Juridiska aspekter. vållandeutredningar

Transkript

1 Juridiska aspekter på vållandeutredningar ett examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 Grupp 6 Göran Larsson Stig Nordberg Rolf Wikström Handledare; Maria Steinberg Örebro universitet / Arbetsmiljöforum Stockholm

2 Innehållsförteckning Sammanfattning 4 Förord 5 Inledning 5 Syfte 5 Metod 5 1 Ersättningshistorik vid arbetsskada Tidigare ersättningssystem 6 2 Lagar Lag om arbetsskadeförsäkring, LAF Arbetsskadesjukpenningen Arbetsmiljölagen, AML Skadeståndslagen, SkL Speciallagar Strikt ansvar 8 3 Avtal De första trygghetsavtalen Skiljedomen Vållande Skadeståndsrättslig ersättning Bevisvärdering Samband Arbetssjukdom ILO-förteckningen Vållandenämnden Nämndens prövning 13 4 Utredningsunderlag Inriktning Tidigare skador / sjukdomar Checklistor Utredningsblanketten Hjälpblanketter 16 5 Ersättningar vid visat vållande Inkomstförlust Inkomstförlust vid kvarstående besvär Inkomstförlust i framtiden Omprövningsrätt i framtiden Ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda o värk) Sjukvårdskostnader och andra utgifter 17 6 Fallredovisning Analyserna 18 Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 2

3 7 Slutsatser 42 8 Våra förslag till åtgärder 42 9 Bilagor ILO-förteckningen nr Hjälp vid utredning 9.3 AFA blankett utredningsunderlag vid vållande Litteraturförteckning 44 Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 3

4 Sammanfattning Examensarbetet har utgått ifrån ett antal ärenden vilka prövats och ibland omprövats av vållande nämnden på AFA, ärenden vilka AFA vänligen har tillhandahållit avkodifierade för vår undersökning. Syftet har varit att beskriva de juridiska aspekterna för att underlätta för medlemmarna och de fackliga företrädarna när de ska driva frågan om vållande gentemot AFA för att få ut ersättning när man har drabbats av en arbetssjukdom. Vållande handlar om att visa att arbetsgivaren eller någon hos denne anställd har varit oaktsam / försumlig och därmed orsakat en skada. För att ersättning skall utgå enligt arbetsskadeavtalen krävs det att den skadade kan påvisa ett vållande vid arbetssjukdom till skillnad mot inträffade olycksfall (jmf ändring ) Förutsättningen för att kunna göra det är att arbetssjukdomen kvarstår efter 180 dagar och är godkänd av försäkringskassan eller att den finns med på ILO-listan nr Vi har försökt att reda ut de tidvis snåriga begreppen för vållande och angränsande lagstiftning för att underlätta för målgruppen att på ett någorlunda lättfattligt sett tillgodogöra sig möjligheterna att driva ett vållande ärende. Vi har bedömt ansökningarnas kvalitativa innehåll, nämndens bedömning samt gett egna kommentarer utifrån det genomgångna materialet. Den mall vi har använt är hur anmälaren har använt sig av arbetsmiljölagen, föreskrifter, angränsande lagstiftning, utredningens innehåll, nämndens bedömning, samt att vi utifrån dessa parametrar har försökt att analysera om anmälaren har missat något. Detta genom att skriva egna kommentarer. Sammanfattningsvis så har vi funnit en del brister vilka vi också påtalar under rubriken slutsatser samt fallredovisning. Den mest påtagliga bristen är avsaknaden av dokumentation eftersom vållandenämnden bara utgår från det underlag som skickas in. Det är trist att konstatera att ärenden skickas in med ett alltför tunt underlag. Eftersom ett vållande måste påvisas så innebär det att man måste bevisa sitt påstående om vållande för att få ersättning. Det är minst lika trist att så många inte anmäler vållande och tar en prövning då det här finns mycket ersättning att få. Det borde vara minst ett par tusen prövningar om året, som vi ser det. I våra förslag till åtgärder så hamnar utbildning, information och införandet av systematiskt arbetsmiljöarbete högst. Bra utredningar i förstaläget ger ett bättre utfall, men även vid omprövningar är kompletterande utredningar viktiga för ett för den drabbade positivt resultat. En ny blankett med en bättre struktur som vägledning beträffande anmälan om vållande vid arbetssjukdomar är nödvändig. Vi hoppas att ni som tar del av detta examensarbete kommer att få stor nytta av det och att ni sprider det till så många som möjligt. Vill du ha vårt examensarbete digitalt så kommer det att finnas att ladda ner från SEKO:s arbetsmiljösajt Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 4

5 Förord Gruppen består av Göran Larsson, ombudsman på SEKO Facket för service och kommunikation, Stig Nordberg, huvudskyddsombud från Green Cargo AB, samt Rolf Wikström huvudskyddsombud från Camfil Svenska AB Vi har som vårt examensarbete valt att beskriva juridiska aspekter vid vållandeutredningar inom ramen för kursen Arbetsmiljörätt som samarrangeras av Arbetsmiljöforum och Örebro Universitet. Vi vill i detta sammanhang framföra vårt tack till vår handledare Maria Steinberg som gett oss mycket råd och stöd med framförallt strukturen och till AFA som varit oss behjälpliga med att ta fram underlaget till detta examensarbete. Vi är även tacksamma för tips och övriga uppslag från Lennart Stéen, en av LO-TCO Rättsskydds hängivna och kunniga arbetsskadeexperter med mångårig erfarenhet från trygghetsförsäkringens och framför allt vållandevillkorens tillkomst Inledning Många arbetsskadade går miste om ersättning för framför allt inkomstförlust under sjukpenningtid. Syftet med detta PM är att framför allt uppmärksamma våra skadade medlemmar och ge våra fackliga företrädare kunskap om förutsättningar för att kunna få denna ersättning i samband med arbetssjukdomar och hur man kan visa vållande. Detta enligt villkoren i de kollektivavtalade trygghetsförsäkringarna vid arbetsskada på arbetsmarknaden. Avsikten är också att ge tips på hur man vid utredning av arbetsskada och vållande kan använda arbetsmiljölagen, AML och de föreskrifter som Arbetsmiljöverket har utgivit, AFS, samt övriga föreskrifter eller regler som gäller vid olika typer av arbeten. Syfte Vi har granskat regelverket i form av lagar, avtal och föreskrifter samt belyst brister i tillämpningen av dem i vållandeärenden vid arbetssjukdomar som behandlats av AFA:s vållandenämnd. Tillämpningen av dessa regelverk är tänkta som verktyg vid utredning. Detta för att framför allt tydliggöra allmänna ansvarsförhållanden vid aktuella arbetsmiljöer. Att inte beakta och / eller tillämpa dessa regler vid planering och ledning av arbetet kan härvid betraktas som en oaktsamhet och därmed möjliggöra att vållande kan visas, vilket är nödvändigt för att ersättning skall utgå. Metod Metoden vi har använt för att belysa problematiken vid utredning av vållandet i den praktiska tilllämpningen grundar sig på en analys av ett representativt urval av anmälda och behandlade skadeärenden hos Vållandenämnden vid AFA Trygghetsförsäkring under åren Vi har då valt ut 15 av ca 75 fall och försökt att få en blandning av bifall, avslag samt olika diagnoser. Dessa kommer att utförligare redovisas i form av kommentarer till presenterade utredningar. Det material vi har använt är hela regelverket med Arbetsmiljölagen och dess föreskrifter, avtal och hur man har använt dessa i ärendehanteringen dels från vållandenämndens sida dels från den som skickat in ärendet för prövning. Stockholm i juni 2005 Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 5

