Nästa kontakt med datortekniken kom när jag fick gå en kurs på programmering av BESK som då varit i drift en tid. Kan det ha varit 1955?

Transkript

1 MINA DATAMINNEN Författare Lars Persson LP Jag är född 24. Far var sergeant på KA1 i Vaxholm och lyckades med sin minimala lön bekosta mina studier tills jag blev civilingenjör i elektroteknik på KTH Dagens föräldrar med enormt mycket högre levnasstandard säger sig inte klara något sådant, så ungdomarna sitter där med höga studielån. Tack far och mor! Som nyutexaminerad fick jag jobb på Svenska Radiobolaget där jag var en liten kugge i den verksamhet som satte upp den första biltelefonen som kunde ringa via televerkets fasta nät utan hjälp av operatör. Det var omkring 1951 eller 52. Sändaren stod i vattentornet på Mosstorp, Lidingö. Radioenheten i bilen fanns i en låda så stor som en mindre resväska. Därtill kom en något mindre reläbox. Den första kontakten med datorer var att jag fick se BARK i funktion. Det var en relämaskin som stod och räknade kulbanor för marinens räkning på Drottninggatan 95 (Gamla Teknis) med hastigheten 10 additioner per sekund. Jag minns att man hade bekymmer med hållfastheten i stativen. De var beräknade för slumpmässig trafik. När man nollställde alla register samtidigt var kraften från alla de små reläankarna tillsammans tillräckligt stor för att så småningom orsaka sprickor längst ner på stativen! Nästa kontakt med datortekniken kom när jag fick gå en kurs på programmering av BESK som då varit i drift en tid. Kan det ha varit 1955? BESK var Sveriges första elektroniska dator. Den hade utvecklats av matematikmaskinnämnden under ledning av Erik Stemme. Stemme och hans medhjälpare flyttade senare över till ÅTVIDABERG FACIT där de byggde först en förbättrad version kallad FACIT EDB och senare en transistorbesk. Läraren på min programmeringskurs framställde några för mig helt nya tankegångar på ett mycket begripligt sätt. Jag glömmer aldrig när jag första gången insåg att de hela talen inte alls naturligen var uppdelade i grupper om 10. De följer varandra som pärlor på en tråd och alla pärlorna har samma färg. Det finns ingen gruppindelning. Det där med att fira 50 år för att det är hälften av 100 är ju inget annat än ett påhitt som beror på vårt sätt att skriva siffror. Babylonierna firade nog 60 om dom levde så länge. Om man tvunget ska fira något liknande skulle jag hellre välja 32 eller 64. Hundra skrivs decimalt med ynka två nollor medan 64 binärt är en etta med sex nollor efter. Binära tal skriver man enklast hexadecimalt. Jag har med besvikelse sett hur man anger adressen till en server muförtiden. Adressen består av fyra Bytes med åtta bitar i varje. Man skriver det som fyra decimala tal med punkter emellan i stället för att skriva åtta hexadecimala siffror. Det sista sättet är extremt mycket lättare att översätta till binärt, något som man ofta behöver göra. Det finns kanske någon anledning men jag inser inte vilken det kan vara. Vi lärde oss ren maskinkodning, vi hade inte ens en assembler. Jag blev programmerare på ÅTVIDABERG FACIT1957. De hade en av sina FACIT EDB stående på Karlavägen vid Jungfrugatan. Den användes som servicebyrå. Man fick komma dit med sitt program och köra det mot en avgift.

