Stekenjokk MKB Bilaga (88) -

Transkript

1 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Samernas vision Den första diskussionen om framtida visioner fördes med Vilhelmina södra sameby vid samråd (Bilaga 3) Samebyn formulerade då sin vision enligt följande: Hållbar ekologisk, etisk, kulturell och historisk renskötsel i samklang med naturen. Rennäringen skall bedrivas och utvecklas på våra egna villkor så att kommande generationer kan fortsätta att bedriva rennäring. Samebyn har därefter arbetat med sin framtidsvision och har som övergripande vision att FN:s urfolksdeklaration till fullo börjar tillämpas. Den antogs den 13 september 2007 av generalförsamlingen och Sverige röstade för 2. Den innebär att urfolken har en oreserverad rätt till självbestämmande. Deklarationen proklamerar att bl.a. Sverige inte längre kan betrakta landområden som samerna traditionellt brukat som statens eller någon tredje parts egendom. Deklarationen förpliktigar staterna att erkänna att samerna är ägare av traditionella landområden och naturresurser. Samerna har rätt till återställande av, eller när detta inte är möjligt, rättmätig kompensation för mark, territorier och mark som tagits i bruk utan samtycke. Utöver denna övergripande vision beskrivs 8 delmål. Nedan följer samebyarnas egen beskrivning av sin framtidsvision. Vilhelmina södra samebys framtidsvision FN:s urfolksdeklaration antogs 13 september Sverige röstade för. Rätt till självbestämmande Deklarationen innebär att urfolken har en oreserverad rätt till självbestämmande, vilket innefattar det samiska folkets rätt att fritt avgöra sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling, samt kontrollera och besluta över sina egna naturresurser. Samisk mark Deklarationen proklamerar att Finland, Norge, Ryssland och Sverige inte längre kan betrakta landområden som samerna traditionellt brukat som statens eller någon tredje parts egendom. Deklarationen förpliktar staterna att erkänna att samerna är ägare av traditionella landområden och naturresurser. Detta innebär att samisk mark inte längre kan användas för industriella eller andra ändamål utan att samerna i förväg informerats och gett sitt oberoende samtycke, utan att de själva direkt har något att vinna på ett sådant resursutnyttjande. Kompensation Samerna har rätt till återställande av, eller när detta inte är möjligt, rättmätig kompensation för mark, territorier och mark som tagits i bruk utan samtycke. Vår övergripande vision är att deklarationen till fullo börjar tillämpas Bevara vårt samiska kulturarv trygghet ger framtidstro Renskötseln och renen är grunden för den samiska kulturen med förankring både i historien, nuet och framtiden. De äldre måste med stolthet kunna lämna över rennäringen till nästa generation utan att behöva se sitt livsverk värdelöst. Den traditionella kunskapsöverföringen bland samerna, från de äldre till de yngre generationerna, är ett av de viktigaste sätten att förvärva kunskap om rennäringen och den samiska kulturen som helhet. Detta måste bevaras och uppmuntras så att all den traditionella kunskap som finns förvärvad inte går förlorad. 2 Norge har skrivit under deklarationen, men Sverige och Finland har inte skrivit under varför den formellt inte gäller i dessa länder.

2 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - En stabil rennäring ger framtidstro och vilja hos kommande generationer att föra rennäringen vidare och därmed också kulturen. Det är vår skyldighet som föräldrar och samebymedlemmar att slå vakt om våra och kommande generationers möjligheter att livnära sig på rennäringen. Vi vill också att de ska ha ett bättre arbetsklimat än det vi får uppleva idag genom att våra rättigheter till land och vatten hela tiden blir ifrågasatta och även fråntagna oss. Renen och de marker och vatten som vi nyttjar har alltid varit och är fortfarande det viktigaste för våra liv. Samerna har alltid inrättat sina liv efter renarnas rörelse- och betesmönster. Rennäringens markanvändning baserar sig i stort på fenomenet växelbete. Renskötseln bygger på att renarna strövar, drivs eller transporteras mellan olika betesmarker utifrån dess behov och markernas beskaffenhet. Renen drivs av starka instinkter och är ett vanedjur. Den påverkas också av årliga variationer varför man aldrig riktigt kan förutsäga renens rörelser. Flexibiliteten och det växelvisa utnyttjandet av markerna, är en förutsättning för en fungerande verksamhet. Det finns en komplexitet i resursanvändningen, där varje del i samebyns marker utgör en funktion. Livskraftig och lönsam rennäring En livskraftig och lönsam rennäring är beroende av tillgång till betesmarker, därför försöker vi slå vakt om dessa på ett framåtsyftande sätt. Detta försvåras av många motstående intressen, såsom olika markexploateringar. Det har aldrig tidigare förekommit så många exploateringsplaner inom våra samebyars områden som under 2000-talet, vilket påverkar vår psykosociala situation på ett negativt sätt med ständig oro för rennäringens framtid. Verksamheten som bedrivs i Vilhelmina södra sameby och Voernese sameby är en dynamisk process, föränderlig men ändå statisk över både tid och rum. Faktorer som kan påverka och förändra driften periodvis eller för alltid är inverkan av väderförhållanden, påverkan från intrång, såsom rovdjur, skogsbruk, vatten- och vindkraft, det rörliga friluftslivet, gruvdrift, turismen och mycket mer. Bibehålla och utveckla näringarna (renskötsel, jakt, fiske och slöjd) För att kunna bibehålla rennäringen på en livskraftig nivå och även utveckla de olika delar som ingår i denna (renskötsel, jakt, fiske och slöjd) krävs att samebyarnas åsikter och framtidsplaner hörsammas och respekteras. Det administrativa arbete som uppstår vid försvarandet mot diverse exploateringar kräver mycket tid, kraft och energi som tas från renskötselns utövande. Detta medför ökade kostnader samt att utvecklingsarbetet inom näringen blir försummat. Vår önskan är att samebyarna utan att på något sätt ställas utanför det övriga samhället och samhällsutvecklingen ges arbetsro och möjligheter att bedriva och utveckla renskötseln och de övriga näringarna som ingår i rennäringen. Använda naturen och naturresurserna på ett ekologiskt riktigt sätt Samerna har genom historien lämnat mycket få spår efter sig och sitt näringsutövande. Samtidigt har vi fått lära oss att vi är tvungna att dokumentera vårt liv och leverne för att kunna hävda våra rättigheter i framtiden. Vi vill fortsätta att nyttja naturresurserna på ett ekologiskt bärkraftigt sätt för att kunna bedriva en långsiktigt hållbar rennäring. Renen är det enda tamdjur i Sápmi som kan överleva på naturbete.

