JALLE FÅR EN HUND. av Mikael Eliasson

Transkript

1 JALLE FÅR EN HUND av Mikael Eliasson

2 2

3 Kapitel 1 Jalle och Tjimbo yrde omkring inne bland skogens alla blad. Detta hade dom hållit på med en bra stund vid det här laget. Så länge att dom började bli ordentligt andfådda. -Men den ska vara här någonstans. -Jag ser då ingenting. Jalle stannade upp. -Ska vi vila oss lite? föreslog han. -Tja, sa Tjimbo. Om vi ändå inte vet åt vilket håll vi ska springa. -Men titta här på kartan, då. -Det hjälper inte, sa Tjimbo. Vi kunde lika gärna haft en karta över Brasilien. Skolan hade börjat för några dagar sedan. Och något ljushuvud bland lärarna dessa lömska typer hade kommit på idén att anordna en orienteringstävling redan första veckan. Säkert satt den ansvarige lugnt hemma i soffan och hångrinade just nu. Dels hade denne ordnat en ledig 3

4 dag åt sig själv härigenom, dels blev eleverna straffade för att dom haft mage att komma tillbaka till skolåret med ett leende på läpparna efter ett långt och skönt sommarlov. Sånt gick ju bara inte för sig. -Jag tror det är en karta över Brasilien, sa Jalle nu. -Ja, jag känner då inte igen mig bland alla krumelurerna. Tjimbo suckade. -Det finns bara en sak som är värre än friluftsdag, sa han. -En vanlig skoldag? gissade Jalle. -Rätt gissat. Grabbarna var förstås skoltrötta så här nästan en hel vecka in på höstterminen. Och det får man ju förstå. Mycket av det man får lära sig i skolan är ju ungefär lika nödvändigt som att lära sig telefonkatalogen utantill. Men nu var det nästa kontroll man skulle ha tag på. Dom två första hade varit ganska lätta, bara att följa efter alla dom andra klasskompisarna. Sedan hade Tjimbo blivit tvungen att knyta ena skosnöret. Tyvärr knöt han fast det i en trädrot. Det hade tagit en lång stund innan han förstod varför han inte kom någon vart när han sprang. Till sist hade problemet i alla fall uppdagats och killarna hade spurtat iväg igen. Men vid det laget syntes inte en skymt av dom andra i klassen. 4

5 Så stod dom nu här och försökte hitta eventuella likheter mellan kartan och naturen runt omkring dom. -Vilket håll ska man vända kartan åt då? undrade Tjimbo. -Så här, sa Jalle och höll kompassen han lånat bredvid kartan. Den röda nålen ska peka mot norr. -Finns det ingen kompass som bara pekar åt vilket håll man ska springa? undrade Tjimbo. -Tyvärr, sa Jalle. En sådan har nog dessvärre inte uppfunnits än. -Den kommer säkert att uppfinnas samma dag som vi går ut skolan, trodde Tjimbo. -Säkert, sa Jalle. Killarna började gå i lagom takt medan dom samtalade. -Kunde man inte uppfinna en kompass som sprang iväg av sig själv genom skogen? Så att man bara behövde stå på startlinjen och vänta på att den skulle komma tillbaka. -Intressant idé, tyckte Jalle. Den uppfinningen skulle du kunna bli rik på. -Tror jag det, sa Tjimbo. Alla i klassen skulle nog köpa en. -Utom Lilian, sa Jalle. -Utom Lilian, sa Tjimbo. Lilian var klassens fjäsker. Hon brukade inte ens vara med när dom andra fyllde slöjdlärarens bil med gröt. Mesigt. 5

6 -Fast när man ändå håller på skulle man ju kunna uppfinna en karta som fyller i alla kontroller och alla stämplar av sig själv, sa Jalle nu. -Ja, ännu bättre, sa Tjimbo. Det skulle ju verkligen underlätta. Så kunde man ha håltimme resten av dagen istället och spela banjo. -Kan du spela banjo? frågade Jalle. -Nä, men det kan väl inte gå sämre än när jag orienterar i alla fall, trodde Tjimbo. Han gick tyst en stund och funderade. -Det bästa skulle nog vara att uppfinna en skog som det inte gick att sätta upp kontroller i. -Klokt sagt, sa Jalle. I nästa ögonblick prasslade det till i snåren bredvid. En gestalt sprängde sig loss. Det var Lilian. -Hur går det? sa hon onödigt hurtigt. -Jo, det går bra, sa Jalle. Vi har redan hittat två kontroller. -Två kontroller? sa Lilian. Men ni har ju hållit på i flera timmar! -Ja, är vi inte duktiga? sa Tjimbo. Lilian fnös. -Jag har hittat alla kontroller och ska bara iväg till mållinjen. -Roligt för dig, sa Tjimbo som den vänliga människa han var. -Någon chans att få lite hjälp? undrade Jalle. Lilian tittade en smula föraktfullt på honom. -Du vill fuska, menar du? -Ja, sa Jalle. 6