6 1 Ersättningshistorik vid arbetsskada 1.1 Tidigare ersättningssystem i modern tid Under och 1970-talen då den dåvarande lag om yrkesskadeförsäkring, YFL, gällde var den bistra verkligheten att denna långtifrån gav en yrkesskadad 1 full kompensation för inkomstförlust och kostnader som hade uppstått till följd av en skada eller sjukdom från arbetet. Inte heller erhöll man ersättning för ideell skada, d v s det som i dag huvudsakligen utgöres av sveda och värkersättning (ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur) eller ersättning för lyte och men (ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av bestående art). Med detta avses ersättning för det akuta lidandet och kvarstående nedsättning av kroppsfunktioner till följd av en arbetsrelaterad skada / sjukdom s k medicinsk invaliditet. Genom tillkomst av skadeståndslagen 1972 utökades förutsättningarna för arbetsgivarna att bli skadeståndsskyldiga och därmed möjligheterna till skadestånd och ersättning för inkomstförlust och ideell skada. Arbetsgivarna blev då också skadeståndsskyldiga för skada som arbetarna kunde orsaka varandra och jämkning för medvållande upphävdes i praktiken (nu sker reducering enbart vid grov vårdslöshet eller uppsåt). Detta förutsatte dock att den skadelidande kunde bevisa om / när en arbetsgivare eller annan ansvarig hade varit oaktsam / försumlig i skadeståndslagens, SkL, mening. I de flesta fall, liksom vad som f ö gäller idag, grundades den bedömningen på tillämpningen eller rättare sagt ofta brister i tillämpningen av lag och föreskrifter som reglerar ansvar för arbetsmiljön. Här avses framför allt arbetsmiljölagen, AML och Arbetsmiljöverkets föreskrifter, AFS, som hade börjat tillämpas vid riskfyllda arbeten eller arbetsuppgifter. I vissa fall inleddes med eller utan stöd från den fackliga organisationen processer i domstolar för att kunna få skadeståndsrättslig ersättning och därmed ersättning motsvarande vad som skulle ha utgått om skadan inte hade inträffat. För den skadelidande, som alltså hade den tunga bevisbördan, var detta oftast en besvärlig och ekonomiskt riskfylld uppgift och arbetsgivaren i fråga upplevde många gånger dålig publicitet av att vara tvungen att stå som motpart i en domstol och behöva penetrera en dålig arbetsmiljö eller att över huvud taget bli anklagad för att ha vållat en personskada på en anställd. 2. Lagar I detta kapitel beskrivs översiktligt och kortfattat de lagar som har betydelse för rätten till ersättning vid inträffad arbetsskada. Särskilt rätten till vållandeersättning enligt trygghetsförsäkringen bygger i väsentliga delar på innehållet i dessa lagar. 2.1 Lag om arbetsskadeförsäkring, LAF 1977 tillkom lag om arbetsskadeförsäkring, LAF, vilket framför allt innebar fördelaktigare ekonomiska förutsättningar vid inträffade skador i arbetet. Den som drabbades av arbetsskada blev i princip garanterad skadeståndsrättslig ersättning från arbetsskade- och trygghetsförsäkringen utan att behöva bevisa det vållande som annars krävdes för sådan ersättning. Ett generellt arbetsskadebegrepp infördes i LAF och det förutvarande systemet i YFL med sin förteckning av uppräknade diagnoser, expositioner eller sjukdomstillstånd, som villkor för ersättning vid arbetsskada, ersattes med regler om att i princip allt som påverkade den fysiska och psykiska hälsan negativt kunde utgöra en arbetsskada i lagens mening. YFL uppfattades alltför statisk i detta avseende och ett nytt system som grundades på kunskap från den föränderliga tekniska och vetenskapliga utvecklingen i samhället bedömdes här lämpligare för att fastställa vad som skulle utgöra arbetsskada. Som villkor, vid pröv- 1 Benämningen tillämpades med hänvisning till lag (1954:243) om yrkesskadeförsäkring, YFL. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 6

7 ning av en arbetsskadeanmälan, krävdes att den skadelidande sannolikt hade varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i sin arbetsmiljö samt att betydligt starkare skäl inte talade emot ett samband. En bedömning i två led, som alltså förutsatte ett uppfyllande vid såväl skadlighets- som sambandsbedömningen. I sådana fall skulle skadan godkännas som arbetsskada. 2 Mycket förmånliga regler för de skadelidande jämfört med skadeståndsrättens betydligt strängare krav på framför allt bevisvärdering. LAF bevisregler har därefter skärpts väsentligt (1993) och mjukats upp (2002), så att bedömningen numera sker vid en samlad bedömning med beviskravet att övervägande skäl skall tala för ett samband Arbetsskadesjukpenningen Arbetsskadesjukpenningen infördes i samband med LAF tillkomst 1977, vilket som förut nämnts innebar att i princip hela inkomstförlusten ersattes efter en samordningstid på 90 dagar 3 då vanlig sjukpenning utgick från sjukförsäkringen (AFL). Man kan säga att arbetsskadeförsäkringen ansvarade för inkomstförlusten och kostnader medan den kompletterande trygghetsförsäkringen utgav ersättning för de ideella skadeföljderna, d v s ersättning för sveda och värk och lyte och men (medicinsk invaliditet), men även under vissa omständigheter för inkomstförlust och systemet upplevdes fungera väl från alla parter. Ett beslut om godkänd arbetsskada från försäkringskassan fungerade som en inträdesbiljett för den kompletterande trygghetsförsäkringen och en relativt enkel skadereglering tillämpades där framför allt den skadelidande oftast erhöll fullgod kompensation för de ekonomiska följder, som uppstod vid en arbetsskada. Detta belastade inte trygghetsförsäkringen särskilt hårt. 1 juli 1993 avskaffades arbetsskadesjukpenningen, som tidigare hade utgjort ett inkomstskydd när / om den arbetsrelaterade skadan / sjukdomen hade varat längre än samordningstiden. Under sådan tid samordnades förmånerna från arbetsskadeförsäkringen med sjukpenning, enligt lag om allmän försäkring, AFL och ersättningsnivån motsvarade härvid den vanliga sjukpenningen. Efter samordningstiden kunde man vid godkänd arbetsskada få arbetsskadesjukpenning motsvarande 100 % av inkomstförlusten från försäkringskassan, som då liksom nu administrerar LAF. Över en natt avskaffades arbetsskadesjukpenningen och pågående samt nya godkända arbetsskadesjukfall fick den tidigare 100 %-iga nivån sänkt till vanlig sjukpenningnivå, som då utgjorde 80 respektive 70 %. 2.2 Arbetsmiljölagen - AML Arbetsmiljölagen (1977:1160), AML, anger grundläggande förutsättningar för arbetsmiljöer och hur arbeten skall bedrivas. Lagen ställer mycket höga krav på framför allt arbetsgivaren att systematiskt och regelbundet kartlägga och dokumentera arbetsmiljön och vidta åtgärder för att förhindra arbetsskador. Även arbetstagarna har visst ansvar för att uppfylla kraven i lagen. Huvudansvaret för arbetsmiljön åligger dock arbetsgivaren och genom att kunna visa på försummelse / oaktsamhet i samband med en arbetsskada kan alltså den skadelidande möjliggöras gottgörelse för framför allt den inkomstförlust som normalt uppstår vid sjukdom. Sjukdomar som på ett eller annat sätt kan sättas i samband med skadlig arbetsmiljö eller arbetsuppgifter och därmed underordnas de stränga regler som gäller, enligt AML och AFS. Det förutsätts här att den ansvarige arbetsgivaren verkligen agerar enligt dessa regler och inte förhåller sig passiv. 2 Lag (1976:380) om arbetsskadeförsäkring 2 kap från 1992; 180 dagar Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 7

