VINDKRAFT VID FÄNGSJÖN OCH STORSJÖHÖJDEN

Transkript

1 VINDKRAFT VID FÄNGSJÖN OCH STORSJÖHÖJDEN Fördjupad rennäringsanalys för Vilhelmina södra och Voernese samebyar Slutversion September 2012

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INTRODUKTION Samisk markanvändning i MKB Utredningens syfte UTREDNINGENS GENOMFÖRANDE Sekretessavtal Analys av konsekvenser för rennäringen Studie av sociala och kulturella konsekvenser och aspekter BAKGRUNDSINFORMATION Samisk kultur och identitet Hälsosituation bland renskötande samer Kunskapsstatus vindkraft och rennäring Beskrivning av projektet BESKRIVNING AV SAMEBYAR Historisk tillbakablick Allmänt om Vilhelmina Södra sameby Allmänt om Voernese Markanvändning - Vilhelmina Södra vid olika årstider Markanvändning - Voernese vid olika årstider Övergripande om vinterbete Markanvändning kring projektområdena Konkurrerande markanvändning - övergripande Konkurrerande intressen vid projektområdena Social och kulturell nulägesbeskrivning PRAKTISKA OCH EKONOMISKA KONSEKVENSER Konsekvenser till följd av direkta markförluster Konsekvenser till följd av störningar Anläggningsfas Övergripande kumulativa konsekvenser SOCIALA OCH KULTURELLA KONSEKVENSER Övergripande - kumulativa sociala och kulturella konsekvenser NOLLALTERNATIVET SAMMANFATTNING PRAKTISKA OCH EKOMINSKA KONSEKVENSER Konsekvenser anläggningsfas Konsekvenser driftfas Övergripande kumulativa effekter SAMMANFATTNING SOCIALA OCH KULTURELLA KONSEKVENSER SAMEBYARNAS KOMMENTARER TILL BEDÖMDA KONSEKVENSER... FEL! BOKMÄRKET ÄR INTE DEFINIERAT. 11. UPPFÖLJNING REFERENSER Miljötjänst Nord AB Bondevägen Storuman

3 1. INTRODUKTION FORSCA AB projekterar vindkraft nordväst om Sollefteå, vid två lokaliseringar benämnda Fängsjön och Storsjöhöjden. Totalt kan etableringarna omfatta ca 210 vindkraftverk vilka är belägna inom överlappande betesmarker för Voernese och Vilhelmina södra samebyar. Som ett led i att beskriva förutsättningarna för vindbruk och som underlag för bedömning av konsekvenser, har Miljötjänst Nord AB fått i uppdrag att genomföra en fördjupad rennäringsanalys. Underkonsult för detta uppdrag har varit HIFAB, vilka främst har arbetat med nulägesanalys och bedömning av sociala och kulturella konsekvenser. Miljötjänst Nord AB har varit samordnande för uppdraget och ansvarat för bedömning av praktiska och ekominska konsekvenser. Följande personer har arbetat med föreliggande rapport: Miljötjänst Nord AB Mattias Åkerstedt: Uppdragsledare, markanvändning och konsekvenser för rennäringen Anna Svingfors: Kartor HIFAB Camilla Ottosson: Sociala och kulturella aspekter och konsekvenser Anna Ågren: Sociala och kulturella aspekter och konsekvenser För att överhuvudtaget kunna genomföra en rennäringsanalys krävs att medlemmarna i samebyn ställer upp med tid och kunskap. För framställning av denna utredning har medlemmar i respektive sameby deltagit på möten och vid individuella intervjuer, samt genom granskning av material. De delar i denna rapport som berör nulägesanalysen är granskade och godkända av samebyarna. Bedömningarna av konsekvenser står Miljötjänst Nord AB och HIFAB för, som objektiva konsulter. Samebyarna har emellertid beretts möjlighet att ge deras syn på förväntade konsekvenser, se avsnitt Samisk markanvändning i MKB Rennäringsanalyser utgör ofta en viktig del av miljökonsekvensbedömningar för projekt som rör markanvändning inom renbetesland. Denna typ av studier ska belysa praktiska konsekvenser för rennäringen för att uppfylla prövande myndigheters krav enligt miljöbalken. Ambitionsnivån för denna typ av utredningar har ökat, dels i takt med myndigheternas krav men även eftersom andra markanvändningsintressen inom samebyarna successivt ökar med t.ex. fler mineralkoncessionsansökningar, vindkraftparksetableringar och förändringar i skogsbruket. Under senare år har fördjupande rennäringsanalyser blivit allt vanligare, särskilt för projekt som i större utsträckning förväntas kunna påverka rennäringen. I en fördjupad rennäringsanalys integreras en analys av sociala konsekvenser, vilket ger en mer fullödig beskrivning av påverkan samtidigt det kan vara en viktig del i dialogen mellan samebyar och olika projektproponenter. I föreliggande fall har FORSCA beslutat om att genomföra en fördjupad rennäringsanalys. 1.2 Utredningens syfte En fördjupad rennäringsanalys innefattar en bedömning av konsekvenser för renskötseln inklusive sociala, kulturella och socioekonomiska konsekvenser av ett projekt. Utredning kommer att genomföras i nära och kontinuerlig dialog med berörda parter. Rapporten och processen syftar till att: En ytterligare avsikt med rapporten och den bakomliggande processen är att upprätta en konstruktiv dialog mellan företaget och berörda samebyar, där båda parterna lär sig att bättre förstå varandras förutsättningar, målsättningar, problem och farhågor. En sådan förståelse ses borga för en bättre möjlighet att uppnå en ansvarsfull och långsiktigt hållbar planering av projektet. 2. UTREDNINGENS GENOMFÖRANDE Arbetet som ligger till grund för rapporten är baserat på information och kunskap insamlat under: (i) möten med representanter för samebyarna och företaget inkl. platsbesök; (ii) litteraturstudier och uppgifter från annat offentligt material; (iii) samtalsintervjuer med medlemmar i deberörda samebyarna. 2.1 Sekretessavtal Ett sekretessavtal har etablerats med avsikt att skydda respondenternas integritet samt att stipulera hur, när och under hur lång tid den insamlade data kan användas. I korthet ses insamlat data som respondenternas egendom och de själva har därför rätt att bestämma hur det används. I linje med detta gavs varje respondent möjlighet att revidera och diskutera det material som sammanställts under och efter deras respektive intervju. Detta skedde innan analys och sammanställning påbörjades. 2.2 Analys av konsekvenser för rennäringen Möten om samebyn förutsättningar/markanvändning Det har hållits två möte med respektive sameby, ett inledningsmöte, ett möte för granskning av nulägesanalysen. Under dessa möten har det skett en genomgång av samebyns förutsättning, bl.a. gällande situation med konkurrerande intressen, hur markerna används i stort inom samebyn och sedan med fokus på hur markerna vid och inom projektområdena brukas. Samebyarna har även fått granska de skriftliga beskrivningarna om markanvändning och godkänt dessa samt givits möjlighet att kommentera konsekvensbedömningarna. Kunskapsstatus om vindkraftens påverkan på renskötsel Det har skett en beskrivning över nuvarande kunskapsläge om vindkraftens påverkan på renar och renskötsel. Förutom studier inkluderas även erfarenheter från t.ex. kontrollprogram. Bedömningar Bedömningarna om konsekvenser för rennäringens bedrivande bygger främst på projektets omfattning och karaktär, vilken funktion området har för samebyarna och nuvarande kunskapsläge om vindkraftens påverkan på semidomesticerade renar/rennäring. Rapporten utgår ifrån att inga särskilda anpassningsåtgärder vidtas. Samebyarna har även fått granska hela rapporten inkl. bedömningarna. Ingen respons har dock erhållits på bedömningarna. 2.3 Studie av sociala och kulturella konsekvenser och aspekter Bakgrund Denna del av utredningen baseras på ett kvalitativt angreppssätt, där material samlats in genom att frågor och samtal med utvalda personer. I litteraturen omnämns denna metod ofta som en respondentundersökning (Esiasson m.fl, 2004). Vid en respondentundersökning är det svarspersonerna själva och deras tankar som utgör studieobjekten. Syftet är att få reda på vad varje svarsperson tycker och tänker om ett eventuellt projekt. Dessa uppfattningar kan då inte sägas vara sanna eller falska. kartlägga samebyarnas markanvändning bedöma hur projektet kommer att påverka renar och renskötseln beskriva de socioekonomiska, sociala, och kulturella förändringar som projektet tros medföra för Vilhelmina södra och Vournese samebyar Samtalsintervjuundersökningar utgör i praktiken ett interaktivt samtal mellan den som intervjuar och intervjupersonerna. Även om det vid samtalsintervjuer finns en uppsättning färdiga frågor och teman som skall gås igenom med varje svarsperson så varieras ordningsföljd, formulering och ibland också innehåll beroende på hur dialogen med respektive person utvecklar sig. Samtalsintervjuer ger goda möjligheter att registrera svar som är oväntade, och en av de stora fördelarna är också möjligheten att gå vidare och ställa ytterligare frågor. 3

4 Urval av respondenter Vid en samtalsintervjuundersökning är det inte personerna utan de olika uppfattningar och tankekategorier som personerna ger uttryck för som står i centrum. I detta fall är målet att fånga in och kartlägga de olika uppfattningar som finns när det gäller eventuell etablering av vindkraft vid Fängsjön och Storsjöhöjden. Målsättningen i denna typ av undersökning är inte att intervjua så många som möjligt. I en undersökning som bygger på samtalsintervjuer blir underlaget sällan bättre om det består av 30 personer istället för 15. Intervjuerna ska vara väl förberedda och respondenterna bör vara noggrant utvalda. Urvalet som görs bygger på en fördelning mellan kön, ålder och huruvida respondenten är aktiv renskötare eller ej. Därtill är det viktigt att poängtera att alla medlemmar som önskar delta i processen också ges möjlighet till detta. Analys av data När det gäller mätning av sociala effekter finns det en rad svårigheter att ha i åtanke. För det första är de begreppsmässiga ramarna för föreställningar om, till exempel, människors livsföring, hälsa, välmående, kultur, rädslor och förhoppningar diffusa. Det kan innebära att det är svårt att finna en gemensam definition på vad som är en bra respektive mindre bra effekt på exempelvis kultur. För det andra är det oftast inte möjligt att jämföra olika undersökningar då de specifika förutsättningarna oftast skiljer sig. För det tredje kan det finnas svårigheter att konstatera samband mellan orsak och verkan i termer av ovan nämnda begrepp. För att påvisa att det finns ett samband mellan förändringar i samhället och förändringar i till exempel människors livsföring och välmående krävs det att metodologiska problem kan tacklas. I denna undersökning har det skett genom att undersökningen följt internationella principer för utförandet av SKB utförande som IAIA 1 utvecklat. Dessa principer lyfter fram åtta huvudområden i beskrivningen av sociala konsekvenser, nämligen: (i) människors livsföring, (ii) människors kultur, (iii) det samhälle i vilket människorna lever, (iv) det politiska systemet, (v) människors miljö, (vi) människors hälsa och välmående, (vii) människors personliga rättigheter och rätt till egendom, samt (viii) människors rädslor och förhoppningar. För att tillse att hänsyn tas till urfolks rättigheter och vikten av och respekten för traditionell kunskap följer undersökningen Akwé: Kon-riktljiner, vilka utarbetats av sekreteriatet för konventionen om biologisk mångfald. Sverige har ratificerat konventionen om biologisk mångfald och Akwé: Kon-riktlinjerna. För att höja denna studies trovärdighet, där mycket information baseras på intervjuer, bygger tolkningsprocessen på citat som sedan intervjutillfället har granskats och godkänts av aktuell respondent. 3. BAKGRUNDSINFORMATION 3.1 Samisk kultur och identitet Den komplexitet som kännetecknar det samiska samhället gör att det inte finns en renodlad samisk identitet, utan flera. Svenska Samernas Riksförbund betonar att samisk identitet ser också olika ut beroende på vem man är och vad som ryms i begreppet kan man bara avgöra själv.( Det finns med andra ord ingen enhetlig definition av samisk identitet. Israel Ruong, citerad i Lanttos analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige menar att centrala byggstenar för skapandet av en gemensam samisk identitet är en sammansättning av både objektiva och subjektiva kriterier. Bland de objektiva kriterierna lyfter han fram det samiska språket, samisk slöjd, samiska näringar som till exempel renskötseln, samt Sápmi, det samiska landområde och bland de subjektiva kriterierna nämndes skapandet av samhörighetskänsla, baserad på en gemensam livshållning och bilden av en gemensam historia. (Lantto, P., 2000, Tiden börjar på nytt; En analys av samernas etnopolitiska mobilisering i Sverige ). Renskötare, eller icke renskötare, det gemensamma är att samer levt av det naturen gett och utvecklat ett sätt att leva genom att bruka men inte förbruka naturresurserna. Nyttjandet av de många olika biologiska resurserna har gjort att det utvecklats ett stort mått av så kallad traditionell kunskap (Utsi, 2007 s 9). Denna traditionella kunskap finns till viss del dokumenterad, men mycket av kunskapen överförs genom praktiskt renskötselarbete och mellan generationer. I och med att Sverige ratificerade konventionen om biologisk mångfald 1994, och därmed konventionsartikel 8 som understryker vikten av hänsyn till traditionell kunskap fick traditionell kunskap ökat bevarandevärde. Sekretariatet för konventionen om biologisk mångfald har givit ut en handledning för hur regeringar, myndigheter och andra markexploatörer skall samråda med urbefolkningar och lokalsamhällen när man planerar att ta i anspråk land och biologiska resurser. Dessa heter Akwé: Kon-riktlinjerna och innebär ett starkare skydd för samisk traditionell markanvändning som kan ha betydelse för den biologiska mångfalden. Det samiska kulturlandskapet täcker stora delar av norra Sverige, och även om spåren av mänsklig aktivitet är diskreta och försiktiga så finns de där. Det gamla samiska tankesättet var att man inte skulle lämna några överdrivna spår i naturen, utan det material som tagits från naturen skulle lämnas tillbaka till moder jord när det inte användes längre. 3.2 Socioekonomiska förutsättningar för samebyar Det ekonomiska läget inom renskötseln har länge varit otryggt, till följd av sviktande kilopriser på renkött som nu börjat vända uppåt, stigande drivmedels- och foderkostnader etc. Ekonomin är för många renskötarhushåll ett ständigt återkommande orosmoment (Nordin, 2007). Exploateringar får ofta direkta och ekonomiska konsekvenser för de renskötande samerna och leder i många fall till ökade omkostnader. Det kan handla om ökade drivmedelskostnader, ökat behov av stödutfodring, och minskad slaktvikt. Om renhjorden t.ex. sprider sig måste renskötaren köra längre sträckor med skoter och bil för att kantbevaka och samla in hjorden, vilket i sin tur också leder till ökade arbetsinsatser. Stödutfodring kan bli nödvändig om betestillgången minskar. De företagsekonomiska kalkylerna är dock inte alltid relevanta inom det samiska samhället där det ofta är andra värden än de ekonomiska som är de primära inom ett renskötselföretag. Det är inte främst ekonomisk lönsamhet som motiverar renskötarna utan det är snarare en livsform, ett sätt att leva. Ekonomin kan vara av underordnad betydelse jämfört med ideologiska och kulturella värden. För att få en helhetsbild av renskötseln är det därför inte tillräckligt att se till de inkomster som renen ger, utan ett renföretag bör också ses som en livsform (Nordin, 2007). Vidare, i Vilhelmina södra och Voernese samebyar liksom i övriga samebyar i Sverige lever renskötarhushållen i de flesta fall på en kombination av intäkter av skilda slag, typ kombinationsnäringar, andra lönearbeten etc. I många renskötarhushåll förvärvsarbetar kvinnan i samhället och bidrar med sin lön till renskötarhushållets totalekonomi. Det finansiella läget inom renskötseln i dag kräver att renskötarhushållen förlitar sig på flera intäktskällor. Kombinationsnäringarna har betydelse för renskötarhushållens ekonomiska situation och är något som de kan påverka i ganska stor utsträckning själva. I många renskötarhushåll är det vanligt förekommande med kombinationsnäringar t ex slöjd, köttförädling, röjningsarbeten etc. Gemensamt för dessa kombinationsnäringars utövande är att de måste underordnas renskötselarbetet, därför är det svårt för en renskötare att förena renskötsel med en fast anställning. En del kombinationsnäringar, t ex slöjden påverkas minimalt av en vindkraftetablering. Andra kombinationsnäringar t ex köttförädling, turism, tillfälliga röjningsuppdrag och andra entreprenörsuppdrag kan påverkas såväl positivt som negativt av den en vindpark. Under byggtiden kan t ex en del entreprenörjobb, t ex röjningsuppdrag tillfalla medlemmar i samebyn för att underlätta framkomligheten till byggplatserna. Sådana arbetstillfällen är många gånger förenliga med renskötseln, vilket möjliggör att renskötarhushållen genom att ta del av liknande arbetsuppgifter kan få ytterligare en inkomstkälla. När det lokala ekosystemet tillåter flera levnadssätt samtidigt och därmed inkomster från olika håll, kan det betraktas som strategisk planering av renskötarhushållen. (Nordin, 2007) 1 International Association for Impact Assessments 4