7 -Tror inte det du, sa Lilian. -Kan du inte i alla fall peka ut för oss på kartan var vi är någonstans? bad Tjimbo. Lilian tvekade. -Okej då, kom hon fram till. Tjimbo räckte henne kartan. Lilian såg lite konfunderad ut. -Grabbar, det här är en karta över Brasilien. -Aha! Vad var det jag sa? sa Jalle triumferande. Lilian tittade på dom. -Har ni sprungit i flera timmar efter den här kartan? -Å ja, vi vilade oss ibland, sa Tjimbo. -Det vore dumt att överanstränga sig, sa Jalle. Nu stirrade Lilian med öppen mun. -Men var har ni fått den här kartan ifrån? -Den tog jag med mig, sa Tjimbo. -Men varför tog ni inte någon av dom andra kartorna? -Vilka då? sa Jalle. -Dom som delades ut vid startlinjen, sa Lilian tålmodigt. -Är dom kartorna så mycket bättre, menar du? sa Tjimbo. -Ja, sa Lilian. Dom kartorna är över det här området. -Äsch, karta som karta, tyckte Tjimbo. Lilian tycktes inte komma på något mer att säga. Hon stod kvar en stund, men så ruskade hon på sig och började springa iväg. -Jag sticker nu, mumlade hon. 7

8 -Hejdå, sa Jalle. -Ja, spring hem och spela banjo bara, sa Tjimbo. Lilian svarade inte på detta utan joggade på i högt tempo. Fjäsker. Ibland läste hon på läxorna också. Killarna stod kvar och såg efter henne. -Dumma blondin, sa Tjimbo när hon kommit utom hörhåll. -Hörru! sa Jalle förnärmat. -Förlåt, sa Tjimbo när han insåg att Jalle hade lika ljust hår som Lilian. Jag menade förstås dumma, fräkniga rödtott. Han rynkade pannan. -Nej vänta, nu förolämpade jag ju mig själv. Det var ju inte så bra det heller. Han funderade vidare. -Det här var komplicerat. -Strunt i det, sa Jalle. Nu springer vi vidare. Någon kontroll ska vi väl hitta även om vi bara irrar runt lite hur som helst. -Jag kommer knappt ihåg hur dom ser ut, gnällde Tjimbo. Det var så längesen jag såg någon. -Fyrkantiga med orange färg, sa Jalle. Och så en vit linje över. Jalle hade en viss känsla för detaljer. Det hade han nytta av eftersom han var i deckarbranschen. Sätta fast bovar var hans kall i livet, kände han. Han hade redan, tillsammans med Tjimbo, haffat flera stycken oskyldiga människor. Men det är ju så 8

9 man börjar. Man kan ju inte begära att allting ska bli helt rätt redan från början. Säkert hade Sherlock Holmes någon gång i sin ungdom trott att brevbäraren försökt göra inbrott i hans brevlåda. Eller något liknande. Detektivarbete är inte alltid så lätt som det kan verka, det hade Jalle och Tjimbo fått erfara. Dom sprang genom gransnår och annat elände. Det här var uppenbart en elak skog som man borde göra en skräckfilm om. Den tyckte inte om när man stoppade en massa skolelever i den. Detta hade den gemensamt med skoleleverna. -Aj, nu rev jag mig på armen, sa Tjimbo. Sabla vassa barr det här. -Har du inte rivit dig på armen förrän nu? sa Jalle avundsjukt. -Skulle inte förvåna mig om några av lärarna kutat runt i skogen igår och vässat barren på alla granarna, muttrade Tjimbo surt. -Det skulle vara typiskt dom, höll Jalle med. Killarna sprang och sprang och sprang. Och sedan sprang dom en stund. När dom ändå höll på. -Oj, kolla där, sa Tjimbo plötsligt. -Var då? sa Jalle. -Där, pekade Tjimbo. En orange grej. -Vi sticker dit, sa Jalle. Snart var dom framme. En stämpel hängde från ett snöre vid kontrollen. Grabbarna stämplade genast sina kort. -Vi hittade en kontroll, sa Tjimbo stolt. 9

