Den orättvisa rättvisepolitiken

Transkript

1 Den orättvisa rättvisepolitiken

2

3 Den orättvisa rättvisepolitiken En idéskrift om utjämningspolitik Fredrik Bergström & Robert Gidehag

4 FÖRFATTARNA OCH AB TIMBRO 2001 GRAFISK FORM: SILVER SÄTTNING: ATELJÉ TYPSNITTET L&R AB, STOCKHOLM TRYCK: ELANDERS GOTAB, STOCKHOLM 2001 ISBN ISSN NR 24 CENTRUM FÖR VÄLFÄRD EFTER VÄLFÄRDSSTATEN TEL FAX

5 INNEHÅLL 1. INLEDNING 6 2. DEN OGENOMTÄNKTA UTJÄMNINGSPOLITIKEN KRITIK AV ETT STATISKT SYNSÄTT 10 Sverige ett land med mycket jämn inkomstfördelning 11 En jämn inkomstfördelning skapar vanmakt 14 Olika källor till ojämlikhet ALTERNATIVET DET DYNAMISKA PERSPEKTIVET 20 Vad är inkomströrlighet? 21 Inkomströrlighet utjämnar livsinkomster utan hjälp av skatter och bidrag och därmed faller det viktigaste argumentet för högskattestaten 28 Den svenska utjämningspolitiken försvårar för människor att påverka sin ekonomiska situation 30 Även utjämningspolitiken påverkar inkomströrligheten negativt 36 Hög tillväxt gynnar låginkomsttagarna SAMMANFATTNING KÄLLOR 48

6 1. Inledning* * Denna skrift baseras till stora delar på författarnas rapport Utjämningspolitiken och dess effekter på inkomstutjämningen och inkomströrligheten (Bergström & Gidehag, 2000).

7 Alla som har kontakt med barnens värld blir påminda om att rättvisa är ett svårt begrepp. Hur skall de plockade bären fördelas mellan syskon efter ansträngning eller efter en likhetsprincip? Om det senare, vad händer då med det ambitiösa barnets vilja att plocka bär nästa gång? När chips fördelas en lördag, bör man då ta hänsyn till fördelningen av chips lördagen innan eller skall varje fördelningstillfälle ses statiskt vid den aktuella tidpunkten? Är det rimligt att ett barn som har varit med om en traumatisk händelse under en tid får mer ömhet och kompensation än ett annat, som bara har skrubbat sitt knä eller kan det senare barnet då känna sig utstött? Vad händer i en klass om läraren bestämmer att alla skall ha samma betyg oavsett ansträngning? Svåra frågor som vuxna med kontakt med barn ständigt måste konfrontera. Emellertid tycks något hända med synen på rättvisa för de flesta som på ett eller annat sätt ägnar sig åt politik. Plötsligt blir rättvisa ett enkelt begrepp som i många fall ses som självklart. Rättvisa i det politiska samtalet har blivit ett mantra minst lika vanligt som vård-skola-omsorg. Att rättvisa är ett svårt begrepp, eller att synen på rättvisa inte är självklar, är ofta som bortblåst. Vänsterpolitik sägs alltid skapa rättvisa och den gängse synen har blivit att rättvisa uppnås om välståndet ett enskilt år är så jämnt fördelat som möjligt. Med solidarisk lönepolitik, progressiva skatter och inkomstprövade bidrag/subventioner har man velat skapa en så jämn årsvis fördelning av disponibla inkomster som möjligt. Något som utjämningspolitiken haft mycket stor framgång med. Frågan om vad begreppet rättvisa innebär är mycket viktig. För det första syftar den absoluta merparten av det offentliga åtagandet till fördelningspolitik. För den som vill se en liberal utveckling av samhället, med annorlunda fördelning av offentlig och privat ekonomi, måste rättvisefrågan beröras. Enbart effektiviseringar av befintlig verksamhet räcker inte som medel för 7