5 3.3 Hälsosituation bland renskötande samer Avsnittet nedan sammanfattar specialiststudien som genomförts av Per Sjölander Det bör noteras att Sjölanders arbete ger en överblick över hälsosituationen hos Sveriges samer men att dessa resultat inte nödvändigtvis är relevanta i alla sina delar för Vilhelmina södra och Voernese samebyar. Hälsosituationen bland renskötande samer i Sverige har först under det senaste decenniet varit föremål för systematiska, vetenskapliga undersökningar. Trots att kunskapen fortfarande är begränsad förefaller det som de renskötande samernas hälsa vara ungefär den samma som i den övriga svenska befolkningen (för översiktsartiklar, se Hassler 2005; Hassler, Sjölander 2005; Hassler et al. 2008a, b; Sjölander 2009). Det finns dock en del skillnader som är värda att notera. I jämförelse med den övriga norrlandsbefolkningen uppvisar de renskötande männen något lägre dödlighet i cancer och hjärt-kärlsjukdomar, men högre risk för dödsolyckor. Arbetsrelaterade dödsolyckor är flera gånger vanligare bland renskötande män än bland jordbrukare och byggnadsarbetare, vilket betyder att renskötsel är ett relativt farligt jobb. Dödsolyckorna i rennäringen domineras av fordonsolyckor, både på vägar och i terräng. Kvinnor i renskötarfamiljer har en överrisk för stroke, medan de renskötande männen har en underrisk i förhållande till andra svenskar i samma geografiska område [Sjölander et al. 2008a]. Det finns vetenskapligt stöd för att de renskötande männens förhållandevis låga risk för hjärt-kärlsjukdomar kan vara en effekt av hög fysisk aktivitet och relativt hälsosam kost, medan kvinnornas högre risk för stroke förmodligen är relaterad till hög exponering för olika psykosociala riskfaktorer (se nedan och [Sjölander et al. 2008a]). Bland både män och kvinnor i renskötarfamiljer är belastningsskador i muskler och leder vanligt förekommande. Besvär från händer, armbågar, axlar och ländrygg är vanligare bland de renskötare männen jämfört med andra yrken där belastningsskadebesvär är vanliga, bl.a. jordbrukare, yrkesförare av terrängfordon, arbetare i industrin, bygg- och transportsektorerna. Det finns också här en oroande tidstrend. I jämförelse med studier som gjordes för ca 20 år sedan tycks belastningsskadorna vara väsentligt fler bland dagens renskötare. Idag utgör belastningsskadorna ett avsevärt hälsoproblem i rennäringen. Belastningsskadorna kan ha flera orsaker men är ofta ett resultat av en kombination av exponering för fysiska och psykosociala riskfaktorer och av socioekonomiska villkor (se nedan och Sjölander et al. 2008b). Den ohälsa som observerats bland renskötande samer kan till viss del bero på att man underutnyttjar den svenska hälsooch sjukvården. Förtroendet för primärvård, psykiatri och socialtjänst är betydligt lägre bland renskötande samer än i den övriga norrlandsbefolkningen. En väsentlig anledning till detta är att man upplever vård- och omsorgspersonal som okunniga när det gäller renskötseln och den samiska kulturen. Följden blir att medlemmar från renskötarhushåll ofta möts av fördomar och erbjuds behandlingsalternativ som upplevs som orealistiska, t.ex. att sluta köra snöskoter eller att sjukskriva sig under kalvmärkning eller renflyttning. Detta betyder att man ibland undviker att söka vård trots att man har medicinska behov. 3.4 Kunskapsstatus vindkraft och rennäring Avsnittet om kunskapsstatus fokuserar på semidomesticerade 2 renar, eftersom vilda renars reaktion på störningar i omgivningen inte är jämförbara med de renar som finns inom renskötseln i Sverige som även hanteras och därmed i viss mån vänjer sig vid viss mänsklig aktivitet ( halvtama ). Inledningsvis beskrivs dock en del generella slutsatser som främst kommer från vilda renar. Generella effekter av ingrepp Alla ingrepp på rennäringens betesmarker är negativa för rennäringen och leder vanligtvis till förlust av betesland. Risker med för stora förluster är att området får nedsatt bärkraft vilket ger effekter som nedsatt kondition och produktion hos 2 Domesticering innebär att djuret påverkats under lång tid av människan genom att man valt ut individer som varit lätthanterliga eller haft de egenskaper man önskat behålla. Dessa individer har fått reproducera sig och på så sätt har vi fått djur som är lämpliga till de olika funktioner eller arbetsuppgifter som vi människor är intresserade av. I Sverige är renarna delvis (semi) domesticerade. renarna (Skogland 1990; Skogland 1994; Colman, 2000; Keller och Bender 2007). Detta har i sin tur effekter på rennäringen och ekonomin hos de enskilda rennäringsföretagen. Förlust av areal till följd av ingrepp kan delas in i två kategorier; direkt och indirekt förlust. De direkta förlusterna är lätta att kvantifiera. Vid en utbyggnad av ett vindkraftsområde kommer den direkta förlusten bestå av anläggning av vägar, fundament, uppställningsplatser, transformatorstation och kraftledningsstolpspunkter. Indirekt arealförlust är de områden som nyttjas mindre av renarna till följd av mänskligt aktivitet och störning (Vistnes och Nellemann, 2008). Indirekt arealförlust gäller också för områden där djuren använder mer av sin tid på flykt, med mindre betestid och förhöjd energianvändning som följd (Reimers och Kolle, 1987; Skogland och Grøvan, 1988; Colman, 2000; Colman et al. 2001a). Viktiga faktorer som påverkar arealbruket och beteendet hos renar i samband med utbyggnad I samband med tekniska ingrepp är det människors närvaro och rörelser som främst inverkar på renarnas flyktbeteende. Nelleman et al. (2001), Jordhøy (1997), Hill (1985) och Northcott (1985) rapporterar att vilda renar/caribou visar störst flyktbeteende under anläggningsfasen, eftersom det är den period då det sker mest mänsklig aktivitet, dock kan djuren komma tillbaka efter att anläggningsarbetet är genomfört. Semidomesticerade renar reagerar sannolikt mindre på mänsklig aktivitet än vilda renar. Reimers & Svela (2001), Reimers et. al (2006b) och Reimers et. al (in press) kom fram till att renar som stammar från semidomesticerad ren hade ett kortare flyktavstånd och var mindre vaksamma än vildrenen, och att dette kunde relateras till genetiska olikheter. Generellt sett så är det tiden under och efter kalvning som renarna tycks vara mest känsliga för störningar (studie i Repparfjorddalen av Vistnes och Nelleman, 2001 samt GPS-märkning av renar inom Balvatn renbetesdistrikt, Reindriftsnytt 2009). Skarin et.al (2008) fann i studier av GPS-märkta renar i Sverige att de undviker stugområden särskilt tidigt på sommaren. Senare under sommaren bryr sig renarna mindre om andra störningar ifall de är plågade av insekter (Pollard et al., 1996). Studier visar också att tjurar verkar vara mindre störningskänsliga än vajor med kalv (Nelleman och Cameron, 1998). Störningsnivån under anläggningsperioden kan ha stor betydelse för hur renarna (åtminstone vilda renar) även vid senare tillfälle uppfattar etableringen. Om renarna får negativa erfarenheter under anläggningsarbetet kan det leda till att det tar längre tid innan området åter tas i bruk. Om anläggningsarbetet däremot utförs på ett skonsamt sätt, eventuellt när renarna inte befinner sig i området, blir sannolikt konsekvenserna på lång sikt mindre. Huruvida djuren vänjer sig vid ett ingrepp och i så fall hur fort de vänjer sig, beror bland annat på graden/typen av mänsklig aktivitet vid etableringen efter att den har kommit till stånd (Aanes et al. 1996). Det finns studier som visar att även renar klarar av att habituera sig till en stor mängd mänskliga, främmande element efter relativt kort tid (Wolfe et. al., 2000). En generell slutsats från de flesta studier är att det är omfattningen och förutsägbarheten för den mänskliga aktiviteten i samband med de fysiska ingreppen som är mest avgörande för effekten på renarna (Colman et al., 2001, Wolfe et al., 2000). Placeringen av störande ingrepp är även avgörande för hur renarna kommer att reagera på lång sikt. Placeras ingreppet centralt i speciellt viktiga eller attraktiva områden kan renarna, pga. hög motivationsfaktor, lättare ta området i bruk eller passera ingreppet efter en viss tid (Jordhøy 1997). Renar och vindkraft Studier Kunskapsunderlaget om hur just semidomesticerade renar påverkas av vindkraft är i dagsläget begränsat men byggs på löpande. I Norge pågår forskningsprojektet VindRein som startades 2005 och det är främst genom detta projekt som tidigare osäkerheter om vindkraften påverkan reduceras löpande. Projektet omfattar både biologiska och socioekonomiska uppföljningsstudier. Uppföljning och kontrollprogram av konsekvenser för rennäringen pågår vid ett 5

