Bevarandeplan för Natura 2000-område. Store mosse. Områdeskod SE Bevarandeplanen fastställd Beteckning

Transkript

1 Bevarandeplan för Natura 2000-område Store mosse Områdeskod SE Bevarandeplanen fastställd Beteckning

2 Bakgrund Natura 2000 handlar om att bevara hotade arter och naturtyper som finns angivna i EUs art- och habitatdirektiv eller fågeldirektiv. Genom att bilda ett nätverk av områden inom EU säkerställs naturvärden inför framtiden och varje land åtar sig att förvalta sina utvalda områden. Bevarandeplanen beskriver syfte och mål med varje Natura 2000-område samt de hot mot områdets naturtyper och arter som idag kan identifieras och anses väsentliga. Vidare anges vilka åtgärder som planeras och hur bevarandearbetet ska följas upp. Målet är att angivna arter och naturtyper ska ha så kallad gynnsam bevarandestatus, vilket lite förenklat betyder att deras förekomst ska vara stabil eller ökande. Bevarandeplanen fastställs av Länsstyrelsen och kan revideras när ny kunskap tillkommer eller om omständigheterna i eller utanför området ändras. Lagstiftning För alla Natura 2000-områden som regeringen tagit beslut om gäller särskild lagstiftning sedan 2001 (miljöbalken 7 kap 28 ). Den innebär att alla åtgärder och verksamheter som i betydande omfattning kan påverka områdets naturmiljö - med undantag av det som krävs för att förvalta naturvärdena - omfattas av tillståndsplikt. Tillståndsplikten för åtgärder och verksamheter som i betydande omfattning kan påverka områdets naturvärden gäller även utanför det avgränsade Natura 2000-området. För att veta om en åtgärd är tillståndspliktig kan du kontakta den tillsynsmyndighet som är ansvarig för området. Generellt gäller att Skogsvårdsstyrelsen är tillsynsmyndighet för skogsmark utanför naturreservat och nationalparker. Kommunen ansvarar för kommunala naturreservat och för övrig mark är Länsstyrelsen tillsynsmyndighet. Bevarandeplanen är inte ett juridiskt bindande dokument utan ett underlag för prövningar av eventuella åtgärder i Natura 2000-området. Foto: Store mosse. Linda Andersson.

3 BEVARANDEPLAN Sida 1/24 Datum Beteckning Bevarandeplan för Natura 2000-område Store mosse nationalpark Namn Store mosse nationalpark Områdeskod SE Kommun Gnosjö Vaggeryd Värnamo Areal 7620,7 hektar Ägarförhållande Statligt Linda Andersson Landsbygdsavdelningen Postadress Jönköping Besöksadress Hamngatan 4 Tfn Fax E-post lansstyrelsen@f.lst.se Postgiro/bankgiro Upprättad av Linda Andersson Fastställd av Länsstyrelsen i Jönköpings län Områdestyp/status Området är antaget av regeringen enligt art- och habitatdirektivet i december 1995 och enligt fågeldirektivet i mars Naturtyper enligt art- och habitatdirektivet 7110 *Högmossar (5013,2 hektar) 91D0 *Skogbevuxen myr (331,9 hektar) 9010 *Västlig taiga (323,9 hektar) 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn (959,4 hektar) 7120 Degenererade högmossar (334,9 hektar) 3160 Dystrofa sjöar och småvatten (447,3 hektar) 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr (43,7 hektar) 7230 Rikkärr (4,4 hektar) 9070 Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ (8,3 hektar) Övrig mark, ej naturtypsklassad mark (153,6 hektar). *Bevarandet av naturtypen bedöms vara av hög prioritet inom EU. Arealerna är beräknade utifrån det justerade gränsförslaget. Naturtypsförekomsterna är justerade i förhållande till gällande regeringsbeslut. Regeringsbeslutet är baserat på att naturtyperna har följande förekomst inom området: %, ,02 %, ,58 %, %, ,3 %, ,3 %, ,3 %, ,4 %, ,4 %, 91D0 6,2 %. Arter enligt art- och habitatdirektivet 1013 Kalkkärrsgrynsnäcka (Vertigo geyeri) Arter enligt fågeldirektivets bilaga 1 A081 Brun kärrhök (Circus aeruginosus)

4 Sida 2/24 A151 Brushane (Philomachus pugnax) A154 Dubbelbeckasin (Gallinago media) A166 Grönbena (Tringa glareola) A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) A223 Pärluggla (Aegolius funereus) A119 Småfläckig sumphöna (Porzana porzana) A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) A236 Spillkråka (Dryocopus martius) A002 Storlom (Gavia arctica) A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) A108 Tjäder (Tetrao urogallus) A127 Trana (Grus grus) A007 Svarthakedopping (Podiceps auritus)* A091 Kungsörn (Aquila chrysaetus)* A193 Fisktärna (Sterna hirundo)* A466 Sydlig kärrsnäppa (Calidris alpine schinzii)* * Svarthakedopping, kungsörn, fisktärna och sydlig kärrsnäppa är inte beslutade av regeringen. Dessa kommer att föreslås och rapporteras till regeringen vid ett senare tillfälle. Därefter kommer arterna att beskrivas på samma sätt som de andra arterna i planen. Övriga fåglar som utgjort grund för Natura 2000 utpekandet Dvärgbeckasin (Lymnocryptes minimus) Gulärla (sydlig) (Motacilla flava) Lärkfalk (Falco subbuteo) Mindre hackspett (Dendrocopos minor) Mindre strandpipare (Charadrius dubius) Rörhöna (Gallinula chloropus) Skedand (Anas clypeata) Småspov (Numenius phaeopus) Storspov (Numenius arquata) Vattenrall (Rallus aquaticus) Årta (Anas querquedula) Mindre strandpipare (Charadrius dubius) Stjärtand (Anas acuta)* Vaktel ( *Stjärtand och vaktel är inte beslutade av regeringen. Dessa kommer att föreslås och rapporteras till regeringen vid ett senare tillfälle.

