Reningsteknik 1/Mikrobiologi

Transkript

1 Reningsteknik 1/Mikrobiologi Av: Christine Andersson, Jessika Eskilsson, Mona Petterson, Henrik Romberg och Sommai Phonphairoj VM-9/

2 Sammanfattning Syftet med mekaniska reningen är att avskilja trasor och grövre material från avloppsvattnet. Grovreningen görs för att underlätta för de efterkommande reningstegarna För att få bort grövre material i avloppsvatten kan man antingen använda rensgaller, grovgaller, fingaller och olika typer av silar (trumsilar och siltrumma). I sandfången sjunker sanden till botten medan lättare material hålls svävande med hjälp av luft som blåser in längs bassängens ena långsidan. Både rensgodset och sanden måste tvättas för att sedan transporteras bort från verket. Rensgodset kan antingen förbrännas i avfalls anläggningar eller malas ned och röts i rötkammare. Sanden som avskiljs kan använda för sandning av vägar, täckmaterial eller förs till deponi. I sedimenterings bassänger avskiljs de material som har antingen högre- eller lägre densitet än vatten. I den biologiska reningen används levande organismer för att omvandla och koncentrera föreningar i avloppsvatten. I steget så reduceras främst BOD ( organiska material), även en del fosfor och kväveavskiljning. Dessa organismer är vanligtvis bakterier, men kan även vara protozorer och alger. De huvudsakliga processerna är aktivslamanläggningen (som huvudsakligen innehåller bakterier) vars princip är att uppehållstiden för slammet skall vara längre än vattnets. De vanligaste alternativen är Kontaktstabilisering, Grundutförande, Stegbeskickning och Selektor. Lufningen är också en viktig del för att tillföra syre till de biologiska processerna och de fyra vanligaste är bottentäckande luftning, inka-luftare, ytturbinluftare och ejektorluftare. Det finns även de biologiska bäddarna som är mycket tåliga mot olika mängd belastning från t.ex. industri, dessa är inte lika vanliga som en aktivslamanlägning. I det kemiska steget används olika kemikalier för att fälla t ex metalljoner, partiklar och fosfat. Processen i steget har syftet att reducera främst fosfor, i reningen försvinner även organisk material och bakterier. De kemikalier som kan användas är: Järnsalter, aluminiumsalter och polyaluminiumklorid. Små partiklar går ihop och flockar sig, för att sedan sedimenteras eller flotteras i bassänger. Man kan ha fällningsförfarandet på flera olika ställen i reningsprocessen. Då man tillsätter fällningsmedlet är det viktigt med en snabb omrörning för bästa resultat och för att hålla en så låg kemikaliehalt som möjlig, för ekonomins och miljöns skull. När volymen slam ska minskas börjar man vanligtvis slambehandlingen med förtjockning. Det finns olika typer som t.ex. mekanisk där man kan använda en centrifug. Men även andra som sedimenteringsförtjockare som är en äldre variant, flotationsförtjockare som är för slam som inte förtjockas tillräckligt med sedimenteringsförtjockaren. Stabiliseringsprocessen i slamhanteringen görs för att minska och eliminera riskerna för att slammet ska börja att jäsa och då orsaka besvärande lukt. Detta sker vanligen genom biologiska processer i 2

3 vätskefasen, i den bryts den organiska substansen ned. Slamängden minskar och TS mängden kan reduceras kraftigt. I processen så reduceras en stor del patogena bakterier och virus, mängden beror på vilken process som används. De processer vi tar upp i stabiliseringen är rötning och slamluftning. De tre sätt att avvattna slam som vi har skrivit om är centrifugen, silbandspressen och vassbädden. I centrifugen så tillsätter man polymer för att stabilisera slammet och det slungas runt i hög hastighet för att ta bort vätska, i silbandspressen så tillsätts också en polymertillsatts i en blandningstrumma och sen förs det till ett silband där slammet får dränera av, det finns valsar som trycker ihop två silband och det blir trängre ju längre bandet går. Till vassbädden förs vattnet som där dränerar vattnet genom olika lager, vassbädden kan ta emot en stor mängd vatten. Idag får inte organiskt avfall deponeras. Slam kan återföra till naturen som markförbättrande ämne eller som fyllnads- och täckningsmaterial. REVAQ är ett certifieringssystem för slam som ställer högre krav på både process och slamkvaliteten än befintliga svenska lagkrav. För verk med belastning på pe måste prover tas på utgående bräddat avloppsvatten och behandlad avloppsvatten. Mikroorganismer har en stor del i främst den biologiska reningsprocessen, trots att det är en viktig del i vårat kretslopp så är artbestämningen inte så utvidgad. I rapporten tar vi upp de olika grupperna som är viktiga och hur de överlever i den komplicerade reningsprocessen, även vilka problem de kan orsaka i processerna. 3

4 Sammanfattning... 2 Bakgrund och syfte... 9 Metod... 9 Mål... 9 Organisation MEKANISKA STEGET Rensgaller Grovgaller Fingaller Silar Trumsil Siltrumma Rensgodshantering Driftstörningar med åtgärder Sandfång Sandtvätt Driftstörningar med åtgärder Kemisk fällning i mekaniska steget Avskiljning Försedimentering Bassängernas utformning Lamellsedimentering Flotation Slamskrapor Driftstörningar med åtgärder BIOLOGISKA STEGET Aktiv slam Kontaktstabilisering Selektor Stegbestickning Reglering av syrehalt i en aktivslamprocess Varierande syrehalt Kväveoxider kan bildas Lufttillförsel Luftning Luftningsbassänger Metoder för luftning

5 Ytturbinluftare Ejektorluftare Inka-luftare Bottentäckande luftning Syrebehov Syresättningskapacitet Kvävavskiljning Behov av kväveavskiljning Hälsorisker Syreförbrukning Eutrofiering Nitrifikation Denitrifikation Alkalinitet Hur biologisk kväveavskiljning fungerar Driftstörningar med åtgärder Mellansedimentering Drift Driftstörningar med åtgärder Luftningsproblem Biobädd Bäddmaterial Cirkulationspumpning Ventilationen Spridare Biorotor Drift Driftstörningar med åtgärder KEMISKA STEGET Kemisk fällning Fällningsdammar Inblandning av fällningskemikalien Flockning Utformning Driftkontroll Driftstörningar med åtgärder Grovavskiljning Eftersedimentering Funktion

