Trots politisk vilja och reformer

Transkript

1 Barn

2 LEDARE Fattigdom handlar inte bara om pengar Sverige är på många sätt ett bra land att växa upp i. Vi placerar oss högt i internationella rankningar vad gäller hälsa, säkerhet, boendestandard och miljö. Men fortfarande spelar postnumret en allt för stor roll för barns möjligheter. foto Karl Melander Familjen Barkhadle bor 11 personer på 86 kvadrat. sid. 10 INNEHÅLL Trots politisk vilja och reformer kvarstår barnfattigdomen i Sverige, visar Rädda Barnens barnfattigdomsrapport. Det finns fortfarande barn i vårt land som saknar sådant som regelbundna fritidsaktiviteter eller två par skor i rätt storlek barn lever i ekonomisk utsatthet, enligt rapporten. Risken är störst för barn i storstädernas miljonprogramsområden, för barn till föräldrar med utländsk bakgrund och för barn till ensamstående föräldrar. Viktigast av allt är att ojämlikheten inte bara handlar om pengar! Den handlar också om i vilken utsträckning människor kan göra och vara det som de skulle vilja göra och vara. Den som är fattig brottas ofta med känslor av maktlöshet, marginalisering och otrygghet. Vi vet i dag att föräldrars utbildning och inkomster har stor betydelse för barns hälsa och framtid. Barn som växer upp i fattigdom har sämre betyg, sämre hälsa och högre risk att dö under barndomen än andra barn. I det här numret av tidningen Barn möter du familjen Barkhadle som bor 11 personer på 86 kvadrat. Du möter också Lena, en ensamstående mamma som kämpar för att få varje månad att gå ihop. Och Ihsan Kellecioglu som berättar om sin klassresa. Idag leder han Rädda Barnens arbete för att alla barn ska få möjlighet att växa upp på lika villkor. Satsningen som pågår över hela landet är en av Rädda Barnens mest prioriterade verksamheter i Sverige. Självkänslan, framtidstron och tryggheten ska inte styras av var du bor! Sophie Arnö CHEFREDAKTÖR Klassresenär: Ihsan Kellecioglu, sid. 20 Barnens minister: Åsa Regnér, sid. 30 Framtidsdrömmar: Mina Dahlberg, sid. 46 SARA MAC KEY är frilansfotograf och har i det här numret följt med Skogshjältarna ut i Sätraskogen. - Det var en så tät dimma den morgonen. Först hörde man bara röster och skratt, sedan skymtade man barnen mellan träden, efter det överallt, bakom granar, i stora ekar, på stenar. Barnens och naturens rättigheter hängde väldigt bildligt ihop med varandra där i dimman. KARL MELANDER är frilansfotograf. För det här numret har han fotograferat reportaget om trångboddhet. - Att åka tunnelbanan från Stockholms central till Rinkeby är nästan som att resa till ett fjärran land, så väldigt nära men så långt bort på samma gång, Som hemma hos mig fast med helt andra förutsättningar. Det är svårt att veta vad lycka är, ett stort hus fyllt av ensamhet eller en trång lägenhet fylld av gemensamhet. Lyckan kanske är att kunna välja. STINA WIRSÉN är illustratör och författare, med ateljé på Södermalm i Stockholm. Hon har i det här numret illustrerat artikeln»livsfarligt att vara fattig«, om kopplingen mellan inkomst och hälsa. - Man väljer inte sina föräldrar, sitt sammanhang. Varje barns rätt till skydd, stimulans, och stöd, att lyfta nästa generation, borde vara kärnan i varje samhälle. rädda barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av medlemmar och givare. Rädda Barnens huvudpartners är Accenture, Advokatfirman Vinge, Axfood, Clas Ohlson, God El/God Fond, Ikea, Postkodlotteriet, Santa Maria samt Swedbank Robur. ordförande: Inger Ashing generalsekreterare: Elisabeth Dahlin barn: Barn tidningen om barns rättigheter ges ut av Rädda Barnen med 4 nr/år. Medlemmar och månadsgivare får tidningen gratis. För icke beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material, samt att publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och utdrag med angivande av källa är tillåtet. För signerade bidrag svarar författarna. issn nr: redaktion: chefredaktör: Sophie Arnö, sophie.arno@rb.se reporter: Annika Rydman, annika.rydman@rb.se art director: Pompe Hedengren formgivare: Heidi Myllyviita ansvarig utgivare: Elisabeth Dahlin tryck: Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper. TS-kontrollerad upplaga ex. prenumera tionsärenden: Jessica Juselius, jessica.juselius@rb.se adress: Barn, Rädda Barnen, Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg E-post: barn@rb.se Hemsida: tidningenbarn annonser: Sophie Arnö omslagsfoto: Sara Mac Key medverkande: Pernilla Ahlsén, Jonatan Arnö, Anna Berlin, Stefan Bladh, Anders Frelin, Lasse Granestrand, Johan Gunséus, Paul Hansen, Jörgen Hildebrandt, Sara Mac Key, Knut Koivisto, Karl Melander, Tomas Ohlsson, Agneta Persson, Pernilla Stalfelt, Stina Wirsén plusgiro: Rädda Barnens plus- och bankgiro Medlemsavgift: 200 kronor, plusgiro Månadsgivare: 100 kronor i månaden. För mer information ring

3 BILDEN Haiti: fem år senare I dag ska Blanc Widemise, 25 år och Milice Therlange, 42, gifta sig i den lilla kyrkan i Montagne Jerusalem utanför Port-au- Prince. Hon för att hon måste och han för att han kan. Milice Therlange har nämligen något som inte många har i Haiti. Ett arbete. Blancs mor är döende i cancer och bröllopet är för henne en krass livsnödvändighet. Snart står hon ensam i livet och som kvinna i ett av världens fattigaste länder kan det till och med vara farligt. Kvinnorna i landet var redan före jordbävningen utsatta för ett systematiskt förtryck och för många är situationen värre idag. Några säkra siffror över våldtäkter och andra övergrepp finns egentligen inte, men Human Rights Watch har anmärkt på den bristande säkerheten för kvinnor. Vittnesmål som beskriver att män kräver sex i utbyte mot mat till kvinnor och deras barn är vanliga. Om ett par timmar har Blanc fullgjort den sociala överlevnadsmanöver som bröllopet i praktiken är. Glädjen känns långt borta i brudens lilla skjul där de närmaste samlas innan ceremonin. Orgelmusik hörs från kyrkan och Tintus Shelove, dottern till brudens bästa väninna, tittar ut för att se om prästen kallar. TEXT OCH FOTO PAUL HANSEN

4 Delegationen från Rädda Barnens medlemsrörelse på plats i Genève. SVERIGE Barnets rättigheter i fokus i Geneve Rädda Barnen var med i Genève när Sveriges regering utfrågades av FN:s barnrättskommitté i januari. - Vi har deltagit i förarbetet inför granskningen och har bland annat lämnat en egen rapport till Barnrättskommittén, säger Karin Fagerholm som är Rädda Barnens expert på Barnkonventionen. - I Genève fick vi dessutom möjlighet att träffa representanter från kommittén precis före utfrågningen för att än en gång föra fram våra åsikter. Bland annat fick regeringens delegation svara på hur barnfattigdom ska bekämpas, hur mottagandet för barn på flykt ska förbättras och hur de kommunala skillnaderna ska minskas, så att alla barn får likvärdiga uppväxtvillkor. Regeringens representanter var tydliga med att alla rättigheter gäller alla barn. Däremot refererade de ofta i sina svar till hur det är tänkt att fungera och inte hur det faktiskt är. Det är tydligt att Sverige fortfarande har många stora utmaningar. Vi kommer att arbeta vidare med kommitténs rekommendationer och följa upp dem i vårt påverkansarbete över hela landet, lovar Rädda Barnens ordförande Inger Ashing. Många barn som flyr till Sverige riskerar sina liv på vägen. Shukrullah Haidari, 16, kommer från Oruzganprovinsen i Afghanistan. Han var nära att drunkna när han färdades med båt över havet mellan Turkiet och Grekland. Men längtan efter ett liv utan krig och fattigdom var starkare än rädslan. Jag kommer inte ihåg så mycket från min tid i Afghanistan. De saker jag kommer ihåg är för jobbiga att tänka på, säger han. Shukrullah har inte någon kontakt med sin familj längre, några vänner från hemstaden finns på Facebook. Det är allt. Han lämnade sin hemstad med bil mitt i natten. - Sen gick vi över bergen in i Iran. Därifrån reste vi landvägen till Turkiet, sen båt till Grekland och vidare med bil till Italien, Frankrike och till sist Sverige. Min morbror var också med på resan. Men vi var tvungna att skiljas åt i Istanbul. I havet mellan Turkiet och Grekland sjönk båten som Shukrullah åkte med. Jag kunde inte ens simma då. Jag hade tur och fick tag i en träplanka som jag kunde hålla mig i. Efter sju månader på flykt tog han sig till sist till Malmö. Fjorton år gammal placerades han på Solrosen, ett kommunalt boende för ensamkommande flyktingbarn i Hällefors. Det var såklart skönt att komma till ett tryggt ställe samtidigt som det var jobbigt att tänka på allt jag aldrig mer skulle få återse. Det enda som höll mig uppe var att jag kunde börja spela fotboll igen. Fotbollen är Shukrullahs liv. Efter två år i Sverige har han nu börjat på fotbollsgymnasium i Eskilstuna. TEXT OCH FOTO STEFAN BLADH RBUF i FN Rädda Barnens ungdomsförbund deltog när FN:s Barnrättskommitté granskade Sverige. Bodil Ritzén och Mohammed Al- Asadi fick träffa kommittén och berättade då om RBUF:s syn på barnrätt. Vi är besvikna på representationen av barn under granskningen. Trots att en av huvudprinciperna i barnkonventionen handlar om barns rätt att uttrycka sin mening var vi bara två personer under 18 år, säger Mohammed Al-Asadi. VÄSSADE LÄROPLANER Fritids och förskolor ska få bättre läroplaner. Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att ge förslag på ändringar i läroplanerna. Syftet är att stärka kvalitéten och att tydliggöra vilket innehåll och verksamhet fritids och förskolor ska ha. Regeringen ser med oro på att Skolverkets senaste statistik visar att eleverna i fritidshem får allt sämre tillgång till personal, att grupperna blir större och att personalens utbildningsnivå sjunker, säger Gustav Fridolin, utbildningsminister. Den första juni i år lämnas en delredovisning av utredningen och senast den 30 november i år överlämnas slutrapporten. SAMMA BARNFATTIGDOM Trots politisk vilja och reformer kvarstår barnfattigdomen, visar Rädda Barnens barnfattigdomsrapport barn lever i ekonomisk utsatthet, enligt rapporten som utgår från statistik från Barnfattigdomen varierar fortfarande kraftigt mellan kommunerna och det finns också skillnader inom städerna. I Malmö lever nästan 32 % av barnen i ekonomisk fattigdom medan andelen är 3,6 % i grannkommunen Lomma. UNGA FLYR FÖRENINGAR Allt färre ungdomar är aktiva i föreningar. Och de som börjar, slutar tidigt. Det visar en rapport om ungas fritid från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Trenden har pågått i två årtionden. Det är en beklaglig trend eftersom unga riskerar att gå miste om ett viktigt stöd i sin utveckling, säger Eva Theisz, vikarierande generaldirektör. Hon pekar på vikten av ett tydligt nationellt initiativ så att även barn och unga som inte är aktiva dras in i föreningslivet. Det gäller bland andra nyanlända ungdomar där föreningsaktivitet kan vara ett stöd för deras förankring i samhället. EUROPARÅDET KRITISKT Europarådets ministerkommitté har utvärderat minoritetsspråkens ställning i Sverige och hittat flera brister. Bland annat den minskade tvåspråkiga undervisningen för barn på samiska. Kommittén kritiserade även de stoppade försöken att introducera tvåspråkig utbildning på meänkieli. Kommittén var positiv till de svenska myndigheternas ansträngningar att skydda och främja minoritetsspråk genom lagstiftning och övervakning. foto mimmi thorneus, annika rydman UPPLEVT: SHUKRULLA barn 6 nr1.2015

