverket Produktion ansvarade i sin tur för vissa eftergjutningsarbeten som var beroende av att generatorn hade monterats. Av protokollet från byggmöte nr 13, den 11 augusti 1998, framgår att tidsplanen för generatorn inte var helt fastlagd, men att den skulle levereras färdigprovad senast i mitten av oktober På ekonomimötet den 8 september 1998 meddelade Vägverket, genom H.A., att man intill den tidpunkten inte hade orsakats några olägenheter eller förseningar på grund av sidoentreprenörernas arbeten. Det har dock antecknats att Vägverket noterade att generatorn var sen med anmälan om att detta kunde medföra förseningar av byggnadsarbetena. Vid påföljande byggmöte nr 14 framgår att generatorn skulle komma i månadsskiftet oktober/november Vid nästa byggmöte nr 15, den 16 oktober 1998, har antecknats att Fortum uppgav att generatorn skulle komma i mitten av november, men att det var oklart hur lång tid montaget av den skulle ta. Det finns vidare antecknat att Fortum, genom G.O., framhöll att montaget inte skulle påverka byggnadsarbetenas tidigare tidsplan. Vägverket, genom H.A., erinrade vid påföljande byggmöte nr 17, den 12 november 1998, mot att det försenade montaget av generatorn inte skulle påverka byggnadsarbetena. I protokollet från samma möte har vidare antecknats att generatorn var på väg och att den skulle anlända vecka 49. I brev till Fortum den 1 december 1998 påtalade Vägverket behovet av tidsförlängning på grund av den försenade leveransen av generatorn. Generatorns första leverans kom den 4 december 1998, dvs. vecka 48. Övriga delar till generatorn kom veckan därpå. Leveransen av generatorn var ca 15 veckor sen i förhållande till den tidpunkt som hade avtalats om. Av ett protokoll från ett samordningsmöte den 14 januari 1999 framgår att generatorn var klar att ställas in efter montering av durkplåt över generatorgropen, den 20 januari samma år. Efter den 20 januari 1999 kunde Vägverket slutföra sina arbeten, vilka bl.a. bestod av borttagning av spånt, bergsschakt i spåntens läge samt eftergjutning av durkplåtslagen. Det var bara eftergjutningsarbetet som var beroende av att Sida 601 generatorn var monterad. Det arbetet var i sin tur nödvändigt för idrifttagningen av kraftverket. Sammanfattningsvis gör Vägverket gällande att det inte är Vägverket som har försenat idrifttagningen av kraftverket. Det kunde inte tas i drift innan generatorn hade levererats och monterats samt Vägverket hade utfört det kvarstående arbete som var beroende av leveransen av generatorn. Huruvida Vägverket i sin tur var försenat med annat arbete som också var nödvändigt för idrifttagningen saknar därvid betydelse. 15

15 Fortum Vägverket har haft i uppdrag att bygga hela kraftverket Rottnen. Några delar av entreprenaden skulle levereras av sidoentreprenörer, men det var Vägverket som var huvudentreprenör. Arbetet med entreprenaden startade sommaren 1997 och enligt entreprenadavtalet skulle idrifttagning av kraftverket ske den 16 november Idrifttagningen skedde dock först den 11 februari 1999 och var således 13 veckor försenad. Den försenade idrifttagningen av kraftverket berodde av omständigheter som Vägverket svarade för. Vägverket var bland annat försenat med arbetet avseende fångdammarna, som hade betydelse för färdigställandet av vattenvägarna, bl.a. intag och uttag, vilka i sin tur var nödvändiga för idrifttagandet av anläggningen. En fångdamm byggs av en entreprenör för att säkerställa att en arbetsplats som kommer att ligga under vattennivån är torr. De kan byggas på olika sätt, antingen som en vall eller med spånt, allt beroende av utrymme, tid och kostnad. Vägverket skulle bygga fångdammar både vid intaget och uttaget. Fångdammen vid uttaget var nödvändig för att tunneln inte skulle vattenfyllas. Vägverket har haft fullt ansvar för samtliga fångdammar och deras konstruktion, vilket framgår av den tekniska beskrivningen. Fortum har, genom G.O. på ett byggmöte den 20 oktober 1997, erinrat om att Vägverket enligt förfrågningsunderlaget hade ansvaret för fångdammarna och i samband med detta även ställt frågan vilken kontroll och övervakning av fångdammarnas funktion som var planerad med hänsyn till de konsekvenser som ett haveri skulle innebära. Av protokollet framgår att Vägverket har svarat att det fanns ett kontrollprogram för detta. Vägverket inledde arbetet med fångdammarna vid intaget den 10 juni Den konstruktion som valdes var dock inte tillräcklig. Redan efter tre dagar, dvs. den 13 juni, hade det inträffat ett läckage. Detta fortsatte och först den 6 november 1997 hade Vägverket lyckats åstadkomma en torrlagd arbetsplats. Först då kunde det inledande arbetet med sprängning för intaget påbörjas. Det tog således mer än fem månader för Vägverket att konstruera en fackmannamässig fångdamm. Enligt tidplanen skulle det ha tagit ca två månader. I november 1997 var således entreprenaden försenad med två månader. Även efter detta fick arbetet avbrytas för läckage hänförliga till fångdammarna. Enligt entreprenadavtalet skulle vattenvägarna, däribland intag och uttag, vara färdigställda den 2 november 1998, vilket var 14 dagar innan kraftverket skulle idrifttas. Innan färdigställandetidpunkten översvämmades hela utloppet på grund av att en fångdamm gav vika efter ett sidosläpp. Översvämningen omöjliggjorde färdigställandet av intaget och innebar att anläggningen inte kunde idrifttas den 16 november Intaget blev helt vattenfritt först efter årsskiftet 1998/1999. Det framgår av flera byggmötesprotokoll att arbetet med intaget låg efter tidsplanen. Sida 602 Vid byggmöte nr 3, den 7 augusti 1997, uppgav P.S. för Vägverket att arbetet med intaget låg lite efter. Av protokoll från byggmöte nr 4, den 16 september 1997, framgår vidare att arbetet med intaget låg efter till följd av läckage i fångdammen. Vidare framgår av protokoll från byggmöte nr 8, i februari 1998, att väggarna till schaktet i intaget låg tre veckor efter tidsplan. Vid byggmöte nr 13, den 11 augusti 1998, framhöll G.O. för Fortum att arbetena med intaget och stationen blivit försenade och att det i sin tur påverkat monteringen av sugluckan. P å byggmöte nr 17, den 9 december 1998, dvs. en månad efter att idrifttagning enligt avtalet skulle ha skett, diskuterades att det återstod arbeten med både intaget och uttaget och att dessa arbeten beräknades pågå fram till vecka 901 respektive 902. Av samma protokoll framgår vidare att Vägverket begärde tidsförlängning för arbetet med intaget med 35 dagar och för utloppet med 78 dagar, vilket Fortum genom G.O. protesterade mot. Dessutom framgår att generatorns första del levererades den 4 december och de återstående delarna den 9 december 1998, vilket G.O. uttryckte tacksamhet över med hänsyn till Vägverkets 16

16 försening. Av Vägverket byggdagboksanteckningar framgår dessutom att färdigställandet av intaget var beroende av att Vägverket använde dykare samt att färdigställandet av arbetet pågick under hela januari och även del av februari, dvs. efter att generatorn var monterad och klar. Även fångdammen vid utloppet var bristfällig. Den hade inte utförts i enlighet med vad som hade avtalats och detta ledde till att vatten trängde in i vattenvägen under en sidotappning som Fortum utförde. Det har ålegat Vägverket att anpassa fångdammen för en sidotappning med en viss vattenmängd och så hade inte skett. Sidotappningen genomfördes den 28 oktober 1998, efter meddelande om detta från Fortum. När vattnet som skulle sidotappas släpptes på vattenfylldes hela utloppstunneln, som var 900 meter, med vatten. Det var fem dagar innan vattenvägarna skulle vara färdigställda enligt avtalet och ca tre veckor innan avtalad idrifttagning. Vägverket fick tömma och rensa hela tunneln, vilket också medförde dröjsmål med idrifttagningen av kraftverket. Av protokollet från byggmöte nr 16, den 12 november 1998, framgår att arbetet med utloppet var försenat med tre veckor jämfört med den ursprungliga tidsplanen. Vid byggmöte nr 17, den 9 december 1998, begärde Vägverket tidsförlängning med 78 dagar avseende arbetet med utloppstunneln, vilket G.O. protesterade mot vid byggmöte nr 18 den 19 januari Av protokollet från samordningsmötet den 14 januari 1999 framgår att utloppet inte var färdigt vid tidpunkten för det mötet samt att idrifttagningen på grund av Vägverkets försening flyttades fram från den 18 januari till den 25 januari. Det är i och för sig ostridigt att generatorn var försenad och färdigmonterad först den 20 januari 1999 och att Vägverket inte är ansvariga för det dröjsmålet. När generatorn skulle ha levererats i mitten av augusti 1998 var dock inte anläggningen i sådant skick att generatorn hade kunnat monteras. Allt arbete som Vägverket svarade för, förutom eftergjutningsarbetet vid durkplåtslaget, hade kunnat utföras enligt tidsplan oberoende av leverans och montage av generatorn. Fortum hade dessutom erbjudit Vägverket att låta eftergjutningsarbetet utgå, ett erbjudande som inte antogs av Vägverket. Det arbete som Vägverket var försenat med, dvs. färdigställandet av vattenvägarna, var i sig en nödvändig och tillräcklig förutsättning för idrifttagningen av anläggningen. För dröjsmålet av idrifttagningen har Vägverket sålede s att betala avtalat vite. Sida 603 Genmäle Vägverket Det är riktigt att Vägverkets arbeten inte var färdigställda innan den 11 februari Vitesklausulen gäller dock bara ett försenat idrifttagande av kraftverket och är inte kopplat till byggnadsarbetenas färdigställande. När generatorn kom den 4 december 1998 var maskinhallen i ett sådant skick att generatorn kunde monteras. När generatorn var färdigmonterad av sidoentreprenören den 20 januari 1999 återstod det arbete med eftergjutning av durkplåtslaget för Vägverket, vilket arbete inte hade kunnat utföras innan generatorn var monterad. Vägverket var inte skyldigt att låta arbetet med eftergjutningen utgå och arbetet har inte avbeställts. Kvarstående arbete har därför berättigat Vägverket till en tidsförlängning med tio veckor. DOMSKÄL Bevisning På Vägverkets begäran har vittnesförhör hållits med H.A. På Fortums begäran har vittnesförhör hållits med G.O. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning. Fortum har även åberopat syn av fotografier.. Tingsrättens bedömning 17

17 Fortum har vitsordat det av Vägverket yrkade beloppet som skäligt i och för sig, men bestritt käromålet under åberopande av att bolaget har kvittningsgilla motfordringar avseende förseningsvite överstigande yrkat belopp. Vägverket har motsatt sig betalningsskyldighet för förseningsvite. Av 5 i det mellan parterna träffade entreprenadkontraktet framgår att Fortum vid försening är berättigad att av Vägverket erhålla vite med ett belopp av kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjt. Parterna är överens om att idrifttagning av kraftverket skulle ske den 16 november De är vidare överens om att kraftverket kunde tas i drift först den 11 februari I målet är således utrett att idrifttagningen av anläggningen blev försenad med 13 påbörjade veckor. Av entreprenadkontraktet har framgått att kraftverkets vattenvägar, däribland intag och uttag, skulle vara färdigställda och tillgängliga för slutbesiktning den 2 november Det är ostridigt att arbetena med intag och uttag inte har varit klara vid den tidpunkten och att de var klara först i mitten av februari Genom både H.A:s och G.O:s uppgifter har framgått att iordningställandet av arbetena med vattenvägarna har varit av betydelse för idrifttagningen av kraftverket. Deras uppgifter vinner även stöd av vad som har antecknats i byggmötesprotokollen. Härigenom är således klarlagt att Vägverket har, under hela den period som Fortum har gjort gällande att vite ska utgå, dvs. från den 16 november 1998 till den 11 februari 1999, varit försenat med arbete som har påverkat idrifttagningen av kraftverket. Vägverket har härvid såsom det slutligen har bestämt sin talan medgett att det är skyldigt att betala förseningsvite för de tre sista veckorna, Sida 604 dvs. för perioden den 21 januari till den 11 februari 1999, varmed idrifttagningen av kraftverket har försenats och har med hänsyn till detta satt ned yrkat belopp motsvarande det vite som ska utgå för denna period. Resterande förseningsvite, dvs. för perioden den 16 november 1998 till den 20 januari 1999, har Vägverket bestritt, under åberopande av att förseningen av idrifttagningen under denna period, förutom Vägverkets försenade arbete med vattenvägarna, även har berott på försenad leverans och montering av generatorn, för vilket åtagande Fortum har svarat. Av entreprenadkontraktet och de Administrativa Föreskrifterna har framgått att entreprenaden var delad och att bl.a. leverans och montering av generatorn skulle utföras av en sidoentreprenör. Det är ostridigt att Fortum har varit ansvarigt för åtaganden som har utförts av sidoentreprenörer. Det är vidare ostridigt att färdigställandet av generatorn var en förutsättning för idrifttagningen av kraftverket och att generatorn var färdigmonterad först den 20 januari Under den period som Fortum har gjort gällande att förseningsvite ska utgå har således även Fortum, genom sidoentreprenörs försening, varit i dröjsmål med arbete, vars färdigställande har varit av betydelse för idriftt agningen av kraftverket. Fortum har härvid gjort gällande att dröjsmålet med generatorn inte ska påverka bedömningen av Vägverkets skyldighet att utge förseningsvite, eftersom Vägverkets dröjsmål har varit en nödvändig och i vart fall en tillräcklig betingelse för förseningen av idrifttagningen av kraftverket. Vad Fortum har hänvisat till i denna del utgör principer som har utvecklats inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten vid konkurrerande skadeorsaker. I förevarande fall är emellertid frågan om ett mellan två parter avtalat vite vid dröjsmål, dvs. en i förväg avtalad skyldighet för den ena parten att utge ersättning vid ett visst förhållande som båda parter har ansett ska utgöra avtalsbrott. Det är inte frågan om skadestånd med anledning av kontraktsbrott, än mindre något utomkontraktuellt sådant. Det saknas därför, enligt tingsrättens bedömning, skäl att tillämpa de av Fortum åberopade skadeståndsrättsliga principerna analogt på förhållandena i förevarande fall. Frågan är i stället om Fortums dröjsmål i förhållande till Vägverkets kontraktsbrott kan verka befriande för Vägverkets ansvar att betala förseningsvite, i enlighet med vad Vägverket har gjort gällande. 18

18 Både i doktrin och praxis finns ett klart stöd för att en leverantörs betalningsskyldighet enligt ersättningsklausuler kan bortfalla helt eller delvis i fall där dröjsmålet berott av omständigheter för vilka beställaren bär ansvaret (se bl.a. Lena Olsen, Ersättningsklausuler Vite och andra avtalade ersättningar vid kontraktsbrott, 1993, s. 160 ff. och NJA 1918 A 670, 1914 A 190, 1935 A 103 och 1945 A 78). Då Vägverket numera har medgett att visst vite ska utgå saknas skäl att nu pröva frågan om vitesklausulen ska bortfalla helt. Sida 605 I förevarande fall utgör Fortums dröjsmål avseende generatorn ett kontraktsbrott i förhållande till vad som har avtalats mellan parterna beträffande leverans och montage av densamma. Dröjsmålet med idrifttagningen har således även berott på omständighet för vilken Fortum har svarat. Vägverket har inte kunnat påverka Fortums dröjsmål. Det föreligger därmed skäl att befria Vägverket från betalningsskyldighet enligt avtalad vitesklausul under den tid som Fortums kontraktsbrott har bestått, dvs. för perioden den 16 november 1998 till den 20 januari Av det anförda följer att det inte föreligger någon kvittningsgill motfordran. Käromålet ska därmed bifallas. Om beloppets storlek och yrkad ränta råder inte tvist.. DOMSLUT 1. Fortum Generation Aktiebolag ska till Staten genom Vägverket betala kr inklusive mervärdesskatt, jämte ränta enligt 4 och 6 räntelagen (1975:653) på beloppen. Svea hovrätt Fortum Generation Aktiebolag överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom, skulle ogilla Statens genom Trafikverket (tidigare Vägverket) talan. Trafikverket bestred ändring. Hovrätten (hovrättslagmannen Göran Ewerlöf samt hovrättsråden Bertil Ahnborg, referent, Hans Nyman och Magnus Ulriksson) anförde följande i dom den 9 november HOVRÄTTENS DOMSKÄL Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten och utvecklat sin talan på i allt väsentligt det sätt som återges i tingsrättens dom. Trafikverket har åberopat samma skriftliga bevisning som åberopades vid tingsrätten. Hovrätten instämmer till alla delar i den bedömning som tingsrätten har gjort i huvudsaken och anmärker särskilt att fråga är om ett mellan parterna avtalat vite och inte en fråga om skadestånd på grund av avtalsbrott eller något utomobligatoriskt förhållande.. Tingsrättens dom ska därför fastställas.. HOVRÄTTENS DOMSLUT Hovrätten fastställde tingsrättens dom. Högsta domstolen Fortum Generation Aktiebolag överklagade och yrkade att HD skulle ogilla trafikverkets talan. Trafikverket motsatte sig ändring av hovrättens dom. Sida

19 Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, justitiesekreteraren Charlotte Edvardsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom. DOMSKÄL Bakgrund Fortum och Staten genom dåvarande Vägverket, numera Trafikverket, ingick 1997 ett entreprenadkontrakt avseende nybyggnad av ett kraftverk. Entreprenaden var en utförandeentreprenad som reglerades av bl.a. AB 92. Vissa arbeten, bl.a. leverans och montage av kraftverkets generator, skulle emellertid utföras av sidoentreprenörer för vilka beställaren (Fortum) ansvarade. Enligt kontraktet skulle anläggningen vara klar för idrifttagning den 16 november Generatorn levererades dock först den 9 december 1998 och var färdigmonterad den 20 januari Kraftverket kunde tas i drift den 11 februari Även Trafikverkets arbeten med vattenvägarna försenades, vilket, oavsett om generatorn levererats i tid, skulle ha inneburit att kraftverket inte kunde tas i drift förrän den 11 februari Enligt en klausul ( 5) i entreprenadavtalet hade beställaren rätt till vite av entreprenören med kr för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjd. Trafikverket ansökte 2003 om stämning mot Fortum och yrkade, som talan slutligen kom att bestämmas, att Fortum skulle förpliktas att till Trafikverket utge kr jämte ränta avseende felaktigt innehållna medel och fordringar för utfört arbete. Fortum vitsordade att Trafikverket hade en fordran med detta belopp på Fortum men bestred yrkandet under åberopande av kvittningsgilla motfordringar avseende dröjsmålsvite. HD:s bedömning Parterna är överens om att generatorns leverans och montage var en förutsättning för att Trafikverkets arbeten med eftergjutning skulle kunna slutföras och att arbetet med eftergjutningen på grund av förseningen av generatorn inte kunde färdigställas förrän den 20 januari I målet är även ostridigt att Trafikverket under tiden den 16 november 1998 till och med den 20 januari 1999 var försenat med sina arbeten med vattenvägarna samt att dessa arbeten i och för sig inte var beroende av leveransen av generatorn. Tvisten mellan parterna avser om Trafikverket är skyldigt att betala vite till Fortum för att idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjd med tio veckor under perioden den 16 november 1998 till och med den 20 januari 1999, trots att inte endast de försenade arbetena med vattenvägarna var orsak till fördröjningen, utan även förseningen av generatorn, för vilken Fortum ansvarar. Ordalydelsen av vitesklausulen i 5 i det mellan parterna träffade avtalet kan inte sägas i större utsträckning tala för vare sig den ena eller andra av parternas tolkning. Det har i målet heller inte gjorts gällande att avtalsparterna i samband med tillkomsten av avtalet diskuterat den närmare innebörden av vitesklausulen. Inte heller föreligger några andra omständigheter vid sidan av själva avtalstexten som kan bidra till att klargöra hur avtalsparterna vid denna tidpunkt tolkade klausulen. Frågan blir alltså vad som ska gälla som dispositiv utgångspunkt i fall då parterna i ett avtal vare sig uttryckligen eller underförstått i en ersättningsklausul tagit ställning till Sida 607 en situation då det finns två konkurrerande skadeorsaker med olika skadevållare men med samma skadeföljd. Enligt 22 köplagen gäller att en köpare vid dröjsmål endast kan göra påföljder gällande mot säljaren under förutsättning att dröjsmålet inte beror på köparen eller något förhållande på dennes sida. I praxis har HD även då avtal innehållit ersättningsklausuler funnit att i den del en försening beror på beställaren äger denne inte rätt till något förseningsvite (se NJA 1914 A 190, 1917 A 668, 1918 A 670, 1935 A 103 och 1945 A 78). I linje med detta ansvarar Fortum 20

20 enligt AB 92 uttryckligen för av Fortum anlitad sidoentreprenör i förhållande till övriga av Fortum anlitade sidoentreprenörer. Vare sig köplagen eller HD:s tidigare praxis tar emellertid sikte på den situation som nu är aktuell, eftersom den försenade leveransen av generatorn i och för sig hade betydelse för arbetet med eftergjutningen, men inte för arbetet med vattenvägarna. Båda dessa förseningar innebar i sin tur var för sig att kraftverket inte kunde tas i drift i tid. Inom den utomobligatoriska rätten råder i svensk och internationell doktrin i det närmaste enighet om att då det förelegat två (eller flera) orsaksfaktorer båda orsaksfaktorerna föranleder skadeståndsansvar om de verkat samtidigt (jfr Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., 2010, s. 214 ff., Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl., 2012, s. 148 ff., Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 95 ff. och s. 234 f., Peter Andrén, Konkurrerande skadeorsaker, Skada och ersättning, Nr 4, 1995, s. 237 f. samt Johs. Andenæs, Konkurrerende skadeårsaker, TfR 1941, s. 252 f.). I detta fall är emellertid inte fråga om något utomobligatoriskt skadestånd utan om vite. Inom doktrinen finns dock exempel på att man menar att samma principer som man valt inom den utomobligatoriska rätten vid konkurrerande orsaker även bör tillämpas i kontraktsrättsliga förhållanden om något annat inte avtalats (jfr Bill W. Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, Kap. 5 12, 1993, s f och Knut Rodhe, Lärobok i obligationsrätt, 6 uppl., 1986, s. 142). Ett skäl som talar för denna lösning är att den drabbade parten annars förtas möjligheten att erhålla kompensation för t.ex. en fördröjning för det fall det finns två eller fler parter som orsakat samma förhållande. Sidoparter ges även en möjlighet att samverka i syfte att oskadliggöra en beställares skadestånds- eller vitessanktionerade förseningsreglering. Å andra sidan skiljer sig den nu aktuella situationen från en utomobligatorisk på så sätt att man inom den utomobligatoriska rätten ålagt skadevållarna ett solidariskt ansvar, vilket innebär att den skadelidande aldrig kan få större ersättning totalt än vad som svarar mot skadan. Inom kontraktsrätten skulle en tillämpning av de utomobligatoriska principerna kunna innebära att den skadelidande blir dubbelt ersatt för sin skada. Ett av syftena med ett avtalsvite är emellertid att förenkla förfarandet mellan parterna jämfört med ett oreglerat skadeståndsansvar. Genom vitet slipper man försöka fastställa vilket ekonomiskt läge som den skadelidande skulle haft om skadefallet inte hade inträffat. Istället har parterna valt att i förväg komma överens om ett ersättningsbelopp. Frågan om dubbel ersättning får därmed inte samma betydelse som vid utomobligatoriska skadestånd. Vanligen svarar även parterna i ett avtal för sin egen del. Det bör då inte vara möjligt att slippa undan ansvar för en avtalsstridig prestation genom att hänvisa till att en annan part också presterat i strid med sitt avtal trots att detta inte haft någon effekt på den egna prestationen. Härtill kommer att Sida 608 strukturen i dröjsmålsvitesbestämmelsen i parternas avtal i detta fall är för entreprenören mer gynnsam än den i AB 92, eftersom det i det normala standardavtalet inte krävs att förseningen orsakat fördröjning av idrifttagandet. Dessa omständigheter talar sammantaget för att vitesbestämmelsen inte bör tolkas på ett sätt som ytterligare inskränker dess tillämpningsområde. Det anförda leder till slutsatsen att även om dröjsmålet av idrifttagningen inte endast orsakades av de försenade arbetena med vattenvägarna, utan också av den försenade leveransen och montaget av generatorn, utesluter inte detta en skyldighet för Trafikverket att utge vite för dröjsmålet pga. förseningen med nämnda arbeten. Vid en sådan bedömning har Trafikverket gjort gällande att det i vart fall förelåg en rätt till tidsförlängning för Trafikverket pga. den försenade generatorn. Enligt AB 92 kap. 4 3 p. 2 äger entreprenören rätt till erforderlig förlängning av kontraktstiden, om han hindras att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av vårdslöshet eller försummelse av sidoentreprenör eller annan av beställaren för entreprenaden anlitad person. Bestämmelsen gäller såväl i fråga om kontraktsarbetena i deras helhet som för huvuddelar, om kontraktsarbetena är uppdelade i sådana. Detta följer av den under Begreppsbestämningar gjorda definitionen av Kontraktstid. Av 4 i parternas entreprenadkontrakt framgår att parterna avtalat om en tidpunkt då vattenvägarna skulle vara färdigställda och en senare tidpunkt när hela kontraktsarbetena skulle vara färdigställda. En rätt till tidsförlängning kan alltså i och för sig ha förelegat såvitt avser arbetet med eftergjutning, eftersom detta 21

21 påverkades av förseningen av generatorn. Mot bakgrund av att arbetena med vattenvägarna var en särskild del i entreprenaden och inte påverkades av generatorns försening kan däremot någon rätt till förlängning inte anses ha förelegat såvitt avser dessa arbeten. Fortum får därmed anses ha en kvittningsgill motfordran på Trafikverket avseende dröjsmålsvite som överstiger det av Trafikverket yrkade beloppet. Fortums överklagande ska därför bifallas.. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken ogillar HD Staten genom Trafikverkets talan.. HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Johnny Herre, referent, och Martin Borgeke) meddelade den 11 oktober 2012 följande dom. DOMSKÄL Bakgrund 1. Fortum ingick år 1997 som beställare ett avtal med (numera) Trafikverket som entreprenör avseende nybyggnad av ett kraftverk. Entreprenaden, som var delad med tolv sidoentreprenörer utöver Trafikverket och som reglerades av bl.a. AB 92 (Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader), var en utförandeentreprenad. Sida 609 En sådan entreprenad innebär att beställaren svarar för projekteringen och entreprenören eller entreprenörerna för utförandet. 2. Trafikverkets åtaganden omfattade bl.a. arbeten med vattenvägar till kraftverket. Dessa arbeten försenades 13 veckor. Förseningen hindrade att kraftverket kunde tas i drift vid den avtalade tidpunkten. Emellertid hindrades idrifttagandet även av en annan sidoentreprenörs försening (leverans av en generator). Den förseningen medförde också att Trafikverket inte i tid kunde utföra vissa eftergjutningsarbeten som ingick i verkets åtagande. Trafikverkets arbeten med vattenvägarna var dock inte beroende av den försenade generatorleveransen. 3. Enligt 5 i det entreprenadkontrakt som reglerar avtalsförhållandet föranleder en försening skyldighet för Trafikverket att utge förseningsvite i den mån idrifttagningen av kraftverket blir fördröjd (se vidare p. 12). Trafikverket har kvittningsvis erlagt vite avseende tre veckors försening. Mot verkets betalningsyrkande i målet gör Fortum gällande rätt till kvittning med vite avseende de återstående tio veckorna. 4. Trafikverket har mot Fortums kvittningsvis resta anspråk på vite invänt att den försenade generatorleveransen har gett verket en rätt till tidsförlängning enligt AB 92. Trafikverket har också gjort gällande att om någon rätt till tidsförlängning inte föreligger, och alltså en försening av verkets kontraktsarbeten rörande vattenvägarna ska anses föreligga, så har likväl den förseningen inte medfört att idrifttagningen av kraftverket har fördröjts, eftersom e n idrifttagning under alla förhållanden hade hindrats av den försenade generatorleveransen. Trafikverket har i den delen hänfört sig till 5 i entreprenadkontraktet. Allmänt om vite vid entreprenader reglerade av AB Enligt 5 kap. 1 AB 92 (numera 5 kap. 3 AB 04) har en beställare rätt till vite om entreprenören överskrider den kontraktstid som gäller för entreprenörens arbeten. Ett undantag från den regeln är att entreprenören har en rätt till förlängning av kontraktstiden till följd av avtalade ändringar eller tilläggsarbeten (4 kap. 2 AB 92). Ett annat undantag är att 22

22 entreprenören har hindrats att färdigställa kontraktsarbetena inom kontraktstiden på grund av vissa i 4 kap. 3 närmare angivna omständigheter. Några ytterligare undantag föreskrivs inte. 6. Ett exempel på en omständighet som kan ge rätt till tidsförlängning enligt 4 kap. 3 AB 92 är att entreprenören hindras att färdigställa kontraktsarbetena på grund av vårdslöshet eller försummelse av beställaren (1 p.). Ett annat exempel är att hindret beror på vårdslöshet eller försummelse av en sidoentreprenör eller någon annan av beställaren för entreprenaden anlitad person (2 p.). Dessa regler har modifierats något i 4 kap. 3 AB 04, där entreprenören i stället ges en rätt till förlängning om hindret har orsakats av en omständighet som beror på beställaren eller något förhållande på hans sida. Sida De aktuella bestämmelserna i AB 92 och AB 04 har sin motsvarighet i 22 köplagen. Där stadgas det att köparen får göra gällande dröjsmålspåföljder om varan avlämnas för sent och det inte beror på köparen eller något förhållande på hans sida (jfr art. 80 CISG, jfr även art. III.-3:101 Draft Common Frame of Reference, DCFR). HD har i ett antal avgöranden funnit att en köpare inte har rätt till förseningsvite i den utsträckning eller till den del som förseningen beror på köparen (se t.ex. NJA 1914 A 190, 1917 A 668, 1918 A 670, 1935 A 103 och 1945 A 78; jfr Lena Olsen, Ersättningsklausuler, 2 uppl. 1993, s. 168 ff. och Lars Erik Taxell, Avtal och rättsskydd, 1972, s. 444 med hänvisning till finländsk rättspraxis). 8. Regleringarna i AB 92 och AB 04 innebär alltså att entreprenören befrias från skyldigheten att utge vite i princip bara om beställarens eller en sidoentreprenörs agerande, t.ex. en försening, medför ett hinder för entreprenören att i tid färdigställa de kontraktsarbeten som denne har åtagit sig. En entreprenör som är försenad med sina kontraktsarbeten ska således utge vite alldeles oavsett hur entreprenaden utvecklas i sådana delar som entreprenören inte ansvarar för, förutsatt att de övriga arbetena inte medför ett relevant hinder eller ger rätt till tidsförlängning av något annat skäl. Det gäller inte bara när den byggnad, anläggning eller installation som entreprenaden avser av någon annan orsak än entreprenörens försening inte kan tas i bruk vid den tidpunkt som följer av tidplanen, utan också om entreprenaden inte alls fördröjs. 9. Om flera entreprenörer har att utge vite på grund av försening med egna arbeten, uppkommer frågan huruvida den skadelidande kan bli överkompenserad och om i så fall hänsyn ska tas till det. Det kan visserligen inträffa att beställaren då får en betydligt större sammanlagd ersättning än som motsvarar den skada som han kan ha lidit. En entreprenör som har åtagit sig att utge ett förseningsvite har emellertid typiskt sett tagit på sig en till beloppet bestämd risk om parten inte fullgör sin prestation enligt avtalet, och detta oberoende av förseningens följdverkningar. Skyldigheten att betala vite påverkas därför inte av om också andra entreprenörer ska utge förseningsvite. Det hindrar inte att den sammanlagda ersättningen skulle kunna bli så stor att det i undantagsfall kan utgöra ett skäl för att med stöd av 36 avtalslagen jämka vitesvillkoret i ett eller flera av entreprenadkontrakten. Rätt till tidsförlängning 10. En första fråga i målet är om Trafikverket har rätt till tidsförlängning på grund av den försenade leveransen av generatorn. En rätt till tidsförlängning enligt 4 kap. 3 p. 2 i AB 92, som gäller såväl i fråga om kontraktsarbetena i deras helhet som för huvuddelar om kontraktsarbetena är uppdelade i sådana, kan i och för sig ha förelegat för Trafikverket såvitt avser arbetet med eftergjutning, eftersom det arbetet påverkades av förseningen avseende generatorn. Arbetena med vattenvägarna Sida 611 var emellertid en särskild del i entreprenaden, som enligt kontraktet skulle vara färdigställda och tillgängliga för besiktning en viss avtalad dag och som inte påverkades av generatorförseningen. Någon rätt till tidsförlängning avseende arbetena med vattenvägarna föreligger därför inte. Tolkningsförutsättningar avseende parternas avtal om förseningsvite 11. Eftersom någon rätt till tidsförlängning avseende arbetena med vattenvägarna inte föreligger, blir nästa fråga om Trafikverket enligt 5 i kontraktet är skyldigt att betala vite till 23

23 Fortum för att verket blev försenat med sina arbeten. Mot en sådan skyldighet har Trafikverket invänt att, till följd av förseningen med generatorleveransen, fördröjningen av idrifttagningen av kraftverket skulle ha inträffat även om verket hade utfört sina arbeten med vattenvägarna på avtalad tid. 12. Av vad som har anförts i det föregående följer att om vitesbestämmelsen i 5 kap. 1 AB 92 hade reglerat Trafikverkets ansvar, så skulle verket ha haft en skyldighet att utge vite för den tid med vilken Trafikverkets kontraktstid överskreds, trots att den förseningen inte var den enda orsaken till den fördröjda idrifttagningen av kraftverket (se p. 8). Den bestämmelsen fanns också i 5 i det förtryckta på AB 92 baserade kontraktsformulär som parterna använde sig av. Parterna valde emellertid att ändra bestämmelsen genom vissa strykningar och ett tillägg. Efter ändringarna i den förtryckta texten anger bestämmelsen att vid försening är beställaren berättigad att av entreprenören erhålla vite med ett belopp av kronor för varje påbörjad vecka varmed idrifttagningen av kraftverket blivit fördröjd. 13. Det har i målet inte gjorts gällande att parterna i samband med tillkomsten av avtalet diskuterade den närmare innebörden av vitesklausulen eller att de hade en gemensam partsavsikt rörande betydelsen av denna för ett fall där flera händelser samtidigt har orsakat en försening av kraftverkets idrifttagning. Inte heller föreligger det några andra omständigheter vid sidan av själva kontraktstexten som kan bidra till att klargöra hur parterna vid avtalstidpunkten uppfattade klausulen i det hänseendet. Ordalydelsen ger utrymme för såväl uppfattningen att när Trafikverkets försening ensam förklarar en fördröjning av idrifttagningen ska vite utgå oberoende av om fördröjningen ändå hade inträffat på grund av en sidoentreprenörs försening, som uppfattningen att vite förutsätter att fördröjningen av idrifttagningen inte hade skett Trafikverkets försening förutan. Inte heller avtalets systematik ger någon egentlig ledning för den aktuella frågan. Det är i ett sådant fall naturligt att vid bestämningen av avtalsinnehållet utgå från vad som gäller enligt dispositiv rätt. Rätt till skadestånd vid konkurrerande skadeorsaker 14. Man har i skadeståndsrätten att skilja mellan att en händelse utgör en tillräcklig betingelse för en skada och att den utgör en nödvändig betingelse Sida 612 för denna. Att en händelse utgör en nödvändig betingelse innebär att skadan inte skulle ha inträffat om händelsen inte hade skett. En händelse utgör en tillräcklig betingelse om den ensam föranleder skadan. Särskilda problem uppkommer vid konkurrerande skadeorsaker, där två (eller flera) händelser var för sig är tillräckliga för att orsaka samma skada. I dessa fall är inte någon av händelserna i sig en nödvändig betingelse för skadan (jfr om det Mårten Schultz, Kausalitet, Studier i skadeståndsrättslig argumentation, ak. avh. 2007, s. 311 ff., 423 ff. och 463 ff.). 15. I de fall då två ansvarsgrundande händelser medför samma skada vid samma tidpunkt eller under samma tidsrymd (faktisk orsakskonkurrens) råder det, när det gäller utomobligatoriskt skadeståndsansvar, i nordisk doktrin närmast enighet om att båda händelserna medför skadeståndsansvar (jfr Johs. Andenæs, Konkurrerende skadeårsaker, TfR 1941, s. 252 f., Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 95 ff. och s. 234 f., Bill Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga, ak. avh. 1993, s. 969 f., Peter Andrén, Konkurrerande skadeorsaker, Skada och ersättning, Nr 4, 1995, s. 237 f., Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 214 ff. och Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, 2 uppl. 2012, s. 148 ff.). Skadevållarna ansvarar i dessa fall solidariskt för hela den uppkomna skadan. Synsättet ligger i linje med principen att den skadelidande genom skadeståndet inte ska försättas i en bättre ekonomisk situation än den som skulle ha förelegat om den skadevållande händelsen inte hade inträffat. 16. När det gäller hur konkurrerande skadeorsaker ska bedömas i kontraktsförhållanden framstår det som välmotiverat att hämta ledning i det som gäller i utomobligatoriska förhållanden (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 308 och Bill Dufwa, a.a. s f., där det i huvudsak hänvisas till motsvarande problem vid skadestånd utanför kontraktsförhållanden; mer ingående i samma riktning Torsten Iversen, Erstatningsberegning i kontraktsforhold, ak. avh. 2000, s. 804 ff.). De principer som har utvecklats inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten när det gäller orsakskonkurrens bör därför läggas till 24

24 grund för motsvarande bedömningar vid skadeståndsskyldighet till följd av kontraktsbrott, om inte särskilda skäl talar emot det. 17. Vid faktisk orsakskonkurrens mellan två skadeståndsgrundande avtalsbrott som medför samma skada under samma tidsrymd, t.ex. när en köpares produktion stoppas både av säljarens uteblivna leverans av insatsvaror och av en elleverantörs kontraktsstridiga underlåtenhet att tillhandahålla elektricitet för produktionen, är således utgångspunkten att skadevållarna blir solidariskt skadeståndsskyldiga. För att skadeståndsskyldighet ska föreligga fordras det alltså inte att avtalsbrottet har varit en nödvändig betingelse för den inträffade skadan. Den icke kontraktsbrytande parten är följaktligen berättigad till ett skadestånd som försätter honom i samma situation som om avtalet hade fullgjorts på ett Sida 613 riktigt sätt, även när det finns två eller fler andra parter som har orsakat samma skada genom skadeståndsgrundande kontraktsbrott. Bedömningen av kontraktsbestämmelsen 18. Av det föregående följer att Trafikverket, om någon dröjsmålsvitesbestämmelse inte hade avtalats, skulle ha varit skadeståndsskyldigt för den uppkomna fördröjningen med idrifttagningen av kraftverket och att det ansvaret, om även den sidoentreprenör som levererade generatorn var skadeståndsskyldig, skulle ha varit solidariskt med sidoentreprenörens. Frågan är om parterna genom utformningen av vitesbest ämmelsen inte bara införde ett krav på en viss effekt av dröjsmålet som inte gäller enligt standardlydelsen i AB 92 fördröjning av idrifttagningen i stället för enbart en konstaterad överskriden kontraktstid utan rätt till tidsförlängning och i det hänseendet närmade sig vad som gäller enligt skadeståndsrättsliga regler, utan genom justeringen också kom att göra ett avsteg från den dispositiva principen om att samtliga skadevållare ansvarar skadeståndsrättsligt vid faktisk orsakskonkurrens. 19. Ett avsteg av det angivna slaget skulle kunna innebära att inget vite alls kom att utgå, trots att flera entreprenörer var försenade och var och en av dem skulle ha varit skyldig att utge vite om han hade varit ensam om att vara försenad. En sådan från dispositiv rätt avvikande innebörd av bestämmelsen, som typiskt sett får anses vara inte bara överraskande utan också tämligen långtgående och klart oförmånlig för beställaren samt motsvarande oväntad och fördelaktig för entreprenören, måste förutsätta ett tydligt stöd i bestämmelsens ordalydelse eller i andra tolkningsdata. Något sådant stöd finns inte. Visserligen innebär en tolkning i linje med vad som följer av dispositiv rätt att en dröjsmålsskada för beställaren (t.ex. utebliven vinst) kan komma att kompenseras av viten från flera entreprenörer. En sådan ordning gäller emellertid enligt såväl AB 92 som AB 04 och är inte oförenlig med ett förseningsvites typiska syften. Slutsats 20. Det anförda leder till slutsatsen att fastän fördröjningen av idrifttagningen orsakades inte bara av Trafikverkets försening med vattenvägarna, utan också av den försenade leveransen och monteringen av generatorn, ska Trafikverket utge vite enligt 5 i parternas kontrakt. Fortum har därför en kvittningsgill motfordran på Trafikverket avseende förseningsvite som täcker det av Trafikverket yrkade beloppet. Fortums överklagande ska följaktligen bifallas. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom i själva saken ogillar HD Trafikverkets talan.. 25

25 NJA 2013 s. 145 En 13-årig flicka var omhändertagen för vård med stöd av lagen om vård av unga. Medan hon tillfälligt var placerad hos mamman anlade hon en omfattande brand. Placeringsbeslutet har ansetts inte i sig kunna medföra skadeståndsansvar mot dem som drabbades av branden. Däremot har socialnämndens underlåtenhet att uppfylla sin plikt att hålla uppsikt över flickan ansetts kunna medföra ett sådant ansvar. Också fråga om betydelsen för fördelningen av bevisbördan av att socialnämnden inte på ett kontrollerbart sätt gjorde en adekvat utvärdering av faresituationen. Lunds tingsrätt If Skadeförsäkring AB och Zurich Insurance plc (Irland), Filial Sverige, förde vid Lunds tingsrätt den talan mot Landskrona kommun som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Dag Cohen och f.d. lagmannen Jan Alvå) anförde följande i dom den 29 april KORT BAKGRUND M. är född år År 1998 placerades hon av Arbets- och socialnämnden i Landskrona kommun frivilligt utanför hemmet på grund av moderns och moderns fästmans alkoholproblem. Den 19 juni 2000 beslutade ordföranden i Arbets- och socialnämnden i Landskrona kommun Sida 146 att omedelbart omhänderta M. med stöd av 6 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Beslutet underställdes Länsrätten i Skåne län, som den 29 juni samma år fastställde beslutet. På ansökan av nämnden förordnade länsrätten i dom den 4 augusti 2000 att M. skulle beredas vård med stöd av 1 3 LVU. Som grund för avgörandet hänvisade länsrätten till såväl brister i M:s hemmiljö (2 LVU) som i hennes eget beteende (3 LVU). Den 11 juli 2002 lades M. in akut på Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Lunds Universitetssjukhus (nedan BUP) enligt 6 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Under tiden på BUP konstaterades att M. har funktionsnedsättningen Aspergers syndrom, som är en s.k. autismspektrumstörning. M. skrevs ut från BUP till ett behandlingshem, Rosenkullens Behandlingshem AB (nedan Rosenkullen), den 18 september Den 11 oktober samma år skrevs hon återigen in akut på BUP. M. skrevs ut från BUP den 22 november Samma dag beslutade ordföranden i Arbets- och socialnämnden i Landskrona kommun att M., som då fortfarande var omhändertagen enligt 1 3 LVU, med stöd av 11 andra stycket LVU skulle placeras för vård i det egna hemmet. Den 3 december 2002 anlade M. brand i affären Hemköp i Landskrona. Den byggnad i vilken affären och varuhuset Åhléns var inrymda brann ner och totalförstördes. Modern var ensam vårdnadshavare för M. under hela den nu aktuella perioden. Ordföranden i Arbets- och socialnämnden i Landskrona kommun beslutade den 4 december 2002 att M. skulle omplaceras från det egna hemmet till Långanässkolans Ungdomshem (nedan Långanässkolan), som är ett s.k. särskilt ungdomshem som Statens institutionsstyrelse (nedan SiS) ansvarar för. Under år 2004 konstaterade BUP att M., utöver Aspergers syndrom, även har den psykiatriska diagnosen schizofreni. YRKANDEN OCH INSTÄLLNING Zurich Insurance plc (Irland), Filial Sverige, (nedan Zürich) har yrkat att tingsrätten ska förplikta Landskrona kommun (nedan kommunen) att till Zürich betala ett belopp om kr jämte ränta på beloppet enligt 4 tredje stycket och 6 räntelagen från den 1 november 2003 till dess betalning sker. 26

26 If Skadeförsäkring AB (nedan If) har yrkat att tingsrätten ska förplikta kommunen att till If betala ett belopp om kr jämte ränta på beloppet enligt 4 tredje stycket och 6 räntelagen från den 22 maj 2003 till dess betalning sker. Kommunen har tillbakavisat försäkringsbolagens yrkanden. För det fall tingsrätten skulle finna att kommunen är ersättningsskyldig har kommunen dels yrkat att ersättningsbeloppen ska jämkas, dels gjort gällande att 4 fjärde stycket räntelagen ska tillämpas vid ränteberäkningen Sida 147 och att ränta i sådana fall ska utgå från dagen för delgivning av stämningsansökningarna (den 23 december 2004). RÄTTSLIGA GRUNDER Försäkringsbolagen Som försäkringsgivare åt Hemköpskedjan Aktiebolag/Axfood Aktiebolag har Zürich i anledning av i målen aktuell brand betalat ut försäkringsersättning med kr. If har som försäkringsgivare åt Gräset 19 Fastighets Aktiebolag i anledning av branden betalat ut försäkringsersättning med kr. Sammanställningar över kostnaderna fogas till domen som bilaga 1 [här utesluten]. Enligt försäkringsvillkoren har försäkringsbolagen övertagit försäkringstagarnas rätt till ersättning av den som är ansvarig för skadorna. I nu nämnd ordning har försäkringsbolagen grundat yrkandena om ersättning på bestämmelserna i 2 kap. 1, 3 kap. 2 och 3 kap. 1 skadeståndslagen. Anledningen till att försäkringsersättningsbeloppen överstiger yrkandena i målen är att försäkringsbolagen i tvister med kommunens försäkringsbolag, Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ.) (nedan Trygg-Hansa), har ingått en förlikning innebärande att försäkringsbolagen har uppburit ett visst belopp samt att försäkringsbolagen har fått ut vissa belopp ur M:s moders och hennes sambos hemförsäkringar. Skadorna har orsakats av M. Kommunen, som enligt 11 fjärde stycket LVU hade tillsynsplikten över M., kände väl till M:s funktionshinder och psykiska ohälsa. Det var också känt för kommunen att hon var rymningsbenägen och att hon vid upprepade tillfällen hade gjort sig skyldig till mordbrand. Att med denna insikt placera M. i hemmet, med de bristfälliga hemförhållanden som rådde där, innebär att kommunen som hade andra alternativ och möjligheter än att placera henne i det egna hemmet av oaktsamhet har försummat sin uppsikt/tillsyn av M. och inte vidtagit erforderliga åtgärder. Placeringen av henne i hemmet med endast en resursperson åt modern under två timmar per dag har inte utgjort tillräcklig tillsyn. Det sagda innebär att kommunen enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen ska svara för den skada som M. har orsakat. Kommunens åtgärder beträffande M:s vård under omhändertagandet enligt LVU har inneburit myndighetsutövning. Skadorna har uppkommit på grund av att kommunen inte har vidtagit nödvändiga åtgärder med avseende på M:s vård och tillsyn. Med hänsyn till vad som vid den aktuella tidpunkten var känt för kommunen om M:s diagnoser och vårdbehov var denna underlåtenhet oaktsam. Kommunen har således vållat skadan genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, vilket enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen medför skyldighet att betala ersättning för de skador som har orsakats genom branden. Vidare ska kommunen, som enligt LVU hade ett ansvar för att M. stod under tillräcklig uppsikt, enligt 3 kap. 1 skadeståndslagen svara för den skada som uppkommit genom att dess anställda med kunskap om M:s Sida 148 diagnoser och vårdbehov samt rymnings- och eldningsbenägenhet valde att placera M. i hemmet med endast en resursperson åt modern som stöd. 27

27 If framställde krav på ersättning från kommunen i brev den 22 april Krav från Zürich framställdes den 1 oktober samma år. Dessa datum utgör därmed utgångspunkt för ränteberäkningen enligt 4 tredje stycket räntelagen. Kommunen Vid tidpunkten för branden var M., i enlighet med BUP:s bedömning och rekommendationer, temporärt LVU-placerad i föräldrahemmet i avvaktan på att en ny placering kunde ordnas. I den situationen åvilade vård- och tillsynsansvaret modern enligt 6 kap. 2 FB. Dessutom hade kommunen uppdragit åt M:s moder att sköta om vård och tillsyn. Om tingsrätten skulle finna att ansvaret för M:s vård och tillsyn vilade på kommunen, tillbakavisas att den av oaktsamhet har försummat tillsynsplikten. Under alla förhållanden tillbakavisas att det finns ett adekvat orsakssamband mellan placeringsbeslutet och branden. För det fall tingsrätten skulle finna att kommunens agerande i något avseende har varit försumligt, ska kommunen ändå inte hållas skadeståndsrättsligt ansvarig, eftersom adekvat orsakssamband mellan kommunens underlåtenhet och M:s agerande inte har förelegat. Det sagda innebär att kommunen inte bär något skadeståndsansvar enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen för den skada som M. har orsakat. Kommunen har vidare vidtagit de åtgärder som rimligen kan begäras och har därför inte ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. Ingen av kommunens förtroendevalda eller anställda har vållat skada, varför inte heller något ansvar enligt 3 kap. 1 skadeståndslagen föreligger. Kommunen har vidare inställningen att enligt principen om skyddat intresse har bestämmelserna i LVU till syfte att skydda den unge och inte samhället från brand och att skadeståndsansvar därför inte föreligger med hänvisning till den s.k. skyddsändamålsläran. För det fall tingsrätten skulle finna att skadeståndsskyldighet föreligger enligt 3 kap. 1 eller 2 skadeståndslagen, är det med hänsyn till föreliggande ansvarsförsäkring skäligt att ersättningen jämkas enligt 3 kap. 6 skadeståndslagen. Kommunens ansvarsförsäkringsbelopp var vid tillfället kr. I egenskap av försäkringsgivare åt Åhléns Aktiebolag har Trygg-Hansa, utöver i målen yrkade belopp, begärt ersättning av kommunen med kr med hänvisning till samma grunder och omständigheter som Zürich och If har åberopat i nu aktuella mål. Jämkning ska ske proportionerligt i förhållande till kommunens ansvarsförsäkringsbelopp. Vid denna bedömning ska hänsyn även tas till det av Trygg-Hansa utom rätta framställda kravet. Försäkringsbolagens inställning till jämkningsyrkandet Försäkringsbolagen, som har tillbakavisat att det föreligger skäl till jämkning av ersättningsbeloppen, har inte vitsordat att kommunens ansvarsförsäkring var begränsad till kr och att detta belopp var representativt för kommuner av kommunens st orlek. Sida 149 SAKFRAMSTÄLLNINGAR Försäkringsbolagen Händelser fram till beslutet om LVU-vård den 4 augusti 2000 M. växte upp med sin moder och en åtta år äldre bror. Fadern bodde med familjen fram till det år då M. fyllde fem år. Denne var under den tid han bodde med familjen under upprepade perioder inlagd på psykiatrisk klinik på grund av självdestruktivt beteende. Såväl M:s moder som fadern missbrukade alkohol. Efter separationen var M:s kontakt med fadern sparsam. I februari 1994 inkom den första anmälan till socialtjänsten om att barnen inte hade det bra hos modern. 28

28 Utredning verkställdes. Modern var inte intresserad av frivilliga insatser och utredningen kom fram till att det inte vid denna tidpunkt fanns grund för tvångsåtgärder. Modern träffade en ny man, som hon blev sambo med, i samband med att hon separerade från M:s fader. Även denne missbrukade alkohol. M. remitterades till BUP första gången år 1995 av en distriktssköterska p.g.a. moderns oro över M:s beteende. M. hade blivit alltmer dominerande och krävande och modern visste inte hur hon skulle hantera henne. Efter det inledande samtalet uteblev modern och M. från tre bestämda möten utan att lämna återbud. Under de därpå följande åren inkom löpande anmälningar till socialtjänsten om missförhållanden i hemmet, bl.a. från fadern. Det handlade också om anmälningar från grannar om fylleri och våld mellan modern och hennes sambo. Den 7 juli 1997 underrättade polisen socialtjänsten om moderns missbruksproblem. Av polisens minnesanteckningar från detta tillfälle framgår bl.a. följande. Modern tillkallade polis, eftersom sambon vägrade släppa in henne i lägenheten. När poliserna kom till lägenheten var modern märkbart berusad. Sambon släppte in poliserna i lägenheten. Där fanns förutom sambon även M. Anledningen till bråket uppgavs vara att modern hade lämnat lägenheten och kommit hem märkbart berusad några timmar senare. Under den tid poliserna befann sig i lägenheten var M. väldigt kontaktsökande mot poliserna. Den 8 oktober 1997 inkom en anmälan om M:s situation från en distriktssköterska. Modern ringde i oktober 1997 akut till en BUP-mottagning och önskade akut hjälp med inläggning av både henne själv och M. Skälet till detta var enligt modern att de en och en halv månad tidigare hade fått veta att M:s fader hade tagit livet av sig och att de samma dag som modern kontaktade BUP hade fått besked att fadern levde. Modern beskrev att hon var så upprörd att hon hade tagit en öl. Hon uppgav också att hennes pojkvän misshandlade henne och att hon behövde hjälp att ta sig ur förhållandet. Av ett polisförhör med modern under en förundersökning framgår bl.a. att M. allt sedan hon började skolan har haft problem, att hon mobbades, att hon hade problem med att få kamrater och att hon var aktiv, rastlös och krä vde mycket uppmärksamhet. År 1998 anmälde polisen missförhållanden i familjen sedan polis vid tre tillfällen samma dag hade blivit kallade till familjens hem efter anmälningar från grannar om fylleri och våld mellan modern och hennes pojkvän. Familjeenhetens utredare kallade modern till möten på familjeenheten och besökte familjen hemma. Ofta uteblev modern från mötena eller också var hon oanträffbar hemma. I mitten av september 1998 anmälde en av socialtjänstens anställda, tillika granne till modern, att modern var berusad. Personal från familjeenheten bedömde då utifrån moderns tillstånd, risken för nya allvarliga bråk och M:s behov av säkerhet och trygghet att M. omgående måste placeras utanför Sida 150 hemmet. Modern samtyckte till detta och M. uttryckte lättnad över att få komma hemifrån. M. placerades då i en jourfamilj. Under en sex månader lång period under åren var M. frivilligt placerad i jourfamiljehem pga. moderns alkoholmissbruk. I samband med denna placering lades modern in på psykiatrisk klinik under några veckor. Utredarna från familjeenheten tog därefter kontakt med modern och hennes pojkvän, som förklarade att de hade för avsikt att fortsätta sitt förhållande och på sikt leva tillsammans. Modern och pojkvännen inledde vid denna tid spärrmedicinering med antabus. Utredarna ansåg att det fanns goda möjligheter att M. kunde återvända till hemmet under förutsättning att modern och pojkvännen fullföljde sina beslut om nykterhet och täta kontakter med socialtjänsten. M. anpassade sig inledningsvis väl i jourfamiljehemmet och tyckte att det var skönt att komma hemifrån och slippa oroa sig för modern och pojkvännen. M. berättade att hon vid många tillfällen hade upplevt fyllefester, slagsmål och bråk. M. berättade att hon under bråken låg i sin säng och låtsades sova för att på så sätt lura modern, men också för att försöka stänga ute skrik och gap. Efter en tid fick M. problem i sin relation med jourfamiljens döttrar. Det blev då tydligt att M. hade svårt att samspela med jämnåriga. I februari 1999 flyttade M. hem igen. Modern samtyckte till att M. skulle få en kontaktfamilj varannan helg. M. trivdes väl hos kontaktfamiljen och vistelserna där följde upplagd planering. Hon deltog också varje vecka i socialtjänstens grupp för barn till missbrukare, Regnbågen. Redan i juni 1999 meddelade moderns pojkvän att han hade bestämt sig för att upphöra med 29

29 spärrmedicineringen. I juli samma år bestämde sig även modern för att upphöra med denna medicinering. Efter sommaren 1999 fortsatte utredarna från familjeenheten att ha kontinuerlig kontakt med familjen. I mitten av december 1999 kontaktades utredarna av en gruppledare från Regnbågen, som uppgav att modern i berusat tillstånd hade kontaktat henne för att lämna återbud till barngruppens julfest samma dag. Vid hembesök från socialtjänsten den dagen var modern kraftigt berusad och helt omöjlig att föra samtal med. Hon berättade att hon hade druckit de senaste två veckorna och att pojkvännen hade druckit med henne kvällen före och att de då hade kommit i bråk. Denne kom hem från arbetet under hembesöket och tillstod att modern och han hade börjat dricka alkohol i stor omfattning under den senaste tiden och att de hade hamnat i slagsmål under gårdagskvällen. Pojkvännen bestämde sig omgående för att han på nytt skulle inleda spärrmedicinering genom sitt arbete dagen därpå. Modern nämnde inga sådana planer men accepterade att handläggaren kom hem till henne nästkommande dag. M. var orolig och ville helst inte prata om modern och hur hon hade det. Det framkom at t modern hade övertygat M. om att barngruppen var avslutad för terminen trots att modern visste om att gruppen skulle ha julfest. Modern och sambon inledde därefter återigen spärrmedicinering med antabus. I mitten av januari 2000 kontaktade M. familjeenheten vid upprepade tillfällen då modern hade druckit trots att hon använde antabus. Vid hembesök var modern berusad men sambon nykter och utredarna bedömde att M:s situation kunde säkerställas genom att sambon tog hand om M. Det framkom i samtalen som följde att modern under lång tid, eventuellt under hela perioden hon hade tagit antabus, hade druckit alkohol utan större biverkningar. Modern menade att skälet till att hon drack var att sambon slog henne och dominerade henne på andra sätt. M. var mycket tydlig med att hon inte ville vara kvar hemma när modern drack. I februari 2000 beviljades modern en alkoholavvänjande behandling under 28 dagar. Redan några dagar efter det att hon hade kommit hem Sida 151 från behandlingen återföll hon i missbruk. M. ville inte bo hemma och utredarna bedömde att M. var i behov av en långvarig placering utanför hemmet pga. moderns grava missbruk. I slutet av februari 2000 placerades M. i en ny jourfamilj. M. acklimatiserade sig inledningsvis väl men redan efter några veckor rymde hon och återfördes av polis. Rymningarna fortsatte vid upprepade tillfällen och hon utsatte sig själv för faror. Vid ett tillfälle tog hon med sig jourfamiljens femåriga dotter när hon rymde. Jourfamiljen fick ständigt bevaka och sysselsätta M. Oron för den egna dottern tillsammans med oron och fruktan för att M. skulle göra sig själv illa om hon på nytt rymde resulterade till slut i att familjen i slutet av mars 2000 meddelade att de inte längre kunde ta ansvar för M. M. placerades därefter i ett nytt jourfamiljehem. Rymningarna fortsatte dock även hos denna familj. I socialförvaltningens utredning den 21 juni 2000 framgår att M. rymde sju gånger på en dryg vecka från detta familjehem. Jourfamiljehemmet meddelade att de inte kunde ta ansvar för M. utifrån hennes rymningsbenägenhet. M. uttryckte också självdestruktiva tankar om att rymma och ta livet av sig, vilket oroade de andra barnen i familjehemmet. I brist på andra alternativ flyttade M. hem i mitten på april Modern hade då varit på avgiftning och återupptagit antabusbehandlingen med dubbel dos. Dessutom hade modern separerat från sambon och återupptagit sitt arbete. M. fortsatte dock att rymma. Modern uppgav att M. inte gav några som helst tecken innan hon rymde. Modern berättade också att M. saknade förmåga att sysselsätta sig själv på egen hand och att ens för ytterligt korta stunder vara ensam. Modern misstänkte att M. var sjuk. Den 19 maj 2000 ordnades tid för akut barnpsykiatrisk bedömning av M. på BUP-mottagningen i Landskrona. Undersökande läkare ansåg sig då inte kunna utesluta psykisk sjukdom. M. remitterades därför till psykosteamet vid BUP. M. placerades hos en ny jourfamilj, där hon blev ständigt passad av någon av de vuxna. Familjemedlemmarna sov i skift, eftersom M. ständigt talade om att rymma, letade efter tänkbara flyktvägar och vid flera tillfällen uttryckte att det kommer att hända något i huset. M. hade påtagliga problem med att förströ sig själv och kunde endast för kortare stunder 30

30 distraheras genom lek. Placeringen i jourfamiljen fortsatte i tre veckor utan rymningar. I början av juni 2000 meddelade dock jourfamiljen att de inte längre orkade med den arbetsbörda som M. innebar. Jourfamiljen avsade sig uppdraget från den 9 juni M. återkom på nytt till modern den 9 juni Modern, som hade skött sitt arbete och antabusbehandlingen sedan i april 2000, bedömdes av utredarna vara väl medveten om vilket ansvar som lades på henne när M. kom hem. Modern sjukskrevs för vård av barn. Den 16 juni 2000 avbokade modern ett planerat hembesök av utredarna med förevändning att hon och M. skulle till ett badhus i Malmö. Natten till den 17 juni 2000 påträffades M. av socialjouren på resecentrumet Knutpunkten i Helsingborg och togs om hand av polis. Någon anmälan om försvunnet barn hade inte inkommit till polisen. Både polisen och socialjouren sökte utan framgång modern per telefon och genom hembesök. M. berättade att modern hade lämnat hemmet på fredag eftermiddag för att gå på 50-årsfest. Natten dessförinnan hade M. varit uppe hela natten och hållit modern sällskap när hon satt hemma och söp. M. placerades i jourfamiljehem i avvaktan på att kontakt kunde upprättas med modern. Besked om placeringsbeslutet lämnades i brevlådan till familjens lägenhet samma natt. Dagen därpå fick man tag på modern per telefon. Det bestämdes då ett möte på familjeenheten. M. och jourfamiljen kom till mötet men Sida 152 modern kom inte och hördes inte av. Modern påträffades hemma. Hon var då nykter men påtagligt bakfull. Under eftermiddagen samma dag skulle personal från HVB-boendet (hem för vård eller boende) Lunds barnhem komma till familjen för att ta modern och M. till barnhemmet för ett dygns boende. Utredarna bedömde att modern kunde ta hand om M. några timmar och placeringen hos jourfamiljen upphörde. När barnhemmets personal kom till familjens bostad bedömde de att modern var så trött och illa däran att ett besök på barnhemmet inte kunde genomföras. Besökstillfället sköts upp till nästa dag. Denna dag hade M. sedan länge en tid inbokad på BUP för bedömning av hennes psykiska hälsa. Utredarna bestämde att M. skulle bo hemma över natten och att modern och M. morgonen efter skulle resa med utredarna först till BUP och därefter vidare till barnhemmet. Redan samma eftermiddag rymde M. på nytt när modern gick på toaletten. Information om rymningen kom till familjeenhetens kännedom genom att missbruksvården ringde och berättade vad som hade skett. Den 19 juni 2000 beslutades därför om ett omedelbart omhändertagande av M. enligt 6 LVU. Det beslutades att på nytt placera M. hos en tidigare jourfamilj. Jourfamiljsmamman följde med M. till BUP dagen efter. Modern skulle åka dit med utredarna men kom inte till familjeenheten. Mötet på BUP genomfördes utan modern. Först efter mötet dök hon upp och hon följde sedan med M. till barnhemmet. Den 29 juni 2000 fastställde länsrätten det underställda beslutet om omedelbart omhändertagande enligt LVU. Kommunen ingav därefter den 13 juli 2000 en ansökan till Länsrätten i Skåne län om att M. skulle beredas vård med stöd av 1 3 LVU. Till ansökan fogades en vårdplan för M. med följande innehåll (moderns och övriga anhörigas namn har ersatts med modern osv. i citerade avsnitt nedan). M. ska placeras på Lunds barnhem för boende i ett år. Det ska utföras en barnpsykiatrisk utredning av M. För LVU-vårdens upphörande krävs att modern uppvisar nykterhet under minst ett år. Modern ska även på andra sätt motsvara M:s behov av omvårdnad, skydd och trygghet samt i övrigt kunna ge M. det hon behöver i form av struktur, stimulans och förutsägbarhet i tillvaron. För detta krävs bland annat att modern aktivt deltar och tillgodogör sig den förälder/barnbehandling som är en del av placeringen på Lunds barnhem. Resultatet av den barnpsykiatriska utredningen kommer att vara vägledande i de fortsatta instanserna. Denna vårdplan har därefter aldrig ändrats. När det gäller utredarnas bedömning och anförda skäl för ansökan om vård angavs följande. Modern har under flera år äventyrat sin dotters hälsa och utveckling genom att återkommande missbruka alkohol. Under de perioder när modern missbrukar åsidosätter hon M:s rätt till trygghet, förutsägbarhet i tillvaron och stimulans. Modern har under hela den tid som 31

31 utredningar och insatser funnits i familjen sagt sig vara medveten om allvaret i situationen och sagt sig vara kapabel och villig till att fullfölja de planeringar som lagts upp. Trots detta har hon endast under korta perioder levt upp till de löften och de planeringar hon gjort Under våren har dessa brister i omsorgen och moderns oförmåga att fullfölja överenskommelser, blivit tydligt framträdande och utredarna bedömer att detta utgör en påtaglig risk för att M:s hälsa och utveckling skadas. M. har under de senaste månaderna vid ett flertal tillfällen utsatt sin hälsa och utveckling för allvarlig risk att skadas genom att vistas i skadliga miljöer utom vuxnas kontroll och tillsyn. M. tar inte vägledning av någon vuxen i de hem hon bott i och rättar sig inte efter de regler och normer som sätts för henne. Utifrån M:s socialt nedbrytande beteende utsätter Sida 153 hon sin hälsa och utveckling för påtaglig risk att skadas. Vår bedömning är att M. under lång tid, eventuellt under hela sin livstid, levt under svåra omständigheter utifrån föräldrarnas missbruk och oroliga livsföring. M. har idag ett stort behov av att bli sedd och uppmärksammad utifrån sin egen person för att hon ska kunna mogna och utvecklas tillfredsställande. Med anledning av hennes utagerande och farliga beteende bedöms hon idag ha ett omfattande vårdbehov vilket kräver en långvarig professionell behandling. Inte heller denna bedömning har därefter ändrats vid något tillfälle. Till ansökan fogades också ett läkarintyg daterat den 10 juli 2000 avseende M. Av detta framgår i huvudsak följande. M. är en drygt 11-årig flicka som sedan tre veckor tillbaka är placerad på Lunds barnhem. Anledningen till placeringen är omsorgssvikt från moderns sida, modern har alkoholproblem. M. har under många år haft beteendeproblem och dessa har accentuerats under våren och hon har då utsatt sig för faror. M. är en flicka som till växten är stor men som ter sig som ett flera år yngre barn. Hon ger intryck av att vara klart utvecklingsförsenad. M. är en flicka som på olika sätt befinner sig i riskzonen, och ett fortsatt omhändertagande enligt LVU förefaller helt nödvändigt. Hon uppvisar idag inga tecken på någon uttalad psykiatrisk problematik. Modern motsatte sig bifall till ansökan. Hon samtyckte till placering på Lunds barnhem men motsatte sig tvång. I dom den 4 augusti 2000 biföll länsrät ten kommunens ansökan och förordnade att M. skulle beredas vård med stöd av 1 3 LVU. Tiden från omhändertagandet fram till branden den 3 december 2002 Den 15 augusti 2000 upprättades ett nytt läkarintyg avseende M. Enligt detta var M. en elvaårig flicka med normala intellektuella förutsättningar. Hon talade enligt intyget med en röst som fick henne att uppfattas som ett mycket yngre barn än vad hon var men eventuella svårigheter att tillgodogöra sig undervisning torde inte ha berott på nedsatt intellektuell förmåga. I en av familjeenhetens utredningar inför omprövning av LVU-vården anges följande om M:s förhållanden under åren Placeringen på Lunds barnhem fungerade till en början bra. M. började sedan rymma även därifrån, till slut rymde hon upp till två gånger per dag. Situationen blev ohållbar. Hon skadade sig själv och försökte skada de andra barnen som var där. Av en av polisen den 13 september 2000 upprättad PM, vilken översändes till socialförvaltningen samma dag, framgår att M. hade avvikit från barnhemmet eller skolan vid 21 tillfällen. I PM:n angavs vidare att hon verkade ha svårt att förstå vad de försökte säga till henne, att hon vid ett tillfälle bad polisbilens förare att krocka med polisbilen i hög hastighet och att han och hans kollega då skulle ha bilbälte men inte hon. I en utredning upprättad av familjeenheten den 20 september 2000 framgår att M. sedan augusti det året hade rymt vid ett tjugotal tillfällen och att hon då i huvudsak hade tagit sin tillflykt till järnvägsstationer runt om i Skåne. Av utredningen framgår vidare följande. M. har berättat om att hon träffat på missbrukare i någon park. Inledningsvis rymde hon under kvälls- och nattetid. Under de senaste veckorna har hon rymt från skolan. Ibland har hon rymt två gånger på ett dygn. Vid de senaste rymningarna har hon sökt sig till polisstationen. Både skolan och barnhemmet berättar att M. får stora raseriutbrott om hon stoppas i sin framfart. Polisen har vid något tillfälle upplevt henne så rasande och oregerlig vid omhändertagandet att hon har placerats i häkte under någon timme. I skolan har hon upplevts som nästintill omöjlig att nå i långa perioder. Vid några tillfällen har barnhemmet konsulterat BUP akut med begäran om inläggning, men M. har nekats detta p.g.a. av platsbrist. 32

32 I utlåtande från Lunds barnhem den 21 september 2000 framgår följande. Under den första månaden uppfattades M. som en blyg och osäker flicka som var hjälpsam Sida 154 och mycket kontaktsökande, framför allt gentemot de vuxna. Hon litade dock inte på vad de vuxna sa och var t.ex. övertygad om att de lämnade barnhemmet när barnen somnat. Hon använde sig av lappar som kommunikationsväg och skrev t.ex. att jag är rädd att mamma ska dö för hon dricker M. hade också börjat slå och terrorisera de andra barnen som är placerade på barnhemmet. Några gånger är det helt oprovocerat våld som hon själv inte kan förklara. Andra gånger har hon blivit retad men hennes reaktion står knappast i proportion till det inträffade. Det finns uppenbara drag av svartsjuka gentemot de mindre barnen. Hon lägger nålar på ett annat barns kudde när det sover samt häftstift på golvet. Hon river sönder fotografier på barnets föräldrar. Hon hotar att skada barnen på natten osv. M. gör även sig själv illa genom att t.ex. slå huvudet i sänggaveln eller väggen. Hon stoppar nålar i munnen. Sammantaget ger M. ett mycket splittrat intryck. Av familjeenhetens utredning den 30 september 2000 framgår att plats då söktes genom SiS och att SiS utredningshem i Hässleholm kunde ta emot henne för utredning på låst avdelning. Vidare framgår av utredningen att M. fann sig till rätta med strukturen på utredningshemmet och att hon endast rymde vid ett tillfälle då hon var på utflykt tillsammans med personal. Under tiden på utredningshemmet försökte hon vid något tillfälle skada sig själv på olika sätt och hon hotade också med detta vid flera tillfällen. Utredningshemmet upprättade en mängd olika utredningar, vilka alla har kommit socialtjänsten till del. I en familjerelationsutredning som grundade sig på samtal med M., modern, moderns sambo, M:s halvbror, fadern och en jourfamiljsmamma den 1 november 2000 angavs bl.a. följande. Under de senaste två åren har situationen för M. varit mycket turbulent. Totalt sju placeringar utanför hemmet i olika jourfamiljehem samt Lunds barnhem, varvat med placeringar i hemmet. De perioder M. under denna tid bott hemma har, under långa skeenden, präglats av moderns och hennes sambos missbruk Familjen präglas av avbrutna relationer, separationer och turbulenta hemförhållanden med mycket sprit och bråk. Nätverket runt familjen är i stort sett obefintligt. Relationen mellan modern och M. är bräcklig och anknytningen dem emellan förefaller vara ganska svag, vilket delvis kan bero på att de under en lång period sett varandra sällan men också på att moderns liv varit mycket turbulent och hennes missbruk relativt kraftigt. Modern uppger att hon har för avsikt att sluta dricka men ger i detta ett tämligen orkeslöst intryck. Alkoholmissbruk parat med återkommande, re jäla bråk i familjen har bidragit till att M:s tillvaro i hemmet varit mycket otrygg och omhändertagandet varit bristfälligt. M. är i stort behov av en stabil, förutsägbar och trygg miljö med stadiga vuxna som finns över tid, för att en gynnsam utveckling ska komma till stånd. I dagsläget menar undertecknad att dessa behov inte kan tillgodoses i hemmet utan anser en placering vara nödvändig. Det är emellertid oerhört viktigt att tillse att M:s relation till modern och sambon upprätthålls. Utredningen var klar den 27 oktober 2000 och i den rekommenderades att M. skulle placeras på ett behandlingshem med tydlig struktur, där skola och boende hade ett tätt samarbete. För att M. skulle kunna bearbeta sina psykiska problem och sitt utåtagerande bedömdes det viktigt att hon gavs möjlighet till psykiatrisk behandling när hon bedömdes vara mogen för detta. Familjeenheten ansåg därför att Rosenkullen utanför Munkedal kunde erbjuda M. den behandling hon behövde. M. placerades på Rosenkullen den 15 december Det första halvåret fungerade M. förhållandevis väl på Rosenkullen. Hon verkade finna sig väl tillrätta med strukturen och de fasta ramarna. Fortfarande förekom dock rymningar och utåtagerande och självdestruktivt beteende. Våren 2001 berättade M. för föreståndaren om att hon hade blivit utsatt för misshandel och sexuella övergrepp av moderns tidigare sambo. Samtidigt framkom Sida 155 att modern åter levde med denne man. Modern ringde och var berusad vid flera tillfällen och det framkom också att modern hade blivit misshandlad av sambon. Efter dessa händelser mådde M. sämre och rymningarna och det självdestruktiva beteendet eskalerade. M. krävde efter detta ständig tillsyn. Socialtjänsten polisanmälde sambon för de påstådda brotten mot M. I polisanmälan angavs att M. den 26 mars 2001 hade berättat att det hon hade sagt till föreståndaren var sant och att hon nu var rädd för att moderns sambo skulle komma och göra henne illa. I polisanmälan 33

33 hänvisades till ett brev från föreståndaren. I brevet angavs följande. Under ett samtal med M berättar hon att sambon har slängt ut henne på balkongen flera gånger. En gång när sambon hade slängt ut mig slängde han även ut flaskor som gick sönder. Han stampade först på de trasiga flaskorna och sedan på mina fötter. Sambon har även slagit mamma. En gång fick jag klättra upp på taket till ett hyreshus för att kunna ta mig ner. En gång när jag sov kom sambon och bar in mig i min mammas säng. Han tog av mig kläderna, och stoppade sedan in sin snopp i min vagina. Sedan band han fast mig i gavlarna på sängen, och stoppade in sina fingrar i mig igen. Han slickade mig mellan benen och över hela kroppen. När han gått bet jag upp alla fyra repen, böjde på armarna och benen, tog på mig alla kläderna och sprang ut. Jag vet inte vart jag sprang. Sambon hotade med att om jag berättade något för mamma, så skulle han göra det igen. Sambon har gjort så många gånger. Han har gjort så med mamma också men utan att binda henne. Någon på Knutpunkten en taxichaufför och en jag inte känner har gjort det med mig också. Dom var två stycken. Den ene ville ta kort på mig när jag var helt naken men det ville inte jag. De låste in mig, men inte fönstret, så jag sprang ut genom det. Två vakter från Knutpunkten sprang efter mig. Vi sprang jätte långt innan de kom ikapp mig. Sedan körde de i akutbil till barnhemmet i Lund. Händelserna sammanfattas i familjeenhetens utredning den 23 maj 2001 enligt följande. Avslöjandet har inneburit stor turbulens i M. och hon har mått dåligt i perioder. I avvakta n på polisutredningen har mammans besök på behandlingshemmet satts på framtiden. Modern misstror M:s uppgifter i den del som rör sambon men tror på den del som rör de män hon träffat när hon varit på rymmen. Modern tillstår själv att hon dricker alkohol. Under rubriken Bedömning skriver familjeenheten följande. M. är omhändertagen jml. LVU både utifrån brister i hemmiljön och utifrån hennes eget beteende. Under tiden på utredningshemmet och på Rosenkullen har M:s rymningsbeteende blivit mindre uttalat och behandlingshemmet anser att behovet av ständig tillsyn kommer att bestå under ytterligare en tid. Mammans hem kan inte erbjuda den stabilitet och trygghet som M. behöver. Modern missbrukar tidvis alkohol i en sådan grad att hon inte kan ha M. i sin vård. Därtill läggs även M:s uppgifter om att mammans sambo begått sexuella övergrepp mot henne i hemmet, vilket utgör grunder för att vården även fortsättningsvis måste bedrivas med stöd av 2 LVU. Modern samtycker till att M. är placerad på Rosenkullen och uppgifterna om sexuella övergrepp verkar ha ökat hennes samtycke. Handläggarnas uppfattning, som byggs på många års erfarenhet av kontakter med M. och hennes familj samt de erfarenheter som andra placeringar och utredningar ger, är att M. är i behov av en flerårig placering på behandlingshem. Av familjeenhetens utredning den 30 september 2002 framgår att det efter polisanmälan förflöt ca ett halvt år innan polisen i Landskrona tog upp ärendet och att M. då inte längre ville medverka, varpå ärendet avslutades. I Rosenkullens behandlingsplan för M. daterad den 12 augusti 2001 angavs bl.a. följande. M. ska vänja sig vid att inte springa iväg eller rymma så snart det blir problem, träna sig i att inte vara självdestruktiv, att varken tillfoga sig själv eller någon annan skada och träna sin förmåga till empati. Dock fortsatte rymningsbeteendet. Sida 156 Av familjeenhetens utredning den 24 september 2001, som upprättades inför ett beslut om M. skulle få följa med på en utlandsresa med föreståndaren på Rosenkullen, framgår bl.a. följande. M. har vid två tillfällen, i början av sin vistelse på Rosenkullen, rymt på eget initiativ och vid två tillfällen senare lockats med av andra flickor. Vid ett tillfälle stod hon emot och ville inte följa med. Vid ett tillfälle rymde hon efter att modern ringt till Rosenkullen flera gånger under en kväll. Modern var onykter. Vid rymningarna har hon hållit sig i behandlingshemmets omgivningar. Innan hon kom till Rosenkullen rymde hon ibland två gånger samma dag och tog sig ganska långt iväg, Vid ett tillfälle tog hon buss till Blekinge. Hennes rymningar har nästan helt upphört sedan hon kom till Rosenkullen. Den 11 november 2001 reste föreståndaren för Rosenkullen tillsammans med ytterligare två ur personalen och fyra av flickorna, däribland M., till Aruba för att stanna där till den 25 november samma år. Under vistelsen på Aruba rymde M. vid två tillfällen. De journalanteckningar från Rosenkullen som försäkringsbolagen har fått del av fortsätter först i juni Det är dock klart att hon var tillbaka på Rosenkullen dessförinnan. Det angavs 34

34 vidare att M. hade recept med sig på lugnande medel för att klara av att vara på Rosenkullen och hon hjälptes dygnet runt av ett hjälplag som fanns i hennes närhet. I början av år 2002 upprättades en ny utredning av familjeenheten avseende M:s fortsatta vård. Den innehåller samma bedömningar och samma vårdplan som tidigare. Handläggarnas uppfattning var att M. var i behov av en flerårig placering på behandlingshem, att moderns samtycke i ett längre tidsperspektiv var tveksamt och att det därför, för att säkerställa vården, krävdes att den bedrevs med stöd av LVU. Under våren 2002 uppvisade M. ett tilltagande destruktivt beteende. Hon gjorde sig skyldig till upprepade fall av skadegörelse när hon var på rymmen och hennes rymningar eskalerade. Vidare upptäcktes hennes pyromani. M. rymde från Rosenkullen den 3 maj 2002 och återkom med poliseskort två dagar senare. Under rymningen hade hon gjort inbrott i en restaurang och tagit tändstickor samt satt eld i skogen. Av utdrag ur polisens förundersökningsprotokoll framgår bl.a. följande. M. har helgen krossat två glasrutor på polishuset i Munkedal. Vidare framgår att hon hösten 2001 gjort samma sak, dvs. krossade rutor på polisstationen i Munkedal. Skälet skulle båda gångerna vara att poliserna hade tagit henne då hon var på rymmen. M. har på eftermiddagen söndagen antänt tre olika bränder i ett skogsparti i Kleva, Munkedal. Av förhöret med M. framgår att hon uppgav att hon hade rymt 200 gånger från Rosenkullen. Vidare framgår att hon under helgen, utöver angivna bränder, hade eldat upp en soptunna av plast som bara smälte ned någonstans vid Åstorp. Hon berättade även att det var hon som eldade på söndagen i närheten av Rosenkullen. Hon angav som skäl till rymningarna att hon i helgen hade fått veta att hon kanske skulle få flytta från Rosenkullen. Den 22 maj 2002 skrev familjeenheten en remiss till BUP i Uddevalla angående M. Av denna framgår att M. hade tänt på fler bränder än vad som framgick av polisrapporterna. Det angavs också att enligt föreståndaren på Rosenkullen kom M. in i psykosliknande tillstånd vid sina rymningar. Familjeenheten redovisade vidare att M. hade berättat att hon hade blivit utsatt för sexuella övergrepp av moderns sambo vid flera tillfällen men att detta ärende hade avslutats i november 2001, eftersom M. inte ville medverka i polisförhör. Familjeenheten angav också att M. hade slutat skära sig i armarna, men att hon på dolda sätt försökte göra andra barn illa, t.ex. genom att hälla rengöringsmedel i de andra Sida 157 barnens te. Utredaren bedömde att det var nödvändigt med en barnpsykiatrisk utredning av M. för att komma fram till hur man skulle kunna hjälpa henne på bästa sätt. Det angavs att utredningen borde göras inne på avdelning bl.a. pga. hennes rymningsbenägenhet. På kvällen den 23 maj 2002 avvek M. från Rosenkullen. Hon påträffades två dagar senare. Av rapport från Rosenkullen den 21 juni 2002 framgår följande. Eftersom M. har pratat mycket under kvällen om att försöka ta sig ut genom fönstret i sitt rum under natten har två vårdare T. och L. bestämt att L. ska springa ut på utsidan om larmet går och att T. ska springa in på M:s rum. Halv ett på natten hör de signaler från M:s väckarklocka. Fem över ett går larmet. L. springer ut men kan inte se att M. försöker ta sig ut genom fönstret. T. försöker ta sig in i M:s rum men hon har barrikaderat dörren. T. försöker trycka upp den men det går inte. De försöker därefter prata med M. för att få henne att sluta men hon bara fnissar. Kvart över ett börjar de bli oroliga för vad M. har för sig på rummet. De hör olika ljud, som stönanden och att M. pratar för sig själv. De är oroliga för att M. ska skada sig själv. Halv två håller M. på att mixtra med sina fönster och det låter som om det faller ner skruvar på golvet i hennes rum. M. svarar fortfarande inte på tilltal och rumsterar om på sitt rum och pratar för sig själv. Kvart i två hör de hur M. börjar göra sönder fönsterrutan i sitt rum. De hör glas krossas och slag mot rutan. Nu är även föreståndaren på plats. De bryter sig in i M:s rum med en slägga genom fönstret och tar fast M. som lugnar sig efter en stund och ligger på golvet och snyftar. Halv tre kör de M. till akutpsyk. Av journalanteckningar från BUP den 17 juli 2002 framgår att föreståndaren på Rosenkullen uppgav att det var efter det att modern och hennes sambo hade besökt M. på skolavslutningen den 16 juni samma år som M. successivt blev sämre, att modern fortfarande hade alkoholproblem och inte skötte tider för avtalade möten och att hon bara hade besökt M. 3 4 gånger under våren. 35

35 När det gäller händelsen den 21 juni 2002 så framgår följande av utdrag från journalen på akut- och tonårsavdelningen Vänervikens BUP-klinik. Den s.k. bakjourläkaren bestämde sig för att lägga in henne på en öppen avdelning med ständig tillsyn. Han tillade i journalen att skulle inte detta hålla så är jag beredd p.g.a. farlighetskriterier och den otillräckliga distanseringen till gårdagens och tidigare veckornas händelser att skriva ett LPT inkl. farlighetskriteriet.. Den diagnostiska bedömningen enligt läkaren blev Emotionell störning i barndom. Av vårdintyg upprättat den 21 juni 2002 av samma läkare framgår följande. Den undersökte är i behov av kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård och går inte att behandla i annan omgivning, t.ex. hemmet, p.g.a. skadegörelse inkl. suicidalitet står att vänta när patient beger sig utanför vårdinrättning eller dylikt. Under redogörelsen för den psykiska störningens utveckling angavs att det tidigare hade skett ett flertal rymningar och destruktivt utagerande mot andra barn, omplaceringar och flera åtgärder. När det gäller iakttagelser om hennes psykiska tillstånd antecknades att M. har ständiga tankar om skadegörelse dock inga tecken på hallucinos eller perceptionsstörning. Störning svårbedömd fnissande kan eller vill inte ge ett pålitligt svar ang. fortsatt suicidalitet resp. skadegörelse.. Kommunen beslutade efter denna händelse att omplacera M. från Rosenkullen till SiS-institutionen Nereby skolhem. Av familjeenhetens journal framgår att föreståndaren på Nereby skolhem den 24 juni 2002 uppgav att M. hade lyckats skrämma upp några yngre flickor genom att berätta att hon hade haft ihjäl en människa och att hon hade slagit en tvååring i huvudet med ett basebollträ. Av en anteckning den 1 juli samma år framgår att föreståndaren ansåg att M. var ett av de svåraste barnen de hade haft där, att hon hotade de andra barnen så att de inte vågade sova på nätterna, att hon bytte sinnesstämning från ena minuten till den andra och att om M. skulle Sida 158 vara kvar där behövdes extra personal som var vakna på nätterna och endast hade till uppgift att bevaka M. Socialtjänsten kontaktade BUP i Uddevalla som angav att de endast gjorde akuta bedömningar på sommaren och inga utredningar och att de uppfattade M:s tillstånd som halvakut. Den 10 juli 2002 konstaterades det på nytt att M. var i behov av akut psykiatrisk vård och hon togs in på BUP dagen efter. Hon vårdades inledningsvis enligt LPT. I det inledande s.k. bedömningssamtalet deltog bl.a. M., M:s moder samt G.S. och S.L. från familjeenheten. När det gäller den psykiska statusen angavs följande. Psykosfrågeställning har avfärdats för två år sedan men är nu åter aktualiserad av remitterande läkare. Frågeställningen autismspektrumstörning kvarstår. Flickan har tidigare inte erhållit någon diagnos inom barnpsykiatrin. Medverkar ytligt i inskrivningssamtalet men bedöms att vården ej kommer att kunna ges med hennes samtycke p.g.a. hennes psykiska tillstånd. Hon bedöms lida av allvarlig psykisk störning och p.g.a. sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt ha ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård. Hon inskrivs på avdelningen enligt 6 LPT för vidare bedömning och komplettering. Modern inlägges samtidigt och sjukskrivs från sitt vårdarbete i Landskrona. Den 16 juli 2002 träffade M. BUP:s autismteam, bl.a. psykologen K.O. Det antecknades då att M. hade mycket stora svårigheter att beskriva relationer och emotioner och att hon beskrev så gott som inga minnen alls från tidigare och när hon var liten. Den 17 juli 2002 samtalade K.O. med föreståndaren från Rosenkullen, som uppgav bl.a. följande. När M. mår bra fungerar det mesta, men när hon mår dåligt behöver hon vård. M. är ofta elak mot de andra barnen och när hon mår sämre blir hon successivt mer aggressiv både verbalt och i handling och hotar bl.a. att ta livet av dem. Hon kan också spela ut sexuellt mot både kvinnor och män. M. blir upphetsad och rymningsbenägen av röda kläder och läder, t.ex. polisuniformer och får därför inte ha sådana på behandlingshemmet. M. trivs på Rosenkullen och har fungerat bra i långa perioder. Hon har t. ex. inte skadat sig själv under det senaste året. Den 18 juli 2002 var socialtjänsten i kontakt med rektorn vid Rosenkullen, som uppgav bl.a. följande. Han uttrycker, att han ser M. som en farlig flicka i sina tvära kast mellan normalitet och förlorad självkontroll. Med våldsamma utspel, hotfulla och farliga beteende. Han är inte övertygad om att skolan har resurser att möta M:s behov. Det antecknades därefter att det skulle ske fortsatta diskussioner på Rosenkullen om M:s placering och att föreståndaren skulle återkomma med besked till BUP. Den 18 juli 2002 beslutade kommunen att omplacera M. från Nereby skolhem till Rosenkullen. 36

36 Av BUP:s journalanteckningar för perioden den 7 den 16 augusti 2002 framgår bl.a. följande. Under eftermiddagen den 8 augusti 2002 blev M. mer och mer självdestruktiv. Hon stack sig i armarna och man befarade att hon inte tagit sin medicin. Strax efter midnatt började M. hyperventilera och må illa. Hon uppgav att hon hade tagit tabletter som hon hade smugglat med sig in. Därefter kördes hon i ambulans till sjukhus där hon magsköljdes. Det hittades inga tabletter. När M. återkom till avdelningen var hon helt säker på att hon ska lyckas ta livet av sig under natten. Hon planerade att skära halsen av sig alternativt sticka något vasst i tinningen. Det ordinerades därför extra vak. Dagen efter berättade M. att hon har fler tabletter gömda och hon fortsatte att ha tröjor att sno runt halsen och ha plastpåsar vid sängen för att dra dessa över huvudet. Den 13 augusti 2002 var företrädare för socialförvaltningen på besök på BUP och fick information av K.O. om M:s behov och att socialtjänsten fick leta efter ett ordnat boende på lång sikt med vuxenstöd, klara rutiner och klar struktur. Det var fortfarande oklart var M. skulle bo under tiden fram tills man hade ordnat Sida 159 ett permanent boende. En möjlighet var att hon kunde vara kvar på Rosenkullen om personalen där fick tillräckligt med stöd. I mitten av augusti 2002 återupptog M. sina rymningar och destruktiva beteende. Hon fortsatte också med sitt eldande. Den 16 augusti 2002 avvek M. utan någon förvarning. Tidigt på morgonen den 17 augusti 2002 ringde polisen och meddelade att man hade hittat M. och att hon var på väg till avdelningen. Det bestämdes per telefon att personalen skulle sätta in extra tillsyn. M. avvek igen och återfördes även denna gång av polis. Under rymningen hade hon enligt polisen slagit sönder ett flertal fönster på polishuset, tingsrätten och en skola. Hon hade även rispat en polisbil, krossat rutor på en polisbil och eventuellt startat brand vid järnvägsstationen i Lund. Därefter rymde M. igen den 21 augusti I BUP:s journal angavs följande om denna händelse. M. fick pröva en halvtimmes utevistelse igår vid 18-tiden. Återkom med polis idag på morgonen vid 06-tiden. Oklart vad hon hittat på. Ska ha samtal i eftermiddag. T.v. extra tillsyn och välfyllt dagsschema med ständiga vuxenledda kontakter. Soc informeras ånyo om de senaste händelserna. M. har under rymning orsakat ny skadegörelse, rispat privatbil samt slagit sönder flera fönsterrutor. Kan inte förklara varför hon sedan fortsatte till skadegörelse. Av familjeenhetens journal den 22 augusti 2002 framgår följande om händelsen. Samtal från kurator U.T., BUP Lund, har förekommit under veckan för gemensamt sammanträffande för planering med habiliteringen U.T. anser inte att BUP-avdelningen motsvarar M:s behov av kontroll. U.T. önskar att handläggarna väl betänker vad som kan vara en lämplig vårdform för M. med hänsyn till att hon måste bedömas som latent farlig för sin omgivning. Den 30 augusti 2002 rymde M. igen och gjorde sig skyldig till skadegörelse på en väktarbil. Den 4 september 2002 meddelade BUP på nytt socialtjänsten att M. inte kunde vara kvar på BUP. I BUP:s journal angavs den 5 september 2002 följande. Telefonsamtal med soc. sekr. G.S. Dr P., BUP; betonar vikten av att man nu t ar hänsyn till den 2 månader långa period som M. vårdats på BUP och den barnpsykiatriska utredning som är utförd. Att alla kunskaper som inhämtats kring M. följer med in i den framtida planeringen av henne. G.S. lovar att meddela detta till Rosenkullen. Av en anteckning i BUP:s journal den 6 september 2002 framgår tydligt vad BUP ansåg att M. behövde för insatser och att ett strukturerat och konsekvent förhållningssätt är hörnstenarna i detta. Det angavs också uttryckligen att boende hos modern varken var aktuellt eller lämpligt under överskådlig tid. Att en patient bedöms vara medicinskt färdigbehandlad är inte detsamma som att patienten är frisk, utan endast en beteckning för att den medicinskt ansvarige läkaren anser att ytterligare medicinsk utredning eller behandling inte bedöms förbättra patientens tillstånd. De fasta rutinerna, tryggheten och förutsägbarheten på den slutna avdelningen i kombination med att kontakten med modern uppmuntrades och skedde under trygga former gjorde att M:s destruktiva beteende avtog. Det gjorde att vården enligt LPT upphörde i början på augusti 2002 och att M. därefter istället vårdades enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Den 16 augusti 2002 var BUP:s utredning klar och det konstaterades att M. hade en 37

37 autismspektrumstörning, Aspergers syndrom, och att hon var berättigad till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Socialförvaltningen uppmanades då att ordna ett hem åt M. som uppfyllde hennes behov. Trots detta ordnade familjeenheten inget nytt boende åt M. och hon blev trots att hon var färdigutredd på BUP kvar där till den 18 september Den 18 september 2002 skrevs M. ut från BUP till Rosenkullen. Av familjeenhetens journal samma dag framgår att M. ska tillbaka till Rosenkullen i väntan Sida 160 på en institution som var kompetent på hennes problematik, att Rosenkullen skulle förstärka med mer personal, att läkare skulle skriva en remiss till BUP i Vänersborg och att i väntan på att Rosenkullen skulle få kontakt med dessa stod BUP-akuten i Lund till förfogande för konsultation. Av detta framgår tydligt att det stod klart för socialförvaltningen att M. fortfarande hade kvar sina problem. Det tog inte heller lång tid innan situationen på Rosenkullen blev ohållbar. M. rymde och gjorde sig skyldig till skadegörelse och eldanläggelse både på institutionen och när hon var på rymmen. Detta trots att hon åt lugnande mediciner och hade extra personal som passade henne dygnet runt. Av en polisanmälan framgår att M. under natten till den 30 september 2002 gjorde sig skyldig till mordbrand och stöld. Enligt anmälan hade M. brutit sig in i och anlagt en brand i räddningstjänstens lokaler genom att lägga brännbart material, papper och plast, på en av spisplattorna och sedan sätta en spisplatta på full effekt. Av anmälan framgår vidare följande. Värmen från plattan antände aktuellt material, varefter brand uppstod. Enligt räddningschefen förelåg stor risk för spridning. Branden släcktes dock av personal som var på plats endast tre minuter efter det att brandlarm utlöstes. M. stal också en mobiltelefon och en bärbar telefon samt en kniv. Hon greps på väg mot polisstationen och det stod enligt de poliser som förhörde henne helt klart att hon tänkte skada stationen. Till poliserna uppgav M. vidare att det skulle hända en sak om tre dagar eller en vecka. Efter några frågor uppgav hon att hon skulle barrikadera en dörr och tända eld på madrassen. Om det innebar att hon skulle dö spelade ingen roll. I familjeenhetens utredning den 30 september 2002 framgår bl.a. att socialtjänsten förstod att M. var farlig, att hon behövde konstant tillsyn, att ingen förbättring hade skett vad gällde moderns nykterhet och förmåga att sätta M:s behov före sina egna och att M:s påståenden om sexuella övergrepp i hemmet gjorde att det fanns risk för att M:s hälsa och utveckling skulle skadas om hon vårdades i hemmet. Den 8 oktober 2002 stod det klart att M. inte kunde vara kvar på Rosenkullen. I protokoll från familjeenhetens journal från detta datum angavs bl.a. följande. M. kan troligtvis inte vara kvar utifrån hennes svåra beteende med rymningar och då hon åter anlagt brand på rummet, ute i omgivningarna och i samhället. Invånarna runt Rosenkullen är mycket uppskrämda och tidningarna ringer. Vid dagens möte kontaktas BUP i Lund. M. är utredd och klar och socialtjänsten har fått klara besked om vad M. behöver. BUP har inget ytterligare att erbjuda då de endast är en akutavdelning. Av en polisanmälan den 10 oktober 2002 framgår att M. hade anlagt ytterligare en brand och att hon denna gång hade tänt på ett uthus så att detta hade brunnit ned till grunden. Samma dag faxade socialtjänsten in en ansökan till SiS om plats till särskilt ungdomshem enligt 12 LVU ( 12-hem). Under rubriken Placeringsönskemål angavs att kommunen sökte en akutplats på sluten institution. Under rubriken Uppdrag till institutionen angavs Skydd/Kontroll. Under särskilda vårdbehov har angivits Självdestruktiv, Aspergers, eldningsfixerad. Av dagnoteringar från SiS framgår att SiS samma dag erbjöd en plats för M. på akutavdelningen på Vemyra Ungdomshem. SiS har senare förklarat att det inte finns några kontakter mellan kommunen och SiS som inte framgår av de översända handlingarna eller nu ingivna daganteckningar. Av detta framgår att det inte hade skett någon ansökan till SiS före den 10 oktober Av information hämtad från SiS hemsida framgår att Vemyra Ungdomshem hade varit lämpligt för M., eftersom målgruppen är flickor mellan 13 och 21 år med svåra psykosociala problem i kombination med psykiska störningar och som ibland Sida 38

38 161 tillhör LSS personkrets. Det framgår vidare att institutionen har 17 låsbara platser, vilka uppges kunna utnyttjas flexibelt mellan akututredningsavdelning respektive behandlingsavdelningar. Av tillgänglig information synes därför en placering på Vemyra Ungdomshem väl ha motsvarat M:s behov vid den aktuella tidpunkten. I dagboksanteckningarna har SiS den 11 oktober 2002 även noterat att M. hade ställts i kö till Långanässkolan. Av BUP:s journal den 11 oktober 2002 framgår bl.a. följande. M. har med poliseskort förts till närmaste sjukhus och medicinska akutintaget efter eldanläggelse. Hon återintogs vid Rosenkullen för ca en månad sedan. De första 14 dagarna förlöpte lugnt och hon verkade välanpassad. Sedan har hon rymt vid ett flertal tillfällen. Anlagt brand i sitt rum och utomhus. För några dagar sedan slog hon in fönster, stal mobiltelefon och försökte anlägga brand. Idag rymde hon på nytt, tände eld på en soptunna och ett äldre skjul, öde beläget, brann upp. När det gäller M:s psykiska status antecknades följande. Det föreligger i psykisk status inget speciellt avvikande, men hon kan inte återvända till Rosenkullen och barnmedicinska kliniken anser sig inte kunna behålla henne över natten, varför hon överföres till BUP i Lund. Beträffande M:s möjligheter att kvarstanna på BUP angavs följande. Har sovit lugnt och ätit bra. Ingen indikation för pat. att kvarstanna på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Socialsekreterare i Landskrona kommun är kontaktad. Vidare noterades följande. Man håller på att försöka ordna för patienten att få komma till en SiS-institution och så fort detta är ordnat skrivs pat. ut härifrån och överflyttas till sådan institution. Skulle det inte gå att ordna plats idag får pat. kvarstanna på avd över helgen för utskrivning på måndag. Senare samma dag har SiS i daganteckningarna noterat följande. Besked från inst. chef S.H. om att soc.sekr. G.S. tackat nej till plats. M. kvar på barnpsyk t.v. Av familjeenhetens journal den 11 oktober 2002 framgår följande. M. kördes till psykakuten i Lund natten till idag. Rosenkullen anser sig inte kunna tillgodose M:s behov av skydd. Telefonkontakt med Akuten. M. får stanna där över helgen. Vi ska höras i nästa vecka. Telefonkontakt med SiS K. von S. Begäran om plats på sluten behandlingsavdelning. Sådan finns inte tillgänglig förrän tidigast efter jul på Förfrågan om sluten akutplats i avvaktan på. Enda kvarvarande flickplats i Sverige för närvarande finns i Sollefteå, 12-hemmet Vemyra. M. fortsatte inledningsvis att elda och att rymma. Den 14 oktober 2002 noterade BUP bl.a. följande. Pat under LVU utan barnpsykiatrisk indikation för sluten vård. Vistas på avd i avvaktan på att soc. ska finna ett lämpligt boende för henne. Pat. är kvar på avd då placering via soc. inte kunnat ordnas. Pat är utredd här och bedöms inte vara i behov av psykiatrisk slutenvård i nuläget. Uppfyller inte kriterierna för LPT varför vi inte kan kontrollera att hon inte bär tändstickor på sig och vi kan inte heller låsa in henne på avd. Pat är omhändertagen enl. LVU och bör få en placering via socialförvaltningen, Landskrona kommun. Pat får dock kvarstanna på avd tills man ordnat sådan placering. Samma dag informerades St.L. per telefon om situationen. Vid telefonsamtalet beslutades också att ett möte för fortsatt diskussion skulle hållas den 17 oktober 2002 och att M. skulle få stanna på BUP till dess. Den 15 oktober 2002 noterade BUP bl.a. följande. Pat har gett sig av från avdelningen i natt. Varit ute på stan. Hon säger själv idag att hon vill bege sig till modern i Landskrona. Var ute och gick på stan sent igår kväll och i natt och har enl. egen uppgift tagit sönder fönsterrutor. Säger att hon inte kan förklara varför hon gjort så Ej psykotisk. Inga suicidtankar eller planer. Av familjeenhetens journal den 15 oktober 2002 framgår följande. Ut (St.L.) blir på kvällen uppringd av socialjouren utifrån att M. rymt från BUP och att BUP vägrar att ta tillbaka henne. Ansvarig för utskrivningsbeslutet är ÖL U.K. Ut lyckas få kontakt med U.K. (som befinner sig i Norrland och inte träffat flickan innan utskrivningsbeslutet). Sida 162 U.K. menar att M. är medicinskt färdigbehandlad och att hon inte ingår i BUP:s målgrupp, detta oaktat att M. är avviken, det är sent på kvällen, det finns ingen planering för M. m.m. Ut ifrågasätter starkt U.K:s och BUP:s agerande och ansvar och kräver ett möte med verksamhetsansvarig för BUP innan utskrivning, för att få till stånd en gemensam planering i ärendet. Efter lång diskussion ändrar ÖL U.K. sitt utskrivningsbeslut och går mycket motvilligt med på att 39

39 socialjouren får skriva att M. ska återföras till BUP i sin handräckningsbegäran till polisen. Ett gemensamt möte planeras i nästa vecka. Av polisrapporterna avseende M:s inbrott och skadegörelse den 15 oktober 2002 framgår att hon två gånger samma natt bröt sig in i en skola och orsakade skadegörelse. Av familjeenhetens journal den 16 oktober 2002 framgår följande. Anledningen till att M. blev transporterad till akutpsyk i Lund var att hon rymt från Rosenkullen och eldat upp ett skjul. Hennes fixering kring eld gör att hon blir farlig när hon är på rymmen. Den 17 oktober 2002 hölls ett möte på BUP, där utöver representanter från socialtjänsten, även LSS-ansvarig personal från kommunen deltog. Under mötet diskuterades lämpliga placeringsalternativ. Av BUP:s anteckningar från den 17 oktober 2002 framgår bl.a. följande. Det behövs en välstrukturerad tillvaro för pat. Väsentligt för pat. att på något sätt ha kontakt med sin mamma På HVB-hem (som Rosenkullen) har man ingen möjlighet att låsa om pat, visitera henne med avseende på tändstickor etc. Pat får kvarstanna på vårdavd. tills tisd. den 22/10. Av LSS-personalens anteckningar från den 17 oktober 2002 framgår följande. Möte på BUP Lund. Diskussioner om förslag till olika placeringsalternativ som skulle vara bra för M. Enligt psykolog K.O., barnpsykolog BUP i Lund, var det viktigt att undvika en placering i ett område med mycket bebyggelse p.g.a. hennes stora int resse för bränder. Av familjeenhetens journal den 17 oktober 2002 framgår följande. Inkommer anmälan från polisen daterad , aktualiserade och tillfogade öppet ärende K (stöld genom inbrott i skola) och K (skadegörelse). Möte på BUP tillsammans med LSShandläggare och psykolog vid habiliteringen Vi beskrev arbetet med att hitta en lämplig placering till M. SiS har ingen plats att erbjuda idag. M. är uppsatt på både akutplats och öppen avdelning på sikt. Antroposoferna diskuteras som ett alternativ, liksom Dammsdal. Handläggare på familjeenheten har haft kontakt med kvalificerade behandlingshem som skulle vara möjliga, Team J-son, Älvnäsgården, Kullabodarna och Tian. Av de nämnda är Team J-son beredda att diskutera vidare. Den 19 oktober 2002 rymde M. på nytt från BUP. I familjeenhetens journal antecknades följande om mötet på BUP den 22 oktober St.L. och E.I. träffar företrädare för BUP i Lund, bl.a. ÖL U.K. Mötet föranlett av att avdelningen vägrat ta tillbaka M. efter en rymning och ansvarsfördelningen kommun resp. barnpsykiatrin. Barnpsykiatrin hänvisade till att de var en akutavdelning och att M. hade fått sin diagnos. BUP hänförde M:s svårigheter till hennes diagnos Asperger, vilket BUP inte anser vara någon psykiatrisk problematik. BUP vill ha datum för utskrivning. BUP informerades om att placeringsalternativ eftersöktes genom både SiS, LSS-institutioner samt HVB. Lämplig placering saknas för närvarande. BUP var beredda att ha kvar M. fram tills dess lämplig placering var anordnad. Avtalade tid för uppföljning kommande vecka. U.K. har tillbakavisat att BUP skulle ha utlovat att M. skulle få vara kvar på BUP till dess en lämplig plats var ordnad. Han menar att man tvärtom var tydlig med att M. skulle komma att skrivas ut om inte socialtjänsten ordnade M:s placering snarast. Han har också framhållit att det inte finns några som helst möjligheter för en institution som BUP som har skyldigheter i förhållande till andra patienter att erbjuda platser till kommunen för medicinskt färdigbehandlade patienter till dess kommunen har löst sina placeringsproblem. Sida 163 Av familjeenhetens journal framgår att diskussionerna fortsatte med handikappomsorgen som svarade för kommunens LSS-placeringar om ansvaret för M. Av enhetens journal den 29 oktober 2002 framgår att det ägde rum ett möte på BUP, varvid följande antecknades. Mötet sammanfattar att M. är alla inblandades ansvar. M. själv vill hem till mamma. BUP har under de senaste veckorna intensifierat kontakten med mamma som tillbringat tid på avdelningen. Personalens uppfattning är att detta varit mycket välgörande för M. och flickan har inte gjort något destruktivt/farligt sedan mamman började vistas mer på avdelningen. Kontakten med mor bör uppmuntras. BUP:s förfrågan om M. kan få vara hemma på helgpermission. Vår uppfattning är att modern inte kan ge M. det skydd hon behöver och 40

40 återigen förs uppgifterna om misstänkta sexuella övergrepp fram. LSS informerar om att det för närvarande inte finns något placeringsalternativ för dagen. På sikt, efter mycket grundligt intagningsförfarande, kan Dammsdal bli aktuellt. I avvaktan på placering där har diskussion med (Aspborgen) i Helsingborg upptagits. Eventuellt kan elevhemmet i Landskrona, avsett för autistiska barn vara ett alternativ. Även BUP var av uppfattningen att en placering hos modern inte var lämplig. I BUP:s anteckningar den 29 oktober 2002 angavs bl.a. följande. M. kan f.n. inte bo hemma hos modern p.g.a. miljöskäl. Det är viktigt att M. och modern kan fortsätta den täta kontakt som etablerats här och att M. vid sin placering får möjlighet att både ta emot besök av modern och komma hem till Landskrona. Av familjeenhetens journal den 30 oktober 2002 framgår följande. Enhetschef A.F. meddelar per mail att deras ordförande E.Ö. är negativ till att fatta några beslut så länge LVU föreligger. Dagen därpå angavs följande i journalen. LSS har fått besked från Dammsdal att de även tar emot barn med stöd av LVU. Vi är överens om att oberoende av vem som ska betala verkar Dammsdal vara det mest rimliga placeringsalternativet som det ser ut. Vi är också överens om att det är angeläget att ansökan fullföljs till Dammsdal och att vi får återkomma till ansvarsfrågan. Den 5 november 2002 noterade SiS följande i sina daganteckningar. M. på barnpsyk i Lund enl. G.S. Återkommer om det blir aktuellt igen. Avskrivs. SiS upprättade samma dag ett beslut om avskrivning av ärendet. Som motivering till beslutet angavs att ansökan om plats hade återkallats. Av SiS noteringar framgår att det därefter inte har förekommit några ytterligare kontakter mellan kommunen och SiS förrän efter branden. Enligt SiS förekom det inte någon ytterligare korrespondens angående olika placeringsmöjligheter. Under perioden den 5 november den 4 december 2002 gjorde socialtjänsten inte några försök att erhålla en plats för M. genom SiS. Av familjeenhetens journal den 13 november 2002 framgår att socialtjänsten sade upp avtalet med Rosenkullen och att placeringen där avslutades den 16 november 2002 samt att socialförvaltningen samma dag beslutade att omplacera M. från Rosenkullen till BUP. Av LSSanteckningar framgår dock att socialtjänsten den 11 november 2002 undrade hur det gick med placeringen på Dammsdal och att socialtjänsten då också meddelade handikappomsorgen att M. inte kunde vara kvar på BUP vecka efter vecka. I BUP:s journal den 14 november 2002 antecknades följande. Planerad utskrivning den 22/11, soc i Landskrona har ordnat boende. Av familjeenhetens journal den 15 november 2002 framgår att det hade ägt rum ett samtal med en kurator vid BUP, som informerade om att det vid avdelningskonferensen på BUP igår hade beslutats att M. skulle skrivas ut den 22 november Av familjeenhetens journal den 18 november 2002 framgår att det den dagen ägde rum ett möte på BUP med personal från Aspborgens korttidsboende i Helsingborg och att personalen därifrån ansåg att hon skulle passa hos dem samtidigt Sida 164 som de poängterade att de inte kunde låsa in henne om det skulle behövas. Av familjeenhetens journal den 19 november 2002 framgår att det vid en förfrågan om hur långt ansökningsförfarandet till Dammsdal hade kommit visade sig att någon formell ansökan inte hade gjorts och att socialtjänsten menade att LSS borde ha gjort detta. Av LSS-anteckningar från samma tid framgår att LSS ansåg att de har varit tydliga med att det inte är vi som kommer att placera. I familjeenhetens journal den 19 november 2002 angavs följande. Jag (E.I.) gör klart skillnaden att vi nu står inför en utskrivning av M. den 22/11 och att korttidsboende måste ske utifrån M:s egna hem i Landskrona. Oavsett vilken av enheterna, dvs. socialtjänsten eller handikappomsorgen, som har haft rätt i denna fråga var det kommunen som svarade för insatser enligt såväl LVU som LSS. 41

41 I BUP:s journal den 21 november 2002 angavs följande. Pat. mår fortfarande väl på avd. Ingen indikation för fortsatt vård här. Planerad utskrivning den 22/11. Oklart om pat kommer att komma till behandlingshem eller jourfamilj, möjligen blir det utskrivning till modern. I BUP:s journal den 22 november 2002 angavs följande. Enligt E.I. kan M. idag inte placeras på Aspborgen och inte heller få några LSS-insatser p.g.a. att hon är omhändertagen enl. LVU. Soc. sekr. har därför i samråd med modern beslutat att M. ska få bo hos modern tills m an på chefsnivå rett ut ansvarsfördelningen soc -LSS. Man planerar för en vecka i taget Modern kommer t v att vara hemma för vård av barn. Diskussionerna om ansvaret mellan LVU och LSS fortsatte även efter den 22 november 2002 utan att en lösning hittades. Det gavs inte heller in någon ny ansökan till SiS. I familjeenhetens journal den 25 november 2002 antecknades följande. Sign. informerar (bl.a. enhetschef St.L. och ordförande B.J.) om samarbetssvårigheterna med handikappomsorgen. Den situation vi har nu att M. bor och är hemma dygnet om är inte bra. Vi kommer att anställa avlastare ett par timmar om dagen, så att mamma inte är uppbunden hela dygnet med M. Mamma är sjukskriven av BUP. Av familjeenhetens journal den 27 november 2002 framgår följande. I väntan på institutionsplacering för M. är hon placerad i hemmet, jml. LVU, med daglig kontakt med familjeenheten. Kontakten ska vara minst två timmar per dag. Resurspersonen ska ta med M. ut på någon aktivitet. Resurspersonen ska också träffa mamman och hennes sambo och få en uppfattning om hur familjen mår. Beslut tas samma dag om att tillsätta K.P. som resursperson. Beslut om detta stöd togs först fem dagar efter det att M. hade skrivits ut från BUP. K.P. skulle enligt ett uppgjort schema vara med M. i hemmet under vissa tider. Övrig tid överläts vården, enligt vad St.L. har uppgett vid kontakter med försäkringsbolagen, till mamman. Av familjeenhetens journal den 29 november 2002 framgår att A.-M. på handikappomsorgen hade tagit reda på att det var möjligt att rent lagtekniskt bevilja M. korttidsvistelse på Aspborgen om M. var LVU-placerad i hemmet. Redan den 29 november 2002 startade M. en brand nere vid hamnen i Landskrona. Hon berättade själv i polisförhör, att hon satte fyr på mattor som hängde utanför ett fönster, för vädring, nere vid hamnen. Den 3 december 2002 upprättade leg. läkaren H.T. och U.K. vid BUP ett utlåtande om M. ställt till socialförvaltningen. I utlåtandet lämnades en sammanfattning över relevanta händelser. Det angavs därvid att när man på avdelningen hade upprättat en tydlig struktur kring hennes dag, med förutsägbarhet och ett noggrant schema, fungerade hon väl. M. har, efter att tydlig struktur upprättats, fungerat utmärkt på avdelningen Hon har inte rymt och inte heller ä gnat sig åt skadegörelse. Vi bedömer att det är viktigt med en tydlig struktur under dagen med en hög grad av förutsägbarhet Kontakten mellan modern och M. behöver underlättas och stimuleras av personal på det boende hon hamnar, då vi vet att flickan mår bra av det. Sida 165 De utredningar och den dokumentation som har skett av M. och hennes problematik under denna tid visar att hon har ett starkt behov av struktur, förutsägbarhet och starkt vuxenstöd i sin vardag. Samtliga utredningar påpekade behovet av att underlätta en kontakt med modern, som M. hade ett stort behov av. Ingen utredning angav dock att hon skulle bo hos modern. Samtliga utredningar angav att M. skulle bo på ett hem och att kontakten med modern skulle ske utifrån den trygga tillvaron på hemmet. Detta angavs också i socialtjänstens samtliga rapporter. Vidare framgick tydligt av rapporter, M:s egna uppgifter och förda journaler att M. mådde dåligt när modern drack alkohol och när hon blev misshandlad och att händelser av detta slag tenderade att utlösa rymningar och destruktiva beteenden hos M. Händelserna den 3 och den 4 december 2002 Även den 3 december 2002 gick M. ut ensam med moderns tillåtelse. M. begav sig till Gallerian i Landskrona. Där satte hon eld på en smällkaramell som fanns i en julgran. Sedan gick hon till 42

42 Åhléns. Enligt egen uppgift satte hon där fyr på klädesplagg. Branden släcktes av personal i butiken. Brandkåren tillkallades. Efter det att brandkåren hade varit på plats gick hon in på Hemköp. Enligt vad hon själv har berättat i polisförhör använde hon sig av en tändare samt brandfarlig parfym. Hon sprayade och satte fyr på chipspåsar. Hon antände chips i papperspåsar som hon sedan ställde bland andra chipspåsar av annat material. Därefter tog M. bussen från Landskrona till Helsingborg. Där gick M. bl.a. till en affär, där hon satte eld på chipspåsar eftersom hon enligt egna uppgifter hade märkt att det hade gått så bra i Landskrona. Hon uppgav att hon blandade papperspåsar med plastpåsar så att det skulle bli som i Landskrona. Denna gång använde hon dock inte spray eftersom hon hade insett att detta inte behövdes. Hon hade emellertid peppar med sig eftersom hon hade hört att polishundar luktar sämre om man har peppar på skorna. På kvällen den 3 december 2002 ringde M:s moder till polisen och berättade att hon misstänkte att det kunde vara hennes dotter som hade anlagt branden på Åhléns. Under perioden den 29 november den 4 december 2002 anlade M. sammanlagt åtta bränder. Den 4 december 2002 var M. i Malmö. Där köpte hon ytterligare en tändare. Även där startade hon bränder. Hon var först inne i affären Stadium och satte eld på byxor med hjälp av en tändare. Därefter gick hon in på Åhléns och satte fyr på barnkläder genom att använda spray och en tändare. Efter att ha blivit efterlyst greps M. av polis. När M. greps beslagtogs bl.a. en deodorantspray av märket Date och en tändare. Den efterföljande vården av M. Först dagen efter branden, den 4 december 2002, skickade socialtjänsten en ny ansökan om plats till SiS. Socialtjänsten sökte återigen en akutplats på en sluten institution. I ansökan angavs vidare att syftet med placeringen var att skydda M. och omgivningen från att M. skulle begå destruktiva handlingar. När det gäller M:s vistelse på Långanässkolan antecknades i familjeenhetens journal den 30 december 2002 följande. Ringer upp Långanässkolan, avdelning Slottet och talar med P.M. Han berättar att en personal är med M. hela tiden. Han berättar också att de har gjort upp ett aktivitetsschema med aktiviteter var 30 minut. Om M. inte har full sysselsättning börjar hon fantisera om att hon skall bränna ner Slottet och polishuset i Landskrona. M. hade samlat på sig en hel del chipspåsar och annan folie. Hon har tagit reda på att man kunde använda detta att göra små bomber av. Hon hade sett detta på Internet. Sida 166 Av behandlingsplaner, observationer och sammanfattningar avseende M. upprättade av Långanässkolan för perioden den 1 maj 2003 den 17 december 2004 framgår i huvudsak följande. M. var även fortsättningsvis fixerad vid att rymma och att elda. Hon har bitvis ett självdestruktivt beteende. Grunden för M:s behandling är struktur och förutsebarhet och kontinuerlig övervakning. Hon behandlas enligt den s.k. Teacchfilosofin. M. har en fortsatt kontakt med modern. Umgänget sker per telefon, brev och genom att modern besöker M. M. vistades på BUP med stöd av LPT under tiden den 25 februari 2004 den 10 mars 2004, eftersom M. hade börjat må allt sämre efter byte av medicin och en psykos. Efter byte av medicin kunde dock M. skrivas ut. Därefter vårdades hon på nytt på Långanässkolan. Av familjeenhetens utredningar den 22 januari 2003, den 18 augusti 2003 och den 10 juni 2004 samt protokoll upprättat vid en behandlingskonferens den 30 december 2004 framgår sammanfattningsvis följande. M. har nu även diagnosen schizofreni. M. är fortsatt fixerad vid eld och att rymma. Risken är hög för avvikning, impulsiva handlingar och hon söker kickar i eldning och jakt. Mamman har kvar sitt alkoholberoende och sedan våren 2004 har hon inte hållit kontakten med M. Bedömningen att M. ska vara omhändertagen jml 2 LVU kvarstår. Kostnaderna för M:s vård 43

43 Kommunen har gjort en omfattande inbesparing av kostnader under den tid M. var placerad på BUP. Under år 2002 uppgick priset för en institutionsplats genom SiS till kr per dygn. För en akutplats med hög omhändertagandenivå, vilket det skulle ha varit fråga om när det gällde M., skulle kostnaden för kommunen ha uppgått till minst kr per dygn, dvs. ca kr per månad. För en plats vid en specialenhet skulle kostnaden ha uppgått till ca kr per månad. Kostnaden kan bli ännu högre vid placering på avdelning som är specialiserad på ungdomar med viss funktionsnedsättning. För avdelningen Trollebo på Långanässkolan, vilket är en specialavdelning med låsbara behandlingsplatser med hög omhändertagandenivå, anges exempelvis att avgiften fastställs av institutionschefen i varje enskilt fall. Länsstyrelsens kritik mot socialtjänstens agerande Länsstyrelsen har senare utrett socialtjänstens agerande i ärendet och har riktat kritik mot kommunen för att M., trots att länsrätten hade fastställt vård enligt 2 och 3 LVU, inte fick sina behov tillgodosedda. Detta skedde i beslut den 29 september 2004, där länsstyrelsen uttalade att kommunen genom att låta M. vistas i moderns hem hade brustit i sin skyldighet att garantera henne den vård och behandling enligt 2 och 3 LVU som länsrätten hade fastställt. Länsstyrelsen accepterade inte heller kommunens förklaring om att det uppstod ett glapp mellan olika placeringar, vilket föranledde att hon placerades i hemmet. Länsstyrelsen verkar således anse att det framgår av handlingarna att skälet till att M. placerades i hemmet var att det förekom interna stridigheter mellan habilit eringen och socialtjänsten om ansvaret för insatsen. I denna del gav länsstyrelsen socialtjänsten fel och menade att denna oavsett om M. hade ett funktionshinder hade ett fortsatt ansvar enligt LVU och därför hade en skyldighet att se till att hon fick adekvat vård. Skadekostnaderna avseende Hemköp Skadekostnaderna avseende fastigheten Sida 167 Frågan om jämkning Det saknas skäl att jämka skadeståndet. Under alla förhållanden ska hänsyn inte tas till det av Trygg-Hansa framställda, men villkorade, kravet mot kommunen vid fastställande av skadeståndets storlek i det här målet. Det kan inte heller vitsordas att Trygg-Hansa har ett berättigat krav som uppgår till påstått belopp och, följaktligen, kan inte vitsordas att kommunen kan bli förpliktigad att utge det beloppet till Trygg-Hansa. Försäkringsbolagen har hämtat in sakkunnigutlåtanden. Enligt ett av dessa, där den sakkunnige ingick i en grupp av försäkringsförmedlare som handlade ca 15 kommuners försäkringar, hade kommunerna år 2002 försäkringsbelopp på kr. En undersökning av vilka försäkringsbelopp andra kommuner av ungefär samma storlek som kommunen hade under aktuell period visar att av totalt 24 kommuner som ligger mycket nära kommunen i invånarantal hade 22 kommuner under år 2002 ett försäkringsbelopp på kr och en kommun Gotlands kommun hade kr. Det normala försäkringsbeloppet för en kommun av kommunens storlek vid den här tidpunkten var alltså kr. Kommunen M. och tiden fram till branden 44

44 Den 3 februari 1994 kom den första anmälan till socialtjänsten om att M., som då var 5 år, inte mådde bra. Det ägde rum en socialutredning, men det var aldrig tal om LVUförhandlingar. Modern var aldrig intresserad av frivilliga åtgärder. I maj 1995 kom M. till BUP i Landskrona efter att barnavårdscentralen hade kontaktat BUP. Det skedde flera anmälningar om vanvård av M. Dessa gjordes främst av fadern. Under år 1998 inkom flera anmälningar från fadern beträffande bråk och berusning. Det föranledde kommu nens familjeenhet att kalla modern till samtal. Modern uteblev dock ofta och M. placerades därför i jourfamilj. I början fungerade det bra med familjen. Socialtjänsten stöttade även modern genom tät kontakt och hon fick även hjälp från sin arbetsgivare som vid tidpunkten var kommunen. Under början av år 1999 bodde M. i en kontaktfamilj men flyttade strax därefter hem till modern igen. Socialtjänsten ansåg att modern kunde klara av M., eftersom hon och sambon hade börjat med antabus. Under sommaren 1999 slutade modern och sambon med antabus. M. hade då vistats hos kontaktfamiljen två helger per månad och enligt uppgift trivdes hon bra hos familjen. Kommunen konstaterade att insatsen var viktig för M. och att den borde fortsätta under en längre tid. Vidare inkom det uppgifter om att det hade varit oroligt i M:s hem och kommunen ansåg att kontakten med familjen måste intensifieras. Under hösten 1999 förekom därför upprepade möten med modern och sambon angående deras alkoholvanor. I januari 2000 uppsökte M. på egen hand kommunens reception vid flera tillfällen. Socialtjänsten gjorde återigen hembesök och fann modern höggradigt berusad. Socialtjänstemännen kom då överens med modern, med M:s goda minne, att M. skulle bo hos kontaktpersonen under natten. I slutet av februari 2000 placerades M. ånyo i en ny jourfamilj. M. rymde dock flera gånger och tog vid ett tillfälle med sig familjens 5-åriga dotter. Situationen blev snabbt ohållbar Sida 168 och M. omplacerades på nytt. Hon fortsatte att rymma även från den nya familjen. I början av april samma år kunde hon inte heller vara kvar i den familjen. I mitten av maj 2000 begärde familjeenheten att M. skulle genomgå en s.k. BUP-utredning i Landskrona. M. rymde återigen. I början av juni samma år flyttade M. hem igen men hon rymde snart därefter från hemmet. Efter beslutet om omhändertagande enligt 6 LVU placerades M. på Lunds barnhem den 20 juni Under vistelsen på barnhemmet konstaterade en läkare vid BUP att M. varken led av psykossjukdom, schizofreni eller autism. Den 29 juni 2000 beslutade länsrätten om fortsatt LVU-placering för M. I juli 2000 tillskrevs kommunens barn- och ungdomsnämnd med anledning av behovet av förstärkt skolpeng. Skälet var att det skedde en planering utifrån att M. skulle erbjudas skolgång på Svanelängan, som var en paviljong på Svaneskolan i Lund, där M. skulle gå i en specialklass. M. rymde fyra gånger under första skolveckan. Polisen återförde henne vid alla tillfällen utom ett då barnhemspersonal hämtade henne hos modern. Efter ytterligare rymningar avslutades placeringen på Lunds barnhem och M. placerades i stället på SiS-institutionen Hässleholms utredningshem för att man skulle kunna utreda hennes problem. I enlighet med upprättad planering placerades M. sedan den 15 december 2000 på Rosenkullen, som tog emot flickor med mycket svåra psykiska problem. Den 19 december 2000 försökte M. för första gången rymma från hemmet, men höll trots detta på att finna sig tillrätta. De första månaderna år 2001 förflöt förhållandevis lugnt. Den 2 april 2001 avvek dock M. Därefter rymde M. från Rosenkullen vid åtminstone sex tillfällen samma år. Under hela året hade kommunen återkommande uppföljning med personalen på Rosenkullen och upprepade kontakter med M:s moder. Under tiden på Rosenkullen fick M. adekvat vård. Kommunen finansierade boendet och extra personal som skulle stävja hennes rymningsbeteende och få henne att känna sig trygg. År 2002 visade det sig att M:s rymningar fick värre konsekvenser än tidigare, då hon gjorde inbrott och eldade. Den 3 maj 2002 avvek M. på nytt från Rosenkullen. Hon återfördes två dagar senare av polis. Under rymningen gjorde hon inbrott i en restaurang i Munkedal och tände eld på fyra olika platser i en intilliggande skog. Personalen på Rosenkullen var förtvivlad och ansåg att de inte längre kunde ha kvar M. Personalen meddelade senare att M. hade lugnat ner sig och uppmanade kommunen att ordna så att M. fick genomgå en barnpsykiatrisk bedömning. 45

45 BUP i Göteborg blev sedermera, på uppmaning av kommunen, kontaktad av personal från Rosenkullen. M. rymde igen den 23 maj Ny behandlingskonferens på Rosenkullen ägde rum den 7 juni 2002, då man inte längre ansåg att man kunde hantera M. Rosenkullen förklarade dock att man trots allt ville ha kvar M. och det framkom att M. gjorde framsteg i skolan men att hon hade problem i relationen med andra människor. M. ville själv vara kvar på behandlingshemmet. M. blev därefter, p.g.a. en incident, tvungen att genom personalens försorg skickas akut till en psykiatrisk klinik. Trots att läkarna upprättade ett vårdintyg fanns ingen plats åt henne på någon BUP-institution. Den 21 juni 2002 flyttade M. till Nereby skolhem. Hon placerades där på en låst avdelning. Som en särskild säkerhetsåtgärd kvarstod emellertid hennes placering på Rosenkullen under hela tiden hon var på Nereby skolhem. Vid en behandlingskonferens den 1 juli 2002 uppgav personal från skolhemmet att M. var det besvärligaste barn de hade haft. För att M. skulle kunna vara kvar krävdes att det anställdes ny personal som kunde bevaka henne på nätterna. Sida 169 Efter att läkare på Nereby skolhem hade utfärdat ett vårdintyg skrevs M. in på BUP den 11 juli Den 13 augusti 2002 var det ett möte på BUP, som var klar med sin bedömning och som hade funnit att M. led av Aspergers syndrom. Enligt BUP hade hon inga psykostendenser, men hon kunde ha varit tillfälligt förvirrad när hon kom till avdelningen. BUP menade att M. behövde ett boende på lång sikt med vuxenstöd, klara rutiner och klar struktur. M. avvek från BUP den 16, den 18 och den 30 augusti Hennes beteende föranledde ingen ansvarig läkare att omvärdera behovet av LPT. BUP kände till att M. ständigt behövde någon vid sin sida och hela tiden behövde aktiveras för att inte bli uttråkad. Den 28 augusti 2002 var det återigen möte på BUP. Det framkom att M. var färdigutredd av BUP och att behov av barnpsykiatrisk vård inte förelåg. Av den utredning som hade företagits framgick att M. hade en störning som innefattades i diagnosen Aspergers syndrom och föll inom den personkrets som har rätt till LSS-insatser. Nytt behandlingshem med kompetens att arbeta med personer med denna problematik skulle därför eftersökas. Under tiden skulle M. bo på Rosenkullen. Det krävdes dock att personal med speciell kompetens tillsattes. Rosenkullen återkom dagen efter och meddelade att man hade vidtalat två personer som skulle tillsättas som särskild personal för M. Efter överenskommelse med avdelningspersonal och ansvarig läkare på BUP flyttade M. den 18 september 2002 tillbaka till Rosenkullen i avvaktan på plats på en institution som hade kompetens att behandla en person med M:s problem. Efter drygt tio dagar, den 29 september 2002, rymde M. återigen från Rosenkullen. Vid ett uppföljningsbesök på Rosenkullen den 8 oktober 2002 informerade behandlingshemmet om att M. troligen inte kunde vara kvar eftersom hon hade anlagt brand på rummet och i omgivningarna samtidigt som hon ständigt rymde. Enligt uppgift var boende i närheten till Rosenkullen mycket uppskrämda. BUP kontaktade kommunen oc h uppgav att M. var utredd och klar och att BUP som akutavdelning inte hade något ytterligare att erbjuda henne. Den 11 oktober 2002 kördes M. återigen till psykakuten i Lund. Personalen på Rosenkullen ansåg sig nämligen inte kunna tillgodose M:s behov av skydd. Socialtjänsten tog samma dag kontakt med SiS-handläggaren K. von S. och begärde plats på en sluten behandlingsavdelning. Socialtjänsten blev då upplyst om att det inte fanns någon sluten behandlingsplats tillgänglig förrän tidigast efter jul på Långanässkolan, där M. tidigare hade vistats med gott resultat. Socialtjänsten gjorde en förfrågan om det fanns någon annan sluten akutplats i avvaktan på Långanässkolan. Den enda kvarvarande flickplatsen var dock på 12-hemmet Vemyra i Sollefteå. Föreståndaren på Vemyra meddelade emellertid att det redan fanns en annan flicka där med samma intresse för eldanläggelse som M. och att det inte vore optimalt för någon av dem om även M. kom dit. Vemyra var dessutom långt från Landskrona. Det ansågs vara bra för M. att ha en nära kontakt med sin moder, vilket inte skulle bli fallet om hon hade varit tvungen att flytta så långt bort. Detta alternativ övervägdes därför inte. M. rymde på nytt från BUP den 14 oktober 2002, varvid St.L. blev uppringd av socialjouren som meddelade att BUP vägrade att ta tillbaka M. Ansvarig för utskrivningsbeslutet var U.K. Av 46

46 journalanteckningarna framgår att U.K., som befann sig i Norrland och inte hade träffat M. innan utskrivningsbeslutet, ansåg att M. var medicinskt färdigbehandlad oc h att hon inte ingick i BUP:s målgrupp. St.L. ifrågasatte starkt BUP:s agerande och krävde ett möte med verksamhetsansvarig på BUP innan utskrivning för att få till stånd en gemensam planering i ärendet. Efter omfattande diskussion ändrade U.K. sitt utskrivningsbeslut Sida 170 och gick med på att socialjouren i sin handräckningsbegäran till polisen fick skriva att M. skulle återföras till BUP. Den 17 oktober 2002 var det på nytt möte på BUP tillsammans med LSS-handläggare och psykolog från habiliteringen. Socialtjänsten beskrev då det arbete som pågick för att hitta en lämplig placering för M. Man förklarade vid mötet att SiS i nuläget inte kunde erbjuda en plats, men att M. var uppsatt på köplats både beträffande akutplats och för öppen avdelning. Socialtjänsten förklarade att kontakter även hade tagits med de mest kvalificerade behandlingshem som över huvud taget fanns att tillgå och att endast ett av dessa var berett att föra fortsatta diskussioner. Samtliga var överens om att det bästa för M. var att komma till en institution som arbetade framgångsrikt med barn och ungdomar med Aspergers syndrom. Socialtjänsten träffade sedan på nytt företrädare för BUP. Mötet var föranlett av att M. den 19 oktober 2002 återigen hade avvikit från BUP. BUP ansåg att M:s problem berodde på hennes diagnos. Socialtjänsten informerade BUP om att ett lämpligt placeringsalternativ eftersöktes hos SiS, LSS och HVB. Lämplig placering saknades dock. BUP sade sig kunna ha kvar M. till dess en lämplig placering var ordnad. Den 29 oktober 2002 var det återigen möte på BUP. Det framkom då att M. för egen del ville hem till modern, som BUP under de senaste veckorna hade intensifierat kontakten med. Personalen på BUP ansåg att detta hade varit välgörande och positivt för M., som inte heller hade gjort något destruktivt sedan kontakten hade ökat. Enligt BUP:s förmenande borde därför kontakten med modern ytterligare uppmuntras. BUP väckte därför frågan om M. inte borde vara hemma på helgpermission. Socialtjänstens uppfattning var dock att modern inte kunde ge M. det skydd hon behövde. Vidare hänvisade socialtjänsten till de diskussioner om sexuella övergrepp som då fördes. Det blev sedan ingen helgpermission från BUP. LSS-handläggarna informerade om att det för närvarande inte fanns någon plats. Den 13 november 2002 sade socialtjänsten upp platsen på Rosenkullen. Anledningen var att M. var placerad på BUP och enligt tidigare uttalanden från BUP skulle få stanna där tills det fanns andra godtagbara alternativ för henne. Samma dag fattades beslut om omplacering från Rosenkullen till BUP. Den 15 november 2002 meddelade BUP att man vid ett avdelningsmöte på BUP hade beslutat att M. skulle skrivas ut den 22 november Socialtjänsten meddelade BUP att kommunen inte hade något alternativ för henne. Den 18 november 2002 besökte personal från LSS-boendet Aspborgen M. för att se om hon skulle kunna passa där. Personalen därifrån ansåg att hon skulle passa i deras boende, men poängterade att de endast kunde erbjuda korttidsboende och att de inte hade någon möjlighet att låsa in henne. Den 22 november 2002 beslutades att M. skulle omplaceras till hemmet. Personal från socialtjänsten samrådde samma dag med länsstyrelsen om hur man skulle hantera situationen. Länsstyrelsen ansåg inte att Aspborgen var en lämplig placering för M. och hade inga råd om var M. kunde placeras. Samma dag gjordes hembesök hos familjen. Sambon var mycket irriterad över att personal på socialtjänsten skulle besöka familjen varje dag. En resursperson anställdes den 27 november 2002 för att avlasta mamman. Resurspersonen skulle vara med M. åtminstone två timmar varje dag. Modern sjukskrevs av BUP för att kunna vara hemma och ta hand om M. Den 27 november 2002 lämnade ett tänkbart behandlingshem ett nekande besked om plats för M. Sida 171 Dagen efter branden, m.m. Den 4 december 2002 fick socialtjänsten reda på att M. hade omhändertagits av polis i Malmö. Socialtjänsten tog då omedelbart kontakt med SiS igen. På förmiddagen meddelade K. von S. att det inte fanns någon plats för M. förrän tidigast veckan efter. Hans uppfattning var att 47

47 M. tillhörde psykiatrin och han uppmanade socialtjänsten att ligga hårdare på BUP. Under eftermiddagen gav han återigen samma besked. Då kontaktade St.L. två SiS-hem och fick på båda ställena negativa besked. Senare på eftermiddagen meddelade K. von S. att det fanns plats på Långanässkolan. M. togs in på Långanässkolan samma kväll. Det var inte av sparsamhet som hon placerades i hemmet. M. kostade kommunen kr under perioden den 5 april 2000 den 2 december M:s moder var inte arbetsoförmögen när hon sjukskrevs av U.K. Kostnaderna för byggnaderna Frågan om jämkning Det försäkringsbelopp till vilket olika kommuner var försäkrade är betydligt mer divergerande än vad försäkringsbolagen har gjort gällande. Försäkringsbeloppet kr var vid denna tid gängse i branschen. Det avvek inte heller från vad som kunde vara skäligt vid tiden för skadefallet. Till styrkande av sin ståndpunkt har försäkringsbolagen undersökt de tjugo kommuner som enligt tillgänglig statistik ligger närmast kommunen i folkmängd. Till saken hör dock att undersökningen egentligen bara omfattar elva kommuner, eftersom försäkringsbrev avseende de övriga nio kommunerna hittills har saknats. Av försäkringsinformationen beträffande Motala och Enköpings kommuner framgår att informationen inte omfattar nämnda kommuner. Kommunen kan därför inte vitsorda att försäkringsbeloppet för Motala och Enköpings kommuner uppgick till kr. Av försäkringsbolagens jämförelsematerial framgår även att en av kommunerna, Falkenbergs kommun, var försäkrad till kr. Kommunen har erhållit fem tidigare saknade försäkringsbrev avseende Lerums, Kungälvs, Ängelholms, Piteås och Trelleborgs kommuner. Av dessa framgår att försäkringarna uppgick till , , , respektive kr. Redan tidigare stod det klart att Falkenbergs kommun var försäkrad till kr. Kommunen har även utökat sin undersökning och begärt in försäkringsbrev från några kommuner som till befolkningsmängd är både något större och något mindre än kommunen. Då framkommer t.ex. att Örnsköldsviks kommun är försäkrad till kr och att även Marks kommun är försäkrad till detta belopp. BEVISNINGEN OCH RÄTTSUTLÅTANDEN På försäkringsbolagens begäran har vittnesförhör ägt rum med. har hörts som vittnen på kommunens begäran. Parterna har också åberopat omfattande skriftlig bevisning. Försäkringsbolagen har vidare gett in och under pläderingen hänfört sig till rättsutlåtanden av professorn Jan Kleineman och docenterna Marcus Radetzki och Ulrik von Essen. På samma sätt har kommunen hänvisat till rättsutlåtanden av f.d. professorn Bill W. Dufwa och docenten Olle Lundin. Sida 172 DOMSKÄL Översiktligt om förutsättningarna för skadeståndsrättsligt ansvar Försäkringsbolagen har gjort gällande att kommunen, i nu nämnd ordning, är ersättningsskyldig enligt 2 kap. 1, 3 kap. 2 och 3 kap. 1 skadeståndslagen för sina åtgärder och brist på åtgärder i samband med den tillfälliga placeringen av M. hemma hos modern. Enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet 48

48 vållar sakskada ersätta skadan. I 3 kap. 1 skadeståndslagen föreskrivs att den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen ska staten eller en kommun ersätta en sakskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. Termen vålla som används i de aktuella bestämmelserna är ett gemensamt uttryck för handlande eller underlåtenhet som kan föranleda skadeståndsansvar enligt lagen. För att ersättning ska utgå krävs enligt samtliga bestämmelser dessutom att den påstådda skadevållaren har gjort sig skyldig till oaktsamhet. Enligt 3 kap. 1 och 2 skadeståndslagen fordras visserligen för ansvar fel eller försummelse, men dessa begrepp anses i princip motsvara begreppet oaktsamhet. I stället för dessa begrepp kan även uttrycket vårdslöshet användas. För skadeståndsansvar krävs vidare att det existerar ett särskilt orsakssamband, s.k. adekvat kausalitet, mellan den skada för vilken ersättning yrkas och det oaktsamma handlandet eller underlåtenheten att handla (se t.ex. Bertil Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, 3 uppl. 2008, s. 39 ff., och Jan Hellner m.fl., Skadeståndsrätt, 7 uppl. 2006, s. 195 ff., samt för mera ingående framställningar om det sagda Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993, och Mårten Schultz, Kausalitet, 2006). Syftet med kravet på adekvat kausalitet är att förhindra att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts (se rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II). Det krävs också för ansvar, särskilt när det gäller skadestånd vid myndighetsutövning (se Bertil Bengtsson, a.a. s. 40), att den regel som har åsidosatts av skadegöraren kan anses ha till syfte att skydda det intresse som har blivit föremål för skada. Vid oaktsamhetsbedömningen görs i första hand en jämförelse. Vårdslöshet anses då existera om skadegöraren inte har uppträtt på samma sätt som det kan antas att en förnuftig och hänsynsfull person i samma kategori skulle ha handlat i motsvarande situation. Vad som utgör normalt beteende bestäms i första hand med utgångspunkt i författningsbestämmelser eller myndighetsföreskrifter samt i förekommande fall rättspraxis eller sedvänja (se t.ex. a.a. s. 47 f. samt även Jan Hellner, a.a. s. 128 ff.). Om en s.k. normjämförelse inte ger tillräcklig ledning, måste den kompletteras med en friare bedömning. Vid en fri oaktsamhetsbedömning görs en allmän bedömning utifrån den aktuella handlingen eller underlåtenheten. Bedömningen av aktsamhet bör då göras efter en sammanställning av fyra faktorer: risken för skada, den sannolika Sida 173 skadans storlek, möjligheterna att förebygga skadan och skadegörarens möjligheter att inse risken för skada (se t.ex. a.a. s. 133 ff.). Bristande tillsyn över barn betraktas som en särskild form av vållande. Ansvaret följer av den allmänna regeln i 2 kap. 1 skadeståndslagen medan aktsamhetskravet regleras genom bestämmelsen i 6 kap. 2 andra stycket FB (se t.ex. a.a. s. 265 ff. och Bertil Bengtsson, a.a. s. 55). Andra än vårdnadshavare som har hand om barnet kan också bli skadeståndsskyldiga (se t.ex. rättsfallet NJA 1984 s. 764). Däri ansågs en kommun skadeståndsskyldig för skada vållad av ett barn vid lek med verktyg i ett kommunalt fritidshem. När en skadeståndstalan riktas mot en arbetsgivare svarar denne för s.k. anonyma fel. Denna princip innebär att arbetsgivaren svarar för oaktsamhet från icke identifierade personer inom verksamheten. Arbetsgivaren ansvarar också för s.k. kumulerade fel, dvs. mindre fel hos flera personer i verksamheten som räknas samman och tillsammans innebär en avsevärd brist i aktsamheten (se t.ex. Jan Hellner, a.a. s. 160). Tillsynsansvaret Mellan parterna är ostridigt att M. vid tiden för branden var omhändertagen enligt reglerna i 1 3 LVU och att hon då av kommunen var tillfälligt placerad hemma hos modern. Kommunen har inställningen att tillsynsansvaret under placeringen i det egna hemmet åvilade modern enligt 6 kap. 2 FB. När det gäller frågan om kommunen är skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 49

49 1 skadeståndslagen måste därför först avgöras om det var modern eller kommunen som hade ansvaret för tillsynen över M. under den tillfälliga placeringen hos modern. I syfte att hindra att ett barn orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren enligt bestämmelsen i 6 kap. 2 andra stycket FB svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Lagtexten ger inte uttryckligen något svar på frågan om det är kommunen eller vårdnadshavaren som har tillsynsansvaret i ett fall som det som nu är föremål för bedömning. Kommunen har framhållit att det av förarbetena till den aktuella bestämmelsen klart framgår att skadeståndsansvaret för en vårdnadshavare gäller fullt ut för ett barn som befinner sig hos vårdnadshavaren även när barnet har omhändertagits enligt LVU. Tillsynsskyldigheten och vårdnadshavarens skadeståndsansvar har i förarbetena beskrivits enligt följande (se prop. 1993/94:57 s. 27). Vårdnadshavarens skadeståndsansvar gäller fullt ut, om barnet finns hos vårdnadshavaren trots att det är omhändertaget för samhällsvård. Vidare ansvarar vårdnadshavaren naturligtvis, om barnet vistas i annat enskilt hem i enlighet med vårdnadshavarens önskan. Detsamma gäller om vårdnadshavaren tillfälligtvis låter barnet bo på annan plats, t.ex. på ett läger eller en sommarkoloni. I de fall då vårdnadshavaren placerar barnet hos någon annan avgörs skadeståndsansvaret Sida 174 i första hand efter en bedömning av om vårdnadshavaren har visat tillräcklig omsorg vid valet av placering. Uttalandena i förarbetena ger vid första påseendet st öd åt kommunens synsätt. Det kan dock ifrågasättas om dessa kortfattade uttalanden verkligen tar sikte på en situation av det slag som nu behandlas. Den del av motivtexten som kommunen åberopar (första meningen i den citerade delen) kan inte rimligen läsas isolerat, utan måste ses i ljuset av syftet med regleringen i LVU. Detta innebär att den aktuella föräldrabalksbestämmelsen i detta fall måste tillämpas på ett sätt som är i linje med ändamålet med LVU. Genom ett beslut om vård enligt LVU begränsas vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnet i den omfattning som behövs för att vården ska kunna genomföras. Vårdnadshavaren har dock kvar den rättsliga vårdnaden om barnet. Av bestämmelsen i 11 första stycket LVU följer att det är socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden. Av fjärde stycket i bestämmelsen framgår att socialnämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården normalt ett familjehem eller ett hem för vård eller boende ska ha uppsikt över den unge. Beslutet om vård innebär att nämnden har inträtt vid sidan av vårdnadshavarna eller i deras ställe. Nämnden eller den åt vilken vården har uppdragits bör därmed, i den omfattning som krävs för att genomföra vården, ha samma skyldigheter och befogenheter som tillkommer vårdnadshavarna (se t.ex. Carl Norström m.fl., Nya sociallagarna, 23 uppl. 2010, s. 363). Vidare framgår det av bestämmelsens andra stycke att nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom eller henne. När det gäller vård i det egna hemmet betonas i Socialstyrelsens föreskrifter på området, Tillämpningen av LVU (SOSFS 1997:15 s. 62 f.), samt ursprungligen i förarbetena (prop. 1979/80:1 s. 596) att det inte föreligger hinder mot att placera den unge i hans eget hem, om det i ett senare skede av vården anses vara det bästa för honom, men att det så långt möjligt måste finnas garantier för att den unge kan få en betryggande omvårdnad i sitt eget hem innan man låter honom komma tillbaka. I förarbetena och föreskrifterna anges dessutom att nämnden noga måste överväga situationen innan barnet får återvända till hemmet, om vården är grundad på brister i barnets hemmiljö. Det anges vidare i föreskrifterna att en placering i det egna hemmet inte får tillgripas på grund av placeringssvårigheter och att placeringen måste vara vårdmässigt motiverad. Kommunen har i förevarande fall inte ens påstått att M. befann sig i slutskedet av vården när hon placerades i det egna hemmet. Det framgår vidare av utdrag ur socialtjänstens och BUP:s journalanteckningar för perioden den 11 oktober den 22 november 2002 att kommunen under denna tid arbetade med att försöka hitta andra placeringsalternativ för M. och att detta arbete pågick även efter det att kommunen från BUP hade fått besked om att M. var medicinskt färdigbehandlad Sida 175 och hon därför inte fick vara kvar där. Dessa omständigheter utgör tydliga tecken på att kommunens placeringsbeslut inte var vårdmässigt motiverat, utan att 50

50 placeringen valdes i brist på andra alternativ. Placeringen av M. i det egna hemmet har i och med det inte skett på det sätt som avses med regleringen i 11 andra stycket LVU. Till detta kommer enligt förarbetena (sista meningen i den citerade delen) att det synes vara lagstiftarens mening att en vårdnadshavare ska ha ett fortsatt ansvar om vårdnadshavaren inte har visat tillräcklig omsorg vid valet av placering när vårdnadshavaren har placerat barnet hos någon annan än vårdnadshavaren själv. Det framstår som rimligt att ett liknande synsätt gäller också vid en kommuns placeringsbeslut. Vid bedömningen av tillsynsansvaret bör dessutom även vägas in att en kommun har helt andra ansvarsförsäkringsmöjligheter än en vårdnadshavare. Det anförda innebär sammanfattningsvis att tillsynsansvaret för M. ska anses ha åvilat kommunen vid tidpunkten för branden. Händelseförloppet Parterna är i allt väsentligt överens om att händelseförloppet och omständigheterna kring detta stämmer överens med försäkringsbolagens sakframställning. På några punkter råder dock oenighet mellan parterna om vad som rent faktiskt har ägt rum och beslutats vid kontakterna mellan BUP och kommunen. Det nu sagda gäller kommunens påståenden om att det fanns en av överenskommelse mellan BUP och kommunen om att M. skulle få stanna kvar på BUP till dess ett lämpligt placeringsalternativ kunde hittas och om att ledande personal vid BUP, främst U.K., skulle ha initierat eller förordat en placering av M. i det egna hemmet. Parterna är inte heller överens om vilka ansträngningar kommunen gjorde för att finna andra placeringsalternativ för henne. Det ligger på försäkringsbolagen att visa att det finns en ersättningsgill skada. Bevisskyldigheten omfattar skadan, dess omfattning och övriga omständigheter som grundar skadeståndsskyldighet. Eftersom de nyss nämnda tvistefrågorna rör omständigheter som kommunen har åberopat för att undgå skadeståndsskyldighet, bör dock bevisbördan för dessa läggas på kommunen. Det är ostridigt i målen att olika placeringsalternativ var aktuella för M. under perioden den 11 oktober den 22 november 2002 och att dessa presenterades för BUP vid flera möten och andra kontakter mellan företrädare för BUP och kommunen under denna tidsperiod. Den huvudsakliga bevisningen i denna del utgörs av vittnesförhören med U.K., St.L., E.I., S.L. och G.S. samt utdrag ur BUP:s och socialtjänstens journaler. U.K. som under hösten 2002 var medicinskt verksamhetsansvarig vid BUP har berättat bl.a. följande. Vid denna tid hade BUP sex akutplatser för barnpsykiatriska patienter. Tillsammans med BUP-kliniken i Malmö skulle man täcka omkring barn och ungdomar i åldern 0 18 år. Från BUP:s sida förklarade man tidigt för socialtjänsten att M., som under den nu aktuella perioden inte Sida 176 var i behov av akut slutenvård vid BUP, inte kunde vara kvar på BUP. Hon fick dock kvarstanna en tid, eftersom kommunen inte lyckades hitta någon placering åt M. och han inte ville sätta henne på gatan. När han fick klart för sig att olika förvaltningar inom kommunen tvistade om ansvaret för M. bestämde han sig för att skriva ut henne. Personligen ansåg han att det var orimligt och bisarrt att en person som var omhändertagen på grund av brister i hemmiljön skulle placeras i den olämpliga hemmiljön. Vid något tillfälle förde han fram den åsikten till St.L. Det var inte någon från BUP som förordade eller initierade en placering av M. i det egna hemmet. St.L. som under hösten 2002 var enhetschef vid familjerätten i kommunen har berättat bl.a. följande. Han var ytterst ansvarig för ärendet avseende M. Mötet mellan företrädare för BUP och socialtjänsten den 22 oktober 2002 utmynnade i att M. skulle få vara kvar på BUP till dess en lämplig placering var ordnad. Såväl före som efter denna överenskommelse arbetade socialtjänsten med att försöka hitta andra placeringar bl.a. en plats på ett 12-hem åt M. De olika behandlingshemmen avböjde dock att ta emot M. när hennes problematik blev känd för dem. Vidare uppgav SiS att det inte fanns någon lämplig plats på ett 12-hem förrän efter 51

51 årsskiftet 2002/03. Från BUP:s sida förklarade man att M:s kontakter med modern hade fungerat bra under tiden på BUP och att dessa därför borde uppmuntras. Den 15 november 2002 meddelade BUP att M. skulle skrivas ut en vecka senare. I det sammanhanget uppgav någon från BUP:s sida att vi tror på mamman och att detta kan fungera om mamman får vara hemma. BUP sjukskrev modern för att hon skulle kunna vara hemma och ta hand om M. Socialtjänsten, som saknade kompetens att bedöma om detta var medicinskt riktigt, följde vad BUP hade föreslagit. Socialtjänsten tillsatte en resursperson för att avlasta mamman. Direktiven för modern innebar att hon skulle vara tillsammans med M. och att modern skulle ringa någon av handläggarna om det blev problem. E.I. som var S.L:s och G.S:s arbetsledare och handledare har berättat bl.a. följande. Någon från BUP uppgav kort efter inskrivningen där att M. var färdigbehandlad, eftersom det fanns en fastställd diagnos. Socialtjänsten fortsatte därefter att söka en placering för M. som motsvarade hennes behov. Det fördes då diskussioner med Rosenkullen om M. kunde återvända dit med ett tillskott av ytterligare personella resurser. Rosenkullen avböjde dock att ta tillbaka M. med hänvisning till sitt rykte och de övriga barnen där. Den 22 oktober 2002 träffade hon och St.L. företrädare för BUP, bl.a. U.K., för en diskussion om M:s vård. Vid det tillfället träffades en överenskommelse om att M. skulle få vara kvar på BUP till dess socialtjänsten hade hittat ett rimligt placeringsalternativ åt henne. Efter detta möte fortsatte ansträngningarna att hitta en lämplig placering. Från SiS fick man beskedet att en behandlingsplats kunde ordnas först strax efter årsskiftet 2002/03. Ett annat alt ernativ var internatskolan Dammsdal, som var inriktad på elever med Aspergers syndrom och andra typer av autism och som också gav ett löfte om en plats under våren Även kommunens LSS - enhet försökte hitta en placering åt M. Den 15 november 2002 fick hon av BUP:s kurator reda på att M. skulle skrivas ut en vecka senare. Företrädare för BUP uppgav även att M:s moder hade umgåtts mycket med M. under vistelsen på BUP och att detta hade haft en lugnande inverkan på M. Socialtjänsten, som var av en annan uppfattning i denna fråga, försökte utan framgång att hitta någon form av jour- eller korttidsboende för M. I samband med utskrivningen förklarade någon från BUP att modern kunde sjukskrivas för att vara hemma med M. Sida 177 Socialtjänsten beslutade då att dessutom tillsätta en resursperson för att avlasta modern. S.L. som var handläggare i ärendet gällande M. har berättat bl.a. följande. St.L. hade ordnat en överenskommelse med BUP om att M. skulle få stanna kvar där till dess en placering var ordnad. Socialtjänsten försökte hela tiden finna placeringsalternativ för M. Eftersom M. eldade och diagnosen var oklar, var det dock inte någon som ville ha henne. U.K. förklarade vid kontakter med socialtjänsten att så länge M. hade folk omkring sig så gör hon ingenting. Denne sade också att M:s och moderns relation hade blivit bättre under M:s tid på BUP och att om M. bara fick komma hem skulle allt bli bra. Moderns instruktioner gick ut på att hon hela tiden skulle vara med M. Instruktionerna till resurspersonen innebar bl.a. att M. inte fick lämnas ensam när de var ute. G.S. som var handläggare i ärendet gällande M. har berättat bl.a. följande. Det var klart uttalat att det var viktigt att M. kom till rätt ställe. Såväl habiliteringen med ansvar för LSSboenden som socialtjänsten försökte hitta en placering åt M. Vad som söktes var en stadigvarande behandlingsplats. Den ansökan om plats som fanns hos SiS återkallades inte. Socialtjänsten uppfattade att det fanns en överenskommelse om att M. fick vara kva r på BUP till dess en lämplig plats var ordnad. Plötsligt verkade BUP tappa intresset för denna överenskommelse. Från BUP:s sida fördes då också fram att M. mådde mycket bättre, eftersom hon fick vara mycket med modern. Tvistefrågan i denna del synes närmast handla om att BUP, enligt kommunens uppfattning, enligt den överenskommelse som fanns inte fick skriva ut M. förrän en lämplig LVU-placering för henne var ordnad. U.K. å ena sidan och St.L., E.I., S.L. och G.S. å den andra sidan har delvis redovisat olika uppfattningar i frågan om vad som bestämdes mellan BUP och kommunen om hur länge M. skulle få stanna på BUP. De anteckningar som har gjorts i socialtjänstens och BUP:s journalanteckningar ger endast på en punkt stöd åt kommunens uppfattning. Den aktuella anteckningen, som gjordes av G.S. den 22 oktober 2002, lyder: BUP var beredda att ha kvar M. fram till dess att lämplig placering var anordnad. 52

52 Det bör först framhållas att G.S., enligt vad som framgår av den aktuella anteckningen och anteckningar i BUP:s journal, inte själv deltog i mötet då den påstådda överenskommelsen ingicks. Anteckningens ordalydelse ger inte ett omedelbart intryck av att någon formell uppgörelse hade träffats. Förutom detta kan konstateras att det i BUP:s journal inte finns någon notering om att det hade träffats någon överenskommelse med kommunen med det påstådda innehållet. Det bör i detta sammanhang noteras att rubriken Avtal har använts på något eller några ställen i BUP:s akt för att markera att en överenskommelse av något slag har träffats. Med utgångspunkt från att BUP endast hade sex akutplatser och M. enligt BUP:s bedömning vid tillfället saknade behov av akut slutenvård framstår dessutom U.K:s beskrivning av situationen som mera näraliggande. Det anförda medför sammantaget att det inte är visat att BUP:s åtagande var av den omfattning som kommunen har hävdat. Sida 178 Det råder inte tvist om att BUP under denna tid var av uppfattningen att M. var medicinskt färdigbehandlad och att man därifrån framhöll för kommunen att moderns närvaro hade haft en positiv inverkan på M. under vistelsen på BUP. För den som inte är sakkunnig kan begreppet medicinskt färdigbehandlad ge intryck av att det inte finns behov av ytterligare vård. Med hänsyn till M:s sedan tidigare väldokumenterade vårdbehov har det i vart fall åvilat kommunen som hade vård- och placeringsansvaret och som inte kan överlåta åt annan att bestämma om placeringen att genom frågor till BUP eller på annat sätt bringa klarhet i vad som avsågs med detta uttryck. Detsamma måste anses gälla uppgifterna från BUP om att moderns närvaro där hade haft en positiv inverkan på M. Utgångspunkten vid den fortsatta bedömningen av frågan om oaktsamhet kan läggas kommunen till last blir då att BUP:s personal inte agerade på ett sätt som har gett socialtjänsten anledning att tro att M:s vårdbehov, farlighet och rymningsbenägenhet hade minskat under vistelsen på BUP. Med hänsyn till vad som i dessa delar var väl känt för socialtjänsten har det inte heller funnits anledning för kommunen att uppfatta att M. var ofarlig för sig själv och sin omgivning. När det sedan gäller frågan om vilka ansträngningar kommunen gjorde för att hitta en lämplig placering är det genom vittnesmålen och journalanteckningarna visat att socialtjänst en under den aktuella tidsperioden på olika sätt försökte hitta lämpliga placeringsalternativ för M. Det framgår också av den framlagda utredningen att det rådde skilda uppfattningar inom olika delar av kommunens förvaltning rörande frågan om M., som på grund av sitt funktionshinder var berättigad till stöd enligt LSS, kunde få sådant stöd samtidigt som hon var omhändertagen för vård enligt LVU. Dessa omständigheter bör också vara utgångspunkt för den fortsatta bedömningen av frågan om oaktsamhet. Föreligger skadeståndsgrundande oaktsamhet? Det råder inte tvist om att kommunen vid tidpunkten för placeringen av M. i det egna hemmet kände till att hon dessförinnan vid flera tillfällen hade anlagt bränder och begått andra destruktiva handlingar samt att hon var oerhört rymningsbenägen. Vidare är det, som ovan har angetts, inte visat att företrädare för BUP agerade på ett sätt som gav kommunen anledning att tro att M:s vårdbehov, potentiella farlighet och rymningsbenägenhet hade minskat under perioden den 11 oktober den 22 november Att med insikt om dessa förhållanden placera M. i det egna hemmet utan annan tillsyn än modern och en resursperson två timmar per dag innebar en ansenlig risk för att M. skulle avvika från hemmet och i samband därmed anlägga brand eller utföra andra destruktiva handlingar. Det får visserligen betecknas som oklart huruvida det vid tillfället fanns tillgång till ett boende som fullt ut eller till övervägande del svarade mot M:s behov av vård och tillsyn. Oavsett hur det förhöll sig med Sida 179 den saken har det emellertid ålegat socialtjänsten att vidta åtgärder för att hon skulle hållas under noggrann uppsikt. Hur omfattande skadeförebyggande åtgärder som bör vidtas blir i ett fall som detta beroende av en avvägning mellan ris kerna för skada och kostnaderna för skadeförebyggande åtgärder (se Jan Hellner m.fl., a.a. s. 135 och där anmärkta rättsfall). För att undanröja eller i vart fall ordentligt minimera risken för skada borde kommunen ha satsat ytterligare resurser på tillsyn av M. Med hänsyn till att socialtjänsten under denna tid sökte efter placeringsalternativ som kostade upp mot kr 53

53 per dygn kan kostnaderna för att förebygga skaderisken genom ytterligare personella resurser inte rimligen anses ha blivit för höga. Det framstår vidare som klart att kommunen har haft goda möjligheter att förutse risken för skada. Slutsatsen av det anförda är att kommunens beslut att placera M. i det egna hemmet med otillräcklig tillsyn har inneburit att kommunen har gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet. Några ursäktande omständigheter som skulle motivera ett annat synsätt kan inte anses ha förelegat. Adekvat kausalitet och normskyddsläran Frågan är härefter om ersättningsansvar, som kommunen har anfört, ska falla bort på grund av allmänna principer om bristande orsakssamband. Vad som i detta fall måste bedömas är om kommunens oaktsamma handling att tillfälligt placera M. i det egna hemmet har utgjort orsak till branden. Försäkringsbolagen har då att visa att den aktuella branden inte skulle ha inträffat om inte M. hade placerats i det egna hemmet. Det beviskrav som numera anses gälla beträffande orsaksförhållande är att den skadelidandes förklaring till det som har inträffat ska framstå som klart mera sannolik än motpartens förklaring (se t.ex. Bertil Bengtsson, a.a. s. 38). Förhållandena i detta fall visar att M. var mycket benägen att rymma och i samband därmed anlägga eld. Annat har inte framkommit av utredningen än att M:s val av brandplatser var helt slumpmässigt. Det är därmed avsevärt mindre sannolikt att branden i fråga skulle ha inträffat om hon hade fått en annan placering än i det egna hemmet eller adekvat tillsyn där. Med hänsyn till detta får det anses klart mera sannolikt att den aktuella branden inte skulle ha inträffat med en annan placering eller en i sammanhanget riktig och effektiv tillsyn. Att M. anlade denna brand kan vidare inte anses ha varit en sådan extraordinär eller oväntad händelse som kan tänkas utesluta adekvat kausalitet (se Jan Hellner m.fl., a.a. s. 206). Branden har därmed varit en förutsebar följd av placeringen. Kommunens ersättningsansvar ska alltså inte bortfalla på grund av bristande adekvans. Nästa fråga är då om detta ansvar ska bortfalla på grund av den s.k. normskyddsläran. Först bör nämnas att denna princip anses ha begränsad betydelse vid person- eller sakskador (se t.ex. rättsfallet NJA 1991 s. 138). Det är uppenbart att LVU:s primära skyddsintresse är den unges Sida 180 utveckling. Samtidigt framstår det dock, liksom Jan Kleineman har anfört i ett av sina rättsutlåtanden, som i hög grad rimligt att allmänheten utifrån ett skadeståndsrättsligt perspektiv har rätt att ställa krav på att omhändertaganden sker på ett sådant sätt att riskerna för egendomsskador hos tredje man inte ökar genom oaktsamma myndighetsbeslut. Detta synsätt kan vidare sägas vinna stöd av rättsfallet NJA 1939 s I detta rättsfall hade en ordförande i en fattigvårdsstyrelse försummat att vidta åtgärder för att en sinnesslö kvinna skulle tas in på anstalt. Ordföranden ålades skadeståndsskyldighet, varvid i domen framhölls att den skadelidande vid flera tillfällen hade begärt ett beslut om omhändertagande från styrelsens sida, eftersom kvinnan hade handskats vårdslöst med eld i närheten av den skadelidandes egendom. Med hänsyn till det anförda måste även allmänheten i detta fall anses tillhöra den ersättningsberättigade kretsen. Samtliga kommunens beslut avseende M:s vård enligt LVU utgör myndighetsutövning. Regeln om principalansvar i 3 kap. 1 skadeståndslagen är i och för sig tillämplig vid kommunal verksamhet, om skadan inte har vållats vid myndighetsutövning (se a.a. s. 79). Vid dessa förhållanden och med beaktande av vad som ovan har anförts kan kommunen i förevarande fall åläggas skadeståndsskyldighet enligt såväl 2 kap. 1 som 3 kap. 2 skadeståndslagen. Med hänsyn till att den förstnämnda bestämmelsen är tillämplig saknas förutsättningar att tillämpa jämkningsregeln i 3 kap. 6 skadeståndslagen. Beräkningen av ersättningens storlek Mellan parterna är ostridigt att försäkringsbolagen har betalat ut försäkringsersättning med kr (Zürich) och kr (If). Kommunen har dock inte vitsordat att 54

54 skadornas storlek uppgick till dessa belopp. Beträffande Ifs kalkylerade kostnad för återuppförande, kr, har kommunen vitsordat en kostnad om kr. Av förhöret med L.L. framgår att skaderegleringen hanterades av en skadekommission bestående av tre erfarna skadereglerare. Risken för att försäkringstagarna skulle ha blivit överkompenserade framstår därmed som tämligen begränsad. När det gäller beräkningen av ersättningarnas storlek har försäkringsbolagen lagt fram omfattande bevisning. Genom denna utredning, som inte på något sätt påverkas av den bevisning som kommunen har lagt fram, är det visat att skadorna har uppgått till de belopp som försäkringsbolagen har betalat ut till försäkringstagarna. Därmed ska försäkringsbolagens beräkningar av skadornas storlek godtas. Kommunen har således ådragit sig ersättningsansvar i enlighet med käromålen. Utgångspunkterna för beräkningen av ränta Enligt 4 tredje stycket räntelagen ska, om en fordran avser skadestånd, ränta betalas på ett förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att borgenären har framställt krav och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. I bestämmelsens fjärde stycke stadgas att oavsett vad som föreskrivs i tredje stycket ska ränta betalas på förfallen fordran senast från dagen för delgivning av stämning i mål om utgivande av betalning. Sida 181 När det gäller omfattningen av den utredning som borgenären är skyldig att lägga fram har i förarbetena anförts att utredningen inte behöver vara lika omfattande som den som kan krävas för att vinna en skadeståndsprocess och att hur mycket som i detta sammanhang bör fordras av den skadeståndskrävande får bero på omständigheterna (se prop. 1975:102 s. 125). Försäkringsbolagen framställde ostridigt krav på ersättning från kommunen genom brev den 22 april (If) respektive den 1 oktober Genom dessa brev får försäkringsbolagen anses ha lagt fram behövlig utredning. Kommunen är därmed skyldig att betala ränta på ersättningsbeloppen från den dag som inföll trettio dagar efter de framställda kraven. DOMSLUT 1. Landskrona kommun ska till Zurich Insurance plc (Irland), Filial Sverige, betala kr jämte ränta på beloppet enligt 4 och 6 räntelagen (1975:635) från den 1 november 2003 till dess betalning sker. 2. Landskrona kommun ska till If Skadeförsäkring Aktiebolag (publ.) betala kr jämte ränta på beloppet enligt 4 och 6 räntelagen från den 22 maj 2003 till dess betalning sker. Lagmannen Urban Sandén var skiljaktig och anförde: Det är ostridigt att de skador som försäkringsbolagens krav avser vållades av den då 13-åriga M. genom att hon anlade brand i butiken Hemköp i Landskrona; den byggnad i vilken Hemköp och varuhuset Åhléns inrymdes totalförstördes genom branden. Det är också ostridigt att M:s mor vid tiden för branden var ensam vårdnadshavare för henne och att hon då var omhändertagen enligt 1, 2 och 3 LVU. Efter vistelser på olika behandlingshem, senast Nereby skolhem, togs M. in på BUP i Lund i juli 2002 med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Under vistelsen där gjorde man den bedömningen att M. hade Aspergers syndrom. Den 18 september 2002 beslutade Arbets- och socialnämnden i Landskrona att M. skulle placeras i Rosenkullens behandlingshem, där hon varit intagen tidigare. Denna placering pågick till den 11 oktober Då intogs hon på nytt på BUP i Lund, även denna gång med stöd av LPT. Där var hon kvar till den 22 november Då skrevs hon ut från BUP och placerades i moderns hem i Landskrona, en placering som alltså alltjämt pågick vid tiden för branden. 55