2 Det kom snart en Alglol kompilator. I reklamen berättade man att den hade fördelen att man kunde skriva hur komplicerade program som helst. Vi programmerare ansåg att den hade nackdelen att man kunde skriva hur komplicerade program som helst. Det påstås att någon av de få som då lärde ut programmeringskonsten hade satt upp ett pris i form av en flaska Whisky till den som först fick sitt första program att gå igenom felfritt vid första testkörningen. Efter ett år sägs det att flaskan fanns kvar. Det var många som tog hårt åt sig av att maskinen pekade på var de skrivit fel i koden. Det blev till en prestigefylld kamp. Andra acepterade att det inte ligger i människans natur att alltid skriva precis rätt. Algol försvann helt så småningom. Det fanns redan då både Fortran och Kobol men vi hade inte de språken. Algol påminde kanske mer om Pascal som kom lite senare. Vi fick lära oss att datorn gör som vi säger men inte som vi menar, till skillnad från en bra sekreterare som gör som vi menar men inte som vi säger. Numera har vi ju Windows som varken gör som vi säger eller som vi menar. Det var nog 1960 som jag erbjöds att leda datacentralen på Karlavägen med villkor att jag också skulle lära mig att reparera maskinen om den gick sönder. Det gjorde den. Med 2700 elektronrör som klarade driftstimmar i medeltal så hade man flera fel per dag. Med schemat i ena handen och oscilloskopets probe i den andra stod man där vid dom öppna skåpsdörrarna i 10-gradig blåst från kylmaskinen. Jag fick lite hånfulla miner när jag mitt i sommaren tog på mig pälsmössa och vinterkappa, men snart var det flera av medhjälparna som gjorde likadant. Det bästa verktyget som fanns för att leta fel i datorn det var en dator. Man hade en sådan, men den var ju trasig. Samma förargliga situation som när man har knutit ett snöre i "ögat" på en sax och vill klippa bort snöret. Man har en sax men den klarar det inte. Det var en härlig utmaning att trots detta kunna sätta ihop program som gick att köra och som fick maskinen att avslöja var felet låg. Jag läste senare en science fictionbok av Isaac Asimov som hette Jag Robot. Där förekommer en robot som råkat bli felprogrammerad så att den var farlig men som också försökte dölja detta. Den gömde sig bland ett antal i övrigt identiska men "friska" robotar. Författaren har precis förstått vår situation när han beskriver hur man fick roboten att avslöja sig. Asimov var astronom, inte datortekniker. Jag upptäckte snart att maskinen var förbluffande enkelt uppbyggd. Den bestod till allra största delen av tre enkla byggblock med högst två elektronorör i varje. Ett sådant byggblock kunde utföra någon av de logiska funktionerna OCH, ELLER och INTE. Tillsammans med ett tåg av klockpulser som såg till att detaljerna i en instruktion utfördes i rätt ordning var de sammanbyggda på ett logiskt och förutsägbart sätt. Resultatet blev till denna science fictionartade mastodont som fyllde ett rum på 50 kvadratmeter. Dagens tekniker ler lite medlidsamt när man berättar att den kunde göra instruktioner per sekund. Den hade ett arbetsminne som var gånger mindre än vad våra hemdatorer numera kan tänkas ha. Ändå räckte det för nästan alla de program vi hade, bara några få behövde lagras på trumminnet som var fyra gånger så stort som arbetsminnet. Det är intressant att jämföra dess instruktionsrepertoar med dagens processorer. Den hade praktiskt taget allt vad vi ser ännu i dag. Det enda som saknades var en avbrottsfunktion. En

3 sådan fungerar så att processorn kan hålla på med något annat medan en yttre enhet gör färdigt det den blivit ålagd. När den är klar säger den till och processorn övergår till att ta hand om dess data. Den här maskinen stod och väntade tills enheten var klar. Avbrottshanteringen var nödvändig för att dagens operativsystem skulle börja utvecklas. Det byggdes fyra sådana maskiner varav en stod en tid i Dysseldorf. Det fanns också en nästan idenntisk maskin i Lund (Siffermaskinen i Lund = SMIL) och en hos SAAB i Linköping. Den hette visst SARA. De var mycket lika BESK, kanske var de identiska. År 1964 flyttade jag till SAS där man var på väg att införa databehandling i reell tid som det hette. I dag skulle man kanske använda orden interaktiv