8 2.3 Skadeståndslagen SkL De allmänna bestämmelserna om skadestånd finns i skadeståndslagen, SkL 4. Enligt denna lag skall var och en som uppsåtligen eller av oaktsamhet vållar någon en person- eller sakskada ersätta skadan 5. Denna grundläggande regel gäller på livets alla områden, om inte annat följer av avtal eller särskilda regler (ex trafikskadelagen 6 ). Skadeståndslagen behandlar inte arbetsgivares och arbetstagares ansvar på samma sätt. En arbetstagare blir normalt inte skyldig att ersätta skada som han eller hon har vållat genom fel eller försummelser i arbetet. Det är arbetsgivaren som i regel är skyldig att ersätta den person- eller sakskada som arbetsgivaren vållar. Arbetsgivaren svarar inte bara för sin egen, utan även för sina anställdas oaktsamhet. Arbetsgivaren är under alla förhållanden skadeståndsskyldig så snart det kan konstateras att någon hos honom anställd har vållat skadan genom fel eller försummelse i tjänsten även om man inte vet vilken person det är. 2.4 Speciallagar Strikt ansvar Senare kommer översiktligt att beskrivas det vållandekrav som infördes i trygghetsförsäkringen efter år Detta framför allt till följd av att villkoren i arbetsskadeförsäkringen väsentligt försämrades vad avser en arbetsskadads möjligheter att få ersättning till följd av skadan / sjukdomen. Tidigare hade arbetsskadeförsäkringen tillsammans med trygghetsförsäkringen i princip garanterat skadeståndsrättslig ersättning vid inträffade skadefall, utan att behöva visa på vållande, som ju normalt SkL kräver. Kravet på visat vållande kan dock trots allt i praktiken vara svårt att uppfylla. Det kan allmänt, när en arbetsskada har inträffat, därför vara värt att undersöka om skadehändelsen har inträffat under sådana former att någon av vissa speciallagar, som innehåller villkor om strikt ansvar, kan vara tillämplig. Detta ansvar gäller för den ansvarige som bedriver viss typ av verksamhet, som av lagstiftaren bedömts vara särskilt farlig och därmed undantas från kravet på visat vållande. Lagar med strikt ansvar är ex Trafikskadelagen (1975:141) Järnvägstrafiklagen (1985:192) Ellagen (1997:857) Lag om tillsyn av hund eller katt (1943:459) Luftfartslagen (1957:297) Produktansvarslag (1992:18) Ett råd är därför att begära prövning enligt aktuell speciallag så snart en hund eller katt, bil, tåg, tunnelbana, spårvagn, buss eller personbil etc är inblandat i ett händelseförlopp. Vid en trafikskada ställs normalt inte andra krav än att ett trafikförsäkringspliktigt fordon i trafik till någon del har varit inblandat i samband med en personskada. Detta för att en skadad oavsett vållande kan erhålla skadeståndsrättslig ersättning. Det är dessutom normalt förmånligare att erhålla skadeståndsrättslig ersättning från speciallagarna eftersom trygghetsförsäkringen även vid visat vållande inte utger full övrig ersättning i enlighet med skadeståndsrätten. Att tänka på är dock att dessa speciallagar oftast har relativt korta preskriptionstider oftast två eller tre år. 4 Skadeståndslagen 1972:207 5 SkL 2 kap 1 6 Trafikskadelagen (1975:141) Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 8

9 3. Avtal 3.1 De första trygghetsavtalen De första trygghetsavtalen slöts i oktober , d v s redan före SkL tillkomst. De fackliga organisationerna hade dessförinnan uppvaktat den politiska makten och försökt att genom lagstiftning få till stånd en lösning. Detta med innebörd att en person som drabbades av arbetsskada skulle stå skadeslös och få kompensation för skadans ekonomiska och ideella följder (skadeståndsrättslig ersättning utan att behöva visa vållande) genom samhällets försorg. Det hade därefter konstaterats, trots bl a uppvaktningar av justitieministern, att lagstiftaren inte skulle tillgodose de fackliga kraven och några år senare tecknades ytterligare arbetsskadeavtal på den svenska arbetsmarknaden. Att man sökte andra lösningar visar ett tydligt tecken på tyngden av och allvaret i ersättningsfrågorna. 1 februari 1974 tillkom ett sådant avtal (Trygghetsförsäkring vid arbetsskada TFA) för anställda som omfattades av kollektivavtal mellan SAF och LO / PTK. Innan dess (1972) hade Statens personskadeförsäkring tecknats, numera avtal om personskada, PSA. Spridningen av avtal har därefter fortsatt och är numera en fast etablerad del i försäkringssystemet vid arbetsskada. Dessa kollektivavtalsreglerade lösningar, med i huvudsak likalydande villkor, benämns fortsättningsvis trygghetsförsäkringen. De nya avtalslösningarna innebar att arbetsgivaren efter samordning med samhällets sjukförsäkringsförmåner tog på sig fullt skadeståndsansvar vid inträffade arbetsskador, utan att den skadelidande behövde bevisa något vållande ett s k objektivt ansvar. Ansvaret reglerades i en försäkringslösning, som finansierades genom avgifter från parterna och administrerades av det partgemensamt ägda försäkringsbolaget AMF trygghetsförsäkring (numera AFA trygghetsförsäkring) och på den statliga sidan av Statens trygghetsnämnd (numera AFA trygghetsförsäkring på uppdrag av PSAnämnden). I gengäld för det slopade vållandekravet, så inskränktes den skadelidandes möjligheter att föra enskild skadeståndstalan i domstol mot arbetsgivare. Ett s k taleförbud infördes, vars syfte i huvudsak var att en skadelidande inte skulle kunna begära ersättning från såväl trygghetsförsäkringen som en enskild arbetsgivare. I ett utan-skuldsystem kunde resurser nu satsas på ersättningarna i stället för utrednings- och rättegångskostnader. 3.2 Skiljedomen Framför allt till följd av arbetsskadesjukpenningens upphörande, 1 juli 1993 (se avsnitt 2.1.1), uppstod en tvist mellan parterna som hade tecknat trygghetsförsäkringen om hur denna uteblivna inkomstersättning skulle regleras för skadefall visade före denna tidpunkt. Den tidigare principen om att arbetsskade- och trygghetsförsäkringen tillsammans skulle garantera den skadelidande full kompensation innebar ju nu en betydande påfrestning på trygghetsförsäkringen, som ju byggde på och finansierades genom avgifter (avtalade medel) från parterna. Arbetsgivarsidan (SAF) i trygghetsförsäkringen hävdade att den som hade skadats före försämringarna i LAF 1993 fortsättningsvis inte hade rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen för den inkomstförlust som därmed uppstod. LO- PTK hävdade motsatsen och den sannolikt hittills största rättstvisten, om man ser till det ekonomiska värdet (ca 10 miljarder kronor) uppstod. Tvisten avgjordes i den s k Skiljenämnden för AMFförsäkringar, som i en enhällig skiljedom, gav arbetstagarsidan rätt. Skiljedomen innebar att den som har drabbats av arbetsskada före 1 januari 1993 d v s då LAF villkor försämrades väsentligt för den skadelidande fick rätt att få sin skada bedömd enligt de tidigare och gynnsamma bevisregler som gällde före denna tidpunkt. Detta oavsett när skadan anmäldes till försäkringskassan. Därutöver innebar skiljedomen att den som drabbades av arbetsskada före 1 juli 1993 (då alltså den 100 %-iga 7 stuvaravtalet mellan Sveriges stuvarförbund och Svenska Transportarbetarförbundet Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 9