5 foto anas baba/save the children Kylan ett hot mot barn på flykt En snöstorm har drabbat Mellanöstern, och utgör ett allvarligt hot mot flyktingfamiljer som bor i tält, hyddor och halvfärdiga hus, ofta utan ordentliga skor eller vinterjackor. För närvarande lever mer än 3 miljoner syriska flyktingar i Libanon, Jordanien, Turkiet, Egypten och Irak, samt hundratusentals fördrivna irakier och palestinier i Gaza. Barn är särskilt utsatta för låga temperaturer. I november förra året dödades två nyfödda syriska barn av kylan när en mindre storm drabbade Libanon. - Det här är en skrämmande tid för de miljontals barn som är hemlösa i Mellanöstern, säger Roger Hearn, en av de som leder Rädda Barnens arbete i Mellanöstern. Temperaturerna förväntas sjunka så lågt som till 11 minusgrader i vissa områden. Rädda Barnen finns på plats i alla de drabbade länderna och försöker hjälpa de utsatta familjerna, bland annat med vinterkläder, filtar och annat material för att de ska kunna isolera sina tillfälliga härbärgen. För många flyktingar är detta den fjärde vintern utan ett hem. VÄRLDEN I slutet av januari ratificerade Somalia barnkonventionen. Nu är det bara USA och Sydsudan kvar... KAMPEN MOT EBOLAN FORTSÄTTER Rädda Barnen fortsätter att kämpa mot ebolan i Liberia, Guinea och Sierra Leone. 12-åriga Konah (på bilden) bor i Liberia. Han blev smittad men överlevde sjukdomen. Överlevnadskitet som hans familj fick av Rädda Barnen hjälpte dem att klara perioden av isolering. Det innehöll bland annat ris, smörgåspålägg, sardiner, klorin, hink, tvål, tandkräm och tandborstar. De fick också en madrass eftersom de var tvungna att bränna den de hade i huset när mamman blev sjuk. Andra exempel på insatser som Rädda Barnen har gjort:. Över 800 människor, varav 700 barn, har fått psykosocialt stöd har fått handtvättningskit.. Över 600 ebolapatienter har fått mat och vatten.. Hälsopersonal har tränats i att informera om tecken och symtom på ebola och hur man förhindrar smitta.. Människor har upplysts om vikten av personlig hygien och hur barnen skyddas.. Nästan människor har nåtts av radiomeddelanden med information om sjukdomen. Rädda Barnen samarbetar med 14 radiostationer där meddelandena sänds tre gånger per dag, sju dagar i veckan. ALLAN OCH ELLEN GÖR SUCCÉ Rädda Barnens samtalsgrupper för unga sprids nu till norra Indien men under namnen Lalitha och Babu, efter att Lunds lokalförening framgångsrikt har utbildat samtalsledare på plats i södra Indien. Lalitha och Babu har också blivit ett begrepp i Nepal inom ramen för arbetet med pojkar och flickor kring våldets olika ansikten. Även Rädda Barnen i Bangladesh och Pakistan har visat intresse för samtalskonceptet. EGEN BUDGET FÖR BARN I BANGLADESH Liksom på många håll i världen har man i Bangladesh firat att Barnkonventionen fyller 25 år. För att fira ordnades en rad aktiviteter. Bland annat lanserades rapporten»25 years of the CRC in Bangladesh«(Finns på savethechildren.se). Rapporten gjordes tillsammans med partners i Bangladesh och uppmärksammar framgångar. Som exempel på en av de viktigaste framgångarna de senaste åren är att speciella barnbudgetar skall presenteras i landet från och med i år. Rädda Barnen och partners tar även tillfället i akt att också göra det tydligt att det finns mycket kvar att göra för att alla barn ska åtnjuta sina rättigheter. BARNARBETE I PAKISTAN Pakistan är världens fjärde största bomullsproducent och många barn utnyttjas i arbetet. Nyligen lanserade Rädda Barnens kontor i Pakistan en fortsättning av det så kallade»cotton programme«. Målet är att hjälpa barn bort från bomullsfälten och ge dem möjlighet att gå i skolan. Arbetet sker i två provinser i Pakistan och involverar lokala ledare, lärare, hälsopersonal, föräldrar och barn för att hitta system för trygghet och skydd. 350 byar ska nås. foto Mark aubrey wade/save the children, jörgen hildebrandt foto istockphoto.com/maica PRYLEN dator Drygt 90 procent av den svenska befolkningen har tillgång till en dator och internet. Men det är långt ifrån en självklarhet för alla barn, speciellt inte de som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Familjen har kanske fått ta över en gammal dator från någon men har inte råd med internetuppkoppling, säger Tove Samzelius på Rädda Barnen. I dag ingår internet i normen för socialbidrag, men inte alla familjer som är ekonomiskt utsatta får socialbidrag. För barn och ungdomar är det en självklarhet att vara ute på nätet hela tiden. Det är en naturlig del av livet, ett sätt att umgås med sina vänner. Nästan hälften av tvååringarna använder internet. Hälften av skolbarnen över tio år använder dator och internet för att göra sina läxor. Att kunna koppla upp sig är helt centralt när barnen kommer upp i skolåldern. Både för skolarbetet och för barnens sociala liv. Att vara utan dator och internet är en social begränsning, säger Tove Samzelius. barn 8 nr1.2015

6 11 pers på 86 kvm I Sverige lever barn i ekonomisk utsatthet, visar Rädda Barnens barnfattigdomsrapport. Tiotusentals av dessa barn bor i familjer som är trångbodda. Hemma hos familjen Barkhadle i Rinkeby bor elva personer på 86 kvadratmeter. TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO KARL MELANDER Två våningssängar trängs i det lilla sovrummet. Ismail delar rummet med tre av sina storebröder. Hans säng är den ena underslafen.

7 Trångboddhet är vanligt bland invandrade familjer. Enligt SCB lever 36 procent i ett trångbott hushåll. Många av dessa familjer bor i förorter som Rinkeby. Familjen Barkhadle måste äta middag i skift eftersom alla inte ryms vid köks bordet samtidigt. Yasmin och Lille Maryama är vana vid att få vänta på sin tur eller att passa på att fika när det finns plats i köket. Ge mig den, ge mig dockan! ropar fyraåriga Maryama, samtidigt som hon springer allt vad hon orkar genom det lilla vardagsrummet för att hinna ikapp docktjuven. I de två sofforna sitter hennes äldre syskon helt oberörda, de är vana vid lillasysters temperament. Mamma Asha reser sig upp för att reda ut dockbråket. Pappa Ahmed vickar lite på den gamla kontorsstolen han sitter i, ler menande och säger: Vi har tretton barn, vi är vana. För nitton år sedan flydde Ahmed Barkhadle och Asha Samatar med sina barn från Somalia till Sverige Efter ett par år i Kramfors flyttade familjen till Borlänge och sedan år 2000 bor de i Rinkeby. Vi trivdes jättebra i Norrland men vi saknade arbete i den lilla ort vi bodde i, och barnen fick ingen hemspråksundervisning. Och så saknade vi våra landsmän. Därför flyttade vi hit, till Rinkeby, säger Ahmed. Sedan flytten till Rinkeby har familjen bott i samma lilla fyrarummare. Det är en typisk miljonprogramslägenhet med ett litet kök, två toaletter, varav den ena med dusch, två små sovrum och ett lite större plus ett vardagsrum. Vi har försökt få en större lägenhet men kötiden på de lägenheterna är tio år. Nu står vi inte i kö längre, berättar pappa Ahmed. I dag bor»bara«nio av barnen hemma. Nio barn mellan fyra och 22 år. Minstingarna sover hos mamma och pappa. Killarnas rum består av två våningssängar. Utrymmet mellan sängarna är minimalt. Här sover jag, säger Ismail och pekar på den ena nederslafen samtidigt som han börjar klättra upp i överslafen. Ismails dröm är att kunna köpa en radiostyrd bil. Därför pantar han tomburkar. Han har fått ihop 60 kronor, nu fattas bara 79 kronor. När han blir stor vill Ismail bli polis. En gång såg jag en affär som var stängd därför att den blivit rånad. Poliser är bra, säger han bestämt. Men för att bli polis krävs ganska bra betyg och det är inte så lätt alla gånger att få till det med läxläsningen. Vi sitter i köket när vi gör läxorna, men ofta är det jobbigt, speciellt när lillasyster kommer och tar mina böcker, berättar Ismail. Ibland vill han bara vara ifred. Ensam. Då brukar han stänga in sig i det lilla förrådet och sitta där alldeles tyst. När Yasmin, åtta år, vill vara ifred så går hon in på sitt och storasystrarnas rum. Men det är sällan hon får vara ensam där. Jag vill verkligen ha ett eget rum!, säger Yasmin med emfas. Ett eget rum med prinsesskläder. Hon tystnar, stryker med handen över sitt flätade hår, tittar åt sidan, blinkar till några gånger och säger: Jag tycker verkligen att det är jobbigt att bo så här trångt. Jag önskar att jag vore större så att jag kunde bo själv. Yasmin vill göra bra ifrån sig i skolan. Hennes fröken har sagt att hon är så duktig att hon inte behöver läxhjälp längre. Därför gör hon läxan på bussen. Hemma kan hon inte riktigt koncentrera sig, det blir mest slarv, berättar hon. Ute i vardagsrummet hörs ljudet från tv:n. Det är storkillarna som börjat spela tv-spel. I ena soffans hörn sitter Yahiya. Han har autism och tycker egentligen inte om så mycket liv och rörelse. När han blir orolig finns snabbt någon av hans storebröder där för att lugna honom. Det är jättesvårt för Yahiya att bo så här. Ja, det är svårt för oss alla, säger Ahmed. Familjen äter i skift eftersom det bara ryms sex personer åt gången kring köksbordet. På morgonen är det kösystem som gäller för toaletten och badrummet. Ibland kan det vara livat. Det blir lätt konflikter när man är så många på en sådan liten yta och alla ska iväg samtidigt, berättar mamma Asha innan hon måste till tvättstugan igen. Abdirahman, 22 år, har aldrig bott på något annat ställe än i lägenheten i Rinkeby. > barn 12 nr barn 13 nr1.2015