55 Kärandebolagen har gjort gällande att kommunen svarar för den brandskada som M. orsakat och som rättsliga grunder åberopat, i nämnd ordning, 2 kap. 1 SkL, 3 kap. 2 SkL och 3 kap. 1 SkL. Oavsett om man tillämpar 2 kap. 1 SkL eller någon av de åberopade skadeståndsreglerna i 3 kap. SkL så är den avgörande frågan om kommunen genom sitt beslut att placera M. i hemmet förfarit vårdslöst. Inledningsvis konstaterar jag att det framkommit i målet att M. var exceptionellt svårbehandlad, och trots att kommunen efter beslutet om omhändertagande enligt LVU lade ner stora resurser på att finna ett behandlingshem eller annan institution som kunde hantera hennes särskilda behov så visade det sig vara mycket svårt. En bra illustration till detta var den senaste placeringen på Rosenkullens behandlingshem. Trots att man från behandlingshemmets sida satsat extra resurser för tillsyn och behandling så visade det sig att placeringen blev ohållbar på grund av M:s benägenhet Sida 182 att rymma och anlägga bränder och hennes destruktiva beteende i övrigt, och placeringen avslutades med att behandlingshemmets föreståndare själv körde flickan i bil från Munkedal till BUP i Lund sedan läkare beslutat om tvångsvård enligt LPT. Som nyss anförts hade M. även i juli 2002 t agits in på BUP i Lund för vård enligt LPT. Det har framkommit i målet att det även vid i vart fall ett tillfälle dessförinnan, under en vistelse på Rosenkullens behandlingshem, beslutats om vård av henne enligt LPT men att detta beslut inte kom att verkst ällas på grund av platsbrist inom den psykiatriska vården. Som kommunens sakkunniga vittne, docenten Bo Siwers, anfört i sitt utlåtande kom vid båda vårdtillfällena under 2002 BUP in i bilden när situationen var ohållbar och ingen institution klarade av henne. Mot bakgrund av det anförda är det enligt min mening vid bedömningen av om kommunen varit vårdslös genom beslutet om placering av M. i hemmet av väsentlig betydelse vilka överväganden som BUP gjorde under den vistelse där som föregick denna placering och BUP:s agerande i övrigt i samband därmed. Enligt vad U.K. omvittnat gjorde man på BUP i ett tidigt skede av den senaste placeringen där, redan efter den första veckohelgen, den bedömningen att M. inte längre var i behov av sluten akutvård vid BUP, dvs. att hon egentligen redan då skulle skrivas ut från BUP och enligt det gällande LVU-omhändertagandet placeras på någon annan institution. Men så skedde inte. Eftersom man från kommunens sida meddelat att man inte lyckats finna någon lämplig placering för M. och man från BUP:s sida, enligt vad U.K. omvittnat, inte ville sätta henne på gatan så fick hon vara kvar på BUP inte bara under en kortare tid utan så länge som till den 22 november. Att man från BUP:s sida sålunda lät M. vara kvar där trots att hon var medicinskt färdigbehandlad ger enligt min mening starkt stöd för kommunens påstående att BUP, enligt en anteckning i socialförvaltningens journal och enligt vad kommunens tjänstemän omvittnat, var beredd att ha kvar M. till dess att en lämplig placering var ordnad. På grund av det anförda finner jag att kommunen med tillräcklig grad av säkerhet visat att det mellan BUP och kommunens företrädare träffats en informell överenskommelse om att M. skulle få vara kvar på BUP till dess det fanns en lämplig placering för henne. Det ska här tilläggas att man från kommunens sida, enligt vad som framgår av en anteckning i BUP:s journal, underrättat företrädare för BUP att något lämpligt behandlingsalternativ för M. i form av placering i ett s.k. 12-hem inte fanns tillgängligt förrän efter årsskiftet 2002/2003. När sedan BUP den 15 november 2002 beslutade att M. skulle skrivas ut från kliniken en vecka senare var situationen densamma som tidigare när det gäller möjligheterna till placering av M. på lämplig institution, vilket BUP:s personal var medveten om. Det har framkommit i målet att kommunen av SiS anvisats en akutplats på ett behandlingshem i Norrland, Vemyra i Piteå. Vid kontakt med behandlingshemmets föreståndare framkom dock att man där hade problem med rymningar och att man redan hade en placerad ung person som i likhet med M. var benägen att anlägga bränder. Därför avrådde föreståndaren från en placering av M. där, och från kommunens sida beslutade man att inte utnyttja denna plats. Jag anser inte att man utifrån vad som var känt om M. och om förhållandena på Vemyra kan klandra kommunen för detta ställningstagande. Enligt vad kommunens tjänstemän omvittnat gjordes också ansträngningar för att finna andra placeringsalternativ för M., bl.a. på institut ioner med inriktning på 56

56 ungdomar Sida 183 med Aspergers syndrom och andra typer av autism. Enligt vad E.I. omvittnat fick man från en sådan institution, internatskolan Dammsdal, löfte om en plats för M. under våren Av främst St.L:s vittnesmål framgår att de olika behandlingshem som i övrigt kontaktades avböjde att ta emot M. när hennes problematik blev känd för dem. I detta sammanhang kan noteras att M., sedan branden inträffat, efter en tid fick diagnosen schizofreni. Att man inom sjukvården inte dessförinnan insett allvaret i M:s sjukdomsbild kan givetvis inte kommunen lastas för. Frågan om placering av M. i hemmet hos modern synes ha väckts i samband med BUP:s beslut om utskrivning av M. den 15 november Annat kan inte anses visat än att initiativet till denna placering kom från kommunens sida. Emellertid bör detta initiativ ses mot bakgrund av den information som kommunens personal fått från BUP när det gäller M:s kontakter med sin mor och BUP:s agerande i samband med kommunens placeringsbeslut. Enligt vad kommunens personal omvittnat hade man från BUP:s sida under M:s senaste vistelse intensifierat hennes kontakter med modern, vilket inneburit att M:s och moderns relation hade förbättrats och att dessa kontakter haft en lugnande effekt på M. Från BUP:s sida har man i samband med utskrivningen inte gjort eller i vart fall inte redovisat någon som helst bedömning av M:s farlighet för sig själv och omgivning från medicinsk synpunkt, vilket enligt vad Bo Siwers anfört självklart åligger den medicinskt ansvarige. Tvärtom kan BUP anses ha medverkat till placeringen hos modern genom att, på eget initiativ, sjukskriva modern, vilket i själva verket var en nödvändig förutsättning för att en placering hos modern skulle kunna genomföras. På grund av det anförda gör jag den samlade bedömningen att beslutet om LVU-placering av M. i hemmet inte inneburit att kommunen varit oaktsam. Käromålet ska därför ogillas. När det sedan gäller frågan om adekvat kausalitet gör jag följande bedömning. Om man, i likhet med majoriteten, gör den bedömningen att kommunen genom beslutet att placera M. i hemmet förfarit oaktsamt så är frågan om det mellan kommunens handlande och branden på Hemköp och Åhléns föreligger ett orsakssamband som inte är alltför svårförutsett, säreget eller avlägset. Av utredningen i målet framgår att M. i vart fall sedan maj 2002 anlagt bränder dels i sitt bostadsrum, bl.a. på BUP, dels i skogen, dels vid ett tillfälle på en brandstation och dels i ett skjul. Men hon hade före den aktuella brandanläggelsen inte anlagt eller försökt anlägga någon brand som tillnärmelsevis fått den effekt som i det aktuella fallet, och det har inte såvitt framkommit i målet vid någon av de tidigare brandanläggelserna förelegat fara för sådan effekt. Jag vill vidare framhålla att erfarenheterna från de tidigare placeringarna gav vid handen att endast total inlåsning hela dygnet med effektiv bevakning hade kunnat hindra M. från att rymma och anlägga brand. En sådan placering fanns det inte förutsättningar för annat än vid en SiS-institution och som anförts i det föregående stod inte någon sådan placering till buds när BUP beslutade att skriva ut M. På grund av det anförda finner jag att branden inte kan anses ha varit en förutsebar följd av kommunens placeringsbeslut. Till skillnad från majoriteten finner jag sålunda, för det fall kommunen befinns ha förfarit vårdslöst, att dess ersättningsansvar ska bortfalla på grund av bristande adekvans. I övrigt är jag ense med majoriteten. Sida 184 Hovrätten över Skåne och Blekinge Landskrona kommun överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge. Kommunen yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålen. Zürich och If motsatte sig ändring. Kommunen godtog i hovrätten att ränta skulle utgå från de tidpunkter som försäkringsbolagen hade gjort gällande. 57

57 Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Sjöström, hovrättsrådet Lena Serrander, referent, f.d. rådmannen Bengt-Åke Jönsson och tf. hovrättsassessorn Petter Anefur) anförde följande i dom den 12 maj PARTERNAS TALAN Parterna har i hovrätten vidhållit vad de till stöd för sin talan anfört vid tingsrätten, dock med följande tillägg och utveckling. Försäkringsbolagen har till sina i tingsrättens dom antecknade grunder gjort ett förtydligande som innebär att tredje stycket fjärde meningen fått följande lydelse. Att med denna insikt placera M. i hemmet, med de bristfälliga hemförhållanden som rådde där, innebär att kommunen som hade en ovillkorlig skyldighet enligt 6 kap. 2 socialtjänstlagen (2001:453) att se till att det fanns hem där unga i behov av vård kan placeras och som hade andra alternativ och möjligheter än att placera henne i det egna hemmet med bara en resursperson två timmar om dagen av oaktsamhet har försummat sin uppsikt/tillsyn av M. och inte vidtagit erforderliga åtgärder. Kommunen har till utveckling av sina grunder, utöver vad som antecknats i tingsrättens dom, anfört följande. Kommunen hade begärt att M. skulle få vara fortsatt intagen på Barn- och Ungdomspsykiatriska Kliniken (BUP) i Lund till dess att annan lämplig placering kunde ordnas och det fanns en överenskommelse med BUP om detta. Trots överenskommelsen skrev BUP ut M. Kommunen hade inte anledning att tro att M:s hälsa var sådan att hon skulle utföra skadegörande handlingar. I vart fall hade kommunen grundad anledning att förlita sig på den barnpsykiatriska expertisen. U.K., överläkare på BUP i Lund, och BUP i Lund var medvetna om M:s eldningsbenägenhet. Kommunen hade inte sådan medvetenhet. Trots att BUP kände till M:s eldningsbenägenhet och fastän kommunen meddelat att den inte hade lyckats ordna något korttidsboende eller annan placering för M., skrev BUP ut M. den 22 november Kommunen, som saknar medicinsk och psykiatrisk expertis, litade på att BUP vid utskrivningen hade gjort en farlighetsbedömning av M. och hade anledning att lita på det. UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN Hovrätten har tagit del av samma utredning som tingsrätten. Tingsrättens ljud- och bildupptagningar av förhören har spelats upp. I hovrätten har kommunen ställt tilläggsfrågor till E.I. Försäkringsbolagen har Sida 185 vidare i hovrätten åberopat viss skriftlig bevisning avseende intagningsrutiner på behandlingshemmet Dammsdal. HOVRÄTTENS DOMSKÄL Utgångspunkter för hovrättens bedömning Vissa faktiska förhållanden avseende M., född 1989, är särskilt viktiga för den bedömning som hovrätten ska göra, varför hovrätten finner skäl att, utifrån vad som framkommit genom utredningen i målet, här nämna dem i korthet. Sedan sommaren 2000 och under hela den i målet aktuella tiden har M. varit föremål för vå rd enligt 1 3 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vården har beslutats dels på grund av förhållanden i M:s hem, dels på grund av M:s eget beteende. I samband med beslutet om vård med stöd av LVU och senare har det upprättat s vårdplaner för M. I dessa har M:s behov av struktur, stimulans och förutsägbarhet i tillvaron betonats. Det har också under vårdtiden återkommande gjorts den bedömningen att M. är i behov av flerårig placering på behandlingshem. 58

58 M. har varit placerad i huvudsak i hem för vård och boende (HVB-hem). Tidigt under vården började M. rymma från de hem där hon vistades. Hon har genom åren rymt vid ett mycket stort antal tillfällen. Från maj 2002 började hon att anlägga brand i samband med rymningarna. Den 10 juli 2002 skrevs ett vårdintyg på M. och hon togs in på BUP i Lund dagen efter. Hon vårdades där enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) till den 16 augusti 2002 och därefter enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Den 18 september 2002 skrevs hon ut från BUP och återfördes till det behandlingshem, Rosenkullen, där hon varit placerad under huvuddelen av tiden sedan december Under vistelsen på BUP rymde M. flera gånger och förövade skadegörelse i samband med rymningarna. Hon anlade också brand inne på BUP. I mitten av augusti 2002 blev BUP:s utredning av M. klar och det gjordes bedömningen att hon hade en autismspektrumstörning, Aspergers syndrom, och att hon hade rätt till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Efter det att M. återkommit till Rosenkullen fortsatte hon att rymma. Hon anlade också brand, både inne på behandlingshemmet och på andra platser i samband med rymningarna. Rosenkullen kunde därför inte ha henne kvar utan hon överfördes till BUP i Lund den 11 oktober BUP konstaterade att M. var utredd, att hon inte bedömdes vara i behov av psykiatrisk slutenvård och att hon inte heller uppfyllde kriterierna för LPT. M. blev emellertid kvar på BUP:s akutavdelning. Den 11 oktober 2002 gjorde kommunen en ansökan hos Statens institutionsstyrelse (SiS) om plats på särskilt ungdomshem enligt 12 LVU ( 12-hem) för M. I ansökan, som avsåg en sluten akutplats, angavs Sida 186 under särskilda vårdbehov självdestruktiv, Asperger, eldningsfixerad. Enligt daganteckningar från SiS, vilka innehåller den muntliga kontakt med kommunen som förekommit i ärendet, blev M. den 10 oktober 2002 erbjuden plats på Vemyra akutavdelning. Enligt daganteckning påföljande dag ställdes hon i kö till Långanäs-Slottet behandlingsavdelning. Samma dag antecknades att G.S. tackat nej till den erbjudna platsen. Den 5 november 2002 anges i daganteckningarna att M. enligt G.S. är på BUP i Lund och att G.S. återkommer om det blir aktuellt igen. Samma dag beslutade SiS att avskriva ärendet med motiveringen att ansökan var återkallad. Nästa anteckning avser tiden efter branden i Landskrona. Den 15 november 2002 meddelade personal på BUP till kommunen att de avsåg att skriva ut M. den 22 november 2002, vilket också skedde. Sistnämnda dag beslutade socialnämndens ordförande att omplacera M. från BUP till moderns hem. Den 3 december 2002 anlade M. den brand som förstörde den byggnad i vilken butiken Hemköp och varuhuset Åhléns var inrymda. Kommunens placeringsbeslut innefattade myndighetsutövning M. var föremål för vård enligt LVU på grund av både brister i hemmet och sitt eget beteende. Enligt 11 LVU är det socialnämnden som bestämmer hur vården av den unge ska ordnas och var han eller hon ska vistas under vårdtiden. I fjärde stycket i paragrafen anges att nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården ska ha uppsikt över den unge och, i den utsträckning som det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans eller hennes personliga förhållanden. Försäkringsbolagen har grundat sitt yrkande om ersättning på, i nu nämnd ordning, 2 kap. 1, 3 kap. 2 och 3 kap. 1 skadeståndslagen (1972:207). Försäkringsbolagens påståenden innefattar att kommunen genom placeringen av M. i hemmet har försummat sin uppsikt e ller tillsyn av M. och att kommunen underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder med avseende på M:s vård och tillsyn, vilket allt varit oaktsamt. 59

59 De beslut som fattades om var M. under omhändertagandet skulle vistas och vilken vård hon skulle få måste enligt hovrättens bedömning anses innebära myndighetsutövning. Beslutet att placera M. i hemmet har således utgjort myndighetsutövning. Det har också fattats av socialnämndens ordförande. Ska frågan om skadestånd prövas enligt 2 kap. 1 eller 3 kap. 2 skadeståndslagen? Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen i första hand grundat sin talan på 2 kap. 1 skadeståndslagen. Denna bestämmelse gäller inte bara skadeståndsansvar för vållande hos den ansvarige själv utan också det ansvar juridiska personer, t.ex. aktiebolag, kan ha för vållande hos organ för den juridiska personen. Detta s.k. organansvar är något annat än det ansvar för annans vållande som regleras i bl.a. 3 kap. 1 och Sida kap. 2 skadeståndslagen; ställföreträdarens ansvar likställs med den ansvariges eget, se Bertil Bengtsson m.fl., Skadeståndslagen, En kommentar, 3:e uppl., 2008, s. 56. Den talan försäkringsbolagen för kan enligt hovrättens mening inte uppfattas som en talan om organansvar. Till detta kommer att det placeringsbeslut som försäkringsbolagen grundar sin talan på utgör myndighetsutövning. När lagstiftning om skadeståndsansvar för stat och kommun för fel eller försummelse vid myndighetsutövning infördes genom skadeståndslagen gjordes ett uttalade i förarbetena om tillämpligheten av bestämmelsen. I prop. 1972:5 s. 533 uttalades sålunda följande. Det allmännas ansvarighet för skada vållad vid utövning av offentlig myndighet är uttömmande reglerad i 3 kap. 2. Denna är tillämplig så snart fråga är om skada uppkommen genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, oavsett om skadan har vållats av arbetstagare i det allmännas tjänst, av organ för staten eller kommunen, t.ex. en kommunal fullmäktigeförsamling eller nämnd, eller av ett helt självständigt subjekt som har anfört rotts uppgifter vilka avser myndighetsutövning. Uttalandet i förarbetena kan enligt hovrättens uppfattning inte tolkas på annat sätt än att när fråga är om talan om skadeståndsansvar mot en kommun för beslut om vård eller tillsyn av en ung person som är föremål för vård enligt LVU eller kommunens underlåtenhet att vidta åtgärder för den unge i den situationen talan ska prövas med tillämpning av 3 kap. 2 skadeståndslagen. Trots att försäkringsbolagen grundat sin talan i första hand på 2 kap. 1 skadeståndslagen finner hovrätten därför att prövningen i stället ska ske med tillämpning av 3 kap. 2 skadeståndslagen. Hade modern tillsynsansvaret vid placeringen av M. i hemmet? Även om hovrätten anser att försäkringsbolagens talan ska prövas med tillämpning av 3 kap. 2 skadeståndslagen finns det skäl att ta ställning till kommunens invändning att det var M:s mor och inte kommunen som hade ansvaret för tillsynen av M. vid tidpunkten för branden i Landskrona, eftersom M. då var tillfälligt placerad i föräldrahemmet. I denna fråga ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Hovrätten vill därutöver peka på ytterligare ett uttalande i förarbetena till 6 kap. 2 FB som hovrätten finner har betydelse för bedömningen. I prop. 1993/94:57 s. 26 anges sålunda att om situationen är sådan att det inte kan begäras att vårdnadshavaren personligen ingriper mot tonåringens förehavanden, bör vårdnadshavaren vidta andra lämpliga åtgärder som kan förebygga skada, t.ex. att söka hjälp hos de sociala myndigheterna. Hovrätten finner att uttalandet ger stöd för att vårdnadshavarens skadeståndsskyldighet kan mildras eller eventuellt bortfalla om vårdnadshavaren i den angivna situationen sökt hjälp hos de sociala myndigheterna. Uttalandet ska ställas mot den i målet aktuella situationen där M. var omhändertagen enligt LVU bl.a. på grund av sitt eget beteende Sida 188 och kommunen alltså redan hade det ansvar som framgår av 11 LVU. 60

60 Tingsrätten har i domskälen angett att placeringen av M. i det egna hemmet inte skett på det sätt som avses med reglerna i 11 andra stycket LVU. Hovrätten finner det uppenbart att placeringen inte varit vårdmässigt motiverad utan att den valdes i en situation då kommunen upplevde att den inte hade andra alternativ. Hovrätten anser därför att placeringen har skett i strid med bestämmelserna i 11 LVU. Det uttalande i förarbetena till 6 kap. 2 FB som kommunen har hänvisat till torde därför inte avse den situation som vid tillfället förelåg beträffande M. Även hovrätten finner således att kommunen var ansvarig för tillsynen av M. vid tidpunkten för branden. Har kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse? Fanns det en överenskommelse om att M. skulle få vara på BUP tills lämplig placering var ordnad? Kommunen har mot försäkringsbolagens påstående om fel och försummelse invänt att det fanns en överenskommelse med BUP att M. skulle få vara kvar där tills det fanns ett lämpligt placeringsalternativ samt att BUP bröt denna överenskommelse genom att skriva ut M. utan att någon lämplig placering hade kunnat ordnas och att kommunen i det läget inte hade någon annan möjlighet än att placera M. hos modern. Fråga är om kommunen lyckats visa att det fanns en sådan överenskommelse. Hovrätten ansluter sig till vad tingsrätten anfört i denna del i domen på s. 70 nederst och s. 71 överst(1). Som tingsrätten angett var G.S., som gjorde anteckningen i socialtjänstens journal som utgör visst stöd för att det fanns en överenskommelse, inte närvarande vid det möte då den påstådda överenskommelsen skulle ha träffats. Inte heller S.L., som har uttalat sig i denna fråga i sitt förhör, var närvarande vid mötet. Av såväl socialtjänstens journalanteckningar som anteckningarna i BUP:s journal framgår att BUP när M. togs in där i oktober 2002 omgående framhöll att hon inte kunde bli föremål för vård enligt LPT, att hon var utredd och hade fått sin diagnos samt att hon inte var i behov av vård på BUP:s akutavdelning. BUP önskade därför skriva ut henne. Det finns inte något i journalanteckningarna som tyder på att BUP under vårdtiden ändrat uppfattning i dessa frågor. Anteckningarna i BUP:s journal ger i stället uttryck för att BUP i flera fall accepterat att M. skulle få vara kvar där tills nästa möte av de återkommande mötena med tjänstemännen inom socialtjänsten skulle äga rum och då avsikten var att tjänstemännen skulle redovisa en annan placering. Den anteckning i socialtjänstens journal som kommunen hävdat är en överenskommelse om vård tills annat alternativ har hitt ats följs också av en anteckning om att nytt uppföljningsmöte med BUP ska äga rum påföljande Sida 189 vecka. Anteckningen kan därför också tolkas så att M. skulle få vara kvar på BUP tills kommunen vid nästa möte kunde redovisa en annan placering. Hovrätten finner det vidare osannolikt att BUP i Lund med sina sex akutplatser skulle träffa en sådan överenskommelse som kommunen påstår utan någon bortre tidsgräns för vistelsen på BUP och utan någon möjlighet för BUP att påverka eller ha kontroll över tidsåtgången för att finna en annan placering. Hovrätten delar således tingsrättens uppfattning att det inte är styrkt att det fanns en överenskommelse med BUP om att M. skulle få stanna där tills lämplig placering var ordnad. Har BUP förordat boende hos modern? När det gäller frågan om BUP förordat att M. skulle placeras hos modern ger utredningen i målet inte något stöd för att så skulle vara fallet. S.L. har visserligen uppgett att U.K. förklarade att allt skulle bli bra bara M. fick komma hem och vara hos modern, men hon har också uppgett att det var kommunens beslut att placera M. hos modern och att det gjordes för att kommunen inte hade något annat val. St.L. har gjort liknande uttalanden om att BUP 61

61 menade att det skulle kunna fungera hos modern. Förutom att hans uttalanden är lika vaga som S.L:s i detta avseende har han inte kunnat ange vem som sagt så. Därtill kommer att St.L. inte var närvarande vid det möte som hölls på BUP i samband med att M. skrevs ut därifrån och då det stod klart att kommunen inte hade någon annan placering för M. Det förhållandet att U.K. sjukskrev M:s mor i samband med att M. skrevs ut från BUP skulle kunna tyda på att BUP förordat en placering hos modern. U.K. har emellertid uppgett att sjukskrivningen var en kompromiss i det läget att kommunen hade beslutat att placera M. i hemmet samt att han i den uppkomna situationen tyckte det var bra att modern kunde vara hemma med M. Av BUP:s journalanteckningar framgår att M. under den sista månaden av vistelsen på BUP hade regelbunden kontakt med sin mor, att det hade en god inverkan på henne samt att BUP bedömde att det var viktigt att M. även fortsättningsvis hade tät kontakt med modern. Av anteckningarna framgår emellertid att BUP:s utgångspunkt var att M. inte kunde bo hos modern utan att kontakten med modern skulle upprätthållas vid de placeringar utom hemmet som skulle ske. Hovrätten finner sammanfattningsvis att kommunen inte förmått styrka att placeringen av M. i hemmet skedde på inrådan av BUP. Har BUP gett kommunen anledning att tro att M. inte längre var farlig för sig själv och sin omgivning? Av utredningen i målet framgår att kommunen var väl medveten om M:s vårdbehov och farlighet för sig själv och omgivningen med rymningar och anläggande av eld. Det förhållandet att BUP inte ansåg att Sida 190 hon var i behov av vård på deras akutavdelning utan att hon var medicinskt färdigbehandlad och endast behövde öppenvårdskontakt med BUP kan, enligt hovrättens bedömning och mot bakgrund av den kännedom kommunen sedan flera år tillbaka hade om M., inte ha förändrat kommunens syn på M:s farlighet och behov av tillsyn. Detsamma gäller det förhållandet att M. under de sista veckorna på BUP, då hon haft tät kontakt med sin mor, fungerat väl där. Det framgår tvärtom av förhören med E.I., S.L. och G.S. att arbetet under hösten 2002 med att finna ett lämpligt behandlingshem som skulle svara mot M:s behov av vård och tillsyn hade samma inriktning hela tiden och således inte förändrades under den sista vistelsen på BUP. De hörda personerna har också uppgett att de motsatte sig och avstyrde att M. i början av november 2002 beviljades helgpermissioner med övernattning hos modern, vilket BUP föreslog. Till vad nu sagts kommer att det var kommunen som hade den fulla kunskapen om moderns bristande förmåga att ta hand om M., vilken kunskap BUP inte kan ha haft. Hovrätten finner sammanfattningsvis att ingenting har framkommit som tyder på att BUP:s personal agerat på sådant sätt att det gett socialtjänsten anledning att tro att M:s vårdbehov, rymningsbenägenhet och farlighet hade minskat under vistelsen på BUP. Kommunens ansträngningar för att placera M. Genom utredningen i målet står det klart att ärendet avseende M. var mycket komplicerat för socialtjänsten eftersom M:s funktionsnedsättning var så svår, vilket medförde att hon var mycket vårdkrävande. Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten, att det genom vittnesmålen från tjänstemännen vid socialtjänsten och av journalanteckningarna framgår att socialtjänsten från hösten 2002 försökte att hitta lämpliga placeringsalternativ för M. Ansträngningarna synes emellertid, efter vad som framkommit, ha tagit sikte på att finna en lämplig placering på lång sikt. Det kan te sig lämpligt att ha denna inriktning på eftersökandet av placering. Det måste emellertid ha stått klart för kommunen, när M. återkom till BUP i oktober 2002 och BUP ansåg att hon inte kunde vårdas inneliggande där, att det var nödvändigt att finna en akutplats för M. Av handlingarna i målet framgår också att kommunen den 10 oktober 2002 var i kontakt med SiS 62

62 för en akutplats på ett 12-hem. Enligt vad som framkommit var detta den första kontakten med SiS om plats för M. på ett 12-hem. Påföljande dag ställdes M. i kö för en behandlingsplats. Det är ostridigt att M. omgående erbjöds en akutplats, som emellertid kommunen tackade nej till. Av handlingarna från SiS framgår vidare att nästa kontakt med SiS var den 5 november 2002, att den kontakten föranledde SiS att avskriva ärendet samt att det därefter inte var någon kontakt med SiS förrän efter branden. Socialtjänstens försök att genom kontakter med SiS finna en lämplig plats synes således inte ha varit så omfattande. Sida 191 Av en anteckning i socialtjänstens journal den 19 november 2002 framgår vidare att någon formell ansökan till behandlingshe mmet Dammsdal, som tjänstemännen inom socialtjänsten ansåg vara en lämplig placering utifrån M:s behov, ännu inte hade gjorts vid denna tid, trots att handläggarna hade varit överens om det. Även om det från socialtjänstens sida gjorts stora ansträngningar för att finna en lämplig placering av M., synes det således ha funnits en del brister i handläggningen av ärendet. Som tingsrätten har angett framgår det också av utredningen i målet att det rådde skilda uppfattningar inom olika delar av kommunens förvaltning om M. kunde få stöd enligt LSS samtidigt som hon var omhändertagen för vård enligt LVU. Detta synes ha försvårat placeringen av M. Eftersom det emellertid är kommunen som ansvarar även för stödet enligt LSS, är de problem som uppstått vid samordningen av ansvaret mellan socialtjänsten och LSS något som ska belasta kommunen. Sammanfattande bedömning Hovrätten ansluter sig sammanfattningsvis helt till den bedömning tingsrätten har gjort under rubriken Föreligger skadeståndsgrundande oaktsamhet? Även hovrätten anser således att kommunens beslut att placera M. i det egna hemmet med otillräcklig tillsyn där har inneburit att kommunen gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande oaktsamhet. Inte heller hovrätten anser att det fanns några ursäktande omständigheter som skulle motivera ett annat synsätt. Adekvat kausalitet och normskyddsläran Hovrätten instämmer i den bedömning tingsrätten gjort vad gäller frågorna om adekvat kausalitet och normskyddsläran. Hovrätten vill beträffande kausalitetsbedömningen även tillägga vad professor Jan Kleineman anfört i ett av sina rättsutlåtanden. Det faktum att ett alternativt händelseförlopp inte utesluter skada utesluter sålunda inte skadeståndsansvar, eftersom den adekvata kausaliteten innefattar ett ställningstagande till den väsentliga riskökningen som kommunens olämpliga placeringsbeslut medförde. Kommunen, som väl kände till M:s farlighet och moderns brister vad gäller omhändertagandet av M., tog således en medveten risk vid placeringen av M. hos modern med otillräcklig tillsyn där. Vad gäller frågan om det förhållandet att M. anlade branden var en sådan oväntad eller extraordinär händelse som skulle kunna utesluta adekvat kausalitet har det genom förhören med E.I. och S.L. framkommit att när de och deras kolleger inom socialtjänsten fick kännedom om branden förstod de eller misstänkte att det var M. som anlagt branden. E.I. har förklarat misstanken med att vi känner våra barn väl. Även hovrätten finner således att den skada som inträffat genom branden har varit en klart förutsebar följd av kommunens beslut att placera M. hos modern med den bristande tillsynen där eller kommunens Sida 192 underlåtenhet att vidta andra åtgärder för M:s vård och tillsyn. Hovrätten anser också att skadeståndsskyldigheten inte bortfallit på grund av normskyddsläran. 63

63 Beräkning av ersättningens storlek Genom utredningen i målet har framkommit att den byggnad i vilken butiken Hemköp och varuhuset Åhléns var inrymda blev i det närmaste totalskadad vid branden. Det som kvarstod var framförallt grunden och källarvåningen. Hemköpsbutiken blev i stort sett nedbrunnen. En emballagepress och ytterligare några inventarier fanns kvar men behövde saneras. Övriga inventarier och hela varulagret förstördes helt. Som tingsrätten angett har försäkringsbolagen betalat ut försäkringsersättning, Zurich med kr och If med kr. Zurichs ersättningsanspråk Zurich har angett sina kostnader till kr, varav kr avser maskiner och inventarier, kr varulager och korttidsinventarier, kr röjning, sanering m.m. och kr avbrott i verksamheten. Hovrätten finner sammanfattningsvis att Zurichs kostnader i skadeärendet uppgått till av Zurich angivet belopp. Zurich har därefter gjort avdrag för försäkringstagarens självrisk och för ersättningar som bolaget fått genom andra försäkringar, varefter återstår ett belopp om kr. Ifs ersättningsanspråk Ifs kostnader har angetts till kr, varav kr avser ersättning för byggnaden och hyresförlust och kr rivnings- och konsultkostnader (sedan avdrag skett för försäkringstagarens självrisk om kr). Med hänsyn till den bedömning som hovrätten gjort uppgår således Ifs kostnader med anledning av branden till kr. If har fått ersättning genom andra försäkringar med kr. Det innebär att det belopp som kommunen kan bli skadeståndsskyldig för mot If uppgår till kr. Jämkningsregeln i 3 kap. 6 skadeståndslagen Kommunen har gjort gällande att eventuell ersättningsskyldighet för kommunen ska jämkas enligt 3 kap. 6 skadeståndslagen med hänsyn till den ansvarsförsäkring som kommunen hade. Försäkringsbolagen har bestritt att det finns skäl att tillämpa jämkningsregeln. Enligt 3 kap. 6 skadeståndslagen kan ersättning för sakskada jämkas om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. I förarbetena till skadeståndslagen klargjordes att reformarbetet allmänt sett borde inriktas på att ersättningsfrågorna i möjligaste mån skulle lösas genom försäkringsanordningar och att skadeståndsreglernas betydelse i motsvarande mån borde minskas. För egendomsskadornas del angavs målet vara att sådana skador i största möjliga omfattning skulle ersättas genom skadeförsäkring på den skadelidandes sida. (Prop. 1972:5 s. 228). Det genomgående synsättet bakom bestämmelsen i 3 kap. 6 skadeståndslagen är alltså att förlusten i största möjliga utsträckning ska fördelas genom försäkring Sida 193 samt att jämkningen ska ske med hänsyn till försäkringar och försäkringsmöjligheter på båda sidor. 64

64 Det har inte framkommit något som ger anledning att anta att de ändamålssynpunkter som låg bakom bestämmelsens tillkomst har förändrats. Mot denna bakgrund och eftersom det i förevarande fall finns försäkringar både på de skadelidandes och den skadeståndsskyldiges sida anser hovrätten att jämkningsregeln bör tillämpas. Kommunen har påstått att den ansvarsförsäkring som kommunen hade var begränsad till 30 miljoner kr. Kommunen har vidare påstått att Trygg Hansa, som var försäkringsgivare åt Åhléns, begärt ersättning av kommunen med kr och åberopat samma grunder som Zurich och If i målet samt att även detta krav ska beaktas vid jämkningen. Zurich och If har inte godtagit påståendet om beloppsbegränsningen i kommunens ansvarsförsäkring. De har vidare hävdat att det gängse försäkringsbeloppet för en kommun av Landskronas storlek vid denna tid var högre och i vart fall kr. Inte heller har försäkringsbolagen godtagit påståendet att Trygg Hansa framställt ersättningskrav mot kommunen eller det angivna beloppet. En tillämpning av jämkningsregeln innebär i ett fall som det förevarande, där den skadeståndsskyldige har ansvarsförsäkring som omfattar skadan, att jämkning sker beträffande den del av skadeståndsbeloppet som överstiger ansvarsförsäkringsbeloppet, om detta inte är lägre än vad som är gängse inom vederbörande bransch. Oberoende av om det är utrett att kommunens ansvarsförsäkring var begränsad till 30 miljoner kr eller inte ska alltså jämkningen utgå från vilket ansvarsförsäkringsbelopp som var gängse år 2002 för kommuner av Landskrona kommuns storlek. Såväl försäkringsbolagen som kommunen har åberopat uppställningar över ansvarsförsäkringsbelopp för olika kommuners försäkringar. Kommunens uppställning, som omfattar åtta kommuner, visar att 30 miljoner kr var ett högt belopp. Försäkringsbolagens uppställning upptar 24 kommuner och enligt denna var 50 miljoner kr det vanliga beloppet för ansvarsförsäkringar. Kommunen har vidare åberopat en skrivelse från Victoria van Egmond, försäkringsförmedlare hos Marsh AB, enligt vilken 30 miljoner kr var ett högre belopp än normalt enligt Marsh AB:s erfarenhet. Sedan försäkringsbolagen genom utredning visat att de 25 kommuner som anlitat Marsh AB hade ett försäkringsbelopp som i de allra flesta fall uppgick till 50 miljoner kr har kommunen hävdat att Victoria van Egmonds uttalande avsåg kommuner som anlitade försäkringsbolaget Willis. Försäkringsbolagen har åberopat en uppställning enligt vilken samtliga de kommuner som anlitade Willis hade ett försäkringsbelopp om 50 miljoner kr. Med hänsyn till vad som framkommit ovan och med beaktande av den i denna del i övrigt åberopade bevisningen anser hovrätten det utrett att det år 2002 gängse ansvarsförsäkringsbeloppet för kommuner jämförbara med Landskrona kommun var 50 miljoner kr. Jämkning ska således ske beträffande skadeståndsbelopp som överstiger detta belopp. Nästa fråga hovrätten ska ta ställning till är om det vid jämkningen även ska beaktas det påstådda kravet från Trygg Hansa som försäkringsgivare åt Åhléns. Kommunen har i denna del inte lagt fram någon utredning som styrker Trygg Hansas krav. Hovrätten finner därför att jämkningen ska ske utan att hänsyn tas till detta krav. Som ovan angetts anser hovrätten att den ersättning som försäkringsbolagen kan kräva av kommunen med anledning av branden uppgår till, för Zurich Sida kr och för If kr. Jämkningen av kommunens skadeståndsskyldighet ska göras på så sätt att den totala ersättningsskyldigheten bestäms till 50 miljoner kr och att beloppet fördelas mellan försäkringsbolagen i förhållande till den ersättning som respektive bolag kan få enligt ovan. Den totala ersättningen enligt ovan uppgår till kr. Zurichs del av detta belopp utgör 30,4 procent och Ifs del 69,6 procent. Beloppet 50 miljoner kr ska därför fördelas med kr till Zurich och kr till If. 65

65 HOVRÄTTENS DOMSLUT Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämmer det skadeståndsbelopp som Landskrona kommun ska betala till Zurich Insurance plc (Irland), Filial Sverige, till kr jämte ränta enligt 4 och 6 räntelagen (1975:635) från den 1 november 2003 tills betalning sker. If Skadeförsäkring AB till kr jämte ränta enligt 4 och 6 räntelagen från den 22 maj 2003 tills betalning sker. I övrigt gäller tingsrättens domslut. Högsta domstolen Landskrona kommun överklagade och yrkade att HD med ändring av hovrättens dom skulle ogilla försäkringsbolagens talan. Även försäkringsbolagen överklagade och yrkade att kommunen skulle förpliktas att betala, till Zürich ett belopp om kr och till If ett belopp om kr. HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida kommunen skulle åläggas skadeståndsskyldighet gentemot försäkringsbolagen i anledning av branden den 3 december Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande. Landskrona kommun yrkade härefter, beträffande den dispenserade frågan, att HD skulle förklara att kommunen inte skulle åläggas skadeståndsskyldighet gentemot försäkringsbolagen i anledning av branden den 3 december Försäkringsbolagen motsatte sig ändring av hovrättens dom beträffande den dispenserade frågan och yrkade för egen del att HD skulle fastställa att kommunen var skadeståndsskyldig gentemot försäkringsbolagen i anledning av branden den 3 december Målet avgjordes efter huvudförhandling. HD (justitieråden Stefan Lindskog, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz och Johnny Herre, referent) meddelade den 27 mars 2013 följande dom. Sida 195 DOMSKÄL Bakgrund 1. Sommaren 2000 förordnade länsrätten efter en ansökan av socialnämnden i Landskrona kommun att en flicka, M. som då var elva år gammal, skulle beredas vård med stöd av 2 och 3 lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 2 ska vård beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas. Enligt 3 ska vård beslutas om ett barn utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom bl.a. brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. 2. Under åren före beslutet hade det löpande kommit in anmälningar till socialnämnden om att M. for illa och att det förekom våld och fylleri i hennes hem, där hon bodde med sin mamma och, periodvis, mammans sambo. Som skäl för beslutet angav länsrätten att det i M:s hemmiljö förelåg brister i omsorgen som innebar påtaglig risk för att hennes hälsa och utveckling skulle skadas. Vidare hade M. utvecklat ett beteende med rymningar till olämpliga miljöer som innebar mycket stor risk för sådan skada. 66

66 3. Efter att ha varit placerad bl.a. på ett utredningshem och sedan en barnpsykiatrisk utredning hade genomförts, placerades M. i slutet av år 2000 på Rosenkullens behandlingshem i Munkedal (ett hem för vård eller boende, s.k. HVB-hem). Där kom hon att vara fram till sommaren Även under tiden på Rosenkullen rymde M. i perioder. I början av år 2002 fann socialnämnden efter en utredning att M. var i behov av en flerårig placering på behandlingshem, och att det var nödvändigt att vården även fortsättningsvis bedrevs med stöd av LVU. Under våren 2002 uppvisade M. ett tilltagande destruktivt beteende med ett eskalerande antal rymningar, ofta med inslag av skadegörelse. I maj 2002 rapporterade polisen att hon under ett rymningstillfälle hade anlagt flera bränder i bl.a. ett skogsparti. 4. Natten till den 22 juni 2002 barrikaderade M. sig på sitt rum, krossade fönsterrutorna och var okontaktbar. Hon togs därför in på akutavdelningen på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i Vänersborg. Därefter vårdades hon på Nereby skolhem utanför Kungälv, ett s.k. 12-hem (se 12 LVU) under en period. Från den 11 juli var hon intagen på BUP i Lund, under en tid tvångsvis med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Därifrån rymde hon flera gånger och fick återföras av polis. Under rymningarna startade hon mindre bränder och gjorde även annan skada. 5. Sedan M. diagnostiserats med en autismspektrumstörning, Aspergers syndrom, konstaterades i diskussioner mellan BUP och socialtjänsten att det var nödvändigt att finna en lämplig vårdform för henne. Ett ytterligare skäl för det var att hon måste bedömas som latent farlig för sig själv och sin omgivning, bl.a. till följd av sin fixering vid eld. Den 18 Sida 196 september 2002 skrevs M. såsom medicinskt färdigutredd och färdigbehandlad ut från BUP och placerades av socialnämnden på Rosenkullens behandlingshem i avvaktan på plats hos en lämplig institution. 6. M. avvek, trots förstärkt tillsyn, från Rosenkullen vid flera tillfällen. Hon startade bränder och gjorde annan skada både på behandlingshemmet och på rymmen. Torsdagen den 10 oktober 2002 smet M. och brände ner ett skjul. Hon skrevs samma natt in på akutavdelningen på BUP i Lund, där hon den påföljande helgen försökte tända eld på en gardin och en madrass. BUP ansåg att det inte förelåg något behov av psykiatrisk slutenvård, och eftersom M. bedömdes vara medicinskt färdigutredd ville BUP skriva ut henne. Hon fick dock stanna kvar, eftersom socialnämnden inte kunde finna någon placering. Frågan om utskrivning diskuterades därefter vid ett antal tillfällen mellan BUP och socialtjänsten. På grund av hennes stora intresse för bränder bedömdes det vara viktigt att undvika ett hem i ett område med mycket bebyggelse. Under tiden på BUP intensifierades kontakterna mellan M. och mamman, vilket ansågs vara välgörande för M. 7. Den 14 november 2002 beslutade BUP att skriva ut M. den 22 november. Hon lämnade BUP i enlighet med beslutet och placerades av socialnämnden hemma hos mamman i avvaktan på placering i ett 12-hem eller i ett HVB-hem med kompetens avseende Aspergers syndrom. Mamman sjukskrevs av BUP för att kunna vara hemma med M. Socialnämnden tilldelade M. en resursperson, som skulle avlasta mamman och träffa M. under minst två timmar varje dag. 8. Den 29 november och den 1 december 2002 anlade M. mindre bränder i Landskrona, sedan mamman i strid med socialtjänstens instruktioner låtit henne gå ut ensam. Bränderna kom inte till socialtjänstens kännedom. Den 3 december gick M. åter med mammans tillåtelse ut ens am. Hon startade då den i målet aktuella branden, som ödelade Åhléns och Hemköp i Landskrona. Polisen fann henne i Malmö nästa dag. Hon hade då anlagt ytterligare bränder. Målet i HD 9. Zurich, försäkringsgivare för en av butiksinnehavarna, och If, fastighetsägarens försäkringsbolag, väckte talan mot Landskrona kommun och krävde ersättning för de försäkringsersättningar som de hade utgett till respektive skadelidande. Tingsrätten och hovrätten har funnit att kommunen är skadeståndsskyldig. 67

67 10. HD har efter kommunens överklagande meddelat prövningstillstånd i frågan huruvida Landskrona kommun ska åläggas skadeståndsskyldighet gentemot försäkringsbolagen i anledning av branden den 3 december Prövningstillståndet måste förstås så att det avser kommunens skadeståndsskyldighet gentemot försäkringsbolagens försäkringstagare. 11. Försäkringsbolagen har gjort gällande att det föreligger skadeståndsgrundande oaktsamhet på kommunens sida, dels genom socialnämndens Sida 197 beslut att placera M. hos mamman, dels i samband med uppsikten över M. när hon hade placerats där. Kommunen har bestritt skadeståndsansvar och gjort gällande att socialnämnden inte hade någon skyldighet att beakta tredje mans intresse vid sina beslut och att ansvaret för uppsikten över M. när hon var i hemmet ålåg hennes mamma. Kommunen har också invänt att såväl placeringen av M. hos mamman som uppsikten över henne där var, givet omständigheterna, det bästa som kunde åstadkommas. Utgångspunkter för bedömningen 12. Utredningen ger klart vid handen att det vid tiden för utskrivningen från BUP i november 2002 förelåg en betydande fara för att M. skulle orsaka skador av det slag som inträffade. Frågan är då om kommunen på det sätt som försäkringsbolagen gör gällande har ett skadeståndsrättsligt ansvar för att den föreliggande faran förverkligades genom den i målet aktuella branden. 13. För att kommunen ska ha det påstådda skadeståndsansvaret krävs det att socialnämnden har åsidosatt en norm, som ålade nämnden att i tredje mans intresse innefattande fastighetsägaren och den berörde butiksinnehavaren vidta åtgärder i syfte att förhindra skador av det aktuella slaget. 14. Oavsett om 2 kap. 1, 3 kap. 1 eller 3 kap. 2 skadeståndslagen är tillämplig, krävs det för ansvar att avvikelsen från normen var oaktsam. Vidare förutsätts det att vad socialnämnden borde ha gjort skulle ha motverkat faran för den inträffade branden på ett sådant sätt att den skadeståndsrättsliga ansvarsförutsättningen avseende kausalitet är för handen. Slutligen gäller ett krav på att orsakssambandet ska vara adekvat. Allmänt om ansvar för omvårdnaden om ett barn 15. Ett barn har enligt 6 kap. 1 FB rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barnet ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller kränkande behandling. Vårdnadshavaren har enligt 6 kap. 2 andra stycket ansvaret för barnets personliga förhållanden och ska se till att behoven enligt 6 kap. 1 blir tillgodosedda. 16. Som utgångspunkt gäller att det är vårdnadshavaren som bestämmer över barnets personliga förhållanden och över den omvårdnad och det stöd som barnet ska ges. Om det kan antas att en behövlig omvårdnad inte kan ges med vårdnadshavarens samtycke, kan dock i vissa situationer domstol efter ansökan av socialnämnden besluta att vården ska beredas med stöd av LVU. Det avgörande vid beslut som fattas med stöd av lagen är vad som är bäst för barnet, vilket numera uttryckligen anges i 1 femte stycket LVU (jfr 6 kap. 2 a FB). 17. Även efter ett beslut om LVU-vård har vårdnadshavaren det familjerättsliga vårdnadsansvaret. Under vårdtiden bestämmer dock socialnämnden Sida 198 om barnets personliga förhållanden i den utsträckning som detta behövs för att genomföra den vård som är nödvändig (11 fjärde stycket LVU). Nämnden träder alltså in vid sidan av vårdnadshavaren, eller i hans ställe, i den omfattning som behövs för att genomföra vården. Socialnämndens placeringsbeslut kan inte i sig föranleda skadeståndsansvar 18. I lagmotiven betonas det att regleringen i LVU inte primärt kan användas för att tillgodose ett samhällsskydd (prop. 1979/80:1, Del A, s. 499 f. och s. 583). Som har framhållits i det 68

68 föregående (p. 16) är det barnets bästa som bestämmer vilka vårdinsatser som ska göras. Det hindrar inte att tredje mans intresse i vissa fall kan sammanfalla med vad som är bäst för barnet (jfr a. prop., del B, s. 366). Om ett barn som t.ex. begår brott får vård med stöd av LVU, kan vården få positiva konsekvenser också beträffande samhällsskyddet. Behovet av samhällsskydd får därför beaktas som en del i bedömningen av vad som är bäst för barnet. Regleringen syftar emellertid inte till att tredje mans intresse av skydd ska beaktas på ett från barnets behov så fristående sätt, att ett oaktsamt åsidosättande av vad som följer av LVU vid en vårdåtgärd kan läggas till grund för ett skadeståndsansvar mot tredje man. 19. LVU-regleringens skyddsändamål i fråga om vård omfattar alltså inte tredje mans behov av skydd mot t.ex. skadegörelse. Huruvida soc ialnämnden beträffande M. uppfyllde sin vårdskyldighet enligt LVU eller inte saknar därför betydelse för om kommunen är skadeståndsansvarig mot dem som drabbades av branden. Det sagda innebär att socialnämndens beslut att placera M. hos mamman inte i sig kan föranleda något skadeståndsansvar mot fastighetsägaren eller butiksinnehavaren. 20. Frågan är då om socialnämnden, som försäkringsbolagen har hävdat, genom att underlåta att utöva den tillsyn över M. som krävdes när hon placerades hos sin mamma har ådragit kommunen skadeståndsansvar. I målet är det inte aktuellt att pröva om socialnämndens placeringsbeslut skulle kunna föranleda en direktkravsrätt mot kommunen på den grunden att kommunen var skyldig att helt eller delvis hålla M. skadeslös för den ersät tningsskyldighet som hon kan ha ådragit sig med anledning av branden. Allmänt om när det föreligger en plikt att i annans intresse motverka skada 21. Huvudregeln är att utomstående inte har någon skyldighet att efter förmåga motverka förverkligandet av en fara. Särskilda omständigheter kan emellertid undantagsvis föranleda en sådan plikt. I regel förutsätter det stöd i lag eller annan författning. Men även utan sådant stöd kan det i vissa speciella fall finnas en skyldighet att handla faremotverkande. I de fall där en sådan plikt finns synes det främst bero på en särskild anknytning eller närhet till skaderisken. Av betydelse för pliktens omfattning och inriktning är även faresituationen som sådan, dvs. risken för Sida 199 farans förverkligande, de möjliga skadornas storlek samt problem med och kostnader för de skademotverkande åtgärder som står till buds. 22. En särskild anknytning eller närhet till faran föreligger för den som direkt eller indirekt har medverkat till uppkomsten av denna. Beroende på omständigheterna kan det medföra en skadeståndssanktionerad skyldighet att verka för farans undanröjande (se t.ex. Badbryggan NJA 1979 s. 129 och Trappstenskanten NJA 1981 s. 683). Underlåtenheten blir i sådana fall närmast en fråga om oaktsamhet, eftersom den i regel har föregåtts av ett aktivt handlande och detta handlande ofta kan sägas ha orsakat skadan. 23. En annan kategori av fall avser plikt att motverka den fara som utgörs av att någon annan kan företa sig skadegörande handlingar. När det gäller barn har som ska framgå av det följande vårdnadshavare ett oaktsamhetsansvar för underlåten uppsikt. Det får antas att särskild anknytning eller närhet till även andra än barn kan medföra en motsvarande tillfällig eller mer varaktig uppsiktsplikt. Ett exempel kan vara att en hemmavarande make drabbas av sjukdom som trubbar av omdömet. I olika sammanhang ansvarar vidare det allmänna för att motverka förverkligandet av sådana faror som omhändertagna personer kan utgöra. När det föreligger ett oaktsamhetsansvar för underlåten uppsikt i sådana fall som nu har nämnts kan det sällan sägas att underlåtenheten att motverka faran har föregåtts av ett aktivt handlande. Underlåtenheten såsom ansvarsgrund blir i sådana fall en fråga om såväl oaktsamhet som kausalitet. HD återkommer till detta (p ). Plikten för vårdnadshavare och andra att motverka att barn orsakar skada 24. Vårdnadshavaren svarar enligt 6 kap. 2 andra stycket andra meningen FB för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Skyldigheten gäller inte bara i barnets utan också i tredje mans intresse. I syfte att hindra att 69

69 barnet orsakar skada för någon annan, föreskrivs det i tredje meningen att vårdnadshavaren ska svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas. Lagbestämmelsen är närmast att se som en erinran om vad som följer av vårdnadshavarens tillsynsansvar (jfr prop. 1993/94:57 s. 19 f.). Om uppsikten försummas, kan vårdnadshavaren bli skadeståndsskyldig enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen. 25. Regeln i 6 kap. 2 andra stycket tredje meningen FB innebär inte att en vårdnadshavare ansvarar för barnets vållande. Det rör sig i stället om en handlingsregel vars åsidosättande enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer kan leda till ett skadeståndsansvar grundat på eget vållande i form av underlåtenhet. 26. Uppsiktspliktens närmare innehåll beror på omständigheterna och innebär inte att vårdnadshavaren ständigt måste vaka över barnet. Kraven på en vårdnadshavare som är tillsammans med barnet är högre än på den vårdnadshavare som inte har barnet hos sig. Om barnet tidigare har utsatt omgivningen för en viss skada eller en viss fara, så ställs Sida 200 kraven på uppsikt med inriktning på att förhindra at t handlandet upprepas högre än om inga varningssignaler har förekommit. De åtgärder som vårdnadshavaren ska vidta är också olika beroende på barnets ålder och mognad och vad barnet sysselsätter sig med. 27. Uppsiktsplikten avseende barn är inte begränsad till vårdnadshavare. Även andra som har fått hand om ett barn eller finns i ett barns närhet kan ha en sådan plikt (jfr Fritidshemmet NJA 1984 s. 764). Frågan i vad mån en sådan plikt alls föreligger, och hur långtgående den i så fall är, får bedömas med utgångspunkt i arten och graden av anknytning och närhet samt faresituationen som sådan. Uppsiktsplikten för den som inte är vårdnadshavare kan beroende på omständigheterna ha en annan inriktning, vara snävare eller vidare och vara mer eller mindre långtgående än den som barnets vårdnadshavare har. Socialnämnden har även i tredje mans intresse en uppsiktsplikt över ett barn som har omhändertagits med stöd av LVU 28. Enligt 11 fjärde stycket LVU ska socialnämnden, eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården, ha uppsikt över barnet under vårdtiden. Nämnden ska då vidta de åtgärder som i barnets intresse krävs för att hindra att det skadar sig själv eller andra (jfr prop. 1979/80:1, Del A, s. 596). Bestämmelsen kan sägas delvis ge uttryck för samma rättsgrundsats som ligger bakom 6 kap. 2 andra stycket FB om vårdnadshavarens tillsynsoch uppsiktsansvar. Viss vägledning när det gäller att bestämma uppsiktspliktens omfattning enligt LVU kan därför hämtas från övervägandena bakom den bestämmelsen. 29. Den rättsliga vårdnaden ligger, som har framhållits, kvar hos vårdnadshavaren även efter ett beslut om vård med stöd av LVU. Socialnämndens skyldighet enligt LVU kompletterar och stödjer den grundläggande uppsiktsplikt som vårdnadshavaren har enligt FB. Vårdnadshavarens ansvar och rättigheter påverkas emellertid genom omhändertagandet, eftersom socialnämnden tar över centrala delar av bestämmanderätten och åtminstone delar av ansvaret för vården av barnet. Ett omhändertagande enligt lagen inverkar därmed på vårdnadshavarens tillsynsansvar. 30. Om socialnämnden uppdrar vården åt ett hem, ska hemmet ha uppsikt över barnet. Orsakar barnet en skada vid exempelvis en vistelse i ett 12-hem eller ett HVB-hem, kan skadeståndsskyldighet uppkomma på hemmets sida om det har förelegat oaktsamhet vid utövandet av uppsiktsplikten. Den omständigheten att socialnämnden har uppdragit vården åt någon annan innebär inte att uppsiktsplikten upphör för socialnämnden. Däremot kan plikten få en annan inriktning. Genom att det utses en lämplig vårdutövare, som utövar en uppsikt som svarar mot lagens krav, minskar det faktiska behovet för socialnämnden av att utöva uppsikt över barnet. Nämnden har dock att fortlöpande vaka över att vårdutövaren tar det faktiska och fulla ansvaret i det hänseendet. Sida När socialnämnden har omhändertagit barnet och det har placerats i ett hem utom familjen, där det ska vistas under vården, har alltså vårdnadshavaren, socialnämnden och 70

70 hemmet alla en uppsiktsplikt, såväl i barnets som i tredje mans intresse. Beroende på närheten till barnet och andra omständigheter kan det innebära en skyldighet att vidta åtgärder för att barnet ska hindras från att göra skada. Placeringen i hemmet innebar inte att socialnämndens uppsiktsplikt upphörde 32. Kommunen har invänt att ansvaret för uppsikten över M. när hon var i hemmet ålåg endast hennes mamma. Att en vårdnadshavares ansvar enligt 6 kap. 2 andra stycket FB gäller, om barnet finns hos denne trots att det är omhändertaget för samhällsvård, stå r klart (prop. 1993/94:57 s. 27). Vårdnadshavaren har ju då den faktiska möjligheten och rätten att utöva tillsyn över barnet och hålla det under uppsikt. Eftersom barnet fortfarande är omhändertaget för LVU-vård, kan förhållandet dock inverka på vad som krävs för att vårdnadshavaren ska anses ha varit så oaktsam att han blir skadeståndsskyldig. 33. Att vårdnadshavaren har en skadeståndssanktionerad uppsiktsplikt medför emellertid inte, lika lite som vid en placering i ett familjehem, HVB-hem eller 12-hem (se p. 30 och 31), att socialnämnden befrias från sin uppsiktsplikt. Att M. var i hemmet fritog således inte kommunen från det övergripande ansvaret för uppsikten över henne och över att mamman utövade den uppsikt som hade överenskommits. Socialnämnden hade i detta fall att utöva särskild tillsyn med inriktning på faresituationen 34. När M. i november 2002 skrevs ut från BUP hade mamman inte utövat någon egentlig vårdnad på flera år. I enlighet med sina skyldigheter enligt LVU hade socialnämnden i praktiken tagit över omvårdnaden. Nämnden fattade alla viktiga beslut rörande M. När M. kom att bo hos sin mamma handlade det i realiteten om att socialnämnden anförtrodde henne att tillfälligt utöva uppsikt över M. Fastän M. bodde hos sin mamma hade därför socialnämnden inte bara ett övergripande uppsiktsansvar över M.; den konkreta närheten och kunskapen om bristerna i mammans tidigare omvårdnad motiverade en särskild plikt att vaka över M. Detta ansvar påverkades inte, som kommunen har gjort gällande, av om oc h i så fall i vilken grad personal på BUP rekommenderade den tillfälliga placeringen. 35. Av utredningen framgår att socialnämnden i tiden före placeringen hos mamman hade kunskap om att M. hade en autismspektrumstörning, som medförde att hon hade det svå rt med planering och organisering av tillvaron. För att inte bli stressad behövde hon därför fasta rutiner. Hon fordrade också planerade och förutsebara aktiviteter och någon som såg till henne dygnet runt. Angående faresituationen märks främst att M. hade visat en särskild förmåga att frigöra sig från även tämligen intensiv övervakning. Hon anlade då flera gånger bränder som, såvitt Sida 202 kan bedömas, endast genom tillfälligheter fick begränsad spridning. Det förelåg således en överhängande risk för betydande skador, om inte M. bereddes en ordnad och strukturerad tillvaro och övervakades noggrant. Det var en risk som socialnämnden måste ha varit medveten om. 36. Att utskrivningen från BUP hade föregåtts av en relativt lugn period motiverade inte någon annan riskbedömning. Det följer redan av att den nya boendesituationen innebar en sådan förändring som i sig kunde föranleda oberäkneliga reaktioner hos M. Dessutom fanns det anledning att räkna med att M:s hemmiljö i olika hänseenden kunde komma att brista när det gällde hennes behov. 37. Situationen motiverade alltså att socialnämnden inte bara i M:s eget utan också i tredje mans intresse hade en plikt att utöva uppsikt med särskild inriktning på faran för att M. skulle anlägga bränder. Frågan är då om socialnämnden underlät att fullgöra sin plikt på ett i förhållande till tredje man ansvarsgrundande sätt. Allmänt om underlåtenhet som grund för skadeståndsansvar 71

71 38. Vid ett aktivt skadegörande inriktas bedömningen av om ett skadeståndsansvar föreligger på en viss handling. Frågorna blir om den som har utfört handlingen därmed av oaktsamhet har åsidosatt en plikt att inte göra detta samt om handlingen står i ett adekvat kausalt förhållande till den inträffade skadan. 39. När en plikt som går ut på att en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara inte har iakttagits, utgörs det ansvarsgrundande momentet av ett icke - handlande. Frågan är huruvida en underlåtenhet, inte ett handlande, möter kravet på kausalitet (jfr p. 23). Det medför vissa bedömningssvårigheter. Orsaken till det är främst att det tänkta eller hypotetiska händelseförloppet (inbegripet vad som borde ha gjorts) inte, som vid ett aktivt skadegörande handlande, innefattar något lätt identifierbart, nämligen att den skadegörande handlingen inte företogs. I stället utgörs det händelseförloppet av alla de handlingar som skulle ha hindrat eller på ett för ansvarsfrihet tillräckligt sätt skulle ha motverkat farans förverkligande. 40. Vid underlåtenhetsansvar krävs det mot denna bakgrund att den skadelidande anger ett aktivt handlande som den som enligt honom ansvarar för skadan borde ha utfört. Genom att den skadelidande påstår att ett visst handlande var påbjudet i den aktuella faresituationen, kommer det faktiska händelseförloppet att innefatta följden av en underlåtenhet att handla just så. 41. Det förhållandet att bedömningsmönstret när det rör sig om en underlåtenhetssituation blir spegelvänt i förhållande till ett aktivt handlande inverkar på bevisbedömningen. I fråga om ansvaret för ett aktivt handlande är sambandet mellan en faktisk handling och en inträffad skadegörande effekt det avgörande. Bedömningen när det gäller kausaliteten ska i dessa fall avse vad som skulle ha hänt om handlingen inte hade företagits. En sådan bedömning är i regel enklare att göra än motsvarande Sida 203 bedömning i underlåtenhetsfallen, eftersom det i dessa fall ska ske en jämförelse mellan en tänkt handling och dess möjliga men inte inträffade skadeförhindrande effekt. Dessa svårigheter bör medföra vissa bevislättnader för den skadelidande. 42. Till det kommer att det inte sällan är motiverat att påbjuda ett farereducerande handlande även om detta inte säkert skulle ha förhindrat skadan. När ett underlåtenhetsansvar föreligger bör det således i regel finnas en plikt att vidta en möjlig åtgärd redan om den är påtagligt faremotverkande, låt vara att den handlingspliktige då bör kunna undgå ansvar om han visar att åtgärden inte skulle ha hjälpt. Med en sådan ordning åstadkoms såväl en viss bevislätt nad för den skadelidande som en viss handlingsdirigerande effekt. 43. Det sagda innebär att i stället för att den skadelidande har att visa ett handlande som skulle ha förhindrat skadan och att det var oaktsamt att inte handla så, har han att visa endast vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande. I att handlandet är lämpligt ligger då i regel att det är oaktsamt att inte handla så. Det leder till att frågorna om kausalitet och oaktsamhet överlappar. Det medför också att bedömningen får normativa drag. Genom att inte vidta en farereducerande åtgärd kommer den som borde ha gjort det att löpa större risk att behöva svara för de ekonomiska följderna av att faran förverkligas. 44. Hur stor den skadelidandes bevislättnad ska vara beträffande vad som var ett möjligt och lämpligt farereducerande handlande liksom hur stor den farereducerande effekten ska vara för att en plikt att utföra handlingen ska föreligga beror främst på skyddssyftet med den åsidosatta normen, den handlingspliktiges närhet eller anknytning till faran och faresituationen som sådan. När det gäller frågan om bevisskyldighet kan även andra förhållanden inverka, i vissa fall rent av så att bevisbördan kastas om (jfr p. 58). Högt ställda krav på skademotverkande åtgärder gällde för socialnämnden 45. Som framgår av det föregående visade tidigare inträffade förhållanden klart att det beträffande M. fanns ett stort uppsiktsbehov för att förhindra att hon anlade nya bränder. Socialnämndens åtgärder sträckte sig emellertid inte längre än att M:s mamma fick 72

72 instruktioner om att M. inte skulle lämnas ensam, samt att hemmet fick en resursperson som skulle vara tillsammans med M. minst två timmar om dagen. Vid placeringen i hemmet kunde, mot bakgrund av hemförhållandena (jfr p. 2), socialnämnden inte förlita sig på att M:s mamma skulle klara uppsikten över M. med bara det stöd nämnden gav. Den uppsikt över M. som socialnämnden föranstaltade om var alltså otillräcklig med avseende på faresituationen. 46. För att kommunen ska ha det skadeståndsansvar som försäkringsbolagen gör gällande räcker det emellertid inte med att konstatera att uppsikten har varit otillräcklig. Det krävs också att socialnämnden har underlåtit att vidta en möjlig åtgärd som på ett påtagligt sätt motverkade Sida 204 farans förverkligande. Det ankommer då på försäkringsbolagen att med utgångspunkten att M. var placerad hos sin mamma ange en sådan åtgärd (jfr p. 40). Vid ställningstagandet till om det har ålegat socialnämnden att vidta den påstådda åtgärden ska göras en proportionalitetsbedömning. 47. Omständigheterna i det här fallet var sådana att de motiverade högt ställda krav på skademotverkande åtgärder av socialnämnden. Det inverkar framför allt på vad som är rimligt i fråga om kostnader och insatser i övrigt. Att möjliga åtgärder som på ett påtagligt sätt motverkade farans förverkligande skulle ha belastat kommunen med tämligen betydande belopp och stora insatser hade således inte varit något hållbart skäl att inte utföra dem. Utredningen visar inte att sådana uppsiktsåtgärder som försäkringsbolagen har angett skulle ha varit både möjliga och påtagligt faremotverkande 48. Utgångspunkten för den fortsatta bedömningen är att socialnämnden har haft en skyldighet att vidta sådana möjliga åtgärder som på ett påtagligt sätt motverkade farans förverkligande. Bedömningen av vad som ålåg socialnämnden ska då göras på grundval av de uppsiktsåtgärder som försäkringsbolagen har angett (se p. 46). När det gäller sambandet mellan en sådan möjlig åtgärd och en inträffad skada, bör i allmänhet den skadelidande i en situation som den förevarande ha en viss bevislättnad (jfr p ). Frågan är då om utredningen kan anses ge tillräckligt stöd för att de uppsiktsåtgärder som försäkringsbolagen har angett skulle ha varit både möjliga och påtagligt faremotverkande. 49. Försäkringsbolagen har till en början gjort gällande att socialnämnden borde ha sett till att det kring M. fanns en övervakning dygnet runt. Vad en sådan övervakning närmare bestämt skulle ha inneburit är emellertid oklart. Inte heller finns det någon utredning om i vad mån en mer långtgående övervakning skulle ha varit möjlig och lämplig. Det har t.ex. inte upplysts hur stor den aktuella lägenheten var eller på vilka sätt M. kunde lämna den. Det saknas därför underlag för att bedöma hur effektiva de möjliga åtgärderna skulle ha varit, eller om de kunde ha vidtagits utan ett alltför stort ingrepp i M:s integritet. 50. Försäkringsbolagen har vidare gjort gällande att socialnämnden borde ha sett till att det skapades en fast struktur och stabilitet för M. Hur det skulle ha gått till, utöver att stödpersonen borde ha fått mer tid att vara med M., har emellertid inte klarlagts. Också på denna punkt saknas det alltså underlag för en bedömning. Det kan därför inte med någon grad av säkerhet sägas i vilken utsträckning det var möjligt att alls åstadkomma en bättre strukturerad tillvaro för M. eller vilken inverkan det kunde ha fått på hennes destruktiva beteende. 51. Utredningen i målet är alltså sådan att det inte kan sägas om det fanns något utrymme för socialnämnden att besluta om en möjlig och lämplig uppsiktsordning som på ett påtagligt sätt skulle ha motverkat den föreliggande faran för bränder. Vid en tillämpning av det beviskrav Sida 205 som i allmänhet bör gälla i situationer av förevarande slag (se p. 48), ger utredningen således inte tillräckligt stöd för att en oaktsam pliktavvikelse skulle ligga socialnämnden till last. Osäkerheten i bedömningsunderlaget har föranletts av att socialnämnden inte utförde en dokumenterad utvärdering 73

73 52. Samtidigt som utredningen inte tillåter slutsatsen att en rimligt effektiv uppsiktsordning stod socialnämnden till buds motsäger den inte att en kombination av åtgärder t.ex. intensiv utomhusövervakning nattetid och åtgärder som uppfyllde kraven på rutiner, stabilitet, struktur, stimulans och aktivering med utbildad personal i och utanför hemmet dagtid skulle ha kunnat påtagligt minska risken för farans förverkligande. Det föreligger således en betydande osäkerhet när det gäller möjligheterna att utföra en adekvat faremotverkande uppsikt över M. Frågan är om särskilda skäl motiverar att kommunen, med frångående av normala beviskrav, ska ha den bevismässiga nackdelen av att det inte kan klarläggas vad som eventuellt kunde göras för att på ett påtagligt sätt motverka faran (jfr p. 44). 53. Försäkringsbolagen har till stöd för sitt påstående om att socialnämnden inte fullgjorde sina skyldigheter gett in socialnämndens journalanteckningar rörande M. Det framgår inte av anteckningarna eller av någon annan av parterna ingiven dokumentation att faran för att M. skulle kunna ställa till med allvarlig skadegörelse beaktades vid bedömningen av vilken uppsikt som krävdes. 54. Bedömningssvårigheterna när det gäller i vad mån effektiva skademotverkande åtgärder alls var möjliga hänger i väsentlig grad samman med att det inte gjordes någon dokumenterad utvärdering av vad som kunde och borde göras för att minska faran för att M. skulle ställa till med skador som de inträffade. Det väcker frågan vad som kunde begäras av socialnämnden i det hänseendet och vilken betydelse en otillräcklig utvärdering kan ha för hur bevisbördan ska fördelas. Allmänt om den skadeståndsrättsliga betydelsen av att en beslutssituation dokumenteras 55. Inte sällan är situationen den här aktuella, nämligen att det i en beslutssituation finns ett antal parametrar att beakta och att det vid en efterprövning av det fattade beslutet är svårt att avgöra om det hade varit möjligt att fatta ett annat och bättre beslut. Situationen kan uppkomma i många sammanhang, såväl i fråga om myndighetsbeslut av olika slag som i det privata. 56. En utgångspunkt när det gäller att bedöma om ett beslut, som har kommit att medföra skada, ska anses ha varit oaktsamt i skadeståndsrättsligt hänseende, är att bedömningen ska göras på grundval av förhållandena i beslutssituationen. Den bedömningen är emellertid svår att göra, och bl.a. detta frestar till ett beaktande av senare inträffade förhållanden och efterhandsrationaliseringar. Vid bedömningen av komplexa Sida 206 beslut som har fattats av professionella beslutsfattare kan det därför i vissa fall vara motiverat att ta fasta mer på hur beslutet har kommit till än på dess innehåll. Om ett beslut har fattats efter en för beslutssituationen god metodologisk ordning, bör dess innehåll i regel anses godtagbart. 57. Vad som är en god metodologisk ordning beror på beslutssituationen. Av betydelse blir bl.a. vem som är beslutsfattare, vad beslutet angår och hur snabbt det måste fattas. I vissa fall, och kanske inte så sällan, bör den utvärdering av situationen som ska ligga till grund för beslutet vara skriftlig. För detta finns det många goda skäl, bl.a. att det tvingar fram grundligare överväganden och att det möjliggör en efterkontroll. 58. När det som här rör sig om en skyldighet att motverka förverkligandet av en föreliggande fara är situationen speciell, bl.a. därför att många adekvat faremotverkande handlingar ofta är tänkbara (se p. 39). Om det inte framgår att beslutsfattandet har gått till på det sätt som det borde, bör det beroende på omständigheterna kunna leda till en starkare eller svagare presumtion för att ett beslut som hade tillkommit i god ordning skulle ha lett till ett pliktenligt handlande i form av ett beslut om och ett genomförande av en tillräckligt faremotverkande handling. Om presumtionen inte motbevisas, närmast genom att det visas att det inte fanns någon möjlig och lämplig faremotverkande handling, blir följden av bristerna rörande beslutsfattandet att det ska anses ha varit möjligt att besluta om och genomföra en sådan handling. Av det följer i sin tur att kraven på oaktsamhet och kausalitet, som överlappar vid underlåtenhetsansvar (se p. 43), ska anses vara uppfyllda. 74

74 Eftersom socialnämnden inte utförde en kontrollerbar utvärdering ska kommunen ha nackdelen av oklarheterna i utredningen 59. I samband med beslutet att placera M. hos mamman borde socialnämnden ha gjort en adekvat utvärdering i skriftlig form av såväl de till M. direkt knutna behoven som den föreliggande faran och hur den kunde motverkas genom uppsikt över M. Det har varit motiverat inte bara av socialnämndens allmänna dokumentationsskyldighet (se 11 kap. 5 och 8 socialtjänstlagen, 2001:453), utan också av den överhängande faran för stor skadegörelse och de svåra överväganden som nämnden hade att göra. Tid har funnits för att utföra en sådan skriftligen dokumenterad värdering. 60. Såvitt framgår av utredningen utvärderade socialnämnden inte den föreliggande faresituationen på det sätt som kunde krävas. Det bör medföra en presumtion för att ett beslut som hade tillkommit i den ordning som borde ha skett skulle ha lett till ett pliktenligt handlande genom att en tillräckligt faremotverkande handling hade beslutats och genomförts (jfr p. 58). Presumtionen motsägs inte av utredningen i övrigt (jfr p. 52). Kommunen ska därför ha den bevismässiga nackdelen av att det inte nu kan klarläggas vad som eventuellt kunde göras för att påtagligt motverka faran för att M. skulle orsaka allvarlig skada. Sida Det kan tilläggas att en annan ordning än den angivna skulle innebära att kommunen fick en fördel av att socialnämnden inte utförde en dokumenterad utvärdering av faresituationen. De skadeståndsrättsliga kraven på oaktsamhet och kausalitet samt adekvans är uppfyllda 62. Till följd av kommunens bristande utvärdering ska alltså bedömningen av kommunens ansvar göras med utgångspunkten att det fanns en möjlig och lämplig uppsiktsordning som påtagligt motverkade den föreliggande faran. Socialnämndens uppsikt var emellert id begränsad och otillräcklig. Det sagda innebär att de krav på oaktsamhet och kausalitet som gäller för det av försäkringsbolagen hävdade skadeståndsansvaret är uppfyllda. 63. Att M. kunde komma att anlägga bränder som innebar en risk för skada av stor omfattning utgjorde en inte osannolik konsekvens av den bristande uppsikten. Kravet på adekvans är alltså uppfyllt. Sammanfattning och slutsats 64. Det är barnets vårdbehov som är bestämmande för socialnämndens insatser enligt LVU. Tredje mans intresse av skydd kan därför inte medföra att ett oaktsamt vårdbeslut i sig ger honom rätt till skadestånd. Beslutet att placera M. hos mamman kan följaktligen inte i sig läggas till grund för det skadeståndsansvar som försäkringsbolagen gör gällande. 65. Sedan ett barn har omhändertagits med stöd av LVU har socialnämnden i både barnets och tredje mans intresse ett ansvar för uppsikten över barnet. Nämnden ska därför vidta de möjliga och lämpliga åtgärder som krävs för att motverka risken för att barnet skadar sig sjä lv eller andra. 66. Att en socialnämnd uppdrar vården åt någon annan kan innebära att dess ansvar får en annan inriktning men inte att det upphör. Nämndens beslut att placera M. i hemmet fritog den därför inte från ansvaret för uppsikten över henne. 67. För att kommunen ska ha det skadeståndsansvar som försäkringsbolagen gör gällande krävs det att socialnämnden underlät att föranstalta om en uppsikt som på ett påtagligt sätt skulle ha motverkat faran för att M. anlade nya bränder. Utredningen i målet tillåter emellertid inte vare sig slutsatsen att en sådan uppsikt kunde åstadkommas eller att den inte var möjlig. 68. Den väsentligaste anledningen till oklarheten i utredningen är att socialnämnden inte på ett kontrollerbart sätt gjorde en adekvat utvärdering av faresituationen och av hur risken för 75

75 skada kunde motverkas. Kommunen ska därför på så sätt ha den bevismässiga nackdelen av osäkerheten om vad som var möjligt att göra, att bedömningen av om ansvarsförutsättningar föreligger ska grundas på att det skulle ha varit möjligt att med en lämplig uppsikt påtagligt motverka den fara som förelåg. Sida Följden av bevisvärderingen är att de ansvarsförutsättningar som ligger i kraven på oaktsamhet och kausalitet är uppfyllda. Kravet på adekvans är uppfyllt genom att den inträffade branden var en inte osannolik konsekvens av den bristande uppsikten. 70. Mot bakgrund av det anförda ska den i prövningstillståndet ställda frågan besvaras så, att Landskrona kommun är skyldig att ersätta försäkringsbolagen i anledning av den skada som branden den 3 december 2002 orsakade deras försäkringstagare. Övriga frågor 71. Det saknas skäl för prövningstillstånd i målets övriga delar. Hovrättens domslut ska därmed stå fast. DOMSLUT HD förklarar att Landskrona kommun är skyldig att ersätta If Skadeförsäkring AB (publ.) och Zurich Insurance plc (Irland), Filial Sverige, i anledning av den skada som branden den 3 december 2002 orsakade deras försäkringstagare. HD meddelar inte prövningstillstånd i målets övriga delar. Hovrättens domslut står därmed fast. Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig och fann att kommunen inte var skadeståndsskyldig. Han anförde: Jag står bakom det som anförs i punkterna 1 38, 45, 47 och i domskälen. Eftersom socialnämnden bara hade en begränsad uppsikt över M. när hon var i hemmet och inte gjorde vad som rimligen kunde krävas av den, ska nämnden anses ha varit vårdslös. Enligt skadeståndslagen ska den som av vårdslöshet vållar skada ersätta skadan. Det måste föreligga ett orsakssamband mellan just vårdslösheten och skadan. Utgångspunkten är att det ankommer på den som har lidit en skada att bevisa att denna har orsakats genom den andres vårdslöshet. Lagen gör inte någon skillnad mellan en vårdslöshet som utgörs av en aktiv handling och en vårdslöshet som utgörs av en underlåtenhet att handla. I grunden ska saken ses på samma sätt; i praktiken brukar vårdslöshet ha inslag av båda. Den som påstår att någon annans underlåtenhet har orsakat honom skada måste bevisa att det finns ett orsakssamband mellan denna vårdslöshet och skadan. Det är en uppgift för rätten att avgöra om orsakssambandet är bevisat. Enligt min mening är det svårt att ge några principer för hur den bedömningen ska gå till. När rätten avgör om sambandet är bevisat, bör den på vanligt sätt göra en fri prövning av det föreliggande materialet. Det som enligt lagen ska avgöras är endast om det vid en slutlig bedömning av utredningen kan anses i tillräcklig grad bevisat att den vårdslösa underlåtenheten orsakade skadan, och för att komma fram till ett ställningstagande i den frågan kan man resonera på olika sätt. I målet består vårdslösheten i att socialnämnden bara hade en begränsad uppsikt över M. när hon vistades hemma. Omständigheterna är speciella. Utredningen är omfattande. En bättre uppsikt hade uppenbarligen minskat risken för skada avsevärt. Min bedömning är dock att M:s mentala situation var sådan att även om socialnämnden gjort vad som kunde krävas av Sida 209 den och haft en godtagbar uppsikt det ändå inte hade hindrat henne från att rymma och anlägga bränder. För detta talar inte bara allt det som tidigare förevarit utan också det som hände snart efter branden, de ännu större svårigheter M. då fick och de långtgående 76

76 vårdåtgärder som blev nödvändiga. Eftersom det alltså inte är bevisat att de aktuella skadorna vållades av socialnämndens vårdslöshet, är kommunen inte skadeståndsskyldig. 77

77 2. De skadeståndsrättsliga grundbegreppen I: Adekvans och skyddat intresse. 78

78 NJA 1931 s. 7 Ur en i Gävle för lagring av bensin uppförd cistern kom bensin att genom stadens kloakledning flyta ut i hamnen (Gavleån). En förbipasserande person, som såg, att ett mäktigt bensinlager låg utbrett å vattenytan, kastade av okynne en brinnande tändsticka i vattnet med påföljd att bensinen antändes och ett i hamnen liggande fartyg skadades av elden. Fråga nu huruvida anläggningens ägare -- ett aktiebolag -- skulle svara för skadan oansett att antändandet föranletts genom självständigt handlande av en bolaget ovidkommande person. (Jfr, bl. a., 1923 s. 114, 1927 s. 72, 1928 s. 316 och 1930 s. 519.) I nov erhöll Svensk-engelska mineraloljeaktiebolaget av K. B. i Gävleborgs län tillstånd att i Gävle hålla upplag av eldfarliga oljor. Efter avsyning av anläggningen meddelade K. B. bolaget tillstånd att taga den till anläggningen hörande cisternen i bruk för förvaring av eldfarlig olja av första klass. Cisternen, vilken rymde 20,000 l., användes för lagring av bensin enligt det s. k. H.H. - systemet, d. v. s. cisternen skulle vara fylld antingen helt med bensin eller helt med vatten eller med bensin och under bensinen vatten. Bensinen hämtades ur cisternen medelst pump. Vattnet tömdes ur cisternen med annan pump, som förde det ut i stadens i hamnen (Gavleån) utmynnande kloakledning. Rederiet för den i Åhus hemmahörande skonerten»hans» instämde i aug bolaget till Stockholms R.R. och anförde: Ifrågavarande anläggning, uppförd å Stora holmen i Gävle, tillkom för lagring av bensin, anordnad enligt den s. k. skyddsvätskeprinc ipen. I anledning av i frågasatt omläggning av lagringssystemet lät anläggningens föreståndare, grosshandlaren A. R., i början av juni mån verkställa pumpning i syfte att ur den till anläggningen hörande cisternen upphämta all bensin, som där kunde finnas, samt d. 10 och d. 12 i s. m., i syfte att dåmera jämväl avlägsna vattnet ur cisternen, genom ett avloppsrör, som monterats direkt ut i stadens i ån utmynnande kloakledning, länspumpa cisternen. Enär vid utpumpningen av bensinen ur cisternen bensinen ej fullständigt uttömts, fanns, när cisternen sedermera skulle länspumpas, en icke obetydlig myckenhet bensin kvar i densamma. I följd härav kom vid länspumpningen bensin att genom kloakledningen rinna ut i ån, varest bensinen bredde ut sig över vattenytan vid Norra skeppsbrokajen. Skonerten låg då förtöjd där. En å kajen gående person, arbetaren W., antände sistnämnda dag det å vattenytan flytande bensinlagret med påföljd, bl. a., att skonerten blev skadad av elden. -- Vidare anförde rederiet: Vid anläggningens färdigställande hade bolaget låtit inleda omförmälda avloppsrör direkt i kloakledningen utan att de ritningar och övriga handlingar, som legat till grund för K. B:s prövning angående tillstånd för bolaget till anläggningens utförande, utvisat, att så skulle ske. På grund härav och då ledningen till hela sin sträckning var sluten hade möjliggjorts, att bensin kunnat utrinna i ån utan att man dessförinnan kunnat iakttaga detta. Vidare hade anläggningen utförts efter detalj ritning till annan dylik, vilket föranlett, att detaljer med ritningens mått anbragts å anläggningen utan att nödigt avseende fästs därvid att anläggningens mått ej motsvarade ritningens. Därigenom hade inträffat den avsevärda olägenheten att detaljanordningarnas placering å anläggningen i förhållande till omgivande byggnader, golv, väggar och tak m. m. fått helt andra mått än vad som visades av ritningen. Att vid utpumpningen av bensinen dylik till så stor myckenhet som skett kvarstannat i cisternen visade för övrigt, att anläggningen var behäftad med allvarliga fel, om vilkas förefintlighet det ålegat bolaget att genom inspektioner förvissa sig. Slutligen hade bolaget underlåtit att lämna A. R. och hans personal nödiga instruktioner om icke blott allt som rörde anläggningens betryggande bruk -- därest så skett, skulle bensinens utpumpande i ån ej hava ägt rum -- utan även huru vid den verkställda länspumpningen av cisternen, något som blott förekomme i ett undantagsfall som det förevarande, rätteligen borde hava tillgått. Till följd av bolagets underlåtenhet i sistnämnda hänseende hade icke heller vid länspumpningen iakttagits ens vad som varit absolut nödvändigt till förekommande av möjligen inträffande skada. Under erinran att det ålegat bolaget att i fråga om en dylik eldfarlig anläggning iakttaga särskild noggrannhet och försiktighet i alla avseenden förmenade rederiet, att bolaget vore på 79

79 var och en av ovan anförda grunder pliktigt att ersätta rederiet dess i anledning av branden lidna skador och förluster. Härutöver gjorde emellertid rederiet även gällande, att med hänsyn till anläggningens nyssnämnda beskaffenhet ersättningskyldighet ålåge bolaget oberoende av vållande. På grund av det anförda yrkade rederiet, att bolaget måtte förpliktas att till rederiet utgiva ersättning i olika hänseenden med tillhopa inemot 20,000 kr. -- Tillika fordrades ränta. I målet är upplyst bl. a. följande: W. samt arbetarna J. och L. kommo ifrågavarande dag ut på kajbandet mitt för skonerten. De lade märke till dels att det porlade från kloakledningen och dels att det bubblade i vattnet på ett ställe invid kajen samt förstodo av utseendet och lukten, att bensin kommit upp till ytan nedifrån. Ett bensinlager med bredd utåt av åtminstone 4 m. låg utbrett över vattenytan. Sedan J. uppmanat W. att tända på en tändsticka och kasta ned den,»så få vi se, om det brinner», följde W. -- oaktat L. sagt»det duger inte, för luften häromkring är överallt eldfarlig» -- uppmaningen med den påföljd att höga lågor stego upp från vattenytan och antände bl. a. skonerten och ett kaj område. Allmän åklagare yrkade vid R.R:n i Gävle ansvar å W., J. och A. R. för vållande till eldskadan; och hamnstyrelsen i Gävle förde skadeståndstalan. Det lades A. R. till last, att han genom oförstånd och oförsiktighet vid cisternens länspumpning förorsakat, att bensin runnt ut i ån. W. och J. dömdes till ansvar och till skadeståndsskyldighet. Talan mot A. R. ogillades, enär vad mot honom förekommit icke vore av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet. Hamnstyrelsen anförde besvär med yrkande om åläggande för W., J. och A. R. att solidariskt utgiva fordrat skadeståndabelopp. Svea HovR. fann i utslag d. 22 juli 1925, som vann laga kraft, ej skäl att göra ändring i överklagade utslaget. Man har beräknat, att cisternen, när utpumpningen av vatten ägde rum, innehöll 860 l. bensin. Bolaget har förmenat, att, då bolaget ägde särskild teknisk avdelning och förty i fråga om sin organisation träffat alla anstalter som ur säkerhetssynpunkt skäligen kunde fordras, det ic ke kunde läggas bolaget till last, att en hos bolaget anställd tjänsteman vidtagit åtgärder utan att underställa saken den tekniska ledningen. För upplag av eldfarliga oljor skall enligt författningarna finnas en föreståndare. Till sådan skall utses myndig samt för pålitlighet och ordentlighet känd person. I övrigt saknas föreskrift om särskilda kvalifikationer hos föreståndare. Upplags ägare skall hos K. B. anmäla vem som är föreståndare samt hans bostad och adress. Bolaget har emellertid försummat att göra dylik anmälan. Det är ostridigt, att A. R. saknar teknisk utbildning. Bolaget bestred rederiets talan: Direkt kausalsammanhang mellan A. R:s förfarande och branden saknades. Den skadliga effekten förorsakades genom ett uppsåtligt ingripande av tredje man. Vidlyftig utredning förebragtes. Stockholms R.R. utlät sig i dom d. 12 mars 1928: I målet vore upplyst följande: Bolaget lät år 1919 å en tomt i Gävle i närheten av därvarande hamn uppföra en cistern för lagring av bensin, anordnad efter det s. k. H.H.-systemet sålunda, att cisternen, som ständigt skulle vara fylld med vätska -- antingen helt med bensin eller helt med vatten eller ock med bensin och vatten därunder -- tillfördes vatten genom ett till cisternens botten ledande rör från en vattenbehållare, i vilken vattenytan genom automatisk reglering alltid skulle hållas högre än insidan av cisternens tak, och bensin genom ett till cisternens överdel ledande rör; och var anläggningen jämväl försedd med, bl. a., dels en för uppumpning av bensin från cisternen avsedd pump dels ock en för cisternens tömmande på vatten avsedd, genom rör med cisternens botten förenad pump, vilken genom slutet avloppsrör drev genom pumpen upptagen vätska direkt ut i stadens i hamnen utmynnande kloakledning. Sedan bolaget beslutat att ersätta berörda anläggning med en annan, lät i anledning därav den av bolaget anställde föreståndaren för upplaget i början av juni 1924 med förstberörda pump från cisternen uppfordra bensin till dess pumpen icke gav ytterligare bensin. Under antagande att efter nämnda pumpning icke någon bensin eller i allt fall helt obetydlig mängd bensin funnes kvar i cisternen och att denna i övrigt innehölle allenast vatten lät föreståndaren d. 10 juni påbörja och d. 12 s. m. fortsätta länspumpning av cisternen medelst användande av den för cisternens tömmande å vatten avsedda pumpen. Oaktat den omförmälda utpumpningen av bensin kom emellertid sådan vätska till avsevärd myckenhet att kvarbliva i cisternen; och vid den sistnämnda dag verkställda länspumpningen fördes en stor del av denna bensin ut i 80

80 kloakledningen samt rann genom denna ut i hamnen. Den i hamnen utsläppta bensinen sattes därefter i brand av en person, om vilken i målet icke vore fråga. Elden spridde sig till skonerten och förorsakade å denna åtskilliga i målet närmare angivna skador. Med hänsyn till de i målet föreliggande omständigheterna måste det anses hava ålegat bolaget att, innan länspumpningen av cisternen påbörjades, genom särskild undersökning förvissa sig om att bensin icke funnes kvar i densamma. Någon sådan undersökning hade dock, enligt vad utredningen gåve vid handen, icke ägt rum. Bensinens utrinnande i hamnen måste förty tillskrivas bristande noggrannhet och omsorg från bolagets sida vid cisternens länspumpning. På grund härav måste bolaget stå faran för antändningen av den i hamnen utsläppta bensinen. Vid ovan angivna förhållanden kunde bolaget icke undgå att till rederiet utgiva ersättning för den skada och förlust, som genom branden å fartyget uppkommit för rederiet. Beträffande de av rederiet fordrade ersättningsbeloppen vore till en början ostridigt, att rederiet i anledning av branden nödgats vidkännas utgifter för porto, telegram, telefon, resor, besiktningar och sjöförklaringar m. m. till belopp av sammanlagt 1,154 kr. Vidare vore bolaget skyldigt att ersätta rederiet den värdeminskning, fartyget genom branden undergått; och i målet måste anses utrett, att denna värdeminskning finge skattas till 11,669 kr. Bolaget hade medgivit, att skonerten för dess försättande i sjövärdigt skick samt för vidtagande av andra åtgärder, som föranletts av eldskadan å detsamma, måst kvarligga i Gävle under 28 dagar; och i målet förekomna omständigheter måste anses giva vid handen, att rederiet, som sålunda under nämnda tid icke kunnat nyttja fartyget i fraktfart, härigenom gått förlustigt inkomster av fartyget till belopp, som skäligen finge beräknas till 70 kr. om dagen under samma tid eller sammanlagt 1,960 kr. Vid denna prövning förpliktades bolaget att genast mot kvitto till rederiet utgiva 14,783 kr. jämte 5 % ränta därå från stämningsdagen, d. 10 aug. 1926, till dess betalning skedde. Bolaget sökte ändring. Svea HovR. (hrr Lemke, Lundbergh, Zuhr och Bärnheim, referent.) fann i dom d. 7 dec ej skäl att göra ändring i R.R:n dom. Bolaget sökte revision. N. Rev. (hrr Lindström, föredragande, Nissen och G. A. Eriksson) hemställde i avgivet betänkande, att K. M. måtte pröva rättvist fastställa HovR:ns dom. Målet avgjordes efter cirkulation d. 19 jan. i H. D. (Just.R:n Svedelius, frih. Leijonhufvud, Wedberg, Grefberg och Bagge); varvid betänkandet bifölls. K. M:s dom utgavs d. 4 febr

81 NJA 1982 s. 106 En turkisk medborgare, som under tjänstledighet från anställning i hemlandet bedrev studier i Sverige, skadades vid en trafikolycka här och kunde på grund av skadan ej återinträda i anställningen vid tjänstledighetens slut. Till följd härav blev hon enligt det avtal som träffats med arbetsgivaren i anslutning till att tjänstledigheten beviljades skyldig att återbetala lön m m som arbetsgivaren erlagt under ledigheten. Den för trafikskadan ansvarige har ansetts skyldig att ersätta den sålunda uppkomna förlusten. Instans 1 Hatice Ö yrkade efter ansökan om stämning på Hansa ömsesidig sakförsäkring vid Stockholms TR förpliktande för Hansa att till henne utge kr 42 öre jämte ränta. Hansa bestred käromålet men vitsordade skäligheten i och för sig av såväl det yrkade beloppet som den yrkade räntan. Till utveckling av sin talan anförde Hatice Ö: Hon är turkisk medborgare och kom i april 1962 till Sverige som stipendiat. I Turkiet hade hon avlagt motsvarigheten till svensk agronomexamen. Hon var anställd vid en underavdelning till det turkiska jordbruksdepartementet. Avsikten med Sverigebesöket var att hon under tjänstledighet från sin anställning skulle specialutbilda sig till agronomie licentiat inom ämnet frökontroll. Studierna påbörjades direkt vid ankomsten till Sverige. Utöver stipendium från Nämnden för internationellt bistånd uppbar hon under sina två första studieår stipendium och lön från turkiska staten. Sistnämnda ersättning grundade sig på avtal mellan Hatice Ö och turkiska staten företrädd av hennes arbetsgivare. Avtalet ingicks d 27 mars 1962 och d 9 april Enligt avtalet åtog sig Hatice Ö att efter studietiden återvända till Turkiet och tjänstgöra hos sin turkiska arbetsgivare under en tid som motsvarade minst dubbla studietiden i Sverige. Om hon bröt avtalet blev hon enligt detta betalningsskyldig till turkiska staten för dels den lön och de övriga utlägg som erlagts för hennes räkning jämte ränta dels ock en straffavgift. Sistnämnda avgift har dock efterskänkts av turkiska staten. Studietiden bestämdes till att börja med till två år men förlängdes sedan med två år, dvs till d 5 april Vid denna tidpunkt skulle Hatice Ö återgått till sin tjänst i Turkiet. Hon erhöll emellertid senare förlängd tjänstledighet utan lön. Den 14 aug 1964 skadades hon såsom passagerare vid en bilolycka. Hon erhöll diverse skador och vårdades under drygt en månad på lasarett. I jan 1965 upptäcktes en skada på båtbenet i höger handled, som hon ådragit sig vid olyckstillfället. Denna skada blev akut när Hatice Ö besökte Turkiet i sept Hatice Ö besökte då universitetskliniken i Ankara. En läkare där opererade handleden varvid han konstaterade nekros, det vill säga ett Sida 107 visst sönderfall av båtbenet. Den behandlande läkaren förklarade att det i Turkiet saknades resurser och möjligheter att behandla Hatice Ö med sikte på att hon skulle kunna behålla full rörelsefrihet i handen. Hon tillråddes därför att fortsätta behandlingen i Sverige. Behandlingen upptogs vid Karolinska sjukhuset i Stockholm hos docenten Bäckdal, som i nov 1965 vid en operation tog bort båtbenet och satte in en protes av teflon. Den 18 maj 1966 opererades Hatice Ö på nytt varvid protesen byttes ut. Vid en ytterligare operation d 18 jan 1967 byttes ånyo protes. Syftet med operationerna var att Hatice Ö skulle få behålla en rörlig handled. Sedan Bäckdal avlidit 1967 övertog en annan läkare behandlingen. Denne verkställde steloperation av handleden d 28 sept Hatice Ö erhöll då ett gipsbandage som hon bar till mitten av febr Den 12 mars 1968 inträdde hon i ett permanent invaliditetstillstånd. Invaliditeten uppskattades till 20 %. Behandlingen på sjukhuset fortsatte emellertid och ännu så sent som d 17 okt 1968 var hon ej återställd från sin skada. På grund av olyckan försenades Hatice Ö:s studier med två år. Genom att inte återvända till sin tjänst i Turkiet i april 1966 ansågs Hatice Ö ha brutit avtalet med turkiska staten och hon blev betalningsskyldig till denna med turkiska lira, eller omräknat i svenska pengar efter kursen på betalningsdagen kr 42 öre. Betalningsskyldigheten fastställdes av turkisk 82

82 domstol d 22 maj Hatice Ö erhöll genom två olika beslut av turkiska jordbruksdepartementet uppskov med sin skyldighet att fullgöra betalningen, det sista till d 18 okt Hatice Ö erlade betalningen till Turkiet d 26 jan Anledningarna till att Hatice Ö inte återvände till sin tjänst i Turkiet i april 1966 var dels den då pågående medicinska behandlingen i Sverige, dels ock att hon vid denna tidpunkt ej var färdig med sin utbildning till agronomie licentiat. På grund av att Hatice Ö ej kunnat erhålla vård i Turkiet med syfte att hon skulle behålla full rörlighet i handleden har hon haft fog för att fortsätta den medicinska behandlingen i Sverige. Agronomie licentiatexamen avlade hon våren Den betalningsskyldighet Hatice Ö drabbats av är en adekvat följd av olyc kan d 14 aug Enär Hansa åtagit sig full ersättningsskyldighet för den skada som Hatice Ö drabbats av genom denna olycka, är Hansa således skyldigt att till Hatice Ö utge yrkat belopp. Hansa anförde som svaromål: Det bestrids att betalningsskyldighet inträtt för Hatice Ö i april Genom beslut av turkiska jordbruksdepartementet förlängdes tidpunkten för betalningsskyldighetens inträdande till d 17 okt Det är alltså först vid sistnämnda tidpunkt som Hatice Ö:s betalningsskyldighet inträtt. Det har ej förelegat hinder för henne att dessförinnan återvända till Turkiet och återuppta arbetet på sin tidigare arbetsplats. - Det var ej motiverat av medicinska skäl att Hatice Ö kvarstannade i Sverige efter besöket i Turkiet i sept Skadan kunde lika väl ha behandlats i Turkiet som i Sverige. Betalningsskyldigheten har därför inte föranletts av den skada Hatice Ö ådrog sig d 14 aug Hansa kan ej yttra sig i frågan Sida 108 om en behandling i Turkiet kunnat leda till bevarad rörlighet i Hatice Ö:s högra handled. Om TR:n skulle finna att Hatice Ö ej skulle kunnat erhålla sådan behandling i Turkiet, medger Hansa att det varit motiverat att hon kvarstannade i Sverige. Behandlingsformen saknade dock helt aktualitet efter d 28 sept Den steloperation som då genomfördes hade lika väl kunnat göras i Turkiet. Om denna operation företogs i Sverige var det dock motiverat att Hatice Ö kvarstannade i Sverige till dec Hatice Ö påbörjade studierna i Sverige Även om hon inte drabbats av den nu aktuella skadan hade hon därför inte kunnat avsluta studierna till våren Det vitsordas dock att skadan orsakat en förlängning av studierna med två år. - Även om TW:n skulle finna att samband föreligger mellan olyckan och Hatice Ö:s betalningsskyldighet är sambandet inte adekvat. - Den kostnad som förorsakats Hatice Ö är dessutom ej av sådan beskaffenhet att ersättning härför kan utgå enligt 6 kap 2 strafflagen. - Skadeståndsskyldighet föreligger således ej. Domskäl. TR:n (rådmannen Schnell och tingsfiskalen Virdesten) anförde i dom d 27 nov 1979 under rubriken Domskäl: Hansa har vitsordat att bolaget är betalningsansvarigt för de ersättningsgilla skador som tillskyndats Hatice Ö genom bilolyckan d 14 aug Den förlust för vilken Hatice Ö kräver ersättning är enligt rättens bedömande av sådant slag som intill d 1 juli 1972 avsågs i 6 kap 2 strafflagen såsom hinder och brist i näring. TR:n behandlade härefter frågan om det förelåg samband mellan den skadegörande handlingen och Hatice Ö:s därav orsakade armskada samt den förlust hon lidit genom att återbetalningsskyldighet uppkommit för henne. TR:n antecknade att Hatice Ö ostridigt ådragit sig betalningsskyldighet till turkiska staten genom att ej inom överenskommen tid återvända till sin tjänst i Turkiet och fann på anförda skäl utrett att hennes betalningsskyldighet inträtt d 17 april TR:n fann vidare att det fick anses ur medicinsk synpunkt ha varit motiverat att Hatice Ö kvarstannade i Sverige efter d 17 april 1966 för fortsatt behandling och konstaterade sedan: Den betalningsskyldighet som kommit att åvila Hatice Ö måste således anses vara en direkt följd av olyckan d 14 aug Härefter fortsatte TR:n: Rätten övergår nu tillfrågan om det samband som befunnits föreligga mellan den av trafikolyckan orsakade armskadan och Hatice Ö:s ekonomiska förlust är av sådan karaktär att Hansa skall utge ersättning för förlusten. 83

83 Genom armskadan har Hatice Ö blivit ur stånd att fullgöra en henne åliggande prestation, nämligen att inom avtalad tid återgå till sitt arbete i Turkiet med påföljd att hon gått förlustig uppburna löneförmåner m m. Vid bedömning av omständigheterna står det fullt klart att en trafikolycka av ifrågavarande slag skulle kunna medföra fysisk skada för en däri inblandad av sådan beskaffenhet att den ledde till att den skadades prestationsförmåga i sitt yrke nedsattes med därav följande Sida 109 ekonomisk förlust. Hatice Ö:s betalningsskyldighet har uppstått i anledning av och under fortlöpande innehav av hennes tjänst i Turkiet. Det kan ej för ersättningsskyldighet krävas att det var förutsebart på vilket sätt den av den primära fysiska skadan orsakade förlusten närmare skulle uppkomma. Däremot torde härför enligt vid tiden för olyckshändelsen rådande rättstillämpning krav kunna uppställas på att skadeeffekten ej till sin karaktär helt avvek från vad som kunde anses vara normala följder av den skadevållande gärningen uti ifrågavarande hänseende och att skadan till sin ekonomiska omfattning ej stod i uppenbart missförhållande till denna gärnings farlighet. Den uppkomna ekonomiska skadan kan enligt TR:ns bedömande ej anses ha varit så oberäknelig och oförutsebar eller till sina ekonomiska konsekvenser så orimlig att ersättningsskyldighet på grund därav är utesluten. Rätten finner på grund av vad som upptagits sådant samband föreligga mellan den skadevållande gärningen och Hatice Ö:s därav orsakade armskada samt Hatice Ö:s ekonomiska förlust att Hansa blivit ersättningsskyldigt därför. Mot skäligheten av det fordrade beloppet och ränteanspråket har Hansa icke haft något att erinra. Domslut. Hansa förpliktas att till Hatice Ö betala kr 42 öre jämte ränta. Chefsrådmannen Rönnqvist var skiljaktig och anförde: Vad avser bedömningen om den skada som tillskyndats Hatice Ö är av sådan beskaffenhet att ersättning kunde utgå enligt i detta fall tillämpliga rättsregler samt om orsakssammanhang föreligger mellan den skadegörande handlingen och Hatice Ö:s ekonomiska förlust är jag ense med flertalet av rättens ledamöter. Beträffande frågan om det samband som rätten därvidlag funnit föreligga är av sådan karaktär att Hansa skall utge ersättning för förlusten kan jag däremot ej biträda den av rättens övriga ledamöter uttalade meningen. För begränsning efter enhetliga principer av skadeståndsskyldigheten i utomobligatoriska rättsförhållanden till vad som kan anses lämpligt och rimligt, när orsakssammanhang befunnits föreligga mellan en skadevållande handling och en skadeeffekt, har i svensk rättspraxis i regel uppställts krav på att adekvat kausalitet skall föreligga. Detta innebär att skadeeffekten skall ha varit en "förutsebar" eller "beräknelig" följd av den skadevållande gärningen. Det är tveksamt, om detta krav i förevarande fall kan anses uppfyllt. Den förlust Hatice Ö lidit har uppkommit på ett sätt som måste betecknas som ovanligt. Den avser ett under förfluten tid uppburet studiebidrag som Hatice Ö gått förlustig till följd av att hon på grund av fysisk skada ej kunnat fullgöra en när hon skadades framtida arbetsprestation. Förlusten är ej på sätt som är vanligt, när det gäller ersättning för "hinder och brist i näring", i huvudsak beroende på hur länge den skadades arbetsoförmåga varade. Redan en kort tids hinder för Hatice Ö på grund av armskadan att återvända till Turkiet och återinträda i tjänst har varit tillräckligt för att betalningsansvar gentemot den turkiska staten för ett relativt betydande belopp skulle uppstå, om hindret inträdde när hon enligt eget åtagande skulle påbörja den fortsatta tjänsten. Denna omständighet gör att den för Hatice Ö uppkomna betalningsskyldigheten närmast får karaktären av en vitespåföljd. På grund härav och med hänsyn Sida 110 till omständigheterna i övrigt kan den för Hatice Ö uppkomna ekonomiska förlusten icke anses ha sådant typiskt och beräkneligt samband med den skadevållande gärningen att skadestånd bör utgå. Hansa är därför icke ersättningsskyldigt gentemot Hatice Ö. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med flertalet av rättens ledamöter. 84

84 Instans 2 Hansa fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av käromålet. Hatice Ö bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Åslund samt hovrättsassessorerna Boqvist och Hammarström, referent) anförde i dom d 12 juni 1980: Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n, att den förlust som Hatice Ö yrkar ersättning för är att hänföra under 6 kap 2 strafflagen såsom hinder eller brist i den skadades näring. HovR:n delar också TR:ns bedömning, att orsakssammanhang föreligger mellan bilolyckan och Hatice Ö:s återbetalningsskyldighet. Genom avtalet med turkiska staten har Hatice Ö förbundit sig att efter avslutade studier i Sverige återvända till Turkiet och tjänstgöra där under en tid av minst dubbla studietiden. I gengäld erhöll hon under sina två första studieår bl a lön och stipendium från den turkiska staten. Därest hon inte återvände inom avtalad tid, blev hon i enlighet med avtalet återbetalningsskyldig för vad hon uppburit. Den förlust hon lidit har sålunda uppkommit på grund av att hon inte kunnat fullgöra avtalet med turkiska staten. Även om hennes ersättningsskyldighet har bestämts till ett belopp motsvarande det, som hon uppburit från Turkiet före olyckstillfället, har det dock närmast karaktären av skadestånd på grund av kontraktsbrott. Att en skadelidande kan drabbas av ekonomisk förlust av det ta slag kan, enligt HovR:ns mening, anses varken så oberäkneligt eller oförutsebart eller för svensk rätt så främmande att Hansa av den anledningen ej skulle vara ersättningsskyldigt. På grund av vad sålunda anförts skall TR:ns domslut fastställas. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Hansa sökte revision och yrkade ogillande av käromålet. Hatice Ö bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Nilsson, hemställde i betänkande om följande dom: HD fastställer HovR:ns dom. HD (JustR:n Gyllensvärd, Ulveson, Knutsson, referent, Rydin och Gregow) beslöt följande dom: Domskäl. Hansa har i HD förklarat sig avstå från att göra gällande att det inte föreligger orsakssamband mellan trafikolyckan och Hatice Ö:s återbetalningsskyldighet mot turkiska staten. Däremot vidhåller Hansa dels att det inte är fråga om adekvat kausalitet dels att Hatice Ö:s förlust inte är av sådant slag som avsågs i 6 kap 2 strafflagen. Till utveckling av sin talan har Hansa i HD anfört bl a följande. 85

85 Sida 111 Enligt Hansas uppfattning är den återbetalningsskyldighet som Hatice Ö drabbats av inte av sådan karaktär att den kan anses som en adekvat följd av den skadevållande gärningen. Återbetalningen grundar sig på ett särskilt avtal av ovanligt slag. Avtalet har bl a inneburit att Hatice Ö blivit återbetalningsskyldig för att hon inte kunnat fullgöra vad som ålegat henne, trots att detta berott på en personskada som hon drabbats av utan eget förvållande. En sådan konsekvens av en personskada kan knappast anses förutsebar. Hansa menar dessutom att avtalsbestämmelsen skulle ha ansetts oskälig och till följd därav ogiltig vid en prövning enligt svensk rätt. Man torde generellt sett inte behöva räkna med att en personskada skall leda till en sådan förmögenhetsförlust, och en skadevållare bör då enligt svensk rätt inte förpliktas att lämna ersättning för denna. - Hatice Ö hade uppburit det ifrågavarande beloppet för att täcka sina levnadskostnader för tiden innan skadan inträffade. En skadevållare skall naturligtvis kunna förpliktas att betala inkomstförlust och kostnader som uppstår efter en olyckshändelse, men att han skall kunna förpliktas att lämna ersättning för kostnader för tiden dessförinnan kan knappast anses beräkneligt eller förutsebart. - Hatice Ö:s förlust kan inte hänföras till någon av de ersättningsposter som angavs i 6 kap 2 strafflagen. Det måste antas att lagstiftaren strävat efter att utforma denna lagbestämmelse på det sättet att däri endast upptagits sådana förluster som kan anses vara adekvata följder av en skadehändelse. I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att den förlust tvisten rör är av sådant slag som intill d 1 juli 1972 avsågs i 6 kap 2 strafflagen. Det är numera ostridigt mellan parterna att Hatice Ö:s betalningsskyldighet mot turkiska staten orsakats av den skada som drabbat henne vid bilolyckan och för vilken Hansa har åtagit sig att utge full ersättning. Det kan inte betraktas som en opåräknelig följd av en personskada att den skadade sätts ur stånd att fullgöra tidigare gjorda åtaganden och på grund därav blir betalningsskyldig mot annan. Den betalningsförpliktelse som Hatice Ö har ådragit sig kan visserligen te sig främmande för svensk rättsuppfattning. Detta utgör emellertid inte tillräcklig anledning till att Hansa skulle undgå skyldighet att ersätta hennes förlust. Ej heller i övrigt är förlusten av sådan art att den inte bör omfattas av Hansas ersättningsskyldighet. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. 86

86 NJA 2004 s 746 Fråga om skyldighet för passagerare i olovligt tillgripen bil att ersätta skada som uppkommit på bilen genom vårdslöshet från förarens sida (I och II). I Alingsås tingsrätt Allmän åklagare väckte vid Alingsås tingsrätt åtal mot F.O. och J.G., båda födda Åtalspunkt 3 avsåg åtal mot F.O. för grov stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel samt åtal mot J.G. för olovligt brukande. F.O. åtalades för att tillsammans och i samförstånd med en kamrat natten till den 29 oktober 2001 olovligen ha berett sig tillträde till en persons bostad i Herrljunga och där ha tagit bl.a. bilnycklar samt senare med hjälp av nycklarna olovligen ha tagit och brukat målsägandens personbil. J.G. åtalades för att samma natt olovligen ha brukat målsägandens bil genom att åka med i den från Herrljunga till Malmö trots att han visste att bilen var tillgripen. Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag yrkade skadestånd solidariskt av F.O. och J.G. med kr jämte ränta för reparationskostnader s 747 m.m. Bilens ägare yrkade skadestånd för självrisk och förlorad arbetsförtjänst. F.O. och J.G. erkände gärningarna enligt åtalspunkt 3. Enligt tingsrättens dom uppgav J.G., efter att ha berättat om en stöld som han hade deltagit i tillsammans med F.O. och dennes 14- årige kusin Z.: De kom senare på tanken att de skulle göra en resa till Danmark. Han gick hem och sov när de andra ringde och sade att de skulle mötas. Han förstod att varken F.O. eller Z. ägde bilen de hade. Det var Z. som körde. Han tänkte inte på att det kunde vara farligt. Han satt i baksätet och var vaken under hela resan. Helt oväntat körde Z. emot ett räcke. Han tror att Z. höll på att somna för att denne inte hade sovit något under natten. Han tror att skadorna på bilen uppkom vid detta tillfälle. J.G. bestred skadeståndsyrkandena under åberopande av att han varken hade vållat eller haft uppsåt att förorsaka skada på bilen. Tingsrätten (ordförande rådmannen Viveka Nordström) meddelade dom den 26 februari DOMSKÄL Tingsrätten fann åtalet styrkt och godtog åklagarens brottsrubricering. I skadeståndsdelen anförde tingsrätten i domskälen: Det är utrett i målet att J.G. var överens med F.O. och dennes kusin Z. att åka till Köpenhamn. J.G. visste att den bil de färdades i inte ägdes av någon av de två andra och att ingen av dem hade körkort. Tingsrätten anser att han genom att följa med på färden inte kan undgå betalningsansvar för den skada som uppkommit till följd av att bilen körts emot ett räcke. Han skall därför utge skadestånd solidariskt med F.O. DOMSLUT Domslut Såväl J.G. som F.O. dömdes för brotten enligt åtalspunkt 3 och annan brottslighet till vård inom socialtjänsten. J.G. ålades att, delvis solidariskt med F.O., utge skadestånd till försäkringsbolaget med kr jämte ränta samt till den tillgripna bilens ägare med kr jämte ränta. 87

87 J.G. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade ogillande av försäkringsbolagets skadeståndstalan. Försäkringsbolaget bestred ändring. Hovrätten (hovrättspresidenten Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Åke Thimfors och kammarrättsassessorn Anne Norgren Wendt) anförde i dom den 30 augusti 2002: Sida 748 DOMSKÄL Bolaget har till stöd för sitt skadeståndsanspråk åberopat den gärning J.G. gjort sig skyldig till enligt åtalspunkten 3. J.G. har bestritt att han genom den gärningen vållat de skador anspråket avser. I målet är ostridigt att två bekanta till J.G. olovligen tillgrep personbilen och att skadorna uppkom när en av dem förde bilen; enligt vad J.G. oemotsagd uppgett orsakades skadorna av att föraren körde emot ett vägräcke när denne höll på att somna. Utredningen ger inte stöd för antagande att J.G:s gärning att som passagerare - och således utan besittning - följa med i bilen utgjorde en nödvändig del i en sammanlagd skadeorsak. Det föreligger därmed inte förutsättningar att ålägga J.G. skadeståndsskyldighet. Overklagandet skall alltså bifallas. DOMSLUT Domslut Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolags skadeståndstalan mot J.G. Försäkringsbolaget överklagade och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. J.G. bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, rev.sekr. Natalie Kramer, föreslog i betänkande följande dom: SKÄL Genom tingsrättens dom dömdes J.G. för bl.a. olovligt brukande bestående i att han åkt med i en tillgripen personbil från Herrljunga till Malmö trots att han visste om att den var tillgripen. I målet i HD är frågan om J.G. på grund därav kan åläggas skadeståndsskyldighet för skador som uppkom på bilen. Av utredningen i målet framgår att två kamrater till J.G. tillgrep bilen varefter de hämtade J.G., att J.G. satt i baksätet av bilen samt att bilen under färden skadades när föraren körde emot ett vägräcke. Enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen (1972:207) skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar sakskada ersätta skadan. Det är ostridigt i målet att J.G. uppsåtligen åkte med i den tillgripna bilen liksom att skada på bilen uppstod under färden. J.G. deltog inte i vare sig tillgreppet eller förandet av bilen. Hans handlande har inte heller på något annat sätt bidragit till skadans uppkomst. Han har därför inte vållat skadan, varför skadeståndsskyldighet inte föreligger. Hovrättens domslut skall på grund härav fastställas. HD:S AVGÖRANDE HD fastställer hovrättens domslut. 88

88 HD (justitieråden Munck, Lennander, referent, Thorsson, Lundius och Calissendorff) meddelade den 15 december 2004 följande dom: Sida 749 DOMSKÄL J.G. åtalades vid tingsrätten bl.a. för att ha åkt med i en tillgripen personbil från Herrljunga till Malmö trots att han visste om att bilen var tillgripen. Tingsrätten dömde J.G. för olovligt brukande och ålade honom att utge skadestånd till målsäganden. J.G. överklagade inte domen i ansvarsdelen, utan endast såvitt avsåg skadeståndet. Den fråga som nu skall avgöras är därför enbart huruvida J.G. skall åläggas skyldighet att ersätta den skada på bilen som uppstod under färden. Prövningen av skadeståndsfrågan skall ske förutsättningslöst. HD är således inte bunden av gärningsbeskrivningen i ansvarsdelen. Vilken betydelse straffdomen skall tilläggas får avgöras enligt principen om fri bevisprövning. (Se t.ex. rättsfallet NJA 1996 s. 724.) Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Under en period när J.G., som då var 15 år, och två kamrater till honom i åldern 14 och 15 år ägnade sig åt viss, i tingsrättens dom angiven brottslighet kom de överens om att ta en bil och åka till Malmö (och Köpenhamn). Efter detta gick J.G., men inte de andra, hem för att sova. Han väcktes av ett telefonsamtal där kamraterna sade att de skulle mötas. Kamraterna hade då en bil som J.G. förstod inte tillhörde någon av dem. Alla tre for i väg på den planerade resan. Eftersom de var så unga hade ingen av dem körkort. Den yngste förde bilen. Under färden körde han emot ett vägräcke, troligen därför att han höll på att somna. J.G. satt hela tiden i baksätet på bilen. Det är ostridigt att han var utan skuld till att bilen körde av vägen. Försäkringsbolaget, som tidigare i målet grundat sin skadeståndstalan endast på åklagarens gärningsbeskrivning, har i HD åberopat den överenskommelse som J.G. och hans kamrater hade träffat om att åka till Köpenhamn. Denna omständighet ligger inom ramen för vad som skulle ha kunnat tillföras genom en åtalsjustering i brottmålet, och det föreligger inte hinder mot åberopandet (jfr NJA 2004 s. 213). Enbart det förhållandet att J.G., efter att ha hämtats av sina kamrater, följt med i bilen som passagerare kan inte i sig anses tillräckligt som grund för att han skall åläggas skyldighet att ersätta den uppkomna skadan. Hans medverkan i det inträffade sträcker sig emellertid längre än så. J.G. har visserligen inte deltagit i själva tillgreppet av bilen. Däremot har han deltagit i både bilfärden och planeringen av denna på ett sådant sätt att händelsen i sin helhet framstår som ett av kamraterna gemensamt utfört tilltag. Det får därför anses att J.G., när han anslöt sig till de andra två och for i väg i bilen, även han tog bilen i sin besittning tillsammans med dem. Den omständigheten att de tre kamraterna olovligen tog bilen i besittning utgjorde inledningen till det händelseförlopp som utmynnade i att bilen skadades. Såtillvida föreligger det ett orsakssamband mellan J.G:s handlande och skadan. Det kan visserligen i vart fall diskuteras om orsakssambandet mellan hans handlande och skadan är adekvat. Den som olovligen har satt sig i besittning av annans egendom kan emellertid åläggas ansvar även för vådahändelser som Sida 750 därefter inträffar. (Se angående principen om "casus mixtus cum culpa" t.ex. rättsfallen NJA 1914 s. 190, 1957 s. 337, 1985 s. 75 II och 1985 s. 690 samt Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl s. 213 f., Agell i Festskrift till Jan Hellner, 1984 s. 46 ff., Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 393 ff., och Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, 1993 nr 3894 ff.) Omständigheterna i förevarande fall är sådana att denna princip är tillämplig. 89

89 J.G. är därför skyldig att ersätta den skada som uppkom på bilen. Om beloppet råder inte någon tvist. DOMSLUT Domslut Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslutvarigenom J.G. ålagts att utge skadestånd till Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag med kr, därav kr solidariskt med F.O., jämte ränta. II Mariestads tingsrätt J.M. väckte vid Mariestads tingsrätt talan mot M.W., född 1984, och dennes föräldrar I.W. och J.W. med yrkande att de skulle förpliktas att solidariskt till honom utge kr jämte ränta. I.W. medgav att utge kr. I övrigt bestreds käromålet. Tingsrätten (lagmannen Bengt Tancred) anförde i dom den 21 februari 2002 bl.a.: J.M. har till utveckling av sin talan anfört: Han är gift och har tillsammans med sin hustru sonen D., numera 16 år gammal. Veckoslutet den 2-4 februari 2001 skulle han och hans hustru resa bort och D. skulle vara ensam hemma. Det bestämdes att en kamrat till D., M.W., skulle övernatta i familjens bostad.. Under kvällen den 2 februari 2001 anslöt ytterligare några kamrater till D., C.K. och D.J. En diskussion uppstod om att sällskapet skulle köra med en av J.M:s bilar, en Volvo V40 av 1999 års modell, som fanns kvar hemma. M.W. uttalade vid flera tillfällen att han ville köra bil och fick så småningom med sig kamraterna på detta. Färden påbörjades med D.J. som förare och D.M. på passagerarplatsen samt M.W. och C.K. i baksätet. På ett industriområde i Töreboda fick D.J. sladd på bilen och krockade till följd därav med en container.på grund av att föraren av fordonet saknade körkort meddelade försäkringsbolaget Volvia sedermera att man inte skulle reglera skadan.bilen har värderats till kr i oskadat skick. För att begränsa sin skada sålde J.M. bilen i krockskadat skick. Vid försäljningen erhöll han kr för bilen. Under tiden bilen stod på olycksplatsen, gjordes det ett inbrott i den. Vid inbrottet krossades en ruta och tillgreps en bilstereo. Stölden resulterade i att J.M. fick betala kr i självrisk. - Mellanskillnaden mellan bilens värde Sida 751 och vad han erhållit vid försäljningen utgör tillsammans med självrisken å kr den skada som J.M. drabbats av. - M.W. har tillsammans med andra tillgripit och brukat bilen och i samband därmed skadat denna. De har därigenom vållat J.M. skada. Skadan har samband med det olovliga brukandet och alla fyra ungdomarna har gemensamt deltagit i brukandet. Skadorna uppgår till totalt kr, av vilket belopp M.W. skall svara för en fjärdedel eller kr. I.W., J.W. och M.W. har till utveckling av sitt bestridande anfört: Det är riktigt att M.W. skulle bo över hos D.M. helgen den 2-4 februari 2004.Det har förekommit tidigare att D.M. har haft tillgång till den ifrågavarande bilen, en körskolebil, och att kamrater som varit innehavare av körkort då har fått köra den. D.M., M.W., D.J. och C.K. bestämde tillsammans att de skulle ut och åka med bilen. M.W. tog plats i bilens baksäte. Han var inte pådrivande till att körningen företogs. Under körningen påtalade han att han tyckte att det gick för fort.det bestrids att M.W. har vållat någon skada. Bilen har varit i D.M:s besittning och han har haft tillgång till nycklarna till bilen. Det kan därför inte anses att bilen olovligen tillgripits. M.W. har inte fört bilen. Det föreligger vidare inte adekvat kausalitet mellan M.W:s medföljande i bilen och den inträffade skadan. Om rätten skulle finna att adekvat kausalitet föreligger skall skadeståndet enligt 2 kap. 2 skadeståndslagen jämkas till 0 kr på grund av dels att M.W. inte har någon inkomst, dels att han inte har någon ansvarsförsäkring. Det görs vidare gällande att han 90

90 enbart haft en biroll vid färden.det vitsordas att fordonet hade ett värde om kr. Det belopp som J.M. erhållit från de andra föräldrarna räcker för att han skall hållas skadelös. DOMSKÄL J.M. har hörts under sanningsförsäkran. Vidare har D.M., C.K., D.J. och L.G.K. hörts som vittnen på begäran av J.M. I.W. och M.W. har hörts under sanningsförsäkran. J.M. har såsom skriftlig bevisning åberopat brev från Volvia av den 13 februari 2001, värderingsintyg av den 6 april 2001 beträffande Volvo V40-99 registreringsnummer FKU180 samt köp och säljavtal av den 6 april J.M. har bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna samt tillagt:bilen bärgades efter olyckan till Bilia i Mariestad, som sedermera gav J.M. beskedet att en reparation av bilen skulle kosta kr. J.M. arbetar som trafiklärare och bilen i fråga var en trafikskolebil. Den var till försäljning, men han har aldrig sagt att det var bra att den krockskadades så att han skulle kunna få ersättning från försäkringen. Bilen var mycket välvårdad och enligt värderaren på Bilia spelade det ingen roll för dess värde att den hade använts som trafikskolebil. Bilen värderades till kr. J.M. skulle antagligen erhållit ett lägre belopp om han sålt den direkt till Bilia, men det var inte hans avsikt att Sida 752 göra. Det skadade fordonet försåldes i befintligt skick till högstbjudande. J.M. erhöll slutligen en köpeskilling om kr. M.W. har bekräftat de under sakframställningen lämnade uppgifterna samt tillagt: Han besökte D.M. den 2 februari Det var inte bestämt om han skulle sova över eller inte. Han har varit hos D.M. många gånger. Han visste vilka bilar som familjen M. hade och han har även varit med när andra kompisar kört familjen M:s bilar. Det var meningen att en kamrat till dem, D.G., skulle köra bilen den 2 februari Han åkte emellertid till en kamrat i Hova i stället. Alla pojkarna var nyktra på kvällen. De var överens om att de skulle ut och åka bil. Det var D.J. som tog plats vid ratten. Bilfärden gick ganska fort och M.W. sade flera gånger till D.J. att han skulle sakta ner. Själv satt M.W. i bilens baksäte. Det var ej bestämt vart färden skulle gå. - Nycklarna till bilen fanns lätt tillgängliga hemma hos familjen M. och bilen stod parkerad utanför bostaden. D.M. har uppgivit: Hans mor och far var i Göteborg över helgen och M.W. skulle göra honom sällskap på kvällen och även sova över hos honom. De hade inte planerat att göra något speciellt. M.W. frågade redan när han kom om de skulle "bränna V40 sedan" och syftade då på att åka i J.M:s Volvo V40. C.K., D.J. och D.G. kom också hem till honom. M.W. upprepade även i deras sällskap att han ville ut och köra bil. D.G., som var den ende i sällskapet som hade körkort, sade att de absolut inte fick köra bil. Efter ett tag lämnade D.G. sällskapet. Han sade då mera skämtsamt att de kunde ringa honom när de krockat. D.M. uppfattade emellertid inte M.W:s propåer om att han ville ut och köra som så allvarligt menade, utan både han och de andra skrattade åt dem. Senare på kvällen kom pojkarna trots allt överens om att de skulle ut och åka bil. M.W. ville köra. Det bestämdes emellertid att D.J. skulle köra eftersom han såg störst och äldst ut. Det var snö och kallt ute den kvällen. De begav sig till industriområdet i Töreboda. Där fick D.J. sladd på bilen i ungefär 50 km/timmen och krockade mot en container. Sällskapet tog kontakt med en granne till J.M. som är polis och berättade om vad som hade hänt. Om inte M.W. hade börjat tala om att åka bil, hade skadan inte inträffat. D.M. vet att han inte fick ta bilen för sin far. C.K. har lämnat i allt väsentligt samstämmiga uppgifter med D.M. samt tillagt: Han satt i baksätet bredvid M.W. Enligt hans mening körde inte D.J. särskilt fort. Det var tänkt att M.W. skulle köra när de kommit fram till industriområdet i Töreboda. 91

91 D.J. har lämnat i allt väsentligt samstämmiga uppgifter med D.M. samt tillagt: Det var tänkt att M.W. skulle köra när de kommit fram till industriområdet i Töreboda. Han trodde inte att de fick låna bilen av J.M. Tingsrätten gör följande bedömning. Enligt 2 kap. 1 skadeståndslagen skall var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan. I praxis har ersättning i vissa fall utgått trots att en skada inte kunnat betraktas Sida 753 som en adekvat följd av vållandet, se NJA 1985 s Den som stulit annans egendom har då blivit ersättningsskyldig även för rena olyckshändelser som inträffat medan godset är i dennes besittning. Enbart ett olovligt brukande kan medföra skadeståndsansvar för skada som uppstått oberoende av brukarens vållande och som inte står i direkt samband med det olovliga brukandet av fordonet. Detta är vad som inom rättsvetenskapen brukar kallas casus mixtus cum culpa. Skälet för casus mixtus-ansvar torde vara starkare desto mera klandervärt beteende brukaren kan läggas till last. Det får anses utrett att de fyra ungdomarna tillsammans kommit överens om att använda bilen. D.M., C.K. och D.J. har visserligen uppgivit att M.W. upprepade gånger uttryckt önskan om att använda bilen. Att M.W. därigenom har varit på något avgörande sätt pådrivande finner tingsrätten inte visat. Av utredningen framgår att bilen funnits uppställd vid bostaden och att bilens nycklar förvarats så att de har varit åtkomliga för D.M. Utredningen ger vidare vid handen att syftet varit att enbart använda bilen för en kortare tur och att därefter åter ställa upp den vid bostaden. Det kan därför inte anses ha varit fråga om annat än ett olovligt brukande av bilen. Det kan inte anses föreligga något adekvat samband mellan det förhållandet att bilen krockats och M.W:s handlande. Omständigheterna är enligt tingsrättens mening inte sådana att M.W. ändå skall anses ersättningsskyldig för skadan. På den nu ifrågavarande grunden kan talan mot M.W. därför inte bifallas. Tingsrätten behandlade härefter J.M:s talan mot I.W. och J.W. och fann på anförda skäl att talan mot dem inte kunde bifallas utöver vad I.W. medgett. DOMSLUT Tingsrätten förpliktade I.W. att utge kr jämte ränta till J.M. men lämnade käromålet i övrigt utan bifall. J.M. överklagade i Göta hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. M.W., I.W. och J.W. bestred ändring. Hovrätten (hovrättslagmannen Lennart Thorelli, hovrättsrådet Göran Olsson, referent, och tf. hovrättsassessorn Henrik Jonsson) anförde i dom den 3 mars 2003 bl.a.: DOMSKÄL Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. I.W., J.W. och M.W. har som en ny rättslig aspekt på tidigare åberopat material anfört följande. Det kan inte vitsordas att bilen var värd mera än kr. J.M. har faktiskt erhållit kr för bilen och kr från vardera C.K:s och D.J:s föräldrar. Sålunda har J.M. erhållit Sida

92 kr för bilen och om hans egen son, D., även skall bidra med kr har J.M. inte gjort en förlust på att bilen har skadats utan i stället en mindre vinst. Skulle även familjen W. betala kr skulle J.M. göra en än större förtjänst på att ungdomarna har krockat hans bil. Aven av det skälet kan talan inte bifallas. J.M. har invänt att för det fall hovrätten bestämmer bilens värde till kr skall familjen W. ersätta en fjärdedel av den därvid beräknade skadan. J.M., I.W., M.W., D.M., C.K., D.J. och L.G.K. har hörts på nytt i hovrätten och därvid i huvudsak berättat i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom. Samma skriftliga bevisning har åberopats som vid tingsrätten. Hovrätten gör följande bedömning. I målet är ostridigt att D.M., M.W., C.K. och D.J. på kvällen den 2 februari efter ett gemensamt beslut - utan lov lånade J.M:s personbil för en nöjestur, att D.J. förde bilen, att en kollision inträffade under färden samt att bilen till följd därav åsamkades allvarliga skador. J.M:s uppgift, att bilen efter skadan hade ett värde om kr samt att han drabbats av en självrisk till följd av att bilstereon stals samma natt efter att bilen skadats, är inte ifrågasatt. Vidare har J.M. åberopat ett värdeintyg enligt vilket bilens värde före skadan uppgick till kr. Någon motbevisning har inte förts och hovrätten finner inte skäl frångå vad intyget utvisar. Det är därför styrkt att den skada som drabbat J.M. uppgår till kr. Vid tillfället stod bilen parkerad utanför den villa D.M. bodde i tillsammans med bl.a. J.M. och nyckeln till bilen förvarades i bostaden. Bilen får under dessa förhållanden anses ha varit i D.M:s och J.M:s gemensamma besittning. Av utredningen framgår att pojkarna avsett att ställa tillbaka bilen utanför villan efter färden. J.M. kan därför inte anses ha skilts från besittningen av bilen på det sätt som krävs för att fråga skall vara om ett olovligt tillgrepp. I stället har pojkarna rättsligt sett gjort sig skyldiga till ett olovligt brukande och M.W. har begått gärningen tillsammans och i samförstånd med de tre övriga pojkarna. Bilen skadades under pojkarnas gemensamma färd och även om det var D.J. som körde bilen och av oaktsamhet orsakade skadan kan denna int e rimligen undantas från ett principiellt casus mixtus-ansvar för M.W. (se Anders Agell i Festskrift till Jan Hellner, s. 62). I enlighet med det ovan anförda är M.W. ersättningsskyldig gentemot J.M. Det föreligger inte skäl att jämka skadeståndet. Hovrätten behandlade härefter talan mot I.W. och J.W. Hovrätten fann att I.W. hade gjort en bindande utfästelse att svara för en fjärdedel av skadan och att J.M:s talan mot henne därför skulle bifallas, medan talan mot J.W. skulle ogillas. Sida 755 DOMSLUT Domslut Med ändring av tingsrättens dom förpliktade hovrätten M.W. och I.W. att solidariskt till J.M. utge kr jämte ränta. M.W. överklagade och yrkade ogillande av J.M:s talan. J.M. bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, rev.sekr. Natalie Kramer, föreslog i betänkande följande dom: SKÄL 93

93 Som grund för skadeståndsyrkandet har J.M. anfört att M.W., tillsammans med andra, har tillgripit och brukat bilen och i samband därmed har skadat den, att de därigenom har vållat J.M. skada samt att skadan har samband med det olovliga brukandet. J.M. var ägare till bilen. Av utredningen framgår att M.W. tillsammans med D.M., son till J.M., och två andra kamrater beslutade att använda J.M:s bil. För bedömningen av om tillgrepp har skett är det av intresse vem som då hade besittning till bilen. Bilen och nycklar till denna fanns i familjen M:s bostad i vilken både J.M. och D.M. var bosatta. J.M. befann sig vid tillfället på annan ort. Detta påverkar dock inte det faktum att han hade kvar sin besittning till bilen. Fråga är om även D.M. hade besittning till bilen. HD har tidigare slagit fast att minderåriga barn i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad (jfr NJA 1995 s. 418). D.M. var vid tillfället endast 15 år gammal och bosatt i föräldrahemmet. Någon sambesittning till bilen med fadern J.M. kan inte anses ha uppstått enbart av den orsaken att nycklar till bilen förvarades i det gemensamma hemmet. M.W. har dock gjort gällande att D.M. hade rätt att använda bilen om han hade någon kamrat med körkort som körde bilen. Detta har bestritts av J.M. Mot J.M:s bestridande har M.W. inte visat att D.M. hade rätt att dis ponera bilen. Denna omständighet kan således inte läggas till grund för att D.M. hade besittning till bilen. Ytterligare omständigheter som talar för att D.M. hade besittning till bilen föreligger inte. Det var således enbart J.M. som hade besittning till bilen. När M.W. brukade bilen tillsammans med sina kamrater tog de den olovligt i besittning, vilket utgör ett tillgrepp av den. Under färden skadades bilen. När någon har tillgripit en bil har i praxis ansetts att personen i fråga ansvarar för skador som har uppkommit under färden med bilen även om skadan inte har uppkommit genom oaktsamhet (se NJA 1985 s. 78 II). Skadeståndsansvar har ansetts föreligga för person som deltagit i tillgreppet även om annan person förde bilen vid olyckstillfället (se NJA 1985 s. 690). Eftersom M.W. tillsammans med andra har tillgripit och brukat bilen kan han inte undgå att ersätta J.M. för skada som uppkom vid brukandet. J.M. har rättse HD:s domyrkad ersättning. HD:S AVGÖRANDE HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga. Sida 756 HD (justitieråden Munck, Lennander, referent, Thorsson, Lundius och Calissendorff) meddelade den 15 december 2004 följande dom: DOMSKÄL Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. J.M. och hans hustru var vid det aktuella tillfället bortresta under ett par dagar och deras son D., 15 år, var ensam hemma. J.M:s personbil stod parkerad utanför hemmet och nyckeln till bilen förvarades i bostaden. En kväll beslöt D. och hans ett år äldre kamrater M.W., C.K. och D.J. gemensamt att, utan lov, låna bilen för att göra en nöjestur. D.J. körde. Under färden fick han sladd på bilen och krockade med en container. Till följd härav blev bilen skadad. Under den tid bilen stod på olycksplatsen blev den också utsatt för inbrott, vilket ledde till ytterligare skada. Det är ostridigt att M.W., som hela tiden satt i bilens baksäte, var utan skuld till själva kollisionen. Frågan i målet är, om M.W. är ersättningsskyldig gentemot J.M. i anledning av de skador på bilen som uppstod till följd av det inträffade. Även om J.M. var bortrest måste bilen, som stod parkerad utanför bostaden, anses ha varit i dennes besittning. Bilen kan däremot inte anses ha befunnit sig även i sonens besittning. I rättspraxis har slagits fast att minderåriga barn i princip saknar självständig besittning till 94

94 egendom i familjens bostad (se NJA 1995 s. 416; jfr i sammanhanget även NJA 1984 s. 244). Det är inte heller visat att sonen hade någon rätt att disponera bilen. Det anförda innebär att ungdomarna tillsammans olovligen satte sig i besittning av J.M:s bil. Det förhållandet att de avsett att ställa tillbaka bilen efter färden saknar betydelse för denna bedömning. (Jfr t.ex. rättsfallen NJA 1986 s. 659 och 1995 s. 392, motsatsvis.) De fyra kamraternas tillgrepp av bilen utgjorde inledningen till det händelseförlopp som utmynnade i att bilen skadades. Såtillvida föreligger det ett orsakssamband mellan M.W:s handlande och de skador som uppstod på bilen. Det kan visserligen i vart fall diskuteras om orsakssambandet mellan hans handlande och skadorna är adekvat. Den som olovligen har satt sig i besittning av annans egendom kan emellertid åläggas ansvar även för vådahändelser som därefter inträffar. (Se angående principen om "casus mixtus cum culpa" t.ex. rättsfallen NJA 1914 s. 190, 1957 s. 337, 1985 s. 75 II och 1985 s. 690 samt Hellner & Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl s. 213 f., Agell i Festskrift till Jan Hellner, 1984 s. 46 ff., Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, 1993 s. 393 ff. och Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, 1993 nr 3894 ff.) Omständigheterna i förevarande fall är sådana att denna princip är tillämplig. M.W. är därför ersättningsskyldig gentemot J.M. J.M. har rätt till ersättning för bilens värde med avdrag för vad han erhållit för den vid försäljningen efter det att den skadats. J.M. har som bevisning när det gäller bilens värde åberopat bl.a. ett värderingsintyg enligt vilket en likvärdig bil enligt Bilias prislista för begagnade bilar är Sida 757 värd kr. M.W. har vitsordat ett värde om kr och därvid anfört att värderingsintyget visar vad en bilfirma vid försäljning begär för en likvärdig bil, att J.M. hade för avsikt att sälja bilen samt att han då inte hade kunnat erhålla mer än vitsordat belopp. Den omständigheten att J.M. hade för avsikt att sälja bilen bör inte föranleda att det ersättningsbelopp som utgör utgångspunkten vid beräkningen av liden skada skall sättas lägre än kostnaden för återanskaffning av en bil av samma slag. Den av J.M. åberopade bevisningen visar att återanskaffningsvärdet bör beräknas till kr. I övrigt råder inte tvist om beräkningen av skadan. Skäl för jämkning av skadeståndet föreligger inte. J.M. skall således tillerkännas yrkad ersättning. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut såvitt nu är i fråga. 95

95 4. De skadeståndsrättsliga grundbegreppen II: Kausalitet, adekvans och skyddat intresse. 96

96 NJA 1976 s. 458 En vanlig cykelpump har genom att munstycket i den nedre änden avlägsnats ändrats så, att den kunde användas för utskjutning av en kork. Pumpens ägare, en 9-årig pojke, har vid ett tillfälle lämnat pumpen till en 6-årig pojke. Medan 6-åringen lekte med pumpen fastnade korken. 6-åringen bad en annan 9-åring om hjälp. Under dennes försök att få loss korken for denna iväg och träffade 6-åringens ena öga, som skadades svårt. Fråga, huruvida den pojke som lämnat pumpen till 6-åringen och dennes fader såsom vårdnadshavare kunde göras ansvariga för skadan. Instans 1 Efter stämning till Örebro TR å Christer B, född 1963, och dennes fader flygteknikern Rolf B har ansvarsmaskinisten Karl-Erik S anfört: Tisdagen d 29 aug 1972 lekte hans minderårige son David, född 1966, med en trampbil på gården till den hyresfastighet, där han bor. Christer, som bor på samma gata, uppehöll sig samtidigt på samma plats tillsammans med en jämnårig kamrat, Gunnar T. Christer och Gunnar lekte med en Christer tillhörig cykelpump. Ventilen i nedre änden på pumpcylindern hade skruvats bort. I den öppning, som därigenom uppkommit, pressade pojkarna i en kork. När sedan pumpskaftet trycktes nedåt, åstadkoms en luftkompression som medförde att korken sköts ut ur cylindern med en kraftig smäll. Korken flög med stor kraft och med till en början hög hastighet ur cylindern. Korken kunde flyga i väg upp till 17 m. Pumpen fungerade alltså som ett skjutvapen. Christer hade köpt pumpen i det ifrågavarande skicket av en kamrat några dagar tidigare. Rolf visste om att Christer innehade pumpen och han hade själv provskjutit med den inne i familjens lägenhet. Han hade emellertid inte funnit skäl att förbjuda Christer att leka med pumpen och han hade inte heller givit sonen några instruktioner för handhavandet av den. När Christer eller Gunnar någon eller några dagar före d 29 aug 1972 skjutit med pumpen hade en flicka, som passerade dem på relativt långt avstånd, träffats på ena benet av en utskjuten kork. Hon hade reagerat mot detta och sagt till pojkarna att sluta leka med pumpen. När Christer och Gunnar sammanträffade med David d 29 aug 1972, bad Christer att få låna Davids trampbil och erbjöd denne att under tiden få leka med pumpen. David accepterade förslaget. David sköt troligen en eller ett par gånger med pumpen utan att något särskilt inträffade. När han skulle skjuta ytterligare en gång, flög korken emellertid inte Sida 459 i väg. Anledningen härtill kan ha varit att David tryckt in korken för hårt i öppningen eller at t korken kommit att sitta snett i loppet. David talade om för Christer och Gunnar att pumpen inte fungerade. Gunnar erbjöd sig att undersöka saken och tog hand om pumpen. David uppehöll sig i närheten och stod möjligen bakom Gunnar. När David var alldeles i närheten av Gunnar och tittade fram för att se hur det hela skulle avlöpa, sköts korken ur cylindern och träffade Davids vänstra öga samt orsakade en blödning i ögats inre del med en bestående synnedsättning som följd. Enligt ett d 22 aug 1973 avgivet läkarutlåtande är synskärpan på ögat nedsatt till 0,2. Läkaren har bedömt att viss risk för ytterligare nedsättning föreligger. David gör gällande att såväl Christer B som Rolf B varit vållande till den David åsamkade skadan. Christers vållande består i att han tagit ut pumpen, som i sitt omgjorda skick måste betecknas som en ytterst farlig leksak, och lekt med den i närheten av andra barn samt i att han lämnat pumpen till David, som på grund av sin ringa ålder ej insåg dess farlighet. Rolf B: s vållande ligger i att han ej såsom han bort förbjudit Christer att använda pumpen. I vart fall hade Rolf B bort förehålla Christer att ej använda pumpen i närheten av andra människor och i all synnerhet ej i närheten av små barn. Davids invaliditetsgrad till följd a v ögonskadan kan uppskattas till mellan tolv och femton procent. På grund av en egen försäkring har David erhållit ersättning med cirka kr i anledning av skadefallet. Han kan inte påräkna ytterligare ersättning från sin försäkringsgivare. Hans anspråk på livränta torde emellertid med hänsyn till invaliditetsgraden komma att avse ett kapitaliserat värde av kr. Därtill kommer anspråk på ersättning för sjukvårds- och läkarkostnader, för sveda och värk samt lyte. Christer B har ansvarighetsförsäkring och drabbas således ej personligen om han ålägges skadeståndsansvar för det inträffade. Under åberopande av det anförda har David yrkat att Rolf B och Christer B måtte förpliktas att solidariskt utge ersättning till David med kr för lyte och men samt förbehållit sig rätt att senare framställa de övriga anspråk, som kan föranledas av skadefallet. 97

97 Rolf B och Christer B har bestritt skadeståndsskyldighet men vitsordat skäligheten i och för sig av den fordrade ersättningen för lyte och men. De har inte haft något att erinra mot det gjorda förbehållet. För den händelse Rolf B och/eller Christer B skulle anses skadeståndsskyldiga har de gjort gällande att David varit i sådan mån medvållande till olyckan att honom tillkommande ersättning bör jämkas till en tredjedel av vad som eljest skolat utgå. Till utveckling av svaromålet har Rolf B och Christer B anfört: Det vitsordas att olyckan tillgick i huvudsak på det sätt som David påstått. Åtskilliga barn i det aktuella bostadsområdet hade några veckor tidigare börjat leka med pumpar av det ifrågavarande slaget. Även Christer skaffade sig en sådan. Det var smällen, som uppstod vid utskjutningen av korken, som fascinerade barnen. De sköt upp i luften och mot husväggar. Det var inte fråga om målskjutning, eftersom pumparna inte lämpade sig för det. Visserligen var korkens utgångshastighet hög men hastigheten avtog mycket snabbt på grund av korkens form och obetydliga vikt. Rolf Sida 460 B provsköt med Christers pump och ansåg ej att den var farlig. Den kan uppenbarligen ej heller i farlighetsgrad jämställas med luftpistol av gängse slag eller med något annat skjutvapen. Under normala och förutsebara förhållanden kan den ej anses medföra större risk för skada än andra leksaker, som barn allmänt tillätes använda. David hade vid något tillfälle före olycksdagen skjutit med en liknande pump och även sett på när andra barn gjort det. Vid den av David nämnda händelsen, då en flicka träffats på ena benet av en kork, hade varken Christer eller Gunnar varit med. De hade dock senare hört berättas om saken, som var en bagatell, av kamrater. En stund efter det att Christer kort före olyckan lämnat sin pump till David, gick Christer in i föräldrarnas lägenhet i ett ärende. Han var alltjämt kvar i lägenheten, när olyckan inträffade. Sedan Gunnar tagit hand om pumpen efter det att korken fastnat i öppningen, satte han sig ned och tryckte pumphandtaget mot marken. Han hade dessförinnan sagt till David att gå undan. David åtlöd först uppmaningen och avlägsnade sig ett stycke. Då det gått en stund, kunde David emellertid sannolikt inte hålla tillbaka sin nyfikenhet längre utan gick bakifrån fram till Gunnar och lutade sig över dennes axel för att se hur det hela utvecklade sig. I samma ögonblick lossnade korken och träffade Davids vänstra öga. Under hänvisning till vad som ovan anförts i fråga om pumpens beskaffenhet kan varken Rolf B: s eller Christer B:s befattning med den betecknas som oaktsam och de bestrider därför att de kan anses vållande till olyckan. Det förtjänar nämnas at t David först riktat sina ersättningsyrkanden mot ett försäkringsbolag, i vilket fanns en för Gunnar gällande ansvarighetsförsäkring. Detta bolag avböjde emellertid också att reglera skadan. David har genmält: Han bestrider med hänsyn främst till sin ringa ålder och bristande erfarenhet samt till att han endast följt de äldre barnens beteende, att medvållande till skadan kan läggas honom till last. Det är i och för sig riktigt att David genom sina föräldrar först vände sig mot Gunnar med krav på ersättning. Att talan nu riktas mot Christer B och Rolf B beror på att man funnit det natur-ligast att betrakta dessa som i första hand ansvariga, eftersom det varit Christer B som lämnat pumpen till David och därigenom initierat det händelseförlopp, som lett till skadan, medan Gunnar ingripit i detta först i ett senare skede. Domskäl. TR:n (hrr Fallenius, Ahlbeck och Wijkström) anförde i dom d 23 okt 1974: Domskäl. David har till styrkande av skadan på ögat åberopat två läkarintyg. I övrigt har någon muntlig eller skriftlig bevisning ej åberopats i målet. Omständigheterna i samband med olyckan är dock i allt väsentligt ostridiga mellan parterna. I den mån skillnader förekommer i deras ståndpunkter har TR:n att utgå från svarandesidans uppgifter, enär dessa ej blivit vederlagda utan tvärtom vad gäller beskrivningen av själva olycksförloppet får anses bära sannolikhetens prägel. Vid prövningen av frågan huruvida Christer B och Rolf B varit vållande till skadan på sätt David påstått är avgörande hur den ifrågavarande cykel-pumpens farlighet skall bedömas. Därvidlag bör särskilt beaktas att pumpen "laddades" med en kork, dvs ett föremål av förhållandevis 98

98 Sida 461 mjukt material och utan någon spets. Med hänsyn härtill och till pumpens funktionssätt måste risken för att ett barn skall åsamka sig själv nämnvärd skada under lek med pumpen betecknas som i det närmaste obefintlig. Även för personer i den lekandes närhet måste skaderisken anses obetydlig, såvida inte korken från nära håll avfyras mot någons ansikte. Faran med ett beteende av sistnämnda slag måste emellertid antagas stå klar även för barn i den ålder, varom i målet är fråga, och det torde därför endast undantagsvis böra komma i fråga att göra annan än den, som avsiktligt handskats med pumpen på sådant sätt, ansva rig för en därigenom uppkommen skada. Sannolikheten för att en skada skulle inträffa under de i målet aktuella omständigheterna då den som handhade pumpen synes ha saknat anledning räkna med att någon befann sig i hans omedelbara närhet får enligt TR:ns mening anses som så obetydlig att det ej kan betecknas som oaktsamt att ej ta den i beräkning. På grund av vad som sålunda anförts finner TR:n att varken Christer B eller Rolf B kan anses vållande till Davids skada. Käromålet skall alltså lämnas utan bifall. Domslut. Käromålet lämnas utan bifall. Instans 2 David S fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Christer B och Rolf B bestred ändring. Domskäl. HovR:n (hrr Rudholm, Victor, Holmberg, referent, Åström och Berg) anförde i dom d 18 aug 1975: Domskäl. I målet är upplyst att cykelpumpar, på vilka bottenventilen avlägsnats, i viss utsträckning nyttjas av barn som leksak. Vid den tid då olyckshändelsen inträffade var detta förhållande vanligt i den del av Örebro, där Christer B och David S bodde. Utredningen i målet ger ej stöd för annat antagande än att cykelpumpar som ändrats på angivet sätt användes främst för att åstadkomma den relativt kraftiga smäll som uppstår när en kork, efter att ha förts in i pumpcylindern, pressas ut med hjälp av pumpskaftet. Risk för att skada skall uppkomma måste anses föreligga endast om korken träffar någon i ögat kort efter det korken lämnat pumpcylindern. Vid normal lek med pumpen framstår ett sådant resultat som så osannolikt, att pumpen icke kan betraktas som en farlig leksak. Med hänsyn härtill har Christer B och Rolf B saknat anledning räkna med ett så säreget händelseförlopp, som det i målet aktuella. Vad David S lagt Christer B och Rolf B till last kan därför icke medföra skadeståndsskyldighet för dem. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 David S fullföljde talan och yrkade, att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, bifalla hans i HovR:n förda talan. Prövningstillstånd meddelades. 99

99 Målet avgjordes efter huvudförhandling d 7 sept 1976, varvid HD:s flesta ledamöter (JustR:n Walberg, Ulveson och Hessler) förenade sig om följande dom: David S har vid huvudförhandling inför HD utvecklat Sida 462 grunderna för sin talan på följande sätt: Pumpen var i sitt omgjorda skick en ytterst farlig leksak. Den kan betecknas som ett skjutvapen med en skottvidd på upp till 17 m. För en normalperson var det uppenbart att den kunde orsaka skada om ett skott med korken träffade en oskyddad kroppsdel som ett öga. Rolf B kände till pumpens skjutkraft. Han hade därför bort förbjuda Christer B att leka med den på lekplatsen, där det fanns små barn. Han hade också bort inse att pumpen kunde komma att användas så som skedde vid olyckstillfället. Rolf B har alltså genom vårdslöshet vållat Davids skada. Christer är för sin del vållande till skadan genom att han tog ut pumpen på gården och genom att han där lämnade den till David, som på grund av sin ringa ålder ej förstod faran. Det fanns anledning för Christer att räkna med att David ej skulle klara av att hantera pumpen och att det skulle kunna hända en sådan olycka som den som faktiskt inträffade. Rolf B och Christer har genmält: Pumpen var inte en så farlig leksak som David gör gällande. Den kan jämställas med flera typer av leksaker som säljs i leksaksaffärer och som barn allmänt tillåts använda. Åtskilliga barn i samma bostadsområde lekte sedan några veckor med liknande pumpar, och föräldrarna hade inte haft något att erinra mot detta. Rolf B hade själv efter provskjutning bedömt pumpen som ofarlig. Han kan inte anses ha varit vårdslös. Lika litet kan Christer anses ha handlat vårdslöst. Inte i fråga om någon av dem föreligger adekvat orsakssammanhang mellan den påstådda vårdslösheten och skadan. De saknade anledning räkna med att Gunnar T skulle komma att handskas med pumpen. Gunnar hade före olyckan uppmanat David att gå undan, men denne lutade sig trots detta vid olyckstillfället fram över Gunnars axel. David har alltså genom egen oaktsamhet medverkat till skadan. Om Rolf B eller Christer skulle anses skadeståndsskyldig, bör skadeståndet därför i varje fall jämkas på grund av medvållande från Davids sida. David har bestritt att medvållande kan läggas honom till last. Han har därvid främst hänvisat till sin ringa ålder och sin bristande erfarenhet. Vid huvudförhandlingen i HD har pumpen demonstrerats och provskjutits. Ändrad på sätt som skett i förevarande fall kan pumpen närmast betecknas som en korkbössa. Korkens utgångshastighet kan vara betydande, upp till ca 100 km i timmen, eller m i sekunden. Korken väger omkring 1,5 g. Sedan korken lämnat pumpcylinderns mynning, nedgår dess hastighet ganska snabbt. Räckvidden är ca 17 m. Under en normalt aktsam hantering torde pumpen erbjuda obetydliga risker för personskada. Även om korken omedelbart efter en utskjutning träffar en människa på kroppen, torde detta i allmänhet inte ge upphov till annat än en ganska snabbt övergående smärta, möjligen även ett blåmärke. Som HovR:n har funnit torde risk för en allvarligare skada föreligga endast om ett skott på mycket kort avstånd avlossas mot någons öga. Pumpen kan med hänsyn till det anförda inte betraktas som en så farlig leksak att yngre barn generellt bör förhindras att inneha den eller leka med den. Det bör i detta sammanhang beaktas, att det för barns sunda utveckling Sida 463 torde vara nödvändigt att de då och då tillåts att ägna sig åt lekar som icke är helt riskfria. Vid nu angivna förhållanden kan Rolf B:s underlåtenhet att ta ifrån Christer pumpen eller förbjuda honom att leka med den inte läggas Rolf B till last som vårdslöshet. Mot den förut angivna bakgrunden kan det även med beaktande av åldersskillnaden mellan pojkarna inte heller anses som vårdslöst av Christer, att han lät David tillfälligtvis leka med pumpen. Vid denna prövning skall den mot Rolf B och Christer B förda skadeståndstalan ogillas. HD prövar därför rättvist fastställa HovR:ns domslut. 100

100 Referenten, JustR Nordenson var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde: Jag instämmer i majoritetens yttrande till och med det sjunde stycket däri som slutar med "helt riskfria". Man lär kunna räkna med att barn redan i 8 9-årsåldern normalt besitter sådant förstånd och sådant omdöme att de inser och inrättar sitt handhavande av pumpen efter de skaderisker det innebär att avfyra pumpen i sådan närhet av kamrater eller andra personer att korken med nämnvärd kraft kan träffa någons öga. Det har inte påståtts i målet, att Christer i fråga om förståndsgåvor eller omdöme skulle avvika i negativ riktning från vad som kan anses normalt för 9-åriga pojkar. Vid nu angivna förhållanden kan Rolf B:s underlåtenhet att taga ifrån Christer pumpen eller förbjuda honom att leka med den inte läggas Rolf B till last som vårdslöshet. Så mycket mindre kan det betecknas som vårdslöshet från Christers sida att han tagit pumpen med sig ut på gården och där själv lekt med den bland de andra barnen. Av en 6-åring kan man inte förvänta samma insikter och omdöme som av en pojke i Christers ålder. Härtill kommer att ett rätt handhavande av pumpen är förenat med vissa svårigheter och förutsätter större förmåga till kontroll och samordning av hand- och armrörelser än 6- åringar i allmänhet besitter. Man får vidare räkna med att barn i den åldern ofta handlar impulsivt och känslomässigt. Det förelåg därför en beaktansvärd risk för att pumpen, lämnad i händerna på den 6-årige David, skulle orsaka någon form av olyckshändelse. Med hänsyn härtill har det inte varit försvarligt att lämna pumpen till David och låta honom leka med den på egen hand. Med hänsyn till Christers ålder kan det visserligen inte utan vidare antagas att han insett dessa olycksrisker. Inte heller kan det anses att han bort inse dem. Frågan huruvida Christers förfarande att överlämna pumpen till David har innefattat ett vållande från Christers sida skall emellertid prövas med utgångspunkt i en bedömning av hans beteende, liknande den vållandebedömning som sker när culparegeln tillämpas beträffande vuxna men utifrån mer objektiva kriterier, dvs under mindre hänsynstagande till subjektiva faktorer (se prop 1972:5 s 164). Vid en sådan prövning framstår Christers handlande, med hänsyn till vad förut sagts om olycks- och skaderiskerna, såsom oaktsamt. Det händelseförlopp efter det att pumpen lämnades till David som ledde till att denne skadades kan inte anses ha varit så osannolikt eller opåräkneligt eller i övrigt särpräglat att det inte skall anses föreligga s k adekvat orsakssammanhang mellan Christers åtgärd att lämna pumpen till David och själva skadehändelsen. Emellertid kan det inte ifrågakomma att på grund av Christers förfarande ålägga honom skadeståndsansvar med anledning av andra skadefall än sådana som innebär ett förverkligande av någon av de speciella risker Sida 464 vilka föranlett att hans handlande bedömts som vållande. Tydligt är, att hit hör endast de risker som var särskilt förbundna med eller som ökades genom att pumpen lämnades till den endast 6-årige David, däremot inte sådana skaderisker som i samma mån förelåg också när pumpen handhades av en med Christer jämnårig kamrat eller av en ännu äldre person. I betraktande av de omständigheter under vilka David skadades kan det inte anses att genom skadefallet förverkligades någon av de risker som var speciellt förknippade med eller framträdande vid Davids handhavande av pumpen. Christer kan följaktligen inte med anledning av sitt vållande åläggas att ersätta skadan. JustR Alexanderson var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande. I likhet med referenten, JustR Nordenson, instämmer Jag i majoritetens yttrande till och med det sjunde stycket däri som slutar med orden "helt riskfria". Jag instämmer vidare i Nordensons yttrande från och med det stycke som börjar med orden "man lär kunna" till och med det stycke som slutar med orden "såsom oaktsamt". 101

101 Sedan David fått pumpen om hand har han emellertid, efter att ha skjutit ett eller annat skott och i anledning av att korken fastnat i pumpen, lämnat denna vidare till Gunnar, och olyckan har inträffat som en omedelbar följd av dennes hanterande av pumpen. Gunnar är jämnårig med Christer och intet i utredningen visar att Gunnar var mindre skickad än Christer att handha pumpen. Om Christer hade lämnat pumpen direkt till Gunnar hade detta handlingssätt följaktligen, i överensstämmelse med vad förut sagts om Rolf B:s handlande och om Christers egen lek med pumpen, inte kunnat läggas Christer till last som vårdslöshet. Vid nu anförda omständigheter kan det sättas i fråga, huruvida mellan Christers åtgärd att lämna pumpen till David och själva skadehändelsen har förelegat sådant orsakssammanhang att Christer bör åläggas skadeståndsskyldighet för denna händelse. Tveksamhet på sistnämnda punkt skulle ha varit särskilt befogad om det hade varit någon annan än David som vid Gunnars hanterande av pumpen kommit till skada. Nu var det emellertid David som skadades. Av utredningen får vidare anses framgå, att Gunnar fått pumpen om hand enbart eller i främsta rummet för att han skulle avhjälpa felet med den fastsittande korken, och det får då antagas ha varit underförstått att så snart detta varit gjort Gunnar skulle återlämna pumpen till David, som i sin tur så småningom hade att återställa den till Christer. David har sålunda vid olyckstillfället i viss, låt vara uttunnad mening, alltjämt innehaft pumpen såsom lån av Christer. Med hänsyn till vad nu sagts finner jag ett orsakssammanhang av nyss angiven beskaffenhet här vara för handen. Vid prövningen av frågan, om skadeståndet bör jämkas på grund av medvållande från Davids sida, är enligt min mening av viss betydelse, att det beteende som härutinnan lagts David till last väsentligen och naturligt hänger samman med den bristande förmåga att inse pumpens farlighet och den impulsivitet och nyfikenhet som kännetecknar barn i hans ålder och som just föranlett att det betecknats som ovarsamt att låta honom få ha hand om pumpen. Vidare finns det av sociala skäl anledning att för Davids vidkommande tillämpa en mildare bedömning än när det såsom i fråga om Christer gäller att ålägga ett barn skadeståndsskyldighet på grund av vållande (se prop 1972:5 s 584). Särskilt med hänsyn till det nu sagda kan någon jämkning på grund av medvållande inte anses befogad. Eftersom för Christer gällde ansvarsförsäkring, som täcker det yrkade skadeståndsbeloppet, kan det inte heller anses befogat att bestämma skadeståndet till lägre än fullt belopp med tillämpning av 2 kap 2 skadeståndslagen (se prop 1972:5 s 165 och 460). Jag finner alltså att den mot Rolf B förda skadeståndstalan Sida 465 skall ogillas men Christer B förpliktas att till David S utge fullt skadestånd. Om storleken av detta skadestånd råder ej tvist i målet. JustR Nordenson tillade till utveckling av sin mening: För en tillämpning av regler om skadeståndsansvar på grund av eget vållande gäller två grundläggande förutsättningar: 1:o den ansvarige skall lia företagit en handling eller ha underlåtit att företaga viss handling och genom detta beteende ha överträtt eller åsidosatt en av rättsordningen upprätthållen handlings- eller beteendenorm; 2:o det skall föreligga sk adekvat kausalitet mellan handlingen eller underlåtenheten och den uppkomna skadan. De ytterligare förutsättningar som hänför sig till subjektiva faktorer på den skadevållandes sida eller till förhållandena på den skadelidandes sida, såsom att endast den som direkt genom vållande tillskyndat s skada är ersättningsberättigad, kan i detta speciella sammanhang lämnas därhän. Emellertid brukar man i doktrinen stundtals laborera med ytterligare en förutsättning, som hänför sig till den inträffade skadans eller det skadade intressets relation till den överträdda handlingsnormen (se t ex Hellner, Skadeståndsrätt, 2 uppl 1973, s 34 f, 60; jfr även s 156 och 176 samt min framställning i Skadestånd, 2 uppl 1976, s 44 f). Ståndpunkten innebär i huvudsak, att vid sidan av kravet på adekvat kausalitet uppst älles också ett krav på att skadan skall ha drabbat det intresse eller något av de intressen som den åsidosatta handlingsnormen avser att skydda. Ett typexempel på fall då detta resonemang får betydelse utgör den situationen att en näringsidkare har gjort sig skyldig till varusmuggling och därigenom har skadat sina konkurrenter. Fastän det obestridligen föreligger adekvat kausalitet mellan smugglingen och de förluster som tillskyndas konkurrenterna och trots att den som begår en 102

102 straffbar handling och därigenom givetvis har handlat "culpöst" i princip anses därigenom ådra sig skyldighet att ersätta även ren förmögenhetsskada, är det otvivelaktigt så, att den smugglande näringsidkaren inte kan åläggas att betala skadestånd till konkurrenterna. Resonemangen kring frågan om "skyddat intresse" har i regel begränsats till att avse de situationer då den förment skadeståndsansvarige har överträtt en straffsanktionerad eller i varje fall i lag eller annan författning meddelad skyddsföreskrift. Delvis med anknytning till vissa avgöranden i praxis har sålunda hävdats, att vid överträdelse av sådana föreskrifter med (adekvat orsakad) skada som följd, den försumlige likväl kan tänkas undgå skadeståndsansvar på den grund att "den fara, som förbudet avser att förebygga, var av annan art än den som faktiskt in casu realiserades" (Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl 1972 s 66 not 18) eller att "den fara som förverkligas ej är den som föreskriften avser att förebygga" (Hellner a a s 176). Frågan om det "skyddade intresset" får i praktiken betydelse framför allt i fall då författningsföreskrifter har åsidosatts eller överträtts. Detta lärer sammanhänga med att sådana föreskrifter meddelas i stor mängd för de mest skilda syften och att det därför i åtskilliga fall då en skadeorsakande överträdelse har skett och culpa följaktligen anses föreligga kan bli nödvändigt att klara ut om den förverkligade risken är en sådan som föreskriften har avsett att förebygga. Men härav kan inte utan vidare dragas slutsatsen att något motsvarande problem inte existerar i fall då fråga uppkommer om skadeståndsansvar på grund av åsidosättande av en icke lagfäst handlingsregel eller -norm, dvs någon av de aktsamhetsnormer som domstolarna utan stöd av skriven lag tillämpar i skadeståndsmål. Enligt min mening förhåller det sig tvärtom. Det föreligger inte någon principiell skillnad mellan de handlingsnormer som har meddelats i lag eller författning och sådana oskrivna aktsamhetsnormer som nyss nämnts. Den omständigheten att en sådan aktsamhetsnorm int e har kodifierats och över huvud taget inte formuleras i ord förrän domstol i ett skadeståndsmål konstaterar att normen har åsidosatts, kan inte föranleda till annat bedömande. Dessa normer är med andra ord lika fullvärdiga delar av Sida 466 rättsordningen som vilken som helst på förhand lagfäst norm. Att det saknas skäl att betrakta lagfästa föreskrifter eller handlingsregler (påbud, förbud etc) samt av domstolarna tillämpade allmänna aktsamhetsnormer såsom principiellt artskilda företeelser, belyses av att det ofta är en ren tillfällighet huruvida en viss handlingsnorm har blivit lagfäst eller existerar bara som en allmänt godtagen och av rättsordningen gillad regel. Som exempel må blott pekas på att arbetarskyddslagstiftningen visserligen innehåller en mångfald föreskrifter men att därjämte anses existera ett stort antal oskrivna handlingsnormer, som domstolarna tillämpar framför allt i mål om skadestånd på grund av olycksfall i arbete och som inte kan sägas vara av annan faktisk eller rättslig art än de lagfästa reglerna. I den skadeståndsrättsliga litteraturen har emellertid kravet att den inträffade skadan skall ligga inom det som här kallas handlingsnormens skyddsomfång i regel inte betraktas som en självständig förutsättning för skadeståndsansvar. Spörsmålet har i stället behandlats som en del av aktsamhetsbedömningen eller av frågan huruvida kravet på adekvat kausalitet är uppfyllt (se t ex Hellner a a s 85 f). Det synes inte finnas något auktoritativt avgörande i praxis där domsmotiveringen lämnar ett entydigt besked om hur domstolarna har uppfattat spörsmålet (i de av Hellner a st anmärkta rättsfallen NJA 1947 s 586 och NJA 1950 s 506 har enligt min mening frågan om handlingsnormens skyddsomfång spelat en avgörande roll, men i domskälen har det behandlats, i det första fallet som en del av eller i varje fall i direkt samband med aktsamhetsbedömningen och i det andra fallet närmast som ett adekvansproblem vilket dock inte rört orsaksförhållanden i egentlig mening). Det kan i förstone tyckas vara likgiltigt för det sakliga resultatet i vilket skede eller i vilket sammanhang i domstolens prövning frågan om handlingsnormens skyddsomfång kommer under bedömande, bara spörsmålet i mån av behov blir prövat. Detta kan vara riktigt under den självklara förutsättningen att domstolen har fullt klart för sig att frågan existerar som ett självständigt problem och är medveten om betydelsen av att den besvaras. Emellertid är det uppenbarligen svårare att urskilja och identifiera problemet, om detta ryms in under 103