3 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Fungerande rovdjurspolitik med balans mellan rovdjur och renar godtagbara toleransnivåer av rovdjur Renägarna har alltid levt i samexistens med rovdjuren vilket innebar att det varit balans mellan renar och rovdjur. För att återfå balans vill samebyarna att rovdjurstrycket återigen ska regleras genom att införa tak för vad enskilda samebyar kan tolerera vad beträffar antal rovdjur och arter. Den svenska rovdjurspolitiken, som den förs idag, tillåter att rovdjursstammarna ökar på ett okontrollerat sätt och de nivåer som kan tolereras har passerats med bred marginal. Att se de skador och lidande som uppstår vid rovdjursangrepp är en orsak till oro och psykisk ohälsa hos renägarna. Förutom att rovdjuren förorsakar lidande för renarna genom skador och stress vid angrepp så konkurrerar rovdjuren med oss om renhjordarnas avkastning, vilket innebär att ju fler rovdjur det finns desto mindre kan hjorden producera i form av kött som ska generera inkomster åt renägarna. Fungerande kommunikation på nationell, regional och lokal nivå Vi kräver att våra rättigheter som urfolk blir respekterade. Vi måste även bli respekterade som näringsidkare. Då kan vi börja föra en konstruktiv dialog på lika villkor med olika aktörer och andra markanvändare som verkar inom samebyarnas områden. Det måste även finnas klara kommunikationsvägar mellan olika beslutsnivåer, från det internationella till det regionala planet. Personal på myndigheter som handlägger rennäringsfrågor ska vara förpliktade att införskaffa sig kunskap om samiska förhållanden och rennäringens verksamhet och villkor. Utbildning och information kunskap ger ökad förståelse Bristen på kunskap om samerna och rennäringen är grogrund för många fördomar och missförstånd, inte bara när det gäller konkurrerande markanvändare utan även i skolan och det övriga samhället. Våra barn som går i den kommunala skolan får många gånger utstå mobbning och förtal på grund av etnicitet. Det faktum att vi som samer och rennäringsidkare måste försvara våra rättigheter ska inte belasta våra barn. Vår vilja är att alla ska veta att samer är ett urfolk och acceptera våra näringar, vår kultur och våra värderingar. Ett aktivt arbete med kunskapsspridning måste föras in i det svenska samhällssystemet. De samiska utbildningsvägarna måste tillförsäkras resurser för att kunna utvecklas och förbättras i takt med de behov som kan komma att uppstå. Jämställdhet Samebyns policy är att alla i samebyn ska kunna utvecklas och att kunskap och kompetens ska tillvaratas oavsett kön. 4.3 Upplevda hot mot rennäring och samekultur Samebyarna har hittills tvingats anpassa sig till den pågående samhällsutvecklingen, men upplever nu att hotet om etablering av olika verksamheter och aktiviteter inom samebyarnas geografiska område, särskilt i fjällen, kan medföra ökade svårigheter att bedriva renskötsel. De är särskilt oroade över den ökade aktiviteten vad gäller undersökning av mineral och eventuell gruvbrytning samt etablerandet av vindkraftverk i Stekenjokkområdet. Vid det första mötet diskuterade samerna bl.a. de hot som de upplever mot rennäringen och samekulturen. Dessa diskussioner fortsatte även vid efterföljande möten. Det är inte enbart

4 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - öppnandet av gruvan som kommer att påverka renskötselarbetet. När samerna pratar om sin oro för en öppning av gruvan, nämns den direkta påverkan men också många andra orsaker relaterade till annan verksamhet i området som hotar deras näring (Figur 4-12). De nämner också att deras livsvillkor och relation till natur och rennäring är sammansatt av en mängd faktorer. Rent ekonomiskt beror samernas inkomst inte bara av försäljning av renkött, utan även av jakt och fiske. Många har också annan inkomst vid sidan av, framför allt många kvinnor. Figur 4-12 Samernas upplevda hot mot renskötseln Konsekvenser av tidigare och ny gruvverksamhet Samerna nämnde att den tidigare gruvdriften mellan 1976 och 1988, medförde störningar på renarna så att Vilhelmina södras renar förlorades in i både Voernese och Vilhelmina norra samebyar samt in i Norge, vilket i sin tur ledde till konflikter mellan samebyarna. Det blev bl.a. tryck på betet vid Orrnäsfjället, som har bra renlav för höst- och vårland, men där renen inte får beta vid barmark. Detta ledde så småningom till det samarbete som idag finns mellan Vilhelmina södra och Voernese samebyar. När det gäller området vid Stekenjokk så nämns naturligtvis förlusten av betesmarken dels p.g.a. ianspråktagandet av mark för sandmagasin och industriområde, men även till följd av damning. Trots pågående gruvverksamhet betade renarna på Stikken och någon km norr och väster om sandmagasinet, men österut förstördes betet av damning från två grustag. Efter avslutad gruvverksamhet och efterbehandling har området återtagit en del av sin ursprungliga funktion, nämligen platsen där renen stannar och betar. Renarna kan nu släppas väster om magasinet och de stannar över natten och även flera dagar. Området fungerar som innan gruvan startades förutom det förlorade betet. Om vädret var dåligt var samerna tvungna att släppa renarna någon mil sydöst om gruvområdet vid Sjleangaslätten för att sedan flytta renarna till hagen i Bealloevarie på en dag. Renarna kunde inte släppas vid Stekenjokk då de stördes och skingrades. Den flyttled som användes under gruvdriften gick drygt en km väster om gruvområdet och över Saxån, och den leden används även idag. Under kalvmärkningen kunde inte den norra hagen på Stikken användas då renarna från nordväst inte gick

5 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - i närheten av gruvan. För de norska renskötarna stördes flytten med lastbil förbi gruvområdet under påsktiden av folk och bilar vid gruvan. Vägen förbi gruvområdet upplevs mestadels som positiv av samerna då den underlättar transporter, och de kan åka hem till Klimpfjäll på kvällen efter en dags arbete på fjället. Den används även av Voernese sameby för flytt av renar från Froskonbäcken tillbaka till Jämtland vid dimma. Det negativa med vägen är att den underlättar för turister att ta sig upp på fjället, vilket kan störa renarna under känsliga perioder. Vid diskussion om en eventuell ny gruva gav samerna i stort sett samma synpunkter angående påverkan som de gjorde om den tidigare gruvdriften. Renarna kommer att störas och tryckas mot Voernese och Vilhelmina norra samebyar samt in i Norge, det kommer mer folk till området som stör renarna, mer betesmark förloras både som ett resultat av ökat fysiskt ianspråktagande av mark och av damning. Flyttningen av renarna förbi gruvområdet beskrivs på samma sätt som under tidigare gruvdrift och som sker idag, men möjligen måste en längre flyttväg tas in i Voernese och mot norska gränsen, och flyttleden över Stekenjokk måste troligtvis flyttas längre mot söder och väster. Ett öppethållande av vägen förbi gruvområdet skulle även underlätta för transporter för de norska renskötarna, men det blir svårt med förflyttning av renar över en plogad väg. Den största förändringen jämfört med tidigare gruvdrift är påverkan vid brytningen av Levimalmen. Ytterligare betesmarker på Lilltjokken förstörs och samerna är rädda för att husbehovsfisket i Dåaranjaevrieh förstörs. Om den nedlagda gruvan öppnas på nytt anser samerna att det ska ställas stora krav på drift och tillsyn samt efterbehandling av gruvan när det gäller hänsyn till både rennäringen och miljön. De uttrycker även en stark önskan att gruvan inte skall öppnas då renskötseln har anpassats till det efterbehandlade gruvområdet. En stor oro som uttrycks av många samer är att om gruvan öppnas, så kommer även vindkraftparker att etableras i området, vilket medför en ännu större påverkan på rennäringen Vindkraft Samerna är oroade över vindkraftens påverkan på renskötseln med förlorat bete på Stikken och förlorade flyttleder. Även från Voernese är man oroad över ökat tryck mot deras sommarbete i Sippmikken och i Norge och vill ha stängsel uppsatt i gränsen mellan samebyarna. Kritik framförs även mot hur undersökningar har genomförts av Fred.Olsen Renewables i området, särskilt kulturinventeringen på Stikken. Samerna bör vara med när kulturinventeringar görs Vattenkraft Vattenkraften har påverkat renskötselarbetet vid flyttning av renar sedan uppbyggnaden under 1900-talet, och gör det än idag. Flyttlederna över sjöarna är osäkra efter utbyggnaden av kraftverk, som medför varierande vattennivå och därmed osäkra isförhållanden. Kraftverkstunneln mellan Saxnäs och Stalon rensas och förstärks, och därför är Kultsjön avtappad för att minska trycket på avspärrningen i Saxnäs Skogsskötsel Samerna ger uttryck för att skogsbruket är ett av de största hoten mot rennäringen, som påverkas på en mängd olika sätt av skogsbruket, vilket finns beskrivet i kapitel Det största hotet utgörs av avverkningar i känsliga lavrika området i samernas vinterbetesland, som är begränsande för det antal renar som samebyn kan hålla i ett långsiktigt uthålligt perspektiv. Lavbete på berg är t.ex. viktigare än lavbete på flatmark, som inte kan utnyttjas vid hård skare och isbildning.

