National Library of Sweden

Transkript

1 National Library of Sweden Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

2 Ö STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1930:10 JORDBRUKSDEPARTEMENTET UTREDNING OCH FÖRSLAG BETRÄFFANDE ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD ANVÄND NING AV SVENSKA LANTBRUKSPRODUKTER VID ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR M. M. MED ANLEDNING AV KUNGL. MA.I:TS UPPDRAG* AVGIVNA AV LANTBRUKSSTYRELSEN S T O C K H O L M

3 Statens offentliga utredningar 1930 Kronologisk förteckning 1. Jordbruksutredningens betänkanden. 1. Betänkande angående åtgärder för vete- och rågmarknadehs stödjande. Beckman. 76 s. Jo. 2. Jordbruksutredningens betänkanden. 2. Betänkande angående jordbrukets kreditförhållanden. Beckman, viij, 179 s. Jo. 3. Skydd för äldre kulturföremål. Idun. 191 s. H. 4. Jordbruksutredningens betänkanden. 3. Betänkande angående vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens främjande. Beckman, viij, 129 s. 11 pl. Jo. 5. Förslag till vissa ändringar i vallagen för skyddande av partibeteckningar. Norstedt. (4), 38 s. Ju. Gränsen för Sveriges territorialvatten. Av Torsten Gihl. Norstedt. 312 s. U. Betänkande med förslag till lotsförordning samt andra författningar och föreskrifter rörande lotsverket. Marcus, xvj, 365 s. H. Domänverkets omfattning, uppgifter och organisation. Tiden. 333 s. 1 karta. Fl. Betänkande med förslag angående ordnande av den lägre lantbruksundervisningen. Marcus. 727 s. Jo. Utredning och föxslag beträffande åtgärder för ökad användning av svenska lantbruksprodukter vid allmänna inrättningar m. m. Marcus. 21 s., 3 tab. Jo. Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t., ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

4 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1930:10 JORDBRUKSDEPARTEMENTET UTREDNING OCH FÖRSLAG BETRÄFFANDE ÅTGÄRDER FÖR ÖKAD ANVÄND NING AV SVENSKA LANTBRUKSPRODUKTER VID ALLMÄNNA INRÄTTNINGAR M. M. MED ANLEDNING AV KUNGL. MAJ:TS UPPDRAG AVGIVNA AV LANTBRUKSSTYRELSEN STOCKHOLM 1930 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

5

6 TILL KONUNGEN. Genom beslut den 13 september 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen att verkställa utredning rörande förutsättningarna för användning i ökad utsträckning vid allmänna inrättningar av svenska

7 4 lantbruksprodukter samt att till Kungl. Maj:t inkomma därmed jämte förslag i ämnet. Vidare har i anslutning till det sålunda givna uppdraget till lantbruksstyrelsen överlämnats härmed återgående skrivelse till Konungen från K. E. H. von Heland med framställning om bland annat sådan ändring i cirkuläret till statens upphandlingsmyndigheter den 3 mars 1922 (nr 116), att samma cirkulär komme att äga full tillämpning jämväl å svenska jordbruksprodukter. Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande. Till statsrådsprotokollet den 13 september 1929 anförde chefen för jordbruksdepartementet i förevarande ämne bland annat följande:»i gällande förordning den 16 januari 1920 (nr 10) angående upphandling och arbeten för statens behov finnas intagna vissa föreskrifter, som avse att tillgodose önskemålet om företräde för svenska varor. Sålunda stadgas i 29 att, då anbud avse såväl svensk som utländsk vara, anbud å svensk vara skall antagas, därest denna är av erforderlig beskaffenhet. Sådant företräde skall även lämnas för vara, som till större delen tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, framför vara, som blott till mindre del är att i nämnda hänseenden anse såsom svensk tillverkning. Enligt berörda paragraf må dock anbud å utländsk vara antagas bland annat, när denna i angivet avseende besitter bestämda fördelar framför den svenska eller när svensk vara i förhållande till utländsk betingar så högt pris, att upphandlingsmyndigheten finner statens intresse påkalla, att hänsyn tages därtill. I anslutning till dessa stadganden skall skriftligt leveransanbud innehålla uppgift, bland annat, huruvida varan eller de för densammas tillverkning använda materialierna äro svenska eller utländska. Ytterligare har vikten av den svenska produktionens gynnande inskärpts genom ett cirkulär till statens upphandlingsmyndigheter den 3 mars Enligt nämnda cirkulär må sålunda, när upphandlingen är av beskaffenhet att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, företräde givas åt svensk vara eller vid val mellan svenska varor åt vara, som till större del tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, även om den myndighet, som har att verkställa upphandlingen, skulle anse sig vid sträng tillämpning av föreskrifterna i upphandlingsförordningen icke vara berättigad därtill. Där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara respektive mellan svenska varor av i nyssnämnda avseenden olika tillverkning är så stor, att myndigheten trots berörda medgivande icke finner sig böra träffa avtal om inköp av svensk vara av mera genomgående svensk tillverkning, äger enligt cirkuläret myndigheten underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Nämnda i cirkuläret meddelade föreskrifter skulle ursprungligen gälla högst till viss numera förfluten dag, men giltighetstiden har seder-