10 arbetsskadesjukpenningen försvann) fick rätt till full inkomstersättning från trygghetsförsäkringen även efter denna tidpunkt, trots att ersättningsnivån i LAF hade sänkts. Fortfarande kan än idag skiljedomen ha betydelse vid framför allt äldre skadefall. Konsekvensen av förändringen i LAF och utslaget i skiljedomen blev således att vållandekravet infördes som ett villkor i de nya kollektivavtal om trygghetsförsäkringen, som därefter tecknades. Detta för att de skadelidande skulle ha möjlighet att få full ersättning för sin inkomstförlust. Som ytterligare lök på laxen uppställdes för arbetssjukdomarna långtgående varaktighetskrav och godkännande från arbetsskadeförsäkringen eller krav på att sjukdomen / besvären finns medtagen i den s k ILOförteckningen. 8 Detta för att över huvud taget bli prövade av trygghetsförsäkringen. 3.3 Vållande Begreppet vållande infördes i trygghetsförsäkringen Detta som en konsekvens av de omfattande försämringar som infördes i LAF Vid denna tidpunkt förändrades framför allt bevisreglerna i LAF, varvid det blev väsentligt svårare att få en arbetsskada godkänd av försäkringskassan och trygghetsförsäkringen. Efter förändringen krävdes det att arbetsförmågan (inkomstförmågan) oftast skulle bedömas som varaktigt nedsatt med minst 1/15 för att en arbetsskadeanmälan över huvud taget skulle prövas av försäkringskassan. En tidpunkt som normalt sammanföll med att den skadelidande beviljades förtidspension eller enligt senare praxis sjukbidrag det som idag omfattas av regler om sjuk- eller aktivitetsersättning. Visat vållande, enligt skadeståndslagen, SkL 9, blev härvid ett villkor för att trygghetsförsäkringen skulle ersätta inkomstförlusten vid godkänd arbetsskada. En förlust som, vid den tidpunkten i normalfallet uppgick till %, motsvarade skillnaden mellan full lön och sjuklön /sjukpenning. Möjligheten till skadestånd tillkom efter krav från arbetstagareparterna mot SAFs vilja, som ville att enbart grundavtalet skulle gälla, dvs ingen kompletterande ersättning för inkomstförlust upp till 100%. Med vållandekravet avses att den skadelidande är tvungen att med en egen utredning i anslutning till den ursprungliga arbetsskadeanmälan visa, d v s bevisa att arbetsgivaren eller någon arbetsgivaren ansvarar för (annan anställd) av försumlighet / oaktsamhet har vållat den skada eller sjukdom som uppstått. Något som många gånger av den skadade uppfattades som en olustig och inte särskilt lätt uppgift. Hela ansvaret ålägges därmed den skadelidande, som i normalfallet inte har minsta erfarenhet eller kunskap om utrednings- eller ansvarsförhållanden och hamnar i en prekär situation. Förutom besväret med själva skadan skall han således vidta åtgärder för att säkra bevisning och utan att få kompensation för ombudskostnader klara en procedur inför den nämnd, vållandenämnden, som blev satt att avgöra skadeståndsfrågan. Man får nästan en känsla av att det inte var meningen att det skulle bli så många godkända skadefall. Fortfarande är okunnigheten stor hos många arbetsgivare om att vållandeutredningen är ett försäkringsvillkor, d v s ett avtal mellan parterna. De är därmed inte särskilt intresserade att medverka och i förekommande fall konstatera / intyga risker och brister vid penetrering av arbetsmiljön. Andra faktorer medverkar också till detta, bl a att arbetsgivaren kan få för sig att han själv tvingas att betala, eller att få polis och åklagare på sig. Enligt avtalet har han dock via sin organisation åtagit sig att medverka Skadeståndsrättslig ersättning Vållandebegreppet i trygghetsförsäkringen är en direkt tillämpning av huvudregeln i 2 kap. 1 SkL. Enligt denna regel skall var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada ersätta skadan, såvida inte annat följer av lagen. Det är dock endast ersättning för de skadeståndsrättsliga konsekvenser som uppstår till följd av personskada som här har tillämpning. Ersättning för sakskada, förmögenhetsskada och kränkning till följd av brott, som ju också ingår i SkL, omfattas 8 ILO-konvention nr 121 om förmåner vid arbetsskada bilaga skadeståndslagen (1972:207) Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 10

11 således inte i trygghetsförsäkringen, även om man kan visa på vållande. Uppsåt eller vårdslöshet brukar sammanfattas under begreppet culpa och handlandet skall således vara culpöst för att föranleda skadeståndsansvar. Vi tänker här på culpa visad av arbetsgivaren eller av denne utsedd person t ex arbetsledare. Arbetsgivaren blir även ansvarig för skada som anställd vållar annan anställd. Det går under begreppet arbetsgivarens s k principalansvar 10. Sistnämnda är rimligen mest förekommande i samband med arbetsolycksfall och därmed i praktiken av betydligt mindre omfattning. Åtminstone inom trygghetsförsäkringen Bevisvärdering Uttrycket visa (på vållande) innebär normalt i skadeståndsrätten att ett påstående skall vara styrkt, vilket innebär att det inte skall finnas några rimliga tvivel om sambandet. Om A hävdar att B är skyldig A 1000 kronor måste alltså A kunna styrka sitt krav för att få rätt mot B. I personskadesammanhang har i praxis detta krav hanterats något olikartat och i de fall då det finns två eller flera tänkbara skadeorsaker är beviskravet lägre ställt. Här brukar man vid sambandsbedömningen tillämpa bevisvärderingen klart mer sannolikt Samband Det räcker inte att med en utredning av arbetsförhållandena endast konstaterar att regel i lag eller föreskrift ej har tillämpats för att kunna visa på det nödvändiga vållandet. Det måste också finnas ett tydligt (orsaks)samband mellan den skadeståndsgrundande handlingen och de besvär eller sjukdom som föranlett arbetsoförmågan och därmed inkomstförlusten. Detta benämnes adekvat kausalitet med skadeståndsrättsliga termer. Vad här avses är att man vid sambandsbedömningen kan betrakta den skada / besvär som uppstår som en typisk, förutsebar eller nödvändig konsekvens av den aktuella försummelsen. Sambandet skall s.a.s. ligga i farans riktning. Ett skolexempel på detta är; En person A blir påkörd av en bil och förs till sjukhus. När A befinner sig på sjukhuset slår blixten ned där och dödar A. Med största sannolikhet skulle A inte ha blivit dödad av blixten om han inte hade skadats av bilen och på grund av detta förts till sjukhus. Rent logiskt kan man kanske säga att det föreligger ett samband mellan bilolyckan och dödsfallet till följd av blixtnedslaget, men det kan knappast hävdas att det ligger i farans riktning och någon typisk och förutsebar följd av olyckan är alltså inte dödsfallet. I exemplet föreligger alltså inte adekvat kausalitet, vilket kan vara nog så viktigt att tänka på, så att man inriktar utredningen på relevanta försummelser. 3.4 Arbetssjukdomar För arbetssjukdomar med visandedag 11 efter är det särskilt viktigt att kunna visa på vållande. Detta eftersom sveda och värk-ersättningen, som kan komma i fråga vid flertalet långa sjukdomstillstånd, numera förutsätter att man kan visa på vållande 12. Innebörden härvid är att arbetsgivaren, eller någon arbetsgivaren ansvarar för (annan anställd) har vidtagit felaktiga åtgärder eller i övrigt varit försumlig i någon form avseende ansvaret för arbetsmiljön och arbetsförhållandena. Arbetssjukdomarna har ju särskilda och sämre villkor i trygghetsförsäkringen (PSA 13, TFA 14, TFA- KL 15 ) än olycksfallen. Villkoret att försäkringskassan först skall ha godkänt sjukdomen som en arbetsskada innebär i praktiken att vållandeprövningen normalt inte blir aktuell förrän efter en lång 10 SkL 3 kap 1 punkt 1 11 Normalt den första dagen sjukdomen medförde läkarbesök eller sjukskrivning 12 Se avsnitt PSA 2 p. 3, 7-8 o TFA 3, 4 o 22 a 15 TFA-KL 3, 4 o 22 a Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 11

