HANDLEDNING OCH PERSONLIG ASSISTANS

Transkript

1 HANDLEDNING OCH PERSONLIG ASSISTANS KIM ANDERSSON Fil kand., Leg. Psykoterapeut, Handledare Hösten 2007

2 Inledning... 2 Handledning Konsultation... 3 Min bakgrund, att ha stått på golvet... 3 Lagen... 4 Personlig assistent, brukare, anhörig... 6 Handledning... 9 Referenser

3 Inledning För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om att handleda personliga assistenter. Jag visste att det fanns något som kallades personlig assistans och att det handlade om att arbeta hemma hos människor med funktionsnedsättning, men mer precist vad arbetet egentligen innehöll, visste jag inte. Samtidigt var det en utmaning med ett nytt arbetsfält och jag tackade ja till uppdraget. Min bakgrund med många års arbete på behandlingshem och min långa utbildning som så småningom ledde fram till att bli legitimerad psykoterapeut, ansåg jag vara grund nog till att kunna göra och samtidigt utveckla själva handledningsarbetet. Vartefter åren gått har assistansyrket förändrats och mitt arbete utvecklats. I samband med min handledarutbildning, fick jag idén att skriva denna artikel. I artikeln vill jag främst lyfta fram behovet av handledning för assistenterna. Men även brukaren kan behöva handledning i syfte att ha en fungerande vardag med assistans. Även anhöriga och administrativ personal kan beröras av, och ha behov av handledning, allt utifrån behovet på den specifika arbetsplatsen. Att det råder olika arbetsvillkor hos olika brukare blev jag snabbt varse och flexibilitet som handledare insåg jag tidigt, vara viktigt. Vad är personlig assistans och vem får den? Handikappreformen trädde i kraft 1/ och har sedan dess reviderats och håller nu (2007) på att omarbetas till en del. Funktionsnedsattas rätt och möjligheter till hjälp och stöd regleras av lagen. I biståndet ingår medel till handledning och utbildning. Handikapporganisationen valde att den funktionsnedsatte skulle kallas brukare och därför har jag valt att i huvudsak använda det begreppet men också begreppet funktionsnedsatt förekommer i texten. I artikeln kommer jag först att kort ta upp skillnaden mellan konsultation och handledning och varför jag valt att använda begreppet handledning i texten. För att få lite bakgrund kommer därefter ett avsnitt om lagen som reglerar assistans, följt av en presentation av mig och min bakgrund. Detta följs av en presentation av assistansyrket, hur det kan vara att arbeta som assistent. Här beskrivs också brukarens och den/de eventuella anhörigas del i den personliga assistansen. Ovanstående är tänkt att leda fram till huvudsyftet med mitt skrivande, nämligen själva handledningen. Hur ser behoven ut? Vad är syftet med handledning? Vilka ska få/ha handledning? Handledarens roll och bakgrund? Extern eller intern handledning? Detta är några av frågorna som kommer att diskuteras och förhoppningsvis leda till nya diskussioner och fördjupning i ämnet. 2

4 Handledning Konsultation Konsultation och handledning kännetecknas av olika processer och man har olika ramar och verktyg för hur man går tillväga. Konsultation är en interaktion mellan två professionella personer konsulten, som är specialist och konsultanden, som ber om hjälp med ett aktuellt yrkesproblem som han/hon anser ligger inom konsultens specialistområde. G. Caplan, en engelsk psykoanalytiker, som till stora delar verkade i USA, utverkade en metod för konsultation som blev känd i Sverige under 1970-talet. I handledning är det definitionsmässigt en person, handledare, som är mer utbildad och erfaren, som handleder en yngre kollega inom samma profession. Jag har dock valt att använda ordet handledning när jag skriver detta, då det är det ordet som mest används och känns igen inom området och på marknaden i stort. Min bakgrund, att ha stått på golvet Under tjugotvå år arbetade jag som miljöterapeut, i huvudsak på två behandlingshem. Ett av dem var för ungdomar, sexton till tjugo år, med psykosociala problem. Det andra är för unga vuxna, tjugo till trettio år, med borderline - psykosdiagnoser. Efter tiden på behandlingshemmen har jag arbetat som familjerådgivare och senaste åren som psykoterapeut och handledare I mitt arbete har jag alltid utgått från den psykodynamiska teorin, jag tycker att det