8 mera undan för undan förlängts, och gäller cirkuläret för närvarande till och med den 31 mars Nämnda cirkulär, som tillkommit på grund av framställningar från den svenska industrin, har såsom framgår av innehållet närmast avseende å industriprodukter. I fråga om upphandling för statens behov av mjöl och gryn har emellertid efter mönster av sagda cirkulär genom cirkulär den 9 oktober 1923 förordnats, att upphandlingsmyndighet tillsvidare vid infordrande av anbud skall dels giva tillkänna, att svensk spannmål bör i största möjliga utsträckning komma till användning vid framställande av den vara, som anbudet avser, dels ock föreskriva, att i anbudet skall såvitt möjligt uppgivas, i vilken utsträckning inhemsk spannmål använts vid varans framställning. Såsom framgår av nämnda bestämmelser angående upphandling för statens räkning, har synpunkten om företräde för svenska varor rönt allvarligt beaktande. Under senare tid har emellertid, till följd av jordbruksnäringens tryckta läge, även frågan om ökad användning i det allmännas verksamhet av svenska jordbruksprodukter ägnats uppmärksamhet, därvid särskilt framhållits den något gynnsammare ställning, som intoges av industrialster i förhållande till jordbruksprodukter.» Departementschefen anförde vidare, att det vore av stor betydelse, att allmänna inrättningar i landet icke allenast de direkt statliga utan även av annan offentlig karaktär vilka vore i behov av lantbruksprodukter, begagnade sig av alster utav det svenska jordbruket. Vid fullgörande av det lantbruksstyrelsen sålunda lämnade utredningsuppdraget har styrelsen ansett sig till en början böra undersöka, i vilken omfattning lantbruksprodukter förbrukas av sådana allmänna inrättningar, som torde hava åsyftats av departementschefen. Lantbruksstyrelsen har emellertid vid denna undersökning icke blott ägnat uppmärksamhet åt rena jordbruksalster och produkter därav utan även ansett sig böra vid undersökningen medtaga andra upphandlingsartiklar, som möjligen kunna tänkas bliva ersatta med dylika alster och produkter. Ifrågavarande undersökning har lantbruksstyrelsen i första hand ansett böra omfatta statens egna inrättningar och institutioner. Såsom jämväl antytts av departementschefen, synes emellertid undersökningen icke böra begränsas till enbart statliga inrättningar. Enär det i förevarande syfte tvivelsutan vore av intresse att kunna bedöma konsumtionens omfattning även vid andra allmänna inrättningar än de rent statliga, har lantbruksstyrelsen uti förevarande undersökning ansett sig böra medtaga jämväl av staten understödda anstalter samt allmänna inrättningar, tillhörande landsting och kommuner, vare sig dessa äro statsunderstödda eller ej. Det är naturligt, att lantbruksstyrelsen genom denna undersökning under den tid, som stått till buds, icke kunnat nå varje inrättning av allmän karaktär, där upphandling av ifrågavarande slag äger rum. Be- 5

9 6 träffande statens inrättningar har lantbruksstyrelsen ansett sig kunla inskränka sin undersökning att gälla dem, som tillhöra armén, flotten och fångvården eller som lyda under medicinalstyrelsen. Vidkommance arméns upphandling har lantbruksstyrelsen använt sig av de i von Helands förenämnda framställning lämnade uppgifterna, vilka utgöra sanmandrag av arméns egna uppgifter. Ifråga om kaffe och svagdriclu, vilka förnödenheter icke omnämnas i nyssberörda framställning, ha\a dock uppgifter inhämtats från arméförvaltningen. Landstingen hava genom sina tjänstemän lämnat uppgifter om underlydande sjukvårdsinrättningar och vårdhem. För att få en uppfattning av omfånget utav förbrukningen av jordbruksalster inom de kommunala inrättningarna har lantbruksstyrelsen infordrat uppgift från kommuner och hava sådana inkommit från 43 av dem. Då styrelsen samtidigt infordrat uppgifter angående antalet försörjningsmånader, som uppgifterna avse, har styrelsen därefter med ledning av statistiska centralbyråns uppgifter angående antalet personer, som underhållas av kommunerna, sökt beräkna den kommunala förbrukningen i dess helhet. Till den sålunda erhållna summan har sedermera lagts resultatet av från hälsovårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö infordrade uppgifter. Vidare har lantbruksstyrelsen inhämtat uppgifter från några få institutioner, som åtnjuta statsbidrag. Däremot har styrelsen ansett fristående stiftelser icke falla under den kategori allmänna inrättningar, som undersökningen närmast torde avse. Sålunda ingå bland föremålen för undersökningarna icke t. ex. folksanatorierna och därmed jämförliga inrättningar. Något egentligt skäl att undersöka dylika institutioners förbrukning har lantbruksstyrelsen knappast ansett föreligga, då styrelsen förutsätter, att de icke på samma sätt som statliga och andra i egentlig mening allmänna inrättningar äro underkastade direktiv från statsmakterna. Beträffande de varor, vilkas förbrukning borde underkastas undersökning, har lantbruksstyrelsen ansett endast sådana förnödenheter böra komma i fråga, som utgöras av eller varuti ingå sådana jordbruksalster, vilka äro föremål för produktion inom landet eller också sådana varor, som styrelsen ansett eventuellt åtminstone i viss utsträckning kunna utbytas mot produkter av svenskt jordbruk. Då åtminstone under nu rådande förhållanden kött och fläsk samt dylika varor av utländskt ursprung knappast i större omfattning torde vara föremål för upphandling, och stora svårigheter syntes föreligga att med den mångfald köttvaror av synnerligen växlande art, som förekomma, införskaffa tillförlitliga uppgifter och en klar överblick av förbrukningens betydelse, har styrelsen lämnat denna varugrupp utanför utredningen. Undersökningen har sålunda omfattat följande varuslag, nämligen av lantbruksprodukter, som äro föremål för svensk produktion: smör,