103 aktsamhets- eller adekvansbedömningen, som väsentligen avser andra förhållanden. Viktigare är dock att själva metoden synes kunna medföra att den sakliga prövningen påverkas på ett sätt som kan leda till oriktiga resultat. Att "baka in" frågan om skyddsomfånget i aktsamhetsbedömningen innebär att man gör denna bedömning beroende av det faktiska händelseförloppet och av den konkret inträffade skadans art. Det föreligger härvid en uppenbar risk att man medvetet eller omedvetet gör sig skyldig till ett cirkelslut, dvs att man från själva det faktum att skada har inträffat sluter att det förfarande som har orsakat skadan är culpöst. Alldeles bortsett från att en sådan metod är betänklig från rent logiska synpunkter, rimmar den illa med det av rättssäkerhetsskäl betingade krav på förutsebarhet som bör upprätthållas också när det gäller de skadeståndsrättsliga handlingsreglerna. Eller med andra ord: det skall i princip ha varit möjligt för den förment skadeståndsskyldige att i själva handlingsögonblicket dvs innan skadan ännu har inträffat avgöra hur han skall handla för att hans handlande inte skall bedömas som vårdslöst eller oaktsamt. Men en förutsättning för att den principen skall kunna upprätthållas är, att domstolen vid aktsamhetsbedömningen sätter sig i den handlandes ställe och så långt det står i dess förmåga företar culpabedömningen med bortseende från sin vetskap om att skada faktiskt har inträffat. I och för sig kan det te sig naturligt att se frågan om handlingsnormens skyddsomfång och dettas förhållande till den aktuella skadan som ett spörsmål om "adekvans". Den rör ju nämligen relationen mellan de riskvärderingar och riskuppskattningar som ligger till grund för aktsamhetsbedömningen Sida 467 samt den eller de risker som har förverkligats genom skadefallet; frågan är just i vad mån det råder överensstämmelse vilket här till nöds skulle kunna översättas med "adekvans" mellan dessa risker. Men i doktrinen har ordet adekvans i skadeståndsrättsliga sammanhang åtminstone i första hand använts i en annan betydelse, nämligen som beteckning för att orsakssammanhanget i händelseförloppet, från "vållandehandlingen" till skadans inträffande, är beskaffat på visst sätt, uppfyller vissa krav på sannolikhet, beräknelighet osv. Uttrycket "adekvat kausalitet" ger också en anvisning om att det här är fråga om en undersökning av orsakssammanhang. En sådan undersökning är närmast av filosofisk natur och kan inte influeras av rättspolitiska värderingar. Att avgöra en handlingsnorms skyddsomfång, dvs att fastställa vilka skaderisker handlingsnormen skall anses vara avsedd att förebygga, innefattar emellertid väsentligen ett rättspolitiskt ställningstagande och är därför något för kausalitetsbedömningen främmande. En antydan om att det föresvävat dem som närmare har utvecklat adekvansläran, att under adekvansbedömningen skall inrymmas också ett ställningstagande till frågan, huruvida den inträffade skadan ligger inom den tillämpliga handlingsnormens skyddsomfång, får man i hänvisningarna till att skadan skall ha legat i "farans riktning" (se t ex Hellner a a s 149), för att kravet på adekvat kausalitet skall anses uppfyllt. En så formulerad förutsättning kan innebära just att det skall råda en överensstämmelse mellan den fara (risk) som har föranlett att det aktuella handlandet stämplats som vållande samt den faktiskt förverkligade risken, dvs att skadan ligger inom den åsidosatta handlingsnormens skyddsomfång. Men ser man adekvansbedömningen som en analys av orsakssammanhang i ett skeende vilket den obestridligen är ligger det närmast till hands att tolka hänvisningen till "farans riktning" endast som en anvisning om att det skall ha förelegat ett visst mått av sannolikhet för att den aktuella vållandehandlingen skulle förorsaka den inträdda skadeeffekten (Hellners framställning ger närmast intryck av att han ger uttrycket denna senare innebörd). Och detta är någonting annat. Den tvetydighet som sålunda vidlåder begreppsbildningen i adekvansläran synes i och för sig vara ett argument för att frågan huruvida en inträffad skada ligger inom den åsidosatta handlingsnormens skyddsomfång görs till föremål för en från adekvansfrågorna fristående bedömning. Det nu aktuella fallet lämpar sig enligt min mening väl att ta till utgångspunkt för att illustrera önskvärdheten, för att inte säga behovet av att hålla isär aktsamhets- och adekvansbedömningen, å ena, samt frågan om den tillämpliga handlingsnormens 104

104 skyddsomfång, å andra sidan. Jag utgår tills vidare från den bedömning i fråga om Rolf B som samtliga ledamöter av HD har gjort eller att någon vårdslöshet inte kan läggas Rolf B till last och från JustR Alexandersons och min egen bedömning i fråga om Christer B, nämligen att Christers åtgärd att lämna pumpen till David S har innefattat ett vållande från Christers sida. Man kan tänka sig händelseförloppet förändrat på det sättet att David, i stället för att lämna pumpen till Gunnar T, själv försökt att lossa korken och därvid kommit att göra en häftig, svängande rörelse med pumpen med påföljd att pumpskaftet farit ut och träf fat en av Davids lekkamrater i ögat. Det kan också tänkas att David, utan att korken fastnat, under sin lek med pumpen och i irritation över en lekkamrats ideligen upprepade begäran att få låna pumpen, i avsikt att smälla till kamrater över armen gör en svängande rörelse med pumpen med den av David inte beräknade effekten att pumpskaftet åker ut och handtaget träffar kamratens öga. Även för den som i likhet med mig anser att Christer förfor culpöst när han lämnade pumpen till David ter det sig onaturligt att i någon av de tänkta situationerna ålägga Christer skadeståndsansvar. Det skulle ju nämligen innebära, att sådant ansvar skulle ha ålagts Christer, Sida 468 även om det varit fråga om en helt vanlig cykelpump, eftersom risken för en skada av detta slag tydligen är precis lika stor eller lika liten vare sig pumpen blivit ändrad på sätt som här var fallet eller inte. Men ingen lär vilja göra gällande, att det skulle vara oaktsamt att låta en 6-åring leka med en vanlig cykelpump. Om man sålunda utgår från att Christer i de tänkta situationerna inte bör åläggas skadeståndsansvar, synes mig likväl detta inte kunna vara resultatet av att domstolen gjort en annan aktsamhetsbedömning än den jag själv har gjort i förevarande mål och som jag har tagit till utgångspunkt för mina resonemang. Christers åtgärd att lämna "korkpumpen" till David är och förblir givetvis culpös nämligen med tanke på de särskilda skaderisker som var förbundna med att den till "korkbössa" förändrade cykelpumpen anförtroddes den endast 6- årige David. Inte heller kan det vara brister i den adekvata kausaliteten som föranleder domstolen att fritaga Christer från ansvarighet. Att det finns ett orsakssammanhang mellan Christers överlämnande av pumpen till David och den sedermera inträffade skadan är obestridligt. Och det synes inte kunna råda tvekan om att adekvanslärans krav på beräknelighet eller förutsebarhet är uppfyllda. Att resultatet av prövningen i de tänkta situationerna blir, att skadeståndstalan mot Christer ogillas, beror enligt min mening i stället på att den inträffade skadan inte innebär ett realiserande av någon av de specifika risker som man anser vara förbundna med eller särskilt framträdande vid en 6-årings handhavande av pumpen och som föranleder att Christers överlämnande av pumpen stämplas som culpöst. Eller annorlunda uttryckt: den förverkligade risken är en annan än den som den av Christer överträdda handlingsnormen "lämna inte till korkbössor ändrade cykelpumpar till 6-åriga barn" är avsedd att förebygga, dvs den inträffade skadehändelsen ligger utanför handlingsnormens skyddsomfång. Det verkliga händelseförloppet i förevarande mål skiljer sig bl a därigenom från förloppet i de hypotetiska situationer jag nyss har behandlat, att den inträffade skadan till sin art är just av det slag som den uppställda handlingsnormen är avsedd att förebygga; tydligt är att Christer skulle ha ålagts skadeståndsansvar, om David själv hade utfört den handling som Gunnar företog och därvid hade fått korken i ögat. Från den synpunkten kan det synas svårt att hävda att skadefallet ligger utanför normens skyddsomfång. Detta bestäms emellertid inte uteslutande av skadans art utan är beroende av samtliga de omständigheter under vilka skadan har uppkommit. Endast om man under hänsynstagande till alla dessa omständigheter kan konstatera att skadehändelsen innebär ett realiserande av någon av de särskilda risker som handlingsnormen är avsedd att förebygga har man att göra med ett skadefall inom skyddsomfånget. I förevarande fall synes det mig uppenbart att det inträffade inte innebär realiserandet av någon sådan risk. Enligt den ståndpunkt som samtliga HD:s ledamöter har intagit erbjuder inte pumpen i händerna på en 9-åring sådana risker att 9-åringar i allmänhet bör förhindras att använda pumpen. Två ledamöter däribland jag själv har däremot ansett, att de ökade risker som är förbundna med en 6-årings handhavande av pumpen motiverar att barn i den åldern inte bör få leka med pumpar av detta slag. En konsekvens av detta ställningstagande 105

105 måste enligt min mening bli, att de risker eller den riskökning som avses med den aktuella handlingsnormen så att säga helt "utslocknar" i och med att Davids besittning till pumpen upphör och han överlämnar denna till 9-åringen Gunnar. Denna bedömning måste som jag ser det gälla helt oberoende av huruvida David slutgiltigt eller endast tillfälligt och i avsikt att återtaga pumpen lämnar den till Gunnar. Det avgörande från nu aktuella synpunkter bör enligt min mening rimligtvis vara, hur situationen med avseende på själva handhavandet av pumpen rent konkret gestaltar sig vid själva skadetillfället. Sida 469 För att om möjligt än klarare belysa vad som förut sagts om förhållandet till adekvansbedömningen vill jag slutligen presentera ytterligare en tänkt variant på den situation som förelegat i målet. Antag att händelseförloppet utspelat sig så som i verkligheten med endast den skillnaden att korken träffat inte David utan en med Gunnar jämnårig kamrat i ögat. Det synes mig uppenbart att om man alltjämt vidhåller bedömningen att 9-åringar kan tillåtas att leka med pumpar av detta slag men väl anser att Christer handlade oaktsamt när han lämnade pumpen till David det likväl inte av någon skulle ifrågasättas att Christer borde göras ansvarig för denna skada. Om man emellertid, utan att tänka sig någon som helst förändring i det senast beskrivna händelseförloppet, antager att domstolen gör en annan bedömning av pumpens farlighet och anser att inte heller 9-åringar bör tillåtas att leka med "korkpumpar", blir läget ett annat. En sådan bedömning leder tydligen till att Rolf B måste anses ha ådagalagt vårdslöshet, när han underlåtit att fråntaga Christer pumpen eller förbjuda honom att leka med den. Det synes inte heller kunna råda tvivel om att Rolf B i den tänkta situat ionen skulle göras ansvarig för skadan, som ju är av just det slag som man haft anledning befara som en följd av att barnen tillåtits leka med pumpen. Men det innebär då också, att man anser adekvat kausalitet föreligga mellan Rolf B:s underlåtenhet och den inträffade skadan, vilket i sin tur betyder att adekvanskravet är uppfyllt i alla mellanliggande led i det händelseförlopp som har lett fram till skadan. Hävdar man nu, under den först tänkta hypotesen dvs att domstolen anser att någon vårdslöshet inte kan läggas Rolf B till last och att Christer, trots att han handlat culpöst, inte kan åläggas skadeståndsansvar att detta resultat för Christers del är en konsekvens av att det brister i adekvat kausalitet, innebär detta att kausalitetsprövningen med av seende på identiskt samma händelseförlopp utfaller olika, beroende på hur den dessförinnan gjorda aktsamhetsbedömningen har utfallit. Det ter sig dock främmande för tanken att en orsaksanalys av ett händelseförlopp skall kunna påverkas av de rättspolitiska värderingarna hos den som utför analysen. I varje fall är det då i realiteten inte längre fråga uteslutande om en analys av orsakssammanhangen. Däremot tyckes det mig naturligt att söka förklaringen till att den rättsliga bedömningen utfaller olika i de båda angivna fallen i det förhållandet att domaren tillämpar två skilda handlingsnormer med olika skyddsomfång: i det ena fallet en handlingsnorm, som har avseende endast på de risker som är särskilt förbundna med eller speciellt framträdande vid en 6-årings handhavande av pumpen, men i det andra en strängare handlingsnorm som beaktar även de risker som är förbundna med 7 9-åringars lek med pumpar av detta slag. I det förra fallet faller den inträffade skadan utanför skyddsomfånget, men i det senare fallet o mfattas den av det vidsträcktare skyddsomfånget. 106

106 NJA 1982 s. 307 Sedan patent- och registreringsverket felaktigt för mäklarföretag registrerat firma innehållande ordet bank och företaget på grund därav åsamkats kostnader i samband med ändring av firman, yrkar företaget skadestånd av staten. Företagets skada har ansetts drabba sådant intresse som skyddas av den handlingsnorm verket åsidosatt. Instans 1 Centrummäklaren Aktiebolag bildades I samband med ändring av bolagets verksamhetsinriktning beslöts i sept 1976 att firman skulle ändras till Mäklarbanken Förmedlingsexperter i Samarbete Aktiebolag. Den nya firman registrerades av patent - och registreringsverket d 25 nov Bolaget skulle samordna till bolaget anslutna mäklarföretags verksamhet, förmedla information, leda gemensam marknadsföring m m. I början av 1977 presenterades det nya bolaget för allmänheten genom en intensiv marknadsföringskampanj. På yrkande av konsumentombudsmannen meddelade marknadsdomstolen d 22 mars 1977 interimistiskt förbud för bolaget att använda namnet Mäklarbanken i sin firma. Bl a med anledning härav beslöt bolaget d 31 mars 1977 att ändra firman till Mäklarpoolen Förmedlingsexperter i samarbete Aktiebolag. Mäklarpoolen och de till bolaget anslutna företagen Tingvallastadens Fastighetsbyrå AB, Raymond Kyander Fastighetsbyrå AB, Aga Egendomsaffär i Örebro AB, Gomér & Andersson AB, Sundbergs Fastighetsbyrå AB, Danielsson Fastighetsbyrå L Norström AB, Mäklarhuset i Norrköping AB och Ulf Mäklare Ulf Sandwall AB anförde efter stämning å staten vid Stockholms TR: Patent- och registreringsverket har gjort sig skyldigt till fel eller försummelse när man registrerade firman Mäklarbanken Förmedlingsexperter i Samarbete Aktiebolag. Därvid åsidosatte myndigheten de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Den påtvingade firmaändringen fick till följd att utgifter på kr som Mäklarbanken haft för annonsering, foldrar, trycksaker, arbete med marknadsföring m m blivit helt onyttiga. För juridiskt biträde i ärendet hos konsumentombudsmannen hade bolaget utlägg å kr. Kostnaderna för information om firmaändringen uppgick till kr. De till bolaget anslutna mäklarföretagen åsamkades kostnader för ändring av trycksaker och annonser m m. På grund av vad nu anförts yrkar kärandena att staten måtte förpliktas utge ersättning till Mäklarpoolen med kr, till Tingvallastadens Fastighetsbyrå med kr, till Raymond Kyander Fastighetsbyrå med kr, till Aga Egendomsaffär med kr till Gomér & Andersson med kr, till Sundbergs Fastighetsbyrå med kr, till Danielsson Fastighetsbyrå med kr, till Mäklarhuset med 800 kr samt till Ulf Mäklare Ulf Sandwall med 100 kr jämte ränta på varje belopp efter en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 27 jan 1979 tills betalning sker. Staten genom justitiekanslern vitsordade att patent - och registreringsverket gjort sig skyldigt till fel eller försummelse genom att registrera firman Mäklarbanken Förmedlingsexperter i Samarbete Aktiebolag men bestred att kärandena tillhörde kretsen av ersättningsberättigade och anförde vidare: Även vid skador i anledning av fel eller försummelse vid myndighetsutövning gäller att rätt till ersättning föreligger endast om skada drabbat det intresse som skyddas av den bestämmelse som åsidosatts. Vid den ifrågavarande registreringen åsidosatte patent- och registreringsverket 10 firmalagen och 2 lagen om bankrörelse. Genom dessa bestämmelser skyddas allmänheren Sida 309 mot registrering av vilseledande firmor; allmänheten skall kunna lita på att innehållet i registrerad firma är i överensstämmelse med de verkliga förhållandena och det framstår s om särskilt angeläget att beteckningen bank inte får användas av andra än de rättssubjekt som anges i sistnämnda lagrum. Den som sökt och erhållit registrering kan givetvis inte vilseledas på angivet sätt och faller därför utanför den skyddade kretsen. Sökanden har inte heller genom registreringen fått någon garanti för att firman i framtiden fritt kan användas, eftersom 107

107 registrering av olika skäl kan hävas. Skulle regeln om begränsning av kretsen ersättningsberättigade inte anses gälla, kommer statens ersättningsansvar dessutom att bli alltför omfattande. TR:n (rådmännen Westerlund, Kjellén och Karlholm) anförde i dom d 3 jan Domskäl. Vid registreringen av firman Mäklarbanken Förmedlingsexperter i Samarbete Aktiebolag hade patent- och registreringsverket att tillämpa 10 firmalagen och därvid tillse bl a att firman inte var vilseledande. Verket hade därjämte - eftersom ordet bank ingick i firman - att beakta att jämlikt 2 lagen om bankrörelse annan än bankaktiebolag och liknande rättssubjekt inte får i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank samt att förseelse mot nämnda bestämmelse är belagd med straff. TR:n delar statens uppfattning att de angivna reglerna avser att skydda allmänheten från att vilseledande firmor registreras och att registreringssökanden i detta sammanhang inte kan vilseledas. Firmalagens regler om prövning vid registrering skall emellertid så långt det är möjligt tillgodose också registreringssökandens intresse av att erhålla en rätt, som inte kan angripas på den grund att den inkräktar på ett allmänt intresse. Sökanden var inte att hänföra till de i 2 lagen om bankrörelse angivna rättssubjekten. Genom registreringen tillskapades därför en firma, som klart inkräktade på allmänt intresse genom att vara vilseledande. Även med hänsyn till sökandens intresse borde således registrering inte ha skett. På grund av vad sålunda anförts och då staten inte i övrigt haft någon invändning mot kärandenas yrkanden skall dessa bifallas. Domslut. Staten skall utge till Mäklarpoolen Förmedlingsexperter i Samarbete AB kr, till Tingvallastadens Fastighetsbyrå AB kr, till Raymond Kyander Fastighetsbyrå AB kr, till Aga Egendomsaffär i Örebro AB kr, till Gomér & Andersson AB kr, till Sundbergs Fastighetsbyrå AB kr, till Danielsson Fastighetsbyrå L Norström AB kr, till Mäklarhuset i Norrköping AB 800 kr samt till Ulf Mäklare Ulf Sandwall AB 100 kr jämte ränta på varje belopp efter en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastst ällda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 4 procentenheter från d 27 jan 1979 tills betalning sker. Instans 2 Staten fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att HovR:n måtte ogilla de anspråk på skadestånd som Mäklarpoolen och medparter framställt. Sida 310 Vadesvarandena bestred ändring. HovR:n (hovrättspresidenten Rudholm, hovrättslagmannen Mejegård samt hovrättsråden Ingrid von Möller och Hallmo, referent) anförde i dom d 21 maj 1981: Domskäl. Vid registrering av aktiebolag skall enligt 16 kap 1 aktiebolagslagen (1975:1385) gälla bl a vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156). Denna senare lag innehåller beträffande registrering av firma bl a en bestämmelse i 2 2 st om att vid tillämpningen av firmalagen skall iakttagas vad i annan författning kan vara särskilt föreskrivet om registrering av visst slags firma. Till sådana särskilda föreskrifter hör 2 lagen (1955:183) om bankrörelse om förbud för andra än riksbanken och andra särskilt angivna rättssubjekt att i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank. Överträdelse av förbudet är enligt 182 samma lag belagt med straff. - Vad avser den granskning som registreringsmyndigheten, patent- och registreringsverket, skall företaga vid anmälan för registrering av aktiebolag framgår av 18 kap 4 aktiebolagslagen bl a att verket för det fall detta finner att beslut som anmälts för registrering till sitt innehåll strider mot lag eller annan författning skall förelägga sökanden att inom viss tid avge yttrande eller vidtaga rättelse. Underlåter sökanden att efterkomma föreläggandet, skall anmälningen avskrivas. Föreligger även efter det yttrande avgetts hinder för registreringen och har sökanden haft tillfälle att 108

108 yttra sig över hindret, skall registreringen vägras, om anledning ej förekommer att ge sökanden nytt föreläggande. Staten har i målet medgett att patent- och registreringsverket genom att registrera firman Mäklarbanken Förmedlingsexperter i Samarbete Aktiebolag gjort sig skyldigt till fel eller försummelse i sin myndighetsutövning och därvid åsidosatt de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Statens invändning mot vadesvarandenas skadeståndsanspråk avser sålunda endast att vadesvarandena inte tillhör kretsen av ersättningsberättigade. Härutinnan har staten hävdat att den skada vadesvarandena lidit till följd av den felaktiga registreringen inte kan anses ha drabbat ett intresse som skyddas av den lagfasta eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande ut gör grunden för skadeståndsansvar. Vid tillkomsten av skadeståndslagen blev frågan om ansvarighetens begränsning till skyddade intressen inte föremål för lagreglering för den allmänna skadeståndsrättens del. Inte heller kom sådan lagreglering till stånd såvitt gäller det allmännas skadeståndsansvar. Mot bakgrund av uttalanden vid tillkomsten av skadeståndslagen är det ställt utom tvivel att kretsen av de ersättningsberättigade begränsas så, att rätt till ersättning föreligger endast när skada har drabbat ett intresse som skyddas av den lagfasta eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret. Med denna utgångspunkt blir det för bedömningen av frågan om det i förevarande mål föreligger skadeståndsskyldighet för staten av avgörande betydelse att fastställa "skyddsområdet" för den norm som patent och registreringsverket överträtt vid sin registrering. Sida 311 Vid prövningen av ifrågavarande firma har patent - och registreringsverket haft att tillämpa bestämmelsen i 2 lagen om bankrörelse om begränsning av rätten att i firma använda ordet bank. Bestämmelsens syfte är att förhindra att allmänheten vilseleds beträffande en affärsrörelses art. Patent- och registreringsverket har att vid registreringen tillse att detta skydd för allmänheten tillgodoses. Verkets prövning måste emellertid jämväl anses sträcka sig därhän att en registreringssökande - såvitt möjligt - genom registreringen tillförsäkras en rätt som inte med fog kan angripas. Genom sin åtgärd att registrera ifrågavarande firma har, såsom från statens sida också vitsordats, verket gjort sig skyldigt till försummelse. Med hänsyn särskilt till att registreringen skett i strid mot ett uttryckligt förbud skall Mäklarpoolen anses berättigad till ersättning för liden skada t ill följd av registreringen. Då staten inte i övrigt haft någon invändning mot det av Mäklarpoolen framställda yrkandet skall detta bifallas. Staten har inte gjort gällande att de anslutna mäklarföretagens talan skall bedömas från andra utgångspunkter än de som gäller beträffande Mäklarpoolens anspråk. Följaktligen skall även deras talan bifallas. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom. Instans 3 Staten sökte revision. Mäklarpoolen hade försatts i konkurs i april Konkursboet övertog bolagets talan. Staten yrkade, att konkursboets och medparters anspråk på skadestånd måtte ogillas. Revisionssvarandena bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Staten har hos HD liksom tidigare i målet grundat sitt bestridande av skadeståndsskyldighet endast på det förhållandet att enligt statens mening den skada som inträffat inte drabbat ett intresse som skyddas av de normer som patent - och registreringsverket överträtt vid den felaktiga registreringen. 109

109 De aktiebolagsrättsliga regler som kommer i fråga är - eftersom registreringsbeslutet meddelades d 25 nov 1976 eller sålunda medan ännu 1944 års aktiebolagslag var i kraft st och mom 1 st nämnda 1944 års aktiebolagslag. Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med de av HovR:n åberopade bestämmelserna i 16 kap 1 och 18 kap 4 nu gällande aktiebolagslag. Med anmärkande härav ansluter sig HD till de skäl som HovR:n anfört för sitt domslut. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD (JustR:n Holmberg, Mannerfelt, Hessler, referent, Rydin och Gregow) beslöt dom i enlighet med betänkandet. Litteratur: Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning, 1976, s 280 f, 347 ff. 110

110 5. Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar I: Culparegeln. 111

111 NJA 1981 s. 683 HD:s dom meddelades d 4 juni 1981 (nr DT 26). På en gata, väsentligen upplåten endast för gångtrafik, hade i samband med vägarbeten vägbanans nivå inom ett begränsat område sänkts något, vilket medfört att en utanför entrén till ett av husen vid gatan befintlig trappsten, som tidigare legat i nivå med vägbanan, kommit att skjuta upp ungefär 2 cm över vägbanan. En person skulle vid ett tillfälle under en period då vägarbetena i anslutning till en helg låg nere bege sig in i huset men snavade eller trampade snett på trappstenen med påföljd att hon föll och ådrog sig skador. I mål om skyldighet för det entre-prenadföretag som svarade för gatuarbetena att utge skadestånd med anledning av olycksfallet uppkommer fråga huruvida företaget varit skyl-digt att låta anbringa varningsanordningar och, i sådant fall, hur omfattande och vidlyftiga skadeförebyggande åtgärder som bort vidtagas. Revisionskäranden har i revisionsinlagan yrkat ogillande av motpartens talan i målet och befrielse från skyldighet att ersätta statsverket dess kostnader för motpartens rättshjälp men har först vid huvudförhand-lingen i HD förklarat sig också yrka ersättning för rättegångskostnaderna i TR:n och HovR:n. Detta sistnämnda yrkande har ej ansetts vara innefattat i de i revisionsinlagan framställda yrkandena och har därför ansetts ej kunna upptagas till prövning. (Betr sistnämnda fråga jfr 1979 s 293 och där anmärkta rättsfall.) Instans 1 Under april och maj 1975 utförde Väg- och Vattenbyggnadsfirman Eric A AB vissa arbeten på Stora gatan i Sigtuna, bl a framför entrén till fastigheten Drakegården. Arbetena innebar att gatan grävdes upp för att en telekabel skulle läggas ned, varefter återfyllning skedde. Fredagen d 9 maj 1975, då arbetena utanför Drakegården fortskridit så långt att endast asfaltering åter-stod, snavade Maj-Britt L på något vid entrén till Drakegården och skadades. Efter stämning å bolaget yrkade Maj-Britt L vid Sollentuna TR förpliktande för bolaget att till henne utge ersättning för sveda och värk med kr jämte ränta. Hon gjorde gällande att hon snavat på en trappsten eller en asfaltkant och att bolaget var ansvarigt för uppkommen skada på den grund att arbetena på platsen varit bristfälligt markerade. Bolaget, som förnekade att någon vårdslöshet kunde läggas bolaget till last, bestred yrkandet men vitsordade belopp och ränta som skäliga i och för sig. I andra hand påstod bolaget att Maj-Britt L tillkommande skadestånd i vart fall borde jämkas till hälften på grund av medvållande. TR:n (rådmännen Sterzel och Nordström samt tingsfiskalen von Arnold) Sida 684 meddelade dom d 21 april Domskäl. Under rubriken Domskäl antecknade TR:n inledningsvis bl a, att Maj-Britt L som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med henne själv och vittnesförhör med hennes make Fritz L, Per Gunnar K, Eva D, Rudolf R och Birgitta M, att bolaget åberopat vittnesförhör med Ingemar E, Owe E och Arne T, alla anställda i bolaget och vid tillfället sysselsatta med de ifrågavarande arbetena, samt att TR:n hållit huvudförhandling i målet i Sigtuna och därvid hört samtliga i målet åberopade personer på plats utanför Drakegården. Härefter anförde TR:n: 1. Platsförhållandena och arbetenas art och omfattning. Stora Gatan går genom ett område med gammal bebyggelse i Sigtuna. Gatan är ca 6 m bred. Den saknar särskilda gångbanor. Riktningen är nord-sydlig med någon dragning åt linjen nordost-sydväst. Drakegården, som bl a inrymmer den kommunala turistbyrån, ligger vid gatans östra sida i första kvarteret på vänster hand för den som kommer från Stora Torget och förflyttar sig i sydlig riktning. I början och slutet av kvarteret saknas bebyggelse. Gränsen mellan gatan och tomtmarken utmärks där med ett staket. Vid kvarterets slut (utefter södra sidan) går Laurentii gränd. I det närmast söder därom belägna kvarteret har Maj-Britt L affärslokaler på samma sida av Stora Gatan som Drakegården. Framför Drakegården sluttar gatan påtagligt in mot husväggen, sannolikt 112

112 för att underlätta avrinningen av regnvatten. Framför entrén och utefter hela dess bredd finns en gjuten platta, fortsättningsvis kallad, "trappstenen", vilken ligger helt i nivå med omkringliggande gatumark. Enligt vad bolaget utan gensaga uppgivit, har trappstenen funnits på platsen i minst 15 år. Bolagets arbete på gatan började d 3 april 1975 och pågick till slutet av maj. Arbetet bestod i att lägga ned en telekabel. Bolaget grävde upp gatan i etapper med början från Stora Torget i sydlig riktning. Den grav som togs upp var 80 cm djup och på ytan ca 120 cm bred. När kabeln lagts ned, återfylldes graven. Återfyllning gjordes först med grus ända upp i nivå med kringliggande asfalt. När asfalt därefter skulle läggas över graven, skrapades först det översta gruslagret bort på en lagom lång sträcka. Härefter lades ett bindlager med grov asfalt. Detta slutade ca 2 cm lägre än den omkringliggande asfalten. Arbetena avslutades med att ett topplager asfalt lades ovanpå bindlagret, helt i nivå med omkringliggande mark. Torsdagen d 8 maj var Kristi Himmelsfärdsdag. Bolagets anställda slutade därför arbeta onsdagen d 7 maj kl 13 och återupptog arbetet först måndagen d 12 maj. När arbetena avbröts på onsdagen hade man skrapat undan gruset på en sträcka av knappt 30 m framför det kvarter, i vilket Drakegården ligger, samt lagt på bindlagret. Den yta som täcktes av bindlagret och sålunda låg ca 2 cm lägre än närmast omkringliggande mark, började några meter söder om Stora Torget och sträckte sig någon eller några meter förbi Drakegården. Ytan började en knapp halvmeter från Drakegårdens vägg och sträckte sig Sida 685 sålunda knappt två meter ut i gatan. Framför entrén gick den kant i kant med trappstenen, vilken sålunda i framkant kom att ligga ca 2 cm högre än bindlagret. På förmiddagen d 9 maj, då olyckshändelsen inträffade, var vädret vackert. Solen sken. Med hänsyn till väderstrecken får dock hållas för visst att trappstenen och åtminstone någon del av bindlagret framför Drakegården låg i skugga. 2. Olyckshändelsen. På förmiddagen d 9 maj var Maj-Britt L på väg från sin affär till posten. Uppgifterna om tidpunkten varierar något. Det kan dock hållas för visst att olyckshändelsen inträffade tidigast några minuter före kl 10 och senast en timme därefter. På sin väg till posten skulle Maj-Britt L passera Drakegården. Hon beslöt sig emellertid för att avlägga ett kort besök där, varför hon gick mot entrén. Av hennes egna uppgifter framgår att hon uppfattade gatuarbetena som avslutade och sålunda ej uppmärksammade nivåskillnaden vid bindlagret. Omedelbart framför entrén föll hon därefter av någon anledning omkull och bröt höger fotled. Själv anser hon att hon snavade på trappstenen eller möjligen någon kant i anslutning därtill. Eva D, som synes ha inifrån öppnat Drakegårdens dörr i samma ögonblick som Maj-Britt L föll, uppfattade däremot saken så att Maj-Britt L trampade snett på en i förhållande till hennes gångriktning nedåtlutande kant. Oavsett huru därmed må förhålla sig saknas dock anledning att antaga annat än att Maj-Britt L:s fall förorsakades av att hon placerade sin högra fot på sådant sätt i förhållande till någon av kanterna kring bindlagret att hon tappade balansen. Direkt orsakssammanhang föreligger sålunda mellan någon av kanterna och olyckshändelsen. Bolaget har inte ifrågasatt annat än att Maj-Britt L:s skador, såvitt nu är i fråga, varit en beräknelig följd av olyckshändelsen. Bolaget hävdar emellertid att Maj-Britt L själv vållat skadorna på grund av bristande uppmärksamhet, särskilt med hänsyn till hennes fotbeklädnad (träskor). 3. Förekomsten av varningsanordningar. De tre av bolaget åberopade vittnena uppger samstämmande att det ingår i normal rutin att alltid sätta upp varningsmärken vid arbetsplatser av nu ifrågavarande slag. När fråga är om mindre nivåskillnader brukar man sätta ut knappt meterhöga plastkoner med 3 4 meters inbördes avstånd. Konerna står löst på marken men förses med sand eller stenar kring foten för att stå stadigt. Det förekommer ofta att okända personer flyttar eller skadar varningsmärken kring arbetsplatser när dessa lämnats utan tillsyn. Av denna anledning har bolaget särskild servicepersonal som åker runt och ser till arbetsplatserna i samband med helger och arbetsfria dagar. Arbetsplatser av nu ifrågavarande slag, där det enda faromomentet utgörs av en låg asfaltkant, brukar dock ej omfattas av sådan tillsyn. 113

113 Rörande förhållandena när arbetena avbröts på onsdagen d 7 maj framgår följande: E uppger att han besökte platsen vid 12-tiden Sida 686 och därvid satte ut två koner framför entrén: till Drakegården samt beordrade E och T att på vanligt sätt placera koner utefter hela bindlagret. Dessa bekräftar uppgiften och tillägger att de verkställde ordern. När de lämnade arbetsplatsen fanns sålunda enligt deras uppgifter plastkoner utställda mitt i bindlagret utefter hela dess längd med 3 4 meters mellanrum. Dessutom fanns omedelbart norr om bindlagrets början en uppfällbar skylt med sedvanlig symbol som varnade för vägarbete. Skylten stod lös på gatan och var i och för sig lika lätt at t flytta som konerna. Birgitta M uppger till en början att inga varningsmärken fanns utplacerade under onsdagen. Närmare tillfrågad har hon dock visat tveksamhet och sagt sig inte vara exakt säker på hur därmed förhöll sig. Mot nu angivna bakgrund får anses visat att bolagets anställda på traditionellt sätt satt ut varningstecken på bindlagret i den omfattning de själva uppgivit samt att dessa tecken funnits på plats när arbetena avbröts på onsdagen kl 13. Det är ostridigt att inga varningstecken fanns framför entrén till Drakegården på fredagsförmiddagen, då Maj-Britt L skadades. Genom vad hon själv och av henne åberopade vittnen uppgivit får även anses visat att inga koner över huvud taget fanns utplacerade på bindlagret vid tillfället samt att koner åter utplacerades efter olyckan. Därvid sattes även en varningsskylt upp på dörren till Drakegårdens entré. Maj-Britt L uppger, utan att någon bevisning kunnat förebringas däremot, att en hög koner omedelbart före olyckan låg vid stakethörnet vid Laurentii gränd. Uppgiften får tagas för god. 4. Har bolaget förfarit vårdslöst? Den arbetsplats, varom i målet är fråga, var otvivelaktigt förrädisk. Även om bindlagret, såsom bolaget uppger, klart avvek från omgivande mark till både färg och struktur, är detta icke ett förhållande som så uppenbart riktat gångtrafikanternas uppmärksamhet på förekommande nivåskillnad att varningsmärken varit överflödiga. Det kan knappast förväntas av genomsnittsmänniskan att hon vid promenad på en stadsgata ger så noga akt på marken att hon i alla lägen uppmärksammar smärre nivåskillnader. Det har därför varit i hög grad påkallat att genom lämpliga anordningar fästa allmänhetens uppmärksamhet på föreliggande riskmoment. Av utredningen målet framgår att bolaget vid arbetstidens slut onsdagen d 7 maj utmärkte det farliga området med plastkoner, placerade med 3 4 meters avstånd samt något tätare omedelbart framför entrén till Drakegården. En varningsskylt synes därjämte ha funnits omedelbart norr om bindlagret, intill anslutningen till Stora Torget. Samtliga utplacerade varningsmärken har varit av sådan art att de varit lätt flyttbara, även för personer med obetydliga kroppskrafter. Det framgår också att det för bolaget sedan länge varit ett välkänt faktum att obehöriga personer ofta flyttar eller skadar varningsmärken Sida 687 kring arbetsplatser. Bolaget har av den anledningen ordnat särskild tillsyn av vissa arbetsplatser, uppenbarligen dock inte av platser av nu ifrågavarande slag. Fråga uppkommer nu om de varningsåtgärder som bolaget vidtagit fyller de krav som skäligen kunnat ställas med hänsyn till omständigheterna. Anledning saknas i och för sig att antaga annat än att åtgärderna legat inom ramen för vad som vanligen brukat göras vid liknande arbetsplatser. Skall denna typ av åtgärder nu underkännas, torde konsekvenserna bli ett krav på antingen bevakning eller på svårflyttbara anordningar såsom betongblock, fast förankrade slirstockar eller fasta avspärrningar med linor e d, fästa i stolpar som förankrats i gatan så att de inte utan svårighet kan avlägsnas därifrån med handkraft. Samtliga dessa alternativ framstår dock som kraftigt överdimensionerade när fråga endast är om att varna för en ca 2 cm hög kant kring yta, som i och för sig är väl lämpad för gångtrafik. Det förhållandet a tt oansvariga personer understundom flyttar utsatta varningsmärken kan inte rimligen föranleda 114

114 krav på att enskilda entreprenörer vidtar så rigorösa säkerhetsanordningar som ett underkännande av bolagets åtgärder i detta fall med nödvändighet måste leda till. Mot nu angivna bakgrund har ej blivit visat att bolaget förfarit vårdslöst. Käromålet skall då lämnas utan bifall. Domslut. Maj-Britt L:s talan lämnas utan bifall. Vidare ålade TR:n Maj-Britt L att ersätta bolaget dess rättegångskostnader i TR:n och fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen åt Maj-Britts L:s biträde i målet. Instans 2 Maj-Britt L fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Bolaget bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson och hovrättsrådet Grönvall) anförde i dom d 15 okt 1979: Domskäl. Maj-Britt L har i HovR:n gjort gällande, att bolaget förfarit vårdslöst i första hand genom att trafikkoner ej utplacerats när arbetena avslutades på eftermiddagen d 7 maj Om det skulle anses visat att koner utsatts har Maj-Britt L gjort gällande, att dessa varit otillräckliga med hänsyn till att de med lätthet kunnat flyttas av obehöriga personer och att de skulle ha ersatts av andra, mera svårflyttade anordningar, eller att kontroller med jämna mellanrum av de utsatta varningsanordningarna skulle ha vidtagits. Bolaget har, för det fall skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga, jämväl i HovR:n gjort gällande att Maj-Britt L varit medvållande. Bolaget har därvid påstått att det ålegat henne att vara särskilt uppmärksam på ojämnheter i vägbanan enär hon bar träskor. Maj-Britt L har bestritt att vållande kan läggas henne till last. I HovR:n har förnyade förhör hållits med Maj-Britt L, Fritz L, Eva D och Birgitta M. Beträffande vittnena K, E Sida 688 och T har fonogramutskrifter av deras vid TR:n avgivna utsagor föredragits. De som ånyo hörts i HovR:n har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som framgår av TR:ns dom. Birgitta M har därutöver berättat att hon ej har någon minnesbild utav att koner varit utplacerade på bindlagret sedan arbetena avslutats för dagen d 7 maj samt att hon på eget initiativ efter olyckshändelsen tillsett att två koner ställts ut och att ett textat anslag med varning satts upp vid ingången till Drakegården i avvakt an på åtgärd från kommunens sida, enär hon ansåg asfaltskanten vara farlig. Hon har vidare uppgivit att Drakegården också i maj 1975 inhyste vissa kommunala serviceorgan och att turistbyrån hade lokaler där, vilket senare förhållande framgick av skylt vid entrén till Drakegården. Båda parter har åberopat delar av föreskrifter utfärdade av Statens trafiksäkerhetsverk rörande användning av trafikanordningar vid vägarbeten. HovR:n har hållit syn på platsen för olyckshändelsen. I målet är ostridigt att Maj-Britt L:s skada orsakats av att hon fallit omkull sedan hon trampat snett antingen på den omkring 2 cm höga asfaltskant som fanns mellan bindlagret och omgivande vägbana eller på den kant av motsvarande höjd, som till följd av arbetena uppkommit framför en omedelbart utanför ingången till Drakegården belägen "trappsten". I målet är upplyst att "trappstenen" i vanliga fall låg i nivå med gatuplanet. Det är vidare ostridigt att trafikkoner därvid ej funnits utanför Drakegården. HovR:n finner genom E:s och T:s utsagor styrkt, att området för de pågående gatuarbetena utmärkts med trafikkoner innan arbetena avslutades d 7 maj. Genom T:s uppgifter får vidare anses utrett att varningsskylt för vägarbete varit uppsatt vid Stora gatans norra ände i anslutning till Stora torget. HovR:n finner lika med TR:n att den fara som asfaltkanten utgjort varit sådan att varningsanordningar erfordrats. Anmärkning kan ej riktas mot användning av trafikkoner som sådana för att varna för ifrågavarande typ av gatuarbeten. 115

115 Beträffande omständigheterna i förevarande fall beaktar HovR:n följande. Den aktuella delen av Stora gatan är avsedd i första hand för gångtrafikanter. Fordonstrafik är tillåten endast för transport till och från fastigheter utmed gatan. Stora gatan är den av gående mest trafikerade gatan i Sigtuna. Drakegården hade redan 1975 ett stort antal besökare. Arbetena avbröts d 7 maj inför Kristi Himmelsfärdshelgen och skulle ej återupptagas förrän d 12 maj. Fråga var således om en förhållandevis lång tidrymd under vilken platsen för gatuarbetet skulle stå utan tillsyn. Det har för bolaget varit känt att koner, som uppställs såsom varningsmärken, mycket ofta flyttas av obehöriga personer. Såsom nyss anförts hade det ålegat bolaget att varna för den fara som nivåskillnaden i gatan utgjorde. Att faran i förhållande till andra Sida 689 vanligen vid gatuarbeten förekommande risker inte är särskilt stor får inte leda till att endast så enkla försiktighetsåtgärder vidtas som erfarenhetsmässigt är obeständiga. Bolaget hade sålunda haft att beakta att trafikkoner, som uppställts för att varna för gatuarbeten, ofta flyttas från platsen. Att detta sker obehörigen får inte föranleda, att den ansvarige ej motverkar ett sådant förfarande. Det kan därför inte anses tillfyllest att utan andra åtgärder endast sätta ut lösa trafikkoner. Det hade enligt HovR:ns mening i stället ålegat bolaget att antingen tillse att konerna ej med lätthet kunnat flyttas, t ex genom att förbinda dem med linor med varandra och med andra, mera svårrubbade föremål, eller att använda anordningar, som varit avsevärt svårare att flytta än koner, t ex vägbockar. Ett godtagbart alternativ härtill hade utgjort fortlöpande, vid lämpliga tidpunkter återkommande kontroller av att trafikkonerna varit på plats. En sådan skyldighet kan vid lämpligt arrangemang inte anses ha varit alltför omfattande eller betungande för bolaget. Möjlighet borde t ex ha förelegat för bolaget att komma överens med någon person som bodde i närheten av arbetsplatsen att denne varje morgon skulle tillse att konerna var uppställda på ett ändamålsenligt sätt för att varna gångtrafikanterna. Bolaget har genom sin underlåtenhet att vidtaga erforderliga varningsåtgärder brustit i aktsamhet och är följaktligen skadeståndsskyldigt gentemot Maj-Britt L. HovR:n finner ej av utredningen framgå att Maj-Britt L brustit i den aktsamhet som kunnat krävas av henne. Bolaget skall därför förpliktas utge fullt skadestånd. Tvist råder ej om storleken av yrkat belopp eller om yrkad ränta. Domslut. HovR:n förpliktar, med ändring av TR:ns dom, bolaget att till Maj-Britt L utge skadestånd med kr jämte ränta därå enligt 6 räntelagen från d 20 april 1977 tills betalning sker. Maj-Britt L befrias från skyldigheten att ersätta bolaget dess kostnader vid TR:n. HovR:n fastställde också ersättning åt Maj-Britt L:s biträde enligt rättshjälps-lagen och förpliktade bolaget att återgälda statsverket kostnaden för Maj-Britt L:s rättshjälp i TR:n och HovR:n. Referenten, adj led Engström, och hovrättsrådet Beskow var skiljaktiga och anförde: Med hänsyn till den fara som nivåskillnaden i gatan utgjorde har bolaget haft att genom lämpliga anordningar fästa allmänhetens uppmärksamhet därpå. Trafikkoner får härvid i och för sig anses utgöra tillräcklig varning. I målet får anses utrett att trafikkoner utplacerats i bindlagret utmed Drakegården innan arbetena avbröts d 7 maj samt att konerna ej fanns på plats på förmiddagen d 9 maj. Trafikkoner är förhållandevis lätta att flytta och det har för bolaget sedan tidigare varit känt att det ofta förekommer att på arbetsplatser koner flyttas av obehöriga personer. Den som utför gatuarbeten kan dock ej utan vidare göras ansvarig för varje ingrepp av obehöriga som göres mot utmärkningen av gatuarbetena. Visserligen är upplyst att i förevarande 116

116 Sida 690 fall arbetena ej skulle återupptagas förrän d 12 maj, således efter förhållandevis lång tid. Faran för att personer på grund av den ifrågavarande nivåskillnaden skulle komma till allvarlig skada kan å andra sidan, allmänt sett, ej bedömas som särskilt stor. Omständigheterna har i detta fall ej varit sådana att det kan anses ha ålegat bolaget att vidtaga andra åtgärder än som gjorts. Bolaget kan följaktligen ej anses ha förfarit vårdslöst. Vi fastställer på grund av det anförda TR:ns domslut i huvudsaken. Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med övriga ledamöter. Instans 3 Bolaget sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla Maj-Britt L:s talan och befria bolaget från skyldighet att ersätta statsverket kostnaderna för Maj-Britt L:s rättshjälp i TR:n och HovR:n. För den händelse bolaget skulle åläggas skade-ståndsskyldighet yrkade bolaget, under påstående att Maj- Britt L genom eget vållande medverkat till skadan, i andra hand att skadeståndet måtte jämkas. Maj-Britt L bestred ändring. HD förordnade att trafiksäkerhetsverket skulle avge yttrande i målet. I yttrande d 31 okt 1980 anförde verket: Fråga har uppkommit om en nivåskillnad på 2 cm i en vägbaneyta skall anses utgöra sådan fara att utmärkning är nödvändig till trafikanternas varnande och skydd. Bedömningen av faran bör därvid göras mot den bakgrunden att det är fråga om trafik på väg och att följaktligen krav ställs på trafikanterna att iaktta omsorg och varsamhet till förekommande av trafikolycka. Att inte bedöma faran mot den bakgrunden skulle få oönskade konsekvenser genom att orimliga krav på utmärkningsskyldighet vid ojämnhet i vägbaneytan skulle kunna ställas. Trafiksäkerhetsverket anser att den aktuella nivåskillnaden inte är större än att en vägtrafikant som iakttar den omsorg och varsamhet som föreskrivs i grundregeln i 5 vägtrafikkungörelsen (1972:603), i allmänhet bör undgå att komma till skada. Verket är mot den bakgrunden närmast av den uppfattningen att någon utmärkning föranledd av nivåskillnaden inte har varit erforderlig. Sådan utmärkning med koner som skett bör därför ses som en extra försiktighetsåtgärd varför den bristande kontrollen av att konerna lämnades ifred inte bör föranleda att den inträffade olyckan läggs entreprenören till last. HD avgjorde målet efter huvudförhandling. Vid huvudförhandlingen framställde bolaget yrkande om åläggande för Maj-Britt L att ersätta bolaget dess rättegångskostnader i TR:n och HovR:n samt gjorde gällande att detta yrkande fick anses vara innefattat i bolagets i revisionsinlagan framställda, här förut återgivna yrkanden. Maj-Britt L gjorde gällande att bolagets yrkande om ersättning för rätte-gångskostnader i TR:n och HovR:n inte lagligen kunde prövas, eftersom det hade framställts först efter fullföljdstidens utgång. HD (JustR:n Fredlund, Mannerfelt, Nordenson, referent, Knutsson och Rydin) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har i HD utvecklat sina ståndpunkter på väsentligen samma sätt som i HovR:n. I fråga om händelseförloppet och de faktiska förhållandena i samband med olycksfallet råder i HD tvist endast i frågan huruvida på Sida 691 sätt bolaget påstått dess personal efter avslutat arbete på eftermiddagen d 7 maj 1975 placerade ut trafikkoner på den del av vägbanan där bolaget låtit lägga ett s k bindlager och om det fanns någon varningsskylt i Stora gatans mynning i Stora torget. I övrigt är parterna ense om att den beskrivning av händelseförloppet och omständigheterna kring detta som har lämnats i TR:ns dom är i allt väsentligt korrekt. HovR:n har funnit det vara styrkt genom E:s och T:s vid TR:n avgivna vittnesutsagor, att området för de pågående gatuarbetena utmärktes med trafikkoner innan arbetena avslutades 117

117 d 7 maj. Vidare har HovR:n ansett att det genom T:s uppgifter blivit utrett att varningsskylt för vägarbete var uppsatt vid Stora gatans norra ände i anslutning till Stora torget. I HD har inte hållits nya vittnesförhör med vare sig E eller T. Vad som i övrigt har förekommit vid huvudförhandlingen i HD föranleder inte att det kan anses föreligga synnerliga skäl till antagande att värdet av E:s eller T:s vittnesuppgifter är annat än TR:n och HovR:n antagit. HD godtar därför HovR:ns bedömning i det nu aktuella hänseendet. Genom de arbeten bolaget låtit utföra på platsen hade vid den aktuella tiden uppkommit cirka 2 cm nivåskillnad mellan å ena sidan det nylagda bindlagret och å andra sidan den äldre asfaltbeläggningen samt trappstenen utanför entrén till Drakegården. De skarpa asfalt - och trappstenskanterna mot bind-lagret medförde uppenbarligen vissa risker för att en person som passerade på vägbanan utanför Drakegården eller genom entrén till denna byggnad skulle snava eller trampa snett på asfalt- eller trappstenskanten samt därvid falla omkull och skada sig. Riskerna för sådana olycksfall kan inte anses ha varit helt obetydliga. Det har därför ålegat bolaget som genom sin verksamhet på platsen framkallat denna fara att låta anbringa lämpliga varnings-anordningar. Att utmärka det område där bindlagret lagts med sådana trafikkoner som bolaget lät sätta ut får anses utgöra en lämplig åtgärd för tillgodoseende av ändamålet att fästa gångtrafikanternas uppmärksamhet vid olycksfallsriskerna. Det kan inte anses ha varit påkallat att sätta ut varningsmärken av annat slag. Under hänvisning till att lösa trafikkoner erfarenhetsmässigt och enligt vad bolaget väl kände till ofta flyttas undan av obehöriga personer har emellertid Maj-Britt L gjort gällande, att bolaget bort antingen vidtaga särskilda åtgärder till säkerställande av att trafikkonerna inte flyttades eller avlägsnades eller också sörja för en regelbunden kontroll av att trafikkonerna fanns på plats under den tid av nära fem dygn som arbetena skulle ligga nere. Hur omfattande och vidlyftiga skadeförebyggande åtgärder som bör vidtagas av den som genom sin verksamhet har framkallat fara för olycksfall blir beroende på en avvägning mellan å ena sidan skaderiskernas art och omfattning och å andra sidan de kostnader och andra olägenheter som är förbundna med den ena eller andra av de åtgärder Sida 692 som kan komma i fråga. Skaderiskerna får härvid värderas med hänsyn till såväl hur stor risken för att olycksfall över huvud taget skall inträffa bedöms vara som hur omfattande skadeverkningar ett inträffat skadefall kan befaras medföra. Varken asfaltkanten eller trappstenskanten torde ha varit särskilt svår att upptäcka. Med tanke på att trappstenar vid husentréer ofta ligger något högre än den omgivande marken har det kunnat förutsättas att människor i allmänhet skulle, även oberoende av varningsanordningar, skärpa sin upp-märksamhet när de skulle passera genom entrén till Drakegården. Med hänsyn till dessa förhållanden får risken för sådana olycksfall som det nu inträffade sägas ha varit föga framträdande. Å andra sidan hade genom gatuarbetena åstadkommits förändringar av nivåförhållandena i marken och skapats tidigare inte existerande "trösklar". För den som i likhet med Maj-Britt L var bosatt på orten och kan antagas i viss mån ha anpassat sig till de "normala" markförhållandena kan dessa förändringar ha skapat speciella risker. Samtidigt har emellertid de personer som mera regelbundet passerade området eller besökte Drakegården känt till att det sedan lång tid pågått gatuarbeten och redan av det skälet haft anledning räkna med att dessa arbeten kunde ha resulterat i vissa förändringar av det här slaget. Ett övervägande av samtliga nu angivna förhållanden föranleder slutsatsen att bolaget hade fog för att inte bedöma olycksfallsriskerna som särskilt allvarliga. Bolaget hade också skäl räkna med att ett eventuellt olycksfall närmast då en olyckshändelse av just det slag som drabbade Maj-Britt L inte skulle medföra några mer omfattande skadeverkningar. Under dessa omständigheter och även om man beaktar den i och för sig påtagliga risken för att de utsatta lösa trafikkonerna eller någon eller några av dem skulle komma att flyttas kan bolaget inte anses ha varit skyldigt att vidtaga speciella uppenbarligen jämförelsevis tids- 118

118 och arbetskrävande åtgärder för att säkerställa att trafikkonerna stod kvar på platsen under hela den aktuella tiden. Det är således inte styrkt i målet att vållande till de skador som tillfogades Maj-Britt L ligger bolaget till last. Maj-Britt L:s skadeståndstalan skall därför ogillas. Vid denna utgång är Maj-Britt L i och för sig skyldig att ersätta bolaget för dess rättegångskostnader. Emellertid har bolaget sedan HovR:n ogillat bolagets yrkande om åläggande för Maj-Britt L att ersätta bolagets rättegångskostnader i TR:n och HovR:n och ålagt bolaget att ersätta statsverket kostnaderna för Maj-Britt L:s rättshjälp vid domstolarna sin revisionsinlaga, jämte det bolaget yrkat ogillande av Maj-Britt L:s talan, endast framställt yrkande om befrielse från skyldigheten att ersätta statsverket kostnaderna för Maj-Britt L:s rättshjälp. Detta yrkande kan inte anses innefatta jämväl ett yrkande om åläggande för Maj- Britt L att ersätta bolagets rättegångskostnader i TR:n och HovR:n. Sida 693 Bolagets först vid huvudforhandlingen i HD och således efter utgången av tiden för fullföljd av talan mot HovR:ns dom framställda yrkande i sistnämnda hänseende kan inte lagligen upptagas till prövning och skall följaktligen avvisas. Domslut. Med upphävande av HovR:ns dom i själva saken lämnar HD Maj-Britt L:s i målet förda talan utan bifall. HovR:ns domslut i fråga om rättegångskostnaderna ändras på det sättet att bolaget befrias från skyldighet att ersätta statsverket kostnaderna för Maj-Britt L:s rättshjälp i TR:n och HovR:n. Bolagets yrkande om åläggande för Maj-Britt L att ersätta bolaget dess kost-nader å målet i TR:n och HovR:n avvisas. 119

119 NJA 1993 s. 149 Fråga om ersättningsskyldighet för en golfspelare som under sitt spel skadat egendom tillhörig tredje man. Instans 1 Den 31 juli 1986 hade Ronny R parkerat en personbil på Trelleborgs Golfklubbs parkeringsplats. Bilen ägdes av Berovent i Malmö AB. Parkeringsplatsen är belägen i omedelbar anslutning till golfbanan omedelbart norr om bangränsen. Medan Ronny R:s familj lastade av sin golfutrustning från bilen, träffades bilen av en golfboll. Det var Ulf L som på golfbanans hål 3 hade slagit bollen så att den hamnade utanför banans gränsmarkeringar. Förhållanden på platsen framgår av skiss. Sida 150 Berovent väckte talan mot Ulf L vid Trelleborgs TR och yrkade skadestånd med kr för reparation av bilen m m. Till grund för sin talan anförde Berovent: Ulf L har förorsakat en skada, som han ensam är ansvarig och ersättningsskyldig för. Ulf L har varit vårdslös. En golfboll i flykt är en ytterst farlig projektil. Ulf L borde med hänsyn till att han misslyckades med ett första slag och till att människor fanns synliga på den intilliggande parkeringsplatsen ha låtit bli att slå ett chansartat andra slag längs bangränsen och i stället ha siktat in mot banan. Ulf L bestred skadeståndsskyldighet. Han vitsordade skäligheten i och för sig av yrkat belopp med undantag för en bensinkostnad om 135 kr. Skulle skadeståndsskyldighet föreligga hävdade Ulf L att skadeståndet på grund av medvållande skulle jämkas till 0 kr eller det högre belopp TR:n fann skäligt. Till grund för bestridandet anförde Ulf L: Han är en van golfspelare. Han hade vid skadetillfället spelat golf i 26 års tid och hade 15 slag i handikapp. Vid spel på banans tredje hål slog han två slag. Utslaget blev endast ca 50 m långt i banans riktning och hamnade på fairway, ca 5 m vänster om "riktlinjen". Från detta ställe slog han med en träklubba 5 ett andra slag. Detta riktades längs med banans gräns mot green. Bollen flög först rakt fram men vred sig däre fter åt vänster, en s k hook. Vid nedslaget studsade bollen längst fram på motorhuven på Berovents bil, som stod parkerad på golfklubbens parkeringsplats. Det förhållandet att han slagit en book innebär inte att han varit vårdslös. Han har fått en mindre f el-/snedträff vilket är ytterst vanligt förekommande vid golfspel. Han har fullt ut handlat normalt och enligt de regler som gäller för golfspel. Även om någon mindre oförsiktighet skulle kunna anses föreligga från hans sida, är det inte av sådan tyngd att den kan medföra skadeståndsskyldighet. Inte heller kan sådan skyldighet grundas på att han har strikt ansvar för skadan på bilen. Parkeringsplatsen är belägen på golfklubbens markområde där den är markerad "out of bounds". Vid infarten till golfklubbens område och till parkeringsplatsen på nämnda område fanns vid skadetillfället en varningsskylt med texten: "Varning golfbana, området beträdes på egen risk". Varningsskylten bör ha betydelse för det fall att skadeståndsskyldighet skulle anses föreligga. Sålunda bör vid bedömningen om jämkning skall ske förekomsten av skylten ha betydelse, såtillvida som man då kommer ännu närmare en "samtyckeskonstruktion" som utesluter eller minskar den vållandes ansvar. I nu förevarande fall har den skadelidande trots varningsskylten parkerat bilen på området och därmed medvetet tagit risken för att skada kunde uppkomma. För den händelse skadeståndsskyldighet skulle anses åvila honom görs således gällande att medvållande föreligger i sådan mån att skadeståndsskyldigbeten skall jämkas. TR:n inhämtade yttrande i målet från Svenska Golfförbundet (SGF). Förbundet anförde inledningsvis bl a: Golfspelet medför vissa säkerhetsrisker. F n slagen golfboll är nära utgångspunkten en mycket farlig projektil 120

120 Sida 151 med normalt sett hög utgångshastighet. Även på längre håll kan en person eller ett föremål som träffas av bollen få allvarliga skador. Förbundet konstaterade att fråga om skadestånd för ägaren till en golfbana med otillräckliga säkerhetsanordningar och föreskrifter kunde komma att aktualiseras inom ramen för ett culpaansvar. Vad gällde den enskilde golfspelarens ansvar ansåg förbundet att det inte fanns utrymme för ett strikt ansvar utan stöd av lag för idrottsutövare på grund av att de kunde anses bedriva farlig verksamhet. Beträffande frågan om ansvar på grund av oaktsamhet från spelarens sida anförde förbundet bl a följande. Den enskilde golfspelaren spelar på en golfbana mot antingen årsavgift eller dagavgift. För avgiften får spelaren rätt att nyttja banan för sitt golfspel. Golfen är samtidigt elit- och breddidrott. Det medför att spelare av mycket olika skicklighetsgrad nyttjar golbanorna. Sålunda förekommer också mycket olika typer av slag på banan, såväl när det gäller längd som riktning. Detta känner givetvis alla bankonstruktörer till. Banorna bör därför, såsom sägs i skriften "Golfbanor" (utgiven av Naturvårdsverket i samråd med SGF 1980), läggas så att golfspelet inte normalt utgör en säkerhetsrisk för allmänheten utanför anläggningen. En golfspelare bör kunna räkna med att han utan risk kan utöva sitt spel på banan. I spelet ingår möjligheten att han får snedträff och att bollbanan högst väsentligt avviker från den tänkta. Givetvis bör han invänta att personer som vistas inom riskområdet för slag avlägsnar sig innan slaget slås. Motsvarande försiktighet kan dock inte krävas om t ex en parkerad bil finns i den yttre kanten av det område bollen kan nå. Med ännu större tyngd gäller detta om bilen är uppställd på en av banägaren anordnad parkeringsplats och bollen slås från den klippta delen av banan (fairway). Enligt SGF:s mening krävs för att den enskilde golfspelaren skall kunna åläggas skadeståndsansvar för av honom vållad sakskada att han antingen brutit mot gällande föreskrifter på banan eller att hans vårdslöshet annars är grov. SGF bedömer att sådan vårdslöshet är utomordentligt sällsynt vid golfspel på golfbanor i Sverige. TR:n (rådmannen Trulsson) anförde i dom d 6 febr 1989: Domskäl. I målet är ostridigt att Ulf L från en plats i närheten av golfbanans yt tergräns riktat ett golfslag längs bangränsen mot golfhålet varvid han dock fått en snedträff på bollen så att den i flykten vridit åt vänster ut på en parkeringsplats och skadat Berovents bil. Det är också ostridigt att parkeringspiatsen är belägen strax utanför banans norra gräns och att bollen därför varit "out - of-bounds". Tvisten i målet gäller om Ulf L på grund av oaktsamhet eller på annan rättslig grund är ersättningsskyldig för den skada han ostridigt har orsakat och, om detta är fallet, huruvida ersättningsskyldigheten skall jämkas på grund av medvållande från den skadelidandes sida. TR:n har inhämtat yttrande från Svenska Golfförbundet. Ulf L har anslutit sig till den rättsliga bedömning som golfförbundet gett uttryck för. I likhet med vad Ulf L anfört och golfförbundet närmare utvecklat finner TR:n att det i svensk rätt saknas utrymme för en rättstillämpning som innebär strikt ansvar för skador som förorsakas av idrottsutövare på grund av att de bedriver verksamhet som är farlig för annan eller annans egendom. Skadeståndslagens regler om ansvar på grund Sida 152 av eget vållande skall därför tillämpas i målet. För skadeståndsskyldighet krävs det alltså att det kan styrkas att Ulf L i vart fall av oaktsamhet vållat skadan på personbilen. Vid idrottsutövning påverkas oaktsamhetsbedömningen i hög grad av att organiserad idrott som regel bedrivs i lokaler och på markområden som särskilt har iordninggjorts för idrott. Idrottsutövaren bör som regel kunna räkna med att arrangören eller upplåtaren av lokal och 121

121 mark har vidtagit åtgärder till skydd mot annans skada. Också själva tävlingsmomentet har betydelse för ansvarsfrågan på så sätt att ansvarslindring kan motiveras med hänsyn till att den skadelidande anses ha godtagit skaderiskerna. Av stor vikt är äve n den aktuella sportgrenens relativa farlighet. Oaktsamhetskravet skärps vid sportgrenar med hög skaderisk varvid särskilt beaktas om skadevållaren följt tävlingsregler som skapats till skydd för tredje man. Slutligen skiftar oaktsamhetsbedömningen beroende på om den skadelidande är en medtävlande, åskådare eller helt utomstående. Ronny R tillhör enligt TR:ns mening kategorin "helt utomstående", eftersom han med bilen vid skadetillfället befunnit sig utanför golfbanans yttergräns och ännu inte påbörjat golf spelet. Vid sådant förhållande kan inte gärna komma i fråga ansvarslindring för Ulf L på grund av att Ronny R kan ha samtyckt till skaderisk. Den omständigheten att golfklubben skulle kunna anses skadeståndsskyldig på grund av otillräckliga skyddsåtgärder för bilarna på parkeringsplatsen utesluter inte heller skadeståndsansvar för Ulf L, eftersom det är han som direkt har orsakat skadan. Som golfförbundet anfört medför golfspelet säkerhetsrisker, eftersom en person eller ett föremål som träffas av bollen kan få allvarliga skador. Stränga aktsamhetskrav ställs därför på golfspelare. Ulf L som är en erfaren golfspelare måste ha varit medveten om detta när han förberedde det slag som resulterade i skadan på personbilen. Som Ulf L själv anfört är det också mycket vanligt att en golfboll till följd av snedträff får en annan bollbana än den avsedda. Detta borde Ulf L ha tagit med i beräkningen då han valde att rikta slaget direkt mot golfhålet längs bangränsen, i synnerhet som han måste ha varit på det klara med at t den för honom synliga parkeringsplatsen skulle komma att ligga inom riskområdet för en snedträff. Det bör också anmärkas att golfsporten har regler som syftar till att motverka att bollen spelas utanför bangränsen. Den som gör det straffas med ett extraslag och skall fortsätta spelet från den plats varifrån han slog föregående slag, vilket i praktiken betyder två förlorade poäng. Även om det således inte kan läggas Ulf L till last som oaktsamhet att han fått snedträff på bollen, måste Ulf L med hänsyn till att parkeringsplatsen låg inom riskområdet för en snedträff ha insett att det av honom valda spelsättet skulle innebära uppenbar risk för skada på annan eller annans egendom. TR:n finner därför utrett att Ulf L av oaktsamhet vållat skadan på personbilen. Vad därefter gäller medvållandefrågan får visserligen anses utrett att Sida 153 det vid infarten till golfklubbsområdet funnits en varningsskylt att området beträd-des på egen risk. Enligt TR:ns mening har emellertid Ronny R inte haft anledning rä-kna med att varningen avsåg den för parkeringsändamål iordninggjorda, asfalterade platsen. Något medvållande från den skadelidande kan därför inte anses föreligga. Med hänsyn till det anförda är Ulf L skyldig att ersätta hela den skada som Berovent vållats. I fråga om skadeståndets storlek är parterna ense utom i vad avser kostnaden för förbrukad bensin. TR:n finner att Berovent inte styrkt att denna kostnad är en följd av skadan på personbilen. Domslut. Ulf L skall till Berovent betala kr. Instans 2 122

122 Ulf L full följde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av den mot honom förda talan. Berovent bestred ändring. Ulf L gjorde i HovR:n bl a gällande att han inte hade sett någon människa intill bilen då han slog bollen. HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin samt hovrättsråden Engström, referent, och Nilsson) anförde i dom d 12 mars 1990: Domskäl. HovR:n delar den bedömning av målet i sak som gjorts av TR:n. Vad Ulf L anfört i HovR:n föranleder endast den kommentaren att det för HovR:ns bedömning saknar betydelse om Ulf L sett några personer intill bilen eller ej. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Ulf L (ombud försäkringsjuristen Jan Detthoff) sökte revision och yrkade ogillande av bolagets skadeståndstalan. Berovent bestred ändring. Sveriges Försäkringsförbund och Folksam avgav yttranden i målet. Försäkringsförbundet anförde bl a: Några särskilda skadeståndsregler är inte givna för idrotten utan man är hänvisad till allmänna skadeståndsrättsliga regler. Utgångspunkten för skadeståndsskyldighet vid idrott är därför att skadevållaren kan anses ha varit culpös i förhållande till skadan. Vid culpabedömningen har man liksom på andra områden att beakta bl a risken för skada, den sannolika skadans storlek samt vederbörandes möjlig-heter att inse risken och att undvika skada. En särskilt för idrotten speciell faktor som också måste vägas in i culpabedömningen är betydelsen av ett medvetet risktagande på den skadelidandes sida. Av stor betydelse vid culpabedömningen är att idrottsutövaren bör kunna utgå från att arrangören vidtagit de säkerhetsanordningar som är motiverade med hänsyn till den aktivitet som kan förväntas förekomma på platsen. Sålunda bör t ex en golfspelare inte behöva räkna med att det bakom en höjd, över vilken det kan sägas vara naturligt att slå ett golfslag, anordnats parkeringsplatser som är svåra att iaktta men som lätt nås av golfbollar. Brister det i säkerhetsanordningar som i sådana fall kan anses motiverade måste det föreligga alldeles speciella förhållanden för att skadeståndsskyldighet skall kunna åläggas idrottsutövaren. I ett sådant fall kan det däremot tänkas att skadeståndsskyldighet bör åläggas arrangören/golfklubben. I det nu aktuella fallet gäller frågan om Ulf L skall anses skadeståndsskyldig Sida 154 för att han slagit en golfboll som träffat en bil som varit uppställd på en parkeringsplats som varit synlig från det ställe bollen slagits. Även om förhållandena på platsen beskrivits i TR:ns dom råder det enligt Försäkringsförbundets mening en hel del osäkerhet om förhållanden som har betydelse för bedömningen i målet. Bl a framgår det inte hur långt Ulf L slagit bollen och hur stor avvikelsen varit från den tänkta slagriktningen. Det innebär att det är svårt att göra 123

123 en bestämd skadeståndsrättslig bedömning. Förbundet vill emellertid peka på några faktorer som bör ha betydelse i målet. Utmärkande för golfsporten är att spelaren ges god tid att självständigt överväga hur han bör förfara vid ett förestående slag och i allmänhet finns det stora möjligheter att anpassa spelet efter vad som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. På detta vis skiljer sig golfsporten från många andra idrotter, t ex fotboll, där spelets karaktär är sådan att spelarna som regel inte får tillfälle till närmare eftertanke. Ett annat viktigt förhållande som bör uppmärksammas beträffande golfsporten är att en golfboll som träffar en människa eller ett föremål lätt förorsakar en skada, något som inte lika lätt inträffar med en felaktigt riktad fotboll. Den sålunda ökade risken för skador återspeglas i särskilda säkerhetsföreskrifter kring golfspelet. I dessa, vilka i och för sig tar sikte på risken för personskador, betonas vikten av att golfspelaren väljer mindre djärva spelriktningar för att inte utsätta andra för skaderisker. Ulf L synes vara en erfaren golfspelare, vilket gör att han haft mindre anledning räkna med att han på grund av ett direkt snedslag skulle komma att slå i en något annan riktning än den planerade. Som golfspelare har Ulf L emellertid varit fullt medveten om att en boll, utan att det beror på bristande skicklighet hos spelaren, lätt kan komma att avvika från den tänkta spelriktningen. Om en golfspelare med sådan vetskap och med insikt om att bollen även vid en ringa avvikelse mycket väl kan träffa t ex en bil som han ser utanför banan, slår ett på detta vis riskfyllt slag och inte utnyttjar andra mindre farliga spel riktningar, talar mycket för att han har förfarit culpöst och att han får hållas ansvarig för de skador som golfbollen förorsakar. Han torde i ett sådant fall inte kunna freda sig med att hänvisa till att parkeringsplatsen varit olämpligt placerad. Folksam anförde bl a: Enligt Folksams mening bör skadeståndsskyldigheten bedömas enligt den fria culpabedömningens principer. Därvid skall beaktas bl a risken eller sannolikheten för skada vid slagtillfället samt spelarens möjligheter att uppmärksamma och förutse risken för skada. Den allmänna situationen och omständigheterna i det enskilda fallet kan ge anledning till särskild uppmärksamhet på skaderisken. Vid skada i samband med sport kan också ett medvetet risktagande på deltagande skadelidandes sida vägas in i culpabedömningen och medföra ansvarslindring för den som orsakat skadan. Golfspel torde medföra betydande säkerhetsrisker eftersom personer och föremål som träffas av bollen kan få mycket allvarliga skador. Utgångshastigheten för en slagen boll kan uppgå till nästan 250 km/timme. Det måste därför ställas relativt stränga aktsamhetskrav på golfspelarna. Det ligger i golfspelets natur att en spelare ibland får en fel-/snedträff och att bollbanan väsentligt avviker från den tänkta. Spelaren är därför skyldig att iaktta särskild aktsamhet så att personer och egendom som befinner sig inom riskområdet för en fel- /snedträff inte kommer till skada. Spelet måste anpassas efter den allmänna situationen och omständigheterna på platsen. I det aktuella fallet borde Ulf L med hänsyn till att han varit medveten om risken för en fel- /snedträff ha avstått från att spela bollen längs banans gränslinje. Sida 155 Ulf L borde ha förutsett att den oskyddade bilen låg inom riskområdet för en fel-/snedträff och följaktligen kunde komma till skada. Eftersom risken för skada varit påtaglig och av viss betydenhet bör Ulf L genom sitt handlande anses ha brustit i hänsyn gentemot utomståendes egendom i sådan grad att han ådragit sig skadeståndsskyldighet. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande följande domslut: HD fastställer HovR:ns domslut. HD (JustR:n Knutsson, Heuman, Lars K Beckman och Lennander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. 124

124 Då någon under sportutövning skadat en utomstående person eller, såsom i förevarande fall, dennes egendom gör sig delvis andra synpunkter gällande vid aktsamhetsbedömningen än då s kadan drabbat en annan deltagare i spelet eller en åskådare till detta. Vissa förhållanden som kan inverka i ansvarsbefriande riktning när skadan drabbat en annan deltagare saknar således i regel relevans, då det är tredje man som skadats. Här åsyftas framför allt, att en skadelidande som själv deltagit i spelet anses ha accepterat en viss skaderisk, men även en sådan omständighet som att, i relationen mellan två deltagare i ett spel, själva kampmomentet kan bidra till att ursäkta ett felslag i tävlingsivern. Inte heller det faktum att skadevållaren har följt de regler som gällt för sporten eller tävlingen kan tillmätas samma betydelse i förhållande till en utomstående som till en annan deltagare, annat än då de ifrågavarande reglerna undantagsvis tillkommit för att skydda tredje man. Såvitt angår en sportutövares ansvar mot utomstående saknas därför i regel skäl att frångå den vanliga culpanormen. Golf är ett spel med bitvis farlig karaktär, eftersom en person eller ett föremål som träffas av en golfboll kan få allvarliga skador. Då sporten innehåller farliga moment bör utövaren anpassa sitt spel härefter. Under golfspel är det inte ovanligt att spelaren får en felträff, som medför en oavsedd skruv på bollen. Med den spel riktning Ulf L valde, sedan bollen efter det första slaget på det tredje hålet hamnat i närheten av golfbanans yttergräns, låg parkeringsplatsen inom riskområdet vid en fel träff. Ulf L borde därför ha räknat med risken att personbilen som stod på parkeringsplatsen kunde komma att skadas. Han hade kunnat undvika skadan genom att välja en annan spel riktning, i närmare överensstämmelse med banans riktlinje från utslagsplatsen, även om det kunde ha kostat honom ett slag. Med hänsyn till det anförda är Ulf L:s handlande att bedöma som oaktsamt. På grund härav och då Ronny R inte kan anses medvållande till skadan skall HovR:ns domslut fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. JustR Munck var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Det mot Ulf L framställda skadeståndsyrkandet avser ersättning för skador på en personbil som parke-rats på Trelleborgs Golfklubbs parkeringsplats och som träffats av en av Ulf L från golfba-nan slagen boll. Huruvida bilföraren och passagerarna uppehöll sig utanför bilen när bollen Sida 156 spelades synes inte fullt klarlagt, och om så skulle ha varit förhållandet står i vart fall den skada som uppstod på den parkerade bilen inte i sammanhang härmed. Det saknas därför anledning att i detta mål gå in på frågan om de försiktighetsåtgärder som kan anses åligga en spelare till förekommande av att personskador uppstår. Golfspelets utbredning har medfört att det mer eller mindre omedelbart intill en golfbana ofta finns anläggningar som i första hand är avsedda för deltagarna i spelet, såsom klubbhus, kiosker, förrådsutrymmen och parkeringsplatser. Sådana anläggningar är uppenbarligen normalt inte avsedda att påverka förutsättningarna för spelet på banan. Med hänsyn till att en fel träffad golfboll kan få en riktning som väsentligt avviker från den avsedda kan de emellertid inte sällan sägas ligga i riskområdet, för den händelse en i närheten spelad boll skulle bli kraftigt skruvad eller eljest fel träffad. Dessa risker måste antas som regel vara bekanta för ägare och nyttjare av sådana anläggningar, och de får också förutsättas ha blivit beaktade vid banans planläggning. En enskild spelare som söker slå bollen i den för spelet gällande spelriktningen, dvs som regel mot greenen, och som även i övrigt följer de för spelet gällande reglerna och anvisningarna bör i allmänhet ha fog för att räkna med att han inte kan drabbas av ersättningsansvar gentemot ägare eller nyttjare av någon sådan till banan hörande anläggning som nu har nämnts för det fall att sakskada skulle komma att vållas av en förlupen golfboll. Särskilda omständigheter hänförliga exempelvis till bollens läge vid slaget, vindförhållandena eller förekomsten av något närbeläget hinder kan givetvis föranleda en annan bedömning. Men generellt måste gälla att aktsamhetskravet inte kan vara lika strängt som för fall då spelet medför risk för personskada eller för skada på egendom som saknar sådan anknytning till själva golfbanan som nyss berörts. 125

125 Av utredningen i förevarande mål framgår att Ulf L, till följd av att hans slag från det aktuella hålets utslagsplats misslyckats, hade att spela bollen från ett läge nära banans yttergräns och att parkeringsplatsen låg inom riskområdet för en felträffad boll, om slaget riktades mot greenen. Risken var dock, såvitt framgår av utredningen, inte i någon avgörande grad högre än den som enligt det förut sagda ligger i sakens natur när normalt spel bedrivs i närheten av en anläggning med omedelbar anknytning till banan. Så t ex synes i målet förebragta kartskisser över banan ge vid handen att även en boll spelad från utslagsplatsen i händelse av fel träff mycket väl skulle ha kunnat hamna på parkeringsplatsen. Enligt min mening kan det därför inte anses att Ulf L gjorde sig skyldig till någon skadeståndsgrundande oaktsamhet genom att i den föreliggande situationen söka spela bollen i riktning mot greenen. Som TR:n anfört kan det inte heller i sig läggas honom till last som oaktsamhet att han kom att få felaktig träff på bollen. Jag ansluter mig likaledes till TR:ns uppfattning att utrymme saknas för en rättstillämpning enligt vilken den enskilde spelaren skulle kunna åläggas skadeståndsansvar oberoende av vållande. På grund av det anförda lämnar jag, med ändring av HovR:ns dom, den mot Ulf L förda skadeståndstalan utan bifall. 126

126 NJA 2011 s. 454 Fråga om skadeståndsskyldighet för hyresgäst som genom underlåtenhet vållat vattenskada i den hyrda lägenheten. Tillika fråga om betydelsen av ordningsregel som tagits in i hyresavtalet. Solna tingsrätt Aktiebolaget Svenska Bostäder förde vid Solna tingsrätt den t alan mot Z.S. som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Margareta Molin Stenberg) anförde i dom den 10 december 2007 följande. BAKGRUND Z.S. hyrde under tiden den 16 april augusti 2005 en bostadslägenhet på Viveka Trolles gränd 12 i Hässelby av Aktiebolaget Svenska Bostäder (Svenska Bostäder). Till hyreskontraktet var en handling benämnd Ordningsregler för bostadslägenheter fogad. Denna innehåller bl.a. följande. Hyresgästen förbinder sig: att inte utan särskilt tillstånd av hyresvärden installera tvätt- eller diskmaskin (s.k. bänkdiskmaskin får dock installeras) eller köksfläkt och att vid installation efter sådant tillstånd utföra installationen på ett fackmässigt sätt, att utöva tillsyn och kontroll av maskinen med vattenanslutningar och dylikt samt att vid varje tillfälle efter användande stänga av vattnet till maskinen Den 22 juli 2004 kontaktades Svenska Bostäder av en granne till Z.S. med anledning av att vatten forsade från Z.S:s ned till grannens lägenhet. Eftersom Svenska Bostäder inte fick någon kontakt med Z.S., tog sig rörmokare in i Z.S:s lägenhet med hjälp av låssmed för att stänga av vattnet. Väl inne i lägenheten kunde rörmokaren konstatera att vatten strömmade från en slang som hade släppt från kopplingen till en bänkdiskmaskin som stod på diskbänken och var ansluten till köksblandarens varmvattenkran. Vattnet till diskmaskinen hade inte stängts av efter att den använts, vilket innebar att vattnet stått på tryck. Skadorna till följd av vattenläckaget blev omfattande. Återställandet av lägenheten tog cirka tre månader. YRKANDEN Svenska Bostäder har yrkat att Z.S. skall utge ersättning för uppkomna vattenskador med kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökningen. Z.S. har bestritt käromålet men vitsordat yrkat belopp och yrkad ränta som skäliga i och för sig. Sida 455 GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN Svenska Bostäder Z.S. har genom vårdslöshet vållat vattenskadan i sin lägenhet. Vårdslösheten har bestått i att hon underlåtit att stänga av vattnet till diskmaskinen efter användning. Hon är därmed skyldig enligt 12 kap. 24 JB att ersätta Svenska Bostäder för den uppkomna skadan. Kostnaden för att återställa lägenheten har uppgått till kr, varav kr för låssmedens arbete, kr för vattensugning, kr för avfuktning och kr för byggnadsarbeten. Efter avdrag för ålder och slitage om kr uppgår det belopp som Z.S. skall ersätta Svenska Bostäder med till kr. 127

127 År 1998 gjordes ett stambyte i fastigheten på Viveka Trolles gränd 12 i Hässelby. I samband därmed installerades nya köksblandare. Dessa var försedda med en väl synlig avstängningsanordning på höger sida av blandaren. Blandarna har inte bytts ut därefter. Av punkt 8 i de ordningsregler som upprättats av Svenska Bostäder och som fogats som bilaga till hyreskontraktet framgår bl.a. att hyresgästen förbinder sig att vid varje tillfälle efter användandet stänga av vattnet till diskmaskinen. Regeln ger uttryck för ett normalt aktsamhetskrav och gäller alla diskmaskiner, således även en sådan bänkdiskmaskin som Z.S. haft. För bänkdiskmaskiner gäller emellertid att installation inte kräver något tillstånd från Svenska Bostäder. Svenska Bostäder har också på annat sätt informerat Z.S. om att vattnet till diskmaskinen skall stängas av när den inte används. Informationen har funnits i den boendepärm som överlämnas till varje hyresgäst i samband med kontraktsskrivning eller inflyttning. Den senaste broschyren med information Tips för hemmet trycktes år Av ordningsregeln framgår att det har ålegat Z.S. att stänga av vattnet till diskmaskinen genom den avstängningsanordning som funnits på blandaren varje gång som hon använt diskmaskinen. Om det inte kan visas att en sådan avstängningsanordning har funnits på köksblandaren i den aktuella lägenheten, har det ålegat Z.S. att stänga av vattnet varje gång hon använt sin bänkdiskmaskin genom den avstängningsanordning som funnits under diskbänken. I vart fall har det ålegat henne att förse köksblandaren med en avstängningsanordning när hon installerade diskmaskinen. Z.S. Hon har inte vållat skadan genom vårdslöshet och är därför inte skadeståndsskyldig mot Svenska Bostäder. Att slangen till bänkdiskmaskinen lossnade är inte heller något förhållande som typiskt sett orsakas av vårdslöshet. Det bestrids att det följer av ordningsregeln i hyreskontraktet att hon varit skyldig att stänga av vattnet till diskmaskinen varje gång hon använt diskmaskinen. Regeln gäller enligt sin lydelse inte bänkdiskmaskiner. Om tingsrätten skulle finna att ordningsregeln gäller även bänkdiskmaskiner, görs det gällande att regeln är otydligt formulerad, Sida 456 varför den skall tolkas till Svenska Bostäders nackdel. Regeln är dessutom oskälig. Det ä r orimligt att kräva av en hyresgäst att denne för att undgå skadeståndsansvar skall stänga av vattnet varje gång maskinen har varit i bruk, i vart fall då det som i detta fall inte funnits någon avstängningsanordning som är lätt tillgänglig. Regeln ger inte uttryck för ett normalt aktsamhetskrav utan innebär i själva verket ett strikt ansvar för hyresgästen. Det bestrids att det har ålegat henne att se till att en lättillgänglig avstängningsanordning installeras på köksblandaren. I vart fall bestrids att ett åsidosättande av ordningsregeln medför skadeståndsskyldighet. Det är riktigt att vattenskadan har orsakats av läckage från anslutningen till hennes bänkdiskmaskin. Hon köpte bänkdiskmaskinen som ny år 1998 och installerade den i den lägenhet hos Svenska Bostäder som hon hyrde då efter att först ha hört sig för med Svenska Bostäder. Hon fick i detta sammanhang inte någon förmaning om att hon skulle stänga av vattnet varje gång hon använt maskinen. Inte heller uppmanades hon att skaffa en särskild avstängningsanordning till diskmaskinen. När hon flyttade till den aktuella lägenheten i maj 2000 tog hon med sig bänkdiskmaskinen och installerade den där. Bänkdiskmaskinen var placerad till vänster om köksblandaren. Slangen var kopplad till blandaren på blandare ns vänstra sida. På den högra sidan var blandaren platt. Det verkade som om slangen till diskmaskinen hade kunnat sättas även på den högra sidan, eftersom det på den sidan fanns något som såg ut som en täckbricka. Hon känner inte igen den avstängningsanordning som finns på det fotografi som Svenska Bostäder har tagit. När diskmaskinen var i gång tog den allt vatten. Det gick alltså inte att handdiska samtidigt. Installationen fungerade utan problem fram till den 22 juli Det fanns dessförinnan inte några indikationer på att något skulle vara fel med den eller att något höll på att gå sönder. Det fanns inte någon avstängningsanordning på diskmaskinen eller på kranen. Om det hade funnits en sådan skulle hon ha använt den. Det enda sättet att stänga av vat tentillförseln när maskinen hade använts var att vrida om en kran under diskbänken. När hon talade med Svenska Bostäders 128

128 representant N.-Å.M. den 22 juli 2004 sade han att vattnet hade stängts av centralt eller möjligen med kranen under diskbänken. Vid detta samtal eller samtal dagen därpå påpekade han särskilt för henne att det fanns en avstängningsanordning under diskbänken. Hon har tagit del av de ordningsregler som Svenska Bostäder har upprättat i samband med att hon fick kontraktet. Hon har tolkat regeln i punkt 8 så att den inte gällde bänkdiskmaskiner. Om hon hade trott att regeln gällde även bänkdiskmaskiner hade hon följt den. Hon brukade t.ex. inte köra diskmaskinen när hon inte var hemma och gjorde det inte heller vid det aktuella tillfället. När hon flyttade in i lägenheten på Viveka Trolles gränd 12 fick hon en pärm från Svenska Bostäder. Den innehöll bara tips och råd. Såvitt hon minns har hon inte fått del av broschyren Tips för hemmet eller någon annan handling med liknande innehåll. Uppmaningen i Sida 457 denna att stänga av vattnet till diskmaskinen när den inte används känner hon inte igen. Av broschyren framgår dock att det är fråga om tips till hyresgästen och inte något påbud, vars åsidosättande medför skadeståndsansvar. UTREDNINGEN Z.S. har hörts under sanningsförsäkran och har därvid bekräftat de uppgifter som hon lämnat sakframställningsvis. På Svenska Bostäders begäran har vittnesförhör hållits med N. -Å.M. och R.T. och på Z.S:s begäran vittnesförhör med P.W. N.-Å.M.: Vid tiden den 22 juli 2004 fick han veta att vatten rann från Z.S:s lägenhet till en granne som bodde en våning ner. Han ringde husvärden som visade sig vara på väg till platsen. Husvärden hade ringt en rörmokare som också var på väg till lägenheten. Han försökte förgäves att få kontakt med Z.S. Eftersom husvärden inte hade tillgång till lägenhetsnyckeln kallades låssmed dit. Rörmokaren stängde av vattnet i stammen. Ett företag som sög upp vattnet tillkallades. Samma dag kl kom han till lägenheten för at t besiktiga den. Det var första gången som han var där. Rörmokaren hade redan varit på plats. Slangen som var kopplad till varmvattnet hade gått av nära kopplingen, troligen beroende på materialutmattning. På högra sidan av blandarens fot satt en avstängningsanordning en vridbar, kulformad ratt stor som en halv pingisboll. När han kommit tillbaka till sitt kontor, ringde Z.S. Hon fick sedan hämta nycklar till det nya dörrlås som hade satts in. År 1998 gjordes ett stambyte i den aktuella fastigheten. Han var inte inblandad i det men Svenska Bostäder engagerar vid stambyten underentreprenörer som använder samma metoder och samma material kakel, klinker, porslin, blandare m.m. i alla lägenheter. I mitten av november 2007 var han inne i den aktuella lägenheten och tog ett kort av diskbänken med köksblandaren. Blandaren såg likadan ut som den gjorde när han besiktigade lägenheten den 22 juli 2004 och var försedd med samma avstängningsanordning. R.T.: Hon har bott i lägenheten på Viveka Trolles gränd 12 sedan augusti Z.S. bodde där före henne. När hon flyttade in i lägenheten var köksblandaren försedd med en avstängningsanordning, en vridbar kula. Det är samma köksblandare som finns på det fotografi som förevisats henne. P.W.: Vid tiden för vattenskadan hade han och Z.S. varsin lägenhet. Han kände väl till hennes lägenhet eftersom de turades om att bo hos varandra. Hennes bänkdiskmaskin var placerad på diskbänken till vänster om blandaren. Slangen var alltså kopplad på blandarens vänstra sida. På den högra sidan fanns endast en förslutning men inte någon avstängningsanordning. Inte heller på diskmaskinen fanns någon avstängningsanordning. Blandaren på det fotografi som han förevisats är snarlik den som fanns i Z.S:s kök. Han känner inte alls igen den avstängningsanordning som den är försedd med. DOMSKÄL Enligt 12 kap. 24 första stycket JB skall en hyresgäst under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad därtill hör. Hyresgästen är också skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som tillhör hushållet eller av vissa andra personer som uppräknas i bestämmelsen. 129

129 Det är ostridigt mellan parterna att vattenskadan i Z.S:s lägenhet orsakats av att slangen mellan blandaren och bänkdiskmaskinen släppt Sida 458 från kopplingen till blandaren så att vatten forsat ut på golvet. Det är vidare ostridigt att vattenskadan hade kunnat undvikas om vattnet mellan bänkdiskmaskinen och blandaren hade varit avstängt. Tvisten i målet gäller huruvida Z.S. vållat vattenskadan genom att inte säkerställa att vattentillförseln mellan blandaren och bänkdiskmaskinen varit avstängd. I målet har framkommit motstridiga uppgifter angående förekomsten av en avstängningsanordning på blandaren. Z.S. har uppgivit att det inte fanns någon avstängningsanordning för vattnet vare sig på diskmaskinen eller på blandaren och att den enda möjligheten att stänga av vattnet var att krypa in under diskbänken och stänga av kranen där. Även P.W. har berättat att det inte fanns någon avstängningsanordning på blandaren. Mot dessa uppgifter skall ställas N.-Å.M:s uppgifter att blandaren varit försedd med en avstängningsanordning när han anlände till Z.S:s lägenhet någon timme efter att rörmokare varit på plats. R.T. har bekräftat att en avstängningsanordning funnits på blandaren när hon flyttade in i lägenheten i augusti Någon dokumentation som visar att en köksblandare med avstängningsanordning installerats i Z.S:s lägenhet innan hon flyttade in i den aktuella lägenheten finns inte. Z.S. och P.W. har bott i lägenheten under flera år och torde därför vara bäst skickade att uttala sig om någon avstängningsanordning funnits på blandaren. De har med bestämdhet förklarat att så inte varit fallet vid tiden för händelsen. Med hänsyn härtill och då det inte kan uteslutas att den rörmokare som kommit till lägenheten för att stänga av vattnet installerat en blandare med avstängningsanordning kan Svenska Bostäder inte anses ha visat att någon sådan funnits på blandaren vid det aktuella tillfället. Den enda möjligheten att stänga av vattnet efter att diskmaskinen använts har därför varit att vrida om en kran under diskbänken. Vid sådant förhållande kan Z.S. inte anses ha brutit mot det aktsamhetskrav som anges i 12 kap. 24 första stycket JB genom att underlåta att efter brukandet av bänkdiskmaskinen stänga av vattentillförsel till den. Detta får anses gälla oavsett vad som anges i Svenska Bostäders ordningsregler eller informationsbroschyrer. Hon kan inte heller anses ha varit försumlig som inte försett blandaren med en avstängningsanordning. På grund av det anförda skall någon skadeståndsskyldighet inte åläggas henne. DOMSLUT Käromålet ogillas. Svea hovrätt Aktiebolaget Svenska Bostäder överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. Z.S. bestred ändring. Sida 459 Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Stefan Nyman och tf. hovrättsassessorn Karin Ståhlbröst, referent) anförde i dom den 28 maj 2009: GRUNDER OCH UTVECKLANDE AV PARTERNAS TALAN Parterna har åberopat samma grunder och till utveckling av talan anfört samma omständigheter som antecknats i tingsrättens dom, dock har Z.S. gjort följande förtydligande. Även om hovrätten skulle finna att det på blandaren i den aktuella lägenheten fanns en avstängningsanordning för vatten till diskmaskinen bestrider Z.S. att hon ådragit sig ett skadeståndsansvar gentemot Svenska Bostäder genom att inte stänga av vattentillförseln till maskinen. 130

130 UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN I hovrätten har nya förhör hållits med Z.S., N.-Å.M., R.T. och P.W. Som nytt vittne har J.-Å.J. hörts. De personer som hörts på nytt har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i tingsrättens dom. Härutöver har Z.S. uppgett att den information som fanns i den pärm hon fick från Svenska Bostäder troligen var snarlik informationen i broschyren Tips för hemmet och att hon, när hon lämnade lägenheten den aktuella dagen, inte hade tänkt komma tillbaka till den på ett par dagar. J.-Å.J. har uppgett följande. Den aktuella dagen stängde han av vattnet i Z.S:s lägenhet med hjälp av en avstängningsanordning som satt på blandaren. Han tror att avstängningsanordningen antingen var svart och satt på den ena sidan av blandaren eller kromfärgad och satt på blandarens framsida. Han installerade inte någon avstängningsanordning vid tillfället. Vattenskadan orsakades av att vattenslangen till diskmaskinen gått av precis vid anslutningen till blandaren. HOVRÄTTENS DOMSKÄL Svenska Bostäder har även i hovrätten gjort gällande att Z.S. är skadeståndsskyldig gentemot bolaget enligt 12 kap. 24 första stycket JB på den grunden att hon genom vårdslöshet vållat en vattenskada. Den vårdslöshet som Svenska Bostäder har lagt Z.S. till last är att hon inte efter användning stängt av vattnet till en bänkdiskmaskin. Utredningen i hovrätten är med undantag av vittnesförhöret med J.-Å.J. i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten. Liksom vid tingsrätten är det i hovrätten ostridigt mellan parterna att en vattenskada uppkommit i Z.S:s lägenhet, att skadan orsakats av att en slang mellan blandaren och en bänkdiskmaskin släppt från kopplingen till blandaren så att vatten forsat ut på golvet, att vattenskadan hade kunnat undvikas om vattnet till bänkdiskmaskinen hade varit avstängt samt att vattnet till bänkdiskmaskinen således inte var avstängt vid det aktuella tillfället. Den första frågan som hovrätten har att besvara är om det skulle ha varit möjligt för Z.S. att stänga av vattnet på det sätt som Svenska Bostäder gjort gällande, dvs. i första hand med hjälp av en avstängningsanordning som funnits på blandaren i den aktuella lägenheten. Z.S., som Sida 460 har bestritt att det fanns en sådan avstängningsanordning, har till stöd för sin inställning i denna del åberopat sin egen utsaga och P.W:s vit tnesmål. Deras uppgifter måste dock värderas med stor försiktighet med hänsyn till att det är fråga om utsagor från en part respektive en till parten närstående person. Mot de uppgifter som Z.S. och P.W. lämnat står N.-Å.M:s, R.T:s och framför allt J.-Å.J:s vittnesmål. De tre sistnämnda har förklarat sig vara säkra på att det funnits en avstängningsanordning på blandaren. Det har inte framkommit något som utgör skäl att ifrågasätta riktigheten av deras uppgifter. Hovrätten finner därför att tilltro ska sättas till N.-Å.M:s, R.T:s och J.-Å.J:s vittnesmål. Vad J.-Å.J. uppgett om utseendet på anordningen, vilket inte överensstämmer med vad som framgått av den övriga utredningen, föranleder inte någon annan bedömning. Härigenom finner hovrätten utrett att det funnits en avstängningsanordning på blandaren i den aktuella lägenheten. Hovrätten övergår härefter till att pröva frågan om det förhållandet att Z.S. inte stängt av vattnet till diskmaskinen vid det aktuella tillfället ska medföra att hon ska anses ha vålla t vattenskadan i den mening som avses i JB. Svenska Bostäder har i denna del åberopat att Z.S. haft en skyldighet att stänga av vattnet till bänkdiskmaskinen efter varje användning och att detta framgått dels av de ordningsregler som bestämts av Svenska Bostäder och som bifogats hyresavtalet, dels av informationsbroschyren Tips för hemmet som funnits i en pärm som överlämnats till Z.S. i samband med kontraktsskrivning eller inflyttning. I punkten 8 i de till hyresavtalet bifogade ordningsreglerna föreskrivs att hyresgästen förbinder sig att inte utan särskilt tillstånd av hyresvärden installera tvätt - eller diskmaskin (s.k. bänkdiskmaskin får dock installeras) eller köksfläkt och att vid installation efter sådant tillstånd utföra installationen på ett fac kmässigt sätt, att utöva tillsyn och kontroll av maskinen med 131

131 vattenanslutningar och dylikt samt att vid varje tillfälle efter användande stänga av vattnet till maskinen. Hovrätten anser att regeln bör uppfattas på det sätt som Svenska Bostäder påstått, dvs. att det enligt hyresavtalet ålegat Z.S. som hyresgäst att stänga av vattnet till diskmaskinen efter varje användning. Genom att hon underlåtit att göra det vid det aktuella tillfället har hon visserligen åsidosatt de ordningsregler som gällt för hyresförhållandet. Frågan är emellertid om hon genom sin underlåtenhet också ska anses ha handlat vårdslöst enligt 12 kap. 24 JB och därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Svenska Bostäder. Av utredningen framgår att vattenskadan orsakades av att slangen till diskmaskinen gick av vid kopplingen till köksblandaren, troligen beroende på materialutmattning. När en vattenskada av förevarande slag inträffar i en bostadslägenhet är den regelmässigt mycket kostsam att åtgärda. Det hade varit enkelt för Z.S. att stänga av vattnet till maskinen med den avstängningsanordning som fanns på blandaren. Därmed hade skadan kunnat undvikas. Av Z.S:s uppgifter som inte har ifrågasatts av Svenska Bostäder framgår emellertid att bänkdiskmaskinen var ny när hon köpte den, att Sida 461 hon hade haft den i sex år när vattenskadan inträffade, att den fram till dess hade fungerat utan anmärkning och att hon inte hade sett några tecken på att diskmaskinen eller vattenslangen till maskinen var i dåligt skick eller på väg att gå sönder. Vidare har det i målet inte framkommit att det skulle vara vanligt att en vattenskada uppkommer på det sätt som skett i detta fall. Det finns därför inte något underlag som tyder på att risken för att en vattenskada skulle inträffa bara för att vattentillförseln till diskmaskinen inte stängdes av efter varje användning av maskinen var särskilt stor. Vid en samlad bedömning av vad som kommit fram i målet finner hovrätten att Z.S. inte kan anses ha handlat vårdslöst i JB:s mening genom att int e stänga av vattnet till diskmaskinen med den avstängningsanordning som fanns på köksblandaren. Hon har inte heller varit vårdslös genom att inte stänga av vattnet med avstängningsanordningen under diskbänken. Svenska Bostäders talan ska således ogillas oc h tingsrättens domslut följaktligen fastställas. DOMSLUT Hovrätten fastställer tingsrättens domslut. Högsta domstolen Aktiebolaget Svenska Bostäder överklagade och yrkade bifall till sin talan i målet. Z.S. bestred ändring. HD meddelade prövningstillstånd med den begränsningen att vad hovrätten funnit utrett angående förekomsten av en avstängningsanordning på blandaren stod fast. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, justitiesekreteraren Ulrika Berg, föreslog i betänkande följande dom: DOMSKÄL 1. Z.S. hyrde under tiden den 16 april 2000 till den 1 augusti 2005 en bostadslägenhet av Aktiebolaget Svenska Bostäder (Svenska Bostäder). Hyresavtalet innehöll vissa ordningsregler för bostadslägenheten. Enligt punkten 8 i dessa ordningsregler förband sig hyresgästen att inte utan särskilt tillstånd av hyresvärden installera tvätt - eller diskmaskin (s.k. bänkdiskmaskin får dock installeras) eller köksfläkt och att vid installation efter sådant tillstånd, utföra installationen på ett fackmässigt sätt, att utöva tillsyn och kontroll av maskinen med vattenanslutningar och dylikt samt att vid varje tillfälle efter användande stänga av vattnet till maskinen. Den 22 juli 2004 kontaktades Svenska Bostäder av en granne till Z.S. med anledning av att vatten forsade från Z.S:s lägenhet ned till grannens lägenhet. Det kunde konstateras att vatten strömmade från en slang som hade släppt från kopplingen till 132

132 en bänkdiskmaskin som stod på diskbänken och var ansluten till köksblandarens varmvattenkran. 2. Enligt hovrättens dom och HD:s beslut angående prövningstillstånd fanns det en avstängningsanordning för vattnet till bänkdiskmaskinen på Sida 462 köksblandaren. Det är ostridigt att det även fanns en avstängningsanordning under diskbänken. 3. Tvisten gäller om Z.S. genom vårdslöshet vållat vattenskadan i sin lägenhet genom att underlåta att stänga av vattnet till bänkdiskmaskinen efter användning. 4. Enligt 12 kap. 24 första stycket JB ska en hyresgäst under hyrestiden väl vårda lägenheten med vad därtill hör. Hyresgästen är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans vållande eller genom vårdslöshet eller försummelse av någon som tillhör hushållet eller av vissa andra närmare angivna personer. 5. Hovrätten har funnit att punkten 8 i de till hyresavtalet bifogade ordningsreglerna bör uppfattas på det sätt som Svenska Bostäder gjort gällande, dvs. att regeln även omfattar bänkdiskmaskiner. HD gör inte någon annan bedömning. 6. Hyresavtal för bostadslägenheter innehåller normalt allmänna ordningsregler. Genom sådana föreskrifter kan hyresgästen åläggas att iaktta viss ordning och visst skick. Ordningsreglerna kan alltså avse vården av lägenheten och uppträdandet i huset. Dylika ordningsregler framstår som en precisering av hyresgästens skyldigheter enligt 12 kap. 24 och 25 JB. Den aktuella ordningsregeln är självfallet uppställd för att vattenskador ska undvikas. Vad som anges i ordningsregeln om att hyresgästen ska stänga av vattnet till diskmaskinen efter användning måste därför anses innefattas i Z.S:s vårdnadsplikt som hyresgäst. 7. Enligt skadeståndsrättsliga principer kan man bli ansvarig inte bara för oaktsamt positivt handlande utan också för oaktsam underlåtenhet att handla, under förutsättning att det funnits en plikt eller skyldighet att handla på ett sätt som hindrat skadan. Avtal kan grunda en sådan handlingsplikt. 8. Den ifrågavarande ordningsregeln enligt vilken hyresgästen ålagts att stänga av vattnet till diskmaskinen efter varje användning kan inte sägas vara annat än en klar kontraktsbestämmelse och handlingsregel vilken syftar till att förebygga skada. 9. Varje överträdelse av en ordningsregel varigenom skada uppkommit kan rimligen inte omedelbart leda till att hyresgästen blir skadeståndsskyldig. Hyreslagstiftningen har ett socialt skyddssyfte. Bestämmelsen i 12 kap. 24 första stycket JB är också tvingande till en bostadshyresgästs förmån. Det är alltså inte möjligt att avtala om en vårdnadsplikt som går utöver vad JB föreskriver och det går heller inte att ålägga hyresgästen ett strikt ansvar för skador. Likaså svarar hyresgästen inte för skador som uppstår genom normal förslitning eller genom olyckshändelse. Härtill kommer att ordningsregler i ett hyresförhållande är uppställda av hyresvärden och att hyresgästen vanligen inte har något inflytande över innehållet i dessa. Det förhållandet att en hyresgäst har åsidosatt en ordningsregel kan därför inte direkt medföra att han eller hon ska svara för skada som uppstått därigenom. Frågan om hyresgästen ådragit sig skadeståndsansvar måste istället avgöras efter en allmän skadeståndsrättslig bedömning av om skadan uppkommit genom vårdslöshet från hyresgästens sida. 10. Hovrätten har konstaterat att vattenskadan i Z.S:s lägenhet orsakades av att slangen till diskmaskinen gick av vid kopplingen till köksblandaren, troligen beroende på materialutmattning. Utredningen i HD är densamma som i hovrätten och det finns inte anledning att här utgå från något annat. 133

133 Sida Svenska Bostäder har i HD framhållit att vattenskador orsakade av diskmaskiner inträffar återkommande och att det föreligger skaderisk även med nya maskiner. Det finns dock, liksom i hovrätten, inte något närmare underlag som visar att risken för vattenskada är stor bara för att vattentillförseln till diskmaskinen inte stängs av efter varje användning. Det står klart att en vattenskada av förevarande slag kan bli omfattande och kostsam att åtgärda. Den aktuella ordningsregeln utgör en tydlig handlingsregel som är tämligen enkel för hyresgästen att uppfylla, i vart fall i ett fall som detta då det funnits utrett att det fanns en avstängningsanordning på själva köksblandaren. Vad som framkommit i målet om diskmaskinens ålder och beskaffenhet samt det förhållandet att Z.S. inte sett några tecken på att diskmaskinen eller vattenslangen till maskinen var i dåligt skick eller på väg att gå sönder, medför emellertid att det inte funnits någon särskild anledning för Z.S. att vara speciellt aktsam eller tro att vattenskada skulle uppstå. Vid en samlad bedömning av vad som förevarit i målet kan Z.S. inte anses ha handlat vårdslöst enligt 12 kap. 24 första stycket JB genom att inte stänga av vattnet till diskmaskinen med den avstängningsanordning som fanns på köksblandaren eller med den under diskbänken. 12. Hovrättens domslut ska därmed fastställas. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut. HD (justitieråden Marianne Lundius, Leif Thorsson, referent, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten och Lena Moore) meddelade den 30 juni 2011 följande dom: DOMSKÄL 1. Z.S. hyrde under tiden den 16 april 2000 den 1 augusti 2005 en bostadslägenhet av Svenska Bostäder. Till hyreskontraktet var fogad en handling med rubriken Ordningsregler. Enligt dessa förband hyresgästen sig bl.a. i punkten 8 att inte utan särskilt tillstånd installera diskmaskin, utom s.k. bänkdiskmaskin som fick installeras, samt att vid varje tillfälle efter användande stänga av vattnet till maskinen. Z.S. har låtit installera en bänkdiskmaskin. 2. Den 22 juli 2004 kontaktades Svenska Bostäder av en granne till Z.S. med anledning av att vatten forsade från Z.S:s lägenhet ned till grannens. En rörmokare tog sig in i lägenheten och stängde av vattnet. Vatten hade forsat ut på golvet på grund av att en slang mellan köksblandaren och bänkdiskmaskinen hade släppt från kopplingen till blandaren. Vattnet till diskmaskinen hade inte stängts av efter det att den senast använts, vilket innebar att vattnet stått på tryck. Skadorna till följd av vattenutströmningen blev omfattande. 3. Enligt hovrättens dom och det meddelade prövningstillståndet fanns det en avstängningsanordning för vattnet till bänkdiskmaskinen på köksblandaren. Det är ostridigt att det också fanns en avstängningsanordning inne under diskbänken. Sida Svenska Bostäder har gjort gällande att Z.S. har vållat vattenskadan i sin lägenhet genom vårdslöshet bestående i att hon underlåtit att stänga av vattnet till diskmaskinen efter användning. Vattenskador orsakade av diskmaskiner inträffar återkommande och får stora konsekvenser. Skadorna kan bero på en rad olika omständigheter såsom felinstallation, materialfel, slitage eller fabrikationsfel. Det finns en skaderisk även med nya maskiner. Skada kan dock enkelt undvikas genom att hyresgästen stänger av vattnet till diskmaskinen med avstängningsanordningen. 5. Z.S. har invänt att regeln om avstängning av vattnet inte tydligt omfattar bänkdiskmaskiner. Hon har vidare anfört att det inte är tillräckligt för skadeståndsskyldighet att hyresgästen inte följer vad som anges i ordningsreglerna. Ett sådant synsätt tar inte hänsyn till andra omständigheter som kan vara av betydelse. Vattenskador kan inträffa även när diskmaskinen används, varför risken inte elimineras genom att vattnet stängs av efter användning även om den minskas. En fastighetsägare som tillåter hyresgästerna att ha diskmaskin i lägenheten måste räkna med att vattenskador kan uppkomma på olika sätt och kan försäkra sig mot kostsamma reparationer. Den aktuella vattenskadan har orsakats av 134

134 läckage från anslutningen till bänkdiskmaskinen. Maskinen var inköpt år 1998 och hade fram till dess skadan inträffade fungerat utan problem. Orsaken till att slangen lossnade är okänd. Det är inte en skada som typiskt sett orsakas av oaktsamhet. 6. Enligt 12 kap. 24 JB skall hyresgästen under hyrestiden väl vårda lägenheten; hyresgästen är skyldig att ersätta all skada som uppkommer genom hans eller hennes vållande. Bestämmelsen är i dessa delar i sak oförändrad sedan tillkomsten av lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Då framhölls i förarbetena att det åligger hyresgästen att vid lägenhetens begagnande förfara med den aktsamhet som skäligen kan fordras av en ordentlig person. Någon underhållsskyldighet åligger inte hyresgästen, som inte heller är ansvarig för den försämring som småningom inträder även vid aktsamt hanterande, lika litet som för skada som genom olyckshändelse åkommer lägenheten. (NJA II 1908 nr 5 s. 146; jfr Gösta Walin, Allmänna hyreslagen, 5 uppl. 1969, s. 101 f. samt Leif Holmqvist och Rune Thomsson, Hyreslagen. En kommentar, 9 uppl. 2009, s. 203.) 7. Den nämnda regeln är tvingande när en lägenhet är uthyrd till bostad. Särskilda avtalsbestämmelser om hyresgästernas skyldigheter är vanliga och kan framstå som en precisering av skyldigheterna vid lägenhetens vårdande enligt 12 kap. 24 JB och som en upplysning om vad som enligt hyresvärdens mening utgör ett aktsamt beteende. 8. Orsaken till att slangen mellan diskmaskinen och köksblandaren brast är inte utredd. Det ligger närmast till hands att anse det vara fråga om en olyckshändelse. Någon vattenskada skulle emellertid inte ha uppkommit, om vattnet till diskmaskinen hade varit avstängt. Det är ostridigt att Z.S. hade underlåtit att stänga av vattnet. Sida Frågan är då om Z.S:s underlåtenhet skall tillräknas henne som vårdslöshet, med följd att hon blir skyldig att ersätta skadan. Den regel om avstängning av vattnet som fanns i ordningsreglerna i hennes hyreskontrakt måste anses omfatta också bänkdiskmaskiner. Varje överträdelse av en ordningsregel kan inte utan vidare anses utgöra ett skadeståndsgrundande brott mot plikten att väl vårda lägenheten (jfr Bertil Bengtsson m.fl., Hyra och annan nyttjanderätt till fast egendom, 7 uppl. 2007, s. 231 not 56). I stället måste en friare bedömning av omständigheterna göras (Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl. 2011, s. 51 f.; Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 133 ff.). Vid en sådan bedömning har man att mot varandra väga risken för skada både sannolikheten för att skada ska uppkomma och möjliga skadors storlek och hyresgästens möjligheter att inse denna risk, dennes möjligheter att förebygga skada samt kostnaderna för och olägenheterna med sådana åtgärder. Sannolikheten för att slangen mellan köksblandaren och diskmaskinen skulle brista måste betraktas som ganska liten. Såvitt framgår av utredningen hade det inte tidigare inträffat några problem med maskinen som kunde tyda på att någon särskild aktsamhet var av nöden. Samtidigt utgör en slanganslutning där vattnet står på tryck ett stort riskmo ment, och det är uppenbart att den skada som kunde uppkomma om slangen brast eller lossnade från kopplingen, så att vatten fritt kunde strömma ut, kunde bli mycket stor, och detta måste Z.S. ha insett. Några kostnader för avstängning av vattnet skulle givetvis inte uppkomma. I betraktande av att vattnet enkelt kunde stängas av vid blandaren ovanpå diskbänken, och alltså inte endast med en anordning under diskbänken, måste även olägenheterna för hyresgästen betraktas som obefintliga. Det saknar betydelse för vårdslöshetsbedömningen att vattenavstängning inte kan hindra alla olyckor av utströmmande vatten, t.ex. när maskinen är i bruk. 10. Vid en sådan bedömning kan det också beaktas i vad mån ena eller andra parten har möjlighet att med försäkring skydda sig mot effekterna av skadan (jfr NJA II 1908 nr 5 s. 147 och Bertil Bengtsson, Hyresgästens ansvar och allmänna skadeståndsregler, i Festskrift till Anna Christensen, 2000, s. 19 f.). Eftersom skador av utströmmande vatten torde omfattas av vanliga villkor för såväl fastighetsförsäkring som för hemförsäkring ger den synpunkten emellertid inte utslag. 11. Sammanfattningsvis får det anses ha varit vårdslöst av Z.S. att inte efter användning av bänkdiskmaskinen stänga av vattnet till maskinen med avstängningsanordningen på köksblandaren. Svenska Bostäders överklagande ska därför bifallas. 135

135 DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD Z.S. att till Aktiebolaget Svenska Bostäder betala kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 20 april 2006 till dess betalning sker. 136

136 6. Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar II: Principalansvar. 137

137 NJA 1979 s. 773 Villaägare har för visst rörledningsarbete anlitat en rörledningsinstallatör. För utförande av uppdraget har denne av ett bolag hyrt en grävmaskin med förare. Grävning med maskinen har skett på sådant sätt att betydande skador på villan uppkommit. I mål vari villaägaren yrkat fastställelse av skyldighet för bolaget att, solidariskt med installatören, ersätta skadorna på villan uppkommer bl a spörsmål, huruvida bolaget eller installatören med avseende på grävningsarbetena varit arbetsgivare för grävmaskinisten enligt 3 kap 1 skadeståndslagen, huruvida grävmaskinisten gjort sig skyldig till försummelse och huruvida bolaget kan anses ha varit försumligt genom att inte till installatörens förfogande ställa en tillräckligt kvalificerad grävmaskinist. Då såväl installatören som bolaget befinnes ha varit vållande, aktualiseras även fråga om den inbördes fördelningen av ansvarigheten. Tillika spörsmål om tillämpning av 50 kap 25 3 st RB och av grunderna för 55 kap 14 samma balk. Instans 1 Installatören Lennart E bedriver egen rörledningsentreprenadrörelse utan några anställda. För år räknat är bruttoinkomsten av rörelsen omkring kr, omkostnaderna däri ungefär kr och nettoinkomsten omkring kr. Han har icke någon ansvarsförsäkring för rörelsen. Malmö Kranuthyrning AB äger sju kranar, fyra grävmaskiner och några mindre maskiner. Åt sina kunder tillhandahåller det maskin jämte förare för en timersättning, som är något lägre än den inom branschen vanligen förekommande. Bolagets omsättning är ungefär kr per år. Britta L och hennes man tandläkaren Einar L förvärvade 1973 gemensamt fastigheten Klagstorp 7:13 i Västra Klagstorps socken, Malmö kommun, att tillträdas d 1 maj Fastigheten, som ligger vid den västra sidan av gamla vägen mellan Malmö och Falsterbo, utgöres av en tomt med en villabyggnad av tegel, uppförd för ungefär 60 år sedan. Villan är byggd i ett och ett halvt plan. Under den nordvästra fjärdedelen av villan finns en på 1940-talet utgrävd och byggd källare. Allt övrigt utrymme under huset är outgrävt. Nedgång till källaren finns inne i huset. Längs dess norra gavel är nedgrävd en ungefär 2,5 m lång oljetank med en diameter av något över 1 m. Avståndet mellan tanken och villans norra vägg är 1,32 m och tankens östra ända befinner sig ungefär 1 m väster om en tänkt förlängning av källarens östra vägg. När makarna L köpte fastigheten, saknade den kommunalt vatten och avlopp. Deras tanke var att de skulle låta installera modern VVS-anläggning på fastigheten samt ansluta ledningen till kommunens. Makarna L uppdrog åt Pettersson & Bauer VVS-konst Aktiebolag att utföra ritning över installationen av vatten och avlopp. Eftersom makarna upptäckt att det fanns fukt i villans källare, överenskom de med Sida 774 nämnda bolag, att det på sin ritning skulle upptaga även plan för dränering runt huset. Makarna erhöll sedan en ritning över ifrågavarande arbete, vilken ritning godkändes av dem. På makarna L:s uppdrag upprättade konsulterande ingenjören Martin F i mars 1974 en promemoria avseende arbetena. Sedan makarna L kommit i kontakt med E, avgav denne d 11 aug 1974 anbud beträffande arbetena. Några dagar senare ingicks mellan makarna L och E avtal, varigenom denne åtog sig att utföra arbetena. Till grund för avtalet låg ritningen och promemorian. 138

138 Promemorian upptog bl a följande klausuler: Arbetet utföres enligt ritn VVS: 1 den upprättad av Pettersson & Bauer VVSkonst AB. Entreprenören anskaffar och bekostar för arbetets utförande all material, maskiner och arbetskraft återställer murgenombrottet och ansvarar för ev skada som kan uppkomma under arbetets gång på byggnader och tomt. Entreprenören är skyldig underrätta sig om för orten gällande bestämmelser samt att utföra arbetet efter dessa och gällande Bygg-VVS-normer. För utförande av huvuddelen av det erforderliga grävningsarbetet anlitade E Malmö Kranuthyrning AB. Hos detta bolag anställde grävmaskinisten Jan C utförde grävningsarbetet med en bolaget tillhörig maskin, en så kallad traktorgrävare. Arbetet utfördes under tiden d aug Grävningen utfördes alldeles intill villans väggar. När d 26 aug grävningen längs villans norra gavel var avslutad och grävning från villans nordöstra hörn österut mot vägen pågick, rasade strax efter kl 16 villans norra gavel och stora materiella skador uppstod. Raset började sannolikt vid det nordöstra hörnet av villan. Ungefär 3 m från villans nordöstra hörn i riktning mot vägen var den av C grävda gropen 2,65 m djup, nämligen på den plats där en rensbrunn skulle vara placerad. Britta L yrkade efter stämning å E och Malmö Kranuthyrning AB vid Malmö TR, att rätten måtte fastställa att för svarandena solidariskt eller för endera av dem förelåg skyldighet att utge ojämkat skadestånd till henne på grund av det d 26 aug 1974 inträffade raset. Till utveckling av sin talan anförde Britta L: Hon har icke någon kunskap om entreprenadarbete. Hennes man och hon har alltid förut bott i lägenhet och har därför icke någon erfarenhet av att vara fastighetsägare. På ritningen upptagna streckade linjer utvisar var ifrågavarande ledningar skulle dragas men icke hur långt från huset de skulle gå. Ritningen var i detta hänseende schematisk. E hade arbetat i egen regi såsom rörläggare i många år. Han fick klargjort för sig, att dränering kring byggnaden skulle utföras samt att vatten och avlopp skulle installeras. Utförandet av hela entreprenaden, alltså såväl rörledningsarbetet som det erforderliga grävningsarbetet, skulle ombesörjas av honom. Makarna L träffade emellertid med E överenskommelse om den inskränkningen i förhållande till ritningen, att dränering skulle ske endast runt den norra hälften av huset. De begärde och erhöll av honom ett fast anbud på hela entreprenaden. Hans anbud accepterades muntligen av makarna. Makarna har för sin del icke ägnat en tanke åt hur Sida 775 arbetena skulle utföras. Det var meningen att dräneringsledningen skulle läggas så långt ner, att den befann sig under golvet i källaren, vilket innebar att den på den djupaste punkten skulle vara 2,65 m under markytan. Huvuddelen av grävningsarbetet kunde därför icke utföras annat än med maskin. E vände sig till bolaget för att få hjälp med detta arbete och avtalade med bolaget, att det skulle utföra grävningsarbetet såsom underentreprenad. När C torsdagen d 22 aug 1974 började att gräva med grävmaskinen, hade E redan själv för hand utfört visst grävningsarbete vid norra delen av husets västra sida. Grävmaskinen var försedd med två stödben, vilka under grävningen placerades ett på var sida av den grop som grävdes. C började att gräva vid trappan på mitten av villans östra sida och fortsatte norrut samt slutade denna etapp av grävningen strax innan gropen nått fram till villans norra gavel. Den andra etappen av grävningsarbetet började vid villans nordvästra hörn. Grävmaskinen arbetade sig därifrån längs den norra gaveln mot villans nordöstra hörn. Vid arbetstidens slut d 23 aug hade ungefär tre fjärdedelar av gropen längs villans norra gavel grävts färdig. Ett outgrävt område vid det nordöstra hörnet fanns kvar under veckohelgen. När grävningsarbetet återupptogs d 26 aug, började C med att gräva runt villans nordöstra hörn. Grävningen fortsatte därefter i ungefär östlig riktning till den på ritningen utmärkta rensbrunnen och därifrån ut mot gatan. Raset, som inträffade strax efter kl 16, utlöstes i villans nordöstra hörn. Britta L hade tidigare på dagen upptäckt sprickor på insidan av väggen i detta hörn. Sprickbildningen blev efter hand alltmer omfattande till dess raset inträffade. Raset 139

139 förorsakade icke några personskador men däremot uppstod materiella skador. Värdet av samtliga skador kommer antagligen att slutligen uppgå till något belopp mellan och kr. Anledningen till raset var enligt Britta L:s mening, att dräneringsgropen vid villans norra gavel grävts dels till i nivå under källargolvet, dels till 1,5 2,6 m under grundläggningsnivån för den källarlösa delen av villan. Avståndet mellan källargolvet och markytan var 1,45 m. Britta L hävdar, att grävningsarbetet vid villans norra sida utförts i strid mot vad som är allmänt vedertaget samt mot vad som sägs i byggnadsstadgan och svensk byggnorm. Det utgjorde en grov avvikelse från vad som sålunda gäller. Det var helt förkastligt att gräva intill och under den grundplatta, på vilken villans norra vägg vilade. Britta L grundar sin talan mot E i första hand på det förhållandet att denne oavsett huruvida försummelse ligger honom till last eller icke enligt det mellan honom och makarna L ingångna avtalet ansvarar för den inträffade skadan. E har nämligen i det av honom avgivna anbudet, vilket legat till grund för avtalet mellan honom och makarna, uttalat att installationen av vatten och avlopp skulle ske enligt ritning och uppgjort program. Med ordet program avsågs den av F upprättade promemorian i vilken sägs bl a, att entreprenören ansvarar för eventuell skada som kan uppkomma under arbetets gång på byggnader och tomt. I andra hand åberopar Britta L såsom grund för sin talan mot E, att Sida 776 denne är ansvarig för skadan, enär han gjort sig skyldig till försummelse genom att icke ge sådana anvisningar för grävningsarbetets utförande, att fastigheten undgick att skadas genom detta arbete, samt om han givit sådana anvisningar genom att icke se till att de följdes. E borde nämligen dels ha givit C order att, såvitt avser den källarlösa delen av villans norra sida, utföra grävningen på betryggande avstånd från huset eller om grävningen skedde alldeles intill detta antingen verkställa grävning, nedläggning av rör och återfyllning i lämpliga etapper eller stötta gropens väggar med spontning, dels ha sett till att arbetet utfördes på angivet sätt. Britta L gör vad angår hennes talan mot bolaget gällande, att detta på utomobligatoriska grunder är skyldigt att utge skadestånd till henne. I första hand påstår hon därvid, att sådan skyldighet åligger bolaget, oavsett om C eller annan hos bolaget anställd person gjort sig skyldig till försummelse. Till stöd härför åberopar hon grunderna för 3 kap 4 JB. Detta lagrum gäller visserligen grannelagsförhållande, men de principer på vilka lagrummet bygger bör rimligen kunna tillämpas även i förevarande fall. I andra hand gör hon gällande att C under grävningsarbetets utförande förfarit försumligt genom att handla i strid mot vad som i fråga om sådant arbete är allmänt vedertaget samt mot vad som sägs i byggnadsstadgan och svensk byggnorm. Han har nämligen icke såsom han bort grävt på betryggande avstånd från huset eller, när nu grävningen skedde alldeles intill detta, verkställt grävningen och återfyllningen i lämpliga etapper eller stöttat gropens väggar med spontning. Han har också förfarit oaktsamt genom att han under grävningen kontinuerligt låtit maskinens ena stödben vila mot husets grund. För C:s försummelse är bolaget ansvarigt i egenskap av hans arbetsgivare. I tredje hand hävdar Britta L såsom grund för sin talan följande. Enligt hennes uppfattning skall en grävmaskinist äga kännedom om vad som för grävningsarbete av ifrågavarande slag är allmänt vedertaget samt angivet i byggnadsstadgan och svensk byggnorm; han har skyldighet att rätta sig därefter. Om C vid utförandet av ifrågavarande arbete saknade kunskap i angivna hänseenden, föreligger på bolagets sida försummelse bestående däri, att bolaget underlåtit att se till att han hade erforderliga kunskaper härutinnan. E bestred Britta L:s talan samt yttrade: Den av Britta L lämnade redogörelsen för fakta i målet är i allt väsentligt riktig. Dock kan det största schaktdjupet icke ha varit så mycket som 2,65 m, eftersom anslutningen till kommunens ledning vid vägen låg på ett djup av 2,40 m. Det fanns därför icke någon anledning att gräva gropen djupare än så annat än på den plats, där rensbrunnen skulle vara placerad. Grävningen började vid mitten av 140

140 villans västra sida, där gropen erhöll ett djup av 1,60 m. Därefter ökades djupet efter hand till 2,40 m vid vägen. Längs den del av villans norra vägg, där källare saknades, gick schaktdjupet ned till 1,5 1,7 m under grundsulan. E vitsordar i och för sig, att det sätt, på vilket grävningsarbetet utförts, strider mot vad som är allmänt vedertaget samt sägs i byggnadsstadgan och svensk byggnorm. Grunderna för E:s bestridande av Britta L:s talan är Sida 777 följande. Han gör gällande, att det avsnitt i promemorian i vilket sägs, att entreprenören ansvarar för eventuell skada som kan uppkomma under arbetets gång på byggnader och tomt, icke skall tolkas såsom en bestämmelse om skadeståndsansvar oavsett culpa, så kallat strikt ansvar. Han har för sin del uppfattat nämnda avsnitt såsom innebärande endast, att han svarade för skada på grund av försummelse, som begicks av honom själv, av en av honom anlitad underentreprenör eller av anställd hos denne. Han hävdar därför, att skadeståndsskyldighet för honom föreligger endast om det kan fastställas, att någon av de angivna varit försumlig. Emellertid bestrider han att sådan försummelse förekommit. Han har icke brustit vare sig i fråga om anvisningar till C eller i fråga om övervakning av dennes arbete. E har nämligen beordrat C att, sedan grävningen längs villans norra vägg nått fram till den källarlösa delen av huset, avsluta grävningen där och i stället fortsätta genom att gräva en ny grop norr om oljetanken och parallellt med villans norra gavel vidare österut. Härigenom skulle en betryggande rasvinkel i förhållande till den källarlösa delen av husets norra sida erhållas. Förbindelse mellan de båda groparna skulle åstadkommas genom att ledningarna skulle dragas i en tunnel under oljetanken. C fick vidare av E order att icke gräva intill ett stuprör vid villans nordöstra hörn. Om C följt dessa anvisningar, skulle enligt E:s mening raset icke ha inträffat. C hade erhållit så tydliga anvisningar om hur han skulle gå till väga, att E ansåg någon övervakning av hans arbete icke vara erforderlig. Det förhållandet att grävning, nedläggning av rör och återfyllning icke skett etappvis innebär icke någon försummelse. Däremot är det i och för sig riktigt, att spontning borde ha skett vid grävning intill husväggen på den del av villan som icke är försedd med källare. För den händelse rätten skulle finna, att C gjort sig skyldig till försummelse och därigenom vållat raset, medger E, att han är skadeståndsskyldig. Britta L och E förklarade sig vara ense om att rätten icke i förevarande mål skulle pröva frågan om den eventuella rätt till jämkning, som kunde föreligga enligt 3 kap 6 skadeståndslagen eller i analogi med detta lagrum. Jämväl bolaget bestred Britta L:s talan och anförde därvid: Bolaget hyr sedan 10 år tillbaka ut maskiner av olika typer, bl a grävmaskiner. Det hyr ut maskinerna jämte förare och skiljer sig från andra bolag i branschen genom att aldrig hyra ut maskiner jämte förare och ansvarig arbetsledare. Andra bolag använder i sin uthyrning båda dessa metoder. Bolagets uthyrning av maskin jämte förare sker för en vid varje tillfälle särskilt överenskommen timpeng. E kände till, att bolaget endast hyrde ut maskin jämte förare. C, som vid tillfället körde ifrågavarande grävmaskin, är nu 21 år gammal. Han började att köra traktorgrävmaskin Sedan var han anställd såsom traktorförare och traktorgrävmaskinist hos AB Skånska Cementgjuteriet från maj 1970 till febr Han arbetade därefter såsom svarvare från febr 1971 till våren då han åter erhöll anställning hos sistnämnda bolag. Denna anställning, Sida

141 under vilken han åter arbetade såsom traktorförare och traktorgrävmaskinist, varade till hösten 1972, då han blev anställd hos Kommunaltekniska Maskin AB, där han körde dumpers och traktorlastvagnar. Anställningen varade till aug Han gjorde sedan sin värnplikt under tiden till maj 1974 och började d 5 aug 1974 att arbeta hos Malmö Kranuthyrning AB. Bolaget bestrider Britta L:s påstående att oavsett huruvida C gjort sig skyldig till försummelse skadeståndsskyldighet för bolaget föreligger enligt grunderna för 3 kap 4 JB. Vidare bestrider bolaget, att C gjort sig skyldig till försummelse. Visserligen vitsordar bolaget, att C vid grävningen handlat i strid mot vad som är allmänt vedertaget samt mot vad som sägs i byggnadsstadgan och svensk byggnorm, men enligt bolagets mening behöver förare av grävmaskin icke känna till vad som sålunda gäller. Ej heller ålåg det C att själv taga ställning till hur arbetet skulle utföras utan han hade endast att följa av E givna order. Bolaget bestrider slutligen, att det haft skyldighet att se till att C hade de av Britta L angivna kunskaperna. Britta L genmälde: Om det skulle visa sig, att E givit C de av E påstådda anvisningarna, gör Britta L såsom skadeståndsgrund gentemot bolaget gällande, att C gjort sig skyldig till försummelse genom att icke följa dessa anvisningar. Om han rättat sig efter anvisningarna, skulle ras icke ha inträffat på villans norra gavel. Möjligheten av ras på den östra sidan av villan kan dock även för detta fall icke helt uteslutas. E yrkade efter stämning å bolaget att rätten måtte fastställa, att bolaget var skyldigt att till E utge ojämkat skadestånd i den mån rätten skulle fastställa, att E var skyldig att till Britta L utge skadestånd på grund av det d 26 aug 1974 inträffade raset. Till utveckling av sin talan anförde E: Bolaget är ett självständigt företag, som E anlitat för att utföra det grävningsarbete han icke själv kunde utföra. Arbetet skulle utföras på löpande räkning mot viss timersättning. Han gör i första hand gällande, att bolaget utfört grävningsarbetet på eget ansvar. För den händelse rätten skulle finna, att C varit försumlig i de av Britta L angivna hänseendena och därigenom vållat raset, medger E skadeståndsskyldighet mot Britta L. Det åligger för sådant fall bolaget i egenskap av arbetsgivare för C att i sin tur ersätta E för vad han kan bli skyldig att utge till Britta L. E åberopar vidare i denna del vad Britta L i tredje hand anfört till stöd för sin talan mot bolaget. Om bolaget skulle anses ha utfört arbetet icke på eget utan på E:s ansvar, gör E i andra hand gällande, att bolaget såsom arbetsgivare för C är ansvarigt gentemot E på grund av att C icke vid arbetets utförande följt de av E lämnade, i hans bemötande av Britta L:s talan redovisade anvisningarna. C hade uppfattat dessa men hade likväl fortsatt att gräva intill huset. Om han hade följt anvisningarna, skulle enligt E:s mening raset icke ha inträffat. Eftersom C genom att icke rätta sig efter anvisningarna Sida 779 gjort sig skyldig till försummelse och bolaget såsom arbetsgivare för honom är ansvarigt härför, åligger det bolaget att ersätta E för det skadestånd, som han kan bli skyldig att utge till Britta L. Bolaget bestred E:s talan samt anförde: Bolaget påstår, att E icke har någon regressrätt mot bolaget. Detta har utfört arbetet icke på eget utan på E:s ansvar. C har icke gjort sig skyldig till någon försummelse vid arbetets utförande. Han har endast följt av E givna anvisningar. Vad E uppgivit angående dessas innehåll är icke riktigt. C har nämligen beordrats att utföra grävningen i enlighet med den för arbetet upprättade ritningen. Även om C erhållit de av E påstådda anvisningarna och underlåtit att rätta sig därefter, så har hans underlåtenhet icke orsakat raset, enär anledningen härtill är den grävning, som utförts på den östra sidan av villan. Bolaget bestrider, att det haft skyldighet att se till att C hade de av Britta L angivna kunskaperna. 142

142 TR:n (rådmannen Bruzelius, hovrättsassessorn Birgitta Åqvist och tingsflskalen Moreau) anförde i dom d 4 juni 1975: Domskäl. Bevisningen i målet utgöres av förutom skriftlig utredning berättelser under sanningsförsäkran av Britta L och E samt vittnesmål av dels civilingenjören Nils-Åke S, överingenjören Kaj H och byggnadsinspektören Royn S, vilka hörts på begäran av Britta L, dels praktikanten Björn J och fru Lilly J, vilkas hörande påkallats av E, dels C och civilingenjören Åke G, vilka höns på bolagets begäran. Av utredningen framgår, att raset inträffat till följd av det sätt, på vilket grävningen utförts. Britta L:s talan mot E och bolaget E har i sitt till makarna L avgivna anbud hänvisat till den av F upprättade promemorian och denna har ostridigt legat till grund för det mellan E och makarna ingångna avtalet. Ordalagen i det avsnitt i promemorian, enligt vilket entreprenören ansvarar för eventuell skada som kan uppkomma under arbetets gång på byggnader och tomt, är klara och otvetydiga. Det har därför ålegat E att om han haft den uppfattningen, att han skulle vara ansvarig för skada, som uppkom under arbetet, endast i händelse av försummelse, begången av honom själv, av en av honom anlitad underentreprenör eller av anställd hos denne vid avtalets ingående ge detta tillkänna för makarna L. Så har icke skett. E kan för den skull icke undgå skadeståndsskyldighet gentemot Britta L till följd av den genom raset uppkomna skadan. Beträffande frågan huruvida skadeståndsskyldighet mot Britta L åligger även bolaget gör rätten följande bedömning. Britta L har i första hand påstått, att bolaget enligt grunderna för 3 kap 4 JB har strikt skadeståndsansvar på grund av det inträffade raset. Enligt rättens mening bör de till grund för nämnda lagrum liggande principerna endast undantagsvis tillämpas utanför grannelagsrättens område. Skäl för sådan tillämpning saknas i förevarande fall. Vad Britta Sida 780 L i första hand åberopat såsom grund för sin talan mot bolaget föranleder därför icke skadeståndsskyldighet för detta. Vad angår frågan huruvida bolaget på grund av vållande är skadestånds-skyldigt mot Britta L har rätten att först överväga, om C genom att vara försumlig vid grävningsarbetets utförande gjort sig skyldig till vållande, för vilket bolaget såsom hans arbetsgivare är ansvarigt. Bolaget har vitsordat, att grävningen skett i strid mot vad som är allmänt vedertaget samt mot vad som sägs i byggnadsstadgan och svensk byggnorm. Emellertid ger utredningen vid handen, att C icke haft kunskap om vad som sålunda gäller. Vid sådant förhållande kan det icke läggas honom till last såsom försummelse, att han vid grävningen icke följt dessa normer. Ej heller har det visats, att han av E erhållit anvisningar för arbetets utförande, vilka han underlåtit att följa. På grund av vad sålunda anförts är bolaget icke såsom arbetsgivare för C skyldigt att utgiva ersättning till Britta L för skada till följd av raset. Beträffande slutligen frågan huruvida sådan skyldighet åligger bolaget, på den av Britta L i tredje hand åberopade grunden, att bolaget varit försumligt genom att icke se till att C hade erforderliga kunskaper, finner rätten följande vara att beakta. Sedan länge torde för verksamhet, som kan betecknas såsom farlig, enligt svensk rätt gälla lagfastade eller i rättspraxis fastslagna principer av den innebörden, att ju farligare karaktär en verksamhet har desto strängare är kraven på dess utövare. Det ligger i sakens natur, att grävning med stora maskiner praktiskt taget alltid är förenad med risker, vilkas grad varierar i förhållande till samtliga omständigheter i samband med 143

143 grävningsarbetet. Det måste enligt rättens mening därför åligga den, som tillhandahåller sådan maskin med förare vare sig det sker såsom underentreprenör eller i form av uthyrning att göra sig underrättad om arten av det arbete, för vilket maskinen skall användas och att därefter till förare av maskinen utse en person med erforderliga kvalifikationer icke blott i fråga om själva förandet av maskinen utan även beträffande vad som bör iakttagas för att arbetet skall kunna utföras på ett ur säkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt. Såväl förarens ålder och auktoritet som beställarens kvalifikationer har betydelse vid valet av förare. Av utredningen framgår, att C vid utförandet av ifrågavarande arbete ännu icke hade fyllt 21 år, att han då hade varit anställd hos bolaget endast sedan d 5 aug 1974, att han såsom ovan angivits saknade kunskap om gällande normer för grävningsarbete samt att E:s rörelse var av mindre omfattning. Utredningen ger vidare vid handen att bolaget, innan det uppdrog åt C att utföra arbetet, varken gjort sig underrättat om arbetets art eller förhört sig angående C:s kunskaper i fråga om normerna för grävningsarbete samt ej heller givit C några särskilda instruktioner för arbetets utförande. Rätten finner, att bolaget genom sin underlåtenhet i angivna hänseenden gjort sig skyldigt till försummelse samt att det därför icke kan undgå Sida 781 skyldighet att ersätta Britta L för den henne genom raset tillfogade skadan. E:s talan mot bolaget Såsom rätten ovan funnit har C icke gjort sig skyldig till försummelse i de hänseenden Britta L påstått. Därför föreligger icke till följd av vållande å C:s sida skyldighet för bolaget att ersätta E vad han kan bli pliktig att utgiva i skadestånd till Britta L. Emellertid har rätten såsom tidigare sagts ansett, att bolaget gjort sig skyldigt till försummelse genom underlåtenhet. Enär således vållande ligger bolaget till last, kan bolaget icke undgå ersättningsskyldighet mot E. Av utredningen icke minst E:s egna uppgifter framgår dock, att E i väsentlig grad är medvållande till raset genom att brista i övervakning av grävningsarbetet och genom att först sedan sprickor börjat bildas i husets nordöstra hörn och norra vägg vidtaga säkerhetsåtgärder genom stampning i gropen vid den norra väggen. Rätten bedömer graden av bolagets vållande och E:s medvållande så, att de sinsemellan bör svara, bolaget för en tredjedel och E för två tredjedelar av skadan. Domslut. Rätten fastställer, att för E och bolaget föreligger skyldighet att solidariskt till Britta L utgiva ojämkat skadestånd på grund av det d 26 aug 1974 inträffade raset. Rätten fastställer, att bolaget är skyldigt att gentemot E svara för en tredjedel av det skadestånd denne och bolaget solidariskt kan bli skyldiga att utgiva till Britta L. Instans 2 E och bolaget fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. E yrkade, såvitt gällde Britta L:s mot honom vid TR:n förda talan, att den skadeståndsskyldighet som förelåg för honom, ensam eller solidariskt med bolaget, jämkades till hälften eller åtminstone till två tredjedelar. E yrkade vidare att hans mot bolaget vid TR:n förda talan måtte helt bifallas. I andra hand yrkade han att HovR:n fastställde att bolaget gentemot honom skulle svara för ett till två tredjedelar eller åtminstone ett till hälften jämkat skadestånd. 144

144 Bolaget yrkade att såväl den av Britta L som den av E mot bolaget vid TR:n förda talan helt ogillades. Parts ändringssökande bestreds av motpart. HovR:n (t f hovrättslagmannen Wasteson, hovrättsråden Åhström och Lundstedt samt adjungerade ledamoten Staafgård, referent) anförde i dom d 12 juli 1976: Domskäl. E:s vadetalan mot Britta L E har i HovR:n godtagit att han på skäl TR:n anfört är skadeståndsskyldig mot Britta L. I vadeinlagan har han gjort gällande att skadeståndsskyldigheten bör jämkas till följd av Britta L:s medvållande. Emellertid har denna grund inte tidigare anförts i målet, och Sida 782 HovR:n har i beslut d 14 maj 1976 vid prövning enligt 50 kap 25 RB funnit sig icke böra tillåta att den åberopas. Annan omständighet till stöd för vadetalan har icke förebragts. Vid angivna förhållanden är E skyldig att till Britta L utgiva ojämkat skadestånd. Bolagets vadetalan mot Britta L Vad angår Britta L:s i första hand gjorda påstående att skadeståndsskyldighet åvilar bolaget enligt de allmänna principer, som ligger till grund för bestämmelsen i 3 kap 4 JB, finner HovR:n lika med TR:n att skäl saknas för tillämpning av dessa principer i förevarande fall. Vad härefter gäller frågan om bolaget såsom Britta L i andra hand påstått är att beakta som arbetsgivare för C och i denna egenskap ansvarigt för försummelse å C:s sida, så har bolaget vid TR:n till stöd för sitt bestridande anfört att grävningen utförts enligt E:s order och under dennes ledning. I HovR:n har bolaget gjort gällande att arbetet utförts under sådana omständigheter att E och ej bolaget skall betraktas som arbetsgivare för C. Bolagets avtal med E har inneburit att bolaget tillhandahållit E en grävmaskin jämte förare C. De arbetsuppgifter C fullgjort med maskinen har bestämts av E. Denne har därvid lämnat C närmare anvisningar. E har uppehållit sig på fastigheten och följt arbetets gång. Han har även ställt Björn J till C:s förfogande såsom medhjälpare. Enär E sålunda lett och övervakat grävningsarbetet finner HovR:n att E och ej bolaget i förevarande hänseende är att betrakta som arbetsgivare för C i den mening som avses i skadeståndslagen. Bolaget är därför ej ansvarigt för försummelse å C:s sida. Vad slutligen gäller Britta L:s påstående om skadeståndsskyldighet för bolaget på grund av försummelse från dess sida ansluter sig HovR:n till vad TR:n uttalat om risker vid grävning med stora maskiner och om åligganden för den som tillhandahåller sådana maskiner med förare. Av vad bolagets ställföreträdare, direktören Nils R, uppgivit vid förhör under sanningsförsäkran framgår att man från bolagets sida ej närmare tagit reda på vad för slags arbete som skulle utföras. Utredningen ger vid handen att C vid grävningen förfarit på ett sätt som strider mot elementära normer för grävning intill byggnad och att han ej tillräckligt insett riskerna med sådan grävning. På grund av vad ovan upptagits finner HovR:n att bolaget ej gjort sig närmare underrättat om de förhållanden varunder arbetet skulle utföras och att bolaget ej heller till förare utsett en person med erforderliga kvalifikationer för arbetet. Bolaget kan därför inte undgå skadeståndsskyldighet mot Britta L för de genom raset uppkomna skadorna. E:s vadetalan mot bolaget et vice versa 145

145 Bolaget är såsom ovan sagts på grund av vållande skyldigt att utge skadestånd till Britta L. På skäl TR:n anfört i denna del av målet finner HovR:n att även E är vållande till de uppkomna skadorna. Sida 783 Vid fastställande av graden av vållande å ömse sidor föreligger enligt HovR:ns mening ej skäl att frångå den bedömning TR:n gjort. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Bolaget och E sökte revision. Bolaget yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla Britta L:s och E:s talan mot bolaget. E yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, helt bifalla hans mot bolaget förda talan eller, om talan inte kunde helt bifallas, förplikta bolaget att svara för i första hand två tredjedelar och i andra hand hälften av skadeståndet till Britta L. Part bestred bifall till motparts ändringsyrkande. I anslutning till sitt bestridande av bifall till bolagets revisionstalan yrkade Britta L, att HD måtte upphäva ett av HovR:n d 3 juni 1976 meddelat beslut att vid prövning enligt 50 kap 25 3 st RB tillåta bolaget att till stöd för sin talan åberopa att E och inte bolaget var att anse som grävmaskinistens arbetsgivare. Bolaget bestred bifall till detta yrkande. Prövningstillstånd meddelades. HD förordnade d 18 april 1978 att tillfälle skulle beredas Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Sveriges schaktentreprenörers riksförbund att avge yttrande i målet. Organisationerna avgav gemensamt yttrande d 6 febr 1979, i vilket anfördes bl a: Yttrandet begränsas till förhållandet mellan Malmö Kranuthyrning AB och E. Nedanstående allmänna synpunkter äger inte tillämpning i det fall inhyraren är en enskild konsument. Då ett grävningsarbete av nu förevarande slag skall utföras har entreprenör att ta ställning till om det skall utföras med egna maskiner och egen arbetskraft, om maskiner skall inhyras, om såväl maskin som förare skall inhyras eller om arbetet skall utföras genom underentreprenör. I förstnämn-da fall uppstår självfallet inga problem gentemot annan part. Vid inhyrning av enbart maskin kan uthyraren i princip inte ansvara för det sätt på vilket maskinen handhas eller konsekvenserna därav. Utföres arbetet på underentreprenad innebär detta att underentreprenören har att prestera visst slutresultat samt anskaffa och bekosta allt som krävs för att nå slutresultat dvs såväl maskiner som arbetskraft m m. Den helt dominerande mängden underentreprenader i byggnads- och anläggningsbranschen utföres i dag på grundval av standardavtal. Allmänna Bestämmelser för underentreprenader (AFU 74) och Svenska Teknologföreningens Allmänna Bestämmelser (AB 72), som innebär att underentreprenören håller arbetsledning för eget arbete samt att risken för skada på entreprenaden under entreprenadtiden primärt ligger på underentreprenören. Endast i det fall skada uppkommit genom annans vållande eller genom omvälvande händelser som exempelvis naturkatastrof, krig m m kan underentreprenören undgå ansvar. Beträffande sådan skada som underentreprenören orsakar på tredje mans egendom och som entreprenören är ansvarig för gentemot den tredje mannen, svarar underentreprenören slutligt, såvida han inte kan visa att han rimligen inte kunnat förebygga eller begränsa skadan (AB 72 kap 5 16). Frågan om skadeståndsskyldighet direkt gentemot tredje man regleras av sedvanliga utomobligatoriska regler. 146

146 I det fall maskin och förare inhyres för att utföra visst arbete torde vanligtvis inhyraren hålla den arbetsledning som är erforderlig för arbetets utförande. Detta Sida 784 är också förutsatt i 17 i "Allmänna Hyresvillkor för Entreprenadmaskiner Med Förare" som är de bestämmelser som utarbetats av representanter för de stora parterna på marknaden och som vanligen åberopas i de fall inhyraren yrkesmässigt hyr in maskiner med förare. Graden av arbetsledning som erfordras beror i stor utsträckning på arbetets natur. Vid vanligen förekommande arbeten av enkel natur torde oftast inte erfordras några särskilda anvisningar om hur själva arbetet i detalj skall utföras. Vid mer kvalificerade arbeten kan många gånger omfattande arbetsledning erfordras. I praktiken torde även kompetensen hos arbetsledningen resp maskinföraren ha en avgörande betydelse för i vilken utsträckning arbetsledning förekommer. Däremot torde inhyrares och uthyrares resp företags storlek i och för sig inte med nödvändighet innebära mer eller mindre kompetent personal. I det fall inhyrarens arbetsledning ger bestämda direktiv har maskinföraren att rätta sig efter dessa. Inhyraren får i sådant fall bära ansvaret för de konsekvenser som kan uppkomma genom att uthyrarens maskinförare följer direktiven. Omvänt drabbas uthyraren av ett ansvar i de fall maskinföraren inte följer givna direktiv. Efter det att anvisningar givits torde i normalfallet ofta arbetsledning inte behöva ske fortlöpande under hela det aktuella arbetsmomentet. Dock bör arbetsledning finnas tillgänglig antingen på platsen eller per telefon för den händelse maskinföraren vid arbetets utförande skulle finna att han behöver ytterligare direktiv. I mera komplicerade fall kan erfordras kontinuerlig arbetsledning i form av övervakning samt detaljerade anvisningar under hela eller del av arbetets utförande. Endast vid arbeten av mycket enkel beskaffenhet torde inhyraren kunna underlåta att lämna några som helst direktiv till den inhyrda maskinföraren. Även om primärt initiativ för arbetsledning måste anses ligga på inhyraren kan dock krav ställas på maskinföraren att i det fall han känner sig osäker om hur arbetet skall utföras begära direktiv från arbetsledningen. Hans ansvar för underlåtenhet därvidlag torde dock vara begränsat till klara fall, exempelvis där uppenbar risk för skada föreligger och maskinföraren trots detta på eget initiativ genomför arbetet utan att begära direktiv från arbetsledningen. Maskinförarens ansvar innebär således främst att tekniskt kunna manövrera den inhyrda maskinen samt är därutöver begränsat till de konsekvenser som har ett naturligt samband med handhavandet av maskinen. Som kommentar till de i målet åberopade och ovan nämnda allmänna hyresvillkoren för entreprenadmaskiner med förare, innehåller dessa, som nämnts, en bestämmelse betr arbetsledning, nämligen 17. Denna bestämmelse kompletteras delvis av 18 b. Innehållet i 20 är begränsat till det åtagande som ligger på uthyraren. Utöver de lagar, författningar m m som gäller själva maskinen och föraren till denna torde det därför åligga inhyrarens arbetsledning att se till att lagar, författningar m m följs vid arbetets utförande. Sammanfattningsvis är vi således av den uppfattningen att ansvaret för uthyrare av maskin med förare inte är lika omfattande som vid underentreprenad, men innebär ett större ansvar än uthyrning av enbart maskin. Den närmare gränsdragningen av ansvaret mellan inhyrare och uthyrare av maskin med förare får enligt vår uppfattning i det enskilda fallet ske efter en sammanvägning av bl a de faktorer som nämnts ovan. Målet avgjordes efter huvudförhandling (ombud för bolaget advokaten Christopher Lagström, för E advokaten Rolf Gabrielson och för Britta L advokaten Lars Laurin) d 28 nov 1979 i HD, vars ledamöter (JustR:n Gyllensvärd, Fredlund, Welamson, referent, Rydin och Jermsten) förenade sig om följande dom: Domskäl. 147

147 Bolagets revisionstalan mot Britta L I denna del av målet föreligger till en början spörsmålet, huruvida HovR:n bort avvisa bolagets först i HovR:n gjorda påstående att arbetet utförts under sådana omständigheter att E och ej bolaget skall Sida 785 betraktas som arbetsgivare för C. De faktiska förhållanden bolaget anfört som grund för sitt påstående utgörs inte till någon del av annat än vad bolaget redan i TR:n åberopat till stöd för ståndpunkten, att olyckan orsakats av försumlig arbetsledning från E:s sida. Bolagets påstående att inte bolaget utan E är att betrakta som C:s arbetsgivare enligt 3 kap 1 skadeståndslagen ger uttryck åt nya rättsliga synpunkter på redan åberopade sakförhållanden men kan ej anses innebära, att bolaget åberopat ny omständighet till stöd för sin talan. Stadgandet i 50 kap 25 3 st RB är följaktligen ej tillämpligt. Vad härefter gäller frågan, huruvida bolagets nämnda påstående är befogat, är följande att beakta. Avtalet mellan E och bolaget måste anses ha inneburit, att ledningen för grävningsarbetet skolat ankomma inte på bolaget utan på E. Såsom HovR:n funnit har E också lett och övervakat arbetet. Nu anförda omständigheter talar för ståndpunkten, att arbetsgivaransvaret bör anses åvila E och inte bolaget. Denna ståndpunkt kan också synas bäst förenlig med vissa uttalanden i propositionen med förslag till skadeståndslag, enligt vilka frågan om arbetsgivaransvar i vissa fall av utlåning av arbetstagare från ett företag till ett annat får "i första hand avgöras med utgångspunkt i en bedömning av vilket av de båda företagen som närmast utövar kontroll över arbetstagaren och svarar för arbetsledning i fråga om de aktuella arbetsuppgifterna" (prop 1972: 5 s 479). Uttalandena hänför sig emellertid inte till samtliga fall av utlåning av arbetstagare utan endast till fall, där "arbetstagaren rent faktiskt inlemmas i det andra företagets verksamhet på ett sätt som gör att han utåt framstår som helt jämställd med detta företags egna arbetstagare" (prop s 478). Det sist citerade låter förmoda, att arbetsgivaransvaret vid utlåning eller uthyrning av arbetskraft inte avsetts skola övergå bl a i fall, där utlåningen eller uthyrningen är av tämligen obetydlig varaktighet och sker till en företagare som i sin verksamhet inte sysselsätter några egna arbetstagare. En sådan förmodan synes också vinna stöd av de allmänna överväganden som i förhållandet mellan arbetsgivare och skadelidande anförts till motivering för arbetsgivaransvaret enligt skadeståndslagen. Från förarbetena förtjänar härvidlag återges följande: "En förutsättningslös avvägning av arbetsgivarens och den skadelidandes ställning och intressen ger regelmässigt till resultat att arbetsgivaren är närmare till hands att bära de ekonomiska följderna än den skadelidande. Arbetsgivaren har undantagslöst möjlighet att skydda sig genom ansvarsförsäkring, och i näringsverksamhet kan han dra in premiekostnaderna i sina kostnadskalkyler och därigenom helt eller delvis föra över dem på ett större kollektiv. Det är också arbetsgivaren som själv eller genom sin arbetsledning kan övervaka verksamheten och genom skadeförebyggande åtgärder se till att risken för skadevållande handlingar från arbetstagarnas sida nedbringas till ett minimum." (Prop s 215 f.) Den i förarbetena anförda synpunkten om möjlighet till försäkring och inkalkylering av premien i rörelsekostnaderna låter sig naturligt applicera på uthyraren i fall, där en Sida 786 företagare som yrkesmässigt ägnar sig åt uthyrning av arbetskraft träffar avtal om kortvarig uthyrning med en företagare som själv inte har någon anställd. I förhållande till inhyraren ter sig däremot synpunkten i sådant fall skäligen långsökt och opraktisk. Som framgår av det anförda talas visserligen också i den allmänna motiveringen till arbetsgivaransvaret enligt skadeståndslagen om att det är arbetsgivaren som själv eller 148

148 genom sin arbetsledning kan övervaka verksamheten. Synpunkten framstår emellertid där närmast som ett andrahandsargument. Därtill är att märka att skadeståndsansvarets preventiva funktion blir i viss mån tillgodosedd i förhållande till en inhyrare som har att utöva arbetsledning redan genom att denne har att svara för egen culpa med avseende på ledningen av arbetet. Det bör även uppmärksammas, att i kortvariga hyresförhållanden det endast är uthyraren som har möjlighet att tillse att hans personal har tillräckliga kvalifikationer. Med hänsyn till att bolagets verksamhet bestått i yrkesmässig uthyrning av maskiner jämte förare medan E inte hade någon anställd och att hyresförhållandet var kortvarigt måste ovan anförda synpunkter anses föranleda att bolagets arbetsgivaransvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen inte övergått på E. Såvitt olyckan kan anses ha orsakats av försummelse från C:s sida är bolaget följaktligen ansvarigt härför. Närmast aktualiseras då frågan, huruvida någon försummelse kan läggas C till last. TR:n har funnit det inte visat, att C av E erhållit anvisningar för arbetets utförande vilka han underlåtit att följa. TR:ns bedömande har härutinnan grundats på tilltron till sådan bevisning som avses i 55 kap 14 RB. HovR:n, som med sin ståndpunkt till spörsmålet om arbetsgivaransvar för bolaget inte ingått i bedömande av frågan om culpa hos C, kan ej anses ha frångått TR:ns nämnda ställningstagande. Inte heller föreligger synnerliga skäl till antagande att värdet av ifrågavarande bevisning är ett annat än TR:n funnit. HD har därför jämlikt grunderna för 55 kap 14 RB att utgå från TR:ns bevisvärdering på denna punkt. Det råder enighet om att grävningen skett i strid mot vad som är allmänt vedertaget samt mot vad som sägs i byggnadsstadgan och Svensk byggnorm. TR:n har emellertid funnit, att C inte haft kunskap om vad som sålunda gäller, och av skäl som nyss sagts har HD att till grund för sin bedömning också i detta hänseende lägga TR:ns ställningstagande. Med det anförda är visserligen inte utan vidare givet, att C inte kan anses ha gjort sig skyldig till försummelse. De risker som var förenade med utförande av grävningsarbetet på sätt som skedde får nämligen anses ha varit sådana att de måste ha insetts av en inte alltför oerfaren grävmaskinist. Av C:s vittnesmål framgår, att han känt en viss rädsla för att gräva så nära längs husgaveln som han gjorde. Tydligen har han dock inte insett hur överhängande faran för ras var. Det vill också synas som om han antagit, att grävningen, sedan det visat sig att hänsyn måste tagas till förekomsten av en elkabel, överensstämde med E:s Sida 787 intentioner, och dragit sig för att öppet ifrågasätta dessa. Med hänsyn till C:s ungdom och bristande erfarenhet synes emellertid angivna omständigheter inte böra läggas honom till last såsom försummelse i utförande av det arbete vartill han beordrats. Det förhållandet, att det endast är C:s bristande kvalifikationer för uppgiften som befunnits utesluta culpa hos honom, aktualiserar i sin tur frågan, huruvida bolaget kan anses ansvarigt gentemot Britta L för att C utsetts att fullgöra det aktuella uppdraget. HD ansluter sig härvidlag liksom HovR:n till vad TR:n uttalat om risker vid grävning med stora maskiner och om åligganden för den som tillhandahåller sådana maskiner med förare. På grund härav och på de av HovR:n i denna del i övrigt anförda skälen finner HD bolaget inte kunna undgå skadeståndsskyldighet gentemot Britta L för de genom raset uppkomna skadorna. E:s revisonstalan mot bolaget och vice versa Genom att inte tillse att till E:s förfogande ställdes en tillräckligt kvalificerad förare av grävmaskinen har bolaget även gentemot E ådragit sig ansvar på grund av vållande. Såsom domstolarna funnit är också E vållande till de uppkomna skadorna. Vid bedömande av graden av vållande på omse sidor synes det inte föreligga skäl att anse någondera sidan i övervägande grad vållande. Inbördes bör därför envar av E och 149

149 bolaget svara för hälften av det belopp till vilket deras solidariska ersättningsskyldighet uppgår. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt det avser skadeståndsskyldighet för bolaget gentemot Britta L. Beträffande förhållandet mellan E och bolaget ändras HovR:ns domslut på det sätt att bolaget förklaras skyldigt att gentemot E svara för hälften av det skadestånd denne och bolaget solidariskt kan bli skyldiga att utge till Britta L. 150

150 NJA 2000 s 380 En biträdande jurist vid en advokatbyrå har gjort sig skyldig till bedrägeri mot en utomstående. Fråga om handlandet har skett i tjänsten och därmed kunnat föranleda principalansvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen (1972:207). Instans 1 Kungshallen Bingokonsult AB (Kungshallen) förde efter stämning å H:s Advokatkontor AB (advokatkontoret) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom. TR:n (rådmännen Nyström och Lagergren samt tingsfiskalen Lagerbo anförde i dom d 16 juni 1998: Bakgrund. Peter S anställdes som biträdande jurist vid H:s Advokatkontor AB (nedan advokatkontoret) i juni Grigori B var klient och innehavare av ett klientmedelskonto på advokatkontoret. Grigori B hade givit advokatkontoret i uppdrag att för hans räkning förvärva två bostadsrätter i Stockholm. Peter S biträdde Sida 381 Grigori B och köpte i enlighet med uppdraget två bostadsrätter åt denne. Köpeskillingen för den ena lägenheten 3 milj kr erlades med medel som Grigori B betalat till klientmedelskontot. När köpeskillingen för den andra lägenheten 1,225 milj kr skulle erläggas hade Peter S förskingrat medel som Grigori B inbetalat till klientmedelskontot. Peter S upptog därför -- i Grigori B:s namn men utan dennes vetskap eller uppdrag - ett lån hos Kungshallen Bingokonsult AB (nedan Kungshallen) varefter han betalade den andra lägenheten. Peter S har inte betalat tillbaka till Kungshallen något av det lånade beloppet. Yrkanden och grunder m m. Kungshallen har yrkat att advokatkontoret förpliktas att till Kungshallen utge kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från d 18 juli 1996 till dess full betalning sker. Advokatkontoret har bestritt yrkandet men vitsordat det yrkade beloppet som skäligt i och för sig; ränteyrkandet har inte vitsordats. Kungshallen har som grund för käromålet anfört följande: Peter S var anställd av advokatkontoret som biträdande jurist på heltid. I sin tjänst har han vållat Kungshallen skada genom brott då han förmått Kungshallen att till honom betala 1,5 milj kr under föregivande av att han företrädde advokatkontorets klient Grigori B avseende upptagande av kredit. Peter S har själv tillägnat sig beloppet. Efter vad som framkommit har varken Peter S eller advokatkontoret haft i uppdrag att uppta någon kredit för Grigori B. Stockholms TR har d 23 dec 1996 dömt Peter S för brottet enligt följande gärningsbeskrivning: "Peter S har genom vilseledande förmått företrädare för Kungshallen Bingokonsult AB att till honom d 2 juni 1994 i Stockholm utbetala 1,5 milj kr. Vilseledandet har bestått i att Peter S gjort sken av att han lånat aktuellt belopp av Kungshallen Bingokonsult AB för sin klient Grigori B:s räkning, trots att han avsett att själv tillägna sig pengarna. Härvid har Peter S undertecknat en revers med lånevillkoren varav framgått att Gregori B:s bostadsrättslägenhet på Skeppargatan 39 i Stockholm pantsatts som säkerhet för lånebeloppet. Peter S har i samband härmed för företrädare för målsäganden presenterat en av Grigori B underskriven fullmakt, vilken Peter S falskeligen och med fara i bevishänseende ändrat så att fullmakten kommit att omfatta pantsättning av lägenheten på Skeppargatan. Förfarandet har inneburit vinning för Peter S och motsvarande skada för Kungshallen. Brottet är, med hänsyn till att Peter S missbrukat sin ställning som biträdandejurist vid en advokatbyrå och då han begagnat falsk handling samt gärningen avsett betydande belopp, att bedöma som grov." - I 151

151 domen förpliktades Peter S att utge skadestånd till Kungshallen med 1,5 milj kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från d 2 juni 1994 till dess betalning sker. Advokatkontoret har som grund för bestridandet anfört följande. 1. Peter S har inte handlat i tjänsten, då han lånade pengar av Kungshallen, eftersom advokatkontoret inte har haft något uppdrag avseende upptagande av lån eller pantsättning av klients tillgångar. Sida Genom Sveriges advokaters serviceaktiebolag är alla advokater och biträdande jurister försäkrade mot skador orsakade av förmögenhetsbrott. Syftet med försäkringen är att hålla advokatbyråerna skadelösa samt att ersätta tredje man och/eller klient för skador som orsakas av anställda på advokatbyråer genom brott. Vid tidpunkten, då Peter S begick den nu aktuella brottsliga gärningen, hade Trygg-Hansa meddelat försäkringen. Kungshallen har gjort en skadeanmälan till Trygg-Hansa avseende förlust av 1,5 milj kr jämte ränta i enlighet med vad som ursprungligen yrkats i förevarande mål. Trygg-Hansa har träffat en förlikning med Kungshallen och i enlighet med denna utbetalat 1,6 milj kr till Kungshallen. Genom förlikningsavtalet har Kungshallen med bindande verkan förklarat sig avstå från ytterligare krav i anledning av den hos Trygg-Hansa tecknade försäkringen. Genom uppgörelsen med Trygg-Hansa har Kungshallen inte möjlighet att mot advokatkontoret rikta ytterligare anspråk i anledning av det av Peter S begångna brottet. 3. För det fall att TR:n skulle finna att det föreligger ett skadeståndsansvar för advokatkontoret skall skadeståndet jämkas till noll, eftersom Kungshallen har varit medvållande till skadan genom sitt handlande vid utlåningen att inte kontrollera fullmakten eller företaga någon kreditprövning av låntagaren. Som grund för bestridandet av ränteyrkandet har advokatkontoret anfört: Trygg-Hansa har d 18 juli 1996 till Kungshallen i förlikningslikvid betalat 1,6 milj kr. Därigenom har bl a hela kapitalbeloppet ersatts. Det överskjutande beloppet kr avser upplupen ränta. På belopp som utgör ränta äger Kungshallen inte yrka ränta. Till bemötande av grunderna för bestridandet har Kungshallen anfört: Försäkringen, som advokatkontoret åberopat, har advokatkontoret inte del i. Det är Sveriges advokaters service AB som tecknat försäkringen hos Trygg-Hansa och som är försäkringstagare. Försäkringen avser förmögenhetsskada som tredje man eller klient kan komma att lida på grund av brottslig gärning begången av anställd på advokatbyrå. Det är bara tredje man som är försäkrad och advokatkontoret kan därför inte för egen del dra nytta av försäkringen. Advokatkontoret är heller inte part i förlikningen. Denna avsåg en tvist som förelåg mellan Kungshallen och Grigori B då Peter S endast var misstänkt för brott och åtal inte väckts mot denne. I denna tvist åberopade Kungshallen helt andra grunder än de som åberopats i förevarande mål. Förlikningsavtalet innebar ingen begränsning i Kungshallens möjligheter att rikta ytterligare krav mot annan än parterna i förlikningsavtalet med anledning av den skada Peter S orsakat. -- Det bestrids vidare att Kungshallen skulle ha varit medvållande till skadan. Kungshallen har inte haft möjlighet att göra en kreditprövning rörande Grigori B då denne var rysk medborgare och inte bosatt i Sverige. Frågan var för övrigt inte aktuell då fullgod säkerhet lämnades för lånet. Advokatkontoret har genmält: Försäkringens syfte är att skydda såväl advokatkontorets klienter som tredje man. Den åberopade Sida

152 förlikningen träffades efter det att åtal väckts mot Peter S men innan domen meddelades. Utveckling av talan. Kungshallen: Styrelseledamoten i Kungshallen Bo P träffade i december 1993 Peter S som då företrädde en klient i en tvist med Kungshallen. I januari följande år tog Peter S kontakt med Bo P och berättade att advokatkontoret fått i uppdrag av en utländsk klient, Grigori B, att uppta ett lån. Peter S ville därför efterhöra om Kungshallen kunde låna ut 1,5 milj kr till Grigori B. Löptiden för lånet skulle vara så kort som fyra månader. Peter S erbjöd mycket god säkerhet för lånet och hög ränta på lånebeloppet. Han uppgav att klienten inte hade möjlighet att uppta lån i bank eftersom denne var rysk medborgare och krediten rörde kortare affärer som oljehandel och även spekulation. Bo P besökte Peter S på advokatkontoret vid tre tillfällen och vid samtliga dessa tillfällen berördes lånet till Grigori B. Bo P ringde också flera gånger till Peter S på advokatkontoret. Kungshallen hade god likviditet och ville gärna placera medel med god avkastning. Då Grigori B företräddes av en välrenommerad advokatbyrå beslutade sig Kungshallen för att bevilja Grigori B lånet om 1,5 milj kr. Peter S utställde i Grigori B:s namn en revers på 1,812 milj kr, vilket belopp inkluderade ränta för tiden d 2 juni 1994 till och med d 1 okt Reversen utställdes på advokatkontorets firmapapper. Peter S företedde för Bo P två fullmakter för Peter S att företräda Grigori B, den ena dagtecknad i Riga och den andra i Stockholm. Även fullmakterna var utställda på advokatfirmans firmapapper. De var generella och avsåg alla jurister på advokatkontoret. Peter S bekräftade att panlsättning av en bostadsrätt hade skett genom att förete det brev varigenom bostadsrättsföreningen denuntierats om pantsättningen. Brevet var också utskrivet på advokatkontorets firmapapper. Då krediten skulle förfalla till betalning tog Peter S kontakt med Bo P och uppgav att återbetalningen av lånet skulle bli något fördröjd, eftersom det var vissa problem med överföringen av medel från Ryssland. Kungshallen medgav en förlängning av krediten till d 10 mars Lånet betalades inte heller då Kungshallen gav in en stämningsansökan mot Grigori B till Stockholms TR. Det uppdagades i det målet att Peter S hade förfalskat fullmakterna. Kungshallen och Grigori B träffade en förlikning som innebar att Kungshallen erhöll 1,6 milj kr ur en försäkring meddelad av Trygg-Hansa mot att talan mot Grigori B återkallades. Förlikningslikviden betalades d 18 juli Ränta å reversbeloppet 1,5 milj kr under perioden d 2 juni d 18 juli 1996 enligt 6 räntelagen uppgår till kr. Kungshallen har därför genom Peter S:s handlande åsamkats en förlust uppgående till minst det yrkade beloppet kr. - Peter S varvid tillfället biträdande jurist på advokatkontoret. Biträdande jurister står i allmänhet under övervakning, kontroll och handledning av delägare på advokatbyrå. Peter S hade använt sig av advokatkontorets firmapapper, fullmaktsblanketter m m. Han fanns upptagen under advokatkontoret i Sveriges advokatsamfunds matrikel. Sida 384 Ifrågavarande fullmakt innebar en vidsträckt behörighet för advokatkontoret att företräda Grigori B i dennes angelägenheter. Advokatkontoret hade låtit Peter S förfoga över fullmakten utan att någon kontroll vidtagits. Peter S hade fritt kunnat förfoga över klientmedel. Trots att Peter S endast arbetat en kortare tid, knappt ett år, när den i målet aktuella gärningen begicks, hade ingen övervakning eller ledning av Peter S:s arbete skett från advokatkontorets sida. Advokatkontoret hade redan vid anställningen kunnat företa kontroller av Peter S, vilka skulle ha gett vid handen att Peter S varit styrelseledamot i flera bolag som gått i konkurs. Det föreligger därför ett sådant principalansvar att advokatkontoret är ansvarigt för Peter S:s handlande. Advokatkontoret. Emil H, som var delägare i advokatkontoret, lärde känna Peter S då båda var i femtonårsåldern. De var med i sjövärnskåren och läste juridik samtidigt men 153