databehandling. Det man som utomstående först tänker på i det sammanhanget är möjligheten att boka passagerare direkt mot en aktuell fil som visar antal lediga platser per flight. Jag har sett en underbar föregångare i SAS New York. Man ansvarade bara för de flighter som lämnade New York och det rörde sig om två maskiner per dygn. Försäljningen tilläts förutsätta att det fanns gott om plats såvida inte annat meddelats. Varje bokning följdes upp med ett teleprintermeddelande där även passagerarnas namn angavs. Teleprintern var försedd med en stans så att den kunde överföra informationen till en hålremsa. Remsans innehåll överfördes på bokningscentralen till ett hålkort som stoppades in i ett fack i ett stort skåp. Varje fack var märkt med flightens nummer och datum och rymde så många hålkort som det fanns platser på den flighten. När ett fack såg fullt ut så räknade man antalet hålkort och sände en varning till alla försäljningsställen och berättade hur många platser som fanns kvar. När flighten sedan skulle iväg tryckte man en passagerarlista av korten. Det fanns emellertid många andra tillämpningar på SAS som tvingade fram en effektiv databehandling av interaktiv typ. En sådan var incheckning av passagerare och en annan var vad som kallades vikt och balans. Det sistnämnda handlade om att planet skulle ha rätt mängd bränsle (för mycket blev för dyrt och för lite var självklart farligt). Det fick inte lastas för tungt, men det måste också lastas så att det balanserade på vingarna just när det lyfte. Det här arbetet gjordes förr manuellt, men var både tidsödande och besvärligt. En tredje tillämpning gällde operativ planering. När det blev dimma i Köpenhamn och många plan dirigerades till Oslo eller Stockholm hade man inga maskiner att sätta in till de väntande passagerarna i Köpenhamn. Man saknade också besättningar till flera av maskinerna i Oslo och i Stockholm - de fanns ju också i Köpenhamn. Då gällde det för den operativa kontrollen att ta rätt beslut. Det rörde sig om stora pengar och det var högst önskvärt att få hjälp av en dator. Det fanns en minst lika viktig tillämpning som hette flygplansunderhåll. De flesta flygpassagerare anar nog inte hur enormt mycket ansträngning det läggs ner på flygsäkerhet. Flygplansunderhåll är en del av dettta. I en bil har man ett antal instrument som sitter där tills bilen skrotas. Det är mycket ovanligt att ett instrument byts ut. I ett flygplan finns det ett stort antal komponenter - inte bara instrument - som byts efter fastställt antal gångtimmar för att genomgå kontroll och för att man ska kunna införa modifieringar i enlighet med tillverkarens föreskrifter. Varje komponent har ett individuellt nummer och man är skyldig att hålla reda på vilka

4 modifieringar som gjorts, antal gångtimmar, vilket flygplan enheten sitter i mm. Man går ännu längre i uppföljning som t ex att man håller reda på vilka detaljer som tillverkats samtidigt. I några fall har man därigenom kunnat avslöja att de hade någon gemensam svaghet som uppstått vid tillverkningen. SAS har stora verkstäder och rigorösa bestämmelser om underhållet. Det var angeläget att skapa system bl a för planeringen. SAS byggde upp sin centrala dator i Köpenhamn med hjälp av Univac. Jag blev medlem av ett arbetslag som utarbetade metoder för att bygga säkra datahallar. Redan omkring 1967 tvingades vi byta en huvudströmbrytare i elförsörjningen. Det tog oss en timme när väl centralen kunde göras spänningslös. Men det behövdes sex timmars stopp totalt därför att filerna måste dumpas före stoppet och laddas in efteråt. Vi gjorde arbetet en natt mellan söndag och måndag. Vi försökte efteråt få reda på vad det hade kostat för våra användare. Även om aktiviteten i Skandinavien var obetydlig vid den tiden på dygnet så fanns det aktivitet i New York, Chicago, Los Angeles och Tokyo. Bankok klarade sig visst. Vi fick ingen pålitlig siffra, men det lilla vi fick fram fick oss att dra andan. Vi gjorde något som vi borde gjort från början nämligen utarbeta en policy för hur man skulle bygga för att det skulle bli en driftsäker installation. Vi kände inte till något annat flygbolag som gjorde så och sådana tankar dök inte upp i facklitteraturen förrän flera år senare. Därmed