är viktigt att försöka förstå och att lita till processens gång. Att vara professionell är att ha insyn i möjligheter och begränsningar. En institution måste ha behandlingsteorier och då kan man problematisera begränsningarna. Ur teorin kan man arbeta fram en metod, det vi gör. Man måste ha funktionella teorier och utveckla klientorienterade teorier för att utarbeta metoder i behandlingsarbetet. Teorierna ska kunna appliceras på verkligheten och hjälpa till att skapa förståelse för vad det är som händer och varför, för att sedan hitta fram till hur man kan hitta sätt att behandla. När jag utbildade mig till och arbetade som miljöterapeut fick jag lära mig att använda hela miljön i behandlingsarbetet. Man städar, lagar mat, äter, har fritidssysselsättningar mm. tillsammans. Hela tiden försöker man ha ett medvetet förhållningssätt och använder uppkomna situationer i vardagen till hjälp att bearbeta patientens problem. Miljöterapi är ett systematiskt och genomtänkt tillrättaläggande av miljöns psykologiska, sociala och materiella/fysiska betingelser i förhållande till individens och gruppens situation och behov. Avsikten med detta är att främja möjligheter till utveckling, lärande, bemästrande av känslor och svåra situationer, och personligt ansvar. I mitt arbete har jag lärt mig att det finns gränser i yrkesrollen mellan det privata och personliga. Det privata är ej yrkesmässigt, det är inget patienten har nytta av att få information om. Det är svårt att vara miljöterapeut om man inte är personlig. Det som är personligt professionellt är bra för patienten. Om man inte har en klar och medveten professionell yrkesroll måste man söka roll någon annanstans och det blir ofta då på den privata sidan, t.ex. som förälder. 3

5 Att hitta ett språk och ett sätt att kommunicera är mycket viktigt oavsett vilka människor vi möter. Kanske är det ännu viktigare när man som handledare ska försöka reda ut situationer och hjälpa dem som är särskilt utsatta, t.ex. brukare och/eller personliga assistenter. Ofta har assistenterna ingen adekvat utbildning och just därför kan missförstånd och konflikter uppstå. Experthjälp med kulturkompetens kan vara av avgörande betydelse. Som miljöterapeut är man hela tiden i fokus, man är ute på golvet och arbetar. Konflikter och knepiga situationer uppstår ständigt. Att hitta förhållningssätt till patienter, övrig personal, anhöriga och att finna sig i de mest skilda situationer är ett ständigt pågående skeende för alla inblandade. Till det miljöterapeutiska arbetet tillkommer ofta individualsamtal, olika former av gruppsamtal och ibland familjesamtal. Handledning är ett måste och har funnits sedan lång tid tillbaka, både vad gäller miljöterapi, individualsamtal och familjesamtal. Min långa erfarenhet av miljöterapeutiskt arbete och min gedigna teoretiska utbildning, ( fil.kand., miljöterapeut, leg. psykoterapeut och handledare), och kunskap inom det psykoterapeutiska området, gagnar mitt arbete som handledare av personliga assistenter på många sätt. Assistenter ska inte behandla men måste hitta förhållningssätt i vardagen för att klara av sitt arbete. Lagen Detta avsnitt är i huvudsak taget ur LSS och LASS av Bengt Olof Bergstrand. LSS, Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och LASS, Lag (1993:389) om assistansersättning var resultatet av regeringens 1989 tillsatta handikapputredning. Handikappreformen var ett faktum. LSS och LASS trädde ikraft 1/ LSS är en rättighetslag för en viss typ av människor med stora psykiska och fysiska funktionsnedsättningar. Kännetecknande för en rättighetslag är - Definierad personkrets som omfattas av lagen - Beskrivning av de rättigheter (insatser) som personkretsen kan utkräva. - Överklagningsrätt avseende i lagen angivna rättigheter. Grunden för lagarna är en humanistisk människosyn. Människovärdet och respekten för den enskilde individens behov och förutsättningar ska inte påverkas av någon funktionsnedsättning. Personlig assistans ges till den som inte fyllt 65 år och har ett stort behov av hjälp i det dagliga livet. De personer som har personlig assistans och fyllt 65 år får behålla sin assistans men har inte möjlighet till utökad assistans. De får vid behov söka andra insatser från t.ex. kommunen. 4