6 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Fritid och turism Vägen upp till gruvområdet upplevs som delvis negativ då den gör det lättare för turister att komma ut på fjället, där de kan störa renarna. Om det inte vore för turisterna så skulle vägen enbart vara positiv för samerna. Vid en diskussion med en äldre same under väntan på flyttning av renar förbi gruvområdet berättades följande angående hur lätt renarna störs av människor; Renar stod på ett näs och skulle simma över en sjö. På andra sidan stod en turist alldeles stilla. De blev rädda och började simma runt i cirkel och 30 renar drunknade. Om turisten hade satt sig ner så renarna inte sett honom, så hade de vågat gå iland på motsatta sidan och klarat sig Tillväxt av rovdjursstam Samerna uttrycker sin frustration över regeringens rovdjurspolitik, där de inte blir tillfrågade om hur de tycker den svenska rovdjursstammen bör balanseras så att rennäringen kan fortleva. Samerna får visserligen ersättning för rovdjursdödade och skadade renar, men säger att det är svårt att beräkna antalet förlorade renar. Dessutom kan det tyckas väl drastiskt om lika många renar förloras på grund av rovdjur som slaktas av samerna, då försäljningen av renkött är rennäringens huvudsakliga inkomstkälla Småviltjakt Småviltjakten utgör ett stort problem för samerna, då jägarna skrämmer renarna på de platser där jakt pågår. Dels kan det vara känsliga tidpunkter och dels drivs renarna bort från betesmarker. Samerna befarar att störningarna kommer att bli större sedan Sverige har ändrat reglerna för småviltjakten enligt EU-kommissionen, så att regelsystemet inte är diskriminerande för medborgare från andra länder inom unionen. Det innebär att utländska jägare kan jaga inom samernas renbetesmarker utan krav på medföljande svensk jaktledare, vilket var ett krav tidigare Renbeteskonvention med Norge Samerna har alltsedan 1800-talet fått uppleva hur deras betesmarker i Norge successivt har reducerats på grund av överenskommelser om renbeteskonventioner mellan de svenska och norska regeringarna. Vilhelmina södra sameby har tidigare haft konventionsbete på norska sidan vid Stekenjokk, och idag uppger både svenska och norska samer att de har ett bra samarbete. Norska riksdagen vill dock stänga gränsen, vilket skulle innebära mindre betestillgång för de svenska renägarna, och det är således ett stort hot mot den svenska rennäringen Tjernobylolyckan Samerna har blivit dubbelt drabbade när det gäller de viktiga vinterbetesmarkerna med lavbete. Dels har annan konkurrerande markanvändning som t.ex. skogsbruket medfört förlust av viktig betesmark, och dels har höga cesiumhalter i lavbetet under vintern försvårat sen slakt och försäljning av renkött på grund av rädsla från konsumenterna. Vid höstslakt av sarv och skadade renar är ceciumhalten låg, och vid slakt i oktober av kalv och vaja är ceciumhalten medelhög. Tjernobylkatastrofen innebar att man slaktade mindre antal renar, vilket medförde att markerna överbetades och samebyn var tvungen att börja slakta, annars hade renarna dött p.g.a. dåligt bete Klimatförändringar Samerna kommenterar inte klimatfrågan vid diskussionerna, men sametinget behandlar den på sin hemsida enligt nedan.

7 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Betänkandet Sverige inför klimatförändringarna hot och möjligheter (SOU 2007:60) som nyligen överlämnats till regeringen, pekar på nödvändigheten att förändra den svenska samepolitiken p.g.a. framtida befarade klimatförändringar. I klimat- och sårbarhetsutredningen konstateras att förutsättningarna för att bedriva rennäring, jakt och fiske kommer att förändras. I norra Sverige förväntas en ökning av både temperaturen och nederbörden, vilket kan orsaka följande effekter; Vegetationsperioden kan förlängas och växtproduktionen under sommarbetet förväntas öka Insektsplågan kan förvärras Snöförhållandena under vintertid kan bli besvärligare Kalfjällsarealen förväntas minska, vilket kan leda till ökade intressekonflikter med andra näringar Positiva effekter för rennäringen är att växtproduktionen kan öka med 20 till 40% under sommarbetet, och vegetationsperioden kan förlängas med ca en månad. Vintrarna blir varmare och blötare vilket ökar risken för svåra snöförhållanden med isbildning och skare, som försvårar för renen att hitta föda. Klimatförändringarna kommer att förändra förutsättningarna för skogsbruket, som kanske är det största hotet mot rennäringen. Möjligheten att bedriva skogsbruk i fjällen ökar samtidigt som tillväxten av skogen kommer att öka i hela renskötselområdet. Detta kommer troligtvis att innebära ett intensivare skogsbruk och en expansion till områden som tidigare inte nyttjats för näringen. Samtidigt kan klimatförändringarna leda till svåra betesår, som ökar renantalet i vissa områden särskilt nära kusten. Klimatförändringarna tillsammans med den socioekonomiska utvecklingen kan således öka risken för konflikter mellan rennäringen och skogsbruket samt andra intressen av markanvändning som t.ex. infrastruktur och turism. 5 Samisk identitet och kultur Barnen och ungdomarna är en viktig del av samebyarnas identitet och framtidstro, och de skolas tidigt in i det samiska livet och kulturen av sina föräldrar och de äldre i samebyn. Frågor om hur den samiska identiteten och kulturen ska kunna bibehållas och utvecklas är ständigt aktuella. De flesta familjer har barn och ungdomar i skolåldern. Familjerna i Vilhelmina södra sameby bor i Klimpfjäll och barnen går i den kommunala skolan i Saxnäs, som tidigare hade samisk integrering och undervisning i samiska modersmålet. Denna har nu dragits in p.g.a. brist på resurser och ingen samisk språkundervisning förekommer idag (VK och 22). Familjerna i Voernese sameby bor i huvudsak vid Borgasjön och barnen går i Risbäck och Dorotea skolor, där de får undervisning i samiska språket samt har integrerad samisk undervisning i övriga ämnen. 5.1 Historiskt perspektiv Samerna är ett ursprungsfolk och har funnits i området mycket länge. I forntiden var samernas huvudnäring jakt och fiske, och vildren ingick som en del i fångsten. Ett fåtal tama renar kom även att användas som klövje- och dragdjur. I nuvarande Lappland och angränsande områden samt i Finnmarken utvecklades fjällrenskötseln, vilket medförde ett nomadiserande liv med långa flyttningar mellan gräsbeten i högfjällskedjan och vinterns lavbeten i låglandets skogar. I lågfjällsområdet där renen hade sina parnings- och kalvningsplatser vid trädgränsen, hade man fasta boplatser s.k. visten.