153 hade sedan ingen kontakt förrän de år 1992 träffades av en händelse. Sommaren 1993 anställdes Peter S som biträdande jurist på advokatkontoret. Han arbetade till viss del självständigt. Advokatkontoret registrerade på sedvanligt sätt alla uppdrag och klienter som Peter S biträdde. Emil H gick kontinuerligt igenom uppdragen, diskuterade dessa med övriga advokater och med biträdande jurister, bland dem Peter S. - När Peter S anställdes kontrollerade advokatkontoret hans referenser, bland annat kontaktades två av de advokater som Peter S tidigare arbetat för. Eftersom referenserna var goda bedömde advokatkontoret att det saknades anledning att göra ytterligare kontroller av Peter S. Emil H kände inte till att Peter S var spelberoende eller att han suttit i styrelser i bolag som gått i konkurs. I mars 1995 kontaktades Emil H av en person som uppgav att Peter S hade lånat och förskingrat pengar. Då Peter S konfronterades med uppgifterna försvann han en tid. Advokatkontoret gick igenom samtliga Peter S:s uppdrag varefter advokatkontoret gjorde en polisanmälan. Advokatkontoret hade inte några möjligheter att kontrollera vad Peter S gjort eftersom denne inte registrerat samtliga sina förehavanden som ärenden hos advokatkontoret. Peter S har fritt kunnat förfoga över advokatkontorets klientmedel och det framkom att han hade förmått en ekonomiskt ansvarig person på advokatkontoret att utbetala klientmedel till honom direkt. Bevisning. På advokatkontorets begäran har vittnesförhör ägt rum med Peter S. Vidare har parterna åberopat viss skriftlig bevisning. I sitt vittnesmål har Peter S uppgett bl a följande: Han hade haft stora ekonomiska problem och frågat Bo P och andra som han kom i kontakt med om de kunde låna honom pengar. Bo P kom därvid att hjälpa honom 1994 med ett lån på kr. Senare samma år frågade han Bo P om denne kunde hjälpa till att finansiera en affär med Lettland som gällde export av bensin. Det behövdes en kredit om 1,5 milj kr. Efter en tid förklarade Bo P att denne kunde hjälpa till med ett lån om det lämnades säkerhet. Peter S pantsatte då Grigori B:s bostadsrätt. Detta blev möjligt sedan han gjort ett tillägg i fullmakten som Grigori B lämnat Sida 385 advokatkontoret. Ändringen gjordes då Bo P befann sig på advokatkontoret och denne måste ha varit medveten om hur ändringen kom till. Till Bo P uppgav han att krediten avsåg oljeaffärer som han själv drev. Han förespeglade inte Bo P att affärerna hade med advokatkontoret att göra. Att en Grigori B tillhörig bostadsrätt ställdes som säkerhet förklarade han med att Grigori B var delaktig i affärerna med Lettland. Lånebeloppet betalades ut vid ett besök på Handelsbanken då Bo P var närvarande. Först då fick Peter S kännedom om att det var Kungshallen som lånade ut pengarna. Vid tillfället betalade han en skuld om kr som han hade till Bo P personligen. Ingen på advokatkontoret kände till något om hans låneaffärer. Han var duktig på att manipulera andra och han "hade inte själv kunnat tro att han var så förslagen" som han varit. Domskäl Domskäl. Enligt 3 kap 1 skadeståndslagen (1972:207) skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Principalansvaret innebär att en arbetsgivare kan bli ansvarig även för uppsåtliga brott som arbetstagare begår, under förutsättning att de har samband med tjänsten (Hellner, Skadeståndsrätt, femte upplagan, s 160). Ostridigt var Peter S arbetstagare vid advokatkontoret under den i målet aktuella tiden och ostridigt har han under denna tid vållat Kungshallen förmögenhetsskada genom ett uppsåtligt brott. 154

154 Utredningen visar att advokatkontoret i och för sig fått ett uppdrag av Grigori B att köpa två bostadsrätter åt denne. Peter S kom att biträda Grigori B i denna angelägenhet varvid Peter S i Grigori B:s namn, men utan dennes uppdrag eller vetskap, upptog ett lån hos Kungshallen om 1,5 milj kr. Peter S undertecknade reversen och pantsatte som säkerhet för lånet en av bostadsrätterna. För Bo P hos Kungshallen företedde han en fullmakt, som han falskeligen ändrat så att den kommit att omfatta behörighet att pantsätta bostadsrätten. Den fråga som TR:n närmast har att ta ställning till är om Peter S handlat i tjänsten, då han förmådde Kungshallen att låna ut 1,5 milj kr. Enligt motiven till skadeståndslagen är bedömningen av frågan om ett handlande skett i tjänsten beroende av om arbetstagarens handlande har ett sådant funktionellt samband med arbetstagarens tjänst eller arbetsuppgifter att principalansvar bör åläggas arbetsgivaren; vid uppsåtligt skadevållande av en arbetstagare är försiktighet påkallad; det bör därvid, utöver ett funktionellt samband med tjänsteutövningen, krävas att det är fråga om en risk som framstår som åtminstone i någon mån beräknelig och inte helt onormal för verksamheten i fråga (prop 1972:5 s ). Det uppdrag som Peter S haft i sin anställning hos advokatkontoret har gällt inköp av två bostadsrätter för Grigori B:s räkning. Det uppdraget har han utfört. Att han därvid förskingrat pengar, som Grigori B betalat in till advokatkontoret för köpet av bostadsrätterna, är en omständighet som inte rör Kungshallen. Advokatkontoret har i sin verksamhet inte haft något uppdrag från Kungshallen. Det har inte varit i sin Sida 386 anställning på advokatkontoret utan helt för egen del som Peter S lånat pengar av Kungshallen. Att Peter S därvid använt en förfalskad fullmakt och brukat advokatkontorets lokaler och firmapapper har inte varit en risk som advokatkontoret bort ha räknat med. Risken är heller inte normal för advokatverksamhet. Peter S:s brottsliga verksamhet har legat helt utanför hans arbete på advokatkontoret och han har därför inte handlat i tjänsten. Då vid angivna förhållande advokatkontoret i sin egenskap av arbetsgivare inte svarar för Peter S:s brottsliga handlande gentemot Kungshallen skall käromålet ogillas Domslut Domslut. Käromålet ogillas. Instans 2 Kungshallen överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken bifall till sin talan vid TR:n. Advokatkontoret bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Didón, hovrättsråden Wagner och Dahl samt tf hovrättsassessorn Unneberg, referent) anförde i dom d 26 mars 1999: Domskäl 155

155 HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n och utvecklat sin talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Samma skriftliga bevisning har förebringats som vid TR:n. Härutöver har brottmålsdomen mot Peter S, utdrag från Patent- och registreringsverket beträffande Peter S samt konkursförvaltarberättelser avseende Moneypulator AB och Moneysafe AB åberopats. Förnyat vittnesförhör har ägt rum med Peter S. Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte någon annan bedömning än den som TR:n har gjort. TR:ns dom skall därför fastställas. Domslut HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom. Instans 3 Kungshallen (ombud advokaten Guy Lofalk) överklagade och yrkade i själva saken bifall till sin talan i målet. Advokatkontoret bestred ändring genom sin ställföreträdare advokaten Emil H. HD meddelade d 16 sept 1999 prövningstillstånd i frågan huruvida det handlande som åberopades som grund för skadeståndsskyldighet hade skett i tjänsten hos advokatkontoret och förklarade frågan om prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Pålbrant, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Målet i HD rör reglerna om s k principalansvar för arbetsgivare. Dessa återfinns i 3 kap 1 skadeståndslagen, där det stadgas att "den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott." För att principalansvar skall komma i fråga fordras till en början att skadevållaren varit arbetstagare i någons tjänst. I förevarande fall är ostridigt Sida 387 att Peter S var anställd hos advokatkontoret vid tidpunkten för den skadevållande handlingen. Vidare fordras att skadan vållats i tjänsten. Arbetstagarens handlande skall ha ett funktionellt samband med arbetstagarens tjänst; det fordras dock inte att handlingen direkt avser fullgörande av ett tjänsteåliggande eller att skadan vållats under arbetstid. Som ett minimikrav skall dock gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han kommit att vålla skada. 156

156 I förarbetena till skadeståndslagen diskuteras närmare innebörden av begreppet "funktionellt samband" (se prop 1972:5 s 479 ff, NJA II 1972 s 628 ff). Skadan skall vara någorlunda beräknelig i en verksamhet av det aktuella slaget. Kravet på funktionellt samband kan i allmänhet sättas lägre om arbetsgivaren åtminstone typiskt sett har haft faktiska möjligheter att övervaka arbetstagarens förehavanden. När en arbetstagare uppsåtligen vållar skada, kan principalansvar inträda, men endast förvissa typiska risker i samband med skadegörarens arbetsuppgifter. Arbetsgivarens ansvar omfattar inte vad som i förarbeten och doktrin betecknats som abnormhandlingar eller helt oförutsägbara handlingar. Som exempel har anförts skador som arbetstagare vållar genom sabotage eller dråp (se Bengtsson, Skadeståndsrätt, 1985 s 118 f och Karlgren, Skadeståndsrätt 1972 s 127 f). Peter S har i sin tjänst som biträdande jurist haft uppdrag från Grigori B att köpa två bostadsrätter åt denne. Ett uppdragsförhållande har således förelegat mellan Grigori B och advokatkontoret. När Peter S upptagit lånet hos Kungshallen, har han gjort det i dennes namn. För Kungshallen har han företett en fullmakt, som han förfalskat så att den kommit att omfatta behörighet att pantsätta Grigori B:s bostadsrätt. Även i övrigt synes Peter S i sina möten med företrädare för Kungshallen ha använt sig av advokatkontorets organisation. En förutsättning för att Peter S kunde ta upp lånet hos Kungshallen valsandes det faktum att denne, såsom företrädare för advokatkontoret, hade Grigori B som klient. Det förefaller, i likhet med vad Kungshallen gjort gällande, inte sannolikt att Peter S i annat fall kunnat begå brottet mot Kungshallen. Så långt finns enligt HD:s mening ett funktionellt samband mellan Peter S:s handlande och hans tjänst på advokatkontoret. HD övergår därefter till frågan om Peter S:s handlande är att ses som en s k abnormhandling vilken ej skall medföra principalansvar. Som ovan redogjorts för omfattar inte arbetsgivares principalansvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen vissa helt abnorma och oförutsedda handlingar, även om de begås i direkt anslutning till arbetsuppgifterna. Dock har som exempel i doktrinen anförts att om en arbetstagare begår bedrägeri mot en utomstående person, en arbetsgivare då har att betala ersättning till denne, så snart skadan har tillräckligt nära samband med arbetet (se Bengtsson, a a s ). Risken för att en biträdande jurist skulle kunna komma att engagera sig i olaglig verksamhet av denna karaktär måste ha varit i vart fall skönjbar för advokatkontoret och handlingen kan inte betraktas som en abnormhandling. Verksamheten skulle i vart fall ha kunnat försvåras om advokatkontoret hade haft en mer närgående kontroll och övervakning rörande Peter Sida 388 S:s förehavanden, särskilt i förhållande till hans rätt att handha klientmedel. HD kommer på grund av det anförda fram till den slutsatsen att Peter S begått den skadeståndsgrundade handlingen i tjänsten. Domslut: HD förklarar att Peter S:s handlande som Kungshallen Bingokonsult AB åberopat som grund för skadeståndsskyldighet har skett i tjänsten hos H:s Advokatkontor AB. HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt. 157

157 Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling. HD (JustR:n Magnusson, Lind, Victor, Blomstrand, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl Domskäl. Kungshallen har som grund för sin skadeståndstalan anfört att Peter S i sin tjänst hos advokatkontoret har vållat Kungshallen skada genom brott, då han har förmått Kungshallen att till honom betala 1,5 milj kr under föregivande att han företrädde advokatkontorets klient Grigori B vid upptagande av kredit. Häremot har advokatkontoret invänt -- såvitt nu är i fråga -- att Peter S inte handlade i tjänsten hos advokatkontoret. I 3 kap 1 1 st skadeståndslagen (1972:207) stadgas att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten samt att motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott. Dessa bestämmelser om principalansvar infördes samtidigt som arbetstagares ansvar för skador vållade i tjänsten lindrades. I motiven (prop 1972:5 s 215 f) påpekades att det i modem industriell eller annan yrkesmässig verksamhet är en ganska normal företeelse att de som är sysselsatta i verksamheten då och då vållar skador. Vidare uttalades att arbetsgivaren är närmare till hands att bära de ekonomiska följderna av arbetstagarens skadevållande handlingar än den skadelidande. Det framhölls bl a att det är arbetsgivaren som själv eller genom sin arbetsledning kan övervaka verksamheten och genom skadeförebyggande åtgärder se till att risken för skadevållande handlingar från arbetstagarens sida nedbringas till ett minimum. Lagregleringen bygger således på tanken att en arbetsgivare skall ansvara för de skador som vållas genom fel eller försummelse i den verksamhet han bedriver. Av lagtexten framgår inte närmare hur uttrycket "i tjänsten" skall förstås. Den frågan behandlas däremot i lagens förarbeten (a prop s 469 ff och 479 ff). Uttrycket syftar till att begränsa principalansvaret. Detta skall kunna inträda endast under förutsättning att det råder ett visst samband -- ett "funktionellt" samband -- mellan den skadevållande handlingen och vederbörande arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning. Arbetsgivaren skall bära ett ganska vidsträckt ansvar också för vållande till skada genom sådana handlingar av hans arbetstagare som ligger utanför dessas egentliga tjänsteåligganden. När det gäller handlingar av detta slag skall dock som ett minimikrav för principalansvar gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifter arbetstagaren haft att utföra som han Sida 389 kommit att vålla skada. Vad särskilt angår uppsåtligt skadevållande av en arbetstagare är enligt motiven försiktighet påkallad. Ett vidsträckt principalansvar för sådana skadefall skulle många gånger leda till resultat som ter sig obilliga mot arbetsgivaren. Det bör sålunda krävas att det är fråga om en risk som framstår som åtminstone i någon mån beräknelig och inte helt onormal för verksamheten i fråga. Om det föreligger ett avtalsförhållande mellan principalen och den skadelidande, kan det medföra att bedömningen blir strängare mot principalen. De nu redovisade motivuttalandena om uttrycket "i tjänsten" tar sikte främst på ansvar för personskador och sakskador. När det gäller ansvar för rena förmögenhetsskador, som förutsätter vållande genom brott, finns det anledning att -- i linje med motivuttalandena om uppsåtligt skadevållande -- vara återhållsam med att ålägga arbetsgivaren skadeståndsskyldighet, särskilt när övervakningsmöjligheterna är begränsade (jfr 158

158 Bengtsson m fl, Skadestånd, andra upplagan, 1985 s 124; se även Karlgren, Skadeståndsrätt, femte upplagan, 1972 s 127 f). Av utredningen i målet framgår att Peter S:s handlande hade ett visst samband med advokatkontorets verksamhet. Peter S var anställd vid advokatkontoret. Motivet för hans handlande var att han skulle dölja att han hade förskingrat pengar från ett klientmedelskonto tillhörande Grigori B, som han hade biträtt i sin tjänst vid advokatkontoret. När han genomförde bedrägeriet utnyttjade han Grigori B:s namn och använde handlingar som härrörde från det uppdrag Grigori B hade lämnat till advokatkontoret. Han tog också emot långivarens representant i advokatkontorets lokaler. Det har å andra sidan inte gjorts gällande i målet att advokatkontoret haft vetskap om Peter S:s förehavanden. Såvitt framkommit missbrukade Peter S sin ställning som biträdande jurist vid advokatkontoret och begick brottet bakom ryggen på arbetsgivaren. De handlingar från advokatkontoret som Peter S använde hade han delvis förfalskat. Advokatkontorets möjligheter att närmare övervaka Peter S:s förehavanden så att denne betogs möjligheten att begå den aktuella typen av brott måste anses ha varit små. Huruvida advokatkontoret, såsom Kungshallen påstått, faktiskt brustit i sina kontroller när Peter S anställdes eller i sin övervakning av Peter S under anställningstiden saknar betydelse för bedömningen av om Peter S handlat i tjänsten. Som har framhållits i det föregående bör skadeståndsskyldighet åläggas endast med återhållsamhet i fall av en ren förmögenhetsskada som har orsakats genom brott. Det finns skäl att då kräva ett nära samband med arbetsgivarens verksamhet för att brottet skall anses vara begånget i tjänsten och därmed föranleda principalansvar. Visserligen förutsatte brottet -- så som Peter S utförde det -- att han hade den anknytning till advokatkontoret som hans anställning gav. Det är dock ostridigt att Kungshallen inte var klient hos advokatkontoret och inte heller på något annat sätt stod i avtalsförhållande till kontoret. Till detta kommer att det var Peter S som tog kontakt med Kungshallen och att han inte Sida 390 gjorde det med arbetsgivarens vetskap eller för dennes räkning. Som förut nämnts var advokatkontorets möjligheter att förebygga brottet små. Brottet kan under angivna omständigheter inte anses ha ett sådant nära samband med Peter S:s tjänsteförhållande som medför att advokatkontoret skall åläggas skadeståndsskyldighet. Som domstolarna har funnit har således det handlande som Kungshallen har åberopat som grund för skadeståndsskyldighet inte skett i tjänsten hos advokatkontoret. Domslut Domslut: HD förklarar att det handlande som åberopas som grund för skadeståndsskyldighet inte har skett i tjänsten hos advokatkontoret. HD finner ej skäl att meddela prövningstillstånd rörande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast. 159

159 NJA 2000 s. 639 Fråga om advokatbyrås principalansvar för anställd advokats handlande som särskilt förordnad boutredningsman. Instans 1 Erkki M, Ritva H, Marita S och Mauri M förde vid Varbergs TR den talan mot Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L om skadestånd som framgår av TR:ns dom. Rörande bakgrunden till tvisten upptogs i domen följande: Amerikanska medborgaren Sally R avled d 24 maj I kvarlåtenskapen ingick fastigheten Bua 29:18 i Varbergs kommun. Dödsbodelägarna bestod av efterlevande make, syskon och syskonbarn. Genom ett av Sally R upprättat testamente skulle fastigheten tillfalla Sally R:s syskonbarn Erkki M, Ritva H, Marita S och Mauri M. Dödsboet avträddes till förvaltning av boutredningsman och d 11 aug 1987 förordnade Stockholms TR advokaten Tommy S till boutredningsman för dödsboet efter Sally R. Bouppteckningen upprättades d 8 april Enligt 14 kap 1 ÄB i dess lydelse vid Sally R:s dödsfall 1986, vilken lag var tillämplig enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, gällde att testamente skulle bevakas vid domstol på visst sätt och inom viss tid. Sally R:s testamente kom inte att bevakas i rätt tid. Tommy S entledigades som boutredningsman d 15 nov Tommy S var anställd hos Advokatfirman Kurt L KB under den tid testamentet skulle bevakats. Advokatfirman Kurt L AB var komplementär och Kurt L var kommanditdelägare i kommanditbolaget under sam Sida 640 ma tid. Kommanditbolaget överläts d 21 aug 1989 och är numera avregistrerat. Erkki M m fl förlorade sin rätt enligt testamentet när bevakningstiden gick ut. Övriga dödsbodelägare godkände inte testamentet och testamentet har inte kunnat göras gällande. TR:n (rådmannen Segerbo) anförde i dom (mellandom) d 19 aug 1998: Yrkanden m m. Erkki M, Ritva H, Marita S och Mauri M ansökte d 12 aug 1997 om stämning å Advokatfirman Kurt L AB och Kurt L med yrkande att de till följd av kärandenas rättsförlust skulle förpliktas att solidariskt till kärandena utge kr jämte ränta. Kurt L m fl bestred käromålet. Erkki M m fl angav den rättsliga grunden för käromålet enligt följande. Boutredningsmannen Tommy S hade en skyldighet att enligt då gällande regler bevaka testamentet och har sålunda brustit i sin förvaltning genom att inte ha bevakat testamentet i tid. Svarandena har principalansvar eftersom Tommy S vid den aktuella tiden var anställd hos Advokatfirman Kurt L KB. Talan riktas nu mot delägarna i kommanditbolaget sedan detta avregistrerats. Den skada kärandena lidit till följd av Tommy S:s försumlighet är en s k ren förmögenhetsskada och den aktuella fastigheten var under hösten 1997 värd i vart fall kr. De rättsliga grunderna för bestridandet angavs av Kurt L m fl enligt följande. Enligt 19 kap 1 ÄB förordnas boutredningsman av rätten. Ett boutrednings-förordnande är därmed ett personligt förordnande med vilket även följer ett personligt ansvar. En arbetsgivare har således inte principalansvar för bo-utredningsman. För det fall TR:n skulle finna att principalansvar föreligger görs gällande att kärandenas talan är preskriberad. För talan mot boutredningsman gäller enligt 19 kap 19 ÄB reglerna i handelsbalken om syssloman. En talan mot syssloman skall enligt 18 kap 9 160

160 HB väckas inom ett år från det att sysslomannen skilts från och redovisat sitt uppdrag. I det aktuella ärendet avlämnades redovisning d 14 juni 1994 och d 29 aug Erkki M väckte talan mot Advokatfirman och Kurt L först d 12 aug För det fall TR:n skulle finna att talan inte är preskriberad görs gällande att boutredningsman enligt 19 kap 11 ÄB inte har någon skyldighet att bevaka ett testamente. Med parternas samtycke har TR:n till avgörande genom mellandom upptagit frågan huruvida svarandena har principalansvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen för Tommy S:s handlande såsom särskilt förordnad boutred-ningsman. Erkki M m fl har anfört: Det är ostridigt att Tommy S var anställd av kommanditbolaget under Under denna tid underlät han att bevaka testamentet och åsidosatte därmed sin skyldighet. Arbetsgivaren har Sida 641 principalansvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen för Tommy S:s försumlighet. Svarandena var delägare i kommanditbolaget. Kurt L m fl har anfört: Något utrymme att tillämpa skadeståndslagens regler om principalansvar för en boutredningsmans åtgärder föreligger inte. Som framgår av 1 kap 1 skadeståndslagen skall lagens regler tilllämpas endast om inte annat är särskilt föreskrivet. Tommy S:s ansvar regleras uteslutande av lagregeln i 19 kap 19 ÄB och den saknar bestämmelse om principal-ansvar. Det är ostridigt mellan parterna att Stockholms TR d 11 aug 1987 förordnat advokaten Tommy S till boutredningsman. Det ansvar som boutredningsmannen har gentemot dödsboet eller den vars rätt är beroende av utredningen finns reglerat i 19 kap 18 ÄB. Förordnandet lämnas av rätten enligt 19 kap 1 ÄB och det finns inte möjlighet för arbetsgivaren att sätta annan i boutredningsmannens ställe med mindre rätten att fattar beslut därom. Det är således fråga om ett personligt uppdrag som arbetsgivaren inte kan utföra någon ledning över och således inte har något ansvar för. En boutredningsmans skadeståndsansvar kan jämföras med en konkurs-förvaltares. Båda uppdragen är personliga och förordnandet sker genom rät- tens försorg. I 17 kap 1 KL finns en skadeståndsregel som till sin uppbyggnad är liknande den i ÄB. Det är Advokatfirman Kurt L AB:s uppfattning att talan mot advokatfirman bör ogillas på den grunden att något principalansvar för Tommy S inte föreligger. Vad gäller talan mot Kurt L bör den ogillas redan på den grunden att kärandena inte ens påstår att det föreligger ett principalansvar. Under alla omständigheter skall talan mot Kurt L ogillas p g a samma skäl som anförs ovan beträffande Advokatfirman Kurt L AB. Domskäl. I 19 kap ÄB regleras boutredningsmannainstitutet, inkluderande särskilda skadeståndsregler för boutredningsman. Även om lagstiftningen väsentligen rör andra rättsförhållanden än skadestånd är de aktuella bestämmelserna om skadeståndsansvar att bedöma som skadeståndsrättslig speciallagstiftning. TR:n har först att ta ställning till om denna specialreglering utesluter att skadeståndslagens regler kan tillämpas på en boutredningsmans handlande. Frågan om hur skadeståndsrättslig speciallagstiftning skall förhålla sig till de allmänna reglerna om utomobligatoriskt skadestånd, däribland principalan-svarsreglerna, har ingående behandlats i motiven till skadeståndslagen. Departementschefen har framhållit att utgångspunkten bör vara att de allmänna reglerna om utomobligatoriskt skadeståndsansvar i princip ges generell giltighet. De skall gälla utom i de fall där specialregleringen motiverar att modifikationer görs i det grundläggande skadeståndsrättsliga systemet. Den skadeståndsrättsliga speciallagstiftningen kan således medföra att den skadelidande får en bättre eller sämre ställning än han har enligt 161

161 de allmänna utomobligatoriska reglerna. Regler i speciallagstiftningen innebär ofta ett skärpt skadeståndsansvar för vissa ansvarsobjekt vilket kombineras med regler som i ett eller annat hänseende begränsar den skadelidandes rätt. En sådan Sida 642 begränsning drabbar således inte ett anspråk som den skadelidande till äventyrs kan grunda på de allmänna utomobligatoriska skadeståndsreglerna. Det finns också fall där den särskilda regleringen är exklusiv inom sitt tillämpningsområde och utesluter allmänna skadeståndsregler. Frågan måste, enligt förarbetena, besvaras från fall till fall under beaktande av de rättspolitiska motiveringar som ligger till grund för de särskilda reglerna. Enligt 19 kap 18 ÄB är en boutredningsman pliktig att ersätta skada som han uppsåtligen vållat dödsboet eller någon vars rätt är beroende av utredningen. Den som vill klandra boutredningsmannens förvaltning måste vid äventyr av talans förlust, inom ett år från att ha mottagit boutredningsmannens redovisning av uppdraget, väcka talan mot honom vid domstol. Befogenhet att föra klandertalan tillkommer således envar vars rätt är beroende av utredningen vilket innebär att boutredningsmannen genom specialregleringen ålagts culpaansvar mot en mycket vid krets skadelidande. Den skadeståndsrättsliga specialregleringen för en boutredningsman kan således jämfört med allmänt culpaansvar anses innebära ett skärpt ansvar för boutredningsmannen vilket dock mildrats genom en kort preskriptionstid. Specialregleringen i 19 kap 18 ÄB torde således totalt sett inte vara så sträng för boutredningsmannen att bestämmelsen bör utesluta all tillämpning av skadeståndslagens regler. Med detta betraktelsesätt och med den utgångspunkten att de allmänna skadeståndsreglerna bör gälla generellt anser TR:n att en skadelidande bör vara oförhindrad att trots den skade-ståndsrättsliga specialregleringen för en boutredningsman grunda ett anspråk för dennes försumlighet på någon av skadeståndslagens regler. TR:n ogillar sålunda svarandenas invändning om att 1 kap 1 skadestånds-lagen innebär att kärandena över huvud taget betagits möjligheten att grunda sin talan på skadeståndslagens regler. TR:n övergår härefter till att pröva frågan om Tommy S som anställd på advokatbyrån intagit en sådan ställning i sin roll som boutredningsman att arbetsgivaren bör ha principalansvar för honom. Det är i målet ostridigt att Tommy S förordnats till boutredningsman för dödsboet efter Sally R d 11 aug 1987 och att han varit anställd hos Advokatfirman Kurt L KB under den efterföljande tid då Sally R:s testamente skulle ha bevakats för att kunna göras gällande. Beträffande frågan om vilken krets av personer som en principal har att svara för har departementschefen i förarbetena till skadeståndslagen uttalat att principalansvar skall tillämpas undantagslöst när förhållandet mellan den som anlitas för en arbetsuppgift och den som anlitar honom regleras av ett tjänsteavtal. En avgörande omständighet är i vad mån principalen enligt avtalet har befogenhet att bestämma över arbetets utförande och överhuvud-taget utöva kontroll över den anlitade. Hänsyn måste emellertid också tas till i vilken mån principalen rent faktiskt har möjlighet att genom åtgärder, instruktioner och kontroll över medhjälparen öva inflytande på skaderiskens omfattning. Departementschefen Sida 643 har framhållit att i stor utsträckning måste den närmare avgränsningen av personkretsen överlämnas till rättstillämpningen att avgöras på grundval av de ändamålssynpunkter som bär upp lagstiftningen. Det är i målet ostridigt att ett tjänsteavtal reglerat förhållandet mellan Tommy S och advokatbyrån. Fråga är emellertid om advokatbyrån kan sägas ha anlitat Tommy S för uppdraget som boutredningsman. 162

162 Enligt bestämmelser i 19 kap ÄB gäller följande. Rätten förordnar boutredningsman efter särskild prövning avseende den tilltänkta personens lämplighet och det är endast rätten som kan skilja boutredningsmannen från sitt uppdrag genom entledigande. Rätten kan ävenledes vid vite förelägga en boutredningsman att fullgöra vissa skyldigheter enligt lagen samt har rätt att vidta vissa kontrollåtgärder när så bedöms lämpligt. Vad gäller ersättning för uppdraget äger boutredningsmannen erhålla skäligt arvode ävensom ersätt-ning för kostnader av dödsboet. Ett förordnande som boutredningsman är sålunda ett personligt uppdrag. Boutredningsmannen utför sitt arbete för ett dödsbos räkning och inte för en eventuell arbetsgivare. Arbetsgivaren har inga förpliktelser till följd av förord-nandet och kan inte skilja boutredningsmannen från uppdraget samt torde sakna egentliga kontrollmöjligheter över hur arbetet utförs. En boutredningsman bör därför ses som en förtroendeman för enskilda som själv svarar för sina fel. Svarandena bör således inte åläggas principalansvar för Tommy S i dennes åtgärder såsom särskilt förordnad boutredningsman. Svarandenas invändning skall sålunda bifallas till följd varav kärandenas talan inte kan vinna bifall. Domslut. TR:n bifaller svarandenas invändning om att de inte har något principalansvar enligt 3 kap 1 skadeståndslagen i följd varav kärandenas i målet förda talan inte kan bifallas. Målet skall vila till dess denna dom vinner laga kraft. Instans 2 Erkki M och medparter överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bifalla käromålet. Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg, hovrättsrådet Zelano, referent, och tf hovrättsassessorn Berntsson) anförde i dom d 15 juli 1999: Domskäl. Parterna har angett samma grunder för sin talan som vid TR:n. De har utvecklat sin talan i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med följande förtydliganden. Erkki M: Det föreligger ett tjänsteavtal mellan boutredningsmannen och advokatbyrån. Arbetsgivaren, advokatbyrån, har således kontrollmöjligheter över hur arbetet utförs. Det är anställningsförhållandet, tjänsteavtalet, mellan boutredningsmannen och advokatbyrån som utgör sådan förbindelse mellan arbetstagaren, boutredningsmannen, och arbetsgivaren, advokatbyrån, att ett principalansvar föreligger. Det är ostridigt att ett tjänsteavtal reglerat för-hållandet mellan boutrednings- Sida 644 mannen och advokatbyrån. Det kan inte förhålla sig så att en anställd, även om han vid vissa uppdrag är av rätten förordnad boutredningsman och vid andra uppdrag är t ex rättshjälpsbiträde, i ena stunden är förankrad i advokat-byrån och i andra stunden "hänger i luften". Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L: I målet har vissa dödsbodelägare riktat talan mot boutredningsmannen. Det ansvar som således kan bli aktuellt ligger klart inom ansvarsregeln i 19 kap 18 ÄB. Det kan inte ha varit lagstiftarens mening, när det finns en specialreglering, att det skall vara möjligt att vidga ansvarsområdet för principalansvar eller t o m tillämpa en annan preskriptionsregel än den i 19 kap 19 ÄB. 163

163 Eftersom en boutredningsman ansvarar för skada som orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet är det fråga om samma skadeståndsansvar som i skadestånds-lagen, varför preskriptionsregeln i ÄB bör tillämpas även i detta fall. HovR:n gör följande bedömning. Bestämmelsen i 19 kap 18 ÄB reglerar ansvaret för en boutredningsman. Erkki M m fl har emellertid gjort gällande att Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L har ett principalansvar enligt skadeståndslagen för Tommy S i hans egenskap av anställd i advokatbyrån. Ansvaret för en boutredningsman enligt ÄB avser vållande av boutredningsmannen själv, medan principalansvaret enligt skadeståndslagen avser vållande av annan, dvs arbetstagaren. Vid sådant förhållande innebär inte ansvarsbestämmelsen för boutredningsman i ÄB någon särreglering i fråga om principalansvar. Mot bakgrund härav föreligger i och för sig inte något hinder att tillämpa 3 kap 1 skadeståndslagen i förevarande fall. Som TR:n funnit har dock Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L inte något principalansvar för Tommy S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman. (Jfr bl a Fitger, Rättegångsbalken 1, s 8:12 f.) TR:ns domslut skall således fastställas. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Erkki M och medparter (ombud advokaten Arto Koivuniemi) överklagade och yrkade bifall till käromålet. Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L (ombud för båda advokaten Anders Ahlm) bestred ändring. Sveriges advokatsamfund avgav yttrande. I yttrandet anfördes: Vid behandlingen i samfundets styrelse av frågan om en advokats ansvar för en anställds uppdrag som boutredningsman har framkommit att skilda meningar i frågan finns företrädda inom samfundet. Enighet synes råda om att regleringen i ärvdabalken i och för sig inte som både TR:n och HovR:n också funnit utesluter en tillämpning av skadeståndslagens regler om principalansvar. Den ena, kanske mer formella, meningen ligger i linje med det slut som domstolarna kommit till i målet. Tonvikten ligger alltså på momentet av personligt ansvar för uppdraget. Paralleller dras här till andra uppdrag som tas emot på grund av myndighets förordnande, t ex konkursförvaltare och offentliga försvarare. Det förefaller emellertid inte som det för denna mening avgörande är hu- Sida 645 ruvida uppdraget mottagits på grund av myndighets förordnande. Också andra uppdrag anses vara av samma karaktär, dvs ha en utpräglat personlig karaktär och kanske också vara förenade med särskilda ansvarsregler. I sammanhanget har nämnts t ex styrelseuppdrag. Liksom i praxis och förarbeten har det personliga momentet tillmätts stor betydelse (jfr NJA 1973 s 42 och prop 1977/78:2 s 15). Förespråkarna för den nu berörda meningen hävdar att samma betraktelsesätt gör sig gällande också i den situation som föreligger i målet: Boutredningsmannen har ett personligt uppdrag, som han inte kan överlåta på någon annan att utföra och som annan inte heller kan ingripa i, varför ansvaret för hur uppdraget utförs därför också bör vila på honom, och honom ensam. Förespråkarna för den andra meningen har som utgångspunkt att det skulle vara orimligt om en principal för en biträdande jurist skulle kunna undandra sig ansvar för skador som den 164

164 biträdande juristen åsamkar klienten och att detta synsätt gör sig gällande med samma styrka i fråga om dödsbo och dödsbodelägare som beträffande andra klienter. I sammanhanget har nämnts det fallet att en anställd på en banks notariatavdelning tar emot ett uppdrag som boutredningsman. Det har antagits banken inte skulle undandra sig principalansvar och då borde en boutredningsmannens principal eller den byrå hos vilken boutredningsmannen är anställd inte heller göra det. Som ett ytterligare argument för denna ståndpunkt har anförts att det regelmässigt är advokatbyrån som fakturerar klienten för de utförda tjänsterna. Företrädare för den nu behandlade ståndpunkten pekar också på att ett övervägande antal typer av uppdrag i själva verket är personliga i den meningen att uppdraget inte kan anses mottaget på advokatbyråns vägnar. Utan medgivande från den som lämnat uppdraget skulle i dylika fall uppdraget inte kunna överlämnas till annan att utföras på eget ansvar. I själva verket anses att någon åtskillnad i praktiken knappast kan göras mellan fall då uppdraget skall anses personligt i den mening som angetts ovan och andra fall. Inte heller enligt denna mening anses det i vart fall inte kunna vara avgörande om uppdraget lämnats på grund av myndighets förordnande. Den senare av de två redovisade meningarna torde grunda sig på stånd-punkten att klientens intresse skall stå i fokus. Det kan också hävdas att den i stor utsträckning grundas på praktiska överväganden och erfarenheter än strikt juridiska överväganden. I sammanhanget kan det också påpekas vilket för övrigt har den största betydelse även i det första fallet att det enligt 31 2 momentet Advokatsamfundets stadgar föreligger en skyldighet att för alla i en advokatrörelse ingående jurister erlägga serviceavgift, vilken bl a innefattar premie för en ansvarsförsäkring. Många advokatbyråer, åtminstone sådana som även har viss affärsjuridisk inriktning, torde ha ett försäkringsskydd därutöver som även det omfattar det ansvar enskilda i byrån verksamma jurister kan ådra sig för uppdrag som kan sägas vara personliga. Målet föredrogs. Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom. HD (JustR:n Lars K Beckman, Svensson, Lennander och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 3 kap 1 skadeståndslagen (1972:207) skall den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller i fall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott. Sida 646 Det är ostridigt att Tommy S var anställd hos Advokatfirman Kurt L KB under den i målet aktuella tiden. Principfrågan i målet är, huruvida kommandit-bolaget har principalansvar för Tommy S:s handlande när han utförde ett uppdrag som boutredningsman. Den reglering av en boutredningsmans ansvar som finns i ärvdabalken utesluter inte i och för sig en tillämpning av skadeståndslagens regler om principalansvar (jfr t ex prop 1972:5 s 225, 238 och 449). Nästa fråga blir då om Tommy S utfört boutredningsmannauppdraget i tjänsten hos kommandit-bolaget. I och för sig kan konstateras att ett uppdrag som boutredningsman är av personlig art i den meningen att en advokat, som är anställd på en advokatbyrå och åtar sig ett sådant uppdrag, inte kan överlämna åt någon annan på byrån att på eget ansvar utföra uppdraget, vartill kommer att advokatbyrån inte heller har rätt att ingripa i boutredningen. En följd härav torde vara att advokaten inte kan anses ha åtagit sig uppdraget på advokatbyråns vägnar och att byrån därför inte är ansvarig för uppdragets fullgörande. (Jfr rättsfallet NJA 1973 s 42.) 165

165 Det nu sagda utesluter emellertid inte i och för sig att ett principalansvar kan föreligga. Den fråga som skall besvaras i målet blir därför, om Tommy S då han utförde sitt uppdrag som boutredningsman kan anses ha handlat i tjänsten hos kommanditbolaget, trots att detta inte självt svarade för fullgörandet av förpliktelsen. Ett utförande av uppdrag som boutredningsman faller inom ramen för normal advokatverksamhet och kan därför sägas ingå i en advokats normala arbetsuppgifter. Att uppdraget är av personlig natur är inte något som gör det unikt. I själva verket är ett stort antal typer av uppdrag inom en advokatverksamhet personliga i den meningen att uppdraget inte kan anses mottaget på advokatbyråns vägnar. Enligt en inom Sveriges advokatsamfund företrädd mening kan det i praktiken knappast göras någon skillnad mellan fall då uppdraget skall anses personligt i denna mening och andra fall. Inte heller kan det vara avgörande för ansvaret att uppdraget erhållits på grund av ett förordnande av myndighet. Uppdragets personliga karaktär bör därför inte hindra att det kan anses vara utfört i tjänsten hos advokatbyrån. Det kan tilläggas, att betydelsen av arbetsgivarens kontrollmöjlighet inte bör överdrivas i förevarande sammanhang. Det förhållande att handlingar som varken kunnat förutses eller kunnat kontrolleras i allmänhet bör falla utanför tjänsten, kan visserligen ha relevans när frågan t ex gäller ansvar för handlingar som en arbetstagare företagit utom arbetstid eller utanför arbetsplatsen eller som varit brottsliga. Men det kan samtidigt framhållas, att ett principalansvar även omfattar vållande av den som själv utövar kontroll för principalens räkning, t ex driftsledning. Principalansvar kan också föreligga trots att den anställde inte är skyldig att lyda order; så t ex har en sjukhusledning principalansvar för en överläkare även om den inte kan ge honom instruktioner om hur han skall behandla sina patienter. (Se Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl Sida , s 154.) Hänsyn måste också tas till den skadelidandes reparations-intresse (prop 1972:5 s 472). På grund av det anförda skall kommanditbolaget anses ha haft ett principalansvar för Tommy S:s handlande såsom särskilt förordnad boutred-ningsman, med åtföljande ansvar för bolagsmännen enligt lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag. Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken förklarar HD att Advokatfirman Kurt L Aktiebolag och Kurt L har principalansvar enligt 3 kap 1 skadestånds-lagen för Tommy S:s handlande som särskilt förordnad boutredningsman. Referenten, JustR Westlander var skiljaktig och anförde: Frågan i målet är om Tommy S i sitt uppdrag som boutredningsman skall anses ha handlat i tjänsten hos kommanditbolaget eller inte. Det får förutsättas att det bland hans arbetsuppgifter hos advokatbyrån ingick att åtaga sig uppdrag som boutredningsman. Frågan om vad som skall förstås med uttrycket "i tjänsten" diskuteras i förarbetena till skadeståndslagen. Det sägs bl a att principalansvar skall kunna inträda endast under förutsättning att det råder ett funktionellt samband mellan den skadevållande handlingen och vederbörande arbetstagares verksamhet för arbetsgivarens räkning. Principalen skall ha befogenhet att bestämma över arbetets utförande och att utöva kontroll över detta. Hänsyn måste också tas till i vilken mån principalen rent faktiskt har möjligheter att genom förebyggande åtgärder och genom att instruera och utöva kontroll över medhjälparna utöva inflytande på skadefrekvensen och skaderiskernas omfattning i övrigt. Kravet på ett funktionellt samband med tjänsten eller arbetsuppgifterna sägs i allmänhet kunna ställas lägre, om arbetsgivaren åtminstone typiskt sett har haft möjligheter att övervaka arbetstagarens förehavanden. Vidare sägs att en avgränsning uppenbart måste ske mot de fall då arbetstagaren handlar som privatperson eller för annans än arbetsgivarens räkning (se prop 1972:5 s 469, 472 f, 479, 481 och 555). 166

166 För en boutredningsmans uppdrag gäller, oavsett om boutredningsmannen är anställd hos någon eller inte, de bestämmelser som är intagna i 19 kap ÄB. Dessa innebär, såvitt här är av intresse, följande: Boutredningsman förordnas av rätten, som skall se till att den person som utses för uppdraget är lämplig för detta och därvid fästa särskilt avseende vid förslag av dem vilkas rätt är beroende av dödsboutredningen. Flera boutredningsmän kan förordnas, om rätten finner detta erforderligt. Rätten kan då bestämma att förvaltningen skall delas mellan de utsedda och efter vilka grunder delningen skall ske. Det är bara domstolen som kan entlediga boutredningsmannen från hans uppdrag. Han har att placera förvaltade penningmedel på visst angivet sätt. Han skall årligen, vid äventyr av vitesföreläggande, lämna redogörelse för medelsförvaltningen. Rätten kan dessutom förordna god man att utöva tillsyn över förvaltningen eller eljest förelägga boutredningsmannen att redovisa för denna eller förordna någon att granska den. Boutredningsmannen är vidare skyldig att ersätta skada som han uppsåtligen eller av vårdslöshet vållat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen. Det är dödsboet som skall ersätta boutredningsmannen för hans arbete med uppdraget. Det är således rätten och inte kommanditbolaget som givit Tommy S uppdraget som boutredningsman. Bolaget har inte i sin egenskap av Tommy S:s Sida 648 arbetsgivare haft behörighet att ge Tommy S anvisningar för hur uppdraget skulle utföras som Tommy S varit tvungen att följa eller att övervaka eller kontrollera hur Tommy S utförde uppdraget. Bolaget har heller inte haft behörighet att skilja Tommy S från uppdraget och lägga det på någon annan. Det har inte varit bolaget som haft att ersätta Tommy S för det arbete som han lagt ned på uppdraget. Bolaget har således i väsentliga avseenden inte kunnat utöva de funktioner som en arbetsgivare normalt kan göra i förhållande till en arbetstagare. Även om Tommy S varit anställd hos bolaget kan det därför inte anses att han vid utförandet av boutredningsmannauppdraget handlat i tjänsten hos detta. Bolaget har därför inte haft principalansvar för Tommy S:s handlande som boutredningsman. Till följd härav skall HovR:ns domslut fastställas. HD:s dom meddelades d 4 dec 2000 (mål nr T ). 167

167 7. Skadeståndsrättens subjektiva ansvarsförutsättningar III: Rent strikt ansvar. 168

168 NJA 1991 s. 720 Innehavare av fjärrvärmeanläggning har ansetts böra bära ett strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen. Instans 1 Alf L bedrev i flera år försäljningsverksamhet under firma Alf L:s Handels & Villaservice på Granitvägen 3 i Tyresö. Verksamheten bestod i försäljning och uppsättning av kakelplattor. Den 10 nov 1986 Sida 721 översvämmades lokalen av vatten som visade sig härröra från en läcka i en fjärrvärmeledning tillhörande Drefvikens Energi AB. Alf L väckte talan mot bolaget vid Handens TR och yrkade förpliktande för detta att till honom utge skadestånd med kr. Bolaget bestred Alf L:s talan. På parternas begäran tog TR:n upp frågan om bolagets ansvarighet för skadan till avgörande genom mellandom. Alf L anförde som slutlig grund för sin talan: På grund av de risker som föreligger med den typ av verksamhet bolaget bedriver genom fjärrvärmeanläggningen måste ställas särskilt höga krav på aktsamhet och bolagets ansvar är därför i det närmaste att anse som strikt. Det görs således inte gällande att bolaget vid tillsyn och skötsel av ledningarna i fråga om aktsamhet avvikit från vad som i allmänhet kan krävas, utan vad som läggs bolaget till last är att betrakta som "fingerad culpa". Bolaget åberopade som grund för bestridandet att inte någon som helst oaktsamhet kunde läggas bolaget till last. Till utveckling av sin talan anförde Alf L: Vid uppgrävning utanför hans lokaler framkom att en varmvattenledning tillhörande bolaget sprungit läck. Ledningen visade sig ligga på ett djup av 1,2-1,4 m under en vändplan med mycket tung trafik. Vatten sprutade ur ett hål i röret när detta blottlades. Uppenbarligen måste en mycket stor mängd vatten under någon tid ha sprutat ur röret. Alf L har inhämtat att vattnet i det aktuella röret var +80 C och att det under den byggnad där Alf L:s lokal fanns omvandlades till +50 C i en värmeväxlare. När Alf L kom till lokalen d 10 nov 1986 stod vattnet flera cm högt i lokalen som var totalförstörd. För att bedriva försäljningen av kakel hade Alf L bl a flertalet väggar klädda med exklusivt kakel. Mycket arbete hade nedlagts för att sätta allt kakel. Bolaget anförde till utveckling av sin talan: Bolaget övertog 1983 från Svenska Bostäder en panncentral, belägen på Mellanbergsvägen i Tyresö, med tillhörande primärvattenkulvert. Anläggningen hade vid övertagandet varit i drift sedan Kulverten består av två stålrör med 50 cm diameter omslutna av isolering och utanpå denna ett eternitskyddsrör. Eternitrörens skarvar har tätats på vedertaget sätt, det vill säga med speciella gummiringar. Kulverten ligger i ett väldränerat dike. Till värmeanläggningen anslutna hus har värmeväxlare. Kulvertsystemet är ett slutet system. I panncentralen finns ett expansionskärl för manuell påfyllning av renat vatten i systemet. En viss förlust av vatten är ofrånkomlig beroende på otäta packningar, pumpar etc. Systemet står under visst tryck. För kontroll av detta finns tryckmätare med tillkopplad skrivare. En läcka som den i förevarande mål är alltför liten för att ge utslag på tryckmätarna, trots att dessa är känsliga. Vattenmätare finns inte eftersom sådan, med tanke på att systemet är slutet, inte skulle fylla någon funktion. Skadan har uppkommit sedan läckage uppstått på kulverten på grund av att en gummiring inte tätat helt med följd att vatten trängt in och förorsakat Sida

169 korrosion på ett stålrör. Under hela den tid kulverten använts har endast två primärvattenläckor uppstått, vilket i sammanhanget är ett mycket bra resultat. Läckan lagades omgående genom Svenska Bostäders försorg. TR:n (lagmannen Nordqvist) anförde i mellandom d 22 febr 1988: Domskäl. På kärandens begäran har VVS-montören Lennart Tärnsby hörts som vittne. Han har berättat väsentligen följande: Han reparerade den aktuella kulverten efter haveriet och tyckte inte att det var förvånande att röret hade gått sönder. Värmerören i kulvertarna - s k eternitrörskulvert - går i allmänhet inte att underhålla och kulvertdelen byts ut i sin helhet då ett läckage uppstår. På svarandens begäran har chefen för värmeverksföreningens tekniska avdelning Hans Sabel hörts som vittne. Han har uppgivit följande: Kulvertsystem som det aktuella är vanligen inte utrustade med larmanordningar och är så fallet, är det med s k larmvippor placerade i kammare under kulverten. Skadefrekvensen för aktuell typ av kulvertsystem - 20 år gammalt - är ca 120 skador per m 2 kulvert. Han anser att två skador under 20 år är ett bra resultat för anläggningen. På svarandens begäran har vidare anläggningsingenjör Christer Engström hörts som vittne. Engström har berättat: Systemet - som betjänar hela Bollmora - har visat sig vara bättre än motsvarande anläggningar på andra platser. Kontroll av systemet sker varje gång vattenmätarna läses av i fastigheterna. Detta sker en gång i månaden. För anläggningar av denna typ är det svårt att uttala sig om livslängd då denna till stor del är beroende av yttre faktorer. TR:n gör följande bedömning. I skadeståndsmål har vid vissa typer av verksamhet i svensk rättspraxis ställts krav på aktsamhet som går utöver den standard som kan anses motsvara den allmänt gängse. Det har exempelvis gällt skador i arbetslivet eller i andra fall där starka sociala skäl talat för att den skadelidande skall ha möjlighet till ekonomisk gottgörelse. Den verksamhet som nu är i fråga kan inte anses vara av nyssnämnd beskaffenhet och inte heller medföra sådan risk för omgivningen att speciella krav på tillsyn och skötsel varit påkallade. Utredningen har tvärtom visat att risken för skador varit liten. Vid sådant förhållande och då det inte påståtts att bolaget avvikit från normal aktsamhet kan någon skadeståndsskyldighet ej åläggas bolaget. Käromålet skall därför lämnas utan bifall. Domslut. Käromålet lämnas utan bifall. Instans 2 Alf L fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle fastställa att skadeståndsskyldighet åvilade bolaget för den skada han lidit på grund av översvämningen i nov Bolaget bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Andersson och Korfitsen, referent, samt hovrättsassessorn Sjöström) anförde i dom d 19 okt 1989: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har parterna anfört grunder och invändningar samt Sida 723 utvecklat talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Alf L har dock lagt till - utan att därigenom göra gällande att bolaget vid tillsynen och skötseln av ledningarna avvikit från vad som i allmänhet görs beträffande Fjärrvärmeanläggningar - att bolaget inte bytt ut äldre rör och inte heller installerat larmanordningar trots att det insett att det på aktuella rör årligen uppstår ett visst antal skador per löpmeter rör och att antalet sådana skador blir fler ju äldre rören är. Ej heller har bolaget utfört erforderliga kontroller av rörsystemet genom tex värmefotografering vilket kunnat och bort ske. Bolaget är sålunda enligt 2 kap 1 skadeståndslagen ansvarigt för skadan. 170

170 Christer Engström och Hans Sabel har hörts på nytt i HovR:n. De har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som vid TR:n enligt vad som framgår av dess dom. Christer Engström har tillagt att det aktuella ledningssystemet i Bollmora är gammalmodigt men ofarligare än många andra liknande system, bl a därför att såväl vattentryck som temperatur är lägre än i andra Fjärrvärmeanläggningar. Det har visat sig att 20 år gamla ledningar i denna anläggning varit i skick som nya. Det är orealistiskt att förse gamla system med larmanordningar. Hans Sabel har sagt att skadefrekvensen för ett system av ifrågavarande typ och ålder statistiskt är 0,22 skador per km rör och år. Värmefotografering för att upptäcka läckor är en ny metod som inte är färdigutvecklad. - Lennart Tärnsbys utsaga har upplästs så som den antecknats i TR:ns dom. Det är upplyst att anläggningen inte förklarats som allmänt värmesystem enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem samt att Alf L hyrde den lokal som översvämmades. Domskäl. HovR:n anser lika med TR:n att den aktuella Fjärrvärmeanläggningen inte är av sådan beskaffenhet att speciellt höga krav måste ställas på tillsyn och skötsel av den. Inte heller kan, såvitt framkommit, risken för skador till följd av den aktuella verksamheten anses ha varit så stor att sådana krav varit motiverade. På grund härav och då, såsom TR:n konstaterat, Alf L inte har påstått att bolaget brustit i normal aktsamhet, kan skadeståndsskyldighet inte åläggas bolaget. TR:ns domslut skall därför stå fast. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Alf L (ombud advokaten Reine Nelson) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan. Bolaget (ombud försäkringsjuristen Kjell Olsson) bestred ändring. Efter föredragning av målet beslöt HD (JustR:n Vängby, Rydin, Lind, Lars Å Beckman och Munck) att detta skulle sättas ut till huvudförhandling och att parterna skulle vara beredda att vid huvudförhandlingen dels yttra sig om huruvida HD hade att pröva frågan, om bolaget kunde åläggas skadeståndsskyldighet oberoende av vållande, dels för sådant fall ange sina ståndpunkter i rättsligt hänseende beträffande sistnämnda fråga. Målet avgjordes efter huvudförhandling. Sida 724 HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Sterzel, Lars Å Beckman, referent, och Törnell) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat i huvudsak samma omständigheter som de anfört i HovR:n. Alf L har till förtydligande av sin ståndpunkt tillagt att han i avsaknad av lagstöd inte velat som grund för sin talan uttryckligen åberopa ett strikt ansvar utan i stället valt begreppet fingerad culpa. Därmed har han inte avsett att göra gällande att någon oaktsamhet kan läggas bolaget till last. I stället har han åsyftat en objektivering av ansvaret, dvs i realiteten ett strikt ansvar. Bolaget har invänt att frågan om strikt ansvar inte kan prövas eftersom den grunden åberopats först i HD. Som Alf L utfört sin talan finner HD att det inte föreligger något hinder att pröva om bolaget kan åläggas ersättningsskyldighet på grund av en tillämpning av principen om ett strikt skadeståndsansvar. I svensk rätt har den principen vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit försiktiga med att gå 171

171 utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Det strikta ansvaret har av domstolarna kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. I förhållandet mellan grannar åläggs sedan länge ett strikt ansvar förutom för mer ingripande grävnings- och sprängningsarbeten även för vissa störningar, s k immissioner. Det har dock krävts att störningen är varaktig. Begreppet granne har i rättstillämpningen kommit att ges en ganska vid tolkning. Ytterligare steg mot ett ökat immissions- och miljöansvar togs genom tillkomsten år 1969 av miljöskyddslagen och år 1986 av miljöskadelagen. I den sistnämnda lagen, som ålägger fastighetsägare och i vissa fall annan brukare av fastighet strikt ansvar för bl a immissionsskador, har kravet på varaktighet i störningen slopats. Även enstaka händelser och skador kan nu leda till ersättning. Kretsen av skadelidande har vidare vidgats till "omgivningen". I sammanhanget kan det vara av intresse att notera att i såväl norsk som dansk rättspraxis strikt ansvar ålagts vid översvämning till följd av brott på vattenledning och Fjärrvärmeledning (se Kristen Andersen, Skadeforvoldelse og erstatning, 1970 s 312 ff och Jørgen Trolle, Risiko & Skyld, 2 uppl 1969 s 46). Frågan är nu om det finns anledning att för svensk rätts vidkommande tillämpa ett rent strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från en fjärrvärmeanläggning. Även om drift av en Fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet ligger det i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl a såsom i detta fall genom ånga från det heta vattnet. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området Sida 725 synes det följdriktigt att här tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning. Goda skäl kan anföras för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. Om anläggningens innehavare väljer att täcka sitt skadeståndsansvar genom en ansvarsförsäkring, torde med hänsyn till vad som har upplysts om den ganska ringa skadefrekvensen kostnaden för ett sådant försäkringsskydd bli måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador. Ett skärpt skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna åstadkommas genom att särskilt stränga krav ställs på anläggningens säkerhet och tillsynen över denna. Att ställa upp ett aktsamhetskrav som leder till skadeståndsskyldighet i ett fall som det nu aktuella är emellertid i praktiken närmast liktydigt med en culpafiktion. Inte minst från rättsteknisk synpunkt är då ett strikt ansvar att föredra. Med hänsyn till det anförda finner HD att övervägande skäl talar för att innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Bolaget bör följaktligen åläggas ersättningsskyldighet för den skada som Alf L drabbats av. Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD att Drefvikens Energi AB är ersättningsskyldigt för den skada som Alf L åsamkats d 10 nov 1986 genom översvämning av hans försäljningslokal. 172

172 NJA 1993 s. 764 Fråga om försäkringsgivares regressrätt enligt 25 första stycket lagen om försäkringsavtal (1927:77) i fall där skadevållaren har strikt ansvar men detta inte följer av uttrycklig lag utan vilar på en av praxis införd regel. Tillika fråga om beviskravet när i mål om ersättning för vattenskada försäkringsgivare som för regresstalan har bevisbördan för sitt påstående att skadan orsakats av att vatten trängt upp ur det kommunala spillvattennätet och kommunen hävdar att skadan uppkommit på annat sätt. (Jfr beträffande den första frågan 1945 s 322 och 1946 s 734 samt beträffande den andra frågan 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall) Instans 1 Försäkringsaktiebolaget Skandia yrkade vid Statens va-nämnd att Kungsbacka kommun skulle förpliktas att till bolaget utge kr jämte ränta från d 18 jan 1987 tills betalning sker. Det yrkade beloppet utgjorde summan av vad bolaget betalat ut till ägarna av fastigheterna Lyngås 2:48, Lyngås 2:66, Lyngås 2:69, Lyngås 2:85, Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70 i Kungsbacka, vilka fastigheter drabbats av översvämningsskador. Kommunen yrkade att bolagets talan skulle avvisas, men va-nämnden fann i beslut d 30 mars 1989 ej skäl avvisa bolagets ansökan; se härom nedan vid redogörelsen för yrkandena i målet. Va-nämnden (rådmannen Hall, ordf, samt ledamöterna Erlandson, Darte, Ekberg, Odegren och Bering) meddelade beslut i saken d 19 jan Under rubriken Bakgrund anförde va-nämnden följande: Under 1985 och 1986 drabbades vissa fastigheter i Kungsbacka kommun av källaröversvämning, nämligen Lyngås 2:66 och 2:69 fredagen d 6 sept 1985, Lyngås 2:48 och 2:85 lördagen d 7 sept samma år samt Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70 d 23 mars Fastigheterna ligger söder om Kungsbacka centralort, Åsa 3:70 vid Skytteviken på östra sidan om Kungsbackafjorden och de övriga fastigheterna på Onsalahalvön. Samtliga ingår i verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning. Kommunens avloppsanläggningar inom de aktuella områdena utgörs ettdera av ett duplikatsystem med skilda ledningar för spill- och dagvatten eller av ett separat spillvattensystem där dagvattnet omhändertas enskilt. Vallda 18:67 och Mossen 3:69 är anslutna till ett system av det sistnämnda slaget och de övriga fastigheterna till ett duplikatsystem. Del av dagvattnet från Åsa 3:70 omhändertas dock enskilt (leds till en bäck). Skandia har som försäkringsgivare ersatt fastighetsägarna för översvämningsskador och har nu riktat motsvarande krav mot kommunen. Sida 765 Bolaget för alltså en regresstalan. Kommunen har tidigare ersatt fastighetsägarnas självrisk. Beträffande Lyngåsfastigheterna har parterna i huvudsak hänvisat till utredningar som gjorts inom kommunen eller på uppdrag av kommunen. Dessa avser förhållandena vid tiden för översvämningarna. Vad gäller övriga fastigheter är utredningsmaterialet knapphändigt. Lyngåsfastigheterna är anslutna med självfallsledningar till Vikens avloppspumpstation som betjänar ca 300 fastigheter inom bl a Lyngåsområdet och dessutom tar emot spillvatten från Rösans och Surpans avloppspumpstationer. Den uppsamlande spillvattenledningen (självfallsledningen) genom aktuell del av Lyngåsområdet till Vikens pumpstation har dimensionen 300 mm och minimilutningen 0-2,7 promille. 173

173 Spillvattenledningen, liksom dagvattenledningen, i gatan utanför respektive fastighet är av dimensionen 225 mm. Från pumpstationen pumpas spillvattnet i en tryckledning som går parallellt med självfallsledningen, men alltså i motsatt riktning, till uppsamlande ledningar utefter Kungsbackafjorden för vidare befordran till reningsverket i Kungsbacka centralort. Nordväst om Lyngåsområdet rinner Knapebäcken med utlopp i havet västerut. Bäckens avrinningsområde vid utloppet är ca 18 km 2. Om flodavrinningen antas uppgå till 1,5 liter i sekunden och hektar (l/s ha) och hänsyn tas till exploateringen inom området kan högsta högvattenföring beräknas till 2,7 m 3 per sekund. Vikens pumpstation ligger något söder om den punkt vid Knapebäcken som på ritningen aktbil 42 anges som A. Avståndet mellan denna punkt och utloppet i havet är ca 1,3 km. Marknivån i punkten A ligger på ca + 2 m. Mot bakgrunden av nämnda avstånd och graden av (dåvarande) rensning i bäcken är vattennivån i punkten A vid högvattenföring i höjd med markytan + 2 m eller något högre redan vid medelvattenstånd i havet. Vid hårda västliga vindar pressar havet upp vattnet i Viken så att högsta högvattenyta i bäcken också då står i nivå med marken i punkten A. Man kan således förutsätta att högsta högvattenyta i punkten A mitt för Vikens pumpstation är lägst + 2 m såväl vid högsta högvattenföring i Knapebäcken och medelvattenstånd i havet som vid lägre vattenföring i bäcken och högsta högvattenstånd i havet. Pumpstationens golv ligger på nivån + 2,40, nedstigningsbrunnens (intill pumphuset) kona på nivån + 2,25 och bräddavloppet på nivån + 1,91, vilket senare innebär att möjligheter till bräddning inte finns vid högvatten. Dagvattnet från Lyngåsområdet leds till ett dike som inom det bebyggda området är kulverterat med en dimension om först 400 mm och sedan 600 mm. Diket går i samma sträckning som spillvattenledningen och mynnar i Knapebäcken vid punkten A. Även dagvattenledningen har minimilutning 0-2,7 promille. Där diket inte är kulverterat är det grunt och starkt igenvuxet med låg avbördningskapacitet. Avrinningsområdet för diket vid punkten A är ca 1,9 km 2. Den maximala spillvattenavrinningen inklusive dräneringsvatten till Vikens pumpstation beräknas till 40 liter i sekunden (l/s), varav 12 l/s från de 300 fastigheterna, 6 l/s från Surpans och 12 l/s från Rösans pumpstation samt dräneringsvatten 10 l/s. Pumpstationen i Viken är utrustad med två pumpar, varav en alltid är i drift. Den andra pumpen startas manuellt. Kapaciteten på en pump är l/s och två pumpar torde ge ca 45 l/s. Som tidigare nämnts kan bräddning inte ske vid högvatten. Pumpstationen är vidare försedd med en larmanordning med förbindelse till en larmcentral i Onsala som i sin tur är kopplad till larmcentralen (LAC) i Halmstad. Sida 766 Den 6-7 sept 1985 uppmättes enligt privata observationer sammanlagt mm regn inom det aktuella området. Enligt SMHI var regnmängderna under motsvarande tid som högst 50 mm (Vinga mätstation) och som lägst 32 mm (mätstationen i Rossared). SMHI kan inte utan särskild utredning verifiera de höga nederbördsmängderna som uppmätts privat men uppger att kustområdena tycks ha varit utsatta för stora mängder och att lokala variationer kan ha förekommit. Om de privata uppgifterna är riktiga innebär det ett årsregn. På kvällen d 6 sept började det blåsa med vindstyrkor upp till m/sek. Vinden var först västlig och vred sedan till nordväst. Vattenståndet i havet var under de aktuella dygnen som högst + 0,45 m vilket uppmättes i Torshamnen i Göteborg. Högsta högvattenyta i havet är ca + 1,5 m. Hårda västliga vindar kan böja vattenståndet i trånga vikar ytterligare några decimeter. Någon utredning i målet motsvarande den som gäller Lyngåsfastigheterna finns inte beträffande Mossen 3:69, Vallda 18:67 och Åsa 3:70. Mossen 3:69 är ansluten till en separat spillvattenledning öster om fastigheten. Ledningen har diametern 400 mm och fortsätter mot nordost. Till ledningen ansluter söder om fastigheten en 225 mm självfallsledning från nordväst och en 225 mm tryckledning från söder. 174

174 Vallda 18:67 är ansluten till en separat spillvattenledning om 225 mm som går norr om fastigheten. Ytterligare något norr om fastigheten och parallellt med ledningen rinner en bäck. Såvitt upplysts finns inte någon anslutning mellan fastigheten och bäcken. Åsa 3:70 slutligen är med sin norra hälft ansluten till separerade spill- och dagvattenledningar, båda med dimensionen 225 mm. Det vatten som avrinner från takets södra hälft och det som avleds via ett spygatt i en utvändig källartrappa går sydost ut till en bäck. Angående händelseförloppet vid översvämningarna i Lyngås är i huvudsak följande upplyst: Gatukontorets jouravdelning fick natten till fredagen (6 sept) larm att bl a Lyngås 2:66 översvämmats. En man från jouravdelningen åkte till Vikens pumpstation. Han kunde konstatera att ingen av de två pumparna var i drift. Pumpsumpen var bräddfull med vatten. 2:ans pump tvångsstartades. Klockan var då ca 2. Larmet hade inte gått fram till LAC. Rösans och Surpans pumpstationer pumpade hela tiden mot Viken. Vattnet stod cm över mark på vägen till Vikens pumpstation. Pumpstationen saknade anordning för att förhindra att dagvatten trängde in i stationen vid hög nivå i bäcken. Pumpkapaciteten förstärktes dels genom att pump nr 1 sattes i funktion, dels genom att två transportabla pumpar sattes in. Samtidigt hade Rösans och Surpans pumpstationer stängts av. Även bräddavloppet hade tätats. Tidigt på lördagens morgon (7 sept) kom larm från ytterligare fastigheter i Lyngåsområdet om översvämningar. Vikens pumpstation fungerade då och bräddavloppet var fortfarande tätt men på grund av det häftiga regnet gick vattnet över alla bräddar och rann in i spillvattensystemet via bl a nedstigningsbrunnar. På vägen till pumpstationen stod vattnet ca 50 cm och omkring själva stationen cm över mark. Under lördagens förmiddag stod vattnet inom Lyngåsområdet upp till 40 cm över mark där dag- och spillvattenledningarna ligger. Sida 767 Brandforsvaret satte in en motorspruta i en nedstigningsbrunn som tillsammans med de transportabla pumparna var i gång hela natten till söndagen (8 sept). Klockan 8 den dagen var nivån i Vikens pumpstation i normalläge. Beträffande översvämningarna i mars 1986 sägs i bolagets skaderapporter att dessa inträffade i samband med "skyfall". Enligt uppgift stod vattnet i nivå med vägen utanför fastigheten Åsa 3:70. I sitt beslut anförde va-nämnden vidare: Yrkanden m m Bolaget har som grund för sitt yrkande anfört: Fastigheterna drabbades av översvämning genom att spillvatten trängde upp genom golvbrunnar i källarvåningen. Detta beror i sin tur på att kommunens spillvattenanläggning är underdimensionerad och bristfälligt underhållen. Kommunen är enligt 29 va-lagen strikt ansvarig för skadorna på fastigheterna; vad gäller Lyngås 2:66 och 2:69 är kommunen ansvarig även på den grunden att fel och försummelse föreligger. - Bolaget har enligt gällande försäkringsavtal ersatt fastighetsägarna för skadorna och är enligt nämnda avtal och enligt 25 försäkringsavtalslagen berättigat att kräva kommunen på ersättning för skadorna. Bolagets talan förs på samma villkor som skulle ha gällt fastighetsägarna. Vid förberedande förhandling i målet d 7 mars 1989 yrkade kommunen att bolagets talan skulle avvisas och anförde: Skadeståndstalan är i första hand grundad på ett civilrättsligt avtal mellan bolaget och fastighetsägare och vilar därför inte på va-rättslig grund. Valagen är inriktad enbart på förhållandet mellan huvudman och brukare. Va-nämnden meddelade d 30 mars 1989 beslut i anledning av kommunens avvisningsyrkande av innehåll att nämnden inte fann skäl avvisa bolagets ansökan utan upptog målet till prövning. Enligt meddelad fullföljdshänvisning får talan mot beslutet föras endast i samband med talan mot beslut som innebär avgörande av saken. Kommunen har i sak bestritt bolagets yrkande under påstående att översvämningarna orsakats av exceptionella förhållanden såsom skyfallsliknande regn, hårda vindar och 175

175 häftiga temperaturväxlingar, allt vilket kommunen inte kunnat förutse eller råda över. Vidare har kommunen invänt att enär strikt ansvar här inte föreligger för huvudmannen så måste bolaget för att få bifall till sin talan visa att fel eller försummelse förelegat på kommunens sida. Va-lagens krav att anläggningen skall tillgodose skäliga anspråk på säkerhet och att underhållet skall vara tillfredsställande skall därför bedömas mot den bakgrunden att fråga inte är om strikt ansvar. Kommunens skäl för att strikt ansvar inte föreligger är i huvudsak följande: Av 29 valagen som reglerar skadeståndsfrågan framgår inte att ansvaret för den som orsakat skadan är strikt. Vid regresstalan torde i vart fall sådant ansvar inte föreligga. Försäkringsaktiebolaget bedriver en kommersiell verksamhet och intar inte någon underordnad ställning gentemot huvudmannen för den allmänna va-anläggningen. Några sociala skäl finns därför inte för att huvudmannen skall Sida 768 åläggas strikt ansvar jämfört med vad som kan gälla när brukaren är den svagare parten. Va-nämnden anmärker att kommunen i och för sig medgett fel och försummelse beträffande skadorna på Lyngås 2:66 och 2:69 på grund av att pumpstationen och larmet inte fungerade vid skadetillfället. Som nämnden uppfattat kommunens ställningstagande innebär detta dock inte att kommunen i målet medger att utge de belopp som hänför sig till dessa fastigheter. Vad gäller beloppen är dessa vitsordade. Beträffande räntan har kommunen invänt att den kan utgå först från dagen för delgivningen av bolagets ansökan i målet eller d 13 juli Vad gäller Åsa 3:70 har kommunen invänt att ägarna varit försumliga genom att först två månader efter översvämningen uppmärksamma att översvämning inträffat. Denna försumlighet bör enligt kommunen i vart fall innebära ansvarsfrihet för kommunen. Vanämnden finner att vad kommunen nu anfört får anses som ett påstående om medverkan från fastighetsägarnas sida som gör att eventuellt skadestånd skall jämkas till noll. Kommunen har vidare invänt att den omständigheten att självrisken ersatts, för Lyngås 2:48 med kr och för Lyngås 2:69 med kr samt för övriga i målet aktuella fastigheter med kr vardera, inte betyder att kommunen ansett sig skadeståndsskyldig. Ersättningarna har skett av sociala skäl. Bolaget har lagt kommunen till last följande: Fastigheterna ligger inom exploateringsområden där den äldre bebyggelsen förtätats. Spillvattensystemet har inte utbyggts i erforderlig mån varför dess kapacitet inte varit tillräcklig med hänsyn till antalet hushåll. Kapaciteten är nedsatt även av det skälet att det funnits avlagringar och andra stopp i ledningarna. Vidare är ledningarna otäta varför inläckaget av ovidkommande vatten varit betydande. Det kan också ha funnits otillåtna kopplingar av dagvatten till spillvattensystemet men det är ovisst i vilken utsträckning. Pumpstationen i Viken hade upphört att fungera vid skadetillfället, bräddavloppet var utslaget på grund av högvatten och larmet var satt ur funktion. Surpans och Rösans pumpstationer bidrog till att spillvattensystemet överfylldes. Knapebäcken och diket som leder dagvattnet från Lyngåsområdet var inte tillfredsställande rensade. Vidare ligger nivån på nedstigningsbrunnarnas lock för lågt och de är inte täta. Vad gäller händelseförloppet vid och orsakerna till översvämningarna har kommunen uppgett följande: Det vitsordas att spillvatten trängt upp via golvbrunnar i respektive källare utom beträffande Åsa 3:70 där ytvatten från den bäck dit en del av dagvattnet leds kan ha orsakat översvämningen. Ytvattnet kan ha trängt in genom grundmurarna eller kommit in via spygattet i källartrappan. Vid översvämningarna i september 1985 i Lyngåsområdet rådde exceptionella förhållanden. Havsytan var som högst 1,5 m över normalt vattenstånd. Regnet som varade i två dygn kan betecknas som ett 50- eller 100- årsregn. Vindstyrkor 176

176 Sida 769 styrkor på upp till 30 m/sek uppmättes. Utan dessa särskilda förhållanden, som inte kunde förutses, skulle översvämningarna inte ha inträffat. Spillvattensystemet är väl dimensionerat och har en överkapacitet om l/sek. - Även vid översvämningarna i mars 1986 rådde exceptionella förhållanden. Det låg en meter snö på marken. Snön hade börjat smälta. Därefter frös det och bildades skare. Härvid formades "trattar" kring husgrunder och brunnar. Sedan började det regna. Vallda 18:67 och Mossen 3:69 utsattes för ett regn som höll i sig ett par dagar. På grund av tjälen hade markens absorptionsformåga nedsatts och regnvattnet trängde därför in i spillvattennätet. Kommunen hade inte kunnat förutse detta eller hindra händelseförloppet vid översvämningarna. Skäl. De i målet aktuella lagrummen i va-lagen är 12 och 29. Enligt 12 skall den allmänna va-anläggningen vara försedd med de anordningar som krävs för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet och huvudmannen skall, så länge anläggningen behövs, underhålla den och i övrigt sörja för att den på ett tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Har huvudmannen eller fastighetsägaren åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre skall han enligt 29 ersätta skadan. Som tidigare redovisats har va-nämnden ogillat kommunens yrkande att bolagets ansökan skall avvisas. Yrkandet grundas på att något va-rättsligt förhållande inte kan finnas mellan bolaget och kommunen eller - med andra ord - att bolaget inte är att jämställa med en va-abonnent. En regresstalan får i och för sig föras men den får enligt kommunen inte föras i va-nämnden. Det är i och för sig riktigt att det, för att va-nämnden skall vara behörig att handlägga tvisten, skall finnas ett va-rättsligt förhållande mellan sökanden och motparten. Ett sådant förhållande uppkommer inte utan vidare genom att en va-rättslig fordran överlåts till någon som själv inte står i ett va-rättsligt förhållande till huvudmannen. I det här fallet grundas dock överlåtelsen på dels bestämmelsen i 25 försäkringsavtalslagen om försäkringsgivarens regressrätt dels försäkringsavtalet mellan försäkringsgivaren och respektive fastighetsägare (försäkringstagare), vilka omständigheter i princip inte bestritts av kommunen. Bolaget får härigenom anses ha blivit behörigt att föra en varättsligt grundad talan mot kommunen. Angående frågan om strikt ansvar över huvud taget föreligger respektive om huvudmannen har ett sådant ansvar även då ett försäkringsaktiebolag för regresstalan anför va-nämnden följande: Ordalagen i 29 va-lagen innehåller inget om strikt ansvar. Frågan om skadeståndsansvarets karaktär var föremål för övervägande vid tillkomsten av 1970 års va-lag. Föredragande departementschefen anförde bl a (prop 1970:118 s 153): "Som framgår av den allmänna motiveringen är rättsförhållandet mellan huvudman och brukare av sådan karaktär att det inte kan bringas att upphöra i andra fall än när Sida 770 behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp inte längre föreligger. Med hänsyn härtill anser jag att de av (va-)utredningen föreslagna, efter mönster av tomträttslagstiftningen utformade reglerna om fullgörelse- och skadeståndsskyldighet för huvudman eller brukare när han åsidosätter sina skyldigheter eller överskridit sin rätt är lämpliga och kan användas trots att va-förhållandet inte i första hand skall grundas på avtal. Det rör sig här i princip om ett skadeståndsansvar oberoende av vållande." Frågan om strikt ansvar var föremål för bedömning i HD:s dom d 10 mars 1983, DT 7 (NJA 1983 s 209). Domstolen säger där att lagtexten - 29 va-lagen - är oklar i frågan om ersättningsskyldighet föreligger oberoende av vållande men att av lagens förarbeten framgår att ett sådant vidsträckt ansvar åsyftats och att va-lagens regel får godtas som grund för objektivt skadeståndsansvar. Av det nu anförda följer att skadeståndsansvaret i va-lagen i princip är strikt, något som va-nämnden i tidigare avgöranden även utgått från. Frågan är om denna regel kan 177

177 frångås av det skälet att den ena parten har en starkare ställning än den andra parten eller i vart fall inte är underlägsen denne. Även här kan vägledning hämtas från HD:s dom. I det målet var det huvudmannen (Stockholms kommun) som var den skadelidande och brukaren/fastighetsägaren den som orsakat skadan. Domstolen fastslog att det inte fanns anledning att göra skillnad mellan huvudmannens och fastighetsägarens ansvar. Fastighetsägaren var ett mindre bolag. Kommunen, som otvivelaktigt var den resursstarkare parten, kunde dock åberopa sig på strikt ansvar hos motparten. Under hänvisning till ovanstående och då annat inte framkommit i målet finner vanämnden att kommunen även i det här fallet har strikt skadeståndsansvar. Va-nämnden övergår till prövningen i sak. Nämnden har i samband med förhandling i målet i behövlig omfattning besett de aktuella fastigheterna och kringliggande områden. Det finns inte anledning att ifrågasätta annat än att översvämningarna och därmed skadorna inträffat under svåra väderleksförhållanden, i vart fall vad gäller översvämningarna i september 1985 då enligt vad utredningen visar regnet lokalt kunnat motsvara ett 50- eller 100- årsregn, vindarna nått stormstyrka och vattenståndet i havet varit högt. Utredningen beträffande översvämningarna i mars 1986 är som nämnts bristfällig men även då synes regnet ha varit av tidvis skyfallsliknande karaktär. Det är ostridigt i målet beträffande samtliga fastigheter utom Åsa 3:70 att spillvatten från separerade/separata spillvattenledningar trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan. Även Åsa 3:70 är ansluten till kommunens spillvattenanläggning. Vatten har ostridigt trängt in i fastighetens källarutrymmen. Annat är inte visat än att detta härrör från spillvattensystemet och att skadan uppkommit på detta sätt. Den omständigheten att vatten kan ha kommit in även genom grundmurar föranleder inte va-nämnden till annan bedömning. Sida 771 Spillvattenanläggningen har tillförts mer vatten än den kunnat svälja och detta har föranlett översvämningarna. Inget tyder på att anläggningen skulle vara underdimensionerad för sitt egentliga ändamål, nämligen att omhänderta spillvattnet - jämte förekommande dränvatten - från de anslutna fastigheterna. Detta gäller såväl Lyngåsfastigheterna som de tre övriga fastigheterna. Det vatten som överfyllt spillvattenanläggningen måste därför ha varit ovidkommande vatten i form av regn- och annat dagvatten. Frågan är då hur detta vatten kommit in i anläggningen. Av kommunens egen utredning, bl a PM beträffande källaröversvämningar som upprättats av Konsultföretaget GF och som avser Lyngåsfastigheterna, framgår att vatten vid kraftiga regn trängt in i spillvattensystemet främst genom bräddavloppet i Vikens pumpstation, samt genom otätheter i spillvattenledningarna och nedstigningsbrunnarna. Det kan inte heller uteslutas att vatten till förts genom felaktigt kopplade stuprör. Beträffande de tre övriga fastigheterna föreligger inte någon motsvarande utredning. Annan förklaring till att spillvattensystemet överfyllts finns inte än att vatten i samband med kraftiga regn och eventuellt snösmältning även där trängt in genom otätheter i såväl ledningarna som nedstigningsbrunnarna. Det är angeläget att brunnar i utsatta lägen ej tillåter inflöde av ovidkommande vatten. Kommunen har redan medgett fel och försummelse beträffande skadorna på Lyngås 2:66 och 2:69 på grund av att pumpstationen och larmet inte fungerade vid skadetillfället. Kommunens utredning visar vidare att den uppsamlande spillvattenledningen från Lyngåsfastigheterna till pumpstationen har mycket svag lutning. Samma gäller dagvattenledningen från nämnda fastigheter till Knapebäcken, vilken ledning utgörs av ett delvis kulverterat dike. Diket var dessutom grunt och starkt igenvuxet vilket indirekt måste ha haft betydelse även för dämningen i spillvattensystemet. Kommunen har - frånsett vad gäller Lyngås 2:66 och 2:69 - bestritt att översvämningarna berott på brister i spillvattennätet och hävdat att översvämningarna i stället är att hänföra till de mycket kraftiga regnen och vindarna som förekom under 178

178 skadeperioderna. Det har alltså enligt kommunen varit fråga om en force majeure situation. Ett separerat/separat ledningssystem för spillvatten dimensioneras dock inte för regn av en viss intensitet utan med hänsyn till antalet anslutna personenheter och med beaktande av att ett visst inläckage är oundvikligt. Då ett sådant system i princip skall vara tätt skall regnvatten inte kunna komma in i systemet och ägaren till en fastighet som är ansluten till detta skall inte heller behöva räkna med att översvämning vid regn sker via spillvattenanslutningen. Vad nu sagts innebär att kommunen inte kan undgå skadeståndsskyldighet genom att hänvisa till force majeure i form av osedvanligt omfattande regn eller andra väderleksförhållanden. Det inläckage som förekommit måste med hänsyn till omfattningen Sida 772 av källaröversvämningarna ha varit betydande. Även om som nyss nämnts visst inläckage inte kan undvikas kan ett inläckage av den storlek som nu förekommit inte tolereras i ett separerat/separat spillvattensystem. Kommunen skall för att undgå skadeståndsskyldigbet visa att översvämningarna och därav föranledda skador inte beror på brister i den allmänna anläggningens utförande eller underhåll. Kommunen har inte kunnat visa detta. Fastmer visar utredningen i målet att anläggningen är bristfällig på sätt ovan redovisats. Bristfälligheten torde hänföra sig till såväl utförandet som underhållet av anläggningen. Spillvattennätet har sålunda inte uppfyllt de krav som ställs i 12 va-lagen. Under hänvisning till det anförda och då den omständigheten att ägarna till Åsa 3:70 först efter viss tid uppmärksammat översvämningen inte föranleder annan bedömning finner va-nämnden att kommunen är skyldig att utge de yrkade skadeståndsbeloppen, som är ostridiga. Ränta skall utgå för tid som yrkats. Va-nämnden erinrar om att vid skadeståndsanspråk borgenären ej behöver ange att underlåtenhet att betala medför skyldighet att utge ränta. Va-nämndens avgörande. Va-nämnden förpliktar kommunen att till bolaget utge kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen från d 18 jan 1987 tills betalning sker. Instans 2 Kommunen överklagade va-nämndens beslut i Svea HovR, vattenöverdomstolen. Kommunen gjorde gällande att rättegångshinder förelåg och yrkade avvisning av Skandias talan. I beslut d 19 okt 1990 fann vattenöverdomstolen att målet vid vanämnden rörde fråga om skyldighet för kommunen såsom huvudman för den allmänna va-anläggningen att utge skadestånd till fastighetsägare enligt 29 va-lagen samt att det ankommit på nämnden att pröva sådan fråga även i det fall fastighetsägarens fordran regressvis övergått på ett försäkringsbolag. Kommunens avvisningsyrkande lämnades utan bifall. I vattenöverdomstolen yrkade kommunen att Skandias talan skulle ogillas till den del den översteg ett belopp om kr jämte ränta på det beloppet. (Beloppet motsvarade vad bolaget yrkat i fråga om fastigheterna Lyngås 2:66, Lyngås 2:69 och Mossen 3:69.) För den händelse Skandia skulle vinna bifall till sin talan i huvudsaken yrkade kommunen att ränta skulle utgå från d 13 juli 1988 på kr. Skandia bestred ändring men medgav kommunens yrkande rörande räntan. Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Å Holmberg, vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Persson, referent, och t f hovrättsassessorn Lilja Hansson) anförde i dom d 24 april 1991: Utredningen i vattenöverdomstolen m m. Det antecknas att målet i vattenöverdomstolen rör följande belopp som Skandia utbetalt till respektive fastighetsägare: kr 179

179 Sida 773 till ägaren av Lyngås 2:48, kr till ägaren av Lyngås 2:85, kr till ägaren av Vallda 18:67 samt kr till ägaren av Åsa 3:70. Om beloppens storlek råder inte tvist. Vattenöverdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling, varvid syn hållits på fastigheten Åsa 3:70. I samband härmed har vittnesförhör ägt rum med ägaren till Åsa 3:70. Parterna har vidare åberopat omfattande skriftlig bevisning. Parterna har till stöd för sin talan i huvudsak åberopat samma omständigheter som vid va-nämnden. Kommunen har preciserat sina grunder på följande sätt. Skandia har varken enligt 25 försäkringsavtalslagen eller enligt försäkringsavtalet med fastighetsägarna rätt att regressvis föra skadeståndstalan enligt bestämmelserna i valagen. Skandias talan skall därför prövas enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, vilket innebär att Skandia har att visa att kommunen varit försumlig. Om vattenöverdomstolen finner att talan skall prövas enligt va-lagens bestämmelser och att i princip strikt ansvar föreligger, medger kommunen betalningsskyldighet för skadorna på Vallda 18:67. Beträffande de två Lyngåsfastigheterna och Åsafastigheten bestrider kommunen att utge ersättning även enligt va-lagen, då översvämningarna inte berott på brister i spillvattennätet utan är att hänföra till väderleksförhållandena, som var sådana att en force majeure situation förelåg. Lyngåsfastigheterna drabbades av översvämning d 7 sept 1985, dvs dagen efter det att pumpstationen upphört att fungera. Trots att denna reparerats och även andra åtgärder satts in blev det översvämning. Eftersom kommunen vidtagit alla tänkbara åtgärder och ledningarna hade tillräcklig dimensionering kan kommunen inte lastas för dessa översvämningar. I fråga om fastigheten Åsa 3:70 bestrider kommunen att skadan orsakats av uppträngande vatten från spillvattenledningen. Domskäl. När det gäller dels frågan om Skandias rätt att regressvis föra skadeståndstalan enligt bestämmelserna i va-lagen, dels frågan huruvida strikt skadeståndsansvar enligt 29 va-lagen föreligger och om detta i så fall åvilar kommunen även för den av Skandia regressvis förda talan, delar vattenöverdomstolen den bedömning som va-nämnden gjort. Skandias talan skall alltså bedömas enligt bestämmelserna i va-lagen. Vid sådant förhållande har kommunen medgett det yrkande som rör fastigheten Vallda 18:67. Rörande fastigheten Åsa 3:70 har fastighetsägaren uppgett att den högre belägna delen av källaren inte fått några fuktskador medan den nyare och lägre belägna delen hade fuktmärken runt väggarna, att golvet var täckt av gråaktigt ludd samt att det luktade mögel. Med beaktande av vad som anförts i målet och vad som framkommit vid syn på fastigheten finner vattenöverdomstolen att övervägande sannolikhet talar för att vattnet tillförts källaren genom den anslutning till spillvattensystemet som finns i duschrummet och att skadan uppkommit på detta sätt. 180

180 Sida 774 Rörande de två Lyngåsfastigheterna är det ostridigt mellan parterna att spillvatten har trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan. Även i fråga om kommunens ansvar för spillvattenledningarnas utförande, funktion och underhåll delar vattenöverdomstolen den bedömning som va-nämnden gjort. Kommunen är därför skyldig ersätta uppkommen skada och va-nämndens avgörande beträffande Lyngåsfastigheterna och Åsafastigheten skall fastställas. Domslut. Vattenöverdomstolen ändrar va-nämndens avgörande endast på det sättet att ränta enligt 6 räntelagen skall utgå på ett belopp av kr från d 18 jan 1987 och på resterande belopp kr - från d 13 juli 1988, i båda fallen till dess betalning sker. Instans 3 Kommunen (ombud chefsjuristen Conrad Stangdell) överklagade vattenöverdomstolens beslut och dom. Kommunen yrkade i första hand att HD, med ändring av vattenöverdomstolens beslut under rättegången samt med undanröjande av vattenöverdomstolens dom och va-nämndens beslut, skulle avvisa Skandias i målet förda talan. För det fall HD skulle finna att va-nämnden och vattenöverdomstolen varit behöriga att pröva Skandias talan yrkade kommunen att Skandias talan skulle ogillas till den del den avsåg ett högre belopp än kr jämte ränta å samma belopp. Skandia (ombud advokaten Jan Palmblad) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Munck, hemställde i betänkande, att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer de överklagade avgörandena. HD (JustR:n Freyschuss, Gad, Nyström, Danelius och Westlander, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Som grund för sitt yrkande att Skandias talan skall avvisas har kommunen anfört att varken bestämmelserna i 25 lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) eller villkoret i de aktuella försäkringsavtalen om bolagets övertagande av fastighetsägarnas rätt att kräva ersättning av kommunen ger bolaget talerätt enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen). Enligt 25 1 st FAL gäller att försäkringsgivare, som vid skadeförsäkring i ersättning för skada utgett belopp som försäkringshavaren haft rätt att som skadestånd fordra av annan, inträder i rätten mot den andre, om denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller enligt lag är skyldig att utge skadestånd oberoende av vållande. Det är i sistnämnda fall utan betydelse om det strikta skadeståndsansvaret följer av uttrycklig lag eller vilar på en av praxis införd regel (se Hellner, Försäkringsrätt, 1965, s 282, Eklund m fl, Lagen om försäkringsavtal, 1957, s 61 ff, SOU 1975:103 Skadestånd VI, Försäkringsgivares regressrätt m m s 29). I 29 va-lagen föreskrivs skyldighet för huvudman eller fastighetsägare som överskridit sin rätt eller åsidosatt sin skyldighet i förhållande till den andre att återställa vad som rubbats eller fullgöra vad som Sida 775 eftersatts samt ersätta skadan. Det sägs inte om ersättningsskyldighet föreligger oberoende av vållande. Detta har emellertid klargjorts i rättspraxis (NJA 1983 s 209, 1984 s 721 och 1991 s 580, Bengtsson, SvJT 1985 s 659 samt Bouvin-Qviström, Va-lagstiftningen, 1993, s 145 ff). Eftersom kommunens ansvar enligt 29 va-lagen är strikt har Skandia regressrätt enligt 25 1 st FAL. Kommunens yrkande att Skandias talan skall avvisas kan därför inte vinna bifall. 181

181 Vidare följer att Skandias talan skall prövas enligt samma kriterier som om de skadelidande fastighetsägarna själva hade fört talan mot kommunen. Dennas ansvar gentemot Skandia är således strikt i samma utsträckning som det skulle ha varit gentemot fastighetsägarna. Vid nu angivna förhållande har kommunen medgett det yrkande som rör fastigheten Vallda 18:67. Det är ostridigt mellan parterna att översvämningarna i de två Lyngås-fastigheterna orsakats av att spillvatten trängt upp genom golvbrunnar i fastigheternas källarplan. Vad gäller frågan om kommunens ansvar för de skador som härigenom uppkommit ansluter sig HD till den bedömning som gjorts av va-nämnden och vattenöverdomstolen. Kommunen är således skyldig att utge vad som yrkats i fråga om dessa fastigheter. Vad gäller fastigheten Åsa 3:70 har Skandia hävdat att översvämningen orsakats av att vatten trängt upp ur de i fastighetens källargolv belägna avloppen för spillvatten. Kommunen har häremot gjort gällande att översvämningen föranletts av att dagvatten trängt in genom källarens väggar och att kommunen därför inte är skadeståndsskyldig. Bevisbördan för påståendet att översvämningen orsakats av att vatten trängt in från spillvattenledningen åvilar Skandia. Frågan är om bolaget visat att översvämningen haft sådan orsak. I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett flertal avgöranden haft anledning att uttala sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än eljest har därvid uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken (se NJA 1991 s 481 och där anmärkta rättsfall). Även i det fall som här föreligger till bedömande finns det anledning att sätta beviskravet förhållandevis lågt. Det måste nämligen antas medföra betydande svårigheter för den skadelidande att visa vad som orsakat översvämningen, när vetskap om denna, utan att detta kan läggas den skadelidande till last, vunnits först avsevärd tid efter det att vattnet hunnit sjunka undan. Sida 776 Det kan först konstateras att, under den tid då översvämningen i Åsa-fastigheten måste ha skett, det inom den aktuella va-anläggningens verksamhetsområde i andra fastigheter i samband med skyfallsliknande regn hade förekommit översvämningar, orsakade av vatten som trängt upp från spillvattenledningarna. Fuktskador i Åsa-fastigheten har ostridigt uppkommit endast i den lägre delen av källaren, där golvavloppen för spillvatten är belägna. Enligt vad utredningen ger vid handen företedde hela golvet och väggarna runt om upp till en viss höjd skador av angivet slag. Det utesluter att översvämningen har orsakats av att vatten trängt upp ur det golvavlopp för dagvatten som finns utanför ingången till källaren och i nivå med golvet i dennas övre del. Redan det nu sagda talar för att det översvämmande vattnet trängt upp ur golvbrunnarna för spillvatten. I samma riktning talar den notering lydande "Övertryck i spillvattennät. Troligen cm över källargolv" som kommunens besiktningsman d 14 maj 1986 gjort i en rapport om driftstörning. I rapporten anges förekomst av lerslam. Uppgiften härom kan synas tala för att det vatten som översvämmat källaren varit dagvatten och inte spillvatten. Emellertid framgår av utredningen i målet att det även vid normala väderleksförhållanden läckte in osedvanligt mycket dagvatten i kommunens spillvattenledningar. I än högre grad måste 182

182 detta ha varit fallet vid den ifrågavarande översvämningen som, enligt vad som tidigare anmärkts, måste ha skett i samband med skyfall. Vid en samlad bedömning av bevisningen i nu ifrågavarande hänseende får det anses att Skandia gjort sitt påstående om att det vatten som orsakat översvämningen trängt upp ur avloppen för spillvatten klart mer sannolikt än att skadeorsaken varit inträngande dagvatten. Skandia får härmed anses ha fullgjort sin bevisbörda vad gäller frågan om hur vattnet kommit in i fastigheten. Vid nu angivna förhållande ansluter sig HD även i vad avser fastigheten Åsa 3:70 till den bedömning som va-nämnden och vattenöverdomstolen gjort i fråga om kommunens ansvar för de genom översvämningen uppkomna skadorna. Med hänsyn till det anförda skall vattenöverdomstolens domslut fastställas. Domslut. HD:s dom meddelades d 28 dec 1993 (nr DT 783). 183

183 NJA 1997 s. 468 Innehavare av renvattenanläggning har ansetts bära strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen. Instans 1 Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra, förde vid Södertälje TR den talan mot Södertälje kommun som framgår av TR:ns dom. TR:n (rådmannen Påhlman) anförde i dom d 20 sept 1995: Bakgrund, yrkan-den m m. Söder om villaområdet Blombacka i Södertälje löper en huvudledning för renvatten, vilken ingår i Södertälje kommuns allmänna vatten- och avloppsanläggning, till ett närbeläget vattentorn. Ledningen är av gjutjärn och har en diameter om 400 mm. Vid låg vattennivå i tornet pumpas vatten från en pumpstation i Lina till tornet. När vattennivån i tornet är tillräcklig strömmar vatten genom ledningen ut i distributionsnätet. Ledningen kan sektionsvis stängas av. Den 28 febr 1992 uppstod en 4,4 m lång spricka på ledningen vid Blombacka. På kort tid tömdes vattentornet på ca kbm vatten. Innan pumpstationen i Lina kunde stängas av läckte ytterligare kbm ut. Läckaget pågick under 3,5 timmar. Vid en senare undersökning av röret har konstaterats att materialet i detta uppfyllde gällande krav och att orsaken till rörbrottet inte stått att finna däri. Såsom trolig anledning till rörbrottet har angivits förhållanden i rörgraven eller onormala tryckstötar i ledningssystemet. Det utströmmande vattnet rann ut i villaområdet och samlades i en svacka inom kvarteren Tröskan, Såmaskinen, Skackeln och Seldonet där en 0,5-0,7 m djup vattensamling bildades. Flera fastigheter drabbades av vattenskador. Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar har på grund av försäkringsåtaganden hittills betalat ersättning för skadorna, Länsförsäkringar rörande fastigheterna Seldonet 5 och 6, Skackeln 2, Såmaskinen 5 samt Tröskan 5 och Ansvar rörande fastigheten Tröskan 1, med tillhopa Sida 469 omkring en miljon kronor. Enligt försäkringsvillkoren har bolagen rätt att regressvis kräva ersättning av den som har att svara för skadorna. De sålunda försäkrade fastigheterna är alla anslutna till kommunens allmänna vaanläggning. Bolagen har gjort gällande att kommunen såsom ägare till vattenanläggningen enligt grannelagsrättsliga principer är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet. På den grunden har de yrkat fastställt att kommunen är ersättningsskyldig för de utlägg bolagen har haft i anledning av skadorna på fastigheterna. Kommunen har bestritt bolagens talan under anförande att något strikt ansvar för skador till följd av läckage från vattenledningar inte föreligger. För skadeståndsansvar krävs enligt kommunens mening att skadorna orsakats genom vårdslöshet. Till stöd för sin talan har bolagen åberopat rättsfallet NJA 1991 s 720 i vilket HD förklarat ägaren till en fjärrvärmeanläggning strikt skadeståndsskyldig för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Bolagen har därvid hävdat att de omständigheter HD anfört som skäl för ett strikt ansvar i domen är direkt överförbara på skador till följd av översvämning från en allmän va-anläggning, vilket i förening med den allmänna utvecklingen mot ett strikt ansvar inom grannelagsrätten innebär att huvudmannen för en allmän va-anläggning har ett ansvar oberoende av vållande för skador som orsakas av läckage från anläggningen. 184

184 Kommunen har invänt att omständigheterna i det åberopade rättsfallet i flera hänseenden avviker från omständigheterna i detta mål och pekat på följande: I det refererade fallet var fråga om vatten från en fjärrvärmeanläggning. Vattnet hade inte strömmat över marken utan in i fastigheten via ett i marken förlagt, till anläggningen hörande kulvertsystem och skadan hade orsakats av ånga från det heta vattnet. Anläggningen var inte förklarad som allmän enligt lagen om allmänna värmesystem. Den skadelidande hyrde den lokal som översvämmades. Vidare har kommunen anfört att det får egendomliga konsekvenser om den som för talan om skadestånd för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle försättas i ett bättre läge än den som för talan på va-rättslig grund enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och hänvisat till att det stränga skadeståndsansvaret i va-förhållanden motiverats av det kontraktsliknande förhållandet mellan parterna. Domskäl. Sakförhållandena i målet är ostridiga. Tvisten mellan parterna gäller enbart frågan om kommunen bär ett strikt ansvar för de uppkomna skadorna. Det rättsläge som rådde före det av bolagen åberopade avgörandet av HD gav inte utrymme för att ålägga ägare av renvattenanläggningar strikt skade-ståndsansvar i situationer som den förevarande. Sådant ansvar gällde bara i begränsad utsträckning på grund av lag och rättspraxis när fråga var om särskilt farlig verksamhet och därutöver i vissa fall för Sida 470 fastighetsägare enligt miljöskadelagen. Genom rättsfallet har en förändring skett. Strikt ansvar har ålagts ägare av fjärrvärmeanläggningar för skador på grund av utsläpp från anläggningen trots att drift av fjärrvärmeanläggningar inte ansetts vara en farlig verksamhet. Frågan är om de omständigheter som har anförts som grund för avgörandet i rättsfallet har samma bärkraft när det gäller ansvaret för läckage från en renvattenanläggning. HD anför i rättsfallet att det ligger i sakens natur att brott i ett rörsystem för fjärrvärme och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas och att utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl a såsom skett i det fallet genom ånga från det heta vattnet. Det sagda torde i samma mån gälla renvattenledningar. I dessa liksom i fjärrvärmeledningar transporteras vatten under tryck, varför ett rörbrott får likartade följder. Att vattnet i fjärrvärmenätet är hett bör inte vara av avgörande betydelse; förmodligen är det även vid läckage från ett sådant risken för fuktskador och inte risken för värmeskador som är den mest beaktningsvärda. Vidare framhåller HD att utsläpp från fjärrvärmenät företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen och att det med hänsyn till den utveckling som skett på det grannelags- och miljörättsliga området synes följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. Argumentet gäller även i fråga om sådana utsläpp som det TR:n har att bedöma. För ett strängt skadeståndsansvar talar enligt rättsfallet också det förhållandet att skador av utsläpp från en fjärrvärmeanläggning vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Distributionsnät för renvatten är en betydligt äldre företeelse än fjärrvärmenät. De förra är utbyggda i alla tätbebyggda områden och utgör omfattande system av huvudledningar och lokala rörnät. Detta bör innebära att sannolikheten för att skador på grund av utsläpp från sådana drabbar andra än dem som står i någon form av kontraktsförhållande till anläggningens ägare är betydligt större än vad som angivits vara fallet med fjärrvärmeanläggningar. Vad gäller förhållandena i målet är dock upplyst att samtliga skadedrabbade fastigheter är anslutna till den kommunala va-anläggningen varför dess ägare står i ett kontraktsförhållande till kommunen såsom huvudman för anläggningen. 185

185 HD har vidare anmärkt att innehavaren av fjärrvärmeanläggningen i praktiken har en monopolställning och anfört att goda skäl talar för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. HD framhåller att anläggningens ägare kan täcka sitt skadeståndsansvar med en ansvarsförsäkring och att kostnaden för ett sådant skydd torde bli måttligt samt att ett strängt skadeståndsansvar bör stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Dessa skäl får anses i samma mån kunna anföras till stöd för ett strikt ansvar för skador av utsläpp från en renvattenanläggning. Sida 471 TR:n menar sammanfattningsvis att det inte finns skäl att behandla ansvarighetsfrågan annorlunda i förevarande fall än i fråga om utsläpp från en fjärrvärmeanläggning. Att Södertälje kommuns va-anläggning är en allmän anläggning påverkar inte bedömningen. Kommunen bör därför bära ett strikt ansvar för skadorna på grund av läckaget från renvattenledningen och följaktligen åläggas ersättningsskyldighet enligt bolagens yrkande. Domslut. TR:n fastställer att Södertälje kommun är ersättningsskyldig för de utlägg Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar har haft på grund av skador som uppkom till följd av vattenutströmning från kommunens vattenanläggning i Blombacka d 18 febr Instans 2 Kommunen överklagade i Svea HovR och yrkade att käromålet skulle ogillas. Bolagen bestred ändring. HovR:n (hovrättsrådet Hahn, referent, och tf hovrättsassessorn Ingvar-Nilsson) anförde i dom d 6 maj 1996: Domskäl. Målet gäller frågan om rent strikt skadeståndsansvar för översvämningsskador på grund av en spricka i en renvattenledning skall åläggas kommunen i egenskap av ägare till vaanläggningen. Förhållanden i rörgraven eller onormala tryckstötar i ledningssystemet har angetts vara trolig anledning till rörbrottet. Vid en undersökning av röret har något materialfel inte kunnat konstateras. Vattenskadorna på fastigheterna har uppstått sedan vatten runnit ut i det villaområde där fastigheterna är belägna och en vattensamling uppstått på dessa. Skadorna har inte sådant samband med va-förhållandena mellan kommunen och fastighetsägarna att 29 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är tillämplig (jfr prop 1970:118 s 153, Bouvin, Åke m fl, VAlagstiftningen En kommentar, upplaga 2:1, Stockholm, 1993 s 148 och Vattenöverdomstolens dom , DTvA 17). De omständigheter som åberopats innebär alltså att hinder inte finns mot att allmän domstol prövar tvisten. Parterna har vidhållit vad de anfört vid TR:n. Kommunen har därutöver i HovR:n bland annat anfört att endast skador som uppkommer genom förmedling av vatten eller ånga via ledningssystem till sin art är sådana att skadan vanligen drabbar någon som står i kontraktsliknande förhållande till huvudmannen för va-anläggningen, att de nu aktuella skadorna saknar samband med det kontraktsliknande förhållandet mellan fastighetsägarna och huvudmannen och att detta förhållande därför inte skall tillmätas betydelse. 186

186 Rent strikt skadeståndsansvar utan stöd av lag har tidigare begränsats till vissa fall, där det varit fråga om verksamhet av särskilt farlig art (se Hellner, Jan, Skadeståndsrätt, 5 uppl, Stockholm, 1995 s 178ff, med hänvisningar till rättspraxis). I NJA 1991 s 720 slog HD fast att en innehavare av en fjärrvärmeanläggning, vilken inte omfattades av lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, bar rent strikt ansvar för skada Sida 472 genom utsläpp av hett vatten från anläggningen. Läckaget hade orsakats av korrosion på ett stålrör på grund av att vatten trängt in där en gummiring inte hade tätat helt. Avgörandet innebär en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt (se Hellners anmälan Strikt skadeståndsansvar för skador från fjärrvärmeanläggning, JT 1991/92, s 646ff): Rent strikt skadeståndsansvar utan stöd av lag kan numera göras gällande också då det inte är fråga om farlig verksamhet. Stöd för ålägga ett rent strikt ansvar för skador orsakade av brott på vattenledningar ger sedan länge norsk men under senare år också dansk praxis och doktrin (se beträffande norsk praxis: NRt 1905 s 715 refererad av Andersen, Kristen, TfR 1948 s 99ff (104) och doktrin: Hagstrøm, Viggo, Offentligrettslig erstatningsansvar, Otta, 1987 s 114ff, Nygaard, Nils, Skade og ansvar, Bergen, 1985 s 238ff samt dansk praxis: UfR 1983 s 866, Nord Domss 1984 s 341 och doktrin: Gomard, Bernhard, Status i Dansk Erstatningsret, i Festskrift till Curt Olsson, Helsingfors, 1989 s 51ff (63ff); Norgaard, Jørgen/Vagner Hans Henrik, Laerebog i erstatningsret, 1990 s 108ff). Mot en utvidgning av det rent strikta ansvaret i allmänhet kan invändas att lagstiftaren i miljöskadelagen (1986:225) har slagit fast strikt ansvar i vissa angivna situationer och härigenom skulle kunna anses ha avgränsat de skadefall då strikt ansvar är motiverat. Det kan därför hävdas att det för en utvidgning till andra fall krävs en urskiljbar ansvarsprincip eller annars starka skäl (jfr Bengtsson, Bertil, Miljöskadelagen och oskrivna skadestånds-grundsatser, i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, 1987 s 79 (86)). I samma riktning talar att det i svensk doktrin inte finns någon princip som avgränsar de fall som omfattas av rent strikt ansvar när det inte är fråga om farlig verksamhet (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, s 179). Någon enhetlig uppfattning på denna punkt har inte heller utbildats i dansk eller norsk doktrin. De av HD i NJA 1991 s 720 anförda allmänna rättspolitiska skälen för rent strikt ansvar vid skador orsakade av utsläpp från en fjärrvärmeanläggning gör sig, som TR:n funnit, gällande också när det gäller skador orsakade av brott på en renvattenledning (jfr Hellner, a a, s 648f och densamme, Skadeståndsrätt, s 179). HovR:n delar TR:ns bedömning att det inte finns skäl att behandla frågan om ansvar i de båda fallen olika. Också när det gäller vattenskador orsakade av brott på renvattenledningar är det fråga om skador, som aldrig helt kan undvikas. Skaderisken är typisk för verksamheten och varaktig. Sett ur den skadelidandes synvinkel är skadorna av allvarlig och extraordinär natur. Även här är anläggningsinnehavaren närmast till att bära risken av skador än den tillfällige skadelidanden. Skadornas samband med ett faktiskt eller vanligt förekommande kontraktsliknande förhållande mellan den för skadan ansvarige och den skadelidande kan enligt HovR:ns bedömning inte vara av avgörande betydelse för om rent strikt ansvar skall åläggas eller inte (jfr Hellner, Strikt skadeståndsansvar för skador från fjärrvärmeanläggning, s 648). Mot bakgrund av vad som nu anförts finner Sida 473 HovR:n att övervägande skäl talar för att en huvudman för en va-anläggning bör bära rent strikt ansvar för skador orsakade av brott på en vattenledning. HovR:n fastställer därför TR:ns domslut. Domslut. 187

187 HovR:n fastställer TR:ns domslut. Hovrättslagmannen Holmquist var skiljaktig och anförde: Bolagen har som grund för sin talan åberopat endast att kommunen såsom ägare till vattenanläggningen enligt grannelagsrättsliga principer är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet. Svensk rätt har före rättsfallet NJA 1991 s 720 inte intagit den ståndpunkten att en ägare till en vattenanläggning är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet i vidare mån än vad som följer av 29 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Frågan i målet blir då om de omständigheter som varit avgörande för HD:s ställningstagande i det nämnda rättsfallet, som rör skador på en fastighet till följd av ett brott på en ledning från en fjärrvärmeanläggning, föreligger i samma utsträckning vid skador på en fastighet orsakade av utströmmande vatten från en renvattenanläggning. Här bör först anmärkas att lagstiftaren genom 29 lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar reglerat vad som i praktiken är ett strikt ansvar för anläggningens huvudman gentemot fastighetsägare som är anslutna till anläggningen. Genom bestämmelsen i fråga skyddas alltså den som står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. I 1991 års rättsfall framhålls också som ett skäl för ett strängt skadeståndsansvar att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Detta intresse tillgodoses väsentligen genom ersättningsreglerna i va-lagen. Behovet av att genom domstolspraxis lägga fast ett rent strikt ansvar för alla situationer är således begränsat. En sådan utvidgning av ersättningsskyldigheten skulle för övrigt också åtminstone teoretiskt sett leda till att den som stod utanför kontraktsförhållandet med anläggningens ägare skulle ha ett bättre ekonomiskt skydd mot skador än ägare till fastigheter anslutna till anläggningen. Distributionsnät för renvatten har funnits i tätorterna under mycket lång tid för att tillgodose behovet av hushållsvatten m m. Sådana anläggningar kan inte undvaras i ett modernt samhälle. Inte heller kan de ersättas av andra distributionssätt. Här föreligger i jämförelse med fjärrvärmeanläggningen betydelsefulla skillnader som också motiverar att skilda skadeståndsrättsliga aspekter läggs på de båda typerna av anläggningar. Det anförda leder enligt min mening till att det nu inte utan uttryckligt stöd i lag eller praxis bör läggas fast en strikt ersättningsskyldighet för kommunen för de skador som drabbat fastigheterna till följd av det utströmmande vattnet. Bolagens talan bör således ogillas. Instans 3 Kommunen (ombud advokaten Ingemar Alfrost) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle ogilla den av Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar förda fastställelsetalan. Bolagen (ombud jur kand Johan Öberg) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I rättsfallet NJA 1991 s 720 slog HD fast att innehavare av en fjärrvärmeanläggning skall bära ett strikt Sida 474 skadeståndsansvar för skador som orsakas av vattenutsläpp från anläggningen. I domskälen framhöll HD bl a att det rörde sig om hett vatten och att skadorna orsakats av 188

188 ånga från det heta vattnet. Rättsfallet har kommenterats av Jan Hellner i Juridisk Tidskrift 1991/92 s 646ff. I nu förevarande fall är fråga om kallt vatten från en renvattenledning tillhörande kommunens allmänna va-anläggning. Ett brott på ledningen ledde till att omkring kbm vatten läckte ut på några få timmar och över-svämmade närbelägna villakvarter. Olyckan visar att en brusten renvatten-ledning kan orsaka väl så svåra fukt- och vattenskador som brott på en fjärrvärmeledning. En fjärrvärmeanläggning har i en sådan här situation den fördelen att systemet är slutet, varför mängden vatten som kan läcka ut är begränsad. Vad gäller kommunens invändning, att ett strikt skadeståndsansvar för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle innebära ett strängare ansvar än kommunen har gentemot va-abonnenterna på va-rättslig grund, anmärker HD att huvudmannens ansvar gentemot va-abonnenterna för skador som orsakats av brister i anläggningen också torde vara strikt (jfr Bouvin/Qviström, VA-lagstiftningen, 2 uppl, 1993 s 145ff och NJA 1993 s 764). HD finner sålunda, på de skäl som anförts i rättsfallet NJA 1991 s 720 och som återgivits i TR:ns och HovR:ns domar i detta mål, att kommunen har ett strikt skadeståndsansvar för de skador som orsakats av utströmmande vatten från den brustna renvattenledningen. HovR:ns domslut skall därför fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solerud, Westlander och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I rättsfallet NJA 1991 s 720 fastslog HD att innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador som orsakas av vatten-utsläpp från anläggningen. Anledning saknas att bedöma ansvaret för skador orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt. Med anledning av kommunens invändning att strikt ansvar för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle innebära ett strängare ansvar än vad kommunen har gentemot va-abonnenter på va-rättslig grund kan erinras om att också huvudmannens ansvar gentemot abonnenterna enligt 29 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar för skador som orsakas av brister i va-anläggningen är oberoende av vållande, jfr NJA 1993 s 764 samt SvJT 1994 s 875. HD finner sålunda att kommunen bär strikt skadeståndsansvar för de skador som orsakats av utströmmande vatten från den brustna renvattenledningen. HovR:ns domslut skall därför fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD:s dom meddelades d 25 juni 1997 (mål nr T 2637/96). 189

189 NJA 1997 s. 684 Efter särskilt riklig nederbörd har osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering med översvämningsskador nedströms som följd. Dammägaren har inte ansetts böra åläggas strikt skadeståndsansvar. Instans 1 Ingvar K, Åke M, Tore N och Purkijaurs Hembygdsförening förde efter stämning å Vattenfall AB (Vattenfall) vid Luleå TR, vattendomstolen den talan som framgår av vattendomstolens mellandom. Vattendomstolen (rådmannen Stenudd, fastighetsrådet Harju och två nämndemän) anförde i mellandom d 8 dec 1995: Yrkanden m m. Vattendomstolen lämnade 1976 tillstånd till idrifttagning av Randi kraftstation i Lilla Luleälven. Tillståndet innebar att forssträckan mellan sjöarna Randijaure och Purkijaure, Lulleketjeforsen, stängdes av med en regleringsdamm och att vattnet från Randijaure således under normala förhållanden leddes förbi Purkijaure. I Pourkijaures utlopp har till förebyggande av låga sommarvattenstånd av regleringarna uppströms i Tjaktjajaure och Skalka anlagts en grunddamm, vilken i samband med Randiföretagen påbyggdes till krönhöjden +271,6 m och försågs med reglerbart utskov för avsänkning av sjön vintertid. Under sensommaren 1993 föll rikligt med nederbörd i Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Regnvädren orsakade två flödestoppar i Lilla Luleälven; den första med kulmen under slutet av juli månad och den andra med kulmen i mitten av augusti. Flödena blev så stora att omfattande översvämningar inträffade med åtföljande skador på fritidshus och tomter, bryggor m m. Vattenföringen i Purkijaures utlopp uppgick som högst till 626 m3/s och vattenståndet i sjön var då +273,32 m. Vattenföringen vid Bodens kraftstation var som högst d 20-d 21 aug och flödet uppmättes då till m3/s. Kärandena, som äger eller disponerar fastigheter vid Purkijaure, har gjort gällande att Vattenfall under senare hälften av augusti släppt fram opåkallat höga vattenmängder genom Randijaures regleringsdamm och därigenom vållat översvämningsskadorna. De har på grund härav yrkat ersättning av Vattenfall; Ingvar K med kr jämte moms på kr, Åke M med kr jämte moms på kr, Tore N med kr och Purkijaurs Hembygdsförening med kr. De har även yrkat ränta. Vattenfall har bestritt käromålet. Efter parternas önskemål finner vattendomstolen lämpligt att genom mellandom avgöra frågan om Vattenfalls skadeståndsskyldighet. Grunder. 1. I första hand påstås strikt ansvar. Kärandena. Vattenreglering är till sin natur att betrakta som farlig verksamhet som innebär en påtaglig skaderisk för människor och Sida 685 egendom vid det reglerade vattendraget. Visserligen erkänner inte svensk rätt någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet. Domstolarna har dock blivit mer benägna att tillämpa det strikta ansvaret framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. Begreppet granne har därvid kommit att ges en ganska vid tolkning. Kärandena hävdar att det föreligger ett granne-lagsrättsligt förhållande mellan dem och Vattenfall samt att Vattenfalls verksamhet är av särskilt farlig art. Även om vattenreglering inte skulle betraktas som farlig verksamhet har tappningarna orsakat allvarliga skador. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskyddslagen. Med hänsyn till den utveckling som skett på det grannelags- och miljörättsliga området synes det följdriktigt att även beträffande 190

190 vattenreglering tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i kontraktsförhållande till den som driver vattenregleringen. Inför idrifttagningen av en reglering träffar sökanden regelmässigt avtal med berörda sakägare som i princip innebär att dessa mot ersättning i pengar eller åtgärder godtar att sökanden får bedriva vattenreglering i ansökt omfattning. Vattenfall. Vattenfall vitsordar att merparten av de skador för vilka kärandena yrkar ersättning orsakats av höga flöden i Lilla Luleälven. Beträffande vissa skador på Purkijaur 2:2 (bostadshus, avlopps- och vattenbrunn) bestrider Vattenfall dock att skadorna orsakats av 1993 års flöde. De skador som orsakats av detta flöde har emellertid inget samband med den verksamhet, som bedrivits av Vattenfall, vilket är grundläggande för frågan om skadeståndsansvar överhuvudtaget skall kunna åläggas bolaget. Inget av övriga kriterier för strikt ansvar, nämligen verksamhetens påstådda farlighet och art, är heller för handen. Käromålet kan alltså inte bifallas på denna grund. 2. I andra hand påstås att Vattenfall brutit mot bestämmelsen i 17 kap 2 VL genom att, såsom kärandenas talan får förstås, driva vattenföretagen så att snabba flödes- och vattenståndsändringar i onödan skadat motstående intressen. Kärandena. Kärandena synes i denna del inte ha åberopat andra omständigheter för sin talan än de som anförts under deras tredjehandsgrund. Vattenfall. Bestämmelsen i 17 kap 2 VL är inte tillämplig i förevarande fall eftersom vattenhushållningsbestämmelser rent faktiskt meddelats. Vattenfalls bemötande i sak av påståendena upptages under kärandenas tredjehandsgrund. 3. I tredje hand påstås att Vattenfall genom vårdslöshet, såsom sägs i 2 kap 1 skadeståndslagen, vållat skadorna. Kärandena. Kärandena har åberopat av civilingenjören David Östensson skriftligen och muntligen lämnade uppgifter om de hydrologiska förhållandena och vad som enligt kärandenas uppfattning bort göras för att undvika eller begränsa skadorna. I de olika regleringsmålen i Lilla Luleälven har vattenföringar och vattenstånd beräknats för en serie av 30 år nämligen årsserien Beräkningarna har också legat till grund för dels bestämning av de karaktäristiska Sida 686 vattenföringar och vattenstånd som skulle uppkomma efter genomförda vattenföretag, dels tillåtlighets- och skadebedömningar. Vattenföringarna och även vattenstånden i Purkijaure påverkas av regleringarna uppströms därom. I samband med tillkomsten av grunddammen 1975 i sjöns utlopp redovisades den slutliga inverkan av företagen i diagram för tre typår. Dessa diagram utvisar att under dessa år skulle vattenföringen högst uppgå till ca 300 m3/s och vattenståndet skulle med öppna utskov då bli högst ca +272,4 m. Den redovisade avbördningskurvan för grunddammen med öppna utskov sträcker sig endast till 300 m3/s och anger då vattenståndet +272,25 m. Detta var den ungefärliga bilden av de förhållanden som således förväntades i Purkijaure efter de genomförda vattenföretagen. Detta har sakägarna självfallet inrättat sig efter och anpassat sig till. I verkligheten har vida högre flöde uppmätts, nämligen i augusti 1993 då vattenföringen uppgick till 626 m3/s och vattenståndet i Purkijaure uppmättes till +273,32 m. Det hydrologiska material som Vattenfall presenterade 1975 är sålunda grovt missvisande. Det är för övrigt högst anmärkningsvärt att man i målet hänförde sig till ett mer än tjugo år gammalt material när det rimligtvis borde finnas material för tiden efter 1955 som kunnat ge vattendomstolen och berörda sakägare bättre underlag för sina bedömningar rörande företagets tillåtlighet. Det kan inte heller råda någon tvekan om att Vattenfall insett att årsserien inte återspeglar de verkliga förhållandena efter Med den förfinade prognosteknik som idag finns tillgänglig kan det inte innebära några större 191

191 svårigheter att förutse det hydrologiska förloppet och i god tid vidta åtgärder för att minska eller helt undvika skador inom Purkijaureområdet. I början av maj upprättade SMHI tillrinningsprognoser för regleringsmagasinen i Luleälven avseende perioden maj-augusti. Prognoserna pekade på tillrinningar under sommaren/hösten om ca % för Lilla Luleälven och ca % för Stora Luleälven. Värdena anger procent av normalvärdena vid 50 % sannolikhet. Snömängden före våravsmältningen var 1,5-2 gånger högre än den normala. De tappningar som förekom framför allt under juli månad var för låga. Med hänsyn till prognoserna om de höga tillrinningarna och den stora snöförekomsten borde ännu större försiktighet ha iakttagits vid planeringen av tappningen. En högre prognosnivå än 50 % borde ha tillämpats. Genom en ganska måttlig höjning av tappningen under i första hand senare hälften av juli skulle magasinsutrymme ha kunnat reserveras för betydande neddragningar under tiden d 16-d 22 aug. Med större försiktighet och aktsamhet vid tappningsplaneringen hade en sammanlagd minskning av tappningen om ca 300 m3/s kunnat ske under tiden d 16-d 22 aug. Motsvarande minskning av vattenföringen i Lulleketjeforsen och Purkijaure hade då kunnat uppnås. Flödestoppen i Purkijaure hade därigenom kunnat begränsas till ca 300 m3/s. Även detta värde är högt jämfört med de vattenföringar som beräknades i målet. Med en sådan tappning hade vattenståndet i Purkijaure blivit avsevärt lägre. Enligt avbördningskurvan för grunddammen skulle vattenståndet vid vattenföringen 300 m3/s uppgå till +272,3-272,4 m. Denna nivå är ca 1 m lägre än det verkliga vattenståndet i augusti Det aktuella flödet till Purkijaur (626 m3/s) hade med naturlig avbördning från sjön gett ett vattenstånd av ca +272,5 m. Vidare framgår av vattenförsörjningsberäkningar som redovisats att naturlig vattenföring hade varit ca 870 m3/s motsvarande ca +272,9-273,0 m. I själva verket var vattenståndet uppe i +273,31 m, dvs ca 0,35 m över oreglerat vattenstånd. Även om dammen tillkommit med hänsyn till de kringboende är det orimligt att dessa skall tvingas att acceptera reglerade vattenstånd som ligger över vad som Sida 687 skulle ha rått under naturliga förhållanden, låt vara att förhållandet endast varade några dygn. Vattenfall hade även kunnat mildra verkningarna av de höga flödena genom att utnyttja kvarvarande magasinsutrymme på ett aktsamt sätt. Sålunda fanns d 22 aug ett ouppfyllt magasin om 1,21 m kvar i Tjaktjajaure. Skulle detta magasinsutrymme ha utnyttjats för flödesdämpning under perioden d 16-d 22 aug skulle vattenföringen ha varit ca 160 m3/s lägre än den faktiskt i verkligheten framrinnande. Ett utnyttjande av nämnda kvarvarande magasin hade inte krävt några mera långtgående överväganden då ju nederbörden vid den tidpunkten hade avtagit och detta talade självfallet för minskande tillrinningar. Vattenfall. Vattenfall har åberopat av hydrologen Birgitta Adell skriftligen och muntligen lämnade uppgifter om de hydrologiska förhållandena och om vilka åtgärder Vattenfall vidtagit med anledning av de höga tillrinningarna. Den grundläggande omständigheten vid tappningsplaneringen är den snöförekomst, som man genom mätningar har god kännedom om. Det spelar ingen roll om mängden snö är stor eller liten, utan denna läggs alltid in i botten på det planerade magasinet. Även den nederbörd, som faller under uppfyllnadsperioden, tas med i beräkningarna. Det som är okänt och som man alltså måste kalkylera med, är den framtida nederbörden. Om nederbörden, särskilt höstregnen, vet man i planeringsögonblicket mycket lite. Inte ens SMHI, som är expert på området, kan förutsäga väderutvecklingen för längre tidsrymd än fem dygn. Ofta är dessutom prognoserna vad gäller den senare delen av femdygnsperioden förenade med stor osäkerhet. Vid tappningsplaneringen utgår man därför alltid från normala framtida nederbördsförhållanden baserade på väderstatistik (medianutvecklingen). 192

192 30-årsserien inrymmer år med maximala flöden varierande mellan 1084 m3/s och 2213 m3/s. De flöden som inträffade 1989, 1640 m3/s och 1993, 2146 m3/s är höstflöden av sådan storlek att de är omöjliga att i förväg planera för. Av de flöden under 1900-talet som inträffat efter d 1 aug är det bara ett som överskrider 1993 års nivå, nämligen flödet år 1915 som var 2485 m3/s. SMHI har kvantifierat snösmältningsbidraget till tillrinningstoppen 1993 till ca 5 %. Perioden för magasinsuppfyllnaden innehåller naturligtvis en osäkerhet i form av kommande regns storlek. Uppgift om när regn kan förväntas och storleken av detta regn inhämtas från SMHI. Vattenfall har också egna stationer i fjällvärlden som mäter nederbörd, temperatur och i vissa fall även vattenstånd. Under augusti månad beställde Vattenfall meteorologiska prognoser från SMHI varje dag och kontakt togs även dagligen med meteorologerna, ibland flera gånger per dag. Såsom kärandena anfört pekade prognoserna på höga tillrinningar under sommaren/hösten Eftersom juni var kall och värmen kom i juli inföll en försenad vårflod som nådde sin kulmen d juli. Tillrinningarna till Tjaktjajaure resp Suorva var då 434 m3/s resp 1168 m3/s. Trots att värmen höll i sig sjönk sedan tillrinningarna till magasinen d 20 juli till 190 m3/s resp 620 m3/s. Vid den tidpunkten fanns mycket gott om utrymme i magasinen. Nivån i Tjaktjajaure var +472,89 m (dg +477 m) och i Suorva +448,48 m (dg +453). Den 25-d 27 juli kom det första höstregnet med 64,4 mm i Aluokta och 58,6 mm i Karats. Vattenståndet i Rapadalen steg med 1,08 m på mindre än två dygn och tillrinningen till Tjaktjajaure ökade från 190 m3/s till 577 m3/s på tre dygn. Trots de goda marginalerna i magasinen påbörjades ändå tappningarna eftersom utvecklingen tydde på att exceptionella regnmängder var att förvänta. Den 1 aug kom mer regn. Magasinsnivåerna i Tjaktjajaure och Suorva var då +474,13 m resp +450,59 m. Den 2 aug ansåg SMHI som troligt att det inte skulle komma någon Sida 688 nederbörd framöver och att det i så fall inte var fråga om några stora regnmängder. Den 6 aug talade SMHI om att det kunde komma 4-10 mm regn de kommande 5 dygnen. Den 9 aug pronoserade SMHI mm och d 10 aug mm. Utfallet i Sarek blev dock dubbelt så stort som prognoserade maximala regnmängder. Magasinsnivåerna i Tjaktjajaure d 10 aug var +474,76 m och i Suorva +451,52 m. Tappningen i Boden var 1775 m3/s. Den 13 aug tappades till Lulleketjeforsen ca 205 m3/s. Den 14 aug var buffertmagasinet i Tjaktjajaure 38 cm och d 18 aug var motsvarande utrymme i Suorva 56 cm. Den 17-d 19 aug kom för fjärde gången på kort tid enorma regnmängder, vilka denna gång till större delen föll i de nedre delarna av Luleälven. Den 18 aug var tappningen till Lulleketjeforsen ca 500 m3/s. SMHI:s prognoser d 20 aug och d 26 aug talade om fortsatt höga regnmängder, varför Vattenfall valde att behålla kvarvarande magasinsutrymmen i de stora magasinen för fortsatt flödesdämpning, särskilt som nederbördsmängderna tidigare blivit dubbelt så stora som SMHI förutspått. Under tiden d 17-d 29 aug överskreds dock dämningsgränsen i Parkijaure och i Sitasjaure för att minska skadeverkningarna nedströms. SMHI har funnit åtgärderna väl motiverade och lämpliga under rådande förhållanden. Nu kom det dock efter d 22 aug inte mer regn såsom SMHI trott. Det fanns alltså ingenting som i mitten av augusti tydde på att nederbörden hade avtagit och att man hade att räkna med minskade tillrinningar. Tvärtom var Vattenfall i den situationen tvungen att förbereda sig på ytterligare stora regnmängder, varför man varken vågade eller kunde utnyttja det återstående magasinsutrymmet i Tjaktjajaure för dämpning av flödet. Om det fortsatt att regna enligt SMHI:s prognoser och tappning ej skett när Tjaktjajauremagasinet nått dämningsgränsen hade vattnet stigit 2,42 m dvs 42 cm över tätkärnans överkant. Risken för dammgenombrott hade i ett sådant läge varit stor. I samband med höstregn kan förändringar i tillrinningen ske mycket snabbt. Det gäller särskilt om marken är mättad och naturliga sjöar ligger på en hög nivå. Vid dessa tillfällen sker ingen naturlig magasinering av något vatten. Detta ger snabbt ökande avrinning från ett område. I en oreglerad likaväl som i en reglerad älv genererar en 193

193 sådan situation stora flödes- och vattenståndshöjningar. Vid 1993 års flöde skulle flödesändringen blivit lika stor i den oreglerade Luleälven som i den reglerade. Flödestoppen skulle dessutom blivit något högre i den oreglerade älven. Årsregleringen 1993 har ej orsakat onödiga skador på enskilda intressen. Det höga flödet och de stora flödesändringarna berodde helt och hållet på stora tillrinningar till området till följd av stora regnmängder. Vid haveri i Randi kraftstation eller då tillrinningen överskrider utbyggnadsvattenföringen måste vatten spillas genom Lulleketjeforsen. Vattenståndet stiger då i Purkijaure på grund av dels det höga flödet dels grunddammens funktion. Grunddammen har en höjande effekt på vattenstånden även vid höga flöden, vilket också redovisats och beaktats vid tillståndsprövningen. I mitten av augusti 1993 uppgick vattenföringen i Lulleketjeforsen till ca 550 m3/s. Samtidigt gick genom Randi kraftstation ca 400 m3/s, dvs i princip utbyggnadsvattenföringen. Utan Randi kraftstation i drift skulle således ytterligare 400 m3/s, eller totalt ca 950 m3/s, tillförts Purkijaure från Randijaure. Härtill kommer de oreglerade tillflödena från Appo- och Pärlälvarna. Det tidigare högsta uppmätta vattenståndet inträffade år 1938 då nivån +273,67 m uppmättes i Purkijaure. Vattenståndet 1993 nådde som högst +273,3 m, alltså ca 0,4 m lägre än tidigare uppmätta högsta vattenstånd. Vattenfall har under givna förutsättningar gjort vad bolaget kunnat för att undvika onödiga översvämningsskador. Man har således låtit de stora magasinen successivt höjas, men av säkerhetsskäl hållit ett visst buffertmagasin för att Sida 689 parera de stora regnmängder som väntades. Om man utnyttjat också dessa ouppfyllda delar av magasinen, hade man avhänt sig alla möjligheter att ta emot en ännu större tillrinning vid än mer extrema nederbördsmängder. Några garantier för att nederbörden var i avtagande eller skulle helt upphöra, kunde av självklara skäl inte lämnas av SMHI. En annan hantering av magasinen såsom kärandena förordat hade varit direkt oansvarig. Någon oaktsamhet i angivna hänseenden kan alltså inte läggas Vattenfall till last. Härtill kommer, att ett eventuellt skadeståndsansvar endast kan komma i fråga om den påstådda oaktsamheten i sig varit orsak till uppkomna skador. Den frågan har inte utretts närmare av kärandena. 4. I fjärde hand påstås att Vattenfall brutit mot de villkor eller föreskrifter som meddelats i samband med tillstånd till de vattenföretag som påverkar Purkijaure. Kärandena. Vattenfall har fått tillstånd till ansökta vattenföretag bl a på grundval av de vattenstånds- och vattenföringsdiagram i 30-årsserien som redovisats inför vattendomstolen. Dessa diagram har också legat till grund för skaderegleringen. På så sätt utgör diagrammen och däri redovisade tappningar ramarna för verksamheten och samtidigt ett villkor för vattenföretaget. Vattenfall kan inte utan vidare frångå den tappning som domstol och sakägare haft anledning att räkna med för framtiden. I en dom från 1975 har vattendomstolen uttalat att Vattenfall ej kan anses ha rätt att utan föregående prövning så väsentligt frångå den tappning, som skaderegleringen bygger på, att skador utöver dem som redan ersatts uppkommer. Domen behandlar primärt en fråga om frångående av bestämmelserna om flottningstappning men den klarlägger i alla fall Vattenöverdomstolens principiella uppfattning. Skaderegleringen vid Purkijaure har visserligen i huvudsak gällt de olägenheter som förutsattes bli följden av ett lägre vattenstånd sommartid efter regleringen. Vid skaderegleringen har dock sakägarna även beaktat de högre vattenstånd som blir följden av höga flöden. Kunskap om dessa vattenstånd har inhämtats genom studium av i målen redovisade hydrotekniska diagram. Man har därvid ansett sig kunna utgå från att vattenståndet i Purkijaure aldrig skulle bli högre än vad som redovisats för ett vattenrikt år. Under inga förhållanden skulle vattenståndet vid något tillfälle bli högre än under oreglerade förhållanden. Sommaren 1993 frångick emellertid Vattenfall på ett uppseendeväckande sätt de tappningar som angivits i det år 1975 redovisade 194

194 hydrologiska materialet, därvid man t o m åstadkom ett högre vattenstånd än under naturliga förhållanden. Då företagen således inte drivits i enlighet med angivna villkor är bolaget även på denna grund skadeståndsskyldigt. Vattenfall. Kärandena gör gällande, att Vattenfall inte följt villkoren för regleringarna och synes med det mena att Vattenfall frångått de i ansökningarna redovisade vattenföringarna. I ansökningsmålen har Vattenfall redovisat hur det ansökta företaget skulle ha påverkat de vattenföringar, som förekommit under perioden , som av likformighetsskäl använts vid i princip samtliga ansökningsmål. 30-årsserien är ett statistiskt material vilket syftar till att visa hur vattenföringarna skulle ha sett ut under 30-årsperioden med det ansökta företaget i drift. Vattenfalls redovisning enligt de ingivna hydrotekniska diagrammen är alltså ingen beräkning för framtiden av hur vattenföringarna skulle komma att te sig utan exemplifierar bara hur vattenföringarna under en viss tidsperiod skulle ha sett ut med det då ansökta företaget i drift. Dessa redovisningar är alltså inte på något sätt att betrakta som villkor för regleringarna. Villkoren för dessa framgår av respektive tillstånd och innehåller bl a uppgifter om vattenstånd, variationsrätt per tidsenhet, tappningsändringar, minimitappningar etc. Sida 690 Något brott mot sådana bestämmelser synes inte ens ha påståtts av kärandena. Dessa har däremot åberopat Vattenöverdomstolens dom d 24 mars 1975, vari fråga var om frångående av bestämmelse rörande flottningstappning. Enligt Vattenfalls mening är förhållandena under sommaren 1993 och de frågor som aktualiserades i den nyss berörda domen ej jämförbara. I Vattenöverdomstolens dom var fråga om innehållande av vatten avsett för flottningens behov och i ett lågt register, dvs vatten som i och för sig var av intresse för kraftproducenten. I förevarande fall är fråga om vattenföringar i ett högt register, som sedan "länge" passerat gränsen för produktionskapaciteten. Tappningen sommaren 1993 skedde ju inte för att tillgodose produktionsintresset. Flottningsvattnet däremot kunde ju ha varit producerbart och därför av intresse för producenten. I detta sammanhang går det således inte att dra några slutsatser överhuvudtaget av Vattenöverdomstolens då aktuella prövning. Vattenfall har som bevisning åberopat ingivna yttranden av SMHI och Dammsäkerhetsnämnden. Vidare har åberopats vattenståndsdiagram utvisande att den naturliga vattenföringen i bl a Boden under sommaren 1993 inte bara vid flera tillfällen och längre sammanhängande perioder skulle ha varit högre än den reglerade utan också högre än den då uppmätta högsta reglerade vattenföringen. Enligt Vattenfall skulle flödesändringarna ha blivit lika stora i den oreglerade Luleälven som i den reglerade. Domskäl. Orsakssamband. Eftersom Vattenfall, som disponerar över samtliga regleringstillstånd i den helt utbyggda Luleälven, haft möjlighet att påverka och även påverkat framsläppningen av de vattenflöden som var aktuella 1993, måste för skadeståndsansvar erforderligt orsakssamband mellan Vattenfalls åtgärder och de skador som inträffat på grund av dessa flöden anses föreligga. För domstolens prövning av enbart ansvarsfrågan saknar det nu betydelse om alla skador på Purkijaur 2:2 orsakats av 1993 års flöde. Strikt ansvar. Väl kan sägas att regleringsverksamheten innehåller farliga inslag i den meningen att ett dammgenombrott aldrig helt kan uteslutas. Rätten till skadestånd då strikt ansvar för en verksamhet föreligger uppstår emellertid genom det sätt på vilket skadan inträffat. I målet är inte fråga om skador till följd av dammgenombrott utan till följd av regleringarnas bedrivande. Med hänsyn härtill och då regleringsverksamheten i sig, särskilt i jämförelse med vad som kan inträffa under naturliga förhållanden, inte kan anses vara av sådan extraordinär art som medför en säregen fara kan Vattenfall inte åläggas strikt ansvar på denna grund. Parterna har som stöd för sina respektive ståndpunkter hänfört sig till rättsfallet NJA I 1991 s 720, vari HD ålagt innehavaren av en fjärrvärmeanläggning strikt ansvar för 195

195 skador som orsakats av utsläpp från anläggningen. Åläggandet av ansvar utgör i detta fall inte en tillämpning av någon regel om strikt ansvar för farlig verksamhet. Rättsfallet har kommenterats av Hellner i Juridisk Tidskrift (JT s 646). Han säger där att det finns en saklig skillnad mellan skador till följd av brott på ledning och skador som uppstår genom att en ledning inte är tillräckligt dimensionerad för ovanligt stark vattenströmning och det därför uppstår översvämning. Enligt stadgad praxis, fortsätter Hellner, Sida 691 åläggs skyldighet att ersätta skador i sistnämnda fall endast när försummelse kan läggas den för ledningen ansvarige till last. De av HD angivna omständigheterna i rättsfallet, grannelagsrättsliga synpunkter och annat, kan enligt domstolens mening inte anses jämförbara med förhållandena i förevarande fall. Tvärtom ger Hellners exempel och uttalande stöd för uppfattningen att Vattenfall inte kan göras ansvarigt för skador till följd av regleringsverksamheten utan att vållande konstaterats. Kärandenas yrkande kan alltså inte bifallas på grund av påståendet om strikt ansvar. Vållandefrågan. Den grundläggande frågan vid culpabedömningen är om Vattenfall under de förhållanden som rådde 1993 borde ha handlat på annat sätt för att undvika skador. Kärandena har påstått att bolaget dels tappat för lite vatten framför allt under juli månad och härigenom skapat för små buffertmagasin, dels inte i tillräcklig grad utnyttjat de buffertmagasin man ändå hade, vilket allt fått till följd att vattenståndet i Purkijaure blivit t o m högre än det skulle ha blivit under naturliga förhållanden. Till bemötande av kärandenas påstående att Vattenfall, med hänsyn till de tillrinningsprognoser som förelåg, redan i juli borde planerat för större buffertmagasin än vad man gjorde har Vattenfall åberopat bl a Dammsäkerhetsnämndens skrivelse till regeringen d 4 febr Nämnden säger där att eftersom man inte med säkerhet kan förutse hur stor tillrinningen till magasinen kommer att bli, man inte heller kan låta risken för en extrem tillrinning få bli avgörande för hur snabbt och fullständigt man skall fylla magasinen efter avtappningen under det gångna vinterhalvåret. Det primära målet måste enligt nämndens mening vara att vid nästa vinterhalvårs början ha ett väl fyllt magasin men med ett buffertutrymme för oförutsedda tillrinningar. Buffertens storlek torde enligt nämnden inte rimligtvis behöva grundas på förmodanden om annat än en ökad tillrinning av normal omfattning under den senare delen av fyllningsperioden. Vattendomstolen ansluter sig till den uppfattning i frågan som Dammsäkerhetsnämnden sålunda gett uttryck för. SMHI har i av Vattenfall åberopad skrift framhållit att en noggrann förutsägelse av regnmängder över ett avrinningsområde tillhör det svåraste inom meteorologin trots stora framsteg inom den meteorologiska prognostekniken. Såvitt framgår har Vattenfall fortlöpande införskaffat den information som stod till buds för att möjliggöra en korrekt bedömning av läget. I målet har inte framkommit någon omständighet som ger stöd för kärandenas påstående att Vattenfall haft anledning att sköta fyllning och tappning av magasinen på annat sätt än som skett. Den förhållandevis stora snömängden inom tillrinningsområdet utgör sålunda i sig inget skäl för en ändrad tappningsstrategi, förutsatt att tillrinningen från snömagasinet tillsammans med övrig tillrinning beaktas på ett riktigt sätt. Det har inte visats att Vattenfall misstagit sig i detta avseende. Ej heller har visats att de buffertmagasin som fanns kring månadsskiftet juli-augusti var otillräckliga för en ökad tillrinning av normal omfattning. Av utredningen framgår att översvämningarna hade sin grund i de exceptionella regnmängder som föll vid i huvudsak fyra tillfällen med början i slutet av juli. Med hänsyn till de nederbördsprognoser som förelåg såväl före som vid själva flödeskulmen saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av Vattenfalls bedömning att en överhängande risk för fortsatt hög tillrinning var för handen. Vattenfall har ändå i skadeförebyggande syfte överskridit dämningsgränsen i 196

196 Sida 692 Purkijaure. Mot bakgrund av den redovisning som Vattenfall lämnat om flödessituationen under augusti och de nederbördsprognoser som förelåg vid varje särskilt tillfälle kan det inte anses som försummelse att bolaget inte i större utsträckning än som skett tagit i anspråk befintliga buffertmagasin. Såsom kärandena påtalat har vattenståndet i Purkijaure i början av augusti blivit något högre än det skulle ha blivit under naturliga förhållanden, vilket ostridigt var en effekt av den skadeförebyggande dammen i sjöns utlopp. Kärandenas talan härutinnan tycks innebära ett påstående om att Vattenfall i vart fall är skyldigt att sköta vattentappningen så att vattenståndet aldrig tillåts överstiga det rekonstruerade naturliga vattenståndet. Purkijauredammen och dess effekter prövades på grundval av de uppgifter Vattenfall lämnade i samband med prövningen av Randiföretagens idrifttagning. Vattenfall ålades sålunda i deldom d 7 juli 1976 att utföra dammen på angivet sätt. Den omständigheten att dammen visat sig ge en viss dämningseffekt vid de vattenframsläppningar som förekom 1993 kan nu inte läggas Vattenfall till last såsom oaktsamhet. Med hänsyn härtill och med hänvisning till den bedömning av vållandefrågan i övrigt som domstolen redovisat kan Vattenfall inte anses skadeståndsskyldigt på nu åberopade grunder. Det har ockå påståtts att Vattenfall inte iakttagit aktsamhetsregeln i 17 kap 2 VL. Denna bestämmelse är, när som i detta fall vattenhushållningsbestämmelser meddelats, inte tillämplig i fall av överträdelse av dessa bestämmelser. I den mån kärandenas talan i denna del, såsom talan uppfattats av vattendomstolen, har någon självständig betydelse är det just fråga om en sådan överträdelse. Vattendomstolen finner emellertid inte visat att Vattenfall genom vårdslösa flödes- och vattenståndsändringar åstadkommit onödiga skador. När det gäller påståendet i övrigt om överträdelse av meddelade vattenhushållningsbestämmelser upptar vattendomstolen följande. I ansökningarna angående vattenkraftutbyggnad i Luleälven har använts s k hydrotekniska diagram för perioden utvisande hur regleringsutfallet skulle ha blivit vid vald regleringsstrategi för just denna period. En annan vattenrikare, vattenfattigare eller mer variationsrik period kan dock vid samma grundstrategi för regleringen ge ett annat resultat. Framför allt innehåller en viss tillgänglig 30-årsserie inte säkert några extremt höga tillrinningar eller kombinationer av tillrinningar. Man bör därför vara medveten om att speciellt extremvärden vid verklig tillrinning kan bli annorlunda än vad som redovisats för den valda 30-årsperioden. De åberopade hydrotekniska diagrammen har inte berörts i givna vattenhushållningsbestämmelser och någon skyldighet för Vattenfall att tappa i enlighet med redovisad grundstrategi i ansökningsmålen har inte meddelats och föreligger inte heller på annan grund. Det av kärandena åberopade avgörandet av Vattenöverdomstolen rör, såsom Vattenfall framhållit, en helt annan situation än den förevarande och saknar betydelse i detta fall. Vidare saknas stöd för kärandenas påstående att man med en längre statistikperiod skulle ha kommit fram till väsentligen annorlunda bedömningar. De angivna högflödesåren 1989 och 1993 ligger t ex utanför en sådan förlängd period. Det är också att märka att eventuella brister i det statistiska underlaget för tillståndsprövningen av resp företag inte är föremål för vattendomstolens nu förevarande prövning. Sammanfattningsvis finner vattendomstolen att det inte har visats vare sig att vattenföretagen inte drivits i enlighet med villkoren i meddelade tillståndsdomar eller att Vattenfall förfarit vårdslöst i något av påstådda hänseenden. Vattenfall är därför inte skyldigt att utge av kärandena yrkat skadestånd. Sida 693 Domslut. 197

197 Vattendomstolen förklarar att Vattenfall inte är skyldigt att utge av kärandena yrkat skadestånd. Instans 2 Ingvar K, Åke M och Tore N överklagade i Svea HovR, Vattenöverdomstolen och yrkade att Vattenöverdomstolen skulle förklara att skadeståndsskyldighet föreligger för Vattenfall. Vattenfall bestred ändring. Målet avgjordes med stöd av 13 kap 69 1 st VL utan huvudförhandling. Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didón, vattenrättsrådet Hydén, hovrättsrådet Lundmark, referent, och tf hovrättsassessorn Tiberg) anförde i dom d 17 dec 1996: Vattenöverdomstolens domskäl. Parterna har i allt väsentligt åberopat samma omständigheter som vid vattendomstolen. Klagandena har här något vidareutvecklat den i frågan om strikt ansvar framförda synpunkten att parterna kan sägas stå i ett kontraktsförhållande till varandra. Klagandena har därvid pekat på att de träffat avtal om skadeersättningar med anledning av vattenföretaget och att de i målen redovisade hydrotekniska diagrammen låg till grund för avtalen. De anser att de bibringats uppfattningen att vattenhushållningen skulle skötas i enlighet med den grundstrategi som redovisades i ansökningsmålen. Klagandena gör härtill gällande att de skulle ha motsatt sig företagens tillåtlighet om de i samband med skaderegleringen fått veta att bolaget i framtiden skulle frångå den redovisade grundstrategin; under alla förhållanden skulle de ha begärt helt andra vattenhushållningsbestämmelser som villkor för företagen. Vattenfall har satt i fråga huruvida klagandenas argumentering om ett kontraktsförhållande mellan parterna skall uppfattas som en självständig grund för skadeståndsansvar och - om så är fallet - deras rätt att åberopa omständigheten först i Vattenöverdomstolen. Klagandena har härtill anfört att påståendet om ett kontraktsförhållande inte skall uppfattas som en självständig grund för skadeståndsansvar utan som en viktig omständighet som åberopats såväl vad gäller påståendet om strikt ansvar som påståendet att bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet genom att bryta mot villkor eller föreskrift som har meddelats i samband med tillståndsgivningen. Utredningen i målet är densamma som vid vattendomstolen. Vattenöverdomstolen gör följande bedömning. Har Vattenfall ett strikt ansvar? I frågan om strikt ansvar kan det visserligen, som även vattendomstolen framhållit, sägas att regleringsverksamheten innehåller farliga inslag eftersom ett dammgenombrott aldrig helt kan uteslutas. Om man emellertid bortser från situationen vid ett dammgenombrott - som det inte är fråga om här - är regleringsverksamhet knappast jämförbar med sådana riskfyllda verksamheter där i rättspraxis strikt ansvar hittills har tillämpats. I rättsfallet NJA 1991 s 720 som nämns i den överklagade domen har HD funnit att en innehavare av en fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt ansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. I Sida 694 skälen för avgörandet konstaterar HD att det, även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet, ligger i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Domstolen framhåller vidare att utsläppen kan orsaka allvarliga skador - bl a såsom i det aktuella fallet genom ånga från det heta vattnet - och att utsläppen företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. HD pekar också på den utveckling som skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området och anför att det med hänsyn 198

198 härtill kunde synas följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. En ytterligare omständighet som domstolen pekar på är att skador av det aktuella slaget vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Klagandenas argumentering i frågan om strikt ansvar bygger på de nu redovisade skälen i rättsfallet. Beträffande klagandenas hänvisning till de ersättningsregler som enligt miljöskadelagen gäller för miljöfarlig verksamhet kan konstateras att ersättning enligt den lagen utges endast för vissa i 3 1 st under punkterna 1-8 angivna skador. Punkterna 1-3 avser skador som kan ha anknytning till vattenföretag. Enligt paragrafens andra stycke gäller emellertid skadeståndsregeln i första stycket inte skador som orsakats av verksamhet som bedrivs i enlighet med tillstånd enligt VL. Det kan här konstateras att vattenlagstiftningen har sina egna bestämmelser som lägger fast hur skaderegleringen i vattenmål skall ske. Övriga i 3 1 st miljöskadelagen angivna skador (punkterna 4-8) tar sikte på verksamheter som normalt inte kan komma att prövas enligt VL. Enligt Vattenöverdomstolens mening kan inte ett vattenregleringsföretag på det sätt som HD i det nämnda rättsfallet funnit i fråga om driften av en fjärrvärmeanläggning, anses medföra störningar som är jämförbara med sådana som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Det finns därför inte anledning att analogivis tillämpa det strikta ansvar som gäller enligt miljöskadelagen på de skador som nu är aktuella. I likhet med vattendomstolen anser Vattenöverdomstolen att Vattenfall inte har något strikt ansvar för de uppkomna skadorna med anledning av den regleringsverksamhet som bolaget bedriver. Klagandenas talan kan således inte vinna bifall på den grunden. Har Vattenfall brutit mot 17 kap. 2 VL? Den av klagandena i andra hand åberopade grunden, nämligen att Vattenfall skulle ha brutit mot bestämmelsen i 17 kap 2 VL, torde ha som utgångspunkt att bolaget medvetet eller genom oaktsamhet har drivit regleringsföretagen så att de i onödan har orsakat de påtalade skadorna. I målet har inte gjorts gällande att företagen skulle ha bedrivits i strid mot meddelade föreskrifter för dem. Ett regleringsföretag kan naturligtvis även inom ramen för meddelade föreskrifter drivas på ett sätt som står i strid med 17 kap 2 VL. Som vattendomstolen har angett är det samma omständigheter som åberopats för denna grund som för påståendet om oaktsamhet från bolagets sida. Mot den bakgrunden kan frågan om Vattenfall brutit mot 17 kap 2 Sida 695 VL vägas in vid prövningen huruvida bolaget av oaktsamhet orsakat skadorna på klagandenas egendom. Har Vattenfall genom vårdslöshet orsakat skadorna? Den i tredje hand åberopade grunden för skadeståndsansvar, nämligen att Vattenfall genom oaktsamhet orsakat skadorna, baseras i allt väsentligt på fyra skilda omständigheter som enligt klagandena konstituerar oaktsamhet från bolagets sida. Klagandena har för det första gjort gällande att det hydrologiska material som bolaget presenterat inför tillståndsprövningarna varit grovt missvisande. Som vattendomstolen redovisat i den överklagade domen har i ansökningarna om tillstånd till vattenkraftsutbyggnader i Luleälven använts hydrotekniska diagram för perioden Syftet med dessa diagram har varit att ge underlag för bedömningen hur de sökta företagen förhåller sig till de hydrologiska förhållandena i området sett ur ett längre tidsperspektiv. Någon anmärkning mot det presenterade materialet har såvitt framkommit inte gjorts av vare sig sakägare eller vattendomstolen i samband med prövningen av tillståndsfrågorna. Som vattendomstolen också pekat på torde det vid prövningen ha stått klart att en vald 30-årsperiod inte med säkerhet innehåller extremt höga tillrinningar eller kombinationer av tillrinningar och att verklig tillrinning vid vissa tillfällen kan avvika från vad det använda materialet utvisar. Vattenöverdomstolen finner 199

199 inte att Vattenfall förfarit oaktsamt vid sitt val av hydrologiskt underlagsmaterial för att belysa de sökta regleringarna. Klagandena har vidare gjort gällande att det med dagens prognosteknik inte borde ha inneburit några svårigheter för Vattenfall att förutse det hydrologiska förlopp som orsakade skadorna och att i god tid vidta åtgärder för att minska eller helt undvika dessa. I målet är inte visat annat än att det, när den exceptionellt nederbördsrika perioden under sensommaren 1993 inleddes, fanns ett förhållandevis stort utrymme i magasinen och att bolaget under hela den aktuella nederbördsperioden använde sig av tillgängligt prognosmaterial för att bedöma vilka åtgärder som var nödvändiga. Vattenöverdomstolen kan inte finna att utredningen ger stöd för uppfattningen att bolaget inte använt tillgänglig prognosteknik för att söka förutse den hydrologiska utvecklingen under den aktuella tiden. I förlängningen av påståendet att Vattenfall inte utnyttjat prognostekniken har klagandena gjort gällande att de tappningar från magasinen som förekom under framför allt juli månad var för låga och att bolaget borde ha iakttagit större försiktighet vid planeringen av tappningen. Vattenöverdomstolen finner i likhet med vattendomstolen att utredningen inte ger stöd för annat än att de buffertmagasin som fanns i slutet av juli 1993 var tillräckliga för en ökad tillrinning av normal omfattning. Enligt Vattenöverdomstolens mening kan det inte åligga Vattenfall att i alla sammanhang hålla magasinsutrymme för sådana extrema nederbördsförhållanden som rådde under augusti. Vattenöverdomstolen anser således att utredningen inte ger stöd för uppfattningen att Vattenfall, mot bakgrund av tillgängliga prognoser, förfarit oaktsamt vid skötseln av tappningen från magasinen. Klagandena har som en fjärde omständighet gjort gällande att Vattenfall hade kunnat mildra verkningarna av de höga flödena genom att utnyttja kvarvarande magasinsutrymme på ett aktsamt sätt. Vattenöverdomstolen finner i likhet med vattendomstolen att utredningen inte ger stöd för uppfattningen att bolaget till undvikande av skador hade kunnat använda tillgängligt utrymme i magasinen på annat sätt än som gjordes. Utredningen visar sålunda inte att Vattenfall kan läggas oaktsamhet till last i de avseenden som klagandena gjort gällande. Inte heller på den grunden kan deras talan om skadeståndsansvar vinna bifall. Sida 696 Klagandena har som grund för skadeståndsansvar i fjärde och sista hand åberopat att Vattenfall har brutit mot de villkor eller föreskrifter som meddelats i samband med tillstånd till de vattenföretag som påverkar Purkijaure. I denna del har klagandena i huvudsak anfört att tillstånden till vattenföretagen lämnats på grundval av de tidigare omnämnda hydrologiska diagrammen som också legat till grund för skaderegleringen. Klagandena gör mot den bakgrunden gällande att diagrammen och däri redovisade tappningar härigenom utgör ramarna för verksamheten och samtidigt villkor för vattenföretagen. Klagandena påstår emellertid inte att Vattenfall har brutit mot de i tillståndsdomarna intagna vattenhushållningsbestämmelserna. De hydrologiska diagrammen för perioden utgör en del av det grundmaterial som använts för att bedöma regleringsföretagen vid tillståndsprövningen och, som klagandena påpekar, vid skaderegleringen. De utgör däremot inte någon del av de villkor eller föreskrifter som gäller för vattenföretaget enligt tillståndsdomarna. En annan sak är att den grundstrategi som i tillståndsmål redovisats för driften av anläggningarna kan få betydelse för prövningen av skadeståndsfrågor när ett företag medvetet eller av oaktsamhet hanterar verksamheten inom ramen för meddelade vattenhushållningsbestämmelser på ett sätt som avviker från de förutsättningar som gällt för tillståndsprövning och skadereglering och härigenom orsakar ytterligare skador. Någon sådan situation är det dock inte fråga om i detta mål. Vattenöverdomstolen finner därför i likhet med vattendomstolen, att inte heller den av klagandena i fjärde hand åberopade grunden kan leda till bifall till deras talan. 200

200 Sammanfattningsvis finner Vattenöverdomstolen sålunda att någon skyldighet inte föreligger för Vattenfall att på de av klagandena anförda grunderna betala ersättning för de skador som målet gäller. Den överklagade mellandomen skall därför stå fast. Vattenöverdomstolens domslut. Vattenöverdomstolen fastställer den överklagade domen. Instans 3 Ingvar K, Åke M och Tore N (ombud för samtliga advokaten Odd Kjölsrud) överklagade och yrkade att HD, med ändring av Vattenöverdomstolens dom skulle förklara att skadeståndsskyldighet föreligger för Vattenfall i anledning av översvämningsskadorna på deras fastigheter. Vattenfall (ombud advokaten Urban Wingenblixt) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Som grund för sina yrkanden har klagandena i HD åberopat endast att Vattenfall har ett strikt ansvar för uppkomna skador med anledning av den regleringsverksamhet bolaget bedriver. Genom lag (1997:85) om ändring i VL infördes en ny paragraf i 17 kap VL varigenom den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering åläggs ett strikt ansvar för skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till den nya bestämmelsen avslogs en motion om att det strikta ansvaret skulle utvidgas till att omfatta även skador orsakade av annat än direkta haverier. Lagutskottet (1996/97:LU7) hade avstyrkt bifall till motionen under hänvisning till att riksdagen inte hade underlag för att, inom ramen för det ifrågavarande Sida 697 lagstiftningsärendet, ta ställning till frågan om ytterligare lagstiftning rörande dammägares skadeståndsansvar. Utskottet utgick från att regeringen, i samband med den fortsatta beredningen av förslagen från Utredningen om dammsäkerhet och höga flöden i betänkandet Älvsäkerhet (SOU 1995:40), skulle överväga om några ytterligare lagändringar eller klargöranden när det gäller skadeståndsansvaret för dammägare kunde vara påkallade. Utredningen hade föreslagit bl a ett tillägg i VL som skulle göra det möjligt för LSt:n att besluta om ökning och begränsning av tappning om det blev nödvändigt för att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak. Vidare hade utredningen föreslagit att ett centralt organ inrättades med uppgift att följa utvecklingen och föreslå de åtgärder som ansågs motiverade och i övrigt rapportera till regeringen om utvecklingen beträffande dammsäkerhet och åtgärder mot översvämningar. I de fall regleringsåtgärder leder till en försämrad situation för fastighetsägare utmed det reglerade vattendraget, t ex i form av förändrade vattenstånd och flöden, har fastighetsägarna enligt 9 kap VL möjlighet att begära ersättning härför i samband med tillståndsgivningen. Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt VL medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande inom viss i tillståndsdomen bestämd tid framställa anspråk på ersättning härför (15 kap 17 VL; jfr 13 kap 49 a samma lag). Även därefter finns viss möjlighet till ersättning enligt 4 förordningen (1983:945) om avgifter enligt VL, m m. Problemen vid en reglerad älv uppstår ofta till följd av att bebyggelsen vid älven anpassas till den dämpning av höga flöden som regleringen normalt åstadkommer. Vid extrema snösmältnings- och nederbördssituationer med höga flöden måste dessa släppas förbi dammarna och kan då orsaka skador på den sålunda anpassade bebyggelsen. (Jfr 201

201 ovan nämnda betänkande Älvsäkerhet s 71f.) Ett strikt ansvar för regleringsföretag för den här typen av översvämningsskador skulle i de flesta fall innebära att företaget fick ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Det finns därför enligt HD:s mening inte skäl att ålägga dammägare ett strikt ansvar som går utöver den nya bestämmelsen i 17 kap 4 VL. Vattenöverdomstolens domslut skall sålunda fastställas. HD:s domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut. HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson, referent, Regner och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Klagandena har i HD som grund för sina yrkanden endast åberopat att Vattenfall har ett strikt ansvar för uppkomna skador med anledning av den regleringsverksamhet som bolaget bedriver. En princip om strikt skadeståndsansvar har i svensk rätt vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit återhållsamma med att ålägga ansvar utan vållande. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts. HD har i rättsfallen NJA 1991 s 720 och 1997 s 468 ålagt innehavarna av en fjärrvärmeanläggning respektive en renvattenanläggning strikt ansvar för skador orsakade av utsläpp av vatten till följd av brott i rörsystemet. Den förstnämnda domen Sida 698 har anförts av klagandena som stöd för deras yrkanden. Emellertid föreligger en saklig skillnad mellan skador till följd av brott på ledningar och skador som följer av att en anläggning inte är tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning (jfr Hellner i JT s 646ff). När det gäller den senare typen av skador åläggs enligt stadgad praxis skadeståndsskyldighet endast när den för anläggningen ansvarige varit försumlig (se NJA 1940 s 199, 1944 s 494 och 1957 s 321). När det gäller regleringsåtgärder i vattendrag som kan leda till en försämrad situation för fastighetsägare utmed det reglerade vattendraget, t ex i form av ändrade vattenstånd och flöden, har fastighetsägarna enligt 9 kap VL möjlighet att begära ersättning härför i samband med tillståndsgivningen. Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt VL, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande inom viss i tillståndsdomen bestämd tid framställa anspråk på ersättning för dem (15 kap 17 VL; jfr 13 kap 49 a samma lag). Även därefter finns viss möjlighet till ersättning enligt 4 förordningen (1983:945) om avgifter enligt VL, m m. Problem kan vid en reglerad älv uppkomma genom att bebyggelsen vid älven anpassas till den dämpning av höga flöden som regleringen normalt åstadkommer. Men vid extrema snösmältnings- och nederbördssituationer med särskilt höga flöden måste dessa släppas förbi dammarna, och de kan då orsaka skador på den till den normala situationen anpassade bebyggelsen. (Jfr betänkandet Älvsäkerhet, SOU 1995:40, s 71f.) Om ett strikt ansvar för sådana översvämningsskador skulle åläggas regleringsföretag, skulle det i de flesta fall innebära att företaget oberoende av eget vållande finge ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Det finns inte skäl att ålägga dammägare ett sådant ansvar. Det kan tilläggas att i den numera gällande 17 kap 4 VL, införd genom lag (1997:85) om ändring i VL, den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering åläggs ett strikt ansvar för skada som orsakas av att regleringsdammen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). I propositionen (1996/97:46 s 15) uttalas att ansvaret inte skall omfatta situationen att dammen fullgör sin funktion men vatten ändå strömmar över den och orsakar skada. I sådant fall blir 202

202 dammägaren inte ansvarig enligt den nya bestämmelsen, men han kan vara skadeståndsskyldig på annan grund, t ex enligt skadeståndslagen, dvs om vållande ligger honom till last. Vid riksdagsbehandlingen av den föreslagna nya bestämmelsen avslogs en motion om att det strikta ansvaret skulle utvidgas att omfatta även skador orsakade av annat än direkta haverier. Lagutskottet (1996/97:LU7) hade avstyrkt bifall till motionen under hänvisning till att riksdagen inte hade underlag för att inom ramen för det lagstiftningsärendet ta ställning till frågan om ytterligare lagstiftning rörande dammägares skadeståndsansvar. Sida 699 På grund av det anförda skall Vattenöverdomstolens domslut fastställas. Domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut. HD:s dom meddelades d 16 okt 1997 (mål nr T 285/97). 203

203 NJA 2001 s. 368 Samfällighetsförening, som drev en vatten- och avloppsanläggning, har ansetts bära strikt skadeståndsansvar för en vattenskada i en villafastighet som uppstått till följd av att en spillvattenledning varit blockerad på grund av rottillväxt. (Jfr 1991 s. 720 och 1997 s. 468) Instans 1 Marie-Louise L. förde efter stämning å Monumentets Samfällighetsförening vid Lunds TR den talan som framgår av TR:ns dom. TR:n (rådmannen Larsson) anförde i dom d. 23 dec. 1997: Bakgrund. Fastigheten Lund Dannebrogen 51 är belägen vid Möllevångsvägen 1 i Lund och uppfördes Fastigheten ingår bland 100 fastigheter i en samfällighetsförening, Monumentets Samfällighetsförening. Föreningen bildades 1976 i anslutning till en förrättning enligt anläggningslagen för inrättande av gemensamhetsanläggning för bl.a. ledningar för spillvatten och dräneringsledningar. Även ledningar för dagvatten och ledningar tillhörande brunnar samt dräneringsledningar vid grunderna till byggnaderna ingår i Samfällighetsföreningens ansvarsområde. De ledningarna är lika gamla som fastigheten. Marie-Louise L. är ägare av fastigheten sedan Anläggningen som förvaltas av Samfällighetsföreningen berör Dannebrogen 51 avseende följande i bilaga 1 (här utesluten; red:s anm.) angivna ledningar och brunnar: dagvattenbrunn A, dräneringsbrunnen B, spillvattenbrunnen C, dagvatten-ledning ansluten till dagvattenbrunnen A, spillvattenledning ansluten till spillvattenbrunnen C samt ledning mellan spillvattenbrunnen C och dräneringsbrunnen B. Strax innanför dagvattenledningen och vid grunden till byggnaden på Dannebrogen 51 löper en dräneringsledning som mynnar ut i brunn B. Även spillvattenledningen har förbindelse med brunn B. Dagvattenbrunnen och spillvattenbrunnen är nedstigningsbrunnar, dvs. de är så Sida 369 stora att det är möjligt för en människa att ta sig ned i dem. Samtliga brunnar och ledningar i bilaga 1 ingår i anläggningen för vilken Samfällighetsföreningen är ansvarig. Spillvattenledningen E kommer från de andra fastigheterna utmed gatan och spillvatten från alla de fastigheterna mynnar ut i brunn C. Även dagvatten från de andra fastigheterna utmed gatan kommer i dagvatten-ledningen D som mynnar ut i brunn A. Spillvattenledningen E är en s.k. tryckledning, vilket innebär att den är tät. Dagvattenledningen D är däremot ingen tryckledning utan består av cementrör som är sammanfogade. Dagvattenledningen skall ta emot det regnvatten som kommer från stuprör och från spygatter. Parternas talan. Marie-Louise L. har yrkat att Samfällighetsföreningen till henne skall utge kr jämte ränta därå enligt 6 räntelagen från d. 9 jan till dess betalning sker. Samfällighetsföreningen har bestritt käromålet. Såsom skäligt belopp i och för sig har vitsordats kr. Ränta har vitsordats, dock räknat från d. 29 sept Marie-Louise L. har som grund för sin talan angett följande. Skador har uppkommit på byggnaden på hennes fastighet i samband med vatteninträngning i byggnaden. Orsaken härtill är rottillväxt i de ledningar och brunnar som Samfällighetsföreningen är ansvarig för i kombination med otäta skarvar i en dagvattenledning. Rotinträngningen i ledning F har orsakat stopp med påföljd att dräneringsledningen inte har kunnat avvattna marken utanför grunden. Stoppet har dessutom medfört att spillvatten från spillvatten-ledningen E runnit bakvägen in i dräneringsröret och ut i marken. Samfällighetsföreningen har brustit i sin skyldighet att underhålla anlägg-ningen. Samfällighetsföreningen är strikt ansvarig för skadorna. Om TR:n skulle anse att strikt ansvar inte föreligger har Samfällighetsföreningen varit försumlig genom att inte i tillräcklig omfattning ha vidtagit åtgärder för att förebygga stopp i ledningarna och brunnen, varför skadestånd skall utgå jämlikt 2 kap. 1 skadeståndslagen. Samfällighetsföreningen har som grund för sitt bestridande angett följande. Marie -Louise L:s uppgifter om hur skadorna uppkommit förnekas. Skulle det visa sig att skadorna uppkommit 204