5 Sida 3/24 Beskrivning av området Store mosse nationalpark präglas av ett vidsträckt myrlandskap som till stora delar är opåverkat av människan. Nationalparkens naturvärden hör samman med mossekomplexets storlek, representativitet, mångformighet och rika fågelliv. Mossen domineras av högmossar, men rikkärr, kärr, dystrofa sjöar och barrskogar finns också i relativt stora arealer. Härutöver förekommer också en del gamla torvtäkter. Området är av riksintresse både för naturvård och för friluftsliv. Store mosse ligger i en flack del av höjdområdet mellan Lagans och Nissans dalgångar. Mossplanet når en höjd av ca 165 m.ö.h. Bortsett från enstaka toppar är områdena kring myren småkuperade och ligger endast något tiotal meter högre än myren. Store mosses högmossar och kärr representerar flera olika myrtyper: sluttande, excentriska och platåformigt välvda mossar, topogena kärr, kärrmosaik, mader vid rinnande vatten, sumpskogar, tjärnar och bevuxna sjöar. Området kan indelas i tre större myrområden: det största området breder ut sig söder om Kävsjön, ett stort område finns söder om Häradsö och ett mindre område ligger norr om Kävsjön. Mosseplanet bryts på flera ställen av fastmarksöar, bestående av sand, morän eller berg. Dynerna är bevuxna med tallskog och har oftast ett fältskikt av torr ristyp som domineras av lingon och ljung. Vissa partier är starkt exponerade och har en vegetation där huvudsakligen lavar dominerar tillsammans med ljung. I andra delar är markfuktigheten något högre, och här förekommer till exempel blåbär, lingon, skogsstjärna och ekorrbär. Dessa arter är också vanliga på moränöarna och i omgivande fastmarksskogar. I övergången mot fastmarken och runt fastmarksöarna uppträder i regel också skogar av fuktig ristyp. Jordbruksmarker finns på Södra Svänö, Lövö och kring Kävsjön och består av äldre hag- och åkermark. Markerna hålls delvis öppna genom naturvårdsinriktad betesdrift. Fågellivet på Store mosse är rikt med många typiska myrmarksfåglar. Kävsjön, som ligger i områdets centrala del, hyser ett rikt och omväxlande fågelliv. Artsammansättningen är unik för en svensk fågelsjö. Här häckar ibland utpräglat nordliga arter som dvärgbeckasin och gluttsnäppa tillsammans med mer sydliga arter som småfläckig sumphöna, skedand och brunand. Vår och höst är de översvämmade gungflyområdena viktiga rastplatser för många olika andfågelarter. Gungflyet erbjuder också ett skyddat tillhåll under den känsliga ruggningsperioden. Sjön är också en viktig rastningslokal för gäss och svanar. Vintertid är fågelfaunan mycket sparsam, men förekommande arter är korp, kungs- och havsörn. Kungsörnen har här ett viktigt övervintringsområde. Torvtäkt har bedrivits på åtskilliga platser inom området. Utöver småtäkter för husbehov förekom täkt i industriell omfattning utmed järnvägen.

6 Sida 4/24 Bevarandesyfte Området har mycket höga naturvärden knutna till följande naturtyper och arter: 7110 *Högmossar 91D0 *Skogbevuxen myr 9010 *Västlig taiga 7140 Öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn 7120 Degenererade högmossar 3160 Dystrofa sjöar och småvatten 6410 Fuktängar med blåtåtel eller starr 9070 Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ 7230 Rikkärr A081 Brun kärrhök (Circus aeruginosus) A151 Brushane (Philomachus pugnax) A154 Dubbelbeckasin (Gallinago media) A166 Grönbena (Tringa glareola) A140 Ljungpipare (Pluvialis apricaria) A409 Orre (Tetrao tetrix tetrix) A223 Pärluggla (Aegolius funereus) A119 Småfläckig sumphöna (Porzana porzana) A217 Sparvuggla (Glaucidium passerinum) A236 Spillkråka (Dryocopus martius) A002 Storlom (Gavia arctica) A038 Sångsvan (Cygnus cygnus) A108 Tjäder (Tetrao urogallus) A127 Trana (Grus grus) Övriga fåglar som utgjort grund för Natura 2000-utpekandet: Dvärgbeckasin (Lymnocryptes minimus) Gulärla (sydlig) (Motacilla flava) Lärkfalk (Falco subbuteo) Mindre hackspett (Dendrocopos minor) Mindre strandpipare (Charadrius dubius) Rörhöna (Gallinula chloropus) Skedand (Anas clypeata) Småspov (Numenius phaeopus) Storspov (Numenius arquata) Vattenrall (Rallus aquaticus) Årta (Anas querquedula) Mindre strandpipare Naturtypernas utbredning finns ungefärligt inritade på områdeskartan (se bilaga). Syftet med bevarandet av området är att bidra till att upprätthålla dessa naturtyper och arter i en gynnsam bevarandestatus i den boreala regionen. Det främsta syftet är att bevara naturtyperna (där den mest prioriterade

7 Sida 5/24 skrivs först) 7110, 7140, 7230, 6270, 9070, Vid eventuella målkonflikter ska bevarandet av 7110, 7230 och 7140 prioriteras framför bevarandet av 91D0. Bevarandet av de fågelarter som främst är beroende av den öppna myren (grönbena, ljungpipare, brushane, dubbelbeckasin, storlom och trana) är prioriterade framför övriga. Beskrivning av naturtyper och arter 7110 Högmossar* och 7140 Öppen myr Största delen av Store mosse består av naturtypen högmosse. Miljön är oftast mycket öppen med endast små martallar på de högsta tuvorna. Mot kanterna och i anslutning till fastmarksöar och kärrdråg finns däremot gles tallskog på mossen. Kärrdrågen och områden kring Kävsjön, Häradsösjön samt söder om Svartgölen klassas som naturtypen öppen myr och är lite blötare än högmossemiljön. Generellt kännetecknas naturtyperna 7110 och 7140 av; Ostörd hydrologi. Detta syftar till att tillåta naturliga vattenståndsfluktuationer, gynna typiska myrmarksarter, hejda och tränga tillbaka igenväxning av öppna ytor samt främja våtmarkens funktioner som t ex hydrologiskt buffertmagasin eller födosöksområde. Ingen förändring av vattenkemin. Högmossens (7110) vattenkemi karaktäriseras av lågt ph och ingen annan näringstillförsel utöver den nederbördsburna sker till mossen. Täckningsgraden av botten- fält- busk och trädskikt bör inte förändras till att bli nämnvärt glesare eller tätare. Strukturer/formelement (ex tuvor, strängar, höljor, gölar, kärrfönster, slukhål, dråg, lagg, randskog) bibehålls. Ingen påtaglig minskning av populationerna av typiska arter i naturtypen. Förekomsten av typiska arter indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen Degenererade högmossar Under 1900-talet har torvbrytning skett på flera platser inom Store mosse. Sammanlagt är ca 335 hektar klassad som degenererad högmosse, alltså högmossar med hydrologisk störning. Dessa myrar ska vara möjliga att restaurera så att mossen förväntas återfå en naturlig hydrologi och naturliga strukturer inom 30 år. Generellt kännetecknas naturtypen 7120 av; Habitatet omfattar hela eller delar av tydligt välvda mossar där ingrepp har påverkat hydrologi så att myren skadats så pass att förändringar i vegetationen skett. Den naturliga artsammansättningen har ändrats och/eller ytskiktet är torrare än vad som är normalt för en högmosse. Förändringar i vegetation och strukturer på grund av ingrepp i myren innebär t ex ofta ett onormalt stort inslag av lavar, ljung, sly och träd på bekostnad av vitmossa, samt att strukturen med höljor och tuvor försvinner.