8 INLEDNING att minska den offentliga sektorn på ett betydelsefullt sätt. För det andra har politiken nu, för första gången sedan krisen under början av 90-talet, fått ökat spelrum. Under relativt lång tid tillbaka har den ekonomiska politiken styrts av yttre tvingande omständigheter. Nu finns större handlingsfrihet, vilket tillsammans med en uppblossande debatt om ökade klyftor skapar förutsättningar för en politisk omsvängning till mer av det gamla, mer av omfördelningspolitik och större offentliga åtaganden. Därför måste rättvisedebatten få större utrymme i det politiska samtalet. Under lång tid har den politiska debatten varit inriktad på samhällsekonomisk effektivitet. Frågan har gällt huruvida den svenska modellen, med mycket höga skatter för alla inkomstgrupper och stor offentlig sektor, har varit förenlig med samhällsekonomisk effektivitet och hög tillväxt. I takt med akademiska framgångar i denna fråga, och praktiska erfarenheter av det senaste årtiondets privatiseringsvåg och omläggning av makropolitiken, har frågan gradvis vunnits av det liberala lägret. Till och med i en socialdemokratisk budgetproposition talas numera om det ekonomiskt välgörande i en minskande skatte- och utgiftskvot. Mycket av det som för 20 år sedan framstod som utopiskt, t ex privata daghem och friskolor, är i dag accepterat. Men fortfarande finns ett hårdnackat motstånd mot större reformer av de offentliga systemen sådana som på ett fundamentalt sätt skulle kunna påverka fördelningen mellan den privata och den offentliga ekonomin och därmed den verklighet människor lever i. Mycket av detta motstånd bottnar i rättvisediskussionen. Motståndare tycks resonera ungefär på följande sätt: OK, kanske leder vårt system till något lägre effektivitet och lägre tillväxt, men det leder till något mycket viktigare, rättvisa. Vänsterns rättvisesyn har alltför länge fått stå oemotsagd. Det är nu dags att ta steget vidare och utmana vänstern på deras 8

9 planhalva, ty i grunden är den liberala tanken både ett tillväxtoch ett rättviseprojekt. Med vårt arbete de senare åren har vi velat sätta fokus på olika aspekter av inkomstfördelning och utjämningspolitik ytterst att på ett stringent sätt analysera den politiska rättvisesynen i Sverige. I princip är våra slutsatser att det gängse statiska perspektivet i utjämningspolitiken är ogenomtänkt och leder till orättvisa snarare än till rättvisa. I stället bör utjämningspolitiken inriktas på ett mer dynamiskt perspektiv där livsinkomster och social rörlighet hamnar i centrum. I föreliggande skrift har vi sammanställt vår analys i en inledande del som diskuterar några av de principiella problemen med dagens perspektiv, och en del som analyserar fördelarna med att anlägga ett dynamiskt perspektiv på utjämningspolitiken. Rapporten avslutas med en kort sammanfattning och några policyimplikationer. 9

10 2. Den ogenomtänkta utjämningspolitiken kritik av ett statiskt synsätt

11 Rättvisa i det politiska samtalet har kommit att betyda ungefär likhet i de årsvisa registrerade inkomsterna. Den ekonomiska politiken styrs också helt av detta statiska perspektiv. All skatt baseras på den aktuella skattepliktiga årsinkomsten en hög inkomst ett år som följs av en period med lägre inkomst innebär inte någon skattelindring det aktuella året med hög inkomst. Alla bidrag och subventioner utgår från den aktuella årsinkomsten och inte heller här tas någon hänsyn till inkomstvariationer. Denna politik ger upphov till en rad problem, bland annat några av rättvisekaraktär som diskuteras i detta avsnitt. Sverige ett land med mycket jämn inkomstfördelning Sverige beskrivs allt oftare som ett samhälle med stora och växande klyftor. Detta är emellertid en mycket missvisande beskrivning. Vi delar uppfattningen att inkomstspridningen i det svenska samhället tenderar att öka sedan 1980, främst handlar det om att lönespridningen före skatt har blivit större. 1 Skatte- och välfärdssystemen tenderar också att ha en mindre omfördelande effekt jämfört med tidigare. Ett genomgående inslag i många av de rapporter som presenteras och i samhällsdebatten i stort, både vad gäller media och i dagspolitiken, är att perspektivet nästan uteslutande är inriktat på relativa förändringar av inkomstspridningen över tiden. En mycket viktig fråga att behandla i detta sammanhang är nivån på inkomstspridningen. Stora delar av den ekonomiska politiken i Sverige och den absoluta merparten av det offentliga åtagandet syftar till omfördelning och har fördelningspolitiska målsättningar. 2 Rimligtvis måste politiken ha ett mål för hur liten inkomstspridningen skall vara och därmed måste förändringar i 1 De senare åren har det kommit många rapporter och utredningar som behandlar hur inkomstspridningen ökar över tiden. Exempel i raden är Palmes SOU Välfärd vid vägskäl, LO:s Inkomster och inkomstfördelning och en rapport från Agora. 2 Se Bergström & Gidehag (2000b) för en diskussion om detta. 11