6 Drift Driftparametrar Driftstörningar med åtgärder Flotation Funktion Drift Driftparametrar Kemikalier Driftstörningar med åtgärder Lamellsedimentering Driftproblem Efterbehandling av grovavskiljning Kontaktfiltrering Driftstörningar med åtgärder Mikrosil Drift SLAMBEHANDLING Förtjockning Gravitationsförtjockare Behandlingsprincip Mekanism Drift och skötsel Sedimenteringsbassäng Sedimenteringsförtjockare Drift och skötsel Flotationsförtjockare Drift och skötsel Stabiliseringen Rötning Rötkammare Funktion Drift Driftstörningar med åtgärder Surjäsning: Skumning/flytslam: Låg gasproduktion Slamluftning Dimensionering Driftresultat

7 Driftparametrar Normaldrift Driftkontroll Avvattning Centrifugen Silbandspress Vassbäddar Efterslambehandling Slammets användning Eventuella problem vid användning av slam Slam användning på produktiv mark Slam användning på icke produktiv mark REVAQ-certifiering Provtagning Kontrollparametrar och kontrollmetoder Mätutrustning och mätplats Process schema Dimensionering för belastning till avloppsverket Fasta värden Dimensionering Mekaniska steget: Rensgaller Sandfång Försedimentering Dimensionering det Biologiska steget: Aktiv slam Mellansedimenteringen Dimensionering det kemiska steget Flockningskammare Slutsedimentering Dimensionering Slamstegen Gravitationsförtjockare Värden Rötkammare Centrifugen Mikroorganismer Mikrodjur Mikrosvampar Mikroalger Bakterier

8 Arkeer Virus Mikroorganismers levnadsbetingelser Driftproblem kopplade till mikroorganismer Resistens problem Slutsats Källförteckning

9 Bakgrund och syfte Vi är fem stycken studenter som läser till vatten och miljötekniker på SKY framtidsutbildningar i Hallsberg. Vi börjar nu med vårt tredje projekt som ska inbegripa reningsteknik och mikrobiologi. Vi ska lära oss om ett reningsverks funktion, drift och underhåll. Drift- och skötselinstruktion av reningsverk: Beskrivning av anläggningens reningssteg, med minst tre alternativa metoder. Processchema. Checklista vid driftstörningar med åtgärdsplan. Provtagningsschema för inkommande och behandlat vatten. Dimensionering på maxbelastning av inkommande flöde och föroreningar. Dimensioneringsgrunder för behandlingsstegen. Beskrivning av maskin och instrumentutrustning I mikrobiologi momentet skall vi beskriva Mikroorganismers levnadsbetingelser. Bestämning av mikroorganismer Olika typer av virus, bakterier och svampars uppbyggnad och livsbetingelser. Vad för driftstörningar de kan orsaka. Metod Vi kommer att använda följande metoder: Studiebesök. Kurslitteratur, Internet, Informations hämtning, intervjuer. Praktisera PBL-metoden som innefattar följande: söka på svar och förklaringar på Internet, söka upp utomstående, kunskapsmässiga nyckelpersoner för eventuell intervju. Mål Projektet är uppdelat i två moment. Det ena momentet är att gå in djupare på Avloppsteknik 1 och förstå de olika processerna i ett reningsverk. Det andra momentet är att gå in djupare på mikrobiologi och förstå de olika mikroorganismer som finns i ett reningsverk. Detta skall vi sammanfatta i en projektrapport. Följande delmål hjälper oss att nå huvudmålet: Konstruktiva gruppsamtal Avstämning av projektet på distans via sociala medier 9

10 Följa tidsramen i projektplanen Upprättandet av grov/detaljplan Organisation Projektledare är Christine Andersson. Övriga projektmedlemmar är Mona Petterson, Jessika Eskilsson, Henrik Romberg, och Sommai Phonphairoj. Vi rapporterar till våra handledare Martin Lundh och Mikael Waltner. 10

11 MEKANISKA STEGET Syftet med grovreningen är att avskilja trasor och grövre material från avloppsvattnet. Med trasor menas de avloppsrester som spolas ned via toaletterna såsom toalettpapper, tops, bindor tamponger osv. Avloppsvatten delas in i två grupper spillvatten och tillskottsvatten. Spillvatten består av hushållsspillvatten och industrispillvattnet. Till hushållsspillvatten räknas även förorenat vatten från allmänna anläggningar så som sjukhus. Tillskottsvatten kan bestå av dagvatten, dränvatten och inläckande vatten från till exempel mark och sjöar. Grovreningen görs för att underlätta för de efterkommande reningsstegen. Det mekaniska reningssteget delas in i två delar. 1. grovavskiljning (galler och silar) och sandfång och 2. försedimenteringen. Vid gallerrensning och silning separeras det grövre material och partiklar på samma sätt. Silens porer och gallrens spalter avgörs storleken på materialet som skall avskiljas, de material som är för små åker igenom och det som är grövre än porstorleken stannar kvar. Vid avskiljning av sand och tyngre partiklar används sandfång och sedimenteringen. Rensgaller Det finns olika typer av rensavskiljning, Vårt avloppsreningsverks rensgaller ska klara av en belastning på 673m3/h. Belastning till verket och verkets konstruktion styr vilken typ av rensavskiljning som används. Idag är rensgaller den mest förekommande bland avloppsverken. Vissa rensavskiljningsmetoder kräver mer utrymme då efterbehandling av rensgodset (de material som avskiljs) måste behandlas separat. Den vanligaste formen av rensavskiljare är galler. Inom gallergruppen finns vrakgaller och grovgaller men galler kan även delas in som grov- och fingaller. Vrakgaller har stor spaltvidd och används främst som skydd för efterföljande maskiner. Det finns inte heller någon form av automatisk rensning på den utan måste rengöras för hand. Grovgaller Grovgaller är parallella stavar som är fäst i en ramkonstruktion nedsänkt i avloppsvattenkanalen. Gallret är monterat så att det lutar med Reglering av tillrinningen av avloppsvatten får inte vara för snabb så att trasorna och andra avsättbara material rycks med strömmen men det får inte heller vara för sakta för då finns det risk att de avsätter sig. Krattliknade skrapanordning som är utformade att passa in mellan gallrets spalter skrapar upp gallrenset. Skrapanordningen körs antingen intermittent eller styrs av vattennivån i kanalen, om vattnet framför gallret är högre än vattnet efter gallret indikerar detta på att det är för mycket rens i gallret och vatten släpps inte igenom. 11