8 Sida 6/24 Torvbildningen har upphört och nedbrytning av torven påbörjats. 91D0 Skogbevuxen myr* I övergångszonen mot fastmarken och runt fastmarksöarna finns skogar av fuktig ristyp, även kallad skogbevuxen myr. Skogarna domineras av tall med ett fältskikt av främst tuvull och hjortron, men med inslag av blåbär, odon, skvattram och lingon. Generellt kännetecknas naturtypen 91D0 av; Myrmark med skoglig kontinuitet, vilket innebär att träden är i olika åldrar och det är gott om gamla träd. Rätt växtbetingelser och ph för vitmossor. Förekomst av substrat för främst mossor och kärlväxter. Exempel på substrat kan vara död ved i form av högstubbar, hålträd, lågor mm av olika trädslag (främst tall) och nedbrytningsgrad, samt gamla och grova träd av olika trädslag (främst tall). Naturlig dynamik, vilket omfattar naturliga störningar, som stormfällningar, insektsangrepp och översvämningar. Opåverkad hydrologi och hydrokemi. Ingen påtaglig minskning av populationerna av typiska arter i naturtypen. Förekomsten av typiska arter indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen Västlig taiga* Mosseplanet avbryts på flera ställen av fastmarksöar och långsmala dyner som är skogbevuxna. På de senare områdena domineras skogarna av tall och fältskiktet består oftast av lingon och ljung med enstaka inslag av blåbär och kruståtel. I delar där markfuktigheten är något högre, på fastmarksöar och omgivande fastmarksskogar, förekommer blåbär, lingon, skogsstjärna och ekorrbär mer frekvent. Generellt kännetecknas naturtypen 9010 av; Fri utveckling och orördhet där naturliga störningar och deras effekter får råda (t ex. brand, insektsangrepp och storm). Gammal skog med bland annat grova och olikåldriga träd av flera arter. Förekomst av livsmiljöer (substrat) för lavar, svampar, mossor och insekter. Det kan t ex vara död ved i form av lågor och torrträd i olika nedbrytningsstadier. Gamla och grova träd med dithörande barkstruktur samt bränd ved är också viktiga livsmiljöer, den sistnämnda särskilt för insekter. Lövträd, särskilt gamla och grova, av t ex asp, rönn, sälg är bl a viktiga som hålträd för fåglar. Ingen påtaglig minskning av populationerna av typiska arter i naturtypen. Förekomsten av typiska arter indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen.

9 Sida 7/ Trädklädda betesmarker av fennoskandisk typ Strax norr om Kävsjöns fågelrika våtmarker höjer sig ett mindre område, eller kulle, Södra Svänö. På denna minde höjd ligger en ålderdomlig ensamgård med välbevarad huvudbyggnad. Markerna kring huset utgörs av ett omväxlande odlingslandskap, som skiljer sig markant från de kargare miljöerna som dominerar nationalparken. Vid Svänö finns en mosaik av äldre stenrika åkerlappar och bergs- och stenbundna höjder som betas. De marker som inte varit uppodlade har en ganska artrik flora, med en lång rad hävdgynnade arter som slåttergubbe, stagg, slåtterfibbla, nattvioler, hirsstarr, ängsvädd, gökärt och knägräs. I ett område finns dessutom en ganska rik förekomst av den känsliga arten låsbräken, som är knuten till ogödslade naturliga ängs- och betsmarker. Markerna har ett trädskikt rikt på ädellövträd som ek, ask och lind. I området finns också partier med grov asp med inslag av hålträd. Flera av askarna och lindarna utgörs av ålderstigna hamlingsträd, och står utmed gamla åkerkanter. De grova stammarna på dem är säreget vridna, och flera av dem är grova och rika på mulm. Hela området hålls välbetat av nötkreatur. Området har värden knutna både till gräsmarkernas fältskikt och till de äldre träden. Markerna har förts till naturtypen trädklädda betesmarker, men delar av dem har också stora likheter med naturtyperna staggräsmark (6230) och silikatgräsmark (6270). Generellt kännetecknas naturtypen 9070 av; Hävd i form av bete. Trädkontinuitet. Solinsläpp till fältskiktet. Förekomst av blommande buskar som gynnar fjärilar och andra insekter. Förekomst av död ved, gamla och/eller grova träd. Ingen minskning av naturtypens typiska arter. De typiska arterna är indikatorarter vars förekomst indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen genom att de reagerar relativt tidigt på någon av de hotfaktorer som är aktuella för naturtypen Dystrofa sjöar och småvatten Naturtypen är framför allt representerad i form av Kävsjön. Mindre sjöar och gölar finns på andra håll, framför allt i den nordöstra delen av Store mosse. Vattenområdena är attraktiva för såväl häckande som flyttande fåglar. Generellt kännetecknas naturtypen 3160 av; Naturliga omgivningar med intakta stränder. Många av karaktärsarterna är knutna till stränderna runt omkring. Opåverkade vattenståndsfluktuationer och opåverkad hydrologi. Naturlig artsammansättning utan negativ inverkan av främmande arter eller fiskstammar.

10 Sida 8/24 Naturligt näringsfattigt och humusrikt, svagt surt vatten med låg grad av antropogen belastning avseende bl a försurande ämnen, partiklar, näringsämnen och miljögifter. Passerbara vandringsvägar i anslutande system. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna. Förekomsten av de typiska arterna indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen Fuktängar med blåtåtel eller starr Väster om Svänö utbreder sig ett stort område med strandängar. Området hävdas kontinuerligt med bete eller röjning. Generellt kännetecknas naturtypen 6410 av; Att hävdpåverkan vid betesperiodens slut är sådan att all gräsmark är väl avbetad och den kvarvarande vegetationshöjden liten. Återkommande översvämningar. I naturtypen får inte stödutfodring, kalkning, dikning, insådd eller gödsling (förutom från djur som betar i objektet) förekomma. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna. Förekomsten av de typiska arterna indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen Rikkärr I sydöstra hörnet av området finns ett par områden med mer eller mindre bevarade rikkärr. Delar av dessa är i behov av restaureringsåtgärder för att återskapa naturvärdena. Omfattningen av dessa rikkärrsområdena tillsammans är förhållandevis stor och är därför extra intressant att bevara. Stora delar av området karaktäriseras idag av igenväxningsvegetation med små martallar, enbuskar, björk, vass och dvärgbjörk. I området finns dock många rikkärrsarter som kärrknipprot, brudsporre och späd skorpionmossa. Generellt kännetecknas naturtypen 7230 av; Opåverkad hydrologi och hydrokemi. Torven oxideras inte som en följd av antropogena ingrepp och det måste ständigt finnas tillgång på baskatjonrikt vatten. I öppna rikkärr ska täckningsgraden av botten- fält- busk- och trädskikt inte förändras till att bli nämnvärt tätare. Ingen påtaglig minskning av populationerna hos de typiska arterna. Förekomsten av de typiska arterna indikerar gynnsam bevarandestatus hos naturtypen. Övrig mark, ej naturtypsklassad mark Ca 150 hektar mark är inte klassade till någon naturtyp. Denna typ av mark består av ungskog, skog med låga naturvärden, gammal åkermark eller vägar. Områdena kommer tills vidare inte att skötas på något särskilt sätt för att utvecklas till någon naturtyp. På sikt kommer sannolikt en del skog att kunna föras till någon av de skogliga naturtyperna. Framtida inventeringar får visa områdenas potential att kunna föras till någon naturtyp.

