Den moderna brottsligheten och den traditionella processrätten

Transkript

1 Den moderna brottsligheten och den traditionella processrätten Generaldirektör Jan Andersson och chefsjurist Lars Korsell, Sverige Sett över en 20-årsperiod har ärendestrukturen i rättskedjan förändrats. Fortfarande dominerar de traditionella brotten, men ärendetillströmningen består allt mer av våldsbrott och allt mindre av stölder. Brott som innebär att lura individer, företag och system ökar också. Detsamma gäller ingripandebrotten som narkotikabrott och många ekonomiska brott som är ett resultat av myndigheternas aktiva kontrollverksamhet. Ingripandebrotten är ofta självbärande och därför enkla att utreda. Samtidigt ökar de komplicerade ärendena, vilket är en följd av samhällsförändringarna. Dit hör en andel av de nyss nämnda brotten om att lura. Andra moderna brott är IT-relaterad brottslighet. IT-utvecklingen bidrar också till att det snarare är idéer än saker som stjäls och exploateras. IT används också som brottsverktyg och suddar ut nationsgränserna. Ett annat fenomen i tiden är brottslighet som bedrivs i nätverk. Dessa nätverk är svåra att kartlägga och motståndskraftiga mot myndigheterna. Det finns tecken på en polarisering av brottsligheten, där den negativa sidan gäller unga i förorter, ofta med föräldrar från andra länder. Man pratar ibland om att utvecklingen går mot färre men värre. Denna koncentration, som kan beskrivas såväl geografiskt som socialt, ekonomiskt och etniskt, ställer särskilda krav på de rättsvårdande myndigheterna. De invanda spåren i straffprocessen har fungerat väl för den omoderna brottsligheten. Men det finns behov av att växla över till andra metoder och förhållningssätt när det kommer till den moderna brottsligheten och dess utmaningar. Det straffrättsliga systemet behöver i framtiden användas mer strategiskt för att komma åt rätt brott och rätt gärningspersoner. Det kan ske genom att myndigheterna samarbetar i nätverk mot sådana gärningspersoner, men också mot brottsproblemen och dess orsaker. 1 Inledning Brottsutvecklingen har i flera avseenden varit oroande under de senaste åren och såväl antalet brott som brottens svårighetsgrad beräknas stiga i fortsättningen. ( ) Denna utveckling kommer att medföra ett allt starkare tryck inte minst på de små polisdistrikten. På det sättet yttrade sig en svensk statlig utredning en tid efter polisens förstatligande år 1965 (SOU 1970:32 s. 9). Liknande farhågor om brottsutvecklingen och dess utmaningar för rättsväsendet återfinns i utredningar, motioner och propositioner både långt före och efter 1965 års stora polisreform. För mer än fyrtio år sedan bekymrade 3

2 sig utredningen över den ökande bilismen. Bilburna brottslingar förflyttar sig numera ofta snabbt över större områden (a.a. s. 9). Problemet var att när gärningspersoner färdades över polisdistrikts- och länsgränser rörde sig polisen inte lika obehindrat till följd av myndigheternas geografiska indelning. Numera har gärningspersoner sedan länge avverkat den ena bilen efter den andra och har tillgång till helt andra kommunikationsmedel. Även om polisdistrikten bytts ut mot större närpolisområden och länsindelningen är på väg bort kommer det alltid att finnas gränser, organisationsstrukturer och invanda mönster inom myndighetsvärlden. Samtidigt har nationsgränser försvunnit eller luckrats upp genom informations- och kommunikationssamhället. Vilka utmaningar skulle en statlig utredning anse att rättsväsendet och inte enbart polisen står inför idag? Hur ser den moderna brottsligheten ut och vilka konsekvenser får den för myndigheterna i hela kontroll- och rättskedjan? Låt oss inleda en diskussion under fyra rubriker. 