8 BARNFATTIGDOMEN BESTÅR Omkring barn i Sverige lever i fattig dom. Det visar Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport som utgår från statistik från Minskningen från året innan är 0,1 procentenheter. Risken för barn att hamna i ekonomisk utsatthet är störst för barn i storstädernas miljonprogramsområden, för barn till föräldrar med utländsk bakgrund och för barn till ensamstående föräldrar. Barn fattigdomen varierar kraftigt mellan kommunerna men det är även stora skillnader inom städerna. I Malmö lever 32 procent av barnen i ekonomisk fattigdom medan andelen är 3,6 procent i grannkommunen Lomma.»» Jag vill verkligen ha ett eget rum! Ett eget rum med prinsesskläder.«alla 86 kvadratmeter av lägenheten utnyttjas av barnen för lek. När de äldre lämnar köket blir bordet lekplats för Maryama, Selma, Yasmin och lille Anas-Malik. Åttaåriga Yasmin drömmer om ett eget rum. Jag tycker verkligen att det är jobbigt att bo så här trångt, säger hon. Bildtext här. Bildtext här. Bildtext här. Bildtext här. Bildtext här. Bildtext här Bildtext här Bildtext här BARNFATTIGDOMEN BESTÅR Omkring barn i Sverige lever i fattigdom. Det visar Rädda Barnens senaste barnfattigdomsrapport som utgår från statistik från Minskningen från året innan är 0,1 procentenheter. Risken för barn att hamna i ekonomisk utsatthet är störst för barn i storstädernas miljonprogramsområden, för barn till föräldrar med utländsk bakgrund och för barn till ensamstående föräldrar. Barnfattigdomen varierar kraftigt mellan kommunerna men det är även stora skillnader inom städerna. I Malmö lever 32 procent av barnen i ekonomisk fattigdom medan andelen är 3,6 procent i grannkommunen Lomma. Jag vet inte hur det är att inte bo så här. Men jag minns när jag var mindre, att jag kände att jag inte riktigt hade plats plats att utveckla mig själv. Man är en del i en gemenskap, berättar han. Yussuf, 20 år, håller med. Han läser på humanistlinjen och vill bli journalist och författare. Det positiva med att bo trångt är att man alltid har någon att prata med. Men det kan också vara en distraktion, till exempel när man ska göra läxor. Därför pluggar jag i skolan, säger han. Abdirahman pekar på ett problem för barn som har svårt att kunna göra läxorna i lugn och ro hemma. Rutinerna ska sättas i tidig ålder, det är då man ska lära sig att plugga. Annars blir det svårare att plugga när man är äldre, säger han. Tonårstjejerna har valt att inte vara hemma ikväll. De sitter på biblioteket och gör veckans läxor och umgås med sina tjejkompisar. Familjen Barkhadle är långt ifrån den enda invandrade familjen som är trångbodd. Enligt Statistiska centralbyrån, SCB, levde drygt 36 procent av de utrikes födda i ett trångbott hushåll år Bland inrikes födda är motsvarande siffra tretton procent. Trångboddheten är störst bland personer som är födda utanför Europa 45 procent. Det är en ständig rörelse i familjen Barkhadles lägenhet. Både barnen, ungdomarna och de vuxna byter ofta rum. Även hallen är ett ställe för samtal och lek. Här finns inga oanvända ytor eller plats för prydnader. Asha kommer upp från tvättstugan med fullproppade Ikeakassar. För det mesta brukar något av barnen följa med henne dit och hjälpa till att vika och sortera. Och hålla sin mamma sällskap under alla de timmar hon tillbringar där. Att bo så här trångt krockar så mycket med barnens rörelsemönster. De får heller ingen vila och ro, de får alldeles för lite egen tid. Det är inte bra psykiskt för dem, säger Asha. Hon oroar sig mycket, men säger att hon inte kan göra något åt familjens situation. Det handlar om makt och pengar, och jag har inget av det. Jag önskar att mina barn kunde ha egna rum och plats för att utvecklas som individer. Det är en dröm för mig, men jag har inte råd. Samhället bygger inte stora lägenheter som min familj kan hyra, säger hon. Hon berättar om hur hon organiserar tillvaron för att få den att fungera. Köer och system. Väntan. Bråk ibland. När de små barnen har somnat får de större gå i säng men de får inte tända någon läslampa, för då kan de väcka de mindre barnen. Hela mitt liv handlar om mina barn, de är mitt liv. Att ta hand om dem och göra det bästa jag kan - att visa dem kärlek, krama om dem och kommunicera med dem, säger Asha och fortsätter: Jag är en stark och ödmjuk person som har klarat två krig, att fly och att uppfostra tretton barn. Jag är en av många mammor här i området som bär på liknande historier. Men utmaningarna som vi möter i Sverige är också svåra, som trångboddhet, maktlöshet och strukturell rasism. Ibland känner jag en känsla av övergivenhet, av maktlöshet, över vår situation. Jag vill ju bara det allra bästa för mina barn. Ahmed kommer in i vardagsrummet. Han har bytt kläder, det är dags för fredagsbönen. Vi tackar varandra och just innan han går iväg till moskén säger han: Man kämpar, vi klarar oss. Vi lever som många andra familjer gör. * barn 15 nr1.2015

9 LIVSFARLIGT ATT VÄXA UPP SOM FATTIG Hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Men det räcker inte med vilja. Nu har forskare återigen fastslagit sambanden med ett annat ordstäv: Till den som har ska vara givet. TEXT LASSE GRANESTRAND ILLUSTRATION STINA WIRSÉN Tre forskare har på uppdrag av Studieförbundet Näringsliv och samhälle (SNS) fångat in sambanden mellan föräldrars utbildning och inkomst och deras barns hälsa. Forskarna har registrerat tiden barnen varit inlagda på sjukhus för olika diagnoser och sedan studerat betydelsen av detta för deras framtida hälsa. Sverige är ett på många sätt bra land för barn. Av OECD, en ekonomisk samarbetsorganisation för industriländer, rankas Sverige som ett av världens tio bästa att växa upp i. Sverige placerar sig som trea när det gäller hälsa, säkerhet, boendestandard och miljö och som etta när det gäller riskminimering. Å andra sidan säger en undersökning, från EU:s statistikorgan, att en och en halv procent av de svenska barnen år 2009 saknade sådant som regelbundna fritidsaktiviteter eller två par skor i rätt storlek. Och Rädda Barnen konstaterar i rapport efter rapport att drygt svenska barn lever i det som kallas ekonomisk utsatthet (familjen har ekonomiskt bistånd eller en låg inkomststandard enligt socialstyrelsens norm). Rapporten»Hellre Rik och Frisk«skärskådar alla barns uppväxtförhållanden och hälsa åren 1990 till Genomgången av det stora materialet visar att inte så mycket hänt. Föräldrars utbildning och inkomst har stor betydelse för barns hälsa och framtid. Det är fortfarande livsfarligt att växa upp under fattiga förhållanden. Barn som lever i familjer som tar emot ekonomiskt bistånd har 131 procents högre risk att dö under barndomen än andra barn. Det motsvarar nästan 24 fler döda barn per barn. Det är slående att sambanden består trots ökad välfärd, säger en av forskarna, Anna Sjögren, docent i nationalekonomi. Orsaken kan vara att inkomstskillnaderna ökat sedan mitten av 1990-talet och att effekten av det tar ut förbättringarna av den avgiftsfria generella välfärden. Inkomstgapet har ökat men variationen i barns hälsa mellan olika inkomstgrupper har visat små förändringar. Rapporten visar att det fortfarande är procents lägre sannolikhet att barn med högst socioekonomisk status skrivs in på sjukhus jämfört med barn som har föräldrar med lägst utbildning och lägst inkomst. För psykisk ohälsa och sjukdomar i andningsorganen är skillnaden ännu större, procent. Sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns ohälsa är svagare för barn vars föräldrar är födda utrikes. Forskarna förklarar det med att de svenskfödda som till exempel får ekonomiskt bistånd, alltså socialbidrag, ofta har andra problem än för låga inkomster, till exempel missbruk. Medan det för nyanlända familjer kanske huvudsakligen är ekonomin som är problemet. Oavsett föräldrarnas inkomst och ekonomi visar forskarna att de som varit inlagda på sjukhus i tidig ålder klarar sig sämre i skolan. Starkast är sambandet för de barn som drabbats av psykisk ohälsa. Bara sextio procent av de barnen klarar av gymnasiet mot åttiosju procent bland de som aldrig varit inskrivna på sjukhus. - Skolan har blivit sämre på att klara sitt kompensatoriska uppdrag, säger Thomas Bushby, som är ansvarig för skolfrågor inom Rädda Barnen. Rektorer och skolpersonal måste lära sig mer om olika funktionsnedsättningar. Utan gymnasieexamen är det svårt att komma in på arbetsmarknaden. Rapportens författare, Eva Mörk, Anna Sjögren och Helena Svaleryd, talar sig varma för något de kallar proportionell universalism. Med det menar de att Sverige ska fortsätta med sina generella framgångsrika satsningar riktade till alla barn som mödravård, barnhälsovård, förskola, skola och elevhälsa. Men alla dessa institutioner måste bli ännu bättre på att tidigt fånga in de barn som är socialt och ekonomiskt utsatta eller har dålig hälsa. Särskilt viktigt är det att satsa på åtgärder mot den starkt ökande psykiska ohälsan bland barn och tonåringar som forskarna kan iaktta. Där finns stora samhällsekonomiska vinster att göra. Sjutton procent av de som varit inskrivna för en psykisk diagnos på sjukhus har ekonomiskt bistånd vid 23 års ålder medan andelen är 4,7 procent bland barn som inte varit inskrivna. Forskarna visar att torftiga uppväxtförhållanden ofta påverkar barns hälsa. Och att dålig hälsa i barndomen inte sällan sätter livslånga spår. * barn 17 nr1.2015