11 Sida 9/24 Artspecifika förutsättningar 1013 Kalkkärrsgrynsnäcka Snäckan är påträffad i Björnekullakärret vid två tillfällen. Ekologiska förutsättningar: Kalkkärrsgrynsnäcka lever huvudsakligen i öppna rikkärr. Ett måttligt intensivt bete eller motsvarande påverkan som upprätthåller solinsläpp och påverkan på fältskikt är fördelaktigt för arten. Markslitaget får dock inte bli alltför stort. De har dålig spridningsförmåga och dess förekomst signalerar kontinuitet av halvöppna förhållanden. Brun kärrhök (A081) Brun kärrhök, som övervintrar i Västafrika, ses regelbundet vid Store mosse från slutet av april till mitten av september. Främst ses de vid Kävsjön men observationer finns kring hela mossen. Flera observationer av brun kärrhök finns under häckningstid vilket tyder på häckning. Ekologiska förutsättningar: Brun kärrhök är starkt knuten till vass- och näringsrika slättsjöar, men finns även i andra typer av sjöar. En förutsättning för häckning är att det finns tillgång på tät gammal vass eller liknande vegetation att bygga boet i. Arten kräver tillgång på lämpliga bytesdjur vid häckningslokalen och i dess omgivning. Jaktutflykter över bl a åkermark kan utsträckas åtskilliga kilometer från boplatsen. Födan utgörs av sorkar, grodor, fågelungar etc., ibland även ägg, fisk och kadaver. Brushane (A151) Brushanar rastar vid Store mosse främst under månaderna maj till augusti. Dagssummor varierar från enstaka fåglar till ibland ett par hundra. Brushane häckade vid Kävsjön år 2000 och under 1970-talet. Hanarna spelar på gemensam plats, företrädesvis på låga upphöjningar i terrängen. Ekologiska förutsättningar: Brushanen i södra Sverige kräver tillgång på lämpliga häckningsmiljöer i form av hävdade strandängar. I bra häckningsmiljöer finns en mosaik av gräs- och starrmarker, öppna dy- och jordytor och grunda vattensamlingar. Som rastlokaler utnyttjas öppna områden med grunt vatten och sandiga eller gyttjiga bottnar, men även översvämmade åker- eller betesmarker. Dubbelbeckasin (A154) Dubbelbeckasin var på 1800-talet en vanlig häckfågel i södra Sverige. Habitat- och markanvändningsförändringar i kombination med ett för hårt jakttryck fick konsekvensen att dubbelbeckasin försvann som häckfågel i södra Sverige. Vid Store mosse ses dubbelbeckasiner under höstflytten men det hörs även spelande dubbelbeckasiner under häckningsperioden. Fram till 1915 häckade arten vid Kävsjön. Vintern tillbringar dubbelbeckasinen i Afrika. Ekologiska förutsättningar i södra Sverige:

12 Sida 10/24 Dubbelbeckasinen behöver tillgång på lämpliga häckningsområden i form av blöta översilade slåtter- eller betesmarker. Boplatserna är normalt belägna på lite torrare mark i nära anslutning till lekplatser och födosöksområden. Arten behöver tillgång på föda i form av en rik markfauna, främst daggmask, men även insekter, insektslarver och snäckor. Fuktängar och översvämningsområden men även torrare tuviga starrområden nyttjas under höst- och vårflytten. Grönbena (A166) Grönbenan är en liten vadare som häckar på Store mosse. Arten häckar över hela mossen och utifrån en inventering 2003 uppskattades populationen grovt till att vara över 100 par (Länsstyrelsen 2004). Under vintern uppehåller sig grönbenan i tropiska Afrika. Ekologiska förutsättningar: Grönbenans lämpliga häckningsmiljöer utgörs av sanka stränder längs sjöar och vattendrag samt på fuktiga/våta gräs- eller starrbevuxna våtmarker. Den finns även vid hävdade strandängar och lågstarrdominerade mader. Arten kräver tillgång på öppet vatten och dyiga stränder. De högsta tätheterna hittar man i stora sammanhängande våtmarkspartier. Under flyttningen påträffas grönbenan både längs kusten samt vid olika inlandsvåtmarker av öppen karaktär. Ljungpipare (A140) Ljungpiparens vemodiga läte är karaktäristiskt vid Store mosse. Ljungpipare är en vanlig häckfågel på mossen och flera tiotals fåglar ses även under sensommardagar rasta vid Kävsjön uppskattades 65 par häcka på Store mosse. Vintern tillbringar ljungpiparen i centrala Europa. Ekologiska förutsättningar: I södra Sverige häckar ljungpiparen på trädlösa högmossar samt på Ölands alvar. Områdena som nyttjas är stora, sammanhängande och öppna med låg och gärna något gles växtlighet. Ljungpiparen är ytterligt sällsynt när den sammanhängande arealen öppen mark understiger 15 ha. Överstiger den öppna arealen 30 ha uppträder arten tämligen regelbundet, men det är först när den sammanhängande arealen öppen mark är större än 90 ha som arten finns på alla mossar. De häckande fåglarna utnyttjar gärna närliggande åkrar under födosöket. I övervintringsområdet uppehåller sig ljungpiparen på öppna jordbruksområden. Orre (A409) Orre kan ses i små antal kring mossen hela året men det är framför allt på våren spelande hannar gör sig påminda genom den bubblande sången. Under början av 1980-talet fanns det spel med fler än 10 hannar på mossen. Idag rapporteras endast enstaka spelande hannar. Orren är en stannfågel. Ekologiska förutsättningar: Orren är de öppna markernas skogshöna och häckar på hedar och mossar samt i tidiga successionsstadier efter kalhyggen och skogsbränder. Liksom hos övriga skogshöns är god tillgång på insekter mycket viktig för kycklingarnas överlevnad. Björkknoppar är en viktig diet under vinterhalvåret varför skogar med lövinslag är