8 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Historiskt sett har området södra Västerbotten och norra Jämtland varit kärnområde för södra sameområdet. Nya arkeologiska undersökningar i Njaarke sameby i västra Jämtland (Ewa Ljungdahl, 2003 och 2007) visar på tamrenskötsel åtminstone från 1000-talet e. Kr. och förhållandena bör ha varit liknande över det sydsamiska området (skriftl. Ewa Ljungdahl). Dessförinnan levde samerna av jakt, fiske och insamling och så småningom med hållande av lite tamren. Det är svårt att veta hur tidigt man kan tala om samer, men att samernas förfäder, eller protosamerna, har befolkat Norrlands skogar och fjäll under många tusen år råder det inga tvivel om. Fjälltrakterna i Södra Lappland hörde under medeltiden till de s.k. lappmarkerna, ett geografiskt område som utgjorde ett handelsdistrikt (Holmbäck, 1922 och Ruong, 1982). De som hade rätten att bedriva handel med samerna, samt ta upp skatt av dem, kallades för birkarlar. Undantagna var Ume och Ångermanna lappmarker, där man skattade direkt till den svenska kronan. Stekenjokkområdet och de södra delarna av nuvarande Västerbottens län tillhörde Ångermanna lappmarker, som 1695 bytte namn till Åsele lappmark (Sanell och Klang, 2001). På 1500-talet, under och strax efter Gustav Vasas regeringstid, tog den svenska kronan över handeln och skatteuppbörden med samerna (Lundmark, 1998). Kronan tillsatte då särskilda lappfogdar och begreppet lappskatteland började användas. Lappskattelanden var väl avgränsade geografiska områden och tillhörde enskilda samer och deras familjer. Rätten till sitt område hade de skaffat sig för att deras förfäder av hävd vistats där. Varje lappskatteland tillhörde ett särskilt distrikt, en s.k. lappby. I 1886 års renbeteslag 5 fastslogs att de för lapparna avsatta land skulle delas i lappbyar (SFS 1886:38). Redan tidigare var dock renbetesmarkerna i Västerbotten och Norrbotten indelade i lappbyar sedan urminnes tider. Kronan hade registrerat dem i sina skattelängder sedan mitten av 1500-talet. Det är troligt att indelningen i skatteland och lappbyar byggde på samernas egna urgamla landindelning. Enligt en kungörelse från 1913 fanns ett 20-tal lappskatteland i området varav fem har berörts av inventeringar; Norra och Södra Ljusfjäll, Västra och Östra Fjällfjäll samt Västra Kultsjö (Klang och Stångberg, 2000 samt Sanell och Klang, 2001). De gamla gränserna har dock varit svåra att fastställa. Vilhelmina södra och norra lappbyar inrättades först år 1895 utifrån bestämmelserna i 1886 års renbeteslag. Lappbyarna hade i stort sett samma gränser mellan renbetesområdena som idag. Benämningen lappby förekom fram till 1 juli 1971 då Rennäringslagen (SFS 1971:437) trädde i kraft, och därefter heter det sameby. I samband med att denna lag började gälla bytte således Vilhelmina södra lappby namn till Vilhelmina södra sameby. Vid unionsupplösningen 1905 stängdes gränsen mellan Sverige och Norge och norska staten ville tränga bort de svenska samerna från deras sommarland i Norge (Norberg, 2007). År 1919 upprättades den s.k. renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, som innebar att svenska samebyar fråntogs stora delar av sina marker i Norge. Detta drabbade främst nordsamerna norr om Umeälven. Då betet inte var tillräckligt på den svenska sidan innebar detta att flera samer var tvungna att flytta söderut, den s.k. tvångsförflyttningen, för att söka bättre marker. Samer har flyttat både från norra Sverige och från Norge, och de norska samerna har gett upphov till familjenamn som Baer, Utsi och Skum. Familjen Blind tvångsförflyttades t.ex. från Karesuando till Arjeplog och flyttade sedan vidare 1947 till Susendal i Börgefjell renbetedistrikt i Norge. Där bedrev de renskötsel fram till 1960, då de flyttade till Klimpfjäll i Vilhelmina södra sameby. Enligt 1972 års svensk-norska renbeteskonvention får norsk renskötsel bedrivas inom vissa delar av det svenska renskötselområdet, och svensk renskötsel får på motsvarande sätt bedrivas i Norge. Denna överenskommelse upphörde att gälla 2002, men förlängdes under tre år till Det förberedande arbetet på en ny överenskommelse påbörjades redan 1997, och en förhandlingsomgång startade i december 2005, men har ännu inte lyckats slutföras (se kap. 3.6). Därför gäller idag Lappkodicillen från 1751, som säger att Sverige och Norge har gemensamt renbete (Norberg, 2007). Norska samer flyttar sålunda idag sina renar till skogslandet vid Meselefors, några mil söder om Vilhelmina, under vintern och svenska renar betar i högfjällsområdet i Norge under sommaren.