204 på grund av igenväxta ledningar och brunnar och läckande skarvar kan Samfällighetsföreningen göras ansvarig endast om vårdslöshet från föreningens sida föreligger, men sådan vårdslöshet förnekas. Under alla förhållanden skall ersättning för värdeminskning inte utgå eftersom skadeståndslagens regler inte är mer förmånliga än vad som gäller enligt försäkringsvillkoren. Beträffande ränteyrkandet har Samfällighetsföreningen inte före d. 29 aug från Marie-Louise L. erhållit utredning om skadorna eller något visst belopp. Ränta kan därför inte utgå förrän en månad senare. Marie-Louise L. har utvecklat grunderna för sin talan och anfört bl.a. följande. Det var i samband med ett skyfall någon gång d. 28 eller d. 29 Sida 370 juni 1994 som hon fick in vatten i byggnaden. Vid ytterligare ett tillfälle den sommaren, d. 18 aug., fick hon på nytt in vatten i byggnaden i samband med skyfall. Lundbergs Bygg tillkallades och det företaget anlitade i sin tur Munters Torkteknik. Personal från den firman var på plats d. 18 juli Då konstaterades att det var fritt vatten på golvet och att det fanns vatten i mineralullsskiktet under det översta betonggolvet. Torrast var det i de rörkulvertar som finns under byggnaden och vilka man kan inspektera genom luckor i byggnadens golv. Marie-Louise L. bestämde sig för att låta gräva upp ett dike utmed byggnaden åt den sidan som vetter mot gatan. Det kunde då konstateras att rötter från en kastanj, som var belägen på Samfällighets-föreningens mark, hade trängt in i ledningen F och i brunnen B samt att skarvarna i ledningen D läckte. Det konstaterades också att vattennivån i brunnen B var mycket hög. Samfällighetsföreningens vårdslöshet består i att man inte vidtagit förebyggande åtgärder för att förhindra stopp i ledningarna. Vatteninträngningen orsakade sakskador och ekonomiska följdskador som översteg kr. Marie-Louise L:s försäkringsbolag, Folksam, har ersatt en mindre del av detta belopp. Samfällighetsföreningen har åtagit sig att betala Marie-Louise L:s självrisk på försäkringen om kr. Detta belopp ingår därför inte i det omstämda beloppet. Folksam har gjort avdrag för värdeminskning med kr kr, vilket motsvarar 80 % av kostnaderna. Avskrivningar har gjorts på såväl arbete som material. Samfällighetsföreningen skall ersätta vad försäkringsbolaget inte har ersatt. Hon accepterar värdeminskning på material, däremot inte på utfört reparationsarbete. Totalt uppgår kostnaderna för arbete till kr inkl. moms. Därav har försäkringsbolaget betalat 891 kr (20 %). Återstoden kr skall Samfällighetsföreningen betala. Grävningsarbetena, vilka genomfördes för att undersöka orsakerna till vatteninträngningen och för att torka ut grunden, har inte alls ersatts av försäkringsbolaget. Kostnaderna uppgår till kr (inkl. moms). Därifrån skall avgå kostnaden för inköp och uppsättande av dränerande platonmatta om kr. Totalt skadeståndsbelopp blir således ( ) kr. Samfällighetsföreningen har utvecklat grunden för sin talan och anfört bl.a. följande. Samfällighetsföreningen leds av en lekmannastyrelse. För det löpande fastighetsunderhållet, såsom t.ex. snöröjning, har föreningen ett avtal med HSB. Allt annat sköts av styrelsen. Uppkommer behov av annat än löpande fastighetsunderhåll anlitas alltid fackmän. Samfällighetsföreningen har ansvar för dräneringsledningen men bär inget ansvar för fastighetens grundmur och det torde vara den som varit bristfällig om vatten trängt in på det sätt som Marie-Louise L. gjort gällande. Översvämningarna i området drabbade två fastigheter samtidigt. Den ena på Marie-Louise L:s fastighet och den andra på en fastighet på Tingshögsvägen. På den sistnämnda fastigheten sjönk vattnet undan av sig självt medan man på Marie-Louise L:s fastighet tvingades att pumpa ut vattnet ur byggnaden. Först antog man att vattnet kom från rörkul Sida 371 vertarna. Om vattnet kommit ur kulvertarna, så hade det varit en försäkringsskada, vilket försäkringsbolaget från början utgick ifrån. Marie- Louise L. lät gräva upp längs gaveln. När den dåvarande ordföranden i styrelsen, Sven O., kom till platsen fanns endast ett tomt dike. Eftersom alla gamla rör då var borttagna var det omöjligt att göra en adekvat utredning om vad som hade orsakat vatteninträngningen i fastigheten. Sven O. anlitade en ingenjör som kom till platsen. Denne inspekterade de båda brunnarna A och C och han kunde konstatera att 205

205 det fanns rotinträngning i dessa. Vid inspektionen ansågs det inte föreligga något akut behov av att göra något åt rötterna. Eftersom en av Marie-Louise L. anlitad grävare fanns på plats bestämde sig Samfällighetsföreningen ändå för att utnyttja tillfället att gräva upp brunnar och ledningar invid Marie- Louise L:s fastighet. För det arbetet erlades betalning med kr jämte moms. Därefter anlitade Sam-fällighetsföreningen ett företag, Puls i Staffanstorp, för att göra en inspektion av ledningssystemet. Vid den inspektionen fann man inget anmärkningsvärt som krävde några åtgärder. Båda skadorna inträffade i samband med mycket kraftiga skyfall. Varken före eller efter händelserna har Samfällighetsföreningen fått någon indikation på liknande fuktskador från fastighetsägarna i området. Dräneringsledningens ålder är inte mer än 27 år och skall normalt hålla ytterligare ett antal år. Samfällighetsföreningen har därför inte haft särskild anledning, vare sig på grund av ledningarnas ålder eller indikationer på fukt eller av någon annan anledning, att särskilt kontrollera brunnar och ledningar i området. Det har således konstaterats att rötter trängt in i brunn C och A från en närbelägen kastanj som stod på Samfällighetens mark. Eventuella rötter i dräneringsledningen kan inte ha kommit från växtlighet på Samfällighetens mark och för sådan rotinträngning är Samfälligheten över huvud taget inte ansvarig. Rotinträngningen i brunnarna var inte anmärkningsvärd och hade inte föranlett någon åtgärd om inte skadan hade inträffat i Marie-Louise L:s fastighet samtidigt som besiktningen utfördes. Orsaken till vatteninträngningen i byggnaden har inte haft något att göra med den rotinträngning som fanns vare sig i ledningarna eller i brunnarna. Marie-Louise L: De träd vars rötter hade trängt in i dräneringsledningen växte på Samfällighetens mark. Bevisning. Marie-Louise L. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på hennes begäran vittnesförhör hållits med fuktteknikerna Anders Sonesson och Stanley Andersson, båda vid Munters Torkteknik, samt med grävmaskinisten Jörgen Hellrup vid JH Gräv AB och gymnasieingenjören Anders Melin vid Byggnadsundersökningar AB. Samfällighetsföreningen har på egen begäran hört nuvarande ordföranden Mats P. under sanningsförsäkran. Vidare har på Samfällighetsföreningens begäran vittnesförhör hållits med den tidigare ordföranden Sven O. samt docenten Bengt Hansson vid Institutionen för Byggnadsekonomi, Lunds Tekniska Högskola. Som skriftlig bevisning har Marie-Louise L. åberopat sakkunnigutlåtande av Anders Melin och intyg från SMHI samt brev till Samfällighetsföreningen och Sida 372 ett fotografi. Samfällighetsföreningen har åberopat sakkunnigutredning av Bengt Hansson. Domskäl. I målet är ostridigt att det förekommit vatteninträngning i byggnaden på Marie-Louise L:s fastighet vid två tillfällen under sommaren Marie-Louise L. har bevisbördan för sitt påstående om orsakerna till vatteninträngningen. De båda av henne angivna orsakerna kan kort anges till dels stopp i spillvattensystemet, dels läckage från en dagvattenledning. TR:n har först att pröva om ökad rottillväxt orsakat ett stopp i spillvattensystemet. Jörgen Hellrup har uppgett att det fanns rottillväxt i samtliga ledningar och i synnerhet i spillvattenledningen F samt i spillvattenbrunnen C och dessutom i dräneringsbrunnen B. Däremot har han varit något osäker på omfattningen av rottillväxten i övriga ledningar. Närmare hörd har han uppgett att vattennivån stod högt i brunnen B och att nivån sjönk sedan man spolat spillvattenledningen F och spillvattenbrunnen C med hjälp av högtryck. I samband med spolningen skall en hel del rötter ha försvunnit. Att ledningen F och brunnen B inte har varit så full av rötter att detta orsakat ett stopp, vederläggs delvis av Jörgen Hellrups egna uppgifter om att det skulle komma att växa igen efter ett tag och att det måste åtgärdas. Det förhållandet att inget spillvatten trängt upp genom golvbrunnarna inne i huset/husen talar enligt Bengt Hanssons och Anders Melins vittnesmål också emot att det skulle ha förekommit något stopp. Visserligen har Anders Melin uppgett att han funderat på detta och nämnt att det kan vara så att spillvattnet i stället runnit ut genom Marie-Louise L:s 206

206 dräneringsledning. Samtidigt har Anders Melin uppgett att dräneringsledningen på grund av rotinträngning fungerat allt sämre. Att visst spillvatten runnit in i dräneringsledningen vinner visserligen stöd av Jörgen Hellrups vittnesmål då han uppgett sig ha sett avfallsrester från spillvatten i dräneringsrören. Ett stopp i spillvattenledningen F skulle enligt Anders Melins förklaringsmodell medföra att allt spillvatten från samtliga fastigheter runnit ut i dräneringsledningen, vilket enligt honom också varit delvis igentäppt av rötter. Redan på grund härav, dvs. mängden avloppsvatten, och av vad Bengt Hansson uppgett, anser TR:n det vara mindre troligt att allt spillvattnet skulle ha tagit den vägen vid ett eventuellt stopp i spillvattenledningen F. På grund av vad som nu upptagits anser TR:n att det inte är visat att det funnits ett stopp i den ledningen eller i någon av brunnarna B eller C. Det är inte heller visat att det funnits onormalt mycket rötter i dräneringsledningen eller dagvattenledningen. TR:n har härefter att ta ställning till om dagvattenledningen D haft otäta skarvar i sådan omfattning att detta kan ha orsakat vatteninträngningen i byggnaden. Det är genom Jörgen Hellrups vittnesmål utrett att det vid ett skyfall läckt vatten från skarvarna mellan de cementrör som utgjort dagvattenledningen. Denne har emellertid uppgett att den ledningen inte gick så nära byggnaden som framgår av den i målet åbero Sida 373 pade skissen, bilaga 1. Enligt Bengt Hansson är dagvattenledningar inte täta och det är inte onormalt att de läcker. Denne har vidare uppgett att det som läckt ut genom ledningen bör ha tagit sig ned till det lägre belägna dräneringssystemet, dvs. både dräneringsrör och dräneringsskikt, för att på så sätt transporteras bort från byggnaden. Bengt Hansson har fört fram en teori om orsaken till vatteninträngningen. I den teorin kan den läckande dagvattenledningen ha haft någon betydelse. Men huvudsakligen har hans förklaring tagit sikte på väderle ksmässiga omständigheter i kombination med markförhållanden och dåligt fuktskydd i grundmuren. Hans förklaringsmodell stämmer också i viss mån överens med Marie-Louise L:s uppgifter om hur hon kände fukten komma in genom väggen strax under marknivån. TR:n anser mot den bakgrunden att det inte kan anses visat att vare sig läckagets omfattning eller den läckande dagvattenledningen haft någon avgörande betydelse för vatteninträngningen. Vid en samlad bedömning kan det inte anses utrett att de av Marie- Louise L. åberopade omständigheterna orsakat att hon fått in vatten i sitt hus under sommaren Vid sådant förhållande skall hennes talan lämnas utan bifall. Domslut. 1. Käromålet ogillas.. Instans 2 Marie-Louise L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade i själva saken att HovR:n skulle bifalla hennes vid TR:n förda talan. Samfällighetsföreningen bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, hovrättsrådet Pålsson och hovrätts-assessorn Lidström, referent) anförde i dom d. 25 maj 1999: Domskäl. HovR:ns domskäl. Parterna har åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n. Marie-Louise L. har tillagt att grunden till att hon yrkar ränta från d. 9 jan är att hon d. 8 dec avsände ett kravbrev till föreningen. Vidare har parterna förklarat att skillnaden mellan yrkat och vitsordat belopp utgörs av värdeminskningsavdraget beträffande arbetskostnaden. Parterna har åberopat samma skriftliga och muntliga bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör ägt rum med Marie-Louise L., Mats P., Jörgen Hellrup, Anders Melin och Bengt Hansson, medan förhören med Sven O., Anders Sonesson och Stanley Andersson förebringats såsom de antecknats i TR:ns dom. 207

207 HovR:n gör följande bedömning. Som TR:n anfört har Marie-Louise L. bevisbördan för sitt påstående om orsakerna till vatteninträngningen. Vad gäller den grad av bevisning som måste presteras har HD i ett mål, som har stora likheter med det förevarande (NJA 1991 s. 481), uttalat följande. I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett antal avgöran Sida 374 den uttalat sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än annars har uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken. HD fann därefter att, då fråga var om att visa att en översvämning hade orsakats av att spillvatten trängt upp genom en fastighets golvbrunnar, detta lägre beviskrav skulle tillämpas. Enligt HovR:ns mening bör samma synsätt anläggas i nu förevarande mål. Med denna utgångspunkt har HovR:n att pröva om Marie-Louise L. förmått visa att skadan orsakats av stopp i spillvattenledningen och läckage från dagvattenledningen. Den tekniska utredning som har lagts fram i målet ger vid handen att spillvatten, som kommer från ledningen E, normalt sett inte bör påverka vattennivån i brunnen B utan kunna avledas direkt ut i ledningen F. Om denna avledningsmöjlighet begränsas eller helt försvinner, får detta av nödvändighet till följd att vattennivån i brunnen stiger; sedan brunnens nedre del upp till ledningen E/F fyllts, har vattnet ingen annanstans att ta vägen än upp i brunnen, där dräneringsledningen ansluter ca 40 cm över spillvattenledningen. Jörgen Hellrup är den ende av dem som hörts i målet som inspekterat avloppssystemet innan detta lades om. De iakttagelser han gjort att spillvattenledningen F varit full med både rötter och papper och skit och att vattnet i brunnen B stått över den nivå där dräneringsledningen ansluter ger mot bakgrund av vad nyss anförts starkt stöd åt antagandet att ledningen F varit så igensatt av rötter att spillvattnet inte tillfredsställande kunnat avledas. I samma riktning talar det förhållandet att vattnet i brunnen återgick till normal nivå sedan ledningen spolats ren. De övriga som hörts i målet har gjort sina bedömningar i efterhand utifrån andrahandsuppgifter. Den slutsats som Bengt Hansson dragit, nämligen att ledningen F inte kan ha varit igensatt, eftersom avloppsvatten inte synes ha stigit upp i golvbrunnarna, har inte underbyggts på ett övertygande sätt. Härtill kommer att Bengt Hansson i HovR:n får sägas ha i viss mån reviderat sin uppfattning i detta avseende. På grund av det anförda saknar HovR:n anledning att ifrågasätta Jörgen Hellrups uppgifter om att ledningen F varit igensatt av rötter. I enlighet med vad HovR:n ovan redovisat får detta antas ha lett till att vattnet från ledningen E pressats upp i brunnen B. Den vatteninträngning som skett i huset har därom är de i målet hörda experterna ense sin förklaring i att marken intill ytterväggen mättats med vatten, som letat sig in genom någon öppning, sannolikt där färskvattenledningen anslutits. Marie-Louise L. har därvid gjort gällande att vattenmättnaden berott på att spillvatten trängt in i dräneringsledningen, som inte förmått att avleda vattenmängderna. Mot det Sida

208 ta står föreningens påstående, som bygger på Bengt Hanssons hypotes om att kraftiga regn lett till att stora vattenmängder ansamlats utanför Marie-Louise L:s hus och att dessa via hennes rabatt sökt sig ned i den torrspruckna marken och in genom ytterväggen. Till förmån för Marie-Louise L:s version talar i sig den tekniska konstruktionen av ledningssystemet, vilken enligt vad HovR:n ovan utvecklat tillåter avloppsvatten att tränga in i dräneringsledningen. Härför talar också Jörgen Hellrups uppgifter om att även dräneringsledningen innehöll rötter, vilket rimligen bör ha påverkat dess funktion. Ytterligare stöd får hennes antagande av att liknande problem aldrig tidigare förekommit och att det inte heller senare har uppstått sådana problem. Därvid skall anmärkas att det i HovR:n upplysts om att samtliga tre brunnar och berörda ledningar lagts om efter vatteninträngningen år För att skadeorsaken skulle ha varit den av Bengt Hansson angivna talar i stort sett endast ett teoretiskt resonemang om vad som kan hända då marken utanför ett hus, som är beläget som Marie-Louise L:s, först utsätts för en långvarig torka, vilken åstadkommer sprickbildning i marken, och därefter för stora regnmängder. Vid bedömningen av hur sannolikt det är att denna förklaringsmodell går att applicera i förevarande mål skall först framhållas att det, mot bakgrund av Anders Melins uppgifter om jordmånen på platsen, är högst oklart om det över huvud taget är rimligt att räkna med att sprickbildning skulle ha kunnat förekomma i marken. Såvitt framgår av SMHI:s statistik var vidare juni 1994 inte särskilt regnfattig i jämförelse med tidigare år. Enligt vad Bengt Hansson själv uppgett borde den nederbördsmängd om 7,5 mm, som enligt statistiken föll d. 29 juni, om än med lokala variationer, ha kunnat tas om hand av dräneringssystemet. Visserligen var juli det året osedvanligt torr, men under augusti föll det i Lund tämligen normala mängder regn före d. 18, då det kom 15,9 mm. Som HovR:n nyss antytt bör man vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av SMHI:s statistik, eftersom det kan förekomma sannolikt stora lokala avvikelser. Emellertid har inte någon utredning lagts fram, som ger vid handen att väderleksförhållandena på platsen skulle ha skilt sig i sådan mån från vad som framgår av statistiken att det kan antas att betingelserna för Bengt Hanssons hypotes varit uppfyllda. Inte heller föreligger någon utredning, som visar att sådana olyckliga väderleksförhållanden som skulle ha kunnat förorsakat vatteninträ ngningen år 1994 inte förelegat någon annan gång då Marie-Louise L. bott i huset. Vid en samlad bedömning av vad sålunda förekommit finner HovR:n att Marie -Louise L. gjort sitt påstående om skadeorsaken klart mer sannolikt än vad föreningen gjort gällande. Hon får därmed anses fullgjort sin bevisskyldighet. I rättsfallet NJA 1991 s. 720 har HD slagit fast att innehavare av fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador, som orsakats av vattenutsläpp från anläggningen. HD anförde därvid bl.a. följande. Sida 376 I svensk rätt har den principen vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit försiktiga med att gå utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Det strikta ansvaret har av domstolarna kommit att tilllämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. I förhållandet mellan grannar åläggs sedan länge ett strikt ansvar förutom för mer ingripande grävnings- och sprängningsarbeten även för vissa störningar, s.k. immissioner. Det har dock krävts att störningen är varaktig. Begreppet granne har i rättstillämpningen kommit att ges en ganska vid tolkning. Ytterligare steg mot ett ökat immissions- och miljöansvar togs genom tillkomsten år 1969 av miljöskyddslagen och år 1986 av miljöskadelagen. I den sistnämnda lagen, som ålägger fastighetsägare och i vissa fall annan brukare av fastighet strikt ansvar för bl.a. immissionsskador, har kravet på varaktighet i störningen slopats. Även 209

209 enstaka händelser och skador kan nu leda till ersättning. Kretsen av skadelidande ha r vidare vidgats till omgivningen. Frågan är nu om det finns anledning att för svensk rätts vidkommande tillämpa ett rent strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från en fjärrvärmeanläggning. Även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet ligger det i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl.a. såsom i detta fall genom ånga från det heta vattnet. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags - och miljöskaderättsliga området synes det följdriktigt att här tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning. Goda skäl kan anföras f ör att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. Om anläggningens innehavare väljer att täcka sitt skadeståndsansvar genom en ansvarsförsäkring, torde med hänsyn till vad som har upplysts om den ganska ringa skadefrekvensen kostnaden för ett sådant försäkringsskydd bli måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador. Ett skärpt skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna åstadkommas genom att särskilt stränga krav ställs på anläggningens säkerhet och tillsynen över denna. Att ställa upp ett aktsamhetskrav som leder till skadeståndsskyldighet i ett fall som det nu aktuella är emellertid i praktiken närmast liktydigt med en culpafiktion. Inte minst från rättsteknisk synpunkt är då ett strikt ansvar att föredra. Med hänsyn till det anförda finner HD att övervägande skäl talar för att innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Sida 377 HD har i rättsfallet NJA 1997 s. 468 inte funnit anledning att bedöma ansvaret för skador, orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt. De av HD gjorda rättspolitiska övervägandena är enligt HovR:ns mening tillämpliga även i förevarande fall. Monumentets Samfällighetsförening bör således bära strikt ansvar för de skador som vatteninträngningen i Marie-Louise L:s hus har orsakat. Föreningen har vitsordat ett belopp om kr som i och för sig skäligt. Resterande belopp om kr avser kostnad för arbete till den del ersättning inte utgått från försäkringsbolaget. Även vid beräkning av värdeersättning vid skadestånd görs vanligtvis avdrag för ålder och bruk. Tanken bakom detta är att den skadelidande inte skall försättas i en bättre situation än om skada inte hade inträffat. Något skäl att frångå detta beräkningssätt vad gäller ersättning för nedlagd arbetskostnad har inte framkommit; förr eller senare skulle dessa arbeten ha fått utföras, men till följd av skadan har de avsevärt tidigarelagts. Någon ersättning för den del av kostnaden som inte ersatts av försäkringsbolaget skall därför inte utgå. Ränta på skadestånd skall utgå först från den dag som infaller en månad efter det att en borgenär framställt krav på ersättning och lagt fram utredning, som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Det brev som åberopats till stöd för ränteyrkandet innehåller inte någon utredning beträffande skadeståndets beräkning. Ränta skall därför utgå först från den dag som föreningen vitsordat. Domslut. 210

210 Hovrättens domslut 1. Med ändring av TR:ns domslut under punkten 1 förpliktar HovR:n Monumentets Samfällighetsförening att till Marie- Louise L. betala kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från d. 29 sept tills betalning sker.. Instans 3 Samfällighetsföreningen (ombud advokaten Roland Tidén) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle fastställa TR:ns dom. Marie-Louise L. (ombud advokaten Gunnar Björkdal) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden (RevSekr Widegren) föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Domskäl. När det gäller orsakerna till vatteninträngningen delar HD HovR:ns bedömning att Marie-Louise L. fullgjort sin bevisskyldighet. Som HovR:n likaledes anfört har ett strikt skadeståndsansvar tillämpats i NJA 1991 s. 270 för innehavare av fjärrvärmeanläggning och i NJA 1997 s. 468 för innehavare av renvattenanläggning. HovR:n har ansett att de i dessa fall gjorda rättspolitiska övervägandena skulle vara tillämpliga även i förevarande fall. Det är härvid att märka att i 1991 års fall uttalas att någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet inte har erkänts i svensk rätt. De rättspolitiska resonemang, som därefter anförs, anges som stöd för att ålägga den som driver just fjärrvärmeanläggning ett strikt ansvar för skador Sida 378 orsakade genom utsläpp från anläggningen. Även om från resonemangen en viss generalisering synes kunna göras så bör inte ens med stöd av 1997 års fall alltför vittgående slutsatser därav dras. När det gäller fallen från 1991 och 1997 så rör dessa brott på rörsystem. I svensk rätt har man gjort åtskillnad mellan skador till följd av brott på rörsystem och skador som följer av att en anläggning inte är tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning (Hellner i JT s. 646 ff.). När det gäller den senare typen av skador åläggs enligt stadgad praxis skadeståndsskyldighet endast när den för anläggningen ansvarige varit försumlig (NJA 1940 s. 199, 1944 s. 494 och 1957 s. 321). I viss mån bekräftas denna ståndpunkt av avgörandet i NJA 1997 s. 684, där en dammägare inte blev strikt ansvarig för skador nedströms när osedvanligt stora vattenmängder släppts fram genom en damm för vattenreglering. Det finns anledning att till denna senare grupp även föra fall där anläggningens dimensionering tillfälligt minskats av rötter eller annat blockerande material, särskilt som dessa hinder ofta s amverkar som skadeorsak med osedvanlig vattenströmning på grund av exempelvis plötslig och kraftig nederbörd. En naturlig fråga i dessa fall är om den ansvarige av försumlighet åsidosatt kontroll och underhåll. I rättsfallet 1991 var anläggningens innehavare Drefvikens Energi AB. Ur anläggningens vattenkulvert hade på grund av brott på ledningen sprutat 80-gradigt vatten, som orsakat vattenskador när det fyllt en affärslokal. I det andra fallet från 1997 drevs renvattenanläggningen av Södertälje kommun. Skadan hade uppstått genom en drygt 4 meter lång spricka i huvudvattenledningen som på kort tid tömt det närbelägna vattentornet på ca 3000 kbm vatten, vilket orsakat vattenskador på flera fastigheter. I båda fallen gällde det alltså allmänna, stora anläggningar, för vilka man i driften måste räkna med större risker för skada än i en mer begränsad verksamhet. På liknande strängt sätt bedöms ansvaret i fråga om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, där i princip numera gäller skadeståndsansvar för huvudmannen gentemot brukaren oberoende av vållande med undantag för force majeure. Härvid antecknas det även att enskild vatten- och avloppsanläggning kan förvandlas till allmän med enskild huvudman, se lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. En av huvudförutsättningarna för detta är att vederbörande subjekt skall ha ekonomiska och 211

211 fackmannamässiga förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för allmän vattenoch avloppsanläggning. Särskilda regler finns också om bl.a. allmän fjärrvärmeanläggning i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Dessa regler handlar om stora anläggningar som drivs av kommun eller efter särskild auktorisation av privat subjekt. Det kan ifrågasättas om samma regler beträffande ansvar skall gälla en mer begränsad anläggning som är av enskild karaktär och har prägel av samverkan mellan fastigheter för att inom ett begränsat område lösa en viss fråga av gemensamt intresse. Den i dessa fall aktuella anläggningslagen avser reglera frågor om sådan samverkan för utförande, underhåll och drift av mindre anläggningar som är gemensamma för två eller flera fastigheter. Det kan gälla parkering, gårdsutrymme, förbindelseled, lekplats, anordning till skydd för grundvatten, ledning, värmeanläggning, tvättstuga, brygga, småbåtshamn, friluftsbad, andelsladugård, lagrings- och torkningsanläggning. Anläggningen kan förvaltas av fastighetsägarna gemensamt som kollektiv eller av en av dem bildad samfällighetsförening. Dessa Sida 379 mindre anläggningar innefattar typiskt sett inte någon mer för omgivningen ingripande eller farlig verksamhet. Visserligen är de fastigheter, som nyttjar anläggningen, av tvång anslutna till anläggningen. Delaktigheten i en anläggning är knuten till fastigheten och kan inte överlåtas för sig. Vidare åtnjuter för anläggningen uttaxerat andelsbelopp förmånsrätt i fastigheten. Slutligen kan emellertid enskild fastighetsägare direkt delta i förvaltningen av anläggningen i kollektiv drift eller genom föreningen. Den enskilde fastighetsägaren kan på så sätt själv vid möten och genom diskussion bl.a. om uttaxering påverka anläggningens utbyggnad och skötsel. I detta fall har anläggningen tillkommit genom förrättning enligt anläggningslagen såsom gemensamhetsanläggning för drygt 100 fastigheter. Den förvaltas som samfällighetsförening genom en föreningsstyrelse vald av fastighetsägarna själva. Om ett dylikt subjekt skulle antas ha ett strikt ansvar för anläggningen, medförde det en risk för ökad uttaxering bland fastighetsägarna för att kunna bemöta skadeståndskrav och bygga upp ett försäkringsskydd. Det skulle också framtvinga en högre nivå av tillsyn till högre kostnad än vad anläggningsdelägarna bestämt sig för. Detta kan inte anses förenligt med de tankegångar som ligger bakom anläggningslagstiftningen med reglerna om samfällighetsförvaltning. På grundval av det anförda konstaterar HD att HovR:n har gett de angivna rättsfallen från 1991 och 1997 en alltför vidsträckt tolkning och till grund för domslutet lagt att föreningen skall bära strikt ansvar för de skador som vatteninträngningen i Marie-Louise L:s hus har orsakat. Monumentets Samfällighetsförening bör åläggas utge skadestånd endast om Marie -Louise L. visar att föreningen på sätt hon anfört i TR:n, se TR- domen varit försumlig genom att inte i tillräcklig omfattning ha vidtagit åtgärder för att förebygga stopp i ledningarna och brunnen. Denna fråga har inte varit föremål för HovR:ns prövning. Därför bör målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling. Domslut. HD:s avgörande. HovR:ns dom undanröjs och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling. HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Westlander, Pripp och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Marie-Louise L:s skadeståndstalan mot föreningen grundas på påståendet att vatteninträngningen i hennes hus orsakats av rottillväxt i de ledningar och brunnar som föreningen är ansvarig för i kombination med otäta skarvar i en dagvattenledning. Som HovR:n funnit är omständigheterna sådana att Marie-Louise L. skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet angående skadeorsaken, om det av henne påstådda orsaksförloppet i betraktande av samtliga omständigheter framstår som klart mera sannolikt än vad föreningen gjort gällande (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 764, varifrån det av HovR:n i denna del åberopade 212

212 citatet är hämtat). Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att Marie -Louise L. med denna utgångspunkt skall anses ha visat att skadeorsaken är den som hon har påstått. I rättsfallet NJA 1991 s. 720 ansågs innehavare av en fjärrvärmeanläggning böra bära ett strikt ansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen, och i rättsfallet NJA 1997 s. 468 gjordes samma bedömning i fråga om innehavare av en renvattenanläggning. I båda dessa rättsfall var skadeorsaken brott i ledningssystemet. I det först Sida 380 nämnda fallet framhöll HD bl.a. att det, även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kunde betraktas som en farlig verksamhet, låg i sakens natur att brott i rörsystemet och därav föranledda allvarliga skador aldrig helt kunde undvikas. Domstolen hänvisade vidare till den utveckling som ägt rum på det grannelags- och miljöskaderättsliga området (se numera 32 kap. miljöbalken). Dessutom åberopades att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen och som i praktiken har en monopolställning. Goda skäl ansågs kunna anföras för att kostnaderna för skadorna borde drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. I den juridiska litteraturen har diskuterats i vad mån den princip om ansvar oberoende av vållande som har kommit till uttryck i de nämnda rättsfallen skall tillämpas även när orsaken till en vattenskada är en annan än brott i ledningssystemet (se Hellner i JT s. 646 ff. och Hellner-Johansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 179 f.). Av rättsfallet NJA 1997 s. 684 får anses följa att den angivna principen inte är tillämplig i sådana fall då en skada berott på att en anläggning inte varit tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning. Principen synes inte heller undantagslöst kunna tillämpas när skadan beror på att en ledning tillfälligt blockerats, eftersom stoppet i ledningen kan ha föranletts av någon sådan åtgärd från fastighetsägarens eller annans sida som anläggningshavaren inte rimligen bör svara för annat än i händelse av brist i tillsynen eller annat vållande. I förevarande fall får emellertid i enlighet med HovR:ns bedömning huvudorsaken till skadan antas ha varit att en spillvattensledning var igensatt av rötter, en skadeorsak som inte till sin typ är oförutsebar. Övervägande skäl talar för att i enlighet med huvudprincipen betrakta anläggningshavaren som strikt ansvarig för en sådan skada. Till skillnad från vad fallet var i 1991 och 1997 års mål är den i detta mål aktuella anläggningen en gemensamhetsanläggning, som inrättats enligt anläggningslagen (1973:1149). De skäl som ligger till grund för den i 1991 och 1997 års mål fastslagna principen gör sig emellertid normalt gällande även i ett sådant fall. Det finns inte någon anledning att frångå denna princip i förevarande fall. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD:s dom meddelades d. 6 juni 2001(mål nr T ). 213

213 NJA 2007 s 663 Strikt ansvar har inte ansetts föreligga för skador som orsakats av en explosion genom brand eller tryckvåg. I Trossings Glas i Emmaboda Aktiebolags (fortsättningsvis Trossings) lokaler i Emmaboda inträffade den 21 maj 1992 kl en explosion. Explosionen orsakades av att gasol, som användes i verksamheten, läckt ut i lokalerna och därefter antänts. Trossings byggnad blev totalförstörd. Ett flertal byggnader i närheten fick omfattande skador. Trossings omfattades vid tiden för explosionen av en ansvarsförsäkring i Wasa Sakförsäkrings AB (numera Länsförsäkringar Sak Försäkringsaktiebolag, här betecknat Länsförsäkringar). Försäkringsaktiebolaget Skandia (numera If Skadeförsäkring AB, här betecknat If), som var försäkringsgivare för två företag, vilka båda hade lokaler på fastigheter som gränsar till den där explosionen inträffade, betalade försäkringsersättning med respektive kr till sina försäkringstagare för skador orsakade av explosionen. Enligt försäkringsvillkoren övertog If försäkringstagarnas rätt att kräva den som var ansvarig för skadorna. Kalmar tingsrätt If väckte vid Kalmar tingsrätt talan mot Trossings och yrkade förpliktande för Trossings att till If betala kr jämte ränta. Kapitalbeloppet nedsattes senare till kr. Som grund för käromålet anförde If att Trossings bar ett strikt ansvar enligt miljöskadelagen för skador uppkomna i företagets verksamhets omgivning orsakade av att explosion uppstått i verksamheten. If hänförde sig till miljöskadelagen (1986:225) 3 första stycket 8 under påstående att skadorna förorsakats genom "annan liknande störning". If förklarade sig ha riktat regresskrav mot Trossings ansvarsförsäkringsgivare Länsförsäkringar, som dock hade avvisat kravet. Det i målet yrkade beloppet motsvarade enligt If Trossings försäkringsskydd enligt ansvarsförsäkringen. Trossings bestred käromålet men vitsordade att If hade utgett ersättning med angivna belopp. Trossings gjorde gällande att det inte var fråga om "en annan liknande störning" och anförde vidare att omständigheterna var sådana att det fanns skäl att jämka If:s skadeståndskrav till 0. If anförde till utveckling av sin talan bl.a. Vid Trossings tillverkades glas till kupade rutor till möbler och dörrar av olika slag. För ändamålet fanns en gasoldriven ugn. Gasoltanken fanns utomhus. Från tanken leddes gasen genom en markledning in i byggnaden till en fördelningslåda. Från denna leddes gasen via en ledning och en slang fram till ugnens reglerutrustning. Denna var så konstruerad att den automatiskt skulle stänga av gastillförs eln när rätt temperatur uppnåtts. I anslutning till gasoltanken fanns en avstängningsventil. Enligt företagets rutiner stängdes aldrig ventilen vid arbetsdagens slut, utan man förlitade sig på att reglerutrustningen fungerade. Exakt var i gasolanläggningen läckan uppstått har inte gått att fastställa eftersom byggnaden blev totalförstörd. Sprängämnesinspektionen och polisen har dock konstaterat att läckan uppstått någonstans mellan fördelningslådan och ugnen och att gasen, till följd av att den är tyngre än luft, sjunkit ner i byggnadens källarplan där den antänts, troligen av oljepannan. Gasolanläggningen användes fram till klockan på kvällen den 20 maj. Således har fel, läckage, uppstått på anläggningen någon gång inom de därefter följande 23 timmarna, det vill säga under tiden fram till explosionen. Ingen person har varit inne i lokalerna under denna tid. Det är naturligtvis uteslutet att gasol skulle ha läckt ut dagen innan explosionen eftersom detta dels skulle ha märkts, gasol har en karakteristis k lukt, och dels skulle explosionen i så fall ha inträffat redan då. Trossings vitsordade If:s redogörelse för explosionsförloppet. Trossings väckte vid tingsrätten talan mot Länsförsäkringar med yrkande att Länsförsäkringar, för det fall Trossings skulle förlora målet mot If, skulle förpliktas att till Trossings utge kr jämte ränta. Som grund för sin talan anförde Trossings att försäkringsersättning skulle betalas eftersom det var fråga om en plötslig och oförutsedd händelse. Länsförsäkringar bestred Trossings talan och anförde i första hand att kravet var preskriberat, i andra hand att skadorna inte omfattades av försäkringen. Enligt Länsförsäkringar var det 214

214 fråga om en miljöskada och enligt bolagets allmänna försäkringsvillkor K50 var miljöskado r undantagna om inte ett fel tillfälligt hade begåtts, vilket inte var fallet. Tingsrätten beslöt om gemensam handläggning av de båda målen. Sedan tingsrätten prövat Länsförsäkringars invändning om preskription förklarade Göta hovrätt genom lagakraftvunnen dom den 25 april 2001 att Trossings anspråk mot Länsförsäkringar inte var preskriberat. Tingsrätten (lagmannen Lars Annerén, rådmannen Leif Eriksson, fastighetsrådet Inge Jonsson samt två nämndemän) anförde i dom den 14 december 2004 bl.a.: Trossings har till styrkande av att explosionen orsakades av en plötslig och oförutsedd händelse åberopat brandorsaksundersökningsprotokoll och rapport från Sprängämnesinspektionen. LF har åberopat utdrag ur gällande försäkringsvillkor samt till styrkande av att felet inte uppstått oförutsett nyssnämnda rapport från Sprängämnesinspektionen. I Sprängämnesinspektionens rapport har antecknats bland annat följande: Ägare till anläggningen har uppgivit att han hanterat denna på samma sätt i sju år före explosionen och att inget märkligt eller misstänkt förekommit och att han inte gjort några avvikande handgrepp före olyckan. Som tänkbara olycksorsaker anges (1) Brukaren uppger att han saknar kunskap om gasolen och den anläggning som förbrukar den. Han har förlitat sig på entreprenören vid ombyggnaden och något underhållsbehov har han inte insett. (2) Någon regelbunden kontroll av anläggningen har inte förekommit utanför den obligatoriska. Att kvalitén på anläggningen sakta sjunker med åren Sida 665 har inte medfört någon åtgärd eftersom det inte upptäckts. Rutinerna vid start och stopp har inskränkt sig till att slå på och av en strömbrytare som i sin tur påverkat en magnetventil. (3) De äldsta delarna av anläggningen är över trettio år. Visuellt ger anläggningen i dessa delar ett omodernt och slitet intryck. Dessutom har vid ombyggnaden avstick lämnats opluggade inomhus. Vid öppen eller läckande ventil strömmar gasen då rakt ut i rummet. Vidare är slangen V av icke brandhärdigt material. Hur avsticket vid Ä sett ut framgår inte men det finns skäl att anta att där suttit en avstängningsventil. Det fria utloppet därifrån kan inte ha förekommit före olyckan. Uppenbart har gas strömmat ut i en omfattning som ventilationssystemet inte kunnat avbörda. När gasen nått tändkällan (troligen oljepannan) i källaren har den antänts. Vad som varit läckkällan har inte kunnat fastställas, dock kan följande punkter tänkas: (3a) Utströmning via brännarna. Ugnen har stängts endast via strömbrytare. Ugnen hade flamvakt vars funktion vid avstängd ugn dock är osäker. Vid något fel på styrutrustningen strömmar gasen, om lågan först slocknar, ut i lokalen. Händelseförloppet kan inte betecknas som alltför osannolikt. (3b) Utströmning via någon av de öppna ventilerna Q, Ö eller eventuellt Ä. Händelseförloppet kan betecknas som mindre sannolikt men inte uteslutet. (3c) Utströmning via slangen V som var lös i ena änden. Om den inte lossnat som en följd av explosionen kan den lossnat av annat skäl och orsakat densamma. Slangen var fäst med vanlig slangklämma på ett rör utan särskild slanganslutning. Det kan spekuleras i om reglerventilen J felfungerat och skapat ett för högt tryck som slitit loss slangen. Reglerventilen är förstörd och dess inställning och eventuella felfunktion kan inte klargöras. Reglerventile r felfungerar dock stundtals och händelseförloppet kan inte betecknas som alltför osannolikt. Tingsrättens bedömning. Enligt 1 miljöskadelagen bär Trossings ett strikt ansvar för skador uppkomna i företagets verksamhets omgivning. De i målet aktuella skadorna har uppkommit genom vad som i lagens 3 8 p. betecknas som annan liknande störning. Den aktuella fastighetsförsäkringen K50:4 gäller enligt moment 12 p. 51 inte för skada som består i eller är en följd av skakning, buller, värme, luft, ljus eller annan sådan störning. Försäkringen gäller dock om skadan beror på att ett fel tillfälligt begåtts eller att fel plötsligt och oförutsett uppkommit på byggnad, anläggning eller anordning. Det har inte ens påståtts 215

215 att anläggningen tidigare drabbats av någon felfunktion som inneburit att gas strömmat ut i lokalen. Enligt vad som antecknats i Sprängämnesinspektionens yttrande har ägaren till anläggningen uppgivit att denna hanterats på samma sätt i sju år före explosionen, att inget märkligt eller misstänkt förekommit och att några avvikande handgrepp inte gjorts före olyckan. Någon utredning i egentlig mening - frånsett ett allmänt uttalande om att anläggningens kvalitet på grund av ålder minskat och att ålder eller förslitning kan ha medverkat till läckaget - saknas. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att det är klart mera antagligt att gasutströmningen orsakats av plötsligt och oförutsett fel på anläggningen. Undantaget som innebär att försäkringen gäller trots att skadan varit en följd av vad som i moment 12 p. 51 anges som annan sådan störning är alltså tillämplig. Sida 666 På grund av det anförda skall If:s talan mot Trossings och Trossings talan mot Länsförsäkringar bifallas. DOMSLUT Tingsrätten ålade Trossings att utge kr jämte ränta till If samt Länsförsäkringar att utge samma belopp jämte ränta till Trossings. Göta hovrätt Tingsrättens dom överklagades i Göta hovrätt av Trossings och av Länsförsäkringar. Trossings yrkade att hovrätten skulle lämna If:s talan utan bifall. Länsförsäkringar yrkade att hovrätten skulle lämna Trossings talan mot Länsförsäkringar utan bifall. Hovrätten (hovrättsråden Björn Karlsson och Lars Holm, referent, fastighetsrådet Per-Gunnar Andersson samt tf. hovrättsassessorn Åsa Citron) anförde i dom den 6 december 2005: HOVRÄTTENS DOMSKÄL Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och grunder som vid tingsrätten. Vid tidpunkten för olyckan gällde miljöskyddslagen (1969:387) och miljöskadelagen (1986:225). Genom ikraftträdandet av miljöskadelagen den 1 juli 1986 upphävdes de bestämmelser om ersättning vid olägenhet och skador som tidigare var intagna i miljöskyddslagen. Innehållet i bl.a. dessa paragrafer överfördes till miljöskadelagen. Miljöskyddslagen var enligt dess 1, första stycket, tillämplig på 1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, 2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kunde medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde om användningen ej utgjorde byggande i vatten, 3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kunde medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant om störningen ej var helt tillfällig. Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattades av lagen kallades enligt tredje stycket för miljöfarlig verksamhet. Den i förevarande mål mest intressanta paragrafen i miljöskyddslagen var den sålunda till miljöskadelagen överförda 30, som hade följande lydelse: Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge ersättning härför. Har olägenhet ej orsakats genom försumlighet, skall dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. - Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas enligt allmänna skadeståndsregler. Sida 667 De övriga bestämmelser om ersättningar vartill hänvisas saknar intresse i nu aktuellt mål. 216

216 Vid införandet av miljöskadelagen diskuterade departementschefen i den allmänna motiveringen bl.a. vilka typer av störningar som skulle täckas av den nya lagen (se prop. 1985/86:83 s. 20 f.). I sammandrag gick diskussionen efter följande linjer. Det strikta skadeståndsansvar som gäller enligt 30 miljöskyddslagen avser olika typer av störningar som anges i 1 den lagen. Det är dock inte någon uttömmande beskrivning utan snarare en exemplifiering av de viktigaste störningstyperna. Ett strikt skadeståndsansvar enligt den nya miljöskadelagen bör avse skador som orsakas av sådana störningar som anges i miljöskyddslagen. När det gäller frågor om skadestånd framstår emellertid vissa störningstyper som mer frekventa än andra. Dessa störningstyper bör därför direkt framgå av den nya lagen, medan mindre frekventa störningstyper kan sammanfattas under ett samlande begrepp av samma slag som avslutar miljöskyddslagens uppräkning av störningstyperna. En strävan bör vara att när miljöskyddslagens bestämmelser nu ersätts av bestämmelserna i miljöskadelagen undanröja oklarheter som rått huruvida vissa typer av störningar omfattas av miljöskyddslagens skadeståndsbestämmelser. Vatten- och luftföroreningar samt buller och skakningar är sådana störningar som anges uttryckligen i miljöskyddslagen. Dessa bör omfattas även av nya miljöskadelagen. Förorening av grundvatten nämns inte i miljöskyddslagen, men den nya skadeståndsrättsliga lagstiftningen i miljöskadelagen bör omfatta också denna typ av miljöstörning. En näraliggande form av störning som inte heller nämns i miljöskyddslagen är ändring av grundvattennivån. Denna typ av störning bör uttryckligen nämnas i den nya lagen. Även skador till följd av markförorening bör omfattas av miljöskadelagen trots att sådan förorening inte nämns särskilt i miljöskyddslagen. Liksom miljöskyddslagen bör miljöskadelagen slutligen omfatta andra störningar som liknar dem som nu särskilt nämnts. Miljöskyddslagen anses bl.a. omfatta skador till följd av sådana störningar som gnistor, hetta, köld samt obehag genom insekter och andra djur. Vidare innefattas psykisk inverkan av en farlig verksamhet i grannskapet samt estetiska störningar som t.ex. förfulning av landskapsbilden. I Miljöskadeutredningens betänkande Ersättning för miljöskador (SOU 1983:7), vilket betänkande låg till grund för miljöskadelagen, förs ett resonemang kring vilka skador som faller utanför begreppet "andra sådana störningar" i miljöskyddslagen. Därvid uttalas bl.a. följande (s. 250 f.). Skada genom brand som sprider sig från en fastighet till en annan kan normalt inte anses jämställd med de särskilt nämnda immissionsskadorna; lika litet som enligt gällande rätt faller brandskador under det lagreglerade strikta ansvaret, frånsett om branden uppkommer genom mera varaktig gnistbildning exempelvis från en industri. I vissa fall är det däremot tänkbart att strikt ansvar för en brandskada kan Sida 668 åläggas utan lagstöd enligt allmänna principer om skadeståndsskyldighet för farlig verksamhet. Miljöskadelagen erhöll i aktuell del, 3 första stycket, följande lydelse: Skadestånd utges för skador genom 1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, 2. förorening av grundvatten, 3. ändring av grundvattennivån, 4. luftförorening, 5. markförorening, 6. buller, 7. skakning, eller 8. annan liknande störning. Av visst intresse i sammanhanget är också de bestämmelser som intagits i 4 miljöskadelagen, där en särskild bestämmelse införts rörande sprängningsskador. Paragrafen hade följande lydelse: Skadestånd utges också för skador genom sprängsten eller andra lössprängda föremål, om skadan orsakas av sprängningsarbete eller av annan verksamhet som medför särskild fara för explosion. Angående det strikta ansvaret för sådan verksamhet som avses i 4 och inte utgör sprängningsarbeten har i lagens förarbeten uttalats följande. Ansvaret omfattar också skador genom lössprängda föremål till följd av andra verksamheter än sprängningsverksamhet. För ansvar krävs i detta fall att det föreligger särskild explosionsrisk. Detta blir framför allt aktuellt 217

217 vid tillverkning av sprängämnen och andra explosiva varor. Det kan också gälla verksamhet vid oljeupplag, gasklockor och liknande. För att ansvar skall föreligga krävs dock att faran för explosion typiskt sett är betydande (prop. 1985/86:83 s. 49). I Miljöskadeutredningens nyssnämnda betänkande (s. 144) uttalades bl.a. att det synes bära för långt att ålägga ett strikt ansvar för alla explosionsolyckor, oavsett verksamhetens art och att en sådan skärpning av den nuvarande ansvarsregeln kunde te sig väl sträng bl.a. för småföretag. Genom införandet av MB den 1 januari 1999 upphävdes miljöskadelagen, vars materiella regler dock oförändrade överfördes till 32 kap. MB (se bl.a. Bertil Bengtsson m.fl., Miljöbalken, En kommentar, Del II s. 32:2). I doktrinen har frågan om vad som avses med uttrycket annan liknande störning - det är en sådan störning som If åberopar till stöd för sin talan - diskuterats av Bertil Bengtsson i en artikel i Festskrift till Ulf K. Nordenson (1999), Om grannelagsansvaret idag, där Bengtsson uttalar bl.a. följande (s. 23). Miljöskadelagens motiv tyder på en avsikt att låta det strikta ansvaret omfatta de allra flesta verksamheter som i någon mening kan betecknas som miljöfarliga, även störningar som inte traditionellt betecknas som immissioner. Vad som faller utanför MB:s regler tycks framför allt vara vissa hastiga händelseförlopp, som när en brand sprider sig från en fastighet till annan, när en explosion i en inte särskilt Sida 669 explosionsfarlig verksamhet medför att föremål kastas ut i omgivningen (jfr 4 ). Han anför vidare (s. 37). Som förut nämnts har skada genom brand som sprider sig till en grannfastighet ansetts falla utanför miljöskadelagens regler. Det gäller ju här ett hastigt skadeförlopp som skiljer sig från de typiska immissionerna; att ålägga en fastighetsägare ett ansvar oberoende av vållande redan på den grund att branden uppkommer på hans fastighet torde också ha ansetts väl strängt. Läget blir emellertid ett annat om branden uppkommit på grund av sä rskilt brandfarlig verksamhet på fastigheten t.ex. sådan som medför speciell explosionsrisk. I Hellner m.fl., Skadeståndsrätt, 6:e uppl., anförs bl.a. följande (s. 344 f.). De typer av störningar som särskilt omnämns i lagtexten (miljöskadelagen) är till övervägande del sådana som traditionellt har hänförts till "immissioner" (utom att vattenföroreningar tydligen terminologiskt inte räknats som immissioner).. Den allmänna bestämningen i åttonde punkten kan givetvis ge upphov till tvivel om vad som avses.. Några mer diskutabla gränsfall må nämnas. Gnistor räknas som störning, däremot inte att brand sprider sig. Översvämning av vatten genom att vatten på en fastighet släpps in på annans område är störning, medan det inte synes vara avsett att nederbörd som samlas på en fastighets mark och därifrån tränger in på en annan fastighet skall betraktas som störning. Skador genom att dammar brister kan också nämnas som exempel på diskutabla fall. Hovrättens bedömning Frågan om strikt ansvar Av polisens brandorsaksutredning framgår bl.a. att utläckande gasol i Trossings industrilokal orsakat en explosion varvid lokalen totalförstörts och en brand uppstått och spritt sig varvid intilliggande industribyggnad antänts. Trossings har tillverkat kupade rutor av glas och för uppvärmning av glaset använt en gasoldriven ugn. Gasol för ändamålet har lagrats i en friliggande, flera kubikmeter stor tank intill byggnaden. Gasoltanken var efter explosionen praktiskt taget oskadd. Regler om strikt ansvar finns framförallt för verksamheter som medför särskilda skaderisker för omgivningen. Den verksamhet som bedrevs av Trossings kan trots de risker som föreligger vid hantering av gasol inte anses vara av det slag att den medfört en särskild explosionsrisk. Explosionen var plötslig och oväntad och skiljer sig på så sätt från de typiska immissionerna. Ovan redovisade uttalanden i förarbeten och doktrin ger uttryck för uppfattningen att skador från en brand som sprider sig till en närliggande fastighet utan att fråga är om mera varaktig gnistbildning eller liknande inte utgör en annan liknande störning enligt miljöskadelagen. Inte heller en explosion som uppstår i en i sig inte särskilt farlig verksamhet och då fråga inte är om sprängningsarbeten, omfattas av ett strikt ansvar för verksamhetsutövaren enligt miljöskadelagen. Sida 670 Sammantaget kan den aktuella skadan inte anses ha uppstått i en sådan mer eller mindre typisk miljöfarlig verksamhet som faller under begreppet annan 218

218 liknande störning i 3 första stycket 8 miljöskadelagen. Då någon annan grund för skadeståndsskyldighet än strikt ansvar inte gjorts gällande skall den av If förda talan ogillas. Den talan som Trossings fört mot Länsförsäkringar är beroende av bifall till If:s talan. Vid angiven utgång skall domen gällande Trossings t alan mot Länsförsäkringar upphävas. HOVRÄTTENS DOMSLUT Med ändring av tingsrättens dom ogillade hovrätten If:s talan mot Trossings. Hovrätten upphävde tingsrättens domslut såvitt gällde skyldigheten för Länsförsäkringar att till Trossings betala kr jämte ränta. Högsta domstolen If överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av hovrättens dom bifalla If:s käromål. Trossings bestred ändring. Trossings yrkade att HD, om If:s talan skulle vinna bifall, skulle bifalla Trossings talan mot Länsförsäkringar. Länsförsäkringar yrkade i första hand att Trossings yrkande skulle avvisas. I andra hand bestred Länsförsäkringar ändring. HD avslog avvisningsyrkandet i beslut den 20 februari 2007 (NJA 2007 s. 105). HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, rev.sekr. Marianne Wikman Ahlberg, föreslog i betänkande följande dom: DOMSKÄL Den 21 maj 1992 inträffade en explosion i Trossings Glas i Emmaboda Aktiebolags glasfabrik. Av polisens brandorsaksutredning framgår bl.a. att utläckande gasol orsakat en explosion. Trossings byggnad blev totalförstörd. Explosionen åtföljdes av en brand varvid intilliggande byggnad antändes. Fastigheter i fabrikens omgivning försäkrade hos If Skadeförsäkring AB skadades. Sedan If utgett försäkringsersättning väckte If talan mot Trossings med yrkande om ersättning för vad bolaget erlagt till sina försäkringstagare i anledning av skadorna. Trossings väckte i sin tur talan mot sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar SAK Försäkringsaktiebolag med yrkande, för det fall If:s talan bifölls, om förpliktande för Länsförsäkringar att till Trossings utge motsvarande belopp. If gör gällande att Trossings är strikt ansvarig för skadorna enligt 3 första stycket 8 miljöskadelagen (1986:225), numera 32 kap. 3 första stycket 8 MB. I vart fall är Trossings ansvarigt enligt 4 miljöskadelagen, numera 32 kap. 4 MB. Frågan är om explosionen och den efterföljande branden faller in under begreppet "annan liknande störning". Denna bestämmelse möjliggör tillämpning av 3 miljöskadelagen på andra störningar än de som uppräknas i punkterna 1-7. I Miljöskadeutredningens betänkande Ersättning för miljöskador (SOU 1983:7) s. 250 f. anges, att skada genom brand som sprider sig från en fastighet till en annan normalt inte anses jämställd med de Sida 671 särskilt nämnda immissionsskadorna; lika litet som enligt gällande rätt faller brandskador under det reglerade strikta ansvaret, frånsett om branden uppkommer genom mera varaktig gnistbildning exempelvis från en industri. I betänkandet uttalades också att det synes bära för långt att ålägga ett strikt ansvar för alla explosionsolyckor, oavsett verksamhetens art och att en sådan skärpning av den nuvarande ansvarsregeln kunde te sig väl sträng för bl.a. småföretag (a. betänkande s. 144). I Miljöbalken, En kommentar, Del II, Bertil Bengtsson m.fl., s. 32:41, anförs att det är talrika störningstyper som kan bli aktuella i sammanhanget - inte bara typiska varaktiga immissioner, såsom föroreningar och buller, utan också hastiga händelseförlopp, såsom plötsliga utströmningar av gas. Det kan verka lättare att ange sådan påverkan på omgivningen som inte skall bedömas enligt paragrafen. Det torde gälla brand som sprider sig från en fastighet till en annan, liksom översvämningsskador på grund av nederbörd ifall vatt net tränger in från en näraliggande fastighet. När det gäller det strikta ansvaret för sådan verksamhet som avses i 4 miljöskadelagen som inte avser skador till följd av sprängningsverksamhet, krävs enligt förarbetena att det föreligger särskild explosionsrisk. Detta blir framförallt aktuellt vid tillverkning av sprängämnen 219

219 och andra explosiva varor. Det kan också gälla verksamhet vid oljeupplag, gasklockor och liknande. För att ansvar skall föreligga krävs dock att faran för explosion typiskt sett är betydande (se prop. 1985/86:83 s. 49). Det stränga strikta skadeståndsansvar som stadgas i miljöskadelagen avser verksamheter som ger upphov till störningar i omgivningen, i regel s.k. miljöfarlig verksamhet (jfr 30 miljöskyddslagen (1969:387) respektive 9 kap. 1 MB). I paragrafen nämns som exempel på immissioner luftförorening och buller. När det i en verksamhet inträffar en osedvanlig händelse såsom en explosion skulle det föra för långt att ålägga verksamhetsutövaren ett strikt skadeståndsansvar. Mot bakgrund av vad som anförs i motiven kan den verksamhet som bedrevs i Trossings lokaler inte heller anses vara av det slag som medförde särskild fara för explosion. If:s talan kan således inte vinna bifall. Vid denna utgång prövas inte Trossings reservations vis förda talan mot Länsförsäkringar. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut. HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Kerstin Calissendorff, referent, och Gudmund Toijer) meddelade den 9 oktober 2007 följande dom: DOMSKÄL Den 21 maj 1992 inträffade en explosion i Trossings fabrik som totalförstörde byggnaden. Trossings bedrev verksamhet bestående i förädling av glas genom böjning efter upphettning. Såvitt kunnat utredas orsakades explosionen av att gasol i en ledning till en ugn hade läckt, till följd av sin tyngd sjunkit ned till källarvåningen och där antänts, förmodligen av en oljepannas brännare. Av brandutredningen framgår bl.a. att explosionen åtföljdes av en brand, varvid intilliggande byggnad antändes Sida 672 och totalförstördes. Tryckvågen och kringflygande byggnadsdelar orsakade omfattande skador även på andra byggnader i omgivningen. If för talan mot Trossings med yrkande om utfående av ersättning för vad bolaget erlagt till sina försäkringstagare för skador orsakade av explosionen. Trossings för reservationsvis talan mot sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar, i enlighet med 14 kap. 5 RB. Frågan i målet är om Trossings är skyldigt att utge skadestånd till If för vållande av sakskada oberoende av att det inte har gjorts gällande att någon som Trossings svarar för förfarit uppsåtligt eller vårdslöst. Den verksamhet som Trossings bedrev i fabriken kan inte anses ha varit av sådan art att ett skadeståndsansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet kan komma i fråga utan lagstöd. Det lagstöd för yrkandet som är i fråga i målet är bestämmelserna i 1 och 3 samt 4 miljöskadelagen (1986:225) (i huvudsak oförändrade överförda till MB:s 32 kap.). Miljöskadelagen upphörde att gälla den 1 januari 1999 när MB trädde i kraft me n skall fortfarande tillämpas i detta mål (6 lagen, 1988:811, om införande av MB). Enligt 1 första stycket miljöskadelagen utgår ersättning för bl.a. sakskada som verksamhet på en fastighet orsakat i sin omgivning. Undantagen från bestämmelsens huvudre gel om att skadeståndsansvaret är strikt är inte aktuella för prövningen i målet. I 3 miljöskadelagens första stycke anges som förutsättning för ersättning, att skadan har orsakats genom 1. förorening av vattendrag, sjöar eller andra vattenområden, 2. förorening av grundvatten, 3. ändring av grundvattennivån, 4. luftförorening, 5. markförorening, 6. buller, 7. skakning, eller 8. annan liknande störning. Till skillnad från vad som gällde enligt bestämmelsens föregångare i 30 miljöskyddslagen (1969:387) föreligger inget undantag i det strikta ansvaret i det fallet att störningen varit helt tillfällig. Som skäl för att rena engångsföreteelser inte längre skulle undantas framhöll den föredragande departementschefen, att undantaget visserligen stämde väl överens med den klassiska uppfattningen om immissionsbegreppet och att det därför var förståeligt när det gällde miljöskyddslagens tillämpning på frågor om tillstånd och kontroll av miljöfarlig verksamhet. Emellertid var de sociala och humanitära skäl som talade för att en skadelidande 220

220 skulle få ersättning lika starka när skadan berodde på en tillfällig störning som när den berodde på en mer varaktig störning. (Prop. 1985/86:83 s. 17 f., jfr prop. 1969:28 s. 238.) En effekt av att regler om skadestånd vid miljöskada bröts ut ur miljöskyddslagen och i stället infördes i miljöskadelagen, var att den tidigare förutsättningen för skadeståndsskyldighet - att skadan orsakats av vad som i miljöskyddslagen betecknades miljöfarlig verksamhet - upphörde. I stället blev enbart sättet som skadan uppkommit på av betydelse för åläggande av skadeståndsansvar oberoende av uppsåt och vårdslöshet. Sida 673 Den punkt i 3 miljöskadelagen som aktualiseras i förevarande mål är punkten 8, "annan liknande störning". Redan ordalydelsen innefattar en begränsning i det att inte varje skada som en verksamhet på en fastighet orsakat i sin omgivning medför att ansvaret för skadan är strikt, utan skadan skall ha orsakats av en störning som skall vara "liknande" dem i de föregående punkterna 1-7. De störningar som anges i punkterna 1-2 och 4-7 utgör s.k. immissioner i vid bemärkelse, dvs. de medför antingen en tillfällig, varaktig eller regelmässigt återkommande skadlig inverkan på omgivningen; det saknar härvid betydelse om störningens förlopp varit långsamt eller hastigt. I rättsfallet NJA 1996 s. 634 fann HD att även avspärrningar vid gatuarbete som försvårat tillträdet till en affärslokal kunde anses utgöra en störning som föll in under punkten 8. Det har i doktrinen framförts att tillämpningsområdet genom rättsfallet utvidgats och gränsdragningen för vad som skall anses utgöra en "annan liknande störning" blivit oklar (se Hellner i JT 1997/98 s. 197 ff. och Eriksson i Essays on Tort, Insurance, Law and Society in Honour of Bill W. Dufwa, volume 1, s. 388 f.). Den tolkning av punkten 8 som kommer till uttryck i det nämnda rättsfallet synes ha haft till syfte att en typ av skada som i praxis tidigare hade ansetts ersättningsgill skulle vara det även efter miljöskyddslagens (senare miljöskadelagens) införande; avsikten synes inte ha varit att generellt utvidga tillämpningsområdet för 3 miljöskadelagen. Av betydelse för domstolens ställningstagande får antas ha varit att avspärrningen förorsakats av gatuarbeten, en verksamhet som typiskt sett ger upphov till just sådana olägenheter som avses i paragrafen. Det bör också framhållas att allmänna principer om att en störning skall ha varit en påräknelig följd av den verksamhet som förorsakat den - såsom var förhållandet i rättsfallet NJA 1996 s. 634 (se även NJA 1991 s. 720) - kan utgöra en begränsning av tillämpningsområdet för punkten 8. En brand som sprider sig från en fastighet till en annan har traditionellt ansetts inte föranleda skadeståndsansvar enligt regler för immissioner, om inte branden uppkommit genom mer varaktig gnistbildning exempelvis från en industri. Detta torde sammanhänga bl.a. med att händelseförloppet vid en brand har ansetts på ett avgörande sätt skilja sig från sådana störningar som brukar hänföras till immissioner. Skador genom brand bör normalt inte heller omfattas av det strikta skadeståndsansvaret enligt miljöskadelagen eller numera MB (se SOU 1983:7 s. 250 f. och Bengtsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1999 s. 23). De skador som explosionen orsakade genom att brand spred sig till omgivningen utgör således inte en sådan störning som avses i 3 första stycket miljöskadelagen. Det saknas därmed grund att ålägga Trossings ersättningsansvar med stöd av denna bestämmelse. Bestämmelsen i 4 miljöskadelagen reglerar ansvar för skador som uppstår genom sprängsten eller andra lössprängda föremål och utgör en specialreglering. Det kan ofta vara svårt att i efterhand bedöma om skador som uppstått vid en explosion, såsom i det nu aktuella fallet, Sida 674 orsakats av tryckvågen eller lössprängda föremål. Skador som uppstått till följd av tryckvåg vid en explosion bör därför bedömas analogt med 4 miljöskadelagen (jfr Hellner-Radetzki, Skadeståndsrätt, 7 uppl. s. 342). En förutsättning för tillämpningen av 4 miljöskadelagen är att skadan orsakats av sprängarbete eller av annan verksamhet som medför särskild fara för explosion. Den verksamhet som Trossings bedrev kan inte anses ha medfört sådan särskild fara för explosion som avses i bestämmelsen, varför inte heller skador som uppstått hos Ifs försäkringstagare på grund av tryckvågen eller kringflygande byggnadsdelar skall ersättas av Trossings. Hovrättens domslut skall således fastställas. Med denna utgång beträffande huvudkäromålet skall Trossings talan mot Länsförsäkringar lämnas utan prövning. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut. 221

221 HovR T (Sammanfattning) Skadestånd Attunda tingsrätt ATTUNDA TINGSRÄTT DOM Meddelad i Sollentuna Mål nr T PARTER KÄRANDE Georg Carlde SVARANDE Järfälla kommun Domslut 1.Tingsrätten ogillar käromålet. 2.Georg Carlde ska ersätta Järfälla kommun för dess rättegångskostnad med kr. BAKGRUND Följande omständigheter är ostridiga i målet. Den 14 december 1996 skadades Georg Carlde i Brukets skidbacke i Järfälla kommun. Brukets skidbacke ligger på kommunal mark. Georg Carlde var, såsom medlem i Järfälla alpina klubb (nedan JAK), vid tillfället backansvarig tillsammans med två andra medlemmar i klubben. Enligt avtal mellan Järfälla kommun och JAK var klubben ansvarig för skidbackens drift och skötsel under helger och kvällar. Arbetet innebar bland annat snötillverkning. JAK var inte ansvarig för mekaniska arbeten. Avtalet mellan JAK och Järfälla kommun var en förutsättning för driften av Brukets skidbacke eftersom kommunen inte hade råd att ha personal på plats dygnet runt, vilket krävs för att en skidbacke i dessa regioner ska fungera. Brukets skidbacke hade vid tillfället både fasta snökanoner och mobila sådana. Snökanonerna kopplades med hjälp av slangar till rör som var nedgrävda i marken. Rören låg ungefär 60 cm under markytan. Det fanns dels rör för tryckluft och dels rör för tryckvatten. Runt rören fanns grovt grus. Snökanonerna kopplades in på rörsystemet via en hydrant. Längst ned i skidbacken fanns ett hus med kompressor och tryckkammare. Från tryckkammaren trycktes vatten och luft ut i ledningarna. På kompressorn fanns en säkerhetsventil som stängde av kompressorn om trycket blev för högt. Det fanns ingenting som indikerade övertryck när man befann sig i backen När Georg Carlde befann sig i skidbacken för att arbeta med en av snökanonerna inträffade olyckan. Det uppstod en kraftig explosion i rörgraven under marken där Georg Carlde befann 222

222 sig. Av gruset som sprutade upp fick Georg Carlde djupa skärskador i ett av sina ben och har till följd av olyckan drabbats av medicinsk invaliditet som uppgår till 7 %. Olyckan polisanmäldes och polis kom till platsen samma dag. Någon polisutredning har dock aldrig färdigställts. YRKANDEN M.M. Georg Carlde har yrkat att tingsrätten ska förplikta Järfälla kommun att till honom utge kr jämte ränta i första hand enligt 4 3 st. och 6 räntelagen (1975:635) från den 14 februari 1997 och i andra hand väntetidsränta med sex procent från den 14 januari 1997 till den 26 januari 2001 samt ränta enligt 6 räntelagen från den 26 januari 2001, allt till dess betalning sker. Vidare har Geroge Carlde yrkat ersättning för rättegångskostnader. Det yrkade kapitalbeloppet har fördelats enligt följande. För medicinsk invaliditet - lyte och men - har yrkats 7 procent av 20 basbelopp för år 2001, vilket ger ett belopp om kr (20*37 700*0,07). Detta är i överensstämmelse med Järfälla kommuns försäkringsbolags praxis och hänför sig till det år (2001) som den medicinska invaliditeten fastställdes till 7 procent. För sveda och värk har yrkats ett schablonbelopp om 66 kr och 60 öre per dag under 40 dagar, vilket ger ett belopp om kr. Georg Carlde var sjukskriven under 40 dagar till följd av olyckan. Det har vidare yrkats ett belopp om 533 kr (20 procent av kr) som hänför sig till infektioner och omläggning av sår i hemmet. För vanprydande ärr har yrkats ett belopp om kr baserat på en bedömning gjord av Länsförsäkringar. För olägenheter i övrigt har yrkats ett belopp om kr som hänför sig till anspänning i vardag och arbete och kronisk värk som ej är hänförlig till det kroniska lidandet. Beloppet utgör en skönsmässig uppskattning. Vidare har yrkats kr per år i 16 år, vilket ger kr, på grund av att Georg Carlde ej längre kan åka skidor. Beträffande beräkningen av beloppet hänvisas till praxis som har behandlat liknande rättsfall angående bl.a. dykning där beloppet emellertid uppgick till 500 kr per år. Sammantaget ger detta ett belopp om kr för olägenheter i övrigt. För kostnader har yrkats 400 kr för skadade kläder, 250 kr för tvättning, 420 kr för resor till och från sjukvård med bil, för självrisk med kr, för akutmedicin med 147 kr och för värktabletter med kr per år från 1996 till och med år 2006 vilket blir kr och ger ett sammanlagt belopp för sjukvårdskostnader om kr. Det totala beloppet som därmed har yrkats uppgår till kr. Georg Carlde har även förbehållit sig rätten att återkomma med eventuella krav på ersättning för inkomstförlust och kostnader. Järfälla kommun har bestritt käromålet. Järfälla kommun har vitsordat kr så som skäligt i och för sig samt ränta enligt 4 och 6 räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan, dvs. den 9 november Vidare har Järfälla kommun yrkat ersättning för rättegångskostnader. Det vitsordade beloppet har fördelats enligt följande. Enligt trafikskadenämndenspraxis för år 2001 och för en person på 52 år ersätts kr vid en medicinsk invaliditet på 10 procent. Det motsvarar en ersättning på kr för en medicinsk invaliditet på 7 procent, vilket är det belopp som har vitsordats. Vidare har kr för sveda och värk vitsordats, vilket motsvarar sjukskrivning i 30 dagar. Slutligen har kr för vanprydande ärr vitsordats. Det totala beloppet som har vitsordats uppgår därmed till kr. Järfälla kommun har inte haft någon erinran mot förbehållet om att återkomma med eventuella krav för inkomstförlust och kostnader men kommunen förbehåller sig rätten att åberopa preskription mot eventuella framtida krav. 223

223 GRUNDER Georg Carlde har åberopat följande rättsliga grunder för Järfälla kommuns skadeståndsansvar. Järfälla kommun har ett strikt ansvar för bedrivande av farlig verksamhet. Järfälla kommun är ansvarig enligt lagen (1992:18) om produktansvar (nedan PAL). Järfälla kommun är ansvarig enligt 2 kap. 1 och 3 kap. 1 skadeståndslagen (1972:207). Grunden för ränteyrkandet har uppgetts vara följande. Järfälla kommun är skyldig att utge ränta 30 dagar efter att Georg Carlde framställt krav på ersättning, vilket han gjorde den 14 januari I andra hand ska väntetidsränta utgå i enlighet med försäkringsbolagens praxis till dess den medicinska invaliditeten fastställts och nytt krav riktats mot Järfälla kommun vilket skedde den 21 januari Järfälla kommun har bestritt att skidanläggningen utgör farlig verksamhet och att kommunen skulle bära ett strikt ansvar. Järfälla kommun har vidare bestritt PAL:s samt skadeståndslagens tillämplighet i det aktuella fallet. Om tingsrätten skulle finna att vårdslöshet har förekommit föreligger i vart fall inget samband mellan vårdslösheten och den uppkomna skadan. Eftersom det är först genom målet som det har redovisats ett ordentligt underlag som medfört att Järfälla kommun kunnat bedöma yrkandena vitsordas ränta endast från dag för delgivning av ansökan om stämning. Den väntetidsersättning som Georg Carlde har yrkat är en försäkringsjuridisk term som inte är tillämpbar i denna ordning. UTVECKLING AV GRUNDER M.M. Georg Carlde har till utveckling av sin talan angett bland annat följande. Hans personskador uppkom på grund av explosionen i Brukets skidbacke. Olyckan inträffade när han stängde av en kulventil i samband med att han skulle ändra snökanonens läge. Explosionen orsakades av att ett rör i marken gick sönder eller av att en rörgänga släppte. Järfälla kommun bär ett strikt ansvar för anläggningen eftersom den kan likställas med farlig verksamhet enligt rättspraxis. Om tingsrätten skulle anse att strikt ansvar inte föreligger är Järfälla kommun ansvariga enligt PAL eftersom Georg Carldes personskada har orsakats av en produkt på grund av dess allvarliga säkerhetsbrist. Produkten var inte så säker som skäligen kunde förvänta s. Rören som kopplades samman med snökanonen ska ses som en egen produkt eller en produkt som är infogad som en del av anläggningen. Om tingsrätten skulle finna att PAL inte är tillämplig ska tingsrätten tillämpa den praxis som fanns före lagens ikraftträdande. Eftersom Järfälla kommun åtagit sig att reglera skadan är fordran inte preskriberad. Att kommunen har åtagit sig detta framgår av den skriftliga bevisningen. Om tingsrätten skulle finna att ansvar varken föreligger på grund av strikt ansvar eller PAL har Järfälla kommun som eget rättssubjekt, eller någon av dess anställda för vilka Järfälla kommun har ett principalansvar, varit vårdslösa, varför skadestånd ska utgå enligt skadeståndslagen. Vårdslösheten har bestått i att Järfälla kommun inte har följt de regler och föreskrifter som finns i arbetsmiljölagen (1977:1160) och Arbetsmiljöverkets föreskrifter AFS 1990:15 samt att det material som har använts till anläggningen inte har uppfyllt de krav som finns för ändamålet. Vårdslösheten har även bestått i att Järfälla kommun inte har skött underhåll och fortlöpande tillsyn av anläggningen, vilket ska tillse att säkerheten är betryggande vid användning, samt att kommunen inte har utbildat personalen såsom krävs. Järfälla kommun har utvecklat grunden för sitt bestridande och angett bland annat följande. Det har inte gått att fastställa vad som har orsakat olyckan. Det finns ingen teknisk utredning om vad som har inträffat. Man vet inte om det är ett rör som har gått sönder och vad det i så 224

224 fall skulle ha berott på. Det skulle lika väl kunna var fråga om ett felaktigt handhavande eller någon slags yttre påverkan. Den enda uppgift som finns är en notering från polisen om att polisen tagit ett rör från platsen. Ombyggnaden av Brukets skidbacke blev klar säsongen 1991/92. Ombyggnationen bestod bland annat av att det installerades en ny lift och nya ledningar till snökanonerna. Järfälla kommun hade beställt nya rör till anläggning från Nordic Pipes J.Alvenius AB, vilket var det företag som hade de bästa produkterna. Rören var godkända för att klara ett tryck på upp till 40 bar. För att framställa snö med kanonerna behövs ett lufttryck på 4-5 bar. Rörmaterialet var det bästa som fanns på marknaden och det uppfyllde erforderliga krav på säkerhet. Rören provtrycktes före leverans. Eftersom rören var nedgrävda i marken har det inte varit möjligt att besikta de nedgrävda delarna av anläggningen sedan arbetet på anläggningen hade slutförts. Det finns heller inget behov att genomföra sådana besiktningar, de enda åtgärder som ska vidtas är att tryckkärlen ska provtryckas. Enligt Svenska Liftanläggningars organisation (nedan SLAO) ska provtryckningar ske vart tredje år vilket har skett av Inspecta Sweden AB. Den senaste provtryckningen som genomfördes före den i målet aktuella olyckan ägde rum den 16 februari Därefter gjordes nästa provtryckning den 27 maj Någon liknande olycka har inte inträffat varken före eller efter den 14 december Järfälla kommun bär inte något strikt ansvar för den aktuella anläggningen, det saknas stöd för att betrakta detta som någon form av farlig verksamhet. PAL är inte tillämplig på grund av följande. Fordran har preskriberats enligt 12 PAL med anledning av att talan i målet inte har väckts inom tre år från det att Georg Carlde ska anses ha haft kännedom om att han kunde göra en fordran gällande mot kommunen, vilket var senast den 14 januari Dessutom har talan inte väckts inom 10 år från det att den som påstås vara skadeståndsskyldig satte den skadegörande produkten i omlopp. Vidare har Georg Carldes skada orsakats av en fast anläggning som inte har satts i omlopp i en näringsverksamhet. Anläggningen hade inte en sådan säkerhetsbrist som avses i 3 PAL. Den praxis som fanns på området innan PAL är inte tillämpbar. Varken Järfälla kommun eller någon av dess anställda har varit oaktsamma. I vart fall föreligger ingen kausalitet mellan den påstådda oaktsamheten och Georg Carldes skada. Järfälla kommun har utbildat de personer som skulle sköta backen, det gäller både kommunens personal och medlemmar hos JAK. Det har även upprättats skriftliga föreskrifter angående skötseln av snökanonerna. Informationen har funnits i en pärm som har förvarats i backen. Vidare har kommunen gjort gällande att den har följt de regler och föreskrifter beträffande skötsel och handhavande som varit aktuella. Slutligen har Järfälla kommun bestritt att kommunen skulle ha brustit i tillsynen av anläggningen. Domskäl Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. Partsförhör under sanningsförsäkran har hållits med Georg Carlde. Vittnesförhör har hållits med Stig Grönlund på begäran av Georg Carlde och med Per Orlebäck, Robert Stoor och Kjell Lauri på Järfälla kommuns begäran. Georg Carlde har i huvudsak uppgett följande. Han har ungefär tio års erfarenhet av snötillverkning. Den aktuella dagen var snökanonerna igång när han kom till Brukets skidbacke. När olyckan inträffade befann han sig vid en av hydranterna och Stig Grönlund stod vid snökanonen. Precis efter det att han stängt kulventilen på hydranten exploderade det i marken under honom. Vid handhavandet av hydranten gjorde han precis som han alltid hade gjort. Han har inte sett någon utredning om olyckan. Inför varje säsong hölls det utbildning för medlemmarna i JAK. 225

225 Stig Grönlund har i huvudsak uppgett följande. Han var på plats när olyckan inträffade. Han och Georg Carlde var där för att titta till snökanonerna. Han minns att Georg Carlde ropade till och att han såg stenar spruta upp ur marken. Han tror inte att han eller Georg Carlde var i färd med att åtgärda något vid tillfället. Efter explosionen hjälpte han den skadade Georg Carlde till liftstugan. Inför varje säsong utbildades medlemmarna i JAK i hur arbetet skulle skötas. Per Orlebäck har i huvudsak uppgett följande. Han var operativchef för Brukets skidbacke under ombyggnaden. Arbetet med den nya anläggningen var klar till säsongen 1991/92. Ombyggnaden innebar bland annat montering och nedläggning av nya rör till snötillverkningen och nya liftar. Rören testades för att klara ett tryck på 40 bar, vid snötillverkning är trycket i rören ungefär 4-5 bar. Rörleverantören, Nordic Pipes J.Alvenius, var dominerande leverantör på området. I Brukets skidbacke gjordes regelbundna kontroller av slangar, hydranter, tryckkärl m.m. Rören som var nedgrävda gick dock inte att kontrollera. Robert Stoor, som arbetade med rörbeställningar på Nordic Pipes J.Alvenius AB, har uppgett följande. Han har god kännedom om den aktuella utrustningen men känner inte specifikt till leveransen till Brukets skidbacke. Rören tillverkades enligt de normer som gäller än idag. Nordic Pipes J.Alvenius AB levererade över hela Europa, exemplevis Olympiabacken i Åre har likadana rör som Brukets skidbacke. Rören testades för att klara ett tryck på 200 bar och röntgades av oberoende personer innan de levererades. Robert Stoor har aldrig hört talas om någon liknande olycka och han tycker att det hela är helt obegripligt. Han misstänker att en gänga måste ha släppt på grund av att den inte har skruvats åt ordentligt. Enda förklaringen till detta skulle i så fall vara att anläggningen flyttats och att den inte har utförts på ett riktigt sätt. Det skulle också kunna vara fråga om fel i handhavandet eller någon typ av yttre påverkan. Kjell Lauri, som var Fritidschef i Järfälla kommun vid aktuell tidpunkt, har uppgett följande. Innan Brukets skidbacke byggdes om var backen en traditionell kälkbacke. Tanken med ombyggnaden var att Järfälla kommun skulle få en förstklassig skidbacke med hög standard på det tekniska. Rören lades ned i backen för att kopplas t ill snökanoner. Röranläggningen har aldrig flyttats på utan ligger kvar på samma plats än idag. Rören som köptes in var gängse utrustning i branschen. Eftersom det blir ett hårt slitage i en backe fungerar det inte med dålig kvalitet. Säkerheten var väldigt viktig när backen byggdes. Brukets skidbacke togs i bruk säsongen 1991/92. Hela anläggningen slutbesiktades och blev godkänd. Därefter skedde besiktning vart tredje år enligt de regler som fanns. Varje höst hölls utbildning med medlemmarna i JAK om vad de fick och inte fick göra. Det var en säkerhetsutbildning som var en förutsättning för att de skulle kunna hjälpa till med driften. Det fanns även skriftliga instruktioner som förvarades i pumphus och klubbbhus. Säkerheten diskuterades ofta. Han blev väldigt förvånad när han hörde talas om olyckan, han har aldrig hört talas om något liknande. Järfälla kommun kunde själv inte konstatera några brister. Anläggningen återställdes genom att ett ersättningsrör monterades. Järfälla kommun fick aldrig någon teknisk utredning av polisen. Han har tagit upp olyckan med SLAO vid två tillfällen och inom organisationen är man också mycket förvånad. Det bör ha skrivits en olycksrapport av kommunen. Polisutredningen lades ned och kommunen fick aldrig tillbaka röret. Tingsrätten gör följande bedömning Inledningsvis konstaterar tingsrätten att det inte finns någon teknisk undersökning att tillgå beträffande olyckan. Det som har framkommit genom vittnesmålen är olika teorier om vad som kan ha inträffat. Ingen som har uttalat sig om möjlig skadeorsak har dock undersökt den faktiska olycksplatsen och ingen teori framstår som mer sannolik än någon annan. 226

226 Utgångspunkten för tingsrättens bedömning är således att det inte är klarlagt vad som har orsakat olyckan. Med rent strikt ansvar förstås ansvar oberoende av någons vållande. Rätten till skadestånd uppstår genom det sätt på vilket skadan har uppstått utan att det frågas om den skadeståndsskyldige eller någon för vilken han svarar har varit vållande (se Skadeståndsrätt, Hellner m.fl., 2006, 7 u, s. 171). Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Domstolarna har varit återhållsamma med att ålägga ansvar utan vållande. I rättsfallen NJA 1991 s. 720 och 1997 s. 468 ålade Högsta domstolen innehavarna av en fjärrvärmeanläggning respektive en renvattenanläggning strikt ansvar för skador orsakade av utsläpp av vatten till följd av brott i rörsystemet. I det förstnämnda fallet utvecklade Högsta domstolen ett rättspolitiskt resonemang till stöd för att ålägga den som drev anläggningen ett sådant ansvar. Högsta domstolen framhöll bl.a. att det, även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kunde betraktas som en farlig verksamhet, låg i sakens natur att brott i rörsystemet och därav föranledda allvarliga skador aldrig helt kunde undvikas. Dessutom åberopades att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen och som i praktiken har en monopolställning. Högsta domstolen ansåg att goda skäl kunde anföras för att kostnaderna för skadorna borde drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. I ett senare rättsfall, NJA 2001 s. 368, ansåg Högsta domstolen att övervägande skäl talade för att betrakta anläggningshavaren som strikt ansvarig för skada som orsakats av att en spillvattenledning var igensatt med rötter vilket var en skadeorsak som inte till sin typ var oförutsebar. Av rättsfallet NJA 1997 s 684 får däremot anses följa att principen om strikt ansvar inte är tillämplig i sådana fall då en skada berott på att en anläggning inte varit tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning. Av rättsfallen kan således utläsas att skadeorsaken har haft en avgörande betydelse för om Högsta domstolen ålagt vissa specifika anläggningshavare strikt ansvar. Som tingsrätten konstaterat har Georg Carlde, inte ens med användande av den bevislättnadsregel som Högsta domstolen tillämpat i bl.a. NJA 2001 s. 368, fullgjort sin bevisskyldighet angående skadeorsaken. Därtill kommer att det i förevarande fall är fråga om en anläggning som inte kan likställas med de som varit aktuella när Högsta domstolen ålagt anläggningshavare strikt ansvar. Mot denna bakgrund saknas stöd i praxis för att ålägga kommunen strikt ansvar för George Carldes skador. Hans talan kan därför inte vinna bifall på den av honom i första hand åberopade grunden. Frågan är då om kommunen på grund av eget eller anställds vållande ska ansvara för Georg Carldes personskador. Ett sådant ansvar förutsätter emellertid att det föreligger ett orsakssamband mellan den eventuella vårdslösheten och den inträffade skadan. När det som i förevarande fall inte är utrett vad som har orsakat skadehändelsen går det heller inte att fastställa om det föreligger ett sådant orsakssamband. Inte heller på denna grund kan Georg Carldes talan vinna bifall. När det slutligen gäller ansvar grundat på PAL konstaterar tingsrätten att lagen trädde i kraft den 1 januari 1993 och att den enligt bestämmelserna om ikraftträdande inte tillämpas mot någon som satt den skadegörande produkten i omlopp före ikraftträdandet. Av utredningen i målet framgår att skidanläggningen togs i bruk inför säsongen 1991/92. Senast vid detta tillfälle får den enligt Georg Carldes talan skadegörande produkten anses ha satts i omlopp. PAL är således inte tillämplig. I tiden före PAL:s ikraftträdande reglerades ansvar för produktansvar i princip av skadeståndslagen och i vissa fall av speciallagstiftning på området (se Produktansvarslagen. En kommentar m.m., 2002, 2 u, Blomstrand m.fl. s. 13). När det gäller Georg Carldes påstående om att grund för hans talan är den praxis som fanns på 227

227 området innan PAL:s tillkomst hänvisas därför till ovan förda resonemang om skadeståndstalan grundat på culpa. Käromålet ska således ogillas. Nils Hedström Birgitta Bylund Uddenfeldt Camilla Ulvenfalk Berg Svea hovrätt SVEA HOVRÄTT Avdelning 02, Rotel 0206 DOM Stockholm Mål nr T ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Attunda tingsrätts dom i mål nr T KLAGANDE Georg Carlde MOTPART Järfälla kommun SAKEN Skadestånd Hovrättens domslut 1. Med ändring av tingsrättens domslut p. 1 förpliktar hovrätten Järfälla kommun att till Georg Carlde betala ett skadestånd om kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 26 februari 2001 till dess betalning sker. 2. Med ändring av tingsrättens domslut p. 2 befriar hovrätten Georg Carlde från åliggandet att ersätta Järfälla kommun för rättegångskostnader vid tingsrätten. 3. Hovrätten förpliktar Järfälla kommun att ersätta Georg Carlde för rättegångskostnader vid tingsrätten med kr, varav kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 13 november 2007 till dess betalning sker. 4. Hovrätten förpliktar Järfälla kommun att ersätta Georg Carlde för rättegångskostnader i hovrätten med kr, varav kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 23 september 2008 till dess betalning sker. YRKANDEN I HOVRÄTTEN Georg Carlde har yrkat att hovrätten förpliktar Järfälla kommun att till honom betala ett skadestånd om kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 26 februari 2001 till dess betalning sker. Han har avseende rättegångskostnaderna vid tingsrätten begärt att han befrias från skyldigheten enligt domslutet p. 2 och att kommunen i stället förpliktas att ersätta honom. Av det yrkade kapitalbeloppet avser kr medicinsk invaliditet, kr sveda 228

228 och värk, kr lyte och men, kr arbetsolägenheter, kr oförmåga att åka skidor, kr sjukvårdskostnader samt kr kläder och sjukvårdsresor. Järfälla kommun har bestritt ändring men vitsordat kapitalbelopp och ränta enligt 6 räntelagen från den 9 november Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. Hovrättens domskäl Georg Carlde har justerat det yrkade kapitalbeloppet och frånfallit grunden om produktansvar. Järfälla kommun har justerat sin inställning. I övrigt har parterna fört sin talan på väsentligen samma sätt som vid tingsrätten. Omförhör har hållits med Georg Carlde och vittnet Kjell Lauri allt medan upptagning skett av de uppgifter vittnena Stig Grönlund och Per Orlebäck (banduppspelning) samt Robert Stoor (referatuppläsning) lämnade vid tingsrätten. Parterna har åberopat skriftlig bevisning. Georg Carlde har hänfört sig till ett rättsutlåtande av professor Håkan Andersson. Förutom de omständigheter som framgår av bakgrunden i tingsrättens dom är bl.a. följande ostridigt. Vid olyckstillfället befann sig Georg Carlde invid den andra hydranten räknad från huset med kompressorer och tryckkammare (uab 38 s. 3 not 8) och bar då skyddskläder i form av skoteroverall och kängor. Till hydranten fanns ansluten en snökanon. Under Georg Carlde löpte ett tryckluftsrör och ett tryckvattenrör, som ledde från huset upp till hydranten. Plötsligt inträffade en explosion vid tryckluftsröret under hans fötter. Grus slungades iväg tiotals meter och trängde samtidigt in i ett av hans byxben. Benet skadades till strax över knäet. Georg Carlde kastades bakåt, tappade tillfälligt hörseln och blev liggande. Stig Grönlund, som hörde Georg Carlde skrika till, hjälpte honom in i lifthytten. Det är emellertid okänt vad som utlöste explosionen. Den första frågan är om Järfälla kommun mot denna bakgrund har ett strikt ansvar för de skador Georg Carlde åsamkades genom explosionen. Det saknas lagfäst stöd för strikt skadeståndsansvar i fråga om dylika snökanonanläggningar. Det finns emellertid en allmän skadeståndsrättslig grundsats om strikt ansvar för mer eller mindre farlig verksamhet. Vidare förekommer det i rättspraxis andra situationer där strikt ansvar ålagts utan lagstöd, fastän verksamheten inte kunnat betraktas som farlig i vanlig mening - se härom t.ex. Bengtsson/Strömbäck, Skadeståndslagen, 3 uppl., s. 30 och 36 ff.; NJA 1991 s. 720 (fjärrvärmeanläggning); NJA 1997 s. 468 (renvattenanläggning) och NJA 2001 s. 368 (vatten- och avloppsanläggning). Strikt ansvar har dock inte ansetts föreligga för skador som orsakats av en explosion genom brand eller tryckvåg (NJA 2007 s. 663). Snökanonanläggningen i fråga inrymde underjordiska rörledningar för vatten och luft och påminner på det sättet om anläggningarna i de tre förstnämnda rättsfallen. Ledningarna, som återfanns på litet djup, var dessutom trycksatta genom kompression och mekaniskt åtkomliga genom hydranter som stack upp från markplanet. Befintligheten av en sådan anläggning i en allmänt tillgänglig skidbacke får anses innebära en permanent risk för explosioner av det slag som nu inträffade. Att förekomsten i landet av sådana anläggningar är stor och att olycksfrekvensen är liten, medför enligt hovrättens mening inte att explosionsrisken till sin typ skulle vara oförutsebar. Till detta kommer att markägaren kommunen snarare än den enskilde - här en ideellt arbetande medlem i en idrottsförening med avtalsåtagande att under vissa tider sköta driften av anläggningen, omfattande snösprutning - måste anses vara den part som haft bäst möjligheter att kontrollera och vidmakthålla anläggningens säkerhet. Här bör särskilt framhållas att utredningen inte utvisar att explosionen var hänförlig till den omständigheten att Georg Carlde utförde arbete i skidbacken, varför anledning finns att tro att en dylik explosion kunde ha drabbat vem som helst. Vidare har kommunen genom liftkortsavgifterna haft möjlighet att slå ut säkerhetskostnaderna på nyttjarna av den riskabla anläggningen. 229

229 Hovrätten finner vid en samlad bedömning övervägande skäl tala för att innehavaren av en dylik snökanonanläggning bör bära ett strikt ansvar för skador som orsakas av explosioner vid rörledningarna. Järfälla kommun bör följaktligen, utan att det krävs någon ytterligare prövning, åläggas en ersättningsskyldighet för de skador Georg Carlde genom explosionen drabbats av. Yrkat kapitalbelopp är inte stridigt. Detsamma gäller begärd räntesats. Georg Carlde får i samband med skadeståndskravet den 26 januari 2001 anses ha lagt fram utredning i den utsträckning som skäligen kan begäras av honom, varför utgångspunkten för ränteberäkningen enligt 4 tredje stycket räntelagen ska vara den han har angivit. Skadeståndsyrkandet ska därmed bifallas i sin helhet. Vid denna utgång ska Georg Carlde befrias från åliggandet enligt tingsrättens domslut p. 2 samt kommunen förpliktas att ersätta honom för rättegångskostnader vid tingsrätten och i hovrätten. Käranden Georg Carldes kostnadsanspråk vid tingsrätten, som var något lägre än kommunens krav, får anses skäligt. I hovrätten har han begärt kostnadsersättning med kr, varav kr avser arvode för nuvarande och tidigare ombud samt kr responsum. Anspråken har beträffande båda instanserna framställts exklusive mervärdesskatt eftersom Georg Carlde bor i Frankrike. Kommunen har i hovrätten yrkat kostnadsersättning med kr exklusive mervärdesskatt, varav kr avser ombudsarvode. Parterna har överlämnat åt hovrätten att pröva skäligheten av dessa kostnadsanspråk. Hovrätten finner med hänsyn till tvistens art och ålder samt omständigheterna i övrigt att den av klaganden här begärda ersättningen är skälig. Georg Carldes krav på ersättning för kostnader ska således bifallas i alla delar. I avgörandet har deltagit hovrättsråden Ingemar Persson, Roland Halvorsen och Ingrid Holmstrand (skiljaktig) samt tf. hovrättsassessorn Claes Almberg, referent. Skiljaktig mening Ingrid Holmstrand är skiljaktig och anför: Den snötillverkning som kommunen bedrev kan inte anses ha varit av sådan art att ett strikt skadeståndsansvar kan komma i fråga utan lagstöd. Georg Carldes talan kan därför inte, såsom tingsrätten funnit, vinna bifall på den av honom i första hand åberopade grunden. Då det gäller frågan om skadeståndsansvar på grund av vårdslöshet instämmer jag i tingrättens bedömning. Tingsrättens dom ska därför fastställas. 230

230 . Det allmännas ansvar. 231

231 NJA 2002 s. 94 I strid mot en detaljplanebestämmelse har en kommun under planens genomförandetid meddelat bygglov för åtgärder som möjliggjort försäljning av livsmedel på en fastighet i ett köpcentrum. I ett närbeläget köpcentrum utanför planområdet hade ägaren till en fastighet upplåtit lokaler för just sådant ändamål. Denne har ansetts berättigad till ersättning enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen för skada som följd av kommunens bygglovsbeslut. Instans 1 Löddekärnan Aktiebolag förde vid Lunds TR den talan om skadestånd mot Kävlinge kommun som framgår av TR:ns dom. TR:n (lagmannen Alvå samt rådmännen Håkansson och Norrman; Norrman skiljaktig se nedan) meddelade dom (mellandom) d. 19 juni Beträffande bakgrunden till tvisten anfördes i domen följande: Sida 95 Byggmästaren A. P. är ställföreträdare i bolagen Löddekärnan AB (Löddekärnan) och Solkatten Fastighets AB (Solkatten). De båda bolagen ägs av A. P. och hans barn. Löddekärnan är lagfaren ägare till fastigheten Kävlinge Löddeköpinge 77:2, belägen i Löddeköpinge tätort. På fastigheten finns ett köpcentrum, i fortsättningen kallat Lödde Centrum. Drygt 2 km från Lödde Centrum är stormarknaden Center Syd belägen, på fastigheten Kävlinge Löddeköpinge 14:11. Solkatten äger fastigheten Kävlinge Löddeköpinge 14:10, vilken är belägen omedelbart intill Center Syd. På Solkattens fastighet ligger en bensinstation. Det område där Center Syd i dag är beläget var på 1980-talet ett industriområde och benämndes LEAB-området. Den 16 mars 1989 antog Kävlinge kommunfullmäktige en detaljplan för detta område. Av planen framgick att handel fick bedrivas på området, dock inte livsmedelsförsäljning. Planen hade en genomförandetid av sex år och gällde till d. 21 dec Planen vann laga kraft. Center Syd-anläggningen uppfördes på LEAB-området i början av 1990-talet och öppnades i september Kommunfullmäktige i Kävlinge kommun beslöt d. 13 juni 1991 om ändring av detaljplanen, innebärande att förbudet mot livsmedelsförsäljning togs bort för hela LEAB-området (Planbeslut I). Planändringen överklagades av Solkatten, fastställdes av LSt:n i dåvarande Malmöhus län men upphävdes av regeringen. Planbeslut I vann således aldrig laga kraft. Den 19 sept begärde Solkatten att byggnadsnämnden i Kävlinge kommun skulle meddela ett vitessanktionerat förbud mot fortsatta åtgärder för livsmedelsförsäljning på Center Syd. Solkatten påpekade i sin ansökan att beslutet om ändring av detaljplanen inte hade vunnit laga kraft. Den 25 sept meddelade byggnadsnämnden i Kävlinge kommun beslut om tillfälligt bygglov under två år för livsmedelsförsäljning på Center Syd (Bygglov I). Detta beslut överklagades av Solkatten. LSt:n fann att livsmedelsförsäljningen stred mot gällande detaljplan och upphävde byggnadsnämndens beslut. LSt:ns beslut fastställdes av kammarrätten varefter Regeringsrätten d. 2 mars 1993 beslöt att inte meddela prövningstillstånd. Kort därefter, d. 10 mars 1993, ansökte Solkatten på nytt hos Kävlinge kommun om vitesförbud mot livsmedelsförsäljning på Center Syd. 232

232 Kävlinge kommuns miljönämnd - som övertagit byggnadsnämndens funktioner - meddelade d. 12 maj 1993 bygglov för försäljning av livsmedel på Center Syd (Bygglov II). Nämnden angav att det medgivna bygglovet skulle ses som en mindre avvikelse från gällande detaljplan. Solkattens begäran om vitesföreläggande avslogs. Kommunfullmäktige i Kävlinge kommun antog d. 7 okt ett förslag till planändring för Center Syd-fastigheten Kävlinge Löddeköpinge Sida 96 14:11 (Planbeslut II). Planändringen syftade till att upphäva förbudet mot livsmedelsförsäljning på just den fastigheten medan förbudet skulle ligga kvar på övriga fastigheter i planområdet. Solkatten anförde besvär mot Planbeslut II. LSt:n avslog besvären varefter regeringen emellertid upphävde kommunfullmäktiges beslut. LSt:n upphävde d. 2 nov miljönämndens beslut om bygglov som mindre avvikelse (Bygglov II). LSt:ns beslut fastställdes av kammarrätten varefter Regeringsrätten genom beslut d. 10 nov vägrade prövningstillstånd. Solkatten begärde i inlaga daterad d. 16 nov hos Kävlinge kommun att Center Syd skulle meddelas vitesförbud att sälja livsmedel. Miljönämnden beslöt d. 25 jan att förelägga fastighetsägaren att upphöra med försäljning av livsmedel inom sex månader. Föreläggandet var inte vitessanktionerat. Kävlinge kommun antog därefter en ny detaljplan för Center Syd-området. Den nya planen, som började gälla d. 1 jan. 1996, innebar att förbudet mot livsmedelsförsäljning på Center Syd upphörde att gälla. TR:n anförde i domen härefter följande: Yrkanden. Löddekärnan har i TR:n gjort gällande att Kävlinge kommun genom Bygglov I och II orsakat en värdeminskning av bolagets fastighet Kävlinge Löddeköpinge 77:2, dvs. av Lödde Centrum. Löddekärnan har yrkat att Kävlinge kommun skall förpliktas att utge ett skadestånd på kr jämte ränta därå Kommunen har bestritt käromålet. Parterna har enats om att ta målet till mellandom på frågan huruvida kommunen på grund av bygglovsbesluten är skadeståndsskyldig gentemot Löddekärnan. Av Löddekärnan åberopade grunder. Till stöd för käromålet har Löddekärnan åberopat 3 kap. 2 skadeståndslagen och grunderna för denna bestämmelse samt anfört att kommunen genom Bygglov I och II gjort sig skyldig till vårdslös myndighetsutövning. Löddekärnan har vidare anfört: A. P. hade i mitten av 1980-talet fått upprepade muntliga besked av företrädare för kommunen av innebörd att livsmedelsförsäljning inte skulle tillåtas på LEAB-området. Han förlitade sig på dessa besked och beslöt med dem som bakgrund att företa en omfattande utbyggnad av Lödde Centrum. Han investerade bortåt 20 miljoner kr i en ombyggnad som skedde under åren 1987 och Löddekärnan fick bl.a. Konsum- och ICA-butiker som hyresgäster i Lödde Centrum. Under det samrådsförfarande som föregick 1989 års detaljplan framstod det tydligt att det fanns starka intressen som ville tillåta livsmedelsförsäljning på LEAB-området. På våren 1988 protesterade Löddekärnan tillsammans med andra lokala näringsidkare mot förslaget. De hävdade att livsmedelsförsäljning på LEAB-området skulle leda till att 233

233 Sida 97 Löddeköpinge centrum blev utarmat. De samlade in namnunderskrifter från personer. Synpunkterna vann framgång på så sätt att 1989 års detaljplan angav ändamålet för LEABområdet som handel, dock ej livsmedelsförsäljning. Kommunen drev därefter en linje som konsekvent syftade till att i strid med detaljplanen tillåta livsmedelsförsäljning på Center Syd. Göteborgsföretaget Slagskeppet AB tilläts att på Cente r Syd-fastigheten bygga en mycket stor anläggning vilken uppenbart var avsedd för just livsmedelsförsäljning. Det framstår som sannolikt att kommunen i förhållande till Slagskeppet AB utfäst sig att öppna möjlighet för livsmedelsförsäljning. Den 13 juni 1991 ändrade kommunfullmäktige detaljplanen för att tillåta livsmedelsförsäljning (Planbeslut I). Det beslutet vann aldrig laga kraft. Den 25 sept. 1991, samma dag som Center Syd öppnade, meddelade byggnadsnämnden beslut om tillfälligt bygglov (bygglov I). Det beslutet saknade laglig grund eftersom det stred mot gällande detaljplan och eftersom tillfälliga bygglov aldrig får avse åtgärder som leder fram till resultat vilka avviker från detaljplanen. Detta måste såväl ledamöterna i byggnadsnämnden som föredraganden ha insett. Omedelbart efter det att Regeringsrätten vägrat prövningstillstånd beträffande Bygglov I begärde Löddekärnan att kommunen skulle meddela vitesförbud mot livsmedelsförsäljningen på Center Syd. I stället för att tillmötesgå denna begäran meddelade kommunens miljönämnd d. 12 maj 1993 bygglov avseende försäljning av livsmedel (Bygglov II) och motiverade denna åtgärd med att den bara utgjorde en mindre avvikelse från gällande detaljplan. Även det beslutet saknade laglig grund eftersom det meddelades i strid med gällande detaljplan. Detta måste såväl ledamöterna i miljönämnden som föredraganden ha insett. De båda bygglovsbesluten (Bygglov I och Bygglov II) har meddelats i ett medvetet rättsstridigt syfte. Byggnadsnämnden respektive miljönämnden har velat favorisera kommunen och Center Syd på Löddekärnans bekostnad. Nämnderna har inte iakttagit saklighet och opartiskhet varför deras agerande strider mot 1 kap. 9 regeringsformen. Kommunen har handlat enligt en övergripande plan som haft till syfte att gynna Center Syd och möjliggöra livsmedelsförsäljning till dess att 1989 års detaljplan kunde ersättas med en ny. Kommunen har i detta syfte utnyttjat sin monopolställning och agerat på ett sätt som kan betecknas som maktmissbruk. Kommunen har insett att dess handlande måste medföra en allvarlig ekonomisk skada för Löddekärnan. Löddekärnan bör anses ha ett skyddsvärt intresse fastän dess fastighet, Kävlinge Löddeköpinge 77:2, är belägen utanför Center Syd planområde. Löddekärnan har haft talerätt jämlikt 13 kap. 5 plan- och bygglagen (PBL) beträffande såväl bygglov I och II som beträffande Planbeslut I och II. A. P. har dock valt att låta Solkatten agera som klagande i de administrativa besvärsprocesserna eftersom Solkattens vetorätt enligt 5:11 234

234 Sida 98 PBL innefattat störst möjligheter att på förvaltningsrättslig grund hindra etablering av livsmedelsförsäljningen på Center Syd. PBL innehåller en rad förfaranderegler och materiella regler som syftar till att skydda enskilda rättssubjekt. Dessas möjligheter att under samrådsförfarande och utställningstid inkomma med synpunkter och invändningar konstituerar en rättsligt skyddad talerätt som saknar formell begränsning. Enligt 13 kap. 5 PBL finns en till talerätten kopplad besvärsrätt som kan utövas av den som senast under utställningstiden inkommit med synpunkter på detaljplanen vilka inte blivit beaktade. Besvärsrätten bestäms ytterst av 22 förvaltningslagen, enligt vilken part har rätt att föra talan mot beslut som angår honom och som gått vederbörande emot. Löddekärnan har under samrådsförfarande och utställningstid före Planbeslut I och II ostridigt utövat den talerätt som tillkommer bolaget och påtalat att en etablering av livsmedelsförsäljning på Center Syd skulle medföra stor ekonomisk skada. För den materiella prövningen av synpunkter som inkommer under planförfarandet föreskrivs i 1 kap. 5 PBL att en avvägning skall ske mellan enskilda och allmänna intressen. Lagrummet är tillämpligt på samtliga synpunkter som kommer in till kommunen under samrådsförfarande och utställningstid och konstituerar ett rättsligt skyddat intresse för enskilda rättssubjekt. Kävlinge kommun har i samrådsförfarandet som föregick 1989 års detaljplan fått klart för sig att Löddekärnans intressen skulle skadas om försäljning av livsmedel tilläts på Center Syd. Kommunen har godtagit dessa intressen genom att förbjuda livsmedelsförsäljningen. Likväl har kommunen därefter genom lagstridiga nämndbeslut tillåtit livsmedelsförsäljningen att fortsätta. Detta kommunens agerande har varit riktat mot Löddekärnan. Eftersom kommunen agerat partiskt och genom att utfärda olagliga beslut bör Löddekärnan räknas in i kretsen av skyddsberättigade. Av kommunen åberopade grunder för bestridandet. Kommunen har som grund för sitt bestridande i första hand anfört att Löddekärnan inte tillhör den krets av subjekt som kan framställa anspråk på skadestånd i anledning av vårdslös myndighetsutövning. Kommunen har i andra hand hävdat att den inte gjort sig skyldig till vårdslös myndighetsutövning. Kommunen har vidare anfört: Fastigheten Kävlinge Löddeköpinge 77:2 (Lödde Centrum) är inte belägen inom det planområde som den i målet aktuella detaljplanen avser. Avståndet mellan Lödde Centrum och Center Syd är ungefär 2,1 km. Det planområde som definieras av detaljplanen utgör en yttre gräns för det s.k. skyddsintresset. För fastigheter som ligger utanför detta område finns inte något skyddat intresse. Bolaget har i följd därav inte besvärsrätt enligt PBL och inte heller rätt till skadestånd. Av A. P:s bolag är det Solkatten som ägt fastighet inom planområdet och som på grund därav haft rätt att överklaga bygglovsbesluten i förvaltningsrättslig ordning. Löddekärnan har inte haft rätt att klaga på plan- eller bygglovsbesluten. Sida 99 Löddekärnan har visserligen protesterat tillsammans med andra mot etableringen av Center Syd och har inkommit med synpunkter på förslaget till 1989 års detaljplan. Den rätt som Löddekärnan haft enligt PBL att yttra sig ger inte bolaget ställning som sakägare. Kommunen har visserligen, genom byggnadsnämnden respektive miljönämnden, antagit bygglovsbeslut som i efterhand ändrats av besvärsinstanserna. Besluten har emellertid inte innefattat fel eller försummelser som är så grava att de bör föranleda skyldighet för kommunen att utge skadestånd. Nämnderna kan klandras för felaktig rättstillämpning och dåligt omdöme men de har inte tagit otillbörliga hänsyn och har inte agerat i avsikt att gynna viss part. Besluten har fattats med tillämpning av bestämmelser i gällande lag och har haft som enda syfte att skapa goda planförhållanden. 235

235 Det är riktigt att kommunen 1989 antog en detaljplan för LEAB-området som förbjöd handel med livsmedel. I början av 1990-talet förekom det emellertid en livlig nationell debatt med kritiska synpunkter på konkurrensbegränsande planer. Den allmänna meningen var att samhället borde undvika att reglera näringslivets villkor och i stället stimulera till konkurrens. Nämnda synpunkter togs som utgångspunkt för arbetet med den nya detaljplan som antogs i juni 1991 (Planbeslut I). Byggnadsnämnden beslöt i september 1991, i konsekvens med nyssnämnda planbeslut, att bevilja ett tillfälligt bygglov för livsmedelshandel på Center Syd. Det såldes redan livsmedel på LEAB-området eftersom Solkatten sedan gammalt hade dispens att sälja livsmedel i sin bensinstationsrörelse. Byggnadsnämndens enda syfte med bygglovsbeslutet var att gynna den fria konkurrensen. Det förtjänar att påpekas att LSt:n fastställde Planbeslut I med den motiveringen att beslutet gynnade den fria konkurrensen. Den 1 april 1992 ändrades PBL på det sättet att möjligheten för planmyndigheten att tillåta eller förbjuda viss typ av handel togs bort. Kommunen uppfattade lagändringen som en bekräftelse på sin principiella ståndpunkt, nämligen att konkurrenssynpunkter borde tillmätas större betydelse i planärenden. Miljönämnden beslöt därför, i avsikt att stimulera konkurrensen, att tillåta livsmedelsförsäljning på Center Syd som en mindre avvikelse från detaljplanen. Det var först i och med att regeringen d. 24 juni 1993 upphävde Planbeslut I som kommunen fick ett auktoritativt besked om att hänsyn till den fria konkurrensen inte tillät kommunen att anta en ny plan som stod i strid med den tidigare. Kommunens nämndledamöter har liksom föredraganden i respektive nämnd agerat i förvissning om att besluten överensstämde med gällande lag. Bygglovsbesluten skall ses som en konsekvens av planbesluten som kommunfullmäktige beslutat om och som LSt:n bekräftade. Det faktum att högre instanser upphävde bygglovsbesluten innebär inte att dessa innefattade fel eller försummelse som grundar skadeståndsansvar. Det har funnits utrymme för byggnadsnämnden respektive miljönämnden att göra olika bedömningar. Parterna har åberopat omfattande skriftlig bevisning. På Löddekärnans begäran Sida 100 har A. P. hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på kommunens begäran förre ordföranden i byggnadsnämnden B. O. samt förre ordföranden i miljönämnden L. J. hörts som vittnen. Domskäl. TR:n gör följande bedömning. Såväl byggnadsnämndens beslut d. 25 sept att ge "tillfälligt bygglov" som miljönämndens beslut d. 12 maj 1993 att ge bygglov som en "tillfällig avvikelse" har meddelats i strid med gällande detaljplan. TR:n anser att lagreglerna i PBL är så klart och entydigt utformade att nämnderna inte haft något utrymme för att göra rättspolitiska bedömningar. Deras beslut har således varit felaktiga i den betydelsen att de stridit mot gällande lag. TR:n anser att vart och ett av nämndsbesluten i och för sig innefattat sådant fel som är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. Det är uppenbart att Löddekärnan gynnats av planbestämmelsen om förbud mot konkurrerande livsmedelsförsäljning på Center Syd samt att denna därmed haft betydelse för värdet på bolagets fastighet i Lödde Centrum. Den felaktiga myndighetsutövning varigenom planbestämmelsen satts åt sidan har således varit ägnad att medföra skada för Löddekärnan. Detta innebär inte utan vidare att Löddekärnan skall anses berättigad till skadestånd. TR:n måste först ta ställning till frågan huruvida Löddekärnan tillhör kretsen av ersättningsberättigade vid en tillämpning av 3 kap. 2 skadeståndslagen. Lagen anger inte hur denna skall bestämmas. Departementschefen yttrade i propositionen till skadeståndslagen (1972:5) att den principiella utgångspunkten bör vara att ansvarighet bara föreligger för skada på något av de intressen som åtnjuter skydd av den handlingsnorm som har åsidosatts. Han anförde vidare att konkreta anvisningar i detta avseende knappast kunde lämnas samt att hithörande spörsmål fick avgöras i rättstillämpningen. Departementschefen tillade att viss ledning kunde hämtas från 236

236 reglerna om vilka subjekt som hade rätt att fullfölja talan mot myndighets beslut eftersom dessa regler ofta torde vara utformade under hänsyn till rättsskyddssynpunkter liknande dem som bör vara bestämmande när det gäller rätten att få skadestånd av det allmänna. Den handlingsnorm som åsidosatts i förevarande mål är, enkelt uttryckt, att bygglov bara får lämnas i överensstämmelse med gällande detaljplan. TR:n berör därför först frågan om Löddekärnan kunnat överklaga de i målet aktuella bygglovsbesluten. PBL innehåller ingen uppräkning av vem som får överklaga bygglovsbeslut. Ledning kan dock hämtas i 8 kap. 22 PBL. Enligt detta lagrum skall kända sakägare samt kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende vilka berörs lämnas tillfälle att yttra sig över en ansökan om bygglov. Den bestämmelsen är avsedd att exklusivt reglera frågan om vem som skall få yttra sig i ett bygglovsärende. Som sakägare räknas i allmänhet endast ägare av fastigheter inom det berörda Sida 101 planområdet eller i vissa fall ägare till fastigheter som gränsar till detta. Löddekärnan kan mot bakgrund av detta inte göra anspråk på att vara sakägare. Den planbestämmelse som åsidosatts genom besluten om bygglov är emellertid av den beskaffenheten att den typiskt sett gynnar framför allt sådana enskilda intressen som hänför sig till fastigheter utanför planområdet. Det kan med fog hävdas att ingen annan fastighet haft större fördel av den nu ifrågavarande bestämmelsen än Löddekärnans fastighet i Lödde Centrum. Mot bakgrund härav finns det anledning överväga om Löddekärnan likväl bort ha ställning som sakägare i de aktuella bygglovsärendena. När det gäller denna fråga anmärker TR:n att en planbestämmelse som förbjuder viss kommersiell verksamhet typiskt sett uteslutande har till syfte att tillgodose ett allmänt intresse av en lämplig lokalisering av den ifrågavarande verksamheten. Syftet är inte att tillgodose enskilda intressen. Den omständigheten att sådana likväl kan gynnas genom bestämmelsens konkurrensbegränsande effekt är därför inte något som bör vara ägnat att vidga sakägarkretsen i förhållande till vad som annars i allmänhet anses gälla. TR:n anser det därför osannolikt att Löddekärnan skulle ha haft yttranderätt beträffande eller rätt att överklaga Bygglov I eller II. Såsom tidigare framhållits skall rätten att överklaga beaktas och tjäna till viss ledning när det gäller att avgöra om rätt till skadestånd vid felaktig myndighetsutövning föreligger. Enligt TR:ns mening måste emellertid också andra omständigheter kunna beaktas. Härvid anmärker TR:n följande. När en detaljplan antas bestäms också en viss genomförandetid. Under denna tid får planen ändras i strid mot enskilda intressen endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Fastighetsägare och andra som planen angår skall kunna arbeta under förvissning om att det kommunala beslutet att anta planen ligger fast under hela genomförandetiden. Det särskilda skydd för enskilda intressen som gäller under genomförandetiden tillkommer visserligen i första hand sakägare genom den vetorätt som föreskrivs i 5 kap. 11 PBL och den rätt till ersät tning som anges i 14 kap. 5 PBL. Att ett visst skydd kan tillkomma också en vidare krets av enskilda intressenter framgår emellertid av regeringens beslut d. 15 sept med anledning av Solkattens överklagande av Planbeslut II. Det förtjänar anmärkas att Solkatten mot bakgrund av föreliggande ägargemenskap med Löddekärnan under sitt agerande i planärendena framför allt tillvaratagit intressen som i realiteten är hänförliga till det sist nämnda bolaget, något som torde ha framstått som uppenbart för såväl kommunen som överprövande instanser. Det som nu anförts ger i och för sig inte underlag för några säkra slutsatser om i vilken omfattning och på vilket sätt Löddekärnans enskilda intressen skulle ha kunnat beredas skydd vid en förvaltningsrättslig prövning av ett planärende under genomförandetiden. Det är emellertid inte den frågan som är aktuell i målet. Frågan är i stället om Löddekärnan mot bakgrund av den garanti för stabila planförhållanden som avses med en fastställd genomförandetid bör kunna göra anspråk på ett rättsligt skydd mot att den för bolaget gynnande planbestämmelsen 237

237 Sida 102 åsidosätts genom lagstridiga myndighetsbeslut. Härvid bör beaktas att rät - ten till överklagande av myndighets beslut vilar på andra ändamålsöverväganden är de som ligger till grund för den aktuella skadeståndsbestämmelsen. Vid tillämpningen av denna bör påståendet om att kommunen agerat partiskt gentemot Löddekärnan också tillerkännas relevans. Frågan om livsmedelshandel skulle tillåtas eller inte inom LEAB-området har formellt sett innefattat en avvägning mellan motstridiga allmänna intressen. Å ena sidan intresset att främja en fri konkurrens, å andra sidan intresset att skydda en kommersiell etablering med den för ortsbefolkningen förmånligaste lokaliseringen. I realiteten har emellertid frågan också på ett påtagligt sätt innefattat en avvägning mellan motstridiga enskilda intressen. Å ena sidan intressen som kunnat hänföras till exploatören av Center Syd-fastigheten - ett företag som stod i ett avtalsförhållande till kommunen -, å andra sidan Löddekärnan med bolagets hyresgäster i Lödde Centrum. Dessa enskilda intressen har under såväl handläggningen av frågorna om planändring som i de i målet aktuella bygglovsärendena hävdats på ett sådant sätt att båda de motstående enskilda intressenterna i realiteten kommit att inta en partsställning. Det är uppenbart att kommunens handläggning av plan- och bygglovsärendena konsekvent har missgynnat Löddekärnan. Det är med hänsyn till vad som framkommit i målet inte sannolikt att kommunens avtalsförhållande med exploatören av Center Sydfastigheten saknat betydelse för handläggningen. TR:n anser därför att Löddekärnans påstående att byggnadsnämnden resp. miljönämnden inte iakttagit saklighet och opartiskhet har fog för sig. Mot bakgrund härav får det anses vara förenligt med ändamålet med den aktuella skadeståndsbestämmelsen att tillerkänna Löddekärnan rätten att framställa anspråk på ersättning för den skada som må kunna hänföras till den felaktiga myndighetsutövningen. TR:n bifaller därför Löddekärnans yrkande i mellandomsfrågan. Domslut. TR:n förklarar att Kävlinge kommun är skadeståndsskyldig gentemot Löddekärnan AB på grund av bygglovsbeslut som kommunen meddelat d. 25 sept och d. 12 maj Rådmannen Norrman var skiljaktig och anförde: Lika med TR:ns majoritet finner jag att såväl byggnadsnämndens beslut d. 25 sept som miljönämndens beslut d. 12 maj varit felaktiga i den betydelsen att de stridit mot gällande lag. Nämndsbesluten har innefattat sådana fel som är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. Frågan är därefter huruvida Löddekärnan skall anses tillhöra kretsen av ersättningsberättigade vid en tillämpning av 3 kap. 2 skadeståndslagen. Som majoriteten anfört finns vägledande uttalanden i detta avseende i propositionen till skadeståndslagen. Den principiella utgångspunkten bör enligt departementschefen vara att ansvarighet bara föreligger för skada på något av de intressen som åtnjuter skydd av den handlingsnorm som har åsidosatts. I förevarande mål är den aktuella handlingsnormen den, att bygglov bara får lämnas i överensstämmelse med gällande detaljplan. Jag Sida 103 tar därför upp frågan vem som kunnat överklaga de i målet aktuella bygglovsbesluten. PBL innehåller ingen uppräkning av vem som får överklaga bygglovsbeslut. Ledning kan dock hämtas i 8 kap. 22 PBL. Enligt detta lagrum skall kända sakägare samt kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende vilka berörs lämnas tillfälle att yttra sig över en ansökan om bygglov. Den bestämmelsen är avsedd att exklusivt reglera frågan om vem som skall få yttra sig i ett bygglovsärende. Jag anser att Löddekärnan, eftersom bolaget inte ägt fastighet inom planområdet, varken är sakägare eller "berörd" i PBL:s mening. Det framstår därför som osannolikt att bolaget skulle ha tillåtits att yttra sig beträffande och än mindre att föra talan mot Bygglov I eller II. PBL innehåller omfattande regler om hur olika intressenter skall lämnas tillfälle till samråd under det förfarande som föregår antagandet av en detaljplan. Bl.a. skall myndigheter, sammanslutningar och enskilda som har ett väsentligt intresse av förslaget beredas tillfälle att 238

238 yttra sig. I lagen sägs uttryckligen att syftet med detta samråd är att ge möjlighet till insyn och påverkan. Denna krets av enskilda och sammanslutningar är åtskilligt större än den grupp som enligt vad ovan antytts har klagorätt i bygglovsärenden eller för den delen i planärenden. I målet har framkommit att Löddekärnan under det arbete som föregick 1989 års detaljplan protesterat mot livsmedelsförsäljning på Center Syd. Eftersom Löddekärnan äger Lödde Centrum och eftersom detta köpcentrum är beläget några kilometer från Center Syd är det naturligt att Löddekärnan uppfattat sig som utsatt för den nya konkurrensen. Emellertid har framkommit att också andra näringsidkare i Löddeköpinge protesterat mot livsmedelsförsäljningen på Center Syd. Det framstår som rimligt och antagligt att även näringsidkare i Kävlinge samhälle och i grannkommunerna ansett att försäljning av livsmedel på Center Syd skulle innebära en ovälkommen konkurrens och att de därför protesterat mot nyetableringen. Det är självklart att kretsen av skadeståndsberättigade inte kan utvidgas på ett sådant sätt att den kommer att omfatta samtliga intressenter som avgett synpunkter på planförslaget och som därefter utsatts för konkurrens från livsmedelsförsäljningen på Center Syd. Löddekärnan har emellertid gjort gällande att bolaget intagit en särställning bland de intressenter som inför 1989 års detaljplan protesterat mot livsmedelsförsäljningen på Center Syd. Löddekärnan har hävdat att det var just det bolagets intressen som tillgodosågs genom att livsmedelsförsäljningen till slut uteslöts ur planen och att kommunen därefter, trots att man genom detaljplanens utformning åtagit sig att respektera Löddekärnans intressen, riktat ett systematiskt angrepp på bolaget genom felaktiga nämndsbeslut. Löddekärnan har hävdat att kommunens svek och den motsatsställning mellan kommunens och bolagets intressen som funnits motiverar att bolaget ges ställning som skadeståndsberättigad oavsett hur det förhållit sig med Löddekärnans klagorätt. Detaljplanen från 1989 innebar att ändamålsbestämmelsen för LEAB- området ändrades från industri till handel. B. O. har i sitt vittnesmål berättat att kommunens agerande styrdes av en önskan att få igång handeln på LEAB-området och att förbudet mot livsmedelsförsäljning togs med för att kommunen inte ville riskera att planen uppehölls av överklaganden. Jag anser att den förklaringen är väl så trolig som att kommunen velat tillgodose Sida 104 Löddekärnans intressen och kan därför inte finna det vara visat att förbudet mot livsmedelsförsäljning skulle ha haft den bakgrund och innebörd som Löddekärnan påstått. Visserligen finner jag, liksom majoriteten, att Bygglov I och Bygglov II konsekvent missgynnat Löddekärnan och att nämndsbesluten brustit vad det gällt saklighet och opartiskhet. Jag anser likväl inte att vad som förekommit utgör skäl att utvidga kretsen av skadeståndsberättigade subjekt till att omfatta Löddekärnan. En sådan utvidgning skulle på ett närmast okontrollerbart sätt öppna möjligheter för näringsidkare vilka anser sig vara missgynnade av kommunala beslut att väcka skadeståndstalan mot kommunen, och detta oavsett om de haft talerätt mot beslutet i fråga eller ej. Jag finner därför att Kävlinge kommun inte bör vara skadeståndsskyldig gentemot Löddekärnan AB på grund av de båda bygglovsbesluten. Instans 2 Kävlinge kommun överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla Löddekärnan AB:s talan. Löddekärnan bestred ändring. HovR:n (hovrättspresidenten Broomé, hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Ohlsson, referent, och hovrättsassessorn Helander) anförde i dom d. 29 okt. 1999: Parterna har i HovR:n till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter som antecknats i TR:ns dom. Löddekärnan har till förtydligande av vad bolaget anfört vid TR:n förklarat sig påstå att kommunen genom avtal eller genom konkludent handlande gentemot exploatören har åtagit sig att åstadkomma en detaljplan som tillåter handel med livsmedel på Center Syd. Parterna har i HovR:n åberopat rättsutlåtanden, kommunen av docenten Håkan Anderson och Löddekärnan av professorn Jan Kleineman. 239

239 I HovR:n har förnyade förhör hållits med A. P., B. O., L. J. samt stadsarkitekten i Kävlinge kommun S. B Domskäl. Bygglovsbesluten d. 25 sept och d. 12 maj 1993 har inneburit att tillstånd till livsmedelshandel har getts i strid med den detaljplan som gällde vid beslutstillfällena. Det förstnämnda beslutet gavs i form av ett tillfälligt bygglov. En förutsättning för att det skall vara tillåtet att meddela ett tidsbegränsat bygglov som är planstridigt är enligt 8 kap. 14 PBL att det rör sig om en tillfällig åtgärd. Åtgärden skall vara av provisorisk karaktär i avvaktan på att en återgång skall ske till vad som föreskrivs i planen. Det kan gälla exempelvis en byggnads användning eller placering under viss begränsad tid. Av vad B. O. och S. B. har uppgett framgår att byggnadsnämnden i detta fall har ansett det lämpligt att ge ett tidsbegränsat bygglov för att den beslutade planändringen (planbeslut I) under tiden skulle vinna laga kraft. Att det tidsbegränsade bygglovet står i överensstämmelse med en ännu inte gällande detaljplan kan dock enligt HovR:ns mening inte medföra att det rör sig om en sådan tillfällig åtgärd som avses med den angivna lagbestämmelsen. Med hänsyn härtill har byggnadsnämndens beslut inte haft stöd i lag. Miljönämnden har motiverat beslutet d. 12 maj 1993 med att tillståndet att bedriva livsmedelsförsäljning utgjort endast en mindre avvikelse från planen. För att det skall vara tillåtet att meddela beslut som avviker från detaljplanen Sida 105 krävs enligt 8 kap. 11 PBL dels att avvikelsen kan anses "mindre", dels att den är förenlig med syftet med planen. Av förarbetena till PBL framgår att avvikelser som innebär att marken används för ett i planen icke avsett ändamål inte bör godtas som mindre (prop. 1985/86:1 s. 714). Mot bakgrund härav är det svårt att se den ändrade användningen som bygglovet medgav som en mindre avvikelse. Vid en prövning av bygglovsansökan mot syftet med planen är att beakta att det i planen var tydligt angivet att fastighetens användningssätt var begränsat till annan handel än livsmedelshandel. Med hänsyn härtill och särskilt mot bakgrund av de överväganden som föranlett denna del av den gällande detaljplanen kan avvikelsen inte anses ha varit förenlig med planens syfte. Även miljönämndens beslut har således fattats i strid med lag. Det förhållandet att beslut om bygglov innebärande tillstånd till livsmedelsförsäljning skulle kunna ha meddelats i överensstämmelse med plan om planbeslut I inte hade överklagats kan inte förändra bedömningen. Byggnadsnämndens och miljönämndens beslut utgör myndighetsutövning. Med hänvisning till vad som ovan upptagits och då besluten inneburit överträdelser av de grundläggande reglerna om detaljplans bindande verkan ansluter sig HovR:n till TR:ns bedömning att vart och ett av besluten har innefattat sådant fel som är skadeståndsgrundande enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. Löddekärnan har gjort betydande investeringar på sin fastighet i Lödde Centrum. Detta har skett bl.a. i förlitan på att lämnade besked rörande användningen av LEAB-området skulle gälla under överblickbar tid. Den användning av området som fastlades i detaljplanen från mars 1989 har på ett rättsligt bindande sätt slagit fast dessa förutsättningar. Även om detaljplanens syfte i första hand har varit att tillgodose allmänna intressen av en lämplig markanvändning och bebyggelse har planens föreskrift om förbud mot livsmedelshandel i praktiken också utgjort ett skydd för Löddekärnans investering i Lödde Centrum. Den felaktiga myndighetsutövningen som inneburit att den gällande planens föreskrifter åsidosatts har därför varit ägnad att medföra skada för Löddekärnan. Bestämmelsen i 3 kap. 2 skadeståndslagen om skyldighet att utge ersättning för skada vid myndighetsutövning innehåller inte någon reglering av vem som har rätt till sådan ersättning. Av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser följer emellertid att rätten att få ersättning är begränsad till vissa skadelidande. Att fel som är skadeståndsgrundande förekommit medför 240

240 således inte att var och en som drabbas av skada till följd av det felaktiga beslutet har rätt till ersättning för skadan. Problemet med den närmare avgränsningen av kretsen av ersättningsberättigade uppmärksammades i propositionen till skadeståndslagen (prop. 1972:5). Som TR:n antecknat yttrade departementschefen i denna fråga att ansvarighet föreligger bara för skada på något av de intressen som åtnjuter skydd av den handlingsnorm som har åsidosatts (a. prop. s. 512 f.). Han anförde vidare att, när det gäller att på myndighetsutövningens område definiera de intressen som skall anses skyddade av de offentligrättsliga regler som gäller för myndigheternas handlande, Sida 106 viss ledning för rättstillämpningen kan hämtas från redan existerande gränsdragning inom förvaltnings- och processrätten. Han hänvisade här närmast till de regler som gäller i fråga om rätten att fullfölja talan mot myndighets beslut. Dessa regler torde nämligen ofta vara utformade under hänsyn till rättsskyddssynpunkter liknande dem som bör vara bestämmande när det gäller rätten att få skadestånd av det allmänna. Enligt departementschefen föreligger dock inte någon fullständig parallellitet, utan det kan väl tänkas fall där rätt till skadestånd föreligger även för den som inte har rätt att överklaga. Frågan om vilka intressen som är skyddade genom reglerna om det allmännas ansvar har överlämnats åt rättstillämpningen. Föreliggande rättspraxis är emellertid sparsam och ger knappast någon anvisning om hur skyddsintresset skall bestämmas i ett fall som det förevarande. Bedömningen här får därför göras med utgångspunkt främst från de redovisade lagmotiven. För att kommunen skall vara ersättningsskyldig mot Löddekärnan krävs att bolaget har ett intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts genom besluten. Den handlingsnorm som åsidosatts är att bygglov, dvs. tillstånd till handel med livsmedel, inte får beviljas i strid med gällande detaljplan. Normen kan också formuleras så att en lagakraftvunnen detaljplan med tillhörande föreskrifter i princip skall respekteras under beslutad genomförandetid. Enligt HovR:ns uppfattning av rättsläget kan Löddekärnans intresse av att denna handlingsnorm inte åsidosatts ha skydd av skadeståndsregeln i 3 kap. 2 skadeståndslagen antingen om Löddekärnan var berättigad att klaga på de beslut som läggs till grund för skadeståndstalan eller om det, trots avsaknad av klagorätt, finns tillräckliga skäl i övrigt för att bolaget skall hänföras till den skyddade kretsen. HovR:n tar först upp frågan om Löddekärnan haft rätt att överklaga bygglovsbesluten. Det finns inte angivet i PBL vem som har rätt att överklaga ett bygglovsbeslut. I stället regleras denna fråga av 22 förvaltningslagen. Enligt denna bestämmelse gäller att "ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas". Avgörande för bedömningen av om klagorätt föreligger är således om bygglovsbesluten anses angå Löddekärnan. Företrädesvis är det den som är part som beslutet i ett ärende kan sägas angå. Löddekärnan kan inte anses som part vad gäller bygglovsärendena och hade följaktligen inte i sådan egenskap klagorätt. Förutom den som är part i ett ärende kan klagorätt också tillkomma den som i övrigt har ett av rättsordningen erkänt intresse (se Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen, femte uppl., 1999, s. 245 ff., och Ragnemalm, Förvaltningsprocessens grunder, sjunde uppl., 1992, s. 113 ff.). Ett sådant intresse kan ha kommit till uttryck genom att det i handläggningsbestämmelser föreskrivits att myndigheten skall bereda någon annan än part tillfälle att yttra sig. Vad gäller ansökan om bygglov föreskrivs i 8 kap. 22 PBL att byggnadsnämnden skall bereda kända sakägare, kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende vilka berörs samt vissa föreningar av hyresgäster tillfälle att yttra sig innan lov beviljas. Med sakägare torde i allmänhet avses endast ägare av fastigheter inom berört Sida 107 planområde eller innehavare av vissa rättigheter till sådana fastigheter och i vissa fall ägare till angränsande fastigheter. Eftersom Löddekärnans fastighet inte har sådan belägenhet är bolaget inte sakägare på denna grund. Enligt HovR:ns mening ger inte heller rådande praxis 241

241 inom det aktuella förvaltningsområdet stöd för att bolaget kan tilläggas ställning av sakägare till följd av sitt särskilda intresse av att planbestämmelsen om att livsmedelshandel inte fick förekomma upprätthölls. HovR:n finner därför att Löddekärnan inte tillhör kretsen av dem som skulle beredas tillfälle att yttra sig över bygglovsansökningarna. Bolaget måste med hänsyn härtill antas inte heller ha haft rätt att överklaga bygglovsbesluten med hänvisning till sitt intresse i saken. Förutsatt att Löddekärnan inte har haft rätt att överklaga besluten och därmed inte på denna grund kan hänföras till de rättssubjekt som kan tillerkännas skadestånd, återstår att pröva om det finns några andra omständigheter som gör att Löddekärnan har ett sådant skyddat intresse som motiverar att bolaget ändå har rätt till ersättning till följd av den felaktiga myndighetsutövningen. Endast i mera särpräglade fall torde det komma i fråga att vidga kretsen av ersättningsberättigade till subjekt som saknar befogenhet att överklaga. Det finns vid denna prövning anledning att först beröra bakgrunden till den vid besluten gällande detaljplanen. Redan i samband med att Löddekärnan övervägde sin utbyggnad på fastigheten i Lödde Centrum diskuterades i kommunen frågan om användningen av LEABområdet. Av A. P:s uppgifter har framgått att han för sitt bolags räkning visat intresse för att etablera handel med livsmedel där, vilket dock avvisats från kommunens sida. Inför beslutet om utbyggnad i Lödde Centrum har A. P. av kommunala företrädare ånyo fått besked om att det inte skulle bli någon livsmedelshandel på LEAB-området. Han och Löddekärnans hyresgäster hade tagit fasta på detta besked vid expansionen av Lödde Centrum. Trots beskedet innehöll dock det detaljplaneförslag som en tid därefter utarbetades inom kommunen inte något förbud mot livsmedelshandel. Den detaljplan som sedermera fastställdes av kommunfullmäktige d. 16 mars 1989 hade därför föregåtts om omfattande opinionsyttringar från allmänheten emot livsmedelshandel på LEAB-området och framställningar med samma innebörd från Löddekärnan och affärsidkare med anknytning företrädesvis till Lödde Centrum. Sedan detaljplaneförslaget under påverkan bl.a. från dessa opinionsyttringar förändrats så att den plan som fastställdes av kommunfullmäktige kom att innehålla förbud mot handel med livsmedel, har Löddekärnan och dess hyresgäster haft befogad anledning att utgå från att detta förhållande skulle gälla under detaljplanens genomförandetid. Som TR:n framhållit har frågan om livsmedelshandel skulle tillåtas eller inte innefattat en avvägning mellan motstridiga allmänna intressen. Dessa intressen har emellertid varit länkade till och knappast kunnat skiljas från enskilda intressen i denna fråga. I realiteten har därför såväl planändringsbesluten som bygglovsbesluten även innefattat en avvägning mellan enskilda intressen. Det kan också konstateras att bygglovs Sida 108 besluten i betydande grad kommit att få verkningar utanför de allmänna intressen som legat till grund för ställningstagandena. Enligt 1 kap. 5 PBL skall vid prövning av frågor enligt lagen både allmänna och enskilda intressen beaktas. Vad gäller lagens närmare ståndpunkt angående beaktande av enskilda intressen följer av 5 kap. 11 PBL att en detaljplan under genomförandetiden får ändras mot berörda fastighetsägares bestridande endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Som HovR:n ovan uttalat har Löddekärnan inte haft ställning som sakägare och torde inte heller varit i planärendet berörd fastighetsägare enligt nyss angivna bestämmelse. Bolaget har därför inte haft möjlighet att genom bestridande hindra planändringen. Inte heller torde bolaget haft rätt att överklaga beslutet härom. Det finns emellertid anledning att beakta de regler som gäller för förfarandet inför antagandet av en detaljplan och vid ändring av detaljplan. Enligt 5 kap. 20 PBL skall nämligen när planförslag upprättas kommunen bereda bl.a. de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget tillfälle till samråd. "Andra som har ett väsentligt intresse av förslaget" skall enligt 5 kap. 25 PBL även underrättas om innehållet i kommunens kungörelse om planutställningen. I denna krets ingår bl.a. vissa personer och företag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare i ärendet har lämnat in 242

242 ett skriftligt yttrande (jfr prop. 1985/86:1 s. 616). Hur den närmare avgränsningen skall göras av dem som skall anses ha ett väsentligt intresse får anses oklart. Enligt HovR:ns bedömning bör emellertid Löddekärnan, med hänsyn till sitt tidigare motstånd mot livsmedelshandel på Center Syd och till det förbud mot sådan handel som bl.a. till följd härav kom att föreskrivas i den plan som föreslogs bli ändrad, ha omfattats av den krets av enskilda som kan sägas ha påtagligt berörts av ändringsförslaget och sålunda ha haft ett väsentligt intresse därav. Detta intresse förutsätts således ha varit att beakta i planärendet och därigenom på detta sätt omfattat av rättsordningens skydd. Löddekärnans fastighet har enligt vad som ovan upptagits visserligen inte haft sådan geografisk belägenhet i förhållande till LEAB-området att bolaget enligt de förvaltningsrättsliga reglerna haft rätt att genom överklagande påtala den felaktiga rättstillämpningen. Den bestämmelse i detaljplanen som bolaget velat hävda har emellertid haft betydelse framför allt utanför den relativt snäva kretsen av klagoberättigade. Med hänsyn till att i dagens samhälle de flesta konsumenter har tillgång till bil för att göra sina inköp av dagligvaror kan avståndet mellan Center Syd och Lödde Centrum inte anses större än att etableringen av livsmedelsförsäljning på Center Syd i hög grad måste ha påverkat konkurrensförutsättningarna för butikerna i Löddekärnans fastighet. Även om också längre bort liggande tätorters butiker har påverkats får Lödde Centrum genom sin närhet anses ha berörts på ett särskilt påtagligt sätt. Sida 109 Med hänvisning till angivna omständigheter anser HovR:n att Löddekärnans intresse av att bygglov inte meddelades i strid med gällande plan är så framträdande att det bör omfattas av det skydd mot skada som är avsett att täckas genom skadeståndsbestämmelsen. HovR:n finner därför att kommunen på grund av bygglovsbesluten är skadeståndsskyldig mot Löddekärnan. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut. Instans 3 Kävlinge kommun överklagade och yrkade att HD skulle ogilla Löddekärnans talan. Löddekärnan bestred ändring. Kommunen inskränkte sin talan till frågan huruvida Löddekärnan innefattas i den ersättningsberättigade kretsen. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Bramstång, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Kommunen har begränsat sitt överklagande till att avse frågan om Löddekärnan ingår i den ersättningsberättigade kretsen. HD har således att utgå ifrån att de ifrågasatta bygglovsbesluten utgör skadeståndsgrundande felaktig myndighetsutövning. Av 3 kap. 2 skadeståndslagen framgår inte hur den ersättningsberättigade kretsen skall avgränsas. Enligt motiven till bestämmelsen föreligger ansvarighet för det allmänna bara för skada på något av de intressen som åtnjuter skydd av den handlingsnorm som har åsidosatts. Vid bestämmandet av dessa intressen kan viss ledning hämtas från redan existerande gränsdragning inom förvaltnings- och processrätten, varvid närmast avses reglerna om fullföljdsrätt. Dessa regler torde nämligen ofta vara utformade med hänsynstagande till rättsskyddssynpunkter liknande dem som bör vara avgörande när det gäller rätten till skadestånd av det allmänna. Det föreligger dock inte någon fullständig parallellitet, utan fall kan tänkas där rätt till skadestånd föreligger även för den som inte har rätt att överklaga (prop. 1972:5 s. 512 f.). Frågan om vem som har rätt att överklaga ett bygglovsbeslut får närmast besvaras med ledning av 22 förvaltningslagen. Givetvis kan beslutet överklagas av den som är part i 243

243 ärendet. Klagorätt kan emellertid också tillkomma den som i övrigt har ett av rättsordningen erkänt intresse (se Hellners-Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 5 uppl s. 245 ff., och Ragnemalm, Förvaltningsprocessens grunder, 7 uppl s. 113 ff.). Ett sådant erkännande kan ha kommit till uttryck genom t.ex. föreskrifter att vissa intressenter skall höras eller att hänsyn skall tas till vissa intressen innan beslut meddelas. Även om sådana bestämmelser saknas, kan det ofta utläsas ur lagen eller dess förarbeten, att myndigheten vid sina avgöranden skall ta hänsyn till vissa bestämda intressen. Såvitt avser lov- och planärenden enligt PBL framgår på ett flertal ställen i lagen att byggnadsnämnden skall beakta även andra intressen än sådana som är direkt partsanknutna. Således skall enligt 8 kap. 22 sakägare och vissa andra intressentgrupper beredas tillfälle att yttra sig innan bygglovsfrågan avgörs. Enligt 5 kap. 11 får under genomförandetiden en detaljplan ändras mot berörda fastighetsägares bestridande endast om det är nödvändigt på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt, vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. Vidare Sida 110 anges i 5 kap. 20 att kommunen i ett planärende skall bereda bl.a. myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget tillfälle till samråd i fråga om upprättat planförslag. Även andra som har ett "väsentligt intresse" av planförslaget skall enligt 5 kap. 25 underrättas. I denna krets ingår bl.a. vissa personer och företag som på ett påtagligt sätt berörs av förslaget och som tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande (jfr prop. 1985/86:1 s. 616). Den handlingsnorm som frångåtts genom besluten är att bygglov, i detta fall tillstånd till handel med livsmedel, inte får meddelas i strid med gällande detaljplan. Löddekärnans intresse av att denna handlingsnorm inte åsidosätts bör skyddas av skadeståndsregeln i 3 kap. 2 skadeståndslagen antingen om bolaget hade rätt att klaga på besluten eller om det i övrigt kan anses föreligga sådana omständigheter som gör att bolaget bör räknas till den skyddade kretsen. Löddekärnan har inte intagit partsställning i ärendena och kan med hänsyn till fastighetens geografiska belägenhet inte som sakägare angripa besluten. Bolaget kan inte heller anses berättigat att klaga på besluten enbart på den grunden att det hos bolaget förelåg ett intresse av att förbudet mot livsmedelshandel inom LEAB-området upprätthölls. Frågan är då om Löddekärnan ändå bör anses ha ett sådant skyddat intresse som motiverar ersättningsrätt. Även om bolagets fastighet inte ligger inom planområdet eller i dess omedelbara närhet så är avståndet till LEAB-området inte större än att frågan om livsmedelshandel där på ett uppenbart sätt påverkat förutsättningarna för bolagets egna satsningar i Lödde Centrum. Frågan har också enligt utredningen på ett tidigt stadium varit på tal mellan kommunen och Löddekärnan. Förbudet mot livsmedelshandel tillkom efter en omfattande opinionsbildning i vilken bl.a. bolaget tog aktiv del. Vid avgränsningen av ersättningsområdet, den skyddade kretsen, skall även beaktas att kommunen enligt 1 kap. 5 PBL haft att ta hänsyn till enskilda intressen i ärendet. En sådan skyldighet följer dessutom direkt av den genom den inkorporerade europarätten hävdvunna proportionalitetsprincipen. Kommunens ställningstaganden har i realiteten i icke oväsentlig mån innefattat avvägningar mellan motstående enskilda intressen, däribland Löddekärnans, och därvid brustit i saklighet och opartiskhet. Löddekärnans intresse av att bygglov inte meddelades i strid med gällande plan bör vid dessa förhållanden omfattas av det skydd mot skada som är avsett att täckas genom 3 kap. 2 skadeståndslagen. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD (JustR:n Magnusson, Nyström, Munck, Westlander och Pripp, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Genom den överklagade domen har prövats om kommunen på grund av de båda aktuella bygglovsbesluten är skadeståndsskyldig gentemot Löddekärnan. Enligt 3 kap. 2 1 st. skadeståndslagen (1972:207) skall en kommun ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som 244

244 vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar. Kommunen har i HD begränsat sitt överklagande till att avse frågan om Löddekärnan ingår i den ersättningsberättigade kretsen. Frågan vilka skadelidande som är berättigade till ersättning enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen är inte reglerad i lagen (se om avgränsningsproblematiken bl.a. Bengtsson, Det allmännas ansvar vid myndighetsutövning, Sida uppl., 1996, s. 126 ff., Dufwa, Några skadeståndsrättsliga spörsmål i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund , s. 173 ff., Hellner, Skadeståndsrätt, 6 uppl., 2000, s. 454 ff. och Kleineman, Normskyddsläran och det allmännas ansvar i Juridisk Tidskrift 1991/92, s. 82 ff.). Mot bakgrund av uttalanden vid tillkomsten av skadeståndslagen anses det dock ställt utom tvivel att kretsen av de ersättningsberättigade är begränsad så att rätt till ersättning föreligger endast när skada har drabbat ett intresse som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvaret (se NJA 1982 s. 307). Bakgrunden till tvisten mellan parterna är den detaljplan som Kävlinge kommun antog d. 16 mars Av planen framgår att handel fick bedrivas på det aktuella området, dock inte livsmedelsförsäljning. För Löddekärnan får det otvivelaktigt anses ha varit av väsentligt intresse att det sistnämnda förbudet skrevs in, eftersom bolaget i sin fastighet Löddeköpinge 77:2 i det närbelägna Lödde Centrum upplät lokaler för just livsmedelsförsäljning och en detaljplan utan förbudet kunde få beaktansvärda ekonomiska konsekvenser för bolaget. Bolagets intresse i saken kom också till uttryck bl.a. i det starka engagemang bolagets ägare enligt uppgift lade ned under planarbetet för att få igenom förbudet. Att livsmedelsförsäljning kom att undantas från sådan handel som fick bedrivas inom det aktuella området får antas vara ett resultat av den avvägning mellan allmänna och enskilda intressen, och även enskilda intressen sinsemellan, som kommunen hade att göra enligt 1 kap. 5 plan- och bygglagen (1987:10), PBL. En avsikt med lagstiftningen är att en detaljplan under tiden fram till genomförandetidens utgång i princip skall ha en sådan stadga att alla berörda skall kunna anpassa sin planering efter att planen också skall realiseras. Detta har kommit till uttryck bl.a. i att en kommun så länge en detaljplans genomförandetid löper inte får ändra eller upphäva planen annat än om sådana speciella omständigheter föreligger som sägs i 5 kap. 11 PBL. I överensstämmelse med vad som nu sagts gäller att bygglov för åtgärder inom ett detaljplaneområde inte får beviljas, om åtgärden strider mot planen (se 8 kap st. 1 PBL). Detta gäller dock inte om det är fråga om åtgärder som innebär mindre avvikelser från planen och avvikelserna är förenliga med syftet med planen (8 kap. 11 sista stycket första meningen PBL). Vad som nu sagts hindrar inte att ett tidsbegränsat bygglov kan meddelas enligt 8 kap. 14 PBL. Det skall dock vara fråga om en åtgärd av provisorisk karaktär i avvaktan på att en återgång skall ske till vad som föreskrivs i planen. Trots det hinder som förelåg beviljade Kävlinge kommun de båda aktuella byggloven som medgav att lovpliktiga byggnadsåtgärder fick vidtas som skulle göra det möjligt med livsmedelsförsäljning på Löddeköpinge 14:11, en fastighet som låg inom planområdet. Kommunens beslut förde med sig att Löddekärnan gick miste om det skydd som förbudsbestämmelsen i detaljplanen innebar för bolagets del. Eftersom 245

245 Sida 112 Löddekärnan vid tiden för bygglovsbesluten alltjämt hade ett väsentligt intresse av förbudsbestämmelsen, måste bolaget anses berättigat till ersättning för skada som följd av de båda besluten. Detta gäller oavsett huruvida Löddekärnan haft rätt att överklaga bygglovsbesluten. Kommunens överklagande kan därför inte vinna bifall. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD:s dom meddelades d. 19 febr (mål nr T ). 246

246 NJA 2013 s. 842 Statens skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen och enligt Europakonventionen när en miljösanktionsavgift har dömts ut trots att tillräckliga påståenden rörande förutsättningarna för ett sådant ansvar inte hade framställts i målet. Göta hovrätt Kezban i Göteborg AB förde vid Göta hovrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av hovrättens dom. Hovrätten (hovrättslagmannen Håkan Lavén samt hovrättsråden Anna Sjöman och Lars Friedner, referent) anförde i dom den 14 oktober 2011 följande. BAKGRUND Kezban i Göteborg AB bedriver detaljhandel med livsmedel i en butik i Göteborg. Under 2007 tog bolaget in två typer av fruktjuice för försäljning i but iken Rani Float Peach och Rani Float Pineapple, persiko- respektive ananasjuice. De båda dryckerna var förpackade i metallburkar. Innehållet bestod av koncentrerad fruktjuice till vilken vatten var tillsatt. Enligt burkarnas innehållsförteckningar utgjorde vatten och därnäst socker de främsta beståndsdelarna, medan innehållet till minst 20 procent angavs vara fruktjuice och fruktbitar. Den 12 december 2007 gjorde en tjänsteman från Jordbruksverket ett oanmält tillsynsbesök i butiken. I kontrollrapporten från besöket antecknades att det i butiken hade återfunnits två produktslag i metallburkar, vilka inte ingick i något godkänt retursystem. Sammanlagt fanns 177 burkar av detta slag i butiken. Jordbruksverket beslutade den 28 januari 2008, med stöd av 30 kap. MB samt 1 förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter och bilagan till denna förordning, att bolaget skulle betala en miljösanktionsavgift om kr. Bolaget överklagade Jordbruksverkets beslut till Växjö tingsrätt, miljödomstolen. I överklagandet angav bolaget att man vid leveransen av juicen hade fått besked från leverantören om att drycken höll en så hög frukthalt att något krav på retursystem inte förelåg. Miljödomstolen, som delade Jordbruksverkets bedömning att fruktjuicen skulle ingå i ett återvinningssystem, avslog överklagandet genom dom den 7 april Miljödomstolen anförde vidare bl.a. att det ankommer på en näringsidkare att hålla sig informerad om huruvida en viss burk som han saluför omfattas av retursystem eller ej. Miljödomstolens dom överklagades inte av bolaget utan vann laga kraft. YRKANDEN M.M. Bolaget har yrkat förpliktande för staten att till bolaget betala kr jämte ränta enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 4 januari Av Sida 843 skadeståndsbeloppet avser kr ren förmögenhetsskada och kr ideell skada. Staten har bestritt käromålet. Staten har vitsordat beräkningen avseende ren förmögenhetsskada och sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig.. Hovrätten har handlagt målet som första instans med stöd av 3 kap. 10 skadeståndslagen (1972:207) och 2 kap. 2 RB. 247

247 RÄTTSLIGA GRUNDER Bolaget har angett följande grunder för sina yrkanden: Jordbruksverket har gjort sig skyldigt till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att påföra bolaget miljösanktionsavgift. Felet består i att verket inte tagit hänsyn till att de fruktjuicer som bolaget sålt är enligt 10 förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar undantagna från kravet på att ingå i ett retursystem. Genom att fastställa verkets felaktiga beslut har även miljödomstolen gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Det görs i första hand gällande att den felaktiga rättstillämpningen beror på förbiseende och i andra hand hävdas att rättstillämpningen är uppenbart oriktig. Staten är därför skadeståndsskyldig mot bolaget. När bolaget har påförts miljösanktionsavgift har även dess rätt enligt art. 7 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) kränkts, eftersom straffet miljösanktionsavgift har påförts utan stöd i lag. Det bristande lagstödet utgörs av att Jordbruksverket och miljödomstolen har förbisett alternativt inte har tillämpat undantaget i 10 förordningen avseende fruktjuice men också av att tillämpningen av straffbestämmelsen ska vara förutsebar utifrån ordalydelsen. Staten är därför även på denna grund skadeståndsskyldig mot bolaget. Den rena förmögenhetsskadan avser den inbetalade miljösanktionsavgiften kr samt försäljningspriset på burkarna kr. Staten har angett följande grunder för sitt bestridande: Det har inte förekommit fel eller försummelse vid Jordbruksverkets eller miljödomstolens myndighetsutövning i ärendet. Jordbruksverket och miljödomstolen har gjort en bedömning av om undantaget från att burkarna skulle ingå i ett retursystem var tillämpligt. Dessa bedömningar har varit korrekta och således inte uppenbart felaktiga. Eftersom Jordbruksverkets beslut inte vann laga kraft finns inget orsakssamband mellan detta beslut och den skada som bolaget har gjort gällande. Miljödomstolen har hänvisat till undantagsbestämmelsen och således inte förbisett den. Inte heller har Jordbruksverkets och miljödomstolens myndighetsutövning inneburit att bolaget ådömts straff utan stöd i lag. Kravet på tydlighet och förutsebarhet måste ges en rimlig tillämpning, och det kan Sida 844 inte undvikas att vissa straffbestämmelser innehåller mera allmänna beskrivningar. Sådana bestämmelser kan inte anses strida mot Europakonventionen. Bolaget har brustit i sin skyldighet att begränsa skadan, alternativt varit medvållande, genom att inte utnyttja möjligheten att överklaga miljödomstolens dom. Om skadestånd skulle komma i fråga, ska detta därför jämkas, i första hand till noll, i andra hand till hälften. Sett från Europakonventionens perspektiv har bolaget inte utnyttjat de rättsmedel som den svenska rättsordningen anvisar, nämligen möjligheten att överklaga miljödomstolens dom. Bolaget har genmält att det inte har brustit i sin skyldighet att begränsa skadan och inte heller kan ses som medvållande. Bolaget förlitade sig på miljödomstolens domskäl samt utgick från att ett överklagande skulle bli resultatlöst och endast förorsaka ytterligare kostnader. När den felaktiga rättstillämpningen blev känd för bolaget ansökte det om resning. Resningsansökan avvisades emellertid av formella skäl eftersom den gjordes för sent. BEVISNING Bolaget har som bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med sin ställföreträdare B.C., ägare till och verkställande direktör för Kezban i Göteborg AB. Han har uppgett följande: Han besökte en grossist som för honom presenterade en ny typ av juice. Han gick med på att pröva att sälja den i sin butik. Grossisten försäkrade honom om att juicerna inte omfattades av 248

248 något retur- och pantsystem. Han fick tio kartonger och ställde upp de nya juicerna väl synliga i butiken. Efter en tid kom Jordbruksverkets kontrollant på besök. Han känner igen honom sedan tidigare. Det verkade som om denne sökte något speciellt. Kontrollanten ställde frågor om juicen och var han hade köpt den. När han fick Jordbruksverkets beslut kom han i bryderi, eftersom han inte kunde bedöma rättsläget. Han kontaktade omedelbart grossisten och slutade sedan att sälja alla sorters juice. HOVRÄTTENS DOMSKÄL Bolagets talan om skadestånd mot staten grundar sig på dels att det skulle ha förekommit fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt reglerna i 3 kap. 2 skadeståndslagen och dels att bolagets rätt enligt artikel 7 i Europakonventionen har kränkts. Skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen Enligt bolaget har både Jordbruksverket och miljödomstolen gjort sig skyldiga till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att ålägga bolaget en miljösanktionsavgift om kr. Staten svarar, enligt bolaget, skadeståndsrättsligt för de båda fel som har begåtts. Jordbruksverkets beslut i fråga om miljösanktionsavgift överklagades till miljödomstolen och vann därför inte laga kraft. Någon skada på grund av Jordbruksverkets beslut kan därmed inte ha uppkommit för bolaget. Bolagets talan i den del den riktar sig mot Jordbruksverkets beslut kan alltså inte vinna bifall. Sida 845 När det gäller miljödomstolens avgörande har bolaget påstått att domstolen tillämpat 10 förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar på ett felaktigt sätt. Den aktuella bestämmelsen har följande lydelse. Överlåtelseförbud Konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk får yrkesmässigt överlåtas eller saluhållas endast om plastflaskan eller burken ingår i ett sådant retursystem som avses i 2. Första stycket gäller inte dryck som huvudsakligen består av mejeriprodukter eller grönsaks -, frukt- eller bärjuice. Bolaget, som gjort gällande att de aktuella fruktjuicerna omfattas av undantaget i paragrafens andra stycke, har i första hand påstått att miljödomstolen av förbiseende inte har prövat undantagsbestämmelsen eftersom den inte nämns i domskälen. I andra hand har bolage t hävdat att miljödomstolen, genom att inte med stöd av undantagsbestämmelsen undanröja den av Jordbruksverket beslutade miljösanktionsavgiften, har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig rättstillämpning. För att staten ska kunna åläggas skadeståndsansvar enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 skadeståndslagen krävs att domstolen har gjort sig skyldig till ett förbiseende i sin verksamhet eller att domstolens rättstillämpning varit uppenbart oriktig (jämför bl.a. rättsfallen NJA 2007 s. 862 och 2010 s. 577). Bevisbördan för att så har skett ligger på käranden som alltså har att visa att något av dessa två rekvisit är uppfyllda. När det gäller bolagets påstående om att miljödomstolen har förbisett den aktuella undantagsbestämmelsen noterar hovrätten att miljödomstolen uttryckligen under rubriken DOMSKÄL i domen har återgett författningstexten till 10 i förordningen i dess helhet. Även om domstolen i de mer resonerande domskälen inte återkommer och uttryckligen berör undantaget är det därav knappast möjligt att dra slutsatsen att domstolen inte alls har övervägt undantagsbestämmelsen. Hovrätten finner därför i denna del att bolaget inte har visat att något förbiseende har ägt rum från domstolens sida. 249

249 Inte heller anser hovrätten att bolaget visat att miljödomstolens rättstillämpning är uppenbart felaktig. Som bolaget framhållit har visserligen miljödomstolen i andra likartade ärenden och möjligen också Miljööverdomstolen kommit till annan slutsats angående vad som omfattas av den aktuella undantagsbestämmelsen. Det betyder emellertid inte att den rättstillämpning som miljödomstolen gjorde i det ärende som avser bolaget varit uppenbart felaktig. På juiceburkarna angavs ett innehåll som närmast leder till slutsatsen att drycken inte huvudsakligen bestod av fruktjuice. Även om man anser att det vid miljödomstolens prövning av ärendet har funnits utrymme för skilda tolkningar av begreppet fruktjuice, har miljödomstolen enligt hovrättens mening inte gjort någon så allvarlig felbedömning att denna kan föranleda skadeståndsansvar för staten. Sida 846 Skadestånd på grund av brott mot artikel 7 i Europakonventionen Enligt artikel 7 i Europakonventionen får ingen fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet som vid den tidpunkt då den begicks inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell rätt. Inte heller får ett strängare straff utmätas än som var tillämpligt vid den tidpunkt då brottet begicks. Bolagets rätt till skadestånd för påstått brott mot artikel 7 i Europakonventionen ska i första hand prövas enligt bestämmelserna i skadeståndslagen. I den mån Sveriges förpliktelser enligt artikel 7 i konventionen inte kan uppfyllas vid en sådan tillämpning kan dock domstolen döma ut skadestånd utan lagstöd (se t.ex. NJA 2007 s. 295 och 2009 s. 463). Enligt bolaget är påförandet av en miljösanktionsavgift att betrakta som ett straff i Europakonventionens mening och genom att miljödomstolen förbisåg alternativt inte tillämpade undantagsbestämmelsen vid prövningen av ärendet innebar beslutet om miljösanktionsavgift att rättstillämpningen saknade stöd i lag. Bolagets rätt enligt artikel 7 i konventionen har därmed kränkts och staten är skadeståndsskyldig för uppkommen skada. Bolaget har vidare påstått att den bestraffning som således har ägt rum genom miljödomstolens rättstillämpning har varit oförutsägbar för bolaget på grund av den oklarhet som vidlåder bestämmelsen i 10 förordningen. Även på denna grund har staten enligt bolaget dragit på sig ett skadeståndsansvar. Som hovrätten har anfört i det föregående i fråga om statens ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning finns det visst utrymme för skilda tolkningar av hur bestämmelsen om överlåtelseförbud för vissa juicedrycker i den aktuella förordningen ska tillämpas. Att miljödomstolen då valt en av flera möjliga tolkningar kan inte anses innebära att bolaget i strid mot artikel 7 Europakonventionen har ådömts straff utan stöd i lag. Någon grund för att döma ut skadestånd i detta hänseende föreligger alltså inte. I frågan om kraven på förutsebarhet i lagstiftningen med avseende på artikel 7 i Europakonventionen har Europadomstolen uttalat sig genom domen i målet Cantoni mot Frankrike (1996). Detta mål gällde tolkningen av begreppet medicinsk produkt. Butiksinnehavaren Michel Cantoni dömdes i franska domstolar för att han utan tillstånd hade sålt medicinska produkter i sin butik. Cantoni hävdade i Europadomstolen att Frankrike hade kränkt hans rättigheter enligt artikel 7 i Europakonventionen. Han ansåg att han hade dömts till straff utan stöd i lag, eftersom begreppet medicinska produkter inte var tillräckligt definierat i den franska lagstiftningen. Europadomstolen anförde i domen att det ofta kommer att finnas gråzoner när en lagstiftningsteknik med kategorisering av olika begrepp används, att förekomsten av tveksamma gränsfall inte medför att en bestämmelse står i strid mot artikel 7 i Europakonventionen samt att en bestämmelse måste läsas i ljuset av de tolkande rättsfall som fanns vid Sida 847 tidpunkten (punkt 32 i domen). Europadomstolen anförde vidare att det fanns en fast praxis i de franska domstolarna i fråga om tolkningen av begreppet medicinsk produkt (punkt 34). Europadomstolen fann därför att det inte hade skett någon kränkning av artikel 7 i konventionen. 250

250 Som hovrätten har framhållit i det föregående ger undantagsbestämmelsens utformning i den aktuella förordningen utrymme för skilda tolkningar. Mot bakgrund av Europadomstolens uttalanden i fallet Cantoni./. Frankrike innebär detta inte i sig att tillämpningen av bestämmelsen varit oförutsebar och att det förekommit ett brott mot artikel 7 i Europakonventionen. Enligt Europadomstolens dom krävs det dock vidare i ett fall med en allmänt formulerad lagstiftning att det kan utläsas av domstolspraxis hur denna lagstiftning ska tillämpas. Europadomstolens avgörande i fallet Cantoni./. Frankrike avsåg ett mål där en sådan fast domstolspraxis fanns. Europadomstolen har däremot inte tagit ställning i något fall där någon etablerad domstolspraxis inte finns, eller åtminstone inte fanns, vid tidpunkten för den angripna domen. Förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar trädde såvitt gäller 10 i kraft den 1 januari Bestämmelsen i 10 förordningen hade således varit i kraft endast drygt två år när miljödomstolen avgjorde målet. Någon fast domstolspraxis i frågan om undantagsbestämmelsens tillämpning som avviker från vad miljödomstolen beslutat synes inte ha förelegat vid tiden för miljödomstolens avgörande. Det är dock knappast heller att förvänta att en sådan praxis ska ha hunnit uppkomma under så kort tid. Hovrättens slutsats är därför att det inte är visat att det har förekommit något brott mot artikel 7 i Europakonventionen, även om begreppet dryck som huvudsakligen består av fruktjuice skulle betraktas som oklart. Något skadestånd kan därför inte heller utgå på denna grund. Sammantaget innebär hovrättens nu redovisade ställningstaganden att käromålet ska ogillas.. HOVRÄTTENS DOMSLUT Käromålet ogillas. Högsta domstolen Kezban i Göteborg AB överklagade och yrkade att HD skulle bifalla dess i hovrätten förda talan. Staten bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning. HD (justitieråden Stefan Lindskog, Ella Nyström, Johnny Herre, referent, och Svante O. Johansson) meddelade den 18 oktober 2013 följande dom. Sida 848 DOMSKÄL Bakgrund 1. Kezban i Göteborg AB bedriver detaljhandel med livsmedel i en butik i Göteborg. Under år 2007 tog bolaget in två typer av fruktdrycker för försäljning i butiken. Dryckerna var förpackade i metallburkar, som inte ingick i något godkänt retursystem. Vid ett oanmält besök av en representant för Jordbruksverkets tillsynsenhet noterades 177 sådana burkar i butiken. Jordbruksverket ålade bolaget en miljösanktionsavgift om kr med stöd av 30 kap. 1 första stycket 2 MB och 1 förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Kezban överklagade Jordbruksverkets beslut till miljödomstolen, som avslog överklagandet. Miljödomstolens dom vann laga kraft. 2. Kezban väckte talan i hovrätten och yrkade förpliktande för staten att till bolaget betala kr jämte ränta. Det yrkade beloppet avsåg dels ren förmögenhetsskada avseende den påförda miljösanktionsavgiften (5 000 kr) och försäljningsvärdet av de burkar som kom att bli 251

251 osålda på grund av miljödomstolens dom (2 655 kr), dels ideell skada ( kr). Hovrätten har ogillat käromålet. 3. Kezban har i HD gjort gällande att miljödomstolen gjorde sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att överklagandet avslogs trots att någon miljösanktionsavgift inte borde ha tagits ut. Miljösanktionsavgiften påfördes utan stöd i lag. I allt fall var tillämpningen inte förutsebar. Domslutet är därför felaktigt och staten skadeståndsskyldig enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen för den skada som felet förde med sig. Alternativt ska ersättning utgå enligt Europakonventionen. 4. Justitiekanslern har bestritt såväl att det har förekommit fel eller försummelse vid miljödomstolens handläggning som att ersättning ska utgå enligt Europakonventionen. I allt fall har Kezban förlorat sin rätt till ersättning genom att inte utnyttja möjligheten att överklaga miljödomstolens dom. 5. Kezban har genmält att bolaget förlitade sig på miljödomstolens domskäl och utgick från att ett överklagande skulle bli resultatlöst och endast förorsaka ytterligare kostnader. Regleringen av miljösanktionsavgift för överträdelser av retursystemsförordningen 6. I 15 kap. 7 a 2 MB föreskrivs det att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för producenter av förpackningar för konsumtionsfärdig dryck gjorda av plast eller metall att se till att insamlingssystemen utformas så att de genom utbetalning av pant eller premie uppmuntrar att förpackningar lämnas tillbaka till systemen. I 15 kap. 4 1 definieras producent som den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en vara eller en förpackning. Sida Av 2 första stycket förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar (retursystemsförordningen), i den i målet tillämpliga lydelsen, framgår det att den som yrkesmässigt tappar konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk eller yrkesmässigt till Sverige för in konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk ska se till att flaskan respektive burken ingår i ett godkänt retursystem. Enligt andra stycket gäller detta dock inte dryck som huvudsakligen består av mejeriprodukter eller grönsaks-, frukt- eller bärjuice. 8. I 10 retursystemsförordningen föreskrivs det under rubriken Överlåtelseförbud följande. Konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk får yrkesmässigt överlåtas eller saluhållas endast om plastflaskan eller burken ingår i ett sådant retursystem som avses i 2. Första stycket gäller inte dryck som huvudsakligen består av mejeriprodukter eller grönsaks-, frukt- eller bärjuice. 9. I 30 kap. 1 första stycket 3 MB anges det att regeringen får meddela föreskrifter om att en särskild avgift (miljösanktionsavgift) ska betalas av den som åsidosätter föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Enligt 1 förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter, som var i kraft vid tidpunkten för miljödomstolens dom men som har upphävts (se numera förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter), ska miljösanktionsavgift enligt 30 kap. MB tas ut för de överträdelser och med de belopp som anges i bilagan till förordningen. I bilagans punkt anges det att för en överträdelse av 10 retursystemsförordningen genom att saluföra eller överlåta konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk som inte ingår i ett godkänt retursystem och som inte är märkt med uppgift om att förpackningen ingår i ett sådant system är miljösanktionsavgiften [ ] kronor, om överträdelsen avser fler än 100 flaskor eller burkar men inte fler än flaskor eller burkar (jfr 11 kap. 12 förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter). Något ytterligare rörande sakomständigheterna 252