10 ost, oskummad och skummad mjölk, gula och gröna ärter, mjöl och bröd av vete och råg, kornmjöl, korngryn, havre och havregryn, potatis och äpplemos, samt av andra produkter: margarin, torkad frukt, kaffe, svagdricka och fisk. Att lantbruksstyrelsen upptagit äpplemos under lantbruksprodukter men torkad frukt under andra varor beror därpå, att efter vad lantbruksstyrelsen har sig bekant upphandlad, torkad frukt i regel om än icke alltid är av utländskt ursprung, under det att äpplemos av inhemsk tillverkning i stor utsträckning uppköpes för utspisningsändamål. Resultatet av undersökningen, vars detaljer innehållas i bifogade tabeller (Bil. A.), framgår av följande sammanställning, uti vilken årsförbrukningen angives i kilogram för mjölk och svagdricka i liter av däri upptagna varor: 7 Varuslag Årsförbrukning vid institutioner, tillhörande eller förvaltade av staten landsting kommuner andra Summa Smör Ost Mjölk, oskummad» skummad. Ärter, gula» gröna Rågmjöl i Rågbröd, hårt » mjukt Vetemjöl Vetebröd, hårt » mjukt Kornmjöl Korngryn Havregryn Havre Makaroner Potatis 1 Äpplemos Torkad frukt Margarin Kaffe Svagdricka I Saltsill 5380 Färsk fisk I Uppgiften för låg. Särskilt kommunernas förbrukning delvis av vid respektive anstalt hemodlad vara, som icke uppgift I av denna vara täckes nämligen torde hava inräknats i lämnad

11 8 För att närmare belysa, vad ovan angiven förbrukning av spannmålsprodukter kan betyda för svensk produktion, har lantbruksstyrelsen beräknat, vilka mängder de redovisade produkterna motsvara i spannmål. Styrelsen har därvid förutsatt, att av kg råg eller vete erhålles i medeltal kg sammanmalet mjöl»»»»»»»» 75» siktat mjöl»» rågmjöl»»» 80» hårt bröd»»»»»» 140» mjukt bröd»» vetemjöl»»» HO» hårt bröd»»»»»» 140» mjukt bröd»» korn»»» 65» mjöl»»»»»» 65» gryn»» havre»»»»». Med stöd härav beräknas totalförbrukningen vid ovan omförmälda inrättningar av råg till kg» vete» »» korn» »» havre» ». Av stort intresse skulle hava varit, om genom undersökningen kunde hava fastslagits, i vad mån de förbrukade förnödenheterna varit av svenskt ursprung eller icke. Då vederbörande inrättningar åtminstone i regel icke ens själva torde veta, huru härmed förhållit sig, har lantbruksstyrelsen emellertid icke ansett någon möjlighet föreligga för verkställandet av en sådan utredning. Att huvuddelen av varorna varit svenska, torde dock kunna förutsättas. Under hand gjorda förfrågningar giva vid handen, att understundom, särskilt vid upphandlingar för arméns räkning, uppgift begärts, huruvida de utbjudna varorna vore svenska eller ej och att viss hänsyn till lämnade uppgifter tagits vid upphandlingen. Oftast torde emellertid t. ex. ifråga om mjöl endast hava uppgivits, att mjölet förmalts vid svensk kvarn, och ifråga om t. ex. bröd torde inga uppgifter alls hava lämnats angående råvarans ursprung. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande synas starka skäl föreligga för det antagandet, att de upphandlade inrättningarna ansett sig hava följt lämnade föreskrifter, därest endast tillsetts, att den upphandlade varan i sin utbjudna form icke varit importerad och att mindre vikt lagts vid om däri ingående råmaterial delvis införts till landet. I vissa fall torde det också kunna förutsättas, att oförädlade importerade lantbruksprodukter uppköpts för statens inrättningars räkning i större omfattning, än som varit nödvändigt. I von Helands framställning meddelas sålunda, att i inköpen för den armén tillhöriga kvarnen i Boden årligen inginge cirka 25 procent råg och vete av utländskt ursprung. Även ifråga om allmänna inrättningars uppköp av havre en vara, för