9 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Norska stortinget vill dock stänga gränsen, vilket medför ett hot mot Vilhelmina södra sameby som i så fall förlorar viktig betesmark under sommaren. 5.2 Socialt perspektiv Samernas situation idag måste ses i ljuset av vad som skett med deras minskade tillgång till sin hävdvunna renbetesrätt och förmåga att över huvud taget kunna upprätthålla sin rennäring. Många av samerna hänvisar till följande böcker för att beskriva sin historiska situation: Så länge vi har marker Samerna och staten under sexhundra år, Lennart Lundmark, 1998 Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure, Lars Udtja Lasse Norberg, 2007 Fatmomakke Sameförening , M. Nilsson, M. Larsson, I. Baer, M. Dahlström, och A. Fjällström, 1980, Hellre mista sitt huvud än lämna sin trumma, Åsa Virdi Kroik, 2007 Speciellt talar samerna om boken av Udtja Lasse som beskriver hur flera renbeteskonventioner förhandlades fram mellan Sverige och Norge, och som alltid innebar en minskning av de Svenska samernas rättigheter till betesland på norska sidan om gränsen sedan 1700-talet och fram till idag. De nomadiserande samerna, rörde sig ursprungligen fritt över Skandinavien ända tills Sverige, Norge, Finland och Ryssland började tvista om gränser och gränsöverskridningar. Samerna talar om misstro till myndigheter som svikit dem, låtit kolonisering ske av deras betesmarker, att det inte funnits några myndigheter eller organisationer som tagit deras parti och hur de kontinuerligt har förlorat rätten till sina betesmarker. Många av de äldre samerna berättar hur de har varit tvungna att förflytta sig, sina familjer och renar från norra Sverige, via Norge och till nuvarande bosättning i Klimpfjäll för att kunna fortsätta med sin rennäring. Fram till 1750 fanns inga riksgränser i norra Skandinavien och på Kolahalvön. Samerna strövade fritt med sina renhjordar i hela området och levde i relativt välstånd. Samerna hade en ganska stark rättslig ställning, och den svenska staten erkände lapparnas rätt till deras eget land, landskapet Lappland. I samband med att gränser fastställdes mellan Sverige Finland och Danmark Norge 1751 antogs den s.k. Lappkodicillen som garanterade samernas rätt att enligt gammal sedvana föra sina renar över gränsen. Under hela 1700-talet hade alltså samerna rätt att föra renarna mellan det som idag är Finlands, Norges och Sveriges gränser. Lappkodicillen gav samerna speciella rättigheter inklusive den s.k. Lapprätten, som innebar att man medgav samerna en intern samisk förvaltning och domsrätt. Udtja Lasse hänvisar till denna förgångna tid som den mest gynnsamma för renägarna och samernas existens. Under 1800-talet tilltog koloniseringen av samernas betesmarker, och med denna kom diskriminering och övergrepp mot samernas kultur. Samernas existens var hotad, och vissa ansåg att samerna representerade en underlägsen kulturform som med tiden ändå skulle elimineras av utvecklingen. Som en reaktion mot detta förtryck mot samerna, infördes den så kallade odlingsgränsen år 1867, vilken skulle garantera samerna tillgång till markerna väster om gränsen, eftersom ingen kolonisering var tillåten där. Tidigare ansågs den samiska familjen vara ägare till sitt lappskatteland, som var det område där den hade ensamrätt att utnyttja marken för renskötsel. Denna äganderätt upprätthölls av domstolarna och gav samerna samma rätt till marken som skattebönderna. Riksdagen avskaffade dock Lappskattelanden 1886 och ägorätten gick över till kronan. Successivt begränsades även samernas rörelsefrihet av gränsdragning och gränstvister mellan Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Genom efterföljande renbeteskonventioner mellan Sverige och Norge har Svenska samernas rätt till renbete i Norge successivt beskurits. Den senaste renbeteskonventionen undertecknades 1972 för kommande 30-års period, men förlängdes tre år tills den upphörde att gälla Därefter har försök gjorts att förhandla fram en ny renbeteskonvention mellan Sverige och Norge där Lars Norberg var en nyckelperson. Det blev dock uppenbart att de renbeteskonventioner som slöts på 1900-talet vilade på bräcklig grund och att de till och med kunde strida mot såväl

10 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - svensk lag och rättstillämpning som våra internationella åtaganden. Någon ny renbeteskonvention har hittills inte undertecknats, varför Lappkodicillen och sedvanerätten bör vara den givna utgångspunkten för samernas krav att återfå sina marker i Norge. Dock har Norge lagstadgat bort kodicillen genom en konventionslag, som begränsar de svenska samernas rätt till bete i Norge. Det mest ödesdigra misstaget var att överge Lappkodicillens stadiga grund, genom att regeringarna utan referens till kodicillen satte upp nya avtalskonstruktioner. Staterna satte därmed kodicillen ur spel och postulerade att samerna inte har annan rätt än den som staterna tilldelar dem. Ofta refererar samer till hur svenska myndigheter internationellt verkar för fred och försvar av utsatta och fattiga och för mänskliga rättigheter, men att samma myndigheter inte uppträder på liknande sätt mot sin egen ursprungsbefolkning. Det faktum att ILO 169 inte ratificerats av Sverige nämns ofta. Detta uppfattas som svek och samerna kan inte förstå eller acceptera detta förhållningssätt. Nyligen har emellertid Sverige röstat för FN:s deklaration om ursprungsbefolkning. 5.3 Kulturlandskapet Samerna har alltid levt i samklang med naturen, och därför är det svårt att hitta lämningar efter deras vistelse. Voernese sameby ligger i ett gammalt samiskt kärnområde med många arkeologiskt intressanta värden. Rennäringens långvariga traditioner i området stärks av samiska fornlämningar i direkt anslutning till nuvarande arbetshagar. De hittills äldsta samiska fornlämningar som är daterade i Voernese sameby är stalotomter. Stalotomter är en speciell sorts kåtalämningar som finns från Voernese sameby och norrut både i Sverige och Norge. I Voernese sameby har man funnit tre platser med stalotomter; Hamptjärn, Uretjukk och Maskien. Dateringar med C 14-metoden av kol från eldstäderna visar att stalotomterna användes ungefär mellan 800- och 1200-talen e. Kr. av renskötande eller vildrenjagande samer. Den samiska miljön från tamrenskötselns tid har lämnat spår i landskapet som t.ex. kåtatomter, härdar, renvallar, kallkällor, bengömmor, stigar, grunder efter förrådsbodar, mjölkgropar och andra förvaringsgropar, gravar och offerplatser. I Stihkienområdet har flera sådana lämningar hittats vid inventeringar av Riksantikvarieämbetet och Västerbottens museum (Klang & Stångberg, 2000, Sanell & Klang, 2001 och Andersson m.fl., 2003) (Figur 5-1och Bilaga 4). Remdalen och Jalketsen utgör områden för äldre visteplatser, och på båda platser finns kåtor och bodar kvar. I övrigt finns enstaka kåtor och renvaktarstugor utspridda inom hela Stekenjokkområdet. Dagens moderna renskötselanläggningar ligger ofta i nära anslutning till äldre renvallar och visten eftersom renen trampar samma stigar nu som den alltid har gjort. Samma platser är strategiskt viktiga nu som då, även om renskötseln har ändrats från tamrenskötsel till extensiv renskötsel. Ofta finns dessutom fångstgropar nära dagens anläggningar, vilket visar att även vildrenen valde samma stigar och betesområden. Stiehken betyder platsen där renen stannar och vilar, vilket visas både av de äldre lämningar som finns i området och av dagens renskötsel. Hela Stihkienområdet är därför viktigt för samerna och betraktas som matterahka Samisk urmoder. Det samiska kulturlandskapet består även av det så kallade imateriella kulturarvet, dvs. allt som inte lämnar några fysiska spår men ändå är betydelsefullt. Till exempel trivselplatser, gamla namn på platser, berättelser, myter och sägner, skohömyrar, fiskeplatser m.m. Alla dessa lämningar, både fysiska och de som inte syns, hör ihop och måste ses i sitt sammanhang. Kåtatomten hör ihop med renvallen som hör ihop med mjölkgropen och så vidare.