13 Sida 11/24 mycket viktigt. Under sommarhalvåret är dieten mer varierad, men vegetabilier dominerar, bl.a. är blåbär en viktig komponent. Pärluggla (A223) Under vårvinternätter hörs ibland pärluggla vid Store mosse. Hanarna ropar ifrån sitt revir som den oftast stannar året om i. Honorna däremot är mer flyttande efter födotillgång. Ekologiska förutsättningar: Tillgång på lämplig föda i form av olika smågnagare. För god häckningsframgång krävs höga gnagartätheter. Tillgång på lämpliga häckningsplatser i form av trädhåligheter. Häckar helst i hål av spillkråka. Arten häckar dessutom gärna i holk. Bra bohål är en bristvara och hannarna försöker därför stanna året runt i häckningsreviret. Pärlugglan har svårt att komma åt sitt byte genom ett tjockt snötäcke, något som begränsar såväl artens utbredningsområde som chansen till vinteröverlevnad. Pärlugglan föredrar granskog, helst äldre sådan med små luckor och öppningar i form av stormfällen etc., men häckar även frekvent i barr- och lövblandskogar innehållande tall, björk och asp. Ofta påträffas arten i gränsområden till större myrar, hyggen och jordbruksmark, förmodligen därför att bytestillgången är högre i dessa marker än centralt inne i den täta skogen. Småfläckig sumphöna (A119) Denna speciella fågel för en extremt undangömd tillvaro. Småfläckig sumphöna är mycket svår att få se, men på försommarnätter kan man höra dess egendomligt visslande sång. Häradsösjön på Store mosse är en plats den ofta hörs. På hösten flyttar den småfläckiga sumphönan till södra Europa och tropiska Afrika. Ekologiska förutsättningar: Småfläckig sumphöna häckar vid våtmarker med någorlunda stabilt lågt vattenstånd och inte helt sluten vegetation, helst mader med fräken eller högstarr, i andra hand områden med bladvass eller säv. Vidsträckta våtmarker föredras, där det finns möjligheter till förflyttning vid förändringar i vattendjupet. Födan består av små vatteninsekter och vattenväxter. Ett bete på våta strandängar (alternativt slåtter) har en positiv effekt, eftersom detta förhindrar igenväxning med buskar och träd. Sparvuggla (A217) Sparvuggla är våran minsta uggla och knappt så stor som en stare. Sparvugglan hörs i skymningen på vårkvällar då hanen sjunger med sina tydliga visslingar. Ett år häckade sparvuggla i närheten av Naturum på Store mosse. Huvudsakligen är sparvugglan en stannfågel. Ekologiska förutsättningar: Tillgång på lämpliga boplatser i form av gamla bohål från större hackspett. Den optimala häckningsmiljön är gammal, flerskiktad grandominerad blandskog med rik förekomst av grova lövträd (främst asp, björk och al). Sparvugglan är dock flexibel i sitt val av häckningsplats och förekommer likaväl i naturskogsbestånd som i

14 Sida 12/24 områden med en blandning av rena produktionsbestånd och hyggen, så länge lämpliga boträd finns att tillgå. Tillgång på lämplig föda i form av gnagare och småfåglar. Spillkråka (A236) Spillkråka är den största hackspetten i Sverige och har en mycket viktig roll i ekosystemet. Spillkråkans bon används av flera andra hålhäckande fåglar som t.ex. knipa, skogsduva, ugglor, kaja och tornseglare, och även av vissa däggdjur som mård och olika arter fladdermus. Spillkråka är vanlig i skogarna kring mossen. Ekologiska förutsättningar: Tillgång på lämplig föda i form av vedlevande insekter och myror. Födosöker ofta lågt i träd, på stubbar m.m., gärna i rotrötad gran efter hästmyror. Tillgång på lämpliga häckningsplatser, främst i form av grov asp, tall eller bok. För att spillkråkan skall häcka måste stamdiametern i brösthöjd överstiga 30 cm för asp och 40 cm för tall. Storlom (A002) Storlommens ödsligt flöjtande läte hörs årligen från Kävsjön. Under 2005 sågs storlom under april till maj där. Storlommen flyttar under vinterhalvåret till Atlanten, Medelhavet och Svarta havet. Ekologiska förutsättningar: Storlommen behöver tillgång till lämpliga bytesdjur, dvs. fiskar, i viss mån vatteninsekter. Den behöver även lämplig plats att bygga sitt bo på, vilket nästan uteslutande innebär öar, särskilt mindre holmar och skär, belägna i klarvattenssjöar (oligotrofa och mesotrofa). Tillgång till områden med minimal mänsklig störning är viktig. Arten är störningskänslig under häckningen (majjuli/augusti), främst under ruvningsperioden. Arten är långlivad art med relativt låg reproduktion. Sångsvan (A038) Sångsvanen är en nordlig släkting till knölsvanen som de senaste 50 åren mer och mer börjat häcka även i södra Sverige. Vid Store mosse ses sångsvan vår, sommar och höst i små antal. Några par brukar även häcka. Vintern tillbringar sångsvanen vid öppet vatten i nordväst Europa. Ekologiska förutsättningar: Sångsvanen häckar i grunda, vegetationsrika vatten. Den kräver god tillgång på undervattensväxter under häckningssäsongen, liksom lämplig och god tillgång på grön växlighet under vintersäsongen. Arten kräver relativt ostörda områden under sin flyttning och övervintring. Tjäder (A108) Tjäder är vår största skogshöna och ett imponerande buller hörs då man råkar stöta upp den under en skogspromenad. Vid Store mosse ses tjädern sparsamt men regelbundet. Tjädern är en stannfågel. Ekologiska förutsättningar:

15 Sida 13/24 Tjädern kräver större sammanhängande skogsområden för att den skall finnas i livskraftiga bestånd. I dessa måste ett flertal villkor vara uppfyllda. Således kräver arten vintertid förekomst av äldre successionsfaser av talldominerade skogar (äter tallbarr och tallskott), medan den sommartid påträffas i mycket varierande marker, allt från gammal bärrik skog (bl.a. är blåbärsris viktigt) som till nyupptagna hyggen. Förekomsten av våtmarker är en mycket betydelsefull faktor, då hönan under den tidiga våren till stor del livnär sig på späda skott av tuvull. Tillgången på proteinrika blad, blommor och frön bestämmer till stor del hönans möjlighet att producera ägg. Våtmarker är dessutom en viktig biotop för kycklingarna, som under de första levnadsveckorna livnär sig på insekter. Dessutom är arten starkt traditionsbunden till speciella lekplatser Trana (A127) Tranan har på senare år ökat i antal vilket även märks vid Store mosse. Stora antal rastar under våren och hösten. Flera par brukar även häcka. På vintern flyttar tranorna till Spaniens korkeklandskap och ungarna är beroende av föräldrars vägledning. Ekologiska förutsättningar: Tranan häckar på sanka sjö- eller havsstränder, på våta myrmarker, vid större slättsjöar, i öppna kärr, i sänkta sjöar och andra större eller mindre våtmarker. Ett gemensamt krav, oavsett val av habitat, är att tranorna har möjlighet att bygga boet oåtkomligt för marklevande rovdjur, dvs. alltid omgärdat av vatten. Under häckningstid lever tranorna av rötter, skott och andra vegetabilier samt insekter, blötdjur, grodor, småfisk m.m. Hot mot Natura 2000-området Aktuella hot Högmosse (7110), Öppen myr (7140) Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar. Ökad tillgång till kväve gör att habitatets vegetationssammansättning förändras med resultat att antalet vitmossor minskar, och andelen gräs, buskar och träd ökar. Ca 40 ha myr är påverkad av dikning. Dikena har en dränerande effekt på områden som i vanliga fall skulle vara blöta. Områden med tidigare torvtäkt har också en dränerande effekt på intilliggande myr. Dikade laggkärr påverkar våtmarkernas naturliga hydrologi. Rikkärr (7230) Igenväxning av tidigare öppna rikkärr.