12 vars avsättning särskilt uppköpen för arméns räkning spela en icke obetydlig roll torde starka skäl föreligga för det antagandet, att särskilt på grund av låga utbud från länder, som tillämpa utförselpremier, importvara i icke obetydlig utsträckning upphandlats, så mycket mera som det torde vara omöjligt för upphandlande myndigheter att särskilja utländsk vara från svensk. Om lantbruksstyrelsen också icke siffermässigt kan belysa förhållandena, synes det styrelsen dock klart, att det svenska jordbruket, så som förhållandena nu gestalta-sig, icke i samma utsträckning som industrin är tillförsäkrad fördelen av förhandsrätt vid upphandling för statens inrättningar. Innan lantbruksstyrelsen ingår på en prövning av de åtgärder, som kunna tänkas böra vidtagas för att säkerställa, att landets jordbruk icke i förevarande avseende blir sämre tillgodosett än övriga näringar, vill styrelsen söka klarlägga dels huruvida ett gynnande av svensk produktion vid upphandling av lantmannaprodukter eller varor därav för allmänna inrättningar är av sådan betydelse för jordbruket, att särskilda åtgärder kunna anses motiverade, dels ock huruvida svenska produkter ur upphandlingssynpunkt kunna anses vara tillfredsställande. En granskning av ovan anförda slutresultat av den undersökning, lantbruksstyrelsen verkställt, rörande allmänna inrättningars förbrukning av vissa varor giver vid handen, att det här är fråga om avsevärda mängder, som onekligen kunna hava en stor ekonomisk betydelse uti förevarande hänseende. Om hänsyn tages till risken, att varor av utländskt ursprung skola undantränga svenska varor, torde spannmålsslagen och produkter därav i första rummet komma i betraktande. Redan anförda siffror vilka dock såsom nämnt icke angiva hela förbrukningen, då en del mindre allmänna inrättningar icke ingått i undersökningen giva vid handen, att det här rör sig om avsevärda mängder och betydande värden. Förbrukningen uppgår sålunda vid de undersökta inrättningarna till över 12 ton havre 9 600» råg 6 300» vete och 230» korn. Dessa spannmålsmängder representera jämväl med nuvarande låga spannmålspriser ett värde av mer än 4 miljoner kronor. Om också nyssnämnda siffror i jämförelse med landets totalproduktion och värdet av densamma måhända icke förefalla så betydande, måste det dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande anses såsom ett starkt jordbruksintresse, att upphandling av dessa varor i största möjliga utsträckning förbehålles den svenska produktionen. Ifråga om havre och korn samt mjöl och gryn av dessa sädesslag synes ingen tvekan råda därom, att produkter av svensk råvara äro likvärdiga 9

13 10 med sädana av utländskt ursprung. Eedan nu torde man kunna förutsätta, att behovet av kornprodukter helt täckes av svensk vara. I fråga om havre och produkter därav torde däremot förhållandet vara ett annat. Med den stora import av havre för grynkvarnarnas behov, som veterligen äger rum, torde man med skäl kunna antaga, att havregrynoch havremjöltillverkningen i stor utsträckning sker med anlitande av importerad råvara. Som redan sagts torde det jämväl ifråga om foderhavre icke vara uteslutet, att importerad vara vid upphandling, varom här är fråga, undantränger svensk vara. Även produkter av svensk råg, såsom mjöl eller bröd, måste enligt lantbruksstyrelsens förmenande under år med normala skördeförhållanden anses fullt jämställda med motsvarande produkter av utländsk råvara. Några allvarliga erinringar emot eventuella bestämmelser att för allmänna inrättningar skall upphandlas rågmjöl och rågbröd av svensk råvara, synas därför icke skäligen kunna göras, om Kungl. Maj:t i särskilda fall, där skördeförhållandena sådant föranleda, medgiver upphandling av varor utav utländsk råvara eller med viss inblandning av produkter av sådan. I fråga om produkter av vete äro meningarna betydligt mera delade. Allmänt har ju ansetts, att en viss inblandning av utländskt vete skulle vara, om icke nödvändig, dock i hög grad önskvärd för att giva vetemjölet erforderlig bakkraft. Det torde icke heller kunna förnekas, att vissa utländska vetesorter med sin högre glutenhalt giva vetemjölet ökad bakkraft, så att ett kilogram mjöl, som helt eller delvis tillverkats av sådana sorter, lämnar betydligt större kubikmassa bröd än ett kilogram mjöl, framställts av enbart svenskt vete. Samtidigt med att bröd, som tillverkats av mera glutenhaltigt vetemjöl, jäser upp bättre, får det också ett mera tilltalande utseende. Det är under sådana förhållanden naturligt, att framför allt bagare, vilka sälja bröd av viss storlek, givetvis föredraga det glutenhaltigare mjölet. Ingen torde emellertid kunna påstå, att bröd av utländskt vetemjöl är näringsrikare, mera välsmakande eller hälsosammare än sådant av svensk råvara, därest denna är normalt utvecklad och skördad under gynnsamma förhållanden. Med den allmänt äggviterika kost, som i regel användes, torde den högre glutenhalten ur näringssynpunkt icke få tillmätas någon större betydelse. Erfarenheten synes också giva vid handen, att vetebröd av svensk råvara ofta är mera välsmakande och längre bibehåller sin mjuka, saftiga konsistens än vetebröd av utländskt ursprung. Då det utländska mjölets egentliga företräde har huvudsaklig betydelse ur bageriernas synpunkter, synes det lantbruksstyrelsen, som om dess egenskap att lämna ett till utseendet något vackrare bröd knappast borde kunna åberopas såsom skäl emot att produkter av vete bliva föremål för bestämmelser till fördel för förbrukning av svenska produkter, under förutsättning likväl att Kungl. Maj:t, såsom ifråga om råg, härifrån medgiver undantag, när särskilda

