INNEHÅLL. Förord. Karta. Valley of Fire State Park. Mono Lake och Eastern Sierra. Death Valley National Park. Vermillion Cliffs National Monument

Transkript

1 INNEHÅLL Förord 5 Karta 6 Valley of Fire State Park 8 Mono Lake och Eastern Sierra 22 Death Valley National Park 34 Vermillion Cliffs National Monument 46 Antelope Canyon 60 Hoodoos i närheten av Page 68 Canyonlands Nationalpark - The Needles 74 Canyonlands Nationalpark - Island in the Sky 88 Capitol Reef National Park 100 Grand Staircase of Escalante National Monument 112 Bryce Canyon National Park 126 Zion National Park 132

2 FÖRORD Välkommen till en resa i Canyonland. Under fem års tid gjorde jag ett antal höstresor till ökenlandskapen i sydvästra USA, där jag främst besökte Utah och Arizona men även några platser i Nevada och Kalifornien. Den här delen av Coloradoplatån med huvudsaklig utsträckning i Utah och Arizona kallas ibland Canyonland och därifrån kommer titeln på min berättelse. I den här boken kommer vi besöka ett urval av alla de platser jag varit på under mina fotoresor. Naturen här är fantastisk med sandsten i osannolika former och färger, vilken formats av väder och vind under miljontals år. Lägg därtill de vackra träd, djupa kanjoner, sanddyner och storslagna vyer man kan hitta. Man skulle kunna ägna en hel livstid åt att utforska och fotografera i det här området. När jag kom hit första gången 2010 visste jag inte riktigt vad som väntade och jag blev nästan lite överrumplad av hur häftig naturen kan vara. Sedan dess har min fascination för ökenlandskapet bara ökat. Jag har rest tillbaka flera gånger och kommer med all säkerhet resa hit igen. Några av resorna har jag gjort helt själv, vilket har sina för- och nackdelar. Det kan gå dagar utan att man träffar på någon annan människa i de ödsligare delarna av öknen, och har man problem med ensamhet är det kanske inget att rekommendera. Det är naturligtvis väldigt speciellt att övernatta själv i ett litet tält långt ute i öknen miltals från närmaste civilisation med prärievargarnas ylande som kuliss, men kan man bara hålla rädslan borta är det en rätt så häftig upplevelse. I området finns många populära platser där det är mycket folk, men om man tar sig bort från de mest kända landskapsikonerna i nationalparkerna har man ganska snart landskapet för sig själv. Jag tycker det är mer intressant att hitta platser och motiv som inte alla andra besökare fotograferar. En sak man slås av när man är här ute är ödsligheten och tystnaden. En vindstilla dag ute i öknen är det så tyst att man kan höra en korps vingslag på flera hundra meters avstånd. Att efter en kylig morgon sitta i den tystnaden och värmas av den uppåtgående solen är som balsam för själen och något jag verkligen tycker om. Det livet jag lever när jag är här har nästan blivit en lika stor anledning som fotograferingen att komma tillbaka. Ödsligheten och avstånden till stora städer gör också att de månfria nätterna blir kolsvarta och en klar natt är stjärnhimlen helt fantastisk. Samtidigt kan en fullmåne lysa upp landskapet så mycket att man klarar sig utan pannlampan och då går det också utmärkt att fotografera även nattetid. Ökenklimatet innebär ofta kalla nätter och varmare temperaturer på dagarna. Eftersom jag har rest på hösten har jag sluppit de allra hetaste dagarna men i stället upplevt flera minusgrader på nätterna. Då jag nästan uteslutande bor i bilen eller i tält kan det bli ordentligt kallt under nätterna innan morgonsolen kommer fram och ger lite värme. Temperaturen beror mycket på vilken höjd man befinner sig och de platser jag har besökt har som högst varit närmare 3500 m ö.h. och som lägst nästan 100 meter under havsytans nivå. Eftersom man befinner sig i öknen är det ofta klarblå himmel och det kan vara så flera dagar, till och med veckor, i sträck. Som landskapsfotograf kan det vara väldigt frustrerande då jag gärna vill ha något som händer på himlen i mina bilder. De molnfria dagarna får man i stället koncentrera sig på det lilla landskapet och försöka hitta intressanta utsnitt utan himmel. Å andra sidan har jag också upplevt tillfällen då det har varit lite väl dramatisk himmel med kraftiga åskoväder, skyfall och snöstorm. Med den här boken gör jag ett bokslut över fem år men jag tror att jag kommer ha svårt att hålla mig borta från de här ökenlandskapen i framtiden. Jag hoppas ni kommer uppskatta att följa med på resan. 5