11 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Figur 5-1 Samiska lämningar i Stihkienområdet och tre alternativa lägen på sandmagasin 5.4 Kvinnors roll i rennäringen I takt med att de samiska rättigheterna har begränsats och betesmarkerna har minskat, har förutsättningarna för att bedriva rennäring försvårats. Detta har i sin tur lett till en förändring av renskötseln. Den har sedan mitten på 1900-talet mekaniserats och industrialiserats och bedrivs idag i stor utsträckning av män. Förutsättningarna har alltså ändrats för de samer som tidigare livnärt sig på renskötsel, jakt, fiske, slöjd och småbruk. Detta har medfört att samerna och då främst kvinnorna har tvingats söka sig till andra försörjningsmöjligheter. Många samiska kvinnor förvärvsarbetar idag för att stärka familjens ekonomi, samtidigt som de har ett stort ansvar i familjens renskötselföretag. De har på detta sätt reducerats till extrakraft inom sin kultur istället för att vara aktiva utövare av

12 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - renskötselarbetet. Det pågår även en utveckling i det samiska samhället, där unga samiska kvinnor börjar utbilda sig i juridik och samhällsvetenskaper, medan de unga männen fortsätter att ägna sin tid åt renskötseln, samt jakt och fiske. Detta kan leda till att maktstrukturen i det samiska samhället förskjuts till kvinnorna som kommer att sköta kommunikationen med myndigheter och andra markanvändare. För närvarande ligger dock makten hos de renskötande samerna hos de samer som har mest renar och aktivt utövar renskötselarbetet, vilket idag är ett fåtal män. Möjligheten att bedriva renskötsel har försvårats, och eftersom rennäringen utgör grunden för den samiska kulturen har detta medfört att den samiska kvinnan har fått betona sin samiskhet på bekostnad av strävan efter jämställdhet. Den samiska kvinnan prioriterar således det samiska och underordnar sig som kvinna, vilket kan vara en förklaring till att det inte funnits en stark samisk kvinnorörelse. Det pågår dock en förändring i det samiska samhället idag, där flera kvinnor engagerar sig politiskt och väljs till ordförande i samebyar. Denna förändring stöds av det jämställdhetsarbete som pågår inom Sametinget. Så länge ifrågasättande av den rådande maktstrukturen mellan män och kvinnor uppfattas som ett hot mot det samiska kollektivet, så kan det samiska samhället inte bli jämställt. Det behövs därför ett synliggörande av rådande struktur och en vilja till personlig förändring. Sametinget har därför arbetat fram ett jämställdhetsprogram som antogs av Sametinget (Larsson m.fl., 2004). Kvinnornas roll i Vilhelmina södra sameby har även förändrats i och med att vägen upp till Stekenjokk byggdes i samband med att Boliden startade gruvbrytning i området. Vägen underlättade för männen att åka upp på morgonen till renarna i Stekenjokk och komma hem till Klimpfjäll på kvällen, medan kvinnorna var kvar i Klimpfjäll och skötte hem och barn och övriga sysslor. Tidigare innan vägen kom följde hela familjen med upp till Stekenjokk och skötte renarna under sommaren. Under vinterperioden flyttar vissa familjer till egna eller hyrda bostäder i vinterbetesområdet. Det medför att det kan bli problem med dagis, vilket ofta kvinnorna i de unga barnfamiljerna får ta ansvar för. 6 Vilhelmina södra och Voernese samebyar 6.1 Ekonomi Vilhelmina södra sameby Vilhelmina södra sameby är den sydligaste samebyn inom Västerbottens län. Samebyn gränsar i norr mot Vilhelmina norra sameby och i söder mot Voernese sameby och Ohredahke sameby i Jämtlands län (Bilaga 2). Året-runt-markerna ovan odlingsgränsen där renskötsel får bedrivas under hela året ligger inom Dorotea och Vilhelmina kommuner. Vinterbetesmarkerna där renskötsel får bedrivas under perioden 1 oktober 30 april omfattar Åsele, Strömsund, Sollefteå, Kramfors och Örnsköldsvik kommuner. Renägarna har sina ordinarie familjebostäder huvudsakligen i Kultsjödalen mellan Klimpfjäll och Saxnäs (Bilaga 1). Under vinterperioden flyttar vissa familjer till egna eller hyrda bostäder i vinterbetesområdet. Byn består idag av ca 50 medlemmar och 17 rennäringsföretag (ofta familjeföretag) där 26 personer är aktiva renägare och 16 är skötesrenägare, dvs. sköter renar åt andra. Antalet aktivt renskötande familjemedlemmar har inte förändrats nämnvärt under senare år utgjorde den renskötande befolkningen i byn 50 personer enligt en demografisk utredning rörande den renskötande befolkningen i Sverige utförd av geografiska institutionen vid Uppsala universitet (Ekendahl m.fl., 1968). Enligt en motsvarande undersökning vid statistiska institutionen vid Göteborgs universitet var den renskötande befolkningen 47 personer 1965.

13 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Det högsta antalet renar som Vilhelmina södra sameby får ha enligt Byordningen från 1946 är renar, årskalvar ej inräknade. Enligt ett nytt beslut från Länsstyrelsen 2003 skulle samebyn få ha högst renar, men beslutet hävdes då Grans sameby överklagade med anledning av en pågående gränstvist. Enligt renräkningen som sker av samerna själva efter slakt och skiljning i oktober, var antalet renar ca i medeltal under åren 2002 till 2005 (Figur 6-1). För att helt få sin försörjning från renskötseln måste familjeföretaget ha renar, men kombinationssysselsättningar är vanliga (Broschyrmaterial sametinget). Vid intervjuer med samebyarna framkom att det minsta antalet renar som behövs för att överleva är ca renar. I medeltal är antalet renar mellan 400 och 500 fördelat på de 17 företagen. Flera renägare har dock bara något 100-tal renar, vilket medför att många samer måste ha sidoinkomster från annan verksamhet. Den största intäkten i rennäringsföretaget kommer från försäljningen av renkött. Andra inkomstkällor är försäljning av vilt, fisk och olika intrångsersättningar. Ersättningar som erhålls vid påkörning av renar och förlust av renar på grund av rovdjur skall balansera den förlust som sker vid minskning av renhjorden. All inkomst beskattas året därpå med vanlig inkomstskatt, och ingen möjlighet finns att spara inkomst från goda år till sämre år (jämför skogskonto). Vilhelmina södra sameby använder liksom övriga samebyar vid behov helikopter, skoter, terränggående motorcykel och lastbilar i renskötselarbetet. De största utgifterna är kostnaderna för inköp och drift alternativt hyra för dessa maskiner. Enligt uppgift från helikopterföretaget utnyttjar Vilhelmina södra och Voernese helikopter vid insamling och drivning av renar för ca 1 miljon kronor per år (muntl. Jerry Wiklund) Antal renar Stekenjokk påbörjas Stekenjokk Startas År Tjernobylolyckan Stekenjokk Stängs Efterbehandling klar Figur 6-1 Antal renar i Vilhelmina södra sameby med angivande av årtal för tidigare gruvverksamhet i Stekenjokk samt olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl (skriftl. Agnetha Bäckman).