252 10. Den av Kezban påstått felaktiga utgången i målet rör tillämpningen av undantagsregeln i 10 andra stycket retursystemsförordningen och det huvudsaklighetsrekvisit som finns där. I Kezbans överklagande till miljödomstolen angav bolaget att det vid leveransen av fruktdrycken hade fått besked från leverantören om att den innehöll en så hög procentandel frukt att något krav på retursystem inte förelåg. 11. Miljödomstolen återgav i sin dom författningstexten i 10 retursystemsförordningen i dess helhet. Domstolen hade såvitt har framkommit inte tillgång till någon utredning om burkarnas innehåll. Domskälen innehåller inget ställningstagande till Kezbans uppgift om innehållet i burkarna och berör utöver återgivandet av författningstexten inte undantagsregeln. Sida 850 Hovrätten är första instans 12. Enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som har vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. En sådan skadeståndstalan med anledning av en dom som har meddelats av allmän underrätt ska enligt 3 kap. 10 skadeståndslagen och 2 kap. 2 RB tas upp av hovrätten som första instans. I rättsfallet NJA 2010 s. 363 uttalade HD att för det fall en skadeståndstalan innefattar även ett yrkande om ersättning för ideell skada, ska hovrätten pröva också den frågan i samma mål, om det inte är möjligt att dela upp talan om ersättning i två separata rättegångar. 13. Kezbans yrkande om ersättning för ideell skada är så förknippat med yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada att yrkandena ska prövas sammanhållet. Hovrätten är därför första instans i detta mål. Förhållandet mellan skadeståndslagens regel om det allmännas skadeståndsansvar och Europakonventionen 14. Kezbans talan vilar dels på skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar, dels på Europakonventionens bestämmelser om rätt till effektivt rättsmedel vid rättighetsöverträdelser. Dessa regelsystem skiljer sig åt på såväl rättsfaktums som rättsföljdssidan. 15. Skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen avser personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada samt förutsätter att skadan på ett adekvat sätt har orsakats av en normavvikelse inom ramen för vad som är att anse som myndighetsutövning, att denna normavvikelse kan kvalificeras som oaktsam i bestämmelsens mening samt att skadan ligger inom ramen för normens skyddsändamål. Skyldigheten att utge ersättning är en reaktion på att myndighetsutövningen inte har hållit godtagbar standard, och ersättningen syftar i första hand till att reparera den skada som den felaktiga myndighetsutövningen har föranlett. 16. Om en i Europakonventionen nedlagd rättighet har åsidosatts, så har den enskilde rätt till sådana effektiva rättsmedel som krävs för att kränkningen på ett adekvat sätt ska gottgöra s. Någon begränsning till vissa skadetyper gäller inte. Ersättning för skada kan vara ett rättsmedel, men kränkningen ska i första hand gottgöras på andra sätt. Att rättighetsöverträdelsen beror på oaktsamhet kan vara av betydelse för rätten till gottgörelse, men till skillnad från vad som gäller för skadestånd enligt skadeståndslagen utgör det inte någon nödvändig förutsättning. 17. När en rättighetskränkning medför en rätt till skadestånd som kompensatoriskt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen, så utgör kränkningen ansvarsgrunden medan skadeståndsbestämningen så långt som det är möjligt ska göras i enlighet med allmänna skadeståndsrättsliga principer (se NJA 2012 s. 211 I p. 9, jfr NJA 2011 s. 411 p. 4 och NJA 2012 s I p. 16). Bestämningen av skadeståndet såsom kompensatoriskt rättsmedel ska således ske i harmoni med den inhemska Sida 851 skadeståndsrätten (se NJA 2012 s. 211 I p. 18, jfr HD:s beslut den 16 juli 2013 i mål Ö (1) p. 36). 253

253 18. Rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen kommer i fråga först när andra rättsmedel inte ger tillräcklig gottgörelse (jfr NJA 2011 s. 411 p. 4). Ifall en rätt till skadestånd enligt skadeståndslagen föreligger, så ska alltså den rätten beaktas vid prövningen av frågan om den skadelidande också har rätt till ett effektivt rättsmedel på grund av en rättighetskränkning avseende samma förhållande. 19. Europakonventionens rättighetsregler har betydelse inte bara som regler vid sidan av bestämmelsen om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. Reglerna inverkar också på den standard som kan krävas med avseende på myndighetsutövningen. Konventionskraven kan därför exempelvis medföra att i nationell rätt redan etablerade rättsprinciper stramas upp eller modifieras till följd av kravet på en konventionskonform tolkning. Miljödomstolens handläggning ska bedömas i ljuset av Europakonventionens rättssäkerhetsgarantier för brottmål 20. Miljösanktionsavgift är att betrakta som ett straff i Europakonventionens mening (se NJA 2004 s. 840 I och II). Det innebär inte att de rent inhemska krav som ställs på ett straffrättsligt förfarande är direkt tillämpliga. Men det innebär att de rättssäkerhetsgarantier som den enskilde enligt Europakonventionen tillerkänns vid straffrättsliga förfaranden gäller. Det ställer i vissa hänseenden högre krav på handläggningen än vad som följde av förvaltningsprocesslagen (1971:291), som annars var tillämplig på förfarandet hos miljödomstolen (se 20 kap. 3 andra stycket MB; numera ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas vid överklagande till mark- och miljödomstolen, se 5 kap. 1 lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar och härtill prop. 2009/10:215 s. 158 ff. och 206). Författningsstöd för att påföra miljösanktionsavgift har i och för sig inte saknats 21. För utdömande av en avgift av det ifrågavarande slaget gäller det stränga krav på författningsstöd som följer av den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 7 i Europakonventionen. Vad som följer av artikeln får antas svara väl mot de legalitetskrav som gäller enligt den rent inhemska straffrätten, vilket innebär att samma krav på klar och tydlig lag som gäller enligt brottsbalken och inom specialstraffrätten (jfr t.ex. NJA 2000 s. 490 och NJA 2008 s. 946) ska ställas i fråga om avgifter som enligt Europakonventionen är att anse som straff. 22. Legalitetsprincipens tydlighetskrav anses normalt vara uppfyllt när en person av bestämmelsens ordalydelse, och i förekommande fall med stöd av domstolarnas tolkning, får kunskap om vilka handlingar eller vilken underlåtenhet som kan medföra ett ansvar enligt bestämmelsen Sida 852 (se Kokkinakis mot Grekland (no /88 den 25 maj 1993, 52), Coëme och andra mot Belgien (no /96, 32547/96, 32548/96, 33209/96, 33210/96, 22 juni 2000, 145) samt Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 342 f.). 23. Det krav som följer av legalitetsprincipen gäller 10 retursystemsförordningen som helhet, eftersom undantagsregeln i bestämmelsens andra stycke ska ses som en integrerad del av paragrafen. 24. Huvudsaklighetsrekvisitet i undantagsregeln ger begränsad ledning. En möjlighet är att det tar sikte på koncentrationsgraden på så sätt att om drycken innehåller mer än 50 procent ren fruktjuice är undantaget tillämpligt. Ett alternativ är att om drycken innehåller mer ren fruktjuice än något annat som ingår i denna är undantaget tillämpligt. Oavsett vilket är det då oklart om det med fruktjuice menas fruktens torrsubstans, allt det som kommer från frukten (inklusive vatten och socker) eller något annat. Det kan också tänkas att rekvisitet avser något annat än en volymrelation. Rättspraxis ger inte någon ledning beträffande de olika tolkningsmöjligheterna och inte heller finns det några belysande förarbeten. 254

254 25. Den oklarhet som undantagsregeln är behäftad med gör inte att regleringen i 10 retursystemsförordningen måste anses oförenlig med legalitetsprincipen; vad som följer av den principen begränsar emellertid överlåtelseförbudets tillämpningsområde eftersom bestämmelsen av legalitetshänsyn ska tolkas restriktivt. Det fanns således i och för sig författningsstöd som skulle kunna ligga till grund för ett påförande av miljösanktionsavgift. Det betyder emellertid inte att det fanns grund för påförandet. Det var fel av miljödomstolen att avgöra målet och påföra miljösanktionsavgift 26. En anklagelse om överträdelse av en bestämmelse som medför skyldighet att utge en avgift som enligt Europakonventionen är att anse som straff måst e vara tillräckligt detaljerad för att den enskilde ska kunna förbereda sitt försvar (se artikel 6.3 a) i Europakonventionen). På grund av sambandet mellan huvudregeln och undantagsregeln i 10 retursystemsförordningen måste enligt artikel 6.3 a) ett yrkande om påförande av miljösanktionsavgift, för att kunna bifallas, grundas på ett påstående om förhållanden som innebär att undantagsregeln inte är tillämplig. Jordbruksverket hade därför att göra ett sådant påstående om vad burkarna innehöll att en prövning mot undantagsregeln kunde ske. 27. Av 8 förvaltningsprocesslagen framgår det vidare att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver (jfr 12 lagen (1996:242) om domstolsärenden, som numera ska tillämpas i motsvarande ärenden, se p. 20). Domstolen har också enligt artikel 6.3 a) i Europakonventionen en skyldighet att hantera sådana oklarheter som gör att konventionens krav möjligen inte är uppfyllda. 28. Jordbruksverkets anklagelse skedde genom en underrättelse till Kezban daterad den 14 december 2007 av vilken framgick att Kezban Sida 853 enligt verket hade salufört produkter som inte ingick i ett godkänt retursystem. Till underrättelsen hade bilagts ett tillsynsprotokoll daterat den 12 december 2007 avseende besök i butiken (se p. 1) samt en kontrollrapport. Jordbruksverket gjorde, efter vad som framgår av utredningen, i anslutning till att 10 retursystemsförordningen nämns inte några relevanta påståenden rörande vilken typ av dryck burkarna innehöll. Det framgick därför inte ens efter en tolkning av anklagelseakten hur burkarnas innehåll enligt Jordbruksverkets uppfattning förhöll sig till undantaget i 10 andra stycket i förordningen. Miljödomstolen utredde inte heller på det sätt som krävs enligt 8 förvaltningsprocesslagen (jfr 12 lagen om domstolsärenden) och artikel 6.3 a) i konventionen hur Jordbruksverkets anklagelse i detta hänseende var beskaffad. Av detta följer att som målet förelåg för miljödomstolen var det fel att påföra Kezban miljösanktionsavgift. Att miljösanktionsavgift påfördes har inneburit skada 29. Att det var fel att döma ut miljösanktionsavgift som målet förelåg betyder emellertid inte att en riktig handläggning skulle ha lett till en annan utgång. Det föranleder frågan om det kan anses vara erforderligt klarlagt att Kezban har lidit skada av domen. 30. När ett fel eller en försummelse i ett domstolsförfarande har inverkat på ett domslut bör utgångspunkten vara att domslutet är oriktigt i det ifrågavarande hänseendet. Likväl bör det i åtminstone vissa fall finnas ett utrymme för staten att visa att en fullödig och korrekt prövning under alla förhållanden skulle ha lett till samma domslut, och att detta därför inte har lett till någon skada. 31. Rörande frågan om undantagsregelns tillämplighet har Justitiekanslern i HD intagit ståndpunkten att det är en bedömningsfråga vad som menas med huvudsaklighetskravet, och att det inte är möjligt att ens med det underlag som nu föreligger dra någon säker slutsats om innehållet i burkarna var sådant att undantaget var tillämpligt. Staten har alltså inte påstått att en riktig handläggning skulle ha lett till samma utgång, och utgången ska därför anses ha varit felaktig och skadebringande. Det föranleder frågan om den av domen orsakade skadan kan anses ha berott på fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. 255

255 Allmänt om oaktsamhetsbedömningen enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen 32. Bestämmelsen i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen utmärks av att culpabedömningen ska vara såväl objektiverad som anonymiserad (se prop. 1972:5 s. 497 och prop. 1989/90:42 s. 15; jfr Jan Kleineman, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT , s. 63 ff. på s. 78 ff. med hänvisningar; jfr även SOU 2010:87 s. 83 f.). Det uttrycks i lagtexten genom referensen till fel eller försummelse. Prövningen av om oaktsamhet ( fel eller försummelse ) föreligger får därmed i regel en mer normativ prägel än Sida 854 vad som gäller för många andra oaktsamhetsbedömningar. Det handlar främst om vad den skadelidande är berättigad att begära avseende myndighetsutövningen och inte om eller i vad mån någon enskild handläggare kan klandras. 33. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen gäller i grunden en och samma culpanorm oberoende av vad för slags fel eller försummelse som den skadelidande gör gällande. Att det som här handlar om en kränkning av en konventionsrättighet saknar således betydelse för frågan om det föreligger fel eller försummelse i den mening som avses med bestämmelsen; det gäller samma krav på aktsamhet i fråga om en konventionsrättighet som beträffande andra rättigheter. En annan sak är att om ett åsidosättande av en konventionsrättighet inte leder till skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen, så har den enskilde rätt till en fortsatt prövning enligt artikel 13 i Europakonventionen, där andra överväganden kan göra sig gällande (jfr NJA 2007 s. 862). 34. Vad som utgör fel respektive försummelse måste relateras till beslutssituationen. För ett avgörande av en domstol gäller särskilt höga anspråk på omsorg (se NJA 1994 s. 194). I linje med den objektiverade bedömningen ska i regel en uppenbart oriktig rättstillämpning av en domstol anses oaktsam utan att avseende behöver fästas vid vad som i det enskilda fallet kan vara förklaringen till felet. Men fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen kan föreligga även utan att rättstillämpningen isolerat sett framstår som uppenbart oriktig. En helhetsbedömning ska göras. Av särskild betydelse är då domstolens skyldighet att motivera sina ställningstaganden (se i detta fall 30 andra stycket förvaltningsprocesslagen; jfr 28 lagen om domstolsärenden) 35. En domstol har att i sina domskäl redovisa sina överväganden på ett öppet och förklarande sätt. Det gäller i första hand sådana överväganden som är direkt bestämmande för utgången. Men även i handläggningsfrågor som på något sätt har inverkat på domstolens bedömningar bör domstolen eftersträva att i sina domskäl ge de upplysningar som kan behövas för förståelsen av domstolens ställningstaganden. I frågor där lagen ger domstolen ett bedömningsutrymme, så ska detta mandat användas normstyrt (se NJA 2012 s. 211 I p. 23). Domstolens slutsats ska därför bygga på kriterier som tillämpas likformigt. Dessa kriterier och hur de har värderats bör redovisas i domskälen (jfr p. 62). 36. Att domskälen inte har den önskvärt informativa nivån behöver inte utgöra något rättegångsfel (jfr NJA 2009 s. 128 beträffande domskäl i skiljedom). Från frågan om domskälen är så undermåliga att de inte lever upp till kraven i rättegångsbalken eller lagen om domstolsärenden måste dock skiljas frågan vilken betydelse domskälen kan ha vid bedömningen av om en felaktig utgång i målet beror på en så oaktsamt felaktig rättstillämpning att det utgör fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. När det gäller frågan huruvida ett sådant fel föreligger finns det anledning att fästa avseende vid om och hur domstolens överväganden har redovisats (jfr NJA 2013 Sida 855 s. 145 p angående när ett skadebringande beslut eller en åtgärd har tillkommit efter tillräckliga överväganden). 37. När en domstol i domskälen har redovisat en rimligt adekvat analys av rättsläget, så rör det sig inte om en felaktig rättstillämpning ifall analysen har lett fram till en slutsats som befinns avvika från gällande rätt ens om avvikelsen materiellt sett är påtaglig (jfr Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. 1996, s. 76 ff.). Ett vanligt exempel, som illustreras av rättsfallet NJA 1994 s. 194, är att en underrätt har argumenterat väl för ett ändrat rättsläge i jämförelse med det som kommer till uttryck i ett prejudikat från HD, men en överrätt sedermera håller fast vid rättsläget (se om det t.ex. Bertil Bengtsson och 256

256 Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl. 2011, s. 108 f., där det också sägs att om domstolen däremot hade förbisett prejudikatet är det ganska troligt att skadestånd skulle ha utgått). 38. På den andra sidan bör gälla att om domstolen i sina domskäl inte har redovisat en sådan analys som är motiverad med hänsyn till saken, så kan det i sig vara tillräckligt för att utlösa ett skadeståndsansvar, om domstolen har kommit till ett resultat som är oförenligt med gällande rätt. Brister när det gäller den redovisade rättsliga analysen får alltså en efter omständigheterna mindre eller större presumtionsverkan när det gäller oaktsamhetsfrågan (jfr NJA 2013 s. 145 p. 58 f. om kravet på dokumentation av att ett beslut har tillkommit i god ordning vid bedömning av om skadeståndsrättsligt ansvar föreligger). Vilka krav som kan ställas beror bl.a. på rättsfrågans karaktär. Graden av presumtionsverkan samverkar såväl med vilka krav som kan ställas på den rättsliga analysen som med hur ofullständiga domskälen är. 39. Att domstolen i efterhand förklarar hur den menar sig ha resonerat måste i allmänhet sakna betydelse för culpabedömningen; det är i domskälen som domstolens resonemang ska komma till uttryck. En annan sak är att om staten förmår att klargöra att en fullödig och korrekt prövning under alla förhållanden skulle ha lett till det ifrågavarande domslutet, så kan det föranleda att någon skada inte anses föreligga (se p. 30). Omständigheterna är sådana att ansvar enligt skadeståndslagen föreligger 40. I det aktuella fallet innehåller miljödomstolens domskäl inget som förklarar hur domstolen har förhållit sig till undantagsregeln. En tänkbar möjlighet är att domstolen har ansett att åberopsbördan avseende undantagsregeln åvilade den anklagade, och att varken avsaknaden av påståenden från Jordbruksverket eller bristen på utredning därför hade någon betydelse. Ett sådant synsätt kan inte anses vara riktigt, men det är heller inte så felaktigt att det oberoende av hur det motiveras är att anse som oaktsamt. I avsaknad av förklarande domskäl måste dock det felaktiga domslutet anses bero på en sådan bristfällig rättstillämpning som är ansvarsgrundande enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. Sida 856 Något medvållande föreligger inte 41. Justitiekanslern har påpekat att Kezban inte överklagade miljödomstolens dom och har gjort gällande att detta bör bedömas som medvållande. 42. Fram till och med år 1989 fanns en regel i 3 kap. 4 skadeståndslagen som innebar att om den skadelidande utan giltig anledning hade låtit bli att föra talan mot ett felaktigt beslut eller att använda ett särskilt rättsmedel, så föll den rätt till skadestånd som annars kunde ha förelegat (jfr till detta och till det följande SOU 2010:87 s. 113 f.). I samband med att bestämmelsen upphävdes uttalade departementschefen att medvållanderegeln i 6 kap. 1 skadeståndslagen skulle tillämpas i de fall då den skadelidande hade underlåtit att överklaga ett beslut eller att använda ett särskilt rättsmedel. Bedömningen skulle vara nyanserad. Om det fanns en godtagbar ursäkt borde medvållande inte föreligga. (Se prop. 1989/90:42 s. 18.) Departementschefens uttalanden föranledde Lagrådet att framhålla, att det mera sällan kunde läggas den enskilde till last som oaktsamhet att han godtog en myndighets avgörande (se a. prop. s. 26). Departementschefen återkom till frågan och förklarade att Lagrådets bedömning inte skilde sig på något mera betydelsefullt sätt från hennes egen (se a. prop. s. 27). 43. I linje med det anförda bör en utgångspunkt vara att det kan anses vara oaktsamt att inte överklaga ett skadegörande avgörande endast om den skadelidande hade särskilda skäl att förvänta sig att beslutet skulle komma att ändras vid ett överklagande. Att han ogillade beslutet eller att han själv hade en annan uppfattning om rättsläget kan i regel inte tillmätas någon betydelse vid medvållandebedömningen. 44. Justitiekanslern har inte påstått något sådant förhållande som skulle kunna tillskrivas Kezban som medvållande utöver att bolaget inte överklagade miljödomstolens dom. Den 257

257 omständigheten att det inte av domen framgick hur halten av fruktjuice hade bedömts gav i och för sig anledning till slutsatsen att det var en öppen fråga om burkarna var f örbjudna och att ett överklagande mycket väl kunde bli framgångsrikt. Men det är inte samma sak som att det fanns skäl att förvänta sig att domen skulle komma att ändras vid ett överklagande. Något medvållande kan därför inte anses ligga Kezban till last. Skadeståndsskyldigheten omfattar miljösanktionsavgiften och förlusten avseende burkarna men inte ideell skada 45. Eftersom det var fel att påföra Kezban miljösanktionsavgift och då felet beror på en ansvarsgrundande bristfällig rättstillämpning, så har Kezban rätt att såsom skadestånd få ersatt vad bolaget har utgett i form av sådan avgift. 46. Beträffande yrkandet om ersättning för skada bestående i uteblivna försäljningsintäkter på de burkar som till följd av miljödomstolens oriktiga bedömning inte har sålts är sambandet mellan miljödomstolens oriktiga avgörande och skadan inte på samma sätt omedelbart som Sida 857 i fråga om miljösanktionsavgiften. Miljödomstolens dom var emellertid riktad mot Kezban och ägnad att ligga till grund för bolagets bedömning att burkarna inte fick saluhållas. Av det följer att Kezban är berättigat till ersättning för också burkarnas försäljningsvärde. 47. Rätten till ersättning enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen avser endast personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Någon rätt till ersättning för ideell skada föreligger därför inte enligt den bestämmelsen. Kezban har utsatts för en rättighetskränkning 48. Att ersättning för ideell skada inte kan utgå enligt skadeståndslagens bestämmelser utesluter inte att sådan ersättning kan utgå med stöd av artikel 13 i Europakonventionen. Kezbans rättigheter enligt konventionen har kränkts genom att miljösanktionsavgift trots dess straffrättsliga karaktär har påförts, fastän Jordbruksverkets anklagelse inte innehåller tillräckliga påståenden för detta. Rätt till rättsmedel kan föreligga fastän de nationella rättsmedlen inte har uttömts 49. Den rättighetskränkning som Kezban har varit utsatt för är av sådant slag att den i princip ger bolaget en rätt till effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Upptagandet av en talan i Europadomstolen förutsätter emellertid enligt artikel 35.1 att de nationella rättsmedlen har uttömts. Frågan är därför om någon motsvarande begränsning kan tänkas gälla vid talan i svensk domstol om rättsmedel enligt artikel Artikel 35.1 i konventionen utgör en särskild processuell spärregel när det gäller tillgången till Europadomstolen. Ett syfte är att regeln ska göra det möjligt för konventionsstaterna att förebygga kränkningar och ställa saken till rätta innan det väcks en talan mot staten vid Europadomstolen (se HD:s beslut den 16 juli 2013 i mål Ö (2) p. 19). Ett annat syfte hänger samman med subsidiaritetsprincipen. Grundläggande för Europadomstolens verksamhet är att de rättigheter som är nedlagda i konventionen ska säkerställas på nationell botten. Det förutsätter bl.a. att den som menar sig vara betagen en konventionsrättighet utnyttjar de nationella rättsmedel som finns. I den meningen är Europadomstolen att se som en sista instans. (Jfr Pieter van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 4 uppl. 2006, s. 125 ff.) 51. De syften som bär upp den instansordningsprincip som kommer till uttryck i artikel 35.1 i Europakonventionen medför att bestämmelsen inte kan tillämpas som en spärregel när det gäller rätten att i svensk domstol få prövat ett anspråk på rättsmedel enligt artikel 13. Det är till och med osäkert om en sådan spärregel skulle vara förenlig med rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Sida

258 52. Frågan är då om artikel 35.1 i Europakonventionen bör anses medföra att man i något annat avseende ska fästa mindre ingripande processuell betydelse än talerättsförlust vid att de nationella rättsmedlen inte har uttömts (jfr SOU 2010:87 s. 292 f. och s. 343 f.). En sådan ordning är i och för sig tänkbar, men den bör förutsätta tydligare författningsstöd än artikel 35.1, vars grunder saknar relevans för inhemska förhållanden. 53. Det sagda betyder inte att den kränktes efterföljande handlande innefattande att möjliga rättsmedel inte har utnyttjats inte kan eller ska beaktas vid rättsmedelsbestämningen enligt artikel 13 (jfr p. 42 och 43). Hänsyn måste emellertid tas till den utsatt a position som den enskilde kan ha haft. Särskilt märks att det inte alltid av den enskilde kan begäras att han omedelbart ska ha förstått att han har blivit utsatt för en rättighetskränkning. Ett krav på att andra rättsmedel ska ha anlitats kan alltså få till följd att en fullt förklarlig och försvarbar passivitet leder till en rättsförlust. 54. Det saknas mot denna bakgrund anledning att beträffande rätten till rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen som svensk lag ställa upp några särskilda begränsningar knutna till att andra rättsmedel inte har anlitats. Det förhållandet att ett rättsmedel inte har utnyttjats får bli en omständighet som beaktas vid bedömningen av kränkningens allvar. Någon generell bedömningsprincip låter sig svårligen ställas upp. Om det rör sig om långsam handläggning av en rättegång kan det på den ena sidan begäras att den berörde gör åtminstone något försök att skynda på handläggningen (se NJA 2012 s. 211 p. 34). Att den enskilde inte har överklagat ett beslut som kränker hans rätt är på den andra sidan knappast något hållbart skäl för att inte erkänna kränkningen och därmed ge ett visst mått av upprättelse på det sätt som krävs enligt konventionen. Om rätt till gottgörelse för ekonomisk skada vid rättighetskränkning 55. Rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen är sekundära i förhållande till den kompensation som följer av den nationella rätten. Den konventionsrättsliga utgångspunkten är i detta hänseende att en nationell kompensationsordning ska godtas som tillräcklig om den uppfyller grundläggande krav på tillgänglighet, adekvans och proportionalitet. 56. Kezban ska med stöd av 3 kap. 2 1 skadeståndslagen tillerkännas ersättning för den ekonomiska skada som det felaktiga domslutet har orsakat. Frågan huruvida den rät t till skadestånd, som 3 kap. 2 1 ger, kan anses generellt uppfylla de krav på gottgörelse för ekonomisk skada som artikel 13 ställer vid rättighetskränkning aktualiseras därför inte i detta fall; den frågan ställs på sin spets först när skadeståndsregeln inte kan läggas till grund för ett skadeståndsansvar. Sida 859 Om rätt till gottgörelse för ideell skada vid rättighetskränkning 57. En rättighetskränkning ska i första hand gottgöras genom avhjälpande. Så sker i det aktuella fallet indirekt genom att den ekonomiska skada som Kezban har lidit kompenseras med skadestånd enligt skadeståndslagen. Frågan är om rätten till effektivt rättsmedel fordrar att Kezban därutöver gottgörs ytterligare för ideell skada. 58. Avgörande för frågan om det föreligger en rätt till gottgörelse för ideell skada är hur allvarlig kränkningen är. Allvaret bestäms efter främst de negativa känslor av förnedring, ringaktande, utsatthet eller liknande, som rättighetskränkningen i betraktande av dess orsak, art, omfattning och verkningar och med beaktande av omständigheterna runt denna typiskt sett är ägnad att framkalla. I vissa fall kan en kränkningsskada presumeras (såsom vid en alltför långsam handläggning av ett rättsligt förfarande, se NJA 2012 s. 211 I p. 24). 59. Också bestämningen av rättsmedlet ska göras med utgångspunkt i kränkningens allvar. Det grundläggande är då den enskildes rätt till reparation (jfr NJA 2012 s. 211 I p. 20). Det avgörande vid den bedömningen är vad som bör vara ägnat att ge adekvat och tillräcklig upprättelse. Här finns det också anledning att beakta hur den enskilde har förhållit sig till kränkningen (jfr p. 53 och 54). 259

259 60. Ett nödvändigt men långtifrån alltid tillräckligt medel för att skapa en känsla av upprättelse är att kränkningen erkänns av det allmänna (jfr NJA 2012 s I p. 11). Ett sådant erkännande kan komma till uttryck på olika sätt, bl.a. genom att andra skador än ideella avhjälps. 61. När det gäller andra rättsmedel än att kränkningen erkänns återstår i många fall inte annat än ekonomisk gottgörelse (jfr NJA 2012 s I p. 25 beträffande den situationen att vid långsam handläggning av ett brottmål påföljdslindring inte är ett lämpligt rättsmedel). Sådan ersättning bör inte fjärmas alltför mycket från vad som gäller när skadestånd döms ut i jämförbara fall (se NJA 2012 s. 211 I p. 18, jfr NJA 2012 s I p. 12). Ersättning bör endast undantagsvis utgå med lägre belopp än i dagsläget kr (jfr NJA 2012 s. 211 I p. 26). Ifall omständigheterna inte motiverar ersättning i någorlunda närhet av det beloppet, så får den kränkte i regel nöja sig med annan gottgörelse. 62. Ersättningen ska stå i proportion till kränkningens allvar (se NJA 2012 s. 211 I p. 20, jfr NJA 2012 s I p. 30). De omständigheter som har tillmätts betydelse vid bestämmandet av ersättningens storlek ska redovisas (se NJA 2012 s. 211 I p. 23). Särskilt om betydelsen av att kränkningen avser ett företag 63. Ideell ersättning för en rättighetskränkning kan utgå också till ett företag (jfr exempelvis Iain Cameron, Skadestånd och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, SvJT 2006 s. 553 ff. på s. 561 och Jan Södergren, Bolags rätt till ideellt skadestånd, JT s. 740 ff.). Så gäller t.ex. vid långsam handläggning av ett rättsligt förfarande som berör företaget (se NJA 2012 s. 211 I). Sida De omständigheter som är av betydelse när det gäller bedömningen av kränkningens allvar är emellertid i regel av ett annat slag än när rättighetskränkningen har drabbat någon enskild (jfr Europadomstolens avgörande i Comingersoll S.A. mot Portugal (no /97, 6 april 2000)). Av betydelse blir sådana förhållanden som kränkningens inverkan på företagets rykte, osäkerhet beträffande möjligheterna till beslutsfattande och hinder i möjligheterna att utöva den dagliga ledningen av företaget. 65. Att en verksamhet har bedrivits i bolagsform hindrar inte att förhållanden hänförliga till ägare eller andra som är direkt förbundna med verksamheten beaktas. Bedömningen i HD:s beslut den 11 juni 2013 i mål B (3) p. 63, där identitet i konventionsrättslig mening i ett visst hänseende inte ansågs föreligga mellan ett bolag och dess ende ägare, talar inte emot detta; frågan avsåg där huruvida en konventionsöverträdelse förelåg, spörsmålet här gäller bedömningen av hur allvarlig en inträffad överträdelse ska anses vara. 66. När en rättighetskränkning innebär en begränsning i en bedriven näringsverksamhet, så bör utgångspunkten vara att för just det momentet av kränkningen utgår gottgörelse i form av skadestånd för endast den ekonomiska skadan. För att en rättighetskränknings näringsbegränsande verkningar ska ge rätt till kompensation i form av ersättning för ideell skada bör det i allmänhet krävas särskilda omständigheter, såsom att det handlar om konstnärlig verksamhet eller att en med företaget nära förbunden enskild person i något hänseende drabbas socialt, försörjningsmässigt eller på något annat mer personligt sätt av kränkningens näringsbegränsande verkningar. Rättighetskränkningen berättigar inte Kezban till ersättning för ideell skada 67. Att en talan om miljösanktionsavgift anställdes mot Kezban innebar inte en kränkning i sig. Kränkningen bestod i att en rättssäkerhetssyftande straffrättslig princip som uttry cks i Europakonventionen åsidosattes. De ekonomiska effekterna som uppkom i samband med kränkningen avhjälps och erkänns genom denna dom. Genom det har Kezban fått en viss upprättelse. 260

260 68. Vid en bedömning av om kränkningens allvar motiverar ytterligare gottgörelse för ideell skada bör följande beaktas. Den åsidosatta rättsprincipen är visserligen av central betydelse i en rättsstat. Vid en helhetsbedömning framstår kränkningen i detta fall emellertid som mindre allvarlig. Kezban är ett rörelsedrivande bolag, som enligt en uppgift i målet bedriver detaljhandel i en lokal på m² (någon uppgift om omsättning och ekonomiska förhållanden i övrigt har inte lagts fram). Sett i sitt sammanhang måste den påföljd som Kezban felaktigt påfördes betraktas som mindre betydande. Anklagelsen är inte av särskilt klandrande natur, och den är inte heller på något annat sätt ägnad att leda till skadat anseende för bolaget eller att inge några mer djupgående Sida 861 känslor av kränkning hos ägare eller anställda. Utredningen ger inte stöd för att Kezban skulle ha haft större svårigheter att hävda sin rätt än andra företag i motsvarande position. Mot den bakgrunden finns det anledning att fästa visst avseende också vid att Kezban inte med något större eftertryck försökte hävda sin rätt. Det gäller även den omständigheten att miljödomstolens dom inte överklagades. Några sådana särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda ideell ersättning därför att miljödomstolens oriktiga dom kom att begränsa Kezbans näringsverksamhet har inte visats. 69. Sammantaget gör HD bedömningen att den rättighetskränkning som Kezban har varit utsatt för knappast fordrar gottgörelse för ideell skada utöver vad som ligger i erkännandet av kränkningen. Under alla förhållanden står det klart att ytterligare gottgörelse med ersättning om kr eller mer för ideell skada inte är motiverad (jfr p. 61). Någon ekonomisk ersättning för ideell skada ska därför inte utgå. Sammanfattning 70. Kezban ska enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen ersättas för den ekonomiska skada som bolaget har drabbats av i form av miljösanktionsavgift (5 000 kr) och för förlust avseende burkarnas försäljningsvärde (2 655 kr). Rätt till ersättning för ideell skada föreligger inte enligt skadeståndslagen. 71. Kezbans rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts. Genom skadestånd enligt skadeståndslagen har bolaget gottgjorts för den ekonomiska skada som kränkningen har fört med sig. Med det skadeståndet har också kränkningen erkänts och Kezban därmed fått viss upprättelse. Utredningen ger inte stöd för att det finns tillräckliga skäl för ytterligare gottgörelse i form av ideellt skadestånd.. DOMSLUT HD ändrar hovrättens dom i själva saken och förpliktar staten att till Kezban i Göteborg AB betala kr jämte ränta enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 4 januari Justitierådet Agneta Bäcklund var skiljaktig och anförde: Enligt min mening bör domskälen från och med punkt 26 ha följande lydelse. Förfarandet var förenligt med artikel 6.3 a) i Europakonventionen 26. En anklagelse om en överträdelse av en bestämmelse som medför skyldighet att utge en avgift som enligt Europakonventionen är att anse som straff måste vara tillräckligt detaljerad för att den enskilde ska kunna förbereda sitt försvar (se artikel 6.3 a) i Europakonventionen). 27. Kezban har fått en underrättelse från Jordbruksverket. Till underrättelsen har bilagts ett tillsynsprotokoll daterat den 12 december 2007 avseende ett oanmält besök i butiken som har utförts av Jordbruksverket samt Sida 862 en kontrollrapport daterad den 14 december Dessa handlingar utgör den anklagelse som kravet i artikel 6.3 a) i konventionen ska prövas mot. 261

261 28. Av underrättelsen framgår, med hänvisning till 8 och 10 retursystemförordningen samt 1 och 7.3 i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter, att en näringsidkare som saluför eller överlåter konsumtionsfärdig dryck i plastflaska eller metallburk som inte ingår i ett godkänt retursystem och som inte är märkt med uppgift om att förpackningen ingår i ett sådant retursystem ska påföras miljösanktionsavgift. Därutöver återges delar av innehållet i 30 kap. 2 MB, med hänvisning till den bestämmelsen. Vidare anges att Jordbruksverket överväger att påföra en miljösanktionsavgift om kr med hänvisning till att antalet burkar överstiger Av handlingarna framgår vidare tid och plats för händelsen, att det är fråga om försäljning av metallburkar som inte ingått i ett godkänt retursystem samt antalet burkar. Vidare anges produktens namn, storlek, EAN-kod, antal och ursprungsland. Någon beskrivning av undantagsbestämmelsen i 10 andra stycket retursystemförordningen görs dock inte i underrättelsen. Inte heller specificeras burkarnas innehåll. 30. Av artikel 6.3 a) i Europakonventionen följer att den anklagade ska ha rätt att ofördröjligen och i detalj på ett språk som han förstår bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Av praxis från Europadomstolen framgår att detta inte endast gäller vilken gärning som anklagelsen gäller utan också den rättsliga kategoriseringen (se Europadomstolens dom den 25 mars 1999 i målet mellan Pélissier och Sassi och Frankrike, no 25444/94). Underrättelsen kan vara muntlig eller skriftlig men ska vara så utförlig att de n anklagade ska ha möjlighet att förbereda sitt försvar på ett tillfredsställande sätt. 31. Av underrättelsen framgår att anklagelsen avser försäljning av ett visst antal metallburkar innehållande dryck som inte ingått i ett retursystem, vilka burkar det gäller samt när och var försäljningen skett. De bestämmelser som legat till grund för anklagelsen har också återgetts. Med hänsyn till hur underrättelsen har utformats vore det rimligt och lämpligt att även undantaget i 10 andra stycket hade återgivits eller att det på ett tydligare sätt angivits vad burkarna innehöll. Bristen i detta hänseende är dock inte av ett sådant slag att Kezbans rättigheter enligt artikel 6.3 a) i Europakonventionen satts åt sidan. Den anklagelse som riktats mot Kezban lever således upp till de krav som ställs enligt artikel 6.3 a) i konventionen. Fel eller försummelse enligt skadeståndslagen 32. Miljödomstolen har, såvitt framgår av utredningen, prövat frågan om att döma ut miljösanktionsavgift utan att ha något underlag för bedömningen av om burkarnas innehåll var sådant att det omfattades av undantagsbestämmelsen i 10 andra stycket i retursystemförordningen. Det ligger i sakens natur att domstolen då inte hade några faktiska möjligheter att göra en självständig bedömning av om miljösanktionsavgift skulle utgå eller om undantaget i andra stycket skulle tillämpas. Att under sådana förhållanden döma ut en avgift utgör ett åsidosättande av vad som rimligen kan förväntas och krävas av en domstol. Fel och försummelse i den mening som avses i skadeståndslagen har således förekommit när sanktionsavgiften dömdes ut. Staten ska därför enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen svara för den skada som drabbat Kezban. Sida 863 Något medvållande föreligger inte 33. Justitiekanslern har gjort gällande att Kezban inte överklagade miljödomstolens dom och har gjort gällande att detta bör bedömas som medvållande. 34. Fram till och med år 1989 fanns en regel i 3 kap. 4 skadeståndslagen som innebar att om den skadelidande utan giltig anledning hade låtit bli att föra talan mot ett felaktigt beslut eller att använda ett särskilt rättsmedel, så föll den rätt till skadestånd som annars kunde ha förelegat (jfr till detta och till det följande SOU 2010:87 s. 113 f.). I samband med att bestämmelsen upphävdes uttalade departementschefen att medvållanderegeln i 6 kap. 1 skadeståndslagen skulle tillämpas i de fall då den skadelidande hade underlåtit att överklaga ett beslut eller att använda ett särskilt rättsmedel. Bedömningen skulle vara nyanserad. Om det fanns en godtagbar ursäkt borde medvållande inte föreligga. (Se prop. 1989/90:42 s. 18.) 262

262 Departementschefens uttalanden föranledde Lagrådet att framhålla, att det mera sällan kunde läggas den enskilde till last som oaktsamhet att han godtog en myndighets avgörande (se a. prop. s. 26). Departementschefen återkom till frågan och förklarade att Lagrådets bedömning inte skilde sig på något mera betydelsefullt sätt från hennes egen (se a. prop. s. 27). 35. I det aktuella fallet har inte Justitiekanslern påståt t något sådant förhållande som skulle kunna tillskrivas Kezban som medvållande utöver att bolaget inte överklagade miljödomstolens dom. Något medvållande kan inte anses ligga Kezban till last. Skadeståndsskyldigheten omfattar miljösanktionsavgiften och värdeförlusten på burkarna 36. Kezban har rätt att såsom skadestånd få ersatt vad bolaget har utgett i form av miljösanktionsavgift. Kezban är vidare berättigat till ersättning för burkarnas försäljningsvärde. Rätten till ersättning enligt 3 kap. 2 1 avser endast personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada. Någon rätt till ersättning för ideell skada föreligger därför inte. Kezban ska alltså ersättas för den ekonomiska skada som bolaget har drabbats av i form av miljösanktionsavgift (5 000 kr) och för förlust avseende burkarnas försäljningsvärde (2 655 kr).. Justitierådet Johnny Herre tillade med instämmande av övriga ledamöter följande. 1. En fråga som aktualiseras i målet är hur man ska se på den aktsamhetsnivå som gäller för det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. Frågan är av sådan vikt både teoretiskt och praktiskt att jag har funnit det motiverat att något närmare redovisa de överväganden som har legat till grund för mitt ställningstagande till kravet på fe l eller försummelse enligt den nämnda bestämmelsen. 2. När skadeståndslagen antogs år 1972 innehöll lagen dels en bestämmelse i 3 kap. 2 om statens och kommuns ansvar för skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, dels en bestämmelse i 3 kap. 3 om att ersättningsskyldighet enligt 3 kap. 2 förelåg endast om de krav hade blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kunde ställas på dess utövning. Den senare s.k. standardregeln Sida 864 innebar att det allmänna kunde undgå skadeståndsansvar trots att det hade förekommit fel eller försummelse, om nämligen handlandet från myndighetens sida trots allt fick anses ha hållit en godtagbar standard. Skälet för regelns existens angavs vara att man alltid måste räkna med vissa ofullkomligheter i den offentliga verksamheten och att det skulle vara orimligt om varje liten försummelse kunde ådra det allmänna ett skadeståndsansvar. När regeln upphäv des år 1989 konstaterades det i lagförarbetena att redan vanliga skadeståndsrättsliga principer, däribland den allmänna vållandebedömningen och adekvanskravet, skyddar mot ett alltför långtgående skadeståndsansvar. (Se prop. 1989/90:42 s. 12 ff.) 3. I specialmotiveringen till standardregeln anförde departementschefen att en felaktig rättstillämpning torde endast i undantagsfall vara så uppenbart oriktig att man över huvud taget kan tala om fel eller försummelse. Där uttalades också att man visserligen inte kan kräva absolut ofelbarhet när det gäller myndigheternas lagtolkning, men att man kan göra anspråk på en grad av omsorg som inte underskrider culparegelns nivå. När det gäller skador genom beslut som grundar sig på en mer eller mindre diskretionär prövning av en myndighet torde man enligt förarbetena sällan kunna visa fog för påståendet att myndigheten vid denna prövning har förfarit culpöst. (Se prop. 1972:5 s. 518.) 4. Beträffande vad som är att anse som oaktsamt enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen uttalade HD i rättsfallet NJA 1994 s. 194 att en rättstillämpning endast i undantagsfall kan anses vara så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse, dvs. culpa, från myndighetens sida. Hänvisning skedde till de uttalanden som återges i punkt 3. I avgörandet framhöll HD vidare att skilda krav bör ställas på olika myndigheter och att om ett avgörande har stor betydelse för 263

263 den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas. Särskilt höga anspråk bör i detta hänseende ställas på domstolarna. Samtidigt måste utrymme lämnas för domstolarnas rättsskapande verksamhet. En domstol bör sålunda ha vissa möjligheter att avvika från tidigare rättspraxis, och om den anför rimliga skäl för att tillämpa lagen på ett annat sätt än HD gjort kan en sådan rättstillämpning i vart fall inte föranleda skadeståndsskyldighet för staten. 5. Kort tid därefter uttalade HD i rättsfallet NJA 1994 s. 654, som rörde frågan om statens skadeståndsansvar för domstols bedömning av rätts- och bevisfrågor vid prövning av kvarstadsyrkande, att för skadeståndsansvar räcker det inte, när det gäller rätts- och bevisfrågor, att en domstol har gjort en bedömning som kan ifrågasättas. Uppfattningar i sådana frågor kan växla i sådan grad att det mera sällan kan talas om culpa eller med andra ord fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 skadeståndslagen. Endast uppenbart oriktiga bedömningar kunde därför enligt domstolen betraktas som culpösa. 6. Uttalandet i NJA 1994 s. 654 om att det krävs en uppenbart oriktig bedömning för at t det ska vara fråga om fel och försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen återkommer i ett antal avgöranden. När HD i NJA 2002 s. 88 skulle bedöma om staten var skadeståndsansvarig när en tingsrättsdom undanröjdes på grund av att e n nämndeman ansågs ha varit jävig, fastställdes hovrättens dom i vilken det anfördes att domstolen i tiden efter förarbetsuttalandena i 1972 års proposition i flera rättsfall hade uttalat att endast grava felbedömningar kan anses som vårdslöshet men samtidigt anfört att särskilt höga anspråk skall ställas på domstolar Sida 865 vad avser noggrannhet och omdöme. I rättsfallet NJA 2003 s. 285, där frågan var om regeringen hade gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid bedömning av talerätten i ett strandskyddsärende, uttalade domstolen, precis som i de ursprungliga lagförarbetena till standardregeln, att när det gäller bl.a. rättstillämpning och bevisvärdering kan beslut eller åtgärder som grundas på en viss bedömning endast i undantagsfall anses vara så uppenbart oriktiga att de innefattar fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. I rättsfallet NJA 2007 s. 862, som rörde frågan om en underlåtelse att kommunicera en ansökan om rättsprövning var skadeståndsgrundande, anförde domstolen, med hänvisning till de nyssnämnda avgörandena, att endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen. Uttalandet upprepades sedan i rättsfallen NJA 2010 s. 363, NJA 2010 s. 577 och NJA 2011 s. 411 (jfr även NJA 2010 s. 27 med hänvisningar samt SOU 2010:87 s. 86 f.). 7. Uttryckssättet uppenbart felaktig eller oriktig rättstillämpning har också kommit till användning exempelvis när det gäller att beskriva ansvarsförutsättningarna vid juridisk rådgivning (se Lars Heuman, Advokaternas rättsutredningar metod och ansvar, 1987, s. 26 med hänvisningar). 8. Till grund för uttalandet i NJA 1994 s. 654 synes ha legat de motivuttalanden som återges i punkt 3 och uttalandet i NJA 1994 s. 194 att en oriktig rättstillämpning endast i undantagsfall kan anses vara så oriktig att man kan tala om fel eller försummelse. Dessa uttalanden får emellertid anses ge uttryck för endast ett konstaterande av att förutsättningar för skadeståndsansvar rent faktiskt sällan är för handen när det gäller rättstillämpning och då närmast beroende på rättstillämpningens natur (jfr uttalandena i prop. 1989/90:42 s. 12 ff., se p. 2 ovan). De kan alltså inte anses ta sikte på att ange en förhöjd culpatröskel för skadeståndsansvar. 9. Huruvida det i flera senare rättsfall förekommande uttalandet att endast uppenbart oriktiga bedömningar kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen ska uppfattas på motsvarande sätt som i NJA 1994 s. 194 och i prop. 1972:5 s. 518, dvs. som ett konstaterande av hur det i regel faktiskt förhåller sig snarare än som ett styrande rekvisit, låter sig diskuteras. Det finns emellertid inget i de senare avgörandena som ger uttryck för att rättsläget skulle vara något annat än det som kommer till uttryck i rättsfallet NJA 1994 s Utgångspunkten måste därför vara att vad HD anförde i det avgörandet alltjämt gäller. Ett krav på oaktsamhet av mer kvalificerat slag är dessutom närmast oförenligt med både lagtexten i 3 kap. 2 skadeståndslagen och de principer som 264

264 gäller för jämförbara fall (se p. 2 och 3 ovan). Den sammantagna bedömningen måste därför bli att något sådant krav inte gäller (jfr Håkan Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten. Skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer. Bok I, 2013, s. 378 f. och 480, som konstaterar att rekvisitet inte innebär en begränsande reduktion utan påvisar förutsättningen för att man i dessa typsituationer ska nå slutsatsen att culpa alls föreligger). HD:s konkreta avväganden i rättsfallet NJA 2011 s. 411 (p. 14) ger också uttryck för en culpabedömning utan någon förhöjd culpatröskel, trots att uppenbarhetsterminologin kommer till användning 10. En annan sak är att, såsom HD framhöll i NJA 1994 s. 194, bedömningen av frågan om en rättstillämpning är att anse som fel eller försummelse i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen ska göras nyanserat. Det kan finnas Sida 866 skäl att ställa skilda krav på olika myndigheter. Om ett avgörande har stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet bör särskild omsorg krävas. Särskilt höga krav bör ställas på domstolarna. Men också i fråga om domstolarnas rättstillämpning måste en nyanserad bedömning göras. 11. Rättstillämpning som begrepp rymmer inte bara materiella rättsnormer utan också processuella regler. Tillämpningen träffar så skilda normer som på den ena sidan generella rättsprinciper med stort bedömningsutrymme och på den andra sidan mycket specifika detaljföreskrifter. Vid en tillämpning av konkreta förfarandebestämmelser kan det ställas upp högre krav på strikt efterlevnad än vid motsvarande tillämpning av abstrakta materiella rättsnormer. Det är en betydande skillnad mellan att en domstol avviker från en klar handläggningsregel som är uppställd i den enskildes rättssäkerhetsintresse i ett brottmål, och att domstolen gör en fri men kanske något äventyrlig rättslig bedömning i en civilrättslig fråga utan konsumentanknytning. Vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts innefattande vad dess normskydd omfattar och vilka risker en felaktig tillämpning är förenad med är därför av stor betydelse för bedömningen av om åsidosättandet är att anse som oaktsamt eller inte. Det har också betydelse om den rättsliga bedömningen avser ett områ de med klara regler och därmed lätt konstaterbart rättsläge eller ett område där rättsläget är oklart eller där frågorna är vanskliga eller kräver mer eller mindre omfattande skönsmässiga avvägningar. (Jfr Håkan Andersson, a.a., s. 448 ff.) 12. Att en domstol har dragit en felaktig slutsats av föreliggande rättskällor är inte i sig tillräckligt för att det ska anses vara fråga om fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 1 skadeståndslagen (låt vara att ett uppenbart felslut ska presumeras vara skadeståndsgrundande). Det avgörande är hållbarheten av de skäl som domstolen har angett till stöd för sin slutsats. Närmare bestämt är frågan om den metod som kommer till uttryck i domskälen avviker från vad som kan begäras av tillräckligt skickliga domare (jfr beträffande juridisk rådgivning NJA 1957 s. 621, Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl s. 108 och Lars Heuman, a.a., s. 137 f.), och om i så fall avvikelsen har passerat det tillåtnas gräns och därför är att anse som oaktsam (jfr Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., 1996, s. 76; jfr även Stefan Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, 2 uppl. 2012, II: , beträffande skiljemäns ansvar när de tillämpat gällande rätt på ett felaktigt sätt och därför kommit till fel slut). 13. Sammanfattningsvis gäller alltså att culpanivån vid bedömning av stats eller kommuns ansvar enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen i princip inte avviker från vad som i allmänhet gäller vid skadeståndsrättsligt oaktsamhetsansvar enligt skadeståndslagen. Bedömningen ska göras nyanserat och i fråga om domstols rättstillämpning ta sin utgångspunkt i de skäl som domstolen har angett för sitt ställningstagande. Frågan blir om domstolen har resonera t på ett rimligt försvarbart sätt. Därvid märks att det faktiska utrymmet för att en skadeståndsgrundande normavvikelse ska anses föreligga i vissa fall kan vara begränsat på grund av att bedömningsutrymmet av något skäl är stort. 265

265 NJA 2013 s :110 Försäkringskassan har åsidosatt sin serviceskyldighet genom att inte vidta några åtgärder med anledning av handlingar som getts in till myndigheten. Underlåtenheten har ansetts ha haft ett så nära samband med ett redan pågående ärende att det har varit fråga om fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Skadestånd har utgått enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. Stockholms tingsrätt K.H. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Försäkringskassan som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Håkan Larson) anförde följande i dom den 12 september BAKGRUND K.H. var sedan 1991 tjänstledig från sitt arbete vid FSD Linnéstaden. Försäkringskassan beslöt den 15 mars 2002 att ändra K.H:s sjukpenninggrundande Sida 1211 inkomst från och med den 1 mars 2001 till 0 kr eftersom hon var tjänstledig och inte hade arbetat sedan den 26 september K.H. ingav därefter vid fem tillfällen till Försäkringskassan medicinska underlag för, som det var förtryckt på blanketterna, bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder. I underlagen ingick läkarutlåtanden avseende hennes hälsotillstånd utfärdade dels av läkaren U.Å. den 11 december 2001, den 13 september 2002, den 25 mars 2003 och den 29 september 2003 och dels av överläkaren O.Z. den 5 mars U.Å. föreslog i dessa två års helt sjukbidrag, alternativt tidsbegränsad sjukersättning och O.Z. angav att K.H. bör på basis av kroniskt trötthetssyndrom beredas sjukersättning och att tillståndet bedöms vara stationärt åtminstone två år. Den 25 oktober 2006 ansökte K.H. om sjukersättning. Med hänvisning till att Försäkringskassan betraktade de insända underlagen som anspråk på sjukpenning beslöt kassan den 19 december 2006 att på nytt fastställa K.H:s sjukpenninggrundande inkomst till 0 kr från och med den 1 november Den 22 februari 2007 beviljade Försäkringskassan K.H. hel sjukersättning från och med juli 2006 och tills vidare. I beslutet angavs att hennes arbetsförmåga varit helt nedsatt 266

266 sedan Efter överklagande fastställdes beslutet av högre instans. YRKANDEN M.M. K.H. har yrkat att Försäkringskassan förpliktas att till henne utge skadestånd med kr, motsvarande uteblivna sjukbidrag/sjukersättningar mellan september 2001 och juni 2006, jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen från den 7 april Försäkringskassan har bestritt käromålet, men vitsordat yrkat belopp och ränteberäkningen som skäliga i och för sig. K.H. har åberopat följande omständigheter. Hon är född med en immunbristsjukdom och har under många år lidit av fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Hon mådde bättre en tid men 1998 blev hon åter sjuk. Hon förstod inte att hon måste lämna in en ansökan om sjukbidrag/sjukersättning, utan antog att Försäkringskassan skulle ta initiativ till en utredning om detta. När Försäkringskassan inte tog kontakt med henne med anledning av ingivet medicinskt underlag trodde hon att man inte ville medge sjukbidrag/sjukersättning, varför hon hoppades på att påföljande intyg skulle föranleda Försäkringskassan att utreda frågan. Försäkringskassan informerade henne inte om att hon var oförhindrad att inkomma med en ansökan om sjukbidrag trots att hennes sjukpenninggrundande inkomst var 0 kr. Det var först hösten 2006 som hon insåg att hon själv måste inkomma med en ansökan härom för att en sådan skulle kunna prövas av Försäkringskassan. Eftersom Försäkringskassan uppfattat de ingivna läkarintygen som yrkande om sjukpenning, skulle den rätteligen ha skickat henne en försäkran för undertecknande Sida 1212 redan i december K.H. skulle i så fall ha blivit uppmärksammad på att man missuppfattat läkarutlåtandena som en begäran om sjukpenning i stället för som ett underlag för utredning om sjukersättning. Om så skett torde Försäkringskassan, efter en ansökan, ha fattat ett motsvarande beslut som det den 22 februari Försäkringskassan har underlåtit att informera henne om rätten att ansöka om sjukbidrag. Denna underlåtenhet har orsakat henne ekonomisk skada. Försäkringskassan borde i enlighet med 4 förvaltningslagen ha upplyst henne om att hon måste inkomma med en ansökan för att den ska kunna göra en utredning om rätten till sjukbidrag. Försäkringskassan har gjort sig skyldig till fel och försummelse vid myndighetsutövning genom att inte vidta några åtgärder med anledning av inkomna 267

267 läkarutlåtanden under perioden från den 11 december 2001 till den 5 mars Försäkringskassan har åberopat följande. Försäkringskassan har inte en lagstadgad skyldighet att upplysa enskilda om möjligheten att söka sjukbidrag/sjukersättning. Försäkringskassan har inte lämnat felaktig information eller försummat att lämna adekvat information till K.H. Försäkringskassan har inte i samband med handläggningen av sjukersättningsärendet eller vid fastställande av K.H:s sjukpenninggrundande inkomst gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Beslutet den 19 december 2006 bekräftade enbart rådande förhållanden och innebar inte några omedelbara rättverkningar för eller emot K.H. Det kan därför ifrågasättas om beslutet ens innebar någon myndighetsutövning. K.H. är därför inte berättigad till skadestånd enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen. De medicinska underlag som K.H. skickade in mellan den 1 november 2001 och den 13 december 2006 betraktade Försäkringskassan som underlag på anspråk på sjukersättning, vilket meddelades henne i beslutet den 19 december På hennes ansökan om sjukersättning i oktober 2006 beviljades hon hel sjukersättning med så lång retroaktiv tid som var lagligt möjligt att bevilja. Någon skyldighet för Försäkringskassan att fatta beslutet den 19 december 2006 förelåg inte eftersom underlagen inte hade åtföljts av en försäkran för sjukpenning. Inte heller var Försäkringskassan skyldig att med anledning av de inkomna medicinska underlagen tillställa henne blanketter för sådan försäkran. Den som gör anspråk på sjukbidrag/sjukersättning ska enligt 1 och 2 förordningen (2002:986) om sjukersättning och aktivitetsstöd ansöka på blankett som fastställs av Försäkringskassan. Ansökan görs på fastställd blankett, till vilken ska fogas läkarutlåtande om hälsotillstånd. DOMSKÄL De faktiska omständigheterna är i alla relevanta delar ostridiga. Tingsrätten konstaterar att Försäkringskassans beslut den 19 december 2006 utgjort myndighetsutövning. Härav och med beaktande av bestämmelsen Sida 1213 i 3 kap 2 skadeståndslagen följer, att K.H:s talan ska bifallas om Försäkringskassans handlande vid myndighetsutövningen varit felaktigt eller försumligt på det sätt som hon påstått. K.H. har således inte ifrågasatt riktigheten i beslutet i sig. Men fel eller försumlighet som begås under ett förberedande 268

268 stadium till ett beslut faller in under lagrummet och kan även omfatta underlåtenhet, såsom försummelse att ge enskilda personer lagstadgad hjälp vid deras kontakter med myndigheten (se Zeteo lagkommentar till 3 kap. 2 skadeståndslagen, 3:2.5). Enligt 4 förvaltningslagen ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde, varvid hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildas behov av hjälp och myndighetens verksamhet. I förarbetena till bestämmelsen anges att serviceskyldigheten innebär att myndigheten ska, när det behövs och är lämpligt och oberoende av begäran, vägleda den enskilde genom att, allt efter omständigheterna, ta initiativ till ytterligare utredning och fästa den enskildes uppmärksamhet på att det finns ett annat bättre sätt att nå det han eftersträvar (se prop 1985/86:80 s. 59). En ansökan om sjukersättning skulle enligt förordningen (2002:986) om sjukersättning och aktivitetsersättning göras skriftligen på blankett som fastställts av Försäkringskassan och vara undertecknad av den försäkrade och åtföljd av läkarutlåtande om den försäkrades hälsotillstånd. K.H. ingav en sådan ansökan först den 25 oktober Det kan förutsättas att om Försäkringskassan tidigare upplyst K.H. om möjligheten att skriftligen ansöka om sjukersättning, skulle hon ha gjort det. Genom ingivande av de aktuella underlagen med tillhörande läkarutlåtanden har det stått klart för Försäkringskassan att K.H. gjorde anspråk på rätt till ersättning enligt lagen om allmän försäkring. Visserligen angav underlagen, som inte var undertecknade av K.H., att de var för bedömning av sjukpenning men i samtliga bifogade läkarutlåtandena, vilka var av det slag som ska bifogas en ansökan om sjukersättning, angavs att K.H. borde erhålla sjukersättning. Underlagen motiverade inte Försäkringskassan att ändra det tidigare fattade beslutet om att bestämma hennes sjukpenninggrundande inkomst till 0 kr. Men det måste ha legat mycket nära till hands för Försäkringskassan att uppfatta att K.H. kunde vara berättigad till sjukersättning. Genom att ändå inte lämna upplysning om att hon måste skriftligen ansöka härom för att detta skulle kunna prövas, har Försäkringskassan brustit i sin serviceskyldighet och detta vid myndighetsutövning. Denna underlåtenhet är att anse som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Käromålet ska bifallas. 269

269 DOMSLUT Försäkringskassan ska genast till K.H. betala kr jämte ränta. Sida 1214 Svea hovrätt Försäkringskassan överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle ogilla K.H:s talan. K.H. bestred ändring. Hovrätten (hovrättsråden Mats Walberg och Ingela Halvorsen, referent, samt tf. hovrättsassessorn Emma Brehmer) anförde följande i dom den 10 april HOVRÄTTENS DOMSKÄL Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som i tingsrätten och utredningen är densamma i hovrätten som i tingsrätten. Liksom i tingsrätten är alla faktiska omständigheter ostridiga. Detta innebär att parterna är överens om följande bakgrundsbeskrivning. Försäkringskassan beslöt den 15 mars 2002 att ändra K.H:s sjukpenninggrundande inkomst till 0 kr från och med den 1 mars Under tidsperioden 11 december 2001 till 5 mars 2004 gav K.H. in sammanlagt fem medicinska underlag för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder med däri ingående läkarutlåtanden avseende hennes hälsotillstånd. Den 25 oktober 2006 ansökte K.H. om sjukersättning. Försäkringskassan, som uppfattade de insända handlingarna som anspråk på sjukpenning, beslöt då den 19 december 2006 på nytt att fastställa K.H:s sjukpenning till 0 kr. Den 22 februari 2007 beviljades så K.H. hel sjukersättning från och med juli 2006 tills vidare. K.H. har påstått att kassan gjort sig skyldig till fel och försumlighet genom att inte upplysa henne om rätten att ansöka om sjukbidrag och genom att inte vidta några åtgärder med anledning av de läkarutlåtanden hon givit in under perioden december 2001 mars Hovrätten gör följande bedömning. K.H. ansökte först i oktober 2006 om sjukersättning. En sådan ansökan ska enligt bestämmelserna i förordningen (2002:986) om sjukersättning och aktivitetsersättning göras skriftligen och 270

270 undertecknas på en blankett som fastställs av Försäkringskassan och åtföljas av ett läkarutlåtande om den sökandes hälsotillstånd. K.H:s ansökan uppfyllde dessa krav. Trots detta uppfattade kassan hennes ansökan som anspråk på sjukpenning och fastställde denna till 0 kr på nytt. I februari 2007 när kassan uppmärksammat sitt misstag, beviljades så K.H. sjukersättning även retroaktivt. Samtliga beslut som fattats av Försäkringskassan i förhållande till K.H. utgör myndighetsutövning och kan i och för sig grunda skadeståndsskyldighet, om det kan ledas i bevis att kassan gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid beslutsfattandet eller i samband med förberedelser inför beslutet. Såsom tingsrätten konstaterat i sin dom framgår det av kommentaren till skadeståndslagen (3 kap. 2 ) att även underlåtenhet Sida 1215 från myndighetens sida t.ex. att ge enskilda personer hjälp vid deras kontakter med myndigheten kan vara skadeståndsgrundande. Myndigheternas serviceskyldighet, dvs. deras skyldighet att hjälpa enskilda vid kontakten med myndigheten regleras i 4 förvaltningslagen (1986:223) där det sägs bl.a. att varje myndighet ska lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Sådan hjälp ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. När bestämmelsen infördes motsvarades den i äldre lagstiftning av en begränsad skyldighet för myndigheterna att avhjälpa mindre brister i ansökningshandlingar i förvaltningsärenden. När den nya utvidgade serviceskyldigheten infördes påpekade emellertid departementschefen att inte heller denna kunde vara obegränsad utan reglerna medgav en myndighet att säga nej till alltför långtgående önskemål om bistånd (prop. 1985/86:80 s. 20). Som exempel på vad en myndighet var skyldig att göra i förhållande till enskilda angavs att myndigheten när det behövdes och var lämpligt oberoende av begäran skulle vägleda den enskilde genom att ta initiativ till ytterligare utredning och fästa den enskildes uppmärksamhet på att det kunde finnas bättre sätt att uppnå det han eftersträvade (a.a. s. 59). Visserligen har K.H. vid upprepade tillfällen givit in handlingar till Försäkringskassan, av vilka handlingar det framgått att läkare föreslagit att K.H. skulle beviljas sjukbidrag alternativt sjukersättning. Läkarutlåtandena har i ett fall lämnats på en blankett för läkarutlåtande hälsotillstånd och i fyra fall på en blankett avsedd att utgöra medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder. K.H. har dock såvitt utredningen i målet visar inte framställt några yrkanden på ersättning eller krav på andra åtgärder till 271

271 kassan vare sig i de ingivna utlåtandena eller i handlingar bifogade till dessa. Än mindre har hon genom någon ansökan till kassan specificerat vad hon velat uppnå. Försäkringskassan administrerar ett mycket stort antal ersättningsformer och mottar ett mycket stort antal ärenden varje dag. Mot den bakgrunden finner hovrätten inte att det kan läggas Försäkringskassan till last som fel eller försummelse att inte närmare granska de handlingar som K.H. givit in och pröva varje handling mot hela den verksamhet som kassan bedriver. Försäkringskassan kan därmed inte sägas ha brustit i sin serviceskyldighet och K.H:s talan ska ogillas. HOVRÄTTENS DOMSLUT Med upphävande av tingsrättens dom ogillar hovrätten K.H:s käromål. Högsta domstolen K.H. överklagade och yrkade att HD skulle fastställa tingsrättens dom. Försäkringskassan motsatte sig att hovrättens dom ändrades. Målet avgjordes efter föredragning. Sida 1216 Föredraganden, justitiesekreteraren Johan Klefbäck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom. DOMSKÄL Bakgrund Punkterna 1 9 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1 8 i HD:s domskäl. Frågan i målet och den centrala skadeståndsbestämmelsen 10. Enligt 3 kap. 2 1 skadeståndslagen ska staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Frågan i målet är om Försäkringskassan är skadeståndsskyldig enligt detta lagrum på grund av att den har åsidosatt en skyldighet att ta kontakt med K.H. med anledning av den medicinska utredning som hon gav in (p. 2 och 4). Rättsliga utgångspunkter beträffande Försäkringskassans service- och utredningsskyldighet 272

272 11. K.H. gav in ett medicinskt underlag i december 2001 till Försäkringskassan. 12. Enligt 16 kap. 1 första stycket första meningen lagen (1962:381) om allmän försäkring gällde då att den som önskar pension ska göra ansökan hos allmän försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar (lydelse enligt SFS 2000:775 och, från den 1 januari 2003, SFS 2001:489). 13. Enligt 2 KK (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring m.m. skulle en ansökan göras skriftligen på blankett som fastställts av Riksförsäkringsverket och ansökan skulle enligt 3 undertecknas av sökanden. Vidare gällde enligt 4 jämförd med 7 kap. 1 andra stycket lagen om allmän försäkring att ett läkarintyg om den försäkrades hälsotillstånd skulle bifogas ansökan. 14. Enligt 20 kap. 8 andra stycket lagen om allmän försäkring skulle uppgifter om faktiska förhållanden, med vissa undantag, lämnas på heder och samvete (lydelse enligt SFS 1997:275). 15. De nu angivna bestämmelserna motsvaras idag av bestämmelser i 110 kap. 4 SFB samt i förordningen (2002:986) om sjukersättning och aktivitetsersättning. 16. Det saknades i lagen om allmän försäkring uttryckliga bestämmelser som serviceskyldighet och om Försäkringskassans utredningsskyldighet. 17. I nuvarande 110 kap. 13 första stycket SFB anges att Försäkringskassan ska se till att ärendet blir tillräckligt utrett. I förarbetena till bestämmelsen konstaterade regeringen att den så kallade officialprincipen redan gällde men att det var av värde att den kom till direkt uttryck i lagtexten. Det anfördes också i propositionen att regeringen inte avsåg att införandet i lag av principen skulle inverka på Försäkringskassans serviceskyldighet enligt 4 förvaltningslagen. Av förarbetena framgick vidare att Försäkringskassan ska leda utredningen i ärendet och se till att erforderligt material kommer in, men att detta inte innebär att Försäkringskassan i varje ärende själv måste ombesörja utredningen, utan även den enskilde har ett ansvar. Trots denna uppdelning av utredningsansvaret är det enligt vad regeringen anförde naturligt att anse att Försäkringskassan har en vidsträckt utredningsskyldighet. Det betonades vidare att det särskilt i ärenden som initierats av Sida 1217 Försäkringskassan själv är uppenbart att Försäkringskassan har huvudansvaret för att behövlig utredning kommer in. Vidare framgår av förarbetena att regeringen instämde i Lagrådets 273

273 bedömning att kassans utredningsskyldighet blir väsentligt mera omfattande om kassan överväger att fatta ett för den enskilde betungande beslut. (Prop. 2008/09:200 s. 554 f.). 18. De överväganden som regeringen gjorde vid införandet av 110 kap. 13 första stycket SFB får i väsentliga delar anses ha gett uttryck för vad som gällt redan före balkens tillkomst. 19. I 7 förvaltningslagen anges att varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Vid handläggningen ska myndigheten beakta möjligheten att själv hämta in upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten ska sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt ska myndigheten enligt 7 underlätta för den enskilde att ha med den att göra. 20. Den allmänna serviceskyldigheten enligt 4 förvaltningslagen är tillämplig på all förvaltningsmyndigheternas verksamhet oavsett om det är fråga om ärendehandläggning. Enligt 4 ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämpligt med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. I andra stycket föreskrivs att frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt. 21. Omfattningen av serviceskyldigheten får enligt förarbetena till 4 förvaltningslagen bedömas med hänsyn till den enskildes behov av hjälp, till frågans art och till om det finns parter med motstående intressen. Myndighetens arbetsoch resurssituation kan också inverka. Bestämmelsen tar inte bara sikte på sådan hjälp som ligger på det formella planet. (Prop. 1985/86:80 s. 18 ff. och 59 ff.) I doktrinen har ansetts att serviceskyldigheten inte ska bedömas annorlunda i ärendeslag där det förekommer ett stort antal ärenden (s.k. massärenden; se Trygve Hellners & Bo Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, tredje upplagan, s. 77 f.) 22. Det kan tilläggas att om ett ärende har anhängiggjorts men ansökan trots vägledning från Försäkringskassan är så ofullständig att den inte kan läggas till grund för någon prövning i sak, Försäkringskassan måste fullgöra sin utredningsskyldighet innan ärendet avgörs (frågan var inte uttryckligen reglerad i lagen om allmän försäkring och är inte heller reglerad i förvaltningslagen; jfr numera 110 kap. 10 och 11 SFB). 274

274 Försäkringskassan har åsidosatt sin service- och utredningsskyldighet 23. Försäkringskassan inledde i oktober 2001 ett ärende vari K.H. underrättades om att Försäkringskassan övervägde att sätta ned hennes sjukpenninggrundande inkomst till noll. Medan detta ärende alltjämt pågick inkom K.H. i december 2001 med ett intyg i vilket läkare bedömde att hennes arbetsförmåga var helt nedsatt under perioden den 1 december 2001 den 30 april 2002 och föreslog att hon skulle beviljas två års sjukbidrag. Intyget var skrivet i blanketten Medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder, men det framgår av innehållet att underlaget tog sikte på sjukbidrag. Sida Vid bedömningen av vilka skyldigheter som har ålegat Försäkringskassan är det av betydelse att det är fråga om ett ärende utan motpart och som rör en socialförsäkringsförmån av stor betydelse för K.H. Vidare gav hon in utredningen i anslutning till att Försäkringskassan själv hade initierat ett ärende där man övervägde att fatta ett för K.H. negativt beslut. Det är också av vikt att den förmån som intygets innehåll avsåg sakligt sett hade mycket nära samband med det förmånsslag (sjukpenning) som sannolikt skulle komma att påverkas av beslutet i det av Försäkringskassan initierade ärendet. Vid dessa överväganden saknar det betydelse för bedömningen i målet att Försäkringskassan generellt sett hanterar en stor mängd ärenden om sjukpenning och sjukersättning. 25. Oavsett om det fanns förutsättningar att inom ramen för ärendet om omprövning av K.H:s sjukpenninggrundande inkomst pröva om hon hade rätt till sjukbidrag eller om denna fråga rätteligen skulle prövas i ett särskilt ärende, innebär det anförda att Försäkringskassan borde ha kontaktat K.H. för att reda ut vad hon avsåg med intyget. Såvitt framkommit vidtog Försäkringskassan emellertid inga åtgärder före december 2006 med anledning av de medicinska utredningar som K.H. skickade in. 26. Försäkringskassan har med hänsyn till det anförda åsidosatt sin service- och utredningsskyldighet genom att inte vidta någon åtgärd med anledning av att K.H. gav in handlingarna till myndigheten. 27. I det sagda ligger att beslutet från mars 2002 att sätta ned K.H:s sjukpenninggrundande inkomst till noll inte var en tillräcklig åtgärd med anledning av det medicinska underlag som hon hade sänt in i december året innan. De skadeståndsrättsliga förutsättningarna i målet 275

275 28. Enligt bedömningen i det föregående har Försäkringskassan åsidosatt vissa förvaltningsrättsliga skyldigheter. Frågan är då om avvikelsen är ett sådant avsteg att Försäkringskassan ska anses ha varit oaktsam. Ytterligare förutsättningar för skadeståndsansvar är att den vårdslösa handlingen eller underlåtenheten har inträffat vid myndighetsutövning samt att det föreligger kausalitet mellan den skadegörande handlingen och skadan, samt att kausaliteten är adekvat. Fel eller försummelse vid myndighetsutövning 29. Det framgår av förarbetena till skadeståndslagen och av praxis att begreppet myndighetsutövning avser beslut eller åtgärder som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna. Karaktäristiskt är att den enskilde står i ett beroendeförhållande till myndigheten som bestämmer över den enskildes rättigheter och skyldigheter på ett sätt som inte förekommer i privaträttsliga sammanhang (se t.ex. prop. 1972:5 s. 498 f. och NJA 2001 s. 755). 30. Att skadan ska ha vållats vid myndighetsutövning betyder att den endast behöver stå i ett visst närmare sammanhang med myndighetsutövningen (se t.ex. prop. 1972:5 s. 502 samt NJA 1987 s. 535 och NJA 2001 s. 755). 31. HD övergår då till att pröva om Försäkringskassans agerande kan anses vara oaktsamt. 32. Bedömningen av om myndigheten har varit oaktsam ska vara objektiv och ske från den skadelidandes synpunkt, dvs. utan hänsyn till den enskilde Sida 1219 tjänstemannens oaktsamhet. Man ska inte heller se till den skadegörande handlingens uppkomst från skadevållarens eller myndighetens synpunkt. Det är bara resultatet av handlingen skadan som är av intresse, inte orsaken till att den uppkom. Om flera tjänstemän har begått fel ska myndighetens samlade oaktsamhet vägas samman, även om vart och ett av felen kanske inte skulle vara skadeståndsgrundande. Det saknar betydelse om man kan fastställa vem som har begått fel. Frågan är vilka berättigade förväntningar den enskilde kan ha på myndighetens verksamhet. 33. Vid bedömningen av oaktsamhet har det vidare betydelse vilka krav som ska ställas på myndigheten med hänsyn till arten och ändamålet med verksamheten. Högre krav bör ställas vid frågor som är en central del av myndighetens verksamhet. Vidare bör högre krav ställas om det är fråga om en situation där myndigheten har förbisett en regel. I situationer där myndigheten har rätt att göra en skönsmässig bedömning eller har tolkat en rättsregel felaktigt krävs det i normalfallet att felbedömningen är uppenbar för att skadeståndsansvar ska kunna inträda. Skadeståndsansvar kan uppstå även på grund av 276

276 myndighetens underlåtenhet. Då förutsätts att myndigheten har haft skyldighet att handla på visst sätt (t.ex. på grund av en lagbestämmelse) och att underlåtenheten att handla kan bedömas som oaktsam. 34. Se om det sagda t.ex. prop. 1972:5 s. 496 ff. och 517 ff. jämförd med 1989/90:42 s. 14 ff. samt NJA 1990 s. 137, NJA 1994 s. 654, NJA 2010 s. 112 p. 5 med vidare hänvisningar och HD:s dom den 18 oktober 2013 i mål T (1), jfr även NJA 2013 s Frågor om åsidosättande av handläggningsregler och underlåtenhet att vidta åtgärder har bedömts av HD i rättsfallen NJA 2007 s. 862 (bedömning av Regeringsrättens underlåtenhet att kommunicera en ansökan med motparten), NJA 2007 s. 891 (bedömning av Kriminalvårdens underlåtenhet att visitera en person intagen i häkte) och NJA 2010 s. 112 (bedömning av kommuns underlåtenhet att bereda en sakägare tillfälle att yttra sig). I dessa rättsfall har en förutsättning för skadeståndsansvar varit att felet var uppenbart. Det synes inte i rättsfallen ha haft någon särskild betydelse om felen var att anse som positiva handlingar eller utgjordes av underlåtenhet. 36. Av de skäl som har utvecklats ovan (p. 23 ff.) måste Försäkringskassans åsidosättande av sina skyldigheter anses vara så felaktigt att Försäkringskassan har gjort sig skyldig till fel eller försummelse. 37. Ärendet om nedsättning av K.H:s sjukpenninggrundande inkomst innefattar myndighetsutövning. Den underlåtenhetshandling som utgör fel eller försummelse har nära samband med myndighetsutövningen i det ärendet. 38. Sammanfattningsvis har Försäkringskassan gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Kravet på adekvat kausalitet är uppfyllt 39. Med hänsyn till innehållet i de handlingar som K.H. sände in och omständigheterna i övrigt kan det förutsättas att hon, om Försäkringskassan hade uppmärksammat henne på bristerna i hennes handlingar, hade kompletterat sina handlingar så att Försäkringskassan hade kunnat pröva frågan om hennes rätt till sjukbidrag. Försäkringskassan har vitsordat yrkat belopp Sida 1220 och har inte heller ifrågasatt den utgångspunkten i K.H:s talan att hon skulle ha tillerkänts ersättning för angiven tidsperiod. Den försummelse som Försäkringskassan har gjort sig skyldig till får således anses ha orsakat att K.H. har gått miste om sjukbidrag och sjukersättning i den omfattning som hon har gjort gällande. 277

277 40. Att K.H. skulle riskera att bli utan ersättning utgjorde inte en osannolik konsekvens av att Försäkringskassan inte uppfyllde sin service- och utredningsskyldighet. Kravet på adekvans är alltså uppfyllt. Något medvållande föreligger inte 41. Försäkringskassan har gjort gällande att K.H. har underlåtit att begränsa sin skada genom att inte höra av sig till Försäkringskassan för att få besked om hur myndigheten betraktade de handlingar som hon hade sänt in och för att uppmärksamma myndigheten på att hon avsåg att ansöka om sjukbidrag/sjukersättning och inte sjukpenning. Detta borde K.H. enligt Försäkringskassan ha gjort redan när hon sände in handlingarna i december Enligt 6 kap. 1 andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada jämkas om vårdslöshet på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Enligt tredje stycket sker jämkning efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vårdslöshet på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. 43. När det medicinska underlaget inkommit till Försäkringskassan i december 2001 har det enligt vad som anförts ovan legat på Försäkringskassan att vidta någon åtgärd (inom skälig tid). Det har inte funnits något skäl för K.H. att höra av sig före Försäkringskassans beslut i mars Inte heller borde hon på grund av det beslutet ha förstått att Försäkringskassan inte hade för avsikt att vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av det underlag som hon hade sänt in, vilket avsåg en annan förmån än det beslut som Försäkringskassan hade meddelat. 44. När det gäller frågan om K.H. vid någon senare tidpunkt ska anses ha haft en skyldighet att reagera är det av betydelse att hon vid flera tillfällen gav in medicinsk utredning om sin situation utan att Försäkringskassan reagerade. I detta sammanhang bör också beaktas det medicinska skälet till att hon var arbetsoförmögen, vilket framgick av den utredning som Försäkringskassan hade tillgång till. 45. Det framstår vid en samlad bedömning inte som rimligt att lägga någon del av ansvaret för skadan som hon har lidit på K.H. själv. Sammanfattning och rättegångskostnader 46. Försäkringskassan är skadeståndsskyldig gentemot K.H. på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning med det 278

278 av K.H. yrkade beloppet. Skadeståndsskyldigheten ska inte jämkas på grund av medvållande. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom i huvudsaken förpliktar HD Försäkringskassan att till K.H. utge kr jämte ränta. Sida 1221 HD (justitieråden Marianne Lundius, Kerstin Calissendorff, Johnny Herre, Dag Mattsson och Anders Eka, referent) meddelade den 27 december 2013 följande dom. DOMSKÄL Bakgrund 1. Försäkringskassan sände i oktober 2001 ett brev till K.H. i vilket framgick att Försäkringskassan övervägde att ändra hennes sjukpenninggrundande inkomst till noll kr. Som skäl angavs att uppgifter hade kommit fram om att K.H. inte hade arbetat sedan september Det fanns inte några andra uppgifter om arbete eller studiemedel. Inte heller var K.H. registrerad hos Arbetsförmedlingen. K.H. gavs tillfälle att komma in med synpunkter innan Försäkringskassan fattade beslut i ärendet. 2. I december samma år skickade K.H. in en handling benämnd Medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder tillsammans med ett läkarutlåtande. Handlingarna var underskrivna av en legitimerad läkare och daterade den 11 december I läkarintyget beskrevs K.H:s sjukdomsbild. Av handlingarna framgick vidare bl.a. att K.H:s arbetsförmåga bedömdes vara helt nedsatt samt att läkaren föreslog att hon skulle beviljas två års helt sjukbidrag. 3. Försäkringskassan beslutade i mars 2002 att ändra K.H:s sjukpenninggrundande inkomst till noll kr med verkan från och med den 1 mars K.H. gav därefter vid tre tillfällen in ytterligare medicinska underlag på formulär avsedda för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder (i september 2002 samt i mars och september 2003). Den läkare som hade avgett bedömningen i december 2001 angav i samtliga fall återigen att K.H:s arbetsförmåga var helt nedsatt samt föreslog att K.H. skulle beviljas två års helt sjukbidrag 279

279 alternativt sjukersättning. K.H. gav dessutom i mars 2004 in en handling benämnd Läkarutlåtande över hälsotillstånd. I det utlåtandet, som hade utfärdats av en annan läkare, angavs att K.H. borde beredas sjukersättning samt att hennes sjukdomstillstånd bedömdes vara stationärt i åtminstone två år. (Socialförsäkringsförmånen sjukbidrag ersattes den 1 januari 2003 av tidsbegränsad sjukersättning, se vidare p. 9 och 10.) 5. I oktober 2006 gav K.H. in en ansökan om sjukersättning till Försäkringskassan på en för ändamålet avsedd blankett. Till ansökan bifogade hon två nya läkarutlåtanden. 6. I december 2006 beslutade Försäkringskassan på nytt att fastställa K.H:s sjukpenninggrundande inkomst till noll kr, denna gång med verkan från och med den 1 november Försäkringskassan förklarade i beslutet att de läkarintyg som K.H. hade sänt in under perioden november 2001 december 2006 betraktades som anspråk på sjukpenning. Myndigheten beklagade samtidigt att hon inte hade fått några beslut med anledning av de tidigare insända underlagen. Sida Genom beslut den 22 februari 2007 beviljades K.H., med stöd av 16 kap. 5 lagen om allmän försäkring (1962:381), hel sjukersättning retroaktivt från och med juli 2006 och tills vidare. I beslutet angavs att hennes arbetsförmåga bedömdes vara helt nedsatt av medicinska skäl sedan år 1998 eftersom medicinskt underlag styrkte detta. 8. K.H. ansökte om stämning och yrkade att Försäkringskassan skulle förpliktas att betala skadestånd. Hon anförde att myndigheten åsidosatt sina skyldigheter genom att inte upplysa henne om rätten att ansöka om sjukbidrag och genom att inte vidta några åtgärder med anledning av de läkarutlåtanden som hon gav in. Hon menade att Försäkringskassan därför var skyldig att betala skadestånd enligt bestämmelserna om fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Tingsrätten biföll K.H:s talan. Hovrätten har därefter ogillat hennes talan och upphävt tingsrättens dom. Om sjukbidrag, sjukersättning och sjukpenning 9. I 7 kap. 1 lagen om allmän försäkring framgick att en försäkrad hade rätt till förtidspension om arbetsförmågan på grund av sjukdom eller annan nedsättning av prestationsförmågan var nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen kunde anses varaktig. Sjukbidrag kunde utgå om nedsättningen av arbetsförmågan inte kunde anses varaktig men ändå kunde antas bli bestående avsevärd tid. Den 1 januari 2003 ändrades lagen så att motsvarande förmån i stället benämndes sjukersättning. Om arbetsförmågan kunde anses 280

280 varaktigt nedsatt, skulle sjukersättning utges tills vidare. Det fanns också möjlighet till tidsbegränsad sjukersättning. I lagen fanns också bestämmelser om sjukpenning och om beräkning av den sjukpenninggrundande inkomsten. 10. Enligt 2 KK (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring m.m. skulle en ansökan om sjukbidrag göras skriftligen på blankett som hade fastställts av Riksförsäkringsverket. Ansökan skulle vidare enligt 3 undertecknas av sökanden. Dessutom gällde enligt 4 att ett läkarintyg om den försäkrades hälsotillstånd skulle bifogas ansökan. Kungörelsen ersattes den 1 januari 2003 av förordningen (2002:986) om sjukersättning och aktivitetsersättning. Några sakliga förändringar i nu aktuella avseenden gjordes dock inte. Vidare gällde enligt 20 kap. 8 andra stycket lagen om allmän försäkring att en försäkrad som huvudregel var skyldig att lämna uppgifter om faktiska förhållanden på heder och samvete. Ett ärende om sjukbidrag har inte inletts 11. Som framgått inledde Försäkringskassan ett ärende angående K.H:s sjukpenninggrundande inkomst och sände henne ett brev i oktober 2001 i vilket angavs att Försäkringskassan övervägde att ändra hennes sjukpenninggrundande inkomst till noll kr. Försäkringskassan kom därefter att i mars 2002 fatta beslut i enlighet med vad man hade meddelat. Sida Under den tid som frågan om nedsättning av K.H:s sjukpenninggrundande inkomst var aktuell hos Försäkringskassan kom hon in med en handling benämnd Medicinskt underlag för bedömning av rätt till sjukpenning och behov av rehabiliteringsåtgärder och ett läkarutlåtande. Av utlåtandet framgick att läkaren föreslog att K.H. skulle beviljas två års helt sjukbidrag. 13. De av K.H. ingivna handlingarna skulle kunna tas till intäkt för att hennes avsikt var att hon, i stället för att tillföra information inför beslutet om sjukpenninggrundande inkomst, önskade inleda ett ärende om sjukbidrag. 14. Som framgått skulle en ansökan om sjukbidrag ske på en särskild blankett och uppgifter om faktiska förhållanden intygas på heder och samvete. Med hänsyn till de krav som sålunda gällde för en ansökan saknas det förutsättningar att se saken så att K.H. redan genom att ge in handlingarna i december 2001 inledde ett ärende om sjukbidrag. 15. Enligt K.H. borde emellertid Försäkringskassan inom ramen för sin serviceskyldighet ha upplyst henne om rätten att ansöka om sjukbidrag eller ha vidtagit andra åtgärder med 281

281 anledning av de handlingar som hon gav in. Genom att inte göra det har Försäkringskassan enligt K.H. ådragit sig skadeståndsskyldighet. Skadestånd enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen 16. Enligt 3 kap. 2 skadeståndslagen ersätts ren förmögenhetsskada som har vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller en kommun svarar. Vid bedömningen av om fel eller försummelse i bestämmelsens mening har förekommit är det av betydelse vilka krav som kan ställas på myndigheten med hänsyn till arten och ändamålet med verksamheten. Högre krav på aktsamhet bör kunna ställas vid frågor som är en central del av myndighetens verksamhet. I situationer där myndigheten har att göra en skönsmässig bedömning krävs i normalfallet mer för att ett åsidosättande av de krav som bör kunna ställas på verksamheten ska anses oaktsamt. Skadeståndsansvar kan uppstå även på grund av myndighetens underlåtenhet. Då förutsätts att myndigheten har haft skyldighet att handla på visst sätt (t.ex. på grund av en lagbestämmelse) och att underlåtenheten att handla kan bedömas som oaktsam. (Se HD:s dom den 18 oktober 2013 i mål T (2) p samt tillägget av samtliga ledamöter och där gjorda hänvisningar.) 17. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv och ske från den skadelidandes synpunkt, dvs. utan hänsyn till den enskilde tjänstemannens oaktsamhet. Man ska inte heller se till den skadegörande handlingens uppkomst från skadevållarens eller myndighetens synpunkt. Det är bara resultatet skadan som är av intresse, inte orsaken till att den uppkom. Om flera tjänstemän har begått fel ska myndighetens samlade oaktsamhet vägas samman, även om vart och ett Sida 1224 av felen kanske inte skulle vara skadeståndsgrundande. Det saknar betydelse om man kan fastställa vem som har begått fel. Det handlar främst om vad den skadelidande är berättigad att begära avseende myndighetsutövningen och inte om eller i vad mån någon enskild handläggare kan klandras. (Se prop. 1972:5 s. 496 ff. och 517 ff. samt prop. 1989/90:42 s. 14 ff.) Försäkringskassans serviceskyldighet 18. Lagen om allmän försäkring innehöll inte några särskilda bestämmelser om Försäkringskassans serviceskyldighet. För Försäkringskassans verksamhet i detta fall gällde således den allmänna serviceskyldighet som följer av 4 förvaltningslagen (1986:223). 19. Enligt 4 förvaltningslagen ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till 282

282 enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt. Av 1 följer att bestämmelsen om serviceskyldighet gäller all förvaltningsverksamhet hos myndigheterna. 20. Omfattningen av serviceskyldigheten får enligt förarbetena bedömas med hänsyn till den enskildes behov av hjälp, frågans art och om det finns parter med motstående intressen. Myndighetens arbets- och resurssituation kan också inverka. Skyldigheten tar inte bara sikte på sådan hjälp som ligger på det formella planet. När det behövs och är lämpligt ska myndigheten också vägleda den enskilde genom att, allt efter omständigheterna, ta initiativ till ytterligare utredning, verka för att utredningen begränsas till vad som är nödvändigt, fästa den enskildes uppmärksamhet på att det finns ett annat, bättre sätt att nå det han eftersträvar osv. I förarbetena framhålls också att vägledningsskyldigheten i princip gäller oberoende av någon begäran från den enskilde. (Se prop. 1985/86:80 s. 18 ff. och 59 ff.) Försäkringskassans handläggning har varit oaktsam 21. I förevarande fall har Försäkringskassan inlett ett ärende om K.H:s sjukpenninggrundande inkomst. K.H. har i det sammanhanget gett in handlingar som, när Försäkringskassan tog del av dem, rimligen borde ha väckt frågor. Det måste exempelvis ha framstått som oklart varför K.H., tillsammans med en blankett avsedd för sjukpenning, gav in ett läkarutlåtande med förslag om helt sjukbidrag. Det har legat nära till hands att misstänka att K.H. kunde ha missförstått något med anledning av de kontakter som pågick mellan henne och Försäkringskassan, särskilt som det rörde sig om närliggande och i viss mån sammanfallande förmåner i socialförsäkringssystemet. Som ett led i serviceskyldigheten borde Försäkringskassan ha kontaktat K.H. i syfte att få klarhet i varför hon hade gett in dessa handlingar och därvid ha bistått med upplysningar och råd. Att inte vidta några sådana åtgärder måste anses oaktsamt. Sida 1225 Det saknar i detta fall betydelse för bedömningen att Försäkringskassan generellt sett hanterar en stor mängd ärenden om sjukpenning och andra förmåner. 22. Försäkringskassans åsidosättande av serviceskyldigheten har således varit av sådant slag att fel eller försummelse i skadeståndslagens mening har förelegat. Fel eller försummelse vid myndighetsutövning 283

283 23. Begreppet myndighetsutövning avser beslut eller åtgärder som är ett uttryck för det allmännas rätt att utöva makt över medborgarna. Karaktäristiskt är att den enskilde står i ett beroendeförhållande till myndigheten som bestämmer över den enskildes rättigheter och skyldigheter på ett sätt som inte förekommer i privaträttsliga sammanhang (se t.ex. prop. 1972:5 s. 498 f. och NJA 2001 s. 755). Råd och upplysningar, liksom annan service som samhället erbjuder medborgarna att anlita om de så önskar, är i princip inte att hänföra till myndighetsutövning (a. prop. s. 499 f.). Det innebär att upplysningar, vägledning och råd som myndigheter lämnar enligt 4 förvaltningslagen normalt sett inte utgör myndighetsutövning. 24. Att skadan ska ha vållats vid myndighetsutövning betyder att den endast behöver stå i ett visst närmare sammanhang med myndighetsutövningen. Enligt förarbetena omfattar bestämmelsen åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som ett led i myndighetsutövningen, men som är reglerade av offentligrättsliga föreskrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde. Detsamma gäller vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen. (Se a. prop. s. 502 samt t.ex. NJA 1985 s. 696 I och II, NJA 1987 s. 535, NJA 1990 s. 705, NJA 2001 s. 755 och NJA 2013 s. 145.) 25. I rättspraxis finns det exempel på fall där information har lämnats av en myndighetsföreträdare och haft en så nära anknytning till ett ärende eller någon annan myndighetsåtgärd att den har ansetts ha lämnats vid myndighetsutövning. I rättsfallet NJA 1985 s. 696 I hade en tjänsteman på en försäkringskassa lämnat ett felaktigt besked angående en försäkrads rätt till föräldrapenning. Det felaktiga beskedet avsåg inte innehållet i något beslut. Vid tiden för beskedet hade det inte heller inletts något ärende angående rätten till föräldrapenning. Den försäkrade gjorde dock, efter beskedet, en anmälan för utfående av föräldrapenning. HD, som framhöll att det måste ha stått klart för tjänstemannen att den försäkrade skulle komma att omedelbart rätta sitt praktiska handlande efter beskedet, fann att Försäkringskassans besked hade haft en så nära anknytning till ett ärende om föräldrapenning att det måste anses ha lämnats vid myndighetsutövning. Sida 1226 Försäkringskassans oaktsamhet har skett vid myndighetsutövning 26. En underlåtenhet att vidta åtgärder under handläggningen av ett ärende är som regel att hänföra till myndighetsutövning. Som tidigare har konstaterats (se p. 14) kan K.H. genom att ge in de aktuella handlingarna inte anses 284

284 ha inlett något ärende om sjukbidrag. Försäkringskassans underlåtenhet att fullgöra sin serviceskyldighet med anledning av de ingivna handlingarna har således inte skett inom ramen för handläggningen av ett ärende om sjukbidrag. Frågan är därför om underlåtenheten ändå kan anses ha haft ett sådant samband med Försäkringskassans myndighetsutövning mot K.H. att den faller in under den aktuella skadeståndsbestämmelsen. 27. Ärendet om sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan avsåg myndighetsutövning. De handlingar som K.H. gav in i december 2001 medförde en skyldighet för myndigheten att kontakta henne för att närmare utreda vad hon avsåg med ingivandet (se p. 21). Försäkringskassans underlåtenhet att göra detta har haft en så nära anknytning till det pågående ärendet om sjukpenninggrundande inkomst att åsidosättandet ska anses ha skett vid myndighetsutövning. Kravet på orsakssamband är uppfyllt 28. Med hänsyn till innehållet i de handlingar som K.H. sände in och till de övriga omständigheter som förelåg står det klart att hon, om Försäkringskassan hade uppmärksammat henne på möjligheten att ansöka om sjukbidrag och upplyst henne om hur detta skulle göras, snarast skulle ha kompletterat handlingarna och gett in en ansökan om sjukbidrag som Försäkringskassan hade kunnat pröva. Utredningen i målet talar starkt för att en sådan ansökan från K.H:s sida skulle ha beviljats. Försäkringskassans oaktsamhet får därför anses ha orsakat att K.H. gick miste om den aktuella förmånen. Det råder inte någon tvist om det belopp som K.H. har yrkat. Något medvållande föreligger inte 29. Enligt Försäkringskassan har K.H. varit medvållande till skadan genom underlåtenhet att begränsa sin skada genom att inte höra av sig till Försäkringskassan för att få besked om hur myndigheten betraktade de handlingar som hon hade sänt in och för att uppmärksamma myndigheten på att hennes faktiska avsikt var att ansöka om sjukbidrag och inte sjukpenning. Försäkringskassan är av uppfattningen att så borde ha skett redan när K.H. sände in handlingarna i december Något medvållande från K.H:s sida av det skälet att hon godtog Försäkringskassans underlåtenhet att agera och därför inte själv kontaktade myndigheten eller handlade på något annat sätt kan inte anses föreligga. Någon jämkning av Försäkringskassans skadeståndsskyldighet ska därför inte ske. Sida

285 DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD Försäkringskassan att till K.H. utge kr jämte ränta. Fotnoter 1 NJA 2013 s NJA 2013 s

286 . Barn och föräldrars ansvar. 287

287 NJA 2015 s :44 Fråga om jämkning av en förälders skadeståndsansvar för brott begångna av barnet. Göteborgs tingsrätt F.K., född 1997, dömdes av Göteborgs tingsrätt den 25 juni 2013 för grovt förtal till ungdomsvård. F.K. förpliktades även att, solidariskt med en medåtalad, utge skadestånd med kr till var och en av 38 målsägande. F.K:s vårdnadshavare, modern R.K., förpliktades samtidigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 skadeståndslagen att solidariskt med F.K. betala kr till var och en av målsägandena. Den medåtalades vårdnadshavare ålades att solidariskt med sitt barn betala skadestånd på motsvarande sätt. Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Henrik Winman) anförde i domskälen bl.a. följande. Vårdnadshavarnas skadeståndsansvar samt frågan om jämkning Varje fall av grovt förtal som F.K. och har gjort sig skyldiga till utgör resultatet av ett eget händelseförlopp och är därmed att betrakta som en separat skadehändelse (jfr prop. 2009/10:142 s. 47). Vårdnadshavarna för F.K. och ska därför, om jämkning inte sker, tillsammans med sina barn stå för skadeståndet upp till ett belopp om kr i förhållande till var och en av målsägandena. Vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas om skyldigheten att utge skadestånd är uppenbart oskälig med hänsyn till vårdnadshavarens förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder vårdnadshavaren har Sida 483 vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Avsikten är att jämkningsmöjligheten endast ska användas undantagsvis och med återhållsamhet (prop. 2009/10:142 s. 37 f.). Av lagmotiven framgår att det förhållandet att barnet vid gemensam vårdnad huvudsakligen bor hos den andre föräldern och att den skadeståndsansvarige föräldern enbart har ett begränsat umgänge med barnet inte ska föranleda någon jämkning (prop. 2009/10:142 s. 48). Vad R.K. har berättat om att F.K. före och under tiden för de brottsliga gärningarna bott hos sin pappa och att hon haft mycket begränsad kontakt med sin dotter utgör inte skäl för jämkning. Det är inte heller utrett att hennes åtgärder för 288

288 att förhindra F.K. från att begå brott har gått utöver en förälders ordinarie tillsynsplikt. Det finns inte tillräckliga skäl för att jämka R.K:s skadeståndsansvar.. Hovrätten för Västra Sverige F.K. och R.K. överklagade tingsrättens dom i fråga om skadestånd i Hovrätten för Västra Sverige. Domen vann laga kraft mot F.K:s medåtalade och dennes vårdnadshavare. Hovrätten beslutade den 27 augusti 2013 att inte meddela prövningstillstånd ifråga om den skadeståndsskyldighet som ålagts F.K. Genom samma beslut meddelade hovrätten prövningstillstånd såvitt gällde frågan om den skadeståndsskyldighet som ålagts R.K. kunde jämkas. R.K. träffade härefter förlikning med 15 av de aktuella målsägandena, varefter hovrätten på parternas begäran undanröjde tingsrättens dom i de delar som avsåg R.K:s skadeståndsskyldighet gentemot dessa målsägande. Sedan R.K. träffat förlikning med ytterligare fem målsägande återkallade hon sitt överklagande såvitt gällde det skadestånd hon dömts att betala till dessa personer. Frågan i hovrätten var alltså om R.K:s skyldighet att utge skadestånd till de återstående 18 målsägandena kunde jämkas. Hovrätten (hovrättsråden Eva Lönqvist och Per Renell samt hovrättsassessorn Robert Lindh) anförde i dom den 6 maj 2014 följande. NÅGOT OM VÅRDNADSHAVARES PRINCIPALANSVAR Bestämmelsen i 3 kap. 5 skadeståndslagen om vårdnadshavares solidariska skadeståndsskyldighet på grund av brott som deras barn har begått, infördes i skadeståndslagen den 1 september Dessförinnan kunde vårdnadshavare bli skadeståndsskyldiga för skador som deras barn hade orsakat genom brott endast om vårdnadshavaren själv på något sätt varit oaktsam, t.ex. genom att brista i sin tillsyn över barnet. Den aktuella bestämmelsen medförde således en betydande förändring, med ett principalansvar som är närmast strikt för vårdnadshavaren upp till det begränsade belopp som framgår av bestämmelsen. Till grund för denna skärpning av föräldrars skadeståndsansvar för skador orsakade av deras barn och ungdomar, fanns resonemang bl.a. om att reformen Sida 484 kunde förväntas bidra till en minskad ungdomsbrottslighet och till ett tydliggörande av föräldrars ansvar för sina barns handlingar (prop. 2009/10:142 s. 23 ff.). 289

289 Samtidigt med den nya regeln i 3 kap. 5 skadeståndslagen infördes i 6 även en bestämmelse som innebär att en vårdnadshavares skadeståndsskyldighet enligt 5 under vissa förutsättningar kan jämkas. Ersättning kan således jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Enligt förarbetena bör jämkningsregeln tillämpas restriktivt för att man ska kunna uppnå den preventiva effekt som eftersträvas (a.a. s. 37 f.). Utgångspunkten är enligt förarbetena att föräldrar ska betala skadestånd enligt principalansvaret även om de inte har agerat försumligt på något sätt, utan tvärtom i alla avseenden har uppfyllt sina förpliktelser som vårdnadshavare. Bestämmelsen i 3 kap. 6 skadeståndslagen om jämkning tar sikte på sådana förhållanden som har att göra med relationen till barnet. En faktor som enligt förarbetena kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt med varandra och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv. Det framhålls dock att det i vårdnadsansvaret enligt 6 kap. 2 andra stycket FB ingår en tillsynsplikt oavsett om barnet huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren eller inte. Andra fall som avses kunna föranleda jämkning är om barnet är omhändertaget med stöd av t.ex. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller vållar skada i första hand i syfte att skada vårdnadshavaren genom att denne tvingas betala ett skadestånd. Jämkningsregeln är därutöver avsedd att kunna tillämpas i fall när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra brott. Avsikten är, som tidigare nämnts, att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. I kravet på särskilda åtgärder ligger att de åtgärder som har vidtagits går längre än vad som följer av det grundläggande tillsynsansvar som alla föräldrar har. Jämkning ska t.ex. kunna bli aktuellt om ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen står i hans eller hennes makt för att förhindra att barnet fortsätter begå brott i form av t.ex. ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola men ansträngningarna trots allt är förgäves. Det framgår av förarbetena att det bör krävas att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående (a.a. s. 48 samt Bengtsson Strömbäck, Skadeståndslagen en kommentar, 4 uppl. 2011, s. 137). En vårdnadshavares skadeståndsansvar kan också jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen. För jämkning krävs då att skyldigheten att utge skadestånd kan anses oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Hänsyn ska också 290

290 tas till den skadelidandes behov av skadestånd och till övriga omständigheter. I vissa fall kan skadeståndet Sida 485 jämkas till noll. Denna jämkningsregel ska ses som en säkerhetsventil mot alltför betungande betalningsskyldighet även vid ett sådant skärpt skadeståndsansvar som numera gäller för vårdnadshavare (prop. 2009/10:142 s. 36 f.). I propositionen sägs bl.a. att det i många fall torde finnas utrymme för jämkning om en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund av att barnet har begått en serie brott. Om det är fråga om vårdnadshavare med mycket låga inkomster, till exempel i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst, skulle skadeståndet enligt förarbetena kunna jämkas även när det inte är fråga om omfattande skadeståndskrav. YRKANDEN OCH GRUNDER I HOVRÄTTEN M.M. R.K. har yrkat att hovrätten med ändring av tingsrättens dom befriar henne från skyldigheten att utge skadestånd eller sätter ned det utdömda skadeståndet. Som grund har hon i första hand anfört att det med hänsyn till hennes förhållande till F.K. och de särskilda åtgärder som hon har vidtagit för att förhindra F.K. från att begå brott, är uppenbart oskäligt att ålägga henne skadeståndsskyldighet. Hon har anfört att F.K. flyttade hem till sin pappa den 23 november 2012, att hon till den 17 januari 2013 hade mycket begränsad kontakt med F.K. samt att hon därför under denna tid inte kunde utöva tillsyn över F.K. och förhindra henne att begå brott. R.K. har tillagt att hon samma dag som F.K. bosatte sig hos fadern försökte få dottern att komma hem igen och att hon i det syftet tog kontakt både med polis och socialtjänst, samt att hon även därefter vid flera tillfällen besökte F.K:s pappas hem och kontaktade honom genom mail och telefon. I andra hand har R.K. gjort gällande att skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till hennes ekonomiska förhållanden. Hon har berättat att hon har en årsinkomst som motsvarar kr och att hon har tre underåriga barn hemma att försörja. Målsägandena har motsatt sig ändring. De har anfört att det saknas anledning att jämka skadeståndsbeloppen av något av de skäl som R.K. har gjort gällande. Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling. BEVISNINGEN I HOVRÄTTEN R.K. har åberopat förhör med sig själv och F.K. genom uppspelning av videoupptagningarna av förhören med dem båda vid tingsrätten. Hon har vidare åberopat skriftlig bevisning. 291

291 R.K. har först i hovrätten åberopat en polisanmälan och en anmälan till socialtjänsten, med bilagor. Hovrätten anser att hon har giltig ursäkt att åberopa detta material först här och tillåter henne därför detta (50 kap. 25 tredje stycket RB). Sida 486 HOVRÄTTENS DOMSKÄL Kan R.K:s solidariska skadeståndsskyldighet jämkas med stöd av 3 kap. 6 skadeståndslagen? R.K. är ensam vårdnadshavare för F.K.. Enbart den omständigheten att F.K. hade lämnat sitt hem och bodde hos sin pappa under den tid gärningarna begicks är enligt hovrättens mening inte tillräckligt för att det ska anses uppenbart oskäligt att R.K. ska betala det yrkade skadeståndet. Av utredningen i målet framgår att R.K. hade kontakt med polis och socialtjänst efter det att F.K. hade lämnat hemmet och upprepade gånger försökte få F.K. att återvända hem, dock utan att lyckas. Frågan är om detta är sådana åtgärder som går utöver vad som krävs med hänsyn till R.K:s grundläggande tillsynsansvar och därför kan vara skäl för jämkning av skadeståndet. Hovrätten konstaterar att det inte finns några vägledande avgöranden från HD i frågan. Avgöranden från övriga domstolar ger inte någon helt enhetlig bild av hur bestämmelsen tolkas i praktiken. Mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som redovisats ovan, menar hovrätten emellertid att de åtgärder som R.K. har vidtagit och som främst synes ha varit inriktade på att F.K. inte skulle vistas hos sin pappa inte är av den omfattningen eller har pågått under så lång tid som krävs för att det skadestånd som R.K. ska betala ska kunna jämkas med stöd av 3 kap. 6 skadeståndslagen. Kan R.K:s skadeståndsskyldighet jämkas enligt 6 kap. 2 skadeståndslagen? Det skadestånd som R.K. av tingsrätten har ålagts att betala till de i detta mål aktuella målsägandena, uppgår totalt till kr. Frågan är om det kan anses oskäligt betungande för R.K. att betala detta skadestånd, med hänsyn till vad som framkommit om hennes ekonomiska förhållanden. Vid denna bedömning ska hovrätten också ta hänsyn till de skadelidandes behov av skadeståndet samt övriga omständigheter. Som hovrätten tidigare har redovisat framhölls det vid införandet av den utökade skadeståndsskyldigheten för vårdnadshavare, att jämkning av skadestånd skulle kunna komma ifråga även i enlighet med bestämmelsen i 6 kap

292 skadeståndslagen. Bestämmelsens ordalydelse har inte ändrats. Den tidigare tillämpningen av jämkningsbestämmelsen får därför förutsättas vara vägledande även för bedömningen av om vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas. Som utgångspunkt bör då beaktas att jämkningsregeln enligt doktrinen ska tillgripas bara som en sista utväg för domstolarna, när tillämpning av övriga skadeståndsregler leder till så orimliga konsekvenser att de avgjort inte kan accepteras (se Bengtsson Strömbäck s. 407). Hovrätten konstaterar att det saknas vägledning från HD om hur jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen ska tillämpas i fall då en vårdnadshavare enligt den nya regeln om principalansvar har förpliktats att solidariskt med sitt barn ersätta sådana skador som barnet har orsakat genom brott. Sida 487 R.K. har i detta fall ställts inför ett förhållandevis stort antal skadeståndskrav till följd av att hennes dotter under en kortare tid har begått en serie brott. Hon har låg förvärvsinkomst och är försörjningsskyldig för tre hemmavarande barn. Mot bakgrund av det utdömda skadeståndets storlek och målsägandenas behov av skadestånd anser hovrätten emellertid inte att de förhållanden som R.K. har anfört är tillräckliga för att det skadestånd som hon har ålagts som vårdnadshavare för F.K. ska jämkas. HOVRÄTTENS DOMSLUT Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i överklagad del. Högsta domstolen R.K. överklagade och yrkade att HD skulle befria henne från skyldigheten att betala skadestånd eller i vart fall sätta ned det utdömda skadeståndet. Motparterna motsatte sig att hovrättens dom ändrades. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, justitiesekreteraren Hanna Granberger, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom. DOMSKÄL Punkterna 1 11 och 13 motsvarar i huvudsak punkterna 1 12 i HD:s dom. 293

293 12. R.K. är ensam vårdnadshavare för dottern F.K. Vad som i utredningen framkommit om att dottern, mot R.K:s vilja, hade lämnat hemmet och vid tiden för gärningarna bodde hos sin pappa, kan inte anses vara en sådan situation som kan jämställas med ett omhändertagande av vård enligt LVU eller liknande, där vårdnadshavaren inte längre ansvarar för den faktiska omsorgen om barnet. De nu angivna förhållandena kan därmed inte medföra att det är uppenbart oskäligt att R.K. betalar skadeståndet Tillsynsplikten enligt föräldrabalken innebär att vårdnadshavaren, i syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan, ska svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (se 6 kap. 2 andra stycket tredje meningen FB). Enligt lagmotiven måste vårdnadshavaren på ett aktivt sätt hålla sig underrättad om vad barnet företar sig och vara beredd att ingripa i den utsträckning som kan behövas. När det gäller tonåringar måste man räkna med att vårdnadshavarens inflytande över vad ungdomar gör utanför hemmet är ganska litet och det är en avvägningsfråga hur stor frihet en tonåring ska medges. I vissa situationer kan det föreligga en skyldighet att ge barnet förhållningsorder, förmaningar och instruktioner för att vårdnadshavaren ska anses ha uppfyllt kravet på att vidta lämpliga åtgärder. Är situationen sådan att det inte kan begäras att vårdnadshavaren personligen ingriper mot tonåringens förehavanden, bör vårdnadshavaren vidta andra lämpliga åtgärder som kan förebygga skada, t.ex. att söka hjälp hos de sociala myndigheterna. Det kan också bli nödvändigt om en tonåring inte rättar sig efter de gränser som vårdnadshavaren sätter. (Se prop. 1993/94:57 s. 25 f.) Sida I utredningen har det framkommit att R.K. vidtagit åtgärder, genom att försöka etablera kontakt med dottern, besöka fadern och kontakta såväl polis som socialtjänst. Åtgärderna, som i huvudsak synes ha varit inriktade på att dottern inte skulle vistas hos sin pappa, kan inte anses så omfattande eller långtgående att de går utöver R.K:s grundläggande tillsynsansvar enligt föräldrabalken. Med den restriktiva tillämpning av bestämmelsen som lagstiftaren förordat kan de aktuella förhållandena därmed inte medföra att det är uppenbart oskäligt att R.K. betalar skadeståndet. Förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsansvar med stöd av 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen föreligger inte. Förutsättningar för jämkning enligt 6 kap. 2 skadeståndslagen 294

294 16. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen kan enligt lagstiftaren ses som en säkerhetsventil mot en alltför betungande betalningsskyldighet för vårdnadshavaren. Ett oskäligt betungande skadestånd kan sättas ned till en nivå som är rimlig med hänsyn till vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden. Hänsyn ska också tas till den skadelidandes behov av skadestånd och övriga omständigheter. (Se prop. 2009/10:142 s. 36 f.) 17. Enligt förarbetena kan det finnas utrymme för jämkning om en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav pga. att barnet har begått en serie brott. Om det är fråga om vårdnadshavare med mycket låga inkomster, till exempel i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst, torde skadeståndskravet kunna jämkas även när det inte är fråga om omfattande skadeståndskrav. Vid bedömning av jämkningsfrågan bör även övriga omständigheter kunna beaktas, t.ex. om det funnits möjlighet för vårdnadshavaren att teckna en ansvarsförsäkring som täcker principalansvaret. Enligt äldre förarbeten kan det dock inte alltid begäras av privatpersoner att de ska hålla sig med en ansvarsförsäkring. Vidare synes det för närvarande oklart om det överhuvudtaget är möjligt att teckna en ansvarsförsäkring som täcker principalansvaret. (Se prop. 2009/10:142 s. 36 f. och prop. 1975:12 s. 176 samt Eva Lindell-Frantz, Uppsatser om skadeståndsansvar och ansvarsförsäkring, Ansvarsförsäkring i konsumentförhållande, 2012, s. 144 f. och 163 f.) 18. Vid införandet av den allmänna jämkningsregeln uttalade lagstiftaren att jämkning inte bör komma i fråga om den skadeståndsskyldige väntas klara av skadeståndsbetalningarna utan alltför stora uppoffringar. När det gäller enskilda personer synes en riktpunkt för bedömningen kunna vara, om skadeståndet skulle komma att belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi i sådan grad att dennes standard därigenom skulle komma att avsevärt understiga en genomsnittsfamiljs. Framställs skadeståndsanspråk av flera personer, får man bedöma varje persons anspråk för sig samtidigt som frågan, om skadeståndet är oskäligt betungande, får prövas med hänsyn till den sammanlagda skadeståndsbördan. (Se prop. 1975:12 s. 176 f. och Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 294.) 19. Den första frågan att ta ställning till är om skadeståndet som den ansvarige är skyldig att utge skulle i sådan grad belasta hans eller hennes ekonomi, att det i varje fall från denna synpunkt ter sig oskäligt att döma ut beloppet. Besvaras denna fråga nekande är det redan klart att jämkningsbestämmelsen inte kan åberopas. Annars blir nästa spörsmål, om jämkning Sida 489 trots detta bör underlåtas med 295

295 hänsyn till den skadelidandes behov av skadeståndet eller andra föreliggande omständigheter. (Se prop. 1975:12 s. 175 ff.) 20. R.K. har i detta fall ställts inför ett förhållandevis stort antal skadeståndskrav pga. att hennes dotter under en kortare tid begått en serie brott. Detta förhållande talar för att det kan finnas utrymme för jämkning. För att jämkning ska komma i fråga krävs det emellertid därutöver, att det av utredningen om vårdnadshavarens ekonomiska förhållanden framgår att skadeståndsskyldigheten är oskäligt betungande. Det åligger därmed vårdnadshavaren att åberopa utredning till styrkande av detta förhållande. 21. R.K. har som skäl för jämkning i denna del endast åberopat att hon är försörjningsskyldig för tre barn och hänvisat till sin årsinkomst. Genom utredningen har det framkommit att R.K. taxeringsåret 2013 hade en årsinkomst uppgående till cirka kr. 22. Utifrån de förhållanden som R.K. anfört går det inte att dra några närmare slutsatser om hennes nuvarande eller framtida ekonomiska förutsättningar och om den samlade skadeståndsskyldigheten skulle komma att belasta hennes ekonomi i sådan grad att den kan anses oskäligt betungande. Jämkning med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen kan därför inte komma i fråga. Vid denna utgång görs ingen bedömning av målsägandenas behov av skadeståndet och övriga omständigheter. Slutsats 23. Det saknas förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet. Hovrättens domslut i den överklagade delen ska därför fastställas. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut i överklagad del. HD (justitieråden Ella Nyström, Gudmund Toijer, Göran Lambertz och Svante O. Johansson) meddelade den 18 juni 2015 följande dom. DOMSKÄL Bakgrund och frågan i målet 1. R.K. är ensam vårdnadshavare för dottern F.K., född i juli F.K. och en jämnårig kamrat dömdes av Göteborgs 296

296 tingsrätt i juni 2013 för grovt förtal den december 2012 avseende spridning av uppgifter om 38 målsägande på det sociala nätverket Instagram. Tingsrätten förpliktade F.K. att, solidariskt med den medtilltalade, betala skadestånd för kränkning om kr till varje målsägande. R.K. förpliktades att solidariskt med F.K. betala kr till var och en av målsägandena. 2. R.K. överklagade tingsrättens dom i fråga om skadestånd. Under målets handläggning i hovrätten träffade hon förlikning med 20 av målsägandena och hovrätten avskrev målet i dessa delar. Hovrätten, som ansåg att det inte fanns förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet, fastställde tingsrättens domslut i den överklagade delen. 3. Under målets handläggning i HD har R.K. återkallat överklagandet beträffande tre av målsägandena. HD har avskrivit målet i dessa delar. Sida 490 Överklagandet omfattar således R.K:s skadeståndsskyldighet om kr till var och en av de 15 återstående målsägandena, sammanlagt kr. 4. Frågan i HD är om det finns skäl att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet. Den rättsliga regleringen 5. De i målet relevanta bestämmelserna finns i 3 kap. 5 och 6 och 6 kap. 2 skadeståndslagen. Reglerna innebär i huvudsak följande. 6. Enligt 3 kap. 5 skadeståndslagen ska en förälder som har vårdnaden om ett barn ersätta personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott och skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3. Härmed avses bl.a. kränkning genom förtalsbrott. Förälderns ansvar är för varje skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp som gällde det år då skadehändelsen inträffade. 7. Syftet med lagstiftningen är att tydliggöra för föräldrar att de bär huvudansvaret för sina barn och ungdomar. Tanken är att ett skärpt skadeståndsansvar för föräldrar kan bidra till att på sikt motverka ungdomsbrottslighet, bl.a. genom att medföra tydligare föräldrareaktioner vid brottsliga beteenden och öka engagemanget för barnens förehavanden. (Se prop. 2009/10:142 s. 23 ff.) 8. Ersättningen kan enligt 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. 297

297 Jämkning kan också ske enligt den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2, om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till förälderns ekonomiska förhållanden. Härvid ska även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter beaktas. Jämkning enligt 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen 9. Utgångspunkten för skadeståndsskyldigheten enligt 3 kap. 5 skadeståndslagen är att det är fråga om ett principalansvar som ska gälla också om en förälder som är vårdnadshavare inte har agerat försumligt i något avseende. Även den förälder som i alla avseenden har uppfyllt sina förpliktelser som vårdnadshavare ska alltså betala skadestånd. Jämkning kan emellertid komma i fråga i fall när ett skadeståndsansvar skulle framstå som orimligt. 10. Jämkningsbestämmelsen tar till en början sikte på förhållanden som har att göra med relationen till barnet. I lagmotiven anges att en faktor som kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt alls och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv. Det ska dock beaktas att det enligt 6 kap. 2 andra stycket FB ingår en tillsynsplikt i vårdnadsansvaret, oavsett om Sida 491 barnet bor hos vårdnadshavaren eller inte. Att ett barn huvudsakligen bor hos den andre vårdnadshavaren eller att en vårdnadshavare bara har begränsat umgänge utgör inte i sig skäl att jämka skadeståndsskyldigheten. En situation då jämkning bör kunna komma i fråga är när barnet är omhändertaget enligt socialrättslig lagstiftning. (Se a. prop. s. 37 och 48.) 11. De relevanta omständigheterna för jämkning knyter här an till vårdnaden. Den som har vårdnaden om ett barn har bl.a. ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. Vårdnaden består till dess barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap; ansvaret för att fostra barnet sträcker sig således över lång tid. 12. Jämkning kan därutöver ske när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra att barnet begår brott. Enligt lagmotiven är avsikten att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. Som exempel anges att ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen har stått i hans eller hennes makt för att förhindra fortsatt brottslighet, kanske i form av ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola, men ansträngningarna har varit 298

298 förgäves. Det krävs att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående. (Se a. prop. s. 37 och 48.) Andra begränsningar av principalansvaret 13. Bestämmelsen i 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen lämnar inte något utrymme för jämkning på andra grunder än de som anges i lagtexten. Jämkningsregeln bör, som särskilt betonas i förarbetena, tillämpas restriktivt (se a. prop. s. 38). Detta bör ses mot bakgrund av regeln i 5 andra stycket, som innebär att vårdnadshavarens ansvar för varje skadehändelse begränsas till en femtedel av prisbasbeloppet. Denna regel har införts för att ett obegränsat ersättningsansvar skulle kunna te sig oskäligt mot vårdnadshavaren, särskilt med hänsyn till att principalansvaret aktualiseras oberoende av om han eller hon har brustit i sin tillsyn (se a. prop. s. 34). 14. I denna begränsning ligger ett skydd för vårdnadshavaren mot oskäliga konsekvenser. Detta måste anses minska utrymmet för jämkning enligt 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen, eftersom jämkningsmöjligheten tar sikte på ett av hänsyn till skäligheten redan begränsat belopp. 15. Beloppsbegränsningen avser varje enskild skadehändelse och inte det sammanlagda skadeståndsbeloppet, som därmed kan bli förhållandevis stort när skadeståndsskyldigheten avser flera händelser. Lagstiftningen bygger på tanken att det är den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen som ska kunna tillämpas i sådana fall. Den regeln kan ses som en säkerhetsventil, exempelvis då en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund Sida 492 av att barnet har begått en serie brott (se a. prop. s. 36). Intresset av jämkning ska dock enligt 6 kap. 2 vägas mot andra intressen, bl.a. den skadelidandes behov av skadeståndet. Omständigheterna i detta fall 16. R.K. är ensam vårdnadshavare för F.K., och F.K. har den största delen av tiden bott hos mamman. I november 2012 bestämde sig F.K. för att bo hos pappan. Det hade då förekommit konflikter mellan R.K. och F.K., bl.a. för att F.K. tyckte att mamman satte upp för många regler för henne. 17. Natten mellan den 23 och 24 november 2012 sökte R.K. upp dottern i pappans bostad för att få henne att komma hem. Vid besöket uppstod bråk och R.K. och F.K. har uppgett att pappan då hotade R.K. med kniv. I samband med bråket tillkallade R.K. polis, som under natten kontaktade socialjouren. Den akuta situationen löstes genom att F.K. skulle få bo hos en annan 299

299 familj. Senare på natten återvände dock F.K. till pappans bostad. 18. Den 24 november var R.K. i kontakt med socialtjänsten angående möjligheten till hjälp med att få hem F.K. Socialtjänsten ansåg emellertid att det bl.a. med hänsyn till F.K:s ålder inte fanns grund för något tvångsomhändertagande av henne. F.K. kom att bo hos pappan fram till januari Enligt F.K. var hon till största delen ensam under den tiden, eftersom pappan oftast var borta från bostaden. R.K. och F.K. har uppgett att pappan missbrukade narkotika. R.K:s förhållande till F.K. ger inte anledning till jämkning 19. Det beskrivna förloppet ger en bild av hur förhållandet mellan R.K. och F.K. var just vid tiden för F.K:s brottslighet. Det har i övrigt inte framkommit några omständigheter som ger underlag för en närmare bedömning av förhållandet mellan dem. Under den tid om cirka två månader som F.K. bodde hos sin pappa hade R.K. visserligen begränsade möjligheter att utöva någon faktisk vård och omsorg, och hon försökte utan framgång förmå F.K. att komma hem. Emellertid ingår i vårdnadsansvaret en tillsynsplikt oavsett om barnet huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren (se p. 10). 20. Möjligheten att jämka skadeståndet med hänsyn till förhållandet mellan föräldern och barnet får mot bakgrund av uttalandena i lagmotiven antas ta sikte på fall där föräldern under en länge tid har saknat möjlighet att vara delaktig i barnets liv och därmed i fostran av barnet. Situationen kan i detta fall inte anses ha varit sådan. Tillräckliga skäl för jämkning på grund av R.K:s förhållande till F.K. föreligger därför inte. R.K:s åtgärder ger inte anledning till jämkning 21. Det framgår att R.K. har gjort ansträngningar för att förmå F.K. att komma hem. De åtgärder som hon har vidtagit har legat inom den ram som tillsynsplikten enligt föräldrabalken innebär. Det kan därmed inte anses vara fråga om sådana särskilt långtgående åtgärder för att förhindra Sida 493 brott som avses i jämkningsbestämmelsen. Någon jämkning på denna grund kan därför inte ske. Jämkning kan inte heller ske enligt den allmänna jämkningsregeln 22. Genom att skadeståndet avser 15 skadehändelser blir det sammanlagda beloppet avsevärt. Någon närmare utredning om 300

300 R.K:s ekonomiska förhållanden finns dock inte. Vid en bedömning av omständigheterna måste även beaktas att de skadelidande personer som har utsatts för förtal som fått stor spridning får anses ha ett påtagligt intresse av skadeståndet. Jämkning av skadeståndet med tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen kan därför inte ske. Slutsats 23. Det saknas förutsättningar att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet. Hovrättens domslut ska därför fastställas. DOMSLUT HD fastställer hovrättens domslut. Referenten, justitierådet Lars Edlund, var skiljaktig och biföll överklagandet på så sätt att det belopp som R.K., solidariskt med F.K., skulle betala till var och en av målsägandena nedsattes till kr. Han ansåg att domskälen från och med punkten 19 skulle ha följande lydelse, varvid rubriken före punkten 19 skulle ändras på så sätt att ordet inte togs bort. 19. Lagstiftaren har uppställt höga krav för att jämkning ska komma i fråga. Även för detta slag av skadestånd måste det emellertid göras en nyanserad bedömning utifrån förhållandena i det enskilda fallet för att avgöra om jämkning, helt eller delvis, kan ske. För full jämkning av skadeståndsskyldigheten torde i princip krävas att vårdnadshavare trots stora ansträngningar inte har kunnat få någon kontakt alls med barnet och att det därför har varit omöjligt att utöva någon form av tillsyn. 20. Utredningen visar att R.K., vars uppgifter det inte finns anledning att ifrågasätta, har försökt att ha tillsyn över F.K. under den tid som F.K. bodde hemma. När F.K. flyttade till pappan upphörde i praktiken denna tillsyn, fastän F.K:s vistelseadress inte var okänd för R.K. Det är uppenbart att boendemiljön hos pappan var olämplig för F.K. R.K. har gjort betydande ansträngningar för att få hem F.K. Omständigheterna i fallet är sådana att det finns utrymme enligt 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen att jämka R.K:s skadeståndsskyldighet till hälften. I övrigt saknas grund för jämkning. 301

301 HOVRÄTTEN FÖR VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 Rotel 43 DOM Göteborg Mål nr T ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Göteborgs tingsrätts dom i mål B , se bilaga A KLAGANDE Rania Checkh Moussa Khodr Blidvädersgatan 7, Göteborg Ombud och rättshjälpsbiträde: Advokaten Rickard Axelsson Box 11096, Göteborg MOTPART Målsägande 5, 9, 11, 16, 17, 23-26, 28, 31, 33, 34, 36, 37, 40, 41, 44. Sekretess, se bilaga B. Målsägandebiträde för samtliga: Advokaten Arash Raoufi Stampgatan 20, Göteborg SAKEN Skadestånd i anledning av brott HOVRATTENS DOMSLUT Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i överklagad del. Vad tingsrätten har förordnat om sekretess ska fortfarande gälla. Med tillämpning av 43 kap. 8 offentlighets- och sekretesslagen bestämmer hovrätten att sekretessbestämmelsen i 21 kap. l samma lag ska vara tillämplig även i fortsättningen på uppgifterna om motparternas identitet i bilaga B. Hovrätten tillerkänner Arash Raoufi ersättning av allmänna medel med kr, varav kr avser arbete och kr mervärdesskatt. Staten ska stå för denna kostnad. Dok.Id Postadress Box Göteborg Besöksadress Packhusplatsen 6 Telefon Telefax E-post: hovratten.vastrasverige@dom.se Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00

302 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 Hovrätten fastställer ersättning enligt rättshjälp slagen åt Rickard Axelsson med kr, varav kr avser arbete och kr mervärdesskatt. BAKGRUND Fatima Khodr dömdes av Göteborgs tingsrätt den 25 juni 2013 för grovt förtal till ungdomsvård och förpliktades samtidigt att, solidariskt med en medatalad, utge skadestånd med kr till 38 målsägande. Fatima Khodrs mor och vårdnadshavare, Rania Khodr, förpliktades samtidigt enligt bestämmelsen i 3 kap. 5 skadeståndslagen att solidariskt med Fatima Khodr betala kr till var och en av målsägandena. Vårdnadshavaren för den som var medatalad med Fatima Khodr ålades att solidariskt med sitt barn betala skadestånd på motsvarande sätt som Rania Khodr. Fatima Khodr och Rania Khodr överklagade tingsrättens dom i fråga om skadestånd. Domen vann däremot laga kraft mot Fatima Khodrs medåtalade och dennes vårdnadshavare. Hovrätten beslutade den 27 augusti 2013 att inte meddela prövningstillstånd ifråga om den skadeståndsskyldighet som ålagts Fatima Khodr. Genom samma beslut meddelade hovrätten prövningstillstånd såvitt gäller frågan om den skadeståndsskyldighet som ålagts Rania Khodr kan jämkas. Rania Khodr har härefter träffat förlikning med 15 av de aktuella målsägandena, varefter hovrätten på parternas begäran har undanröjt tingsrättens dom i de delar som avser Rania Khodrs skadeståndsskyldighet gentemot dessa målsägande och avskrivit målet från vidare handläggning. Sedan Rania Khodr träffat förlikning med ytterligare fem målsägande har hon återkallat sitt överklagande såvitt gäller det skadestånd hon dömts att betala till dessa personer. Hovrätten har skrivit av målet från vidare handläggning även i dessa delar. Frågan i hovrätten är nu om Rania Khodrs skyldighet att utge skadestånd till de återstående 18 målsägandena kan jämkas. 303

303 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 NÅGOT OM VÅRDNADSHAVARES PRINCIPALANSVAR Bestämmelsen i 3 kap. 5 skadeståndslagen om vårdnadshavares solidariska skadeståndsskyldighet på grund av brott som deras barn har begått, infördes i skadeståndslagen den l september Dessförinnan kunde vårdnadshavare bli skadeståndsskyldiga för skador som deras barn hade orsakat genom brott endast om vårdnadshavaren själv på något sätt varit oaktsam, t.ex. genom att brista i sin tillsyn över barnet. Den aktuella bestämmelsen medförde således en betydande förändring, med ett principalansvar som är närmast strikt för vårdnadshavaren upp till det begränsade belopp som framgår av bestämmelsen. Till grund för denna skärpning av föräldrars skadeståndsansvar för skador orsakade av deras barn och ungdomar, fanns resonemang bl.a. om att reformen kunde förväntas bidra till en minskad ungdomsbrottslighet och till ett tydliggörande av föräldrars ansvar för sina barns handlingar (prop. 2009/10:142 s. 23 ff.). Samtidigt med den nya regeln i 3 kap. 5 skadeståndslagen infördes i 6 även en bestämmelse som innebär att en vårdnadshavares skadeståndsskyldighet enligt 5 under vissa förutsättningar kan jämkas. Ersättning kan således jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Enligt förarbetena bör jämkningsregeln tillämpas restriktivt för att man ska kunna uppnå den preventiva effekt som eftersträvas (a. a. s. 37 f.). Utgångspunkten är enligt förarbetena att föräldrar ska betala skadestånd enligt principalansvaret även om de inte har agerat försumligt på något sätt, utan tvärtom i alla avseenden har uppfyllt sina förpliktelser som vårdnadshavare. Bestämmelsen i 3 kap. 6 skadeståndslagen om jämkning tar sikte på sådana förhållanden som har att göra med relationen till barnet. En faktor som enligt förarbetena kan tillmätas betydelse är om vårdnadshavaren och barnet inte har någon kontakt med varandra och vårdnadshavaren därmed helt saknar möjlighet att följa barnets liv. Det framhålls dock att det i vårdnadsansvaret enligt 6 kap. 2 andra stycket föräldrabalken ingår en tillsynsplikt oavsett om barnet huvudsakligen bor hos vårdnadshavaren eller inte. Andra fall som avses kunna föranleda jämkning är om barnet är omhändertaget 304

304 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 med stöd av t.ex. lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller vållar skada i första hand i syfte att skada vårdnadshavaren genom att denne tvingas betala ett skadestånd. Jämkningsregeln är därutöver avsedd att kunna tillämpas i fall när vårdnadshavaren har vidtagit särskilda åtgärder för att förhindra brott. Avsikten är, som tidigare nämnts, att jämkning på denna grund ska bli aktuell endast i speciella undantagsfall. I kravet på särskilda åtgärder ligger att de åtgärder som har vidtagits går längre än vad som följer av det grundläggande tillsynsansvar som alla föräldrar har. Jämkning ska t.ex. kunna bli aktuellt om ett barn ägnar sig åt upprepad brottslighet och det står klart att vårdnadshavaren har gjort allt som rimligen står i hans eller hennes makt för att förhindra att barnet fortsätter begå brott - i form av t.ex. ett nära samarbete med sociala myndigheter och skola - men ansträngningarna trots allt är förgäves. Det framgår av förarbetena att det bör krävas att vårdnadshavarens ansträngningar kan bedömas som särskilt långtgående (a.a. s. 48 samt Bengtsson - Strömbäck, Skadeståndslagen - en kommentar, fjärde uppl s. 137). En vårdnadshavares skadeståndsansvar kan också jämkas med stöd av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen. För jämkning krävs då att skyldigheten att utge skadestånd kan anses oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Hänsyn ska också tas till den skadelidandes behov av skadestånd och till övriga omständigheter. I vissa fall kan skadeståndet jämkas till noll. Denna jämkningsregel ska ses som en säkerhetsventil mot alltför betungande betalningsskyldighet även vid ett sådant skärpt skadeståndsansvar som numera gäller för vårdnadshavare (prop. 2009/10:142 s. 36 f.). I propositionen sägs bl.a. att det i många fall torde finnas utrymme för jämkning om en vårdnadshavare under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund av att barnet har begått en serie brott. Om det är fråga om vårdnadshavare med mycket låga inkomster, till exempel i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst, skulle skadeståndet enligt förarbetena kunna jämkas även när det inte är fråga om omfattande skadeståndskrav. 305

305 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 YRKANDEN OCH GRUNDER IHOVRÄTTEN M.M. Rania Khodr har yrkat att hovrätten med ändring av tingsrättens dom befriar henne från skyldigheten att utge skadestånd eller sätter ned det utdömda skadeståndet. Som grund har hon i första hand anfört att det med hänsyn till hennes förhållande till Fatima Khodr och de särskilda åtgärder som hon har vidtagit för att förhindra Fatima Khodr från att begå brott, är uppenbart oskäligt att ålägga henne skadeståndsskyldighet. Hon har anfört att Fatima Khodr flyttade hem till sin pappa den 23 november 2012, att hon till den 17 januari 2013 hade mycket begränsad kontakt med Fatima Khodr samt att hon därför under denna tid inte kunde utöva tillsyn över Fatima Khodr och förhindra henne att begå brott. Rania Khodr har tillagt att hon samma dag som Fatima Khodr bosatte sig hos fadern försökte få dottern att komma hem igen och att hon i det syftet tog kontakt både med polis och socialtjänst, samt att hon även därefter vid flera tillfällen besökte Fatima Khodrs pappas hem och kontaktade honom genom mail och telefon. I andra hand har Rania Khodr gjort gällande att skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till hennes ekonomiska förhållanden. Hon har berättat att hon har en årsinkomst som motsvarar kr och att hon har tre underåriga barn hemma att försörja. Målsägandena har motsatt sig ändring. De har anfört att det saknas anledning att jämka skadeståndsbeloppen av något av de skäl som Rania Khodr har gjort gällande. Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling. BEVISNINGEN I HOVRÄTTEN Rania Khodr har åberopat förhör med sig själv och Fatima Khodr genom uppspelning av videoupptagningarna av förhören med dem båda vid tingsrätten. Hon har vidare åberopat skriftlig bevisning. Rania Khodr har först i hovrätten åberopat en polisanmälan och en anmälan till socialtjänsten, med bilagor. Hovrätten anser att hon har giltig ursäkt att åberopa detta material först här och tillåter henne därför detta (50 kap. 25 tredje stycket rättegångsbalken). 306

306 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 HOVRÄTTENS DOMSKÄL Kan Rania Khodrs solidariska skadeståndsskyldighet jämkas med stöd av 3 kap. 6 skadeståndslagen? Rania Khodr är ensam vårdnadshavare för Fatima Khodr. Enbart den omständigheten att Fatima Khodr hade lämnat sitt hem och bodde hos sin pappa under den tid gärningarna begicks är enligt hovrättens mening inte tillräckligt för att det ska anses uppenbart oskäligt att Rania Khodr ska betala det yrkade skadeståndet. Av utredningen i målet framgår att Rania Khodr hade kontakt med polis och socialtjänst efter det att Fatima Khodr hade lämnat hemmet och upprepade gånger försökte få Fatima Khodr att återvända hem, dock utan att lyckas. Frågan är om detta är sådana åtgärder som går utöver vad som krävs med hänsyn till Rania Khodrs grundläggande tillsynsansvar och därför kan vara skäl för jämkning av skadeståndet. Hovrätten konstaterar att det inte finns några vägledande avgöranden från Högsta domstolen i frågan. Avgöranden från övriga domstolar ger inte någon helt enhetlig bild av hur bestämmelsen tolkas i praktiken. Mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som redovisats ovan, menar hovrätten emellertid att de åtgärder som Rania Khodr har vidtagit - och som främst synes ha varit inriktade på att Fatima Khodr inte skulle vistas hos sin pappa - inte är av den omfattningen eller har pågått under så lång tid som krävs för att det skadestånd som Rania Khodr ska betala ska kunna jämkas med stöd av 3 kap. 6 skadeståndslagen. Kan Rania Khodrs skadeståndsskyldighet jämkas enligt 6 kap. 2 skadeståndslagen? Det skadestånd som Rania Khodr av tingsrätten har ålagts att betala till de i detta mål aktuella målsägandena, uppgår totalt till kr. Frågan är om det kan anses oskäligt betungande för Rania Khodr att betala detta skadestånd, med hänsyn till vad som framkommit om hennes ekonomiska förhållanden. Vid denna bedömning ska hovrätten också ta hänsyn de skadelidandes behov av skadeståndet samt övriga omständigheter. 307

307 HOVRÄTTEN FÖR DOM T VÄSTRA SVERIGE Avdelning 4 Som hovrätten tidigare har redovisat framhölls det vid införandet av den utökade skadeståndsskyldigheten för vårdnadshavare, att jämkning av skadestånd skulle kunna komma ifråga även i enlighet med bestämmelsen i 6 kap. 2 skadeståndslagen. Bestämmelsens ordalydelse har inte ändrats. Den tidigare tillämpningen av jämkningsbestämmelsen får därför förutsättas vara vägledande även för bedömningen av om vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas. Som utgångspunkt bör då beaktas att jämkningsregeln enligt doktrinen ska tillgripas bara som en sista utväg för domstolarna, när tillämpning av övriga skadeståndsregler leder till så orimliga konsekvenser att de avgjort inte kan accepteras, (se Bengtsson - Strömbäck s. 407). Hovrätten konstaterar att det saknas vägledning från Högsta domstolen om hur jämkningsregeln i 6 kap. 2 skadeståndslagen ska tillämpas i fall då en vårdnadshavare enligt den nya regeln om principalansvar, har förpliktats att solidariskt med sitt barn ersätta sådana skador som barnet har orsakat genom brott. Rania Khodr har i detta fall ställts inför ett förhållandevis stort antal skadeståndskrav till följd av att hennes dotter under en kortare tid har begått en serie brott. Hon har låg förvärvsinkomst och är försörjningsskyldig för tre hemmavarande barn. Mot bakgrund av det utdömda skadeståndets storlek och till målsägandenas behov av skadestånd, anser hovrätten emellertid inte att de förhållanden som Rania Khodr har anfört är tillräckliga för att det skadestånd som hon har ålagts som vårdnadshavare för Fatima Khodr ska jämkas. ÖVERKLAGANDE, se bilaga C Överklagande senast den 3 juni 2014 I avgörandet har deltagit hovrättsråden Eva Lönqvist och Per Renell samt hovrättsassessorn Robert Lindh. 308

308 GÖTEBORGS TINGSRÄTT Avdelning 2 DOM meddelad i Göteborg Mål nr B PARTER (Antal tilltalade: 2) Åklagare Kammaråklagare Annika Boman Åklagarmyndigheten Göteborgs åklagarkammare Göteborg Målsägande Målsägande 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och se bilaga l Målsägandebiträde: Advokat Arash Raoufi Advokaterna Hurtig & Partners AB Allégatan Borås Tilltalad LÅNA Dilshad Abdulwahab, c/o Claes Östlund Advokatfirman Olof Ahlstedt HB Box Göteborg Offentlig försvarare: Advokat Claes Östlund Advokatfirman Ahlstedt HB Box Göteborg Vårdnadshavare (part) Shatha Ismaeel, Julias Gata 111 Lgh Hisings Backa Ombud: Advokat Claes Östlund Advokatfirman Ahlstedt HB Box Göteborg Postadress Göteborg Besöksadress Telefon Telefax Ullevigatan E-post: gbg.tingsratt@dom.se Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00

309 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning DOMSLUT Begångna brott Grovt förtal Lagrum 5 kap 2 brottsbalken Påföljd m.m. Ungdomstjänst 45 timmar Andra lagrum som åberopas 29 kap 7 l st brottsbalken Skadestånd 1. Låna Abdulwahab ska solidariskt med Fatima Khodr utge skadestånd till var och en av målsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och med kr jämte ränta på beloppen enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 18 december 2012 till dess betalning sker. 2. Av ovan nämnda skadeståndsbelopp ska vårdnadshavaren Shatha Ismaeel solidariskt med Låna Abdulwahab utge kr till var och en av målsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och Sekretess Med tillämpning av bestämmelserna i 21 kap l och 43 kap 5 2 st offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bestämmer tingsrätten att sekretessen för uppgifterna om malsägandenas identitet som har lagts fram vid tingsrättens förhandling inom stängda dörrar ska bestå. Detsamma gäller ljud- och bildupptagningar från tingsrättens förhandling som innehåller eller visar malsägandenas identitet samt malsägandenas identitetsuppgifter i aktbilaga 23 och i bilaga l till denna dom. Brottsofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Advokat Claes Östlund tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr, varav kr avser mervärdesskatt. 2. Advokat Arash Raoufi tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde med kr, varav kr avser mervärdesskatt. 3. Kostnaderna för försvaret och målsägandebiträdet ska stanna på staten. 310

310 GÖTEBORGS TINGSRÄTT Avdelning 2 DOM meddelad i Göteborg Mål nr B PARTER (Antal tilltalade: 2) Åklagare Kammaråklagare Annika Boman Åklagarmyndigheten Göteborgs åklagarkammare Göteborg Målsägande Målsägande 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och se bilaga l Målsägandebiträde: Advokat Arash Raoufi Advokaterna Hurtig & Partners AB Allégatan Borås Tilltalad Fatima Khodr, c/o Rickard Axelsson Kjessler & Nolby Advokatbyrå KB Box Göteborg Offentlig försvarare: Advokat Rickard Axelsson Kjessler & Nolby Advokatbyrå KB Box Göteborg Vårdnadshavare (part) Rania Checkh Moussa Khodr, Blidvädersgatan 7 Lgh Göteborg Ombud: Advokat Rickard Axelsson Kjessler & Nolby Advokatbyrå KB Box Göteborg Postadress Göteborg Besöksadress Telefon Telefax Ullevigatan E-post: gbg.tingsratt@dom.se Expeditionstid måndag - fredag 08:00-16:00

311 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning DOMSLUT Begångna brott Grovt förtal Lagrum 5 kap 2 brottsbalken Påföljd m.m. Ungdomsvård Andra lagrum som åberopas 29 kap 7 l st brottsbalken Skadestånd 1. Fatima Khodr ska solidariskt med Låna Abdulwahab utge skadestånd till var och en av målsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och med kr jämte ränta på beloppen enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 18 december 2012 till dess betalning sker. 2. Av ovan nämnda skadeståndsbelopp ska vårdnadshavaren Rania Checkh Moussa Khodr solidariskt med Fatima Khodr utge kr till var och en av målsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och Sekretess Med tillämpning av bestämmelserna i 21 kap l och 43 kap 5 2 st offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) bestämmer tingsrätten att sekretessen för uppgifterna om malsägandenas identitet som har lagts fram vid tingsrättens förhandling inom stängda dörrar ska bestå. Detsamma gäller ljud- och bildupptagningar från tingsrättens förhandling som innehåller eller visar malsägandenas identitet samt malsägandenas identitetsuppgifter i aktbilaga 23 och i bilaga l till denna dom. Brottsofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Advokat Rickard Axelsson tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr, varav kr avser mervärdesskatt. 2. Advokat Arash Raoufi tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde enligt vad som anges i domslutet beträffande Låna Abdulwahab. 3. Kostnaderna för försvaret och målsägandebiträdet ska stanna på staten. 312

312 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning 2 YRKANDEN M.M. o Åklagarens yrkanden, se bilaga 2. Malsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och har biträtt åtalet och har yrkat skadestånd av Fatima Khodr och Låna Abdulwahab samt deras respektive vårdnadshavare enligt följande. Malsägandena l, 5, 7, 21, 27-28, 34, 36, 41 och har yrkat att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas att solidariskt betala kr till var och en av målsägandena jämte enligt 6 räntelagen från den 18 december 2012 till dess betalning sker. Beloppet avser ersättning för kränkning. Målsägandena 3, 6, 8, 12-13, 18, 20, och 43 har yrkat att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas att solidariskt betala kr till var och en av dem jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 18 december 2012 till dess betalning sker. Av det yrkade beloppet avser kr ersättning för kränkning och 600 kr ersättning för sveda och värk. Målsägandena 10-11, 15-17, 22-26, 29, 31, 33, 40 och 42 har yrkat att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas att solidariskt betala kr till var och en av dem jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 18 december 2012 till dess betalning sker. Av det yrkade beloppet avser kr ersättning för kränkning och l 200 kr ersättning för sveda och värk. Målsäganden 9 har yrkat att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas att solidariskt med varandra betala kr till denne jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 18 december 2012 till dess betalning sker. Av 313

313 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning det yrkade beloppet avser kr ersättning för kränkning och kr ersättning för sveda och värk. Målsäganden 2 har yrkat att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas att solidariskt med varandra betala kr till denne jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 18 december 2012 till dess betalning sker. Av det yrkade beloppet avser kr ersättning för kränkning och l 800 kr ersättning för sveda och värk samt kr ersättning för inkomstbortfall. Samtliga målsägande har med stöd av 3 kap. 5 skadeståndslagen yrkat att Rania Checkh Moussa Khodr och Shatha Ismaeel, i deras egenskap av vårdnadshavare för Fatima Khodr respektive Låna Abdulwahab, ska solidariskt ersätta den skada som deras barn har vållat upp till ett belopp om kr för varje skadehändelse. DOMSKÄL Skuld De tilltalades inställning Fatima Khodr har erkänt gärningarna såsom dessa har beskrivits av åklagaren med reservation för att hon vid tiden för gärningarna inte fult ut förstod att målsägandena skulle känna sig allvarligt kränkta och må dåligt på grund av uppgifterna om dem på Instagram-kontot. Låna Abdulwahab har förnekat gärningarna och har som grund angett följande. Hon har i och för sig känt till att Instagram-kontot "gbgsorroz" innehades och administrerades av Fatima Khodr. Vidare har hon fortlöpande diskuterat med Fatima Khodr om vad som hände på kontot. Hon har dock varken ensam eller tillsammans och i samförstånd med Fatima Khodr skapat eller aktiverat Instagram- 314

314 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning 2 kontot, uppmanat andra att inkomma med tips, mottagit tips, publicerat inlägg om malsägandena eller accepterat någon begäran om att få följa kontot. Hon har alltså inte vidtagit någon åtgärd för att lämna uppgifter om malsägandena och ansvarar därför inte för förtalsbrott. Utredningen På åklagarens begäran har förhör hållits med malsägandena 1-3, 5-13, 15-18, 20-29, 31, 33-34, och och med de tilltalade. Därutöver har åklagaren åberopat den skriftliga bevisning som framgår av ansökan om stämning. Bakgrund och ostridiga förhållanden Genom den skriftliga bevisningen, samstämmiga uppgifter från förhörspersonerna och vad som i övrigt framkommit under huvudförhandlingen är till en början följande utrett. Instagram Instagram är ett internetbaserat, socialt nätverk för delning av fotografier. Nätverket baseras på en applikation som finns tillgänglig för bl.a. Iphone- och Androidmobiltelefoner samt vissa s.k. surfplattor (härefter även benämnda "användarenheter"). Användare av Instagram-applikationen har möjlighet att skapa ett konto med hjälp av en e-postadress och ett lösenord. Varje konto på Instagram har ett unikt användarnamn som väljs av kontoinnehavaren. Genom att logga in på sitt konto kan en användare av Instagram bl.a. publicera fotografier med eller utan tillhörande bildtext, titta på andra användares fotografier, kommentera egna och andras fotografier samt vidareförmedia fotografier till andra sociala nätverk, såsom Facebook och Twitter. För att publicera ett fotografi krävs att användaren väljer ett fotografi som denne har sparat på sin användarenhet och 315

315 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning därefter klickar på en knapp med texten "dela". Därigenom skapas ett inlägg på det egna kontot som består av fotografiet och ev. bildtext. Vidare finns på Instagram möjlighet för en användare att "följa" en annan användares konto. Denna funktion innebär att användaren som följer ett konto kan se och fortlöpande hålla sig uppdaterad om nya inlägg som publiceras på det konto som följs. När en användare är inne på en annan användares konto, kan denne se hur många s.k. följare det aktuella kontot har. Instagram-konton är antingen offentliga eller privata. Ett offentligt konto är tillgängligt för alla användare av Instagram utan några begränsningar, medan ett privat kontos inlägg endast kan nås av sådana användare som har ansökt om att få följa kontot samt har accepterats av kontoinnehavaren som följare. Ett inlägg som har publicerats på Instagram kan spridas utom kontoinnehavarens kontroll. Detta kan ske genom att användaren avbildar inlägget genom att ta en s.k. skärmdump (dvs. ett fotografi av det som visas på användarenhetens skärm), spara detta som ett fotografi på användarenheten och sprida fotografiet vidare genom att t.ex. skicka det som ett MMS-meddelande, publicera det på en blogg eller dela med sig av det på Instagram, Facebook eller Twitter. Även om ett Instagram-konto är privat, kan kontoinnehavaren inte förhindra att sådan spridning sker så länge det finns en eller flera accepterade följare av kontot. "gbgsorroz "-kontot Den 24 oktober 2012 registrerades det konto på Instagram som senare - under perioden den 16 - den 18 december 2012 och i tiden därefter - blev känt under användar-namnet "gbgsorroz". Termen "orroz" kommer från slanguttrycket "orre", som har sitt ursprung i det turkiska språket och som kan översättas till "slampa" eller "hora". 316

316 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Vid registreringen av "gbgsorroz"-kontot användes e-postadressen adnan_sehovic@live.se. Denna e-postadress hade i sin tur skapats den 30 juni Enligt uppgifter från Microsoft och Com Hem registrerades e-postadressen från en enhet med ett IP-nummer som tilldelats bredbandsabonnenten Rania Checkh Moussa Khodr, dvs. Fatima Khodrs mamma. Fatima Khodr var i kontakt med polisen den 23 november 2012 och den 9 januari 2013 för att göra polisanmälningar. Hon uppgav då att hon kunde nås på ett visst mobiltelefonnummer. Den 17 december 2012 aktiverades "gbgsorroz"-kontot från en mobiltelefon med samma mobiltelefonnummer som Fatima Khodr hade lämnat vid de två nyss nämnda anmälningstillfällena. På "gbgsorroz"-kontot har lagts ut en uppmaning att via ett program som heter "Kik" lämna tips på "orrar" (då i betydelsen "horor" eller "slampor") i Göteborgsområdet. Kik är ett chattprogram för datorer och mobiltelefoner som tillåter användare att skicka bl.a. textmeddelanden och fotografier till varandra. Från det att uppmaningen lades ut till dess att "gbgsorroz"-kontot stängdes ned inkom en stor mängd tips via Kik. De tips som sedermera publicerades bestod av ett fotografi av den utpekade personen och en skriftlig kommentar om honom eller henne. Den eller de som har administrerat "gbgsorroz"-kontot har tagit skärmdumpar av utvalda tips som lämnats via Kik och publicerat dessa som inlägg på "gbgsorroz"-kontot. På detta sätt har inlägg med fotografier av målsägandena och de kommentarer som är kopplade till fotografierna och som framgår av gärningsbeskrivningen kommit att göras tillgängliga för andra användare av Instagram. "gbgsorroz"-kontot var till en början offentligt, vilket innebär att inläggen om målsägandena var tillgängliga för alla användare av Instagram oavsett om de följde kontot eller inte. Vid en okänd tidpunkt efter aktiveringen gjordes kontot privat. 317

317 10 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Den omedelbara tillgången till inläggen begränsades på det sättet till sådana användare av Instagram som hade ansökt om att få följa kontot och dessutom hade accepterats av kontoinnehavaren som följare. Någon gång före midnatt den 18 december 2012 stängdes "gbgsorroz"-kontot ned. Även om det inte har kunnat utredas exakt hur många följare kontot hade vid denna tidpunkt, kan det hållas för säkert att antalet har uppgått till flera tusen. Till detta kommer att inläggen på kontot har kunnat sparas i digital form och spridas vidare på Internet genom användning av s.k. skärmdumpar. Inläggen har på detta sätt fått en stor och okontrollerad spridning, och det går av det skälet inte i dag att säga exakt hur stor den har varit, eller kommer att bli. "gbgsorroz"-kontot tilldrog sig uppmärksamhet och väckte starka känslor hos många ungdomar i Göteborgsområdet. Det förekom inom denna grupp spekulationer om vem eller vilka som låg bakom kontot vilket kulminerade i en upploppsliknande händelse utanför en gymnasieskola i centrala Göteborg den 19 december Låna Abdulwahabs mobiltelefon beslagtogs den l februari 2013 i samband med att hon delgavs misstanke de brott som nu avses. Vid en teknisk undersökning av hennes mobiltelefon hittades inte några sms eller någon samtals- eller datatrafik som avsåg tiden före den 19 december Enligt polisens IT-forensiska utredare talar detta för att mobiltelefonen antingen inte har varit i bruk alls före den 19 december 2012 eller att all data som har funnits på mobiltelefonen före denna tidpunkt har raderats eller skrivits över. Vid en teknisk undersökning av Fatima Khodrs mobiltelefon påträffades bl.a. smskonversationer under tiden den 16 - den 19 december 2012 samt den 16 januari Låna Abdulwahab och Fatima Kodhr har båda gått med på att dessa konversationer har förekommit mellan dem. 318

318 11 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Målsägandenas berättelser Målsägandena har svarat på frågor om 1) på vilket sätt de fick kännedom om att uppgifter om dem hade publicerats på Instagram-kontot, 2) hur de reagerade när de själva tog del av inläggen där, eller fick reda på dem av andra, och 3) vilka konsekvenser för dem som publiceringen och spridningen av uppgifterna om dem har fått. De allra flesta av målsägande har berättat att de fick kunskap om inläggen på Instagram-kontot av vänner eller av andra personer i deras närhet. Några av målsägandena kände till kontot men följde det inte. Andra åter har följt kontot och har där sett hur det under de dygn som kontot var öppet har lagts till inlägg om allt fler personer. Några få målsägande har förklarat att de inte själva har gått in på kontot utan har fått del av uppgifterna via andra personer. Samtliga målsägande har berättat att de blev chockade och ledsna när de fick reda på att det hade publicerats kränkande uppgifter om dem på kontot; de har alla uppfattat uppgifterna som påfallande kränkande. Målsägandena har berättat att de har haft svårt att vistas i sociala sammanhang och att det har förekommit att personer som t.o.m. har varit okända för dem har tilltalat dem med nedsättande tillmålen, liknande dem som hade publicerats om dem på kontot. Åtskilliga målsägande har uppgett att de har mått sämre när det hade gått en tid efter publiceringen, och de har haft sömnsvårigheter i större eller mindre omfattning. En av målsägandena har haft ätstörningar, som hon har kopplat till publiceringen av uppgifterna om henne på kontot. En målsägande har berättat att hon i avsikt att ta sitt liv åt sin mammas medicin. Några av målsägandena har uppgett att de fortfarande mår dåligt som en följd av publiceringen av uppgifterna om dem. Flera målsägande har berättat att personer i deras familjer eller andra som 319

319 12 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning står dem nära har tagit mer eller mindre avstånd från dem på grund av uppgifterna på Instagram-kontot. De tilltalades berättelser Fatima Khodr Hon har känt Låna Abdulwahab länge. Fatima Khodr bodde under en viss tid på annan ort, men de har återupptagit kontakten sedan hennes pappa flyttade till Göteborg. Under hösten och vintern 2012 umgicks de båda intensivt med varandra; Låna Abdulwahab var hemma hos henne nästan varje dag under den här tiden. Hon skapade och administrerade "gbgsorroz"-kontot tillsammans med Låna Abdulwahab. Inspirationen till att skapa kontot fick de från ett liknande Instagramkonto som avsåg personer i Stockholmsområdet. Hon hittade själv detta konto via Instagram och visade det för Låna Abdulwahab, som sade att det skulle vara häftigt att skapa något motsvarande i Göteborgsområdet. Eftersom hon och Låna Abdulwahab inte orkade skapa ett helt nytt Instagramkonto, använde de ett redan befintligt konto som tillhörde Låna Abdulwahab. Detta Instagram-konto hade skapats den 24 oktober 2012 men hade inte använts av Låna Abdulwahab på något annat sätt än för att "surfa runt" och titta på andra användares fotografier. Hon tror att Låna Abdulwahabs e-postadress hade använts vid den ursprungliga registreringen av kontot. Lösenordet till kontot var "bamsebamse25". Detta lösenord hade Låna Abdulwahab valt vid registreringen. De ändrade användarnamnet på det aktuella kontot till "gbgsorroz". Härefter började de med att följa omkring 500 användare av Instagram som är populära och som alla känner till i Göteborgsområdet. Detta gjorde de för att skapa uppmärksamhet kring "gbgsorroz"-kontot. De skrev en uppmaning på kontot riktad till andra användare om att lämna tips på "orrar" via Kik. Tipsen, som bestod av ett 320

320 13 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning fotografi av en person och en text, började snart strömma in. Det handlade om ca tusen tips totalt. Tipsen kom från såväl anonyma användare av Kik som personer med sina riktiga namn som användarnamn på Kik. Den 17 december 2012 aktiverade de "gbgsorroz"-kontot och började lägga ut inlägg. De var båda hemma hos hennes pappa när detta skedde. De använde hennes mobiltelefon och e-postadressen adnan_sehovic@live.se för att aktivera kontot. Denna e-postadress hade Fatima Khodr skapat tidigare för andra ändamål. De första inläggen som lades ut på "gbgsorroz"-kontot publicerades genom att de delade ett inskickat fotografi av personen samt kopierade och klistrade in tipsarens kommentar som en bildtext knuten till fotografiet i Instagram. För en utomstående kan det därför verka som att den som hade administrerat "gbgsorroz"-kontot själv skrivit kommentarerna till de första inläggen. Ganska snart ändrade de sitt tillvägagångssätt för att publicera inlägg till att med hjälp av mobiltelefonen ta skärmdumpar på tips i Kik och sedan dela med sig av dessa som fotografier på "gbgsorroz"-kontot. Skärmdumparna var en avbildning både av fotografiet och av personen och den kommentar som tipsaren hade lämnat i Kik. Hon har inte letat upp några fotografier på målsägandena eller själv skrivit texter om dem. Hon har bara kopierat fotografier och texter från tipsen som kommit via Kik. Hon känner endast två av målsägandena och bara ytligt, och de övriga är okända för henne. "gbgsorroz"-kontot var först offentligt, men de ändrade inställningen till privat efter en viss tid. Efter detta behövde de acceptera användare av Instagram som följare för att dessa skulle få se inläggen på kontot. Detta gjordes genom ett enkelt knapptryck 321

321 14 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning på telefonen. Både hon själv och Låna Abdulwahab accepterade andras begäran om att få följa "gbgsorroz"-kontot. Kontot administrerades hela tiden av henne och Låna Abdulwahab gemensamt och i samförstånd. Antingen satt de tillsammans hemma i hennes pappas bostad eller så var de båda uppkopplade i sina respektive hem och kommunicerade med varandra via Internet. De kunde båda vara inloggade på "gbgsorroz"-kontot och Kik samtidigt. Vid något tillfälle under perioden december 2012 bytte hon lösenordet till kontot från det ursprungliga "bamsebamse25" till "bbarajagl". Hon gjorde detta, eftersom hon hade svårt att komma ihåg det första lösenordet. Låna Abdulwahab noterade bytet av lösenord inom några minuter och bad via ett sms att få det nya lösenordet, och det fick hon. Fatima Khodr minns inte exakt vid vilket klockslag, men vet att de stängde ned "gbgsorroz"-kontot någon gång den 18 december Hon tror att kontot vid denna tidpunkt hade omkring följare. Tipsen hade fortsatt att strömma in och det pratades mycket om "gbgsorroz"-kontot i hennes omgivning. Det var ingen specifik händelse eller information som gjorde att de stängde ned kontot, utan bara en allmän känsla av att det hade blivit för mycket av allting. Hon vet inte vad avsikten var med att skapa och administrera "gbgsorroz"-kontot. Hon mådde dåligt vid den här tiden. Hon menade egentligen aldrig att kränka någon genom sitt handlande. Enligt hennes uppfattning är det bland ungdomar i hennes egen ålder vanligt att kalla varandra för "orre" och liknande tillmålen, liksom att sprida rykten. Hon är förvånad över vad målsägandena har berättat om hur kränka de har känt sig och vilka negativa konsekvenser händelserna har fått för dem. Hon känner sig ångerfull. 322

322 15 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Hon och Låna Abdulwahab skickade de sms till varandra som åklagaren har åberopat. När Låna Abdulwahab skrev "Lyssna vill ej vara med skiten mer" till Fatima Khodr, tänkte hon först att Låna Abdulwahab inte ville ta någon del i hanteringen av "gbgsorroz"-kontot. Låna Abdulwahab upphörde dock inte på något sätt med sitt engagemang i administrationen av kontot efter att detta sms hade skickats. När de gäller de efterföljande sms:en från Låna Abdulwahab som bara innehåller siffror, "580", "601" och "917", handlar det om hur antalet följare av "gbgsorroz"-kontot ökade. Den 17 december 2012 skrev hon bl.a. "logga ut", "så inte din ip kmr", "jag kan ta skiten" och "ska jag lägga ut dig så ingen misstänker dig" i sms till Låna Abdulwahab. Detta berodde på att hon hade fått reda på att någon misstänkte Låna Abdulwahab för att ligga bakom "gbgsorroz"-kontot. Hon tänkte att det inte var så klokt att Låna Abdulwahab var inloggad på kontot med ett IP-nummer som kunde spåras till Låna Abdulwahab. Hon visste inte att det som de höll på med var brottsligt men tänkte att hon själv kunde ta på sig ansvaret för det. För att skingra misstankarna mot Låna Abdulwahab lade de ut ett inlägg om Låna Abdulwahab på "gbgsorroz"-kontot. Låna Abdulwahab ville själv ta bort inlägget omgående. Det var i samband med detta som hon frågade "Bytte du kod på inta" via ett smsmeddelande. Fatima Khodr skickade över det nya lösenordet till Låna Abdulwahab, som tog bort inlägget själv. Låna Abdulwahab Hon har känt Fatima Khodr sedan de båda gick i lågstadiet. Precis som Fatima Khodr har berättat umgicks de mycket under hösten och vintern Låna Abdulwahab kände till "gbgsorroz"-kontots existens och följde dess utveckling. Hon kände också till att det var Fatima Khodr som hade skapat samt administrerade kontot. Låna Abdulwahab har själv inte tagit någon del i tillkomsten eller administrationen av kontot. 323

323 16 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning I det första förhöret hos polisen sade hon felaktigt att hon inte kände till någonting om "gbgsorroz"-kontot. Detta berodde på att det var en stressig situation. Under det andra förhöret sade polisen till henne att hon fick en andra chans att berätta sanningen. Då berättade hon som det var, att hon kände till "gbgsorroz"-kontot och vem som låg bakom detta. Fatima Khodrs uppgift att ett befintligt Instagram-konto tillhörande henne användes för att skapa "gbgsorroz"-kontot är oriktig. Hon hade inte något eget Instagramkonto vid den här tiden. Hon skaffade ett eget först efter den december Hon har inte uppmanat någon att lämna in tips eller tagit emot några tips. Hon har inte heller publicerat några inlägg på kontot, accepterat några följ are eller uppmuntrat Fatima Khodr till att vidta några av de åtgärder som är aktuella i målet. Den mobiltelefon som polisen beslagtagit från henne hade hon haft och använt under cirka ett års tid. Det var bara hon själv som använde mobiltelefonen. Före den 19 december 2012 använde hon mobiltelefonen som vanligt. Hon vet inte säkert varför det inte finns någon data på mobiltelefonen hänförlig till tiden före den 19 december Såvitt hon vet hände inget särskilt den 19 december Hon tror sig ha raderat sms och annat kontinuerligt under hela den tid som hon haft mobiltelefonen. Hon har dock inte själv återställt mobiltelefonen eller gjort något annat med den kring den 19 december Det kan ha varit Fatima Khodr som rensade mobiltelefonen på data genom en återställning, men hon minns inte detta säkert. Hon har haft kontakt med Fatima Khodr bl.a. genom sms den december När hon till Fatima Khodr skrev "Lyssna vill ej va med skiten mer" menade hon att hon inte längre ville att Fatima Khodr skulle berätta för henne om vad som hände med "gbgsorroz"-kontot och hur detta sköttes. 324

324 17 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning De sms som hon senare skickade till Fatima Khodr med sifferuppgifter, "580", "601" och "917", handlade om hur många följare som "gbgsorroz"-kontot hade. Hon kontrollerade antalet följare genom att logga in på sin lillebrors Instagramkonto och titta på "gbgsorroz"-kontot. Hon gjorde detta eftersom hon - precis som alla andra - var nyfiken på vad som hände på kontot. När hon skrev "Succé" åsyftade hon att kontot hade fått många följare på kort tid. Sms-konversationen om att "lägga ut" henne på "gbgsorroz"-kontot var inte allvarligt menad från hennes sida. Trots detta lades ett inlägg om henne ut på kontot. Hon har bara haft tillgång till lösenordet "bbarajagl", som Fatima Khodr skickade till henne via sms. Hon hade inte tillgång till det ursprungliga lösenordet på kontot som Fadima Khodr har angett. Hon bad Fatima Khodr om att få lösenordet, eftersom hon ville logga in på kontot och ta bort inlägget om henne själv. Hon vet inte hur hon kunde veta att lösenordet på kontot hade bytts. Tingsrättens bedömning Fatima Khodr har erkänt gärningen. Hon har berättat utförligt om hur det gick till när hon och Låna Abdulwahab begärde in uppgifter om personer samt på Instagram-kontot sedan offentliggjorde uppgifterna och fotografierna på dem. Fatima Khodrs erkännande stöds av den övriga utredning som åklagaren har lagt fram. Åtalet mot Fatima Khodr är styrkt. Tingsrätten återkommer till hur den gärning som hon har begått ska bedömas. Vid den fortsatta prövningen av frågan om Låna Abdulwahab s skuld ska särskilt fästas avseende vid att hon och Fatima Khodr är kamrater och att de har känt varandra länge samt att de vid den här tiden umgicks dagligen. 325

325 18 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Fatima Khodr har berättat att Instagram-kontot ursprungligen skapades av Låna Abdulwahab i oktober 2012 samt att kontot aktiverades av båda två den 17 december Låna Abdulwahab har förnekat att hon har haft något att göra med hanteringen av kontot, bl.a. när det gäller skapandet eller aktiveringen av det. Av utredningen går det inte att dra helt säkra slutsatser om hur det förhåller sig med den saken. Vid prövningen av frågan om Låna Abdulwahabs skuld saknar det emellertid i allt väsentligt betydelse vem som ursprungligen skapade kontot, eller vem som aktiverade det. Fatima Khodr har berättat att hon och Låna Abdulwahab hade kommit överens om att skapa Instagram-kontot, som de hade fått inspiration till genom ett liknande konto om personer i Stockholm, samt att båda två vidtog åtgärder för att hämta in uppgifter om personer i Göteborg som de sedan publicerade på kontot. Fatima Khodrs berättelse om hur det hela gick till har i flera väsentliga avseenden kunnat kontrolleras mot den utredning som åklagaren i övrigt har lagt fram, och hennes uppgifter har i dessa avseenden visat sig stämma. Detta har betydelse för den fortsatta prövningen. Fatima Khodr har vid huvudförhandlingen berättat att hon först inte ville ange Låna Abdulwahab och att hon gjorde det sent i utredningen, när hon insåg att det inte var rimligt att hon ensam skulle kunna bli skadeståndsskyldig med anledning av både hennes och Låna Abdulwahabs agerande. Målsägandebiträdet har tillåtits att åberopa uppgifter som Fatima Khodr har lämnat i ett polisförhör i mars 2013, några månader efter det att hon hördes första gången. Fatima Khodr har i polisförhöret sagt att hon till en början inte ville berätta om Låna Abdulwahabs inblandning, eftersom hon inte trodde att Låna Abdullwahab skulle kunna hantera saken, dvs. bli misstänkt, förhörd och kanske åtalad för brotten 326

326 19 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning som nu avses samt att personer i Låna Abdulwahabs omgivning skulle kunna skada Låna Abdulwahab, om de fick reda på hennes inblandning. Det har vid huvudförhandlingen ställts frågor till Fatima Khodr om varför hon dröjde så länge med att berätta om Låna Abdulwahab, och varför Fatima Khodr har lämnat olika förklaringar till att hon dröjde med uppgifterna. Fatima Khodr har svarat att hon håller fast vid den förklaring som hon lämnade i polisförhöret i mars 2013 och att hon inte vill prata mer om den saken. Att Fatima Khodr dröjde med att ange Låna Abdulwahab som delaktig skulle kunna hänga samman med att hennes uppgifter om Låna Abdulwahabs inblandning är felaktiga. Det skulle emellertid också kunna ha sin orsak i det som Fatima Khodr sade i polisförhöret om Låna Abdulwahab i kombination med att förhörsledaren då betonade vikten för Fatima Khodr av att sanningen kom fram. Betydelsen av att Fatima Khodr har ändrat sig om orsaken till att hon dröjde med att berätta om Låna Abdulwahab ska ses i belysning av vad som i övrigt har kommit fram. Det ska till en början läggas vikt vid att Fatima Khodrs uppgifter om Låna Abdulwahab är nyanserade och återhållsamma samt att Fatima Khodr har hållit fast vid dem alltsedan hon började berätta om Låna Abdulwahabs inblandning. Till det nyss sagda ska läggas att det inte har kommit fram något i utredningen som pekar på att Fatima Khodr har haft någon egentlig anledning att felaktigt lägga skuld på Låna Abdulwahab. Tvärtom har Fatima Khodr och Låna Abdulwahab enligt vad utredningen har visat hela tiden varit goda vänner. Låna Abdulwahab däremot har haft påfallande svårt för att besvara till synes enkla frågor om sakförhållanden. Låna Abdulwahab har på många frågor svarat att hon inte vet eller inte minns hur det förhåller sig. Det gäller bl.a. frågor om de sms som har skickats mellan Fatima Khodr och Låna Abdulwahab och som har hittats i Fatima Khodrs mobiltelefon. Det är mot den bakgrunden svårt att frigöra sig från 327