10 UTAN RÅD För ensamstående tvåbarnsmamman Lena är varje månad en kamp för överlevnad. Pengarna räcker inte till för allt som behövs, trots att hon arbetar heltid. TEXT ANNIKA RYDMAN FOTO JOHAN GUNSÉUS Att ha så ont om pengar att man knappt har råd att ha barnkalas är inget man vill skylta med. Därför vill Lena vara anonym. Ändå är hon långt ifrån ensam i sin situation. Enligt Rädda Barnens nya barnfattigdomsrapport lever var tredje ensamstående mamma i ekonomisk utsatthet. Det motsvarar omkring mammor. Jag bär på en ständig oro som gnager. Hur ska jag få min lön att räcka till allt? Jag vet ju redan på förhand att den inte gör det, berättar Lena. Lena är 44 år och bosatt i en stad i norra Sverige. Hon har fast heltidsjobb inom vården och bor i en lägenhet med sina två barn. Varannan vecka är barnen hos sin pappa, vilket gör att hon inte får något underhållsbidrag för barnen. Det enda bidrag hon har är bostadsbidrag. Efter skatt har Lena kronor att leva på, plus bostadsbidraget på 1200 kronor samt barnbidrag för ett barn på 1100 kronor. Om något av barnen blir sjuka, eller om Lena själv blir sjuk, spricker budgeten. Det gäller att tänka efter när man handlar, vi äter inte direkt någon lyxmat. Och när barnen är hos sin pappa så äter jag rester och billig mat som nudlar och varma koppen. När det kniper med matpengar brukar jag kunna få låna av mina föräldrar. Men det är svårt att be om hjälp, de erbjuder sig inte eller frågar hur jag har det. Barnen kan bara ha en aktivitet på fritiden och den får inte kosta för mycket. Själv har hon inte råd med någon fritidsaktivitet. Jag försöker komma ut i skogen ibland för att få andas och känna ett lugn. Och så gillar jag att simma, men jag har inte tagit mig till simhallen på länge, säger hon och fortsätter: Som ensamstående mamma har man all ekonomisk press på sig. På det kommer det dåliga samvetet gentemot barnen. Allt tär på mina krafter. Det borde finnas en tanke från samhällets sida att stötta oss som är ensamstående, kanske med högre bostadsbidrag. När Lena och hennes exman separerade och hon flyttade till sin lägenhet, fick hon och barnen samsas i en 105 centimeter bred säng. En madrass på golvet fungerade som soffa. Lena fick ingen ekonomisk hjälp från socialtjänsten, trots att hon varken hade möbler eller pengar. Under årens lopp har hon samlat på sig saker genom att köpa begagnat och fynda på loppisar. Men familjen saknar en dator, vilket blir allt mer problematiskt med tanke på barnen och deras läxor. Jag känner en sådan sorg över att inte kunna köpa det barnen behöver och önskar sig. Nya kläder och skor, att få gå på bio, besöka badhuset, träningsavgifter, frisörbesök. Vanliga saker som andra har råd med, säger hon och fortsätter: Mina barn kommer aldrig att få åka på resor till sol och bad. Jag har inte ens råd att åka till Piteå havsbad med dem, något som barnen verkligen önskar sig. Det är ett utanförskap som känns, kan jag säga. Hon berättar om när sonen började i andra klass. När den obligatoriska frågan»vad har ni gjort för roligt på sommarlovet«kom, såg Lena hur hennes son sjönk ihop med huvudet nerböjt över skolbänken medan klasskompisarna berättade i munnen på varandra om resor till Grekland, USA och Gotland. Det högg till i mitt hjärta kan jag säga. Och barnen blir så ledsna. De känner sig utanför, annorlunda. Alla andra familjer har ju råd att resa och göra roliga saker ihop samtidigt som de har egna datorer hemma, säger Lena och fortsätter: Min omgivning förstår nog inte riktigt hur tufft jag har det. Samtidigt som jag kan stå för att jag inte har råd att hänga med jobbet ut och käka, eller att åka med barnen på något äventyr en helg eller kväll, så vill jag inte att någon ska veta att jag söker ekonomiskt stöd till aktiviteter och vinterkläder. Det känns jättejobbigt och skamset. En annan jobbig sak är barnkalas. Lenas barn önskar att de fick ha samma typ av kalas som sina kompisar hyra badhuset eller fara och spela och äta hamburgare. Istället får de ha kalas i kvarterslokalen. Barnkalas är hemska! Mina barn blir alltid så besvikna. Och att gå på andras kalas blir också tufft när det gäller presenter. De som fyllt nio år ger presenter för kronor. Det tycker jag är jättemycket pengar. Är det tre, fyra kalas på kort tid så försvinner en stor del av vår matkassa till andra barns presenter. Vintern är den tuffaste tiden, berättar Lena. Barnen blir sjuka oftare och hon måste vabba, vilket leder till inkomstbortfall. Sedan är det julen det ska vara mat, julklappar och roliga aktiviteter under lovet. Och det behövs bättre kläder och skor mot kylan. Man kan nästan få hjärtattack när man tänker på det, säger Lena och suckar djupt. Barnen är väl medvetna om det tuffa ekonomiska läget, berättar hon. De brukar vilja ge mig av sina födelsedagspengar och det känns så klart jättehemskt. När det händer brukar jag säga att de ska behålla sina pengar, att allt kommer att ordna sig. * månadsbudget plus + Lön efter skatt Barnbidrag Bostadsbidrag SUMMA minus - Hyra El, vatten, värme Kläder Hemförsäkring Olycksfallsförsäkring Bilförsäkring (1999 årsmodell) Barnförsäkring (ena barnet) A-kassa Mobil TV Internet Spar till pension Spar till barn Lån & övrigt Bensin Läkemedel Mat, hygien, tvättmedel, städ SUMMA kr 1100 kr 1200 kr kr 6900 kr 1100 kr 0 kr 300 kr 250 kr 300 kr 300 kr 120 kr 500 kr 325 kr 200 kr 500 kr 200 kr 500 kr 500 kr 300 kr 5500 kr kr summa +/- 0 kr barn 18 nr1.2015

11 KLASSRESENÄR Ihsan Kellecioglu vet vad det innebär att växa upp i fattigdom. I dag leder han Rädda Barnens arbete för att alla ska få växa upp på lika villkor. Tidningen Barn följde med honom på en arbetsresa till Borlänge, en stad där segregationen är påtaglig. TEXT AGNETA PERSSON FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT Alla dessa projekt. Ihsan Kellecioglu är trött på dem. De drar in som virvelvindar i förorten och kör utan att fråga de boende vad de själva vill. De är så klart bra på sitt sätt. Just då. Men sen? Teaterprojekt, kul. Sommarläger, jättekul. Barnen fylls med hopp och drömmar. - Men sen är det hejdå och så åker de tillbaks till det de kom ifrån, säger Ihsan. Områden där befolkningen byts ut vart fjärde år, så strukturellt har man inte åstadkommit nånting. Ihsan är på väg med tåget till Borlänge. Han ska träffa två av kommunens representanter för att diskutera ett nytt sätt att jobba. Inget projektträsk den här gången. I stället tänker han presentera Rädda Barnens samarbetsidé. Varför inte docka ihop alla aktörer där ute, som verkar i samma områden och med samma målgrupp, och låta dem komplettera varandras verksamheter? Ta Rädda Barnens sommarläger till exempel. När ungarna sitter på bussen och ska hem så behöver det faktiskt inte vara slut bara för att just de resurserna är slut. Då kan vi vara där och ta emot och fortsätta med annat, säger Ihsan. Eller Fryshuset, Stadsmissionen eller Röda Korset. Jag vill inte ha någon konkurrens här, jag vill ha samarbete. Det heter På lika villkor, Rädda Barnens arbete som Ihsan är nationell strategisk samordnare för. Visionen är att ge alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund och uppväxtmiljö, samma möjligheter och rättigheter att delta i samhället utan att bli diskriminerade eller marginaliserade. Alla ska ha rätt till en framtid och alla ska ha möjlighet att förverkliga sina drömmar. En förutsättning för att kunna närma sig det målet är rätten att få definiera sig själv, säger han. Jag bestämmer vem jag är. Inte du och inte någon annan. Hur då? Kolla här. Du är tretton år och bor i ett socioekonomiskt utsatt område med dåligt rykte. Din skola har också dåligt rykte och är nedläggningshotad. Lärarna har låga förväntningar på dig eftersom du bor just här. I media beskriver medelklassen och det politiska etablissemanget ditt bostadsområde som ett problem. Dina föräldrars situation debatteras också som ett problem, liksom din kultur och religion. Du är född i Sverige men kallas invandrare och får höra att ditt namn kan stå i vägen för dig i framtiden. Alla vuxna omkring dig arbetar i bästa fall i lågstatus- och serviceyrken. Det sitter rasister i riksdagen och de blir fler, och du ser få eller inga med makt som du kan identifiera dig med. Vilka framtidsdrömmar har du nu? Vilka möjligheter ser du? Känner du att det finns plats för dig i samhället? Känner du att du hör hemma i det offentliga utrymmet? Du fattar poängen va. Det är så stigmatiseringen blir strukturell påpekar han. Den sätter sig här bak i huvet nånstans. Till sist övertar ungdomarna bilden av området och dem själva. Klart det påverkar ens självbild att inte få sin röst hörd. Ihsan har en oklar minnesbild av när hans egen mamma försvann. Han såg hur hon packade ihop och sen smög ut genom dörren. Hon hade fått rådet att inte säga något till barnen eftersom de skulle bli så ledsna. Morgonen efter berättade farmor och farfar på att hon åkt till pappa i Sverige. Till Olof Palmes land. Först ett år senare skulle Ihsan och hans bröder komma efter. De skulle åka de tjugofyra timmarna med buss från Gaziantep till Istanbul och sen, efter sitt livs första tur med flygplan, landa i Stockholm. Det finns en bild från den där dagen. Femårige Ihsan låter sig motvilligt kramas om av en pappa som han inte känner igen. Han ser ut genom tågets fönster. Vi reser i ett delat land, ett Sverige med tydliga gränser mellan de som har och de som inte har. Där det ibland bara är några meter mellan samhällets vinnare och förlorare. När vi kommer fram till Borlänge tar Cecilia Malm, verksamhetsutvecklare på Rädda Barnen i Dalarna, med Ihsan på en tur genom en stad med budgetunderskott och ökande segregation. Ett stenkast från högskolan och två stenkast från villorna med sportbil, har vi Tjärna Ängar och Jakobsgårdarna. Det kan vara bra att få en bild av hur det ser ut här, säger > barn 21 nr1.2015