14 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Slaktuttaget varierar år från år bl.a. beroende på renhjordens sammansättning och storlek. Under slaktsäsongen och slaktades 1326 respektive 1662 renar i Vilhelmina södra sameby, vilket utgör ca 15 20% av renhjorden (skriftl. Siv Ejderbring). Slaktvolymen var ca 43 respektive 51 ton, med en medelslaktvikt på drygt 30 kg. De slaktade kropparna säljs vidare till ett grossistföretag som sköter styckning och distribution till försäljningsställen. Med ett aktuellt pris på 47,50 kr/kg inkl. 25% moms för helkropp medför detta en inkomst till Vilhelmina södra sameby på 38 kr/kg. Därutöver erhålls ett statligt prisstöd som inte är momsbelagt och som uppgår till 8,50 kr/kg för vuxna djur och 14 kr/kg för kalvar. Den totala inkomsten för Vilhelmina södra sameby från försäljning av slaktade renar under de två slaktperioderna och var ca 2,1 respektive 2,5 miljoner kronor. Från detta avgår kostnader för driften av rennäringen inklusive Froskonbäckens fältslakteri. Om endast kostnaden för hyra av helikopter medtas, så blir nettoinkomsten före skatt ca kr per slaktad ren. Den största delen av slaktuttaget sker vid det närbelägna slakteriet Froskonbäcken, som ägs och används av Vilhelmina södra, Vilhelmina norra och Voernese samebyar. Slakteriet har störst personalbehov under hösten och sysselsätter varje slaktdag 12 personer och en besiktningsveterinär. Slakten pågår under ca 5 10 dagar, vilket omsatt i årsarbeten blir ca ½ person. Förutom arbetet i renslakteriet och renskötseln skapar rennäringen arbetstillfällen även utanför samebyn. Förutom renskötsel är jakt och fiske, både för eget bruk och för försäljning, en viktig del av byns verksamhet för sin försörjning. Fisket och jakten bedrivs på hela området som ingår i året-runtmarkerna från skog till fjäll. Utvecklingen idag går mot att även andra bi- eller kombinationsnäringar utvecklas som turism och renslakteriverksamhet. Vid all försäljning av jakt och fiskekort går 1/3 av intäkten till samebyn, 1/3 till samefonden och 1/3 till Länsstyrelsen (muntl. Tomas Nejne). Samebyn har en ekonomisk förening som säljer fiskekort i två fiskevatten. Omkring 100 dygn á 120 kr/dygn säljs under ett år, vilket inbringar ca kr om året till samebyn. Dessutom bedriver samerna jakt, särskilt på älg, där försäljningen av kött kan inbringa några tals kr till de enskilda familjerna. Renskötseln har en stor betydelse för regionens kulturella profil särskilt i fjällregionen. I turistbroschyrer lockar man t.ex. med kalvmärkning i Gielas och besök i samernas gamla mötesplats Fatmomakke kyrkstad. Utländska turister önskas välkomna till Sàpmi, samernas land, med en beskrivning av rennäringen i området. Man lockar med fisketurism i bl.a. Ransarån där rödingfisket sägs vara ett eldorado för flugfiskare, och våren 2007 visades TV programmet Jakten på storrödingen, där bl.a. Tomas Nejne guidade flugfiskare i Ransarån Voernese sameby Voernese sameby är den nordligaste samebyn i Jämtlands län. Den gränsar i norr till Vilhelmina södra sameby i Västerbottens län och i söder till Ohredahke sameby. I väster gränsar Voernese till Östre Namdal i Norge. Året-runt-markerna ligger inom renbetesfjäll i Strömsunds kommun, där renskötsel får bedrivas hela året. Vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas 1 oktober 30 april, omfattar Sollefteå, Kramfors, Dorotea, Vilhelmina och Strömsund kommuner. Arealen är hektar och sträcker sig delvis över Strömsund, Dorotea och Sollefteå kommuner samt med betesrätt i kommunerna Röyrvik och Lierne i Tröndelag, Norge. Samebyn sträcker sig i väst/östlig riktning i huvudsak från riksgränsen mot Norge österut till Stor- Dabbsjön och i nord/ sydlig riktning mellan länsgränsen mot Västerbotten i norr och från Daimasjöarna över Värjaren Hetenjaure mot norska gränsen i söder. Gränserna finns fastställda i Länsstyrelsens beslut av Mellan Renbetesfjällsgränsen och Ankarvattnet ligger ett stort markområde som ägs av bl.a. Svenska Cellulosa Aktiebolaget. Dessa marker som har naturliga avgränsningar har alltid ingått som en självklar del av

15 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - samebyns betesområde. I Samebyns norra del sträcker sig Skandinaviens längsta obrutna fjällkedja, Burgfjäll. Sommarbetet ligger i väster vid norska gränsen och sommarvistet ligger vid Rauren. Vår- och höstfjäll är Orrnäsfjället. Vinterbetet ligger i huvudsak från Grundsjö i väster och sträcker sig sedan öster om Ångermanälven ner mot stambanan. Byn består av 7 rennäringsföretag och har 20-talet medlemmar. Högsta renantal samebyn får ha är 2 300, årskalvar ej inräknade. Varje år sker slakt av renar vid det närbelägna slakteriet vid Froskonbäcken, som ägs av Voernese, Vilhelmina södra och Vilhelmina norra samebyar. Förutom renskötsel är jakt och fiske en viktig del av byns verksamhet för sin försörjning. Fisket och jakten bedrivs på hela området som ingår i året-runt-markerna från skog till fjäll. Utvecklingen idag går mot att även andra bi- eller kombinationsnäringar utvecklas som turism och renslakteriverksamhet. Renskötseln har stor betydelse för regionens kulturella profil i hela betesområdet. Renägarna bor under hela året i egna bostäder i huvudsak vid Borgasjön. Antalet aktivt renskötande familjemedlemmar har inte förändrats nämnvärt under senare år utgjorde den renskötande befolkningen i byn 18 personer enligt en demografisk utredning rörande den renskötande befolkningen i Sverige utförd av geografiska institutionen vid Uppsala universitet (Ekendahl m.fl., 1968). Enligt en motsvarande undersökning vid statistiska institutionen vid Göteborgs universitet var den renskötande befolkningen 24 personer Enligt renräkningen som sker av samerna själva efter slakt och skiljning i oktober, har antalet renar varit ca i medeltal från 1999, förutom 2005 då det var drygt hälften och senaste året 2007 då det var 1869 (Figur 6-2). I medeltal är antalet renar ca 300 fördelat på de 7 företagen, vilket innebär att flera samefamiljer måste ha någon bisyssla för sin försörjning (se beskrivning Vilhelmina södra). Under slaktsäsongen och slaktades 352 respektive 351 renar i Voernese sameby, vilket utgör 15% 25% av renhjorden (skriftl. Siv Ejderbring). Den totala inkomsten för Voernese sameby från försäljning av slaktade renar under de två slaktperioderna och var ca 0,5 0,6 miljoner kronor. Från detta avgår kostnader för driften av rennäringen inklusive Froskonbäckens fältslakteri. Om endast kostnaden för hyra av helikopter medtages, så blir nettoinkomsten före skatt kr per slaktad ren.

16 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Antal renar Stekenjokk påbörjas Stekenjokk Startas År Tjernobylolyckan Stekenjokk Stängs Efterbehandling klar Figur 6-2 Antal renar i Voernese sameby med angivande av årtal för tidigare gruvverksamhet i Stekenjokk samt olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl (skriftl. Kristina Jonsson). 7 Markanvändning 7.1 Renskötselåret Rennäringens markanvändning baserar sig i stort på fenomenet växelbete. Renskötseln bygger på att renarna strövar, drivs eller transporteras mellan olika betesmarker utifrån dess behov och markernas beskaffenhet. Renen drivs av starka instinkter och är ett vanedjur. Den påverkas också av årliga variationer varför man aldrig riktigt kan förutsäga renens rörelser. Flexibiliteten och det växelvisa utnyttjandet av markerna, är en förutsättning för en fungerande verksamhet. Det finns en komplexitet i resursanvändningen, där varje del i samebyns marker utgör en funktion. Verksamheten som bedrivs i Vilhelmina södra och Voernese samebyar är en dynamisk process, föränderlig men ändå statisk över både tid och rum. Faktorer som kan påverka och förändra driften periodvis eller för alltid är inverkan av väderförhållanden, betestillgång, påverkan från intrång, såsom rovdjur, skogsbruk, vatten- och vindkraft, det rörliga friluftslivet, gruvdrift, turismen och mycket mer.

