Vad säger bottenfaunan? Utvärdering av bottenfaunaundersökningar inom kalkningsverksamheten

Transkript

1 Vad säger bottenfaunan? Utvärdering av bottenfaunaundersökningar inom kalkningsverksamheten RAPPORT 5634 FEBRUARI 29

2 Vad säger bottenfaunan? Utvärdering av bottenfaunaundersökningar Pär-Erik Lingdell och Eva Engblom Limnodata HB NATURVÅRDSVERKET Februari 29

3 BESTÄLLNINGAR Ordertelefon: Orderfax: E-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen Box Bromma Internet: NATURVÅRDSVERKET Tel: Fax: E-post: registrator@naturvardsverket.se Postadress: Naturvårdsverket, Stockholm Internet: ISBN: pdf ISSN: Naturvårdsverket 29 Elektronisk publikation Layout: IdéoLuck AB (#5813) Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 29

4 Förord Många bottenfaunaprovtagningar genomförs varje år på uppdrag av Naturvårdsverket och länsstyrelserna inom ramen för miljöövervakning och kalkningsuppföljning. Undersökningar av bottenfaunan ingår dessutom i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd, NFS 28:1, då vattenmyndigheten klassificerar ekologisk status och fastställer miljökvalitetsnormer för ytvattenförekomster. Denna rapport beskriver hur bottenfauna kan användas inom framför allt kalkningsverksamheten och innehåller en rad detaljerade exempel på hur bottenfauna i ett antal sjöar och vattendrag kan utvärderas. Naturvårdsverket har i sin föreskrift NFS 21:18 föreskrivit att länsstyrelsen och huvudmannen ska sätta mätbara biologiska och kemiska mål som indikerar att kalkningen nått avsedd effekt. Många gånger kan det även vara intressant att få en mer sammansatt bild av bottenfaunans surhetsstruktur än vad uppgifter om förekomst/icke-förekomst av indikatortaxa ger. Därför presenteras i rapporten ett normerat försurningsindex, BpHI-n, som uppges vara bättre korrelerat till lägsta ph än tidigare index. Kalkningen är en verksamhet som kontinuerligt behöver anpassas till ändrade omständigheter, t ex ett minskat försurningstryck. Rapporten innehåller därför även en summering av hur bottenfauna kan tänkas påverkas då försurningen minskar samt resonemang om effekterna av ett ändrat klimat. Det är Naturvårdsverkets förhoppning att denna rapport ska bidra till en ökad kunskap hos kalkningshandläggare och andra berörda och därmed möjligheterna till en kvalitetssäkrad och resurssnål uppföljning av kalkningsinsatserna. Även om rapporten är framtagen inom ramen för kalkningsverksamheten är mycket av innehållet även relevant för den som arbetar med miljöövervakning, klassificering av ekologisk status eller planering av åtgärder i sötvattensmiljöer. Rapporten är en sammanställning av material från flera uppdrag och är skriven av Pär-Erik Lingdell och Eva Engblom, Limnodata HB, som har en mycket gedigen erfarenhet av bottenfaunaundersökningar. De slutsatser som presenteras i rapporten är författarnas och speglar inte nödvändigtvis Naturvårdsverkets ställningstagande. Rapporten är redigerad av Nina Munthe, WSP Environmental. Anna Helena Lindahl T.f. direktör Naturresursavdelningen

5 4

6 Innehåll Sammanfattning Inledning Dataunderlag Kalkning och bottenfauna Hur kan bottenfauna användas i kalkningsverksamheten? Att sätta mål för kalkningen Uppföljning av kalkningens mål Hur borde våra sötvatten se ut? Kalkningseffekterna i Vasslan Näringsstatus i kalkade vatten Allmänt om bottenfauna Vad är bottenfauna? Förutsättningar för bottenfaunan Försurningen och bottenfaunan Inverkan av surstötar och försurning Kopplingen mellan vattenkemi och bottenfauna Utvärdering av bottenfauna Allmänt om utvärdering Kvalitetssäkring Utvärderingsmetoder Några exempel på utvärdering av bottenfauna Framtiden Effekter av temperaturhöjningar Återhämtning då försurningen minskar Metodval Allmänt om val av metoder Vilken betydelse har maskvidden? Vilka taxa får man med olika metoder? Hur många prov behövs för att svara på olika frågor? Artbestämning och provhantering Referenser Efterskrift av författarna, februari BILAGA 1 Exempel på artfaktablad för indikatortaxon BILAGA 2 Faktorer som kan påverka bottenfaunans olika utvecklingsstadier BILAGA 3 Inverkan av surstötar och försurning några exempel BILAGA 4 Kopplingar mellan kemi och bottenfauna faktorer som kan påverka utvärderingar BILAGA 5 Olika taxas förekomst i olika ph intervall BILAGA 6 Dendrogram några exempel BILAGA 7 Korrelationen mellan lägsta ph och olika surhetsbedömningar Surhetsbedömningar utifrån material från Naturvårdsverkets IKEU-projekt Surhetsbedömningar i surstötsprojektet Kommentar om provtagningstidens betydelse

7 PROJEKTEXEMPEL BILAGA 8 Projektexempel Bolmen i Jönköpings och Kronobergs län BILAGA 9 Projektexempel Vättern i Östra Götalands län BILAGA 1 Projektexempel Hjälmaren BILAGA 11 Projektexempel Siljan i Dalarnas län BILAGA 12 Projektexempel Storsjön i Jämtlands län BILAGA 13 Projektexempel Yngern i Stockholms län BILAGA 14 Projektexempel Långsjön i Stockholms län BILAGA 15 Projektexempel Lien i Västmanlands län BILAGA 16 Projektexempel Västra Skälsjön i Västmanlands län BILAGA 17 Projektexempel Skärsjön i Västmanlands län BILAGA 18 Projektexempel Övre Skärsjön i Västmanlands län BILAGA 19 Projektexempel Rasbackstjärn i Örebro län BILAGA 2 Projektexempel Högvadsån i Hallands län BILAGA 21 Projektexempel Gunnilboån i Västmanlands län BILAGA 22 Projektexempel Getbrobäcken i Västmanlands län BILAGA 23 Projektexempel Skuggälven i Västra Götalands län BILAGA 24 Återhämtning efter försurningen BILAGA 25 Metoder för provtagning av bottenfauna: M42 och Surber BILAGA 26 Vilken betydelse har egentligen maskvidden? BILAGA 27 Bottenfaunans fördelning över bottenytan BILAGA 28 Hur många prov behövs det? BILAGA 29 Urplockning och artbestämning