12 DEN OGENOMTÄNKTA UTJÄMNINGSPOLITIKEN inkomstspridningen sättas i relation till detta mål för att kunna utvärderas. Så sker emellertid inte, en ökad inkomstspridning beskrivs nästan uteslutande som något negativt helt oaktat den nivå på inkomstspridning som faktiskt gäller. Trots allt tal om ökande klyftor är inkomstspridningen mycket jämn. Cirka kronor i månaden är skillnaden för män som gör ett inkomstlyft genom halva inkomsthierarkin. Vad är slutmålet för utjämningspolitiken? De få gånger nivån på inkomstspridning faktiskt behandlas sker detta på ett tendensiöst och missvisande sätt. Media älskar att hitta extremer att jämföra. Ett fåtal högavlönade direktörer i den övre delen av den tionde decilen brukar jämföras med de med allra lägst välstånd. Aftonbladet hade t ex hittat en familj som på grund av ett lyckat företagande kunde dricka kaffe i silverkoppar och en annan familj som (av någon outgrundlig anledning) såg sig tvingade att campa på Ikeas kundparkering. 3 (Det hela visade sig senare dessutom mest vara en uppdiktad historia.) Men dessa extrema jämförelser säger förstås väldigt lite om inkomstfördelningen i Sverige. Den relevanta analysen är i stället att studera inkomstspridningen för det stora flertalet och då visar det sig att den är mycket liten. Kanske är det som en LO-representant utryckte saken i en radiodebatt (med en av författarna till denna skrift) i P1-morgon för en tid sedan: Vi kommer alltid att vara emot ökad inkomstspridning eftersom vi kan vara säkra på att aldrig uppnå total utjämning. Det är vårt uppdrag som intresseorganisation. Man bör inte enbart analysera hur den årsvisa inkomstspridningen förändras över tiden. Den faktiska nivån på inkomstspridning är mer relevant. Och då bör man inte jämföra ett fåtal 3 Se Aftonbladets artikelserie De fattiga och de rika, januari

13 direktörer med en liten grupp fattiga utan använda rättvisande jämförelser som visar hur inkomstspridningen ser ut för det stora flertalet. Vi menar för det första att perspektivet med relativa förändringar över tiden måste ändras till ett som också tar hänsyn till den faktiska nivån på inkomstfördelning. För det andra att analysen måste utgå från det stora folkflertalet och inte från extrema exempel utvalda för att vinna enkla poäng i den politiska debatten. Nedanstående tabell sammanfattar hur inkomstspridningen för män och kvinnor ser ut i Sverige om man exkluderar de 10 procent med högst inkomster och de 10 procent med lägst inkomster. Tabell 1. Genomsnittliga disponibla inkomster i deciler 1996, män och kvinnor, kronor per månad.* Män Kvinnor Decil Decil Decil Decil Decil Decil Decil Decil Skillnad Decil Decil Decil * Siffrorna är i 1999 års penningvärde, justerade för inflation och tillväxt i ekonomin. Källa: Bergström & Gidehag (2000b). 13