6 Assistans under 20 timmar i veckan, för grundläggande behov, ansöks till och beslutas av LSS-handläggare i kommunen. Behöver man mer än 20 timmar per vecka (LASS) vänder man sig till försäkringskassan för ansökan och beslut. LSS ska ge en ökad valfrihet för den enskilde och insatserna som hon eller han kan erhålla är tänkta att leda till ett självständigare liv och en ökad integritet. Lagen ska öka jämlikheten vad gäller levnadsvillkor och ge en större delaktighet i samhällslivet. Verksamheten ska grundas på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet. LASS innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel till vissa funktionsnedsatta för kostnader för personlig assistans (assistansersättning). En funktionshindrad person som omfattas av LSS, har enligt LASS rätt att för sin dagliga livsföring få statlig assistansersättning. Huvudprincipen är att assistansen ska vara personligt utformad och knuten till den enskilde individen. Kommunerna har ansvar för att alla som är i behov av personlig assistans faktiskt får sådan, även de som har statlig assistansersättning genom försäkringskassan. Brukaren kan dock välja att själv vara arbetsgivare eller hon/han kan anlita en annan assistanssamordnare än kommunen, och har då ansvar för att fullgöra de åtagande som ligger i arbetsgivaransvaret dvs..bl.a. arbetsmiljön för de anställda, rekrytering av personal och fortbildning samt handledning. Målgruppen som har rätt till personlig assistans är funktionsnedsatta personer med stor och varaktig funktionsnedsättning som behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionsnedsatte och dennes svårigheter. Assistansen ska utformas så att den stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Den funktionsnedsatte ska själv bestämma om i vilka situationer och vid vilka tillfällen hjälpen ska ges. Även barn med funktionsnedsättning omfattas av lagen. Föräldrarna har liksom andra vårdnadshavare ansvar enligt föräldrabalken för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov blir tillgodosedda. För barn med omfattande omvårdnadsbehov och som pga. t.ex. hjärnskada eller annan svår sjukdom har flera funktionsnedsättningar samtidigt, kan personlig assistans ha en avgörande betydelse för ett mer självständigt och oberoende liv. 5

7 Personlig assistent, brukare, anhörig Det komplicerade i arbetet som personlig assistent är att man ska vara den funktionsnedsattes armar och ben och i vissa fall ögon och öron. Assistenten ska göra det som brukaren själv skulle ha gjort om han eller hon inte haft dessa funktionsnedsättningar. Brukaren ska vara delaktig i och bestämma om sin egen vardag. Assistenten ska inte ifrågasätta det brukaren säger eller gör. Brukaren ska få ett praktiskt, socialt och personligt stöd genom assistansen. Han/hon ska själv kunna välja sina assistenter och assistenterna ska vara knuten till en och samma brukare. Brukaren ska vara arbetsledare i sin egen vardag, dvs. han/hon bestämmer själv vilka arbetsuppgifter som ska utföras och när. Kommuner, assistansbolag och de brukare som är egna arbetsgivare har olika former av administrativ organisation, vilka i sin tur påverkar arbetet för både assistenter och handledare. Som assistent ska man inte behandla utan assistera och man har i regel ingen adekvat utbildning för att vare sig kunna behandla eller förstå vad som händer. Man ska vara en personlig resurs för brukaren och kompensera dennes funktionsnedsättning, vara lyhörd och lära sig förstå och följa brukarens intentioner. Arbetet kräver stor flexibilitet och man måste kunna ta egna beslut utifrån allt detta, speciellt i fall där brukaren är helt förlamad och t.ex. har en hjärnskada. Han/hon har i det fallet ingen möjlighet att kommunicera. Vem ska i det fallet förstå och tolka brukaren, dvs. vem har tolkningsföreträde? I arbetet finns också en risk för att som assistent utnyttja, använda och skapa stor bekvämlighet i arbetet. Assistenten/assistenterna kan ta över och skapa en arbetsmiljö som passar dem i första hand, inte brukaren. Arbetssituationen ser olika ut hos olika brukare. Att jobba med ett barn i en familj skiljer sig på många sätt från att arbeta hos en vuxen brukare. En del brukare vill att assistenten ska vara mer eller mindre osynliga dvs. inte vare sig