6 flertal anläggningar och kommer att generera erfarenheter inför kommande projekteringar. Nedan presenteras kortfattat resultaten hittills från några av dessa forskningsprojekt. Vid renbetetsdistriktet Fosen är ett flertal vindkraftsparker och kraftledningar planerade. Hittills har endast förstudier genomförts och preliminärt verkar det som om renarnas genomsnittshastighet (mått på störningsgrad) är den samma nära befintliga vägar som längre ifrån. Det har visat sig at Kjöllefjord vindkraftpark på Dyfjordhalvøn i Norge inte utgör någon väsentlig barriär för renarnas vandring in och ut från av halvön (Colman et.al, in press). Resultat från samme studieområde visar att i direkt anslutning till vindkraftverken fortsätter ett betydande antal renar att bruka marken och att halvön inte tycks bli mindre använd jämfört med ett kontrollområde (Colman et al. submitted). Det noterades inte heller någon lokal undvikelse inom själva vindkraftsområdet jämfört med ett referensområde med liknade vegetation, mens det såg ut att uppstå en liten undvikelse vid anslutningsvägen in till parken. När det gäller beteendet hos renarna som uppehåller sig där, ser det inte ut som om de blir negativt påverkade av vindkraftverken. Undantaget var under anläggningsperioden då renarna vid vindkraftsområdet visade ett mer oroligt beteende under betning jämfört med kontrollområdet (Colman et al. 2009; Rønning 2009). Vägen upp till vindkraftsområdet har gett en betydande ökning av människor på tur i denna del av området, vilket innebär ytterligare en potentiell störningskälla för renarna. En enkätundersökning bland lokalbefolkningen visade att 20 % hade besökt området oftare efter att vindkraftsparken kom till stånd, medan 5 % svarande att besöken hade blivit mer sällan. Resultaten visar att en vindkraftsutbyggnad generellt sett påverkar de semidomesticerade renarna mindre än vad forskarna tidigare hade antagit innan projektet påbörjades. Vid Nygårdsfjellet pågår forskning kring en etablerad vindkraftpark på 3 vindkraftverk som ligger på en flyttled som används vid höstflytten. Resultaten visar att flytten till en närliggande hage och flytten vidare mot vinterbetet ser ut att gå utan störningar. Att renarna beger sig genom vindparken efter att de släppts ut från hagen beror på att det är renarnas traditionella rörelsemönster från tiden innan vindkraftsparken byggdes. I Sverige har en mindre observationsundersökning gjorts av Agrivind AB kring vindkraftparken på Rodovålen i Härjedalen (tre vindkraftverk). Efter att ha drivit renarna till vindkraftverken har de uppehållit sig i närområdet i ungefär tre månader. I studien uppges att renarna tycks beta oberört nära vindkraftverken, vilket skulle indikera att de inte störs av vindkraftverken (Larsen, 2002). Larsen (2003) nämner även tidiga studier från Finland i sin rapport som pekar på att renar inte störs av vindkraftverk. Renskötarnas egna erfarenheter om vindkraft Erfarenheter av vindkraftens påverkan på rennäringen är få och i de flesta fall så har vindkraftsetableringarna varit förhållandevis små. Några erfarenheter från pågående etableringar och nyuppförda parker är följande: Kjøllefjord vindkraftspark med 17 stycken vindkraftverk sattes i drift år Där menar renskötarna att etableringen gett en negativ effekt, vilket dock inte bekräftats av de vetenskapliga studierna. De norska renskötarna upplever att renarna är oroliga kring vindkraftverken och använder området i dess närhet i mindre omfattning än innan etableringen. Renskötarna menar att om de vetenskapliga studierna hade haft flera år med fördata hade resultaten varit annorlunda. Nu påbörjades studien endast ett år innan anläggningsfasen. Rent ekonomiskt är det svårt att dokumentera att renskötarna har blivit drabbade, men de upplever att livskvaliteten i viss mån har minskat genom uppförandet av vindkraftverken. De upplever också att de inte fått göra sin röst hörd och att deras intressen därmed inte blivit tagna i beaktning vid planeringen av utbyggnaden (Eftestøl muntligt). Erfarenheter från Stor-Rotliden, 40 vindkraftverk, visar att anläggningsfasen inte påverkade renskötseln i närliggande område men att inga renar befann sig i projektområdet. Det bör dock påpekas att huvuddelen av anläggningsarbetet hade genomförts då renarna kom till området och att det inte varje år befinner sig renar på Stor-Rotliden i vanliga fall. Under drift av vindkraftverken har renar uppehållit sig inom projektområdet längre period (erfarenheter från ett år, utifrån GPSsändare på renar), men det har även hamnat en grupp renar stycken inom närliggande samebyns marker, vilket inte skett tidigare. En möjlig anledning till det kan enligt samebyn vara vindkraftsetableringen (Vilhelmina norra, muntligt, jan 2011). Gabrielsberget på 40 vindkraftverk håller fortfarande på att byggas varför det inte finns några erfarenheter från driftsfasen - med det finns dokumenterade erfarenheter från anläggningsfasens första två år. Planområdet för vindkraft är 776 ha och den totala arealen på vinterlandet Lögdeå (tidigare konventionsområde) är ha (dock brukas endast ha pga. att E4 delar betesmarkerna). Lögdeå vinterland ligger inom Vilhelmina norra samebys marker men kan nyttjas av Byrkije enligt överenskommelse. Byrkije började nyttja området 1985 och har fortsatt bruka det under efterföljande vintrar. Några säsonger har dock Byrkije stannat i Norge. De tre senaste säsongerna har området nyttjats av Byrkije. I regel brukas området under december fram till april av ca 1500 renar. Vindkraftsområdet ligger centralt i betesmarkerna och hyser mycket bra lavbete. Under första vintern (08/09) hade man börjat bygga ut vägar, men anläggningsarbetena avslutades innan samebyn anlände med sina renar. Säsongen betraktades därför som en säsong före byggtiden. Under andra vintern (09/10) skedde aktivt anläggningsarbete i ca halva planområdet, dock ej under januari månad. En extra renskötande medarbetare mot normalt anlitades under 3 månader (jan-mars). Byrkije upplevde att renarna rört sig mer denna vinter och att de rört sig och brukat området annorlunda jämfört med tidigare säsonger, trots bra betesförhållanden. Konsekvensen (kopplat till vindkraftsparken) bedömdes vara högre arbetsbelastning med mer kantbevakning samt att man var tvungen att vända och styra renarna mer (Enetjärn Natur AB 2010). Under tredje vintern (10/11) har det varit fortsatt aktivt anläggningsarbete, intensivare än tidigare. Mer omfattande störningar har uppstått under denna vinter men det finns idag inga publicerade resultat (Bergstén, M. mars 2011, muntligt). För Dragaliden, 12 vindkraftverk, finns inga vetenskapliga studier genomförda. Renskötarnas erfarenheter redovisas nedan. Första året av anläggningsfasen brukades inte området för renskötsel och andra året fanns varg i området varför samebyn bedömde att det inte går att dra några slutsatser. Vintern 10/11 -som var det första året i driftsfas- släpptes renar i två omgångar i närheten av anläggningen. En grupp renar gick direkt norrut, genom bl.a. vindkraftsområdet, utan att stanna innan de hamnade ca 5 km norr om avlastningsplatsen. En grupp gick direkt österut och stannade först efter ca 5 km. Samebyn försökte även vända tillbaka gruppen som hade gått norrut, men de vände direkt tillbaka till samma område. Samebyn menade att renarnas beteende var onormalt med tanke på rådande betestillgänglighet. Senare avlastning av renar skedde därför på annan lokalisering, vid marker man gärna hade väntat några veckor till med att bruka då snödjupet blivit mäktigare, alternativt senare på våren i samband med vårflytten. Samebyns bedömning är att flera veckors bete i området gick förlorade eftersom renarna vandrade så snabbt från området, trots att utfodring i viss utsträckning skedde vid avlastningsplats. De upplevde att denna snabba spridning av renar gav upphov till merarbete och därmed förenliga kostnader. De menar även som kumulativ effekt att man senare under vintern var tvungen att flytta renarna ut till ett område, som normalt sett inte hade behövt användas ett gott betesår som detta. De har även farhågor om att den ökade hanteringen av renar som uppstod efter att man släppt renarna vid vindkraftsanläggningen, i senare skede kan ge upphov till stödutfodring och/eller minskade slaktvikter eller mindre kalvar (Östra Kikkeajure, mars 2011, muntligt). Vid Klimpfjäll, 3 vindkraftverk, menar samebyn att detta område brukades av renarna tidigare men inte längre samt att störningzonen är upp till 3 km. Det går att flytta renarna närmare verken men då stannar renarna inte kvar i området. Samebyn har även erfarenhet från en park i anläggningsfas, Trallberget och Skallberget. Samebyn anger att renarna vänder innan de når projektområdet och att spridningar har skett långa sträckor vid flertal tillfällen (Vilhelmina Södra, mars 2012, muntligt). 6

7 Projektet VindRen i Sverige har under 2 års tid intervjuat 11 olika samebyar angående deras erfarenheter/oro av vindkraft. Resultaten visar att störningar har uppstått eller förväntas uppstå, men det framgår inte i vilken omfattning. Det är i viss mån svårt att skilja på vad som är oro och vad som är faktiska erfarenheter. Nedan ges emellertid exempel på vad som framkommit under dessa intervjuer. En sameby nämnde att renhjorden kom att ändra sitt rörelsemönster i samband med byggfasen. Efter byggtiden, när störningskällorna avtagit, fortsatte renhjorden att följa det nya rörelsemönstret istället för att gå tillbaks till det tidigare rörelsemönstret innan etablering. Det har också förekommit att renarna väljer att undvika ett område där vindkraftverken har etablerats nära en naturlig uppsamlingsplats. En effekt av vindkraftetableringen kan innebära en betydande ökning av skotertrafiken. Skoterkörningen och plogning av vägar leder i allmänhet till spridningskorridorer, så att renarna således skingras eller förflyttar sig till olämpliga platser. Detta medför att renskötseln försvåras och blir mer oförutsägbar. Det finns även en tro om att renarna kan vänja sig vid själva vindkraftverken, medan den mänskliga aktiviteten fortsatt kan medföra störningar för renskötseln. En annan uppfattning är att ljudet från vindkraftverken kan störa om vindkraftverken ändrar sig till följd av ändrade vindriktning. En erfarenhet från en säsong gällande en vindkraftsetablering, är emellertid att vindkraftsverken inte stör renarna märkbart då genomfartsbete har fungerat som tidigare. Det ges även exempel på en vindkraftsetablering där samebyn håller renarna inom och i närheten av vindkraftanläggningen under vintern med hjälp av stödutfodring (VindRen 2010). Renar och kraftledningar Vid utbyggnad av vindkraft vid Fängsjön/Storsjöhöjden krävs en ny kraftledning för att sammanbinda lokaliseringar samt vidare till lämplig anslutningspunkt. Därför beskrivs även kunskapsstatusen kring semidomesticerade renar och kraftledningar. Studier Under kalvningsperioden har man i en studie på semidomesticerade renar kunnat visa på en reduktion i nyttjandet av intilliggande arealer till kraftledning med flera kilometers bredd och att den effekten förstärktes med annan mänsklig aktivitet som t.ex. stugområde, vägar (Vistnes och Nellemann, 2001). Den studien gällde som sagt kalvningsperioden och det finns osäkerheter i resultatet eftersom att andra förklaringsvariabler i begränsad omfattning beaktats, inga studier skedde innan ingreppen samt att kontrollområde saknas. Ett annat problem är att denna studie är baserad på några få dagars fältobservationer under två efterföljande år, ögonblicksbilder kan ge tillfälliga utslag. (Colman mfl. 2010). De är även svårt att skilja ut kraftledningens effekt från andra kumulativa effekter, ex. stugområdet. Slutsatser från ren som varit inhägnade vid kraftledningar är att de direkta lokala effekterna av kraftledningar, i likhet med vindkraftverk, inte ger utslag i stress- eller flyktbeteende hos renar (Flydal m.fl. 2002, Flydal m.fl. 2009). Senare tids studier visar att etablerade kraftledningar inte medför ett ändrat betesmönster eller ger störningar. Löpande resultat från Vindrein och Kraftreinprojektet visar att fritt gående ren vid kraftledningar visar till synes normalt beteende (t.ex. Rapp 2010) 3. Resultat från studier gällande vilda renar är varierande 4. För ett statiskt ingrepp som en kraftledning är det svårt att säga att dessa rent biologiskt skulle medföra en effekt om de inte samtidigt medför en ökning i mänsklig aktivitet eller faktiskt utgör en fysisk barriär. Under anläggningsfasen kan dock resultaten vara annorlunda. Vid bygget av kraftledningar används t.ex. ofta helikopter och detta kan bidra till att öka störningsgraden under anläggningsfasen (Reimers 1984; Berntsen 1996). 3 Liknade slutsats som i Reimers 1986 där rad fältobservationer visade att renar kan visa normalt beteende vid direkt exponering av kraftledningar. 4 Senare tids resultat från studier även på vilda renar har visat att kraftledningar inte medför barriäreffekt eller undvikelse (Reimers m.fl., 2007). Andra studier har visat på undvikelse för vilda renar, ex. Vistnes mfl Reimers 2007 hade likande metod som Vistnes 2004 och studieområdena ligger nära varandra, men slutsatserna är helt olika. Detta kan stödja hypotesen att andra förklaringsvariabler, främst betesförhållanden och topografi, kan påverka resultaten i de fall där det inte finns studier om förhållandena innan ingreppen (not. egen slutsats). Renskötarnas egna erfarenheter om kraftledningar VindRen har under 2 års tid intervjuat 11 olika samebyar angående deras erfarenheter av vindkraft och kraftledningar. Resultat från dessa intervjuer angående renskötarnas egna erfarenheter från kraftledningars påverkan på renarna presenteras nedan. Tillvägagångssättet för anläggandet av kraftledningsgatorna har föranlett problem för renskötarna. I samband med avverkningen så har höga stubbar orsakat att framkomligheten längs med kraftgatorna har omöjliggjorts. Det har även avverkats viktig hänglavsskog i området och därmed minskat betesmöjligheter för renen. Valet av riktning på kraftledningen kan vara avgörande för om renarna följer eller undviker kraftgatorna. Den mest problematiska anläggningen är när kraftledningsgatan följer renarnas naturliga vandringsriktningar. Renskötare har även haft problem inledningsvis med att få renarna att passera under nyanlagda kraftledningar, men även att uppehålla sig intill kraftgatorna. Anledningen till detta tros vara det knäppande ljudet som ledningarna ger ifrån sig. Detta kunde dock vara övergående om renarna flyttades förbi kraftledningen vid ett flertal gånger så att de fick en möjlighet att vänja sig. Efter ett antal år så upplevdes även betet fungera bra. Renskötarna ansåg att renarna även vid vindkraftsanläggningar under driftfas mest troligt skulle anpassa sig till de nya anläggningarna, men att graden av tillvänjning skulle variera beroende på renarnas störningskänslighet och tamhetsgrad (VindRen 2010). Renar och vägar Vägar är inkluderat i de studier och erfarenheter som finns kring vindkraft, nedan redovisas dock en forskningsrapport i ämnet. Resultat från en studie i Finland visade att infrastruktur och mänsklig aktivitet påtagligt påverkade renarnas rörelsemönster. Den huvudsakliga infrastrukturen som renar valde att undvika var större bebyggelse, enskilda eller enstaka fastigheter och huvudvägar. Skogsbilvägar visade däremot endast ha en mindre undvikelseeffekt på renarna. En förklaring kan vara att skogsbilvägar är relativt jämnt fördelat över landskapet och är därmed svåra att undvika, en annan förklaring kan vara att renarna stödutfordras i områden nära skogsbilvägar och därmed överstiger möjligheten till föda rädslan för vägen. Författaren tror dock att renarna skulle påverkas av skogsbilvägarna om de trafikerades mer intensivt (Anttonen, Kumpula & Colpaert 2011). Sammanfattning av kunskapsnivå och utgångspunkter inför konsekvensbedömningen Nedan beskrivs undertecknads bedömning om kunskapsnivån och vilka utgångspunkter som varit viktiga inför konsekvensbedömningen. I tre domar för Mark- och miljööverdomstolen den 23 november 2011 (M M och M ) så har domstolen resonerat utifrån försiktighetsprincipen i miljöbalken och tillägnat studier på vildren uppmärksamhet vid bedömningen av påverkan på domesticerad ren. Att försiktighetsprincipen skall vara rådande vid prövande myndigheters bedömningar anses därmed prejudicerande, varför det är naturligt att även utredningar inom ramen för MKB:n utgår ifrån den ansatsen. Det faktum att domstolen vid tillämpningen av försiktighetsprincipen har nyttjat resultat från vildrensstudier som grund för bedömningen av påverkan på domesticerade renar i Sverige kan dock ifrågasättas (utifrån bl.a. Reimers, in press). Det finns inte några vetenskapliga belägg för att resultaten från studier av vildren ska kunna överföras på domesticerad ren. Tvärtom talar logiken för att nordamerikanska störningsstudier (som är gjorda i Kanada eller Alaska) skiljer sig stort mot de inhemska förhållandena för den svenska semidomesticerade renen. I Kanada eller Alaska finns vidsträckta, mycket glesbefolkade områden med barrskog eller tundra som tidigare inte har haft något större inslag av mänskliga störningar i form av industrier, infrastruktur eller turism. Det kontrasterar starkt mot förhållandena i Skandinavien som redan under lång tid varit påverkad av skogsbruk, vägar, kraftledningar och turism. Den utbyggnad som skett i t.ex. norra Alaska i sen tid, i form av olje- och gasutvinning, kraftledningar och ett utbyggt vägnät har medfört genomgripande och storskaliga förändringar för den vilda cariboun i detta landskap. Vid en total genomlysning av vetenskapliga artiklar som behandlar renar och störningar så har det återfunnits 71 intressanta artiklar. Av dessa behandlar 46 caribou, åtta behandlar vildren och tio semidomesticerad ren. Ytterligare 7 referenser behandlar renar i ett 7