10 -Ja, sa Jalle. Nu har vi bara sjutton kvar. -Då borde vi vara färdiga ungefär på tisdag, med den här takten. -Om vi skyndar oss, sa Jalle. Dom såg sig omkring. -Vilket håll springer vi åt nu då? undrade Tjimbo. -Tja, vi fortsätter väl åt samma håll. Det verkar ju ganska lönsamt. Tyckte Jalle och drog iväg med Tjimbo strax efter sig. Genom granris, mossa och allt annat man kan tänkas hitta i en skog. Men kontrollerna lyste med sin frånvaro. Kanske var några av kontrollerna kamouflagefärgade? Eller nergrävda i marken? För att lura till det lite extra. Man fick ju inte göra det för lätt för pigga skolelever. Efter några kilometer (eller var det mil?) stannade killarna ånyo upp och flåsade av sig lite. Dom passade även på att tömma ut lite mossa ur skorna. Och peta loss lite granbarr ur öronen. -Verkar inte finnas så mycket mer åt det här hållet, sa Tjimbo. -Mina tankar har också lutat åt det hållet senaste halvtimmen, svarade Jalle. Tjimbo satte sig på en stor sten. -Det här är inte roligt längre. Jalle hoppade upp på en annan sten. -Friluftsdagar ska inte vara roliga. Dom är till för att plåga eleverna. -Det har jag anat länge, sa Tjimbo. 10

11 -Lärarna har fått det nöjet som kompensation för att dom inte har så höga löner, trodde Jalle. Om dom åtminstone får tortera eleverna ett par gånger per termin så kan dom stå ut bättre. Lägg märke till hur glada och friska alla lärare kommer att se ut i morgon. Båda suckade. Efter en stunds paus frågade Tjimbo: -Så vad gör vi nu? -Tja, det är väl ingen idé att förneka sanningen längre. Vi har helt enkelt misslyckats med den ädla orienteringskonsten. -Så vi springer tillbaka? -Eller går. -En ännu bättre idé, tyckte Tjimbo. Han såg sig omkring. -Åt vilket håll är tillbaka? -Ingen aning, sa Jalle. Han tog upp kartan över Brasilien och granskade den. -Vi har ju i alla fall kartan. -Bättre än ingenting, sa Tjimbo. Jalle var inte helt säker på det, men valde att behålla den tanken för sig själv. Onödigt att vara negativ i detta läge. Dom reste sig upp och började gå. Rätt vad det var stannade Jalle. -Hörde du? -Vad då? sa Tjimbo. Jalle höll upp ett hyschande pekfinger. -Jag tyckte det lät som röster. 11

12 12 Tjimbo stod knäpptyst. Så pekade han. -Låter som om det kommer från det hållet.

13 Kapitel 2 Jalle försökte kika fram genom bladverket så gott det nu gick. -Kan det vara så att vi råkat komma tillbaka till startlinjen redan? sa han. -Känns otroligt, sa Tjimbo. Men röster tyder ju i alla fall på civilisation. -Kanske någon mer som gått vilse? föreslog Jalle. -Inte omöjligt. Grabbarna knatade iväg åt det angivna hållet. Dom plöjde sig igenom mer barr och annat elände. Säkert tänkte dom båda att om man absolut skulle anordna orienteringstävlingar, kunde man väl åtminstone se till att dammsuga skogen ordentligt först. Ganska snart märkte dom att träden växte glesare och en sjö började synas. -Kan förstås inte påminna mig om att det fanns en sjö intill startlinjen, sa Tjimbo. 13

14 -Vi har varit ute bra länge, sa Jalle. Naturen kan ha hunnit förändras. -Det förstås, sa Tjimbo. Nu lät rösterna betydligt närmare. Killarna stannade upp, fortfarande halvt om halvt gömda bakom några träd. En bit framför dom blev terrängen mer öppen runt sjön. Nu såg dom varifrån rösterna kommit. Det var några personer dom inte kände igen. Ett gäng tanter och farbröder omkring den gyllene medelåldern. Dom höll just på att dra upp en liten roddbåt på land. Den lilla båten en ljusbrun eka kunde väl knappast ha hållit för dom alla, tänkte Jalle. Han räknade snabbt, dom var fyra stycken så vitt han kunde se. Han drog därför slutsatsen att åtminstone två av dom befunnit sig på land redan från början och väntat på dom övriga. -Fick ni med er drickat? frågade en av karlarna. -Självklart, sa en av tanterna och pekade på främre änden av båten. Det vill säga den änden som var längst bak. Här kanske en förklaring är på sin plats. Ekor ror man ju sittandes baklänges, som du kanske vet. När man då kommer roende har man alltså framsidan framför sig och baksidan bakom sig. Jag tar upp detta, så att inga missförstånd ska uppstå. Nu tog den andra mannen upp två flaskor ur båten och höll dom framför sig. -Här har vi grejerna, sa han. -Åh, vilken vacker syn, sa den andra tanten. 14