12 Fingaller Fingaller har en spaltvidd på 1-6 mm och har olika konstruktioner, men de brukar gemensamt bygga upp en matta av trasor för att lättare avskilja rens. Nackdelen är att annat material som man inte vill avskilja följs med. Tvättning av rensgodset under transporten blir därför nödvändig. En typ på fingaller är steggaller. Gallret kallas för steggaller för att stavarna (som utgör själva gallret) har trappformade profil. Gallret monteras på liknade sätt som grovgallret dvs. lutande och nedsänk i avloppskanalen. Avloppsvattnet passerar genom gallret och avskiljningsmaterial fastnar på gallret. Renset som fastna på gallret förs uppåt steg för steg från avloppskanalen, liknade process som ett rullband. Silar Det finns flera typer av silar bland annat trumsil, siltrumma, och mikrosilar (mikrosilar kommer ej att behandlas i det mekaniska reningsteget). Vilken typ av sil som skall användas bestäms bland annat av ändamålet (vad som skall avskiljas) och belastningen. Trumsil Silen består av en sakta roterande trumma. Vatten förs in på ena änden av silen där renset fastnar och avloppsvattnet rinner ut. Trumsilen är anordnad med bräddanordning för att förhindra avloppsvatten vid överbelastning att följa med rensgodset. Rensgodset matas ut med en transportanordning vidare till rensgodshanteringen. För att rensavskiljningen skall fungera så optimalt som möjligt hålls trumsilens porer rena genom spolning och roterande borstar. Spolning med varmvatten görs emellanåt för att avlägsna fett. Spolning med varmt vatten bildar aerosoler (luftångor) som kan innehålla smittoämnen, därför bör silen vara inkapslad. Siltrumma Det är allt vanligare idag att vid nyanläggning installera siltrumma för rensgodsavskiljning eftersom den inte upptar så mycket utrymme som vid konventionell rensavskiljning. Siltrumman inte bara avskiljer rensgodset från avloppsvatten utan även tvättar och komprimerar rensgodset, allt i en och samma maskinenhet. Siltrumman monteras antingen direkt i avloppsvattenkanalen med en lutning på cirka 30 grader. Inne i trumman finns en lutande silkorg där avloppsvatten rinner igenom medans renset stannar kvar. När vattennivån i trumman ökar skruvas rensgodset uppåt och placerar det i ett skruvtråg. Vid skruvtråget tvättas rensgodset för att avskilja de oönskade materialet, så som fekalier. Rensgodset pressas samman och avvattnas så att rensgodset ska bli luktfritt och uppnå en hög TS halt. 12

13 Bildkälla: Rensgodshantering De material som avskiljs vid gallret kallas för rensgods. Rensgodset har hög vatten halt som måste minskas för att underlätta borttransporteringen. orteringen. Rensgodset måste därför avvattnas och för detta finns flera metoder. Avvattning görs antingen i en dränerad uppsamlingsbehållare om man inte använder sig av en siltrumma där avskiljning, tvätt, avvattning och komprimering sker i en och samma enhet. Om verket inte använder sig av siltrumma, måste även rensgodset pressas samman i en så kallade rensgodspress för att uppnå en högre TS halt. Torrare rensgods innebär en lättare efterhantering och lägre transportkostnader. Innan pressning måste rensgodset set tvättas eftersom den innehåller viss mängd slam som är ohygieniskt och luktar illa. För att minska lukten kan även kalk tillsättas. Förr deponerades rensgodset, men idag krävs dispens för deponi av organiskt material. Idag är det vanligare med förbränning av rensgodset. För att kunna förbränna eller för att förbrännings stationer ska ta emot rensgodset bör det ha en TS halt över 40 procent. Det förekommer även att man maler ned rensgodset för rötning i rötkammare. Driftstörningar med åtgärder Kontroll av alla utrustnings funktioner skall ske dagligen. Galler och silar skall underhållas i enlighet med leverantörens anvisningar. Det är viktigt att vara vaksamt över rensgodsets mängd och utseende. Rensgodset skall vägas, TS bestämmas och även journalföras. Störning Vatten i gallerrenscontainer Kontroll/åtgärd -Öka paustiden på skrapan till transportören, öka skrapans frekvens. 13

14 Lukt från container. -Dränera container eller installera rensgodspress. -Tvätta rensgods innan container. -Öka intervall på bortföring. - Tillsätta kalk. Sandfång Vid sandfånget avskiljs sand och andra partiklar som kan skada de maskinella utrustningarna i de kommande reningstegarna. Sand som far omkring har slipande- och polerande effekter på ytor och bidrar därför till slitage. Sanden kan även sätta igen transportkanalerna när den avsätter sig. Sand kommer in till reningsverken via avloppsvatten, särskilt om detta transporteras via kombinerade avloppssystem, där både spill-och dagvatten transporteras tillsammans. I det kombinerade systemet enligt Hydropress Huber AB kan det finnas upp till 60 liter sand per 1000 m 3 avloppsvatten. Även från hushållen kan sand förekomma, i skurvattnet vid städning eller från kläderna vid tvätt. I ledningsnätet kan sand läcka in vid otäta skarvar. Det bästa sättet att avskilja sand på är genom luftat sandfång. Man vill avskilja sand och inte organiska material. Genom luftat sandfång där luft blåser in från ena långsidan av bassängen, (bildas cirkulerade ström i sandfånget) hålls organiska material med lägre densitet än sand svävande medan sanden sedimenterar sig i botten av sandfånget. Vid sandfånget kan även fett avskiljas, vid sådana förfarande måste en längsgående skärmvägg installeras för att bromsa vattenrotation vid ytan. Fett som skall avskiljas flyter på ytan och avlägsnas genom en dekanteringsanordning (rännor antingen fäst vid kanten eller rakt över bassängen)som avskiljer fettet. Sanden i luftningsbassängsandfånget avskiljs antingen med en skrapa som sakta skrapar ned sanden i en ficka på bassängens ena ände (där sanden pumpas bort med en förträngnings pump) eller så pumpas sanden upp med en dränkt pump. Både skrapan och sandpumpen skall arbeta intermittent, vilket betyder att den skall arbeta i intervaller för att minska på slitage och sparar energi. Sandtvätt Den sand som avskiljs i sandfånget måste tvättas ren, eftersom den innehåller en viss mängd organiskt material. Sand förs från sandfånget via en pump (centrifugalpump). Rent vatten spolas in under ifrån och material som skall avlägsnas flyter upp till ytan av sandtvätten, medan den tvättade sanden läggs på botten. Från botten skruvas sedan den renade sanden till en sandcontainer. Vatten som används i sandtvätten förs sedan åter till avloppsverkets inlopp för rening. Den tvättade sanden kan sedan återanvändas som antingen täcknings material eller till att sanda vägarna vid halka, om det är tillräcklig god avskiljning vid tvättningen. Om inte avskiljningen är tillräcklig god förs sanden till deponi. 14