8 bredare perspektiv (vilda och semidomesticerade). Vildrensforskningen är därför i princip exkluderad i litteratur genomgången i föreliggande rapport och utgör ingen grund för konsekvensbedömningen. Bedömning av en störnings omfattning i det enskilda fallet skiljer sig åt, vilket även domstolen påpekat i domskälen vid de tre tidigare nämnda domarna då de bl.a. påpekat att topografin är av betydelse vid denna bedömning. Utgångspunkter i föreliggande rapport är det aktuella områdets förutsättningar och brukande/betydelse för renskötseln, i kombination med relevant litteratur och erfarenheter. Bedömningarna av effekter på renar och renskötsel sker utifrån försiktighetsprincipen, men med utgångspunkt ifrån den kunskap som finns om påverkan på domesticerad ren. Detta innebär att den övre gradskalan av konsekvenser tillämpas, bl.a. utifrån luckor i kunskapsläget, men inom nivåer som ändå anses fullt rimliga. av renar efter plogade vägar med praktiskt problem till följd för renskötseln. Detta framgår ej av litteratur på området men är en farhåga som samebyarna har framfört, utifrån deras erfarenheter av andra ingrepp. Konsekvensbedömningen utgår därför ifrån att problem för renskötseln kan uppstå i betydligt större omfattning än vid t.ex. Kjøllfjord vindkraftspark. Det bör i sammanhanget även påpekas att samebyarna i viss mån kan påverka det faktiska utfallet, konsekvenserna, av en vindkraftsetablering. Renskötarna kan, genom bevakning och styrning av hjorden, undvika vindkraftsområdet ifall de t.ex. anser att det är mer fördelaktigt att nyttja ett annat område. Föreliggande rapport gör en ansats att beskriva konsekvenserna även för detta scenario. Effekter på renar Studier under anläggningsfasen för kraftledningar och vindkraft visar att det kan ske undvikelseeffekter eller oroligt beteende. Viss störning kan förmodligen ske inom en radie av flera kilometer, men omfattning är sannolikt beroende på vilken typ av aktivitet som utförs då renarna finns i omgivningen, terrängens beskaffenhet samt tillgängligt bete. Bedömningarna i denna rapport bygger på att det kommer att ske stor undvikelse i projektområdenas omgivningar (upp till 3 km) och vid nya kraftledningar vid aktivt anläggningsarbete, men att skog och topografi i viss mån kommer begränsa omfattningen. Studier från vindkraftverk under drift, gällande semidomesticerade renar, har endast indikerat att vissa störningar kan ske. Erfarenheter från samebyarna gör emellertid gällande att vindkraft i vissa fall kan ge en förändring i markanvändningen. Bedömningen i denna rapport utgår ifrån två scenarion. Det första scenariot medger att huvuddelen av hjorden kan vistas inom vindkraftsområdena om betesförhållandena där är goda och att samebyn i sitt sätt att bedriva renskötsel tillåter att renar får vistas i området, men att det kommer att ske störningar från mänsklig aktivitet i området (till skillnad mot Kjöllefjord, som dock har helt andra förhållanden än föreliggande områden). Det andra scenariot är att vindkraftsområdena in sin helhet utgör ett så pass kraftigt störningsområde så att en stor del av renar inte väljer att beta i områdena (med störningszon upp till 1 km från närmsta vindkraftverk) eller att renskötarna genom bevakning och styrning ser till så att områdena brukas mindre. Det finns studier som visar att kraftledningar inte påverkar renar, men samtidigt så finns även en undvikelsestudie för kraftledningar under drift som har visat på effekter för semidomesticerade renar. Denna studie har dock skett i ett område där ytterligare aktiviteter pågått (inte bara kraftledningen) och inom det störningskänsliga kalvningslandet. Renarna är mer känsliga under kalvningsperioden och resultaten går därför inte rakt av att överföra till vinterbete som i detta fall. När t.ex. olika störningskällor är inblandade, som i ovan nämnda studie, är det även svårt att skilja på orsak och verkan. Då störningar och reduktion i areal har noterats har vegetationen varit lågvuxen och ingreppen väl synlig i omgivningen. Senare studieresultat har visat att kraftledningar sannolikt inte medför störningar eller barriäreffekt, inte ens för vilda renar. Eventuella negativa effekter ser ut att överkommas av naturliga instinkter och områdenas totala kvalitet. Erfarenheter från samebyarna säger dock att kraftledningar i ett initialt skede (vissa fall) kan ge en störning. Vilka typer av biotoper (beteskvalitet) som tas i anspråk för kraftledningsgatan är naturligtvis också av betydelse. Denna rapport utgår dock ifrån att kraftledningen sannolikt inte påverkar renarna under driftskedet, bl.a. för att kraftledningen är förlagd i skogsmark som sannolikt reducerar eventuella negativa effekter. Kraftledningsgator i skogmark ger emellertid lättare framkomlighet med skoter för lokalbefolkningen och skotertrafiken kan då öka i området och medföra lokala effekter på renskötseln. Effekter på renskötsel Vad undvikelse och störningar hos renarna i praktiken kan innebära för berörda renskötare är ännu svårare att bedöma, och fokus hittills har främst varit att studera renar och inte vilken betydelse det i sin tur får för renskötseln. Vid bedömningarna om effekter på renskötseln kommer, som tidigare nämnts, försiktighetsprincipen att vara gällande i denna rapport. Utgångspunkter har även varit att det kan uppstå specifika problem i vinterbetet, exempelvis spridningar 8

9 3.5 Beskrivning av projektet Vindkraftsprojektet är lokaliserat på gränsen mellan Sollefteå kommun och Örnsköldsviks kommun, i Västernorrlands län. Lokaliseringen ligger ca 60 km väster om Örnsköldsvik och 18 km norr om Sollefteå. Planerat vindbruksområde är uppdelat på två projektområden, Fängsjön och Storsjöhöjden. Fängsjön upptar ca 70 km 2, varav 13 km 2 ligger inom Örnsköldsviks kommun och Storsjöhöjden upptar ca 19 km 2 där hela projektområdet är lokaliserat inom Sollefteå kommun, se figur 1. Tillståndsansökan upprättas enligt den så kallad Box-modellen. Det innebär att FORSCA AB inte söker för exakta placeringar av vindkraftverk, vägar, uppställningsplatser etc. utan att bolaget söker för ett projektområde där verksamheten ska bedrivas. Projektområdenas storlek ger dock utrymme för ca 210 vindkraftverk. Vindkraftverkens totalhöjd kommer att uppgå till maximalt 210 m (till toppen på rotorblad då det står som högst). Projektområdena upptar stora geografiska ytor. Markanspråket inom projektområdena är dock i förhållandevis marginellt. Etableringen bedöms kunna medföra en nyexploterad yta om ca 100 ha, till följd av bl.a. fundament, kranplatser, uppställningsytor och nya vägar. Det studeras fyra alternativ för nätanslutning. Alla alternativ kräver en sammanbindning av Fängsjöns och Storsjöhöjdens projektområde, vilket innebär en ny luftledning om minst 6 km. Därutöver finns fyra olika alternativ: TABELL 1 ALTERNATIVA NÄTANSLUTNINGAR NR BESKRIVNING 1 Anslutning i den befintliga stamnätstationen i Hjälta. Detta innebär att ca 25 km ledning behövs med utgångspunkt i Storsjöhöjdens projektområde. För detta alternativ är en första preliminär bedömning att det är möjligt att följa tidigare etablerade ledningsgator. 2 Anslutning i den befintliga stamnätsstationen i Kilforsen. Detta innebär att ca 20 km ledning behövs med utgångspunkt i Fängsjöns projektområde. För detta alternativ verkar det krävas att en helt ny sträckning tas fram. 3 Anslutning i den befintliga stamnätsstationen i Betåsen. Detta innebär att ca 20 km ledning behövs med start i Fängsjöns projektområde. För detta alternativ verkar det krävas att en helt ny sträckning tas fram. 4 En ny stamnätsstation byggs. Troligen kommer den att förläggas inom Storsjöhöjdens projektområde och ansluta till den 400 kv-ledning som går genom området. 4. BESKRIVNING AV SAMEBYAR 4.1 Historisk tillbakablick Samerna har historiskt sett bedrivit renskötseln utan styrning av landsgränser. Renskötseln gick ut på att följa renarna mellan områden som hade för årstiden rätt betesförutsättningar. Sverige, Norge, Finland och Rysslands gränsdragningar skapade administrativa gränser som historiskt sett inte funnits. För de svenska samebyarna var upplösningen av den svensk-norska unionen och den därpå följande renbeteskonventionen mellan Norge och Sverige av avgörande betydelse för hur renskötseln och markanvändningen ser ut idag. Många samebyar i framförallt Norrbotten hade tidigare rört sig mellan sommar- och vinterbeten i Norge och Sverige i enlighet med den så kallade lappkodicillen. Norge var inte nöjda med denna situation och ville inte ha "svenska" samer på sina marker. För att lösa situationen med Norge så skrev Sverige under en renbeteskonvention som innebar att de svenska samerna förlorade stora renbetesområden på den norska sidan. Resultatet blev att renantalet längst upp i Norrbotten krävde mer bete än vad det fanns tillgång till. För många samer var alternativen slakt eller flytt. Familjer anvisades till nya platser längre söderut längs fjällkedjan där det ansågs finnas utrymme för fler renar/renägare. Det ledde i sin tur till konflikter med de söderboende samerna som tvingades ge plats åt nykomlingarna då betesområdena var begränsade. 5 Genom att de samer som kom till Arjeplogsområdet pga. tvångsförflyttningen valt att flytta till Vilhelmina södra sameby återfinns idag både nord- och sydsamer inom dess område. Voernese sameby hette tidigare Frostviken Norra och innan dess Frostviken. Frostviken sameby delades 1912 i tre samebyar: Frostviken Norra, Ohredahke och Raedtievaerie. Detta på grund av att betestillgångarna inte räckte till för samtliga renar i området. Det skedde även en stor utflyttning till andra samebyar. Ingen tvångsförflyttning av nordsamer skedde till Frostviken under 1900-talets början, numera Voernese. Voernese har genom kyrkböckerna kunnat spåra förfäder som levat på deras traditionella betesmarker tillbaks till 1680, vilket inkluderar 11 generationer. FIGUR 1 PROJEKTOMRÅDENAS LOKALISERINGAR HÄNVISNING 5 9

