Knektgården, Hedeviken

Transkript

1 Knektgården, Hedeviken (Av Olof Jansson) Ett bidrag till gårdens historia. Enligt sägnen skall under 1600-talet en krigare ha kommit från Dalarna och blivit gift i gården Kroks i Hedeviken, Herjedalen. Svärfadern skall ha givit honom en jordbit, där han byggt sig för. Av handlingar och papper synes detta även vara verkliga förhållandet och kan det vara av intresse att först söka vinna klarhet i gården Kroks äldsta historia. Den redogörelse, som här följer, är visserligen byggd på skattelängder och andra samtida handlingar, men det oaktat ännu blott snart sagt gissningar, även om stor sannolikhet förefinnes för deras riktighet. Den uppgift som redan Nordlander lämnat och detta med stöd av 1563 års tionderegister, att Hedeviken vid mitten av 1500-talet skulle ha varit Hede sockens folkrikaste by och haft ej mindre än 28 åbor, och vilken uppgift Modin sedermera tagit för god och använt i sin Härjedalens ortsnamn och bygdesägner, är felaktig, i det tionderegistrets uppgift avser såväl Vemdalen som Hedeviken. Å originallistan är först Hedeviken nämnt, varpå följer 7 namn. Därefter kommer ett mellanrum och sedan de återstående 21 namnen. I mellanrummet skulle med rätta stått Vemdalen, men har skrivaren uteglömt det. I de äldsta skattelängderna för Härjedalen är ej detta ovanligt, utan är mången gång endast någon enstaka by nämnd. Som bekant består Hedeviken av två byar, Norrviken och Sörviken, skilda genom Vikarsjön. Troligt är att Norrviken under början av 1500-talet bestått av endast en eller ett par gårdar och att bonden hetat Hafftor finna vi i skattelängden Olof Hafftor:/son/, Per Hafftorssonn och Swen Hafftorsson. Av dessa uppgifter får vi kanske sluta att gården vid mitten av talet delats i tre gårdar, varav tre bröder tagit var sin del. Vi må minnas, att befolkningen under 1500-talet var välbärgad ja snart sagt förmögen, innan landskapet härjades av den tidens grymma, plundrande och brännande krig såsom Nordiska sjuårskriget , Baltzarfejden med flera. Även annorstädes än i Hedeviken tyder de kvarvarande handlingarna på, att vi vid denna tid haft stora välbärgade gårdar som inom kort delats upp på flera ägare.