12 sjukperiod (med normalt avsevärd inkomstförlust). Därför är det mycket viktigt att kunna presentera en kärnfull utredning, som kan visa på det nödvändiga vållandet. Visserligen godkänns färre arbetssjukdomar än olycksfall, men under åren godkändes dock mer än arbetssjukdomar av försäkringskassan 16. Därtill kommer de sjukdomar som godkänts under denna tid av trygghetsförsäkringen, enligt den s.k ILO listan. Ändå anmäls endast ett försvinnande litet antal av de godkända arbetsskadorna för prövning av vållande, enligt trygghetsförsäkringen varför? I varje sådant fall finns möjlighet att utreda om arbetsgivaren på något sätt kan anses ha vållat den sjukdom som har medfört bestående, eller numera för avsevärd tid 17 föreliggande arbetsoförmåga. I dessa fall kan den arbetsskadade erhålla ersättning för inkomstförlusten under sjukpenningtid. Av skadefallen fram till år 2001 hade endast nittio (90) fall av godkända arbetssjukdomar (totalt !!) prövats 18 som vållandeärenden. År 2003 anmäldes arbetsskador i landet och året efter (det faktiska antalet är högre eftersom eftersläpning sker). Om man förutsätter att ca 12 % av dessa anmälningar vilket har utgjort ett ungefärligt medeltal av arbetssjukdomarnas godkännandefrekvens sedan bevisreglerna i LAF förändrades 1993 leder fram till en godkänd arbetsskada och att nästan 6000 anmälningar därmed godkänns, så är frågan om denna smått osannolikt låga anmälningsfrekvens fortsätter? D v s att de skadade inte kan, vill, törs eller orkar att presentera en vållandeutredning som alltså skall riktas mot den egna arbetsgivarens försummelser av arbetsmiljön. En annan orsak till att antalet vållandeärenden på sjukdomssidan är så fåtaliga är att de fackliga organisationer, som normalt kan / bör vara den skadade medlemmen behjälplig med vållandeanmälan, har så dålig kunskap om vilka sjukdomar som faktiskt ingår i ILOförteckningen nr 121 och berättigar till prövning av vållandefrågan och därmed möjligheten till ersättning för inkomstförlusten under akut sjuktid (normalt sjukpenningtid). Det förtjänar att nämnas att i snitt godkänner vållandenämnden vartannat ärende som anmäles för prövning. 3.5 ILO-förteckningen Som tidigare nämnts infördes i LAF 1977 en helt ny princip för vad som skulle kunna utgöra arbetsskada i lagens mening. Det tidigare listsystemet med uppräknade expositioner, diagnoser och sjukdomstillstånd som kännetecknade yrkesskadeförsäkringen (YFL) ersattes med ett generellt arbetsskadebegrepp, vilket innebar att i princip alla faktorer i arbetsmiljön som, enligt de försäkringsmedicinska kraven på kunskap, påverkade den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt kunde utgöra en arbetsskada i lagens mening. Denna regel överfördes även för tillämpning i trygghetsförsäkringens villkor, som i allt väsentligt överensstämde med LAF. Eftersom grundvillkoret vid en arbetssjukdom för att omfattas av trygghetsförsäkringen, är att den ursprungligen upprättade arbetsskadeanmälningen (till försäkringskassan) har prövats och godkänts som en arbetsskada i LAF mening, så är alltså ILO-konventionen nr många gånger en genväg in till trygghetsförsäkringen. Denna utgörs av en särskild förteckning, enligt en internationell konvention med vissa uppräknade exponeringar, sjukdomar och sjukdomstillstånd, ex vibrations- hörsel- lösningsmedelsskador, allergier, astma m m. Sjukdomar på ILO-förteckningen möjliggör således också vållandeprövning, trots att de ej har godkänts av försäkringskassan. Gemensamt för alla arbetssjukdomar och besvär enligt ILOförteckningen är att de skall ha kvarstått i 180 dagar efter det att skadan har visat sig. Detta för att omfattas av vållandereglerna och prövning hos AFAs särskilda nämnd Vållandenämnden. 16 uppgift från AFA 17 Är enligt LAF numera likalydande med de varaktighetskrav som gäller för sjuk- och aktivitetsersättning i AFL - Lag (1962:381) om allmän försäkring. D v s att arbetsoförmågan antas komma att bestå under minst ett år. 18 Lennart Stéen artikel i tidningen alla, Arbetsmiljöverkets pressmeddelande Bilaga 9.1 Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 12

13 3.6 Vållandenämnden Enligt försäkringsvillkoren i trygghetsförsäkringen 21 skall rätten till ersättning för inkomstförlust prövas med tillämpning av SkL. En särskild nämnd vållandenämnden bestående av tre lagfarna domare skall avgöra vållandefrågan i detta perspektiv. Nämnden fungerar dock inte som en domstol i vanlig mening, utan är enbart knuten till trygghetsförsäkringen. En viss skillnad i de olika trygghetsförsäkringarna föreligger dock avseende nämndens sammansättning vid bedömning av anmälda vållandeärenden. I TFA och TFA-KL fattas beslut av en (1) domare och i omprövningsfallen av ytterligare en (1+1) domare. Om nämndens beslut därefter begärs omprövat ytterligare en gång sammanträder alla tre domarna. Enligt PSA-villkoret 22 skall emellertid samtliga tre domare ingå vid nämndens prövning, även vid en första prövning av en vållandeanmälan. Man kan naturligtvis ha synpunkter på lämpligheten att endast en domare i ett första skede skall göra bedömning av skadeståndsskyldighet och i vissa fall hänvisas kanske till godtycke eller felslut. Om orsaken till denna praxis är en resursfråga är inte klarlagt, men helt klart förekommer uppfattningen bland initierade bedömare med erfarenhet av nämndens utlåtande att vissa domare är snällare än andra Nämndens prövning Vad som ytterligare är viktigt att uppmärksamma om är framför allt att det är den skadade själv som, inför nämnden, måste lämna de uppgifter som han/hon åberopar för att visa på det nödvändiga vållandet. Detta i likhet med vanlig skadeståndstalan i domstol. Nämnden begär ex inte in kompletteringar för de fall utredningen bedöms otydlig eller på annat sätt inte tillräckligt väl visar på arbetsgivares påstådda vållande i fråga Den skadade får stå risken om inte utredningen uppfyller kraven. Däremot förefaller det som om nämnden inte ser lika strängt på bevisvärderingen när det gäller sambandsfrågorna. I många utlåtanden uttalar nämnden, som får förstås, att det endast krävs sannolika skäl för att man skall godta vållande. En anmärkningsvärd skillnad gentemot skadeståndsrättens strängare beviskrav, men ändå betydligt sämre förutsättningar än vad som gällde före år Utredningsunderlag 4.1 Inriktning Eftersom det räcker med vårdslöshet för skadeståndsansvar när det gäller personskada behöver den skadelidande alltså inte visa att skadan vållats uppsåtligen och det är sällsynt förekommande får vi väl hoppas att en arbetsgivare av uppsåt skulle vålla en arbetstagare en personskada?!. Däremot är det förstås betydligt vanligare att den skadeståndsgrundande förutsättningen baseras på vad som vanligtvis benämnes oaktsamhet, försummelse eller just vållande. Vårdslösheten (försummelse eller felaktig åtgärd) skall bedömas mot Arbetsmiljölagen, AML och dess föreskrifter (AFS). Då enligt AML arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder för att förebygga ohälsa innebär detta att vållandeansvar uppkommer redan vid ringa vårdslöshet! Det är här vi kommer in på användningen av de rekvisit som i betydligt större utsträckning behöver användas i vållandeutredningarna. AML och AFS samt ev. ytterligare interna föreskrifter på en arbetsplats har ju normalt tillkommit i skadeförebyggande syfte. Att ignorera och därmed inte tillämpa dessa regler kan i många fall bedömas vara en sådan försumlighet som kan utgöra vållande i SkL mening och möjliggöra ersättning från trygghetsförsäkringen. Syftet med lagen och föreskrifterna är ju att i huvudsak identifiera och förebygga risker och brister i arbetsmiljön, som kan medföra en arbetsskada. 21 TFA o TFA-KL 22a, PSA PSA 30 Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 13