8 Sammanfattning Denna rapport beskriver hur bottenfauna kan nyttjas för att studera ytvattenstatus som exempelvis effekterna av försurning och kalkning, samt hur bottenfaunan kan användas för att sätta uppföljningsbara mål inom t ex kalkningsverksamheten. Innehållet i rapporten har tidigare utgjort underlag till bland annat Naturvårdsverkets Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag, 22:1 och för Bottendjur som indikator på kalkningseffekter, Naturvårdsverkets rapport I rapporten 5235 beskrivs 54 taxa, vilkas förekomst indikerar att ph inte understigit 5,6. Flertalet av dessa indikatortaxa är lätta att identifiera i fält och de är valda så att de täcker olika biotoptyper inom hela landet. Finner man något av dessa taxa får man därmed en indikation på att ph i vattnet inte understigit 5,6. I föreliggande rapport beskrivs ett försurningsindex, BpHI-n, som är väl lämpat att följa surhetsstatusen i ett vatten. BpHI-n baseras på en utökad lista omfattande 158 taxaklasser av bottenfauna som genom ett indexvärde relateras till olika ph-gränser. Dessa indexvärden utgör grund för beräkning av BpHI-n, som vid test baserad på Naturvårdsverkets nationella uppföljning av kalkning visat sig ha en korrelation till lägsta ph på,94 (provtagningsmetod M42, vårprover). Det nya indexet ger en mer sammansatt bild av surhetsstatusen i ett vatten än vad förekomst respektive icke-förekomst av känsliga taxa ger. En stor del av rapporten utgörs av projektexempel från olika typer av sjöar och vattendrag i landet. Exemplen illustrerar den stora rumsliga och tidsmässiga variationen hos bottenfaunan. Rapporten innehåller dessutom diskussioner om hur representativa olika index egentligen kan sägas vara samt möjliga felkällor vid provtagning och analys av bottenfaunamaterial. Några vanliga felkällor som tas upp är: Proverna är tagna vid olämplig tidpunkt utifrån syftet med undersökningen. Provtagningslokalen är inte representativ. Provtagningsmetoden är inte den optimala utifrån syftet med undersökningen. Provtagaren är inte tillräckligt insatt i hur provtagningen skall utföras. Taxonomiska kunskapen brister vilket ger upphov till fel under urplockning och artbestämning. Slutsatserna i rapporten baseras på Limnodatas databas som omfattar cirka 1 bottenfaunaprover från nära 7 olika lokaler spridda över landet. Merparten av proverna är tagna med M42-liknande metoder. Vid 4% av provtagningarna har även ph registrerats. Databasen omfattar även andra vattenkemiska värden. Några sammanfattande rekommendationer om bottenfaunaundersökningar: Om syftet är att få reda på om ph inte understigit 5,6 kan undersökningen begränsas till att söka efter något av de 54 indikatortaxa i erforderligt antal (1-1 individer). Prover bör tas på våren, direkt efter vårfloden. Om syftet med undersökningen är att följa surhetsstatusen i ett vatten bör prover tas på våren, efter vårfloden, med metod M42 och indexet BpHI-n bör inkluderas i analysfasen. Samtliga insamlade djurformer bör artbestämmas så långt som möjligt för att möjliggöra framtida utvärderingar baserade på ny kunskap. Även förekomsten i fält av större djur som kanske inte erhållits i provet, t ex öringyngel och flodpärlmussla bör registreras. Sådana uppgifter kan väsentligt förbättra möjligheterna till korrekta bedömningar av miljötillståndet. Undvik att räkna individer, variationen i individantal är enorm och svår att relatera till miljötillståndet. Sådana undersökningar bör endast göras i undantagsfall. Lägg i stället pengar på att utöka antalet undersökta lokaler. Det ger underlag för att än mer förfina kalknings- och miljövårdsåtgärderna i olika vatten. 7

9 När det gäller metodval måste undersökningens syfte vara styrande. Välj gärna en grov maskvidd på provtagningshåven, det sparar både tid och pengar. En maskvidd på 1,5 mm är fullt tillräckligt för merparten av alla undersökningar inom miljöövervakning och kalkningsuppföljning. Det är en fördel om metoden omfattar flera olika biotoptyper och en längre sträcka. Det ökar möjligheten att finna många olika arter vilket förbättrar möjligheten till en korrekt utvärdering av miljöstatus. Dessvärre är det inte bara försurningen som drabbar bottenfaunan i våra vatten. Få svenska vatten är i dag opåverkade av människans framfart. Även om försurningen åtgärdas genom kalkning återstår ofta påverkan från t ex skogsbruk, vattenreglering och vattenuttag. För att få ett svar på hur faunan i våra svenska vatten borde se ut görs i rapporten jämförelser med opåverkade vattendrag på Kolahalvön i Ryssland. Jämförelsen visar att våra kalkade vatten innehåller betydligt färre känsliga arter än vattendragen på Kolahalvön, det tyder på att svenska vatten inte störs enbart av försurningen. Samtidigt konstateras att lyckade kalkningar successivt leder till en större likhet med de jungfruliga vattnen på Kolahalvön. Svårigheterna att förutse hur en återkolonisation kommer att se ut i kalkade vatten åskådliggörs också i rapporten. 8