inte sagt att vi var tongivande, bara att vi var tidiga. Här ett axplock av några viktiga punkter. Vår datorhall växte med minst 20% per år så ett krav var att den skulle kunna byggas ut utan att maskinerna stannades. En annan punkt vi satte upp var att varje komponent i installationen för såväl el som kylning skulle kunna bytas ut eller repareras utan driftsstopp för datorerna. Kostnaden för såväl dessa åtgärder som för övriga säkerhetsåtgärder skulle vägas mot den troliga kostnaden vid ett stopp och mot sannolikheten av att stoppet inträffade. Anslag för kostnaden av säkerhetsåtgärder skulle sökas enligt fastställda rutiner. Beslut om att inte införa en säkerhetsåtgärd skulle fattas av den nivå i företaget där man hade befogenhet att besluta om det belopp skadan skulle kunna kosta. (Vissa frågor hamnar därigenom hos direktionen eller styrelsen.) Vi anade inte hur besvärliga de två sista punkterna skulle visa sig vara att efterleva. Säkerhetsåtgärder påminner om ett omvänt lotteri. Vinsten är ersatt av en avsevärd kostnad och lottsedeln motsvaras av att man kan köpa sig fri genom att införa ett skydd. Svårigheterna att finna en vettig balans mellan risker och skydd är många. Det kan vara mycket svårt att få fram vad ett datorstopp skulle kosta. För kortare stopp av någon timmes varaktighet beror det kraftigt på vad som pågår just då, för längre stopp är det många faktorer som spelar in. Ett exempel får illustrera. Jag minns ett strömavbrott i

5 mellansverige (och därmed i Stockholm) på 10 timmar. Datorcentralen i Köpenhamn var inte berörd men kommunikationsdatorn i Stockholm som betjänade praktiskt taget hela Sverige för vår del den stannade för att vi inte hade någon reservkraft. Efteråt frågade jag försäljningen vad det kostat. Svar Kr, en struntsumma. Varför det? Jo alla andra flygbolag hade också strömavbrott så ingen konkurrent kunde boka passagerare. Nåja, det fannas andra användare också så vi fick till slut en diesel. Man tänker kanske att årskostnaden för ett skydd inte får vara högre än medelårskostnaden för skador. Det är fel. Redan på den privata nivån är man villig att betala en högre premie för brandförsäkring av villan än vad försäkringsbolaget har i utgifter för skador. Försäkringsbolaget lever av skillnaden och försäkringstagaren är skyddad från katastrof. Oviljan att ta en hög kostnad som drabbar slumpvis kallas risc aversion och det finns en hel del litteratur om det. Hur mycket mer företagsledningen i ett större företag vill betala för skydd beror på skadebeloppets storlek men också på den aktuella situationen t ex vad gäller likviditet. För att man ska hitta den bästa balansen mellan risker och skydd fordras det alltså att man har en viss kommunikation i dessa frågor mellan konstruktörer och företagsledning. Det hade vi inte. Det här ser ut som om jag ville framföra en offentlig klagan på SAS så jag skyndar mig att påpeka att SAS snarast hade ovanligt korta och väl fungerande order- och rapportvägar. Jan Carlzon "rev pyramiderna" något som hade en utomordentligt god verkan på företagets resultat. Jag nämner bekymret därför att jag tror att det här med säkerhetsgruppernas kanaler till företagsledningen (eller brist på sådana) är ett gemensamt problem i våra större företag. Kanske var våra belopp så små att de kunde försummas vid sidan av beloppen till flygsäkerhet och flygplansunderhåll. Eller kanske var det så att vi fick de svar vi efterfrågade implicit i Jan Carlzons anda: "Handla så som ni anser det bäst för företaget, vi litar på ert omdöme". I några få fall avstod vi från skydd. Vi byggde aldrig något bra åskskydd. Vi visste nog för lite om åskskydd, men det visste vi inte. Vi borde kanske anlitat en expert men i så fall någon som inte var knuten till en firma som sålde åskskydd. Ett åskskydd består inte bara av en pinne på taket och en kopparledare ner till jord. Det skulle inneburit flyttning av kablar och nedgrävning av skyddsledare som måste anslutas till armeringen, för att inte tala om en otrolig mängd överspänningsskydd. Det hade nog ändå inte blivit ett fullgott skydd eftersom det måste byggas in i efterskott. Vi borde i enlighet med vår policy ha sänt in en investeringsansökan med följande inledande text: "Härmed