Rebecca Adler. Innehålsförteckning: Hon kommer att vänta tills du somnat. (Prolog) Rebecca Adler Hon kommer att vänta tills du somnat.

Transkript

1 Innehålsförteckning: (Prolog) Rebecca Adler Hon kommer att vänta tills du somnat.sid 2 Rebecca Adler Hon kommer att vänta tills du somnat * Erik Bellevik Kapten och skeppet.sid 9 Johanna Cleve Om Somrarna.sid13 Anna Egemalm Ur diktsamlingen Ving Likt.sid16 Johanna F (Titel Saknas).sid Andreas Gabrielsson (Titel Saknas).sid Agnes Gunther Glugg med vita tänder, Simbassängen.sid Ebba Holmberg Nödutgång.sid 22 Axel Ilerup Ebbe.sid Henrik Johannson Sommar i December.sid Heidi Kempe Jag har blåst bort, Magkatten.sid Rasmus Landström Servetten.sid Matilda Lindberg Lukten av Yrsel.sid Vanna Nordling Det som är magiskt.sid Fred Söderblom Mjölk på din tunna hud.sid Erik Wiklund Vägen hem.sid (Epilog) 1 2

2 Hon kommer att komma tillbaka och hon kommer att ha varit i länder hon kommer att ha nya saker med sig hem: balkonger duvor galopperande hästar hotellrum. Hon kommer att vänta tills du somnat innan hon lämnar dig. Hon kommer att berätta för dig om m y r m y l l r e t Du kommer att vakna och upptäcka att dina fräknar är borta. om m y r o r n a hur de var på väg att äta sig ut om mänskomyllret hur hon räknade dagarna och nätterna på deras felfingrar flinkfingrar fummelfingrar när hennes egna inte räckte till. 3 4

3 Dagarna: Nätterna: En kvinna i ett vallmofält behöver inte ha någonting med frihet att göra. hon ställer dem på glänt för draperiet mellan det skamlösa rummet och det skamfyllda gör ändå ingen skillnad. Nattdjuren. Nattdjuren går inte att skilja från varandra skilja sig från när dom kastar sina skuggor stryker längs väggarna sätter klorna i hennes lakan med sina nattögon, sina djurögon: hundögon kattögon (spinnögon strykögon klösögon) hon vaknar med dom som berlocker som blyfyllda bjällror 5 6

4 trädda i armband runt sina handleder Hon kommer att vänta tills du somnat sen nätterna igen sveper in dom i ett lila sidenfordral. innan hon lämnar tillbaka dina fräknar som ett mönster. 7 8

5 Erik Bellevik Kapten och Skeppet * 9 Kapten och skeppet En gång i tiden fanns jag och när jag fanns mindes jag hur en kapten och hans besättning en gång seglade iväg på sitt skepp. Dom viste inte riktigt varför dom seglade, men dom viste inte varför dom gjorde saker överhuvud taget, så vi kan väll lika gärna segla, tänkte dom. När dom nu hade bestämde sig för att segla, så dom tycke att dom borde pröva på att segla äventyrligt och långt bort. Dom ville se om dom kunde hitta nya hav att segla på och om det fanns nya saker att upptäcka på världens många oceaner. I början var allt lugnt och ingen märkte av, att dom seglade. Allt bara föt på och var lite sådär varken eller. Dom passerade böljande oceaner mellan färgskalan blått och grönt. Ett tag in på seglatsen upptäckte dom att färgerna började förändras och havet började blinka som en discolampa. Det blev rött, lila, rosa, turkoust, metalik och bubbla som en läskedryck. Matrosen och många av sjömännen blev rädda för det var ingenting dom hade sätt förut. Vi vill inte segla på detta okända vatten av färg. Ta oss tillbaka till dom trygga vattnen vi är vana vid. Det här är läskigt, sade Matrosen och många höll med. Dom sa att dom hade sett tillräkligt av det nya havet och att dom ville tillbaka till dom vattnen dom var vanna vid att se och visa ångrade att dom valt att segla ut i det okända. Styrman försökte lugna kapten. Låt dom inte så spöken i ditt huvud kapten, sade Styrman. Styrmans ord må låta hårda, men hennes känslor är det ej. Hon tänker bara på skeppets bästa och hon är rädd för att du inte gör det. För det är ju ändå du som styr och hon är rädd att det ska sluta illa för oss alla om vårt skepp kapsejsar. Var inte rädd för detta nya hav. Snart så kommer ni inte märka att det är något speciellt med att detta hav bubblar och vårt gamla hav gör det inte. Luta er bara tillbaka och jag lovar att allt ska bli bra, intygade Kaptenen. 10