synas eller höras mer än nödvändigt. Andra brukare ser och har sina assistenter som de enda kompisar de har. I båda fallen är det svårt att hitta vilken roll man ska ha som assistent, att vara osynlig är svårt på ett sätt och att vara kanske som den ende kompisen till brukaren är svårt på ett annat sätt. Som assistent är det viktigt att hitta sin roll och aldrig glömma bort att det är ett arbete man utför, även om man ofta har trevligt och blir involverad i en annans liv på ett djupare sätt. Det gäller att kunna och våga sätta gränser om sig själv. Om man inte kan det är det lätt att ta med arbetet hem, dvs. man slutar t.ex. inte tänka på situationer som uppstått under dagen eller man känner skuld för att lämna brukaren ensam. Brukaren ska vara arbetsledare i sin egen vardag och ofta vet brukaren hur han/hon vill ha det med hygien, mat, handling, städning osv. Det är inte alltid detta stämmer överens med vad assistenten tycker och då gäller det att som assistent kunna släppa sitt eget och göra som brukaren vill. Då brukaren inte har eller kan ha en åsikt måste man utarbeta en plan tillsammans med arbetsledning och/eller anhöriga om hur arbetet ska utföras. Ibland handlar det om olika åsikter om t.ex. städning så att det går ut över assistenternas arbetsmiljö och då bör man diskutera med t.ex. närmaste chef. Man måste som assistent kunna ta kritik och tillrättavisningar, men var går gränsen till att man känner sig dålig för att man får ta emot för mycket av brukarens egna problem? Sunt förnuft är bra att ha som assistent, brukar man säga. Men vad är det, vem bestämmer vad sunt förnuft är? Är det sunt förnuft att hindra brukaren att ta ut de sista pengarna på kontot och gå på bio för att sedan vara utan matpengar resten av veckan? Vem ska bestämma? 6

8 Om brukaren t.ex. inte äter, har en ätstörning, hur mycket ska assistenterna lägga sig i bry sig se till att brukaren äter? Och hur blir det att arbeta med den brukaren? Vilket ansvar känner man oavsett instruktioner man fått? Det finns således många svåra situationer att ta ställning till, varje dag i arbetet. Att ta hänsyn till och ibland arbeta med brukarens anhöriga ingår. Är det ett barn som behöver assistans så finns ju föräldrar och syskon där hela tiden. Det blir svårt för alla att hitta sin roll. Assistenten blir en utomstående som ska finnas där och som man ska förhålla sig till samtidigt som assistenten ska hitta sitt förhållningssätt till alla. Hur känns det när barnet blir arg på assistenten? Vilka gränser har assistenten rätt att sätt och upprätthålla? Hur gör man när man t.ex. inte håller med om hur barnet ska uppfostras? Då brukaren är vuxen finns också anhöriga att ta hänsyn till. Det kan t.ex. vara en make/maka eller mamma/pappa. Hur mycket ska assistenten laga mat, städa, tvätta till maken? Om frun inte var handikappad skulle hon då göra alla sysslorna i hemmet eller är det att utnyttja assistenten när han/hon får göra allting. Detta är ytterligheter men frågan väcks i olika sammanhang. När har man som assistent rätt och möjlighet att säga ifrån? Många av de anhöriga kan ha åsikter om assistansen oavsett om brukaren vill det eller inte och man måste komma ihåg att det ofta inte heller är helt smärtfritt att vara anhörig. Man vill t.ex. sitt barns eller sin frus bästa. Skuldkänslor och dåligt samvete förekommer också, ofta mer eller mindre omedvetet och tar sig olika uttryck. Ett barn som nyligen flyttat hemifrån får ofta kämpa för sin rätt att bestämma över hur livet ska se ut och vilka regler som ska gälla. Har man dessutom en funktionsnedsättning kan denna process bli ännu svårare, föräldrar som blir oroliga och har svårt att släppa. Som assistent kan detta många gånger bli påfrestande och man kan känna att man vill stötta brukaren. I en av grupperna jag handlett under lång tid har brukaren bott i egen lägenhet i många år. Föräldrarna har svårt att se brukaren som en vuxen kvinna och brukaren har också problem med att, särskilt i föräldrarnas närhet se sig som vuxen. Flera assistenter har arbetat under lång tid och varit med på handledningen kontinuerligt och vi har diskuterat förhållningssätt bl.a. för att bemöta och stötta brukarens längtan efter och svårigheter med den personliga utvecklingen. Även brukaren