10 1. Inledning Några av de frågor som rapporten söker besvara är: Vilken koppling finns mellan vattenkemi och förekomsten av olika taxa av bottenfauna? Hur inverkar surstötar/försurning på bottenfaunan? Och vad händer då försurningen minskar? Hur kan surhetsstatusen i ett vatten följas med hjälp av bottenfaunan? Vilka fallgropar finns vid utvärdering av bottenfauna? Hur stor är den rumsliga och tidsmässiga variationen hos bottenfaunan? Hur representativt är egentligen ett bottenfaunaprov? En stor del av rapporten beskriver hur bottenfaunan i några utvalda sjöar och vattendrag kan utvärderas, bl a genom olika index som speglar diversitet, förorening och surhetsstatus. Den del i rapporten som behandlar metoder för provtagning är främst tänkt som en bakgrund till diskussionerna i rapporten. Eftersom rapporten främst bygger på Limnodatas databas beskrivs främst de metoder som använts för dessa data. Läsanvisningar: För att underlätta för läsaren har rapportens huvudsakliga slutsatser sammanfattats i en huvudtext som omfattar kapitel 1-8. Den detaljerade informationen återfinns i bilagor där varje del inleds med en kort introducerande text. Bilagedelen riktar sig till den som vill fördjupa sig i den detaljerade bakgrunden till olika slutsatser i rapporten. 1.1 Dataunderlag Underlag för de slutsatser och exempel som redovisas i rapporten är Limnodatas databas som omfattar cirka 1 bottenfaunaprover från 9 64 provomgångar vid skilda lokaler (figur 1). Av provtagningslokalerna är vattendrag, 1 85 sjöar och resterande 439 källor, träsk och smärre vatten. Merparten av proverna är samlingsprov där varje prov omfattar 3 delprov. De projektexempel som i detalj presenteras i rapporten utgår även från data i pappersformat. I de fall fingerade exempel används beror detta inte på att riktiga data saknas utan på att de är för utrymmeskrävande. Limnodatas databas omfattar prover från årets alla månader. Merparten av det material som avhandlas i denna rapport härrör från perioden , men även äldre data förekommer i databasen. De flesta proven har provtagits med M42-liknande metoder, men material från drivfällor, luftfällor, trålning, Ekmanhuggare, SIS och SIS-liknande metoder samt Surber ingår i databasen (se även bilaga 25). Proverna har tagits av 122 personer och artbestämts av 32 personer. Risken för bestämningsfel bedöms som liten eftersom artbestämningen i stor utsträckning utförts eller kvalitetssäkrats av Eva Engblom på Limnodata eller av personer som deltagit i expertledda artbestämningskurser initierade av Håkan Söderberg, länsstyrelsen i Västernorrlands län. Delar av materialet har kontrollerats av experter för olika djurgrupper (Ted von Proschwitz: snäckor, Anders Nilsson: skalbaggar, Carl-Cederic Couilianos: skinnbaggar, Kuiper: ärtmusslor, Roy Oleröd: kräftdjur). Vid 4% av provtagningstillfällena (3 851 provtagningstillfällen) har ph i ytvattnet registrerats i samband med bottenfaunaprovtagningen. Databasen omfattar emellertid även data från några nationella övervakningsprogram där vattenkemiska prover analyseras 8-12 ggr årligen, bl a IKEU (Integrerad KalkningsEffekt Uppföljning) samt miljöövervakningens okalkade intensivvattendrag. I underlaget ingår dessutom detaljerade kemiska data från fältexperiment med kräftdjur. 9

11 Figur 1: De provtagningslokalernas belägenhet (Limnodatas databas 23). 1

12 2. Kalkning och bottenfauna 2.1 Hur kan bottenfauna användas i kalkningsverksamheten? Olika taxa av bottenfauna har varierande ph-tolerans vilket gör att de kan användas både för att sätta mål för kalkningen och för att indikera att kalkningen har nått avsedd effekt. Ett vattenkemiskt prov ger bara en ögonblicksbild av vattnets tillstånd vid provtagningstillfället. Om en levande treårig bottenfaunaart påträffas visar det däremot att förhållandena under den senaste treårsperioden inte varit dödliga. Vissa taxa av bottenfauna ger därmed ett integrerat mått på vattnets kemiska och fysiska tillstånd bakåt i tiden. Undersökningar av bottenfauna har ofta haft till syfte att bedöma om en kalkningsinsats fungerat eller inte eller att bedöma om ett vatten är försurat eller inte. Ofta har man gjort en bedömning av surhetsstatusen utifrån förekomst eller icke förekomst av organismer som anses försurningskänsliga. Utöver att indikera surhetsstatus kan bottenfaunan även användas för att bedöma förorenings- och naturvärdesstatus, att kartlägga förekomsten av rödlistade arter samt att få en bild av vattnens förutsättning att hysa fågel och fisk (tillgången på föda). 2.2 Att sätta mål för kalkningen Kalkningens långsiktiga mål är att återställa och bibehålla biologisk mångfald, så att den liknar de biologiska samhällen som fanns före den antropogena försurningen. Kalkning kan därmed vara ett av flera verktyg för att uppnå de nationella miljömålen om Levande sjöar och vattendrag och Bara naturlig försurning. Kalkningen bidrar även till att nå god ytvattenstatus enligt EU:s ramdirektiv för vatten. Begreppet god ytvattenstatus delas i nämnda direktiv upp i god ekologisk status och god kemisk status. God ekologisk status innebär att vattnets biologi men även dess hydromorfologi (eventuell inverkan på vattnets väg och flöde) i princip ska överensstämma med naturliga förhållanden. Motivet för kalkning är de natur- och nyttjandevärden som hotas av försurningen. Såväl arter som påverkas direkt som indirekt av försurning kan utgöra motiv för kalkning. Indirekt påverkan kan t ex vara förändrade konkurrensförhållanden eller födobrist som drabbar arter som vattennäbbmus, utter eller vissa fåglar. Kortsiktiga mål är uppföljningsbara biologiska och kemiska mål med syfte att kontrollera att kalkningen har avsedd effekt. I Handbok för kalkning av sjöar och vattendrag som i skrivande stund revideras beskrivs hur dessa mål ska sättas. För varje målområde ska mål anges som är baserade på tidigare, eller trolig tidigare, försurningssituation samt förekomst av försurningskänsliga arter (se figur 2) i området. 2.3 Uppföljning av kalkningens mål Den idealiska biologiska uppföljningen vore att kontrollera att kalkningen förmått återskapa naturliga populationer och samhällen. Ofta vet vi dock inte hur bottenfaunasamhällena såg ut före försurningen och vi har små möjligheter att förutsäga vilken sammansättning biologin borde ha utifrån naturens förutsättningar. Därför har uppföljningen ofta begränsats till att undersöka indikatorer för vattenkemi. Bottenfauna och fisk har visat sig vara lämpliga indikatorer då de är väl dokumenterade när det gäller ph-tolerans. Ett femtiotal bottenfaunataxa vars förekomst indikerar att ph som lägst inte underskridit 5,6 redovisas i Naturvårdsverkets handbok för kalkning (handbok 22:1). Dessa taxa är valda så att de ska täcka olika biotoptyper inom hela landet och åtminstone någon av arterna bör finnas efter en lyckad kalkning. Utifrån förekomst 11