14 DEN OGENOMTÄNKTA UTJÄMNINGSPOLITIKEN Tabellen visar således vilka genomsnittliga månadsinkomster som är aktuella för 80 procent av den svenska befolkningen. Inkomsterna är efter skatt och bidrag, s k disponibla inkomster. En undersökning i SCB:s HINK-databas visar att inkomstspridningen fortfarande är i samma storleksordning. Tabellen visar också att ett avancemang genom t ex halva inkomsthierarkin (decil 3 8) för män förbättrar månadsinkomsten med kronor, för kvinnor med kronor. Inkomsterna i Sverige är således kraftigt sammanpressade utjämningspolitiken har varit extremt effektiv. En jämn inkomstfördelning skapar vanmakt Detta kallar vi folkhemmet sade en företrädare för LO i ovan nämnda radiodebatt angående den extrema inkomstsammanpressningen. Vi menar i stället att en så jämn inkomstfördelning starkt kan ifrågasättas utifrån ett rättviseperspektiv. Det som egentligen är av intresse för utjämningspolitiken är hur det totala välståndet, levnadsstandarden, för hushåll fördelas. Registrerade inkomster från arbetsmarknaden är en viktig del i detta vidare begrepp. Till detta kommer t ex inkomster från kapitalmarknaden, arv, gåvor, tursamma fastighetsklipp och möjligheten att arbeta svart m m. Utjämningspolitiken träffar emellertid med nödvändighet endast registrerade inkomster och främst löpande inkomster från arbetsmarknaden. Inte mist på grund av att alla välfärdssystem är uppbyggda kring dessa. Därför har Sverige blivit ett samhälle där den totala levnadsstandarden är annorlunda fördelad än de registrerade inkomsterna. En plötslig kapitalinkomst om en miljon (via t ex ett arv, eller en lyckad bostadrättsombildning) medför en höjning av levnadsstandarden som är nästan omöjlig att åstadkomma genom avancemang på arbetsmarknaden. 4 Sverige håller på att bli ett 4 Se Bergström & Gidehag (2000a) för en sådan kalkyl. 14

15 tudelat samhälle där de som har tillgång till svartinkomster, ett fåtal mycket välavlönade arbeten i tionde decilen, rika föräldrar eller släktingar eller bara tur i största allmänhet (lotterier och dylikt) kan påverka sin levnadsstandard. För det stora flertal som inte tillhör denna frizon från utjämningspolitiken framstår det som fullständigt orealistiskt att påverka sin situation med arbete. 5 Dessa sitter fast i en situation där levnadsstandarden för överskådlig framtid bestäms av faktorer utanför den egna kontrollen. För de stora grupper av människor som inte har tillgång till utjämningspolitikens frizon är det omöjligt att genom egen ansträngning påverka sin situation. Slumpen, arvtanter och bidragsförändringar är viktigare. Dessa människor lever i ett vanmaktens Sverige och har offrats på vänsterns rättvisealtare. För det stora flertalet i Sverige skapar välfärdssystemen betydligt större svängningar i privatekonomin än vad som realistiskt kan åstadkommas med egen ansträngning på arbetsmarknaden. Maxtaxan blir viktigare än att vidareutbilda sig, återbetalning av bostadsbidrag en större förlust än att ta ett par veckors tjänstledighet, besluten i kommande vårproposition viktigare än kommande löneförhandling. Vi får ett samhälle där växande skillnader i den totala levnadsstandarden mer beror på slump än på egen ansträngning. Den svenska samhället skapar vanmakt inte rättvisa. Ett samhälle med större spridning i inkomster (och då framför allt i inkomster relaterade till arbetsmarknaden) är ett samhälle där fler genom arbete kan påverka sina liv. I ett sådant samhälle, med ett rimligt grundskydd där de svagaste inte lämnas därhän, kan vanmakten brytas och verklig rättvisa uppnås. 5 Se Fölster (2000) för terminologin. 15