15 Sandtvätt. Bildkälla: Driftstörningar med åtgärder Utrustningarna skall skötas enligt leverantörens hänvisningar och funktionen skall även kontrolleras alla arbetsdagar. Utrustning för sanduttag bör skötas med intermittents det vill säga med uppehållstid för att förebygga slitage samt minska energiförbrukningen. Kontroll av hur högt organiskt material som följer med sanden ut från sandfånget erhålls genom glödtest. Glödtestet visar hur mycket torrsubstanser som finns kvar efter glödgning. För att ser hur mycket sand sandfånget avskiljer undersöks slammet från försedimenteringen. Primärslam ska vid testet torkas och glödgas, sedan siktas för att se om det finns sandkorn. Ute på avloppsverken avslöjas funktionsnedsättning i sandfånget genom slitage i andra maskiner samt sättningar i till exempel rötkammare. Den mängden sand som förs bort från verket bör vägas och ska journalföras. 15

16 Störning Dålig sandavskiljning För mycket slam i sanden Svårighet att pumpa sand ut från sandfång. Lukt från sandcontainern. Kontroll/åtgärd -Kontrollera uppehållstid i sandfånget. -Kontrollera luftning. -Öka uppehållstiden/minska luftinblåsning. - Öka luftinblåsning. - Kontrollera om sand och slam har klumpat ihop sig. -Pumpa ut sand oftare. -Separera sandklumpar med tryckluft eller vatten. - Kontrollera slam i sanden. -Öka luftinblås i bassängen. -Öka intervall på bortforsling. Kemisk fällning i mekaniska steget Vid kemisk fällning uppkommer tre processer, fosfatutfällning, partikelfällning och hydroxidfällning. Kemisk fällning vid den mekaniska reningen görs för att flocka ut fosfor och BOD. Fällningsmedel kan tillsättas redan efter rensgallret, antingen vid inloppsrännan eller i rännan mellan sandfånget och försedimentering. Fällningen kan göras antingen igenom direktfällning, förfällning, eller simultanfällning. Mer om kemisk fällning nämns i den kemiska reningsprocessen. Avskiljning Försedimentering Sedimenteringen används för att avskilja material som har högre densitet än vatten. Vid försedimenteringen avlägsnas avsättbara partiklar samt flytande material som kan störa samt överbelasta den efterföljande behandlingen. Det finns tre typer av sedimenteringar, diskret sedimentering, flockulent sedimentering och hindrad sedimentering. Vid diskret sedimentering är det enskilda partiklar som sedimenteras utan att påverkas av andra partiklar. Flockulent sedimentering är när partiklarna slås samman och bildar större enheter. Hindrad sedimenteringen är när koncentrationen av partiklarna som sedimenterar blir för stor, så att det påverkar hela sedimenteringen. Flockulent sedimentering är sedimenteringsförfarande vid försedementringen. Det slam som avsätts vid försedimentering kallas för primärslam. 16

17 Bassängernas utformning Sedimenteringsbassängerna kan vara utformade på flera sätt. På äldre anläggningar har de flesta bassänger rektangulär form och är oftast grunda med utloppsskiborden i utloppsänden. De bassängerna kallas för horisontalbassänger. Dagens bassänger som kallas för vertikalströmningsbassänger är även den av rektangulär planform, men är betydligt djupare än sin föregångare. Vertikalströmningsbassängerna har även utloppsskiborden fördelade över halva bassängytan. Avloppsvatten till båda bassängerna förs in på ena änden av bassängen och vatten strömmen rinner horisontellt över bassängen. På kortändan av bassängerna finns slamfickor dit slammet skrapas. I slamfickan kan det finnas slamomrörare som förtjockar slammet genom omrörning. Slammet pumpas sedan ut från slamfickan med excenterpumpar vidare till slamhanteringen. Internationellt används oftast cirkulära bassänger och vid små sedimenteringsbassänger kan konformade bassänger förekomma. För att få en så bra sedimentering som möjligt bör bassängerna ha ett djup på över 2,5 meter. Om bassängens väggar har en lutning över 60 meter behövs inte skrapor. Bassängerna är uppdelade i fyra zoner, inloppszon, avsättningszon, slamzon och utloppszon. Lamellsedimentering Lameller installeras för att öka sedimenteringsytan. Sedimenteringskapaciteten ökar i förhållande till ytan och för att få mer yta och inte behöva installera flera bassänger kan därför lameller installeras. Lameller är snedställda skivor med en lutning på 60 grader. Skivorna står i bassängen med cirka 10 centimeters mellanrum. I och med skivornas lutning kan det sedimenterade slammet glida av lamellen utan att behövas skrapas. Lamellsedimenteringen är inte riktig lämpad för försedimenteringen på grund av de höga halterna av slam. För höga halter av slam som sedimenteras gör att slammet inte glider av lamellerna. Lamellsedimentering nämns här för att det är ett alternativ till den konventionella sedimentering förfarande. Flotation Flotation används istället för sedimenteringen. Vid flotation tillförs luft och gasbubblor som fastnar på slammet och bildar partikelaggregat. Aggregatet har lägre densitet än vattnet i bassängen och håller sig flytande på ytan. Dessa aggregat av partiklar skrapas sedan bort med ytslamskrapan. De slam som sedimenteras i flotationsbassängen skrapas av med bottenslamskrapan några gånger per dygn. Mer om flotation nämns i den kemiska reningsprocessen. 17

18 Slamskrapor Slam avlägsnas från bassängerna genom att slam skrapas till slamfickor som finns på bassängens ena kortsida och därifrån pumpas slammet bort. I vissa slamfickor finns omrörare för att göra slammet tjockare. De pumpar som används är excenterpumpar som skruvar fram slammet. I de rektangulära bassängerna används oftast kedjeskrapor som består av skrapblad fastsatta i kedjor av järn eller ler plast. På botten skrapas slammet mot slamfickan och på ytan skrapas flytslammet mot en flytslamsränna. Stegskrapor består av ett antal skrapblad som är monterade i en gemensam arm. Skrapbladen har en vertikal framsidan och en lutande baksidan, skraparmen löper i längdriktning av bassängen och drivs av en hydraulisk pistongdrift eller med elmotordrift. I runda bassänger används roterande bottenskrapor som skrapar slammet mot mitten av bassängen där slamfickan finns belägen. Skraporna är snedställda skivor, men kan även förkomma som en enda sammanhängande spiralformad skrapa. Källa: Kedjeskrapa i tömd bassäng. Driftstörningar med åtgärder All maskinell utrustning vid försedimentering skall kontrolleras varje arbetsdag. Skrapor och slampumpar skall fungera intermittent för att spara på energi. Skrapornas hastighet skall vara tillräcklig sakta så inte slammet virvlar upp. Önskad hastighet för skraporna är 1-3 cm/s. Det ska finnas möjligheter att ta ut prover från pumpledningen för att kunna ställa in pumptiden. För att se om bassängerna fungerar som det skall mäts utgående suspenderad substans, och turbiditet. Dålig avskiljning kan bero på flera olika saker, om dålig avskiljning beror på för stor hydraulisk belastning, kan till exempel justering av pumparna göras för att jämna ut inpumpning av avloppsvatten. Med långa pumptider och få starter blir inte stora stötar vid start av pumparna. Vid flera bassänger som vid vårt reningsverk bör avloppsvatten vatten fördelas så lika som möjligt mellan 18