13 Märlkräftor Amphipoda ph-mål 6,3 Kräftor Decapoda ph-mål 6, Snäckor Gastropdapoda ph-mål 6, Ephemeridae Dagsländsfamilj ph-mål 6, Flodpärlmussla Margaritifera margaritifera ph-mål 6, Caenidae Dagsländsfamilj ph-mål 6, Philopotamidae Nattsländsfamilj ph-mål 6, Figur 2: Exempel på taxa som är målparametrar i kalkningsverksamheten 12

14 eller icke förekomst av dessa indikatortaxa får man en indikation på om kalkningsinsatserna gett förutsättningar för att en naturlig fauna skall kunna uppstå med tiden. Begreppet indikatortaxa begränsas i denna rapport till att omfatta de 54 taxa som är sammanslagna till en taxonomisk enhet med ungefär samma krav på vattnets ph. Alla 54 indikatortaxa beskrivs i detalj i artfaktablad i Bottendjur som indikator på kalkningseffekter (Naturvårdsverkets rapport 5235). Läs mer: apple Exempel på artfaktablad för indikatortaxon, bilaga 1. Normalt undersöks bottenfauna endast vid en enda provpunkt inom ett målområde för kalkning. För att veta om kalkningen nått uppsatta mål inom målområdet i sin helhet krävs egentligen betydligt fler bottenfaunaprov. Det går fortare att leta försurningskänsliga indikatorarter vid fem lokaler runt en sjö och samtidigt upprätta en mer omfattande total artlista än vad det tar att undersöka en enda lokal med t ex sedvanlig SIS, Surber eller M42 (se bilaga 25). Det finns även skäl att i större utsträckning överväga undersökningar i smärre vatten, som ju är mer känsliga för försurning. Kalkningen bör medföra normala produktionsmöjligheter för fisk och bottenfauna inom målområdet och vattenkemin i fiskens lekområden måste självfallet vara så bra att öringrommen överlever. Ofta är förbättrade reproduktionsmöjligheter för laxfisk ett motiv för kalkning. Om t ex potentiella öringlekbottnar saknar försurningskänslig bottenfauna kan det vara en indikation på att kalkningsstrategin bör kompletteras med utläggning av grovkrossad kalk vid lekbottnarna. För öringrommen räcker det inte med att ph i den centrala vattenmassan överstiger 5,6 om ph där rommen utvecklas kanske sjunker till värden under 5,. Detta är ett exempel på en situation där åtgärdsstrategin kan behöva förfinas. I figur 3 illustreras exempel på ph-variationer i olika vattendrag. Sellbergsvallbäcken X-län /15381 Stenabäcken R-län. 5,73 5,17 5,48 5,1 5,66 5,8 5,34 5,48 Ej sur huvudfåra med inflöde av surt vatten från sur mark Sur huvudfåra med inflöde av basiskt vatten från vattenkälla Gagnån R-län. Gagnån R-län. 4,72 5,58 4,8 5,1 5,63 4,82 5,12 Sur huvudfåra med inflöde av basiskt vatten från vattenkälla 5,23 Ej sur huvudfåra med inflöde av surt vatten från sur mark Figur 3: Exempel på skillnader i ph i olika delar av en tvärsektion. Vattenproven inom respektive sektion har tagits inom loppet av 1 minuter vid samma datum. 2.4 Hur borde våra sötvatten se ut? Kalkningen ska återskapa de kemiska förutsättningarna för ett normalt bottenfaunasamhälle. Om försurningen upphör eller åtgärdas återstår dessvärre annan antropogen påverkan på våra vatten, t ex vattenreglering och skogsbruk. År med vattenbrist är risken som störst att reglerade vatten torrläggs med åtföljande utslagning av fauna (se t.ex. Gunnilboån bilaga 21). Under 13

15 vintrar med mindre väl tjälade marker är risken stor för körskador som resulterar i hög vattengrumlighet med bottenfaunadöd (se t. ex. Getbrobäcken i bilaga 22). Faunan i många svenska vattendrag skadas regelbundet av någon mänsklig aktivitet förutom försurningen. Det innebär att den fauna som vattendraget har potential att hysa inte hinner byggas upp fullt ut mellan skadetillfällena. En ursprungslik fauna efter kalkning torde endast kunna utvecklas i de synnerligen få vatten som inte skadats av annan antropogen påverkan. Vattendragen inom Varzugaområdet på Kolahalvön i Ryssland kan tjäna som en referens (Bergengren et al, 24) eftersom dessa vatten varken är påverkade av skogsbruk, försurning eller vattenreglering. Ett kalkat vattendrag som inte skadats av andra mänskliga aktiviteter än försurning borde då innehålla minst lika många försurningskänsliga bottenfaunaarter som de arktiska tundravattendragen på Kolahalvön (som till följd av ett arktiskt klimat bör innehålla färre arter än svenska vattendrag). Det genomsnittliga antalet försurningskänsliga organismer i kalkade vattendrag är dock väsentligt lägre än på Kolahalvön (figur 4). Det visar att mycket arbete återstår innan de svenska vattnen uppnått en nöjaktig biologisk mångfald. Samtidigt kan vi konstatera att samtliga kalkade vattendrag, där kalkningen skötts så att återförsurning ej inträtt, med tiden fått en bottenfauna som alltmer liknar de jungfrueliga vattnen på Kola-halvön. Antal taxa som ej tål ph<5, Kola-vattendrag 15 kalkade IKEU-vattendrag Figur 4: Kalkningseffekter på bottenfauna. Jämförelse mellan vattendrag på Kolahalvön och 15 kalkade IKEU vattendrag. Dessa kalkade vatten är förmodligen även påverkade av andra mänskliga aktiviteter än försurning, i annat fall borde artantalet ha varit högre än vad som visas i figuren. Vi kan dock förmoda att antalet arter kommer att öka med tiden efter kalkningens påbörjan. 2.5 Kalkningseffekterna i Vasslan Vattendraget Vasslan i Jämtlands län är ett av få vatten där bottenfaunan undersökts såväl före som efter kalkning och där förhållandena inom avrinningsområdet bara marginellt påverkats av annan antropogen verksamhet än försurning. Exemplet Vasslan beskrivs utförligt i bilaga 24. Figur 5 visar den vattenkemiska och biologiska utvecklingen i Vasslan. Av figuren framgår att den biologiska återhämtningen varit snabb efter kalkningsstarten. ph värdet har successivt stigit och halten oorganiskt aluminium sjunkit. Redan två år efter första kalkning påträffades försurningskänslig bottenfauna och sju år efter första kalkning återfanns elva försurningskänsliga taxa. Den snabba återhämtningen kan främst förklaras av förekomsten att kalkrika källuppflöden som tjänat som refuger för försurningskänsliga arter och möjliggjort en snabb återhämtning när vattenkemin förbättrats. 14