16 DEN OGENOMTÄNKTA UTJÄMNINGSPOLITIKEN Olika källor till ojämlikhet Ett perspektiv som fullständigt saknas i debatten om utjämning och i den övergripande politiska målsättningen om rättvisa är frågan om vilka faktorer som skapar skillnader i materiellt välstånd. Den övergripande politiska målsättningen är, som tidigare nämnts, att pressa ihop skillnaden i välstånd enskilda år. I princip åstadkoms detta genom att pressa ihop den årsvisa inkomstspridningen så mycket som möjligt. Detta innebär i sin tur att utjämningspolitiken mycket godtyckligt kommer att utjämna resultatet av en mängd olika bakomliggande faktorer. Den dagspolitiska debatten ger lätt intrycket att det endast existerar en faktor som medför att det uppstår skillnader i materiellt välstånd mellan individer. Denna faktor definieras aldrig, men den anses skapa klyftor som benämns som orättvisa. Målet för utjämningspolitiken definieras oftast som att skapa rättvisa vilket avser att minska skillnader i materiellt välstånd mellan individer i samhället. Det finns en mängd orsaker till att det uppstår skillnader i välstånd... Tur/otur är en sådan orsak. Två individer med lika förutsättningar och lika arbete kan få väsentligt olika inkomst och levnadsstandard om den ene har oturen att bli långvarigt sjuk. Detta är ett exempel på en ojämlikhet av försäkringskaraktär. En annan orsak är egna val. Två individer med lika fysiska och psykiska betingelser kan välja olika yrkesinriktningar. Om den ene väljer att bli civilingenjör och den andre litteraturvetare, kommer sannolikt stora inkomstskillnader att uppstå mellan dem. Olika val av livsstilar ger olika inkomstmöjligheter och olika utgiftsstrukturer. Två individer med samma yrke, men där den ene väljer att skaffa fem barn och den andre två, kommer att få väsentligt olika levnadsstandard därför att utgiftsstrukturen blir annorlunda i de båda fallen. Mellan två individer med lika för- 16

17 utsättningar som föds i en by i Norrland, kommer det sannolikt att uppstå stora skillnader i inkomst om den ena väljer att flytta till Stockholm och den andra att bo kvar. En individ som bor i en dyrare hyresrätt med en hyra motsvarande kostnaden för räntan på ett villalån, får en större subvention än villaägaren. Vissa intressen, som ishockey, är betydligt mer subventionerade än andra (t ex vinprovning). En tredje orsak är förstås det faktum att individer föds med olika förmågor. Vissa föds med förmågor (t ex skarpt intellekt) som värderas högt på arbetsmarknaden, medan andra föds med förmågor (t ex goda, men inte extrema, fysiska förutsättningar) som inte värderas lika högt. Några föds mindre välutrustade med förmågor än andra, t ex som funktionshindrade, och utgör den grupp av genuint svaga som utjämningspolitiken egentligen borde ta sikte på. Till detta kommer en tidsdimension. De flesta individer upplever perioder i livet när inkomsterna är små i förhållande till utgifterna, men också perioder där det omvända gäller. För de flesta jämnar det ut sig över ett helt liv. Det hindrar inte att här finns ett genuint likviditetsproblem, men i princip skulle detta kunna lösas på väl fungerande försäkrings- och kapitalmarknader. 6...och omfördelningspolitiken är trubbig Skattesystemet och välfärdssystemen gör emellertid ingen skillnad mellan dessa faktorer. Här saknas uppenbarligen en principdiskusson om rättvisa och orättvisa skillnader i välstånd. Dessvärre är det sannolikt så att välfärdsstaten med sin omfattning har så komplexa fördelningseffekter att det över huvud taget är mycket svårt att bilda sig en uppfattning om hur de egentliga fördelningseffekterna på individnivå ser ut. 6 I det svenska systemet är detta en viktig uppgift för välfärdsstaten. I själva verket utgör så mycket som ca 75 procent av socialförsäkringssystemet omfördelning över olika perioder i en viss individs liv snarare än mellan olika individer. Se t ex beräkningar av Gidehag och Fölster i SAF (1998) för sådana resultat. 17