2 I Skatte Bog för 1599 uppräknas efter varandra Olluff Hafftorssönn och Staffaen Ollssenn, nog far och son. I Skatteregister finna vi endast Staffen Wigen och 1624 benämnes han lensman. Sista gången i hittills bekanta skattelängder förekommer han Han uppgives här som ensam ägare till en fuld gaard kommer så Joen Staphansson och skattar gården nu 12 trög är den delad mellan bröderna Per Joensson och Staffan Joensson och skattar var och en av dem 6 trög. Med detta kunna vi lämna gården Kroks. Enligt ett ännu bevarat köpebrev av 1640 säljer med sin kierre hustrues Ell samtycke Peder Joensson till sin hustrus systerson Hafftoer Joenssenn en ägesslått ligendis wed wemmenn wdi Wemdallen som ieg tilforene selff hafft och Brugt haffaer. Köpesumman var Nie goede rigzdaller in Specie. Denne Peder Joenssenn torde vara den, som uppbyggt Knektgården. Tyvärr är hustruns namn nästan utplånat, men hon har väl hetat Ella. Enligt sägnen skulle hon härstamma från Kroks och i så fall har hon väl varit dotter till ovannämnde Staffaen Ollssenn och syster till Joen Staphansson. Om hennes släkt upplyser ock brevet, att hon hade en systerson Hafftoer Joennssenn. Denne hennes systerson är omnämnd i skattelängderna från Hedeviken åren I förteckningen över sakfällt återfinna vi honom även och där läses: Hafftoer Joennssenn wdi Wiggen legedt samma jordepart som for:ne Brinild Mordtenssén oärligt besuttit och böxlade w /5/ dlr. Nämnda jordepart var belägen i Långå by. När Fredrik Orne på danska regeringens vägnar 1645 överlämnar Jämtland och Herjedalen till Sveriges ombud, medför han även en förteckning över Landy Skiöld och upptages där bland andra Hafftoer Jonsson i Långå 16 sk. Med svensktiden flyttar han helt över till Långå och upptages allt intill 1650 i dess skattelängder upptages för samma gård h. Kirstin Enkia, helt säkert hans hustru. Peder Joennssenn eller Per Knekt, som han antagligen till skillnad från sin hustrus brorson /?/ kallas i skatteländerna åren tycks sedan 1617 funnits i Hedeviken i det han då finnes upptagen i förteckningen till Almindelig Landschatt. 1627, 28, 31 och 34 är han upptagen som ödegaardsmand. Denna uppgift stämmer bra överens med sägnens uppgift. Äro nu dessa gissningar rätt, må han ha kommit till Hedeviken strax efter Baltzarfejden. Han tycks följaktligen ha uppnått en mycket hög ålder och mest hela sitt liv varit skriven för den gård, han uppbrutit å svärfaderns hemman. I sitt gifte hade han dottern Göle Persdotter, gift med en Erich Olsson, som övertager Knektgården på 1680-talet. Dessa hade åter barnen Staffan Eriksson f. 7/ och Märeta Ersdotter f d. 9/

3 1718 är Staffan Ersson skriven för gården, som då skattade för 3 trög. Gifte sig omkring 1725 med änkan Sigrid Persdotter f i Östansjö, Lillherrdal, och d. 13/ Hennes föräldrar voro Per Olofsson och Karin Ersdotter. Föräldralös vid 12 år kom hon i tjänst hos Sten Staffansson i Viken, där hon tjänte 12 år, varefter hon i 4 år hade plats hos Anders Jonsson, Buskan, Vemdalen. Efter att ha ytterligare tjänat hos Anders Pålsson i Tossåsen, Berg, 3 år, blev hon först gift med Olof Jönsson i Tossåsen. Änka 7 år senare återvände hon 1725 till Viken och blev som nämnt gift med Staffan Ersson. Äktenskapet blev barnlöst vid hösttinget kärade Staffan Eriksson till bonden Per Persson, Vemdalen, angående Bertilsänget, som Staffans morfader Per Jonsson måst sälja för fattigdoms skull. Rättens utslag 1728 och 1737 skiljt detta änge från Knektgården och lagt det under Per Perssons hemman. Denna handling har mycket stort intresse genom sina namnuppgifter. Vid 1720-talet tillkom en lag, som bestämde att varje gård skulle ha inägojord och slåtter efter sitt skattetal. Förut hade gammal hävd varit bestämmande och lett till mångfaldiga tvister och rättegångar, där det gällt att visa att den eller den slåttern i urminnes tid genom hävd hört till gården, men att änget sedan av en eller annan orsak kommit under annan mans bruk genom försäljning, pantsättning, ödesmål etc. Kunde man styrka att jordbiten av gammal hävd hört till hemmanet i svunnen tid, hade man rätt att återlösa den. Bertilsänget hade tydligen uppröjts till slått av någon företrädare på gården Kroks, sedermera givits Knekt-Pers hustru i utlösen, men Per hade måst sälja den för fattigdoms skull. Återvinningsprocessen börjar emellertid för sent. Var och en bör njuta sin del efter trög och skattetal. Per Persson, Uppman behåller Bertilsänget. Men vem var månne denne Bertil, som givit änget sitt namn? En svag antydan ger oss månne tionderegistret och skatteboken av år I den förra nämnes Jon Bertilsson och i den senare Bertil Vig. /Med detta vill jag ge en antydan om, hur viktig varje liten uppgift kan vara när det gäller att reda ut gårdens historia, Bertilsänget spelar här så stor roll att hela vår förut återgivna släkthistoria vid övergången till 1600-talet kan ramla sönder./ Som nämnts var äktenskapet mellan Staffan Ersson och Sigrid Ersdotter barnlöst. De antaga därför 1744 drängen Halvar Jonsson från Hån och Pigan Sigrid Eriksdotter, som är bördig från hemmanet Viken, till sytningsmän på sin ålderdom mot att de erhålla hemmanet. Till detta gav även Staffans gamla syster Märeta Eriksdotter sitt samtycke. Vid denna tid skattade