19 bassängerna, detta görs genom justering av utloppsskiborden. Lika fördelning minska belastning på den första bassängen. Störning Låg koncentration i utpumpat slam. Problem att pumpa ut slam. Kontroll/åtgärd -Kontrollera om vatten följer med slammet. -Minska utpumpningstiden. -Installera omrörare. -Installera TS mätning för att kunna justera pumptiden. - -Kontrollera om slammet förtjockas för bra. -Kontrollera om det finns sand/trasor i slam. -Pumpa ut slammet oftare. -Kontrollera utrustning för avskiljning. 19

20 BIOLOGISKA STEGET Aktiv slam Aktivslamanläggningens reningsprincip har som grund att mikroorganismer (bakterier och protozoer) bryter ner organist material BOD. I luftningsbassängen finns mikroorganismer som kommer med avloppsvattnet från bla avföring, de växer sig större och klumpar ihop sig (slam). Mikroorganismerna behöver luft för att kunna förbränna det organiska materialet(luftning), syre behövs för att tillgodogöra sig näringsämnena i det organiska materialet (oxidation). Luften gör att mikroorganismerna rör om och svävar, sen går det till eftersedimenteringen där separeras det renade vattnet från mikroorganismerna och partiklar. En del av slammet som har mikroorganismer i sig förs tillbaka till luftningen (returslam) och en del blir överskottsslam och det är uttag av mikroorganismerna, den här metoden kallas för grundutförande. Figur 44 sid 76 Avloppsteknik 2 Kontaktstabilisering Här sammanförs avloppsvattnet och returslam vid inloppet till luftningsbassängen. Returslammet genomgår luftning i aktiveringsbassängen innan det kommer till luftningsbassängen. BOD bryts inte helt ner i kontakt bassängen(pga för kort uppehålls tid ), det följer med flockarna till aktiveringsbassängen och bryts ner där. Fördelen med den här metoden är att man får en hög medelslamhalt. 20

21 Figur 44 sid 76 Avloppsteknik 2 Selektor Genom att påverka bakterierna i slammet, blir det en högre slambelastning som i sin tur påverkar tillväxten av filamentbildande bakterier. Figur 44 sid 76 Avloppsteknik 2 Stegbestickning Här fördelas avloppsvattnet över en viss sträcka av bassänglängden uppifrån. Returslammet späds ut jämnare och det blir en jämnare fördelning i reaktionsförloppet. Figur 44 sid 76 Avloppsteknik 2 21

22 Reglering av syrehalt i en aktivslamprocess Den mest avgörande faktorn för cellens aktivitet är syrehalten i bakteriens omgivning, syre är antingen toxisk ( giftig) eller nödvändig för organismerna. De produkter som bildas under andningen med syre är giftiga för alla organismer, även för oss människor. Fria radikaler bildas. Men de organismer som lever av syre har ett antal mekanismer som neutraliserar de giftiga produkterna. De flesta bakterier behöver syre för sin existens ( aerober). De flesta mikroorganismer som står för nedbrytningen i en aktivslamprocess är aeroba bakterier. Om syrehalten är hög kan organiskt material oxideras helt till koldioxid, förutsatt att uppehållstiden i bassängen är tillräcklig. Ett exempel på nitrifierande bakterier är obligata aerober, de måste ha syre för att nitrifiera. Det är helt avgörande i en nitrifikationszonen att syrehalten är tillräcklig. Det finns även bakterier som är anaeroba och de lever helt utan syre. Vissa anaeroba bakterier är känsliga för syre och skadas eller dör i syrets närvaro, aerotoleranta bakterier kan inte utnyttja syret men tål det. Obligata (strikta) anaerober dör då de kommer i kontakt med syre. Fakultativa aerober är bakterier som är aktiva både i syrerik och syrefattig miljö, men de föredrar att andas med syre. Då syret tar slut andas de istället med nitrat, det kallas för att de denitrifierar. Nitratet omvandlas till ofarlig kvävgas. Man skall därför inte ha mycket syre då man önskar en denitrifikation. Varierande syrehalt Syrehalten varierar i en aktivslamanläggning, det gör att bakterierna hela tiden anpassar sin aktivitet efter syretillgången. Alltså kan flera processer äga rum samtidigt i en aktivslambassäng. Man måste optimera aktivslamprocessen för att bakterierna ska jobba på bästa sätt, till exempel genom rätt uppehållstid i bassängen. Kväveoxider kan bildas Under fel förhållanden i bassängen kan både ammoniumoxiderande och denitrifierande bakterier tillverka lustgas och kvävemonoxid, vilket inte alls är bra för miljön. Lustgas bidrar till växthuseffekten och är väldigt långlivad (150 år) i atmosfären. Lustgas bryter ner ozonskiktet som är ett skydd mot uv-strålning. Kvävemonoxid bildar salpetersyra när det oxiderar, salpetersyra är försurande och orsakar skador på växtligheten. Man vet inte om det är nitrifierarna eller denitrifierarna som står för de största utsläppen, men man vet att lustgas bildas när syrehalten är för låg för nitrifikation men heller inte tillräckligt låg för denitrifikation. Lufttillförsel Belastningen ändras och därför är ett konstant luftflöde inte bra, det leder till för stora variationer i syremängden. Man måste reglera lufttillförseln efter den aktuella syrehalten som skiljer sig i olika zoner i bassängen. Luftflödet styrs med en reglerventil och mäts med en massflödesmätare. 22