översändes kalkyl för inrättande av åskskydd med anhållan att den måtte avslås". Det gjorde vi aldrig. Så vi fattade besluten själva, troligen med resultat att vi byggde för bra ibland. Åskskyddet däremot var nog för dåligt En del av lösningarna var okonventionella. Vi byggde alltid i form av standardiserade moduler såväl i datorlokaler som i utrustning för el och kyla. En kraftmodul var på 1000 kva med tre dieslar om 300 kva för reservkraft. När vi började hade vi två reservkraftsdieslar. När jag lämnade SAS femton år senare fanns där 13 stycken. På det sättet kunde vi skjuta upp investeringar tills vi behövde utrustningen. Med tre reservkraftenheter per transformatorstation och lite knep hade vi tillräcklig reserv även om något aggregat vägrade att starta eller

6 var på service. Dessutom var dieslarna av den största typ som tillverkades i stora serier för lastbilar. Nästa storlek var specialbyggda fartygsdieslar och de var mycket dyrare per hästkraft. Vi hade ofta besök av våra motsvarigheter på andra flygbolag. Jag minns två typer av kommentarer. Det ena var: "Jaså ni har löst det där problemet på det sättet! Det har ingen annan gjort, det ska vi prova". Den andra var: "Jaså ni har löst det där problemet på det sättet! Det har ingen annan gjort. Det tänker vi inte försöka." Vi hade nära samarbete med de stora flygbolagen i USA - på försäljningssidan stred man på kniven om passagerare, men i varje fall på datasidan var dörrarna öppna på bägge sidor. Det var dock ingen som visste riktigt hur man skulle bygga en stor anläggning så att den blev drifttssäker och misstagen var många. Ett exempel får belysa svårigheterna: Ett flygbolag hade ordnat så att man hade elförsörjning från två olika elbolag via kabel. I USA var inte bolagen hopkopplade som dom var och är hos oss så redan det var en slags reserv. Dessutom hade man två fartygsdieslar med tillhörande generatorer installerade. Var och en av dem kunde försörja datorhallen inklusive kylanläggningen. Jag uppskattar att varje motor kunde ge över 5000 hästkrafter. I princip var det hängslen och livrem även till overall. Så en dag blev det strömavbrott från bägge leverantörerna samtidigt. Det gjorde inte så mycket för den ena dieseln startade automatiskt och tog över. Tyvärr la den av efter bara någon minut. Det var ju förargligt, men den andra dieseln startade villigt och tog över. Den la också av!! Varför? Jo man hade inte allt bränslet inne i maskinrummet (helt vettigt) utan bara en mindre tank som fylldes från det stora bränsleförrådet på (eller under) gården. Tyvärr hade man snålat lite och bara gjort en sådan dagtank för bägge maskinerna och det var lite kondensvatten i botten på den. Ett annan incident som vi själva råkade ut för var när en fredag eftermiddag en man från vattenverket kom in och sa att han skulle stänga vattnet för oss nästa dag i ett par timmar för han måste byta huvudkranen ute i gatan. Jag vill minnas att vi gjorde av med en kubikmeter vatten på en timme i kyltornen till kylanläggningen (det var i alla fall stora mängder) och det här kunde resulterat i många timmars stopp på synnerligen olämplig tid på dygnet. Vi hade dock sparat några tiotal kubikmeter kallt vatten i stora tankar som reserv om kylmaskinerna skulle krångla totalt. Det kunde vi nu använda och lyckades klara oss igenom situationen, dock med en oväntad konsekvens. Vattentankarna låg nedgrävda på gården mellan byggningarna. De låg under grundvattennivån. När vi tömde dem så flöt dom upp och bucklade till asfalten. Vid ett tillfälle ombads jag installera avbrottsfri kraft på en datorcentral i Maputo i Mocambique. Det var SIDA som hjälpte deras flygbolag att få igång en dator för bokföring. Det var en säregen upplevelse att se deras försök att ta steget från den nivå vi kanske hade för hundra år sedan och gå till modern teknologi i ett steg. Jag minns att jag hade glömt att skicka ner fyra bultar med M4 gänga och som kunde vara ett par cm långa. "Vi går till en järnaffär och köper några" föreslog jag. Oförstående blickar. Det fanns ingen järnaffär i Maputo. Vi fick gå en del kurser som inte hade direkt samband med datorer och teknik. Även om det är lite vid sidan av så vill jag berätta om en aha-upplevelse från en sådan kurs.