2 Tes 1: Färre men värre brottsligheten polariseras och rättsväsendet är en nödvändig men långt ifrån tillräcklig aktör Utvecklingen av den traditionella brottsligheten som främst består av stöld och våld ser ut på ett likartat sätt i de nordiska länderna. De anmälda våldsbrotten har under de senaste 20 åren ökat samtidigt som anmälningar av stöld har minskat. Totalt sett har den brottsökning vi sett sedan efterkrigstiden avstannat. Under de två senaste decennierna har antalet anmälningar legat på en förhållandevis stabil nivå. Hur detta är relaterat till den faktiska utvecklingen lämnar vi utanför denna framställning. Det får räcka med att konstatera att få om ens några forskare eller andra seriösa bedömare av brottslighetens utveckling och struktur gör gällande att anmälningsstatistiken är en direkt avspegling av den faktiska brottsligheten. Frågan är om inte kopplingen mellan utvecklingen av anmäld och faktisk brottslighet i vart fall för svenska förhållanden och helt klart för vissa typer av brott blir allt svagare. Mycket talar till exempel för att det uttalade intresset från såväl regering som polis att minska mörkertalet genom att öka anmälningsbenägenheten avseende sexualbrott och kvinnomisshandel, har burit viss frukt. Stora och återkommande brottsofferundersökningar visar en helt annan bild än den som anmälningsstatistiken gör. 1 Undersökningar av brottsligheten i befolkningen ger också vid handen att utvecklingen både eget brottsdeltagande och att själv utsättas för brott ser olika ut i olika befolkningsgrupper. Det finns till exempel en del som talat för att vi ser en växande polarisering av brottsligheten bland ungdomar, något som kan komma att ställa särskilda krav på de rättsvårdande myndigheterna framöver. Inte minst med avseende på intresse och förmåga att förstå den egna verksamheten som en nödvändig men inte tillräcklig del för att komma åt ett samhällsproblem. 1 En illustration till hur en mindre ökning av anmälningsbenägenheten kan påverka vår bild av brottslighetens utveckling, kan göras utifrån data från den svenska Nationella trygghetsundersökningen (NTU): I NTU beräknas att anmälningsbenägenheten vid våldtäkt ligger på 12 procent. Låt oss anta att vi genom olika samhällsåtgärder lyckas öka denna andel till 15 procent. Detta skulle innebära att den anmälda brottsligheten ökade med 25 procent, från strax under anmälningar till En ökning som alldeles säkert inte skulle gå medierna förbi, och där de lyckade insatserna för att öka anmälningsbenägenheten lika säkert inte skulle vara i fokus som förklaringsfaktor. 4

3 Med polarisering förstås i detta sammanhang en trend, som i vart fall empiriskt har kunnat beläggas i Danmark 2. Unga från hyggligt väletablerade uppväxtmiljöer minskar sin benägenhet att inleda en kriminell karriär medan det inte är lika uttalat för ungdomar som växer upp i problemområden. Uttrycket färre men värre ligger nära till hands. Mycket talar enligt vår mening för att polariseringen i brottslighet samgår med en polarisering i etnicitet och sociala uppväxtvillkor. Det skulle innebära att rättsväsendet i allt högre utsträckning kommer att möta ungdomar med en annan etnisk bakgrund än den hos majoritetsbefolkningen och att det geografiskt handlar om förortsmiljöer. Vid sidan av de utmaningar denna utveckling ställer på framför allt den polisiära verksamheten, lyfts frågan om behovet av också andra insatser än att gå på brottslingen, det vill säga att gå på problemet. Den ena sidan av polariseringen är ett uttryck för ett socialt problem där rättsvårdande myndigheters insatser är nödvändiga men långt ifrån tillräckliga. Social integration, skola och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är också centralt och måste ingå i nätverket av åtgärder. Men samtidigt måste rättsväsendet gå rakt på brotten och inte ducka. Inte minst måste de som utsätts för brott i dessa områden få stöd och uppleva att de inte lever i laglösa zoner. Majoriteten vill inte ha brott, de vill leva i ett lugnt område och de vill att deras barn ska växa upp under trygga förhållanden. Men om det blir för mycket combat policing och lösningarna på de problem som de boende och lokalt verksamma upplever stannar vid hårda nypor, finns risken att befolkningen vänder sig mot myndigheterna. Därför är det också här viktigt med nätverksinsatser. Utvecklingen måste tas på allvar och det går knappast att vänta. Om inte åtgärder sätts in finns en risk för att rättsväsendet och kanske framför allt polisen får klä skott för den brottslighet som är följd av polariseringen i områden där möjligheterna och alternativen är begränsade. Det är en brottslighet med ibland dramatiska förtecken i form av gängkriminalitet och upplopp. 