6 Snart började havet anta nya former och växa i olika riktningar på vertikalen och diagonalen Besättning började böna om att dom skulle vända om. Många hade nu vant sig vid det bubblande havet och ville tillbaks till det. Dom hade lärt sig att uppskatta dess skönhet och färg. Besättningen blev orolig och ingen viste om det snart kunde vara försent för att segla tillbaks mot dom tidigare haven. Kaptenen viste att det inte längre fanns någon återvändo, så han försökte intala dom att allt skulle bli bra igen. Vissa krävde myteri och hävdade att kapten inte längre var kapabel att styra deras skepp. Att han inte längre viste var han var på väg. Det viste Kapten själv att han inte viste, men han viste också att han inte kunde stanna, utan att han var tvungen att fortsätta. Besättningens frågor och rop blev allt mer svårförstådda och började blandas upp med havets läten och ljud. Orden från besättningen tycktes sakna förankring i verkligheten och var nu bara osammanhängande ljud. Kvar sprang dock delar av besättningen runt i miner av förskräckelse eller lycka, men kaptenen brydde sig inte längre. Han var bestämd på att fortsätta. Han hade länge känt sig som, typ ett med skeppet och ville inte se det vilandes i någon hamn. Besättningen började försvinna iväg. Vissa hade lämnat honom när havet först börjat skifta färg, men allt fler försvann nu. En efter en försvann dom. Dom kände att deras uppgifter på båten var nu avklarade och kvar behövdes bara någon som kunde styra den sista biten i den okändaste av vatten. Tillsist var bara kapten kvar. Med besättningen hade nu mycket ord lämnat skeppet och kapten hade svårt att nu minnas hans vänner och ovänner och deras uppmaningar. Hans fokus på upplevelsen var så stark att den trängde bort allt minne. Nu var det bara hans avskalade upplevelse av att färdas vidare kvar. Han var nu ensam, fixerat på den sista upplevelsen av färden. Han viste att det inte längre fanns hopp om att återvända och det fick kapten att känna sig mysig och go. Han var nu det som var kvar av skeppets forna besättning. Sista biten färdades 11 han med minnet av hans tid ombord på skeppet. Allt lattjo han haft med besättningen, många månklara nätter långt bort för länge sen. Havet började förändra sig ytterligare och skepnader och former började träda fram ur havets vätska och verkligheten fick ett större djup. Saker skapades och dog ut på en och samma gång. Allt var som en ogägig plasma runtomkring honom. Havet och skeppet började nu bli ett. Både skrov och däck började ta an böljande former. Skrovet började droppa mot det allt mer fasta havet. Så fortsatte det tills det att skeppet ej längre fanns, utan kvar var bara den vidunderliga omgivningen. Det var svårt att segla fram på, men nu flöt kapten fram. Guppandes på runt i det som en gång varit havet. Tills han kom fram till en plats, så full av yeah, yeah, wow, wow att dess egenskaper ej kan beskrivas i varken ord eller bild, utan måste injiceras med den kristalliserad känsla från just den platsen. Han grät tårar han aldrig gråtigt tidigare. Han var lite och stor. Han var allt runt omkring sig. Där slutade kanske kaptens resa och där slutade jag minnas. 12

7 Johanna Cleve Om Somrarna * 13 Om Somrarna Luften ligger tung och sensommarsöt över landskapet. Det har varit varmt länge nu; allt det gröna har antagit gulaktiga toner, trötta toner, det är kvavt och gräset fortsätter mest av gammal vana att växa uppåt mot den utspädda himlen. Inget syns som skvallrar om hur storslagna dessa marker varit, inget kan berätta om hur de glömdes bort och växte igen. Sakta och målmedvetet växte sig nytt liv förbi det gamla; ett slingrande, groende, om vårarna sprängande tyst övertagande. Sly blev träd och idag viskar de bara med varandra uppe i kronorna om hur detta varit människors liv, arbetsplats, föda. Nu är det bara stora ytor, tomma som en utflyttad lägenhet, vindsuset ekar och historien ligger begravd under jorden och ogräset. Mitt genom allt det gröna och det gula löper en grusväg, till synes utan varken en början eller ett mål. Bara en på måfå utslängd riktning, även den knastrig och torr, ingen brukar gå här. Det finns ingen anledning. I en planlös lång böj letar sig vägen fram genom den dallrande luften, får det att damma. Små mjuka barnfötter blir hårda och tåliga om somrarna. Malte springer på det vassa gruset, han är solbränd, somrigt fräknig och hans hår är blekt, nästan vitt. Kisande saktar han in, tittar han bakåt mot pappa som kommer gående i maklig takt, för Pappa springer inte, trots att han har sandaler på sig. Malte ser hur Pappa stannar till, ser ut över den borttorkande skörden. En stund står han så, och Malte står still han med. Sedan kommer pappa mot Malte, sakta går han och allt går sakta heta dagar som den här. Nu står han bredvid sonen, vilar ena handen på hans axel, med den andra pekar han ut över åkern. - Titta där, säger han och Malte följer hans stora hand med blicken, den är grov och valkig, solbränd. Upp längs pekfingret som visar en punkt där 14