som är med på en viss del av handledningstiden kan mer och mer prata om och få förståelse för sina tankar och känslor. Sakta men säkert går hennes utveckling framåt mot att bli en mer och mer självständig individ. En förälder som hälsar på sin son och märker att det är ostädat kan skylla på assistenterna och tycka att det är deras ansvar att se till att det blir städat. Detta kan även gälla vad brukaren ska använda sina pengar till. Ska mamman bestämma eller brukaren själv? Särskilt komplicerat kan det bli då brukaren har den anhöriga som god man eller som förvaltare för brukarens livsföring. Som assistent kan man komma i kläm mellan brukarens och den anhörigas önskemål. I handledning kan man diskutera sådana frågor, assistenterna emellan, och även med brukaren om hur han/hon vill ha det när t.ex. mamma kommer och hälsar på. Oberoende av hur familjekonstellationen ser ut är det viktigt att utforma rutiner för assistansen. Både assistenter och eventuella familjemedlemmar måste hitta förhållningssätt till varandra, och till det faktum att det alltid är en främmande människa i huset. Assistenterna ska veta vad som är rimligt av arbetsuppgifter så de inte blir som ett hembiträde som ska passa upp på alla. Vad är rimligt att anta att brukaren skulle ha gjort om han/hon varit utan sin 7

9 funktionsnedsättning och hur väl överensstämmer det med assistenternas arbetsvillkor? Assistansen ska vara på brukarens villkor och utgå från de egna förutsättningarna. Mycket ansvar för att få vardagen att fungera ligger alltså hos brukaren, att kunna ta initiativ, bestämma mm. I verkligheten varierar denna förmåga. Har man en allvarlig hjärnskada och dessutom är förlamad kan det vara svårt att veta hur saker och ting ska fungera. Vem ska då bestämma? Ofta kan det vara en anhörig eller god man. Ibland är det kommunen eller annan assistansanordnare som utformar rutinerna och även anställer personalen. Många gånger uppkommer diskussioner om vad som egentligen är bäst för brukaren, alla vill vara med och bestämma. Många brukare vet mycket väl hur de vill ha det, andra kan behöva hjälp att ta reda på hur de vill ha sin vardag och vad den ska innehålla. En del har aldrig fått bestämma själva eller fått lära sig vardagliga saker som att städa, tvätta, handla osv. Brukaren ska ha möjlighet att leva som andra i motsvarande ålder så det är naturligt att unga med funktionsnedsättning vill ha assistenter i den egna åldern. Vissa gemensamma intressen kan vara en fördel. Handledning är ett sätt att kunna komma överens och arbeta efter samma linje så att brukaren får en någorlunda kontinuitet i sin vardag. Som brukare måste man lära sig och stå ut med att nästan aldrig vara ensam, detta varierar dock utifrån vilket handikapp man har och antalet assistenttimmar. En del har assistans tjugofyra timmar om dygnet, andra klarar sig själv på natten och några har t.ex. assistans tjugo timmar i veckan. En av svårigheterna man har som brukare är att hitta sätt att tala om hur man vill ha det utan att känna att man måste be om något hela tiden och därmed säga tack ett antal gånger per dag. Att känna det som om man ger order är ett annat sätt. Att brukaren är en människa med precis samma behov som alla andra ska ju vara självklar. Men hur kan brukaren ha ett fungerande sexualliv? RFSU är ett ställe där brukaren kan få råd i den frågan. Assistenter har rätt att säga nej till att assistera t.ex. vid samlag. Frågan vad man som assistent ska och bör göra kommer sällan upp till diskussion. Inte heller brukarna är vana att prata om sitt sexualliv. Att arbeta som personlig assistent är utifrån ovanstående ett svårt arbete. Det är också ett tämligen nytt arbetsområde, där man fortfarande banar nya vägar. Utbildning är inte en självklarhet och länge har arbetet varit ett genomgångsyrke. Det är relativt lätt att få jobb som personlig assistent, utbudet är stort och lönen är låg. 8