3 Tes 2: Förr tog tjuvarna saker. Nu börjar de i stället ta information Om bilismens inverkan på kriminaliteten tidigare lyftes fram är vår tids motsvarighet IT-utvecklingen. Bilen gav knappast upphov till någon ny kriminalitet. Snarare skapades fler tillfällen till samma gamla brott som alltid begåtts. Även IT-relaterad brottslighet kan karaktäriseras som gammalt vin i nya läglar. Det hindrar dock inte att IT har stor betydelse för brottsligheten och följaktligen också för myndigheterna. Om bilen trotsar myndigheternas geografiska gränser kan åtskilliga IT-relaterade brott utföras från vilken plats som helst i världen. Det är inte enbart tydligt vid dataintrång eller andra angrepp via Internet utan också när nätet fungerar som en marknadsplats för varor, tjänster och ideologier. Åtskilliga av dessa brott överväger myndigheterna inte ens att utreda. Var har de begåtts och vilken jurisdiktion har vilja och förmåga att ta tag i brottsligheten? Med servrar på behörigt avstånd från myndigheterna har en stor del av prostitutionsmarknaden under de senaste tio åren lämnat gator och barer och hamnat 2 Balvig, F. (2006): Den ungdom. Om den stadigt mere omsigggribend lovlydighed blandt unge i Danmark. Glostrup: Det Kriminalpreventive Råd. 5

4 på nätet 3. På det sättet kan koppleriverksamhet och människohandel nå fler kunder samtidigt som kontakterna sker med för de inblandade eftersträvansvärd diskretion. På liknande sätt fungerar nätet som ett marknadstorg för narkotika, dopningspreparat, läkemedel, stöldgods, vapen, plundrade fornlämningar, barnpornografi. Nätet är också ett torg för ideologier och har stor betydelse för att sprida budskap, allt från vitmaktrörelsen och den autonoma miljön till våldsam religiös extremism 4. Betydelsen av hemsidor med sådan propaganda ska inte underskattas för att rekrytera anhängare, upprätthålla deras världsbild och utlösa eller underlätta våldsutövning. IT utgör också ett brottsverktyg genom att de goda möjligheterna att skapa oriktiga fakturor och andra handlingar som används vid exempelvis bedrägerier och skattebrottslighet. Pirattillverkning av varor underlättas genom IT och utgör många gånger själva förutsättning för piratkopiering. Ibland kan kopiorna till och med vara av högre kvalitet än originalen genom att gärningspersonerna tagit till sig det senaste inom tekniken. Kanske är IT-utvecklingen och informationssamhället på väg att förändra brottsligheten från att ta objekt till att ta idéer. Tjuvar har visserligen funnits i alla tider, men det var först genom industrisamhället som förutsättningar skapades för en yrkesmässig stöldbrottslighet i betydelsen att det också utvecklades en varumarknad för stöldgodset genom hälarens intåg. Informationssamhället medför en delvis övergång från en tid när föremål åsattes högst ekonomiskt värde till att immateriella rättigheter och åtkomst till rättigheter får allt större dignitet. Den nyss nämnda piratkopieringen är ett exempel och om man får tro rättighetsinnehavarna är åtskilliga procentenheter av nationernas samlade BNP att hänföra till intrång i immateriella rättigheter. I ett sådant samhälle blir den traditionelle tjuven omodern och får i stället rikta in sig på att komma över information, kopiera andras idéer och förlagor samt producera. Frågan är om inte straffrätten, straffprocessrätten och myndigheternas inriktningar också är omodern och speglar ett samhälle byggt på att gärningspersoner tar föremål och inte att idéer stjäls och exploateras. Om tjuvar tidigare tog TV-apparater har de förmodligen redan börjat intressera sig för att få åtkomst till alla de tjänster IT-tekniken erbjuder i form av programvaror, telefoni, television, film och musik. Det är återigen ett exempel på att värdena förskjuts från det materiella till det immateriella. Även på ett annat plan är stöldbrottsligheten på tillbakagång genom kommunikationssamhället. Genom nätet går det att nå så många fler och det öppnar upp dörrarna för att skapa fiktiva rum och affärsmöjligheter. Budskapet blir viktigare än objekten. I stället för att ta används tekniken för att luras. Bedrägeribrotten passar därför vår tid med masskommunikation. Det är också en brottslighet som ökar och som rättsväsendet uppenbarligen har svårt att hantera. Kanske går det också att påstå att angrepp på fysiska och juridiska personer till viss del fått andra kanaler genom kommunikationssamhället. Via nätet kan brottsoffer och vittnen utsättas för otillåten påverkan i syfte att påverka deras 3 Månsson, S-A. och Söderlind, P. (2004): Sexindustrin på nätet. Stockholm: Egalité. 4 Brottsförebyggande rådet (Brå) och Säkerhetspolisen (SÄPO) (2009): Våldsam politisk extremism. Stockholm: Fritzes. Säkerhetspolisen (SÄPO) (2011): Våldsbejakande islamistisk extremism. Säkerhetspolisen. 6

