MÖTE MED FÖRFATTARINNAN KITTY SEWELL

Transkript

1 MÖTE MED FÖRFATTARINNAN KITTY SEWELL Kitty Sewell och hennes make John vid den lunch som paret bjöd oss på i deras underbart vackra och högt belägna villa Till höger Kitty med sina böcker utgivna på ett femtontal olika språk. (foto: Iwan Morelius) För några år sedan kom jag i kontakt med författarinnan Kitty Sewell via hennes svenska bokförlag Damm i Stockholm. Margareta och jag fick hennes första bok för recension. Att säga att vi satt trollbundna och helt fascinerade av denna enormt spännande thriller är det årets understatement. Här hade vi en debutant som gick utanpå det mesta. Vilken story, vilken spänning och vilken spänst i skrivandet. Att själva storyn/intrigen var baserad på verklighet och faktiskt hade hänt Kitty och hennes blivande man gjorde ju inte läsningen sämre. I stora drag berättar Kitty vad som hände hennes blivande man när han plötsligt konfronteras med det faktum att han plötsligt kontaktas av en 14-årig flicka som påstår att han är far till henne. Han hade under fjorton år inte haft den ringaste aning om att han var far till flickan ifråga. Han beslutar sig naturligtvis för att ta kontakt med flickan ifråga och reser genast till Canada, där hon finns. Kitty har gjort om denna story till en thriller av högsta karat. Margareta och jag har recenserat boken plus hennes övriga böcker i vårt månadsmagazin LÄST & HÖRT I HÄNGMATTAN. Men nu var vi på väg för ett så kallat HEMMA-HOS-REPORTAGE hos Kitty och hennes man John, bosatta uppe i bergen söder om Granada. Vi körde kustvägen från Pilar de la Horadada mot Cartagena och vidare genom Almeria (väg A7/E-15) mot Almunecar, där vi skulle svänga av norrut mot lilla staden Jete. Där blev det en mycket slingrig väg genom en vacker dal och sedan 3 km upp i bergen. Nu var vi faktiskt uppe på ganska hög höjd över havet och utsikten var strålande åt alla håll. Så småningom kom vi in på en väg där vi enligt instruktionerna skulle följa elstolparna till deras slut. Vi gjorde så och där slutade vägen, om man nu vill kalla den väg. Där låg i alla fall parets vackra hus och vi kunde parkera.

2 Norr om denna vackra dal och den gigantiska bron som skymtar i fjärran är Kitty Sewells hus beläget Vägen upp till huset som ligger på en höjd, åtskilliga meter över havet, är sagolikt vacker att köra och man kan vid flera tillfällen se Medelhavet glittra i fjärran. Ja, nu hade vi äntligen kommit fram och möttes av paret Sewell, som vi tidigare endast haft en kontakt med. Ett spännande möte, som vi sett fram emot. Kitty är ju född i Sverige, uppvuxen i Canada, Kanarieöarna och nu alltså bosatt i Spanien. Ett varmt välkomnande och start på svenska, som senare övergick till engelska och därefter varvades under den underbara lunch vi bjöds på i deras lika underbara hus, som de byggt till efter hand. Efter den välsmakande Havets-läckerheters-lunchen visades vi runt i huset med omgivningar, kunde kolla in alla vackra statyetter, statyer och skulpturer innan det så var dags för vår intervju med Kitty. Vardagsrummet där vi bjöds på lunch. Utsikten var helt formidabel och vid vackert väder såg man ledigt Medelhavet i fjärran. (foto: från Kitty Sewell) INTERVJU MED KITTY SEWELL DEN 15 februari 2010 av Iwan & Margareta Morelius HM: Du har idag 4 (?) böcker bakom dig. När visste du att du verkligen ville bli författare? Eller i alla fall försöka bli en. KS: Jag har egentligen aldrig haft någon ambition att bli författare. Det var konstnär jag ville bli. Jag har alltid målat och skulpterat och jag fantiserade alltid om att bli en berömd skulptris. Men mitt yrke som psykoterapeut har jag alltid prioriterat. Till sist bestämde jag mig för att sluta med min praktik i Wales och börjad istället ett 3-års college program i skulptering. Jag fick min examen och skaffade mig en egen ateljé, kavlade upp ärmarna och började hugg i stora stenblock. Gud vad det var jobbigt! Men jag hade i alla fall några utställningar och sålde en hel del plus att jag fick två priser för mina skulpturer.