12 Dagens möte är ett undantag, säger Ihsan. För han brukar inte träffa tjänstemän från kommunerna. Att han gör det nu beror på att Borlänges tjänstemän har visat ett särskilt intresse. Cecilia till Ihsan. Du ser fritidsgården? Den budget vi går in med när vi driver Tjejforum där är mer än de får i verksamhetsstöd på ett helt år. Det är här, i områdena med högst barnfattigdom, som Rädda Barnen vill satsa med På lika villkor. Det är här samarbetet över organisationsgränserna behövs som mest. Det är här de boende själva måste få möjlighet att ringa in sina behov och vara delaktiga i de satsningar som görs. Kanske behövs det såna som jag för det här arbetet, säger Ihsan. En som själv har känt stigmatiseringen in på bara skinnet. För jag tror att den som inte har varit fattig på riktigt har svårt att exakt veta vad det innebär. Med min erfarenhet kan jag ställa andra frågor. Därför är det så viktigt med mångfald av erfarenheter på arbetsplatser. Det är som med kvinnorörelsen på sjuttiotalet, säger han. Det behövdes kämpande kvinnor ute på arbetsplatserna även om det fanns goda snälla män som ville allas väl. Vill vi åstadkomma långsiktiga förändringar på ett större plan och inte bara för enstaka individer, så måste vi lyfta blicken till strukturerna och se vad de konkret kan ställa till med, säger Ihsan. Vi pratar till exempel ofta om skolmiljön som en isolerad I ett Sverige där gränserna mellan de som har och de som inte har kan vara knivskarpa, jobbar Rädda Barnen för en annan framtid. Alla barn ska ha möjlighet att förverkliga sina drömmar, oavsett var de kommer ifrån. miljö. Men själva pratar föräldrar och barn om hur trångboddhet bland annat påverkar skolresultaten. Barnen går inte bara till läxhjälpen för att få hjälp med sina läxor, utan för att över huvud taget kunna göra dem. Nu gäller det att få Borlänge kommuns tjänstemän med på tankegången här. Att det är de boende själva som ska äga problemformuleringen. Kommunens och organisationernas uppdrag är att skapa förutsättningarna. Annars står man där med tio teaterprojekt när det invånarna själva vill ha kanske är något så enkelt, men viktigt, som en bankomat. Är det en bankomat som gäller så är det det, säger Ihsan. Då ska vi också vara med och kämpa för den innan vi börjar identifiera de övergripande stora frågorna. Ihsans mamma var fattig och kroniskt hjärtsjuk från den reumatiska feber hon fick när hon var elva. Men det skulle hon inte få klart för sig förrän hon kom till en hjärtspecialist i Sverige. Hon var också analfabet. När hon ibland behövde skriva sitt namn, vek sig bokstäverna åt olika håll. Men hon kunde brodera, vackra prydnadsdukar som hon sålde på gatan hemma i Gaziantep. Ihsans pappa kom från samma slumområde och var lika fattig han. Men han fick gå fem år i skolan och lärde sig att läsa och skriva. Han började läsa politiska böcker. En dag råkade han se en Elvis Presley-film. Efter det plankade han sig in på fler, och en annan världsbild började ta form. Det fanns fler sätt att leva. Alla behövde inte ha det som han. Det här är underbart! Jan-Olof Lundberg som tillsammans med kollegan Marcus Hjelm jobbar strategiskt med integrationsfrågor i Borlänge, är förtjust. Ihsan har berättat om På lika villkor och trestegsmodellen de använder. Först ringar Rädda Barnen tillsammans med målgruppen in vilka behov som finns och förser deltagarna med kunskap om vilka rättigheter och möjligheter de har att påverka. Sedan vaskar de fram vad de vill ändra på och vilka verktyg som behövs. Slutligen jobbar de tillsammans för att påverka samhället. Det vill säga såna som er, säger Ihsan. Vi är svenska mästare på att lägga ut information på kommunens hemsida, säger Marcus. Men hur får vi till På lika villkor är Rädda Barnens långsiktiga arbete för att barn inte ska diskrimineras på grund av att de växer upp i miljöer med ekonomisk utsatthet. Målet är att fler barn ska känna inflytande i frågor som berör dem och att de ska uppleva att det finns möjlighet att påverka sin omgivning och sin framtid. Rädda Barnen arbetar tillsammans med de boende för att bygga upp och öka barnens självkänsla, framtidstro och trygghet i området. delaktighet? I dag gör vi mycket rätt här, politikerna har förstått. Men det finns kunskapsluckor. Varför blev det bra? Hur samarbetade vi? Vi kan inte komma med färdiga paket, säger Ihsan. Men vi kan tillsammans hitta en gemensam målbild. Det är mycket bättre än att flera olika kommer in med sitt eget. Finns ni med som ett nav så blir det enklare för oss. Då slipper vi en konkurrenssituation om resurserna och målgruppen. Då gör vi så! År 2015 etablerar vi ett samarbete, säger Jan-Olof. Vi har jobbat för att öka den interkulturella kompetensen. Att ni nu kommer med det här initiativet påskyndar processen. Bra, säger Ihsan. När ni nu träffar andra aktörer så bör ni påminna dem om att vi kan samarbeta och att Rädda Barnen har en tanke på hur. Skulle han ha sagt att det fattades en flagga? För ett tag sedan var det mångfaldsvecka på dagis och Ihsans treåriga dotter fick två flaggor. En turkisk för pappa och en persisk för mamma. Men den svenska då? Hon är ju född här? Han bet sig i tungan och sa inget för att inte förstöra stämningen. Personalen ville ju bara väl. Nej, det går inte att göra en hudfärgsresa. Att ömsa skinn, tona upp eller ner för att passa in i det vinnande laget. Inte ens Obama, USA:s svarta president, kommer undan, konstaterar Ihsan. Han har gjort en gigantisk klassresa, tagit en universitetsexamen, fått fast jobb med bra lön, men vet aldrig när han reduceras till en svartskalle. Han skulle vilja vara»etnicitetens hen«, helt neutral från alla etniska epitet. Alla som lever i någon form av underläge upplever stigmatisering, säger Ihsan. Även tvättäkta fattiga svenskar. Men skillnaden om du är mörk är att det läggs på en Hur ser du på det segregerade Borlänge? Juha Siipola, 52 år, Borlänge: Tyvärr är det lite motsättningar när det går dåligt för industrierna. Vissa kan bli mer hatiska och tycka att»många är arbetslösa och så kommer folk från andra länder hit och bara får«. Men jag har inget emot det. Det är bara roligt om det är mer folk från andra länder här. Gunn Rydberg, 75 år, Borlänge: Klart det är uppdelat här. De bor på sina ställen, i det vi kallar för Tunabyggen, som är det kommunala bostadsbolaget. De leker med barn som har lika dåligt språk som de själva. Vi som redan är etablerade bor i stan och i villa. dimension till. Det blir en fråga om klass och rasism. Det sägs att det sociala arvet är svårt att bryta. Att skomakare blir vid sin läst, att universiteten trots samma regler för alla och trots att det är gratis ändå lider av en social snedrekrytering. Men här sitter Ihsan, högutbildad son till en outbildad mamma och en lågutbildad pappa. Pappas dröm var att få läsa på universitetet, så det har alltid varit självklart för mig, säger Ihsan. Jag kan dessutom garantera att han har läst fler böcker än mig och mina bröder tillsammans. Så han har indoktrinerat oss barn från start att skola och utbildning är viktigast. I dag har alla mina bröder utom en läst på universitetet. Ihsan förstår de ungdomar i fattiga områden som en dag kanske visar honom fingret. Ungdomar som vill be honom ta sin skjorta och sitt välbetalda jobb och dra åt helvete. För nu har han blivit en del av Sverige som reproducerar klassklyftorna. Vid en första anblick. Men när han sätter sig ner och börjar prata, berättar var han kommer ifrån, att han fattar, verkligen fattar på riktigt vilka konsekvenser det får för ens vardagliga liv om området man bor i varken har bankomat eller möjlighet att betala med kort, då mildras rösterna. När han talar om att han också har suttit på restaurang med vänner och valt att tysta ner sig själva innan någon börjar klaga på de skräniga»invandrarna«. Att han vet hur det känns att vara med och reproducera sitt eget underläge, då vinner han åhörarnas öron. Därför är jag ödmjuk inför den här uppgiften att samordna På lika villkor, säger han. Jag får lön för att jobba mot fattigdom. Då är det jag som ska lyssna. * My Strömberg, 17 år, Falun: Ja, det är segregerat. Jakobsgårdarna är ju»deras«, invandrarnas, och det här är»vårt«, vi som redan bor i Sverige. Vi bor i centrala delarna. text agneta persson foto jörgen hildebrandt barn 22 nr barn 23 nr1.2015

13 SKOGSHJÄLTAR Vädergudarna har tagit greppet om Stockholm denna tidiga vintermorgon. Vid Skärholmens gård ligger ett rått och grått täcke över den lilla skogen. Dimman dämpar ljuden men på avstånd någonstans i det gråa hörs uppspelta barnkackel TEXT ANDERS FRELIN FOTO SARA MAC KEY»Skogshjältarna«är projektet som ger barn som inte har råd eller möjligheter chansen att komma ut, och dessutom gör skogen till ett naturligt klassrum.