5 samarbetsvilja med myndigheterna (övergrepp i rättssak) 5. Förtalskampanjer och rykteskampanjer förekommer på nätet och olämpliga bilder läggs ut i syfte att smutskasta. En viktig biståndsdel i ett informationssamhälle är också desinformation. Via nätet sker kontakter med barn i sexuellt syfte (grooming) och ibland kan det övergå i faktiska övergrepp 6. När brottsligheten på det beskrivna sättet är en del av informations- och kommunikationssamhället gäller detsamma också rättsväsendet. Den nya tekniken används i brottsbekämpningen. Men vissa områden framstår ändå som mindre utvecklade lagstiftningsmässigt och i den praktiska brottsbekämpningen. Särskilt gäller det piratkopiering, bedrägerier och all den information som sprids i syfte att skada. I dag ägnas mycket uppmärksamhet åt komma till rätta med dem som tar och slår, framför allt i den fysiska miljön. 4 Tes 3: Omodern straffskipning riktar sig på enskilda gärningspersoner. Modern brottslighet bygger på nätverkstänkande Organiserad brottslighet låter dramatiskt, men ofta är det en förhållandevis stillsam sysselsättning med tydlig affärsmässig inriktning. Även om antalet kriminella entreprenörer är begränsat är det desto fler som hjälper till. Den kriminella arbetsmarknaden är mycket flexibel och personer går in och ur konstellationer beroende på efterfrågan och vad som passar den enskilde. Många arbetar deltid och åtskilliga arbetsinsatser är tidsmässigt obetydliga, men centrala för verksamheten, exempelvis att förvara stora partier narkotika eller pengar, utföra valutaväxlingar utan att det rapporteras till myndigheterna, ordna lägenheter eller skriva oriktiga fakturor. 7 Den nätverksbaserade brottsligheten är i ekonomiska termer inte särskilt effektiv. Den är sällan storskalig och måste hela tiden skyddas från myndigheter, konkurrenter och mindre pålitliga medarbetare. Dessutom är det är många som ska dela på pengarna. Det är de kriminella projekten och vad som krävs för att genomföra dessa som styr hur de ofta tillfälliga grupperingarna ser ut. Givetvis spelar också tillgången på medarbetare en roll. Följaktligen är det uppgiften och inte viljan att organisera sig som styr dessa ad hoc-grupperingar. De kriminella aktiviteter som dessa grupperingar utför handlar både om att ta, slå och lura, men framför allt att sälja. Det innebär att de kriminella marknaderna består av ett stort antal av varandra oberoende grupperingar och enskilda som säljer och köper. Det lägger grunden till omfattande nätverk. Ett rimligt antagande är att den nätverksbaserade brottsligheten med ad hocgrupperingar ökat. Det är en följd av en generell tillväxt av varu- och tjänsteproduktionen och distributionen i samhället. Mycket sker dessutom över nationsgränserna. Brottsligheten lever inte sitt eget liv utan är en del av den allmänna utvecklingen. Den ökade komplexiteten leder till arbetsdelning och att personer går in i grupperingar. Visserligen förhindrar rättsväsendet att kriminella organisationer av någon storlek uppstår i landet. Kriminella organisationer som annars skulle nämnvärt kunna 5 Brå Rapport 2008:8: Otillåten påverkan mot brottsoffer och vittnen. Om ungdomsbrott, relationsvåld och organiserad brottslighet. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 6 Brå Rapport 2007:11: Vuxnas sexuella kontakter med barn via Internet. Omfattning, karaktär, åtgärder. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 7 Korsell, L., Skinnari, J. och Vesterhov, D. (2009): Organiserad brottslighet i Sverige. Lund: Liber. 7