15 Det var alltså uppenbarligen en tant och en farbror som kommit och hälsat på en annan tant och farbror. Men nu fick Jalle något i blicken. -Såg du? väste han. -Vad då? sa Tjimbo lågt. -Dom smugglar sprit. -Är du säker? sa Tjimbo. -Ja, sa Jalle. Det där är spritflaskor. Killarna gömde sig därför lite extra bakom träden. Det här kunde vara värt att kolla in lite närmare. -Då går vi väl upp till oss då! sa mannen som inte åkt båt. Han gick in mot skogen och dom andra hängde på, glatt samspråkande om ditten och datten. Jalle och Tjimbo smög försiktigt efter och nu såg dom att det fanns en liten stig där sällskapet gick. Detta var ju till fördel, eftersom grabbarna då kunde hålla sig en bit ifrån och därmed minska risken att bli upptäckta. Jag insåg just att jag förklarat det där med båtars bak och fram lite otydligt förut. När man vänder sig om i båten sitter man ju förstås baklänges. Då förstår du säkert. Killarna gick längs stigen, beredda att vid minsta oförutsedda rörelse ifrån sällskapet kasta sig in bakom en buske eller ett träd. Eller bakom en sork. Dom visste minsann hur man smög på folk, rutinerade deckare som dom var. Det dröjde inte särskilt länge förrän ett vitt hus började skymta bland vegetationen. En halvstor 15

16 villa som såg lite gammaldags men ändå hemtrevlig ut. Här bodde tydligen ena tanten och farbrorn. Framför huset fanns en gräsmatta med några blomrabatter och en liten trädgårdstomte. En av karlarna gick fram till ytterdörren på huset, öppnade den och sa: -Stig in bara! Alla gjorde så och försvann därmed utom synhåll och hörhåll för killarna, som hade stannat upp bakom träden vid utkanten av gräsmattan. Där stod dom och höll utkik. -Verkar vara ett sammansvetsat gäng, sa Jalle. -Ja, dom har nog känt varann i många år, trodde Tjimbo. -Undrar just hur länge dom har hållit på med spritsmuggling, sa Jalle bistert. -Att ringa på och fråga dom är väl inte att tänka på, antar jag? sa Tjimbo. Jalle brydde sig inte om att svara på detta, utan fortsatte granska huset uppmärksamt. -Jag undrar just hur vi ska komma åt dom, sa han. -Hur då, menar du? sa Tjimbo. -Ja, hur vi ska bevisa vad dom sysslar med. Vi måste ju ha bevis om vi ska sätta fast dom. -Jag vet inte, sa Tjimbo. Om vi lyckas komma åt spritflaskorna kanske deras fingeravtryck sitter på dom. -Bra tänkt, sa Jalle. Men vi behöver nog någonting mer för att bevisa själva smugglingen. Grabbarna tänkte. 16

17 -Märkte du att snubben som gick först inte använde nyckel till dörren? sa Jalle. -Inte så konstigt, sa Tjimbo. Det finns väl ingen som kommer hit ut och gör inbrott. -Precis. Så tänker dom antagligen. Jalle såg på Tjimbo -Och dom tänker nog inte heller att det kan komma två detektiver och leta efter ledtrådar. Tjimbo lyste upp. -Så vi går in i huset och snokar runt och kanske hittar vi något bevis som funkar? -Just det, sa Jalle. -Men inte nu, förmodar jag? -Nä, sa Jalle. Inte nu. Vi får komma tillbaka. -Ett problem bara, sa Tjimbo. -Vad då? sa Jalle. -Hur hittar vi tillbaka hit? Jalle insåg problemet. -Jag menar, fortsatte Tjimbo, vi har ju kartan över Brasilien men det är ju inte alldeles säkert att vi hittar rätt med hjälp av den. Jalle funderade djupt. -Du har inget riktigt, riktigt långt snöre med dig? -Tyvärr, sa Tjimbo. -Dålig planering, sa Jalle. -Ja, men det är inte mycket att göra åt nu. Jalle suckade. -Då får vi använda oss av Brasilien-kartan så gott det går. -Det ska nog funka. Vi hittade ju i alla fall tre kontroller med den. 17