14 Det är tidigt men samtidigt får man frisk luft och en kick för hela»»dagen av det här.«camilla Lindgren lotsar barnen till kunskaper om både skogen och livet. Rama Tolaja får hjälp att luska ut ett svar. Kul i skogen. Victoria Vega stöttar ett träd. Koshin Jama lyser upp. Rama Tolaja njuter av blåbärssoppa. Det går knappt att se handen framför sig. Men de glada barnrösterna hörs allt tydligare, och de blir fler och fler. Så, precis när den råa, fuktiga dimman börjar lätta, kommer det första ledet med neonfärgade lågstadiebarn ivrigt lufsande längs stigen. Vi är i skogen vid Skärholmens gård och deltar i avslutningen av»skogshjältarna på väg på äventyr runt hörnet«. Vi skulle ju haft snö, suckar en av ledarna. Temat för dagen är djur, mörker och vinter. Men dimman får duga den med. Skogshjältarna är ett samarbete mellan Rädda Barnen och Friluftsfrämjandet. Först ut i detta pilotprojekt är lågstadieelever på Lillholm- Ekholmsskolan. Tillsammans med sina lärare, ungdomar från Skärholmen och ledare från Rädda Barnen och Friluftsfrämjandet får de en gång i veckan morgontidiga naturupplevelser. - Vi försöker främja en hälsosammare livsstil genom att på ett lekfullt sätt lära ut om friluftsliv, hälsa och barns rättigheter, säger Rädda Barnens projektledare Madeleine Fridh. - Dessutom når vi barn och familjer där kanske inte alla har råd och möjligheter att komma ut i naturen. Nu susar det av aktiviteter mellan dimstråken i skogsgläntan. Samtidigt som hundratals barn får lära sig allt om allemansrätt och hur man tar sig fram i naturen så undervisas både ett gäng lokala ungdomar och en grupp av pedagogerna från skolan. Ungdomarna får följa med barngrupperna på deras äventyr vidare in i skogen, pedagogerna får stanna i gläntan för en duvning i Barnkonventions- och Skogsmullekunskaper. Allt för att de senare själva ska fortsätta lära sina skolbarn. - Jag som är uppvuxen i Sverige är nästintill naturromantiker, så det här är naturligt för mig. Det känns fint att kunna lära ut hur man ska bli trygg, klä sig och ta sig fram i naturen, säger Ann-Catrine Hedén. Lite förvirring råder när vi ska gå iväg med en av grupperna. De barn som inte får fotograferas eller nämnas vid sina rätta namn ska ha röda band på sig. Det kan vara att de bara inte vill eller att de har skyddad identitet. Det kan också vara så att de är gömda flyktingar. Det är inte alltid så att ens vi vet vilket, säger deras lärare Sofia Dahlberg. Men alla har inte kommit ihåg sina band och många bär knallröda kläder. Safin Tahyr hjälper till att reda ut vilka barn som är vilka. Safin är en av de lokala ungdomar som har lockats med i projektet. Han går andra året i gymnasiet på barn- och fritidsprogrammet. Vi ses här klockan sju på morgonen, säger han och grinar lite illa. Det är tidigt men samtidigt får man frisk luft och en kick för hela dagen av det här. Det gör att man blir glad! Camilla Lindgren från Friluftsfrämjandet, som leder gruppen, håller med. - Det är en enorm kick och glädje. Jag ger lite av min kompetens och får så mycket tillbaka av barnen. Camilla tar täten och för gruppen in i skogen. Så stannar hon upp och pekar upp mot siffror på en fågelholk. - Nu ska vi öva matte; vad är det för nummer på holken? Matematik och svenska är en stor del av övningarna i skogen. Barnen ropar»det här är ju inte matte«för att de inte känner igen det lekfulla sättet att lära. Sedan lär Camilla ut om skillnaden mellan pinne och stock, om vett i > FAKTA Skogshjältarna är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet och Rädda Barnen med stöd från Svenska Postkodlotteriet. Projektet startade 2013 och pågår till Det riktar sig till barn i förskoleklasser och lågstadiet och deras familjer, barnens pedagoger och ungdomar från trakten som vill vara med. Barnen får genom lek och övningar bland annat lära sig om allemansrätten, barnkonventionen, hur man tar sig fram i naturen och ämnen som är kopplade till läroplanen som matematik och svenska. Barnens pedagoger får en anpassad Skogsmulle utbildning och en Barnkonventionsutbildning. barn 26 nr barn 27 nr1.2015

15 »» Det var mörkt när jag kom till skogen. Hur ska man då kunna se?«koshin Jama klättrar medan kompisen Elias Mouna (nedan) hoppar ner för att gå tillbaka till gruppen. Fikapausen är över. naturen, om allemansrätten och idag om ljus och mörker. Det finns en del språkliga hinder i gruppen, en eller två nyanlända som inte kan svenska, och hela sex olika modersmål bland alla barnen: polska, ryska, engelska, spanska, svenska och somaliska. Men det blir aldrig något hinder. Camillas skånska tar bort allting. Det blir ett eget roligt ämne: dialekter och»hur kan man prata så konstigt?«. Dimman ligger fortfarande kvar men ljuset börjar anas. Gruppen är lite stimmig men Camilla samlar den genom att säga att hon behöver se alla deras ögon. - Det var mörkt när jag kom till skogen. Hur ska man då kunna se, undrar Camilla samtidigt som hon fingrar på reflexer och en ficklampa. - Du har ju ögon att se med, svarar Koshin Jama. Som ugglorna! - Den var jättebra Koshin! Så berättar Camilla om varför det är bra med reflexer och undrar varför de inte har några. - Men det har vi ju, på våra västar! - Ja just det, men jag har inga och jag är ju ändå vuxen. - Men du har ju ficklampa, svarar Koshin snabbt. - Amen du är klok som en bok! Så får alla lampor och uppmanas att smyga som en skogsmus och fickla fram en av alla reflexer som Camilla gömt i skogen. Det går lite vilt till. Några ficklar frenetiskt och kommer tillbaka med en näve reflexer till sina syskon. - Jättehärligt att ni tänker på era syskon, men vi har inte tillräckligt många för att alla syskon ska få. De får komma med nästa gång istället. När alla har fått varsin reflex är det dags för fika. Stockar och stenar blir bra sittplatser för efterlängtad blåbärssoppa och skånska»pibbarkagor«. Efter fikat är det dags att ta adjö. - För nu ska skogen vila, säger Camilla - Vad gör djuren när vi är borta, undrar Rama nyfiket. - Sover och vilar och längtar efter oss! - Hej då skogen, ropar Rama innan hon vänder tillbaka med alla de andra skolbarnen till gläntan. * barn 29 nr1.2015

16 10 FRÅGOR TILL ÅSA REGNÉR Att göra barnkonventionen till lag är barnminister Åsa Regners främsta mål. Men alliansens budget, som regeringen lever med under våren, speglar inte den politik hon vill driva. Utmaningen är att vaska fram hur vi ändå kan verka. TEXT ANDERS FRELIN FOTO JÖRGEN HILDEBRANDT Vilka barnrättsfrågor står högst upp på din agenda? 1 Frågan om barnkonventionen är väldigt viktig. Vi vet att konventionen är mer känd än andra konventioner. Trots det så finns det stora luckor. Barn känner inte till sina rättigheter fullt ut. Likadant är det när det gäller beslutsfattare som har stort inflytande över barns liv, där tror jag att man behöver modernisera pedagogiken runt innehållet i barnkonventionen. Vi vill göra en informationsinsats. Det är inte bundet av alliansens budget utan något vi kan börja med direkt. Där vill vi prata med till exempel Rädda Barnen och andra för att se hur vi kan göra det. Sedan är förstås frågan om barnaga viktig. Där vet vi att vi jämfört med andra länder har låga nivåer av barnaga. Men man behöver ständigt informera. Och vissa sorters våld förefaller öka: Våld som kanske inte uttryckligen är att slå ett barn men att rycka med sig ett barn väldigt hårt, något slags frustrationsvåld. Vi tror att man också kan prata om detta i samband med barnkonventionen eftersom det är en viktig del i den. Information men inte några åtgärder? Vi tycker att lagen mot aga är väldigt bra. Det handlar i stället om att väcka frågan och aktivt debattera den. När det gäller barnaga i världen så är vi väldigt måna om att sprida kunskap om varför man bör lagstifta mot våld mot barn. Det är ju absurt att det i många länder är förbjudet att slå vuxna men tillåtet att slå barn. Det vill vi ändra.