23 23

24 Luftning Luftningens primära syfte är att tillföra syre till de syrekrävande biologiska processerna, men även att låta slammet vara suspenderat. Utöver detta är luftningen också viktig för att avlägsna svavelväte från anaerobt avloppsvatten eller för att få en begränsad avskiljning i ett luftat sandfång. Luftningsbassänger Luftningsbassängen är vanligtvis utformad som en kanal med en kvadratisk eller rektangulär tvärsektion. Dess vattendjup ligger på mellan 3-12 m och bredden på 3-10 m. Då dessa bassänger kan ta oönskat mycket plats så delas volymen upp i två eller flera bassänger, dessa kan drivas antingen i serie eller parallellt. Det är vilken luftare som används som avgör förhållandet mellan bassängbredd och bassängdjup. Om en bottenluftare används brukar förhållandet vara 1 à 1,5:1, med en ytluftare krävs det en bredd som är minst 3 gånger djupet. Metoder för luftning I Sverige är det den bottenmonterade membranluftaren (nålperforerade gummimembran eller slangar) den vanligaste metoden för att blåsa in luft i våra aktivslambassänger. Luften tillförs med hjälp av olika typer av blåsmaskiner, de vanligaste är vridkolvmaskiner, fläktar eller turbokompressorer. Andra mer ovanliga varianter kan vara anordningar som perforerade rör, dysor eller plattor gjort av keramik. Ytturbinluftare Den ytan som uppstår mellan luften och vattnet skall vara så stor som möjligt för att effektivisera syretransporten till vattnet. För att uppnå detta skall det finnas många små bubblor i vattnet. Ytan mellan luften och vattnet kan även uppnås genom mekaniska anordningar som bearbetar vattenytan. På detta sätt är kontaktytorna ständigt i rörelse samtidigt som omrörningen blir tillfredställande. Den vanligaste typen av ytluftare kallas ytturbinluftare. Idag finns det ytterst få reningsverk som använder sig av ytluftning. 24

25 Ejektorluftare När man använder sig av en ejektorluftare så kombineras både omrörning och luftinblåsning med hjälp av pumpning. Det sitter ett munstycke på utloppet av den dränkbara pumpen vilket medför att det utgående vattenflödet stryps. För att luft ska blandas in i vattenstrålen så ansluts ett luftrör till munstycket. Inka-luftare Inka-luftaren är den vanligaste luftaren vid avdrivning av koldioxid. Den är en bubbelskiktsluftare av silbottentyp. Avdrivningen ngen sker oftast till en resthalt mellan 5 och 10 mg/l. För att få bort både koldioxid (CO 2 ) och andra avdunstande ämnen så krävs det en massa luft och en stor kontaktyta mellan luft och vatten så att de avdunstande ämnena lätt kan övergå från vatten- till luftfasen. 25

26 Bottentäckande luftning Denna sortens luftning har luftningsdon (filterrör, kupoler etc) som är placerade över hela bottenytan. På detta sätt ges ett högt syreutbyte då luftbubblorna har en lång uppehållstid i avloppsvattnet. Syrebehov Syrebehovet hänger ihop med hur hög BOD-mängden är. Vanligtvis kan man använda sig av en tumregel som säger att syrebehovet är 1,5 2,0 kg O 2 /kg BOD borttaget. Med det är säkerhets- och variationsfaktorer inkluderade. Om man vet massflödet av BOD (massa per tidsenhet, till exempel kg BOD/d) då kan även syrebehovet per tidsenhet tas fram. Syresättningskapacitet Det är stor skillnad på att göra en beräkning av syrebehovet och hur mycket syre som egentligen kan tillgodogöras från luften som drivs in i vattnet, detta av en mängd olika anledningar. Luftningssystemet måste kunna ta till sig den mängd syre som krävs för processen vid olika temperaturer. Efter det kan det önskade syreöverskottet upprätthållas i bassängen. Förutom det ska omrörningen vara så pass bra att det inte bildas slamavsättningar. Detta system för att uppmäta ett luftningssystems syresättningsförmåga i rent vatten har gjorts med en standardiserad metod sedan 50-talet. Mätrutinen har använts vid bla. utvecklingsarbete såsom garantimätningar vid en mängd olika svenska reningsverk men även vid anläggningar utomlands. En annan fördel med mätningarna är att felsökningen blivit lättare vid eventuella fel som uppkommit i luftarnas funktion samt om bassängen är tillräckligt stor för det luftningssystem som används. När man mäter syresättningskapaciteten så mäts den maximala syremängd, som kan tillämpas per timme vid vattentemperaturen 20ºC och syrehalten 0 mg/l. Syresättningsförmåga anges vanligtvis som gram O 2 per m 3 bassängvolym och h (gram O 2 /m 3 h). Hur mycket syre som tas upp i luften beror på luftningssystemet. Vid användning av grovblåsig luftning upptas ca 2-3 % per meter inblåsningsdjup i renvattnet medan vid finblåsig (mindre bubblor än grovblåsig) luftning ca 4-5 %. Syremängden i luft är 300 g/m 3 vid atmosfärtryck och 0ºC respektive 280 g/m 3 vid 20 ºC. 26

27 Kvävavskiljning Behov av kväveavskiljning. Kväve är ett viktigt näringsämne men likt allt annat ska det hållas i begränsade mängder, framförallt i vårt naturliga vatten. Anledningar till att begränsa mängden kväve i vårt kommunala avloppsvatten är bla. Hälsoriskerna som det medför vårt dricksvatten Syrebristen hos recipienten. Eutrofieringen hos recipienten. Hälsorisker Att ha för höga halter nitrat i dricksvatten är en risk då nitrat övergår till nitrit. Nitrit gör så att hemoglobinet påverkas i de röda blodkropparna vilket försämrar syreupptagningen. De mest utsatta är spädbarn som får modersmjölksersättning. Vissa studier pekar på ett samband mellan för högt nitratvärde i dricksvatten och magcancer. Den övre gränsen för nitrat i dricksvatten är 50 g NO 3 /m 3 (värden högre gör det otjänligt som dricksvatten) detta motsvarar 11 g NO 3 -N. I delar av Sverige med mycket jordbruk finns det så mycket nitrat i vattendrag och grundvatten att avlägsnande av nitrat från vatten för dricksvattenproduktion snart blir ett måste. Yt- och grundvatten ses som förorenat om nitrathalten uppmäts över 50 g NO 3 -/m 3. I regioner som återanvänder avloppsvatten till dricksvatten är kväveavskiljning ett måste. Den sker antingen vid avlopps- eller dricksvattenreningen. Syreförbrukning Om kvävet är i ammoniak- eller ammoniumform när det kommer fram till en syrerik recipient kommer bakterierna oxideras till nitrat och nitrit. Den här oxidationen förbrukar bakterierna på ett sätt så att syrgasen reducerar syreinnehållet hos recipienten. För att oxidera bort ett gram kväve från ammoniak till kväve går det åt 4,6 g syre. Eutrofiering Om ett vattenområde får för mycket näring kallas det eutrofiering, detta ökar algtillväxten samtidigt som det bildas igenväxning. För att det ska bli algtillväxt så krävs det tillgång till vissa näringsämnen. Det krävs bara att ett näringsämne saknas för att algtillväxten ska utebli helt. 27