3 Under min college tid blev jag också övertalad att göra ett kvällsprogram (master s degree) i så kallad creative writing. Det innebar att jag skrev och skulpterade och pluggade dygnet runt. Men det var succén med boken Ice Trap som fick mig att ändra mål och inriktning. Det verkade som om folk tyckte mera om att läsa det jag skrev än att dom ville köpa mina skulpturer HM: Vad läste du i unga år? Hade du några speciella favoriter, titlar (böcker)? KS: Jag var helt tokig i science fiction ända sedan unga år och då främst John Wyndham, Ursula Leguin, Isaac Asimov etc. Jag läste dock mest på spanska i tonåren eftersom jag ju gick i skola i Spanien. Gabriel Garcia Marquez var en favorit liksom Adelaida Garcia Morales. Kitty i trädgården och med poolen i bakgrunden. Huset har de byggt i stort sett från scratch, berättade de. (Foto: från Kitty Sewell) HM: Du har med dina hittills ganska få böcker gjort stor succé och böckerna har tryckts i rätt stora upplagor. I alla har jag hört att så skett utomland i t. Ex. Frankrike. Kan du berätta hur det egentligen kom sig att du faktiskt hamnade i södra Spanien? Det hade ju kunnat bli både Sverige och Canada, eller hur? KS: Ja, mina böcker säljs mest i Frankrike, Tyskland, Holland och Italien, men de är hittills översatta till 14 språk. Varför jag valde att bosätta mig i Spanien är kanske mest för att jag känner landet väl sedan tonåren. Mina barn är födda i Kanada och min man är från England, så hela min familj är faktiskt spridd över hela världen. Tack och lov att man kan flyga. I Sverige har jag inte varit sedan jag var 13 år HM: En bok per år tycks vara lagom för dig. Hur gör du din research och hur lägger du upp ditt skrivande? KS: De första fyra böckerna tog ett år vardera att skriva, men den jag arbetar med just nu kommer att ta två år, tror jag. Min man, John, tycker jag ska lugna ner mig lite och inte arbeta för hårt. Mina böcker utspelas ju på väldigt exotiska platser, vilket ju är roligt för mig. Då får jag chansen att resa och göra research på plats, som till exempel den arktiska delen av Kanada, Florida Keys, Indien, Tibet och Ladakh. Den jag skriver nu utspelas på Gibraltar. Jag skriver cirka sex

4 (6) timmar per dag sammanlagt och inte i en följd. Jag börjar nästan uteslutande med de mera dramatiska scenerna eftersom jag då lär känna mina karaktärer bättre. HM: Hur kom det sig att du valde att skriva deckare/thrillers? Har du några författare som du vill sätta främst eller några du haft som förebilder? KS: Jag skriver ju den typ av böcker som kallas psykologiska thrillers eller suspense. Deckare kan man inte kalla dem direkt. Jag har inga förebilder, men jag läser många thrillers och de jag gillar bäst är de av Ruth Rendell/Barbara Vine typen, men jag läser även aktuella thrillers av Val McDermid, Ian Rankin och Martina Cole. Jag försöker hålla mig från alltför mycket spekulativt våld. Jag vill skriva och skildra en spännande historia som får läsaren att rysa av rädsla och obehag utan att det måste flyta massor av blod på varje sida. Jag tycker om flera svenska författare som till exempel Majgull Axelsson ( Aprilhäxan var mycket bra) och Marie Hermanson ( Musselstranden ) samt naturligtvis Stieg Larsson och Henning Mankell. Det är nyttigt för mig att läsa dem på svenska. På det sättet underhåller jag min egen svenska. HM: Din man är doktor (läkare?) och från Wales. Delar han ditt intresse för böcker och skrivande. Hur träffades ni egentligen och var? KS: Jag träffade John i norra Kanada i en by där vi båda arbetade, han som doktor och jag som notarie. Jag hade två barn från ett tidigare äktenskap, men John tog sig an mina barn och efter två år flyttade vi till Wales. John läser mycket men har inget intresse av att skriva. Han är en typ av människa som har svårt att sitta stilla. Just nu tränar han för Ironman Triathlon som går av stapeln i juni i år. Kitty framför en av sina många skulpturer. En gåta hur hon hinner med alla sina aktiviteter. Nu ser vi fram mot nästa deckare/thriller (foto: från Kitty Sewell) HM: Du har hittills ingen huvudperson som kommer igen i bok efter bok. Varför inte? HM: Har du några hobbies vid sidan av skrivandet? KS: Jag har alldeles för många hobbies och kunde bara önska att varje vecka hade tio dagar istället för sju. Jag målar och skulpterar när jag kan, jag gör stora mosaiker samt skapar konst med många andra material. Mitt hem och vår trädgård är en stor hobby medan jag är helt ointresserad av matlagning. Jag har en mycket fin kamera och jag spelar gitarr och sjunger. Varje dag försöker jag få tid över för fysisk träning. Jag simmar, promenerar, cyklar och utövar yoga. Detta delvis för att försöka hänge med John. Då och då har jag funderingar hur mitt spirituella liv ska utveckla sig, men längre kommer jag inte. HM: Varför blev det just här ni hamnade och varför en hacienda/fruktodling? KS: Ja, det kan man fråga sig. Jag tror nog att det var rena slumpen. Vi var i Spanien för att se oss omkring lite och kanske ge en offert på något litet hus. En skärpt mäklare tog med oss upp i bergen och visade oss detta vårt blivande Paradis. Vi köpte det på stubben. KS: Jag är faktiskt hela tiden frestad att skriva en serie. Andra författare har blivit rika på det. Dessutom vore det kanske mycket lättare eftersom man då har sina huvudpersoner färdiga och klara efter första boken, vilket ju ofta även gäller platsen. Då kan man bara fortsätta där man slutade. Jag tycker det är mycket mer stimulerande att hitta på nya personer, nya platser och nya situationer. Men en vacker dag faller jag kanske i fällan. Det gör jag säkert. HM: Kan du rekommendera 3 böcker/författare som du sätter högst på din lista.