10 4.2 Allmänt om Vilhelmina södra sameby Vilhelmina södra sameby består av 19 rennäringsföretag och varje företag motsvarar i regel ett årsarbete. Tidigare hade samebyn tillåtelse till renar (årskalvar ej inräknade) vilket dock blev ändrat i mars 2007 till renar plus årskalvar, enligt beslut från år Årligen produceras ca ton kött. Under vintertid delas renhjorden upp i två till tre vinterbetesgrupper, men detta varierar år från år och beror på betessituationen. I dag har Vilhelmina södra sameby omkring 50 medlemmar. Det råder en relativt jämn fördelning mellan åldrarna, då omkring 30 medlemmar är under 40 år och 20 medlemmar är över 40 år. Många av renskötarna i Vilhelmina södra sameby har två bostäder, en som är lokaliserad där renhjorden befinner sig på sommarhalvåret, medan den andra bostaden ligger i anslutning till vinterbetet. Bostaden som ligger där renhjorden befinner sig under sommarhalvåret refereras ofta till som huvudbostad. På grund av barnens skolgång stannar många kvinnor kvar i huvudbostaden även under vinterhalvåret. Medlemmarna i Vilhelmina södra sameby är verksamma från fjällen ner mot kustlandet, och markerna gränsar i norr mot Vilhelmina norra sameby och i söder mot Voernese sameby. Åretruntmarkerna 6 ligger ovan odlingsgränsen inom Dorotea och Vilhelmina kommuner medan vintermarkerna 7 omfattar Åsele, Strömsund, Sollefteå, Kramfors och Örnsköldsviks kommuner. Gränserna för Vilhelmina södra sameby redovisas i länsstyrelsens kungörelse daterad den 25 maj 1946 enligt 1 med följande lydelse: Gränserna för den del av lappbyns betesområde, som är belägen ovan odlingsgränsen, utgör; i söder: länsgränsen mot Jämtland till den punkt där Raurojaurs avloppsbäck skär länsgränsen, därifrån nämnda bäck till dess utlopp ur Raurojaur, därifrån Raurojaurs nordöstra strand till en punkt där en bäck från det fjäll, å vilket riksröset nr 204 är uppsatt, infaller i Raurojaur, därifrån en rät linje till den av lappväsendet i Västerbottens län anordnade vaktplatsen med kåta och bod, därifrån en rät linje till närmaste punkt av den bäck, som från Vuollevand i Norge infaller i Gaustjokk, därifrån Gaustjokk till dess densamma skär riksgränsen; i väster: Riksgränsen; i norr: Malgomajsjön-Ångermanälven-Kultsjön-Fatmomakk-Stor Ransarn-Ransarån-Bieransarn; i öster: odlingsgränsen. Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar i huvudsak allt land inom Västerbotten söder om Malgomaj och Ångermanälven samt av Ångermanland landet mellan Rörströmsälven - Ångermanälven och Kubbeån ned till havskusten, dvs. socknarna Tåsjö, Bodum, Fjällsjö, Junsele, Ådalsliden, Resele, Ed, Sollefteå, Multrå, Sånga, Överlännäs, Boteå, Styrnäs, Bjärtrå, Skog, Nora, Anundsjö, Sidensjö och Nätra. Nedanför odlingsgränsen är gränserna mellan samebyarna inte fastställda rent formellt. Vilhelmina södra sameby använder liksom övriga samebyar helikopter, skoter, hund, motorcykel och lastbilar i renskötselarbetet. Helikopter används vid bevakning och inventering av renhjorden, samt vid ihopsamling och flyttning. Helikopter är ett kostsamt hjälpmedel och används endast i begränsad utsträckning. Lastbilsflytt kan användas vid behov, beroende på yttre omständigheter, väderförhållanden och renarnas spridning. Samebyns anläggningar, för den praktiska driften av renskötseln, som renvaktarstugor, arbetshagar och slaktanläggningar finns spridda över hela samebyns område. Arbetshagar är den samlande beteckningen för kalvmärknings-, flytt-, övernattnings- (vid flytt), slakt- och skiljningshagar. En del hagar används också för av- och pålastning av renar vid lastbilstransporter. Även tillfälliga mobila hagar sätts upp vid behov. De sätts upp där det är geografiskt möjligt att samla och driva renarna vid naturliga uppsamlingsområden eller trivselland. Indrivningszoner, närliggande betesmark samt beteshagar i anslutning till arbetshagarna skall så långt möjligt skyddas från störningar. Utfodring sker med pellets och ensilage när renarna samlas i hagar inför och under flyttningar mellan årstidslanden. I hagen sker utfodring om det inte finns naturliga betesväxter. Målet är dock att renarna ska livnära sig på naturliga betesväxter. Utfodring kan också ske under dåliga betesvintrar, d.v.s. när de naturliga betesväxterna inte är tillgängliga pga. is- och skarbildning. Vilhelmina södra sameby:s styrelse består av 5 ordinarie ledamöter och 2 suppleanter. Ordförande i samebyn är idag Tomas Nejne. Idag finns det representanter från båda vintergrupperna i samebyns styrelse. Detta ses som en förutsättning för att alla medlemmar ska känna sig delaktiga i de beslut som tas. Jakt och fiske är en viktig del av rennäringen för Vilhelmina södra sameby och är av betydelse ur ekonomisk synvinkel och blivit allt viktigare pga. rovdjur och konkurrerande markanvändningsintressen. 4.3 Allmänt om Voernese Voernese, tidigare Frostviken Norra, är en fjällsameby och har sina renbetesfjäll (åretruntmarker) i Strömsunds kommun. Kalvningslandet omfattas av området kring Orrnäsfjäll (södra Borgafjäll), och försommarlandet utgörs av Orrnäsfjäll och området nordväst därom. Sommarlandet utgörs av konventionsområdet i Norge, Västra fjället och Norra Borgafjäll. Under denna tid sker samarbete med Vilhelmina Södra sameby. Vinterbetesmarkerna ligger i Sundsvall, Timrå, Härnösand, Kramfors, Örnsköldsvik, Ragunda, Sollefteå och Strömsund kommuner. I samebyn finns fyra registrerade renskötselföretag (främst tre aktiva i dagsläget) och antalet medlemmar är omkring 20 st. Högsta tillåtna renantal är 2300 renar i vinterhjorden 8. Voernese är en liten sameby och samtliga medlemmar är släkt med varandra. Åldersfördelningen är relativt jämnt fördelat mellan olika generationer. Alla medlemmar bidrar på något sätt till renskötseln. Några medlemmar har ett separat förvärvsarbete men hjälper till när det krävs extra arbetsresurser, med styrelsearbete eller annan markservice. Förutom annan modern utrustning så som skoter, lastbilar, motorcyklar etc, så har Voernese sedan ett år tillbaka valt att GPS märka ett urval av sina renar för att på enklare sätt se hur de rör sig. Voernese stödutfodrar i dagsläget inte sina renar annat än vid flytt eller vid dåliga vintrar. Vid dessa tillfällen ges renarna pellets. Tre vintrar under den senaste 20- års perioden har betesförutsättningarna varit sådana att de tvingats ge pellets på grund av att betet varit helt låst och oåtkomligt för renarna. Samarbete mellan Vilhelmina södra och Voernese samebyar Samarbetet med angränsande samebyar fungerar också bra. Det finns en gemensam slaktanläggning i Froskonbäcken (mellan Klimpfjäll och Stekenjokk) där Vilhelmina södra, Vilhelmina Norra, Voernese är delägare, samt ett slakteriföretag Renprodukter i Västerbotten AB där de ovan nämnda samebyarna och Rans sameby är delägare. Samarbetet mellan Vilhelmina södra sameby och Voernese sameby sker under barmarkstid, vilket i praktiken innebär att båda samebyarnas renar tillåts sammanblandas under barmarksperioden. Det finns inga naturliga gränser mellan samebyarna vad beträffar de marker som omfattar de västliga delarna, från Borgasjön till riksgränsen mot Norge och inom konventionsområdet på norska sidan. Förutom vid slaktanläggningarna och vid barmarksbete samarbetar Vilhelmina södra sameby och Voernese kring skiljning, samling och kalvmärkning. 6 Med åretruntmark menas område ovan odlingsgränsen där renskötsel får bedrivas året om. 7 Med vinterbetesmarker menas område där renskötseln får bedrivas under tiden 1 oktober till 30 april. 8 Markanvändningsplan och 10

11 4.4 Markanvändning - Vilhelmina Södra vid olika årstider Beskrivningen av renskötselåret är översiktlig och förhållandena kan variera från år till år pga yttre förhållanden som klimat, betestillgång, rovdjur, intrång och störningar. Det är en dynamisk process. Figur 2 ger en övergripande bild över Vilhelmina södras markanvändning över hela året. Vårvinter och vårflytt Vintergrupperna är stationära hela vintern förutom normala rörelser mellan olika betesområden inom vinterlandet. Under vårvintern, mars-april, finns renarna inom vinterbetesområdet så länge som möjligt, men en del grupper kan inför vårens ankomst förflytta sig allt längre västerut inom vårvinterlandet beroende på betestillgång i olika områden. Vintern håller i sig mycket längre i fjällen och det är riskabelt att komma upp till fjälls för tidigt. En ny svårighet är dock att vårarna har förändrats och skiftningarna i temperatur är större än tidigare. Från mitten av mars sker hopsamlandet av renarna och renflytten brukar starta i mitten av april. Under dåliga snöförhållanden kan hopsamlandet ske över ett område som är 800 km2 stort. Med opålitliga vårar är det en svår balansgång när flytten skall ske. År 2011 flyttades renarna upp en vecka tidigare beroende på osäkert isläge. Under flytten är renarna instängda i hagar över natten och utfodras, till skillnad från förr i tiden då betesområdena var intakta. Vid flytten nyttjas helikopter och skoter. De som inte flyttar ser till att hagen är i ordning inför natten (utfodring etc). Det finns ett antal svåra passager, t.ex. Åsele kraftverk där det har byggts en bro enkom för flytt pga. regleringen. När flytt sker upp mot fjällen nyttjas sällan biltransport, men det styrs av väder. När man flyttar över väg E 45 mellan Meselefors och Dorotea måste vägen stängas av. Efter första maj släpps renarna fritt vid Hällberget, norr om Dorotea, och därefter sprider de ut sig över stora områden och går på fribete och äter hänglav. Vår- och försommarland Kalvningslandet inom Vilhelmina södra sameby sträcker sig från Blaikfjället i sydöst till norska gränsen i nordväst. Vajorna kalvar i regel på samma tid och samma plats år efter år. Terrängen bör vara småockuperad och skyddad från vind. Stekenjokk hör till den del av kalvningslandet som ligger längst västerut, och både Voernese och Vilhelmina Södra brukar bevaka vägen fram till början av juni så att renarna som är längst i väster inte går in i Norge för tidigt. Denna period är en känslig tid, speciellt den sista månaden och särskilt för unga vajor. Det finns många faktorer som kan störa dräktigheten, ex. turism, rovdjur, dåligt bete och skare. Under denna period pågår dygnetruntbevakning mot störningar. Bevakning sker även på ytterkanterna så att renarna ej söker sig utanför samebyns gränser. Samebyn ansöker vid behov om skoterförbud inom känsliga kalvningsområden. Sommarland Under sommaren sker daglig bevakning av renarna och de flesta renarna befinner sig då från Gitsfjället i öster, men framför allt i högfjällsområdena i väster, särskilt då insekterna blir till besvär. Vilhelmina södra sameby har även sommarbetesmarker på norsk sida enligt renbeteskonventionen. Från juli månad och en bit in på hösten så sambetar Vilhelmina södras och Voerneses samebyar med varandra. Kalvmärkningen startar i regel kring midsommar och kan hålla på tills i mitten av augusti (6-7 veckor). Även detta sker gemensamt med Voernese. Vilhelmina södra har 5-6 kalvmärkningshagar på sina marker och Voernese har 3-4 stycken. Alla hagar används mer eller mindre, beroende på var renarna befinner sig. Denna verksamhet är strategiskt placerad utifrån topografi och där det finns snö, eftersom snön kyler och ger vätska till renarna. För att inte trötta ut kalvarna sker arbetet vanligtvis med mindre renhjordar som drivs långsamt och korta sträckor till arbetshagarna för kalvmärkning, men vissa år och på vissa platser kan även helikopter användas. Ibland används en mobil kalvmärkningshage som transporteras ut till den plats där renarna befinner sig. En viktig del av denna verksamhet är koncentrerat till Stekenjokksområdet 9 och efterhand som djuren har varit i arbetshagarna flyttas de vanligtvis vidare västerut in på norsk sida, inom Jietnamen och Saxfjennfjäll. FIGUR 2 ÖVERGRIPANDE MARKANVÄNDNING VILHELMINA SÖDRA SAMEBY 9 Kalvmärkning kan vissa år även ske på norsk sida av gränsen. 11