16 Sida 14/24 A 166 Grönbena, A 140 Lungpipare, A 001 Smålom, A 151 Brushane Ett långsiktigt problem är igenväxning av de öppna våtmarkerna och av smålommens häckningstjärnar pga. gödslingseffekter från nedfall av luftburna föroreningar och ökat kvävenedfall Kalkkärrsgrynsnäcka Igenväxning med vass, buskage och träd pga ohävd. Generella hot Högmosse (7110), Öppen myr (7140) Markexploatering i eller utanför Store mosse som orsakar eller kan orsaka negativa hydrologiska förändringar i mossemiljön. Skogsbruk i direkt anslutning till öppen våtmark utan lämnande av skyddszoner i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden är ett hot (se Skogsvårdslagen 30 ). Klimatförändringar kan påverka våtmarkernas hydrologi och artsammansättning. Västlig taiga (9010) Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar kan påverka habitatets artsammansättning. Skogbevuxen myr (91D0) Gödslings- och försurningseffekter från nedfall av luftburna föroreningar kan påverka habitatets artsammansättning. Vattenståndssänkning/vattenavledning i anslutning till området som kan ge effekter även inom Natura 2000-området. Rikkärr (7230) Markexploatering i eller utanför naturtypen som kan orsaka negativa hydrologiska förändringar i mossemiljön. Vattenståndssänkning/vattenavledning i anslutning till området som kan ge effekter även inom Natura 2000-området. Brunvattensjöar (3160 ) Övergödning. Samtliga fåglar Markexploatering i eller utanför Store mosse som orsakar eller kan orsaka hydrologiska förändringar, mänsklig störning, buller och därmed utgöra en störning på fågellivet Kalkkärrsgrynsnäcka Markslitage pga för intensivt bete eller felaktigt utförd röjning. För intensivt bete kan leda till övergödning från kornas urin och avföring.

17 Sida 15/24 Markexploatering i eller utanför Store mosse som orsakar eller kan orsaka negativa hydrologiska förändringar av artens habitat. Isolering av delpopulationer kan leda till negativa genetiska effekter. Bevarandemål *Högmossar Areal: Utbredningen av naturtypen 7110 ska vara minst 5013 ha och får endast minska som ett resultat av naturliga processer eller restaureringar. Struktur och funktion: Vegetationen ska vara naturligt lågvuxen, vilket innebär att maximal höjd av kärlväxter i ristuvor inte får öka eller vara högre än 50 cm, samt att vitmossors täckningsgrad bibehålls eller ökar och har en täckningsgrad på >25%. Stamantal för träd lägre än 0,5 m bibehålls eller minskar. Antalet stammar får ej överstiga 3000 per ha. Trädskiktets täckningsgrad bibehålls eller minskar, krontäckningen ska vara < 30 %. Hydrologin ska vara ostörd av mänsklig aktivitet. De öppna gölar och mindre vattendrag som finns i området ska bevaras och förbli hydrologiskt opåverkade. Typiska arter: De typiska arterna ljungpipare och grönbena ska förekomma med minst 50 revir resp. 100 revir. Den typiska arten dystarr ska bibehållas på nivå xx eller öka. Den typiska arten rundsileshår ska bibehållas på nivå xx eller öka. 91D0 *Skogbevuxen myr Areal: Utbredningen av naturtypen 91D0 ska vara minst 331 hektar. Struktur och funktion: Det ska finnas minst 15 m 3 död ved (både liggande och stående) per hektar. Den döda veden ska vara grövre än 10 cm i diameter. Träd- och buskskiktets täckningsgrad ska vara mellan %. En ostörd hydrologi. 1 Bevarandemålen anges för att mäta och följa upp den biologiska kvaliteten. Ett problem är att det i många fall saknas bra kunskapsunderlag för vad som är god biologisk kvalitet. Ny kunskap kan därför medföra att de uppsatta målnivåerna ändras. Avvikelse från uppsatta bevarandemål behöver inte resultera i omedelbara åtgärder. En basinventering av länets Natura 2000-områden kommer att genomföras under perioden Uppgifter från inventeringen kan utgöra underlag för mer specifika mål, såväl som för ändringar av de uppsatta målen. För vissa naturtyper och arter kommer specialinventeringar att krävas för att bedöma deras status och lämpliga bevarandemål.

18 Sida 16/24 Typiska arter: Förekommande typiska arter ska bibehållas på nivå xx eller öka *Västlig taiga Areal: Utbredningen av naturtypen 9010 ska vara minst 324 hekar. Naturtypens utbredning kommer sannolikt att öka då områden som idag inte klassas till något habitat utvecklas till västlig taiga. Struktur och funktion: Det ska finnas minst 30 m 3 död ved (både liggande och stående) per hektar med en diameter på över 10 cm. Minst 3 m 3 skall vara grov död ved (>30 cm i diameter). Barrskogen ska vara talldominerad med minst 60 % tall. Minst 5 % av virkesvolymen ska bestå av lövträd. Typiska arter: Den typiska arten tjäder ska förekomma och använda skogsmiljön som en del i revir (eller spelplats). Övriga förekommande typiska arter ska bibehållas på nivå xx eller öka Trädklädda betesmarker Areal Arealen trädklädd betesmark ska vara minst 8,3 hektar. Struktur och funktion Minst 95% av arealen ska vara väl avbetad varje år vid vegetationsperiodens slut. Täckningsgraden för träd- och buskskikt skall vara mellan 25 och 45 %. Träden och buskarna skall domineras av individer som vuxit upp i välhävdade landskap. Vedartad igenväxningsvegetation förekommer inte. Det ska förekomma minst 15 kontinuerligt hamlade träd inom området, av dessa skall minst 10 vara hålträd. Det ska förekomma minst 15 grova äldre ekar i området. Ekar äldre än 150 år skall vara fria från yngre träd som växer in i deras kronor. Typiska arter och andra arter som indikerar ett gynnsamt bevarandetillstånd Minst 3 av arterna blåsuga, liten blåklocka, stagg, låsbräken, ärenpris, teveronika, slåtterfibbla, slåttergubbe, gökärt och ängsvädd ska förekomma i minst 50 % av transektsvis utlagda provytor Öppen myr Areal: Utbredningen av naturtypen 7140 ska vara minst 959 hektar och får endast förändras som ett resultat av naturliga processer eller restaureringar. Struktur och funktion: Täckningsgraden av de hydromorfologiska strukturerna, tuvsträngar, mjukmattor och gölar bibehålls på nivån x % av ytan eller ökar. Växtligheten ska vara naturligt lågvuxen.