6 påverka det politiska systemet, medier och rättsskipning. Det gör att organiserad brottslighet har en förhållandevis begränsad effekt på samhället och dess funktionssätt. Den nätverksbaserade småskaliga brottsligheten är dock effektiv från ett marknadsperspektiv. Köparna får sitt och marknaden erbjuder hyggligt säkra leveranser. Flexibla nätverk gör att enskilda personer kan ersättas av andra och konstellationer grupperas om beroende på läget. Om någon går ner i aktivitet finns andra som fyller tomrummet. På det sättet är brottsligheten stryktålig mot myndigheternas angrepp. I vart fall om insatser och åtgärder fortsätter att se ut som idag. Den småskaliga nätverksbaserade brottsligheten är följaktligen en utmaning för rättsväsendet. Trots att åtskilliga personer grips och lagförs fortsätter brottsligheten. Det finns i huvudsak två förklaringar. Den första har att göra med det straffrättsliga systemet och den andra, vilket vi återkommer till, tar sikte på marknaderna. Polis och åklagares uppgift är att binda gärningspersoner vid brott. Det är enskilda personer som begår brott och som också straffas för sina gärningar. Straffrätten är därför individualistisk eller gärningspersoninriktad och söker därför primärt inte angripa nätverk eller marknader. För traditionell brottslighet fungerar säkert denna hållning eftersom det saknas både nätverk och marknad. Däremot har det individualistiska synsättet svårare att göra något åt kriminella verksamheter som begås i motståndskraftiga nätverksstrukturer som bärs upp av starka marknadskrafter. För att komma längre i brottsbekämpningen bör myndigheterna i högre grad rikta in sig mot de personer i nätverken som är viktigast för den kriminella verksamheten. På det sättet bekämpas inte enbart enskilda brott utan brottsligheten. Myndigheterna går direkt på problemet. Det är givetvis frestande för påpassade myndigheter att leverera och visa resultat. Några gripna narkotikakurirer kan beskrivas i termer av storkap när grossistpriser räknas om till gatupriser och kilon omvandlas till många fängelseår. Visserligen innebär sådana beslag ett avbräck, kanske till och med ett kännbart sådant i den kreditekonomi som utmärker narkotikamarknaden. 8 Men det ingår i riskkalkylerna att inte alla kurirer hittar hem och bakom kulisserna döljer sig personer som är betydligt viktigare. Det ligger nära till hands att försöka identifiera ledare i akt och mening att de skulle vara de mest centrala personerna i nätverken. Många gånger kan det dock vara andra funktioner som är viktigare eftersom andra personer lätt kan ta över en ledarposition. Det finns dock funktioner som är svårare att nå och följaktligen besvärligare att ersätta. En sådan viktig aktör är de distributörer på mellannivå som har kontakter uppåt till storimportörer och en rad köpare längre ned i distributionsleden. En mellannivådistributör har större betydelse för den inhemska marknaden än de större importörerna. Mellannivådistributörerna har ofta en etablerad position i de kriminella miljöerna och kan genom sin ställning reglera tillförseln och kompensera för beslag och gripanden. Andra nyckelpersoner är de ofta ostraffade personer utanför den kriminella miljön som svarar för huvudlager eller förvarar pengar. Bankmän eller personal på växlingskontor som kan växla kronor till euro utan att någon annan behöver veta om det är också viktiga spelare. 8 Skinnari, J. (2008): Organiserad narkotikabrottslighet går den ekonomiska kalkylen ihop? I: Alalehto, Y. och Larsson, D. (red): Den ljusskygga ekonomin. Organiserad och ekonomisk brottslighet. Umeå: Umeå universitet. 8

7 5 Tes 4: Nätverk måste bekämpas med nätverk Eftersom det straffrättsliga systemet till sin natur måste vara gärningspersoninriktat skulle ett effektivare utnyttjande av de brottsbekämpande myndigheterna innebära att resurserna läggs på företrädesvis centrala personer. För att klara det räcker det inte med tull, polis och åklagare. Åtskilliga sådana centrala personer håller en låg profil och därför kan även andra myndigheter ha information som gör att det går att identifiera dessa aktörer och bidra till att kartlägga dem. Erfarenheterna är goda att involvera skatteförvaltningen. Särskilt när företag på ett eller annat sätt finns med i bilden har skatteförvaltningen ofta många uppgifter att komma med. Kriminella inkomster är osäkra och ojämna och därför fungerar