12 Sensommar- och höstland Under hösten finns renarna på bete inom hela området, från norska gränsen och österut till odlingsgränsen. Flytt till beteshagen vid Bealloevaerie sker i slutet av sommaren och då kommer renarna från Fjällfjället, men även runt via Stekenjokk samt från Jämtland via Raavrejabpe. Slakten varar ca 2 veckor, innan den 15 september, med kulminering den 10 september och sker gemensamt med Voernese och Vilhelmina Norra (som kommer norrifrån med sina renar) vid anläggningen i Froskon. Det är en anläggning som samebyarna äger gemensamt. Efter slakten släpps samtliga av Vilhelmina södras renar ut på Fjällfjället, norra sidan av Klimpfjällsvägen, där avlysning brukar ske för jakten. Höstland Senare på hösten (oktober till november) sker samling och skiljning till vinterbetesgrupper och för slakt. Renarna är då spridda på fjäll och i dalgångar. Vid flytten används varierade hjälpmedel och transporten mot vinterlandet sker företrädesvis med lastbil, till skillnad från vårflytten. Ifall transport sker till fots nyttjas bl. a. huvudflyttleden runt Stekenjokk. Flyttleden över Klimpfjällvägen kan också användas. Voernese flyttar då delar av sina renar från Froskon via Stihke tillbaka till Jämtland efter oktoberslakten. 4.5 Markanvändning - Voernese vid olika årstider Figur 3 ger emellertid en övergripande bild över Voernses markanvändning över hela året. Vårvinter och vårflytt På våren flyttas samebyns renhjord gemensamt upp till fjälls. Renarna transporteras då med lastbil, eftersom flytt till fots inte är möjligt pga. vattenkraftens reglering av vattendrag. I mitten av maj brukar Vilhelmina södra sameby och Voernse samebys renhjord sammanblandas och i vanliga fall brukar renhjorden vara i Stekenjokk området slutet av maj-juni. Medlemmarna i samebyn menar att det är ett bra barmarksfjäll. Vår och försommarland Under april och maj månad uppehåller sig renarna i kalvningslandet vilket omfattas av det naturligt avgränsade Orrnäsfjället (södra Borgafjäll) där de betar kring fjälltopparnas barfläckar, samt norr om Raukasjödalgången. Under försommaren har renarna vandrat till Orrnäsfjäll samt området nordväst omfattande Raukasjön, Gaskatjålte och Hetenjaure. Sommarland Under juli och augusti månad samt en bit in på hösten sambetar renskötarna från Voernese sameby och Vilhelmina södra sameby. Sommarlandet utgörs då av konventionsområde i Norge, Västra fjället och Norra Borgafjäll i Västerbottens län, Orrnäsfjäll, Raukasjön och Hetenjaure. Trivselland, sommartid omfattas av området runt Stekenjokkvägen, konventionsområdet i Norge samt trakterna mot Västra fjället, Klimpfjäll och Slipsiken. I juli månad fram till mitten på augusti sker kalvmärkning tillsammans med Vilhelmina södra sameby. Anläggningarna som nyttjas ligger i Raure, Vörgele, Gaavasjohke och Autjovsellie för Jämtlands län och Duoraniouren, Stikken, Tjallingen, Biellovare, Jalketsaejie för Västerbottens län. Efter avslutad märkning sprids renarna åter över sommarlandet. Höstland Höstland utgörs av båda samebyarnas åretruntmarker. Sarvslakt infaller i september månad i anläggningarna i Fråsonbäcken, i Västerbottens län samt i Storjola, i Jämtlands län. Efter älgjakten samlas renarna upp som uppehåller sig inom markerna som enbart nyttjas som höstbete. Under brunsten, 16 september 15 oktober rör sig renarna fritt inom hela sommar- och höstlandet. Höstsamlingen sker normalt från 10 oktober och framåt. Renar som befinner sig inom Vilhelmina södra samebys betesområden drivs till skiljningsanläggningen i Froskon samt Brännåker. Här skiljs renarna mellan byarna inför slakt och flyttning till vinterbetesmarkerna. De renar som ska slaktas, ca st, utfodras i Borgafjäll respektive Veksjön i 60 dagar pga. följdverkningar efter Tjernobyl. Det är mycket arbete med utfodring och detta låser 2 personer under denna tid. Renar som befinner sig inom Orrnäsfjäll skiljs i anläggningen i Storjola inför slakt och vidare transport till respektive samebys vinterbetesområden. FIGUR 3 ÖVERGRIPANDE MARKANVÄNDNING - VOERNSESE 12

13 4.6 Övergripande om vinterbete Vinterbetet är för båda samebyarna en flaskhals och det är en period som för renskötarna handlar om att få tiden att gå med minsta möjliga förluster av renar. Avgörande är att det finns sammanhängande lavmarker att tillgå och att dessa är tillfredsställande, vad gäller tillgänglighet, storlek och betesro. Låst bete ger stora problem, omkostnader och merarbetet. Vidare, eftersom vinterlandets betesområden inte är sammanhängande, utan fragmenterade p.g.a. diverse ingrepp som t.ex. skogsbruket, måste vintergrupperna ibland röra sig inom ett relativt stort område. Även små ingrepp i ett vinterbetetsområde kan därför få betydande konsekvenser. Vilhelmina södra sameby I oktober/november samlas renhjorden för att delas upp i vintergrupper. Som regel har det varit 2 stycken vinterbetesgrupper, en nordlig och en sydlig, men det varierar över åren och bestäms av betestillgängligheten samt väderförhållanden. Den norra gruppen flyttar från åretruntmarkerna och österut ut till fots, medan den södra gruppen flyttar med lastbil vilket beror på regleringen av Ångermanälven. När den norra vinterbetesgruppen förflyttar per fot nyttjas betesmarkerna från Blaikfjället österut mot Ångermanälven, söder om Åsele. De grupper som flyttar per fots kommer ner till vinterbeteslandet i januari februari. Dem södra gruppen, som flyttar med lastbil, lastar av renarna en bit innan vinterbetet och flyttar resterande sträckan till vinterbeteslandet till fots. Detta för att inte komma för fort till vinterbeteslandet och för att spara på lavmarkerna. De senaste åren har den norra vintergruppen lastat av sina renar vid Hälla och den södra vid Gulsele. Därifrån sker en organiserad betesgång österut. Daglig bevakning av renhjordarna sker mot störningar som rovdjur, hundar, turister, jägare, skoter mm. Bevakning sker också så att renarna håller sig inom Vilhelmina södra samebys område. Syftet är att ge renarna optimala betesförhållanden och betesro. Transport ner till vinterbetesmarkerna sker med lastbil eftersom flyttvägen per fots är påverkad med reglerade vattendrag och därmed opålitliga isar (från 70-tal) samt till följd av skogsbruket. Numera används även lastbil för transporten upp till fjälls, vilket är ca 30 mil och därmed ett kostsamt alternativ. Vinterbetesmarker som normalt sett används är områden nordväst om Junsele, norr om Näsåker och österut mot Gålsjö samt Hocksjöområdet. Samebyn har som regel en vinterbetesgrupp. Det betesområde som främst har brukats på senare tid är området från Junsele till nordost om Sollefteå. Bete sker som regel i väst-östlig riktning och östlig gräns brukar vara 5-6 km från Botniabanan. Även om det är stora områden som samebyn rör sig på så är det bara en liten del av marken som kan användas till bete. Fläckvis är det ganska bra med bete, men områdena är inte sammanhängande. Områdena kring Hoting (Hocksjöområdet) brukades mycket tidigare, fram till 26 år sedan, men sedan har skogsbruket förstört förutsättningar i dessa områden. Nu börjar det återhämta sig (men det är dock mycket contorta) och en vinterbetesgrupp brukade området för 5 år sedan. För användning av dessa områden krävs goda betesförhållanden, vilket undersöks årligen innan flytt sker till vinterbetesmarkerna. Varje år vandrar dock en del renar i dessa trakter av sig själv, samlig sker då där inför höstflytt. Området är även viktigt under vårflytten. Längre ner mot kusten är markerna mer exploaterade och det rör sig mer människor i markerna (t.ex. skoteråkning). Markerna är kuperad med djupa dalar där vegetationen är tät men det finns bergstoppar med bättre bete. I dessa trakter är dock betet än mer fragmenterat. När vårflytten sker beror på väder och vind. Det kan ske i slutet av mars till april men vanligtvis runt den 10 april. Transport sker då med lastbil upp till vårmarkerna. Om sammanblandning sker mellan grannsamebyar inom mellan vinterbetesgrupper, kan samling och skiljning ske. Alternativet är att skilja renarna vid ett senare tillfälle, vilket ofta är lämpligt om det endast rör sig om en mindre sammanblandning. Samebyn försöker ha en intern fördelning av mark så att det finns bete åt alla. Beroende på betesförhållanden sker under vintern förflyttningar per fot mellan betestrakter. I skogslandet stannar samebyn så länge som möjligt och vårflytten brukar inte ske förrän mitten av april. Båda grupperna flyttar till fjälls per fot eftersom isarna är bättre under våren. Vintergrupperna flyttar till områden kring Hälla, samt öster och söder därom; från Junsele åt sydöst mot Storsjön; området mellan Hermansjön och Hällvattnet; området mellan Solberg, Degersjö, Stor Tågsjön och Stor Uttersjön samt mellan Östby, Myckelgensjö och Agnsjön. Även områden söder om kan användas vid behov. I dagsläget försöker man att inte gå över stambanan, med de risker det innebär. Under år med dåliga betesförhållandena kan man låta renarna spridas på större ytor vilket medför ökad bevakning. Vid försämrade betesförhållanden kan även utfodring med pellets och ensilage ske Voernese sameby Voernese samlar sina renarna i Storjola väster om Borgafjäll, för vidare flytt ner till vinterbeteslandet. Helst flyttas renhjorden ner från fjället så sent som möjligt för att spara på vinterbetet. Beroende på exempelvis snöförhållanden kan flytt ske i december, men ibland måste den ske redan i oktober. Det vanliga är dock att det sker från slutet av november till mitten av december. I regel brukar samebyn ha kontakt med älgjaktlag på vinterbetesmarkerna för att höra när de har jagat klart. Är det mycket hundar i skogen är det annars risk att det sker stora spridningar av renhjorden. 13

14 4.7 Markanvändning kring projektområdena Vilhelmina södra sameby Vilhelmina Södra, som nämnts ovan är oftast uppdelad i 2 vinterbetesgrupper. Den norra gruppen, som är den största, med omkring 6000 till 7000 renar flyttar till fots förbi Åsele (renbro söder om Åsele) och brukar områdena kring Hälla, samt öster och söder därom. Området längst väg 348 mellan Hälla och Seltjärn, och till och med Kubbe flygplats benämns Storsjöområdet och är ett huvudvinterbetesområde med anläggningar och huvudviste. Delar av området är starkt påverkat av skogsbruk. Det andra huvudvinterbetesområdet, med anläggningar och huvudviste, används främst av den södra betesgruppen, bestående av 4 aktiva renskötare med en renhjord på ca renar. Den södra gruppen flyttar med lastbil och släpper som regel av sina renar vid Gulsele, 2,5 mil norr om Junsele. Bete sker i sydöstlig riktning mot Storsjön, och/eller från Gulsele till Junsele längst Ångermanälven. Området norr om Långnäsberget upp till Gulsele används också som vinterbete. Figur 4 visar huvudsakliga flyttvägar inom den södra vinterbetesgruppen Huvudvinterbetesområdet för den södra betesgruppen sträcker sig mellan Stor- Tågsjön, Myckelgensjö, Bergsjöarna och Storsjön, Myckelgensjö, Björnbäck, Pullsjön, Hällsund och Remmarbäcken. Detta område är i närheten av föreliggande projekt. Området används varje år under hela vinterperioden, och även om tiden i området varierar från år till år (beroende på väder- och betestillgänglighet) har samebyn rätt att nyttja området från oktober till slutet av april. Det finns också mindre sammanhängande vinterbetesområden utspridda mellan de olika huvudvinterbetesområdena, men dessa är mindre och mer fragmenterade. Ett större område mellan Grundtjärn och Myckelgensjö har idag sämre betesförhållanden, eftersom det finns mycket contorta planteringar i dessa trakter (se figur 4). I dagsläget håller sig betesgruppen väster om stambanan, men tidigare skedde bete österut för en del av hjorden. Storsjön är i dag en gräns mellan samebyarna, men det är ingen formell gräns, och samebyarna överlappar varandra söderut. Tidigare brukade Vilhelmina Södra också områdena söder därom. Då skedde även renflytt över Storsjön, men numera brukas myrsystem norr om Grundtjärn istället samt skogsbilvägar som förberetts med skoterspår innan flytt. Markanvändningen är dock föränderlig över tid. Under vintern 2011/2012 brukades även området Eden, Bysjön, Bysjöbodarna, Omsjö och Hermansjö vilket är överlappande med de marker Voernese brukar använda, detta pga. dåliga betesförhållanden. Det har dock inte behövt skett någon sammanblandning mellan Voernese och Vilhelmina södra samebyar. Voernese Voernese sameby har som regel en vinterbetsgrupp med 3 aktiva renskötare och nyttjar markerna på och kring de planerade projektområdena frekvent under vintersäsongen. Samebyns vinterhjord består av ca renar. Flytt ner till vinterbetesmarkerna sker med lastbil. Ifall flytten sker redan i oktober släpps renarna längre i nordväst, i t.ex. Junsele eller Mjösjön, för vidare betning ner mot och igenom projektområdena. Sker vinterflytten senare på säsongen släpps renarna längre i sydost, vilket även kan vara öster om stambanan. Bete sker i sydostlig riktning och inför vårflytten i april finns huvuddelen av hjorden i öster om järnvägen, se figur 5. De aktuella projektområdena har använts av Voernese under lång tid tillbaka och det används fortfarande årligen för bete. Dagens renskötare har använt sig av ungefär samma betestrakter runt Näsåker- Sorsele inklusive aktuellt projektområdet, i över 25 år. FIGUR 4 MARKANVÄNDNING. GRÄNS MELLAN VILHELMINA SÖDRA SAMEBY OCH VOERNESE SAMEBY ÄR EJ FORMELLT BESTÄMD, UTAN ÄR ÖVERLAPPANDE. 14