18 DEN OGENOMTÄNKTA UTJÄMNINGSPOLITIKEN Därför bör utjämningspolitiken renodlas. Rena försäkringsproblem bör hanteras inom ramen för någon form av aktuariskt försäkringssystem. Likviditetsproblem (t ex större delen av familjepolitiken) bör hanteras inom ramen för lån/sparande t ex i ett kontobaserat socialförsäkringssystem. Detta lämnar övriga skillnader kvar att ta ställning till skillnader som varken kan försäkras bort eller som individen kan hantera inom ramen för sin egen livsinkomst, utan som kräver offentliga tillskott till livsinkomsten för att utjämnas. En rimligare utgångspunkt är i stället att skillnader som ligger helt utanför individens egen kontroll bör utjämnas. Således är det fullt rimligt att funktionshindrade människor får ett generöst stöd för att leva så bra liv som möjligt. Liksom att olycksbröder och -systrar på samhällets botten, som t ex har fastnat i missbruk, ges chans att förändra sin tillvaro. Vidare är det rimligt att människor som visserligen inte föds som funktionshindrade men som av en eller annan anledning alltid kommer att tillhöra de lägst avlönade, via någon form av grundskydd och på kollektiv väg bereds möjlighet att leva på en materiellt anständig nivå. 7 Det finns många olika anledningar till att skillnader i materiellt välstånd uppstår. Skall skillnader som uppstår på grund av egna val utjämnas på samma sätt som skillnader som uppstår av orsaker som ligger utanför individens egen kontroll? All övrig utjämning som bygger på tvång framstår emellertid som mer orimlig ur ett rättviseperspektiv. Skillnader som uppstår av individers egna val bör inte utjämnas. Varför skall den ensamstående mamman vara med och subventionera medelklassens ishockeyspelande barn i en kommunal ishall? Varför skall fotboll subventioneras, men inte vinprovning? De som väljer att bo i 7 Se t ex Gidehag (2000) för en filosofisk diskussion, med utgångspunkt i Rawls rättviseteori. 18

19 Norrland får ut betydligt mer per capita av det offentliga än de som bor i Stockholm (vilket bland annat tar sig uttryck i ett överdimensionerat vägnät). Den som bor i bostadsrätt i Stockholms centrum har ett mycket dyrt boende medan den som har haft turen att få en subventionerad hyresrätt får en mycket lägre månadskostnad. Är det verkligen en rättighet att skaffa hur många barn som helst och skicka notan till skattebetalarna? Är det rättvist att civilingenjören subventionerar litteraturvetaren som egentligen har samma intellektuella kapacitet? 8 Om vänstern svarar ja på ovanstående frågor och håller fast vid att utjämningspolitiken bör utjämna även skillnader som uppkommer till följd av egna val vilka källor till ojämlikhet skall då inte utjämnas? Var finns den logiska grunden till att just de källor som i dag utjämnas gör det och att de som inte utjämnas lämnas därhän? Ett litet skrap på rätteviseretorikens yta räcker för att genomskåda utjämningspolitikens principlöshet. 8 Det stora inslaget av selektivitet är problematiskt ur många perspektiv. Berggren & Bergström (1999) visar att ett sätt att komma åt dessa problem är genom att tillämpa den s k generalitetsprincipen i politiskt beslutsfattande. 19

20 3. Alternativet det dynamiska perspektivet

21 Ovan har vi pekat på en rad problem som den svenska utjämningspolitiken för med sig. En fundamental fråga i sammanhanget är vad det över huvud taget finns för mening med att ha inkomstspridningen ett enskilt år som målvariabel för politiken. Årsvisa inkomster är en helt godtyckligt vald period. Varför inte utjämna veckovisa inkomster eller totala inkomster under två år eller varför inte inkomster under arbetslivet, eller under hela livet? Vi kommer i detta avsnitt att argumentera för det rimliga i att ändra fokus till ett livsinkomstperspektiv. Med denna perspektivförskjutning blir livsinkomster och inkomströrlighet, och därmed människors möjlighet att påverka sin ekonomiska situation, intressantare. Därmed blir det också av stor vikt att förstå vad som bestämmer inkomströrligheten i ett samhälle. Inom ramen för det dynamiska perspektivet ligger också att det är viktigt att sätta fokus på långsiktigt god ekonomisk tillväxt, eftersom detta bidrar till att höja levnadsstandarden för fattig såväl som rik. Vad är inkomströrlighet? Inkomströrlighet är viktig av flera anledningar. Inte minst ur ett rättviseperspektiv. Inkomströrlighet handlar om möjligheten att kunna förändra sin livssituation. Som tidigare har analyserats riskerar det svenska samhällets mycket jämna inkomstfördelning att medföra stora problem för den som med arbete vill förändra sin situation. Vi tror att få saker skapar så mycket ofärd som just detta. I ett dynamiskt samhälle blir det möjligt för en låginkomsttagare att öka sin inkomst och bli höginkomsttagare under en annan period av livet. Därför är inkomströrlighet av rättviseskäl mycket viktig att studera. Vad innebär då inkomströrlighet? För att svara på denna fråga måste man diskutera vad man menar med inkomst och vad som avses med rörlighet. 9 I denna skrift definieras inkomströrlighet 9 Se Bergström & Gidehag (2000b) för en ingående definition av inkomströrlighet och för en noggrann litteraturöversikt. 21