14 skäl därtill föranleda. Erfarenheten från de hundratusentals lantmannahem, där utom i rena undantagsfall, då skörden misslyckats, aldrig annat vetemjöl än sådant, som härstammar från egen produktion kommer till användning, talar för riktigheten av styrelsens uppfattning i denna punkt. Ärter, såväl gula som gröna, ingå såsom en viktig del i utspisningen vid nästan alla allmänna inrättningar. Man torde emellertid med fog kunna antaga, att endast svenska produkter av dessa varuslag upphandlas. Något skäl emot bestämmelser, att så i regel skall vara fallet, torde icke kunna anföras. Även upphandlad potatis torde numera, sedan införsel av potatis till Sverige till följd av gällande bestämmelser till skydd mot potatiskräftan blivit i hög grad inskränkt, i regel vara av svenskt ursprung. Emellertid torde det icke vara uteslutet, att vid leverans inom Stockholm eller dess grannskap jämväl utländsk potatis kan komma att utbjudas. Några bärande skäl emot att till förmån för svensk vara förbehålla leverans till allmänna inrättningar av denna för det mindre och medelstora jordbruket ofta betydelsefulla produkt torde icke förefinnas. Av animala produkter hava, som redan anförts, kött och fläsk samt varor därav icke ingått i den av lantbruksstyrelsen verkställda undersökningen. Omfattningen av förbrukningen utav dessa varor och deras värde är lantbruksstyrelsen sålunda icke i tillfälle att bedöma. Detta torde icke heller hava någon större betydelse för den fråga, som här är föremål för omprövning. Såsom förhållandena på den svenska köttmarknaden nu gestalta sig, torde kunna förutsättas, att kött och köttvaror, som förbrukas av allmänna inrättningar, endast i undantagsfall äro av annat än svenskt ursprung. Några skäl mot att så icke alltid skall vara fallet, synas lantbruksstyrelsen knappast kunna åberopas. Eventuella bestämmelser att allmänna inrättningar skola förbruka svenska lantmannaprodukter synes därför böra gälla jämväl i fråga om kött och fläsk samt produkter därav, inklusive konserverade sådana. Förbrukningen av mejeriprodukter är vid allmänna inrättningar betydande. Trots det att margarinförbrukningen här är i det närmaste fyra gånger större än smörförbrukningen, uppgår dock värdet av smör, ost, mjölk och grädde, som förbrukas vid de undersökta allmänna inrättningarna årligen till cirka åtta miljoner kronor. Här torde gälla, vad som anförts om flera föregående varuslag, eller att förbrukningen endast i undantagsfall är av annat än svenskt ursprung. En bestämmelse, som säkerställer, att så även framdeles blir fallet, torde därför icke medföra ändring av rådande förhållanden. Av trädgårdsprodukter och produkter därav har undersökningen som sagt endast berört äpplemos och torkad frukt. En utredning angående andra trädgårdsprodukters förbrukning lärer icke lätt kunna åvägabringas, då flertalet allmänna inrättningar knappast torde kunna angiva för- 11

15 12 brukningen i bestämda mängder. Att lantbruksstyrelsen upptagit ifrågavarande två varuslag sammanhänger därmed, att allvarliga försök på senare åren gjorts att i form av äpplemos vinna avsättning av svensk frukt just till allmänna inrättningar, då svårigheter mött för svensk torkad frukt att här konkurrera med utländsk vara. Enligt vad lantbruksstyrelsen inhämtat, synes det med skäl kunna antagas, att torkad frukt så gott som helt och hållet utgöres av importerad vara, under det att äpplemoset åtminstone i stort sett torde vara av svenskt ursprung. Det är givetvis ur den svenska fruktodlingens synpunkt önskvärt, att svensk frukt i största möjliga utsträckning kommer till användning. En bestämmelse, att torkad frukt skall vara av svenskt ursprung, torde emellertid knappast kunna anses genomförbar, då åtminstone för vissa allmänna inrättningar utländsk torkad frukt, särskilt katrinplommon, torde vara en nödvändighetsvara. Givetvis upphandlas även färska trädgårdsprodukter särskilt kål och vissa rotfrukter i jämförelsevis stor utsträckning vid allmänna inrättningar. Ifråga om sådana varor förefinnes enligt lantbruksstyrelsens förmenande inga skäl emot bestämmelser, att svenska produkter skola hava företräde framför utländska annat än möjligen vid den tid av året, då den svenska produktionen är hänvisad till artificiella hjälpmedel, som avsevärt fördyra varan. Till följd av de betänkligheter, som således föreligga ifråga om såväl frukt som under vissa tider även andra trädgårdsprodukter, synes det tveksamt, om för denna varugrupp absoluta bestämmelser om företrade för svensk vara böra utfärdas. I lantbruksstyrelsens undersökning hava upptagits jämväl makaroner, en produkt varuti vete ingår såsom huvudsaklig råvara. Inhämtade uppgifter giva emellertid vid handen, att för tillverkning av denna vara användes en särskild veteart, nämligen hårdvete, (triticum durum), som icke odlas inom landet. Denna speciella veteart, som odlas i bland annat Amerika, införes hit för tillverkning av vetegryn, vilka sedermera i sin tur utgöra råmaterial till makaroner, som tillverkas vid svenska fabriker. En övergång till råvara av svenskt ursprung anses av fackmän utesluten, om makaronerna skola bibehålla sina karakteristiska egenskaper. Bland varor, som vid upphandling, varom här är fråga, skulle kunna tänkas böra vara av svenskt ursprung, har lantbruksstyrelsen slutligen i förberörda undersökning upptagit fisk, såväl salt sill som färsk fisk. Salt sill ingår, såsom av förut anförda siffror framgår, i jämförelsevis stor utsträckning i utspisningen vid allmänna inrättningar. Då den utanför svenska kusten fångade sillen nästan helt och hållet förbrukas i färskt tillstånd, är det blott obetydliga kvantiteter därav, som saltas. I regel torde därför norsk sill eller islandssill förekomma vid upphandling för allmänna inrättningar. Visserligen fiska svenska fiskare vid Islaind