16 ph, BpHI-a och BpHI-n BpHI-a BpHI-n ph Oorganiskt Al µg/l K Oorganiskt aluminium µg/l Figur 5. Antalet försurningskänsliga taxa, (BpH1-a) ökar med tiden när ph stiger och halten oorganiskt aluminium sjunker. Nämnda index förklaras på sidan Data från vattendraget Vasslan i Jämtlands län. Figur 6 visar en jämförelse mellan Vasslan och några opåverkade ryska vattendrag. Av figuren kan man dra slutsatsen att faunan i Vasslan efter kalkning alltmer liknar faunan i de ryska vattendragen. Likheten tycks öka med tiden efter första kalkning. Att hoppas på att minskad försurning skulle leda till att bottenfaunan överlag kom att likna förhållandena i de orörda ryska vattendragen är dock utopiskt. Det är så många andra mänskliga faktorer som påverkar våra svenska vatten negativt %-uell likhet K Figur 6. Den procentuella likheten mellan bottenfaunan åren i vattendraget Vasslan i Jämtlands län med var och en av de vattendrag på Kola-halvön som undersöktes på bottenfauna åren 1995 och Bokstaven K anger anger årtal för första kalkning av Vasslans vattensystem. Cirklar på undre linjen anger årtal då Vasslan undersöktes. 2.6 Näringsstatus i kalkade vatten Kalkningen innebär i praktiken en tillsats av stora mängder neutraliserande ämnen som återskapar ph-värdet. Samtidigt inverkar kalkningen även på andra kemiska parametrar, t ex ökar kalciumhalten väsentligt. För att undvika överkalkning finns riktlinjer för alkaliniteten, värden som inte bör överskridas. Risken för att man skulle skada arter av bottenfauna med förekomst i sura vatten, bedöms som mycket liten. Flera av de bottenfaunataxa som ofta sägs vara anpassade till en sur miljö är förvisso mindre frekventa i neutrala vatten än i sura vatten, men flertalet av dessa är också mer frekventa i basiska vatten med ph över 7,5, vilket mer sällan påtalas. Detta kan tyda på att dessa taxas förekomst i större utsträckning styrs av andra faktorer än ph, t ex predationstrycket. En fråga som ofta diskuterats är om produktiviteten i kalkade vatten kan återgå till den nivå som rådde före försurning. Viktiga näringsämnen som t ex fosfor anses ju ha lagts fast i marker- 15

17 na under den svåraste försurningsfasen samtidigt som kalkning i sig kan resultera i att den redan reducerade fosfortillgången minskar än mer genom utfällning. Data från utländska ej försurade vatten indikerar att produktiviteten i svenska vatten är lägre än vad den rimligen borde vara. Det kan inte uteslutas att näringsstatusen i kalkade vatten behöver höjas genom tillsats av bl a fosfor. Våra kunskaper när det gäller konsekvenserna av att relationerna mellan olika makro- och mikronäringsämnen förändras efter kalkning är i princip obefintliga. Vi tycker oss ha observerat att bestånden av bladvass är glesare i sjöar som kalkats under en lång tid, och att växterna även kan vara skörare i sådana vatten. Kan det ha att göra med kemiska förändringar? Här finns utrymme för angelägen forskning. 16

18 3. Allmänt om bottenfauna 3.1 Vad är bottenfauna? Bottenfauna är de smådjur som lever i hav, sjöar, vattendrag eller andra ytvatten (t ex våtmarker och tillfälliga vattensamlingar). Som en parentes kan nämnas att bottenfauna också återfinns i pyttesmå vattensamlingar som temporärt vattenfyllda grenklykor och klippskrevor. Olika definitioner av bottenfauna förekommer, exempel på taxa visas i figur 7. I denna rapport anses alla djur som kvarhålls i en håv med maskvidden 1,5 mm tillhöra bottenfauna. Observera att denna maskvidd även kvarhåller djur mindre än 1,5 mm (se även bilaga 26). Polypdjur Hydrozoa Maskar Oligochaeta Mossdjur Spongillidae Tagelmaskar Nematoder Nematomorpha Nematoda Virvelmaskar Iglar Hinnkräftor Hoppkräftor Turbellaria Hirudinea Cladocera Copepoda Figur 7: Exempel på taxa som här hänförs till bottenfauna. 17

19 Pungräkor Mycidacea Gråsuggor Asellidae Märlkräftor Gammaridae Musselkräftor Ostracoda Sköldbladfotingar Notostraca Gälbladfotingar Anostraca Karplöss Argulidae Hoppstjärtar mfl Entognatha Björndjur Tardigrada Kräftor Decapoda Trollsländor Odonata Skinnbaggar Hemiptera Dagsländor Ephemeroptera Bäcksländor Plecoptera Figur 7 forts. Exempel på taxa som författarna hänför till bottenfaunan. Hoppstjärten scannad från Chinery (1976). Nordeuropas insekter. Björndjur ingår inte i bottenphaunaindexet. 18

20 Skalbaggar Coleoptera Sävsländor Megaloptera Nätvingar Neuroptera Husbyggande nattsländor Trichoptera Frilevande nattsländor Trichoptera Fjärilsmyggor Psychodidae Fjärilar Lepidoptera Vattenspindlar Argyronetidae Vattenkvalster Hydracarina Snäckor Gastropoda Småmusslor Sphaeriidae Stormusslor Bivalvia exkl. Sphaeriidae Figur 7 forts. Exempel på taxa som författarna hänför till bottenfaunan. 19