22 ALTERNATIVET DET DYNAMISKA PERSPEKTIVET som sannolikheten att göra ett större realt (inflations- och tillväxtjusterat) inkomstlyft över tiden. Det vill säga sannolikheten att påverka sin ekonomiska situation. Att röra sig från arbete vid löpande bandet till att bli tjänsteman/företagare är ett bra exempel på inkomströrlighet och hur inkomster utjämnas om man anlägger ett längre tidsperspektiv. Konkret kan det handla t ex om en person som bestämmer sig för att studera några år för att omskola sig till civilekonom och därefter inleda en ny karriär. Under denna period kommer lönen initialt att vara ganska låg, därefter saknas den helt under studieåren för att sedan förhoppningsvis bli bättre och utvecklas positivt. I jämförelse med den som väljer att inte omskola sig, utan har samma jobb och ungefär samma lön under hela perioden, kommer det att se ut som om det föreligger stora inkomstskillnader vid årsvisa jämförelser, när det i realiteten är så att dessa båda personer har samma totala inkomst under en längre tidsperiod. Inkomströrlighet innebär att människor inte behöver fastna i en viss inkomstklass. Den som under en period i livet är låginkomsttagare kan några år senare vara medel- eller höginkomsttagare. Inkomströrlighet är själva kärnan i ett dynamiskt samhälle. Men ett dynamiskt samhälle med inkomströrlighet behöver inte bara handla om att människor skaffar sig akademisk utbildning. I ett samhälle med större inkomstspridning finns möjlighet att förbättra sin inkomst utan att tillhöra en liten skara välutbildade akademiker. Det kan handla om att bli förman på en verkstad eller byggledare på en byggarbetsplats. Det kan, för tjänstemän som arbetar på en icke akademisk arbetsplats, t ex innebära att övergå till projektledaransvar. Vissa kanske väljer kortare yrkesavbrott för lägre studier. Sist men inte minst kan inkomströrlighet bli en realitet utan byte av yrke. Om större inkomst- 22

23 spridning tillåts blir det möjligt att höja levnadsstandarden genom att höja sin kompetens inom sitt yrke. I t ex stora delar av vården saknas sådana möjligheter helt, löneskillnaden mellan en skicklig och/eller äldre sjuksköterska och en med ingångslön är mycket liten. Inkomströrlighet utjämnar livsinkomster utan hjälp av skatter och bidrag Mycket av argumentationen i denna skrift går ut på att argumentera för att inkomstspridning faktiskt är bra, och att det är rättvist med ökade inkomstskillnader. Om det i ett samhälle är vanligt att såväl låg- som höginkomsttagare lyckas förbättra sin inkomst är detta något sunt, och ett bevis på ett samhälle där man kan påverka sin situation. En konsekvens av inkomströrlighet är just att livsinkomster utjämnas automatiskt. Om perioder med låga inkomster varvas med perioder med högre inkomster, då kommer en spontan (det vill säga utan skatter och bidrag) utjämning av livsinkomsten att ske. Denna process illustreras i figur 1. Även om Anderssons och Petterssons inkomster skiljer sig åt vid årsvisa jämförelser, är inkomstskillnaderna under hela arbetslivet mycket mindre i och med att deras inkomster går upp och ned. Denna utjämningsprocess kan, som vi kommer att visa nedan, bidra till en utjämning som är väl så stor som den som uppnås genom årsvis omfördelning av inkomster. Inkomströrlighet är, med andra ord, en mycket effektiv mekanism för att utjämna livsinkomster. 23