17 Stekenjokk MKB Bilaga (88) - Hela renskötselområdet för Vilhelmina södra sameby och Voernese sameby uppgår till ca km 2 respektive 783 km 2. En del av Voernese samebys betesmarker finns i Norge och söder om samebyns gränser mot Ankarvattnet, vilket medför att Voernese sameby upptar något mindre yta på ca 673 km 2. Kalenderåret kan delas in i åtta årstider, det s.k. renskötselåret, som åskådliggör renskötseln och renens liv i förhållande till dessa årstider (Figur 7-1). Nedan ges en beskrivning av renskötseln och renens liv under var och en av dessa årstider. Denna beskrivning har, efter en inledning, skrivits av Vilhelmina södra och Voernese samebyar (kursivt typsnitt). Under sex månader från slutet av juni till slutet av december, från renskötselårets sommar till förvinter, bedriver Vilhelmina södra och Voernese gemensam renskötsel. Figur 7-1 Principiell bild av renskötselåret för Vilhelmina södra och Voernese samebyar

18 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Regional markanvändning under året Vår, april maj (bete & kalvning) Vilhelmina södra samebys betesområde under våren uppgår till ca ha. Renarna befinner sig mellan Åsele och Dorotea i öster och Klimpfjäll i väster. Denna period kännetecknas av flytt mot sommarland i fjällen, bete av lavar, gräs, örter och löv samt kalvning. Efter första maj släpps renarna fritt ovanför odlingsgränsen. Intensivt kalvningsland är från odlingsgränsen och västerut. Om väderleksförhållandena är svåra krävs en viss bevakning i månadsskiftet april/maj för att renarna inte skall vända tillbaka öster om odlingsgränsen. Renarna är mycket känsliga för störningar under kalvningsperioden. I figuren visas betesland (gröna), kärn- (blå) och nyckelområden (röda) under våren Vilhelmina södra Flyttningen planeras så sent som möjligt i april månad eftersom det fortfarande kan vara hård och djup snö i fjällområdena vilket gör markbetet svårt att nå. Blaikfjället och områdena norr och söder om Gitsfjället är viktiga betesområden med bl.a. hänglav, och på Gitsfjället finns bra markbete. Inför kalvningen söker sig vajorna till höjdlägen där det finns barfläckar med bete och uppsikt mot störningar. Vajorna söker sig dessutom helst till samma kalvningsområde år från år. Bevakning sker dagligen mot störningar av rovdjur, rovfåglar och turism (skotertrafik, skidåkare, hundspann) Voernese Flyttning från vinterbeteslandet mot vår- och sommarlandet bestäms av väderleksförhållanden och sker med lastbil. Renarna börjar dra sig västerut. Flytten görs så sent som möjligt i april eftersom det fortfarande kan vara djup och hård snö i fjällområdet, som försvårar markbetet. Flyttning sker till Voernese, som är en del av samebyns vår- och höstland. Efter gammalt beslut kan även Blaikfjäll och lågfjällen västerut samt området söder om Gitsfjäll, användas om svåra flyttförhållanden uppstått. Intensivt kalvningsområde är Orrnäsfjäll och västerut men senaste åren har kalvningen tenderat att ske i Stihkienområdet. Det har orsakat sådana besvär att samebyn varit tvungen att ta kontakt med Vägverket för att samordna öppningen av Stekenjokkvägen. Våren kräver stora insatser bevakningsmässigt för att hålla renarna på plats samt övervaka störningskällor som exempelvis rovdjursangrepp och intrång från det rörliga friluftslivet. Renarna är mycket känsliga för störningar under kalvningsperioden.

19 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Vår/Försommar, slutet maj juni (kalvning & bete) Vilhelmina södra samebys betesområde under försommaren uppgår till ca ha. Renarna befinner sig mellan Gitsfjället i öster och Stikken i väster. Denna period kännetecknas av kalvning och att renarna strövar fritt och betar i björkskog, myrmarker och bäckdrag. Samerna får då tid för nybyggnad och reparationer. Efter kalvningsperioden är renarna inte lika känsliga för störningar. I figuren visas betesland (gröna), kärn- (blå) och nyckelområden (röda) under försommaren Vilhelmina södra Intensivt kalvningsland är från odlingsgränsen och västerut till Stekenjokk. Samebyn ansöker årligen om skoterförbud eftersom vajorna är mycket känsliga för störningar före, under och efter kalvningsperioden. Bevakning sker dygnet runt mot störningar, och även västerifrån för att inte renhjorden skall vandra in i Norge och grannsamebyarna eftersom gränsstängslen inte har tinat fram Voernese Inför kalvningstiden drar sig vajorna västerut speciellt efter dalgångarna där sydsluttningen fort blir bar och bra bete är möjligt eftersom kalvningen kräver stora energiresurser. Tjurarna konkurrerar inte med vajorna om betet och kommer efteråt. När kalvningen är klar har renhjorden senaste åren visat sig dra mot Fjällfjäll över Stihkienområdet, vilket även bekräftas i gamla utsagor om ett liknande beteende.

20 Stekenjokk MKB Bilaga (88) Sommar, juni augusti (kalvmärkning & bete) Nu börjar den gemensamma renskötseln för Vilhelmina södra och Voernese, då renarna från byarna vandrar tillsammans. Betesområdet under sommaren uppgår till ca ha. Renarna befinner sig mellan Gitsfjället i öster och högfjällsområdet i Norge i väster. Perioden kännetecknas av att de nyfödda kalvarna märks och renarna strövar fritt och betar på kalfjället. Renarna, särskilt vajorna och kalvarna, är känsliga för störningar. I figuren visas betesland (gröna), kärn- (blå) och nyckelområden (röda) under sommaren Vilhelmina södra Kalvmärkningen startar kring midsommar och avslutas runt 10 augusti. Fasta arbetshagar används, men samebyarna har även mobila arbetshagar som transporteras och sätts upp på lämpliga ställen i närheten av renhjorden. Detta görs för att minimera fysisk påverkan på renarna. Samling av renhjordarna inför kalvmärkning sker med hjälp av motorcyklar samt helikopter. Under sommaren befinner sig renhjorden mestadels kring Stekenjokk och västerut in i Norge (konventionsområdet) samt senare del av sommaren även Fjällfjällsområdet. I Stekenjokkområdet har samebyn 6 fasta anläggningar för kalvmärkning, slakt och skiljning samt flera lämpliga platser för uppförande av mobila anläggningar. Inom Fjällfjällsområdet finns 2 fasta kalvmärkningshagar. Kalvmärkningen sker i samarbete med Voernese sameby Voernese Kalvmärkningen startar kring midsommar och avslutas i början av augusti. Den sker tillsammans med Vilhelmina södra sameby. Fasta arbetshagar används men samebyarna använder också mobila anläggningar som kan sättas upp där det för tillfället passar, exempelvis på en snödriva eller plant område dit renarna lätt kan drivas in. De mobila gärdena kan transporteras ut med fyrhjuling och släp eller med helikopter. Under högsommaren befinner sig de flesta renarna från Stihkienjohk och västerut. Renarna drar sig även upp mot högre fjällområden, särskilt om insektsplågan är svår. Samebyn har även sommarbetesmarker på norsk sida, enligt renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, vilka avgränsas med renstängsel mot Norge och Vilhelmina norra sameby.