14 4.2 Tidigare skador / sjukdomar? Om det har förekommit liknande arbetsskador tidigare på arbetsplatsen och arbetsgivaren inte har vidtagit några eller tillräckliga åtgärder för att förebygga nya skador kan detta betraktas som en försummelse / oaktsamhet m.h.t. AML eller AFS regler och därmed grunda rätt till skadestånd. Jämför här AML krav på arbetsgivare att bland annat utreda arbetsskador och inte minst vidtaga åtgärder för att liknande skador ej uppstår i framtiden 23. Eller att arbetsgivaren inte har utfört den systematiska och regelbundna bedömningen av risker och brister i sin verksamhet, som följer av föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete, AFS 2001:1. Likaledes torde motsvarande tillbudsrapportering, som ej har åtgärdats, visa på det nödvändiga sambandet vid skadefall som kan relateras till en förutsebar skada. Det förutsättes därmed att arbetsgivaren har känt till eller borde ha känt till den särskilda risken, som senare alltså kan visas ha utgjort en nödvändig förutsättning för skadans uppkomst. Det faktum att en arbetsrelaterad sjukdom har uppstått talar för att arbetsgivaren inte har vidtagit alla de åtgärder som följer av AML och AFS. Kända tidigare sjuk- skade- eller tillbudsfall på arbetsplatsen eller i branschen är viktiga uppgifter att ta hänsyn till. 4.3 Checklistor I LOs skrift Skadehandboken har författarna Madeleine Randqvist 24 och Lennart Stéen på ett systematiskt och strukturerat sätt gått igenom de olika faserna i samband med en vållandeutredning. I skadehandboken hittar man, förutom allmänna och konkreta tips vid utredningen, även en checklista för att kunna användas i vållandeutredningen. Beskriv skade-/sjukdomsförloppet. Fotografera gärna om så behövs Vittnesuppgifter vittnen behöver inte vara åsyna vittne Utredning från polis, Arbetsmiljöinspektionen, skyddsingenjör o s v Skyddsutrustning finns? I vilket skick? Förvaras var? Användes? Om inte varför användes den inte? MBL-förhandlingsprotokoll Hade sjukdomen / skadan kunnat förutses eller undvikas? Har skaderisker påtalats tidigare? Har tillbud inträffat? Har skadeförebyggande åtgärder vidtagits? När? Vad? Spara föremål, ämnen eller vätskor som orsakat skadan Skyddsombudets beskrivning Kopia av skyddsföreskrifter (AFS eller lokala) Skyddskommittéprotokoll i den mån de är relevanta för skadan Sammanställning av uppgifter avseende tidigare tillbud, skador antal? var / när? Fick den skadade information / utbildning för arbetsuppgiften? Har han / hon förstått dessa? Hade riskutredning och riskanalys genomförts i enlighet med föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbetet? (bifogas). Hade denna risk upptäckts? Om inte varför? Hade handlingsplan upprättats för att undanröja skaderisken? (bifogas). (checklista för vållandeutredningen utdrag ur LO Skadehandboken 2003 s.85) De föreslagna utredningspunkterna bygger i allt väsentligt på AML och AFS stränga krav på arbetsmiljön och det gäller således att ställa de rätta frågorna. Den underliggande strukturen och grundtanken för att kunna upprätta en fullgod utredning är och bygger på filosofin att arbetssjukdomar inte skall behöva uppkomma om lag (AML) och föreskrifter verkligen följs till punkt och pricka. 23 AML 3 kap 2 2 a 24 Madeleine Randquist har en gedigen bakgrund inom försäkringsområdet, både som anställd på försäkringsbolag och som fristående konsult. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 14

15 Det skall först klarläggas när, var, hur och varför skadan / sjukdomen har uppkommit. Därefter, om man inte fått fram nödvändiga uppgifter, bör man envist framhärda med ytterligare frågor varför? Ofta leder svaren fram till brister i arbetsmiljön och kanske kan det nödvändiga vållandet härvid visas? En utredning i samband med ett olycksfall är många gånger enklare och man kan kanske lättare få svar på sina frågor, ex; En arbetstagare ramlade ned från en stege. Varför? Svaret är kanske att stegen gled ifrån väggen följdfrågan därefter blir naturligtvis ett ytterligare varför? och svaret då att glidskydd saknades o s v. Vid arbetssjukdomar är skadeförloppet normalt mer långdraget ofta upprepade sjukskrivningar följda av återgång till samma arbetsuppgifter och till slut ett allvarligare sjukdomstillstånd, som blir kroniskt och först då kanske blir föremål för åtminstone försäkringskassans prövning av anmäld arbetsskada. Tidsaxeln i dessa sammanhang är ofta flera år innan arbetsoförmågan manifesteras som varaktig eller bedöms bestå under längre tid (åtminstone ett år) och det gäller härvid liksom allmänt vid arbetsskadeutredningar att påbörja sin utredning och beskrivning av arbetsmiljö och olämpliga arbetsuppgifter i rimlig tid (innan de förhoppningsvis försvinner genom det fortsatta skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet). Föreskrifter om Vibrationer från handhållna maskiner (AFS 1986:7) och Belastningsergonomi! (AFS 1998:1) är här förutom föreskriften Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) viktiga verktyg vid sådan utredning. Föreskrifterna innehåller här bl a särskilda krav på arbetsgivaren att genom aktiva åtgärder tillse att arbetstagarna bl a har tillräckliga kunskaper för att kunna ge akt på olämpliga och riskfyllda arbetsuppgifter och arbetsställningar och framför allt, när det gäller AFS 2001:1, att arbetsgivaren systematiskt och regelbundet kartlägger och dokumenterar arbetsmiljön och riskerna i arbetsmiljön. Här kan särskilt uppmärksammas den obligatoriska riskbedömning, som skall utföras vid planering av ändring i pågående eller ny verksamhet (AFS 2001:1 8 ). Viktigt är också att känna till och tillämpa de vid skadetillfället (visandedagen vid arbetssjukdomar) gällande AML / AFS och villkor i trygghetsförsäkringen Utredningsblanketten Den allmänna utredningsblanketten som AFA tillhandahåller för anmälan (utredningsunderlag Vållande) bilaga 9.3 till detta PM är tyvärr i nuvarande form en rest från den tid (före ) då arbetsolycksfallen var förhärskande vid vållandeanmälningar. Frågorna är i hög grad inriktade på sådant förhållande och det är naturligt att en skadad, som vill anmäla sin arbetssjukdom (eller ILObesvär) som vållande, i många fall upplever frågorna som förvillande. Varför inte AFA tar fram någon särskild blankett måste här allvarligt ifrågasättas. Det måste väl rimligen vara en utgångspunkt från AFA att få fram ett fullgott utredningsunderlag inför vållandenämndens prövning av anmälan eller är det kanske inte meningen att alltför många arbetssjukdomar skall godkännas?! AFA är ett partsgemensamt ägt försäkringsbolag för att, enligt kollektivavtalade villkor, reglera försäkringsersättningar vid prövningsberättigade arbetssjukdomar (godkänd av försäkringskassan / ILOförteckningen). Många av parterna sitter på dubbla stolar, dels som förvaltare av AFA och dels som företrädare för medlemmarna. Åtminstone så borde i vart fall fackets representanter aktivare verka för en förändrad utredningsblankett och därmed underlätta för den skadade att kunna lägga fram en relevant och fullgod utredning. Det är ju tillräckligt svårt ändå för den stackars skadelidande att på egen hand kunna presentera en utredning som visar på det nödvändiga vållandet. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 15

16 4.3.2 Hjälpblanketter I tidningen Allas årligen utkommande Blankettguiden har Lennart Stéen utformat några hjälpblanketter till stöd och struktur vid den utredning som alltså är nödvändig för att kunna visa på vållande (bilaga 9.2). Blanketterna kan framför allt användas vid vissa vanliga typer av arbetssjukdomar. Blanketterna avser utredning i samband med anmälan vid; Belastning / förslitning och vibrationsskador Personskador vid användning av kemiska ämnen, gaser och vätskor Psykiska och psykosomatiska sjukdomar Sjukdomar och besvär till följd av mobbning (kränkande särbehandling) Utredningsblanketterna bygger på filosofin att arbetssjukdomar över huvud taget aldrig skall behöva inträffa. Detta med hänsyn till de stränga regler (lagar och föreskrifter) som omgärdar våra arbetsmiljöer. Om / när en skada sjukdom trots allt inträffar så borde det alltså finnas rimliga förutsättningar att visa på vållande och därmed försäkringsersättning. Detta åtminstone om man kan visa på ett samband mellan försummelse / oaktsamhet vid tillämpning av sådan lag eller föreskrift och en förutsebar och inträffad skadlig effekt. 5. Ersättningar vid visat vållande 5.1 Inkomstförlust. Vilka ersättningar är då beroende av ett positivt utslag vid vållandeprövningen? Den normalt största försäkringsersättningen som kan komma i fråga är ersättning för den inkomstförlust som uppstått under sjuklöne- och sjukpenningtid. Vid visat vållande ersätts den faktiska verkliga förlusten. Även rätten till s k sveda och värk-ersättning (ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur) vid arbetssjukdom, som ju ofta i praktiken utgör en betydande ersättning, är numera kopplad till visat vållande Inkomstförlust vid kvarstående besvär (invaliditet) I TFA villkoret 13 (PSA 31) anges att förutsättning för livränta vid bestående inkomstförlust är att förlusten skall understiga 1/15 dvs 7%. Dessutom är kravet att invaliditet skall föreligga. Man kan ha smärre besvär men det är inte säkert att de därför klassas som så svåra att invaliditet anses föreligga. Båda dessa krav inkomstförlust under 1/15 och invaliditet upphävs vid visat vållande. Man behöver således då inte vara invalidiserad eller göra förlust under 1/15 för att få ersättning Inkomstförlust i framtiden Om skadan resulterar i framtida arbetslöshet kan det mer än väl hända att försäkringskassan inte anser att den då uppkomna inkomstförlusten är en följd av skadan med motiveringen att det är arbetsmarknaden som sviker. Detta argument har försäkringsbolaget betydligt mer svårt att föra eftersom det, enligt skadeståndslagen, är den faktiska inkomstförlusten som skall ersättas och att arbetslöshet föranlett av skadan inte sällan är en följd av en betydande skada. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 16