7 Vi delades in i grupper och fick till uppgift att bygga en bro av tidningspapper med hjälp av sax och tape. Efteråt skulle alla samlas och enas om vilken grupp som byggt den bästa bron. Broarna skulle värderas med hänsyn till hur stabila de var, hur långa de var och hur vackra de var. Vår grupp hade byggt en rörbro som var över två meter lång. Vi argumenterade länge, men kunde inte bli eniga om vilken bro som skulle vinna. Till slut sa en av deltagarna: "Vår bro är mycket vackrare än vad eran är lång!" Vi förstod läxan. Man kan inte bedöma något med hjälp av flera kriterier om man inte har något slags poängsystem eller något annat sätt att säga hur viktig en viss egenskap är. Man kan inte springa så långt som möjligt på kortast möjliga tid och man ska misstro politiker och andra försäljare när de erbjuder högsta möjliga kvalitet till lägsta möjliga kostnad. Självklart när man fått det påpekat. Jag gick i pension i början av 80-talet men fortsatte som konsult och skrev en bok om driftssäkra datorhallar som Vasakronan gav ut. Jag var också projektledare för en ombyggnad av elsystemet i vissa datalokaler hos SAAB i Linköping. Jag har inte velat släppa programmeringen. Min favorit var dbase och senare den betydligt bättre Foxbase. De är databashanterare med ett enkelt högnivåspråk påminnande om Cobol och med allt man behöver för en databas. Efterföljaren Visual Foxpro har jag också men den las ner innan den var användarvänlig. Nackdelen med Foxbase är att den körs under DOS. Den är så gammal att den inte har stöd för musen och har dessutom nackdelen att windows och DOS använder olika koder för bokstäverna (codepage som det heter). På gamla FACIT EDB hade vi full komtroll över alla detaljer i datorn ner till minsta bit. Det har jag inte alls numera och känner mig utestängd. För några år sedan kunde jag se vad det verkligen stod på disketten, det kan jag inte längre. Det måste ju finnas sådana verktyg men jag har inte hittat dem eller också är dom svåra att lära sig. Jag skulle vilja överbrygga problemet med code page men vet inte hur man gör nu för tiden. Jag har skrivit ett bokföringsprogram i Foxbase. Jag använder det själv och hjälper dessutom två söner och ett barnbarn med bokföring. Jag kunde för en ganska ringa kostnad ha köpt ett färdigt system, men det här var mycket roligare. Dessutom medför det vissa fördelar. Man kan t ex lätt kan ta ut de rapporter man behöver. Jag började för årtionden sedan att försöka dokumentera min släkt genom att skriva ner namnen på ett ark A2. Jag såg snart att det var inte bara en enda trädstruktur utan två. En uppifrån och ned och en annan nedifrån och upp. Det blev så rörigt när jag försökte rita det. Det var en rolig utmaning att göra ett datorprogram i stället och det var faktiskt inte så svårt. Det tar inte emot bilder, men jag har så få bilder från 1800-talet så det gör inget. Excel trivs jag också med för enklare uppgifter som inte är i behov av någon databas. Tillhörande Visual Basic har jag fått till att visa upp någon enstaka user form någon gång men ofta får jag beskedet "Syntax error" när jag försöker. I något fall har jag kunnat kolla att jag skrivit exakt som det står i läroboken jag har. "Vadå för fel" frågar jag datorn. "Det tänker jag inte tala om" svarar den. ASSIST klarar jag inte alls trots att jag har ett visst begrepp om grunderna i SQL.