18 -Ja, antingen det eller så får vi bo här. -Nej, det går inte, sa Tjimbo. Här ute finns ingen TV. Jalle insåg att Tjimbo hade rätt. -Så vad gör vi nu? Ska vi bara lomma hemåt igen? sa Tjimbo efter en stunds tystnad. Men Jalle ville inte ge sig så lätt. -Vi går väl fram till huset först och kikar in genom fönstren. -Men om dom ser oss? -Om vi smyger runt och kollar in i fönstren på baksidan borde vi klara oss. -Okej, sa Tjimbo. Killarna smög iväg. Bakom huset fanns ingen gräsmatta utan där fanns bara träd och sådant. Dom gömde sig bakom två lövträd, som var precis lagom löviga. -Ser du något? sa Jalle. -Nej, inte ett barr, sa Tjimbo. Jalle gav honom en blick. -Nja alltså, det är ett snyggt och trevligt hus, men jag ser inga människor. -Inte jag heller, sa Jalle. Kanske dom är på övervåningen. Fönstret där står öppet. -Tog du med dig stege? frågade Tjimbo. -Nej. Dålig planering igen. -Bara inte deckarnas riksförbund får reda på detta, sa Tjimbo. -Då skulle dom peka finger åt oss, trodde Jalle. -Och rynka på näsan, trodde Tjimbo. 18

19 -Vi får väl klättra upp i var sitt träd, föreslog Jalle. Tjimbo började genast kliva uppåt. Snart var han flera meter högre upp. Jalle hade däremot svårt att komma någon vart i sitt träd. Grenarna satt lite dumt. Kanske hade någon av lärarna varit där och klippt bort vissa grenar. Bara för att förstöra för pojkarna. Man visste aldrig. -Ser du något däruppe? Jalle uttryckte sig lågmält eftersom fönstret ju stod öppet. -Nja, sa Tjimbo. Det är några personer därinne. Men det blir svårt att hitta ledtrådar härifrån. -Kan du komma närmare? Tjimbo beslöt att krypa ut på en gren som sträckte sig nästan ända fram till fönstret. Röster hördes där inifrån, men det var svårt att urskilja vad dom pratade om. Han kröp lite närmare ändå. Trots att grenen knakade. -Jag ska bara stänga fönstret, hördes nu någon säga. Tjimbo höll sig blickstilla medan en av tanterna gick fram till fönstret och lutade sig ut en aning för att greppa tag i fönsterhaken. Så fick hon syn på Tjimbo. Och spärrade upp ögonen. -Hu! En älg! sa hon. Denna oväntade händelse fick Tjimbo att sprattla till och dråsa ner ifrån trädet. Tjuff, sa det när han landade i en hög mossa. 19

20 -Hur gick det? väste Jalle. -Jag tror jag bröt ena örat, klagade Tjimbo. -Fort, vi måste gömma oss, sa Jalle. Kvickt hoppade dom in bakom några buskar. Där kurade dom ihop sig så gott det gick. Dom kunde höra hur rösterna därinne blev mer högljudda och upprörda. Det dröjde inte länge förrän fler personer kom fram och kikade ut genom fönstret på övervåningen. Vissa människor är onödigt nyfikna, kan man tycka. Killarna höll sig tysta som rädisor. (Ja, rädisor är faktiskt tämligen tysta av sig. Det vet alla vi som brukar sitta och lyssna på dom.) -En älg, sa du? Det var en mansröst som lät förbryllad. -Ja, sa tanten som fått syn på Tjimbo. -Uppe i trädet? Det var en annan mansröst. -Ja, jag förstår om det låter konstigt, sa samma tant. -Men älgar kan inte klättra i träd. -Det vet jag väl! fräste tanten. Men den här var uppe i trädet i alla fall. Tjimbo började känna sig lite förolämpad, där han satt och tryckte bakom busken. -Jaha, ser man ut som en älg nu, muttrade han. -Sssch, sa Jalle. Rösterna från övervåningen fortsatte diskutera saken livligt. 20