19 Sida 17/24 Trädskikt bestående av träd högre än tre meter får inte ha mer än 30 % krontäckning. Hydrologin ska vara ostörd från mänsklig påverkan. Typiska arter: Den typiska arten myrlilja ska bibehållas på nivån xx eller öka. Den typiska arten storsileshår ska bibehållas på nivån xx eller öka. Övriga förekommande typiska arter ska bibehållas på nivå xx eller öka Degenererade högmossar Areal: Utbredningen av naturtypen 7120 ska maximalt vara max 335 hektar. 80 % av arealen ska successivt övergå till naturtypen högmossar (7110) vartefter områdena restaureras. Struktur och funktion: Vegetationen ska vara naturligt lågvuxen, vilket innebär att maximal höjd av kärlväxter i ristuvor inte får öka eller vara högre än 50 cm, samt att vitmossors täckningsgrad bibehålls eller ökar och har en täckningsgrad på >25%. Stamantal för träd lägre än 0,5 m bibehålls eller minskar. Antalet stammar får ej överstiga 3000 per ha. Trädskiktets täckningsgrad bibehålls eller minskar. 80 % av arealen har efter 2035 en restaurerad hydrologi och saknar diken med avvattnade effekt. Utbredning av höljor och mjukmattor bibehålls eller ökar och utgör > x % av ytan. Typiska arter: Den typiska arten vitag ska bibehållas på nivå xx eller öka. Den typiska arten rundsileshår ska bibehållas på nivå xx eller öka Brunvattensjöar Areal: Utbredningen av naturtypen 3160 ska vara 447 hektar. Struktur och funktion: Halten totalfosfor ska uppfylla minst tillståndsklass 2 för näringsämnen, dvs < 23 µg/l (mätning i augusti). Omgivande gungflyvegetation ska vara naturligt lågvuxen. Typiska arter: Förekommande typiska arter ska bibehållas på nivå xx eller öka Rikkärr Areal: Utbredningen av naturtypen 7230 ska vara minst 4,4 hektar. Struktur och funktion: Fastmattor och mjukmattor bibehålls eller ökar. Vegetationshöjden och täckningsgraden av ristuvor och ska minska. Täckning av träd och buskskikt ska vara <30%. En ostörd hydrologi.

20 Sida 18/24 Typiska arter: De typiska arterna kärrknipprot, brudsporre, ängsnycklar och gräsull ska bibehållas på nivå xx eller öka Fuktängar med blåtåtel eller starr Areal: Utbredning av naturtypen 6410 ska vara minst 43 hektar. Struktur och funktion: Minst 95% av arealen ska vara väl avbetade varje år vid vegetationsperiodens slut. Minst 80% av vattenstranden ska vara blå bård. Habitatet är generellt busk- och trädfritt. En ostörd hydrologi. Typiska arter: Den typiska arten xx ska bibehållas på nivå yy eller öka. Brun kärrhök (A081) Årligen minst ett häckande par. Området ska erbjuda goda rastmöjligheter för brun kärrhök. Brushane (A151) Årligen minst ett häckande par. Området kring Kävsjön ska erbjuda goda rastlokaler med betade strandängar och låg vegetation. Dubbelbeckasin (A154) Dubbelbeckasin ska årligen noteras från Store mosse. Området kring Kävsjön ska erbjuda goda rastlokaler med betade strandängar och låg vegetation. Grönbena (A166) Årligen minst 100 häckande par. Store mosse ska vara en bra häcknings- och rastlokal för grönbena. Det innebär betade strandängar vid Kävsjön och öppen myr. Ljungpipare (A140) Årligen minst 50 häckande par. Store mosse ska vara en bra häcknings- och rastlokal för ljungpipare med öppen myrmark. Orre (A409) Orre ska årligen noteras från Store mosse med minst 20 hannar. Store mosse ska vara en bra häckningslokal för orre. Pärluggla (A223) Pärluggla ska noteras med minst en spelande hanne varje år. Store mosse ska vara en bra häckningslokal för pärluggla.

21 Sida 19/24 Småfläckig sumphöna (A119) Årligen minst ett spelande par. Området kring Kävsjön och Häradsösjön ska erbjuda goda häckningslokaler med betade strandängar och låg vegetation. Sparvuggla (A217) Sparvuggla ska noteras med minst 1 spelande hanne varje år. Store mosse ska vara en bra häckningslokal för sparvuggla. Spillkråka (A236) Årligen minst två revir. Fastmarksskogen på Store mosse ska erbjuda goda häckningsträd för spillkråka. Storlom (A002) Årligen minst ett häckande par. Store mosse, framför allt sjöarna Kävsjön och Häradsösjön, ska vara en bra häcknings- och rastlokal för storlom. Sångsvan (A038) Årligen minst två häckande par. Store mosse, framför allt sjöarna Kävsjön och Häradsösjön, ska vara en bra häcknings och rastlokal för sångsvan. Tjäder (A108) Tjäder ska årligen noteras från Store mosse. Store mosse ska erbjuda ett bra habitat för tjäder med tallskog och myrmark. Trana (A127) Årligen minst 25 häckande par. Årligen minst 250 rastande tranor. Store mosse ska erbjuda bra häcknings- och rasthabitat för trana. Bevarandeåtgärder Administrativa åtgärder Området är nationalpark sedan Skötselåtgärder Skötselåtgärderna överensstämmer i stort sett med de åtgärder som finns beskrivna i skötselplanen för Store mosse nationalpark. En genomgång av de viktigaste åtgärderna för respektive naturtyp redovisas nedan: Högmossar och öppen myr (7110 och 7140) Röjning av igenväxande vegetation som beror av ökat kvävenedfall och dränering av diken eller torvtäkt. Detta under förutsättning att förhöjda kvävehalter påvisas i områdets sjöar och vattendrag som går att härleda till ökat kvävenedfall.