trygghetssystemen som en säker basförsörjning. Det skapar utrymme för att ägna tiden åt brottslig verksamhet och förklarar också var pengarna kommer ifrån till mat och hyra. På senare tid har bidragsmyndigheten (i Sverige Försäkringskassan) fått en allt viktigare roll för att ompröva olika bidrag. Det är inte ovanligt med ett överutnyttjande av trygghetssystemen och det förekommer också bidragsbrott. I takt med att den tillgångsinriktade brottsbekämpningen där målet är att gå på pengarna fått allt större betydelse, är kronofogden vid sidan av skatteförvaltningen och bidragsmyndigheten en viktig partner. Den tillgångsinriktade brottsbekämpningen har den fördelen att vinningen av brott angrips. Det är också en metod för att gå direkt på problemet med kriminella inkomster och vinster. Den nätverksbaserade brottsligheten bör därför mötas med en nätverksbaserad brottsbekämpning. Det sker redan i dag, men utvecklingspotentialen bör vara betydande. Ett exempel från Sverige är de regionala underrättelsecentra (RUC) som började etableras i Göteborg, Malmö och Stockholm för omkring fem år sedan och sedan dess spridit sig till ytterligare fem platser i Sverige. Det unika med dessa är att underrättelseanalytiker och andra tjänstemän från polisen, skatteförvaltningen, tullen, kronofogden och några fler myndigheter är samgrupperade och i projektform genomför kartläggningar. På det sättet kan varje myndighets potential tas i anspråk. Nätverken behöver inte avse andra myndigheter utan kan även ske inom myndigheterna. Förmodligen finns en hel del att göra inom polisen att öka samverkan mellan olika enheter. Exempelvis har Finanspolisens (Sveriges FIU, Financial Intelligence Unit) penningtvättsregister mer och mer börjat användas för att besvara förfrågningar från olika enheter inom polisen liksom andra myndigheter. 9 6 Tes 5: Det går inte att sätta marknader bakom galler Det andra problemet med den nätverksbaserade brottsligheten är att den i hög grad är marknadsinriktad. Till skillnad mot mycket annan kriminalitet skördar den förhållandevis få brottsoffer, men har desto fler kunder. Marknadskrafter är starka och det går inte att sätta marknader bakom galler. Det straffrättsliga systemets inriktning på gärningspersoner har därför sina begränsningar, även om myndigheterna nätverkar och följer vårt råd att välja ut nyckelspelare. 9 Brå Rapport 2011:4: Penningtvätt. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. 9

8 Frågan är därför om inte större uppmärksamhet bör riktas mot själva företeelsen eller problemet marknaden och inte enbart de specifika brotten och gärningspersonerna bakom. Det finns köpare, som bör kunna påverkas utöver att vissa av dem begår brott i den egenskapen. Många köpare av svartsprit, smuggeltobak, partydroger, sexuella tjänster, illegala spel och stöldgods är nog inte fullt medvetna om vilken kriminalitet de gynnar. Det finns också personer eller funktioner som underlättar brott eller förmedlar kontakt mellan säljare och köpare. Hyresvärdar och förmedlare av lokaler och andrahandslägenheter kan bli mer uppmärksamma på vilken verksamhet som kommer att bedrivas innanför väggarna. Anställda inom servicenäringar som taxi, hotell och restauranger kan vara mindre behjälpliga med råd och tips. Vi har en brottsförebyggande tradition i Sverige, men hittills har den i begränsad utsträckning riktas mot kriminella marknader. I mångt och mycket har det brottsförebyggande engagemanget riktas mot att ta och slå. Framtiden bör därför i högre rikta in sig på att förebygga lura, sälja och köpa. Tidigare betonades vikten av att nätverk skulle bekämpas med nätverk. Särskilt tydligt behövs nätverk för att förebygga brott eftersom det är så många sidor av brottsligheten som berörs. 