17 5.2 Omprövningsrätt i framtiden TFA 23 Vid visat vållande kan förstärkt omprövningsrätt föreligga. Detta eftersom omprövningsrätt enligt skadeståndslagen även bör gälla. I TFA villkoret för omprövningsrätt anges att en väsentlig och bestående ändring av de förhållanden skall föreligga som legat till grund för bestämmandet av ersättning vid invaliditet. I PSA-villkoren finns omprövningsrätt inte reglerad, varför skadeståndslagens regler bör gälla, d v s efter visat vållande. Således föreligger ingen omprövningsrätt för arbetsolycksfallen i PSA f o m , vilket kan vara värt att observera. I skadeståndslagen anges enbart väsentlig ändring i de förhållanden som legat till grund för uppgörelsen och inget om krav på kvarstående invaliditet. Frågan är dock inte slutligt avgjord och TFAs uppfattning är i skrivande stund att skadeståndslagens omprövningsrätt skall vara underordnad TFA villkorets Ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) Att vållandeanmälningen godkänns påverkar numera 26 även möjligheten att erhålla ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). I annat fall utgår - vid arbetssjukdom - ej någon sådan ersättning från trygghetsförsäkringen 27, vilket naturligtvis utgör ett betydande ekonomiskt avbräck jämfört med arbetsolycksfallen, som har generösare försäkringsvillkor och inte denna begränsning. I trygghetsförsäkringens villkor utgår sveda och värk-ersättning normalt först efter 30 dagars arbetsoförmåga, vilket alltså är en avtalad avvikelse från skadeståndsrätten. Vid visat vållande bör krävas ersättning för sveda och värk från första dagen i enlighet med skadeståndslagen. 5.4 Sjukvårdskostnader och andra utgifter Vissa kostnader till följd av en godkänd arbetsskada ersätts normalt från trygghetsförsäkringen. Detta gäller såväl arbetsolycksfall som arbetssjukdomar, dock med tillämpning av en självrisk på kr 500 och att belopp understigande kr 100 ej utbetalas, vilket i praktiken innebär att kostnader understigande kr 600 ej ersättes. Vid visat vållande gäller ej denna självrisk för arbetssjukdomarna. Det är således flera ersättningsmoment som påverkas positivt om den skadade lyckas visa på vållande vid en arbetssjukdom. Mycket står på spel och är värt att bevaka. 6 Fallredovisning Efter genomgång av 15 utvalda vållandeärenden har vi summerat ett antal generella synpunkter på hur man har hanterat dessa dels från anmälaren och dels från AFA. Varje ärende har fått en genomlysning utifrån samma kriterium där vi kort har beskrivit bakgrund, anmälan, godkänd skada eller ej, utredningens innehåll, nämndens bedömning samt våra kommentarer. Ev. olikheter beror på att vi fördelat ärendena lika på oss tre deltagare. Kommentarerna följer efter analys i varje ärende. 25 Uppgift Lennart Stéen, LO-TCO Rättskydd AB 26 TFA f o m , TFA-KL f o m och PSA f o m TFA 10, PSA Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 17

18 6.1 Analyserna Utlåtande Skadetyp; Rörelseorganens sjukdomar Bakgrund Torbjörn har varit anställd som bageriarbetare hos arbetsgivaren X och där utfört arbete med tunga lyft och monotona arbetsställningar, vilket har medfört en förslitningsskada i nacken. Visandedagen är fastställd till , d v s första dagen han har varit sjukskriven till följd av detta. Anmälan De särskilda blanketterna för anmälan av arbetsskada till såväl försäkringskassan som AMF (AFA) saknas i underlaget som tillställts för granskning. Ej heller finns den särskilda vållandeblanketten, som normalt utgör grund för utredningen, bilagt underlaget. En utredning är dock gjord genom ombudet, jurist på ett välrenommerat rättsskyddsbolag. Som skäl för vållandeprövning åberopas bl a nämndens tidigare utlåtande vid en godkänd olycksfallsskada (vållande) rörande en arbetskamrat samt därvid en mängd dokument rörande generella arbetsplatsförhållanden (läs risker) på Torbjörns arbetsplats. Utredningen hänvisar vidare till försäkringskassans föredragnings-pm rörande godkänd arbetsskada, d v s kassans utredning om orsak till de besvär som medfört godkänd arbetsskada. Därutöver ett beslut från Arbetarskyddsstyrelsen samt inspektions- och beslutsdokument från Yrkesinspektionen under åren och avslutningsvis journalanteckningar som beskriver besvären och uttalar bedömning om orsak till uppkomst. Godkänd arbetsskada / ILO? Försäkringskassan har godkänt att Torbjörns nack- axel och armbesvär har uppkommit till följd av annan skadlig inverkan i LAF, mening. Frågan är därmed alltså om det kan visas att arbetsgivaren har varit ansvarig och försumlig avseende besvärens uppkomst. Arbetsskadeanmälan har prövats med tillämpning av de stränga bevisregler, som tillämpas för skador med visandedag mellan 1993 och Utredningen Försäkringskassan har funnit att Torbjörn i sitt arbete har varit utsatt för skadlig inverkan i sitt arbete och åsamkats en förslitningsskada i nacke med visandedag Kassans utredning (PM) inför beslut om godkänd arbetsskada samt läkarjournaler anger bedömning om att arbetsuppgifterna har orsakat här aktuella besvär. Därutöver åberopas i utredningen kritiska synpunkter från såväl Arbetarskyddsstyrelsen som Yrkesinspektionen angående arbetsförhållandena ur belastningssynpunkt. Yrkesinspektionen har härvid efter initiering av regionalt skyddsombud, d v s åtminstone ett halvår före visandedagen av Torbjörns skada, efter inspektion och beslut fastställt vid vite att företaget senast skall vidta åtgärder angående de belastningsrelaterade arbetsställningarna och arbetsrörelserna. Syftet, som här måste förstås, är att arbetsgivaren därmed har haft eller borde ha haft kännedom om sådan olämplig arbetsmiljö innan Torbjörns besvär visade sig för första gången (visandedagen) och underförstått att arbetsgivaren därmed borde ha vidtagit förebyggande åtgärder. I utredningen görs även gällande att Vållandenämnden i ett tidigare utlåtande avseende ett arbetsolycksfall (!) och härvid ingående uppgifter om generella missförhållanden på den aktuella arbetsplatsen godtagit detta som grund för oaktsamhet, enligt SkL. Vidare görs gällande arbetsgivarens försumlighet avseende tillämpningen av Arbetarskyddsstyrelsens författningssamling, AFS 1983:6 Arbetsställningar och arbetsrörelser. Detta med hänvisning till relevanta delar i föreskriften. Här avses 1, 2 andra och tredje stycket samt 4 och 5 (se kommentarer nedan). Arbetsgivaren har kommenterat utredningen och hänvisat till att de aktuella arbetsmetoderna har tillämpats i mer än 50 år utan att detta har medfört några kända förslitningsskador. Man går därmed emot Yrkesinspektionens uppfattning och här meddelade uppgifter om belastningsskaderisker. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 18