16 årligten cirka 10,000 tunnor sill, som hitföras direkt av svenska fartyg, men (denna kvantitet är i förhållande till den svenska totalförbrukningen av salt sill, som lärer uppgå till cirka 2,000 tunnor, obetydlig och torde för (övrigt redan på förhand vara disponerad för svenska fiskkonservfabrilkers räkning. Att med hänsyn till det svenska sillfisket på Island besluta om företräde för svensk saltad sill vid upphandling, varom här är fråga, synes under sådana förhållanden icke kunna komma ifråga. Bestäimmelser angående företräde för svensk saltad sill vid upphandling skulle under sådana förhållanden lätt kunna leda till större minskning av förbrukningen utav denna vara, än som med hänsyn till förefintliga vanor kan anses önskvärt. Till denna fråga återkommer lantbruksstyrelsen emellertid senare i samband med undersökningen huruvida åtgärder kunna och böra vidtagas i syfte att ändra utspisningen vid allmänna inrättningar i riktning mot ökad förbrukning av svenskproducerade varor. Enligt vad lantbruksstyrelsen kunnat inhämta, förekomma redan nu vid upphandlingen av färsk fisk för allmänna inrättningar nästan enbart svenska varor. En allmän föreskrift om företräde för svensk produkt torde icke kunna medföra några olägenheter, men anses ur det svenska fiskets synpunkt önskvärd och rättvis. Den av lantbruksstyrelsen verkställda undersökningen omfattar endast födoämnen. Av andra varor, som förbrukas av allmänna inrättningar, torde knappast några av betydelse härstamma från jordbruket med undantag av yllevaror. Frågan att till den svenska fåravelns stödjande söka åstadkomma ökad användning av svensk ull i ullprodukter, som användas av allmänna inrättningar, har redan tidigare varit föremål för prövning. Sedan riksdagen i skrivelse den 10 maj 1915 (nr 101) hemställt om en undersökning rörande möjligheten av en förbättrad fåravel, infordrade nämligen Kungl. Maj:t gemensamt yttrande i ärendet från kommerskollegium och lantbruksstyrelsen. Av lantbruksstyrelsen då tillkallade sakkunniga föreslogo förutom vissa åtgärder till främjande av fåraveln i allmänhet att bestämmelser skulle utfärdas om företräde vid leverans till staten av yllevävnader och yllevaror för den tillverkare, som kunde styrka, att hans vara helt eller delvis innehölle svensk ull. I sitt den 14 mars 1917 avgivna yttrande i ärendet ställde sig ämbetsverken emellertid tveksamma mot sådana bestämmelser. Bland de åtgärder till fåravelns främjande, som Kungl. Maj:t i proposition den 10 april 1917 (nr 205) framlade för riksdagen, upptogs icke heller frågan om företräde vid upphandling för statens räkning av yllevaror, som innehölle inhemsk råvara. I skrivelse den 14 juni 1917 (nr 9, punkt 37) i ämnet framhöll emellertid riksdagen, med anledning av de utav de sakkunniga ifrågasatta åtgärderna för vinnande av ökad avsättning av inom landet producerad 13

17 14 ull, att riksdagen ansåge synnerligen önskvärt, att vid inköp för statens räkning företrädesrätt måtte lämnas svensk ull, därest staten icke därigenom skulle erhålla kvalitativt underlägsen vara. Svenska fåravelsföreningen, som bildats för att tillvarataga den inhemska får a veins intressen, hemställde i en år 1921 till Kungl. Maj: t avlåten skrivelse, varöver kommerskollegium och lantbruksstyrelsen anbefalldes avgiva yttrande, om åtgärder i syfte att ull av inhemsk produktion måtte i största möjliga utsträckning vinna användning vid tillgodoseendet av statens behov utav yllevaror. Med anledning härav föranstaltade ämbetsverken en utredning, som gav till resultat, att arméförvaltningens intendentsdepartement redan år 1921 meddelat vissa föreskrifter rörande upphandling utav yllevaror av innehåll, att sängfiltar, hästfiltar, ullgarn och boj, som uppköptes för arméns räkring, skulle innehålla minst procent ull av inhemskt ursprung samt»kommisskläde» minst 10 procent sådan ull. Ämbetsverken, som på grund av uppgifter i centralupphandlingssakkunnigas betänkande III (avgivet den 21 januari 1921) uppskattade den ullmängd, som inginge i statens inrättningars årliga upphandling till 576,710 kilogram, beräknade, att med tilllämpning av de principer, som armén tillämpade för sina uppköp, cirka 132,000 kilogram av denna ullmängd skulle komma att utgöras av svensk vara. Då ämbetsverken ansågo sig icke kunna föreslå en allmän föreskrift om ovillkorligt företräde för inhemsk ull vid statens upphandling av yllevaror, hemställdes, att vissa centralmyndigheter, inom vilkas förvaltningsområden upphandling för statens räkning av textilvaror av ull i större utsträckning förekomme, skulle åläggas att dels i tillämpliga fall tillsvidare följa samma leveransbestämmelser ifråga om användningen av inhemsk ull som arméförvaltningen, dels ock i övrigt verka för ökad användning av svensk ull vid statens inrättningar. Framställningen föranledde emellertid ingen åtgärd (Kungl. Maj:ts resolution den 24 november 1922). År 1927 hemställde fåravelsföreningen i skrivelse till Kungl. Maj:t ånyo, att bestämmelser måtte utfärdas, att vid alla statens verk, som upphandlade yllevaror, svensk ull i största möjliga utsträckning skulle ingå däri. Kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, som i ärendet hörde mera betydande upphandlande centralmyndigheter, anförde i ett över framställningen den 13 december 1927 avgivet yttrande, att ämbetsverken hade det intrycket, att vederbörande myndigheter redan gjorde, vad som inom skäliga gränser vore möjligt för att gynna svensk ull, samt att man måste beakta, att ett önskvärt främjande av svenskullens avsättning icke rimligen borde drivas så långt, att det medförde en kännbar ökning av statsverkets omkostnader för anskaffning av yllevaror. Såsom förhållandena gestaltat sig, ansågo ämbetsverken, att bestämmelserna i upphandlingsförordningen, 29, jämförda med Kungl. Maj:ts cirkulär den 3 mars 1922 angående ökat företräde för svenska varor vid