21 3.2 Förutsättningar för bottenfaunan Allmänt om bottenfauna Inom bottenfaunasamhället finns en mängd olika livsformer med vitt skilda utseenden, beteenden, miljökrav och livscykler. Den tid det tar för dagsländsägg att kläckas kan som exempel variera från cirka åtta månader hos dagsländan Cerratella ner till en vecka för dagsländan Ephemera vulgata. Vid utvärdering av bottenfauna är det av stor vikt att ha förståelse för bottenfaunans livscykler och livsvillkor. Om äggen till ett indikatortaxa för vattnets surhet slagits ut av t ex hög grumlighet eller temporär torrläggning så kan avsaknaden av sådana larver under våren/försommaren leda till den felaktiga bedömningen att vattnet skadats av försurning och/eller till bedömningen att en kalkningsinsats inte fungerat. Varje enskilt levnadsstadium hos våra vattenlevande småkryp möter sina faror. En rik och varierad bottenfauna av t ex dagsländor förutsätter att ägg överlever, att larver sedan kläcks och överlever, att flygande insekter bildas och honor och hanar kan mötas, att ägg läggs osv. De faktorer som påverkar bottenfaunan är både av naturlig och antropogen karaktär. Infrysning och uttorkning av vatten är delvis ett naturligt förekommande fenomen och de arter som koloniserat de översta delarna i avrinningsområdena löper generellt störst risk att slås ut av infrysning och uttorkning. Skadebilden har förvärrats av de senaste decenniernas omfattande utdikningar. Hög grumlighet i vattnet, t ex orsakad av skogs- eller jordbruket, kan sätta igen och störa den filtrerande funktionen hos bl a musslor och vissa nattsländor. En annan effekt av hög grumlighet är att utrymmen mellan stenar riskerar att sättas igen, och därmed minska möjligt levnadsutrymme för många arter av bottenfauna. Andra faktorer som påverkar bottenfaunans spridningsmöjligheter och livsutrymme är vattenreglering samt vägtrummor som ur biologisk synvinkel är fellagda. Läs mer: apple Faktorer som kan påverka bottenfaunans olika utvecklingsstadier, bilaga Funktionella grupper Olika taxa av bottenfauna har olika roller i ett ekosystem. Ett sätt att beskriva bottenfaunan är utifrån hur respektive taxa intar sin föda. Överst i näringsväven står rovdjuren, som kan delas in i fin- och grovrovdjur. Finrovdjur (t ex pungräkor) livnär sig främst på djur som är betydligt mindre än vad de själva är medan grovdjur (t ex dykarbaggar) ger sig på större djur som vuxna insektslarver och småfisk. Ett vatten som domineras av finrovdjur har naturligtvis en helt annan ekologi än vatten som domineras av grovrovdjur. Längre ner i näringsväven har vi filtrerare, skrapare, detritusätare och sönderdelare. Filtrerarna kan delas in i grupperna finfiltrerare och grovfiltrerare. Finfiltrerare (t ex musslor) filtrerar främst ut bakterier och finfördelade näringsämnen från vattnet. Grovfiltrerare (t ex den nordliga filtrerarnattsländan Arctopsyche) filtrerar ut insektslarver och större näringsämnen. Skrapare (t ex snäckor ) skrapar av mikroskopisk påväxt från stenar, löv och andra föremål. Detritusätare (t ex maskar och dagsländan Ephemera) intar näring från det bottensediment som passerar tarmkanalen. Ephemera återfinns normalt endast i måttligt föroreningsbelastade sediment. Sönderdelarna (bl a många bäcksländor) biter ut delar av delvis förmultnade löv mm men också delar av helt färska växter som de sedan förtär. Det finns fler funktionella grupper än de som avhandlats ovan och det finns också andra beteckningar på grupperna. Många arter skiftar funktion under sin livscykel och en och samma art kan i ett visst vatten fungera som t ex rovdjur och i ett annat vatten som t ex allätare. Begreppet funktionella grupper är således diffust. I en ren och oförsurad vattenmiljö bör det likväl finnas arter ur samtliga funktionella grupper. I sura vatten skall andelen skrapare normalt vara ganska låg och i kalkade vatten ska den vara ganska hög. Se även exemplet från Gunnilboån (bilaga 21). 2

22 3.2.3 Om variationen i tid och rum Variationen i tid och rum hos bottenfauna är extremt stor. Trots att prover insamlats nästan varje månad vid en och samma lokal i Gunnilboån i Västmanland under tolv års tid, tillkommer vid provtagningen fortfarande nya arter i vattensystemet (figur 8). Om syftet med en undersökning är att beskriva den biologiska mångfalden krävs därför ett mycket stort antal prover (se även bilaga 28).Bottenfaunans fördelningsmönster över bottenytan diskuteras vidare i bilaga 27. Det är mot bakgrund av den stora variationen i bottenfaunans taxasammansättning svårt att utifrån ett prov vid en lokal uttala sig om statusen i en hel sjö eller ett längre vattendragsavsnitt Ackumulerat antal taxa Antal prov från till Figur 8: Ackumulerat antal taxa i Gunnilboån. I huvudsak månatlig provtagning vid en och samma lokal med metod M42. 21

23 4. Försurningen och bottenfaunan 4.1 Inverkan av surstötar och försurning I Sydsverige torde försurningsskador ha börjat uppträda före 195-talet, i Mellansverige under 195-talet och i södra fjällkedjan under slutet av 196- till början av 197-talet. I mellersta fjällkedjan verkar de största skadorna ha inträtt i slutet av 197- och i början av 198-talet (Jordbruksdepartementet 1982, Naturvårdsverket 1981, Degerman & al. 1991). I sjöarna har den inledande försurningsfasen främst märkts genom temporärt lågt ph i strandzonen, medan ph i centrala och/eller djupare delar kan ha varit tämligen oförändrat (Undengruppen 1983). Vattendrag kan ha kännetecknats av temporärt lågt ph i större delen av vattenmassan samtidigt som lokala källuppflöden med högre ph kan ha funnits (Engblom & Lingdell 1983). De sannolikt mycket korta sura episoder (sk surstötar) som inledde försurningsskadorna torde i stort ha passerat obemärkta. Ett helt ekosystem torde inte slås ut av en enda surstöt utom inom områden med basfattiga marker och hög andel ytavrinning, som exempelvis inom många fjällområden. De initiala biologiska skadorna bör ha varit så små att de legat inom den naturliga variationen. Det är den sannolika förklaringen till att försurningen först uppfattades som smygande. Om stora mängder svavelförorenad snö ackumuleras inom ett område där marken inte utarmats på baskatjoner, så bör delar av syran ha hunnit neutraliseras under vattnets väg genom jordlagren varför delar av bottenfaunan kunnat fortleva. Om snön vid nästföljande avsmältningsperiod är så lite förorenad av svavel att egentlig surstöt uteblir kan faunan sannolikt hinna återhämta sig. Om inte så utarmas troligen den redan något utarmade faunan än mer. Det skulle krävts tidsmässigt synnerligen täta dataserier (mätningar minst vart 5:e dygn) av såväl kemi som bottenfauna under minst en 1-års period såväl före, under som efter försurningsprocessen, för att få en detaljerad bild av vilka långsiktiga effekter surstötar kan ha på bottenfauna. Av figur 9 framgår att vid glesare provtagningsintervall är risken uppenbar att man missar korta perioder med exempelvis höga halter av giftigt oorganiskt aluminium. Värt att notera i figuren är att halten av oorganiskt aluminium inte behöver vara väl korrelerad med lägsta ph. I Fusbäcken noterades 181 µg/l oorganiskt aluminium och 66,2 µg/l , i båda fallen vid ph 4,6. Halten av oorganiskt aluminium kan således skilja en hel del vid ett och samma ph. Populationerna av flertalet försurningskänsliga bottenfaunataxa skulle ha skadats vid det surstöts-ph som redovisas i detta exempel. Att försurningskänsliga taxa inte påträffades i Fusbäcken indikerar att surstötar av den typ som illustreras i figuren förekommit under flera år före ,5 oorganiskt aluminium µg/l , 5,5 5, 4,5 4, 6 mar 16 mar 26 mar 5 apr 15 apr 25 apr 5 maj 15 maj 25 maj 4 jun 14 jun ph Figur 9: Halten av oorganiskt aluminium (heldragen linje) och ph (cirkelmarkerad linje) våren/försommaren 1998 i Fusbäcken i Västerbottens län. Data från länsstyrelsen i Västerbottens län. 22