10 Handledning Att arbeta som handledare inom detta område innebär att man måste hitta ett språk, att göra saker begripliga på vanlig svenska. Det är man själv som handledare som får hålla ordning på den teoretiska förståelsen, härbärgera och omvandla till begriplighet. Flexibilitet är en ledstjärna inom området. De handledningsgrupper jag har ser olika ut, ibland kan jag under handledningssessionen träffa brukaren själv, assistenterna för sig och sedan alla tillsammans. Ibland är det bara assistentgruppen, enskilda assistenter eller bara brukaren. Gruppens sammansättning kan variera, någon slutar och en annan kommer in, en förälder vill/bör vara med. Att inte ha handledning är mer regel än undantag inom personlig assistansverksamhet. Det finns säkert många förklaringar till detta. En är den relativt korta period yrket har funnits. En annan är traditionen inom vården där det inte är vanligt med handledning för hemtjänstpersonal, undersköterskor, vårdbiträden mm. Kulturen är att inte ha/få handledning. Att ha handledning är något okänt, många gånger både för vårdpersonal och administratörer. Det kan finnas en rädsla för det okända. Den ekonomiska faktorn är inte heller utan betydelse, det kostar att samla personalgruppen för handledning. I assistansersättningen finns dock pengar avsatta till utbildning och handledning. Handledningen ska vara en kontinuerlig resurs och att ha handledning är inte något som visar att man är okunnig i sitt arbete, utan snarare kanske tvärtom. Att ha handledning bara i krissituationer är inte alltid en bra idé. Man kanske inte känner varandra så bra, vanan att prata med varandra i grupp finns inte och en inkallad handledare kan upplevas som en främling som man inte känner förtroende för. Däremot att när det blir kris kalla in en handledare som man har haft en tid och känner förtroende för kan vara mycket bra och underlätta arbetssituationen. Att som handledare komma in som någon slags Messias, för att ordna upp det som hänt, är inga bra förutsättningar. Det är inte handledaren i sig som kan reda ut situationer utan det är ett arbete man måste göra tillsammans. Handledaren kan se saker annorlunda och tillhandahålla verktyg men det är personalen som ska acceptera eller förkasta och lära sig använda dessa verktyg. Handledaren måste ha specifik kompetens för det aktuella området som han/hon ska handleda inom, ha en viss kulturkompetens. Kompetens ska motsvara personalens behov och vad personalgruppen vill ha ut av handledningen. Det är vanligt att ingen haft handledning förut, så man kan som handledare sätta stor prägel på vad innehållet ska vara. De som arbetar som personliga assistenter har ofta ingen vårdutbildning eller erfarenhet av att ha arbetat med människor med funktionsnedsättning och vilka ibland även har psykiska problem. I sitt yrke ska de heller ej behandla utan det som jag ser som det viktigaste är att hitta förhållningssätt till brukaren och dennes vardag, till anhöriga, fritidsaktiviteter osv. Som alltid när man arbetar som handledare är det viktigt att ha klart för sig vad själva uppdraget är. Det relativt nya yrkesområdet kan dock göra det svårt att få en precis formulering, då man på chefsnivå t.ex. inte heller har riktigt klart för sig vad handledning kan innehålla. Olika assistentgrupper har olika behov, mycket varierar utifrån hur t.ex. brukarens funktionsnedsättning ser ut, om det finns anhörig i hemmet eller om det är ett av barnen i en familj som har assistans. 9

11 Frågan om vilka som ska delta i handledningen är viktig att ta upp. Ska det vara assistentgruppen bara? Ska brukaren vara med? Någon på chefsnivå? Vad vågar assistenterna prata om, om någon chefsperson är med? För vems/vilkas skull ska man ha handledning? När jag började handleda för sju år sedan var det mer regel än undantag att gruppen ständigt förändrades, folk kom och gick. Att vara personlig assistent var verkligen ett genomgångsyrke. Tendensen nu är att fler och fler stannar kvar över längre tid, att vara personlig assistent har blivit ett yrke bland andra och specifika utbildningar finns i större utsträckning än tidigare. I arbetet som assistent väcks ofta känslor som behöver verbaliseras, annars är det är lätt att ta med arbetet hem och inte kunna koppla av. Man kanske tycker synd om brukaren och känner skuld för att man själv inte har någon funktionsnedsättning, utan kan leva ett vanligt liv. Många funderingar om man gjort rätt eller fel i vissa situationer kan mala i tankarna. Att känna sig utnyttjad och inte veta om man kan säga nej eller borde ha sagt nej kan vara andra svårigheter man bär med sig. Man kan