5 KS: Mina favoritböcker under 2010 har varit: The Colour av Rose Tremain, The Rapture av Liz Jensen, och El Lapiz del Carpintero(på spanska) av Manuel Rivas. HM: Hur är det med musikintresset? Vad lyssnar Du helst på? KS: Jag lyssnar mycket på klassisk musik, men ibland sätter jag på något häftigt att dansa till. Jag är heltokig i sydamerikansk musik just nu, och av nostalgiska skäl lyssnar på Leonard Cohen, Bob Dylan, Meatloaf, Dire Strait och Joe Cocker. HM: Är du i Sverige ofta? Bokmässan i Göteborg till exempel? KS: Min mamma, som är 88 år, bor i Stockholm, varför jag åker dit när jag kan, men hon kommer lika gärna till oss. Så jag ser inte så mycket av mitt hemland som jag kanske skulle vilja göra. Dessutom bor min son i Kanada och min dotter i Wales. Jag blev bjuden till MÄSSAN i Göteborg för två år sedan. Där gav jag två föredrag. Ett om hur det är att vara svensk och skriva på engelska. Vid ett tillfälle stod jag vid mitt förlag och försökte intressera de som passerade förbi för mina böcker. Det gick inte bra. Alla var enbart intresserade av en stor man som stod och orerade ungefär 10 meter från min plats. Jag tyckte verkligen att killen ifråga var mycket irriterande. Det visade sig att det var ingen mindre (större) än Jan Guillou!!! HM: Framtidsplanerna. Nästa bok? KS: Nästa bok är till hälften klar. Jag tror den ska heta Moonjean, men jag hinner säkert ändra mig hundra gånger. Det handlar om en ung man som är ett geni i så kallad structural engineering och han ska utföra ett jätteprojekt på Gibraltar. Men bakom hans polerade fasad finns en helt annan man. Gibraltar är dessutom ett mycket intressant ställe med mycket gömt under ytan, precis som huvudpersonen själv. HM: Vågar jag fråga om du är nöjd med ditt svenska förlag hittills? Tycker du att de gör god PR för dinas böcker Kitty på terrassen ser ut över den vackra dalen flera 100-tal meter nedanför henne. En utsikt som inte kan värderas i pengar. (foto: från Kitty Sewell) KS: Det där är en mycket känslig fråga, men jag måste nog erkänna att jag är lite besviken att mina böcker inte haft samma stora succé i Sverige som i andra länder. Detta har delvis att göra med PR. Det kanske inte räcker att jag är svensk. Kanske måste böckerna utspelas i Sverige för att svenskarna ska tycka om dem. Det är för mig lite svårt att förstå hur det hela fungerar. En sak är säker och det är att min svenska inte är av den klassen att jag kan skriva en hel bok på svenska. Däremot har det varit kul att läsa översättningarna. Intervjuare: Iwan & Margareta Morelius Vid kamerorna: Iwan Morelius & Kitty Sewell Först publicerad i HÄNGMATTAN juni 2010