4 gården 8 trög mot 3 vid början av 1700-talet. Halvar Jonsson var gift med ovannämnda Sigrid Ersdotter och hade de barnen Staffan, Segri och Else. Segri Halvarsdotter d. 2/ var gift med Jon Olofsson, Viken. Else Halvarsdotter avled år avlider Halvar Jonsson och gården övertages av sonen Staffan Halvarsson, som 1779 erhöll lagfart sedan han utlöst sina två systrar. Själv barnlös överlämnade Staffan Halvarsson 1798 gården till sin släkting Staffan Jonsson från Hån och erhöll denne lagfart år Staffan Jonsson, kommer från nummer 8 Västgården i Hån, var gift med Ingeborg Jönsdotter och hade de barnen: Staffan Staffansson, Jon Staffansson f. 12/ d. 19/ samt Gertrud Staffansdotter. Den sistnämnda blev gift till Uppgården, Sörviken. Efter Staffan Jonssons död gifte änkan om sig med Olof Jönsson juli 1825 och hade med honom barnen Jöns och Halvar Olofsöner. 28 febr övertog Jon Staffansson Knektgården gifte han sig med Ingeborg Ersdotter f. 19/ Hon var dotter till Erik Svensson, Busk-Erik. Denne kom från Buskan, Hede och köpte Tavelgården i Norrviken avstod Jon Staffansson halva Knektgården till brodern Staffan och denne flyttade ut och byggde upp gården Östvallen. Sedermera sålde Staffan Östvallen och reste 1850 med sin familj han var gift med Gertrud Persdotter till Amerika. Jon Staffansson och Ingeborg Ersdotter hade barnen: Erik Jonsson f. 1836, Staffan Jonsson f. 1842, Olof Jonsson f. 1849, och Ingeborg Jonsdotter f Staffan Jonsson blev gift till Nergården, Sörviken, men sålde snart och flyttade till gården i Östersund. Hans dotter blev gift med en Backman i Tavelgården och dit flyttade även fadern på sin ålderdom. Olof Jonsson bebodde ett ställe Mora i Hedeviken och Ingeborg Jonsdotter blev gift till Östgården därsammastädes. Erik Jonsson fick 1862 faste å faderns fyra trög av Knektgården och var trolovad med Karin Jonsson Lagerkvist från Dalby, Värmland. Med henne hade Erik Jonsson en son Johan Eriksson f Denne är nu bonde å Knektgården. Modern, Karin Lagerkvist reste 1888 till Amerika.

5 5 juni 1911 övertog Johan Eriksson gården och är han gift med Anna Lovisa Olsson från Klövsjö. I sitt äktenskap hava de 6 barn, Erik, Olof, Anton, Ingeborg, Brita och Märta. Av dessa hava Erik och Olof sökt sig över till Amerika. Uppgifterna, hämtade ur domböcker samt ur handlingar tillhörande dels gården dels Herjedalens fornminnesförening, äro granskade och sammanställda av Olof Jansson Ljusnedal. April Avskrift av Olof Janssons original gjord av Björn och Gösta Eriksson, Jons, Hedeviken, 8/