17 ÅSA REGNÉR Ålder: 50 Född: I Malmberget, uppvuxen i Linköping och Motala. Familj: Har två barn födda 2001 och Arbetade: I Statsrådsberedningen under Jens Orbacks tid som jämställdhetsminister, därefter som tjänsteman vid Justitiedepartementet. Var generalsekreterare i RFSU och landschef i Bolivia för UN Women Roligaste barndomsminnet: Att vara på sommar stället med farmor och farfar och alla kusiner. Sorgligaste barndoms minnet: Avböjer att svara. Bästa barnbok: Barbro Lindgrens böcker ur serien»jättehemligt«. Senast sedda barn-/ ungdomsfilm: Jag såg»marie Antoinette«av Sofia Coppola tillsammans med min dotter. Senast lästa bok:»expeditionen: Min kärlekshistoria «av Bea Uusma. Vad är din syn på barnfattigdom? 2 Vad ska regeringen göra för att tackla problemet? Vi har en hel del förslag när det gäller barnfamiljers ekonomi, den spelar ju oerhört stor roll för barns möjligheter att delta i aktiviteter och göra saker som de tycker är roliga. Våra satsningar på att vuxna ska kunna förvärvsarbeta i högre grad, stöd till ensamstående föräldrar, och stöd till vuxenutbildning till exempel, är viktiga. För barnen själva är det förstås viktigt med en skola av hög kvalitet. Vad gör regeringen för att tackla 3 rasismen? I den här regeringen jobbar alla ministrar med integration på olika sätt. Det ingår verkligen i mitt uppdrag som barnminister, jämställdhetsminister och minister för funktionshinderfrågor att på olika sätt bryta normen och ha med mig det perspektivet i allting vi arbetar med. Socialtjänsten är ju ett område som direkt faller under mig, där finns det också mycket att göra, till exempel se till att man inte bedömer barn eller deras familjer på olika sätt. >> Det är ju absurt att det i många länder är förbjudet att slå vuxna men tillåtet att slå barn. Sverige har kritiserats av FN:s barnrättskommitté 4 för de stora kommunala skillnaderna i stöd till barn inom flera olika områden: till exempel tidigt stöd, elevhälsa, familjecentraler, flyktingmottagande och socialtjänsten. Hur vill du säkra att barn får lika stöd oavsett var de bor? Kommunerna har själva ett stort ansvar för de stora skillnaderna, de har ett självstyre som regeringen inte ska lägga sig i. Men vi är medvetna om att ojämlikheten har vuxit väldigt mycket under senare år och därför tror vi att det är viktigt att ha både tillväxtpolitik och fördelningspolitik. Vi har till exempel förslag om riktade åtgärder till skolor i utsatta områden. På mitt område blir jag påmind varje dag om socialtjänstens svåra situation inom barn- och ungdomsvården där vi vet att kommuner har prioriterat dessa områden olika och att barn får olika bemötanden. Vi vet också att beroende på var man bor finns det olika fritidsutbud. De här frågorna försöker vi adressera genom att stadga upp de delar av samhället som är särskilt viktiga för barn, med ett jämlikhetstänk i grunden. Sedan kan man även göra specialinsatser, bjuda in en kommun, diskutera en viss fråga och sätta press på olika områden och på så vis öka jämlikheten. Det är på det sättet man har jobbat i Sverige hittills för att bygga upp ett välfärdssamhälle och det vill vi fortsätta med. Men man måste alltid ha ett jämlikhets- och jämställdhetsmedvetande med sig, annars missar man det. Just nu, fram till april när regeringen enligt decemberöverenskommelsen kan lägga fram en egen ändrings 5 budget, verkar du med alliansens budget. Vad händer med dina barnsatsningar som inte är med i den? För att inte stanna upp så får vi vaska fram vad vi kan göra i den här situationen och ändå respektera riksdagens situation, för det måste vi göra. Vad vi kan sätta igång med som inte har med budgeten att göra är en inventering som vi jobbar hårt med. När det gäller till exempel barnkonventionen så fanns det redan en utredning som alliansen hade tillsatt. Den tittade på huruvida barnkonventionen skulle göras om, transformeras, till svensk lag. Vi har redan bestämt oss, vi vill att den ska bli svensk lag. Vi har skrivit tilläggsdirektiv till den sittande utredningen och såvitt vi bedömer så kan vi fortsätta med det arbetet. Varför är det viktigt för dig att barnkonventionen 6 blir lag? Det är viktigt att komma ihåg att barnkonventionen redan gäller i Sverige eftersom vi har ratificerat den. Den har beaktats eller inkorporerats i annan lagstiftning som är relevant för barn, och det ska vi fortsätta med. Det som är viktigt med lagstiftningen är att rättigheterna stärks. När till exempel FN granskar Sverige så säger de att Sverige är ett ganska bra land att växa upp i, men samtidigt så säger de att på vissa områden så ser de brister som oroar, bland annat äldre tonåringar som får sitta i häkte, barn i asylprocesser och även en del hälsofrågor. Vi hoppas att det här steget vi tar ska göra att barns rättigheter ytterligare kommer i centrum och helt enkelt stärker dem. Sedan ska jag som minister inte sitta och tala om vad rättsväsendet ska komma fram till när man tillämpar lagen. Men områdena som FN pekar ut kan vara de som förändras. När tror du att utredningen är klar? 7 Jag hoppas på slutet av sommaren. Sedan ska man remittera utredningen, och därefter skriva lagrådsremiss, så det är svårt för mig att säga exakt när. Men för oss är det här en prioriterad fråga så vi kommer därför skyndsamt vilja ha fram det här. Men det måste också vara bra kvalitet, för annars får den inte den tyngden som vi vill. Fram till dess: Vart ska ett barn vända sig om hans 8 eller hennes rättigheter kränks. Du har tidigare sagt att du vill skapa ett institut dit barn kan klaga vad menar du med det? Jag tror att det möjligen blev ett litet missförstånd när jag sa ordet institut. Vad jag syftar på är det tredje tilläggsprotokollet, som handlar om barns möjligheter att klaga. På något sätt måste vi ta hand om det i samband med den här utredningen och i samband med lagstiftningen. Jag menar inte i första hand även om det kanske ska vara det ett fysiskt institut, utan ett klagoinstitut. Barnombudsmannen har förts fram som en möjlig 9 instans där barn skulle kunna klaga om BO fick det mandatet är det en möjlig väg? Det är en möjlighet men där har vi inte satt ner foten och tagit ställning. Hur kommer du att konsultera barn i ditt arbete? 10 Vi har förstås träffat BO flera gånger och känner till deras arbete och deras metod för att prata med barn. Sedan vill jag anstränga mig att prata med barn själv när jag gör besök, när jag reser och när barn kommer på besök här. Jag har haft möte med Rädda Barnen och även med Bris som har direktkontakt med barn. * barn 32 nr barn 33 nr1.2015

18 BARNPANELEN Påverkas självförtroendet av ens bakgrund? Landskrona är en av de städer i Sverige som har störst sociala skillnader. Det märks tydligt, tycker Saga, Muamer, Alexander och Alena, som går sista året på Allvar Gullstrandgymnasiet i Landskrona. TEXT OCH FOTO PERNILLA AHLSÉN Hur märker ni av de stora sociala skillnaderna i Landskrona? Alexander: Det är väldigt uppdelat mellan olika områden, som det fattigare Koppargården och det rikare Borstahusen. Saga: Det är väldigt svårt för arbetslösa och folk som går på socialbidrag att få hyreskontrakt i centrum. Det verkar som att politikerna vill rensa ut vissa grupper från centrala Landskrona. Alexander: Men klyftorna handlar inte bara om fattiga och rika. Det finns framför allt en rädsla för att blanda olika kulturer. När det kommer nya invandrare hit placeras de med andra invandrare. Folk håller sig till sitt och vill inte förknippas med andra grupper. Det skapar stora klyftor, vilket i sin tur skapar problem i samhället. Saga: Ja, det är inte invandringen som är problemet, utan segregationen. Alena: En del som har levt här länge har fallit in i kriminalitet för att de aldrig har kommit in i samhället. När nyanlända placeras tillsammans med dem så tvingas de också in i den gruppen. Hur tänker ni kring att det är så här stora sociala skillnader? Alexander: Det är väldigt tråkigt, men svårt för oss ungdomar att göra något åt. Det är klart att det är bra om vi tar egna initiativ att umgås med andra grupper, men det räcker inte. Man måste ta tag i det på politisk nivå. Saga: Det värsta är att det ger upphov till kriminalitet. Muamer: Att folk blir kriminella hör ihop med att det är så stora klyftor i samhället. Om man ser andra som har fina bilar och blingbling och man själv inte har det, så tänker man kanske att man vill ta tillbaka från de som har. Det skapas en»vi och dom«känsla. Upplever ni att Sverige har blivit ett mer»delat land«? Saga: Ja, det finns fattiga och rika områden med under- och överklass i alla städer. Alena: Det är många musiker nu som lyfter frågan om klyftorna i samhället. Jag trodde att det bara var i Malmö och Landskrona, men nu har jag förstått att det ser ut så här överallt. Saga: Det finns barn i det här landet som inte kan följa med på skolans skridskoutflykt för att de inte har 50 kronor till att hyra skridskor. Muamer: Då har vi problem i Sverige. Det är bra att det lyfts fram, för det behövs förändring. Pratar ni mycket om läget i Landskrona? Alexander: Det har alltid diskuterats i skolan. På just den här skolan går det barn till föräldrar med både låg och hög inkomst men det märks inte så mycket. De rika ser inte ner på de som är fattigare. Det är viktigt. Det finns inte den där»vi och dom«känslan som finns i övriga samhället. Muamer: Jag håller med. Jag är född i Sverige men har bosniska föräldrar, och jag känner mig inte som en invandrare här. Jag är en kille som bor i Sverige och kämpar för min framtid som alla andra. Men jag tror att det beror på att jag spelar fotboll. Det skapas en egen religion inom idrotten där alla får vara med. Alexander: Ja det är mitt råd till alla. Börja med idrott, så tidigt som möjligt. Inom idrotten spelar det ingen roll vad man har för bakgrund. Tror ni att självförtroendet påverkas av vad man har för social bakgrund? Saga: Ja, det är klart att det är jobbigt att vara den som inte har råd att följa med på utflykten. Om man har alkoholiserade föräldrar är risken stor att man antingen själv blir alkoholist eller ett maskrosbarn som tar hand om sina föräldrar. Båda rollerna är ofta förenade med skam. Alexander: Ja, många barn till just alkoholister blir ofta duktiga men får dålig självkänsla för att deras föräldrar inte klarar av att ta hand om dem. Jag tror att självförtroendet blir sämre om man inte har stöd hemifrån. Men det finns många exempel på föräldrar som sliter för att få ekonomin att gå ihop och ändå hinner stötta sina barn och ge dem självförtroende. De föräldrarna är hjältar för mig. Muamer: Jag tror också att självförtroendet påverkas av vad man har för social bakgrund. Många invandrarbarn är rädda för att inte bli accepterade som de är. Om man hela tiden ser andra som inte lyckas ta sig in i samhället så är det lätt att tänka att det kommer att gå likadant för en själv. Sverige har blivit ett delat land med tycker Barnpanelens Saga Jönsson Ukkola, Alena Filipovic, Alexander Bondesson och Muamer Hamzic från Landskrona. barn 34 nr1.2015