19 Nämndens bedömning I sitt utlåtande håller nämnden i allt väsentligt med om uppgifter i utredningen och att det föreligger åtskilliga brister i den beskrivna arbetsmiljön. Kommer man till skada i en sådan arbetsmiljö är det mycket som talar för att vållande föreligger, men det gäller också att bevisa att arbetsgivaren i fråga har varit oaktsam och därvid vållat Torbjörns besvär. Nämnden anser att kärnfrågan är om det kan anses visat att arbetsgivaren känt till de aktuella bristerna och därmed risken för uppkomst av sådana besvär som Torbjörn nu uppvisar. Utredningen är i detta avseende tunn, kommenterar nämnden och anger att det ex inte har gjorts gällande att liknande skador hade inträffat tidigare. Yrkesinspektionens rapport och synpunkter avfärdar nämnden med att här aktuella missförhållanden har väckts relativt kort tid innan visandedagen för Torbjörns besvär. Sammantaget bedöms det ej visat att arbetsgivaren av oaktsamhet vållat besvären. Kommentarer En till synes proffsig utredning från jurist vid rättsskyddsbolag, men ändock har det inte varit möjligt att visa på sådant typiskt och förutsebart samband mellan arbetsmiljöbristerna och aktuella besvär, som ju krävs för att visa på vållande. Vad som är rätt eller fel i sådana här sammanhang är ju inte möjligt att tvärsäkert hävda, utan att möjligen slutligt ha prövat frågan inför en domstol. Nämnden skall ju fungera som en sorts domstol, enligt försäkringsvillkoren och det faktum att ärendet inte har begärts omprövat vid senare tillfälle kan ju möjligen uttolkas som att det bedömts vara kört i visandehänseende. Vad som kan uppmärksammas är att argumentering om att de generella arbetsförhållandena på arbetsplatsen rörande en arbetskamrat, som har beskrivits och godkänts i ett annat vållandeärende, inte ens har kommenterats av nämnden. Än mer anmärkningsvärt kan tyckas vara det faktum att Yrkesinspektionen i inspektionsmeddelande ett halvt år före Torbjörns skada visade sig påtalar åtskilliga brister och särskilda risker vid samma typ av arbete också lämnas därhän av nämnden. Detta med en luddig kommentar om att missförhållandena har uppmärksammats relativt kort inpå visandedagen och att arbetsgivaren därmed inte tidigare har varit medveten om risken för sådana arbetsskador. Om sådana slutsatser finns etablerade i nämndens praxis, så blir man normalt nyfiken på hur länge ett påpekande från en tillsynsmyndighet kan lämnas utan åtgärd.? Uppenbarligen verkar det som om uppgifter om framför allt tidigare inträffade arbetsskador vid aktuellt typ av arbete är viktigt att kunna visa inför nämnden, d v s i utredningen. Likaså torde ev. tillbudsrapporter betinga motsvarande värde. Vad som förvånar vid denna granskning och analys är varför inte föreskriften om Internkontroll (AFS 1992:6), med tillämpning från tidpunkt flera år före besvärens visandedag, ingår och åberopas i vållandeutredningen? Föreskriften är ju föregångaren till nuvarande Systematiskt arbetsmiljöarbete AFS 2001:1 och innehåller ex vissa grundläggande ansvarsuppgifter vid ledning av arbetet. Här främst avseende den fortlöpande undersökning och bedömning av risker, som följer av föreskriften 11. En hänvisning om försummelse av regler i AFS 1992:6 borde åtminstone, enligt vår bedömning, ha ingått i argumenteringen, liksom lagens (AML) innehåll i detta avseende (AML 3 kap 2 2a ). Det är naturligtvis svårt att många år efter ett skadefall kunna få tag i nödvändiga och tillräckliga uppgifter till en vållandeutredning. Uppgift om tidigare skadefall hade dock sannolikt medfört en positivare utgång av vållandefrågan i detta ärende. Även om det kan vara svårt att i praktiken få fram sådana uppgifter, så hade det onekligen varit intressant om arbetsgivarens uppgifter att tidigare skador ej hade inträffat under 50 år varit möjliga att syna närmare. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 19

20 Utlåtande Skadetyp; Rörelseorganens sjukdomar Bakgrund Gjuteriarbetaren Dan har mellan åren 1987 och fram till visandedagen 12 oktober 1995 arbetat på en juster- och efterbehandlingsavdelning vid X gjuteri (arbetsgivaren). Han har där drabbats av en förslitningsskada i form av tendinit höger axel Anmälan Anmälan om arbetsskada (fk) är dagtecknad I anmälan har angivits att skada har uppstått i axel, arm och att detta har inträffat i samband med packning av gjutgods, vilket har varit den huvudsakliga sysselsättningen. Detta i samband med s k telferarbete. I anmälan framgår vidare att de aktuella arbetsuppgifterna kräver mycket telferarbete, vilket sliter mycket på axlar. "Förslitning höger axel" är härvid den personskada som anmälan avser. Arbetsgivarens omedelbara åtgärd för att förhindra skadan, enligt anmälningsblanketten och AML, har här inneburit anvisning av annat arbete och som den åtgärd som på längre sikt efterfrågas har antecknats rotation på arbetet. Dessa sistnämnda uppgifter utgör således arbetsgivarens åtgärder efter föreskriven utredning, som följer av främst AML 3 kap 2a. Godkänd arbetsskada / ILO? Försäkringskassan har, enligt underrättelse om beslut , godkänt de anmälda besvären som arbetsskada. Kassan eller den socialförsäkringsnämnd inom kassan, som beslutar om bl a livränte / arbetsskadeärenden har härvid bedömt att Dan, med hög grad av sannolikhet, har varit utsatt för annan skadlig inverkan (än olycksfall) i sin arbetsmiljö och att övervägande skäl talat för samband mellan hans besvär (tendinit höger axel) och beskriven arbetsmiljö. D v s arbetsskadeanmälan har prövats enligt de stränga bevisregler som är och har varit tillämpliga inom arbetsskadeförsäkringen, LAF från Godkänd arbetsskada hos försäkringskassan är därmed en inträdesbiljett för prövning hos Trygghetsförsäkringen (PSA, TFA, TFA-KL) och den vidare bedömning av rätt till ersättning för inkomstförlust, som Vållandenämnden är satt att pröva, enligt villkoren i försäkringen. Utredningen Enligt utredningen, som i väsentligt bygger på försäkringskassans föredragnings-pm inför beslut om arbetsskada, framgår att arbete har utförts till stor del med händer och armar ovanför axelhöjd, avsaknad av höj- och sänkbara arbetsbord och mycket s k telferkörning. Detta i kombination med repetitiva och böjda/vridna arbetsställningar och lyft. Därutöver är det nu den skadades uppgift och ansvar att på egen hand presentera en utredning som visar på att arbetsgivaren av oaktsamhet / försummelse har orsakat de aktuella och som arbetsskada godkända besvären. I detta särskilda utredningsunderlag (AFA bl) hänvisas i huvudsak till dokumentation från Industrihälsan (fhv) arbetsplatsbesök och en särskild undersökning avseende belastningsskadeanmälningar vid företaget under åren , som bifogas utredningen. I undersökningen beskrivs bl a att den enskilda arbetsuppgift som oftast angivits som orsak till besvär är telferarbete och efterbehandlingen har de farligaste arbetsplatserna belastningsergonomiskt sett är orsak till många arbetsskador så även den här anmälda. mindre bundenhet och större möjligheter till arbetsrotation, som förutsebart samband mellan de stadigvarande besvären och arbetsmiljön. uppgift om att ett flertal och likartade arbetsskador tidigare är anmälda information om risker för det aktuella arbetet har ej meddelats knapphändig information om hanteringen av maskiner och arbetsmetoder skyddsombudet intygar om förekomsten av ensidigt och repetitivt arbete med tunga lyft och påfrestande arbetsställningar för axlar, armar och rygg. Skyddsombudet meddelar också att många likartade arbetsskador har anmälts till AMF (AFA). Arbetsgivarens har inte meddelat några relevanta kommentarer till den presenterade vållandeutredningen. Examensarbete för kursen Arbetsmiljörätt 10 poäng 2004/2005 sid 20