15 OMRÅDE FÖR SLÄPP S1 Junsele S2 Mjösjön S3 Präst-Orrsjövägen S4 Vägkorsning Ormsjövägen S5 Väg in till Fängsjöklippen S6 Fängsjön S7 Björnhammaren S8 Grönåsen S9 Grönåsen FLYTTVÄGAR F1 F2 F3 F4a F4b SVÅRA PASSAGER OCH UPPSAMLING A Oringen B Backsjön C Hällåsstormyran BESKRIVNING: Släpper renar här ibland, ifall flytten ner från fjällen sker tidigt på vintern. Här finns även en hage varifrån renar kan lastas inför vårflytt ifall man har flyttat efter utpekade flyttvägar Släpper renar här ibland, ifall flytten ner från fjällen sker tidigt på vintern. Släpper renar här ibland, ifall flytten ner från fjällen sker senare. Kan släppa renarna här, i regel under perioden november till december Kan släppa renarna här, i regel under perioden november till december Vägen genom Fängsjön är plogad årligen. Här sker ofta släpp av renar, i regel under perioden november till december. Här har släpp skett ibland. En privatperson plogar ibland upp vägen för älgjakten. Kan släppa renarna här, i regel under perioden november till januari Längre in efter vägen vid Grönåsen kan renar släppas ibland. BESKRIVNING: Detta är en flyttled som kan brukas vid flytt under höst och vår. Vid A finns en svår passage och då kan flytt över Fängsjöarna ske istället (mer västerut). Flyttled som kan brukas vid flytt under höst och vår. Denna led går bl.a. längs med Stugusjövägen, närmast projektområdet. Flyttled mellan Backsjön och markerna väster om Omsjövägen, som bl.a. går över Skällsjön. På våren används denna flyttled. Flytt går då över Rensjön. Renarna kan släppas för fribete under flytten men de hinner ofta sprida sig mycket under en natt. Är det bra bete är det lättare att hålla renarna samlat. Ifall det inte går att flytta över Rensjön pga. dåliga isar så brukas denna alternativa flyttled. BESKRIVNING: Svår passage. Här finns en brant och contorta finns på båda sidor om vägen samt en tät risig ungskog. Ibland sker flytt över Fängsjöarna (västerut) för att slippa denna svåra passage. Svår passage och uppsamling. De senaste åren har samling skett i Backsjön (hage). Därifrån kan renarna lastas på lastbil alt. sker flytt efter backen till Junsele där sedan vidare lastbilstransport sker till åretruntmarkerna. Svår passage och uppsamling. Sker flytt i väst-östlig riktning (vilket är det vanliga) samlas renarna innan transport över järnväg. Sker vårflytt över järnvägen har renarna samlats längre i sydost. FIGUR 5 FLYTTVÄGAR, SVÅRA PASSAGER OCH UPPSAMLINGAR. 15

16 Bete Alla betesområden har sina fördelar och är viktiga. Renarna är beroende av ett varierat bete så det är inte enbart marklavsområden som är viktiga under vintern. Vintertid utgör marklavar % av näringsintaget i många områden, men denna andel varierar och kan vara både högre eller lägre. Olika ris samt gröna delar av gräs och örter är viktiga tillskott till den protein- och mineralfattiga lavdieten. Senare tids forskning om renens födointag vintertid samt betesväxternas innehåll av olika näringsämnen visar att vintergröna delar hos många arter av gröna växter är näringsrika. De innehåller höga kväve- och mineralhalter och har hög smältbarhet för renen under vintern. Därför bedöms de gröna växterna utgöra ett viktigt bete för årstiden. Lavar har dock ännu större betydelse. Hög beteskvalitet på vintern är lika med hög andel lav i födan. Betet är dock mycket fragmenterat, varför stora betesområden behövs för att hålla renarna med mat under vintern. Det förekommer även skillnader i betets tillgänglighet för olika områden, under olika perioder under vintern. Höjdområden kan få mycket snö och därigenom bli mer svårbetat. Det kan dock även vara så att det blir isbildning på lägre liggande områden medan höjderna har lös snö med tillgängligt bete. Områden som inte fungerar för bete i januari kan fungera under mars månad. Parkerna ligger inom ett relativt väl avgränsat större betesområde inom vilket Voernese växelbetar olika delar från år till år. Stora delar av Storsjöhöjden har tallskog med bra bete (renlav) och området är av stor vikt, särskilt då betet är låst på lägre liggande marker. Ett låst bete kan vara när väderomslag skapar snöslask som sedan fryser och bildar ett islager som renen inte kan gräva sig igenom. När betet låser sig måste renskötarna flytta renarna till ett annat område där betet är tillgängligt. Ett annat område kan t.ex. innebära ett område med tillgång på hänglav, en annan klimatzon eller att terrängen är sådan att snön inte packas hårt, vilket är vanligare på höjder, som exempelvis Storsjöhöjden. Ett område mellan Tannflohöjden och Jansjö har mycket fint bete och är ett utpekat trivselland. Även längre in i Fängsjöns projektområde finns spridda öar av goda betesmarker som brukas ofta. Här finns myrsystem med bete och fina lavbackar insprängda i området. Kring t.ex. Lapptjärnberget uppehöll sig en renhjord under nästan en hel vinter under ett år (till mars). En vinter med dåligt bete på lägre liggande marker kan det finnas ca renar av och till på höjderna. Vid Vitberget finns även betesmarker som brukas ofta. Förra vintern befanns sig en majoritet av renhjorden i dessa trakter från mitten av december till slutet av januari. Även övriga delar av Fängsjöns projektområde håller bra beteskvalitet. Förutom ovan nämnda trivselland finns det naturligtvis viktiga betesområden däremellan som ej redovisas i detalj, markerade trivselområden från sametinget ger dock en bild av extra bra betesområden. Renskötseln är, som tidigare nämnt, dock beroende av att stora arealer kan brukas. Samebyn brukar dock hålla kantbevakning i en zon kring järnvägen för att begränsa renpåkörningar. Samebyn brukar även försöka hålla renarna från åkermarkerna och bebyggelse etc. längs Ångemanälvens dalgång. Det innebär samtidigt att dessa betesmarker inte kan användas. Det aktuella projektområdena innebär förutom betesmark också en känsla av att bruka samma marker som sin far och förfäder. Området medför en känsla av tradition. 4.8 Konkurrerande markanvändning - övergripande Nedan ges en beskrivning över konkurrerande markanvändning inom Voernese och Vilhelmina södra samebyar. Detta illustreras även i möjligaste mån i figur 6 och 7. Skogsbruket Renskötseln har i modern tid förändrats till följd av samhällsförändringar och olika markanvändningsintressen. En betydelsefull faktor är påverkan från skogsbruket. Skogsbruket har genom borttagande av äldre skog med t.ex. mycket lavar medfört allt större arealbehov för renskötseln, för att hålla föda till renhjorden. Det är svårt att på ett bra sätt visualisera den landomvandlingen som skogsbruket medfört. Figur 5 visar avverkningar sedan 2001 samt planerade avverkningar. Det finns dock mycket avverkningar längre tillbaka som fortfarande ger effekter på samebyarna. Äldre skogar med god tillgång på hänglavar finns i princip endast i de fjällnära skogarna. För markberedda områden på lavmark tar det lång tid innan marklavarna kommer tillbaka. Gödsling av skogar medför även en påverkan på lavarna. Därutöver medför täta ungskogar svårigheter att bedriva renskötsel. Contorta har även planterats på allt för bördiga marker och dessa områden är i princip omöjliga att tränga igenom och renarna undviker dem, varför Voernese och Vilhelmina Södra betraktar dessa områden som impediment för renskötseln. Omloppstiden på skogarna har även minskat vilket ger mindre möjligheter för t.ex. marklavar och hänglavar att etablera sig. Ytterligare en faktor som härrör till skogsbruket är nydragning av skogsbilvägar fram till avverkningar. I t.ex. Västerbotten etableras årligen ca 30 mil nya skogsbilvägar. Allt detta sammantaget innebär att renarna ständigt ändrar beteende och rörelsemönster, samt att renskötselns arealbehov har ökat kraftigt jämfört med t.ex. för år sedan. Rovdjur Voernese och Vilhelmina Södra har upplevt en kraftig ökning av större rovdjur under senare tid. Rovdjuren har idag spridit sig över större områden, och till områden där de tidigare inte förekommit i någon större utsträckning. Det gäller bland annat järv, örn och lodjur som idag återfinns inom hela samebyarna. Under våren, och sommarperioden är det främst björn, örn, lo och järv som är ett stort problem och på vinterbetesmarkerna är det av naturliga skäl inte björn som är ett problem, men i dessa trakter kan det ibland istället förekomma varg. Inom Vilhelmina Södra sker idag omkring föryngringar av järv och lodjur årligen. Naturvårdsverket räknar med att ca 200 renar rivs per föryngring men ersättning sker endast med motsvarande 66 renar per föryngring. Björn och örn inventeras inte på samma sätt som järv och lo, och ersättningen för dem baseras på samebyns barmarksareal ovan odlingsgränsen. Förekomsten av varg inom renbetesområdet ersätts också. Voernese har ca 2-12 loföryngringar och 2-4 järvföryngring årligen samt förekomst av varg och björn. Jakt Småviltjakten är främst ett problem på åretruntmarkerna och även om samebyarna har en möjlighet att avlysa vissa områden, har de inte möjlighet att avlysa hela fjället, samt att det tar tid med avlysningsbeslut. Detta innebär begränsningar i markerna. Slutet av sommaren är en intensiv betesperiod och samebyarna vill inte att brunsten ska bli störd. Om renarna störs kan det medföra att renarna flyr till andra betesområden med sämre betesförutsättningar, eller till områden där de betat tidigare, vilket i sin tur kan innebära att renarnas kondition försämras. Med försämrad kondition är risken att andra konsekvenser uppstår som till exempel att slaktvikten minskar, och det kan det bli svårt för sarvarna att överleva efter brunsten. Renarnas kondition påverkar också överlevnadsmöjligheterna under vintern speciellt om betes- och snöförhållandena är svåra. Under brunsten samt tiden därefter är det viktigt att renarna inte störs för att kalvarna skall födas vid rätt tidpunkt. Om brunsten blir störd kan vajan brunsta om med senare födsel som följd. Kalvar som föds sent på året får svårt att överleva kommande vinter eftersom de är mindre än kalvar födda vid normal tidpunkt. Även älgjakten i skogslandet kan utgöra ett problem, eftersom älghundar kan förfölja och sprida renhjorden. Infrastruktur Samhällets utveckling i övrigt har medfört såväl positiva som negativa aspekter för samebyarna och dess medlemmar. Välfärdsamhället har gynnat alla, men all mark som tas i anspråk och alla nya störningskällor försvårar samtidigt möjligheterna till en långsiktigt hållbart renskötsel, på det extensiva sätt som det har bedrivits under lång tid och bedrivs idag. Nedan listas ett antal infrastrukturella förändringar som skett samt alla nya markanspråk som är planerade inom respektive sameby. Det som dock inte redovisas är bebyggelse. Markerna närmast kusten är svåra att bruka, bl.a. eftersom bebyggelse med tillhörande markanvändning/störningar är betydligt mer omfattande där. A. Reglerade vattendrag Sedan 1950-talet har vattenkraftsutbyggnaden berört ett stort antal samer både i Sverige och i Norge och däribland medlemmarna i Vilhelmina södra och Voernese samebyar. Inom båda samebyarna är i princip alla större vattendrag 16