8 Jag har ritat mycket med en gammal version av AUTOCAD som kördes under DOS. Den är hjälpsam och användarvänlig. Tyvärr hände det något när jag bytte dator. Den gillade inte den nya datorn och ville inte heller den tala om varför. Hjälpavsnitten och anvisningarna som finns både hos Foxbase och Autocad är utomordentliga. Motsvarigheten hos Windows har aldrig kunnat svara på något jag frågat om. Jag har hört av mina vänner som använder Windows att dom anser detsamma. Den nyare versionen av AUTOCAD under Windows har jag provat hos en granne som hade den, men den var knöligare. En detalj som var utmärkt i Autocad men som jag saknar i moderna program under Windows är möjligheten att ångra sig. Vanligen finns den möjligheten men ibland tas den bort temporärt. Ett exempel: Jag har ett program som avkräver mig ett kodnummer när jag startar det. Ibland händer ingenting när jag skriver in numret, det brukar komma upp stjärnor för varje siffra när allt går som det ska. Eftersom något är fel försöker jag ta mig ur för att starta om programmet. Då kommer det en user form med bara alternativen JA och NEJ. Där står en text på engelska om vilka hemska saker som skulle hända om jag tryckte JA. Det står ingenting om vad som skulle hända vid ett NEJ. Jag förstår inte vad jag blir hotad med och misstänker att det andra altarnativet nog är ännu värre så jag får panik och stänger av strömmen för datorn. Jag saknar också möjligheten som DOS hade att i alla lägen kunna printa det som står på skärmen. Jag köpte en ny programvara nyligen men för att använda den måste jag intyga att jag läst igenom och godkänt något slags avtal. Det var långt och skrivet på advokatengelska. Jag begrep inte mycket men hade väl kunnat tragla mig igenom det om det hade gått att få ut en hardcopy som jag kunnat läsa i lugn och ro. Det gick inte. Nu var jag tvungen att hoppas att där inte stod något om att jag skulle betala tio dollar varje gång jag startade programmet. Den som bestämde att man måste klicka på START för att stänga av Windows har en annan sorts humor än jag. Avslutningsvis har jag två avskräckande exempel från dagens databehandling som jag vill kommentera. Den ena handlar om att min fru skadade en nackkota och fick gå med en stödkrage i flera månader. Vi har andra krämpor också så vi fick förmånen att var och en av oss fick städhjälp en gång per månad. Det kostade dock en del och efter en tid när hustrun blivit bättre sa vi att vi skulle försöka klara oss med en gång var fjärde vecka, således att var och en fick hjälp var åttonde vecka. Vi ville helst inte att en av oss skulle avstå helt eftersom det troligen skulle vara lättare att gå tillbaka till ursprunglig mängd hjälp om vi redan hade ett godkännande på att vi behövde sådan. Vi ringde till kommunen och föreslog att var och en av oss skulle få hjälp var åttonde vecka. Nej det gick inte för de kunde inte sända en faktura var åttonde vecka, datorn tillät inte det. Vi föreslog då att vi skulle få en faktura var fjärde vecka men med halva priset. Nej datorn kunde bara fakturera det vanliga priset så en av oss måste avstå helt.

9 Det andra exemplet gäller Word for Windows där jag ibland skriver tabeller och annat som inte är text av den här typen. Jag har stängt av autokorrektionen för jag behöver den inte. När jag börjat på en tabell dröjer det bara ett par rader innan det kommer en gul ruta uppe till höger som säger att "Autokorrektion behöver en fil som inte finns inläst. Kan vi läsa in den nu?" Innan jag sett rutan i fråga har jag hunnit skriva ett antal ord eller siffergrupper, men de har datorn ignorerat. Jag svarar NEJ. Några rader senare "Autokorrektion behöver..." Svar NEJ! Det tar en stund att komma igång igen efter avbrottet, men tre rader senare "Auto..." Svar NEJ NEJ NEJ! Det tycks inte finnas något sätt att bli av med fyrkanten. Jag har stängt av allt som går. Nu till kommentaren. Vem är det som bestämmer - vi eller datorn? Jag minns en detalj ur Chaplins berömda film Moderna Tider. Chaplin blir matad av en maskin som ger honom soppa och som torkar honom om munnen efter varje gång. Maskinen går sönder och kastar soppa i ansiktet på honom och torkar omsorgsfullt efteråt. Skrattet fastnar numera i halsen och jag ser framför mig vad mina barnbarn kan få uppleva. De har om trettio år självklart en robotuppassare. Roboten lagar maten och sätter fram den. När ättlingen går ut i hallen för att hämta ett piller ur kavajfickan så tar roboten tallriken, kastar maten bland soporna och lägger tallriken i diskmaskinen. På förebråelserna svarar den "Husse du vet mycket väl att jag ska ta ut maten när du gått från bordet". Kravet att få en ny portion bemöts med "Nej husse, du har redan fått din mat" Vart är vi på väg?