3 VALLEY OF FIRE STATE PARK Jag vill börja den här resan i Valley of Fire som var den första platsen jag besökte under min första resa Valley of Fire är en State Park som ligger en knapp timmes bilresa nordost om Las Vegas i Nevada. När jag kom hit första gången häpnade jag av den otroligt häftiga naturen. Det var stenformationer liknande maränger i regnbågens alla färger, ödsligt, tyst och knappt en enda människa i närheten. Att så nära den hysteriska staden Las Vegas finna en sådan här plats kändes ganska osannolikt. Jag minns att jag första kvällen blev lite handlingsförlamad och jag visste inte riktigt var jag skulle börja, men i horisonten kom det in en kraftig åskfront som gjorde att jag kom igång med fotograferingen och fick med mig några bilder innan jag fick fly undan ovädret. Morgonen efter var det bättre väder, och i det första morgonljuset blev färgerna i sandstenen ännu starkare än kvällen innan. Jag kan nog påstå att det var redan vid det här tillfället jag blev förälskad i ökenlandskapet och Valley of Fire är efter den upplevelsen en väldigt speciell plats för mig, jag har återkommit hit under alla mina resor. Den i mitt tycke finaste delen av parken, vid ett område som kallas White Domes, är inte speciellt stor men det finns saker att fotografera överallt. När man har tagit en bild behöver man bara vända sig om för att hitta ett nytt motiv. Det är färger från gult till lila och alla röda nyanser däremellan. Här finns områden med fenor i sanstenen, små kanjoner och randiga klippor, och de dagar man inte har någon himmel som samarbetar kan man hitta fina små utsnitt att fotografera. Det blir fler och fler fotografer som upptäcker Valley of Fire för varje år som går och även om jag inte kan påstå att det är speciellt trångt har jag märkt en skillnad mot första besöket, numera är man sällan helt ensam. Landskapet man möts av när man kommer till Valley of Fire. 8 9

4 Min första kväll i Valley of Fire då en åskfront drog in över landskapet. I morgonljuset blir färgerna otroligt starka

5 Den här lilla kanjonen hittade jag när jag följde en uttorkad bäckfåra. Det finns oändliga möjligheter att hitta fina utsnitt att fotografera

6 De flesta fotografer som kommer hit tar direkt den skyltade stigen till en klippa som kallas The Fire Wave, vilken är det mest fotograferade motivet i Valley of Fire. Det är en riktigt häftig klippa och definitivt värd att fotografera, men många nöjer sig med den och åker härifrån utan att ha utforskat resten av området. Det kan jag tycka är lite synd då det finns så mycket mer att göra här, man behöver inte gå speciellt långt för att hitta andra fina motiv och få mer unika bilder. Valley of Fire är den äldsta State Parken i Nevada och bortsett från området vid White Domes domineras den av knallröda sandstenklippor. Det är också den röda färgen som har gett parken dess namn. I den röda sandstenen finns det gott om håligheter och små arches (valvbågar) som kan vara kul att undersöka, men man får passa sig för ormar och spindlar som trivs i de där hålen. Det finns också 3000 år gamla spår från indianer som har ristat in figurer (sk. Petroglyfer) på några bergväggar. En sådan där liten arch som kallas Arch Rock finns i nära anslutning till parkens camping, och där provade jag för första gången att fotografera i månljus. Jag hade en uppfattning om att månljus var ett ganska kallt och blåaktigt ljus men lärde mig den natten att det faktiskt är ett varmt och fint ljus. Den upptäckten gjorde att jag vid ett flertal tillfällen under mina resor har fotograferat på natten med enbart månen som ljuskälla. Kanske är jag lite färgad av mina egna upplevelser men jag tycker Valley of Fire är en av de finaste platserna att fotografera i hela sydvästra USA. De former och färger som finns här är svåra att överträffa och för en landskapsfotograf finns det oändliga möjligheter. Om ni någon gång besöker Las Vegas får ni inte missa chansen att ta en dagstur till Valley of Fire. The Fire Wave. Det mest kända och mest fotograferade motivet i Valley of Fire

7 Fina former och sandstensfenor i en mer avlägsen del av parken. Överallt hittar man nya motiv och kompositioner

8 Arch Rock fotograferad i enbart månljus. Större delen av parken domineras av röd sandsten som gett parken sitt namn

9 En stilla kväll i det ödsliga landskapet. Formerna, färgerna och detaljrikedomen man hittar i Valley of Fire är svåra att överträffa