17 reglerade. Vattenregleringen av Ångermanälven från Ransarn i väst, till Kramfors i Öst har påverkat båda samebyarna. I söder har Borgersjön- Tåsjön Rörströmsälven reglerats. Hela Ångermanälven från Ransaren till Sollefteå reglerades under perioden 1946 (Nämforsen) till 1983 (Stenkullafors och Malgomaj). Detta har inneburit stora betesbortfall genom att betesmarker har dämts över och att flyttningar längs vattendragen har försvårats. Regleringen av Ångermanälven, som är ett centralt vattendrag inom samebyarna, har inneburit att det uppkommit en barriäreffekt från Åsele till Junsele där älven rinner i nord-sydlig riktning. För båda samebyarna har det inneburit att vinterbetesmarkerna har blivit delade i två delar och flyttning över älven har blivit mycket försvårat, stora delar av älven fryser aldrig under vinterhalvåret och även på de ställen där isen lägger sig kan istäcket vara mycket förrädiskt. Detta är huvudanledningen till att t.ex. Voernese numera flyttar med lastbil. Detsamma gäller för den södra vinterbetesgruppen inom Vilhelmina Södra. För den norra gruppen har det byggts en passage söder om Åsele som kan brukas vid flytten. Regleringen har även inneburit att kvarvarande renar, under den naturliga strövningen och betesgången mellan årstidslanden, riskerar att bli kvar på fel sida om älven. Det är inte sannolikt att det kommer att ske någon vidare utbyggnad av vattendragen i inom samebyarna. B. Järnvägar Det finns tre järnvägar som berör båda samebyarna, Inlandsbanan, Stambanan och Botniabanan. Därutöver finns Forsmo- Hotingbanan där det sker främst timmertransporter. De tre förstnämnda järnvägar går i nord-sydlig riktning, medan renskötseln i grov bemärkelse har en öst-västlig rörelse. Infrastrukturen är därmed inte bara hinder som de måste förhålla sig till, utan de måste även passeras vid vissa tillfällen. På Inlandsbanan är trafiken försumbar varför den inte utgör något särskilt problem. Stambanan är däremot ett stort problem för båda samebyarna. För Voernese sameby som regelmässigt brukar markerna på båda sidorna om järnvägen innebär denna en rad problem, dels för att många renar blir påkörda, men även för att detta kräver utökad bevakning från samebyarnas sida, samt betesbortfall eftersom markerna närmast järnvägen inte kan brukas på ett bra sätt. Renskötarna i Vilhelmina södra, försöker, när detta är möjligt, att inte använda markerna sydost om stambanan och behöver därför inte flytta över Stambanan. Botniabanan utgör i dagsläget inte stort problem eftersom markerna närmast kusten inte brukas lika intensivt, men båda samebyarna använder marker allt längre österut för varje år. Det är inte sannolikt att det kommer att ske någon vidare utbyggnad av järnvägar inom samebyarna inom överskådlig framtid. Det är dock teoretiskt möjligt att trafiken efter Inlandsbanan skulle kunna öka. C. Vindkraft Utbyggnaden av vindkraft inom båda samebyarna har varit begränsad. Det har under en längre tid stått tre vindkraftverk i Klimpfjäll och på Bliekevare har det under några år funnits 18 vindkraftverk. I januari 2012 planeras dock mycket vindkraft inom respektive sameby. Inom Vilhelmina Södra sameby (inkl. överlappande marker med Voernese sameby) planeras det idag för ca 500 vindkraftverk fördelat på 13 projekt och inom Voernese (inkl. överlappande mark med Vilhelmina Södra) planeras det idag för ca 750 vindkraftverk fördelat på 23 projekt, se figur 3 och 4. Information om vindkraftsprojekten är insamlade hos Länsstyrelserna och omfattar endast projekt som kommit till Länsstyrelsernas kännedom hösten Vindkraftsanläggningar med dess följdverksamheter (kraftledningar, täkter etc.) kan därför i framtiden utgöra en väsentlig källa för störningar inom respektive sameby. aktuella området används frekvent som vår-, sensommar-, höst- och förvinterland. Om vägen blir aktuell så medför den ett direkt betesbortfall samt en undvikelsezon längs vägens både sidor. Störningar uppkommer vid anläggning och underhåll av vägen, och den mänskliga aktiviteten tilltar genom att tillgängligheten till fjället ökar, t.ex. bil- skotertrafik, jägare, fiskare och friluftsliv. Vidare störs samebyns normala infrastruktur (flyttleder, renarnas naturliga strövningsmönster, betesgång). Förutom ovan nämnda konsekvenser leder vägar ibland till att renhjorden splittras och följer vägen istället för flyttled, men det kan även uppstå problem av omvänd karaktär, att renar samlas vid vägar efter t.ex. saltning. Plogade skogsbilvägar innebär ofta problem för samebyarna, eftersom renarna sprider sig. Det kan innebära merarbete men det kan även innebära att fler renar riskerar att blir kvar på vinterbetesmarkerna under sommaren. F. Gruvor Vägen från prospektering till etableringen av en gruva är lång. Det finns idag ingen befintlig gruva inom samebyarna, men det finns en rad undersökningstillstånd och ett antal beviljade bearbetningskoncessioner, bl.a. i trakterna kring Ormsjö, Dorotea kommun, se figur 3. Ingen miljöprövning är inledd för någon av bearbetningskoncessionerna så det är inte klart för brytning i något av fallen, men en bearbetningskoncession gäller i 25 år. Boliden Mineral har 2002 beviljats bearbetningskoncession från Bergstaten för brytning av zink, silver, koppar, guld och bly vid Rockliden (Nr F3, figur 3). Rockliden ligger i närheten av Degersjö i Örnsköldsviks kommun. Bearbetningsområdet är ca 36 ha. Området ligger ca 5 6 km söder om Skallberget. Boliden Mineral AB har även 2002 beviljats bearbetningskoncession för 5 områden inom Dorotea kommun för brytning av guld, bly, zink och guld. Dessa områden benämns Lövstrand (F1), Bellviksberg (F2) och Ormsjö (F2). Dessa områden där bearbetningskoncession finns är lokaliserade på områden som nyttjas av både Vilhelmina södra och Voernese (fig 3 och 4). Tidigare har gruvbrytningen pågått i Stekenjokk, men idag är gruvan nedlagd även om spår i naturen fortfarande finns kvar. Nu har bolaget Northfield Exploration AB planer på att åter ta gruvan i drift samt för ett närliggande område, Levi. Ansökan om bearbetningskoncession är inlämnad till Bergstaten. Länsstyrelserna i Jämtland och Västernorrland har avstyrkt ett beviljande i sina yttranden. Bergstaten har i januari 2012 inte beslutat ännu om bearbetningskoncession ska ges eller inte. Det ansökta området är lokaliserat inom viktiga sommarbetesområden och kalvmärkningsområden för samebyarna (riksintressen). Gruvor innebär ett definitivt betesbortfall inom exploateringsområdet. Därutöver uppstår damning och en kraftig störningszon kring gruvorna samt mycket tunga transporter. Graden av konsekvenser beror sedan mycket på gruvornas lokaliseringar. D. Turistanläggningar Turistanläggningar med koppling till naturturism är främst lokaliserade i fjällen. Det är kanske inte anläggningarna i sig alla gånger som är det stora problemet, utan att dessa medför att mer människor rör sig i naturen och därmed kan störa renarna. E. Vägar Inom respektive sameby finns ett stort antal mindre och större vägar. Vilhelmina Södra förlorar ca 40 renar per år genom renpåkörning. Väg 92 är den som är mest drabbad inom Vilhelmina södra samebys marker. I dagsläget planerades det även en ny väg mellan Saxnäs och Båtas. Vägens sträckning kommer att dras tvärs över samebyns åretruntmarker. Det 17

18 FIGUR 6 BEFINTLIGA OCH PLANERADE KONKURRERANDE INTRESSEN INOM VILHELMINA SÖDRA. FIGUR 7 BEFINTLIGA OCH PLANERADE KONKURRERANDE INTRESSEN INOM VOERNESE. 18

19 4.9 Konkurrerande intressen vid projektområdena Själva projektområdena och området däremellan är idag ett markområde som ger god betesro vintertid. Det sker naturligtvis jakt i området, men i regel flyttas renarna ner först då snödjupet börjar vara mäktigt och då börjar även jaktsäsongen vara avslutad. Området är dock, i likhet med övriga marker, påverkat av skogsbruket och det finns stora områden med contorta som mer eller mindre utgör impediment för renskötseln. En stor källa för problem i området är Stambanan som skär igenom betesmarker och medför ett flertal renpåkörningar varje år. Den innebär även att extra bevakning måste hållas mot banan då det idag inte finns stängsel (begränsar även betet något genom denna bevakning) samt att det är besvärligt att passera banan då detta måste ske. I området finns en del mellanstora vägar, bl.a. Omsjövägen och vägen till Skorped. En större väg, riksväg 90, går längs med Ångermanälvens dalgång där det också finns mer bebyggelse. Därutöver plogas ibland skogbilvägar i samband med avverkningar. Det innebär en oönskad spridning av renarna. Det går en skoterled över projektområdet vid Fängsjön men samebyn har inte upplevt något stort problem med den trafiken, eftersom skoteråkarna håller sig till leden. Vid Backsjön finns en turistanläggning, Farm Backsjön, som även har hundspann på bl.a. Storsjöhöjden men den verksamheten sker i mycket begränsad omfattning. Samebyn har en löpande dialog med dessa och det har inte fram till dags datum inneburit något problem. En del rovdjur förekommer även i området, bl.a. en fast stam av järv. FIGUR 8 KONKURRERANDE MARKANVÄNDNING VID PROJEKTOMRÅDENA 19

20 4.10 Social och kulturell nulägesbeskrivning Människors livsföring och samhälle Avsnittet människors livsföring belyser hur medlemmarna i samebyn lever, arbetar, dess utbildning, och hur man integrerar med varandra. Det samhälle som människor lever i syftar till dess storlek, dess demografiska sammansättning, sammanhållning, stabilitet, karaktär, basservice och faciliteter. Vanliga frågor som brukar belysas rör sammanhållningen inom samebyn, relation till lokalbefolkning, andra samebyar, demografiska förutsättningar för att klara av förändringar, könshänsyn osv. Allmän beskrivning Släkt och familj är en central del inom renskötseln. Förutom att renskötselrätten ärvs av föräldrarna, så behöver den som är ung inom renskötseln också ha föräldrar eller andra släktingar som stöttar och lär upp dem. Inom rennäringen är det vanligt att kvinnan i familjen, istället för att jobba heltid med renskötseln, har ett hel- eller deltidsjobb vid sidan av för att få ihop ekonomin. Att det oftast är kvinnan som har annan sysselsättning beror på att arbetet i renskogen många gånger är fysiskt tungt och krävande. Kvinnor och barn är många gånger med på gärdesdagar då renskötarna samlar renar inför t.ex. transport, skiljning, slakt, kalvmärkning etc. Kvinnorna sköter många gånger det administrativa samt markservicen. Renskötseln idag skiljer sig mycket från hur det såg ut för 30 år sedan. Idag är det mycket mer motoriserat. I takt med att exploateringar ökat inom samebyns marker, och förutsättningarna att bedriva renskötsel försvårats, har kraven på avkastning ökat. En renskötare behöver idag ha en omfattande maskinpark bestående av skoter, MC, fyrhjuling, bil, släpvagn och flera boenden. För det krävs att man har en hyfsat god ekonomi. Renskötseln beskrivs som ett hårt liv. Det innebär mycket jobb och delvis ett ensamt jobb. Det är viktigt att det finns någon som sköter markservicen. Åldern och kroppen sätter till slut stopp. Man måste vara fysiskt och psykiskt stark för att orka bedriva renskötsel. Det krävs vidare ett engagemang, inte bara i företaget utan också för det kollektiva, för de samiska rättigheterna. Voernese sameby Familjen och släkten är mycket viktig, ensam klarar man sig inte, alla är beroende av varandra Man måste ha en intensiv glöd för att hålla på det är tuffa villkor Voernese sameby har sina åretruntmarker runt Borgafjäll, där flera av medlemmarna har sin huvudbostad. Några har sin huvudbostad runt Dorotea. Vintertid hyr renskötarna in sig i hus i Sollefteåtrakten. Voernese är en speciell sameby på så sätt att de är en liten sameby och det finns ett nära släktskap mellan alla medlemmar. De flesta medlemmarna i Voernese är uppväxta med renskötsel inom samebyn. Samebyn består av ett antal mindre företag, som ofta samverkar med varandra. Det finns fler som hjälper till under perioder när det är mycket arbete så som under kalvmärkning och slakt. Det kan vara kusiner eller andra släktingar eller bekanta med samiskt ursprung, som vill behålla kontakten med renskötseln och den samiska kulturen. Medlemmarna i Voernese menar på att man inte kan jämföra renskötseln i Voernese med den i Norrbotten. I Voernese arbetar alla mer eller mindre heltid med renskötseln, medan många i Norrbottens samebyar jobbar med något helt annat och bedriver renskötsel vid sidan av. Voernese sameby uppnår idag högsta tillåtna renantal som Länsstyrelsen givit dem. Högsta tillåtna renantal är 2300 renar i vinterhjorden. Det högsta antalet renar bygger på hur mycket markerna tål. Utifrån det finns det inte i dagsläget inte utrymme för fler renskötare, eftersom det krävs ett visst antal renar för att få det att gå ihop. Voernese har alla renar samlade i en vintergrupp. De bevakar renarna dagligen under vintern. Någon från samebyn kör längs med järnvägen för att kontrollera att renarna inte går dit. Sedan förra året har samebyn implementerat GPS-systemet Follow-it på ca 20 renar. Via detta system kan man följa en ren som uppehållit sig i och runt de planerade vindkraftsparkerna sedan strax före jul. Om samebyn av någon anledning skulle behöva dela på sig till flera vintergrupper skulle det innebära mer jobb för alla. Samarbetet i Voernese beskrivs som bra, det fungerar som det ska. Även samarbetet med Vilhelmina södra beskrivs som att det fungerar bra. På våren får Voerneses och Vilhelmina södras renar blandas till fjälls. Kalvmärkning och slakt sker gemensamt, sedan skiljs renarna åt. Renskötarna har god kontakt med lokalbefolkningen och närboende till projektområdet. De beskrivs som hyggligt folk som är väl medvetna om att renar och renskötare håller till i trakten vintertid. Relationen med fastboende på vinterbetelandet överlag beskrivs som god. Kunskapen och förståelse från lokalsamhället har blivit något bättre på senare år, även om det fortfarande är en bit kvar för att få full förståelse för renskötselns villkor. Det upplevs som att kunskapen om renskötarna är låg i storstäderna. Respondenterna vittnar om att vardagsrasismen gentemot samer fortfarande finns kvar. De har Rasism mot samer har alltid funnits upplevt detta bland annat genom näthat, dvs rasisktiska kommentarer på internet i diskussionsforum etc, men också genom personliga upplevelser, vilket satt djupa spår. Vilhelmina södra sameby I dokumentet som beskriver Vilhelmina södra samebys framtidsversion står att samerna alltid inrättat sina liv efter renarnas rörelse och betesmönster, vilket överensstämmer med den bild som samtliga respondenter återgav under intervjuerna. Livsföringen inom Vilhelmina södra sameby kan därför i flera avseenden sammankopplas med de delar av rennäringsanalysen som belyser renskötselåret och de aktiviteter och samarbeten inom Vilhelmina södra sameby som är kopplade till dessa. Vilhelmina södra sameby har sina åretruntmarker i Klimpfjäll, där även flertalet av medlemmarna har sin huvudbostad. Även om man i renskötarfamiljer ofta skiljer på huvudbostad och vinterbostad är det många som menar att hemmet för en renskötare är var man far på kvällen! Vintertid hyr renskötarna hus någonstans i närheten av där de har renarna, exempelvis runt Solberg, Åsele. Många gånger bor kvinnor och barn kvar i huvudbostaden och männen flyttar ned på skogen, efter renarna. Familjerna försöker hälsa på så ofta det går. Inom renskötarfamiljer är det accepterat, att mamman är hemma och tar hand om barnen medan pappan sköter renhjorden. Givetvis hjälps man åt, men den huvudsakliga delen av det fysiska renskötselarbetet tas om hand av mannen, medan kvinnan främst tar hand om barnen. Detta menar renskötarna är ett resultat av det moderna samhällets påverkan på rennäringen. Tidigare följde kvinnan och barnen med till vinterbeteslandet, och familjen var samlad, men dagens skolsystem Inom Voernese har alla en uppgift, gammal som ung. Alla kan bidra med något, alla är lika viktiga. Har hela tiden varvat skolan med renskötsel, och nu jobb med renskötseln. På helgerna är det jobb i renskogen som gäller, på hösten är det slakt, stycka och paketera, sedan är det snöskottning. tillåter inte denna flexibilitet, vilket gör att familjen måste anpassa sig till var skolan är lokaliserad. 20