22 Sida 20/24 Försök ska göras med igenläggning av avvattnande diken för att vattenståendet ska höjas och dräneringen av våtmarken stoppas. Om arbetet ger goda resultat ska det genomföras i större omfattning. Vattentillförseln till Häradsösjön och Kävsjön med angränsande myrmarker ska säkerställas. Genomförs senast Åtgärden bör läggas till i skötselplanen. Möjligheten till att restaurera laggkärr runt mossen ska utredas senast Utredningen ska ge information om var det är möjligt att restaurera och hur man kan gå till väga. Åtgärden bör läggas till i skötselplanen. Skogbevuxen myr och västlig taiga (91D0 och 9010) En del av skogen är fortfarande påverkad av tidigare skogsbruk. Skötseln i dessa skogar ska inriktas på att skapa med heterogenitet genom att öppna upp för luckor, gallra och skapa mer död ved. Träd, sly och buskar på fornlämningar ska röjas och forslas bort. I övrigt fri utveckling. Trädklädda betesmarker (9070) En bedömning av markanvändningshistorik, beståndshistorik och hävdhistoria bör vara vägledande för den fortsatta skötseln. Ett objekt med lång kontinuitet av bete ska även fortsättningsvis betas. Fältskiktets kärlväxter behöver ljus genom viss plockhuggning samt fortsatt hävd för att inte grässvålen ska luckras upp och växterna utkonkurreras av skuggtåliga arter. Naturtypen behöver också en luckighet för att ljus och värme ska nå marken. Betade skogar har ofta en rik marksvampflora som också är hävdberoende. Detta uppnås genom följande skötselåtgärder: Naturvårdsinriktad betesdrift. Sly- och buskröjning varje år. Ett varierat buskskikt ska dock eftersträvas. Barrträd tas bort. Träd som tidigare hamlats, äldre och grova träd samt döda lövträd sparas. Grova och vidkroniga träd lämnas och kontinuiteten av dessa tryggas genom att yngre ädellövträd friställs i området. Nyhamling och återhamling av träd ska utföras. Träd, sly och buskar på fornlämningar ska röjas och forslas bort. Degenererade högmossar (7120) En hydrologisk utredning ska tas fram för att ge svar på vilka metoder som är lämpliga för restaurering av gamla torvtäkter. Även konsekvenser av restaurering ska belysas. Genom de gamla torvtäkterna löper en järnväg som inte får påverkas negativt av hydrologiska förändringar. Utredningen ska utarbetas tillsammans med Banverket och en projektplan ska tas fram. Detta arbete ska även omfatta en del av de torvtäktsområden som idag är klassade som övrig mark. Påbörjas senast Torvtäkter som klassats som degenererad högmosse ska restaureras enligt den hydrologiska utredningen. Åtgärderna påbörjas senast 2010.

23 Sida 21/24 Röjning av inkommande tall och lövträd för att motverka igenväxning orsakad av kvävenedfall och dränering. Brunvattensjöar (3160) En restaureringsutredning ska ge svar på möjligheterna till och konsekvenserna av en restaurering av Kävsjön. Om utredningen visar att restaureringsåtgärder i sjön kan utföras utan att omgivande myrmarker påverkas negativt och höga naturvärden går förlorade, bör en restaurering ske. Utredningen bör tas fram senast Rikkärr (7230) Naturtypens utbredning är större än den utbredning som anges i skötselplanen. Skötselplanen bör justeras efter Natura 2000-gränserna. Rikkärrsområdena ska regelbundet hävdas med ett för området lämplig metod, förslagvis genom slåtter eller bete. Hävden utförs efter de hävdgynnade växternas blomningstid. Höet förs bort. Genomförs from 2006 och framåt med lämpligt intervall. Sly och buskar röjs bort vid behov. Ris förs bort från området. Tuvbildningen ska fräsas bort. Genomförs senast Diken som påverkar naturtypen ska läggas igen. Arbetet påbörjas Fuktängar med blåtåtel och starr (6410) Naturvårdsinriktad betesdrift Sly- och buskröjning varje år. Bevarandestatus idag Stora delar av områdets natur är nästan helt opåverkad av människan. Dock har torvtäkt, sjösänkningar och jordbruk påverkat delar av området. Högmosse (7110) Ca 90 % av mossarna och myrarna är hydrologiskt intakta. Torvtäkt har bedrivits på åtskilliga platser inom nationalparken, framför allt väster om väg 151 och järnvägen som går rakt genom Store mosse. Utöver små täkter för husbehov förekom täkt i industriell omfattning utmed järnvägen. Naturtyperna har till största delen ändå god bevarandestatus med naturtypsspecifika strukturer och funktioner. Förutsättningarna för att bevara naturtypernas värden på lång sikt är goda. Öppen myr (7140) Naturtypen finns mestadels representerad intill Kävsjön samt i Häradsösjön och Horssjön, men även i form av blötare stråk omgärdat av högmosse. Bevarandestatusen bedöms vara god, men bättre kunskap krävs för en säkrare bedömning av områdena i nordöst (Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön).

24 Sida 22/24 Degenererade högmossar (7120) Mossarna är idag påverkade av tidigare torvtäkt. Målet är att en stor del av dessa områden ska restaureras till högmosse och kommer successivt få en bättre bevarandestatus. Skogbevuxen myr (91D0) Naturtypens bevarandestatus bedöms vara god. Bättre kunskap krävs för en säkrare bedömning. Västlig taiga (9010) Bevarandestatusen i skogen bedöms sammantaget vara måttlig till god, men kan på sikt förbättras med åtgärder som skapar mer naturlika förhållanden. Bättre kunskap krävs för en säkrare bedömning. Brunvattensjöar (3160) Den redan grunda Kävsjön, som utgör en stor del av totalarealen 3160, sänktes drygt en meter 1840 genom att Fläsebäcken grävdes till en djup utloppskanal. De nyvunna markerna användes tidigare för slåtter och som betesmark. Bevarandestatusen för detta område och övriga brunvattensjöar bedöms vara god, men bättre kunskap krävs för en säkrare bedömning. Fuktängar med blåtåtel eller starr (6410) Området betas regelbundet med syfte att hålla strandängarna öppna. Planer finns på att utöka arealen fuktäng längre väster ut, i området Stora ö. Detta område klassas idag som öppen myr men har betats för ca 100 år sedan. Bevarandestatusen på de befintliga fuktängarna bedöms vara god, men bättre kunskap krävs för säkrare bedömning. Rikkärr (7230) Delar av området med rikkärr är hävdat och har sannolikt god bevarandestatus. En del partier är mer ohävdade och bevuxna av träd och buskar. Dessa delar har måttlig eller svag bevarandestatus men kan förbättras med hjälp av restaureringsåtgärder. Trädklädda betesmarker (9070) Området har restaurerats de senaste åren med inriktning på att skapa en mer naturtypsenlig miljö. Området sköts årligen för att upprätthålla naturvärdena. Bevarandestatusen bedöms vara god, men bättre kunskap krävs för säkrare bedömning. Brun kärrhök (A081) God bevarandestatus. Arten rastar regelbundet i området och indikationer på häckande fåglar finns. Brushane (A151) Måttlig bevarandestatus. År 2000 noterades endast en lyckad häckning på Svänömaden. Området kring Kävsjön erbjuder dock goda rastmöjligheter för brushane och flera individer rastar i området.