21 -Snälla Ingbritt, du förstår väl att det inte kan ha varit en älg. Dom kan inte klättra. Inte slingra sig upp heller, såvitt jag vet. -Det var visst en älg! Det är jag säker på! sa tanten som hette Ingbritt. Tjimbo började nu surna till på allvar. -Hur tror hon att hon själv ser ut då? Som en julgransängel, kanske? Kalla mig för älg, jo tack. -Sssch, sa Jalle. -Lätt för dig att säga, sa Tjimbo grinigt. Tänk om någon tyckte att du såg ut som en kronhjort, kanske. Då skulle du minsann inte vara så stöddig. Jomen, om folk gick omkring och kallade dig för hjortskalle. Då skulle du inte vara så kaxig, tror jag. Om dom kallade dig för... -Kan du vara tyst, väste Jalle. Vi får ta den här diskussionen sen. Tjimbo fortsatte muttra, men tyst för sig själv. Komma och säga att han såg ut som en älg. Hade inte folk något hyfs nuförtiden? -Vi får väl gå ut och kolla då, sa någon inifrån huset. -Ja, tar du med dig geväret, sa någon annan. Detta fick Jalle och Tjimbo att spritta till av liv. Två sekunder senare var dom långt därifrån. Det är illa nog när någon som är obeväpnad tycker att man ser ut som en älg. Även om det inte var säsong för älgjakt så här i slutet av augusti, kändes det ändå säkrast att snabbt ta sig därifrån. -Är det här rätt håll, tror du? flåsade Tjimbo. 21

22 -Ja, det är rätt håll. Alla vägar bort från en galning med gevär är rätt håll, såvitt jag ser det. Efter ett par kilometer genom träd och barr och en ilsken ekorre, stannade dom upp och andades tungt några minuter. -Är vi utom skotthåll nu, tror du? frågade Tjimbo. -Det tror jag, sa Jalle. Tjimbo mindes plötsligt vad som föranlett pratet om gevär och började se lite butter ut igen. -Missta mig för en älg. Rent oförskämt, detta. -Polarn, du ser inte ut som en älg, sa Jalle. -Säkert? -Ja, sa Jalle. Du ser ut som en helt vanlig skoltrött pojke. Tjimbo ljusnade en aning. -Tack, då känns det lite lättare. -Gott, sa Jalle. Dom började gå igen. Åt samma håll som dom nyss hade sprungit. Det skulle ju vara dumt att springa ifrån ett gäng galningar med gevär och sedan gå tillbaka till dom. Då gäller nog inte drulleförsäkringen. Jalle tog fram kartan och studerade den noggrant. -Om vi följer den vägen här så borde vi komma tillbaka till startlinjen. -Är du säker på det? sa Tjimbo. -Har du någon bättre idé? sa Jalle. Det hade inte Tjimbo. Killarna vandrade därför vidare under tystnad. Långt och länge. 22

23 Efter någon timme eller så lade Tjimbo märke till något. -Kolla där. Det ser ut som en -Kontroll, fyllde Jalle i. Nu fick dom ny energi och rusade fram. -Hurra! sa Tjimbo. Ett tecken på att vi är i närheten av människor. -Eller åtminstone lärare, sa Jalle. -Nästan samma sak, sa Tjimbo. Vi stämplar väl våra kort när vi ändå är här? Dom gjorde så. Och joggade vidare åt samma håll. -Nu har vi i alla fall fyra stämplar. Det är inte så tokigt. -Jovars. Och med lite tur kanske Jalle avbröt sig mitt i meningen. -Titta! Där är en till. Dom sprang fram till nästa kontroll och tryckte på var sin ny stämpel på korten. Därefter dröjde det inte alls länge förrän dom hittade ytterligare en. -Oj, det här går ju som på räls, tyckte Tjimbo. Nu skulle gympamajjen se oss. -Ja, ska vi ta dom sista fjorton stämplarna också när vi ändå håller på? sa Jalle. -Hjälp! Jag skojade bara, tillade han snabbt när Tjimbo började kasta kottar på honom. Istället sprang dom vidare. Det började likna en stig nu, där dom sprang. Stigen blev allt bredare och tydligare tills 23

24 -Ja! ropade Jalle. Vi har kommit tillbaka till civilisationen igen. Träden tog slut och ett gräsbeklätt område öppnade upp sig framför dom. -Jag ska aldrig mer lämna den trygga asfalten inne i stan, lovade Tjimbo högtidligt. Dom sprang ut på gräset och fram till ett bord där gympamajjen satt. Några av klasskompisarna stod runt omkring. Alla såg synnerligen uttråkade ut. Någon gäspade. -Var tusan blev ni av egentligen? sa gympamajjen. Jag var just på väg att ringa polisen. -Varför det? sa Tjimbo. Har du haft inbrott? Gympamajjen besvarade denna välvilliga fråga med en fnysning. -Lilian här verkar ha varit den sista som såg er. Men det var ju i morse. Hon blev färdig först av alla och har väntat här ända sen dess. Lilian stod bredvid majjen och skruvade nu lite generat på sig. -Nää, sa Jalle. Har du väntat på oss? -Var du orolig för oss? sa Tjimbo. -Äsch! fräste Lilian. -Vad rart, tyckte Jalle. -Istället för att gå hem och öva på din banjo, tillade Tjimbo. -Jag spelar inte banjo, sa Lilian lätt irriterat. -Jaså? Det tyckte jag du sa förut att du gjorde. Lilian gav Tjimbo en blick. -Förresten har jag väntat här för att hjälpa till med att räkna ihop poängen, sa hon. 24