327 20 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning tanken att Låna Abdulwahab inte har velat vara uppriktig om sitt eget deltagande i hanteringen av Instagram-kontot. Vidare har det vid prövningen betydelse att det i Låna Abdulwahabs mobiltelefon, som hon vid den här tiden hade haft ca ett år, inte har hittats några uppgifter om samtal, sms, m.m. i tiden före den 19 december Låna Abdulwahab har inte kunnat förklara varför hennes telefon uppenbarligen har tömts på uppgifter vid just den tiden, och hon har inte heller kunnat säga säkert om det är hon som har tömt den, eller om det är någon annan som har gjort det, t.ex. Fatima Khodr. Fatima Khodr har förnekat att det är hon som har raderat uppgifterna i Låna Abdulwahabs mobiltelefon. Det är dessutom svårt att tro att det skulle förhålla sig så, särskilt med tanke på att Fatima Khodr inte har vidtagit samma åtgärder med sin egen telefon. Det ligger i stället närmast till hands att dra slutsatsen att det är Låna Abdulwahab själv, eller någon annan på hennes uppdrag, som har raderat uppgifterna i hennes telefon och att förklaringen ligger i att hon inte ville att någon skulle ta del av informationen i telefonen. Med hänsyn till det tidsmässiga sambandet mellan tömningen av telefonen och händelserna i åtalet kan det inte ha varit fråga om någon annan information som hon ville undanhålla än sådan som kan kopplas till Instagram-kontot. Låna Abdulwahab har tidigare förnekat att hon har skickat och tagit emot de sms som har hittats i Fatima Khodrs mobiltelefon och som åklagaren har åberopat men har vid huvudförhandlingen vidgått att det är hon som har skickat och tagit emot dem. Redan den omständigheten att Låna Abdulwahab tidigare har förnekat detta har betydelse vid prövningen av hennes skuld. 328

328 21 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Mot bakgrund av innehållet i flera av sms:en står det klart att Låna Abdulwahab har spelat en betydligt mer aktiv roll tillsammans med Fatima Khodr när det gäller hanteringen av Instagram-kontot än vad Låna Abdulwahab har velat kännas vid. Av sms:en framgår t.ex. att Låna Abdulwahab kände till att Fatima Khodr hade bytt lösenord till Instagram-kontot, vilket i sin tur innebär att Låna Abdulwahab uppenbarligen måste ha känt till det första lösenordet. Vidare bad Låna Abdulwahab i ett sms uttryckligen att få det nya lösenordet av Fatima Khodr, och hon sade i ett annat meddelande att hon inte längre ville vara med. Innehållet i flera andra sms talar också starkt för att Låna Abdulwahab inte bara var införstådd med vad Fatima Khodr höll på med utan att hon också agerade tillsammans med henne. Sammantaget kan det av de redovisade omständigheterna inte dras någon annan slutsats än att Låna Abdulwahab och Fatima Khodr har agerat på det sätt som åklagaren har angett, dvs. har tillsammans och i samförstånd spridit uppgifter om målsägandena genom Instagram-kontot. Vid den bedömningen saknar det betydelse att det inte är möjligt att säga exakt vad var och en av Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har gjort med avseende på hanteringen av kontot och publiceringen av uppgifter där om målsägandena. Åtalet mot Fatima Khodr och Låna Abdulwahab är alltså styrkt. Det är fråga om förtalsbrott, och gärningarna ska i samtliga fall av de skäl som åklagaren har angett bedömas som grovt förtal. Det finns vissa skillnader i uppgifterna om målsägandena men variationerna är inte så stora att gärningarna i något fall ska bedömas på något annat sätt. Påföljder Brotten ligger inte på bötesnivå. Med hänsyn till innehållet i uppgifterna och antalet förtalsbrott samt till den systematiska och mycket omfattande spridningen av uppgifterna motsvarar straffvärdet för gärningarna fängelse i tre månader. 329

329 22 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Eftersom inte någon av Fatima Khodr eller Låna Abdulwahab hade fyllt 18 år när brotten begicks gäller särskilda regler i fråga om valet av påföljd. Fatima Khodr Av utredningen från socialtjänsten framgår att Fatima Khodr har ett särskilt behov av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och att en sådan vård kan ges till henne. Vården syftar till att motverka att Fatima Khodr utvecklas ogynnsamt. Fatima Khodr ska alltså dömas till ungdomsvård. Den vårdplan som har upprättats av socialnämnden fogas som bilaga 3 till domen. Det finns inte skäl att förena ungdomsvården med ungdomstjänst eller böter. Låna Abdulwahab Låna Abdulwahab har enligt socialtjänsten inte något särskilt behov av vård. Låna Abdulwahab har samtyckt till påföljden ungdomstjänst, och den påföljden är lämplig med hänsyn till hennes person och övriga omständigheter. Låna Abdulwahab ska alltså dömas till ungdomstjänst. Skadestånd De tilltalades och deras vårdnadshavares inställning Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har motsatt sig att betala skadestånd och har angett att målsägandena som har begärt ersättning för kränkning inte har drabbats av någon er sättning sgill skada. De har vitsordat kr som skälig ersättning för kränkning men inte något belopp alls för sveda och värk eller inkomstbortfall. 330

330 23 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har i andra hand gjort gällande att skadeståndet ska jämkas med hänsyn till deras ungdom, ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt. Rania Checkh Moussa Khodr och Shatha Ismaeel har angett samma inställning till skadeståndsanspråken som Fatima Khodr och Låna Abdulwahab med följande tillägg. Med hänsyn till deras förhållande till Fatima Khodr respektive Låna Abdulwahab och de särskilda åtgärder som de har vidtagit för att förhindra sina barn från att begå brott, är det uppenbart oskäligt att ålägga dem skadeståndsskyldighet. Skadeståndet ska därför jämkas. Shatha Ismaeel har dessutom gjort gällande att Låna Abdulwahabs skadeståndsskyldighet avser en och samma skadehändelse och att hon därför bara kan åläggas att betala totalt kr. Skadestånd för kränkning Enligt tingsrättens mening står det klart att vart och ett av de grova förtal som Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har gjort sig skyldiga till utgör en sådan allvarlig kränkning av målsägandena som berättigar dem till kränkningsersättning. Uppgifterna om målsägandena har i samtliga fall varit av djupt integritetskränkande natur. Uppgifterna har företrädesvis tagit sikte på de unga, utpekade personernas sexualliv och hälsa samt varit ägnade att allvarligt skada deras anseende och ära, vilket bekräftas av de reaktioner och attityder som de har mötts av i tiden efter publiceringen. Till detta kommer att vart och ett av inläggen på "gbgsorroz"-kontot har försetts med fotografier på den utpekade personen. I flera fall innehåller inläggen också konkreta uppgifter om målsägandens namn, ålder och bostadsort. 331

331 24 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Det måste också beaktas att uppgifterna har fått en hastig och mycket omfattande spridning, särskilt hos personer i målsägandenas närhet, samt att risken för fortsatt spridning inte upphörde när kontot stängdes. Vid en bedömning av samtliga omständigheter anser tingsrätten att kränkningsersättningen för var och en av målsägandena ska bestämmas till kr (jfr Hovrätten för Västra Sveriges dom den l oktober 2010 i mål B ). Skadestånd för sveda och värk samt inkomstbortfall För att ersättning för sveda och värk och inkomstbortfall ska utgå krävs normalt sett att målsäganden presterar bevisning utöver sina egna uppgifter som styrker lidandet och inkomstbortfallet. Det räcker alltså inte med målsägandens uppgifter om detta. Med hänsyn till det nyss sagda kan målsägandenas uppgifter, utan någon form av stödbevisning, inte anses tillräckliga för att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska åläggas skadeståndsskyldighet för sveda och värk. Yrkandena i denna del ska alltså ogillas (målsägandena 2-3, 6, 8-13, 15-17, 20, 22-26, 29, 31, 33, 37-38, 40 och 42-43). Samma sak gäller beträffande målsägande 2, som har begärt skadestånd för inkomstbortfall men inte har åberopat någon bevisning till stöd för att inkomstbortfallet har orsakats av händelserna i åtalet. Detta skadeståndsyrkande ska alltså också ogillas. Frågan om jämkning av de tilltalades skadeståndsansvar Den som har vållat personskada genom brott innan han eller hon fyllt 18 år ska ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till dennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. 332

332 25 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning Avsikten är inte att skadeståndet regelmässigt ska sättas ned för ungdomar i åldern år. I stället gäller som huvudregel att ungdomar i denna ålderskategori ska bära ett fullt skadeståndsansvar och att möjligheten till att nedsätta skadeståndet efter vad som är skäligt ska användas restriktivt, särskilt för skada som har vållats genom uppsåtliga brott (se prop. 1972:5 s. 461 f.). I sådana fall är det framförallt de ekonomiska konsekvenserna av ett fullt skadeståndsansvar som undantagsvis kan motivera en ansvarslindring, varvid hänsyn framförallt ska tas till om skyldigheten att utge ett fullt skadestånd kan antas på ett avgörande sätt äventyra den brottsliges återanpassning i samhället och om följderna av den brottsliges handlande har blivit allvarligare än beräknat (se bl.a. rättsfallen NJA 1992 s. 600 och NJA 1993 s. 727). Med hänsyn till att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab var 15 respektive 16 år gamla vid tidpunkten för gärningarna, kan deras ungdom inte i sig anses utgöra grund för jämkning. Däremot är det sammanlagda skadeståndsbeloppet så stort att skadeståndsskyldighet fullt ut för dem kan antas negativt påverka deras återanpassning i samhället. Mot detta står följande. Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har gjort sig skyldiga till uppsåtliga brott. De gärningar som de har utfört kan inte sägas ha varit impulsartade; deras tillvägagångssätt har tvärtom haft betydande inslag av planering och systematik. Vidare beror skadeståndsbeloppets storlek inte på att skadan av de tilltalades handlande har fått oförutsett allvarliga konsekvenser utan på att Fatima Khodr och Låna Abdulwahab uppsåtligen har utsatt ett stort antal personer för grovt förtal. Skadorna har varit förutsägbara. Slutligen ska beaktas att vid förtalsbrott målsägandena inte har möjlighet att få ersättning enligt brottsskadelagen. Vid en bedömning av samtliga omständigheter är slutsatsen att skadeståndet inte ska jämkas. Det finns inte heller skäl att jämka skadestånden med stöd av den generella jämkningsregeln i skadeståndslagen. 333

333 26 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning 2 Vårdnadshavarnas skadeståndsansvar samt frågan om jämkning Varje fall av grovt förtal som Fatima Khodr och Låna Abdulwahab har gjort sig skyldiga utgör resultatet av ett eget händelseförlopp och är därmed att betrakta som en separat skadehändelse (jfr prop. 2009/10:142 s. 47). Vårdnadshavarna för Fatima Khodr och Låna Abdulwahab ska därför, om jäkning inte sker, tillsammans med sina barn stå för skadeståndet upp till ett belopp om kr i förhållande till var och en av målsägandena. Vårdnadshavares skadeståndsansvar kan jämkas om skyldigheten att utge skadestånd är uppenbart oskälig med hänsyn till vårdnadshavarens förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder vårdnadshavaren har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Avsikten är att jämkningsmöjligheten endast ska användas undantagsvis och med återhållsamhet (prop. 2009/10:142 s. 37 f.). Av lagmotiven framgår att det förhållandet att barnet vid gemensam vårdnad huvudsakligen bor hos den andre föräldern och att den skadeståndsansvarige föräldern enbart har ett begränsat umgänge med barnet inte ska föranleda någon jämkning (prop. 2009/10:142 s. 48). Vad Rania Checkh Moussa Khodr har berättat om att Fatima Khodr före och under tiden för de brottsliga gärningarna bott hos sin pappa och att hon haft mycket begränsad kontakt med sin dotter utgör inte skäl för jämkning. Det är inte heller utrett att hennes åtgärder för att förhindra Fatima Khodr från att begå brott har gått utöver en förälders ordinarie tillsynsplikt. Det finns inte tillräckliga skäl för att jämka Rania Checkh Moussa Khodrs skadeståndsansvar. Shatha Ismaeel har uppgett att hon har en god relation med sin dotter Låna Abdulwahab, att dottern har haft fasta regler att förhålla sig till och att Shatha Ismaeel inte kunnat förstå vad hennes dotter och andra ungdomar gör med sina 334

334 27 GÖTEBORGS TINGSRÄTT DOM B Avdelning datorer och mobiltelefoner. Varken dessa förhållanden eller vad Shatha Ismaeel i övrigt har angett bör medföra jämkning av skadeståndet. Det finns inte heller tillräckliga förutsättningar för att jämka vårdnadshavarnas skadeståndsansvar med stöd av den allmänna jämkningsregeln i skadeståndslagen. Vårdnadshavarna ska alltså i förhållande till var och en av målsägandena svara för skadestånd intill ett belopp om kr. Övrigt Försvararnas och målsägandebiträdets ersättningar är skäliga. HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 4 (Dv 400) Överklagande skall vara ställt till Hovrätten för Västra Sverige och ha inkommit till tingsrätten senast den 16 juli Henrik Winman 335

335 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Göteborgs åklagarkammare Kammaråklagare Annika Boman Ansökan om stämning Sida 1 (7) Handling Ärende AM Handläggare 410-S-SH UNGDOM ÅKLAGARBUNDET GÖTEBORGS TINGSRÄTT Avd. Ink Göteborgs tingsrätt Avd GÖTEBORG GÖTEBORGS TINGSRÄTT Avdelning 2 INKOM: AAÅLNR: B AKTBIL: TR mal: B Handl.: OVR 1 Aktbii.U» Yrke/titel Tilltalad: efternamn och alla förnamn Tilltalsnamn Abdulwahab, Låna Dilshad Personnr Medborgare) Telefon Tolkbehov Sverige Adress C/o Östlund, Claes, Advokatfirman Olof Ahlstedt HB, Box , GÖTEBORG Offentlig försvarsre/ombud Östlund, Claes, Advokatfirman Olof Ahlstedt HB, Box 11017, GÖTEBORG FrihetsberövarWa m.m. Delgivning suppgifler 2 Tilltalad: efternamn och alfa förnamn Khodr, Fatima Pefsonnr Medborgare 1 Sverige Tilltalsnamn Fatima Telefon Yrke/titel Tolkbehov Adress C/p Axelsson, Rickard, Kjessler & Nolby Advokatbyrå KB, Box 11096, GÖTEBORG Offentlig försvarare/ombud Axelsson, Rickard, Kjessler & Nolby Advokatbyrå KB, Box 11096, GÖTEBORG Frihelsberövande m.m. Delgivning suppgifter Ansvarsyrkanden m.m. GROVT FÖRTAL (Khodr, Abdulwahab) (1400-K mfl) Målsäganden Se bilaga, företräds av advokat Arash Raoufi Gärning Khodr och Dilshad har tillsammans och i samråd spridit uppgifter om ' ' målsägandena 4 4é3som varit sådana att de kunde förväntas utsätta målsägandena for andras missaktning. Uppgifterna har haft kränkande och ' : Postadress Box GÖTEBORG Gatuadress Ernst Fontells Plats Telefon Telefax E-post registrator.ak' Webbadress

336 Göteborgs åklagarkammare Kammaråklagare Annika Boman Ansökan om stämning Sida 2 (7) Handling Ärende AM-2062Q5-12 Handläggare 410-S-SH sexuell karaktär. Spridningen har skett på internet genom det sociala nätverket Instagram i ett konto under namnet "gbgsorroz" mellan den december 2012 i Göteborg. Brottet är grovt eftersom uppgifterna, genom den omfattning de blivit spridda, kunde förväntas medföra allvarlig skada för målsägandena. Khodr och Dilshad begick gärningarna med uppsåt. Uppgifterna har bestått i identifierbara bilder av målsägandena med kommentarer enligt vad som följer av punkt A på instagram svensk tjej i Torslanda hänger med Tuve blattar går på Burgården straffar alla blattar i Tuve. Hon är tjock och lätt att få. Skriv har bi haft sex med målsäganden borde ni kolla er hon åker till Alanya varje år och hämtar hem nya sjukdomar. 2 Här har ni B en riktig orre en fet slampa tjejen vet inget annat än hur man hantererar en kuk! Hon gillar att svälja och Örnars hennes killes kuk duger inte utan hon måste ha fler större och bättre 3 C knullat hela Tuve och halva Biskop/Tolered. Hade analsex med Christopher hemma hos honom, hans morsa kom hem och han fick panik och drog ut den för fort, detta ledde till att C sket ner sig i Christophers säng och han spydde på hennes rygg. a^-dom fuiaia i Ili&inga Baekaför 50 ler. ÄM 5 största horan knullat alla i Angered o Hammarkullen, spelar fin tjej religiös, är även en stor pundare kommer bäng till skolan varje dag 6 F från Backa. Hon sög av en kille i Helsingborg när hon var med sin tjejkusin runt 96-97:a åldern är kusinen. Sen dess så börja hon regelbundet med suga kukar killarna måste vara 23 år uppåt. Alla turkiska mammor hatar henne sägs det för att hon har en äcklig personlighet oxo, 7 G henne ska man inte knulla!! Orenaste bruden ja vart med! Så fort du knullar henne blir hon som besatt och tror att man är tillsammans med henne! Hon har alltid något gult på sina trosor och hon har knullat fikrets kusin 8 H ljuger om att hon har strulat och har haft sex med flertals t ex Assaf. Hon är fejk orre, någon som vill ha henne? Hon är för enkel verkar inte så populär bland killarna 337

337 Göteborgs åklagarkammare Ansökan om stämning Sida 3 (7) Handling Ärende AM Kammaråklagare Annika Boman Handläggare 410-S-SH 9 En riktig bitch från Ale, tjockis hon tror hon kan få vilken kille som helst... Är på efter och super och letar fester kukar och tror sig så jävla hårt.. Fulaste orren ever.,. Hatad av alla J 10 Här har ni K från Angered. Hon har knullat alla Alikhan bröder/kusiner sugit av av dom! Hon var tillsammans med gzim i några år men varje gång dom bråka gick hon och knulla sitt ex mofid!! 1 1 Detta är det sjukaste slisket i Tuve, hon suger av en 99 på toaletten och har varit tillsammans med en 00. När 99:an väl fått sin avsugning så han hejda och då tofflar hon hela tiden för att få honom tillbaka, hon är en lättlurad hora och en ruggig pajas 12 Denna tjejen är 95:a tror hon bor i Hollywood, hon är riktigt utseendefixerad. Lägger halvnakna bilder på sig själv. Knullat med halva Gbg. Nu har hon skaffat sig ett bättre rykte med aleco från Kortedala. Sneögd, hora så är man hora.,. 1 3 Denna slampan vid namn L från Hisingen är väldigt känd i orterna Backa, Torslanda och Lövgärdet. Hon ränner runt i Backa med särade ben i väntan på kuk. Mervan o hans vänner har besökt hennes fitta ett antal gånger i Lövgärdet så har hon hållit på med 3 bästa vänner samtidigt: Fetah, Mergim, Drilon. Hon är även den största mytomanen, säger att killar (Vuc) gråter for henne osv. h«irieätmeritte~sty^^ på-eiriestiioidc jug där uffmi-u häatta-keaae halvnaken full 'Se sc/ ^ *' 15 N, tjejen leker religiös fast hon är riktig orroz! Hon är från Frölunda hon är lätt att få i sängen killar men det som är dåligt med henne är att hon sedan blir besatt av killen och är skitjobbig, hon leker muslim och sånt men hon den största pundaren hon röker på hela tiden och sedan vill ha kuk i sig! Fucking äckliga pundarhora hon är lätt så passa på killar! 16 O (Facebook) äckligaste bruden genom tiderna. Känt henne i snart 4 år och vi umgås då och då. Hon har sex med allt som står på två ben. Hon har sugit av 3 killar där två av dem är från Biskop och en från Bergsjön. Detta är ren fakta eftersom jag är en vän till henne men tyvärr O detta måste få ett stopp du är bara för äcklig hjärtat puss på dig sötnos 17 P, tjejen som legat med 20 killar Ibrahim är en utav dom och hon leker pimp. Hon har gjort bröstförstoring och lever på sin mammas kostnader. Hon har varit tillsammans med en kille som heter Omran från Angered och otrogen 338

338 Göteborgs åklagarkammare Ansökan om stämning Sida 4 (7) Handling Ärende AM Kammaråklagare Annika Boman Handläggare 410-S-SH mot Omran med andra killar utan att han vet om det. P leker kickersbrud när hon egentligen är en slyna som bara vill ha kuk i sig 18 Jag svär ni lägger ner för mycket tid på larvare detta är en riktig orre eller vad ni kallar det jag svär på gud. Hon får i sig varje dag av medi och är spräckt i varje hål på fyllan så är hon ett nöjesfält och de flesta killar har varit inne i henne walla suger av folk i svalar och töa hon är ingen mindre än Q ^ ^ RrHfarJmr ni okttrfe-sä"9niei bäfå Ull lilig 20 Jensens största orre!! S på instagram bruden gör allt för uppmärksamhet svär, hennes ansikte är jidder och hon tror hon e fin men hon ser ut som alla killars vänstra pungkula!!!! Bruden är känd för att gå runt på Jensen och puta med röven, hon knullar vem som helst för att göra sitt namn känt 21 T blev knullad av offret Yonis i skoltoan och hon sa att han hade den minsta kuken hon hade haft i sig och hon har haft många U från Angered. Hon leker alban för hennes pappa är det men han lämnade henne hon kan inte språket men väljer kalla sig alban. Hon knullade sin systers kille när hennes syster var gravid med hans dotter! 23 Största horan i Partille hon va så desperat efter en kille så hon blev kk med honom bara föra att ha kvar honom!!! Största tunnelbanan!!! Omg glömde största grejen, hon har haft sex på varje ställe!! 24 V hon har blivit pullad av äldre killar, hon är en billig slyna som vill ha alla killar och springer efter alla 96-06:or hon tror hon kan få vem hon vill, hon röker, dricker och är 99:a, hon gillar att ha kukar i sig, Btw hon är äcklig och honey en toffla efter alla killar 25 En tjej som blev pullad av en kille vid namn Ricky i skolans toalett och det sägs att hennes fitta luktar fisk och hon har även haft kontakt med en 30 år ig kille i Partille och hon betalar honom för att ligga. Tjejen heter X, 26 Y, en äcklig kurdisk fjortisorre, hon har fått i sig från halva Länsmans!! 27 Tunneln Z och vuxenbella hade en fyrkant på nattklubbens soffor davar 23, 28 Å var ska man börja. Hon är en liten hora som vill ha kuk! Tror att hon är 97 när hon är 99. Hon ljuger om sin ålder! Hon säger att hon är oskuld när hennes fitta är så stor att det kan få plats 154 basketbollar. Hon putar med sin 339

339 Göteborgs åklagarkammare Ansökan om stämning Sida 5 (7) Handling Ärende AM Kammaråklagare Annika Boman Handläggare 410-S-SH rov o läppar hon målar dem med penna!! Så fult. Hon luffar i Tynnared o nu Eriksbo! HOE! Hon tror att hon är blatte när hon är den svenskaste man kan bli!! 29 Här har ni en riktigt fet orre och då menar jag bokstavligt fet. Den här tjejen får inte ens plats i ett par jeans och hon leker yani swag fjortis. Hon är största uppmärksamhetshoran och öppnar benen för allt hon får. En kille hon haft sex med beskriver sexet att han var tvungen att ha en karta för det tog så lång tid att hitta. Mina damer och herrar här har ni kossan och orren Ä. 36-Namn Ö fiau Kuugälv. Han ät eu ouugen jävel-han kmal-lado 3 olika tfejer-4- <;n och sannwkväll iiialarrhan-var-tilbamimas^ed-en^ Pagett-eftertiårhatis föi'äku'ui' pä det. H^n-blev^elisanmäld 2 dagar efter F.i.,m IJI.JRTIM 1iiHi.i-M^1iHHiiftni 1m.H..1m«Uade-Qch så har hanjiludjrkrekmi skulun föl dtt haft kntlllade en iiillf i Judom» luulullur 3 1 AA Angereds yngsta men största hora. Hon älskar kuk i röven & fick i sig av en kille 4 gånger bakom Hjällboskolan. När denna killen gjorde slut med henne sa hon till honom att hon var gravid för att han skulle stanna. Hon är 98 :a. Skitäcklig, tjuvar från sina vänner och alla kan få henne. 32 BD frårrffro^a&fc-ask^^ ined alla Ijtj^tfr-eto^eeh Ansmiaii^r tillsammans-med en te^åirhbmigr^rymredi"in te-barahtm-, hon-här artdicrljcjci,som htm-gåf oh-träffar-i smyg, cn-äoklig liton kera-ä 33 Här har vi största orren bokstavligt talat CC.. det börja lätt hon en kille bjöd en etta shot och sen börja sedan hända. CC sära på sina ben föra tt hon var så kat, j alla satsa grabbar ingen trängselskatt i den här gruvan 34 DD! Årets hora! Säger till andra att hon är äldre än vad hon är! En liten fucking 00:a som är ute efter kuk. 36 Abel fetknopp knullade FF hemma hos henne under sommarlovet men hemligheten e att han lät överst men som tur hon överlevde efter svåra andningsproblem 37 GG, årets falskaste människa. Håller på med andra tjejer medan han e på g med en annan. Ber dom skicka bh bilder & frågar om de vill knulla. Skitunge är han. 99:a med en hals längre än Danmarks karta 340

340 Göteborgs åklag arkamma re Kammaråklagare Annika Boman Ansökan om stämning Sida 6 (7) Handling Ärende AM Handläggare 410-S-SH 38 Manshora till som heter HH han har knullat halva Göteborg och gillar att ha samlag hos andra människor han va tillsammans med en tjej som heter Roxela medan han va tillsammans med henne så hade han sex med 50 andra tjejer. När han var 16 år så hade han herpes som han fick under Gothia han berättade detta bara till sina närmsta "vänner" och det är vi. Slisk människa är du!! Knullar allt på två ben äckel "O9' II från Hammarkullen spelar -sem-han^voro en boss men är på riktigt-hk^^genapungkula hon rövslickar dem som fan,. Och när han skulle luiulla Mayar så. tyukte4reirtors~kirk"var-kka liltai MJirrfaaTTg kioppsbyggnathtafaafaa- 40 JJ är en 98:a som bor i Gårdsten, hon är rkt söt och ser oskyldig ut men hon är tvärtom, hon var tsm med en kille från fbg som heter Jegir och på samma gång strulade hon med en kille som heter Lawen och så gick hon ner med en kille till källaren, man misstänker att de hade sex. Killen från fbg dumpa henne för att hon inte visa sig naken på snuskiga bilder. De var tsm i sex månader. Jag har legat med henne ett antal gånger på två veckor under sommarlovet men sedan sa hon till mig att hon ska tänka mer på skolan så hon lämnade mig. Hon är enkel och god och är enkel att köra in i. Men om hon sårar dig så gör hon det! Det sägs att hon blowar mkt så drf har hon fylliga läppar! 41 Det är sant KK knullade Danyom på skolans toalett men Danyom är inte den enda denna tjej ligger runt varje helg gäller bara att få i henne lite alkohol så är hennes ben vidöppna 42 LL är en riktig orro hon har haft sex med flera från Backa Frölunda och Bergsjön dessutom ljuger hon om sin ålder för att ha sex med äldre dessutom raggar Ricardo på henne 43 Här har vi MM! En algeriansk smygorre från Backa som tar på och av sig själen när hon känner för det! Hon älskar dessutom svart kuk, once you go black you never go back huh,.. 44 NN, största orren legat med flera personer i Ange tom kändisen Alex, hon har fått kuk av många på fester och varit gravid flera gånger, alla i Gbg har doppat denna tjejen! 45 Så sliskig som 00 e han va på fest han drack cola han lekte full han tog in Tina i toan och tog en blow så äcklig som denna svarting va så sagga han på hennes panna... Han e även känd för att knulla horor i Frölunda Lagrum 5 kap 2 brottsbalken 341

341 Göteborgs åklagarkammare Kammaråklagare Annika Boman Ansökan om stämning Sida 7 (7) Handling Ärende AM Handläggare 410-S-SH Bevisning Muntlig bevisning -Förhörmedmålsägandena*^5 V-3, ST-»3, ir- H?, oe-xi, ai,» 3 -*H, 3<ä -Förhör med tilltalade Låna Dilshad Abdulwahab och Fatima Khodr Skriftlig bevisning -Tidsaxel för översikt, sid 37 -Skärmdumpar visande uppmaning att skicka "tips", sid 34,73 i huvudprotokollet samt sid 7-8 i protokollbilagan -Skärmdump visande sms mellan Kodhr och Dilshad vid tillfälle mellan den dec 2012, sid 67 -Undersökningsprotokoll avseende Dilshads telefon, sid Sms den december 2012, sid Sms den 16 januari 2013, sid Skärmdumpar ingivna från målsägandena med bild och text, sekretessmarkerad protokollbilaga Handläggning Beräknad tidsåtgång för förhandlingen, fem heldagar inklusive en reservdag, se tingsrättens förhandlingsplan Annika Boman 342

342 iciotedörgs stad Västra Hisingen Individ- och familjeomsorg GÖTEBORGS TINGSRÄTT Avdelning 2 VÅRDPLAN /UNGDOMSKONTRATAVSEENDEFATIMAKHQDR9 : AAÄLNR: B AKTBIL: 175 Mål med insatsen Att Fatima är trygg och säker samt inte riskerar att utsättas eller utsätter sig själv för hot, skada eller ohälsa. Att Fatima får stöd i att få godkända grundskole betyg Att Fatima får hjälp med att få en fungerande övergång mellan familjehemmet och hemmet Att Fatima får hjälp att genomföra rättegången och dess konsekvenserna Att Fatima får ökad insikt av vad som är kriminellt och i att avhålla sig från detta Att Fatima har en fungerande kontakt och relation med sin mamma och syskon samt övrigt nätverk Att Fatimas kontakt med pappa sker på ett tryggt och säker sätt Vårdplan Fatima är fortsatt placerat enligt LVU Fatima bor i familjehem för att garanteras trygg och säker utveckling med succesiv utslussning till föräldrahemmet Fatima har regelbunden kontakt med utförare/professionell handledare på Vingen, en verksamhet inom socialtjänsten, Resursenheten Ungdom Västra Hisingen. Denna verksamhet arbetar med motivationsfrämjande och stödjande socialt arbete gentemot personlig utveckling, studier, praktik eller arbete. Samtalsstödet för Fatima skall vara under minst 6 månader med kontakt 1-2 gånger i veckan med konkreta samtal med psykoedukativt innehåll enligt följande: stöd och mptivationssamtal i skolsituationen brottsförebygganden samtal och stöd i de konsekvenser och följder som kan bli vid en eventuell dom Samtal med den unge om dess familj och nätverk för att bygga positiva, sociala relationer Övrigt stöd i livsituationen efter behov Avslutande samtal med vårdnadshavare och socialtjänst /org den 11/ Göteborg den 11/6 2J013 Göteborg den 11/ ine Andreasson Rania Khodr Fatima Khodr \c Göteborg den 11 juni 2013 Laine Andreasson Socialsekreterare, Barn, unga och familj laine.andreasson@vastrahisingen.goteborg,se

343 HovR T HovR T Skadestånd SÖDERTÄLJE TINGSRÄTT Enhet 2. DOM meddelad i Södertälje Mål nr B PARTER (Antal tilltalade: 3) Åklagare Kammaråklagare Martina Winslow, Södertörns åklagarkammare i Stockholm Målsägande 1. Danato Mode AB 2. Trygg-Hansa Tilltalad Milos Helin Predojevic Vårdnadshavare (part) Janika Helin Domslut Begångna brott 1. Stöld 2. Narkotikabrott Lagrum 8 kap 1 brottsbalken 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Påföljd m.m. Ungdomsvård Andra lagrum som åberopas 29 kap 7 1 st brottsbalken Följande åtal ogillas Försök till stöld åtalspunkt 2 Skadestånd Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

344 HovR T Milos Helin Predojevic ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka och Daniel Stojkov utge skadestånd till Trygg-Hansa med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 17 maj 2011 till dess betalning sker. 2. Milos Helin Predojevic ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka och Daniel Stojkov utge skadestånd till Danato Mode AB med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 11 april 2011 till dess betalning sker. 3. Janika Helin ska solidariskt med Milos Helin Predojevic ansvara för dennes skadestånd till Trygg- Hansa med kr. 4. Janika Helin ska solidariskt med Milos Helin Predojevic ansvara för dennes skadestånd till Danato Mode AB med kr. Brott sofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Göran Grauers tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan och kr mervärdesskatt. 2. Kostnaden för försvaret ska stanna på staten. --- SÖDERTÄLJE TINGSRÄTT Enhet 2. DOM meddelad i Södertälje Mål nr B PARTER (Antal tilltalade: 3) Åklagare Kammaråklagare Martina Winslow Södertörns åklagarkammare i Stockholm Målsägande 1. Robin Adelstrand 2. Danato Mode AB 3. Natali Flores Ojeda 4. Niklas Klockare 5. Svensk Guld Försäljning AB 6. Trygg-Hansa Tilltalad MARCO Christopher Roldan Juurikka --- Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

345 HovR T Domslut Begångna brott 1. Misshandel 2. Olaga hot 3. Stöld 4. Försök till stöld 5. Förberedelse till stöld 6. Snatteri 7. Medhjälp till rån 8. Bedrägeri 9. Häleri 10. Narkotikabrott Lagrum 3 kap 5 brottsbalken 4 kap 5 1 st brottsbalken 8 kap 1 brottsbalken 8 kap 1 och 12 samt 23 kap 1 brottsbalken 8 kap 1 och 12 samt 23 kap 2 1 st brottsbalken 8 kap 2 brottsbalken 8 kap 5 1 st 1 p samt 23 kap 4 brottsbalken 9 kap 1 1 st brottsbalken 9 kap 6 1 st 1 p brottsbalken 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Påföljd m.m. Fängelse 1 år Andra lagrum som åberopas 29 kap 7 1 st brottsbalken Skadestånd 1. Marco Roldan Juurikka ska solidariskt med Daniel Stojkov utge skadestånd till Trygg-Hansa med kr, varav kr solidariskt även med Milos Helin Predojevic. På beloppet ska ränta utgå enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 17 maj 2011 till dess betalning sker. 2. Marco Roldan Juurikka ska solidariskt med Milos Helin Predojevic och Daniel Stojkov utge skadestånd till Danato Mode AB med jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 11 april 2011 till dess betalning sker. 3. Marco Roldan Juurikka ska solidariskt med Daniel Stojkov utge skadestånd till Niklas Klockare med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 15 september 2011 till dess betalning sker. 4. Marco Roldan Juurikka ska solidariskt med Daniel Stojkov utge skadestånd till Robin Adelstrand med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 20 juli 2011 till dess betalning sker. 5. Marco Roldan Juurikka ska utge skadestånd till Svensk Guld Försäljning AB med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 18 april 2011 till dess betalning sker. 6. Marco Roldan Juurikka ska utge skadestånd till Natalie Flores Ojeda med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 3 augusti 2011 till dess betalning sker. Förverkande och beslag I beslag tagen larmupplåsare förklaras förverkad. Beslaget ska bestå (Polismyndigheten i Stockholms län; beslagsliggare BG10063, nr 1). Häktning m.m. Marco Roldan Juurikka ska stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft mot honom. Brott sofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

346 HovR T Ersättning 1. Dennis Harding tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan, 495 kr utlägg och kr mervärdesskatt. 2. Maria Ingvarsdotter tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde för Niklas Klockare med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan och kr mervärdesskatt. 3. Maria Ingvarsdotter tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde för Natlie Flores Ojeda med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan och kr mervärdesskatt. 4. Kostnaden för försvaret och målsägandebiträden ska stanna på staten. --- SÖDERTÄLJE TINGSRÄTT Enhet 2. DOM meddelad i Södertälje Mål nr B PARTER (Antal tilltalade: 3) Åklagare Kammaråklagare Martina Winslow Södertörns åklagarkammare i Stockholm Målsägande 1. Sebastian Acevedo Moya 2. Robin Adelstrand 3. Danato Mode AB 4. Niklas Klockare 5. Trygg-Hansa 6. Niklas Wahlberg Tilltalad DANIEL Sebastian Stojkov Vårdnadshavare (part) 1. Anne-Lee Klingström 2. Goran Stojkov --- Domslut Begångna brott 1. Misshandel Lagrum 3 kap 5 brottsbalken Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

347 HovR T Begångna brott 2. Stöld 3. Försök till stöld 4. Rån 5. Försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel 6. Falsk tillvitelse 7. Narkotikabrott Lagrum 8 kap 1 brottsbalken 8 kap 1 och 12 samt 23 kap 1 brottsbalken 8 kap 5 1 st 1 p brottsbalken 8 kap 7 1 st och 12 samt 23 kap 1 brottsbalken 15 kap 7 1 st brottsbalken 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Påföljd m.m. Sluten ungdomsvård 5 månader Andra lagrum som åberopas 29 kap 7 1 st brottsbalken Följande åtal ogillas Övergrepp i rättssak åtalspunkt 9 Skadestånd 1. Daniel Stojkjov ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka utge skadestånd till Trygg-Hansa med kr, varav kr solidariskt även med Milos Helin Predojevic. På beloppet ska ränta utgå enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 17 maj 2011 till dess betalning sker. 2. Daniel Stojkov ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka och Milos Helin Predojevic utge skadestånd till Danato Mode AB med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 11 april 2011 till dess betalning sker. 3. Daniel Stojkov ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka utge skadestånd till Niklas Klockare med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 15 september 2011 till dess betalning sker. 4. Daniel Stojkov ska solidariskt med Marco Roldan Juurikka utge skadestånd till Robin Adelstrand med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 20 juli 2011 till dess betalning sker. 5. Daniel Stojkov ska utge skadestånd till Sebastian Avecedo Moya med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 5 juni 2011 till dess betalning sker. 6. Daniel Stojkov ska solidariskt med Goran Stojkov och Anne-Lee Klingström utge skadestånd till Niklas Wahlberg med kr jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen (1975:635) från den 17 augusti 2011 till dess betalning sker. Brott sofferfond Den tilltalade åläggs att betala en avgift på 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond. Ersättning 1. Gunnar Eberhardt tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan, kr utlägg och kr mervärdesskatt. 2. Martin Lundgren, tidigare förordnad försvarare i målet, tillerkänns ersättning av allmänna medel med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan och kr mervärdesskatt. 3. Göran Hjalmarsson tillerkänns ersättning av allmänna medel för arbete som målsägandebiträde med kr. Av beloppet avser kr arbete, kr tidsspillan, 320 kr utlägg och kr mervärdesskatt. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

348 HovR T För ersättning till Maria Ingvarsdotter för arbete som målsägandebiträde åt Niklas Klockare; se domslut för Marco Roldan Juurikka. 5. Kostnaden för försvaret och målsägandebiträde ska stanna på staten. --- YRKANDEN M.M. Åklagaren har yrkat i enlighet med stämningsansökningarna, domsbilagorna 1-3, och åberopat den bevisning som där framgår. Åklagaren har i anslutning till åtalspunkterna 1 och 2 i domsbilaga 1 framställt ytterligare skadeståndsanspråk, domsbilaga 4. Därutöver har följande enskilda anspråk framställts. I anslutning till åtalet för: a) rån m.m. (åtalspunkterna 3-4, domsbilaga 1), domsbilaga 5, b) rån, misshandel m.m. (åtalspunkterna 7-9, domsbilaga 1), domsbilaga 6, c) misshandel m.m. (åtalspunkterna 18-19, domsbilaga 1), domsbilaga 7. I de fall som det yrkats solidariskt skadeståndsansvar för Daniel Stojkovs vårdnadshavare har dessa som sin inställning anfört att de bestrider solidariskt skadeståndsansvar på den grunden att sonen varit omhändertagen enligt LVU under tiden som brotten begåtts. Daniel Stojkov har varit LVU:ad i hemmet. Eftersom han under aktuell brottstid också varit på rymmen hemifrån finner tingsrätten sammantaget att omständigheterna är sådana att det vore oskäligt att ålägga vårdnadshavarna solidariskt skadeståndsansvar med sonen. Om Daniel Stojkov ansetts skadeståndsskyldig har vårdnadshavarna ansvar, med undantag för det enskilda anspråket i anledning av åtalspunkten 11, domsbilaga 1, genomgående jämkats till noll kronor. Marco Roldan Juurikka och Daniel Stojkov har som anhållna och häktade varit frihetsberövade i målet i enlighet med vad som framgår av avräkningsunderlag. Domskäl ANSVAR OCH SKADESTÅND Domsbilaga 1 Åtalspunkterna 1 och 2 Daniel Stojkov och Marco Roldan Juurikka har erkänt gärningarna och medgett Trygg Hansas skadeståndsanspråk. Milos Helin har erkänt stöld men förnekat försök till stöld. Han har medgett att betala hälften av Trygg Hansas skadeståndsanspråk, motsvarande en fönsterruta. Alla tre har bestritt Danato Mode AB:s anspråk (domsbilaga 4). De tilltalade har i huvudsak uppgett. Daniel Stojkov: Han och två kamrater bestämde sig för att göra stölden och han gick i väg för att låna en busshammare av en kamrat. De gick ner till centrum och begick brottet. De tog sönder rutan med busshammaren. Efter inbrottet, la de jeansen i ett påslakan, gick därifrån och lämnade jeansen i en källare på Storskogsvägen. De chillade ett tag och vid tretiden gick de tillbaka och försökte göra om inbrottet. De hade bestämt sig för att göra det för att tjäna pengar och han själv behövde pengarna till att betala skulder. Han kommer inte ihåg hur många jeans de fick med sig. Vid det andra tillfället hade de samma busshammare med sig. Han minns inte var kamraterna då befann sig. Han kommer inte ihåg hur de tog bort larmen eller om jeansen såldes. Han gav bort tre till fyra jeans för att betala en skuld. Det var kanske 20 till 25 jeans som stals första gången samt tre T-shirtar. Marco Juurikka: Det var en impulsgrej. De gick ner till butiken. Han och Daniel stod vid fönstret och knackade rutan så att det blev en spricka, varefter de hjälptes åt slå sönder den. Daniel tog ut jeans och han själv slängde dessa i påslakanet. Det tog två till tre minuter. Därefter bytte han plats med Milos. De såg en bil så de bytte plats med varandra igen. Han sprang mot butiken, slängde ner jeans i påslakanet samt slängde upp lakanet på ryggen och sprang därifrån. De lämnade jeansen i hans källare. De fick med sig 20 till 25 par jeans. Varje hög inne i butiken innehöll högst fem par jeans. Han räknade dem i källaren och minns att det var 30 par. Det stämmer alltså inte att det var 58 par jeans. De tog det lugnt resten av Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

349 HovR T kvällen, och bestämde sig för att göra ett nytt inbrott i samma butik. De gick ner till butiken och Daniel gick fram. Ägaren kom ut och de började springa. Daniel stod längst fram och Milos var längst bak. Milos ville inte gå tillbaka till butiken och sa ingenting på hela promenaden. Milos såg orolig ut och var lite spänd. Milos sa till båda; nej nej. Han kan inte säkert säga att Milos var delaktig när de kom tillbaka. Milos Helin: De rörde sig mot centrum. De pajade rutan, tog jeansen och stack. Det var vännerna som pajade rutan medan han höll vakt. Han var inte med när jeansen lades in i förrådet. Han och hans två vänner chillade, rökte, och började därefter gå mot centrum igen. Han sa att han inte ville gå tillbaka till butiken. När han såg att de gick mot butikens fönster gick han därifrån. Han hörde någon skrika och började då springa därifrån, efter sina kamrater, upp mot motorvägen. Han tror att det försvann par jeans. Antagligen fick jeansen ligga kvar i källaren. Det var mest en impulsgrej. Åklagaren har gjort gällande att det påträffades 26 par jeans i Marco Roldan Juurikkas rum och 12 par i källarförrådet på Storskogsvägen 18. Samtliga beslag är hanterade. Företrädaren för Danato Mode AB, Daniel Lundberg, har närmare hörd i huvudsak uppgett. Den första stölden den 11 april skedde runt halv ett, strax innan säkerhetsbolaget ringde honom. Han åkte till butiken och hittade ett antal jeans utanför butiken. Det var hål i fönstret. Han samlade ihop jeansen, det var kanske fyra par jeans. Polisen har behållit jeansen. Han bestämde sig för att stanna kvar i butiken. Vid fyratiden kom två maskerade killar tillbaka och försökte göra nytt inbrott. Tyvärr fick han inte tag i dem eftersom de sprang iväg. Han såg en av killarna stå och knacka på rutan medan de andra höll utkik. De var sammanlagt tre stycken och stod några meter från varandra. - Att det rört sig om 58 par jeans var enkelt att räkna ut eftersom de nyligen hade haft inbrott och precis (sex dagar innan) hade inventerat lagret. Först har resultat från inventeringen minus vad som sålts/kommit in under veckan sammanställts och därefter har beaktats inventeringen av det nu aktuella inbrottet. Jeansen fanns på väggen vid fönstret där gärningsmännen gått in. De har tagit det som låg närmast till hands. Av faktura daterad den 14 april framgår vad man blev av med. Den nya beställningen gjordes av vad som var mest nödvändigt och inte exakt vad man blivit av med. Det finns inga frågetecken kring vad som kan ha stulits. Skadeståndsanspråket grundar sig på utebliven vinst och är uträknat på inköpspris exkl. moms minus försäljningspris exkl. moms. De säljer cirka 100 par jeans (Jack & Jones) i månaden. De jeans som stals skulle ha sålts på inte mer än två månader. De flesta av jeansen var förstörda. Han har fått se något par jeans och det var förstört på grund av att larmet tagits bort. De har inte fått tillbaka några jeans. Om de skulle fått tillbaka jeansen hade de nog inte gått att sälja. Jeansen som beställdes 14 april levererades troligtvis någon vecka efter. Bedömning De tilltalades erkännanden stöds av övrig utredning. De ska således dömas i enlighet därmed. Det finns inget som mot Milos Helin Predojevic förnekande styrker att han var med på det andra inbrottsförsöket. Åtalet för försök till stöld ska därför ogillas för hans del. Skadeståndet till Trygg Hansa ska bifallas i enlighet med de tilltalades medgivanden. Vad så avser Danato Mode AB:s enskilda anspråk uttalar tingsrätten följande. Bolaget har yrkat att de tilltalade ska förpliktas att utge skadestånd avseende utebliven vinst med kr, samt för självriskkostnad till Trygg-Hansa med kr. Beträffande skadeståndet för den uteblivna vinsten är det upplyst ungefär hur många jeans som stals, respektive byxas inköps- och försäljningspris samt, enligt målsägandens egna uppgift, vilken omsättning av jeans butiken vanligtvis har. I målet saknas emellertid närmare utredning om de stulna jeansens förhållande till butikens försäljning som helhet och även utredning kring tidpunkten för återanskaffning. Något utrymme för att tillämpa 35 kap. 5 rättegångsbalken finns inte, eftersom utredningsbristen inte har sin grund i bevissvårigheter. Bolagets kostnad för självrisk med kr är en ersättningsgill skadeföljd och ska således ersättas av de tilltalade medan yrkandet om skadestånd på grund av utebliven vinst lämnas utan bifall. Åtalspunkterna 3 och 4 Marco Roldan Juurikka och Daniel Stojkov har förnekat gärningarna och bestritt det enskilda anspråket. De har vitsordat självrisk för mobiltelefonen och nytt sim-kort. Hörda personer har uppgett i huvudsak följande. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

350 HovR T Niklas Klockare: Han hade träffat Daniel fyra veckor tidigare på perrongen. Daniel gick nu fram till honom och frågade hur han mådde och strax därefter ville denne låna luren. Han trodde bara att han gjorde Daniel en tjänst. Efter tio minuter kände han att något var lurt. Folk började lämna stationen och till slut var det bara han och Daniel kvar. Han bad att få tillbaka sin mobil upprepade gånger. Daniel svarade att han skulle vänta. Daniel ville behålla telefonen och sa att han hade en kniv. Daniel hotade inte med kniven. Han fick valet att gå därifrån. Han var aldrig orolig för att bli huggen med kniven utan snarare för att bli misshandlad. Marco stod lite längre ifrån. De var på honom båda två. Under ett tillfälle gick Daniel emot honom hela tiden. Han upplevde inte att Marco gjorde något. Denne stod cirka fem till sex meter därifrån. Vid ett tillfälle kom Marco precis bakom hans rygg och markerade att han var där också, Marco hade sitt bröst mot hans rygg. Han kände kroppen men Marco sa ingenting. Daniel sa att han ska gå därifrån annars tar de alla hans grejer. Det var just det att han blev intryckt i ett hörn. Det kändes som om Daniel väntade ut att allt folk skulle gå. Han skrek högt ge tillbaka min telefon. Daniel gick emot honom och försökte skalla honom två gånger. På grund av avståndet träffade Daniel hans näsa med skärmen på kepsen. Han fick skrapsår. Skallningarna var enda gången under förloppet som han kände sig riktigt hotad. Han minns inte om Marco sa någonting. Det kändes mer som att Marco ställde upp för sin kamrat och att det inte var dennes idé. Det enda Marco gjorde, var att ställa sig bakom honom så att han kände sig hotad. Han fick aldrig tillbaka mobilen utan har ny mobil idag. Händelsen var psykiskt påfrestande. Daniel Stojkov: Han träffade på Niklas när han steg av tåget. Han och en kamrat gick åt höger och Nicklas åt vänster. Han har inte bett om att få låna någon mobil. Inget av det Niklas har berättat om har inträffat. Marco Roldan Juurikka: Han och en kamrat, som han inte vill namnge, steg av tåget. Kamraten kände igen Niklas och de börjar prata med varandra. Han hörde inte riktigt vad de pratade om. De gick ner från trapporna och när de kommit utanför dörrarna hörde han hur kamraten frågade Niklas: Var är mina pengar. Niklas svarade inte varvid kamraten fortsatte fråga efter sina pengar. Kamraten ville låna Niklas telefon. Han hörde inte riktigt vad som sades men han tyckte sig höra; jag står här med killen du lånade ut en vit till Han förstod att Niklas var skyldig kamraten pengar. Det gick fort. Kamraten hotade inte Niklas utan sa endast att han skulle behålla telefonen. Kamraten kan ha sagt att Niklas inte skulle följa efter. Han är tveksam till att kamraten skulle ha slagit Niklas. Daniel Stojkov har förklarat att det inte har varit han som är den kamrat som Marco Roldan Juurikka pratat om. Åklagaren har föredragit valda stycken ur tidigare förhör hållna med Marco Roldan Juurikka och därvid hänvisat till att uppgifterna i flera stycken överensstämmer med vad Niklas Klockare uppgett. Bedömning Niklas Klockare har lämnat ett trovärdigt intryck. Hans uppgifter stöds i viss mån av vad Marco Roldan Juurika berättat. Tingsrätten lägger Niklas Klockares berättelse till grund för bedömningen av åtalet. Det är således styrkt att Daniel Stojkov gjort sig skyldig till rån. Marco Roldan Juurikka har främjat rånet med råd och dåd genom att ställa sig mycket tätt intill Niklas Klockares rygg under tiden som Daniel Stojkov varit utåtagerande mot Niklas Klockare och därigenom förstärkt hotet mot målsäganden. Marco Roldan Juurikas handlande ska bedömmas som medhjälp till rån. Niklas Klockares anspråk på ersättning för kränkning följer gällande praxis och är skäligt. Självrisk och kostnader för nytt sim-kort har vitsordats. Däremot har Niklas Klockars inte förmått styrka sitt anspråk på skadestånd för sveda och värk, vilket därför ska lämnas utan bifall. Åtalspunkterna 5-6 Daniel Stojkov har förnekat gärningen och bestritt det enskilda anspråket. Beloppet har vitsordats i sig. Marco Roldan Juurikka har erkänt gärningen och medgett det enskilda anspråket. Av utredningen har framgått att Robin Adelstrand har sovit över hos Marco Roldan Juurika och att händelsen utspelat sig dagen efter. Hörda personer har i huvudsak uppgett. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

351 HovR T Robin Adelstrand: Daniel frågade på morgonen om han fick låna hans telefon. Han känner inte Daniel så väll. Han sa inte emot och Daniel gick i väg. Han tänkte inte så mycket på det utan trodde att denne skulle ställa sig i hallen för att prata i enrum. Han har än i dag inte fått tillbaka telefonen. Marco Roldan Juurikka: Robins telefon låg för laddning. Han sa till Daniel att ta telefonen. När Robin undrade var Daniel hade tagit vägen, spelade han dum. Därefter gick han för att möta Daniel. De två gick vidare och sålde telefonen. De fick kr för Robins telefon, en summa som de delade. Daniel Stojkov: Han minns inte att han sovit hemma hos Marco eller att han skulle ha tagit någon telefon. Bedömning Genom målsägandens och Marco Roldan Juurikkas berättelser är åtalet för stöld styrkt. Marco Roldan Stojkov och Daniel Stojkov ska solidariskt betala skadestånd med kr jämte ränta till Robin Adelstrand. Om beloppet råder inte tvist. Åtalspunkterna 7-9 Daniel Stojkov har förnekat vad åklagaren lagt honom till last. Han har vidgått att han fått 500 kr, dock ej under tvång (åtalspunkten 7). Han har beträffande gärningen i åtalspunkten 9 vidgått att han, under åberopande av nödvärn, slagit målsäganden med två slag i ansiktet. Han har bestritt skadeståndsanspråken. Händelserna, som ligger varandra nära i tiden, har uppdagats i samband med att målsäganden polisanmälde händelsen den 5 juni (åtalspunkten 7) då även händelsen tidigare i maj anmäldes. Av utredningen har framgått att det troligen funnits någon form av transaktion mellan parterna vars närmare innehåll förblir dold i dunklet. Hörda personer har i huvudsak uppgett. Sebastian Moya Acevedo: (Åtalspunkten 8) Han tog mopeden ner till McDonalds och väl framme såg han en crossmoped och misstänkte därför att Daniel var inne på restaurangen. Han visste att Daniel skulle kräva honom på 500 kr. Han var skyldig en kamrat till Daniel som också heter Sebastian och han hade tänkt betala skulden till denne men Daniel ville att han skulle betala tillbaka pengarna till honom istället. Han chansade men träffade på Daniel med kamrat. Han satt då kvar på mopeden. Daniel frågade honom var pengarna var någonstans. Han förklarade att han inte hade några pengar. Daniel blev sur och gav honom två till tre knytnävslag. Visiret på hjälmen var öppet. Han började inte blöda men fick en blåtira och läppen svullnade. Den 5 juni (åtalspunkten 7) tog han mopeden från Jordbro när han mötte Daniel med kamrat på en annan moped. Daniel vände och följde efter honom. När han kom fram till OK/Q8- macken hade Daniel kommit ifatt honom. Denne tog genast upp frågan om skulden. Daniel tog nycklarna till hans moped och de gick tillsammans in till bankomaten och tog ut 500 kr som han överlämnade till Daniel. Daniel riktade två knytnävslag mot själva mopedhjälmen Han ville främst få tillbaka nycklarna. Om han inte hade haft 500 kr, vet han inte vad som hade hänt. Han fick inte några skador eller kände smärta eftersom han hade han hade hjälmen på sig. Pengarna överlämnades precis utanför butiken. Daniel kastade nycklarna som han därefter plockade upp från marken. Han minns att Daniel sa någonting i stil med; nästa gång jag ser dig ska jag slå sönder dig. Daniel Stojkov har beträffande åtalspunkterna 7 och 8 uppgett i huvudsak: Han och Sebastian har gått i samma skola och träffats flera utan att de egentligen umgås. Båda vet vem den andre är och det har aldrig varit tjafs dem emellan. Han stötte på Sebastian och det var hans kamrat som hälsade på Sebastian först. Han undrar vad som hände med pengarna och förklarade att han hade delaktighet i femhundringen. De var flera stycken och han hade bidragit med hälften av pengarna i femhundringen. Han kommer inte ihåg att han skulle ha varit otrevligt mot Sebastian utanför McDonalds. Han frågade om pengarna och Sebastian svarade i morgon varpå de skakade hand och skildes åt. Den 5 juni kom de mötandes på en gångväg vid OK/Q8. Sebastian förklarade att han hade nu hade pengarna på kortet. Sebastian gick in, köpte cigarretter och gav honom därefter 500 kr. Han vet inget om att han ska ha tagit mopednycklarna. Sebastian gick in för att ta ut pengarna på eget initiativ. Sebastian Moya Acevedo har beträffande åtalspunkten 9 i huvudsak berättat: Han skulle hem till sin pappa i Jordbro. Medan han väntade utanför ingången såg han Daniel komma på sin moped med en kamrat. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

352 HovR T Han hörde kamraten säga, där är ju Sebastian! Var det inte han som anmälde dig?. Daniel gick av mopeden, gick fram till honom, gav honom tre till fyra knytnävslag och sa; varför anmälde du mig för?. Daniel pekade med fingret mot huvudet och sa att han skulle ta bort sin anmälan. Han försökte försvara sig genom att sparka och hålla upp händerna framför ansiktet. De började slåss och drog i varandras kläder. Han gick först in i porten för att därefter gå ut igen och började då sparka på Daniel. Ha sa att det var hans syster som hade gjort polisanmälan. Daniel sa något om att han skulle knulla hela hans familj. Daniel Stojkov har å sin sida berättat att han träffade Sebastian av en slump. Han undrade varför Sebastian hade anmält honom och fick en knuff varpå han knuffade tillbaka. De började slåss. Polismannen Mathias Packalén har uppgett: Han träffade Sebastian hemma hos systern, Cynthia. Sebastian var blodig på armar och kläder. Denne var mycket upprörd. Sebastian berättade att han hade fått stryk av Daniel. Det ska ha hänt i samband med att Daniel kom på moped. Daniel hade hoppat av och börjat slå Sebastian. Daniel ska ha hotat Sebastian om denne inte tog tillbaka sin anmälan. Målsägandens moder Maria Moya Acevedo har berättat: Andra veckan i maj ville Sebastian till McDonalds. Vanligtvis tar det 20 minuter men den här gången dök han inte upp och hon blev orolig. När han kom hem sa han; Mamma det har hänt någonting, kom in på mitt rum, Han berättade att han hade stött på Daniel och blivit angripen. Han hade fortfarande hjälmen på sig med visiret öppet. Han hade fått knytnävsslag mot ögat. De ville ha 500 kr av honom. Sebastian förklarade att han hade skuld på 500 kr, men till annan yngling. Hon gav Sebastian pengar så att han kunde betala. Sebastian hade skador i form av att det hade blivit rött runt ögat och näsan. Efter ett tag blev det blått och Sebastian stannade kvar hemma i sex dagar efter som han skämdes för att gå ut. Hon gav pengar till Sebastian för att betala tillbaka skulden, vilket han gjorde till en yngling som kom hem till dem. Betalningen var före händelsen på McDonalds och hon hörde Sebastian säga att ynglingen skulle hälsa Daniel att lämna honom ifred nu. Målsägandens syster Cynthia Moya Acevedo har bl.a. berättat: Hon kommer ihåg två händelser i maj respektive juni. Daniel hade krävt Sebastian på 500 kr vilket Sebastian inte var skyldig och så hade bråket uppstått. Hon träffade Sebastian dagen efter och han var då svullen i ansiktet vid högra ögat. Till sinnesstämningen var han upprörd, arg och irriterad. Nästa händelse var på OK/Q8. De var hemma hos henne. Sebastian blev hungrig och ville till McDonalds Han fick med sig ett Visa-kort och han skulle ta ut 100 kr. Sebastian hade träffat på Daniel som hade krävt att få 500 kr. Dessa togs ut på Visa-kortet. Sebastian kom hem till henne och berättade om vad som hänt, varefter hon gjorde polisanmälan. En tredje gång kom Sebastian hem med blodig T-shirt. Sebastian skulle hem till pappan och hade återigen stött på Daniel, som krävde honom på pengar och så var det något om anmälan, Sebastian har sagt att han försvarade sig men sa också något om några sparkar då han blivit irriterad. Bedömning Det är utrett att målsäganden och Daniel Stojkov känner varandra sedan tidigare och att de har haft någon form av affärer ihop. Sebastian Moya Acevedo har lämnat ett trovärdigt intryck och hans uppgifter stöds många gånger av vad hans moder och syster har berättat. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att Sebastian Moya Acevedo blivit trakasserad av Daniel Stojkov i den omfattning som han påstått. Händelserna har skett under en kort tidsintervall och får anses utgöra ett enhetligt förlopp där en påstådd skuld om 500 kr har varit det återkommande temat. Slutligen synes det som att Sebastian Moya Acevedo blivit så arg på trakasserierna att han helt enkelt gett igen (åtalspunkten 9). Daniel Stojkovs förklaring att han ansett sig vara delaktig i femhundringen är så vag och ologisk att den kan lämnas utan avseende. Tingsrätten väljer således att se åtalspunkterna 7-9 som ett händelseförlopp. Händelserna den 7 juni 2011 framstår, mot bakgrund av vad som sagts om att Sebastian Moya Acevedo lämnat offerställningen och i stället valt att ge igen, som ett regelrätt slagsmål. Någon nödvärnsrätt har det inte varit fråga om och det våld som utdelats ger intrycket av att ha varit ömsesidigt. Utredningen ger inte heller tillräckligt stöd för att Daniel Stojkovs handlande varit sådant som krävs för att han ska dömas för övergrepp i rättssak, Åtalet i denna del ska därför ogillas och skadeståndstalan lämnas utan bifall. I övrigt är det utrett att Daniel Stojkov gjort sig skyldig till vad åklagaren påstått under åtalspunkterna 7 och 8. Gärningarna ska bedömas som rån respektive misshandel av normalgraden. För dessa brott får Sebastian Moya Acevedo anses skäligen tillgodosedd med kränkningsersättning med sammanlagt kr. Åtalspunkterna Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

353 HovR T Daniel Stojkov har erkänt gärningarna och tillsammans med vårdnadshavarna medgett Niklas Wahlbergs skadeståndsanspråk. Daniel Stojkovs erkännanden stöds av övrig utredning. Åtalen för falsk tillvitelse, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel och ringa narkotikabrott är styrkta. Niklas Wahlbergs skadeståndsanspråk ska såsom medgivet bifallas. Åtalspunkterna Marco Roldan Juurikka har förnekat bedrägeri och bestritt Svensk Guld Försäljnings AB s enskilda anspråk. Beloppet har vitsordats (åtalspunkten 15). Han har i övrigt erkänt vad åklagaren lagt honom till last och förklarat sig inte ha någon erinran mot förverkandeyrkandet under åtalspunkten 17. Marco Roldan Juurikkas erkännanden stöds av övrig utredning. Förverkandeyrkandet är lagligen grundat och ska bifallas. Genom de uppgifter som Marco Roldan Juurikka själv lämnat beträffande åtalet för bedrägeri och häleri, åtalspunkterna 14-15, är även åtalet för bedrägeri styrkt och målsäganden berättigad till skadestånd. Om beloppet råder inte tvist. Åtalspunkterna Marco Roldan Juurikka har medgett ansvar för ringa misshandel och i övrigt förnekat vad åklagaren lagt honom till last. Det enskilda anspråket har bestritts. Som skäligt belopp för kränkningsersättning har vitsordats kr. Hörda personer har uppgett. Natali Flores Ojeda: Hon och Marco har tidigare varit ihop. Den aktuella dagen mötte hon Marco vid bussen. Medan de pratade fick hon ett sms. Hon ville inte visa från vem det var till följd att Marco blev aggressiv och tog mobilen som hon hade vid bh-bandet. Han tog nycklarna som hon hade i handen också. Marco blev aggressiv, stöddig och arg och fick den där äckliga tonen. Då vet man att han kommer smälla till mig när som helst. Han tog hennes hand och de gick mot tunneln. Hon kände sig tvungen att följa med. De befann sig i tunneln när Marco började kaxa. Han frågade vem killen var men hon visste inte vilket nummer han hade ringt upp. Därefter sa Marco att hon hade varit otrogen och kallade henne för hora. Hon fick en örfil som träffade någon av kinderna på övre kindbenet. Det gjorde ont som fan och hon var nära på att börja gråta. Hon kröp ihop men ställde sig sedan upp. Han ringde igen och kallade henne åter för jävla hora och slängde telefonen mot hennes ansikte. Hon stod upp när mobilen kastades och hann inte reagera. När hon fick mobilen på läppen gjorde det ont och hon bröt ihop. Hon trodde först en tand hade gått sönder. Marco höll sina händer runt hennes hals. Han nästan lyfte upp henne hållandes i armarna. Strax innan hade Marco sagt något i stil med att om hon sa något så skulle han kunna hugga henne. Marco ströp henne inte. Han höll om hennes hals men hon kunde fortfarande andas. Greppet kändes obehagligt men gjorde inte ont. Hon är säker på att Marco gav henne ett slag med öppen handflata. Hon fick två slag med handen men hon är osäker på om det kanske var två örfilar hon fick. Hon sprang därifrån hem till Jeanette. Marco Roldan Juurikka: De var hemma hos honom. Han tog Natalis telefon,. Han började kontrollera och ringde ett nummer. Det var en kille som svarade. Hasn och Natali började anklaga varandra. Han minns inte när han gav henne örfilen men han tror att det var efter att han hade ringt och hon inte ville svara på frågan vem det var som hade svarat. Han kastade mobilen i golvet och pennan hamnade på Natalis läpp. Han såg att hon började blöda. Efter ett tag lämnade Natali lägenheten. Natali har hittat på att de träffades utomhus för att henne mamma inte skulle få veta att de fortfarande träffades. Han hann inte tänka när han slog Natali. Örfilen träffade vid tinningen. Vittnena Natalie Karlsson och Jeanette Palm har bekräftat de uppgifter som målsäganden lämnat. Bedömning Natali Flores Ojedas lämnade uppgifter stöds av de berättelser som vittnena lämnat. Även tagna fotografier stöder åtalet. Det är således styrkt att hon fått två slag i ansiktet. Något annat har inte framkommit än att det rört sig om två örfilar, vilka emellertid tilldelats med kraft eftersom det gjorde ont som fan. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

354 HovR T Det finns ingen anledning att ifrågasätta Marco Roldan Juurikka avsiktligt slängt mobilen mot målsägandens ansikte. Åtalet för misshandel och olaga hot är styrkt med den ovan anmärkta reservationen om att slaget med knuten hand kan ifrågasättas. Natali Flores Ojedas får anses vara skäligen tillgodosedd med kr i ersättning för kränkning. Hon har inte lyckats styrka anspråket på ersättning för sveda och värk. Domsbilaga 1 Milos Helin Predojevic har erkänt gärningen. Hans erkännande stöds av övrig utredning. Åtalet för ringa narkotikabrott är styrkt. Domsbilaga 2 Marco Roldan Juurikka erkänt gärningen. Hans erkännande stöds av övrig utredning. Åtalet för ringa narkotikabrott är styrkt. PÅFÖLJD M:M Milos Helin Predojevic förekommer tidigare i belastningsregistret. Han dömdes senast av denna tingsrätt den 26 augusti 2010 för grov stöld till 60 timmars ungdomstjänst. Enligt hans egna uppgifter ska han verkställt 20 timmar av den utdömda påföljden. Av yttrande från socialnämnden framgår att han är i stort behov av vård och hjälp och att det pågår insatser enligt LVU. Milos har träffat den nye kontaktpersonen och det verkar fungera bra. En vändning i Milos förhållningssätt har kunnat uppmärksammas på senare tid. Han är mer positiv till skolan och han går en gång i veckan hos MiniMaria. Även narkotikabruket har avstannat. Tingsrätten delar åklagarens uppfattning att vård enligt LVU synes vara en tillräcklig reaktion på de brott Milos nu ska dömas för. Tingsrätten bestämmer därför påföljden till ungdomsvård. Vårdplanen bifogas domen, domsbilaga 8. Marco Roldan Juurikka förekommer tidigare i kriminalregistret. Han dömdes bl.a. den 12 juni 2009 för rån vid två tillfällen och försök till rån vid tre tillfällen. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse nio månader har dömts ut. Det har framkommit att Marco började röka cannabis redan vid 15-årsåldern. Han vill börja arbeta och inser att han förlorat mycket tid på grund av sitt drogbruk. Marco ska nu dömas för en relativt vidlyftig brottslighet innefattande, förutom typiskt drogrelaterad brottslighet, även misshandel, olaga hot och medhjälp till rån. Såväl straffvärdet som återfallet i likartad brottslighet talar så starkt för att det finns särskilda skäl att välja fängelse som påföljd. Vid straffmätningen ska beaktas att Marco endast var 20 år när han begick brotten. Tingsrätten bestämmer påföljden till ett års fängelse. Marco Roldan Juurikka synes vara i en mycket brottsintensiv period för närvarande. Risken för att han på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet är uppenbar. Han ska därför kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vunnit laga kraft mot honom. Daniel Stojkov är endast 17 år gammal och förekommer redan under sex avsnitt i belastningsregistret. Han har länge varit beroende av cannabis och har nu förklarat att han vill bli av med sitt missbruk. Han har varit placerad på hem och nu senast varit LVU-placerad i hemmet. Daniel har inte funnit sig i placeringarna utan varit på rymmen. Handläggare på socialnämnden har för rätten uttryck det som så att man inte har något mer att erbjuda. Daniel har trots sin unga ålder suttit frihetsberövad i målet. Häktningen hävdes den 29 november 2011 då han placerades på Bärby ungdomshem. Placeringen är endast tillfällig under högst en månad. Därefter vet man vad man kan erbjuda, troligen LVU-placering i hemmet. Även Daniel ska dömas för allvarlig brottslighet som bl.a. misshandel och rån. Han återkommer ständigt i kriminalitet. Det finns således synnerliga skäl för att bestämma påföljden till fängelse. Av 30 kap 5 första stycket och 32 kap 5 brottsbalken framgår att rätten i sådant fall enligt huvudregeln ska bestämma påföljden till sluten ungdomsvård på viss tid. Tingsrätten bestämmer påföljden till sluten ungdomsvård fem månader. Avgift till brottsofferfonden följer av lag. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

355 HovR T På tingsrättens vägnar Peder Bjursten Avräkningsunderlag, se bilagor Bilaga 1 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Södertörns åklagarkammare i Stockholm Ansökan om stämning Handling 411 Ärende AM Handläggare HÄKTAT UNGDOMSMÅL Södertälje tingsrätt 1 Roldan Juurikka, Marco Christopher 2 Stojkov, Daniel Sebastian 3 Helin Predojevic, Milos OBS! SKADESTÅNDSTALAN FÖRS MOT VÅRDNADSHAVARE Angående ordningen i stämningsansökan så kommer först de gemensamma åtalspunkterna att tas upp och därefter åtalspunkter fördelade efter person. Ansvarsyrkanden m.m STÖLD och FÖRSÖK TILL STÖLD (K , K ) Stojkov, Helin Predojevic och Roldan Juurikka Målsägande Trygg Hansa; åklagaren för talan. Gärning Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic har, tillsammans och i samförstånd, genom inbrott i butiken Danato Mode olovligen tagit jeans värda sammanlagt kronor som tillhörde Danato Mode AB. Det hände den 11 april 2011 i butiken Danato Mode på Säbytorgsvägen i Rönninge, Salems kommun. Tillgreppet innebar skada. Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic begick gärningen med uppsåt., Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic hade också uppsåt att göra jeansen till sina egna. Vid samma tillfälle som ovan men senare under natten har Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic, tillsammans och i samförstånd, försökt att olovligen ta kläder till ett okänt men inte ringa värde som tillhörde Danato Mode AB. Endast på grund av tillfälliga omständigheter fanns det inte någon fara för att brottet skulle fullbordas. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

356 HovR T Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic begick gärningen med uppsåt. Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic hade också uppsåt att göra kläderna till sina egna. Lagrum 8 kap 1 och 12 samt 23 kap 1 brottsbalken Enskilt anspråk Trygg Hansa yrkar att tingsrättens ska förplikta Roldan Juurikka, Stojkov och Helin Predojevic att solidariskt utge skadestånd med kr till målsäganden jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 17 maj 2011 till dess full betalning sker. Vidare yrkas förpliktande för Anne-Lee Klingström och Goran Stojkov som är föräldrar och vårdnadshavare för Daniel Stojkov att solidariskt med honom utge skadestånd med kr samt förpliktande för Janika Helin som är förälder och vårdnadshavare för Helin Predojevic att solidariskt med honom utge skadestånd med kr till målsägande. Ränta yrkas enligt 6 räntelagen från den 17 maj 2011 till dess full betalning sker. Bevisning - Förhör med tilltalade Roldan Juurikka (erkänner), Stojkov (erkänner) och Helin Predojevic (erkänner stöld som det får förstås, förnekar försök) - Förhör med målsäganden Birgitta Lundberg. Tillräckligt med telefonförhör. - Förhör med företrädare för målsäganden, Elisabeth Pålsson, Trygg Hansa, att höras om detaljerna i skadeståndet. Adress- och kontaktuppgifter se bifogade handlingar avseende skadeståndet. Tillräckligt med telefonförhör. Skriftlig bevisning - Beslagsprotokoll, FUP s 35-37, s 40, s 45-49, s Sakkunnigutlåtande, FUP s Protokoll över DNA-undersökning, FUP s Underlag till skadeståndsanspråket; fakturor se separata bilagor RÅN och/ alternativt MEDHJÄLP TILL RÅN (K ) Roldan Juurikka och Stojkov Målsägande Niklas Klockare; underrättad genom målsägandebiträdet Maria Ingvarsdotter Gärning Roldan Juurikka och Stojkov har, tillsammans och i samförstånd, stulit en Iphone värd kronor från Niklas Klockare genom att dels uttala hotelser att han skulle komma att skadas om han inte lät Stojkov behålla telefonen dels försökt att skalla målsäganden vid två tillfällen men endast träffat målsägandens näsa med smärta och en sårskada som följd. Det hände den 15 september 2011 på Tullinge pendeltågsstation i Tullinge inom Botkyrka kommun. Roldan Juurikka och Stojkov begick gärningen med uppsåt. I vart fall har Roldan Juurikka främjat ovannämnda gärning med råd och dåd genom att - när Stojkov varit aggressiv mot Klockare - ställt sig mycket tätt intill Klockare och på så sätt understött Stojkov och förstärkt hotet mot Klockare. Enskilt anspråk Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

357 HovR T Niklas Klockare yrkar att tingsrätten ska förplikta Stojkov och Roldan Juurikka att solidariskt utge skadestånd med kronor jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 15 september 2011 till dess full betalning sker. Vidare yrkas förpliktande för Anne-Lee Klingström och Goran Stojkov som är föräldrar och vårdnadshavare för Daniel Stojkov att solidariskt med honom utge skadestånd med kr jämte ränta enligt 6 räntelagen till dess full betalning sker. Lagrum 8 kap 5 1 st och 23 kap 4 brottsbalken Bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov och Marco Roldan Juurikka - Förhör med målsäganden Niklas Klockare 5-6. STÖLD och MEDHJÄLP TILL STÖLD (K ) Roldan Juurikka och Stojkov Målsägande Robin Adelstrand; underrättad Gärning Roldan Juurikka och Stojkov har, tillsammans och i samförstånd den 20 juli 2011 på Storskogsvägen i Rönninge inom Salems kommun olovligen med tillägnelseuppsåt tagit en Iphone till ett värde av kronor, vilket inneburit skada för målsäganden. Lagrum 8 kap 1 brottsbalken Enskilt anspråk Robin Adelstrand yrkar förpliktande för Stojkov och Roldan Juurikka att solidariskt till honom utge ersättning med kr vilket avser vad mobiltelefonen kostade. På beloppet yrkas ränta enligt 6 räntelagen från den 20 juli 2011 till dess full betalning sker. Vad gäller skadeståndet mot Daniel Stojkov så riktas det även mot hans föräldrar och vårdnadshavare, Anne-Lee Klingström och Goran Stojkov, att solidariskt med honom utge ovannämnda belopp med ränta. Bevisning - Förhör med de tilltalade Stojkov och Roldan Juurikka - Målsägandeförhör med Robin Adelstrand 7. RÅN (K ) Stojkov Målsägande Sebastian Moya Acevedo; underrättad genom målsägandebiträdet advokat Göran Hjalmarsson. Gärning Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

358 HovR T Stojkov har, tillsammans och i samförstånd med en annan okänd gärningsman, tvingat Sebastian Moya Acevedo att ta ut 500 kr som de sedan tagit från honom. Stojkov gjorde det genom att utdela i vart fall två knytnävsslag mot målsägandens huvud samt hota honom genom att göra uttalanden som innebar att målsäganden skulle komma att skadas. Hotet verkade för målsäganden vara akut. Det hände den 5 juni 2011 på OK/Q8 på Nynäsvägen 130 inom Haninge kommun. Stojkov begick gärningen med uppsåt och innebar vinning för Stojkov och skada för Sebastian Moyo Acevedo. Lagrum 8 kap 5 1 st brottsbalken Bevisning Se åtalspunkt 9! 8. MISSHANDEL (K ) Stojkov Målsägande Sebastian Moya Acevedo; underrättad genom målsägandebiträdet advokat Göran Hjalmarsson. Gärning Stojkov har utdelat knytnävsslag i ansiktet på målsäganden. Det hände någon gång mellan den 1 maj och 15 maj 2011 utanför McDonalds på Vendelsövägen inom Haninge kommun. Sebastian Moya Acevedo kände smärta av slagen och blev också svullen i ansiktet och fick en blånad kring ena ögat. Stojkov begick gärningen med uppsåt. Lagrum 3 kap 5 brottsbalken Bevisning Se åtalspunkt 9! 9. ÖVERGREPP I RÄTTSSAK (K ) Stojkov Målsägande Sebastian Moya Acevedo; underrättad genom målsägandebiträdet advokat Göran Hjalmarsson. Gärning Stojkov har dels misshandlat målsäganden genom att slå honom med knuten näve i huvudet och ansiktet samt sparkat honom på underkroppen samtidigt som han frågat varför målsäganden anmält honom till polisen, dels hotat att utföra brottsliga gärningar mot målsäganden och dennes familj för det fall målsäganden inte tog tillbaka sin anmälan till polisen. Det hände den 7 juni 2011 på Södra Jordbrovägen inom Haninge kommun. Sebastian Moya Acevedo kände smärta i ansiktet och på ett finger, fick näsblod och svullnad. Stojkov begick gärningen med uppsåt. Lagrum Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

359 HovR T kap 10 brottsbalken Bevisning, åtalspunkt 1-3 Muntlig bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov (förnekar p 7-8,) - Förhör med målsäganden Sebastian Moya Acevedo - Vittnesförhör med Cynthia Moya Acevedo angående sina iakttagelser och vad Sebastian har berättat för henne till styrkande av gärningsbeskrivningarna under åtalspunkterna Vittnesförhör med Maria Moya Acevedo angående sina iakttagelser och vad Sebastian har berättat för henne till styrkande av gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 8. - Vittnesförhör med polis Mathias Packalén att höras om sina iakttagelser av Sebastian samt vad denne berättat för honom om händelsen till styrkande av gärningsbeskrivningen under åtalspunkten 9. Skriftlig bevisning - Uppspelning av övervakningsfilm, medtages av åklagaren till HUF. Avser p 7. - Fotografier, FUP s Avser p 9. - Fotografier av Daniel, FUP s Avser p FALSK TILLVITELSE (K ) Stojkov Målsägande William Stojkov; underrättad. Gärning Stojkov har uppgett för polis att han var William Stojkov, när han greps misstänkt för snatteri. Det hände den 14 april 2011 på Åhléns City på Klarabergsgatan i Stockholm. Stojkov begick gärningen med uppsåt. Lagrum 15 kap 7 1 st brottsbalken Bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov (erkänner) 11. FÖRSÖK TILL TILLGREPP AV FORTSKAFFNINGSMEDEL (K ) Stojkov Målsägande Niklas Wahlberg; underrättad. Gärning Stojkov har tillsammans och i samförstånd med en okänd gärningsman försökt att olovligen ta och använda en EU-moped som tillhörde Niklas Wahlberg. Det hände den 17 augusti 2011 vid Säbyskolan, Säby Torg 14 i Rönninge inom Södertälje kommun. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

360 HovR T Stojkov begick gärningen med uppsåt. Fara för brottets fullbordan har förelegat. Lagrum 8 kap 7 1 st och 12 samt 23 kap 1 brottsbalken Anspråk Niklas Wahlberg yrkar förpliktande för Daniel Stojkov samt föräldrarna Anne-Lee Klingström och Goran Stojkov, som är vårdnadshavare, att solidariskt utge skadestånd med kronor till målsäganden, jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 17 augusti 2011 till dess full betalning sker. Skadeståndet avser kostnader som uppkom i samband med reparation av de skador som uppkom då mopeden tillgreps. Bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov (erkänner) - Målsägandeförhör med Niklas Wahlgren 12. NARKOTIKABROTT, ringa brott (P ) Stojkov Stojkov har, den 9 maj 2011 eller någon/några dagar dessförinnan, i Jordbro Centrum inom Haninge kommun eller på annan plats inom Stockholms län, olovligen brukat cannabis, som är narkotika. Lagrum 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov (erkänner) - Analysrapport, FUP s NARKOTIKABROTT, ringa brott (K ) Stojkov Stojkov har den 25 oktober 2011 eller någon/några dagar dessförinnan på okänd plats i Södertälje eller på okänd plats inom Stockholms län, olovligen brukat cannabis som är narkotika. Lagrum 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Bevisning - Förhör med tilltalade Daniel Stojkov (erkänner) - Analysrapport, FUP s BEDRÄGERI och HÄLERI (K ) Roldan Juurikka Målsägande - Gudrun Askelund - för ej talan. - Svensk Guld Försäljning AB (Guldkedjespecilaisten), för talan genom åklagaren Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

361 HovR T Gärning Smycken, värda ca kr, stals den 18 april 2011 från Gudrun Askelund, Klövervägen 28, Västerhaninge. Roldan Juurikka har därefter i Västerhaninge mottagit godset trots att han insett eller haft skälig anledning att anta att godset var frånhänt annan genom brott. Roldan Juurikkas befattning med godset har varit ägnad att försvåra dess återställande. Roldan Juurikka har sedermera den 18 april 2011 sålt smyckena till Svensk Guld Försäljning AB, Hamngatan, Stockholm för kr. I samband därmed har Roldan Juurikka förtigit att han saknade rätt att förfoga över smyckena och därigenom vilselett företrädare för Svensk Guld Försäljning AB. Förfarandet har inneburit vinning för Roldan Juurikka och motsvarande skada för Svensk Guld Försäljning AB. Lagrum 9 kap 6 1 st 1 p och 9 kap 1 brottsbalken Enskilt anspråk Förpliktande för Roldan Juurikka att till Svensk Guld Försäljning AB utge ersättning för skada med kr jämte ränta enligt 6 räntelagen från den 18 april 2011 till dess betalning sker. Bevisning - Förhör med Roldan Juurikka (erkänner) - Anteckning i anmälan, utvisande att Gudrun Askelund bestulits på ifrågavarande smycken, sid. 1 i fup, till styrkande av s.k. förbrott föreligger - PM jämte bilder, utvisande att i vart fall några av ringarna är märkta med bland annat Göran o Gudrun, sid. 8 f, till styrkande Roldan Juurikkas uppsåt FÖRBEREDELSE TILL STÖLD och SNATTERI (K ) Roldan Juurikka Målsägande Åhléns City, Klarabergsgatan i Stockholm; för ej talan. Gärningar Roldan Juurikka har den 14 april 2011 på varuhuset Åhléns på Klarabergsgatan i Stockholm olovligen med tillägnelseuppsåt tagit ett par kalsonger till ett värde av 199 kronor, vilket inneburit skada för målsäganden. Vid samma tillfälle som ovan har Roldan Juurikka på varuhuset Åhléns uppsåtligen medtagit en larmupplåsare i syfte att använda denna för att kunna larma av och därmed olovligen med tillägnelseuppsåt ta gods till okänt värde. Lagrum 8 kap 1, 2 och 12 samt 23 kap 2 brottsbalken Särskilt yrkande I beslag tagen larmupplåsare förverkas enligt 36 kap 2 brottsbalken (BLG BG10063). Bevisning Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

362 HovR T Förhör med tilltalade Roldan Juurikka (erkänner) - Beslagsprotokoll, FUP s MISSHANDEL och OLAGA HOT (K ) Roldan Juurikka Målsägande Natali Flores Ojeda; underrättas genom målsägandebiträdet advokat Maria Ingvarsdotter. Gärningar Roldan Juurikka har tagit ett tag runt Natalis Flores Ojedas hals med sina båda händer, gett henne två slag i ansiktet varav ett var med knuten hand samt kastat en mobiltelefon i hennes ansikte. Det hände den 3 augusti 2011 på i Salems centrum i Rönninge inom Salems kommun. Målsäganden kände smärta och fick rodnad, svullnad och började blöda på munnen. Vid samma tillfälle som ovan har Roldan Juurikka hotat Natali Flores Ojeda genom att säga att han skulle hugga henne eller liknande. Hotet var sådant att målsäganden kunde förväntas känna allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet. Roldan Juurikka begick gärningarna med uppsåt. Lagrum 3 kap 5 och 4 kap 5 1 st brottsbalken Bevisning - Förhör med de tilltalade Roldan Juurikka - Målsägandeförhör med Natali Flores Ojeda - Vittnesförhör med Nathali Karlsson att höras om sina iakttagelser samt vad Natali Flores Ojeda berättat för henne om händelsen den 3 augusti 2011 till styrkande av gärningsbeskrivningen. - Vittnesförhör med Jeanette Palm att höras om sina iakttagelser till styrkande av gärningsbeskrivningen. Skriftlig bevisning - Fotografier av målsäganden, FUP s Handläggning - Beräknad tidsåtgång för förhandlingen är enligt åklagarens uppfattning sammantaget cirka två och en halv till tre dagar. Förslag på huvudförhandlingsplan kommer att inges senare under fredagen den 11/ I personaliadelen är det åklagarens uppfattning att socialsekreterare Almira Aljic eller Marie-Louise Andersson från Socialförvaltningen i Botkyrka kallas att höras om sin kännedom om Daniel Stojkovs personliga förhållanden. Det är dock tillräckligt att de närvarar per telefon. Vad gäller Milos Helin Predojevic personliga förhållanden så kan det bli aktuellt att kalla en representant från socialtjänsten när yttrandet avseende Milos har inkommit till åklagaren vilket ska ske senast den 15 november Åklagaren kommer därefter att omedelbart skicka yttrandet till tingsrätten samt advokat Grauers. - Skadeståndstalan mot vårdnadshavare Martina Winslow Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

363 HovR T Bilaga 2 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Södertörns åklagarkammare i Stockholm Ansökan om stämning Tilläggsstämning Handling 429 Ärende AM Handläggare Södertälje tingsrätt UNGDOMSMÅL 1 Helin Predojevic, Milos Ansvarsyrkanden m.m. NARKOTIKABROTT, ringa brott (K P ) Helin Predojevic har den 27 september 2011 eller någon/några dagar dessförinnan på Storskogsvägen i Rönninge, Salems kommun eller på annan okänd plats inom Stockholms län, olovligen brukat cannabis, som är narkotika. Lagrum 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Bevisning - Förhör med tilltalade Milos Helin Predojevic (erkänner) - Analysrapport, FUP s 6. Martina Winslow Bilaga 3 ÅKLAGARMYNDIGHETEN Södertörns åklagarkammare i Stockholm Ansökan om stämning Tilläggsstämning Handling 430 Ärende AM Handläggare Södertälje tingsrätt Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

364 HovR T HÄKTAT UNGDOMSMSMÅL 1 Roldan Juurikka, Marco Christopher Ansvarsyrkanden m.m. NARKOTIKABROTT, ringa brott (P ) Roldan Juurikka har den 27 september 2011 eller någon/några dagar dessförinnan på Storskogsvägen i Rönninge inom Salems kommun eller på annan okänd plats inom Stockholms län olovligen brukat cannabis, som är narkotika. Lagrum 2 narkotikastrafflagen (1968:64) Bevisning - Förhör med tilltalade Marco Roldan Juurikka (erkänner) - Analysrapport, FUP s 5. Martina Winslow SVEA HOVRÄTT Avdelning 05, Rotel 0503 DOM Stockholm Mål nr T ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE Södertälje tingsrätts dom i mål B KLAGANDE Janika Helin MOTPARTER 1. DaNaTo Mode AB 2. Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ) SAKEN Skadestånd Hovrättens domslut Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att Janika Helin befrias från skyldigheten att solidariskt med Milos Helin Predojevic betala skadestånd till DaNaTo Mode AB och Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ). --- BAKGRUND Genom tingsrättens dom dömdes Milos Helin Predojevic för, såvitt nu är av intresse, stöld och förpliktades han att betala skadestånd till målsägandena DaNaTo Mode AB och till Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (publ), nedan Trygg-Hansa. Tingsrätten förpliktade även Janika Helin, vårdnadshavare för Milos Helin Predojevic, att solidariskt med denne ansvara för skadeståndet till DaNaTo Mode AB med Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

365 HovR T kr och till Trygg-Hansa med kr. Målsägandena företräddes i tingsrätten av åklagaren. Domen mot Milos Helin Predojevic har vunnit laga kraft. YRKANDEN I HOVRÄTTEN Janika Helin har yrkat att hovrätten ska befria henne från skyldigheten att betala skadestånd till DaNaTo Mode AB och Trygg-Hansa. Som grund för yrkandet har hon åberopat att det är uppenbart oskäligt att hon ska betala skadestånd med hänsyn till att Milos Helin Predojevic vid tidpunkten för gärningen var tvångsplacerad på ett ungdomshem enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och begick gärningen då han var på rymmen från ungdomshemmet. Janika Helin har anfört att denna omständighet framkom redan i tingsrätten genom att ett yttrande från socialnämnden beträffande Milos Helin Predojevic föredrogs vid huvudförhandlingen men att hon av misstag inte åberopade omständigheten som skäl för jämkning av skadeståndsskyldigheten. Trygg-Hansa har medgett ändring. DaNaTo Mode AB har bestritt ändring. Målet har avgjorts utan huvudförhandling. Hovrättens domskäl Eftersom Trygg-Hansa medgett att tingsrättens dom ändras i enlighet med Janika Helins yrkande ska Janika Helin befrias från skyldigheten att solidariskt med Milos Helin Predojevic betala skadestånd till Trygg-Hansa. När det sedan gäller frågan om skyldighet för Janika Helin att solidariskt med sonen betala skadestånd till DaNaTo Mode AB gör hovrätten följande bedömning. Enligt 50 kap. 25 tredje stycket rättegångsbalken gäller vissa begränsningar i rätten att i dispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter i hovrätten. Denna bestämmelse är tilllämplig även i ett fall som det förevarande. Frågan om giltig ursäkt föreligger i ett visst fall måste emellertid ses bl.a. i samband med hur den materiella processledningen har utövats i tingsrätten (NJA 2004 s. 247). I handlingarna från tingsrättens akt saknas uppgift om Janika Helins inställning till DaNaTo Mode AB:s skadeståndsyrkande. Annat kan inte antas än att tingsrätten inte närmare utrett den frågan. Enligt hovrättens mening är omständigheterna i detta fall sådana att Janika Helin bör vara oförhindrad att i hovrätten åberopa den ovan redovisade grunden som stöd för att hon inte ska vara skyldig att solidariskt med sonen betala skadestånd till DaNaTo Mode AB. Enligt 3 kap. 5 skadeståndslagen ska en förälder som har vårdnaden om ett barn ersätta bl.a. sakskada som barnet vållar genom brott. Ersättning enligt denna bestämmelse kan dock, enligt 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen, jämkas om skyldigheten att utge skadestånd är uppenbart oskälig med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder som föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Ett fall som bör kunna föranleda jämkning är om barnet är omhändertaget med stöd av t.ex. lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (se prop. 2009/10:142 s. 48). I ett sådant fall svarar föräldrarna nämligen inte för den faktiska omsorgen även om de i formell mening är vårdnadshavare. Mot bakgrund av de uppgifter som Janika Helin lämnat i hovrätten är det uppenbart oskäligt att hon ska betala skadestånd till DaNaTo Mode AB enligt 3 kap. 5 skadeståndslagen. Det finns i stället förutsättningar att med tillämpning av 3 kap. 6 andra stycket skadeståndslagen jämka hennes skadeståndsskyldighet till noll. I avgörandet har deltagit hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Linda Hallstedt och tf. hovrättsassessorn Emma Brehmer, referent. Enhälligt. Materialet kan vara skyddat av upphovsrätt

366 . Den svenska modellen 367

367 NJA 1990 s. 726 Fråga om utländsk försäkringsgivare har regressrätt enligt 19 2 st andra meningen trafikskadelagen med avseende på ersättning för sjukvårdskostnad i anledning av trafikolycka i Sverige. (Jfr nästföljande referat) Instans 1 Inter Krankenversicherung Aktiengesellschaft (Inter) förde efter stämning å Hansa Traf ik ömsesidig sakförsäkring (Hansa) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom. TR:n (chefsrådmannen Westlander samt rådmännen Björkegren och Tjulander) anförde i dom d 23 jan 1987: Bakgrund. Västtyske medborgaren Heribert S skadades vid en trafikolycka d 2 aug 1978 i närheten av Umeå. Olyckan vållades av föraren av svenska personbilen JEE 336, trafikförsäkrad hos Hansa, som påtog sig betalningsskyldighet för ersättningsgilla skador i anledning av trafikskadefallet. Enligt försäkringsavtal innehade Heribert S en privat sjukförsäkring hos Inter som i anledning av olycksfallet utgav ersättning för Heribert S:s vårdkostnader. Heribert S:s försäkring hos Inter innehöll bl a följande standardvillkor. 1 Försäkringsskyddets objekt, omfattning och giltighetsområde (1) Försäkringsgivaren ger försäkringsskydd vid sjukdomar, olycksfall och andra händelser som anges i kontraktet. Vid försäkringsfall lämnar han a) genom läkekostnadsförsäkringen ersättning för utlägg för sjukvård och annan ersättning som man i övrigt avtalat, b) sjukhusdagpenning genom sjukhusdagpenningförsäkringen vid sjukhusbehandling. (3) Försäkringsskyddets omfattning framgår av försäkringsbrevet, senare skriftliga överenskommelser, de allmänna försäkringsvillkoren (standardvillkor, tariff med tariffvillkor) samt lagbestämmelser. (4) Försäkringsskyddet omfattar sjukbehandling i Europa. Det kan genom överenskommelse utsträckas till utomeuropeiska länder. 4 Ersättningspliktens omfattning (1) Typ och omfattning av försäkringsersättning framgår ur tariffen med tariffvillkor. (2) Den försäkrade personen har rätt att fritt välja bland etablerade legitimerade läkare och tandläkare. Såvida tariffvillkoren inte bestämmer annat, får naturläkare enligt den tyska naturläkarlagen anlitas. (3) Medicin, förband, läke- och hjälpmedel måste ordineras av de i stycke 2 angivna kategorier som står för behandlingen, medicin måste dessutom köpas på apotek. Sida 727 (4) Vid medicinskt nödvändig sjukhusbehandling får den försäkrade personen fritt v älja bland de offentliga och privata sjukhus, som står under ständig ledning av läkare, förfogar över tillräckliga diagnostiska och terapeutiska resurser, arbetar efter vetenskapligt allmänt erkända metoder och för sjukjournal. 368

368 (5) För medicinskt nödvändig stationär behandling på sjukhus, där även kurer respektive konvalescentbehandling (kan även betyda sanatoriebehandling) utföres eller rekonvalescenter mottages, men vilka i övrigt uppfyller förutsättningarna i stycke 4, beviljas ersättning enligt tariff endast om försäkringsgivaren före behandlingens början har givit sin skriftliga tillåtelse därtill. 8 Betalning av avgift (1) Avgiften är en årsavgift och beräknas from försäkringens ikraftträdande. 8 a Avgiftsberäkning (1) Beräkningen av avgifterna sker efter riktlinjerna för uppställningen av tekniska affärsplaner i sjukförsäkringen och är affärsplanmässigt fastställd. 13 Uppsägning genom försäkringstagaren (1) Försäkringstagaren kan säga upp försäkringsförhållandet till utgången av varje försäkringsår, dock tidigast till en avtalad kontraktsperiods utgång, med en frist om tre månader. (2) Uppsägningen kan inskränkas till enstaka försäkrade personer eller tariffer. (3) Om försäkrad person enligt lag blir sjukförsäkringspliktig, kan försäkringstagaren säga upp läkekostnadshelförsäkring till utgången av den månad under vilken han bevisar försäkringspliktens inträdande. Yrkanden m m. Inter har efter stämning å Hansa anfört: För de skador Heribert S ådrog sig vid trafikolycksfallet i Sverige erhöll han kvalificerad vård i hemlandet. Vårdkostnaderna å sammanlagt 14507:55 DEM ersattes av Inter på grund av Heribert S:s sjukförsäkring. Enligt 19 2 st trafikskadelagen är Inter berättigat att av Hansa utfå det belopp Inter utgivit i skadeersättning. Denna regressrätt enligt trafikskadelagen är ett utflöde av den regressrätt som gäller redan enligt 25 2 st försäkringsavtalslagen. Sjukvårdsersättning enligt lagen om allmän försäkring är inte föremål för regressrätt mot skadevållaren och utgör inte heller ersättningsgill skada enligt skadeståndslagen. Sådan ersättning omfattas därför inte av 19 2 st trafikskadelagen. Detta gäller även sjukvårdsersättning som utgivits på grund av utländsk allmän försäkring eller social-försäkring. Till denna kategori hör emellertid inte Heribert S:s försäkring och denna kan inte heller jämställas med en allmän försäkring. Heribert S var egen företagare och som sådan utesluten från den allmänna försäkringen i Västtyskland. Han hade kunnat avstå från att vara försäkrad överhuvudtaget. Den privata försäkring han av eget initiativ valde är individuellt utformad och skiljer sig från den svenska allmänna försäkringen i flera avseenden. Så t ex ger den rätt till fritt läkarval och enkelrum på sjukhus. Premiesättningen sker efter försäkringstekniska grunder och är bl a beroende av Sida 728 de förmåner man väljer. Inter gör därför gällande att Heribert S:s försäkring inte är utesluten från regressrätt gentemot Hansa såsom trafikförsäkringsgivare. På grund av det anförda har Inter yrkat förpliktande för Hansa att till Inter utge motvärdet till 14507:55 DEM i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 tills full betalning sker. Hansa har bestritt käromålet samt vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp och fordrad ränta. 369

369 Hansa har anfört: Hansa vitsordar de faktiska omständigheter Inter anfört. Grunden för bestridandet är att Heribert S:s försäkring är utesluten från regressrätt enär den kan jämställas med den svenska allmänna försäkringen. Heribert S kunde inte vara ansluten till den obligatoriska försäkringen i Väst- tyskland. Hans privata försäkring uppfyller emellertid väsentligen samma ändamål som i Sverige tillgodoses av den allmänna försäkringen. Den ger liksom allmän försäkring skydd i fråga om läkarvårds- och sjukhusvårdskostnader. Mindre skillnader föreligger t ex beträffande rätten att välja läkare och att erhålla enskilt rum på sjukhus. Det är dock endast fråga om skillnad i nivån på förmånerna, vilket inte påverkar bedömningen av jämställdheten. Domskäl. Försäkringsgivare, som enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring utgivit ersättning med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster föranledda av skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder enligt 19 2 st trafikskadelagen i försäkrings-havarens rätt till trafikskadeersättning intill beloppet av den utgivna ersättningen. Av 5 kap 3 skadeståndslagen, som är tillämplig även i fråga om trafikskadeersättning, följer att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Av uttalanden i prop 1975:12 (s 129) med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen m m framgår att avräkning på samma sätt skall ske även när det gäller ersättning för vårdkostnader som utgår enligt lagen om allmän försäkring. Enär någon skadeståndsskyldighet inte föreligger för belopp, som enligt 5 kap 3 skadeståndslagen skall avräknas, kan de inte bli föremål för regressrätt. Vidare stadgas i 20 kap 7 2 st lagen om allmän försäkring att ersättning enligt denna lag ej får återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade. Av det ovan sagda följer att ersättning för vårdkostnader som utgår på grund av svensk allmän försäkring är utesluten från regressrätt enligt 19 2 st trafikskadelagen. Tvisten i målet gäller frågan huruvida Heribert S:s i Väst-tyskland tecknade försäkring är att jämställa med svensk allmän försäkring och därmed utesluten från regressrätt. I förarbetena till 5 kap 3 skadeståndslagen (prop 1975:12 s 166) Sida 729 uttalas att när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till socialförsäkringsförmån enligt utländsk lag bör samordning ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Det sägs vidare att vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning. Förarbetena ger alltså inte något stöd för att förmåner, som utgår enligt utländskt enskilt försäkringsavtal, skulle kunna samordnas med skadestånd ens om avtalet fyllde samma ändamål som en lagstadgad försäkring. I Ulf K Nordensons kommentar till trafikskadelagstiftningen, "Trafikskade-ersättning" (1977) s uttalas att när utbetalning på grund av en utomlands tecknad sjuk- eller olycksfallsförsäkring har gjorts med anledning av en trafikskada, har det utländska försäkringsbolaget i princip återkravsrätt enligt 19 2 st 2 trafikskadelagen. Det sägs vidare att svårigheter möjligen kan uppkomma att dra gränsen mellan allmän försäkring eller socialförsäkring, finansierad genom skatter och avgifter, å ena sidan, samt privat sjukförsäkring, å andra sidan, samt att vägledande här synes vara, "om den utländska försäkringen väsentligen fullföljer ett ändamål som hos oss tillgodoses inom den allmänna försäkringen, eller om den typiskt sett är att anse som en på enskilt initiativ tillkommen, individuellt eller kollektivt utformad försäkring." Den nu ifrågavarande försäkringen har Heribert S ostridigt tecknat av eget initiativ för att erhålla ett försäkringsskydd som kan sägas i huvudsak motsvara det skydd den västtyska lagstadgade allmänna försäkringen ger. Det är vidare ostridigt att Heribert S inte omfattades av den obligatoriska försäkringen och att han kunnat välja att stå helt utan försäkringsskydd. Av standardvillkoren för Heribert S:s försäkring framgår att denna finansieras genom premier beräknade enligt försäkringstekniska grunder samt att den genom ett tariffsystem ger 370

370 utrymme för en individuell utformning. Även om försäkringen kan anses väsentligen fullfölja ett ändamål, som hos oss tillgodoses inom den allmänna försäkringen, är den dock otvetydigt en privat sjukförsäkring. Som sådan omfattas den av ordalydelsen i 19 2 st trafikskadelagen. TR:n bedömer rättsläget inom förevarande område vara sådant att ersät tning som utgivits för vårdkostnader med anledning av en här i landet inträffad trafikskada och på grund av en sådan utländsk försäkring som Heribert S tecknat, skall kunna återkrävas enligt 19 2 st trafikskadelagen. På anförda skäl och då tvist ej råder om storleken av yrkad ersättning skall käromålet bifallas. Domslut. Hansa skall till Inter utge motvärdet till DEM 55 Pfennig i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje Sida 730 tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 tills betalning sker. Instans 2 Hansa fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av Inters talan. Inter bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Hylander, hovrättsråden Erik Holmberg och Palmerantz samt adj led Järvstrand, referent) anförde i dom d 7 okt 1987: HovR:ns domskäl. HovR:n delar TR:ns bedömning. HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom. Instans 3 Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa), som övertagit Hansas talan i målet, sökte revision (ombud försäkringsjuristen Lennart Gauffin) och yrkade ogillande av Inters talan. 371

371 Inter (ombud advokaten Åke Wilhelmson) bestred ändring. HD förordnade att försäkringsinspektionen skulle avge och att Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam skulle beredas tillfälle att avge yttrande i målet. Försäkringsinspektionen anförde i yttrande d 12 okt 1989 bl a: Försäkringsinspektionen finner att det av de premievillkor och övriga villkor som gällt för Heribert S:s sjukförsäkring framgår att denna skulle ha omfattats av försäkringsavtalslagen om den hade tecknats i Sverige. Därav följer enligt inspektionens mening att oavsett att försäkringsförmånerna i huvudsak svarar mot förmåner som i Sverige ges inom ramen för den allmänna försäkringen Heribert S:s försäkring är att anse som sådan som avses i sagda lagrum i trafikskadelagen. Slutsatsen blir alltså att regressrätt mot Hansa föreligger för den av Inter utgivna ersättningen. Denna bedömning står i överensstämmelse med tanken att en försäkringsersättning som den skadelidande själv har sörjt för och bekostat inte skall komma den skadeståndsskyldige till godo genom att skadeståndet reduceras (jfr Bengtsson/Nordenson/Strömbäck, Skadestånd, 3 uppl 1985, s 202). I sammanhanget bör framhållas att de regler och principer som i förevarande mål enligt inspektionens mening leder till att Inters talan om regressrätt skall bifallas kan komma att ändras efter förslag av försäkringsrättskommittén i betänkandet (SOU 1986:56) Personförsäkringslag (s ). Kommittén föreslår nämligen att regressrätt helt bör avskaffas vid personförsäkring. Folksam anförde i yttrande d 30 okt 1989 bl a:i målet har prövats huruvida den av Inter utgivna ersättningen är jämförbar med ersättning enligt Lag om allmän försäkring (LAF). Heribert S hade tecknat en privat försäkring som gav honom väsentligen samma skydd som den svenska obligatoriska försäkringen enligt LAF. Att man i Tyskland kan välja försäkrings - form förtar inte den av Heribert S tecknade försäkringen karaktären av socialt grundskydd. Heribert S:s försäkring hade huvudsakligen samma omfattning som den svenska obligatoriska försäkringen och hade väsentligen samma ändamål. Folksam anser att LAF 20 kap 7 inte är tillämpbar för att bedöma om Inter kan ha regressrätt eller inte. LAF 20 kap 7 motsvaras närmast av en regressklausul i avtalet mellan Inter och Heribert s. Denna bestämmelse är av förvaltningsrättslig natur och kan därför inte analogivis tillämpas i ett rent civilrättsligt förhållande. Vi anser därför att det är omöjligt att tillämpa LAF i denna del. Sida 731 Däremot anser vi att en jämförelse kan göras mellan de svenska och de tyska förmånernas karaktär eftersom en tillämpning av skadeståndslagen (SkL) 5 kap 3 förutsätter en sådan jämförelse när ersättning för inkomstförlust betalats av utländsk försäkringsgivare. Av trafikskadelagen (TSL) 9 framgår att SkL 5 kap gäller för bestämmandet av trafikskade - ersättning. Heribert S är ju tydligen ostridigt i och för sig berättigad till trafikskadeersättning enligt TSL 8. Folksam anser att svensk rätt är tillämplig inte bara i frågan om trafikskade - ersättning skall betalas överhuvudtaget utan också hur denna ersättning skall bestämmas. Frågan är om inter har regressrätt på ersättning som omfattas av SkL 5 kap 1 1 st 1 eller om 5 kap 3 utesluter regressrätt. Sådan ersättning som utgör samordningsförmån är inte skadestånd och någon regressrätt kan därför inte heller den ha som utgivit sådan förmån. Prop 1975:12 s 128. Av prop 1975:12 framgår på s 126, 3 st nerifrån att man inte ansåg sig böra införa några särskilda bestämmelser rörande samordning av ersättning för kostnader. Istället borde samordningsreglerna begränsas till posterna inkomstförlust och förlust av underhåll. I samordningsfrågan anfördes på s 127, 2 st nerifrån att samordningsreglerna borde omfatta även utländska förmåner. I det sammanhanget är det viktigt att beakta att samordnings - bestämmelsen som den kom att utformas endast avser ersätt ning för inkomstförlust eller efterlevandelivränta. I prop 1975:12 s 129 säges att samordning i viss utsträckning måste ske även vad gäller andra förmåner än inkomstförlust pga andra bestämmelser eller principer. Avräkningen skall då ske i form av en bruttosamordning. Folksam tolkar detta som att samordning måste ske för att undvika dubbelutbetalningar och att avsikten inte varit att exkludera dessa eventuella ersättningar från rätten till skadestånd överhuvudtaget. 372

372 Heribert S är berättigad till trafikskadeersättning enligt TSL 8 bestämd enligt SkL 5 kap. Enligt SkL 5 kap 1 1 st 1 har Heribert S rätt till ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter. Inter har inträtt i Heribert S:s rätt till denna trafikskadeersättning och eftersom kostnader inte direkt omfattas av SkL 5 kap 3 så har Inter regressrätt mot Hansa. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde i yttrande d 25 jan 1990, som avsåg två mål med likartade frågeställningar, såvitt gällde förevarande mål bl a: Vad gäller målet mellan Hansa och Inter är det inte fråga om ersättning för inkomstförlust utan om ersättning för vårdkostnader. Frågan är emellertid också här om man från själva skadeståndsskyldigheten skall avräkna en sådan förmån som den skadelidande har fått ur ett annat ersättningssystem. Bestämmelsen i 5 kap 3 skadeståndslagen om avräkning av förmåner från den allmänna försäkringen och annan likartad förmån gäller enligt ordalydelsen bara vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust av underhåll. Samordning skall emellertid ske i viss utsträckning även när det gäller andra skadeståndsposter än inkomstförlust och förlust av underhåll. Enligt föredragande statsrådet (prop 1975:12 s 129) "måste man vid bestämmandet av ersättning för kostnader ta hänsyn till dels förmåner från socialförsäkring, dels förmåner som är förenade med regressrätt. Försäkringsgivare har regressrätt när ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring utgår med verkliga belopp av utgifterna eller förlusten samt när försäkringsgivaren förbehållit sig rätt att återkräva ersättningen. Avräkningen måste i dessa fall ske i form av bruttosamordning. Ersättning från socialförsäkring kan däremot Sida 732 här liksom annars avräknas enligt nettometoden." (Med nettometoden menas då att skadeståndsskyldigheten över huvud inte omfattar det som avräknas.) Beträffande ersättning från utländska försäkringar som är frivilliga kan det däremot med fog hävdas att bruttosamordning skall ske under förutsättning att den utländske försäkrings - givaren har förbehållit sig regressrätt. När det som i målet mellan Hansa och Inter är fråga om regresskrav från utländsk försäkringsgivare avseende vårdkostnader varierar praxis mellan svenska trafikförsäkrings - anstalter. Vissa betalar, andra avvisar kraven. Det är därför angeläget med ett vägledande avgörande. Inför ett sådant avgörande vill riksförbundet peka på några omständigheter av närmast rättspolitisk betydelse. Hur utgången än blir, är den utan egentlig ekonomisk betydelse för de skadelidande. Vad de båda målen i stället handlar om är att fördela kostnaderna mellan svenska och utländska försäkringstagarkollektiv. De ifrågavarande skadeposterna representerar stora belopp som i vart fall när det är fråga om i Sverige skadade utländska förare stannar på det svenska försäkringstagarkollektivet. På grund av att trafiken med utlandsregistrerade bilar ökar växer problemet. Svensk socialförsäkring kan inte regressa mot vare sig svensk eller utländsk trafikförsäkring eller den som annars är skyldig att utge skadestånd till den som har rätt till ersättning ur den svenska socialförsäkringen (20 kap 7 lagen om allmän försäkring). Utländska försäkringsanstalter som fyller i huvudsak samma funktion som den svenska socialförsäkringen eller som annars fungerar inom ramen för ett obligatoriskt system bör på motsvarande sätt bära sina kostnader. Det gäller inte bara när det är fråga om ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll utan också i fråga om annan ersättning för personskada. För detta talar såväl praktiska och ekonomiska hänsyn som rättviseskäl. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Skadeståndskommittén säger i sitt betänkande angående försäkringsgivares regressrätt m m (SOU 1975:103 s 32), att det enligt svensk internationell privaträtt inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag. när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på 373

373 grund av skada orsakad i Sverige, och att rätt släget också är ganska oklart utomlands. Kommittén fastslår dock, att domstolarna i många länder varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den lag som gäller för utomobligatoriska skadestånds - tvister, och anser att man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del. Flera skäl talar för att frågan om försäkringsgivares återkrav bör bedömas enligt den rätt som reglerar försäkringsavtalet. Försäkringsavtalet mellan Inter och Heribert S regleras av tysk rätt. Trygg-Hansa och Inter är emellertid eniga om att Trygg-Hansa skall betala vad Inter yrkat, om Inter har rätt till återkrav enligt svensk rätt. Det är därför denna fråga som skall prövas i målet. Enligt motiven till 19 2 st trafikskadelagen (proposition 1975/76:15 s 128) föreligger återkravsrätt enligt denna bestämmelse även om skadeförsäkring tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet. Detsamma bör då gälla för utländsk sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Är försäkringen av sådant slag som avses i 5 kap 3 skadeståndslagen kan dock återkravsrätt vara utesluten på grund av denna bestämmelse. Den avser Sida 733 dock enbart ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll och kan därför inte hindra Inters återkrav som avser ersättning för vårdkostnader. På grund av det anförda och då det är ostridigt att tvisten gäller det verkliga beloppet av sjukvårdskostnader som olycksfallet medfört, skall Inters talan bifallas. Domslut. Trygg-Hansa skall till inter utge motvärdet till DEM 55 Pfennig i på betalningsdagen gällande svensk köpkurs jämte ränta därå enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter från d 20 aug 1979 till dess betalning sker. HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Lars Å Beckman, Törnell, referent, och Danelius) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna är ense om att Trygg-Hansa skall betala vad Inter yrkat, om Inter har rätt till återkrav enligt svensk rätt. Det är därför denna fråga som skall prövas i målet. En försäkringsgivare, som enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafikförsäkring har utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder enligt 19 2 st trafikskadelagen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning intill beloppet av den utgivna ersättningen. Detsamma gäller enligt lagrummet när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört. Rätt till återkrav får anses föreligga även om skadeförsäkring tecknats i utlandet och utländsk lag är tillämplig på försäkringsavtalet (prop 1975/76:15 s 128). Detsamma får anses gälla för utländsk olycksfalls- eller sjukförsäkring (se Nordenson, Trafikskadelagen s 289 och 295). Enligt 5 kap 3 1 skadeståndslagen, som är tillämplig också på trafikskadeersättning, skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräkning ske av vissa förmåner från social-försäkringen. Trots begränsningen till ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll var bestämmelsen inte avsedd att utesluta att avräkning av socialförsäkringsförmåner i viss utsträckning kunde ske enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer även vid bestämmande av ersättning för annan skada (prop 1975:12 s 129). I den mån det är fråga om förmåner som utgår på grund av utländsk försäkring, bör dock i vart fall en förutsättning för avräkning vara att förmånerna utgår efter i huvudsak samma grunder som förmåner från den svenska obligatoriska socialförsäkringen (jfr a prop s 166). Det är i målet ostridigt att Heribert S inte omfattades av den obligatoriska försäkringen i Tyskland och att han hade kunnat välja att stå helt utan försäkringsskydd. Av utredningen framgår att den försäkring som Heribert S tecknade hos Inter finansierades genom premier beräknade enligt försäkringstekniska grunder och att han med hjälp av ett tariffsys tem kunde utforma försäkringen enligt sina personliga önskemål. Även om försäkringen fullföljde ett ändamål som hos oss tillgodoses inom ramen för social-försäkringen är den därför inte att 374

374 jämställa med en obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Någon avräkning vid bestämmandet av den Heribert S Sida 734 tillkommande trafikskadeersättningen skulle därför inte ske för den ersättning som Inter erlagt för hans sjukvårdskostnader. Inter har alltså rätt att av Trygg-Hansa återkräva vad Inter utgett. Tvist råder inte om det yrkade beloppets storlek. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut med erinran om att betalningsskyldigheten numera åligger Trygg-Hansa. 375

375 NJA 1990 s. 734 Fråga om tillämplig lag när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada som uppkommit genom trafikolycka i Sverige. Fråga också huruvida försäkringsgivaren har rätt att återkräva vad som utgivits i ersättning för inkomstförlust i anle dning av trafikolyckan. (Jfr närmast föregående referat) Instans 1 Barmer Ersatzkasse i Förbundsrepubliken Tyskland (Barmer) förde efter stämning å Försäkringsaktiebolaget Skandia (Skandia) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom. TR:n (rådmännen Prom och Berzins) anförde i dom d 10 nov 1987: Bakgrund. Rosemarie M, som är medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland, skadades d 29 juli 1983 i Sverige vid en kollision mellan en tyskregistrerad motorcykel och en svenskregistrerad bil. Rosemarie M var passagerare på motorcykeln. Skandia reglerade härtill utsett enligt 30 trafikskadelagen Rosemarie M:s skada som kontaktbolag för det tyska försäkringsbolaget Gerling-Konzern. Bilisten, som ensam vållade olyckan, var försäkrad i ett annat, svenskt försäkringsbolag. I Tyskland gällande Reichversicherungsordnung (RVO) innehåller bestämmelser bl a om obligatorisk sjukförsäkring. Den som är skyldig att ha sådan försäkring har rätt att byta ut sitt medlemskap i den obligatoriska sjukkassan (Pflichtskasse) mot medlemskap i Ersatzkasse. Rosemarie M var medlem i Barmer Ersatzkasse (Barmer). Med anledning av hennes ovannämnda skada utbetalade Barmer till henne bl a ersättning för inkomstförlust med DEM 3 893:30. Yrkanden m m. Barmer har efter stämning å Skandia anfört: Enligt 1542 RVO övergick Rosemarie M:s skadeståndsanspråk i och med att skadan inträffade till hennes försäkringsgivare, Barmer. Denna av Barmer förvärvade rättighet, som inte begränsas av annan tysk lag, utgör grund för att Skandia är ersättningsskyldigt mot Barmer för vad Barmer utgivit i skadeersättning till Rosemarie M. Barmer gör således gällande att tysk lag skall tillämpas vid prövning av Barmers ersättningsanspråk mot Skandia. Av särskild betydelse i denna fråga är att Sida 735 Rosemarie M är tysk medborgare och att hennes försäkringsgivare har säte i Tyskland. Även om svensk lag skulle vara tillämplig är Barmer enligt 19 2 st trafikskadelagen berättigad att av Skandia utfå det belopp Barmer sålunda utgivit i skadeersättning. Denna re gressrätt är en följd av fordringsövergång från den skadelidande till utländskt rättsobjekt. Svensk lag då avses närmast 5 kap 3 1 skadeståndslagen som även tillämpas för trafikskadeersättning ger ej utrymme för begränsning av regressrätten då det gäller andra rättsobjekt än sådana som omfattas av bl a lagen (1962:381) om allmän försäkring. I förevarande fall är också att beakta att regeln inte har avseende på regressrätten utan har till syfte att genom samordningsreglerna motverka överkompensation i förhållandet skadelidande/skadevållande. Av betydelse är även vad som upptages i konventionen (1977:740) mellan Konunga. riket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om social trygghet, slutprotokollet p 10, nämligen att vid regresskrav den utländska lag. stiftningen skall följas. För det fall TR:n ändå finner att 5 kap 3 1 skadeståndslagen kan tillämpas beträffande utländskt rättsobjekt göres gällande att försäkring i Barmer inte är att jämställa med obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Ersatzkassen är visserligen offentligrättsligt organiserade korporationer men är tillkomna på privat initiativ. Medlemskapet är frivilligt och erhålls genom tecknande av försäkringsavtal. Ersatzkassen har delvis annan, mera varierad avgiftsfinansiering än Pflichtskassen och kan erbjuda förmåner utöver dem som Pflichtskassen kan tillhandahålla. På grund av det anförda har Barmer yrkat förpliktande för Skandia att till Barmer utge DEM 3 893:30 eller motsvarande belopp i SEK enligt högsta på betalningsdagen gällande säljkurs jämte ränta enligt 6 räntelagen från d 3 mars 1983 tills betalning sker. Skandia har bestritt käromålet samt vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp och fordrad ränta. 376

376 Skandia har anfört: Skandia vitsordar att Barmer enligt tysk lag har regressrätt beträffande skadeersättning Barmer utgivit. Dessa regler är tillämpliga endast i Tyskland. Enligt huvudregeln skall lex loci delicti tillämpas dvs svensk lag. Skadan har inträffat i Sverige vid kollision mellan tysk motorcykel och svensk bil. Vållandefrågan har bedömts enligt svenska regler. Enligt 8 trafik-skadelagen skall person. eller sakskada som uppkommit i följd av trafik här i landet utgå enligt vad som stadgas i trafikskadelagen. Hela rättsförhållandet i följd av skadan skall således bedömas enligt svensk lag. Barmers rätt till ersättning rörande inkomstförlust är en subrogationsrätt på så sätt att Barmer inträtt i Rosemarie M:s rätt till trafikskadeersättning enligt 8 och 9 trafikskadelagen. I 9 hänvisas till bl a 5 kap skadeståndslagen. Enligt 5 kap 3 skall samordningsförmåner avräknas. Vad Barmer utgivit till Rose marie M för inkomstförlust är att hänföra till det i sistnämnda lagrum angivna uttrycket "annan likartad förmån". Barmer är ett offentligrättsligt organ. Försäkring som tecknas hos Barmer är att jämställa med allmän försäkring dvs genom försäkringen, som är en Sida 736 socialförsäkring, fullföljs väsentligen det ändamål som tillgodoses genom allmän försäkring. Rosemarie M har varit tvungen att ha försäkring i Pflichts-kasse men har valt att utnyttja sin lagliga rätt att ansluta sig till Ersatzkasse. Hon har härigenom fått samma förmåner som hon skulle ha haft i Pflichtskasse med tillägg för vissa ytterligare förmåner. Då det gäller inkomstförlust är det ingen skillnad mellan förmånerna i de båda kassorna dvs ersättning utgår för den faktiska inkomstförlusten. Domskäl. Parterna har å ömse sidor åberopat skriftlig bevisning rörande innehållet i tysk rätt. I målet är frågan om ersättning på grund av i Sveige inträffad trafikskada vilken vållats av förare i svenskregistrerad bil och talan förs i Sverige mot svensk försäkringsanstalt som i följd av trafikskadelagens bestämmelser haft att reglera skadan. TR:n finner övervägande skäl föreligga för att regress-frågan bör bedömas enligt svensk lag. Av 5 kap 3 skadeståndslagen följer att ersättning för inkomstförlust som utgår på grund av allmän svensk försäkring eller annan likartad förmån är utesluten från regressrätt enligt 19 2 st trafikskadelagen. I förarbetena till 5 kap 3 skadeståndslagen (prop 1975:12 s 166) uttalas att när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berttigad till socialförsäk-ringsförmån enligt utländsk lag bör samordning ske med sådana utlälndska förmåner som utgårenligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Det sägs vidare att vid bedömande av om grunderna är i huvudsak desamma bör framförallt beaktas sådana omständligheterna som finansiering av ersättningssystem och förutsätt-ningarna för ersättning. Rosemarie M var enligt 165 RVO skyldig att ha sjukförsäkring men hade den lagliga möjligheten att byta ut medlemskapet i den obligatoriska sjukkassan mot medlemskap i Ersatzkasse. Rosemarie M hade sådeles inte kunnat välja att stå utan försäkringsskdd. Verksamheten i Ersatzkassen är offentligrättsligt reglerad och synes ha utpräglat social karaktär. Annat har ej framkommit än att försäkring i Ersatzkassen har i huvudsak samma ändamål som svensk allmän försäkring. Mot bakgrund av det anförda finner TR:n att den ersättning som Barmer utgivit till Rosemarie M för inkomstförlust inte är sådan att den kan återkrävas enligt 19 2 st trafikförsäkringslagen. Käromålet kall därför ogillas. Domslut. Käromålet ogillas. Tingsfiskalen Brolin var skiljaktig och anförde: Barmer har begärt ersättning av Skandia för vad Barmer har betalt till dess försäkringstagare Rosemarie M i anledning av personskada som uppstod vid en trafikolycka i Sverige.Det är ostridigt att Skandia skall betala trafikskadeersättning. Barmer har gjort gällande att lagen i Förbunds-republiken Tyskland skall tillämpas på dess regressfodran, medan Skandia haa gjort gällande att svensk lag skall tillämpas. 377

377 Sida 737 TR:n har att först ta ställning till frågan om tillämplig lag. Svenska domstolar tillämpar normalt svensk lag. I förevarande fall har olyckan inträffat i Sverige, det skadevållande fordonet har varit svenskt och föraren svensk medborgare. Vidare väcks talan mot svenskt bolag. Det kan synas som om anknytningarna till Sverige härigenom är stora. Sett ur Barmers ögon blir bilden en annan. Kassan skall i egenskap av personförsäkringsgivare primärt betala ersättning till Rosemarie M för de skador hon ådrog sig vid olyckan. Parterna är vidare överens om att det svenska bolaget skall ersätta den uppkomna skadan. Det kan i ett sådant läge synas märkligt att regler i det land där olyckan inträffade skall kunna medföra att regressrätten går förlorad. Frågan om lagval vid regresstalan har tagits upp i SOU 1975:103 Skadestånd VI, Försäkringsgivares regressrätt m m. På s 32 säger utredningen om gällande rätt följande: "I detta sammanhang bör nämnas att enligt svensk internationell privaträtt det inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag, när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige. Som framgår av fortsättningen (1.2) är rättsläget också ganska oklart utomlands, men i många länder har domstolarna varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den lag som gäller för (utomobligatoriska) skadeståndstvister ('lex loci delicti'). Man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del." I övrigt har lagvalsfrågan inte direkt berörts i litteraturen och frågan torde heller inte ha lösts i rättspraxis. Frågan i målet gäller inte vem som primärt är skyldig att betala ersättning för personskadan. Målet gäller i stället vem som slutligen skall stå för kostnaderna. Denna fråga har enligt min mening inte någon direkt anknytning till var olyckan har inträffat. Om lagen på olycksplatsen skulle tillämpas på regresstalan skulle detta få märkliga konsekvenser tex då två svenska bilar kolliderar utomlands. Det kan vid bedömningen av vållande och liknande vara naturligt att frågan bedöms enligt lagen på olycksplatsen, men detta har ingen bäring på avgörandet i detta mål. Avgörande är däremot det avtal som har träffats mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. I målet är ostridigt att lagen i Förbundsrepubliken Tyskland skall tillämpas på detta avtal. Jag anser därför att denna lag skall tillämpas på den i målet förda regresstalan. Skandia har vitsordat att regressrätt föreligger enligt lagen i Förbundsrepubliken Tyskland. Av den utredning som framlagts om denna lag framgår vidare att regress-rätt föreligger för de kostnader som målet gäller. Eftersom lagen i Förbundsrepubliken Tyskland skall tillämpas på det i målet aktuella rättsförhållandet, har Barmer således rätt till ersättning av Skandia för vad det har betalt till Rosemarie M. Jag förpliktar därför Skandia att till Barmer betala DEM 3 893:30 eller motsvarande belopp i SEK enligt högsta på betalningsdagen gällande säljkurs jämte ränta på beloppet enligt 6 räntelagen från d 3 mars 1983 tills betalning sker. Instans 2 Barmer fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Skandia bestred ändring. HovR:n (hovrättslagmannen Edling, hovrättsråden Bergenfalk och Palmerantz samt adj led Broqvist, referent) anförde i dom d 6 april Sida : HovR:ns domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter som vid TR:n. Barmer har i fråga om sin ställning i det tyska sjukförsäkringssystemet tillagt bl a följande. Barmer Ersatzkasse är öppen för privatanställda tjänstemän, som önskar byta ut sitt medlemskap i en "allgemeine Ortskrankenkasse". Verksam-heten finansieras dels genom arbetsgivaravgifter, dels genom premier från de försäkrade. Ersatzkassen är offentligrätts ligt reglerade men ägs av medlem-marna. Barmer har vidare vitsordat att, såsom Skandia gjort 378

378 gällande, den ersättning för inkomstförlust, som Rosemarie M erhållit från Barmer, motsvarar vad hon skulle ha erhållit om hon varit medlem i den obligatoriska sjukkassan. Vad först gäller frågan om vilken lag svensk eller tysk som skall vinna tillämpning gör HovR:n följande bedömning. Enligt svensk internationell privaträtt anses den allmänna regeln gälla, att frågan om skadeståndsskyldighet i utomobligatoriska förhållanden bedöms i överensstämmelse med lagen i det land, där den skadegörande handlingen företogs. Denna princip har slagits fast av HD i rättsfallet NJA 1969 s 163. I förevarande mål rör det sig om en kollision i Sverige mellan en svenskregi-strerad bil förd av en svensk medborgare samt en tyskregistrerad motorcykel, på vilken tyska medborgaren Rosemarie M medföljt som passagerare. Den skadevållande svenska bilföraren var försäkrad i ett svenskt försäkringsbolag. Mot den nu angivna bakgrunden kan det inte anses föreligga sådana omständligheter att det i detta fall finns anledning att frångå den förut angivna huvudregeln, dvs att svensk lag skall tillämpas. En ytterligare fråga som uppkommer är om det finns anledning att, när ett utländskt försäkringsbolag har utgett ersättning i enlighet med en i utlandet tecknad försäkring, bedöma detta bolags regressrätt mot skadevållaren eller den som är i stället för denne enligt en annan lag än den som primärt gäller för bedömning av själva trafikskadeersättningen och eventuella skadeståndsan-språk. Som framgår av 19 2 st trafikskadelagen inträder försäkringsgivaren i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Regressrätten är alltså en s k subrogationsrätt, vilket innebär att försäkringsgivaren int e regressvis kan få bättre rätt till ersättning från skadevållaren än den som försäkringshavaren hade. Detta talar starkt mot att tillämpa annan lag vid bedömning av regressfrågan än den som gäller för det ursprungliga skadeståndsrättsliga förhållandet. I likhet med TR:n finner HovR:n övervägande skäl tala för att svensk lag skall tillämpas även vid bedömningen av Barmers regressrätt. Vad därefter angår frågan om försäkringen i Barmer Ersatzkasse är att jämställa med allmän svensk försäkring eller "annan likartad förmån", gör HovR:n ingen annan bedöming än TR:n. I enlighet med det anförda finner HovR:n att TR:ns domslut skall fastställas. HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom. Sida 739 Barmer (ombud jur kand Reinhard Herrmann) sökte revision och yrkade bifall till sin i TR:n och HovR:n förda talan. Skandia (ombud chefsjuristen Gudmund Lindencrona) bestred ändring. HD förordnade att försäkringsinspektionen skulle avge och att Svenska Försäkringsbolags Riksförbund skulle beredas tillfälle att avge yt trande i målet. Försäkringsinspektionen anförde i yttrande d 22 dec 1989 bl a: Försäkringsinspektionen behandlar i yttrandet endast frågan om regressrätt. I målet hävdar Barmer Ersatzkasse (BE) att BE har regressrätt mot Skandia för det belopp som BE utgett till den skadelidande (Rosemarie M) för inkomstförlust på grund av en av den skadelidande tecknad sjukförsäkring i BE. Skandia gör gällande att regressrätt inte föreligger eftersom Rosemarie M:s försäkring enligt Skandia är att jämställa med allmän försäkring. Av 5 kap 3 skadeståndslagen, som även tillämpas när det gäller trafikskade-ersättning, följer att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller annan likartad förmån. Någon skadeståndsskyldighet föreligger inte för belopp som skall avräknas enligt 5:3 skadeståndslagen, varför ett sådant belopp inte kan bli föremål för regressrätt (prop 1975:12 s 164). I förarbetena till 5 kap 3 skadeståndslagen uttalas att, när skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till socialförsäkringsförmån en-ligt utländsk lag, en samordning bör ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak sa mma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Vidare sägs det att vid bedömande av om 379

379 grunderna är i huvudsak desamma bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättnings-systemet och förutsättningarna för ersättning (prop 1975:12 s 166). Rosemarie M var enligt lag skyldig att ha sjukförsäkring men hon hade möjlighet att byta ut medlemskapet i den obligatoriska sjukkassan (Pflichtskassen) mot med-lemskap i BE. Rosemarie M kunde således inte välja att stå utan försäkringsskydd. Verksamheten i BE finansieras dels genom arbetsgivaravgifter och dels genom premier från de försäkrade. Vidare är verksamheten offentligrättsligt reglerad. Den sjukförsäkring som Rosemarie M var berättigad till enligt västtysk lag är genom sin finansiering och sina förutsättningar för ersättning att betrakta som annan "likartad förmån" enligt 5 kap 3 skadeståndslagen. Någon regressrätt enligt 19 2 st trafikskadelagen föreligger därför inte enligt inspektionens mening. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund anförde i yttrande d 25 jan 1990, som avsåg två mål med likartade frågeställningar, såvitt gällde förevarande mål bl a: I båda målen är det fråga om ersättning på grund av trafikolyckor som inträffat i Sverige. En sådan fråga bör avgöras med tillämpning av svensk lag (lex loci delicti). De regler som skall tillämpas finns i första hand i trafikskadelagen (TSL). Se 8 TSL. Av 19 2 st TSL följer att försäkringsgivare, som enligt försäkringsavtal gett ut ersättning för skada i följd av trafik, kan återkräva ersättningen av den som är skyldig att utge trafikskadeeersättning. Försäkringsgivaren inträder Sida 740 emellertid bara i försäkringshavarens rätt. Det är alltså fråga om en subrogationsrätt och försäkringsgivaren kan inte kräva mera än vad försäkringshavaren kan ha rätt till i form av trafikskadeersättning. (Något annat följer förmodligen inte heller av västtysk rätt, om man begränsar bedömningen till frågan om själva regressrätten.) När det gäller trafikskadeersättningens bestämmande hänvisar 9 TSL till reglerna om skadeståndets bestämmande i 5 kap skadeståndslagen. Av 5 kap 1 skadeståndslagen följer att skadestånd till den som tillfogats pers on-skada omfattar ersättning bl a för sjukvårdskostnad och för inkomstförlust. När det gäller att bestämma ersättning för inkomstförlust vilket det är fråga om i målet mellan Barmer och Skandia är dessutom 5 kap 3 skadeståndslagen av direkt betydelse. Av sistnämnda paragraf följer att man vid bestämmande av ersättning för inkomst förlust skall avräkna förmån som den skadelidande har rätt till i form av bl a ersättning som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av lagen om arbetsskadeförsäkring "eller annan likartad förmån". Av lagtexten framgår att de nämnda samordningsförmånerna skall avräknas vid skadeståndets bestämmande. Det innebär att någon skadeståndsskyldighet inte föreligger för belopp som skall avräknas (prop 1975:12 s 164). Nyckelfrågan i målet mellan Barmer och Skandia är om den ersättning för inkomst -förlust som Barmer gett ut på grund av försäkringsavtalet med den skadade Rosemarie M skall anses som en "annan likartad förmån". Möjligheten att samordna skadestånd med utländska förmåner togs upp av föredragande statsrådet under förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen (prop 1975:12 s 127). I specialmotiveringen till 5 kap 3 (s 166) sägs att samordning bör ske med sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring. Vid bedömande om grunderna är i huvudsak desamma sägs det vidare bör framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsätt - ningarna för ersättning. Enligt riksförbundets mening står det klart att ersättningen från Barmer utgått enligt i huvudsak samma grunder som den svenska allmänna försäkringen. Som framhålls i TR:ns av HovR:n fastställda dom var den skadelidande enligt lag skyldig att ha sjukförsäkring. Hon 380

380 kunde visserligen byta ut medlemskapet i Pflichtskasse mot medlemskap i Barmer men hon kunde inte ställa sig utan försäkringsskydd. Ersättningen från Barmer skall alltså anses utgöra en sådan förmån som enligt 5 kap 3 skadeståndslagen skall avräknas vid skadeståndets bestämmande. Detta innebär att Rosemarie M:s rätt till trafikskadeersättning inte omfattar den försäkringsersättning som hon uppburit från Barmer. Därmed saknar Barmer rätt att från Skandia kräva åter vad man gett ut till Rosemarie M. Målet avgjordes efter föredragning. Föredraganden, RevSekr Dufwa, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Skadeståndskommittén säger i sitt betänkande angående försäkringsgivares regressrätt m m (SOU 1975:103 s 32), att det enligt svensk internationell privaträtt inte är fullt klart hur man ser på frågan om tillämplig lag, när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige, och att rättsläget också är ganska oklart utomlands. Kommittén fastslår dock, att domstolarna i många länder varit benägna att tillämpa den lag som reglerar försäkringsavtalet, inte den Sida 741 lag som gäller för utomobligatoriska skadeståndstvister, och anser att man får räkna med att en liknande regel kan anses tillämplig också för Sveriges del. Flera skäl talar för att frågan om försäkringsgivares återkrav bör bedömas enligt den rätt som reglerar försäkringsavtalet. Försakringsavtalet mellan Barmer och Rosemarie M regleras av tysk rätt. Enligt 1542 Reichsversicherungsordnung har Barmer rätt till återkrav. Där föreskrivs att anspråk på ersättning för skada på grund av olycksfall som försäkrad har enligt annan lag övergår på försäkringsgivaren i den utsträckning denne har att utge ersättning enligt Reichsversicherungsordnung. Om tysk rätt skall tillämpas, bör Barmer följaktligen anses berättigad att erhålla den ersättning som tillkommer Rosemarie M enligt trafikskadelagen i den mån den motsvarar ersättning som Barmer betalat till Rosemarie M enligt Reichsversicherungsordnung. Huruvida den ersättning som Barmer betalat till Rosemarie M är sådan som enligt 9 trafikskadelagen och 5 kap 3 1 skadeståndslagen skall avräknas, är i så fall utan betydelse för Barmers rätt mot Skandia. Barmer skall insättas i den rätt till trafikskadeersättning som Rosemarie M skulle haft, om hon inte fått någon ersättning från Barmer, och hon skulle då haft rätt till trafikskadeersättning för den förlust som Barmer ersatt med det yrkade beloppet. Frågan måste emellertid ställas, om 9 trafikskadelagen och 5 kap 3 1 skadeståndslagen skall anses vara även internationellt privaträttsliga bestämmelser och som sådana hindra tillämpning av tysk rätt i frågan om återkrav. I motiven till 5 kap 3 skadeståndslagen (proposition 1975:12 s 128 f) framhålls, att paragrafens föreskrift, att avräkning från skadeståndet skall göras redan när detta bestäms, förutsätter att man upphäver den regressrätt som förut fanns beträffande vissa förmåner. Återkrav skall alltså inte kunna ske för de förmåner denna paragraf avser. I motiven sägs också (s 166) att avräkning bör ske även i de fall då skadestånd bestäms enligt svensk rätt och den skadelidande är berättigad till utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Motiven får följaktligen förstås så, att paragrafen skall förhindra återkrav även för sådan utländsk förmån. Avgörande för frågan om Barmers talan skall bifallas måste därför anses vara om talan avser dylik förmån. Vid bedömande, om utländsk försäkringsförmån skall anses utgå enligt i huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring, bör enligt motiven framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning. I målet är ostridigt att Rosemarie M enligt lag var skyldig att ha sjukförsäkring men begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en obligatorisk sjukkassa mot medlemskap i Barmer, vars verksamhet är offentligrättsligt reglerad och finansieras av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det är vidare ostridigt i målet att den ersättning för inkomstförlust som Barmers talan avser motsvarar vad Rosemarie M skulle ha fått för sådan förlust om hon varit medlem i obligatorisk sjukkassa. Med hänsyn härtill får anses att denna ersättning utgått enligt i 381

381 huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Återkrav skall därför inte tillåtas. På grund av det anförda skall Barmers talan ogillas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. Sida 742 HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Lars Å Beckman, Törnell, referent, och Danelius) beslöt följande dom: Domskäl. Frågan om tillämplig lag när utländsk försäkringsgivare för regresstalan på grund av skada orsakad i Sverige är inte reglerad i svensk internationell privaträt tslig lagstiftning och är heller inte löst i rättspraxis. Parterna i ett försäkringsavtal av förevarande slag torde i allmänhet utgå från att försäk-ringsgivarens regressrätt skall bedömas enligt den lag som reglerar avtalet. Det får vidare antas att försäkringspremierna bestäms med detta som utgångspunkt. Att låta den lag som gäller för försäkringsavtalet vara avgörande för regressrätten skulle också stå i överensstämmelse med domstolarnas lagval i många länder. Det överensstämmer fö också med vad som för regressanspråk i kontraktsförhållanden stadgas i artikel 13 i EGkonventionen d 19 juni 1980 om tillämplig lag för kontraktsförpliktelser. Övervägande skäl talar alltså för att frågan huruvida försäkringsgivaren har regressrätt bör bedömas enligt den lag som reglerar försäkringsavtalet. Försäkringsavtalet mellan Barmer Ersatzkasse och Rosemarie M regleras av tysk rätt. Enligt 1542 Reichsversicherungsordnung har Barmer Ersatzkasse rätt till återkrav. I lagrummet föreskrivs att anspråk på ersättning för skada på grund av olycksfall som försäkrad har enligt annan lag övergår på försäkringsgivaren i den utsträckning denne har att utge ersättning till den försäkrade enligt Reichsversicherungsordnung. Som domstolarna funnit skall frågan om Rosemarie M:s rätt till ersättning för trafikolyckan prövas enligt svensk rätt. Barmer Ersatzkasse är alltså berättigad att erhålla den ersättning som tillkommer Rosemarie M enligt 8 och 9 trafikskadelagen, i den mån den motsvarar ersättning som hon enligt Reichs-versicherungsordnung erhållit från Barmer Ersatzkasse. Fråga uppkommer då om den ersättning som Barmer Ersatzkasse betalat till Rosemarie M är sådan att den enligt 5 kap 3 1 skadeståndslagen, till vilken 9 trafikskadelagen hänvisar, skall avräknas vid bestämmandet av trafik-skadeersättningen och återkrav på den grunden är uteslutet. Innebörden av 5 kap 3 skadeståndslagen är att rätten till skadestånd begränsas genom föreskriften att vissa förmåner, som den skadelidande är berättigad erhålla från annan än den skadeståndsskyldige, skall avräknas. Till dessa förmåner hör bl a enligt punkt 1 de som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller andra likartade förmåner. Av motiven till bestämmelsen (prop 1975:12 s 166) framgår att hit är att hänföra sådana utländska förmåner som utgår enligt i huvudsak samma grunder som förmåner på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Vid bedömningen av om grunderna är i huvudsak desamma bör enligt motiven framför allt beaktas sådana omständigheter som finansieringen av ersättningssystemet och förutsättningarna för ersättning. I målet är ostridigt att Rosemarie M enligt tysk lag var skyldig att ha Sida

382 sjukförsäkring men hade begagnat sig av rätten att byta ut medlemskapet i en allmän sjukkassa mot medlemskap i Barmer Ersatzkasse, vars verksamhet är offentligrättsligt reglerad och finansieras av arbetsgivaravgifter och premier från de försäkrade. Det är vidare ostridigt i målet att den ersättning för inkomstförlust, som Barmer Ersatzkasses talan i målet avser, motsvarar vad Rosemarie M skulle ha fått för sådan förlust om hon varit medlem i en allmän sjukkassa. Med hänsyn härtill får denna ersättning anses ha utgått enligt i huvudsak samma grunder som förmån på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring. Härav följer att Rosemarie M:s rätt till trafikskadeersättning inte omfattar belopp motsvarande den försäkrings-ersättning som hon varit berättigad erhålla från Barmer Ersatzkasse. Eftersom Barmer Ersatzkasses regressrätt inte kan omfatta mera än vad Rosemarie M hade rätt att erhålla i trafikskadeersättning, kan Barmer Ersatzkasse inte återkräva den utbetalade ersättningen från Skandia. På grund av det anförda skall Barmer Ersatzkasses talan i målet ogillas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. 383

383 11. Arbetsskador m.m. 384

384 RÅ 1998 ref. 8 Vid tillämpning av 2 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i lydelsen fr.o.m. den 1 januari 1993 har arbetsskada i visst fall ansetts föreligga när en försäkrad (facklig förtroendeman och byggnadssnickare) begått självmord efter att ha deltagit i en längre tids ansträngande förhandlingar om arbetsvillkoren på sin byggarbetsplats. Sture L. begick självmord den 19 augusti Hallands läns allmänna försäkringskassa godkände den 27 februari 1995 Sture L:s självmord som arbetsskada. Försäkringskassan beviljade vidare den 1 mars 1995 dels dödsboet efter Sture L. begravningshjälp med kr, dels Sture L:s efterlevande maka, Marianne L., omställningslivränta med kr per månad fr.o.m. augusti 1993 t.o.m. juli Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att länsrätten skulle upphäva försäkringskassans beslut, varvid verket anförde följande. Sådan skada som avsågs i 2 kap. 3 lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF, förelåg inte. Även om det skulle kunna hävdas att Sture L. hade haft en depression, utvisade utredningen beträffande hans arbetsförhållanden att han inte hade varit utsatt för sådan press i sitt arbete som med hög grad av sannolikhet hade kunnat orsaka depressiva besvär. Inte heller talade övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan, om sådan förelegat, och depressiva tendenser hos Sture L. Dödsboet och Marianne L. yrkade att länsrätten inte skulle ändra försäkringskassans beslut. Länsrätten i Hallands län ( , ordförande Törnros) yttrade: Enligt 2 kap. 1 första stycket LAF förstås med arbetsskada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Som undantag gäller dock enligt andra stycket i paragrafen att som arbetsskada inte skall anses skada av psykisk eller psykomatisk natur som är en följd av företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Denna undantagsregel har införts i lagen från den 1 januari 1993, men har med stöd av lagförarbeten och rättspraxis tillämpats redan tidigare. Från rättspraxis må i detta sammanhang nämnas rättsfallet FÖD 1991:17, varav framgår att psykiska skador som orsakats av påfrestande situationer i arbetet, som i och för sig ut gör en naturlig del av detta arbete, hänförs till de angivna undantagen. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. - Sture L. har begått självmord den 19 augusti Anmälan om arbetsskada avse ende Sture L:s självmord har kommit in till försäkringskassan den 9 november Sture L. var vid tiden för självmorden träarbetare och lagbas vid Siab AB:s byggarbetsplats vid sjukhuset i Halmstad. Uppdraget som lagbas påbörjade han under februari Uppdraget innebar att han företrädde sin yrkeskategori av arbetare i förhandlingar med arbetsgivaren avseende arbetstid och löner. Han hade vana vid sådana förhandlingar från tidigare uppdrag som lagbas. Dödsboet har hos försäkringskassan anfört att det var uppdraget som lagbas som fick Sture L. att ta sitt liv. - Marianne L. och dödsboet har hos försäkringskassan anfört att Sture L. började arbeta vid Siabs arbetsplats C2 den 7 februari Fram till månadsskiftet mars-april ägnade han ungefär hälften av sin arbetstid åt uppgifterna som lagbas och resterande del åt arbetet som byggnadsträarbetare. Härefter ökade lagbasverksamheten för att efter semesteruppehållet ta den absoluta merparten av hans tid i anspråk. Någon beordrad övertid förekom inte. Denna utfördes i stället i hemmet under all ledig tid. Att byggnadsarbetet bildligt talat följde Sture L. dygnet runt synes vara en följd av hans stora plikttrogenhet och uttalade ansvarskänsla. Förhandlingsklimatet med arbetsgivaren Siab var mycket kallt. Sture L. har till arbetskamrater yttrat att "Du ska veta att detta är jobbigt" och "Detta är det djävligaste jag varit med om". Sture L. upplevde, såsom en oerhört plikttrogen och ansvarskännande person, att han för första gången i sitt liv inte behärskade situationen vid förhandlingarna med arbetsgivaren. Efter hand som byggnationen framskred och förhandlingarna inte gav något resultat kände sig Sture L. alltmer frustrerad, då han trots stor erfarenhet inte kunde påverka situationen för sina 385

385 arbetskamrater i positiv riktning. Han upplevde situationen så nedbrytande att han hade starka planer på att säga upp sig. - Siab AB, Södra regionen, har uppgivit att förhandlingsklimatet vid detta projekt snarast varit bättre än normalt trots att skillnaden i ståndpunkter varit stora från början. Vid flera av förhandlingarna har viljan till lösning varit stor från bägge parter. Det gick inte att uppfatta något anmärkningsvärt i Sture L:s agerande eller sätt att vara. Den 17 augusti 1993 träffades en överenskommelse, vilken skulle konfirmeras dagen därpå. Samtliga inblandade i förhandlingen skildes och tyckte det var skönt att en förhandlingslösning hade nåtts. I så stora lag som det handlar om i detta fall kan kanske trycket från de egna leden uppfattas som tungt. - I Polismyndighetens i Falkenberg primärrapport om dödsfallet finns antecknat att Sture L. inte klagat över livsleda men att han däremot hade klagat över arbetet som snickarbas. Han hade kvällen före självmordet packat inför en kommande semesterresa. - Förtroendeläkaren Lars-Göran Ahnell har den 20 november 1994 anfört att Sture L. tidigare varit fysiskt och psykiskt frisk och att han inte har haft några depressiva tendenser. Ahnell anser att det enda motivet till självmordet som kommit fram är konflikter med arbetsgivaren och att den press han har varit utsatt för måste anses som skadlig inverkan i arbetet. Förtroendeöverläkaren Per Anders Johansson har den 9 januari 1995 anfört att han instämmer i Ahnells bedömning. - Länsrätten gör följande bedömning. - Utredningen i målet visar inte att Sture L. utsatts för någon särbehandling i arbetet eller att han på något sätt skulle behandlats på ett klandervärt sätt av arbetsgivare eller arbetskamrater. Det kan inte uteslutas att hans självmord föranletts av psykiska problem som uppkommit av annan anledning än hans arbetsförhållanden. Sture L:s uppdrag som lagbas har inneburit förhandlingar med arbetsgivaren om bl.a. löner och arbetstider för hans arbetskamrater. Det ligger i sakens natur att denna typ av förhandlingar, som en följd av förhandlarnas motstående intressen, kan ta mycket tid i anspråk och även leda till besvikelser och andra slag av påfrestningar för de inblandade personerna. Även om skador av psykisk natur uppkommit hos Sture L. på grund av hans arbetsuppgifter som lagbas, är dessa i så fall att hänföra till sådana skador som enligt undantagsregeln i 2 kap. 1 andra stycket LAF inte utgör arbetsskador. Riksförsäkringsverkets överklagande skall därför bifallas. - Länsrätten undanröjer de överklagade besluten. Dödsboet och Marianne L. överklagade. De yrkade att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och anförde bl.a. följande. De undantag som framgår av förarbetena avseende psykiska störningar tar sikte på kränkning eller särbehandling riktad mot enskild individ. Av förarbetena framgår vidare att psykiskt påfrestande förhållanden som är direkt knutna till arbetet kan ha sådan skadlig inverkan som enligt lagstiftarens mening bör omfattas av lagen. Sture L. var anställd som träarbetare hos Siab och hade av arbetslaget utsetts till lagbas. Hans uppgift bestod i att företräda de anställda i förhandlingar om framför allt lönevillkoren, dvs. han var facklig förtroendeman på heltid. Han hade mångårig erfarenhet av denna syssla och var mycket uppskattad av sina arbetskamrater. De undantag som återges i förarbetena till lagen är inte tillämpliga eftersom de psykiska påfrestningar som Sture L. varit utsatt för snarare har varit riktade mot den yrkesmässiga funktionen som lagförman och inte mot hans person. Utgångspunkten bör därför vara att pröva om Sture L. i sitt arbete som lagförman varit utsatt för sådana skadebringande situationer som med hög grad av sannolikhet varit orsaken till hans död. Av utredningen i målet framgår att han i sin egenskap av företrädare för sina arbetskamrater varit utsatt för en mycket starkt psykisk påfrestning i samband med löneförhandlingar på Siab:s sjukhusbygge i Halmstad. På arbetsplatsen fanns ytterligare s.k. lagförmän för andra yrkeskategorier än de som Sture L. företrädde. De har beskrivit förhållandena på just denna arbetsplats som ytterst besvärliga. Under en period om åtta månader tvingades man genomföra tretton förhandlingar om lönevillkoren. Även på sin fritid hade Sture L. svårt att koppla av från sitt arbete. Utredningen ger stöd för uppfattningen att den direkta orsaken till hans död står att finna i den mycket pressade arbetssituationen. Han var en uppskattad arbetskamrat. - Klagandena åberopar till stöd för sin talan bl.a. skrivelser från Byggnads, Sture L:s familj och arbetskamrater, liksom förtroendeläkarnas yttranden till försäkringskassan. Riksförsäkringsverket ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet. 386

386 Kammarrätten meddelade prövningstillstånd. Kammarrätten i Göteborg ( , Kärrström, Jolfors Detert, referent samt nämndemännen Svanström och Svantesson) yttrade: Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. I polismyndighetens primärrapport finns antecknat att Sture L. inte klagat över livsleda men väl över sitt arbete som snickarbas. Han kände ett tryck från såväl över- som underordnade på arbetsplatsen. Sture L:s familj har uppgivit bl.a. att han för alla beklagade sig över arbetet, något som inte var likt honom. Han ville säga upp sig från sitt arbete. På sin fritid kunde han inte koncentrera sig på annat än arbetet. Det fanns inga ekonomiska eller andra problem inom familjen. Familjen kan därför inte se att det fanns någon annan orsak än arbetet som fick honom att ta sitt liv. Innan Sture L. började på den aktuella arbetsplatsen var han en positiv och levnadsglad person utan några som helst bekymmer. Byggnads har genom ett antal medarbetare uppgivit att Sture L. var en plikttrogen och ansvarskännande person med högt ställda krav på sig själv och på att nå resultat samt att han för första gången i sitt liv upplevde att han inte kunde behärska situationen. Han kunde ganska omgående konstatera att företagets uppfattning om tidsåtgång för arbetets utförande och ersättning för arbetsinsatsen var helt verklighetsfrämmande. Efter hand som såväl bygget framskred som förhandlingarna inte gav något resultat kände sig Sture L. allt mera frustrerad och trots stor erfarenhet kunde han inte påverka situationen för sina arbetskamrater i positiv riktning. Han drabbades av en enorm trötthet och blev allt tystare och grubblande efter hand som förhandlingsresultatet lyste med sin frånvaro. Den sista förhandlingen ledde till att man nådde ett förhandlingsresultat, vilket skulle presenteras för arbetslaget dagen efter. Han tog i hand med en arbetskamrat, något han inte brukade göra, och sa uttryckligen "Du ska veta att detta är jobbigt". I bilen hem med en annan arbetskamrat yttrade han att detta var det "djävligaste" han varit med om och att han snart väntade "en ny pärs". En företrädare för arbetsgivaren Siab har dock uppgivit att förhandlingsklimatet inte varit annorlunda på detta projekt än på andra liknande projekt. Han kände inte Sture L. sedan tidigare, men kunde inte uppfatta någonting anmärkningsvärt i dennes agerande eller sätt att vara. Förtroendeläkarna Lars-Göran Ahnell och Per Anders Johansson har uppgett att de inte kan finna annat än att Sture L. i sitt arbete varit utsatt för så stark psykisk press att den varit att anse som skadlig inverkan i lagens mening och att denna psykiska press till slut blivit honom övermäktig och fått honom att beröva sig livet. - Kammarrätten konstaterar inledningsvis att dödsfall genom självmord inte är att betrakta som olycksfall i LAF:s mening. Det sinnestillstånd som utlöst ett självmord kan dock anses som en arbetsskada (jfr Regeringsrättens avgörande den 30 oktober 1995 i mål nr ). Ett chocktillstånd eller ett tillstånd med stark psykisk press som utlöser självmord kan därför enligt kammarrättens mening anses som sådan personskada som avses i 3 LAF. - Enligt den nya lydelse av 2 kap. 1 LAF, som gäller för skador anmälda efter den 1 juli 1993, krävs att inverkan av faktorer på arbetsplatsen med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Enligt förarbetena till lagändringen skall man vid bedömningen i högre grad än tidigare väga in att exponeringen för en skadlig faktor i arbetet varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att man därav kan sluta sig till att det föreligger hög grad av sannolikhet för skadlighet. Vidare måste den samlade kunskapen med betydande grad av sannolikhet tala för att en faktor i miljön är skadlig. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Principen om att man är försäkrad i "befintligt skick" ansågs inte böra ändras. - Fråga är då om det sinnestillstånd som utlöst Sture L:s självmord med hög grad av sannolikhet kan hänföras till faktorer på arbetsplatsen. Uttalanden från familj och arbetskamrater som kände honom väl talar starkt för att så var fallet. Någon medicinsk dokumentation för tiden före dödsfallet som visar hur Sture L. reagerat på den psykiska press som han varit utsatt för finns visserligen inte. Att Sture L. inte sökt läkare utesluter dock inte att han befunnit sig i en svår psykisk press. För en person med Sture L:s läggning kan det ligga närmare till hands att i en sådan situation ta till det drastiska steget att beröva sig livet än att söka läkarhjälp. Kammarrätten finner mot bakgrund härav och med hänsyn till va d som i övrigt kommit fram i målet att de påfrestningar som Sture L. varit utsatt för i sitt arbete utgjort en sådan faktor som med hög grad av sannolikhet gett upphov till den psykiska press som lett till självmordet. 387

387 - 1 2 kap. 1 LAF finns numera ett nytt andra stycke som anger att som arbetsskada inte anses en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Departementschefen uttalade dock i prop. 1992/93:30 att detta tillägg inte innebar någon förändrad syn på de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna i förhållande till de uttalanden som gjorts i samband med LAF:s tillkomst. Kammarrätten anser att omständigheterna i detta mål inte kan hänföras till undantagen i den nämnda lagbestämmelsen och därför inte utesluter en tillämpning av LAF. - Fråga i målet är härefter om övervägande skäl talar för att skadan skall anses orsakad av den skadliga inverkan i arbetet. I förarbetena anförs att det krävs en positiv bevisning för att den skadliga inverkan har orsakat sjukdom eller skada i det enskilda fallet. Principen om "försäkrad i befintligt skick" skall tillämpas. Förhållanden utanför arbetet, t.ex. olika fysiskt ansträngande aktiviteter på fritiden eller socialt, ekonomiskt eller psykiskt påfrestande förhållanden i privatlivet, kan leda till att övervägande skäl inte anses tala för ett samband. Den skärpta bevisregeln innebär dock inte att man flyttar över utredningsskyldigheten på den försäkrade. Liksom hittills skall det ankomma på försäkringsorganen att självmant svara för att tillfredsställande underlag föreligger innan ett ärende prövas slutligt (prop. 1992/93:30 s ). - Vad gäller frågan om orsakssamband gör kammarrätten följande bedömning. Det har i målet inte kommit fram några omständigheter som tyder på att det skulle föreligga andra orsaker till att Sture L. tog sitt liv än den påfrestande situationen på arbetsplatsen. Hans engagemang i arbetet, hans plikttrogenhet och högt ställda krav på sig själv talar också för att han, i en situation då kraven i arbetet blev honom övermäktiga, inte såg någon annan utväg än att ta sitt eget liv. Med hänsyn härtill finner kammarrätten att övervägande skäl talar för samband mellan den skadliga inverkan och självmordet. - På grund av det anförda skall överklagandet bifallas. - Med undanröjande av länsrättens dom fastställer kammarrätten försäkringskassans beslut den 27 februari Målet visas åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning. Kammarrättsassessorn Nyquist var skiljaktig och yttrade: Jag delar länsrättens bedömning och avslår därför överklagandet. Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade at t Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Verket anförde bl.a. följande. Frågan i målet gäller om självmord kan bedömas vara en följd av arbetsskada, trots att det inte har kunnat konstateras att den avlidne haft sjukdomsbesvär som kunnat sättas i samband med arbetet och dödsfallet. Sture L. hade inte sökt läkare för sjukdomsbesvär som kan sättas i samband med dödsfallet. Det finns därför enligt verkets mening inte något underlag för att bedöma Sture L:s medicinska tillstånd vid den aktuella tidpunkten. - Utöver vad verket anfört i länsrätten och kammarrätten vill verket framhålla att det här krävs att en rad förutsättningar är uppfyllda för att det skall kunna fastställas att dödsfallet är en följd av en arbetsskada. Enligt verkets uppfattning är inte någon av dessa förutsättningar uppfylld. Verket vidhåller således sin uppfattning att det över huvud taget inte är belagt att Sture L. ådragit sig en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 LAF. Redan på den grunden saknas det förutsättningar att bevilja ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Även om det kan hävdas att Sture L. haft psykiska besvär, visar inte utredningen att han i sitt arbete var utsatt för sådana påfrestningar att dessa med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka psykiska besvär av så allvarligt slag att de kunnat leda till självmord. - Enligt verkets mening talar inte heller övervägande skäl för samband mellan skadlig inverkan i arbetet, om sådan förelegat, och det sinnestillstånd som utlöst självmordet. - Av utredningen framgår inte att Sture L. uttalat självmordstankar eller livsleda. Han har såvitt framgår av utredningen inte lämnat något skriftligt meddelande efter sig. Självmord innebär en handling som kan ha vitt skilda orsaker, ofta fördolda för omgivningen. Självmord ter sig många gånger oförklarliga. Det är naturligt att söka förklaringar i yttre förhållanden. I detta fall finns inte några omständigheter som talar för att Sture L. skulle ha befunnit sig i sådan sinnesstämning till följd av händelser i arbetet att det varit sannolikt att han skulle ta 388

388 sitt liv. Enbart det förhållandet att han begått självmord kan inte tas till intäkt för att det varit förhållandena i arbetet som varit orsaken. - Sammanfattningsvis kan enligt verkets mening det förhållandet att det saknas vetskap om anledningen till självmordet inte utgöra tillräcklig grund för att dra den slutsatsen att psykiskt påfrestande arbetsförhållanden orsakat det sinnestillstånd som ledde till att han tog sitt liv. Prövningstillstånd meddelades. Dödsboet och Marianne L. bestred bifall till överklagandet och anförde sammanfattningsvis följande. Den dödliga utgången och de medicinska orsakerna härtill utgör sådan personskada som avses i 2 kap. 3 LAF. Den medicinska utredningen talar om Sture L. som en fysiskt och psykiskt frisk person utan depressiva tendenser och med ett konfliktfritt förhållande till närstående och arbetskamrater. Samtliga läkare och medicinskt sakkunniga som har yttrat sig har mer eller mindre uttalat en koppling mellan arbetssituationen och självmordet. I vart fall har ingen framhållit andra orsaker som mer tänkbara. Riksförsäkringsverkets uppfattning har inte något stöd bland de medicinskt sakkunniga. Dödsboet och Marianne L. anser att det är väl känt att Sture L. i sitt arbete som lagförman varit utsatt för en mycket stark psykisk press och att detta var orsaken, eller i vart fall en mycket stor del av orsaken, till att han berövade sig livet. Regeringsrätten inhämtade yttrande från professorn Bengt Jansson, Huddinge sjukhus, som anförde bl.a. följande. I flertalet fall finns inte en enda, självklar orsak till depression eller suicid. Yttre orsaker är ibland viktiga, men lika ofta får depressioner ses som uppkomna av inre, s.k. endogena faktorer. Endogena faktorer kan vara ärftliga eller relaterade till olika personlighetsdrag. Vi vet inget om Sture L:s ärftliga förhållanden. Man kan mycket väl tänka sig att om en depression startat hos Sture L. helt utan yttre orsaker, så har denna kunnat medföra att han fått mycket svårare än normalt att klara påfrestningarna vid förhandlingarna. - Någon misstanke om andra yttre faktorer än förhandlingssituationen har inte framkommit. Personlighetsmässigt beskrivs Sture L. som en synnerligen juste, ambitiös person, som kanske var aningen osäker på sig själv i sin ambition att prestera ett bra arbete. Med facit i hand kan man tycka att han inte borde ha åtagit sig den aktuella typen av arbete. Skisserade personlighetsdrag torde också ha varit en bidragande orsak till att han inte sökte läkare eller annan hjälp. - Frågan om arbetsskadeersättning skall utgå eller inte ter sig mer som en juridisk än en medicinsk fråga. Jag kan ha förståelse för att en förhandlingssituation fullt "normalt" är mycket svår för förhandlaren om inte denne är en mycket självsäker, "stöddig" person. - Jag tycker inte att Sture L:s fall fyller kriterierna för något av undantagen (företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning, vantrivsel m.m.). Samtidigt är det svårt att hävda att det har rört sig om en "skadlig inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada". I så fall skulle det, enligt mitt resonemang, gälla för alla förhandlare utom de mest självsäkra. Regeringsrätten inhämtade uppgifter från ombudsmannen Ensio Martikka, Byggnads avd. 22, Halmstad, som anförde följande. Han var som ombudsman ansvarig för arbetstagarsidan vid de aktuella förhandlingarna. Till sitt biträde hade han två lagbasar, varav Sture L. var den ena. Lagbasarna valdes av arbetstagarna inom respektive bygglag och de kände naturligtvis ansvar inför laget för resultatet av förhandlingarna. De aktuella förhandlingarna avsåg stommen på bygget. Det var ett projekt på drygt två år, dvs. relativt omfattande. Bygglagen var även relativt stora. Förhandlingarna blev ovanligt hårda beroende på att arbetsgivarsidan lade sig på en orealistisk utgångsnivå timmar - och inte lyssnade på arbetstagarsidans argument. Arbetstagarsidans utgångsbud var timmar. En etapp av bygget hade redan genomförts, varför relevant jämförelsematerial fanns. De jämförelseobjekt som arbetsgivarparten använde sig av var av enklare slag än ett sjukhusbygge och därför inte realistiska. Förhandlingarna pågick från den 14 maj till den 18 augusti, vilket var en mycket lång tid. Det krävdes sju lokala förhandlingar och en central innan nivån kunde bestämmas till timmar. En normal jämkning brukar uppgå till 5-6 procent och maximalt tre förhandlingstillfällen brukar krävas vid svåra förhandlingar. Sture L. kände pressen från arbetslaget att ro förhandlingarna i hamn. Att arbetsgivarsidan inte lyssnade på de argument som lades fram tog han hårt. Det var en jobbig tid både mentalt och arbetsmässigt. I förhandlingsarbete av det aktuella slaget ingår normalt en viss press. Några otillbörligheter 389

389 förekom inte. Efter det att förhandlingarna hade avslutats skulle nya förhandlingar avseende resten av bygget påbörjas. Regeringsrätten ( , Tottie, Swartling, Rundqvist, Eliason, Hulgaard) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 första stycket LAF skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan avses enligt samma lagrum inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Enligt 2 kap. 3 LAF avses med skada personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade. Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 kap. 2 LAF skada som han ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. Enligt 2 kap. 1 andra stycket LAF anses inte som arbetsskada en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Regeringsrätten gör följande bedömning. I målet uppkommer till en början frågan om Sture L. kan anses ha drabbats av en sådan personskada som avses i 2 kap. 3 LAF. Riksförsäkringsverket har hävdat att så inte är fallet eftersom Sture L. inte undersökts av läkare före dödsfallet och det sålunda inte har konstaterats att han lidit av några psykiska besvär som kan sättas i samband med självmordet. Ett självmord tyder i sig med betydande styrka på att den avlidne haft psykiska besvär. I målet har dessutom framkommit uppgifter om att Sture L. vid upprepade tillfällen och även kort före självmordet gett uttryck för att han upplevt sin situation i samband med förhandlingarna om arbetsvillkoren som svår och att han företett tecken på nedstämdhet och oro. Regeringsrätten finner att det sinnestillstånd som får antas ha utlöst självmordet måste anses som en personskada i den mening som avses i 2 kap. 3 LAF (jfr RÅ 1995 ref. 75). Frågan blir då om Sture L. har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet, dvs. inverkan av en faktor i arbetsmiljön som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådana psykiska besvär som han hade och som ledde till att han begick självmord. Bedömningen skall således inte inriktas på sannolikheten för självmord utan sannolikheten för psykiska besvär av så allvarlig art att de, när de som i förevarande fall inte blev föremål för läkarbehandling, kan leda till självmord. Vid bedömningen av sannolikheten skall beaktas Sture L:s personliga läggning och därav följande större eller mindre motståndskraft mot påfrestningar av det aktuella slaget. Det är i viss mån osäkert i vilken utsträckning hänsyn kan tas till en mycket uttalad bräcklighet hos den försäkrade men det finns inte något i utredningen som tyder på att frågan aktualiseras i detta mål. Vid bedömningen är att beakta inte bara arten av påfrestning utan också intensiteten och varaktigheten av denna. Genom lagändring som trätt i kraft den 1 januari 1993 (SFS 1992:1698) har en ny regel införts om vad som skall anses som skadlig inverkan. Någon närmare reglering fanns inte tidigare men praxis ansågs närmast innebära ett krav på att inverkan sannolikt skulle vara skadlig (se prop. 1992/93:30 s. 19). Från denna praxis kan nämnas att särskilda påfrestningar, främst i psykiskt hänseende, som en anställd vid en nedläggningshotad fabrik utsatts för, när han i egenskap av facklig förtroendeman arbetat för att avvärja nedläggningen, bedömts som skadlig inverkan (FÖD 1982:32). Den nya regeln innebär att det krävs en hög grad av sannolikhet. Beträffande innebörden av den nya regeln anfördes i förarbetena (a. prop. s. 36): Det nya kriteriet innebär att den samlade kunskapen med en betydande grad av sannolikhet måste tala för att en faktor i miljön är skadlig. Detta blir fallet då det föreligger en väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap för att en viss faktor har en sådan skadebringande egenskap. Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet kan orsaka skada måste därvid vara relativt allmänt accepterad. Saknas en sådan uppslutning, t.ex. då olika forskares och läkares uppfattning på ett mer markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten kan kravet på en hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt. 390