28 Tillväxten av alger kan på ett schematiskt beskrivas så här: Utifrån detta kan vi se att det antingen kan vara kodioxid, kväve, fosfor, mikroämnen eller ljus som hämmar algernas tillväxt i en recipient. Den lättaste att kontrollera tillförseln av är fosfor som vanligtvis redan finns i ett orenat avloppsvatten. Kväve kommer mestadels från kvävegödselmedel som utnyttjas till jord- och skogsbruk men även från nederbörd, kvävekällan till detta är från är t. ex. biltrafiken. Det finns alger som kan tillgodogöra sig kväve direkt från luften. Mikroämnena är i princip omöjliga att helt reglera då det krävs otroligt lite för att bilda alger. Nitrifikation Ammoniumoxiderande bakterier gör ammoniumjonerna till nitritjoner, därefter omvandlar nitritoxiderande bakterier nitritjonerna till nitratjoner. Då denna omvandling är en oxidation med syre, så är aeroba betingelser en förutsättning. Dessa två förlopp utgör grunderna för nitrifikation. Denitrifikation Om ett avloppsvatten med mycket nitrat kommer till en syrefattig miljö kommer bakterierna att i syrgasbrist istället reducera kvävet i nitraten (nitratrespiration). Detta utgör en anoxisk miljö. Detta förlopp kallas för denitrifikation. Förutsättningar för god denitrifikation i ett avloppsreningsverk: Att det finns nitrat Brist på syre Mängden och kvaliteten hos kolkällan. Temperaturen Alkalinitet Alkalinitet påverkar och påverkas på flera sätt av de processerna som finns i kväveavskiljningen. Alkaliniteten är ett mått på vätskans förmåga att stå emot en ph-sänkning (försurning). Dessa ämnen räknas samman och summeras i totalalkalinetet eller i ekvivalenta vätekarbonatjoner. 28

29 Hur biologisk kväveavskiljning fungerar Ett sätt att få bort kväve på biologisk väg är att använda sig av tre vitt skilda delprocesser. I en av processerna så oxideras den största delen bort av det organiska materialet aerobt. En viss reduktion av kvävet inträffar genom assimilation. I nästa aeroba steg så oxideras ammonium till nitrat. Då det finns mindre organiskt material i vattnet så finns det även mindre heterotrofa bakterier och ett bakteriesamhälle med stor del nitrifikationsbakterier kan bildas. I den sista delprocessen kallat det anoxiska denitrifikationssteget, är organiskt material (kolkälla) tillsatt, exempelvis metanol. Bakterierna minskar kvävet i nitratjonerna för att oxidera det organiska kolet i metanolen. Resultatet av allt detta är kvävgas och koldioxid. Väljer man att köra med dessa tre delprocesserna i tre seperata system av suspenderad biomassa då behövs de tre olika sedimenteringsbassänger detta är kallat treslamsystem. Det kräver även en separat tillsättning av organiskt material. Treslamsystemet kostar mycket pengar. För att minska kostnaderna kan man istället välja ett en-slamsystem, där de tre delprocesserna är integrerade. Driftstörningar med åtgärder Störning Nitrifikation i aktivslamsystemet fungerar inte. Denitrifikation fungerar inte. Kontrollera/åtgärda -Låg syrehalt, något som kan åtgärdas genom kontroll och justering av luftningen. -Låg slamålder, detta åtgärdas om överskottsslamuttaget minskas. -Brist på alkalinitet, detta åtgärdas genom att ändra på processen eller genom tillsättning av alkalinitetshöjande kemikalier. -Hämning, detta beror generellt på att det dykt upp icke önskade ämnen i det inkommande avloppsvattnet. - Brist på fosfor vid bakteriernas omsättning av organiskt material, om man avskiljer fosfor som går uppströms eller tillsätter fosforsyra så åtgärdas detta problem. -Om kolkällan saknas eller inte är tillfredställande. Detta åtgärdas genom dosering av externt kol där det behövs. En annan lösning kan vara att åstadkomma hydrolys för bildning av mer intern kolkälla. -För mycket syre i den anoxiska zonen. Detta löser man genom att se över om recirkulaionsströmmar är för stora i de aeroba 29

30 De recirkulerande systemen har för dålig recirkulation. zonerna alternativt att se över om det införs luft. -Om inte de nitrifierande biobäddarna fungerar kan problemen vara:snäckor och mygglarver. Mängden nitrifikationsbakterier reduceras då mygglarverna äter upp biofilmen. Snäckorna är ett annat problem då de orsakar igensättning. -Lösningen på dessa problem kan vara att vattenfylla biobädden ett tag alternativt att öka den hydrauliska belastningen för att spola bort organismerna. Mellansedimentering Målet med sedimenteringssteget i aktivslamprocessen är både att få bort både det biologiska och kemiska slammet, men även att förtjocka slammet innan det går tillbaka till det biologiska steget som returslam. Sedimenteringen äger rum med hjälp av gravitation och är aktivslamprocessens mest avgörande steg. Om det inte finns en väl fungerande sedimentering så spelar det inte roll hur bra resterande processer är. Aktivt slam med god sedimenteringsförmåga ger: Sedimentering med hög hastighet. En liten volym efter sedimenteringen. En ren klarfas efter sedimenteringen. Inget slamtäcke vid ytan efter sedimenteringen. Drift Man ska ha kontinuerliga kontroller på slammängd, slamkvalitet och syrehalt. Slammängden reglerar man genom uttag av överskottsslam Slamkvaliteten kontrolleras genom att analysera BOD COD och SS i ett dygnsprov, i slutet av sedimenteringen kollar man också siktdjupet, då ser man om mikroorganismerna flockulerar sig om de inte gör det blir det ett dåligt siktdjup. Syrehalten bör ligga på 3g/m 3 är det lägre så blir det inte syresatt ordentligt är det högre så blir det för hög energiförbrukning. 30

31 Driftstörningar med åtgärder Man kontrollerar slammets sjunkegenskaper för att få reda på vilken typ av störning det är, man tar ett mätglas och då kan man få svar på vad som kan vara fel. Normalt slam i ett mätglas ser ut så här: 31