24 Tyvärr är det ont om långvariga serier av sådana data som illustreras i figur 9 och det enda som finns för oss att studera avseende effekter på bottenfaunan av surstötar är normalt indirekta indicier, då främst från Västmanlands län och från fjällkedjan. Oftast går det inte att koppla biologiska förändringar till mätta ph-värden helt enkelt för att sådana mätningar saknas. Det normala har därför varit att slutsatsen att en bottenfauna skadats av försurning har grundats på bedömningen att den rimligen inte kan ha skadats av något annat, t ex skogs- och jordbruk, vattenuttag och reglering samt påverkan från industri och samhälle. Ofta har ett antagande om att biologin i ett visst vatten skadats av försurning styrkts av att skadan inte varit isolerad till just det vattnet. Den förmodat försurningsrelaterade skadebilden i ett vattendrag kan då ha kompletterats med att liknande skador konstaterats i närliggande vatten. Tydliga indikationer på att bottenfaunan i sin helhet skadas synnerligen svårt av försurning/ surstötar ges likväl av exempel från Västmanlands och Jämtlands län. Projektexperiment i Gunnilbo- och Delsboområdena visade att sötvattensmärlan Gammarus pulex slogs ut vid surstötar i bäckar, samtidigt som gråsuggan Asellus aquaticus överlevde. Sötvattensmärlor utgör synnerligen viktig föda för fisk och i vissa vatten också för strömstare. Vidare redovisas utifrån fältdata tydliga indikationer på att dagsländan Baetis rhodani skadas av surstötar. Denna dagslända är förmodligen den viktigaste födan för fågel och fisk i landets rinnande vatten. Särskilt viktig synes den vara för uppväxande laxfisk. Försurningen av Västra Skälsjön och Övre Skärsjön i Västmanlands län inleddes av surstötar, i båda sjöarna slogs dagsländan Ephemera vulgata ut. Efter kalkning har arten återkoloniserat Västra Skälsjön och rödingen i sjön kan varje vår kalasa på Ephemera. Övre Skärsjön har inte kalkats, det enda som vittnar om denna sländas tidigare förekomst där är den stora mängden ephemeramandibler (tänder) som alltjämt finns i sjöns bottensediment. Läs mer: apple Exempel på inverkan av surstötar och försurning, bilaga Kopplingen mellan vattenkemi och bottenfauna Representativiteten hos biologiska index Bottenfaunaindex skall kunna representera en viss arts vattenkemiska krav och ge information om optimala förhållanden för arten i fråga. Detta förutsätter att vi har fått en representativ bild av artens förekomst och icke förekomst inom alla tillgängliga typer av vatten och vid alla årstider. Samma sak gäller naturligtvis om vi vill erhålla en korrekt bild av vilka biotiska och abiotiska krav i övrigt en viss art har samt vilken funktionell grupp den skall anses tillhöra. Vi har dock stora kunskapsluckor och nedan listas några faktorer som kan bidra till att biologiska index inte blir så representativa för t ex surhetsstatusen som önskvärt är. 1. Undersökningarna har begränsats till vissa typer av biotoper. Undersökningar av försurnings- och kalkningseffekter med hjälp av bottenfauna har främst omfattat fiskförande små till medelstora sjöar och vattendrag. Arter kan dock ha sin huvudsakliga förekomst i andra typer av vatten med såväl lägre som högre ph. 2. Undersökningarna har begränsats till vissa årstider. Inom de flesta bottenfaunaprogram tas prover under hösten eller våren. Arter som bara kan påträffas under sommaren och vintern är mycket dåligt representerade varför vi har föga kunskap om de kemiska ramar dessa arter lever inom. 3. Bestånden är individfattiga Ju individfattigare bestånd ett visst taxon normalt har desto större risk är det att taxonet missas på gränsen av sitt kemiska förekomstintervall, där ju beståndet är glesare. Individfat- 23