18 upphandling för statens räkning, i betraktande av den vilja till tillmötesgående i förevarande hänseende, som kommit till uttryck i vissa ämbetsverks uttalanden i ämnet, tillsvidare borde vara tillräckliga för att vid upphandling för statens räkning tillförsäkra den svenska ullen ett berättigat företräde framför utländsk ull. Fåravelsföreningens skrivelse föranledde icke heller då någon åtgärd (Kungl. Maj:ts resolution den 27 juli 1928). De yttranden, som i kommerskollegii och lantbruksstyrelsens sistnämnda utlåtande åberopas, giva såsom nyss antytts vid handen, att vissa upphandlande myndigheter särskilt arméns intendentsdepartement sökt tillmötesgå strävandena att stödja den svenska fåraveln genom att främja uppköp av varor, varuti svensk ull kommit till användning. Det kan emellertid av dessa yttranden konstateras, att icke alla statens upphandlande myndigheter ställt sig lika förstående för denna ur svensk jordbrukssynpunkt ingalunda betydelselösa fråga. Uti ifrågavarande utlåtande framhöll ämbetsverken endast, att de tillsvidare ansåge vid redan förefintliga bestämmelser kunna bero. Av de utredningar, som sedermera gjorts i frågan, torde framgå, att svensk ull visserligen i viss mån användes vid tillverkning av varor för statens räkning, men också, att den svenska ullen å vissa håll mötts med misstroende. Lantbruksstyrelsen kan icke underlåta att framhålla, det detta misstroende i viss mån torde hava varit berättigat, innan åtgärder från statens sida vidtogos till fåravelns främjande, i det att svensk ull, som förr fördes i marknaden, kanske med rätta haft ett mindre gott anseende. Den verksamhet, som staten ävensom svenska fåravelsföreningen bedrivit, har emellertid i stor utsträckning åsyftat förbättrande av den svenska ullens kvalitet. Att detta skett med framgång, torde icke kunna bestridas. Erfarenheten från arméns upphandling synes giva vid handen, att svensk ull numera i avsevärd utsträckning utan olägenhet kan komma till användning vid allmänna inrättningar. Svensk ullproduktion torde, lågt räknat, kunna beräknas till 1,0,000 kilogram per år. Om också en del av denna produktion kommer till användning hos producenterna själva, utgör dock överskottet en avsevärd mängd, vars avsättning i hög grad skulle underlättas, om allmänna inrättningar i allmänhet mer använde sig av varor, varuti svensk ull ingår. En av fåravelns största stötestenar skulle därmed kanske vara undanröjd. En föreskrift om allmänt företräde för varor av svensk ull torde emellertid icke lämpligen kunna meddelas, då svensk ull i regel med fördel endast kan användas i viss utsträckning vid förfärdigande av yllevaror, allt efter de krav som ställas på varorna. Utan olägenhet synes dock kunna föreskrivas, att i vid allmänna inrättningar upphandlade yllevaror svensk ull skall ingå i den utsträckning, som enligt vad 15