25 -Betyder det att du inte tycker om oss? sa Jalle och spelade sårad. -Du tycker kanske att jag ser ut som en älg, sa Tjimbo. Lilian såg förvånad ut. -Varför skulle jag tycka det? -Det var en som tyckte det förut, sa Tjimbo nedstämt. -Vem då? undrade gympamajjen och Lilian på samma gång. Tjimbo skulle just till att berätta när han såg Jalles menande blick. Just det, insåg han. Här gällde det att inte avslöja något om den hemliga utredningen. -En mås, kläckte Tjimbo ur sig. Snabbtänkt som han var. Lilian och gympamajjen tittade på varann. Sedan tittade dom på Tjimbo. -Tyckte en mås att du såg ut som en älg? sa Lilian. -Ja. -Hur vet du att en mås tycker att du ser ut som en älg? undrade gympamajjen. -Jag fick det intrycket, sa Tjimbo. Lilian och gympamajjen tittade på varann igen. Sedan ruskade dom båda på huvudet. -Ni har varit ute och sprungit lite för länge, tror jag minsann. -Ursäkta att man råkar vara lite känslig i själen, sa Tjimbo. Lilian såg på Tjimbo. Så log hon en aning. 25

26 -Tjimbo. Du ser inte ut som en älg. -Lovar du? -Jag lovar. Tjimbo såg märkbart lättad ut. -Tack, nu känns det bättre. -Bra, men nu sticker jag i alla fall, sa Lilian. Hon började gå därifrån. -Ja, sköt om dig! sa Jalle. -Och spela något fint på banjo när du kommer hem, sa Tjimbo. -Jag spelar inte banjo, sa Lilian tålmodigt utan att vända sig om. Gympamajjen såg lite frågande ut, men beslöt tydligen att föra in samtalet på ett annat spår istället. -Får jag se på era kort? -Kort? sa killarna. -Ja, stämpelkorten från orienteringen. Det var så sant, killarna lämnade över korten och kände sig lite stolta. Sex kontroller var ju inte fy skam. -Jaha, tre kontroller lyckades ni hitta. Grabbarna stirrade förvånat på gympamajjen. -Kan ni inte försöka ta såna här friluftsdagar på lite större allvar? -Vadå! protesterade Jalle. Vi hittade ju sex kontroller. -Det är ju dubbelt så många som du säger! sa Tjimbo. -Minst! tillade han för att ge lite eftertryck åt sitt uttalande. 26

27 -Nej, sa gympamajjen. Ni hittade ettan, tvåan och sjuan. Sedan har ni stämplat igen för sjuan, tvåan och ettan. -Är det så noga? sa Jalle. -Måste det vara olika kontroller varje gång? sa Tjimbo. -Det måste det, sa gympamajjen. -Dumma regler, muttrade Tjimbo. -Men det förstår ni väl? Annars skulle man ju kunna hitta en enda kontroll och stämpla tjugo gånger. -Jaa! utbrast Jalle. Så gör vi nästa år. -Det gör ni inte! sa gympamajjen bestämt. -Synd, sa Tjimbo. -Men varför ska ni lärare jämt krångla till saker? sa Jalle. Ni vet ju ändå vart kontrollerna sitter. Varför ska vi då behöva ränna runt och leta rätt på dom åt er? -Just det, höll Tjimbo med. Om ni bara kunde hålla reda på era grejer, så skulle vi inte behöva springa omkring och leta efter dom. -Nu räcker det, grabbar. In och byt om med er. Det syntes på lärarens min att detta inte var bästa tillfället att argumentera med honom. Han var sur efter att ha behövt sitta still och vänta så länge. Och det får man ju förstå. Sitta still är ju betydligt jobbigare än att springa kors och tvärs genom skogen en halv dag. Dessutom var han tvungen att skriva siffran 3 efter både Jalles och Tjimbos namn på listan. Låt oss hoppas att denne lärare inte drar på sig alltför ohygglig träningsvärk. 27