25 tigare bestånd återfinns främst bland rovdjur som ju av nödvändighet måste ha en numerär som understiger bytesdjurens om någon form av balans skall kunna vidmakthållas. 4. Taxats utbredning kan vara styrt av invandringshistoriken snarare än vattenkemin. Taxa som endast eller i huvudsak återfinns inom fjällkedjan, t ex dagsländan Acentrella lapponica, kan naturligtvis endast påträffas inom de kemi-/fysikaliska förhållanden som råder inom fjällkedjan. Det synes självklart att det är invandringshistorik och/eller makrobiotiska krav, och inte kemiska krav, som format denna arts utbredningsbild. Kanske skulle den i själva verket trivas bättre i de kalkrika vattnen på Gotland om den lyckats sprida sig dit. 5. Taxats hemvist kan variera i olika delar av landet Taxa som i första hand återfinns i större sjöar och vattendrag lever under stabilare kemiska förhållanden än taxa som har sin huvudsakliga hemvist i mindre sjöar och bäckar. Till detta skall läggas att vissa taxa delvis återfinns i andra makrobiotoper i landets norra delar än i de södra. Dagsländefamiljerna Ephemeridae och Caenidae som exempel, har påträffats i allt mindre sjöar och vattendrag ju längre söderut proven tagits samtidigt som de i söder också är allmänna i större vatten. Små sjöar och vattendrag är normalt utsatta för försurning och/eller surstötar i högre grad än stora vatten. Det medför att taxa som finns inom hela landet, men som är vanligare i en viss biotopstorlek i en viss del av landet, kan ha erhållit ej representativa biologiska index. 6. Vissa taxa återfinns i mikrobiotoper som är mindre sura än omgivande vatten. De flesta bottenfaunaprover tas på våren och hösten, som ur kemisk synpunkt ofta är en instabilare period än sommar och vinter. Under såväl höst som vår kan vattenståndet, och därmed kemin, variera en hel del pga höstregn och snösmältning. Ju högre vattenståndet är desto större skillnad registreras vanligen mellan yt- och bottenvattenkemin i såväl sjö som vattendrag. I sjöar kan vårens sura smältvatten driva ut strax under isen samtidigt som mindre surt vatten återfinns vid bottnen. I vattendrag kan mindre surt vatten välla upp från områden med grundvattenutströmning samtidigt som ytvattnet är betydligt surare. I såväl sjöar som vattendrag kan man under perioder med surt högvatten i mikrobiotoper med kalkrikare grundvattenuppströmning finna känsliga taxa såsom sötvattensmärlor (Amphipoda), flodkräftor och nattsländearten Philopotamus montanus. Om ett index avsett att indikera surhet skulle baseras på lägsta ph där vattenprov normalt tas skulle de nämnda djurgrupperna ha erhållit index med låga värden indikerande att de tål mycket lågt ph vilket ju inte är sant. 7. Taxats beteende varierar Vissa taxa är stationära och uppehåller sig mer eller mindre inom samma mikrobiotop under en längre tidsperiod t ex flodpärlmusslor, vattensvampar och vissa snäckor. Flodpärlmusslor återfinns t ex ofta inom partier där grundvatten strömmar upp, och de kan därmed undkomma det suraste vattnet vid högflöden och de lever också i en biotoptyp som normalt inte bottenfryser. Många djurgrupper är drivande med en livscykel som innefattar nedströmsdrift och olika sätt att på nytt ta sig upp i vattensystemen. Till skillnad från stationära taxa har drivande taxa genomlevt olika vattenkemiska förhållanden vid skilda lokaler inom ett och samma vattendrag. Att utifrån bottenfaunaprovtagning och kemisk analys av vattnet få reda på det lägsta ph som drivande taxa befunnit sig i är naturligtvis mycket svårt. Andra taxa är grävande och tillbringar en stor del av sitt liv mer eller mindre nedgrävda i bottnen och kommer därmed sällan i kontakt med den vattenkemi som registreras i ytvattnet eller i det bottennära vattnet. Ytterligare andra taxa är mobila och har ett rörelsemönster som medger att de kan undvika episoder med mindre gynnsam vattenkemi. Det är främst snäckor och dagsländor inom familjerna Ephemeridae och Caenidae som noterats ha sådana rörelser. Vissa arter inom de nämnda djurgrupperna kan vara allmänt förekommande i strandzonen under hela som- 24

26 maren, medan de på hösten kan dra sig ut mot djupare vatten för att på nytt återkomma på försommaren eller strax efter det att vårfloden kulminerat. Läs mer: apple Kopplingar mellan kemi och bottenfauna faktorer som kan påverka utvärderingar, bilaga Olika taxas förekomst i olika ph-intervall För kalkningsverksamheten är kopplingen mellan olika bottenfaunataxas förekomst och vattenkemisk status givetvis av stort intresse. Limnodata har sammanställt sådan statistik från den egna databasen bl a: Antal fynd inom skilda ph intervall av samtliga taxa i databasen Antal fynd av samtliga taxa vid tillfällen då även andra parametrar analyserats (ph, konduktivitet, färgtal, alkalinitet, kalcium, magnesium och klorid) Dessa data kan rekvireras från Naturvårdsverkets kalkningsprogram. Nedan ges en sammanfattning gällande olika taxas förekomst i olika ph-intervall utifrån nämnda datamaterial, se även bilaga 5. Där så har varit möjligt har olika taxa slagits samman till högre system som släkten, familjer och ordningar. Syftet med att visa figurerna i bilaga 5 är att ge en överblick över de ph-intervall där olika taxa påträffats, och framför allt de taxa som berörs i rapporten. Trots de svårigheter som påtalats i föregående avsnitt visar materialet ändå att vissa taxa av bottenfauna är synnerligen användbara för bedömning av surhetsstatusen. Iglar Iglar som grupp är osäkra som indikatorer på att ph ej understigit 5,6. Iglar påträffas dock mer sällan vid ph-värden under 5,6 och än mer sällan vid ph under 5,. Risk för att felaktigt bedöma att ph inte understigit 5,6 föreligger främst om igeln Haemopis sanguisuga utgör enda indikatortaxon vilket främst kan gälla i smärre vatten. Snäckor Snäckor påträffas sällan vid ph-värden under 5,6. Risk för att felaktigt bedöma att ph inte understigit 5,6 föreligger främst om Radix balticha coll. eller Gyraulus-arter utgör enda indikatortaxa vilket främst kan vara aktuellt i smärre vatten i fjällmiljö. Musslor Musslor kan som grupp inte användas som indikator på att ph ej understigit 5,6 då många arter inom Pisidium påträffats vid mycket låga ph-värden. Det finns dock värdefulla indikatortaxa bland musslorna. Kräftdjur Kräftdjur anses generellt som försurningskänsliga och djurgruppen innehåller också de kanske mest försurningskänsliga arterna av alla inom bottenfaunan, t ex alla arter inom Amphipoda. Dock finns många kräftdjursarter som ofta påträffats vid ph under 5,6. Allmänt förekommande är t ex sötvattensgråsuggor Asellus aquaticus. Dagsländor Dagsländor innehåller allt från mycket försurningskänsliga till synnerligen försurningståliga arter. Arten Baetis rhodani räknas som försurningskänslig beroende på att ph sällan understigit 25