19 16 redan anförts befunnits möjligt ifråga om arméns upphandling eller med procent i filtar, boj, ullgarn och strumpor samt med 10 procent i kläde. Av vad ovan anförts torde framgå, att lantbruksstyi elsen finner gällande bestämmelser angående upphandling för statens räkning, såsom de av vederbörande myndigheter tillämpas, icke giva jordbrukets produk:er samma ställning som industrins, och icke heller den hjälp, som jordbruket med rätta borde kunna påräkna, särskilt i det kritiska läge, variiti det för närvarande befinner sig. Vidare synes det otvivelaktigt, att svenska jordbrukets alster i stort sett måste anses utan olägenhet kunna komma till användning vid alla slag av allmänna inrättningar. Då gällande bestämmelser icke medfört avsedd verkan, synes skäl föreligga att vidtaga effektiva åtgärder, varigenom det svenska jordbruket beredes en mera gynnad ställning vid allmänna inrättningars upphandling av olika förnödenheter. Tydligt är emellertid, att möjligheterna för statsmakterna att påverka denna upphandling i för jordbruksnäringen gynnsam riktning är väsentligt olika allt efter de olika slag av allmänna inrättningar, som enligt förestående utredning kunna komma ifråga. Lättast kan frågan givetvis lösas beträffande de rent statliga inrättningarna, då beträffande dessa reglerande föreskrifter i ämnet torde kunna utfärdas av Kungl. Maj: t i administrativ väg. Vad därefter beträffar sådana allmänna inrättningar, som upprätthållas med bidrag av statsmedel, föreligger givetvis möjlighet för statsmakterna att påverka även deras upphandling i här avsedd riktning. Detta torde sålunda kunna ske därigenom, att såsom allmänt villkor för tillgodonjutande av statsbidrag uppställes fordran på att vederbörande inrättning vid sin upphandling på visst sätt giver företräde åt alster av det svenska jordbruket och produkter därav. Hava, såsom här i allmänhet torde vara fallet, grunderna för statsbidrags utgående och åtnjutande fastställts av riksdagen, torde jämväl riksdagens medverkan i någon form erfordras för det här ifrågasatta villkorets införande och tillämpande. På här antydda sätt torde saken kunna ordnas ifråga om alla allmänna inrättningar, som uppehållas med bidrag av statsmedel, och sålunda även beträffande sådana statsunderstödda inrättningar, som tillhöra landsting eller kommuner. Vidkommande övriga landsting eller kommuner tillhörande inrättningar, det vill säga sådana, som icke åtnjuta understöd av statsmedel, möta onekligen vissa svårigheter för genomförande av en motsvarande reglering av dessa inrättningars upphandling. Konstitutionellt sett skulle det måhända icke möta något absolut hinder att på lagstiftningsväg meddela direktiv i ämnet för landstingens och kommunernas allmänna inrättningar att vid sin upphandling av förnödenheter giva företräde åt det svenska jordbrukets alster och produkter därav. Med hänsyn till denna upphandlings stora omfattning och värde i vilket avseende lantbruksstyrelsen hänvisar till vad ovan härom anförts

20 samt den hjälp, som härigenom skulle beredas jordbruket, skulle det ur det svenska jordbrukets synpunkt vara värdefullt, om dylika tvingande direktiv kunde av statsmakterna meddelas. Lantbruksstyrelsen förbiser emellertid icke de betänkligheter, som måste resas mot ett dylikt starkt ingrepp i landstingens och kommunernas självstyrelse och ekonomiska förvaltning. Dessa betänkligheter, som icke kunna utan vidare avvisas, hava föranlett lantbruksstyrelsen att undersöka, huruvida icke samma syfte, åtminstone till någon eller huvudsaklig del, skulle kunna vinnas på andra vägar. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma, skulle den enda framkomliga vägen härvidlag kunna vara, att staten uti förevarande avseende föreginge med gott exempel och reglerade sina egna inrättningars upphandling på sätt här ifrågasatts, och att sedermera från auktoritativt håll, från vederbörande departementschef eventuellt av Kungl. Maj:t, hänvändelse gjordes till samtliga landsting ävensom till de kommuner, där någon upphandling av betydenhet kunde förväntas förekomma, att var i sin stad taga under övervägande, huruvida icke en liknande reglering av vederbörandes egen upphandling vore möjlig genomföra. Givetvis skulle vid denna hänvändelse frågans stora betydelse för det svenska jordbruket och landet i dess helhet närmare belysas och redogörelse lämnas för de statliga åtgärderna på området. Ehuru resultatet av sålunda här ifrågasatta åtgärder icke bör överskattas, så håller lantbruksstyrelsen likväl före, att åtskilligt skulle på den nu antydda vägen kunna vinnas och att förty en dylik hänvändelse till landsting och kommuner bör ske, därest icke en tvångsvis genomförd reglering av ifrågavarande inrättningars upphandling anses möjlig och lämplig. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande böra här ifrågasatta föreskrifter så avfattas, att där Kungl. Maj:t icke medgiver undantag för vissa, för allmänna inrättningars behov upphandlade varor, tillhörande spannmålsslagen eller därav tillverkade produkter följande uppharicllingsartiklar, nämligen mjöl, gryn eller bröd, ärter, kött och fläsk eller därav tillverkade varor inklusive konserver margarinprodukter och färsk fisk skola bestå av uteslutande svensk råvara, samt att ifråga om varor, varuti ull ingår såsom råvara, därav i filtar, boj, garn och strumpor skall ingå minst procent svensk ull och i kläde minst 10 procent sådan vara. Formuleringen av det lantbruksstyrelsen givna uppdraget giver vid handen, att syftet med utredningen icke endast är att utreda, vilka åtgärder, som kunna vidtagas för att säkerställa, att de allmänna inrättningarnas upphandling av lantbruksprodukter förbehålles den svenska produktionen, utan även att undersöka, huruvida icke förändringar i upphandlingen till förmån för ökad användning av lantbruksprodukter må kunna komma till stånd. Att på detta område verkställa en mera fullständig utredning synes