32 Problem Ev. orsak Konsekvens Åtgärd Diepergerad tillväxt. Mickroflockar Flytslam Viskös slamsvällning. Filamentös slamsvällning. skumning 32 För få filamentbildande bakterier.dåliga flockar, som lätt går sönder av pumpning och slamskrapor. BOD halten är lägre än SS-halten i inkommande vatten. Hög halt nitrat i utgående vatten + lättomsättbara organiska föreningar ger spontan dentrifikation (ger kvävegas) i sedimenteringsbassäng en vid lång uppehållstid. Stor produktion av extracellulösa polymerer. Oftast i reningsverk som behandlar industrivatten med låg fosfor- och kvävehalt, sk BOD rening. Hög halt av filamentbildande bakterier som sammanbinder flocker eller skapar flockar med hålrum.oftast i verk med biologisk kväve- och fosforrening. Hydrofoba, skumbildande Utgående vatten är grumligt, flockarna sedimenteras inte. Små svaga flockar som lätt slås sönder och orsakar grumligt vatten och lågt SVI1. Kvävegasen lyfter slamtäcke till ytan av sedimenteringsbassäng en. Dålig sedimentering, slam i utgående vatten. Högt SVI och ibland slamflykt, dock klar vattenfas. Öka returslamflöde. Öka uttag av överskottslam. Minska luftningen. Justera hastigheten på skrapblad. Pumpa det aktiva slammet varligt. Öka slamskrapornas hastighet/tider och retuslampumpning. Sänk slamåldern. Skrapa av flytslammet och återför det till luftningen. Slå sönder flytslammet med vattenspolning. Optimera BOD reningen i luftningsbassängerna. Tillsätt oxiderande ämnen ex klor. Tillsätt flockningsmedel/tynga nde medel. Undvik stegbeskickning. Minska slam i luftningsbassäng. Öka omrörning i luftningsbassängen. Tillsätt desinfektionsmedel i returslammet. Tillsätt flockningsmedel /tyngande medel. Sätt in en selektor i början av aktiv slam bassängen. Stabilt skum på ytan av bassängen, slam i

33 bakterier. utgående vatten, skumning i rätkammaren. Hälsofarligt eftersom skummet avger aerosoler, som innehåller mikroorganismer. Luftningsproblem Finblåsiga luftare kan igensättas av luftföroreningar(invändig igensättning) eller i avloppsvattnet(utvändig igensättning). Man märker om något är fel på styrimpulserna för då har energiförbrukningen ökat, om det är fel i systemet med fläktarna och om det inte finns några styrimpulser så minskar energiförbrukningen. Kontrollera Energiförbrukningen Luftmängden Luftfilter Åtgärder: Luftarna måste rengöras och installera eller byt luftfilter. Biobädd Biobäddar är väldigt tåliga mot större mängder av industriellt avloppsvatten och belastningsvariationer. Biomassa skapas genom att mikroorganismer växer till på ytan (biofilm). Biofilmen består av svampar, protozoer, bakterier, larver av olika mikroorganismer och alger. Det tar två till tre veckor för mikroorganismerna att bygga upp en hinna på ytan, det går fortare i varmare temperaturer. I det översta skiktet sker reningsprocessen snabbare sen minskar hastigheten ju längre ner man kommer. Avloppsvattnet tillförs ovanifrån med hjälp av spridare som gör att fördelningen blir jämn över hela ytan. 33

34 Bäddmaterial Det används sten (makadam) i botten på bassängen, som har storlek 70-90mm, mindre kornstorlek gör att det blir större kontaktyta men kornstorleken bör inte vara mindre än 50mm, för då blir hålrummen för små och syretillförseln försämras, man kan också använda plastmaterial. Bäddhöjden brukar ligga mellan 3-4m. Den naturliga luftningen brukar precis räcka till, men man brukar sätta in fläktar i bädden ifall den naturliga luftningen inte skulle vara tillräcklig. Avloppsvattnet kommer genom en vertikalledning till centrum i bädden. Bäddmaterialet bör vara motståndskraftigt mot vittring, ett bra underlag för biologiska påväxten och rätt storlek på stenen som används, makadam uppfyller alla krav. Cirkulationspumpning Genom att använda cirkulationspumpning höjer man reningseffekten. Cirkulationspumparna har stor kapacitet, den bör alltid hållas på en jämn hastighet, så att slamtillväxten försvinner från bädden. I stenbäddar bör den hydrauliska belastningen vara 0,8-0,2m 3 avloppsvatten/h och m 2 bädd yta/h i plastbäddar 2-5m/h. Ventilationen Reningen blir bättre när ventilationen är bra. I en öppen bädd med självdrag blir ventilationen för dålig när luften är två grader kallare än vattnet, i bäddar som är överbyggda blir fläktar nödvändiga. Man kan ta tillbaka illaluktande ventilations luft från avloppsanläggningen för att få bra syre sättning i biobädden. Överbyggning är en bra lösning i ett kallare klimat, man kan använda elslingor för att värma upp bäddens övre kant. Biobäddens väggar är gjorda av armerad betong och görs 34

35 oftast runda i formen. Bottenplattan har en lutning antingen utåt till en ränna eller in till centrum, luftningen av bottenplattan är viktig. Filterbotten ska hålla kvar filtermediet och låta slam och vatten rinna igenom. Spridare Har till uppgift att sprida avloppsvattnet så jämt som möjligt över bäddytan. Det finns både fasta och rörliga spridare, de rörliga spridarna finns som travers eller roterande. Det vanligaste för runda biobäddar är den roterande spridaren, hastigheten på spridaren bör vara 0,3-0,5m/s Biorotor Skivor av plast monteras vertikalt som sänks ner till 40 procent, skivorna roterar med en hastighet av 1-2 varv/min och det gör att skivorna både är i avloppsvattnet och över vatten ytan. Mikroorganismerna växer till på skivorna och de kan vara upp till 3,5meter i diameter. Hur tätt skivorna sitter avgör hur stor den specifika ytan blir. Avloppsvattnet bör behandlas före biorotorn(galler, sil eller försedimenteringen), för att biorotorn är känslig för igensättningar. Drift Det finns rutinmässiga kontroller: Spridarna kollas dagligen Bäddens över yta kollas dagligen Uppsamlings och ventilationskanalerna kollas 1-2 i månaden Cirkulationspumpanläggningen kollas regelbundet Man kontrollerar syrehalten och temperaturen i det vatten som lämnar bädden och mängden av sättbara ämnen i sedimenterat vatten. 35