känna sig arg på brukaren, eller på någon anhörig som man tycker lägger sig i och försvårar arbetet man ska utföra, och kanske går ilskan ut över en egen nära anhörig istället. Gjorde man rätt eller fel? Hur gör de andra? Hur ska man förhålla sig till att brukaren favoriserar alternativt smutskastar en annan assistent? Duger jag som assistent? Om man aldrig får en chans att prata om dessa och liknande funderingar kan de lätt mala ner en, eller så tar man avstånd och slutar sitt arbete. Handledning är en form av vidareutveckling i arbetet, den främjar gruppens utveckling och underlättar kommunikationen mellan brukare och assistenter, mellan assistenterna och mellan assistenter och anhöriga. Det kan vara bra för alla inblandade att från tid till annan reda ut eventuella konflikter och hitta bra sätt att kommunicera med varandra. Som assistent arbetar man ju ofta ensam och träffar sällan resten av arbetslaget. Utbrändhetssymptom, depressivitet eller utagerande av olika slag, kan bli en följd om man inte får reda ut och förstå hur man ska förhålla sig. Handledning kan hjälpa arbetsgruppen till en gemensam förståelse och att känna yrkesstolthet. En assistent jag handledde individuellt fick handeksem ibland och kopplade under tiden handledningen fortgick dessa eksem till hur arbetssituationen blev mer och mer pressad. Eksemen var alltså stressrelaterade. Med ett annorlunda förhållningssätt till sitt arbete och en vaksamhet på hur händerna såg ut kunde hon reglera sitt mående, sätta gränser om sig själv, och bättre utföra sitt arbete. Hon lärde sig att ta på jobbkavajen när arbetspasset startade och ta den av när hon gick hem. Handledning ger utrymme för reflektion som i sin tur ökar förståelsen och ökad förståelse kan i sig minska stress i arbetet. Osäkerhet i arbetssituationen kan däremot förorsaka stress och ge utrymme för destruktiva processer. En grupp assistenter jobbade med en man med funktionsnedsättning som dessutom var mycket svårt sjuk och det blev till slut bestämt att han skulle flyttas till ett vårdhem. Arbetssituationen var pressad. Handledningstillfällena var de enda gånger alla i personalen möttes och användes till avgiftning. Alla fick prata om hur svårt arbetet var, vad som väcktes i var och en och i det hitta sätt att förhålla sig. Först skedde detta i ovisshet om vad som skulle hända med brukaren och dem själva. När det blev bestämt om en förflyttning av brukaren till ett ställe med adekvat medicinsk vård, gällde det att göra ett bra avslutningsarbete samtidigt som assistenterna var tvungna att söka nya arbeten. Som personlig 10

12 assistent har man oftast ingen större anställningstrygghet om brukaren får förändrade villkor t.ex. enligt ovanstående. Att ha ett forum där man kan och får uttrycka även destruktiva känslor gör att man inte behöver agera ut dem. Dessutom får man ofta veta att man inte är ensam om att ha dem. Gruppen gjorde ett bra avslut under några månader, och kunde skiljas från brukaren, varandra och mig på ett enligt dem bra sätt. Begreppen privat personlig professionell är centrala i handledning. I arbetet ska man vara personlig och professionell, inte privat. Att skilja ut vad som är vad, sätta och upprätthålla gränser om sig själv utan att för den skull fungera som en robot gagnar arbetet både gentemot brukaren och övriga assistenter. Hur mycket ska man berätta om sig själv, sin familj, fritidssysselsättningar mm.? Ska brukaren få komma hem och hälsa på om frågan infinner sig? Måste jag göra som de andra assistenterna? Även brukaren måste hitta sätt att kunna ha ett fungerande privat liv trots den oerhörda press som ständig assistans ibland utgör. En del brukare har psykiska problem och det var något som man glömde bort när man skrev lagen. I handledningssituationer kommer det upp beskrivningar om svåra situationer som man som van handledare kan hänföra till mer eller mindre allvarliga störningar. De som arbetar har ingen utbildning eller väldigt sällan erfarenhet när det gäller psykiatri och ska dessutom inte behandla utan assistera. Uppgiften som handledare är att göra assistenternas verklighet mer begriplig, sätta ord på vad som händer och hjälpa till att hitta ett förhållningssätt så att assistenterna kan utföra sitt arbete. Hela tiden måste