8 borta, nästan vid horisonten av det svallande, oändliga åkerhavet, just den där punkten vill fingret visa. Malte lyfter blicken från pappas fingertopp, söker över vågorna och snart, nära horisonten, ser han. Det är ett fågelbo, fast på marken. - Ser du? frågar Pappa. Fast dom kan flyga bygger dom sina bon på marken. Malte nickar, tänker att han i fortsättningen ska se vart han sätter fötterna när han går i åkern. Så skakar han av sig Pappas hand på axeln och springer en bit framåt. Solen fortsätter att skina, obarmhärtigt, och Pappa ser på sonens obekymrade skuttande. Han torkar några svettpärlor från pannan med baksidan av handen, vinkar till Maltes långsmala skugga som med viftande armar försvinner bort efter pojken. Anna Leona Egemalm Ur diktsamlingen Vinga mig * Det är inte en blomstrande sötma, det är ladugårdsdoft som letat sig hit med vinden, gödseldoft, nästan kväljande. Pappa stöder sig mot Malte, sakta går de framåt, arm i arm och med gruset knastrande under skorna. Maltes armar är starka och han går med rak rygg, han saktar in och ser på Pappa; han går sakta, tvekande prövar han varje steg, som om det vore halt. Smal och senig är han, med läderaktig, fårad hy, och Malte känner mot jackärmen hur Pappas hand darrar lätt. De stannar, tyst står Pappa och ser ut över den igenväxta åkern, slickar sig om läpparna och smackar lätt; hettan får deras munnar att klibba ihop. Malte blir för en stund orolig, kanske borde Pappa inte vara ute mitt i solen såhär, kanske borde de gå tillbaka till bilen. Men Pappa ser ut att må bra. Istället blir de stående med sina skuggor, samma skuggor nu som då, långa, smala och lata ligger de alldeles stilla över gräset, Maltes skugga längre än pappas

9 vinga mig så jag kan ta mig dit du är till platser utanför mig där du andas igen vinga mig så jag kan följa dig på resan bort från en framtid utan dig utan dig tappar fart ur sikte du kan inte längre skada mig avståndet är för stort dina händer når inte fram söker inte skydd slutat leta gömställen dina ord hörs inte kommer det aldrig finnas vindar att ta mig vidare stormar att lyfta missmodet att leva vidare vinga mig mellanrummet min plats är befriad stannar upp ser omkring vandrar vart jag än vill nu är du fången 17 18

10 bevingad kropp söker flyktväg flackar runt i buren möter fönsterglansen reflektionen ser en vän som våndas jag är fri som en fågel men ensam i min flock 19 20

11 vantrogna vingar kastar sig inte ut faller inte som andra lär känna sina nejder först övar vingslag på marken Ebba Holmberg Nödutgång * ovana vingar är sökande ser på andra för att lära tar en höjd i taget ökar avstånd med kunskap vackra vingar kan slå med häpnad lyfter utan att öva landning kan vila på andras dyrkan flyger tills vinden vänder vågade vingar satsar allt lämnar boet med vilja det får bära eller brista det blir flyga eller falla vita vingar har flugit klart sitter kvar och ruvar ser oss som önskar flyga vi som går på marken 21 22

12 1. - känner du dig obekväm? - va? (lyfter inte blicken) - nej inte jag inte (ler) - okej va bra leendet kämpar sig fram i hennes ansikte hon drar täcket tätare kring sin själ som rusar fram och tillbaka i kroppen letar efter en nödutgång - vacker du är i det här ljuset - vaddå ljuset - magiskt ju han känner hur luften vibrerar i honom som en obesvarad fråga 2. den surrande telefonen på landet - saru? hjärtat ålar sig ut mellan hennes läppar in i telefonen vidare genom telefonsladden genom ledningarna och in mot stan - inget (lindar sladden hårt runt fingret) - okej puss (blundar) - hejdå (tittar sig i spegeln) sedan kopplingston - det är typ mörkt (vänder sig) känner hur luften sakta försvinner mellan hennes läppar 23 24

13 3. - jooo i tältet ögonen, som ber henne - men jag vill inte nu (tittar på hans händer som pillar med sovsäckstråden) - faan ögonen som två envisa fläckar i ansiktet dom går inte att få bort - vi åker och äter i stället och hon känner hur kroppen är i vägen när hon sträcker handen mot honom - faan heller! slår bort den och hon lägger den för sin egen mun för att inget ska komma ut 4. - mer salt tycker jag (böjd över en kastrull under köksfläkten med en sked i handen) (fortsätter) - det behövs mer salt fläkten surrar och allt blir så skarpt just då skeden saltkornen tomatstänket han strör salt i såsen - stopp! (tar tag i hans hand) men han fortsätter släpper de sista kornen i kastrullen leende hon : - spelar ju aldrig någon roll vad jag säger (går mot bordet) går förbi bordet, går mot dörren, går igenom dörren, går mot trappan, går nerför trappan, går ut genom porten (fortsätter att gå) 25 26