7 Tes 6: Trycket ökar på rättsväsendet Inledningsvis konstaterade vi att rättsväsendet och det bör gälla i samtliga nordiska länder fortfarande i hög grad är inriktat på att gärningspersoner tagit, slagit eller lurat. Stöldernas andel av ärendemassan tenderar att bli lägre samtidigt som våldsärendena och bedrägerier och liknande brott ökar. Till detta ska läggas att egeninitierade ärenden och då menar vi brott som i hög utsträckning kommer till myndigheternas kännedom genom egna kontroller och spaningsinsatser ökat markant. Narkotikabrottslighetens utveckling är blott ett exempel på detta. Ökningen av brottsligheten handlar i hög grad om enkla ärenden, som knappast inte är något annat än en hanteringsmässig utmaning för rättsväsendet. Mängder av ärenden är i stort sett självuppklarade, exempelvis innehav av narkotika. Vid sidan av dessa enkla ärenden finns också ett inflöde av mer komplicerade. De är inte särskilt många i förhållande till den traditionella, eller omoderna brottsligheten om man så vill. Vi har redan pekat på nätverksbrottsligheten, IT-utvecklingen och värdet av idéer och information samt de ökade tillfällena till att lura. Vid sidan av brottsutvecklingen sker också en utveckling i medierna. De ägnar alltmer intresse för brott och där går bokstavligt talat brottskurvorna rakt upp. Uppmärksamheten är stor kring spektakulära brott och närgånget följer medierna polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete. Brottsoffer träder fram och återkommer långt efter det att domar vunnit laga kraft och gärningspersonerna avtjänat flera år på anstalt. Några av brottsoffren blir närmast offentliga personer. Detsamma gäller vissa kriminella som oblygt framträder i spalter, böcker och TV-program. Inte minst de namngivna gängen broderskapsgrupperingarna med västar, tatueringar, symboler och riter fungerar i mediedramaturgin. Vid rätt slags brottslighet, offer och gärningspersoner kan enskilda personer och intressegrupperingar få allt ljus på sig och driva sina frågor. På det sättet får olika grupper lätt problemformuleringsprivilegiet. 10

9 Den mediala brottsutvecklingen får till följd att kraven på politiker att ta kriminalpolitiska initiativ och på rättsväsendets myndigheter att agera och visa resultat, är mycket stort. Inget ont i det naturligtvis, men frågan är om det inte finns risk att det inom vissa problemområden kommer att resas krav som närmast är att beskrivas som överreaktioner från samhällets sida medan andra områden riskerar att försummas eller till och med negligeras. Den mediala granskningen tillsammans med att olika intressegrupper, lobbyister eller om man så vill moraliska entrepenörer driver sina egna frågor och detta utan ansvar för en sammanhållen och rationell kriminalpolitik: Det krävs handlingskraft och det ska gå snabbt! Politiker och därmed de operativa myndigheterna utsätts för en korseld av krav och förväntningar, samtidigt som lösningen på de samtida kraven att effektivisera och ge bang for the buck snarast är att prioritera det väsentliga. I denna verklighet finns en risk att myndigheter hamnar i fallgropen att styra resurserna dels till de enkla ärendena som ger många statistiska poäng, dels ägna för mycket energi åt uppmärksammade prestigemål 10. En väg från en sådan utveckling kan i stället vara att gå mot två parallella spår i det straffprocessuella systemet. Vad vi menar är att göra processen kortare och effektivare med enkla ärenden för att låta tyngre och mer komplicerade ärenden få ökat utrymme. Inte minst bör det ökade utrymmet gälla strategiska brott och gärningspersoner. 8 En strategisk tillämpning av reglerna för att gå på problemet För tjugo år sedan fungerade det straffrättsliga systemet med sin individuella gärningspersoninriktning. Idag har vi en nätverksbaserad brottslighet och kriminella marknader som inte bärs upp av ett fåtal individer. En polarisering av brottsligheten är en del av denna utveckling där nätverk förvandlas till förortsgäng. Till det kommer en utveckling där det blir intressantare att luras än att ta och där information och idéer blir viktigare än föremål. Medan allt detta pågår ställer medier och andra krav på resultat och trycket ökar på rättsväsendet att leverera. Det kan också rättsväsendet göra, men i hög grad genom att avverka fel ärenden, brott av mindre betydelse för samhället. Lösningen på framtidens problem är att använda det straffrättsliga systemet mer strategiskt. I det ingår att se det som en del av en större helhet där även andra myndigheter utanför rättsväsendet kan bidra. Det handlar om att gå på problemet. 10 Korsell, L. (2003): Bokföringsbrott en studie i selektion. Kriminologiska Institutionen. Stockholms Universitet. 11

10 12