390 För att en faktor i det enskilda fallet skall kunna bedömas som skadlig räcker det inte att konstatera att den i sig har en skadebringande effekt. Det måste också framgå att exponeringen för faktorn varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att dessa förhållanden sammanvägda medger bedömningen att hög grad av sannolikhet för skadlighet föreligger. Uppenbart är att många förhandlingssituationer innebär ett visst mått av psykisk påfrestning. Det är naturligt att relationen till motparten präglas av att det normalt föreligger skilda ståndpunkter och att svårigheter att nå en överenskommelse kan uppkomma. Det är också naturligt att känna ansvaret mot och förväntningarna hos dem som den förhandlande representerar som tyngande. Detta kan dock inte innebära att skadlig inverkan mer generellt skall anses föreligga för deltagare i förhandlingsverksamhet. I målet är emellertid omvittnat att de förhandlingar som Sture L. i egenskap av lagbas medverkade i under år 1993 var mer långdragna och pressande än normalt genom att förhandlingsklimatet var ovanligt kärvt och att de inte bara kom att ta i anspråk allt större del av hans arbetstid utan också uppfyllde hans fritid och försvårade för honom att finna avkoppling. Han gav själv vid upprepade tillfällen uttryck för att förhandlingarna var mer pressande än något han tidigare upplevat, uttalanden som skall ses mot bakgrund av att han hade en betydande erfarenhet som lagbas. Det förhållandet att Sture L. allvarligt övervägde att lämna sin anställning även om detta skulle resultera i arbetslöshet, talar också för att förhållandena avvek från vad som norma lt föreligger i en förhandlingssituation. Förtroendeläkaren Lars-Göran Ahnell och förtroendeöverläkaren Per Anders Johansson har samstämmigt ansett att Sture L. varit utsatt för en psykisk press i arbetet som med hög grad av sannolikhet kunnat orsaka skadan. Bengt Jansson har uttalat tveksamhet på den punkten men tveksamheten synes närmast hänföra sig till om det föreligger hög grad av sannolikhet för att var och en som är i samma situation skulle ådra sig en motsvarande skada. Vad Bengt Jansson uttalat ger däremot stöd för att det föreligger hög grad av sannolikhet för att en person med Sture L:s läggning skulle ådra sig en sådan skada. Regeringsrätten finner att Sture L:s arbetssituation under förhandlingsperioden har inneburit en psykiskt pressande situation av sådan intensitet och varaktighet att den med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till psykiska besvär av allvarlig natur hos honom. Regeringsrätten har då beaktat att en person med Sture L:s läggning med stor ansvarskänsla och höga krav på sig själv kan antas lättare ådraga sig en sådan form av besvär och också kan vara benägen att inte söka läkarbehandling för dem. Mot bakgrund härav får anses att Sture L. varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Uredningen talar med betydande styrka för att skadan har orsakats av den skadliga inverkan i arbetet som således har förelegat. Det är omvittnat hur Sture L. redogjort för hur pressad han känt sig av förhandlingssituationen och att han uttalat tankar om att lämna sitt arbete och gå arbetslös hellre än att förbli i sin situation. Likaledes har berättats om att han inte förmådde koppla av från problemen utan ständigt föreföll att tänka på arbetet. Det är också omvittnat att han med oro såg fram emot de nya förhandlingar som skulle påbörjas inom en rela tivt nära framtid. Någon som helst omständighet som talar i motsatt riktning har inte framkommit. Regeringsrätten finner övervägande skäl tala för orsakssamband. Vad som då återstår är att avgöra om Sture L:s psykiska besvär är att anse som en sådan skada av psykisk eller psykosomatisk natur som enligt undantagsbestämmelsen i 2 kap. 1 andra stycket LAF inte skall anses som arbetsskada. De skador som avses i detta lagrum karakteriseras ofta av att de grundar sig på förhållanden som gränsar till misshälligheter av privat natur eller som annars mera anknyter till den försäkrades person än till arbetsuppgifterna eller arbetsförhållandena som sådana. Ifrågavarande skada är inte av den naturen. Inte heller i övrigt finns grund för att anse undantagsbestämmelsen tillämplig i målet. Sture L:s dödsfall skall således anses ha inträffat till följd av arbetsskada och Riksförsäkringsverkets överklagande skall inte bifallas. Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer kammarrättens domslut. Föredraget , föredragande Levin, målnummer

391 NJA 2001 s. 657 En försäkringstagare har efter en olyckshändelse utvecklat bestående ryggbesvär. Fråga, vid avgörande av orsakssambandet mellan olycksfallet och ryggbesvären, om värderingen av de bedömningar som gjorts av försäkrings-bolagets läkare och av den läkare som behandlat försäkringstagaren. Instans 1 S. H. förde vid Stockholms TR den talan mot Trygg-Hansa Försäkrings AB som framgår av TR:ns dom. TR:n (tingsfiskalen Starkebo) anförde i dom d. 15 maj 1998: Bakgrund. S. H., som är diamantborrare och egen företagare i denna bransch med firma H:s Håltagning, har tecknat en olycksfallsförsäkring i Trygg-Hansa. Den 24 febr har S. H. sökt läkarvård med anledning av akuta ryggproblem varvid han har uppgett att dessa problem har uppkommit i arbetet två dagar tidigare, d. 22 febr Yrkanden m.m. S. H. har yrkat att TR:n skall fastställa att den skada som han har drabbats av d. 22 febr utgör olycksfallsskada enligt försäkrings-villkoren för den olycksfallsförsäkring S. H. tecknat i Trygg- Hansa. Trygg-Hansa har bestritt yrkandet. Grunder. S. H. har som grund anfört att försäkringsfall föreligger. Trygg-Hansa har såsom grund för sitt bestridande åberopat att försäkringsfall inte föreligger. Trygg-Hansa har vitsordat att S. H. omfattas av en gällande olycksfallsförsäkring, att S. H. har drabbats av ohälsa i sitt arbete samt att S. H. har anmält skadan under nämnda försäkring. Sakframställningar. S. H: Den 22 febr var en måndagsmorgon. S. H. oc h dennes bror befann sig på en byggarbetsplats där de hade sågat ut fyra hål för fönster ur en betongvägg. De fyra betongblocken har legat på marken och bröderna har hjälpts åt för att resa upp dem på högkant i syfte att placera dem på en kärra för borttransport av desamma. När lyftet kommit en bit upp har brodern tappat taget varpå S. H. har fått hela tyngden om ca 200 kilo på sig. S. H. har trots det kraftiga ryck han utsatts för fullbordat lyftet. Han har känt kraftiga smärtor och avbrutit arbetet. S. H. har före händelsen d. 22 febr aldrig varit sjukskriven, bortsett från en kortare period under julen 1992 då han opererats för snarkning. Efter händelsen d. 22 febr har S. H. varit oförmögen att återgå i arbete. Han har till följd av sina ryggproblem haft sömnsvårigheter och varit dålig varför hustrun har hjälpt honom att upprätta skadeanmälan, vilket skett i samråd med Trygg-Hansa, samt skött kontakter med myndigheter och i övrigt med anledning av den uppkomna situationen. Direkt efter händelse n d. 22 febr har S. H. åkt till bostaden och vilat för att d. 24 febr gå till läkare i enlighet med ett sedan tidigare bokat besök för kontroll av blodfetthalten. Han har av läkaren fått en remiss till sjukgymnast. Han har inte blivit närma- Sida 658 re tillfrågad om händelseförloppet vid olyckstillfället förrän han på smärtkliniken har kommit i kontakt med S. J. Trygg-Hansa: S. H. har degenerativa förändringar i sin rygg. Dessa förändringar skulle ha lett till ohälsa vid någon tidpunkt. Det ryggskott som S. H. drabbats av har inte sin grund i ett olycksfall utan ohälsa. För det fall S. H. inte haft degenerativa förändringar i sin rygg skulle ryggskottet ha läkt ut. Trygg-Hansa har haft sin första kontakt med S. H. våren 1994 då denne har tillskrivit Trygg-Hansa med begäran om ersättning för sjukvårdskostnader och resor. Bifogat ersättningsbegäran har S. H. ingivit skadeanmälan, daterad d. 6 maj I skadeanmälan har han uppgett att han lyft betongblock, fallit ihop, tappat luften, att någo t hänt i ländryggen och att han inte har kunnat arbeta sedan dess. S. H. har haft vårdkontakt med smärtkliniken Kronan. Trygg-Hansa har d. 13 juni 1994 tillställt S. H. ett brev med förklaring om att den uppkomna skadan inte utgjorde någon olycksfallsskada enligt försäkringsvillkoren. Skadan har sitt ursprung i belastning, inte ett olycksfall. S. H. har haft fortsatt kontakt med Trygg-Hansa under Olycksfalls- och Sjukförsäkringsnämnden har i yttrande d. 20 febr förklarat att utredningen inte utv isat 392

392 att S. H:s besvär uppkommit till följd av olycksfall varför rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringen inte förelåg. Härtill kommer att S. H. har en medicinsk historik avseende tiden före händelsen d. 22 febr vilken är av betydelse vid bedömning av dennes besvär. Under år 1984 har S. H. varit inblandad i en trafikolycka varvid det i samband med läkarbesök d. 20 nov har antecknats att S. H. haft ryggproblem. Axelproblem har antecknats vid läkarbesök d. 18 jan S. H. har d. 28 febr kommit till läkare för värk i vaderna varvid det även antecknats att han tidigare haft problem med rygg och axlar. Den 24 febr har så S. H. kommit till läkare för akut ryggskott med en kraftig avvärjningsskolios. Från d. 16 juni 1993 har S. H. behandlats av sjukgymnast. Den 11 maj 1995 har läkare bedömt att S. H. lider av något mekaniskt problem i sin rygg. Den 1 juni 1993 har röntgen utförts varvid små pålagringar på kotorna L3-L4 har kunnat påvisas. Det har antecknats att S. H. haft ökade besvär d. 20 aug men att dessa varierat över tiden. Han har d. 26 okt kommit akut till läkare för ryggsmärtor vilka bedömts som ischias varvid traktionsbehandling har satts in. S. H. har d. 30 mars 1994 kommit till smärtklinik varvid det har antecknats möjlig överrörlighet i ryggen jämte misstänkt fibromyalgi. Från sjukgymnastikjournalen har det antecknats att S. H. behandlats för akut ryggskott med bl.a. akupunktur d. 17 febr dvs. före händelsen d. 22 febr Det har d. 3 juni 1993 antecknats att S. H. genomgått 12 behandlingstillfällen, vilket är korrekt såvitt man medräknar behandlings-tillfället d. 17 febr S. H. har i anmälan om arbetsskada d. 29 mars 1993 uppgett att han skadats genom tunga lyft d. 22 febr. samma år vilket förvärrat en redan dålig rygg. Sida 659 S. J. har i läkarutlåtande d. 2 april 1995 angett att ryggproblemen uppkommit i samband med ett extremt tungt lyft, vilket han även har uppgett i ett läkarutlåtande till Försäkringskassan d. 8 juli Det är först vid huvudförhandlingen som det har framförts att S. H:s bror varit med och lyft samt att det är brodern som har halkat. Doktor T., den behandlande läkaren, har i yttrande till Försäkringskassan d. 23 juli 1993 uppgett att ryggbesvären debuterat i samba nd med att S. H. lyft ett betongblock. Försäkringskassan har d. 18 dec beviljat S. H. fortsatt sjukbidrag t.o.m. januari Förtidspension har inte medgetts eftersom arbetsförmågan inte bedömts vara varaktigt nedsatt. Det har samtidigt antecknats att det sommaren 1996 har påträffats cystor i S. H.:s ryggrad (märg). S. H. har således haft en degenerativ sjukdom i sin rygg, vilken har förvärrats genom det ryggskott som han har drabbats av. Bevisning. S. H. har såsom skriftlig bevisning åberopat yttrande av S. J., försäkringsvillkor, samt därutöver muntlig bevisning i form av förhör med sig själv under sanningsförsäkran jämte vittnesförhör med K. H. och sakkunnige tillika behandlande läkaren S. J. Trygg-Hansa har såsom skriftlig bevisning åberopat stadgar för Olycksfalls- och Sjukförsäkringsnämnden, anmälan om arbetsskada, journalanteckningar och Sambands - och Invaliditetsutlåtande av med.dr docent N. R. Härutöver har Trygg-Hansa som muntlig bevisning åberopat förhör med N. R. S. H. har under sanningsförsäkran bekräftat de sakframställningsvis redovisade uppgifterna. Han har tillagt att anledningen till att anmälan under olycksfallsförsäkringen har gjorts ca ett år efter olyckstillfället beror på att han tidigare inte har tänkt på att han haft försäkringar eller att han skulle utnyttja dessa. Han har inte själv fyllt i papperen utan har haft hjälp med detta. Han har förnekat att han skulle ha varit hos sjukgymnast d. 17 febr Han har varit hos läkaren T. d. 24 febr och av denne fått en remiss till sjukgymnast. K. H. har i korthet uppgett följande: Han har i sällskap med S. H. fällt betongblocken utåt från byggnaden och höll på att ta upp dem från marken. Det var snö och is på marken. De har båda stått på samma sida om blocket för att ställa upp det på högkant. Blocken har inte varit fastfrusna eftersom de nyss fällt ut dem. Då de lyft upp ett betongblock en bit har K. H. troligen på grund av is under fötterna, fallit varvid S. H. har fått hela tyngden om ca 200 kilo 393

393 på sig. Under det att K. H. har legat på marken har S. H. stått kvar och hållit i betongblocket, vilket han även lyckats resa upp då K. H. hunnit på fötter igen. S. H. har inte kommit tillbaka till arbetet efter denna händelse. S. J. har i korthet uppgett följande: S. J. är verksam vid Smärtkliniken Kronan och är specialist på röntgendiagnostik och allmänmedicin och har arbetat mycket med rygg-, nack- och trafikskador, varav tre år på smärtklinik. Han har träffat S. H. ca 50 gånger under de senaste ca 5 Sida 660 åren. Han har även tagit del av journalanteckningarna. Den redovisade trafikskadan 1984 har endast orsakat mjukdelsskador i höften medan röntgen av ländryggen då inte visat några skelettskador. Det kan inte av journal-anteckningarna i tiden före d. 22 febr grundas misstanke om att S. H. då skulle ha lidit av någon nervskada. De redovisade problemen avseende axlar och armar saknar samband med S. H:s ryggbesvär. S. H:s ländrygg har röntgats 1984 utan att några förändringar har påvisats. Vid röntgen februari 1993 har endast små pålagringar på ländkotorna 3 och 4 påvisats vilka kan förklaras genom naturlig åldersdegenerering. Den 31 mars 1994 har det vid röntgen utförd på S:t Görans sjukhus påvisats benpålagringar på kotorna L3 och L4 men även på L5 och korsbenet S1 medan disken mellan L5 och S1 har sjunkit ihop. Vid datortomografi har det konstaterats att disken buktat bakåt dock utan att det varit fråga om diskbråck. Vid magnet - kameraundersökning under slutet av 1994 har det påvisats att diskkemin har förändrats på så sätt att disken blivit torrare medan de två nedersta diskarna har buktat bakåt. Innebörden härav är att nervroten till L5 kan påverkas. Det har gjorts två operationsbedömningar avseende S. H:s buktande diskar men operation har inte genomförts eftersom det varit liv i strukturen på sådant sätt att buktningen varit föränderlig över tiden. S. H. skulle inte ha drabbats av sina nuvarande besvär för det fall han inte drabbats av skadan i februari Problemen beror inte på ålders-förändringar utan har sitt ursprung i en olycka ett trauma. Det tar cirka ett år från skadetillfället för en diskskada att bli synlig på röntgen, vilket i tiden stämmer väl med dateringen av skadetillfället. En skada av detta slag brukar breda ut sig med tiden och kan om den blir kvarstående i vissa fall omfatta hela ryggtavlan. Utöver problemen med ländryggen har S. H. sedan olyckan även drabbats av huggande smärtor från bröstryggen vilka har sitt ursprung i ett där lokaliserat diskbråck vilket genom magnetkamera har påvisats mellan bröstkotorna 4 och 5. Det är ovanligt att med magnetkamera kunna lokalisera diskbråck av detta slag och S. J. har under sin yrkesverksamma tid endast sett det vid något enstaka tidigare tillfälle. Nivån på det påvisade diskbråcket stämmer väl med det smärtband över bröstet som S. H. har uppgett. Smärtan har sannolikt sin grund i problem med nervrötterna. Vid skadan har sannolikt i området liggande ligament och ledkapslar skadats, även om sådana skador inte kan påvisas genom röntgen. Förhållandet att S. H. också lider av yrsel är naturligt då diskbråck ofta ger just yrsel och balansrubbningar. Sådana problem kan också framkallas genom skador på ledkapslar och ligament då dessa är organ för kroppens positionssinne. De cystor som påvisats i nervrötterna vid korsbenet är vanligt förekommande och saknar klinisk betydelse. S. H:s skador har orsakats av det ryck som hans kropp utsatts för i samband med olyckan. Även om S. H:s egen utvecklade kraft, muskelkon- Sida 661 traktion, har skapat skadan är denna kraftutveckling utlöst av en halkning. Enbart överansträngning förklarar inte S. H:s skador utan de har uppkommit genom det kraftiga rycket och de avvärjningsreaktioner som detta har utlöst. 394

394 På Trygg-Hansas begäran har N. R. hörts varvid han i korthet har uppgett följande: Han har bl.a. varit klinikchef på ortopedavdelningen vid S:t Görans sjukhus. Han har arbetat med försäkringsfrågor sedan Han har granskat det i målet förekommande materialet. Han anser att fråga är om en klar arbetsskada medan det förhållandet att S. H. enligt egen beskrivning har lyft en betongklump och i samband därmed fått ont i ryggen inte utgör något olycksfall. S. H. har själv uppgett att lyftet förvärrat en sedan tidigare dålig rygg. Det föreligger ett frågetecken om varför S. H. inte i anmälan har uppgett att det förekommit någon halkning i samband med lyftet. S. H. har utfört flera ansträngande lyft vilket har framkallat rygg-smärtor. De degenerativa förändringar som har utvecklats i S. H:s rygg från obefintliga 1984, små men påvisbara 1994 till stora 1996, utgör en sjukdom som skulle ha utvecklats och gått ifatt en skada från eventuell olyckshändelse vid någon tidpunkt. Åldersdegenerativa förändringar har ett typiskt mönster i det att de utvecklas sakta i sin begynnelse under det a tt de utvecklas allt snabbare därefter. Det är inte någon sjukdom att åldras. S. H:s skador är ett resultat av många års hårt och tungt arbete och inte av en akut skada. Däremot är det en akut förändring i S. H:s hälsotillstånd, vilket följer av journalanteckningarna. Det diskbråck som S. H. har i bröstryggen är visserligen påvisat men 22 % av ett underlag friska patienter har sådana diskbråck och % har buktande diskar utan att för den sakens skull ha några problem. Uttolkning av resultat av undersökning med magnetkamera kräver ortoped med spetskunskap och används i syfte att ge slutlig kirurgisk ledning vid planerade ingrepp. I 2/3 av alla undersökningar påträffas irrelevanta förändringar. På direkt fråga har N. R. sagt att det är möjligt att han godkänt ett trauma som upphov till S. H:s besvär för det fall denne från början lämnat en likalydande berättelse om olyckstillfället. Dagens beskrivning där brodern har ramlat utgör typiskt sett ett olycksfall. Domskäl. Fråga är i målet om det påstådda försäkringsfallet föreligger. Försäkrings-tagaren, S. H., har bevisbördan för att så är fallet. Denna bevisbörda har i rättspraxis kommit att utformas så att försäkringstagaren skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet för det fall att det vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter framstår som mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att det inte gör det. S. H. har således att visa att det, jämfört med motsatsen, är mer antagligt att det har inträffat en olycka samt att de uppkomna skadorna uppkommit till följd av olyckshändelsen (jfr bl.a. Försäkringsjuridiska Föreningens Rättsfallssamling och Rättsfall Försäkring och Skadestånd 1992:2 s. 149). Samma Sida 662 beviskrav upprätthålls oavsett om fråga är om konsumentförhållande eller ej. Trygg-Hansa har gjort gällande att S. H. har lämnat olika uppgifter om händelseförloppet i anmälan jämfört med senare angivelser och att det föreligger skäl att fästa störst avseende vid den först lämnade beskrivningen. Det skall då ha varit fråga om ett allför t ungt lyft vilket inneburit att S. H. har överansträngt sig och åsamkats de i målet påvisade skadorna. Skador uppkomna genom ett på sålunda beskrivet sätt utfört lyft utgör enligt Trygg-Hansas uppfattning inte något olycksfall enligt försäkringsvillkoren. För det fall att det har inträffat en olycka enligt villkoren har det gjorts gällande att S. H. lider av degenerativa förändringar på sin rygg jämte sjukdom vilket i förening med hårt arbete har lett till S. H:s ryggbesvär. Även om S. H. drabbats av ryggbesvär genom en olycka så skulle han ändå ha drabbats av samma problem till följd av långvarigt sjukdomsförlopp och åldersdegenerering. För det fall han inte lidit av dessa förändringar skulle de genom olyckan uppkomna problemen ha klingat av och läkt ut. N. R. har lämnat stöd för Trygg-Hansas uppfattning. Försäkringsvillkoren lyder i aktuella delar enligt följande: Med olycksfallsskada menas med nedan angivna begränsningar kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall). S. H. har lämnat uppgifter under sanningsförsäkran och rätten har inte funnit något som föranleder att S. H:s trovärdighet skall sättas i fråga. TR:n finner att den beskrivning om händelseförloppet vid det uppgivna olyckstillfället som S. H. har lämnat vid huvudförhandlingen är mer detaljerad än tidigare lämnade uppgifter men inte stridande mot 395

395 dessa. De av S. H. lämnade uppgifterna har vunnit stöd av vad K. H. har uppgett under ed. Genom vad sålunda har framkommit genom S. och K. H., vilket vinner ytterligare stöd av den medicinska bedömning som S. J. har redovisat liksom även i viss mån den skriftliga bevisningen i form av journalanteckningar, är det i vart fall mer sannolikt att S. H. d. 22 febr tillsammans med sin bror har varit i färd med att resa upp ett 200 kilo tungt betongblock på högkant då K. H. har ramlat varvid S. H. har fått hela tyngden på sig, än att så inte har varit fallet. Av berättelsen framgår även att S. H. ensam har fullföljt lyftet och rest upp betongblocket på högkant. Vad Trygg-Hansa har anfört och fört bevisning om är följaktligen inte av sådan tyngd att det föranleder annan bedömning. Såvitt avser frågan om händelsens kvalificering av olycksfall enligt försäkringsvillkoren görs följande bedömning. Förhållandet att K. H. i genomförandet av det gemensamma lyftet genom halkning fallit omkull är inte en sådan omständighet som S. H. rimligen har kunnat förutse. Inte heller har det framkommit något som tyder på att det har legat i något S. H:s intresse att brodern skulle falla och lämna honom ensam med betongblocket i sina händer. Mot bakgrund härav står det klart att händelsen drabbat S. H. såväl plötsligt som ofrivilligt. Förhållandet att Sida 663 brodern K. har fallit bort och lämnat S. ensam medför även att det är en utifrån kommande omständighet som har drabbat S. H. De i försäkringsvillkoren uppställ-da kriterierna om ofrivilligt, plötsligt och yttre händelse är således uppfyllda. Fråga är då huruvida S. H:s dokumenterade skador och redovisade besvär ha r uppkommit till följd av olycksfallet eller inte. Genom S. och K. H:s uppgifter har det framkommit att S. H. i samband med incidenten med betongblocket drabbats av ryggsmärtor och på grund av dessa lämnat arbetet, till vilket han ännu efter fem år inte har kunnat återgå. S. och K. H:s uppgifter i denna del vinner stöd av de som skriftlig bevisning åberopade journalanteckningarna vilka ger vid handen att S. H. d. 24 febr har besökt läkare för akuta ryggsmärtor. I vart fall på det ytliga planet föreligger det följaktligen ett samband i tid och rum mellan olyckstillfället och S. H:s besvär. Genom vad som framkommit av såväl muntlig som skriftlig bevisning är det klarlagt att S. H. i tiden före februari 1993 har varit väsentligen frisk medan han i tiden därefter varit helt arbetsoförmögen. S. J. har i egenskap av behandlande läkare förutom studium av journalhandlingar och därav emanerande undersökningsresultat även träffat S. H. ca 50 gånger under de gångna åren. Genom S. J:s bedömning föreligger det medic insk förklaring till samtliga S. H:s problem. Besvären vilka kunnat dokumenteras och utredas medicinskt låter sig väl förklaras såsom uppkomna genom ett trauma av det slag som S. H. med stöd av annan bevisning har redogjort för. Det föreligger följaktligen en övertygande bevisning om att S. H. har drabbats av en skada på bl.a. länd- och bröstrygg genom den ovan beskrivna händelsen med betongblocket. Det förtjänar noteras att det av Trygg-Hansa anlitade sakkunniga vittnet N. R. har uttalat att det, under förutsättning av TR:ns nu aktuella ställningstagande om de närmare omständigheterna kring det aktuella lyftet, föreligger ett olycksfall enligt försäkringsvillkoren. Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter i målet har S. H. uppfyllt sin bevisskyldighet på så sätt att han i vart fall har gjort det mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att det inte gör det. Mot bakgrund härav bifalles käromålet. Domslut. TR:n fastställer att den skada som S. H. har drabbats av d. 22 febr utgör olycksfallsskada enligt försäkringsvillkoren för den olycksfallsförsäkring som S. H. har tecknat i Trygg-Hansa Försäkrings AB. Instans 2 396

396 Trygg-Hansa överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla S. H:s vid TR:n förda fastställelsetalan. S.H. bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Holmquist och Thuresson, referent, samt tf. hovrätts-assessorn Lillienau) anförde i dom d. 31 maj 1999: Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n och utvecklat sin respektive talan på samma sätt som framgår av TR:ns dom. Sida 664 Bevisning och övrig utredning är i huvudsak densamma som vid TR:n. S. H., K. H., S. J. och N. R. har hörts på nytt i HovR:n. De har i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som de lämnade vid TR:n enligt vad som framgår av TR:ns dom. Domskäl. HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning att S. H:s uppgifter lämnade under san-ningsförsäkran om händelseförloppet skall ligga till grund för bedömningen av om händelsen d. 22 febr är att kvalificera som ett olycksfall enligt försäkrings-villkoren. HovR:n ansluter sig också till TR:ns bedömning att de i försäkrings-villkoren uppställda kriterierna för att ett olycksfall föreligger är uppfyllda. Av utredningen, såväl muntlig som skriftlig, framgår att S. H. har varit helt arbetsof örmögen och sjukskriven efter olyckan. Vad gäller tiden dessförinnan har inte framkommit att S. H. varit sjukskriven annat än en kortare period under år 1992 för besvär som inte haft med ryggen att göra. S. H. får därför, såsom TR:n anfört, anses ha varit väsentligen frisk i tiden före olycksfallet. Vad gäller frågan om de av S. H. uppvisade skadorna och besvären uppkommit som en följd av olycksfallet har S. J. och N. R. redovisat olika uppfattningar. N. R. har uttalat sig om S. H:s hälsotillstånd på så sätt att dennes tillstånd inte är en skada på grund av olycksfall utan en följd av progressiva degenerativa förändringar orsakade av belastningsskador under årens lopp. N. R. har härvid framhållit att degenerativa förändringar har en benägenhet att gå ifatt en eventuell olycksfallsskada och ge sig till känna genom sådana besvär som S. H. uppvisat efter en akuttid på cirka ett halvår från skadan. N. R:s uttlanden är baserade på gedigen medicinsk erfarenhet men med endast skriftligt material, främst journalanteckningar, som underlag. Någon medicinsk undersökning av S. H. har N. R. inte utfört. Hans uttalanden såsom de redo-visats i HovR:n har alltså förhållandevis generella utgångspunkter till skillnad mot de medicinska bedömningar som gjorts av S. J. angående S. H:s tillstånd. HovR:n finner därför och i likhet med TR:n att företräde skall ges till S. J:s bedömningar i frågan om orsakssamband föreligger mellan olycksfallet och de besvär S. H. uppvisat efter olycksfallet. Detta innebär att HovR:n också ansluter sig till den bedömning som TR:n har gjort om att det finns sådan bevisning främst S. J:s vittnesmål och skriftliga utlåtande som talar för att S. H. har drabbats av en skada på bl.a. länd- och bröstrygg i följd av olycksfallet d. 22 febr Härigenom har S. H., såsom TR:n har konstaterat, uppfyllt sin bevisskyldighet och gjort det mer antagligt att försäkringsfall föreligger än att det inte gör det. TR:ns dom skall alltså fastställas. Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom. Instans 3 Trygg-Hansa överklagade och yrkade att HD skulle ogilla S. H:s fastställelsetalan. Sida 665 S. H. bestred ändring. 397

397 Målet avgjordes efter huvudförhandling. HD (JustR:n Magnusson, Nyström, referent, Lennander, Håstad och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Trygg-Hansa har i HD vitsordat att händelsen d. 22 febr är att kvalificera som ett olycksfall enligt försäkringsvillkoren samt att S. H. lider av uppgivna ryggbesvär. Trygg- Hansa har däremot alltjämt bestritt att ryggbesvären upp-kommit som en följd av olycksfallet. För den händelse S. H:s ryggbesvär anses ha orsakats av olyckan har Trygg-Hansa gjort gällande det undantag i försäk-ringsvillkoren som anger att med olycksfallsskada inte menas efter olycksfallet skedd försämring av hälsotillståndet, om denna försämring enligt medicinsk erfarenhet sannolikt skulle ha inträtt även om olycksfallet inte inträffat. I HD har docenten N. R., som åberopats av Trygg-Hansa, och doktor S. J., som åberopats av S. H., hörts på nytt. De har lämnat i allt väsentligt samma uppgift er som i underinstanserna. Även övrig bevisning har varit i huvudsak densamma. Av utredningen i målet framgår att S. H. sedan 1972 varit verksam som diamantborrare, från 1979 som egen företagare. Före olyckan i februari 1993 har han varit sjukskriven endas t under en vecka i samband med en operation för snarkningsbesvär. Efter olyckan har han inte återgått i arbete och han är numera sjukpensionerad. Det ligger i sakens natur att, om orsakssambandet mellan en olycka och kroniska besvär hos den olycksdrabbade kommer under domstols prövning, domstolen måste, genom utredningen i målet, få tillgång till medicinsk sakkunskap. I många fall föreligger, liksom i det aktuella målet, utlåtanden från dels en läkare som har anlitats av försäkringsbolaget, dels en läkare s om har behandlat den olycksdrabbade på grund av hans aktuella symptom. Det vanliga torde vara att försäkringsbolagets läkare inte har träffat den olycksdrabbade utan att hans bedömning grundar sig på enbart skriftligt material, främst journalanteckningar. I fall då läkarnas bedömningar i fråga om orsakssambandet skiljer sig åt, torde det rent principiellt inte finnas anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning. Att den behandlande läkaren efter olyckan träffat den olycksdrabbade får i allmänhet anses ha mindre betydelse, om dennes aktuella status är ostridig och tvisten gäller huruvida han redan före olyckan hade besvären eller var på väg att utveckla dem. Om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området, är det naturligt att fästa särskild vikt vid hans bedömning. Ytterst blir det emellertid avgörande vilka skäl som respektive läkare åberopar för sina slutsatser. Generellt sett får journalanteckningar från besök som den olycksdrabbade tidigare har gjort hos läkare anses utgöra ett viktigt underlag för bedömningen av huruvida patientens tidigare svagheter under alla förhållanden skulle ha medfört de symptom som visat sig efter försäkringsfallet. Ett skäl till detta är att uppgifterna lämnats och anteckning- Sida 666 arna gjorts utan tanke på det aktuella försäkringsärendet. Samtidigt måste beaktas att journalanteckningar kan vara behäftade med en betydande osäkerhet. Läkaren kan bl.a. ha missuppfattat eller överbetonat något patienten sagt. Osäkerheten förstärks av att journalanteckningarna kan ha upprättats med ett visst dröjsmål efter patientbesöket. Om det finns flera journalanteckningar med ett likartat innehåll, bör de dock kunna tillmätas ett avsevärt bevisvärde såvitt avser patientens status vid de aktuella läkarbesöken. N. R. har grundat sin bedömning främst på olika journalanteckningar som enligt N. R. klart ger vid handen att S. H. i sitt arbete utsatts för belastningar och ergonomiskt dåliga arbetsställningar som redan före händelsen d. 22 febr medfört skadlig inverkan på axlar och rygg. Journalanteckningarna, sammanställda med bl.a. vissa uppgifter som S. H. har lämnat i en anmälan om arbetsskada, berättigar enligt N. R. till slutsatsen att S. H. före den aktuella händelsen var långt på väg att utveckla de symptom som han nu lider av och att han efter en smärttopp strax efter d. 22 febr skulle ha befunnit sig i samma läge oavsett händelsen. S. J. har bl.a. hänvisat till att S. H. under 1994 genomgått en mycket omfattande medicinsk utredning på smärtkliniken Kronan vid S:t Görans sjukhus med S. J. som patientansvarig 398

398 läkare. I samband med denna utredning har vissa röntgenundersökningar utförts. Enligt S. J. talar övervägande skäl för att S. H:s svåra, invalidiserande smärttillstånd debuterade i samband med händelsen d. 22 febr och att, om det olyckliga lyftet inte hade skett, S. H. i dag hade varit frisk och i fullt arbete. Det får anses visat genom journalanteckningarna och övrig utredning att S. H. redan före olyckan d. 22 febr har haft vissa ryggproblem. Av stor betydelse är emellertid att, såvitt framkommit, ryggproblemen inte har föranlett honom att sjukskriva sig en enda dag. Det är vidare klarlagt att det efter olyckan uppkom en akut försämring av S. H:s hälsotillstånd och a tt denna försämring haft ett accelererande förlopp som lett fram till hans nuvarande tillstånd. Fastän det förefaller ovisst huruvida S. H., om olyckan inte hade inträffat, skulle ha varit fullt arbetsför i dag, får det anses klart mer sannolikt att hans nuvarande ryggbesvär har vållats av olyckan än att det skulle vara fråga om besvär som utvecklats oberoende av olyckan. HovR:ns domslut skall därför fastställas. Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. HD:s dom meddelades d. 31 okt (mål nr T ). 399

399 NJA 2006 s. 53 Tolkning av försäkringsvillkor för olycksfallsskada. Malmö tingsrätt Ö.W. förde vid Malmö tingsrätt den talan mot Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Ulla Nilsson) anförde i dom den 9 januari 2001: BAKGRUND Ö.W. har tecknat en kollektiv olycksfallsförsäkring, nr , hos Trygg-Hansa. Försäkringsvillkoren, avsnitt A1.1 Olycksfallsskada, har följande lydelse. Med olycksfallsskada avses, med nedan angivna begränsningar, kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall). Sida 54 Med olycksfallsskada jämställs kroppsskada på grund av förfrysning, värmeslag eller solsting. Härvid anses den dag då skadan visade sig motsvara tidpunkten för olycksfallet. a. Om kroppsfel (sjukdom, sjuklig förändring, lyte eller men) förelåg när olycksfallet inträffade eller om detta tillstött senare utan samband med olycksfallsskadan gäller följande: Kan det antas att kroppsfelet medfört att skadans följder förvärrats, lämnas endast ersättning för de följder som uppkommit oberoende av kroppsfelet och enbart på grund av olycksfallsskadan. b. Med olycksfallsskada avses inte: 1. skada som uppkommit på grund av smitta genom bakterier, virus eller annat smittämne, 2. skada som uppkommit genom användning av medicinska preparat eller genom ingrepp, behandling eller undersökning som icke föranletts av olycksfallsskada som omfattas av denna försäkring, 3. skada som uppkommit på grund av kärnexplosion eller radioaktiv strålning (atomkärnreaktion) som har samband med militär verksamhet i vilken den försäkrade deltar. Ö.W. är polis. Under hösten 1996 byggde han ett uterum på sin villafastighet. Han skulle bland annat gjuta en bottenplatta till detta uterum. Betong till bottenplattan levererades den 4 oktober Efter att betongen hade bränt skulle ytan skuras vilket innebär att ojämnheter jämnas och ytan "ruggas" upp. Ö.W. påbörjade detta arbete under kvällen samma dag. Under arbetets gång hade hans knän blivit våta av vätska från betongen. När arbetet var slutfört strax efter midnatt hade huden på hans knän blivit svart. Efter slutfört arbete visade det sig att Ö.W., på grund av att frätande ingredienser i betongen upptagits av och trängt igenom tyget på hans klädesplagg och kommit i kontakt med huden på knäna, hade fått frätskador i huden på båda sina knän. Dessa skador krävde bl.a. plastikkirurgisk behandling. Olycksfall- och Sjukförsäkringsnämnden har den 30 oktober 1997 ansett att den aktuella händelsen inte är att betrakta som olycksfall. Parterna har begärt att målet tas till avgörande genom skriftlig handläggning. YRKANDEN M.M. Ö.W. har yrkat att Trygg-Hansa skall betala kr jämte ränta Trygg-Hansa har bestritt yrkandet men har förklarat sig kunna vitsorda det yrkade beloppet. 400

400 PARTERNAS GRUNDER FÖR SIN TALAN OCH SAKFRAMSTÄLLNING Ö.W. Ö.W. har i huvudsak anfört. Skadorna på knäna är en olycksfallsskada som omfattas av villkoren för olycksfallsförsäkringen. Han har därför rätt till ersättning. - Betongen lades ut mellan kl När betongen hade bränt färdigt, ca 4 timmar senare, lade han sig på knä på betongplattan för att skura plattan. Information om att bearbeta ytan så Sida 55 kort tid efter utläggning hade han fått av en fackman inom byggbranschen. När han vaknade på morgonen därpå stramade det i hans knän. Specialistläkare konstaterade att han hade fått bilaterala frätskador av tredje graden på knäna. Han använde inget skydd för knäna men väl arbetshandskar. Han fick inte några skador på händerna. - Enligt villkoren i försäkringen, avsnitt A1.1 första stycket, krävs att kroppsskadan drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse. Ö.W. har visserligen frivilligt lagt sig ned på knä, men det har inte varit uppenbart för Ö.W. att den vätska som fanns på betongen kunde skada honom. Han hade överhuvudtaget ingen som helst misstanke om att så skulle vara fallet. Han hade alltså inte någon avsikt att skada sig själv. I villkoren under punkt A1.1 andra stycket finns en exemplifiering av vad som kan omfattas av begreppet olycksfallsskada, t.ex. förfrysningsskador. Den som går ut en vinter- eller sommardag har inte någon avsikt att tillfoga sig förfrysningsskador respektive värmeslag eller solsting. Ö.W. har inte heller haft för avsikt att skada sig själv. Skadan har uppstått ofrivilligt. Till skillnad från den skada Ö.W. drabbats av förutsätter vanligen en förfrysningsskada eller värmeslag ett utdraget händelseförlopp, dvs. den skadade måste vistas i den utsatta miljön under en längre tid. Enligt villkoren skall kroppsskadan ha drabbat den försäkrade genom en händelse som är plötslig och yttre. Den faktiska omständigheten, händelsen, som inträffat och lett till skadan är den att frätande och för Ö.W. okända beståndsdelar i betongen, efter det att Ö.W. lagt sig ner på knä, plötsligt, dvs. oförmodat och utan föregående varning upptagits av Ö.W:s klädestyg omkring knäna, varefter beståndsdelarna kommit i beröring med huden på hans knä. Detta har varit ett plötsligt och omedelbart skeende som därefter lett till skadan. Under den tid han arbetade med betongen hade han inte någon vetskap om händelsen som har lett till skadan. Den händelse som tingsrätten har att bedöma är själva inträngandet av frätande betongsubstans i huden på hans knä. Plötsligheten består i att skadan inträffade omedelbart när Ö.W. lade sig ned på knä för att skura betongplattan. Den frätande syran i betongen trängde omedelbart igenom kläderna och inom några sekunder frättes känselkropparna i huden på knäna sönder. Ö.W. kände därför ingen smärta. Att betongsubstansen under en tid fortsatte tränga in till hans hud innebär inte att händelseförloppet inte är plötsligt och att skadan därför inte skall omfattas av villkoren i försäkringen. Färgförändringarna på knäskålarna inträffade plötsligt - omgående - även om Ö.W. inte förstod det allvarliga med det. Skadan uppkom inte genom ett successivt förlopp under den tid som arbetet utfördes. Den uppkom så fort den frätande betongsubstansen trängt in och nått Ö.W:s hud. Denna händelse, inträngandet, har legat till grund för den kroppsskada som uppkom. Andra exempel på försäkringsfall med liknande händelseförlopp är att någon vistas ute och då får olika eller likartade föremål nedfallna på sig, t.ex. genom blåst eller dylikt, och detta skadeskeende Sida 56 pågår en stund. Detsamma kan anses vara fallet vid upprepade stick av getingar eller bett av annat djur som orsakat skada. Händelsen är till sin karaktär yttre eftersom beståndsdelarna i betongen träffat och skadat hans knän utifrån. Under punkt A1.1 b) är vissa olycksfallsskador undantagna. Bland annat är skada till följd av smitta genom bakterier och användandet av medicinska preparat som i sig inte föranletts av 401

401 olycksfallsskada som omfattas av försäkringen, undantaget. Användandet av ett dylikt medicinskt preparat kan och torde i de flesta fall ske frivilligt. Att en sådan användning enligt försäkringsbolaget anses behöva undantas från begreppet olycksfallsskada, innebär att användningen av det medicinska preparatet som lett till skada i och för sig omfattas av de för olycksfallsskada angivna rekvisiten. I annat fall hade det inte förelegat något skäl för försäkringsbolagen att undanta användandet av de medicinska preparaten. Att Trygg-Hansa ansett att användandet av mediciner behöver undantas innebär att ett sådant användande i och för sig omfattas av villkoren för olycksfallsskada. Intagandet av medicinska preparat som sedan leder till skada görs lika frivilligt som den omständigheten att Ö.W. lägger sig på knä på betongen. Undantaget i detta försäkringsvillkor stödjer Ö.W:s uppfattning att hans skada, liksom skador efter intag av medicinska preparat, uppkommit genom en plötslig yttre händelse. Det krävs ett uttryckligt undantag i försäkringsvillkoren för att denna typ av skada och händelseförlopp inte skall omfattas av olycksfallsförsäkringen. Händelseförloppet är i båda fall snarlikt både när det gäller kravet på plötslighet och en yttre händelse. Ö.W:s skada har många likheter med de skador som är undantagna i villkoren i denna del, t.ex. att skadan uppkommer genom kroppens kontakt med utifrån kommande mikroorganismer/partiklar. Rekvisiten för olycksfallsskada är därför uppfyllda även med det betraktelsesätt som Trygg- Hansa angett. Trygg- Hansa har när villkoren skrevs haft möjligheten at t undanta nu aktuellt fall, men har valt att inte göra detta. Otydlighet i villkoren skall drabba Trygg-Hansa eftersom bolaget utarbetat villkorstexten. Vid bedömningen av definitionen av vad som är olycksfall/olyckshändelse bör den definition av orden olycksfall/olyckshändelse som finns i Svenska Akademiens Ordbok ligga till grund. De definitioner som finns där ger stöd för uppfattningen att det begreppsmässigt är fråga om ett olycksfall i detta fall. Trygg-Hansa Trygg-Hansa har i huvudsak anfört följande. Den skada som Ö.W. fått på knäna täcks inte av försäkringen. Kroppsskadan har inte uppkommit genom en ofrivillig plötslig yttre händelse. Olycksfall föreligger därför inte. - Ö.W:s kroppsskada har uppkommit då han genom ett eget och medvetet beslut lagt sig ned på den utlagda betongen. Det är inte den händelse att betongens frätande ingredienser upptagits av och trängt igenom tyget på Ö.W:s byxor som skall prövas. Det är att Ö.W. genom Sida 57 eget och medvetet beslut lägger sig på knä på betongen. Det ta kan inte anses utgöra en plötslig yttre händelse. Handlandet är medvetet och genomtänkt även om det, då beslutet togs och handlingen genomfördes, inte stod klart för Ö.W. att skador skulle uppstå. Det är händelsen som skall vara plötslig och yttre och inte skadan. Någon yttre händelse föreligger inte heller. Med en yttre händelse avses någon utifrån kommande påverkan på den försäkrade. Det kan vara att något träffar den försäkrade så denne drabbas av kroppsskada eller att den försäkrade halkar och vid fallet drabbas av kroppsskada. Det är händelsen, när man halkar, och inte effekten när man slår i marken som är relevant. Ö.W. har inte på något sätt genom yttre händelse förorsakats en skada. Hans påstående om att det står klart att händelsen till sin karaktär är yttre eftersom beståndsdelarna i betongen träffat och skadat hans knän är ett oriktigt sätt att se på frågan om händelsen är yttre. Det är i och för sig riktigt att betongen är utifrån kommande i förhållande till Ö.W:s knä, men det är inte denna omständighet som skall vara yttre. Det är istället den händelse som i händelseförloppet ligger före skadans uppkomst, nämligen den omständigheten att Ö.W. lägger sig på betongen. Det torde också varit uppenbart för Ö.W. att blöt betong skulle komma att tränga in i tyget på byxorna varför det inte kan anses utgöra ett plötsligt händelseförlopp. Den omständigheten att Ö.W. varit i beröring med betongen kan inte anses betinga att en plötslig yttre händelse inträffat. Den skada som Ö.W. drabbats av uppkom inte direkt då han la sig ner på betongen. I vart fall har han inte visat att så skulle ha varit fallet. I moment A1.1 första stycket definieras vad som är en olycksfallsskada. Enligt moment A1.1 andra stycket jämställs med olycksfallsskada kroppsskada på grund av förfrysning, värmeslag 402

402 eller solsting. Dessa skador kan inte anses utgöra en per definition olycksfallsskada, men Trygg- Hansa har funnit skäl att utvidga försäkringen så att den även omfattar dessa skador. Försäkringsvillkoret skall tolkas på så sätt att de i andra stycket angivna typerna av skador inte uppkommit till följd av ett per definition olycksfall men försäkringsbolaget har funnit anledning att ersätta dessa i försäkringen och valt att därigenom utöka ersättningsmöjligheterna. Detta har kommit till uttryck i sistnämnda stycke. Utvidgningen avser enbart sådana skador som är betingade av särskilda väderleksförhållanden. Ö.W:s skada kan inte jämföras med den utvidgning av rätten till försäkringsersättning som angivits beträffande förfrysning, värmeslag eller solsting. Ö.W:s skada kan inte ses som en olycksfallsskada utifrån en motsatsvis tolkning av de i försäkringsvillkoren intagna undantagen i moment A1.1 b). Undantaget har inte en sådan lydelse att en liknande situation kan anses föreligga i målet. Det förhållandet att den händelse och det händelseförlopp som Ö.W. varit med om inte upptagits som ett undantag medför inte att ersättningsbar olycksfallsskada skall anses föreligga. Trygg-Hansa har med undantaget under punkt A1.1 b) enbart förtydligat Sida 58 vad som inte omfattas av försäkringen. Undantaget kan inte tolkas på så sätt att den händelse Ö.W. varit med om skall anses vara en ersättningsbar olycksfallsskada om denna inte i villkoren undantagits från försäkringen. Undantaget när det gäller medicinska preparat skall ses i sin helhet varvid det även skall beaktas att intag av medicinska preparat även kan ske på sådant sätt att frivillighet inte föreligger eller i vart fall att den som intager preparatet inte kan lämna sitt medgivande. Det finns inte skäl att tolka villkoret på det sätt som Ö.W. gör. Villkoren i försäkringen är inte otydliga. Ö.W. Den yttre händelsen är inte att Ö.W. lägger sig ned på knä. Den relevanta händelsen har inte med knäböjandet att göra utan vad som blir följden av knäböjandet, dvs. att vätska trängde in i huden. Betongsubstansen kom utifrån och trängde in i huden på hans knä och skadade honom. Trygg-Hansas påstående att förfrysning, värmeslag eller solsting omfattas av olycksfallsförsäkringen endast p.g.a. en utvidgning av försäkringsvillkoren saknar stöd i villkoren. Avtalsvillkoren A1.1 andra stycket, utgör i stället en exemplifiering av vad som kan omfattas av begreppet olycksfallsskada. DOMSKÄL På parternas begäran har rätten tagit målet till avgörande utan huvudförhandling. När det gäller tolkningen av de villkor som gäller för försäkringen har tingsrätten uppfattningen att den grundläggande definitionen av vad som skall omfattas av försäkringen finns i punkt A1.1 första stycket. Tingsrätten delar Trygg-Hansas uppfattning att andra stycket i punkt A1.1 innebär en utvidgning av vad som kan ersättas genom att vissa kroppsskador - kroppsskador på grund av förfrysning, värmeslag eller solsting - jämställs med olycksfallsskador trots att förutsättningarna enligt definitionen i första stycket inte är uppfyllda. De skador som nämns i andra stycket är alltså enligt tingsrättens uppfattning inte en exemplifiering av vad som skall anses vara olycksfallsskador enligt första stycket. Enligt tingsrättens uppfattning finns det int e heller utrymme för en sådan tolkning av de i försäkringsvillkoren intagna undantagen under punkt A1.1 b) som Ö.W. gör gällande, dvs. avseende bl.a. skador som uppkommit genom användning av medicinska preparat. Försäkringsvillkoren är enligt tingsrättens uppfattning inte oklara. Mot denna bakgrund återstår för tingsrätten bara att pröva om den kroppsskada som Ö.W. råkat ut för omfattas av den grundläggande definitionen för olycksfall nämligen att kroppsskadan drabbat honom ofrivilligt genom plötslig yttre händelse. Den händelse som tingsrätten har att pröva är att Ö.W. frivilligt har lagt sig ned på knä på betongen. Med en yttre händelse avses enligt tingsrättens uppfattning att något utifrån kommande påverkar ett 403

403 Sida 59 händelseförlopp och därmed den försäkrade. Ö.W. har själv styrt händelseförloppet. Hans handlande var medvetet och genomtänkt även om det inte stod klart för honom att han skulle kunna drabbas av skada. Att vätska från betongen kom att tränga in i huden på hans knä är en effekt av hans eget handlande. Skadan har visserligen drabbat Ö.W. ofrivilligt men den har sitt upphov i ett medvetet handlande från hans sida. Att substanserna från betongen kommit i kontakt med Ö.W. utifrån medför inte att det är fråga om en yttre händelse. Även om ska dan uppkommit omedelbart i samband med att vätskan från betongen kom i kontakt med huden på hans knä är det enligt tingsrättens uppfattning inte heller fråga om en plötslig händelse. Den skada Ö.W. råkat ut för omfattas alltså inte av villkoren för försäkringen. Käromålet skall lämnas utan bifall. DOMSLUT Käromålet ogillas. Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö.W. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. Trygg-Hansa bestred ändring. Parterna åberopade samma grunder för sin talan som vid tingsrätten. Trygg-Hansa förklarade för tydlighetens skull att bolaget inte gjorde gällande att Ö.W. hade varit medvållande till skadan. Hovrätten (hovrättslagmannen Lars Göran Abelson, hovrättsrådet Boel Havelius och hovrättsassessorn Karoline Fridolf, referent) anförde i dom den 8 januari 2003: DOMSKÄL Ö.W. och Trygg-Hansa har i hovrätten i allt väsentligt vidhållit och hänvisat till vad de anfört vid tingsrätten, dock med följande tillägg och förtydliganden. Ö.W: Tingsrätten har med en yttre händelse ansett att något utifrån kommande påverkar ett händelseförlopp och därmed den försäkrade. För denna bedömning har tingsrätten ansett det relevant att han själv styrt händelseförloppet och att den vätska från betongen s om kommit att tränga in i huden på hans knä varit en effekt av hans eget handlande. Det är riktigt att han själv styrt händelseförloppet såtillvida att han frivilligt lagt sig ner på knä samt även att effekten av detta handlande utgjort skadan. Det är emellertid inte det målet handlar om och som tingsrätten haft att bedöma. Tingsrätten har, såvitt kan förstås, gjort en bedömning utifrån medvållandeperspektiv, något som Trygg-Hansa inte ens har påstått i målet. - Det torde vara huvudregel att den som drabbas av en ersättningsgill olycksfallsskada har handlat medvetet och genomtänkt, även om personen i fråga naturligtvis inte förstått att han kunde 404

404 Sida 60 skadas. Tingsrättens bedömning av begreppet yttre händelse, som det angetts i domen, utgör en ytterligare inskränkning i förhållande till vad som anges i försäkringsvillkoren och får till följd att ett flertal andra givna olycksfallsskador inte längre skall omfattas av försäkringen. I försäkringsvillkoren är det emellertid endast angivet att det skall vara fråga om en yttre händelse som medför kroppsskada. Att han själv har styrt händelseförloppet och frivilligt lagt sig ned på knä i betongen har inte heller någon betydelse utifrån försäkringsvillkoren. Det är dessutom ostridigt att han drabbats av kroppsskada. Tingsrätten menar vidare i domen att det inte går att sätta likhetstecken mellan den omständigheten att substanserna från betongen kommit i kontakt med honom utifrån och att detta förlopp skulle utgöra en yttre händelse. Detta är en felaktig bedömning, eftersom skadan endast kan uppkomma antingen genom en yttre eller genom en inre händelse. I det här fallet kan man inte ens med god vilja påstå att det är fråga om en inre händelse. Tingsrätten har inte heller redovisat varför "plötslighetsrekvisitet" inte skall anses vara uppfyllt. - Den yttre händelsen utgörs enligt hans mening av att den frätande betongsubstansen trängde in i huden. Det är denna inträngning som utgör olycksfallet medan själva frätskadan utgör olycksfallsskadan. Substansinträngningen är utifrån kommande och medför att skadan omfattas av försäkringsvillkoren. Att han hade arbetshandskar berodde inte på att han var medveten om betongens skadliga substanser utan endast på att det är normalt att ha arbetshandskar vid tyngre och smutsiga arbetsmoment. Han har endast lagt ut betong utan att vara medveten om att denna också innehöll frätande ämnen. Han har naturligtvis heller inte själv tillfört betongen dessa frätande ämnen. Trygg-Hansa: Ö.W. har genom ett medvetet beslut lagt sig ner på betongen. I målet skall prövas om denna åtgärd utgör en olycksfallsskada som genom en plötslig yttre händelse drabbat honom ofrivilligt och därmed utgör ett olycksfall. Någon plötslig yttre händelse föreligger inte eftersom Ö.W. frivilligt lagt sig ned på betongen. Att betong trängt in genom hans kläder utifrån kan inte utgöra en olycksfallsskada. Något olycksfall har därför inte skett. Tingsrätten har inte fört något medvållanderesonemang. - Trygg-Hansa menar givetvis inte att den som drabbas av ett olycksfall handlat medvetet. Däremot är det så att man kan vara medveten om att om man skulle drabbas av ett olycksfall så kan man även drabbas av en kroppsskada. En tillämpning av försäkringsvillkoret på det sätt som Ö.W. förfäktar skulle te sig stötande för försäkringskollektivet. - Ö.W. synes mena att eftersom betongen utifrån trängt in i hans kläder och knä utgör detta den yttre händelse varom försäkringsvillkoret stadgar. Det är som framgår av tingsrättens domskäl inte denna händelse som skall föreligga för att olycksfallsskada skall ha inträffat. Vad Ö.W. anfört härvidlag beskriver den konsekvens som uppkommer till följd av den yttre händelsen, dvs. olycksfallet. Att konsekvensen är utifrån kommande har ingen betydelse för bedömningen av om det föreligger ett olycksfall. Ö.W. har själv lagt ut betongen och sedan frivilligt Sida 61 lagt sig ned på den. Det skall härvid noteras att han uppenbarligen känt till att kontakt med betongen var skadlig eftersom han bar skyddshandskar. Hovrättens bedömning Målet avser uteslutande frågan om ett olycksfall föreligger enligt lydelsen i punkten A1.1 i villkoren för den kollektiva olycksfallsförsäkring av standardtyp som gällde för Ö.W. vid det aktuella tillfället. Som angetts ovan har Trygg-Hansa inte gjort gällande att Ö.W. på något sätt skulle ha varit medvållande till skadan. Hovrätten ansluter sig till den tolkning tingsrätten gjort när det gäller förhållandet mellan första och andra styckena i punkten A1.1 i försäkringsvillkoren och såvitt avser undantagen under punkt A1.1 b) där. I målet är det ostridigt att Ö.W. frivilligt lagt sig på knä i nygjuten betong, varvid vätska från denna trängt igenom hans byxor och orsakat frätskador på hans knän. Frågan i målet är om denna kroppsskada skall anses ha drabbat Ö.W. ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall), vilket är en förutsättning för att Ö.W. skall kunna erhålla försäkringsersättning. 405

405 Såsom olycksfallsbegreppet är utformat faller skador som försäkringstagaren frivilligt ådrar sig utanför försäkringsskyddet. Definitionen av olycksfall är i övrigt så utformad att det i princip saknar betydelse om försäkringstagarens handlande varit riskfyllt eller inte. Därmed saknar det enligt definitionen även betydelse om försäkringstagaren insett eller borde ha insett riskerna. Enligt ordalydelsen av olycksfallsdefinitionen är det därför i detta fall ovidkommande om Ö.W. frivilligt lagt sig ned i betongen eller om han i stället skulle ha ramlat ned i den. I publikationen Rättsfall försäkring och skadestånd (RFS) finns ett flert al refererade avgöranden som upptar exempel på fall där ett eget frivilligt agerande har ansetts innefatta en sådan plötslig yttre händelse som utgör ett olycksfall. Exempelvis kan nämnas ett fall där en försäkringstagare varit ute och plockat trattkantareller och då av misstag plockat en spetstoppig spindelskivling. Efter att ha ätit svampen har försäkringstagaren drabbats av svampförgiftning med kronisk njursvikt som följd. Denna händelse har av Olycksfalls - och Sjukförsäkringsnämnden bedömts som ett olyc ksfall (RFS Serie B :3). En annan händelse som samma nämnd också bedömt som ett olycksfall är när en kvinna som skulle ta av sig sina strumpor fastnade i det hopknicklade strumpskaftet, varvid en senruptur uppstod i vänster långfinger (RFS Serie B :7). I det nu aktuella fallet har Ö.W. lagt sig på knä i betongen i avsikt att skura ytan. Under den korta tid han utförde detta arbete trängde substans från betongen genom hans kläder och in i huden. Till följd härav uppstod tämligen omgående de aktuella frätskadorna. Detta är inte omständigheter som Ö.W. rimligen kunnat förutse, och han har naturligtvis inte velat åstadkomma den inträdda effekten. I denna bemärkelse Sida 62 har händelsen drabbat Ö.W. plötsligt och ofrivilligt. När Ö.W. lade sig ned på knä trängde den frätande betongsubstansen in i hans knän. Att, som Ö.W. gör, kvalificera denna kontakt mellan knäna och den frätande betongen som en yttre händelse står enligt hovrättens mening väl i överensstämmelse med en rimlig tolkning av detta begrepp i försäkringsvillkoren. Det i det nu aktuella målet inträffade händelseförloppet är enligt hovrättens mening fullt jämförbart med det i det ovan angivna refererade fallet med svampplockaren. Som framgår av det anförda ansluter sig hovrätten till den bedömning som detta innefattar såvitt gäller begreppet olycksfall. Hovrätten anser alltså att Ö.W. har till följd av en plötslig yttre händelse drabbats av en kroppsskada som varit ofrivillig. Det inträffade olycksfallet leder till att det föreligger ett försäkringsfall. Trygg-Hansa har vid sådant förhållande medgett att till Ö.W. utge försäkringsersättning med yrkat belopp. DOMSLUT Med ändring av tingsrättens domslut förpliktar hovrätten Trygg-Hansa att till Ö.W. betala kr jämte ränta Högsta domstolen Trygg-Hansa överklagade och yrkade att HD skulle ogilla käromålet. Ö.W. bestred ändring. HD inhämtade yttrande från Sveriges Försäkringsförbund. I yttrande anförde förbundet bl.a.: Närmare bestämt angår tvisten tolkning av villkor i en olycksfallsförsäkring. Med olycksfallsskada avses enligt de aktuella försäkringsvillkoren kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse. Försäkringsvillkor, allt väsentligt enligt det nyssnämnda, är vanliga inom de olycksfallsförsäkringar som tillhandahålls av försäkringsbolagen. I kravet på plötslig yttre händelse ligger att händelsen kan ses som oförutsedd för den försäkrade. Vidare är avsikten med villkoren att själva händelsen ska vara oförutsedd för den försäkrade - inte den effekt som en händelse kan tänkas få. 406

406 Av utredningen framgår att Ö.W. under en relativt lång tid legat på knä mot den nygjutna betongplattan och att han varit medveten om att hans knän därvid utsatts för väta från plattan. Exponeringen mot knäna har alltså inte varit oförutsedd för Ö.W. Det betyder i sin tur att försäkringsvillkorens krav på plötslighet inte kan anses uppfyllt, vilket i sin tur innebär att försäkringsersättning inte kan utgå. Försäkringsbolagens avsikt med försäkringsvillkoren är alltså - för att försäkringsersättning ska utgå - att en konkret händelse ska ha varit oförutsedd, inte den effekt som händelsen får. I den mån villkoren i förevarande fall trots allt skulle anses böra tolkas så att ersättning ska kunna utgå till följd av en händelse som i sig inte är oförutsedd men som ger en effekt som kan anses oförutsedd vill förbundet peka på följande. Utredningen ger inte något bestämt besked om hur lång exponeringstid som fordrats för att åsamka skadorna på Ö.W:s knän. Mycket talar dock för Sida 63 att det krävts en exponering mot knäna inte bara under en mycket kort tid. Det betyder att även med en tolkning av villkoren enligt det sistnämnda, kan kravet på "plötslighet" inte anses uppfyllt, vilket i sin tur innebär att försäkringsersättning inte kan komma i fråga. HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, rev.sekr. Christer Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: DOMSKÄL I oktober 1996 utförde Ö.W. tillbyggnad av ett uterum på sin villafastighet. Den 4 oktober levererades betong till byggnationen och på kvällen samma dag skulle ytan på betongen jämnas till och ruggas upp. Ö.W. utförde arbetet liggande på knä på betongen. När Ö.W. slutfört arbetet ungefär två timmar senare upptäckte han att vätska hade trängt genom de byxor han bar och att huden på båda knäna var missfärgad. Vid besök hos läkare följande dag konstaterades att frätskador hade uppkommit på knäna som krävde bl.a. plastkirurgisk behandling. Ö.W. omfattades vid denna tid av en kollektiv olycksfallsförsäkring hos Trygg-Hansa. Enligt villkoret A1.1 Olycksfallsskada i försäkringen avses med olycksfallsskada kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall). I andra stycket samma villkor anges att med olycksfallsskada jämställs kroppsskada på grund av förfrysning, värmeslag eller solsting. Därutöver finns ytterligare moment i villkoret. Frågan i målet är om skadan drabbat Ö.W. ofrivilligt genom plötslig yttre händelse. Trygg-Hansa har i HD påstått att det måste vara allmänt känt att betong som inte har brunnit färdigt har frätande egenskaper, Ö.W. att han tidigare arbetat på sin fastighet med såväl betong som cement utan att åsamkas några skador. Parterna har anfört att motpartens påstående är en ny omständighet i HD som inte skall tillåtas. Varken Trygg-Hansas eller Ö.W:s påstående har framförts tidigare i målet. Enligt 55 kap. 13 RB får en part i HD till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Ö.W. har till grund för käromålet anfört bl.a. att skadan uppkommit plötsligt. Trygg-Hansas påstående, att det är allmänt känt att inte färdigbrunnen betong är frätande får anses utgöra ett motfaktum till i första hand detta påstående, men träffar, om det tillåts, hela Ö.W:s talan. Det förhållandet att inte färdigbrunnen betong är frätande kan emellertid inte anses vara så känt att det är att betrakta som ett notoriskt faktum enligt 35 kap. 2 RB. Prövning skall därför ske enligt 55 kap. 13 RB av om omständigheten skall tillåtas i HD. Trygg-Hansa har inte ens anfört någon giltig ursäkt till varför omständigheten inte har åberopats vid lägre rätt. Påståendet skall därför inte tillåtas. HD har alltså vid prövningen av målet att bortse från detta påstående. Ö.W:s påstående att han tidigare har utfört arbeten med betong och cement utan att skadas har framförts till bemötande av Trygg-Hansas nya 407

407 Sida 64 påstående i HD. Påståendet är till sin innebörd i detta sammanhang relativt opreciserat. Någon direkt rättsföljd kan inte knytas till påståendet. Det är därmed inte att anse som en omständighet enligt 55 kap. 13 RB. Parterna har olika uppfattning om vilket skede i händelseförloppet som är avgörande för bedömningen av om händelsen utgör ett olycksfall i villkorens mening. Ö.W. har anfört att den plötsliga händelse som har lett till skadan är att frätande beståndsdelar i betongen oförmodat och utan föregående varning har tagits upp av byxtyget och kommit i beröring med huden på hans knän. Trygg-Hansa menar att skadan uppkommit till följd av att Ö.W. genom ett eget och medvetet beslut har lagt sig ned på betongen och att detta inte kan anses vara en plötslig yttre händelse. Ö.W. har hävdat att villkoret är oklart och att det därför med tillämpning av den s.k. oklarhetsregeln skall tolkas till nackdel för Trygg-Hansa. Försäkringsvillkor är som regel konstruerade på så sätt att först anges de hände lser eller typer av händelser som försäkringen skall omfatta, därefter görs vissa undantag från denna bestämning. Allmänt gäller om tolkningen av försäkringsvillkor att ledning först skall hämtas i villkorets språkliga utformning. Därutöver kan hänsyn tas till andra förhållanden såsom klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt, gängse praxis osv. Vidare får prövas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom oklarhetsregeln (se NJA 2001 s. 750 samt Hellner, Försäkringsrätt, andra uppl s. 487). Uttrycket att skadan för att utgöra ett olycksfall skall ha drabbat vederbörande "ofrivilligt genom plötslig yttre händelse", och liknande formuleringar har länge tillämpats i en rad olika försäkringar. Försäkringsvillkor av denna typ lämnar ett ganska vitt utrymme för tolkning. Samtidigt är de konkreta så till vida att de skiljer ut händelser av en viss typ. Enbart det förhållandet att det inte direkt kan bestämmas huruvida en viss händelse berättigar till ersättning enligt villkoret och att frågan t.o.m. blir föremål för tvist innebär emellertid inte att villkoret är oklart. Momentet i fråga kan därför inte vare sig till sin ordalydelse eller det sätt som det disponerats i förhållande till övriga bestämmelser i villkoret eller försäkringen anses som oklart. Domstolen har således att först försöka avgöra tvisten genom att tolka villkoret efter dettas ordalydelse. Begränsningen att skadan skall ha uppkommit ofrivilligt torde ha kommit till för att skilja ut händelser där försäkringstagaren medvetet åsamkat sig skada. Språkligt kan ordet i sitt sammanhang inte läsas på annat sätt. I målet har inte hävdats att Ö.W. skulle ha haft någon önskan att skada sig själv. Skadan har alltså uppkommit ofrivilligt i villkorets mening. Ett typiskt olycksfall innefattar vanligen en händelse som innebär ett avbrott i en normal utveckling och som träffar den skadade utifrån. Som exempel på olycksfall har i litteraturen nämnts att den försäkrade träffas av en sten vid sprängning, blir påkörd av en bil, skär sig med ett skarpt verktyg, faller och slår sig, oväntat faller i vattnet eller skadas av elektrisk ström (Hellner, a.a.). Gemensamt för de händelser som är att bedöma som olycksfall torde vara att de inträffat oförutsett och att den försäkrades möjligheter att avvärja följden av dessa varit obefintliga eller mycket små. 408

408 Sida 65 Innebörden av att händelsen skall ha varit yttre måste språkligt vara att ett moment har tillkommit utöver försäkringstagarens eget handlande. I de ovan angivna exemplen har en mekanisk inverkan förekommit. Ö.W. har drabbats av en kemisk påverkan. Rimligen måste även en sådan påverkan vara att anse som en yttre händelse. Det är ostridigt att Ö.W:s skada har uppkommit efter det att han lagt sig på knä på den med vätska bemängda betongen och att substanser från betongen därefter orsakat frätskador på Ö.W:s knän. Någon utredning om hur snabbt skadorna uppkommit har inte förebringats. Den beskrivning av sakförhållandena som Ö.W. lämnat ger inget belägg för att förloppet har varit speciellt snabbt. Allt talar i stället för att orsaken till att skadorna blivit så allvarliga, att de kommit att kräva ett operativt ingrepp, varit att exponeringen på knäna varit relativt långvarig och att förloppet möjligen fortsatt även efter det att Ö.W. avslutat arbetet. Det har därför funnits möjligheter för honom att avbryta skadeförloppet t.ex. i det skedet när vätskan från betongen trängt genom hans byxor. Skadan kan därför inte anses ha uppkommit plötsligt. De i villkoret uppställda kraven på att ersättning skall utgå för olycksfallsskada är således inte uppfyllda. En sådan tolkning kan inte anses stå i strid mot syftet med villkoret. Av det anförda följer att käromålet skall ogillas. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut. HD (justitieråden Munck, Regner, referent, Lindeblad och Nyström) meddelade den 24 februari 2006 följande dom: DOMSKÄL När Ö.W. gjorde en tillbyggnad av ett uterum på sin villafastighet skulle golv gjutas med betong. På kvällen den dag betongen gjutits skulle ytan på betongen jämnas till och ruggas upp. Ö.W. utförde detta arbete liggande på knä på betongen. När han slutfört arbetet efter ungefär två timmar upptäckte han att vätska hade trängt genom de byxor han bar och att huden på båda knäna var missfärgad. Vid besök hos läkare följande dag konstaterades att frätskador hade uppkommit på knäna som krävde bl.a. plastikkirurgisk behandling. Ö.W. omfattades vid tillfället av en kollektiv olycksfallsförsäkring hos Trygg-Hansa. Enligt villkoret A1.1 Olycksfallsskada i försäkringen avses med olyc ksfallsskada kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall). Frågan i målet är om skadan drabbat Ö.W. ofrivilligt genom plötslig yttre händelse. Trygg-Hansa har i HD påstått att det måste anses allmänt känt at t betong som inte har brunnit färdigt har frätande egenskaper. Ö.W. har å sin sida hävdat att han tidigare arbetat på sin fastighet med såväl betong som cement utan att åsamkas några skador samt att hans erfarenheter då inte gett honom anledning att misstänka att materialet kan innehålla frätande substanser och att han inte heller i övrigt vid olyckstillfället Sida 66 hade någon information om att så kunde vara fallet. Vardera parten har anfört att motpartens påstående är en ny omständighet i HD som int e skall tillåtas. Varken Trygg-Hansas eller Ö.W:s påstående har framförts tidigare i målet. Enligt 55 kap. 13 RB får en part i HD i ett tvistemål till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Målet gäller tolkningen av försäkringsvillkoret A1.1 som innehåller definitionen av begreppet olycksfallsskada. Denna skall ha drabbat den försäkrade ofrivilligt och vara resultatet av en plötslig och yttre händelse. Ö.W:s talan grundar sig på att ett försäkringsfall föreligger eftersom villkoret är uppfyllt, medan Trygg-Hansa hävdar motsatsen och menar att det inte är 409

409 fråga om en skada som drabbat Ö.W. ofrivilligt, att händelsen inte var plötslig och att den inte heller var en yttre händelse. De tre orden ofrivilligt, plötslig och yttre i definitionen på en olycksfallsskada enligt försäkringsvillkoret måste som detta är utformat anses avse olika moment i beskrivningen av vad som är ett olycksfall. Av dessa tre kriterier bör ofrivillighetskriteriet ta sikte på avsikt eller insikt hos den skadedrabbade, plötslighetskriteriet på en tidsaspekt och ordet yttre på den direkta orsaken till skadan. De nya påståenden som parterna framfört i HD får i första hand hänföras till ofrivillighetskriteriet eftersom de angår Ö.W:s insikt beträffande den skada som kunde bli följden av hans handlande. Påståendena utgör inte någon ny omständighet av det slag som avses i 55 kap. 13 RB. Det saknas därmed skäl att enligt nämnda paragraf avvisa något av påståendena i HD. Den i målet aktuella definitionen på olycksfallsskada i försäkringsvillkoret synes vara av standardkaraktär i olycksfallsförsäkringar och med vissa variationer ha använts sedan länge (jfr Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl s. 486). Ett sådant villkor bör tolkas med hänsyn tagen till ordalydelsen, klausulens syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till uttryckssätt i relevant lagstiftning, gängse praxis osv. (jfr t.ex. NJA 2001 s. 750). Först om något resultat inte kan uppnås vid en sådan prövning har man anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper, såsom den s.k. oklarhetsregeln (jfr Hellner a.a. s 72 f.). Av de olika faktorer som nämnts nyss som betydelsefulla för tolkningen framstår främst ordalydelsen som viktig här. Parterna har huvudsakligen argumenterat utifrån de olika kriterierna i försäkringsvillkoret på olycksfallsskada och inte utifrån ett betraktelsesätt som innebär att man skall se beskrivningen av vad som är en olycksfallsskada som en odelbar helhet. Det därmed anlagda synsättet framstår också som mest naturligt i sammanhanget. Sida 67 Ordet ofrivilligt i försäkringsvillkoret bör avse motsatsen till frivilligt, dvs. något icke avsiktligt eller icke medvetet. Avsikt bör inbegripa insikt och vilja. Vidare är att beakta att rekvisitet ofrivilligt i villkoret är knutet till skadan, dvs. effekten av ett eventuellt handlande från den skadelidandes sida, snarare än till själva den skadeutlösande händelsen. När det gäller att bedöma om den försäkrade vid skadetillfället drabbats av skada ofrivilligt uppkommer spörsmål liknande dem som förekommer vid uppsåtsbedömning inom straffrätten. Även om den skadade inte avsiktligen åsamkat sig skadan kan han ha tagit en medveten risk som kan ha varit olika stor. Om han varit medveten om skaderisken, och denna har varit hög kan det finnas anledning att likställa detta med att han frivilligt drabbats av skadan under förutsättning att han struntat i risken (jfr likgiltighetsuppsåtet i straffrätten enligt NJA 2002 s. 449 och 2004 s. 176). Frågor av det slaget kan i olycksfallsförsäkringar tänkas vara uttryckligt reglerade genom villkor som bland skador som undantas från försäkringsskyddet upptar sådana som uppkommit genom grov vårdslöshet e.d. från den försäkrades sida (jfr Hellner a.a. s. 489 f.). I Försäkringsförbundets yttrande talas om att händelsen skall vara oförutsedd, ett begrepp som förekommer i anknytning till skadan i andra försäkringsformer (se t.ex. Ullman, Försäkring och ansvarsfördelning s. 142 ff.). Som olycksfallsdefinitionen är utformad i det aktuella försäkringsvillkoret saknar emellertid begreppet oförutsedd, som ju närmast måste hänföras till den skadelidandes avsikt eller insikt, alternativt till vad som mera objektivt kan vara uppfattningen hos en försäkringstagare eller någon i saken insatt person i allmänhet, självständig relevans utan bör ingå i prövningen av ofrivillighetskriteriet. Inte heller är försäkringsvillkoret skrivet så att det ter sig adekvat att knyta ofrivilligheten till själva händelsen som orsakat skadan, dvs. Ö.W:s knästående, på det sätt som Trygg-Hansa har gjort gällande i målet. Mot bakgrund av det nu anförda och omständigheterna i övrigt saknas det anledning att anta annat än att Ö.W. ofrivilligt drabbats av skadan i försäkringsvillkorets mening. 410

410 Ordet yttre i försäkringsvillkoret bör avse motsatsen till "inre" händelse. Ren överansträngning eller utmattning kan vara exempel på det senare (jfr Hellner a.a. s. 487). Orsaken bör kunna härledas till något som är utanför kroppen för att det skall vara tal om en yttre händelse, vilket kan vara fallet när den skadelidande ramlat och slagit sig och endast hans kropp varit i rörelse. Som exempel på händelser som omfattas av olycksfallsförsäkring med villkor av här aktuellt slag har nämnts att den skadelidande lyft en alltför tung börda som han fått över sig (Hellner a.a. s. 491). Orsaken till Ö.W:s skada kan med detta synsätt anses utgöra resultatet av en yttre händelse när hans knän kom i kontakt med den frätande betongen. Ö.W. har hävdat att han omgående skadade sina knän när han lade sig på betongen genom att känselkropparna förstördes vilket i sin tur ledde till att han inte märkte att huden på knäna fick fortsatta frätskador. Sida 68 Trygg-Hansa har däremot gjort gällande att händelseförloppet var för långt för att händelsen skall kunna anses som plötslig och att Ö.W. i vart fall inte visat att skadan inträffat plötsligt. Det säger sig självt att plötslighetskriteriet är mera lättbedömt när skadan orsakats av ett kortvarigt händelseförlopp än när händelseförloppet varit mera utdraget. I det senare fallet får en bedömning göras av de omständigheter som kan anses vara av betydelse för frågan om det föreligger en olycksfallsskada. Ett skäl till plötslighetskriteriet bör vara att från olycksfall avgränsa sådana händelser vilkas tidsförlopp är så utdraget att den skadelidande rimligen bort reagera och avbryta händelseförloppet för att motverka skadan. I själva ordet olycksfall bör ligga att det är fråga om någon kortvarig händelse, låt vara att skadan kan ha uppkommit successivt under en längre tid efter ett inledande kort moment som varit avgörande för den fortsatta utvecklingen i skadefallet, t.ex. om någon fastnat under ett nedfallet föremål. Det saknas i målet någon närmare utredning om hur frätskadorna på Ö.W:s knän uppkommit. Hans påstående att känselkropparna på knäna frättes sönder direkt när han lade sig på betongen stöds således inte av något underlag. Han har under en inte kort tidsrymd legat på knäna i sina av betongen genomvätta byxor. Med hänsyn till dessa förhållanden får det anses att det inte är övervägande sannolikt att hans skador drabbat honom genom en plötslig händelse. Denna slutsats leder till att käromålet skall ogillas. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut. Justitierådet Håstad var skiljaktig och anförde: Enligt försäkringsvillkoren punkt A1.1 avses med en olycksfallsskada "kroppsskada som drabbat den försäkrade ofrivilligt genom plötslig yttre händelse (olycksfall)". Ofrivillighetsrekvisitet hänför sig till själva skadan, inte till den skadeorsakande händelsen. Att kroppsskadan drabbat Ö.W. ofrivilligt kan inte betvivlas. Trygg-Hansa har inte gjort gällande att Ö.W. handlat grovt vårdslöst och att hans rätt till försäkringsersättning därför fallit bort (se års försäkringsavtalslag; jfr numera 12 kap års försäkringsavtalslag). Skadan har uppkommit i vid mening genom att Ö.W. lade sig på knä på den nygjutna betongen och i snäv mening genom att frätande vätska från betongen kom i kontakt med och trängde in i huden på knäna. Trygg- Hansa har hävdat att knäliggande är den relevanta händelsen i försäkringsvillkorens mening, medan Ö.W. har hävdat att det är vätskeinträngningen som är den relevanta händelsen. I anslutning härtill har Trygg-Hansa hävdat att knäliggandet inte är vare sig en yttre eller en plötslig händelse, medan Ö.W. har hävdat motsatsen rörande vätskeinträngningen. Om den inträffade skadan inte var en oundviklig eller en förväntad följd av knäliggandet, är det givet att vätskeinträngningen bör betraktas som den relevanta händelsen. Knäliggandet kan då omöjligen betraktas som olycksfallet. 411

411 Sida 69 Om skadan däremot var en oundviklig eller förväntad följd av knäliggandet, kan det diskuteras hur villkoret bör tillämpas. I arbetet Försäkringsrätt (1965) skriver Jan Hellner angående en definition av olycksfall, som överensstämmer med den i målet aktuella, att en dylik beskrivning lämnar ett ganska vidsträckt utrymme åt tolkningen. Beskrivningen sägs dock såtillvida vara upplysande och karakteristisk som det oberäkneliga i den inledande händelsen framställs som utslagsgivande (s. 97). Även på ett senare ställe anför Hellner att det av villkoret framgår, vilket också skulle stämma med allmänt språkbruk, att olycksfall är en plötslig händelse, som innebär ett avbrott i en normal utveckling och som träffar den skadade utifrån. Den "inverterade adekvans" som man ansett utmärka de av försäkring täckta inledande händelserna passar enligt Hellner särskilt väl in på olycksfall (s. 487). (Jfr Harald Ullman, Nordisk Försäkringstidskrift 1/1980 s. 1 ff.) Å ena sidan finns således skäl för att en olycksfallsförsäkring inte bör täcka oundvikliga eller normala effekter av ett förlopp, som inte kommer plötsligt utifrån utan som den försäkrade frivilligt underkastar sig. Det må sedan vara att den försäkrade varken insåg eller borde ha insett effekten. Olycksfallsbegreppet får då samma betydelse och försäkringen samma omfattning för hela kollektivet. Å andra sidan kan det också betraktas som en nackdel, om hänsyn inte kan tas till individuella skillnader i insikt om effekten. Det kan vara ett kollektivt intresse att varje försäkrad i princip blir skyddad vid av honom oförutsedda skador. Skulle man gå på Hellners linje, skulle det t.ex. leda till att olycksfallsersättning inte kan utgå om ett litet barn lägger en hand på en he t spisplatta eller sticker en strumpsticka in i en elektrisk kontakt, såvida inte ett annat, subjektivt olycksfallsbegrepp tillämpades i fråga om barn. Motsvarande gäller beträffande dumdristiga amatörer. Sammantaget framstår det som bättre, om den händelse som omedelbart orsakar skadan alltid anses vara relevant. Uteslutande av vissa skadefall, som varit oundvikliga eller normala, får i stället ske genom en tillämpning i det enskilda fallet av lagens utfyllande undantagsregel om grov vårdslöshet. Till stöd för denna bedömning kan vid en tolkning av förevarande villkor även anföras, att kravet på att skadan skall ha lidits ofrivilligt skulle få en ganska liten betydelse, om det dessutom krävdes att skadan skall ha varit ett avbrott i en normal utveckling. Den relevanta händelsen är således vätskeinträngningen och inte knäliggandet. Frågan blir då huruvida vätskeinträngningen var en plötslig yttre händelse. Att händelsen var en yttre kan inte betvivlas. Men var den plötslig? I målet är inte utrett hur snabbt inträngningen ägde rum. Sannolikt började inträngningen genast när Ö.W:s hud kom i kontakt med våt betong och fortsatte sedan så länge han knästod på den våta betongen. Situationen kan jämföras med att någon av misstag under en måltid äter giftig svamp, något som Olycksfalls- och Sjukförsäkringsnämnden bedömt vara ett olycksfall (RFS Serie B :3). En lindrig skada kan inträda vid den första eller de första tuggorna, men skadan förvärras om förtäringen fortsätter och särskilt om den drabbade inte snabbt kommer under läkarvård. Att villkorens punkt A1.1 i andra stycket behövt jämställa bl.a. kroppsskada på grund av förfrysning, som inte inträder omedelbart, med ett olycksfall kan förklaras med att förfrysningen här är själva skadan, medan den utlösande 412

412 Sida 70 händelsen är den icke plötsliga vistelsen i kyla. I förevarande fall har det inte varit fråga om något utdraget förlopp, och Ö.W. har uppenbarligen inte förstått vad som höll på att hända medan han kunnat avbryta knäliggandet och därmed hindra fortsatt vätskeinträngning. Denna bör därför anses som plötslig. Hovrättens domslut skall således fastställas. 413

413 RÅ 2007 ref. 1 En tandskada orsakad av en körsbärskärna i en kaka som en försäljare, anställd vid ett kakelugnsmakeri, bjudits på av en kund vid besök i dennes bostad har ansetts utgöra en skada till följd av ett olycksfall i arbetet. C.M., som var anställd som försäljare vid ett kakelugnsmakeri, blev vid ett besök hos en kund den 31 oktober 2002 bjuden på kaffe och kaka. När C.M. bet i kakan skadades en tand av en körsbärskärna som fanns i kakan. C.M. anmälde det inträffade som arbetsskada och ansökte om ersättning för behandling av tandskadan. Försäkringskassan ansåg i beslut den 25 februari 2004 att olycksfallet inte hade sådant samband med arbetet som försäljare att det kunde godkännas som arbetsskada. C.M. beviljades därför inte ersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. C.M. överklagade försäkringskassans beslut och yrkade full kostnadstäckning för de skador och den förlorade arbetstid som tandskadan medfört. Han anförde bl.a. att det ingår i de normala rutinerna för en säljare på fältet att dricka kaffe tillsammans med kunden. Länsrätten i Stockholms län ( , ordförande Johansson) yttrade: För att en skada till följd av olycksfall skall kunna ge rätt till ersättning enligt LAF måste olycksfallet ha samband med arbetet. Av praxis framgår att skador under måltidsraster endast kan godtas som arbetsskada om särskilda med arbetet sammanhängande förhållanden inverkat. Länsrätten finner dock inte att förevarande fall kan jämställas med en måltidsrast. C.M. har anfört att när han gör hembesök hos kunder är det mycket vanligt att dessa bjuder på kaffe med tilltugg under det att man diskuterar olika lösningar och alternativ och han presenterar kostnadsförslag. Länsrätten finner att i sådant arbete, som är aktuellt i förevarande mål, där försäljaren gör hembesök som syftar till försäljning av företagets tjänster på det sätt som beskrivits, får det anses vara i arbetsgivarens intresse att försäljaren även tar emot eventuellt erbjudande om kaffe och tilltugg om försäljaren bedömer att det skulle försämra relationen med kunden om han nekar. Ett sådant samband får därmed enligt länsrättens mening anses föreligga mellan den tandskada som uppkommit och C.M:s arbete att tandskadan kan godkännas som arbetsskada. Länsrätten kan inte som första instans pröva C.M:s rätt till ersättning för arbetsskadan. Målet skall därför visas åter till försäkringskassan för prövning av C.M:s rätt till ersättning för den godkända arbetsskadan. - Länsrätten undanröjer det överklagade beslutet och fastställer att tandskadan är en godkänd arbetsskada. Målet visas åter till försäkringskassan för prövning av C.M:s rätt till ersättning med anledning av arbetsskadan. Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa kassans beslut. Till stöd för talan anfördes i huvudsak följande. En förutsättning för att ett olycksfall ska kunna grunda rätt till ersättning är att det har samband med arbetet eller arbetsförhållandena. För att ett olycksfall som har inträffat under en måltidsrast skall anses som en arbetsskada krävs att olycksfallet har anknytning till arbetet eller att särskilda med arbetet sammanhängande förhållanden inverkat. Det finns flera domar som avser olycksfall under måltidsrast, däribland FÖD 1991:34. I detta mål skadade sig en person under sin lunchrast, på måltidsstället. Lunchen subventionerades av arbetsgivaren. Olycksfallet har inte ansetts som olycksfall i arbetet. - Den omständigheten att kakan intogs vid ett kundbesök medför inte att samband med C.M:s arbete kan anses föreligga. Själva ätandet av kakan kan inte anses vara så nära förknippat med en säljares huvudsakliga arbetsuppgifter att olycksfallet skulle kunna godtas som arbetsskada. C.M. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Under ett kundbesök är han helt inriktad på försäljning och han är i ständigt arbete. Han avbryter inte arbetet för att ta en måltidsrast som Försäkringskassan tycks tro och hävda. Han säljer och fikar samtidigt. Kammarrätten förordnade i beslut den 22 december 2004 att det överklagade avgörandet tills vidare inte skulle gälla. Kammarrätten i Stockholm ( , Heckscher, Ganting, referent, Sjöberg samt nämndemännen Strid och Glas) yttrade: Frågan i målet är om den tandskada som C.M. råkade ut för vid kundbesök den 31 oktober 2002 har ett sådant samband med hans arbete att det 414

414 skall anses vara ett olycksfall i arbetet och därmed berättiga till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. För att ett olycksfall som inträffat under en måltidsrast skall anses vara en arbetsskada krävs det i regel att olycksfallet har anknytning till arbetet. I förevarande fall har C.M. obestritt uppgett att måltiden intagits samtidigt som han arbetat, dvs. under samtal med kunden som syftat till försäljning. Kammarrätten finner ändå att själva ätandet av kakan inte legat i arbetsgivarens intresse på sådant sätt att olycksfallet kan anses ha erforderlig anknytning till arbetet. Försäkringskassans överklagande skall därför bifallas och länsrättens dom upphävas. - Kammarrätten upphäver, med bifall till överklagandet, länsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut den 25 februari Försäkringskassan överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde kassan bl.a. följande. C.M. måste vid kundbesöket den 31 oktober 2002 anses ha befunnit sig inom arbetsområdet. Det rörde sig inte om en måltid utan om en mindre förtäring som kunden bjöd på. Situationen får anses jämförbar med en kafferast på arbetsplatsen. Vidare intogs kaffet och kakan under ett samtal med kunden som syftade till försäljning, dvs. i samband med att C.M. utförde sitt arbete. Mot den bakgrunden anser Försäkringskassan att olycksfallet har sådan anknytning till arbetet att det måste anses ha inträffat i arbetet. Även C.M. överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrätt ens dom och fastställa länsrättens dom. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Som säljare utför han sitt arbete från den stund han stiger in hos kunden till dess han går därifrån. Det var inte fråga om något avbrott i arbetet för en måltid ut an om en "fika" tillsammans med kunden under pågående diskussion. Han vet av erfarenhet att det gynnar hans arbete att tacka ja när kunden bjuder på kaffe. Att tacka nej skulle strida mot arbetsgivarens intresse. Regeringsrätten ( , Billum, Almgren, Kindlund, Lundin, Jermsten) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 2 kap. 1 första stycket LAF förstås med arbetsskada skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Av 3 kap. 3 2 samma lag framgår att arbetsskadeförsäkringen ersätter nödvändiga kostnader för tandvård. Frågan i målet är om det olycksfall som C.M. råkade ut för skall anses vara ett olycksfall i arbetet. Begreppet olycksfall i arbetet har funnits länge i svensk lagstiftning och en omfattande praxis har utvecklats kring tolkningen av begreppet. Till olycksfall i arbetet hänförs i första hand olycksfall som inträffar när den försäkrade utför sitt egentliga arbete. Som olycksfall i arbetet bedöms vidare i allmänhet andra olycksfall som inträffar inom arbetsområdet. Även olycksfall utanför arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet under förutsättning att "arbetstagaren vid olycksfallet var stadd i arbetsgivarens ärenden" (prop. 1954:60 s. 109). Någon definition av begreppet arbetsområde torde inte finnas. Praxis synes innebära att begreppet arbetsområde är synonymt med begreppet arbetsplats (FÖD 1995:21). Regeringsrätten gör följande bedömning. C.M. råkade ut för ett olycksfall under ett besök hos en kund i dennes bostad. Att besöka kunder i deras hem ingår i hans arbete som försäljare. C.M:s kaffedrickande tillsammans med kunden kan knappast betraktas som en från hans egentliga arbete skild syssla och får i vart fall anses ha ett klart samband med hans arbete som försäljare. Den tandskada som C.M. fick när han bet i kakan får därför anses ha uppstått till följd av ett olycksfall i arbetet och utgör därmed en arbetsskada. Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden och förklarar att den tandskada som C.M. drabbades av vid ett besök hos en kund den 31 oktober 2002 orsakats av ett olycksfall i arbetet. Handlingarna i målet överlämnas till Försäkringskassan, Länskontoret i Stockholm, för fortsatt handläggning. 415

415 RÅ 2007 ref. 42 Tillämpning av principen om att den enskilde är försäkrad i "befintligt skick" inom arbetsskadeförsäkringen. I beslut den 7 januari 1998 avslog Malmöhus allmänna försäkringskassa en ansökan av S.O. om tandvårdsersättning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. Som skäl för beslutet angav kassan att de för broterapi aktuella överkäksframtänderna vid skadetillfället befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att ett vårdbehov oavsett olycksfallet hade förelegat. Vid omprövning den 25 maj 1998 vidhöll försäkringskassan sitt beslut. S.O. överklagade försäkringskassans omprövningsbeslut och yrkade att hon skulle få arbetsskadeersättning. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Försäkringskassan stödjer hela sitt resonemang på vad hennes behandlande tandläkare U.R. skriver. På fråga om behandlingsbehovet ändå skulle ha uppstått svarar han jakande. Han anser att det skulle behövas vård för att få ett funktionellt bett återskapat. Om hans bedömning skall gälla så skulle hon haft ett icke funktionellt bett innan olyckan. Eftersom detta inte var fallet utan hon kunde äta normalt så måste hans resonemang utgå ifrån att det handlar om ett 100 procent normalt bett som han menar med orden funktionellt bett. Hon ställer sig mycket frågande om utlåtandets skrivare och läsare har samma infallsvinkel. U.R. gör ingen bedömning utifrån hennes olycka. Länsrätten i Skåne län ( , ordförande Marcus) yttrade efter att först ha redogjort för tillämpliga bestämmelser: Av utredningen framgår att ifrågavarande tänder hade omf attande kariesangrepp med omfattande kompositfyllningar. Såväl behandlande tandläkare U.R. som försäkringstandläkaren H.L. är eniga om att S.O. skulle behöva den nu aktuella tandbehandlingen inom en överskådlig tid även om olycksfallet inte inträffat. Med hänsyn härtill och då den övriga utredningen i målet inte visar annat kan ifrågavarande tandskada inte anses vara orsakad av olycksfallet i så hög grad som krävs enligt LAF. S.O. är därför inte berättigad till ersättning för tandvården enligt LAF. - Länsrätten avslår överklagandet. S.O. fullföljde sin talan hos kammarrätten och yrkade att hon skulle medges ersättning enligt LAF för erforderlig behandling till följd av tandskada. Hon anförde i huvudsak följande. Vid ett olycksfall på väg till arbete den 17 oktober 1997 skadade hon fyra tänder i överkäken. Försäkringskassan har inte tillerkänt henne ersättning med motiveringen att de aktuella tänderna vid skadetillfället befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att ett vårdbehov oavsett olycksfallet förelegat. Enligt 3 kap. 3 LAF ersätter försäkringen nödvändiga kostnader för tandvård. Det finns inte något krav i försäkringen på att tänderna skall ha varit oskadade när arbetsskadan inträffar för att ersättning skall utbetalas. Inför ändringen av lagen om arbetsskadeförsäkring anfördes i prop. 1992/93:30 s. 25 bl.a. att principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle ha blivit fallet. Försäkringsöverdomstolen har i referatet FÖD 1982:33 godkänt en tandskada till följd av annan skadlig inverkan i arbetet. Försäkringsöverdomstolen har i målet funnit att den skadade var berättigad till ersättning, trots att den aktuella tanden hade en omfattande fyllning och enligt sakkunnigutlåtande skulle ha kommit att brista efter hand. Man kan till och med konstatera att tandens status faktiskt var en förutsättning för att skadan skulle uppstå, vilket inte hindrade att rätt till ersättning förelåg. - I målet är ostridigt att hon skadat sina tänder vid ett färdolycksfall. Ett akut tandvårdsbehov har då uppkommit. Enligt behandlande tandläkare är det en hypotetisk fråga om bilden skulle ha varit annorlunda, om hennes tänder inte redan hade varit angripna av karies. Likaså anger han att frågan om ett vårdbehov förelegat redan vid olyckstillfället är hypotetisk. Även om tandvårdsbehovet blivit mer omfattande på grund av hennes tandstatus före skadan, är hon omfattad av arbetsskadeförsäkringen för erforderlig behandling. Det kan givetvis inte vara så att man för att vara omfattad av arbetsskadeförsäkringen när man råkar ut för ett trauma mot munnen måste ha intakta tänder. Hennes egen uppfattning är att det inte förelåg något vårdbehov med avseende på tänderna före olycksfallet. Inte heller har hon under de år som förflutit sedan olyckan upplevt något vårdbehov avseende övriga t änder. Med hänsyn härtill 416

416 förefaller påståendet att de fyra framtänderna skulle ha krävt behandling 1997 oavsett olycksfallet mindre sannolikt, förutsatt att hennes samtliga tänder haft ungefär samma status med avseende på karies och kompositfyllningar. I den hittills enda refererade domen från Regeringsrätten efter 1993, som berör frågan om befintligt skick, uttalar Regeringsrätten att det i viss mån är osäkert i vilken utsträckning hänsyn kan tas till en mycket uttalad bräcklighet hos den försäkrade. Eftersom hon inte ansett sig vara i behov av åtgärder med avseende på tänderna innan hon råkade ut för olycksfallet, kan man inte påstå att det förelåg en mycket uttalad bräcklighet. Hennes befintliga skick har dock medfört att hennes skada blivit svårare än vad som annars skulle ha varit fallet. Riksförsäkringsverket bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. S.O. har i sin arbetsskadeanmälan uppgivit att hon den 17 oktober 1997, när hon cyklade till sitt arbete, blev knuffad och föll på en parkerad bil. Frågan i målet är huruvida övervägande skäl talar för att de tandskador som S.O. ådrog sig vid olycksfallet skall anses orsakade av detta. I målet aktualiseras även frågan om vilken betydelse som skall tillmätas den i förarbeten och praxis omnämnda principen att man är försäkrad i befintligt skick. Försäkringskassans tandläkare H.L. konstaterar i utlåtande den 5 december 1997 att tänderna 12, 11 och 22 är gravt angripna av karies samt att tänderna 12, 11, 21 och 22 alla är försedda med omfattande kompositfyllningar. Det kan således enligt honom konstateras att S.O:s ifrågavarande tänder befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd, att det nu presenterade vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade eller att vårdbehovet oavsett olycksfallet ändå skulle ha uppstått inom en överskådlig tid därefter. Riksförsäkringsverket har inhämtat yttranden från sin övertandläkare, docenten J.H., som har granskat hela det medicinska materialet samt inhämtat de röntgenbilder som S.O:s behandlande tandläkare tog tio dagar efter olycksfallet. Enligt J.H. beror frakturerna på S.O:s tänder på hennes grava kariesskador, eftersom de delar som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Tänderna har enligt J.H. haft så omfattande kariesskador att frakturerna kunde ske när som helst och inte specifikt i samband med olycksfallet. Enligt Riksförsäkringsverkets mening visar den medicinska utredningen i målet att S.O:s tänder varit i så dåligt skick att de skulle ha frakt urerats alldeles oavsett om olycksfallet inträffat eller inte. Principen att man är försäkrad i befintligt skick kan inte ges den innebörden att den som är så extremt känslig att han eller hon oavsett olycksfall skulle ådra sig en viss skada ändå skall anses vara berättigad till ersättning enligt LAF. Övervägande skäl kan därför inte anses tala för att S.O:s tandskador orsakats av olycksfallet. Riksförsäkringsverkets tandläkare, docenten J.H., anförde i yttrande daterat den 11 september 2003 följande. Av de i akten ingående handlingarna fick jag uppfattningen att de skadade tänderna hade frakturerats vinkelrätt mot roten och bedömde det därför som mycket svårbedömt om kariesskadorna verkligen var så djupa att man skulle kunna uttala att frakturerna skulle kunna ske när som helst, vilket framgår av tidigare tandläkares yttranden. De röntgenbilder som togs direkt efter skadan visar dock att frakturerna skett i tändernas längdriktning i direkt anslutning till kariesskadorna. Dessa skador anser jag emellertid bero på patientens grava kariesskador, eftersom de delar av tänderna som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Patienten har med andra ord haft så omfattande kariesskador på sina tänder, att dessa frakturer kunnat ske när som helst och inte specifikt i samband med arbetsskadan. Sammanfattningsvis gör jag samma bedömning som tidigare tandläkare gjort i målet och anser att en lagning av patientens kariesskador på de aktuella tänderna, vilket de var i stort behov av snarast, troligen skulle ha orsakat samma defekter som den anmälda arbetsskadan. Kammarrätten i Göteborg ( , Stenstad, Bodin, Hägglund, referent, nämndemannen Berglund) yttrade efter att först ha redogjort för tillämpliga bestämmelser: I målet aktualiseras frågan om s.k. befintligt skick. Från förarbetena till LAF i den lydelse som är tillämplig kan hämtas följande. Fråga om en faktor är skadlig eller inte avgörs enligt praxis inte enbart utifrån vad som normalt är skadligt. Prövningen relateras till den enskilde försäkrade och sker med beaktande av dennes förutsättningar. Detta uttrycks som att man är försäkrad i "befintligt skick"./.../ Principen måste rimligen tillämpas så att faktorer i arbete som rent allmänt inte kan anses som skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan (prop. 1992/93:30 s. 20). Principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan har blivit svårare än annars skulle bli fallet. Förslaget om ett ökat krav 417

417 på orsakssamband innebär inte någon ändring såvitt avser tillämpningen av principen vid bedömningen av om det föreligger orsakssamband. Individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt skall således alltjämt beaktas (a. prop. s. 25). I SOU 1992:39, som föregick nyssnämnda proposition, tas frågan om "försäkrad i befintligt skick" upp till diskussion. Mot bakgrund av att syftet med den särskilda ersättningen vid arbetsskada bl.a. är att lämna ekonomisk kompensation för skada som kan uppkomma till följd av den extra risk, som är förenad med förvärvsarbete, anför utredningen att man kan ifrågasätta huruvida ersättning skall lämnas till försäkrad vars fysiska eller psykiska tillstånd är så försvagat att skada uppstår utan att en sådan "överrisk" förelegat. Avsikten med arbetsskadeförsäkringen har sannolikt inte varit att lämna ersättning i de fall där den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär har kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst (s. 100). - Kammarrätten gör följande bedömning. - I målet är ostridigt att S.O. den 17 oktober 1997 då hon cyklade till arbetet knuffades omkull och ådrog sig frakturer på fyra framtänder. Hon har därefter begärt ersättning från arbetsskadeförsäkringen för protetisk terapi av de aktuella tänderna. Frågan i målet är huruvida övervägande skäl talar för att olycksfallet orsakat det behov av tandvård, som S.O. ansökt om ersättning för, eller om detta behov hade kunnat uppstå ändå. Vid tillämpningen av principen om att man är "försäkrad i befintligt skick" måste enligt kammarrättens mening en gräns dras mellan ett tillstånd, som redan innan en olycka inträffat kräver åtgärder, och ett tillstånd, som visserligen inte kräver omedelbart åtgärdande men som kan medföra en särskild sårbarhet vid en eventuell skada. - S.O:s behandlande tandläkare har uttalat att skadans art är sådan som frekvent förekommer i samband med tandtrauma. Om bilden skulle ha varit annorlunda om tänderna inte hade varit kariesangripna anser han vara en hypotetisk fråga som beror på traumats kraft, riktning osv., men man kan inte helt bortse från tandstatus innan traumatillfället. Behov av behandling av denna karaktär skulle ändå ha uppstått för dessa tänder, om man vill återskapa ett funktionellt/socialt bett, då tänderna är så beskaffade att omfattande kompositlagning inte kan anses som den bästa lösningen. Försäkringstandläkaren har ansett att vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade. Riksförsäkringsverkets övertandläkare har ansett att en lagning av S.O:s kariesskador på de aktuella tänderna, vilka de var i behov av snarast, troligen skulle ha orsakat samma defekter som den anmälda arbetsskadan. - Med hänsyn till de återgivna tandläkaruttalandena angående tandstatus finner kammaträtten att det beträffande nu aktuella tänder redan innan skadan inträffade förelåg ett så omfattande och trängande vårdbehov, att övervägande skäl inte talar för att den tandvård som S.O. vill ha ersatt från arbetsskadeförsäkringen utgör nödvändig kostnad orsakad av färdolycksfallet. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet. Nämndemannen Håkansson var av skiljaktig mening och anförde. Jag anser att vid bedömningen av om övervägande skäl föreligger för att S.O:s skada orsakats av arbetet hänsyn skall tas endast till det inträffade traumat och inte till S.O:s tandstatus. Jag anser att överklagandet skall bifallas. S.O. överklagade kammarrättens dom och yrkade att hennes talan om tandvårdsersättning enligt LAF skulle bifallas. Till stöd för sin talan anförde hon bl.a. följande. Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att olycksfallet orsakat tandskadan. De åberopade förarbetsuttalandena (SOU 1992:39 s. 100 och prop. 1992/93:30 s. 20) om tillämpning av principen om befintligt skick avser endast skadlighetsprövningen vid annan skadlig inverkan än olycksfall och är därför inte tillämpliga på den i målet aktuella skadan. Det är ostridigt att hon vid olycksfallet ådrog sig frakturer på fyra framtänder. Det omedelbara tidsmässiga sambandet ger fog för bedömningen att det också finns ett orsakssamband mellan olycksfallsvåldet och frakturerna. Det är möjligt att olycksfallet inte skulle ha åstadkommit några frakturer om hennes tänder varit oskadade före olycksfallet och att hennes grava kariesskador utgjort en nödvändig förutsättning för att olycksfallet skulle medföra ifrågavarande tandfrakturer. Hon är dock försäkrad i befintligt skick enligt LAF. Till detta befintliga skick hör de grava kariesskador som hennes tänder hade när olycksfallet inträffade. Med hänsyn härtill måste olycksfallsvåldet anses ha orsakat tandfrakturerna. I vart fall talar övervägande skäl för ett sådant orsakssamband. Den motsatta bedömning av orsakssammanhanget som Försäkringskassans 418

418 tandläkare gjort beror på att han inte har beaktat den försäkringsrättsliga principen om befintligt skick. När en skada blivit påskyndad eller tidigarelagd på grund av skadlig inverkan i arbetet är det ändå en arbetsskada trots att samma skada skulle ha uppkommit vid ett senare tillfälle. Mot denna bakgrund är det uppenbart att de tandfrakturer hon ådragit sig vid färdolycksfallet är att bedöma som arbetsskada enligt 2 kap. LAF. - Vilken tandvård som är nödvändig på grund av denna arbetsskada ankommer i första hand på tandläkare att bedöma de lege artis. En särskild fråga vid bedömningen av rätten till ersättning enligt 3 kap. 3 LAF är vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att tänderna redan före olyckan var i behov av omfattande behandling. När det gäller ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment gäller enligt LAF att ersättning skall utgå för hela skadan. När lagen tillkom ersatte arbetsskadeförsäkringen enligt 3 kap. 4 inte bara nödvändiga kostnader för tandvård efter samordningstidens slut utan även nödvändiga kostnader därefter för bl.a. läkarvård och sjukvårdande behandling. Även om behovet av den sjukvårdande behandling, som äger rum efter det att försämringsskadan visat sig, enligt sakkunnig medicinsk bedömning i efterhand förelegat redan före visandedagen eller skulle ha uppkommit kort därefter även utan skadlig inverkan i arbetet, har den försäkrade rätt till ersättning enligt LAF för hela kostnaden för den sjukvårdande behandlingen förutsatt att det efter samordningstidens slut föreligger erforderligt orsakssamband mellan den skadliga inverkan och de sjukdomsbesvär som föranlett behandlingen. Försäkringskassan bestred S.O:s yrkande. Försäkringskassan vidhöll vad som tidigare anförts i länsrätten och kammarrätten samt underströk bl.a. följande. Omfattningen av S.O:s tandvårdsbehov före olyckstillfället ger en uppfattning om hur allvarliga hennes tandskador var före detta. Omfattningen av tandskadorna före olyckstillfället ger i sin tur en uppfattning om "den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst" (SOU 1992:39 s. 100), dvs. en uppfattning om principen om befintligt skick bör tillämpas utan förbehåll i S.O:s fall. Försäkringskassan delar inte S.O:s uppfattning att det resonemang om befintligt skick som kammarrätten hämtat ur SOU 1992:39 s. 100 är begränsat till annan skadlig inverkan än olycksfall. Resonemanget är således relevant även när det gäller orsakssamband mellan olycksfall och skada. Även i Arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd (Grönwall m.fl. 5 u., 1990, s. 96 f. och 6 u., 2003, s. 98) sägs att principen befintligt skick ibland måste tillämpas med viss modifikation. Därvid gör författarna ingen åtskillnad mellan olycksfall och annan skadlig inverkan. S.O:s kariesskador var så grava att principen om befintligt skic k bör tillämpas med sådan modifikation som avses här. Det tidsmässiga sambandet mellan olyckan och frakturernas uppkomst är inte tillräckligt för att kostnaderna för tandvården skall ersättas enligt LAF. Sammantaget anser Försäkringskassan att övervägande skäl inte talar för att S.O:s tandskador är orsakade av det aktuella olycksfallet. Skulle Regeringsrätten finna att hennes tandskador är orsakade av olycksfallet anser Försäkringskassan, mot bakgrund av vad som anförts beträffande orsakssambandet, att övervägande skäl inte talar för att kostnaderna för den aktuella tandvården är nödvändiga i den mening som avses i 3 kap. 3 LAF. Skälen för detta är desamma som anförts beträffande orsakssambandet. Regeringsrätten ( , Nordborg, Eliason, Kindlund, Hamberg, Knutsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Med arbetsskada förstås enligt 2 kap. 1 första stycket LAF, i dess lydelse före den 1 juli 2002, skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse räknas olycksfall vid färd till eller från arbetsstället som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet. Om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, skall enligt 2 kap. 2 LAF i dess lydelse före den 1 juli 2002 skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. Enligt 3 kap. 3 LAF ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a. tandvård. Inom arbetsskadeförsäkringen tillämpas en princip som innebär att den försäkrade går in i försäkringen sådan han eller hon är utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Den brukar uttryckas på det sättet att den enskilde är försäkrad i "befintligt skick". I propositionen med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring uttalades bl.a. följande (prop. 1954:60 s. 120). 419

419 Vad härefter beträffar frågan om ersättningsrätten vid samverkande orsaksmoment och vissa s.k. indirekta skador, är det klart, att frågan inte ligger till på samma sätt inom en obligatorisk yrkesskadeförsäkring som inom en privat olycksfallsförsäkring. Inom sistnämnda försäkring föreligger ju möjlighet att genom avtal begränsa ansvarigheten på ett eller annat sät t, när åkomman står i orsakssammanhang med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. För den sociala olycksfallsförsäkringen har det däremot ansetts naturligt att ersättning skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den skadade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Sistnämnda princip anser jag självfallet skola tillämpas även inom den nya yrkesskadeförsäkringen. Det synes mig emellertid inte låta sig göra att genom närmare lagbestämmelser lösa detta och övriga hithörande problem. I den utredning som föreslog de i målet aktuella bestämmelserna uttalades bl.a. följande (SOU 1992:39 s. 100 f.). Syftet med den särskilda ersättningen vid arbetsskada är bl.a. att lämna ekonomisk kompensation för skada som kan uppkomma till följd av den extra risk som är förenad med ett förvärvsarbete. Av detta får anses följa att det, åtminstone i samband med vissa arbeten, finns en samhälleligt accepterad förhöjd risk att drabbas av skada Mot denna bakgrund kan man ifrågasätta huruvida ersättning skall lämnas till en försäkrad vars fysiska eller psykiska tillstånd är så försvagat att skada uppstår utan att en sådan "överrisk" förelegat. Avsikten med arbetsskadeförsäkringen har sannolikt inte varit att lämna ersättning i de fall där den utlösande faktorn har varit av så underordnad betydelse att uppkomsten av besvär kunnat orsakas av vilken slumpmässigt vald faktor som helst. I specialmotiveringen i prop. 1975/76:197 tangeras denna fråga. Föredragande statsrådet underströk betydelsen av noggranna utredningar beträffande de nya sjukdomar som kom att omfattas av LAF och anförde vidare: Det kan helt naturligt inte accepteras att sjukdomar som drabbar de försäkrade oberoende av om de förvärvsarbetar eller ej blir betraktade som arbetsskador. Principen om "försäkrad i befintligt skick" måste rimligen tillämpas så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan anses vara skadliga inte heller för en extremt känslig person skall kunna anses utgöra skadlig inverkan Ett något mer modifierat synsätt beträffande principen om "försäkrad i befintligt skick" avser endast bedömningen av skadlig inverkan. När det däremot gäller bedömningen av samband skall beslutsfattaren alltså även i fortsättningen ta hänsyn till en försäkrads individuella svagheter. På samma sätt som i dag bör man alltså godta de förvärrade skadeföljder som uppkommer till följd av t.ex. annan sjukdom eller åldrande hos den försäkrade I den proposition som byggde på betänkandet och där förslag till de nu aktuella bestämmelserna lades fram uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande (prop. 1992/93:30 s. 25). Principen om försäkrad i befintligt skick tillämpas också i fråga om orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och en ådragen skada. Vid den bedömningen tas hänsyn till individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt eller att skadan blivit svårare än annars skulle ha blivit fallet. Mitt förslag om ett ökat krav på orsakssamband innebär inte någon ändring såvitt avser tillämpningen av principen vid bedömningen av om det föreligger orsakssamband. Individfaktorer som kan bidra till t.ex. längre läkningstid än normalt skall således alltjämt beaktas. S.O. har i sin anmälan om arbetsskada uppgivit att hon på väg till arbetet den 17 oktober 1997 blev knuffad av en annan cyklist och ramlade på en parkerad bil. Hon ådrog sig vid fallet en tandskada bestående i frakturer på de fyra framtänderna i överkäken. En av tänderna hade en lagning som lossnade. Försäkringskassans tandläkare H.L. uppgav i ett yttrande till Försäkringskassan att han med stöd av röntgenbilder tagna efter skadan kunde konstatera att tänderna 12, 11 och 22 var gravt angripna av karies (tandröta) samt att tänderna 12, 11, 21 och 22 alla var försedda med 420

420 omfattande kompositfyllningar. Han konstaterade sammanfattningsvis att patienten befunnit sig i ett så försvagat eller bräckligt tillstånd att det presenterade vårdbehovet förelegat redan då olycksfallet inträffade, eller att vårdbehovet oavsett olycksfallet ändå skulle ha uppstått inom överskådlig tid därefter. S.O:s behandlande tandläkare U.R. har på förfrågan av henne uppgivit att skadan var av sådan art som förekommer i samband med tandtrauma. Huruvida bilden skulle ha varit annorlunda om tänderna inte varit kariöst angripna finner han vara en hypotetisk fråga vars svar beror på traumats kraft, riktning osv., men att det inte helt går att bortse från tandstatus före traumatillfället. Han anser att behandlingsbehovet skulle ha uppstått ändå om man vill återskapa ett funktionellt bett, då omfattande kompositlagning inte kan anses som den bästa behandlingen. I ett yttrande hos kammarrätten anför övertandläkaren J.H. på Riksförsäkringsverket, nuvarande Försäkringskassan, bl.a. följande. De röntgenbilder som togs direkt efter skadan visar att frakturerna skett i tändernas längdriktning i direkt anslutning till kariesskadorna. Frakturerna, anser han, beror på patientens grava kariesskador, eftersom de delar av tänderna som frakturerats saknat frisk tandsubstans under de frakturerade delarna. Patienten har med andra ord haft så omfattande kariesskador på sina tänder, att dessa frakturer kunde ske när som helst och inte specifikt i samband med arbetsskadan. Vid en lagning av patientens kariesskador, vilket de var i stort behov av snarast, skulle troligen samma defekter ha orsakats som av den anmälda arbetsskadan. I målet får anses utrett att S.O. ådrog sig tandfrakturer vid olycksfallet. Frågan i målet är om S.O:s tandstatus skall medföra att det finns skäl att frångå principen om befintligt skick. Regeringsrätten gör följande bedömning. Det saknas närmare utredning om olycksfallet och om med vilken kraft S.O. föll mot bilen. Det framstår dock inte som anmärkningsvärt att tandskador skulle uppstå vid ett olycksfall av beskrivet slag. Den behandlande tandläkaren har också uttalat att S.O:s skada var av sådan art som förekommer i samband med tandtrauma. Såtillvida framstår skadan som en typisk skada till följd av olycksfallet. Det är dock klarlagt att S.O. hade kariesangrepp och saknade frisk tandsubstans under de frakturerade delarna av tänderna. Dessa faktorer måste emellertid anses hänförliga till sådana individuella svagheter som kan godtas vid en prövning av om ersättning enligt LAF kan utgå. Även om de individuella svagheterna - som i S.O:s fall - innebär att ett vårdbehov fanns redan före olycksfallet eller skulle komma att uppstå inom överskådlig tid medför detta enligt Regeringsrättens mening inte att det finns tillräcklig grund att bortse från den princip om befintligt skick som tillämpas inom arbetsskadeförsäkringen. S.O. har därmed rätt till ersättning enligt LAF för nödvändiga tandvårdskostnader med anledning av olycksfallet. Det bör ankomma på Försäkringskassan att fastställa beloppet. Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver underinstansernas avgöranden och förklarar att S.O. har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen för nödvändiga kostnader för tandvård med anledning av olycksfallet den 17 oktober Handlingarna i målet överlämnas till Försäkringskassan för prövning av frågan om ersättningens storlek. Föredraget , föredragande Bohlin, målnummer RÅ 2007 ref. 42RÅ 2007 ref

421 RÅ 2010 ref. 101 Sjukdomsbesvär som diagnostiserats som utmattningssyndrom har inte ansetts vara orsakade av faktorer i den försäkrades arbete. A.L. var heltidsanställd på Arbetsförmedlingen sedan 1977, först som kontorist och sedan 1986 som arbetsförmedlare. I juni 2005 anmälde hon arbetsskada på grund av tung arbetsbörda och kaotisk arbetssituation. Hon hade första gången varit sjukskriven för besvären i april 2003 och därefter långvarit partiellt sjukskriven. A.L. beviljades halv tidsbegränsad sjukersättning under perioden juli 2005 juni 2007 och en fjärdedels sjukersättning fr.o.m. juli Sjukersättningen var fr.o.m. juli 2008 tidsobegränsad. Diagnosen var stressrelaterad utmattningsreaktion. Försäkringskassans avslog genom beslut den 21 februari 2007 en ansökan från A.L. om arbetsskadelivränta från och med april 2003 med motivering att de påfrestningar i arbetet som A.L. åberopat inte hade inneburit sådan extraordinär arbetsbelastning eller arbetssituation som krävs för att kunna utgöra skadlig inverkan enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, LAF. A.L. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten och yrkade att hennes besvär skulle godkännas som arbetsskada och att hon skulle beviljas livränta. Hon anförde bl.a. följande. Tiden före hennes sjukskrivning fick hon ökat antal ärenden. Denna ökning av ärenden låg utanför hennes kontroll. Utöver detta ökade belastningen ytterligare eftersom de arbetssökande blev "hängande i luften" när hennes kollegor blev sjukskrivna/slutade. Det var också oklart hur de skulle arbeta med ärendena. Hon försökte förgäves få ledningen att ta tag i problemen men fick ingen respons. Samtidigt som hon skulle börja arbeta i projektet "Arbete direkt" i februari 2003 blev hennes förutvarande chef sjukskriven och ingen ansvarade för att lösa frågan vem som skulle ta över hennes gamla ärenden. Hon tvingades till dubbelarbete i flera veckors tid. Hon kände sig jagad hela tiden då de arbetssökande försökte komma i kontakt med henne på olika sätt. Till slut blev situationen fullständigt ohanterlig. Hennes uppfattning är att arbetssituationen och arbetsbelastningen i allra högsta grad var extraordinär. Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet. Länsrätten höll den 8 maj 2008 muntlig förhandling i målet. Länsrätten i Västmanlands län ( , ordförande Linder) yttrade, efter att ha redogjort dels för tillämplig lagbestämmelse och dess förarbeten, dels för utredningen hos Försäkringskassan och vad som framkom vid den muntliga förhandlingen, följande: Länsrätten gör följande bedömning. Fråga i målet är om de psykiska besvär (stressrelaterad utmattningsreaktion) som föranlett att A.L. tillerkänts halv sjukersättning för tiden juli 2005 juni 2007 är att anse som arbetsskada i arbetsskadeförsäkringens mening och om hon i så fall är berättigad till livränta. Denna fråga skall prövas med tillämpning av det enhetliga beviskravet i 2 kap. 1 LAF i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli Enligt den bestämmelsen är en skada att betrakta som arbetsskada om övervägande skäl talar för att den kan anses ha uppkommit av skadlig inverkan i arbetet. Länsrätten noterar att Försäkringskassan bedömt att det inte varit nödvändigt att hämta in yttrande från försäkringsläkare i ärendet. Av innehållet i den skrift från Socialstyrelsen rörande utmattningssyndrom som A.L. hänvisat till framgår att det numera synes råda en viss vetenskaplig enighet om att arbetsrelaterad stress kan orsaka depressionsbesvär av det slag som hon drabbats av, jfr även Kammarrättens i Stockholm dom den 28 oktober 2005 i mål nr I ovan angivna förarbeten anges att det inte krävs "full vetenskaplig bevisning" för att det i den försäkrades arbetsmiljö funnits någon faktor som kunnat ge upphov till den skada han eller hon har. Lagens beviskrav innebär i stället att skador som på goda medicinska grunder kan antas ha sitt ursprung i faktorer i arbetsmiljön skall kunna omfattas av arbetsskadeförsäkringen. A.L. har beskrivit att hennes miljö i arbetet vid Arbetsförmedlingen under lång tid präglats av hög arbetsbelastning och främst under tiden före hennes sjukskrivning i april 2003 avsaknad av möjligheter för henne att förbättra sina förhållanden eller att påverka sin arbetssituation. Hon har vidare uppgivit att arbetsförhållandena präglats av stora brister i organisationen och strukturen samt bristande förståelse från ledningen. Hon har också uppgivit att hon uppfattade att situationen blev ohanterlig för henne efter att hon under våren 2003 hade tillträtt en ny tjänst utan att någon ersättare för hennes gamla tjänst ordnats, trots påstötningar från hennes sida. A.L:s 422

422 beskrivning av arbetsförhållandena stöds av uppgifter från fackförbundet och även av vad som framkommit vid inspektioner under tidigare år av Yrkesinspektionen och sedermera Arbetsmiljöinspektionen. Hennes beskrivning stöds, enligt länsrättens mening, också av vad hennes arbetsgivare uppgivit. Försäkringskassan har inte ifrågasatt vad som uppgivits om A.L:s arbetssituation. Mot bakgrund av vad som sålunda framkommit om A.L:s arbetsförhållanden och med beaktande av att A.L. som person är ambitiös oc h ansvarstagande och därför kan antas att lättare ådra sig en skada av den i målet aktuella typen finner länsrätten att övervägande skäl talar för att de besvär som A.L. drabbats av skall anses ha uppkommit till följd av skadlig inverkan i hennes arbete. Till följd av det anförda skall A.L:s i målet aktuella besvär godkännas som arbetsskada. Det får lämpligen ankomma på Försäkringskassan att pröva om övriga förutsättningar för rätt till livränta föreligger. Försäkringskassans beslut skall därför upphävas och målet visas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning. Länsrätten bifaller överklagandet på så sätt att länsrätten upphäver det överklagade beslutet och godkänner A.L:s psykiska besvär (stressrelaterad utmattningsreaktion) som arbetsskada. Målet visas åter till Försäkringskassan för erforderlig handläggning. Försäkringskassan överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten skulle upphäva domen och fastställa Försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde Försäkringskassan bl.a. följande. Att vara arbetsförmedlare är enligt arbetsgivaren ett komplext arbete med många arbetsuppgifter och möjligheter att pröva nya. Arbetsgivaren har till Försäkringskassan uppgett att arbetssituationen i Mångfaldsgruppen inte var helt tillfredställande. Arbetsbördan under de år som A.L. beskriver har, enligt arbetsgivaren, totalt sett varit ordinär med periodvisa arbetstoppar. Stressrelaterad psykisk ohälsa är vetenskapligt omdiskuterad. Påfrestande arbetsförhållanden, såvida dessa inte kan betecknas som extrema, har inte ansetts kunna orsaka varaktiga psykiska besvär. Även om det inte krävs full vetenskaplig bevisning för skadlighet i arbetet så finns det inte vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen att den stress och arbetsbelastning som beskrivs i utredningen utgör skadlighet i arbetet. Övervägande skäl talar inte för att A.L:s anmälda besvär har orsakats av skadlig inverkan i arbetet. A.L. bestred bifall till överklagandet och anförde därvid bl.a. följande. Hennes arbet ssituation var sådan att arbetsbelastningen var konstant hög under en lång tid, inte endast sex veckor. Det var stora problem med arbetsledningen och arbetsorganisationen. Dessa förhållanden har inneburit stora påfrestningar på hennes hälsa. Situationen förvärrades under det sista året före hennes sjukskrivning och blev till slut ohållbar under de sista sex veckorna. Efter sjukskrivningen på heltid i april 2003 var hon sjukskriven på 50 procent under några år. Sedan juli 2007 arbetar hon 75 procent. Hon är fortfarande begränsad på grund av besvär med trötthet, koncentrationssvårigheter, värk, yrsel m.m. Hon har svårt att vara igång en hel dag och behöver ett lugnt tempo och daglig vila för att vardagen skall fungera. Hon är en person som vill ta ansvar för sitt arbete. För henne var det stora problem som hon försökte hitta en lösning på, men hon lyckades inte komma till tals med ledningen. Hon kunde inte lösa problemen på egen hand då de låg utanför hennes kontroll. Kammarrätten förordnade den 11 juli 2008 att länsrättens avgörande inte skulle gälla tills vidare eller till dess kammarrätten förordnade annat. Kammarrätten i Stockholm ( , Jansson, Dyrefors Grufman, Almerheim, referent samt nämndemännen Båvner och Marcusson) yttrade: Tillämpliga bestämmelser och relevanta förarbetsuttalanden framgår av länsrättens dom. Kammarrätten finner, i likhet med länsrätten, att det numera råder en viss vetenskaplig enighet om att arbetsrelaterad stress kan orsaka depressionsbesvär av det slag som A.L. har drabbat s av. Det krävs dock att det är fråga om extraordinära förhållanden. Utredningen i målet visar att A.L. i sin yrkesutövning har haft en hög arbetsbelastning och att hon upplevt sin arbetssituation som besvärlig och senare som ohållbar. Hennes arbetssituation som arbetsförmedlare synes således ha varit av inte helt sedvanlig karaktär. Kammarrätten betvivlar inte att arbetet åtminstone tidvis kan ha varit psykiskt påfrestande för henne. Enligt kammarrättens mening har det dock inte varit fråga om sådana extraordinära förhållanden att övervägande skäl talar för att de besvär som A.L. drabbats av har uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet. Den omständigheten att A.L. är försäkrad i "befintligt skick" och därigenom kan ha lättare att ådra sig en skada av aktuellt slag ändrar inte denna bedömning. Hennes besvär kan därför inte godkännas som arbetsskada. Försäkringskassans överklagande skall således bifallas. Kammarrätten bifaller 423

423 överklagandet och fastställer, med upphävande av länsrättens dom, Försäkringskassans beslut. A.L. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle förklara att hon hade rätt till livränta. Hon anförde i huvudsak följande. Den dokumentation som redovisas i länsrättens dom ger en tydlig bild av problemen på hennes arbetsplats. Året före hennes sjukskrivning, som var kulmen på flera års hård arbetsbelastning, hade hon ett stort inflöde av arbetssökande. Hon hade också en mängd olika uppdrag inom och utanför Arbetsförmedlingen. Hennes arbetsgrupp bestod av fem personer på papperet, men på grund av sjukskrivningar och personalomsättning var de i realiteten endast tre till fyra. Arbetsledningen vidtog inga åtgärder för att skapa en rimligare arbetssituation. Under en period av sex veckor som föregick sjukskrivningen upprätthöll hon två tjänster och befann sig under enorm press med obefintligt handlingsutrymme. Den första tiden under sjukskrivningen behandlades hon av läkare som inte hade kunskap på området stressproblematik. Det var först under våren 2004 som hon fick kontakt med företagshälsovården som hade god kompetens på området. Hon fick då diagnosen utmattningssyndrom. Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. En svårighet vid bedömningen är att begreppet utmattningssyndrom i sig är oklart och svåravgränsat. I det aktuella ärendet angavs diagnoserna krisreaktion och utmattningssyndrom först i maj Det föreligger olika uppfattningar om omfattningen av A.L:s arbetsbörda tiden före insjuknandet, och i journalen anges andra omständigheter än stress konkurrerande faktorer som skulle ha kunnat medföra eller bidra till sjukskrivning. A.L. har inte varit utsatt för sådana psykiska påfrestningar i sitt arbete att övervägande skäl talar för att hennes skada skulle ha orsakats av skadlig inverkan i arbetet. Hon är därför inte berättigad till livränta. Försäkringskassan har inhämtat ett utlåtande från sin försäkringsmedicinske rådgivare, specialist i psykiatri, som sammanfattningsvis anför att underlaget inte visar eller gör sannolikt att arbetet rent allmänt, eller i interaktion med A.L:s personliga konstitution, varit skadebringande. Regeringsrätten ( , Sandström, Almgren, Brickman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Lagrum m.m. En arbetsskada är en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak om övervägande skäl talar för det (2 kap. 1 LAF). Om en arbetsskada har medfört en nedsättning i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete, kan han eller hon under vissa förutsättningar ha rätt till livränta (4 kap. 1 ). Med annan skadlig inverkan avses i princip varje faktor i arbetsmiljön som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan på ett ogynnsamt sätt. Lagstiftningen bygger alltså på ett generellt arbetsskadebegrepp. Det har motiverats bl.a. med att det ska vara lätt att fånga upp förändringar inom medicinsk och teknisk utveckling (prop. 2001/02:81 s. 40). Den nuvarande bevisregeln infördes genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli Före lagändringen skulle bedömningen av om någon drabbats av en arbetsskada göras i två led. I det första ledet prövades om den försäkrade hade varit utsatt för skadlig inverkan. Beviskravet i detta led var hög grad av sannolikhet. I det andra ledet gjordes en bedömning av sambandet mellan den skadliga inverkan och den försäkrades skada. Beviskravet här var att det skulle föreligga övervägande skäl för samband. I förarbetena till den nuvarande regleringen uttalas bl.a. att förändringen innebar en viss uppmjukning i kraven på visad skadlighet och att prövningen av om det föreligger en arbetsskada ska grundas på en helhetsbedömning (a. prop. s. 40 ff. och s. 102). Vid denna bedömning ska en skada anses ha uppkommit på grund av skadlig inverkan om övervägande skäl talar för det, dvs. samma beviskrav som tidigare gällde för det andra ledet. Regeringsrättens bedömning Vid sin prövning av förslaget till nytt beviskrav underströk Lagrådet att lagtillämpningen, om den inte skulle präglas av alltför stor skönsmässighet, genomgående bör bygga på vetenskapligt väl grundade kunskaper. Regeringen instämde i den uppfattningen och framhöll att det ska finnas en vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen om skadlighet i arbetet, men att det inte bör krävas "full vetenskaplig bevisning" (a. prop. s. 42 f.). Mot bakgrund av de studier som har tillkommit under senare år konstaterar Regeringsrätten att det 424

424 får anses sannolikt att hög arbetsbelastning och stress kan orsaka psykisk ohäls a, se bl.a. Utmattningssyndrom stressrelaterad psykisk ohälsa (Socialstyrelsen 2003) och Westerholm, P. (red.), Psykisk arbetsskada (Arbete och hälsa 2008:42:I Göteborgs universitet). Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned A.L:s arbetsförmåga är en följd av att hon har utsatts för skadlig inverkan i arbetet. För att avgöra detta måste omfattningen och varaktigheten av de påfrestningar som har förekommit i arbetet värderas. När det gäller psykisk ohälsa ska bl.a. hög arbetsbelastning, stress och bristande kontroll över det egna arbetet beaktas. Den försäkrades fysiska och psykiska tillstånd och sårbarhet har också betydelse. Vidare är det tidsmässiga förhållandet mellan exponeringen för den skadliga inverkan i arbetet och besvärens uppkomst av intresse liksom besvärens varaktighet. Slutligen måste det prövas om konkurrerande skadeorsaker kan medföra att det inte finns tillräckliga skäl för att anse att skadan har uppkommit på grund av arbetet. I målet får anses klarlagt att A.L. i sitt arbete som arbetsförmedlare har haft en mycket hög arbetsbelastning med betydande inslag av psykisk stress. Hennes möjligheter att påverka sin arbetssituation har periodvis varit små, och hon har inte fått avlastning i arbetet trots att hon begärt det. Hon har emellertid inte tidigare haft psykiska problem, och det framgår inte heller att hon på annat sätt varit särskilt sårbar för stressfaktorer. Vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan exponeringen för dessa påfrestningar och sjukdomsbesvären kan det konstateras att A.L:s arbetsbelastning var mycket hög under hösten I februari 2003 började hon ett nytt arbete inom Arbetsförmedlingen utan att någon övertog hennes tidigare arbetsuppgifter, och hon var därför dubbelarbetande under sex veckor. Hon blev sjukskriven för trötthet i april Av de journalanteckningar som föreligger i målet framgår inte att hon har beskrivit sin arbetssituation som något stort problem. Under det första året av sjukskrivningen synes hon själv ha hänfört sina besvär väsentligen till påfrestningar i privatlivet och till somatiska problem. Anmälan om arbetsskada gjordes först i juni Till följd av det anförda finner Regeringsrätten inte att övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som satt ned A.L:s arbetsförmåga har orsakats av faktorer i arbetet. Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet. Regeringsråden Heckscher och Lundin var av skiljaktig mening och biföll A.L:s överklagande och ansåg att domen borde ha följande lydelse fr.o.m. tredje stycket under rubriken Regeringsrättens bedömning. Det är klarlagt att A.L. i sitt arbete som arbetsförmedlare har haft en mycket hög arbetsbelastning med inslag av stor psykisk stress. Hennes möjligheter att påverka sin arbetssituation har varit förhållandevis små och hon har inte fått avlastning i arbetet eller annat stöd trots att hon har begärt det. Vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan exponeringen för skadlig inverkan och uppkomsten av hennes sjukdomsbesvär kan det konstateras att hon blev sjukskriven för sina besvär i april Under hösten 2002 var hennes arbetsbelastning mycket hög och hon hade ansvar för ett mycket betydande antal arbetssökande samtidigt som medlen tog slut. I februari 2003 började hon ett nytt arbe te inom Arbetsförmedlingen utan att någon övertog hennes tidigare arbetsuppgifter, och under sex veckor var hon därför dubbelarbetande. Det föreligger således ett tydligt tidssamband mellan exponeringen för hög arbetsbelastning och uppkomst av sjukdomsbesvären. A.L. har inte tidigare drabbats av psykisk ohälsa. De enda konkurrerande skadeorsaker som har nämnts är vissa påfrestningar i hennes privata liv. Försäkringskassan har dock inte tagit upp dem förrän efter det att Regeringsrätten beslutade att meddela prövningstillstånd och Försäkringskassan har inte gjort gällande att det är dessa som har orsakat hennes sjukdomsbesvär, utan endast att de "skulle kunnat medföra eller bidra till sjukskrivning". Enligt 37 förvaltningsprocesslagen (1971:291) får omständigheter som klagande åberopar först i Regeringsrätten beaktas endast om det föreligger särskilda skäl. Denna regel bör även tillämpas på motparten. Med den bedömning i sakfrågan som vi redovisar i nästa stycke som är till den enskildes förmån får det anses föreligga sådana skäl. När det finns konkurrerande skadeorsaker ska bedömningen av orsakssambandet göras utifrån vilken faktor som kan anses vara den viktigaste sjukdomsorsaken. Det finns inget i utredningen som visar att de konkurrerande faktorerna utgör något annat än en mindre bidragande orsak till besvären. Den faktor som framstår som den mest väsentliga orsaken till sjukdomsbesvären är arbetet. Regeringsrätten finner till följd av det anförda att övervägande skäl talar för att de sjukdomsbesvär som sätter ned A.L:s arbetsförmåga har orsakats av faktorer i arbetet. 425

425 Föredraget , föredragande Samuelsson, målnummer RÅ 2010 ref

426 NJA 2012 s. 685 Ersättning från trygghetsförsäkring för arbetsskada som har tillerkänts skadelidande för lyte och men ska enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer avräknas från trafikskadeersättning som begärs för samma skada. Stockholms tingsrätt H.U. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot If Skadeförsäkring AB (publ.) som framgår av tingsrättens dom. Tingsrätten (rådmannen Ann-Sofie Broqvist) anförde i dom den 5 maj 2009: BAKGRUND Strax efter klockan sju på morgonen den 14 februari 2005 gick H.U. från sin bostad på Svartkärrsvägen i Saltsjöbaden. Hon skulle möta sin son G.U. för att få skjuts av honom till arbetet. H.U. gick på trottoaren längs med Svartkärrsvägen när hon såg en traktor en bit längre bort. H.U. som uppfattade att traktorn kom körande mot henne på trottoaren klev ut på gatan där hon halkade omkull och bröt foten. Traktorföraren H.O. stannade traktorn och försökte hjälpa H.U. upp. H.U. ringde till sin son som kom till platsen. Traktorn var trafikförsäkrad hos If Skadeförsäkring AB (If). H.U. har genom sin arbetsgivare fått ersättning från AFA Trygghetsförsäkring (AFA) för skadan med kr avseende lyte och men motsvarande en medicinsk invaliditet på 25 procent. Tvisten rör dels frågan om H.U:s personskada uppkommit i följd av trafik, dels om hon är berättigad till trafikskadeersättning vid sidan av den försäkringsersättning för samma skada som hon uppburit från AFA. YRKANDEN M.M. H.U. har, som hon slutligen bestämt sin talan, yrkat att If ska förpliktas att till henne betala kr jämte ränta. If har bestritt käromålet. Det yrkade beloppet samt ränteberäkningen har vitsordats såsom skäligt i och för sig. GRUNDER OCH UTVECKLING AV TALAN H.U. har som grund för sin talan anfört följande. Den personskada som hon drabbats av har uppkommit i följd av trafik. Hon har därför rätt till ersättning för lyte och men med kr, motsvarande en medicinsk invaliditet om 20 procent (beloppet och procentsatsen har justerats ner till de nivåer som If har vitsordat). If har som grund för sitt bestridande anfört följande. If, som inte vitsordar det av H.U. beskrivna händelseförloppet, bestrider att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. Om det visas att H.U. var tvungen att Sida 686 väja för traktorn på det sätt hon har beskrivit vitsordas emellertid att skadan har uppkommit i följd av trafik. För det fall skadan anses ha uppkommit i följd av trafik har H.U. ändå inte rätt till ytterligare ersättning för lyte och men eftersom hon redan fått kr för samma skada från AFA. H.U. har sakframställningsvis i huvudsak anfört följande. Hon gick på trottoaren längs med Svartkärrsvägen. Trottoaren var plogad och sandad men det låg ett tunt snötäcke på trottoaren och på vägbanan. En traktor med uppfälld plog kom körande mot henne på trottoaren. Traktorn kom i en uppförsbacke och det var troligen svårt för föraren att se henne med plogen uppfälld. För att inte bli påkörd av traktorn tvingades hon att kliva ut i körbanan. Traktorn var då ungefär sju meter ifrån henne. Körbanan var glashal under det tunna 427

427 snötäcket och hon halkade och slog sig så illa att hon inte kunde ta sig upp. Traktorföraren uppmärksammade henne först när hon låg ned. Han stannade traktorn och försökte hjälpa henne upp. Hon ringde efter sin son som väntade på henne i sin bil i närheten. När sonen kom till platsen såg han hjulspår efter traktorn i nysnön på trottoaren. Sonen körde henne till sjukhus där man konstaterade att hon hade brutit foten. Hon har fått kr från AFA för lyte och men. If har sakframställningsvis i huvudsak anfört följande. Traktorföraren H.O. befann sig på Svartkärrsvägen där han skulle ploga och sanda en gångväg som leder fram till en trappa som leder ner från Svartkärrsvägen. Han skulle inte ploga och sanda trottoaren eftersom det sköttes av en annan person. H.O. körde in vid trappan och korsade därigenom trottoaren. När H.O. hade plogat och sandat gångvägen backade han ut på körbanan och fortsatte upp längs Svartkärrsvägen i riktning mot Fisksätra. Han såg då att en kvinna föll omkull och blev liggande i den motsatta körbanan. Han körde fram till henne och stannade för att hjälpa henne upp. Det enda tillfälle som H.O. körde på trottoaren var när han korsade den för att komma till gångvägen. Även om H.O. hade kört på trottoaren har det inte tvingat ut H.U. i gatan eftersom hon befann sig på andra sidan gatan. Om det emellertid visas vara som H.U. påstår, att hon tvingades stiga undan för traktorn, vitsordar If att skadan har uppkommit i följd av trafik. H.U. har emellertid ändå inte rätt till trafikskadeersättning eftersom hon redan har erhållit ersättning från AFA för den aktuella skadan. Hon har inte rätt till dubbel ersättning. Enligt 2 p. 2 avtalet om ersättning vid personskada (PSA), som administreras av AFA, ersätts inte färdolycksfall som täcks av trafikskadelagen. Eftersom ersättning har utbetalats har AFA uppenbarligen bedömt att det inte varit fråga om en trafikskada. BEVISNING H.U. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med G.U. If har åberopat vittnesförhör med traktorföraren H.O. Sida 687 H.U. har i huvudsak berättat följande. Hon gick nerför Svartkärrsvägen när en traktor kom körande mot henne på trottoaren. Hon är helt säker på att traktorn körde på trottoaren; den hade ena hjulparet på körbanan men den befann sig på trottoaren som är ca 1,5 m bred. Det satt inte någon plog på traktorn och traktorn hade inte heller någon sand. Eftersom traktorn inte gjorde någon gest att väja för henne gick hon ut på Svartkärrsvägen där hon halkade och föll omkull. Om hon inte hade väjt för traktorn hade hon blivit påkörd. Traktorn var ca tio meter ifrån henne när hon gick ut i gatan. Traktorföraren stannade när han var jäms med henne och frågade om han kunde hjälpa henne upp men hon svarade att hon inte kunde stå upp. Traktorföraren sade att hon kunde krypa hem eftersom hon hade så nära hem. Hon tror att traktorföraren såg när hon kom ut från sitt hus. Hon ringde till sin son G. som kom till platsen i ilfart. G.U. har i huvudsak berättat följande. Hans mamma H.U. ringde honom och sade att hon hade ramlat på Svartkärrsvägen. Han körde dit och på vägen dit märkte han att det var väldigt halt eftersom bilens antisladdfunktion gick på. Han såg sin mamma ligga två tre meter ut på gatan i backen på Svartkärrsvägen. Det stod en traktor på trottoaren i jämnhöjd med H.U. Det låg ett tunt täcke nysnö på marken. Han såg att traktorn hade kört på trottoaren eftersom det var hjulspår på trottoaren bakom traktorn hela vägen ner till den korsande Vinterbrinksvägen. Traktorn hade en uppfälld plog och en sandmaskin men den hade varken plogat eller sandat. Han blev irriterad och frågade föraren varför denne körde på trottoaren när han varken plogade eller sandade. Traktorföraren mumlade något till svar. Han skjutsade sin mamma till akuten på Nacka sjukhus där det konstaterades att hennes fot var bruten. H.O. har i huvudsak berättat följande. Vid olyckstillfället var han anställd av Nacka kommun. I hans arbetsuppgifter ingick att ploga och sanda parkvägar. Han hade arbetat med plogning i drygt 18 år. På Svartkärrsvägen var hans enda uppgift att ploga och sanda en ca sju åtta meter lång parkväg mot en trappa vid en vändplan. Han körde in vid trappan och korsade därigenom trottoaren, som är ca 1,5 m bred. Därefter backade han ut och körde Svartkärrsvägen i riktning mot Fisksätra varvid han hade trottoaren på sin högra sida. På ett 428

428 avstånd av ca meter såg han att en kvinna halkade omkull och hamnade på rygg i den motsatta körbanan. Han stannade traktorn i höjd med kvinnan. Möjligen körde han då upp på trottoaren med det ena hjulparet. Han fick inte hjälpa H.U. upp men han stannade kvar så att hon inte skulle bli överkörd. Han visste inte var H.U. bodde och han sade inte att hon skulle krypa hem. H.U. sade att hon hade brutit foten och att hon väntade på sin son. Hennes son kom till platsen. Sonen var irriterad för att han inte hade sandat. Han varken plogade eller sandade på Svartkärrsvägen eller trottoaren eftersom det är gatumark och sköts av en entreprenör. När han kom till Svartkärrsvägen den aktuella morgonen var det plogat och sandat på vägen och trottoaren. Han tror inte att det hade snöat efter det. Den traktor som hade plogat trottoaren hade likadana hjulspår som hans traktor och det måste ha varit dennes hjulspår som var på trottoaren. Han tror att H.U. korsade Svartkärrsvägen för att hon blev rädd för traktorn. DOMSKÄL Tingsrätten har först att ta ställning till om H.U:s personskada har uppkommit i följd av trafik. H.U. har bevisbördan för detta varvid hon har att göra det klart mera sannolikt att skadan har uppkommit på det sätt Sida 688 som hon har påstått än att den har uppkommit på något annat sätt (se NJA 2006 s. 721). H.U. har vid förhör med henne uppgett att hon är helt säker på att traktorn kom körande mot henne på trottoaren, även om ena hjulparet var på körbanan, och att hon tvingades kliva ut i gatan för att undgå att bli påkörd. För att det faktiskt gått till på det sättet talar att H.U. knappast hade någon anledning att annars gå ut i körbanan eller korsa vägen, särskilt inte som det enligt vad som upplysts inte finns någon trottoar på andra sidan Svartkärrsvägen. Vidare har G.U. uppgett att traktorn stod på trottoaren när han kom till platsen och att han såg att det var hjulspår i nysnön bakom traktorn längs med trottoaren ända ner till Vinterbrinksvägen. G.U:s uppgifter stöder således H.U:s version av händelseförloppet. Mot H.U:s uppgifter om händelseförloppet står H.O:s uppgift att han inte körde på trottoaren. H.O. har uppgett att han körde på vägbanan uppför Svartkärrsvägen när han på meters håll såg H.U. ramla omkull i motsatt körbana och att H.U. troligen gick ut i gatan för att hon blev rädd för traktorn. Det är emellertid mindre sannolikt att H.U., om traktorn framfördes på vägen såsom H.O. uppgett, skulle lämna den förhållandevis säkra trottoaren för att kliva ut i vägbanan framför traktorn, låt vara på ett avstånd av meter. H.O. har vidare förklarat hjulspåren på trottoaren med att de kom från den traktor som hade plogat trottoaren tidigare på morgonen men han har också uppgett att G.U. var irriterad på honom för att han inte hade sandat trottoaren, vilket talar för att det hade snöat efter det att trottoaren hade plogats och sandats. Mot bakgrund av att det, enligt vad H.U. har anfört och som inte har ifrågasatts av If, låg ett tunt lager nysnö på marken, är det mer sannolikt att de hjulspår som G.U. såg på trottoaren bakom traktorn verkligen kom från H.O:s traktor än från den traktor som hade plogat där tidigare under morgonen. Det har framkommit att Svartkärrsvägen går i en backe upp från Vinterbrinksvägen och att det var mycket halt på Svartkärrsvägen. Det hala väglaget i kombination med uppförsbacken kan ha utgjort ett skäl för H.O. att delvis köra på den sandade trottoaren för att få fäste för hjulen och komma uppför backen. Det har vidare framgått av förhöret med H.O. att han känt sig anklagad för olyckan. Det kan inte uteslutas att denna omständighet kan ha påverkat hans minnesbild av händelsen. Vid den samlade bedömning av samtliga omständigheter som tingsrätten har att göra framstår det mot bakgrund av det anförda som klart mer sannolikt att H.U. tvingades kliva ut i gatan för att undgå att bli påkörd av traktorn som framfördes på trottoaren, än att händelseförloppet varit något annat. If har om tingsrättens bedömning skulle bli den nu angivna vitsordat att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. H.U:s skada skall därför anses ha uppkommit i följd av trafik. 429

429 Frågan är då om H.U. ändå inte är berättigad till trafikskadeersättning med hänsyn till att hon redan fått ersättning för lyte och men för samma skada genom sin arbetsgivares försäkring. Enligt 17 trafikskadelagen (1975:1410) får en skadelidandes rätt till trafikskadeersättning, utöver vad som anges i den lagen, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt försäkringsavtalslagen kan medföra begränsning av försäkringsgivarens Sida 689 skyldighet att utge försäkringsbelopp. Enligt 18 samma lag får den som drabbats av trafikskada, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Bestämmelsen i 18 har behandlats av Ulf K. Nordenson i hans kommentar till trafikskadelagstiftningen Trafikskadeersättning (1977, s. 252 f.) enligt följande: Något förnuftigt skäl att hindra en skadelidande från att på en gång kräva skadestånd och begära trafikskadeersättning med anledning av en och samma skada synes inte finnas att han inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation är självklart: det följer redan av allmänna rättsgrundsatser Närmast till hands synes det därför ligga att tillägget av orden i stället endast varit avsedda att tydligare markera, att den skadelidande inte kan få dubbel ersättning, eller rättare sagt inte kan få sammanlagt högre ersättning än som motsvarar hela skadan. Bestämmelsen finns också kommenterad i Karnov enligt följande: Det objektiva trafikskadeansvaret enligt TskL och de fullständiga garantierna för att ersättning betalas i förening med reglerna om att ersättning skall bestämmas enligt skadeståndslagens regler medför att den som har lidit en trafikskada som ger rätt till trafikskadeersättning normalt inte har något intresse av att kunna vända sig med ersättningskrav mot någon som kan vara ansvarig för skadan enligt skadeståndsrättsliga regler, t.ex. föraren av det skadeorsakande fordonet. Det har dock inte ansetts finnas skäl att införa lagbestämmelser som hindrar sådana skadeståndskrav. Men givetvis kan den skadelidande inte få dubbel ersättning (angående innebörden av orden i stället i lagtexten, se Nordenson, 1977, s. 252 f.) Å andra sidan kan det tänkas att prövningen av t.ex. vållande- eller medvållandefrågor eller själva skadevärderingen utfaller olika när det gäller trafikskadeersättningen och vid bedömningen av skadeståndskravet; detta kan leda till att skadeståndet blir större än trafikskadeersättningen eller tvärtom. Som Ulf Nordenson anfört är det en allmän rättsgrundsats att en skadelidande inte har rätt till dubbel ersättning. Vad som sägs angående möjligheten att samtidigt uppbära skadestånd och trafikskadeersättning har bäring också på möjligheten att samtidigt uppbära trafikskadeersättning och annan försäkringsersättning. En skadelidande har alltså inte rätt till dubbel kompensation. H.U:s talan skall på grund av det anförda lämnas utan bifall.. DOMSLUT Käromålet ogillas. Svea hovrätt H.U. överklagade i Svea hovrätt och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan. If Skadeförsäkring bestred ändring. 430

430 Sida 690 Hovrätten (hovrättsråden Bo Blomquist, Lars-Åke Olvall och Carina Bring Sjögren, referent) anförde i dom den 27 januari 2011: UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN Bolaget har i hovrätten medgivit att H.U:s skada har uppkommit i följd av trafik. I övrigt har parterna åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. De har inte åberopat någon bevisning i hovrätten. HOVRÄTTENS DOMSKÄL Den fråga som hovrätten har att besvara är om H.U. har rätt till trafikskadeersätt ning för sin personskada trots att hon redan fått ersättning för samma skada från den av arbetsgivaren tecknade trygghetsförsäkringen. Trafikskadeersättning ska enligt 9 trafikskadelagen bestämmas enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen. Av kapitlets 1 framgår att H.U:s skada är av sådant slag som ger rätt till ersättning. I 3 finns bestämmelser om avräkning av förmåner som den skadelidande har rätt till, t.ex. ersättning från arbetsskadeförsäkring. Dessa bestämmelser om avräkning gäller bara vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll och är enligt sin lydelse inte tillämpliga i det här fallet. Bestämmelserna om avräkning av förmåner infördes i skadeståndslagen år 1995 och fick sin nuvarande utformning senare samma år. I förarbetena till den senare lagändringen (prop. 1994/95:229) konstaterades att en eventuell överkompensation för ideell skada enligt då gällande bestämmelser om avräkning inte skulle avräknas från skadestånd för inkomstförlust. Vidare gjordes den bedömningen att det i det då rådande läget inte fanns anledning att göra några stora ingrepp i ersättningssystemets struktur men att det så småningom kunde finnas anledning att överväga frågorna om samordning mellan försäkringsersättning och skadestånd i ett vidare perspektiv. Liknande överväganden gjordes vid riksdagsbehandlingen av propositionen (Lagutskottets betänkande 1995/96:LU3). År 1999 fick Personskadekommittén i uppdrag att se över reglerna om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från försäkringar av annat slag (dir. 1999:18). Kommittén skulle bl.a. överväga om det fanns skäl att föreskriva avräkning även när det gäller ersättning för ideell skada. Frågan togs upp i kommitténs betänkande (SOU 2002:1) Samordning och regress. Kommittén ansåg att en utvidgning av samordningsreglerna i 5 kap. 3 skadeståndslagen till att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga och uttalade att det är tveksamt om skadeföljder av rent ideell karaktär överhuvudtaget kunde överkompenseras. Som framgår av det tidigare har paragrafen inte heller ändrats sedan år Det sagda innebär att lagstiftaren klart har gett uttryck för att bestämmelsen i 5 kap. 3 skadeståndslagen bör tillämpas enligt sin ordalydelse Sida 691 och att denna i ett fall som det nu aktuella inte ger vika för någon allmän rättsgrundsats av motsatt innebörd. Hovrätten finner mot denna bakgrund att den försäkringsersättning som H.U. har erhållit från arbetsgivarens trygghetsförsäkring inte kan frånta henne rätten till trafikskadeersättning. Bolaget ska alltså förpliktas utge det av H.U. yrkade kapitalbeloppet jämte ränta.. HOVRÄTTENS DOMSLUT Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten förpliktade If Skadeförsäkring AB att till H.U. betala kr jämte ränta. Högsta domstolen If Skadeförsäkring överklagade och yrkade att HD skulle lämna H.U:s talan utan bifall. H.U. motsatte sig att hovrättens dom ändrades. 431

431 HD avgjorde målet efter föredragning. Föredraganden, justitiesekreteraren Magnus Wulkan, föreslog i betänkande följande dom: DOMSKÄL Bakgrund 1. H.U. bröt foten när hon på morgonen den 14 februari 2005 halkade och föll på väg till sitt arbete. Att hon halkade berodde på att hon blev tvungen att gå ned från trottoaren och ut på vägbanan när en plogbil kom körande mot henne på gångbanan. Som statligt anställd omfattades hon av Avtal om ersättning vid personskada (PSA). Genom avtalet fick hon ersättning med kr för lyte och men. H.U. har i detta mål begärt att If Skadeförsäkring (i vilket bolag plogbilen var försäkrad) ska betala trafikskadeersättning till henne med kr avseende lyte och men. 2. If Skadeförsäkring har medgett att H.U:s skada uppkommit i följd av trafik, men gjort gällande att hon inte har rätt till ersättning utöver den som hon redan erhållit genom PSA. 3. Frågan i målet är således om det förhållandet att H.U. har fått ersättning från PSA som överstiger det belopp hon har begärt att få som trafikskadeersättning medför att sådan ersättning inte ska utgå. Något om trygghetsförsäkringar 4. Avtal om ersättning vid personskada (PSA) är, liksom t.ex. Trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), en så kallad trygghetsförsäkring. Trygghetsförsäkringarna tillkom under 1970-talet genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och är ett komplement till det grundläggande skydd som främst den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen tillhandahåller. Ett väsentligt motiv för försäkringens tillkomst var att göra skadeståndsprocesser vid arbetsskadefall onödiga. Därför ställdes inte krav på bevisning om vållande (uppsåt eller oaktsamhet) för att ersättning skulle utgå (numera gäller krav på vållande beträffande viss ersättning, dock inte vad gäller ideell skada). En trygghetsförsäkring ska i princip ge ersättning vid arbetsskadefall enligt skadeståndsrättens normer (för en ingående beskrivning om tillkomsten och utvecklingen av trygghetsförsäkringen, se Edvard Sida 692 Nilsson m.fl., Personskaderättens utveckling ersättning på grund av individuell skadeståndsrätt eller kollektiv försäkring, Nordisk försäkringstidskrift 3/1996, s ). Trafikskadeersättning 5. Trafikskadeersättning utgår bl.a. för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon, se 8 trafikskadelagen (1975:1410). Inte heller vad gäller trafikskadeersättning behöver den skadelidande bevisa vållande. I viss mån är ersättningsanordningarna vid arbetsolycksfall förebild och tanken är att en trafikskadad ska ha lika lätt att få sin ersättning som en person som har drabbats av olycksfall i arbetet (se Erland Strömbäck m.fl., Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada, 7 uppl. 2009, s. 18 f.). 6. I 9 trafikskadelagen anges att i fråga om trafikskadeersättning tillämpas bl.a. 5 kap. skadeståndslagen. 7. Av 5 kap. 3 skadeståndslagen framgår att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll ska vissa förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till avräknas. Detta brukar utt ryckas så att förmånerna samordnas med skadeståndet. Om förmånen inte ska samordnas, utan i stället får uppbäras utan att det inverkar på skadeståndet, sägs att den kumuleras med skadeståndet. 8. Bestämmelsen gäller inte vid bestämmande av skadestånd för ideell skada. Frågan om det fanns skäl att införa bestämmelser om avräkning även när skadestånd för ideell skada ska bestämmas har varit föremål för utredning. Den s.k. Personskadekommittén kom dock till slutsatsen att en utvidgning av samordningsreglerna t ill att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga (se SOU 2002:1, s ). Syftet bakom reglerna om samordning 9. När reglerna om samordning infördes i skadeståndslagen uttalades i lagmotiven att den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna var att den skadelidande skulle försättas i 432

432 samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Dessutom tillgodosågs hans eller hennes intresse att få ersättning för ideell skada. Vidare angavs att det, på grund av försäkringsväsendets utbredning, torde vara betydligt vanligare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel och att den trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 gällt på större delen av arbetsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersättning enligt skadeståndsrättens normer var av stort intresse. 10. När det gällde frågan om ersättning för personskada anfördes det vidare att skadeståndet borde ses som en del i ett större system, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingick och som hade till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder. Däremot fanns det inte någon anledning att den skadelidande genom detta ersättningssystem skulle erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Vid skadeståndets bestämmande borde alltså användas principer som inte ledde till vare sig över- eller underkompensation. Det angavs slutligen att till stor del hade sådana grundsatser redan utbildats i praxis och att också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ byggde på dessa grundsatser (prop. 1975:12 s. 99 f.). Sida I förarbetena till trafikskadelagen uttalades att eftersom trafikskadeersättning formellt sett inte utgör skadestånd kunde det sättas i fråga huruvida man, utöver de skadeståndsbestämmelser som det uttryckligen hänvisas till i 9 trafikskadelagen, även skulle kunna tillämpa allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser på trafikskadeersättning. Lagstiftaren ansåg dock att så borde kunna ske och anförde som exempel härpå att de grundsatser om adekvat kausalitet som hade utvecklats inom skadeståndsrätten borde tillämpas även när det gällde trafikskadeersättning. Frågan vilka skadeståndsrättsliga grundsatser som i övrigt borde gälla överlämnades till rättstillämpningen (prop. 1975/76:15 s. 113). Förhållandet mellan trafikskadeersättning och skadestånd 12. I 18 trafikskadelagen anges att den som drabbas av en skada i följd av trafik med ett motordrivet fordon, trots att han kan få trafikskadeersättning, i stället får kräva skadestånd enligt vad som gäller om detta. Detta innebär dock inte att den skadelidande kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning. I den juridiska litteraturen har angetts att det är självklart att man inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation och att detta följer redan av allmänna rättsgrundsatser (Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, s Se även Matts Nordell, Trafikskadelagen, 1 juli 2012, Karnov, kommentaren till 18 trafikskadelagen). 13. Samma bedömning gjordes i rättsfallet NJA 2006 s. 738, där erhållen trafikskadeersättning för ideell skada avräknades från det skadestånd som dömdes ut. HD uttalade därvid att det tidigare utbetalda beloppet (trafikskadeersättningen) var avsett att täcka samma ersättningsanspråk som det som det var fråga om i målet och följaktligen skulle avräknas. Förhållandet mellan ersättning från trygghetsförsäkringar och skadestånd 14. Som ovan angetts var ett väsentligt motiv för trygghetsförsäkringarnas tillkomst att göra skadeståndsprocesser vid arbetsskadefall onödiga. Således innehåller försäkringsvillkoren regelmässigt en bestämmelse som hindrar arbetstagaren att väcka en skadeståndstalan mot bl.a. arbetsgivaren. 15. I doktrinen har hävdats att ersättningar från trygghetsförsäkringar givetvis inte ska falla under avräkningsreglerna utan att utgångspunkten i stället är att den som har uppburit sådan ersättning redan får i huvudsak anses ha gottgjorts med vad som svarar mot ett skadestånd. Ersättningen kompletterar andra typer av gottgörelse upp till skadeståndsnivån. Motsvarande avräkning som skedde i NJA 2006 s. 738 (som alltså gällde trafikskadeersättning oc h skadestånd) bör gälla när förmåner från andra skadeståndsrättsliga ersättningskällor sammanträffar (se Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl. 2011, s. 285, se även Erland Strömbäck m.fl., Trafikskadelagen. Ersättning vid trafikskada, 7 uppl. 2009, s. 27). 433

433 16. En i viss mån avvikande uppfattning redovisas av Mia Carlsson som anser att ersättning från en trygghetsförsäkring inte nödvändigtvis skulle falla vid sidan om avräkningsreglerna, för det fall en sådan talan skulle uppkomma, men att meningen dock knappast är att den skadelidande ska få dubbel ersättning (se Mia Carlsson, Arbetsskada, ak. avh. 2008, s. 128 f., jfr även Jan Hellner och Marcus Radetzki i Skadeståndsrätt, 8 uppl. 2010, s. 299). Sida 694 Bedömningen i detta fall 17. Trafikskadeersättning är förvisso formellt sett inte att betrakta som skadestånd. Ersättningen ska dock som framgått bestämmas med tillämpning av bestämmelserna i skadeståndslagen och i den mån det anses lämpligt med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. 18. Av det ovan anförda har framgått att varken trafikskadeersättning och skadestånd eller skadestånd och ersättning från en trygghetsförsäkring utgår vid sidan av varandra om de är avsedda att täcka samma ersättningsanspråk. Det får också anses vara en grundläggande skadeståndsrättslig princip att den skadelidande inte ska erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Det saknas anledning att inte tillämpa denna princip när det gäller bestämmande av trafikskadeersättning. 19. I och med att H.U. genom en trygghetsförsäkring (PSA) redan fått ersättning för det lyte och men hon åsamkades genom olyckan den 14 februari 2005 som överstiger det belopp hon i målet yrkat att få i form av trafikskadeersättning, kan hennes talan således inte vinna bifall. Med ändring av hovrättens dom ska därför tingsrättens domslut fastställas. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut. HD (justitieråden Marianne Lundius, Gudmund Toijer, Agneta Bäcklund, Ingemar Persson och Svante O. Johansson, referent) meddelade den 1 november 2012 följande dom: DOMSKÄL Frågan i HD 1. H.U. var på morgonen den 14 februari 2005 på väg till sitt arbete. I samband med att en plogbil kom körande mot henne på gångbanan blev hon tvungen att gå ned från trottoaren och ut på vägbanan. Hon halkade och föll därvid så illa att hon bröt foten. Som statligt anställd omfattades hon av en trygghetsförsäkring för arbetsskada som har tecknats mellan parter på den statliga arbetsmarknaden genom Avtal om ersättning vid personskada (PSA). Hon fick ur försäkringen ersättning för ideell skada med kr avseende lyte och men. H.U. har i detta mål begärt att If Skadeförsäkring, som höll plogbilen trafikförsäkrad vid olyckstillfället, ska betala trafikskadeersättning till henne med kr avseende lyte och men. If Skadeförsäkring har gjort gällande att H.U. har rätt till trafikskadeersättning, men inte utöver vad hon redan erhållit ur trygghetsförsäkringen PSA. 2. Frågan i HD är således om det förhållandet att H.U. har fått ersättning ur trygghetsförsäkringen PSA medför att hon inte är berättigad till ytterligare ersättning ur trafikförsäkringen för samma skada. Samordningsfrågor beträffande trafikförsäkring och trygghetsförsäkring 3. Ersättning enligt trygghetsförsäkringen PSA utgår på grund av arbetsskada. Som arbetsskada ersätts, såvitt nu är av intresse, oberoende av visad vårdslöshet skada till följd av olyckshändelse under färd till eller Sida 695 från arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet (färdolycksfall). Ersättningen omfattar bl.a. lyte och annat stadigvarande men som ska bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler. 434

434 4. Trafikskadeersättning utgår enligt 8 trafikskadelagen (1975:1410) för person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon. Ersättningen utgår oberoende av visad vårdslöshet och den beräknas enligt skadeståndsrättsliga principer. 5. Ersättning från trygghetsförsäkringen PSA och trafikskadeersättningen sammanträffar normalt inte. I trygghetsförsäkringen PSA anges att färdolycksfall som täcks av trafikskadelagen inte berättigar till ersättning. Trygghetsförsäkringen är således underordnad trafikförsäkringen varför ersättning inte utgår för färdolycksfall där trafikförsäkringspliktigt fordon är involverat. Om någon har erhållit ersättning ur trygghetsförsäkringen PSA och kräver ersättning även ur trafikförsäkringen, uppstår likväl ett fall av sammanträffande av ersättningar och samordning blir nödvändig. 6. Av 9 trafikskadelagen följer att samordning av trafikskadeersättning och annan ersättning ska ske enligt 5 kap. 3 skadeståndslagen. Av den sist nämnda paragrafen framgår att vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll ska vissa särskilt angivna förmåner som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till avräknas. Den gäller inte uttryckligen vid bestämmande av skadestånd för ideell skada. 7. När regleringen om samordning i 5 kap. 3 skadeståndslagen infördes uttalades i lagmotiven att den principiella utgångspunkten för skadeståndsreglerna var att den skadelidande skulle försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Dessutom tillgodosågs hans eller hennes intresse av att få ersättning för ideell skada. Vidare angavs att det, på grund av försäkringsväsendets utbredning, torde vara betydligt vanligare att skadestånd utgår ur en ansvarsförsäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel. Den trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 har gällt på större delen av arbetsmarknaden och som vid yrkesskador ger full ersättning enligt skadeståndsrättens normer ansågs vara av stort intresse i sammanhanget. Beträffande ersättning för personskada anfördes att skadeståndet borde ses som en del i ett större system, där även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar ingick och som hade till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder. Däremot fanns det inte någon anledning att den skadelidande genom detta ersättningssystem skulle erhålla mer än full ersättning för den skada han eller hon har lidit. Vid skadeståndets bestämmande borde alltså användas principer som inte ledde till vare sig över- eller underkompensation. Det angavs slutligen att till stor del hade sådana grundsatser redan utbildats i praxis och att också ersättningsanordningar av trygghetsförsäkringens typ byggde på dessa grundsatser. (Jfr prop. 1975:12 s. 99 f.) Sida 696 Hindrar samordningsbestämmelsen i skadeståndslagen avräkning av ersättning för ideell skada? 8. Eftersom 5 kap. 3 skadeståndslagen inte omfattar ideellt skadestånd har det ifrågasatts om det kunde finnas skäl att införa bestämmelser om avräkning även när skadest ånd för ideell skada ska bestämmas. Personskadekommittén, som fick i uppdrag att utreda frågan, kom dock till slutsatsen att en utvidgning av samordningsreglerna till att även omfatta ersättning för ideell skada inte borde komma i fråga (se SOU 2002:1 s ). Den inställning som kommittén gav uttryck för bygger dock inte på rättsuppfattningen att bestämmelsen i sin aktuella lydelse uteslöt att avräkning ändå kunde ske (a. SOU s. 72 f.). Allmänna principer kan således tillämpas vid sidan om de uttryckliga lagreglerna i skadeståndslagen när ersättning sammanträffar. Samordningsbestämmelsen i skadeståndslagen hindrar således inte avräkning av ersättning för ideell skada. Avräkning enligt skadeståndsrättsliga principer 9. En utgångspunkt inom skadeståndsrätten är att ersättningen ska bestämmas enligt principer som leder till varken över- eller underkompensation (se p. 7 ovan). I anslutning till detta har i den juridiska litteraturen angetts att man inte kan uppbära både skadestånd och trafikskadeersättning för samma skada och därigenom få dubbel kompensation. Detta sägs följa redan av allmänna rättsgrundsatser. (Se Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1985, 435

435 s. 253, jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 4 uppl., 2011, s. 285 och Mia Carlsson, Arbetsskada, 2008, s. 128 f.) 10. Denna rättsgrundsats har även kommit till uttryck i rättsfallet NJA 2006 s I fallet hade skadelidande uppburit trafikskadeersättning för ideell skada i form av sveda och värk. Fråga var om denna ersättning skulle avräknas från det i fallet yrkade skadeståndet. HD uttalade att den utbetalda trafikskadeersättningen avsett att täcka samma ersättningsanspråk som det som det var fråga om i målet och följaktligen skulle det avräknas från det skadestå nd som den skadelidande var berättigad till. Bedömningen i detta fall 11. I förevarande fall rör det sig om ersättning från två olika försäkringssystem. Ersättningen utgör inte i något fall skadestånd i egentlig mening och utgår oberoende av vållande. Av båda regelverken framgår emellertid att ersättningen ska bestämmas enligt skadeståndsrättsliga regler (se p. 3 och 4 ovan). Både trygghetsförsäkringen PSA och trafikförsäkringen syftar till att undvika omgången med en skadeståndstalan. Mot bakgrund härav bör samma princip tillämpas när förmåner från flera ersättningskällor som grundas på skadeståndsnormerna sammanträffar som när ersättning från en sådan källa och skadestånd sammanträffar. Detta innebär att ersättning som tillerkänns någon ur trygghetsförsäkringen ska avräknas från trafikskadeersättningen som utgår för Sida 697 samma skada. Avgörande måste vara att den skadelidande inte ska underkompenseras men inte heller överkompenseras. 12. H.U. har genom trygghetsförsäkringen PSA fått ersättning för det lyte och men som hon åsamkades vid olyckan den 14 februari Hon har nu yrkat trafikskadeersättning för lyte och men avseende samma skada. Vid bifall till hennes talan skulle hon få dubbel ersättning. Avräkning ska således ske med det belopp som hon redan har fått. Eftersom det hon erhållit från trygghetsförsäkringen PSA överstiger vad hon i detta mål har yrkat som trafikskadeersättning ska If Skadeförsäkrings överklagande bifallas. DOMSLUT Med ändring av hovrättens dom fastställer HD tingsrättens domslut. 436

436 437

437 438

438 439

439 440

440 441

441 442

442 443

443 444

444 445

445 446

446 447

447 448