28 Efter att ha duschat och bytt om, knallade killarna vidare hemåt. Som tur var hade dom inget mer på schemat denna friluftsdag. Därför tog dom det lilla lugna. -Nu ska det väl i alla fall dröja ett år innan nästa gång vi måste ut och flänga runt i skogen, sa Tjimbo. -Ja, eller ett par dar åtminstone, sa Jalle. Tjimbo såg förvirrad ut. -Ett par dar? -Ja, det är torsdag idag, förklarade Jalle. I morgon hinner vi inte för då har vi skolan. Men på lördag blir väl lagom att fortsätta undersökningarna. -Du menar? -Det är klart, sa Jalle. Ett sånt här fall kan man ju inte bara släppa. -Men det är ju en himla bit att kuta genom skogen! -Ja, men nu börjar vi ju känna till terrängen. Nästa gång går det nog snabbare att hitta. -Tror du? -Tja, lite tur får vi förstås ha också. Tjimbo började hänga med huvudet. -Vi kommer att gå vilse och bli tvungna att bo i skogen resten av våra liv. -Inte då, sa Jalle. Nästa år när det blir dags att orientera igen, kommer någon att hitta oss. Tjimbo suckade så att löven blåste omkring på marken. 28

29 -Du behöver förstås inte följa med, sa Jalle. Om du inte vill. -Det är klart jag följer med, sa Tjimbo. -Gott, sa Jalle. -Men vänta dig inte att jag ska tralla på glada visor medan vi springer i skogen. -Det är lugnt, sa Jalle. Det är ändå bäst att vara tyst när man är på spaning. Tjimbo kom att tänka på en sak. -Hur gör vi förresten med geväret? -Geväret? -Ja, dom är ju beväpnade. Dessutom tycker somliga av dom att jag påminner om en älg. -Älgjakten är inte förrän i oktober, påminde Jalle. Det är olagligt att skjuta på dom så här års. -Okej, sa Tjimbo. Då känns det lite bättre. Han muttrade lite för sig själv. -Säga att jag ser ut som en älg. Va? Vilka typer. -Så ja, sa Jalle. -Man borde hissa upp dom i näshåren i en flaggstång. -Det kanske du får tillfälle att göra om vi sätter fast dom, sa Jalle. -Just det, sa Tjimbo. Nu sken han upp lite. -Jag följer nog gärna med ut i skogen på lördag, när jag tänker närmare på saken. -Bra, sa Jalle. -Fast egentligen borde ju vi också ha vapen med oss. 29

30 -Vi ska nog klara oss, sa Jalle. Vi har ju vår intelligens. -Ja, just det, sa Tjimbo. Det hade jag helt glömt. -Lätt gjort, sa Jalle. -Ja, vissa saker är så självklara att man glömmer bort dom. 30

31 Kapitel 3 Nästa dag var som sagt fredag. Vanlig skoldag kändes nästan befriande efter skogsäventyret dagen innan. Nästan. Dom hade sin vanliga omgång matte, svenska, engelska, historia och annat man hittat på för att dämpa livsglädjen hos ynglingar. Svenskaläraren hade rättat uppsatserna dom skrivit första dagen på terminen. Jalle hade skrivit en ruskig deckare som inte alls hade fallit svenskaläraren i smaken. Denne hade till och med funnit det för gott att ha ett allvarligt samtal med Jalle om saken. -Jo, du förstår, hade han sagt. -Jo, du förstår, hade han sagt en gång till. Och sedan stått tyst en stund och liksom funderat. -Den här deckarberättelsen du skrev. -Ja? sa Jalle. 31

32 -Jag minns det bestämt som att jag gav er i uppgift att skriva om vad ni gjorde under sommarlovet. -Gjorde du? sa Jalle. -Ja, det gjorde jag. Svenskaläraren lät odiskutabelt säker på sin sak. -Varför skriver du då en deckare? fortsatte han. -Men det är väl klart att det är mycket häftigare med en deckare än att skriva att man solat och badat och ätit hallonglass, menade Jalle. -Nja, fast det är ju ändå att avvika en smula från ämnet. Det förstår du väl ändå? -Gillade inte magistern min deckare? sa Jalle lite sårat. -Jo då, sa magistern, den var väl bra på sitt sätt. Han verkade grunna på något. Så tillade han: -Den var fin, även om den kanske var en aning överdriven. -Överdriven? sa Jalle. Hur så? -Tja, du skriver om en farlig gangster som inte lämnar tillbaka sina låneböcker till biblioteket i tid. -Men det är väl olagligt? sa Jalle. -Förvisso, men att polisen rycker ut med spårhundar och helikopter, känns lite overkligt. -Vad då, sa Jalle. Polisen måste väl gå in med dom resurser dom har? Man måste ju få fast brottslingar. -Och att Rapport på TV har en extra nyhetssändning om låneboksgangstern. -Ja? 32