man som handledare komma ihåg att tänka på hur man uttrycker sig, så att alla kan förstå vad man menar. Att till delar översätta teorin till förståelse i vardagen och själv kunna härbärgera och låta processen leva utan att kunna tala om den. En kvinna som jag handleder arbetar som assistent hos en till henne nära anhörig som har en funktionsnedsättning och allvarliga psykiska problem. Handledningen har skapat ett utrymme för att hitta vägar att förstå, att hitta förhållningssätt och ett sätt för dem att kommunicera så att psykosgenombrotten nästan försvunnit. I det här fallet är det en fördel med det nära släktskapet och att det från början fanns en tillit mellan parterna. Handledningen är och har alltid varit ovärderlig enligt kvinnan. Min erfarenhet är att jag i de flesta handledningssituationer haft stor hjälp av min utbildning till legitimerad psykoterapeut och handledare liksom att jag arbetat med människor med stora psykiska svårigheter. Att hålla mig neutral och inte bli indragen i det som sker mellan personerna är en bra erfarenhet och kunskap liksom att ha ett processtänkande och tillit till processen över tid. Vikten av att vara en utifrån kommande handledare är stor och ger en möjlighet att skapa ett friare klimat utan bedömningar från arbetsgivaren direkt, vilket kan vara fallet när man har en intern handledare. Att säga vad man verkligen känner eller tycker till en person som är anställd inom samma organisation och kanske påverkar vad gäller t.ex. lönesamtal är svårt. Hur mycket ska man lämna ut om sig själv? Kan jag få sparken om jag berättar hur jag känner? Hur duktig måste jag visa mig vara? Ibland kan man behöva prata om chefspersoner, att man kanske känner sig orättvist behandlad och då är det bra att veta, både för handledaren och assistenten, att handledaren inte äter lunch med personen ifråga varje dag. Funderingar 11

13 uppstår säkert även om man har en extern handledare men är tror jag lättare att prata om och förhålla sig till efter hand. Att vara intern handledare kan också vara svårt, ibland måste man sitta på flera stolar samtidigt och lojalitetskonflikter kan uppstå. Avslutningsvis vill jag nämna att det kan ta lång tid innan en grupp av assistenter värdesätter handledning. En avvaktande hållning och viss skepsis finns oftast till en början. I en av de första grupperna jag hade, tog det cirka 1 ½ år innan de riktigt kom in i vad de kunde använda handledningstiden till. Jag kände mig många gånger icke behövd och utanför. Vi glesade ut våra träffar och då saknade de dem och det vi faktiskt gjorde. Deras behov blev mer tydligt för dem själva och sedan dess har vi haft regelbundna träffar och även en del krismöten, under lång tid. Vartefter åren gått och assistansbolaget gjort organisationsförändringar och personal, både i administrationen och i assistansen, bytts ut är det jag som handledare som varit densamma och i mycket stått för tryggheten för både brukaren och assistenterna. Efter sju år flyttade brukaren till en annan del av landet och vi hade en summering av vår tid ihop. Många av assistenterna hade arbetat i flera år och de menade att de aldrig skulle ha gjort det om inte de haft tillgång till handledning och påtalade vikten av att den fungerat så bra. Även brukaren var mycket nöjd och bjöd in mig att ha en dag med hennes nya assistenter för att så ett frö och föra traditionen vidare. För mig är det alltid spännande och utmanande att möta en ny grupp och att försöka hitta de gemensamma vägarna vi ska gå och numera vet jag att det kan ta tid innan vi hittar dem. November 2007 Kim Andersson Fil. Kand., Leg. Psykoterapeut, Handledare Referenser Bergstrand Bengt Olof (2003). LSS och LASS-stöd och service till vissa funktionshindrade. Höganäs:Bokförlaget Kommunlitteratur Boalt Boetius, S & Ögren M-L (2003). Den lilla gruppen som forum för lärande. Smedjebacken: Mareld och Ericastiftelsen (andra reviderade upplagan). Ekstein R & Wallerstein R S (1977). Handledning och utbildning i psykoterapi. Borås: Natur och Kultur. Melin Emilsson, U. (2004). Handledning och lärande i äldreomsorgens vardag. Lund: Studentlitteratur Gordan K. (1998). Psykoterapihandledning inom utbildning, i kliniskt arbete och på institution. Borås: Natur och Kultur (andra utgåvan). 12