24 ALTERNATIVET DET DYNAMISKA PERSPEKTIVET Figur 1. Inkomströrlighet och utjämning av inkomster. Om inkomströrligheten i stället är obefintlig minskar inte spridningen i de ackumulerade inkomsterna, utan är oförändrad över hela perioden och blir således betydligt större än när det finns inkomströrlighet, se figur 2. I detta fall är enda sättet att uppnå inkomstutjämning omfördelning av inkomster. Figur 2. Inkomstorörlighet leder inte till utjämning av inkomster. 24

25 För att den inkomstutjämning som orsakas av inkomströrlighet skall komma till stånd krävs att inkomströrlighet är vanligt förekommande. Intressant i sammanhanget är också om det är möjligt att med politiska beslut öka inkomströrligheten i samhället för att därmed minska risken att människor fastnar i fattigdomsfällor eller har svårt att påverka sina inkomster, vilket tenderar att öka inkomstskillnaderna på lång sikt. Dessa två frågor behandlas i de följande avsnitten. Är inkomströrlighet vanligt förekommande? För att undersöka om inkomströrlighet är vanligt förekommande har vi undersökt den reala arbetsinkomstens utveckling (det vill säga arbetsinkomst före skatter och bidrag) för ett representativt urval på cirka personer som var 30 år 1980 fram till dess att de är 46 år (1996). 10 En uppdelning görs även på kvinnor och män. Anledningen till att vi följer en grupp 30-åringar är att vi vill fånga den rörlighet som är förknippad med den arbetsföra perioden. Att inte alla åldersgrupper studeras beror på att vi har velat konstanthålla för ålderseffekter. En central tanke bakom utjämningspolitiken är att det finns grupper som inte kan ackumulera tillräckligt med resurser för att kunna hantera inkomstbortfall under arbetslivet, och att det finns stora grupper som har konstant dåliga arbetsinkomster och därmed inte kan finansiera sina barns uppväxt och sin egen pension. Detta är ytterligare ett skäl till att det är intressant att följa en grupp 30-åringar. Inkomströrligheten mäts genom att man beräknar sannolikheten för att komma över eller under olika inkomstnivåer. Genom att beräkna detta mått kan vi få en uppfattning om hur vanligt det är med inkomströrlighet. I tabell 2 har sannolikheten att ha en real arbetsinkomst som 10 Beräkningarna baseras på den s k LINDA-databasen, se Bergström & Gidehag (2000b) för en närmare diskussion. 25

26 ALTERNATIVET DET DYNAMISKA PERSPEKTIVET är större än kronor per år ( kr/månad) beräknats. Av tabellen framgår att för män är denna inkomstnivå inte helt ovanlig, medan den är betydligt ovanligare för kvinnor. Av männen är det 51 procent som någon gång under perioden har en inkomst som överstiger kronor, medan det för kvinnor endast är 12 procent som kommer upp i denna nivå. Att tjäna några år är relativt vanligt bland män. Cirka 36 procent av männen har en hög inkomst under 1 10 år. För kvinnorna är motsvarande andel drygt 11 procent. Intressant att notera är att det endast är en mindre del som har en hög inkomst under stora delar av perioden. För män är andelen 15 procent och för kvinnor knappt 1 procent. Om inkomstgränsen höjs ändras andelarna. Tabell 2. Antal år under perioden en person har en årlig real arbetsinkomst över/under några givna inkomstnivåer. Andel (%) som har en årlig realinkomst >400 tkr >300 tkr <98 tkr <72 tkr Kolumn Kön Man Kvinna Man Kvinna Man Kvinna Man Kvinna Antal år 0 77,1 95,0 48,7 87,7 61,9 18,3 66,1 25, ,0 93,8 20,0 88,8 21,8 33,1 21,1 40, ,0 90,9 16,4 82,6 10,8 30,5 29,0 24, ,9 90,3 15,1 80,8 25,4 18,1 23,7 10,6 Källa: Bergström & Gidehag (2000b). Sannolikheten att vara låginkomsttagare under ett fåtal eller flera perioder har också beräknats i tabell 3. Vad som är låg inkomst är inte helt givet och därför redovisar vi två beräkningar. Enligt kolumn 7 och 8 definieras låginkomsttagare som en person som har en månadsinkomst som understiger kronor ( kronor 26