19 Alexander: Ja, många invandrare får nog höra att det spelar ingen roll om man anstränger sig, man får ändå inget jobb. Därför är det helt avgörande vilken grupp och vilket umgänge man hamnar i. Alena: Nej, jag tror inte att det har med det att göra. Visst, det har spridit sig en negativ anda som säger att det inte spelar någon roll om man anstränger sig. Men samtidigt: Vi bor i Sverige. Om man vill något och kämpar för det, så går det. Det finns många som hade det sämre ställt som har jobbat sig upp och har bra jobb i dag. Jag tror att det är mycket annat som spelar roll, hur man är som person och hur föräldrarna är. Hur påverkas ens chanser i livet av föräldrarnas utbildning och yrken? Alexander: Det underlättar nog om man har föräldrar med hög utbildning som förstår vad som krävs och kan hjälpa till med läxor. Saga: Det behöver inte spela roll, det räcker om man har föräldrarnas stöd. Alena: Jag tror att det beror på vad man är för person själv. Det finns barn till föräldrar med hög utbildning som är vana att få allt utan att kämpa. Och så finns det andra med lågutbildade föräldrar som kämpar. Muamer: Det viktigaste är att föräldrarna påminner om att man har alla möjligheter oavsett bakgrund. Hur påverkas framtidsdrömmarna av ens uppväxtvillkor? Muamer: Jag tror att alla barn drömmer liknande drömmar. Det är först i tonåren som man börjar se begränsningar och inser att man kanske inte kan bli vad man vill. Då påverkas man såklart av sin omgivning och vad andra omkring en gör. Saga: Om man är ny i Sverige och halkar efter i skolan för att man inte kan språket så är det klart att man kan känna att det är kört när man kommer upp i gymnasiet. Då är det svårt att drömma att man kan bli vad som helst. Vad har skolan för roll när det gäller att skapa möjligheter för vad man kan bli och göra, oavsett social bakgrund? Muamer: En viktig roll. Det är ju därför vi går i skolan, för möjligheten till en bra framtid. Alexander: Just därför är det jätteviktigt med bra och motiverade lärare som gör skoluppgifterna roliga. Det ger fel signaler om lärarna inte bryr sig. Varför ska eleverna anstränga sig då? I Landskrona finns två stora gymnasier, ett studie- och en yrkesförberedande. Tenderar ungdomar från olika social bakgrund att välja olika program? Alexander: Det handlar nog mer om drivkraft och om man vill plugga vidare. Men det finns för många program i dag. När det är svårt att välja så tar man det som brorsan eller kusinen har gått. Saga: Det var bättre förut när Allvar Gullstrand låg i Koppargården, då var det fler därifrån som gick här. I dag har skolan flyttat till stan och då är det många i Koppargården som väljer att läsa byggprogrammet i stället för samhällsprogrammet av lathet, för att den skolan ligger närmare. Vad kan samhället och skolan göra för att öka chanserna för barn som kommer från ekonomiskt utsatta hem? Saga: Det viktigaste är att blanda barnen, att barn från olika grupper möts. Muamer: Ja, det borde vara självklart. Här på samhällsprogrammet är det en tydlig uppdelning mellan en klass med svenskar och en med invandrarbakgrund. Det är konstigt. Alexander: Det beror på att vi fick välja vilka kompisar vi skulle gå med inför ettan. Då valde alla sina närmaste kompisar, men när skolan upptäckte hur indelningen blev borde de ha gått in och ändrat så att det inte blev sådana grupperingar. Hur ser ni själva på framtiden? Alena: Den känns ljus. Jag tänker utbilda mig till logoped. Jag har alltid kämpat hårt för att komma dit jag vill. När jag var liten var jag hyperaktiv och gjorde aldrig läxorna. Sedan fick jag skämmas när jag kom till skolan och då bestämde jag mig för att jobba hårdare. Sedan dess har jag alltid presterat bra. Muamer: Jag vill spela fotboll och känner att jag kan göra vad jag vill bara jag kämpar. Jag tror att det beror på att jag alltid har haft stöd hemifrån och fått beröm och en klapp på axeln när jag har gjort läxan eller ett snyggt mål. Alexander: Jag vill hitta ett jobb först, och komma på vad jag vill gå för utbildning. Just nu har jag ingen aning. Men jag ser ljust på framtiden. Saga: Jag har varit skoltrött länge, så jag vill ta ledigt, åka runt i Europa med min kompis och jobba lite på min pappas företag medan jag kommer på vad jag vill göra. Jag ser positivt på framtiden och tror att det beror på att mina föräldrar alltid har trott på mig. * Barnpanelen: Alena Filipovic, 18 Alexander Bondesson, 18 Muamer Hamzic, 18 Saga Jönsson Ukkola, 18»Hur mäter man oron som får blicken att djupna i svärta?«kristian LUNDBERG FÖRFATTARE kristian Det enklaste är att se bara det som går att mäta och väga, det som går att definiera efter en slags tydlig normalitet. Ett gränsvärde. Ett existensminimum. Det andra, det mindre synliga, är så mycket svårare att se. Det som äter sig in i hjärtat. Det som får en att ibland känna sig som en förkrympt. Den som är fattig lider inte bara en brist på ekonomiska resurser oftast innebär den ekonomiska begränsningen också ett mer eller mindre permanent utanförskap. Nej, det blev ingen semester, nej, det blev ingen balettklass, nej, det blev ingen skolresa, nej, det blev inget födelsedagskalas, ingen ny skolväska, inga nya kläder, ingen biobiljett. De inställda drömmarna, de inställda förhoppningarna. Det som vi aldrig fick bli. Det går inte att räkna och bokföra den förlusten. Den berusade hotfulla föräldern, den psykiskt sjuke föräldern, den socialt utsatte föräldern. Och deras barn. Hur mäter man oron som får blicken att djupna i svärta? Det är inte ens lönt att fråga efter det ena eller det andra, man vet att det ändå är omöjligt och man vill inte utsätta föräldern för krav eller tryck. Det är en tung börda att bära sina föräldrars ansvar när man är åtta eller tio år gammal, som när man städar upp efter förälderns fylleslag för man vill ändå hoppas på att det skall bli bra. Visst kommer det bli bra? Hur mäta den oron? De barn som är utsatta är mer än bara ekonomiskt utsatta. Vad gör det med ett barn som måste lämna sin barndom och bli vuxen långt innan den egentliga barndomen skall vara avslutad? En människa som tvingas leva bland skuggorna av allt det som aldrig fick infrias, det som skulle bli till. Man växer upp och blir en märklig vuxen som tror att allt skall tas ifrån en, att ingenting är sant, att när som helst hinns man ikapp av förödelsen. Det går att förhindra. Det är enkelt. Låt barnen vara barn. barn 36 nr barn 37 nr1.2015

20 Sara Lidgren- Ntini och Hadieh Rahmani gillar sitt uppdrag i Frölunda. MORS DAG Torsdagar i Göteborgsförorten Frölunda är mammornas dag. Det är de som bestämmer. Inte Rädda Barnen. Helt perfekt, tycker organisationen där allting började. TEXT AGNETA PERSSON FOTO TOMAS OHLSSON - En fråga! Varannan vecka ses politiker på medborgarkontoret i Frölunda. Om vi skulle gå dit i dag, jag menar inte att vi ska det, men om. Vad skulle ni vilja säga då? Det är en alldeles vanlig torsdagsförmiddag i stadsdelens föreningslokal i Frölunda. Sara Lidgren-Ntini, Rädda Barnens regionala samordnare för föräldrafrågor, pratar långsamt. Ett par meningar i taget för att tolkarna ska hänga med att översätta till arabiska och kurdiska. Dagens diskussionsämne: hur det är att leva och bo i Frölunda. - Är det något som är särskilt bra så lyft det, säger Sara. Och gärna något som behöver förändras, lyft det också. Det ser kanske ut som om det är Sara och kollegan Hadieh Rahmani, Rädda Barnens projektledare för föräldrafrågor, som håller i spakarna Den somaliska tolken fick förhinder. Så i dag är det svenska som gäller när Rädda Barnens Sara Lidgren-Ntini och Kadra Jama från Somalia pratar med varandra. Det går också bra. här. Men det är det inte. De är här mer som någon slags sidekick till den kvinnoförening som är resultat av ett samarbete mellan stadsdelens projekt»idé«och Rädda Barnens föräldraforum som i sin tur ingår i organisationens arbete»på Lika Villkor«. Från början var det Rädda Barnen som kom till Frölunda och samlade ihop arbetslösa föräldrar för regelbundna träffar. Deltagarna, som råkade vara bara kvinnor, ville fortsätta när projektet var slut. Så de bildade en kvinnoförening. Nu träffas de flera gånger i veckan, och på torsdagar är Sara och Hadieh inbjudna att vara med och hålla i träffarna. På kvinnornas villkor. Vill de diskutera skolan? Visst. Finns det behov av ett möte med polisen? Absolut. Hadieh, som har ett förflutet som tolk, har ett brett nätverk och får hit alla möjliga. - Jag bjöd in en kurator och en barnmorska från ungdomsmottagningen för att prata sex och samlevnad. Det är tabu för många. Mötet var bra. De lärde sig prata med sina ungdomar, om könssjukdomar och om vad som händer på mottagningen. De vågade också ställa frågor som rörde dem själva. Det doftar gott av vetelängder, mandariner, kaffe och te. Stämningen är varm och välkomnande, det märks att kvinnorna här känner varandra väl och trivs ihop. De har hälsat och kramats, frågat hur de mår, berömt kläder och frisyrer. Och samtidigt. Gemenskapen bygger på ett utanförskap som Sara och Hadieh är här för att försöka bryta. Kvinnoföreningen är ett perfekt exempel på hur»på Lika Villkor«fungerar när det är som bäst. Bollen ligger hos deltagarna själva, det är därifrån initiativen kommer. Då blir engagemanget som störst och chansen ökar att nå verksamhetens mål: att stärka de arbetslösa kvinnorna, få dem att hitta sin egen kraft, att börja lita till sin rätt att ta plats i samhället. Sara berättar om kvinnor som tidigare aldrig gått på ett enda föräldramöte eftersom de inte förstått vad de ska där och göra. Eller kvinnor som trots barnens problem i skolan inte vågat ta kontakt med varken lärare eller rektor i tron att de inte har något att komma med inför dessa auktoriteter. Men nu, nu har de vågat. Samhällsstrukturerna behöver också förändras. För de kan stärka kvinnorna här hur mycket som helst, men om ingen tar emot dem är det ju som att prata med en vägg. Därför bjuder Sara och Hadieh regelbundet in representanter från olika samhällsinstitutioner för att öka förståelsen även från deras sida. - Många är till exempel rädda för socialen, säger Hadieh. De tror att de bara kommer utan förvarning och tar barnen. Många har en misstro mot myndigheter med sig från hemlandet. Så jag gick till socialtjänsten och de kom de hit och berättade. Nu känner sig kvinnorna lugnare och mindre stressade. - Vi upptäcker hela tiden att det finns otroliga kunskapsluckor, säger Sara. Det blir missförstånd hela tiden. I mer än en halvtimme har kvinnorna suttit i grupper och diskuterat för- och nackdelar med sitt bostadsområde. Närheten till naturen är bra, det kan alla enas om. Att simhallen ligger på gångavstånd är också en fördel, precis som fotbollsplanen här. Men det är mycket bus, framför allt på kvällstid. Tonåringar som åker runt på mopeder och skränar och skräpar ner. Och det är knark i omlopp och inbrott titt som tätt. Det känns inte tryggt att släppa ut sina barn i en sådan miljö. Kadra Jama, som har bott i Sverige i 20 år och är mamma till två tonåringar, säger att hon ser kaos. - Det är alltid poliser här som cirklar omkring men de vet ändå inte vad gängen gör, säger hon. De andra nickar instämmande, säger att själva känner de sig inte rädda. Småbarnen håller de ändå hemma på kvällstid. Men tonåringarna? Dem kan man inte hålla kvar inomhus. Det är ett bekymmer. De flesta här har äldre barn hemma, men medelåldern brukar inte vara så här hög. Den handfull unga mammor som alltid brukar dyka upp har inte kommit i dag. Det visar sig att de har kommit in på olika utbildningar. Det är ju hur roligt som helst, konstaterar Sara och Hadieh. Jättekul att de till sist vågade söka! Kadra, som under sin tid i Sverige haft två vikariat som lokalvårdare, hoppas kunna gå samma väg. - Jag skulle gärna jobba på café eller städa på sjukhus, men det är svårt att få jobb. Helst vill jag bli sjuksköterska, fast jag måste ha bättre betyg först. Jag hoppas att jag kan läsa upp mina betyg på Komvux nu under våren. * barn 39 nr1.2015